Episodi

  • Inget krig i världshistorien drev teknikutvecklingen så hårt framåt som andra världskriget. Under mellankrigstiden var flygtekniken fortfarande i sin linda, radiokommunikationen outvecklad och radar fanns ännu inte. ”Drönare” var ännu endast en idé bland många andra. Under början av mellankrigstiden gjordes enskilda försök att fjärrstyra luftfarkoster i USA, England och i Tyskland, men de var inte särskilt framgångsrika. Vid krigsslutet 1945 var situationen en helt annan.


    I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om drönarteknikens utveckling under mellankrigstiden fram till andra världskrigets slut.


    Katalysatorn för utvecklingen låg framförallt i andra världskrigets industriella storskalighet. De enorma mängder av flygplan och luftvärnskanoner som användes i andra världskrigets luftoperationer tvingade fram nya lösningar och nya system för varje år som gick. Utvecklingen var också helt nödvändig för att hålla jämna steg i kampen mellan medel och motmedel. Nöden är alltings moder.


    Klimax nåddes med de tyska V1-bomberna – en slags flygande bomb med jetmotor. Under de sista krigsåren producerade Nazityskland ca 30 000 av dessa, varav de flesta skickades mot England. Även om V1-programmet skulle misslyckas satte den nazityska drönartekniken standarden för de kommande decennierna. Den stora mängden V1-bomber tvingade också fram effektivare försvarsmedel, såsom zonrör till luftvärnsgranater, jetplan och automatiserade luftvärnssystem – innovationer som fortfarande idag dominerar slagfälten.


    Klippare: Emanuel Lehtonen


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Den 19 augusti 1942 landsteg drygt 6 000 mestadels kanadensiska soldater vid den franska kuststaden Dieppe för att skaffa underrättelser och testa det tyska försvaret i Atlantvallen.


    Räden blev en katastrof. Förlusten uppgick till mer än halva styrkan som sattes in. Inte mindre än 900 allierade soldater stupade. Vissa erfarenheter kunde de allierade ta med sig från räden – men var det värt förlusterna?


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Diepperäden i augusti 1942. Räden genomfördes av många skäl som i efterhand har diskuterats mycket. Våren och sommaren 1942 stod kriget och vägde. Tyskland var ännu framgångsrikt och de allierade, inte minst britterna, behövde en framgång. Stalin pressade sina västallierade hårt för att öppna en ny andra front i Västeuropa.


    I detta läge beslutade britterna att med i huvudsak kanadensiska trupper göra en landstigning i Frankrike och tillfälligt ta den lilla hamnstaden Dieppe. Räden skulle testa det tyska försvaret och de brittiska metoderna för landstigning med understöd av en ny stridsvagnsmodell. Med i planerna fanns även att ta en radarstation och inhämta underrättelser om tysk radarteknik.


    Räden igångsattes på allvar strax före klockan 5 på morgonen den 19 augusti. Huvudlandstigningen genomfördes mitt för hamnen i Dieppe. I öster och väster och i staden landsteg kommandotrupper för att tysta tyska artilleribatterier. Ingenting fungerade egentligen för de allierade. Understödet av flottan och flyget var för dåligt planerat och samordnat. Tyskarna var larmade och kunde från väl skyddade ställningar möta de kanadensiska soldaterna med mördande eldgivning. Stridsvagnarna kom knappt i land och de som kom upp på stranden blev kvar där oförmögna att nå staden. En radarstation togs, ett tyskt batteri tystades och en mindre del av den kanadensiska styrkan nådde nätt och jämnt sina anfallsmål. I det stora hela körde landstigningen fast på stranden.


    Tyskarna kunde konstatera att de med relativ lätthet hade slagit tillbaka landstigningen. De allierade menade i efterhand att de dragit viktiga slutsatser som kom till användning vid den framgångsrika landstigningen i Normandie två år senare. Men detta har ifrågasatts av historikerna i efterhand. Hur som helst var priset fasansfullt högt. På de kanadensiska krigskyrkogårdarna vid Dieppe ligger ännu de som stupade.


    Bild: Kanadensiska fångar leds bort genom Dieppe efter räden. Kredit: Library and Archives Canada / C-014171. Wikipedia, CC-BY-SA 3.0


    Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.


    Klippare: Emanuel Lehtonen


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Episodi mancanti?

    Fai clic qui per aggiornare il feed.

  • Under Fashodakrisen hösten 1898 höll Frankrike och Storbritannien på att gå i fullskaligt krig med varandra över en handelsutpost vid övre Nilendeltat till synes utan något större värde för de europeiska stormakterna. Men Fashoda hade stort symboliskt värde. Här möttes franska och brittiska koloniala intressen.


    Bakgrunden till detta finns att hämta i den epok som brukar kallas för ”The Scramble for Africa”. Efter Berlinkonferensen 1885 hade västra Afrika delats upp mellan de europeiska stormakterna, men områdena öster om Tchad, ut mot Röda havskusten, var ännu terra incognita för både britter och fransmän, och nu ämnade man ändra på det.


    I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt Fashodakrisen 1898.


    Problemet var att medan britterna sökte sig söderut från Egypten, med målet att knyta ihop kolonierna i norr med kolonierna i Sydafrika, önskade fransmännen att knyta ihop sina kolonier i västra Afrika med besittningarna längs med östkusten. Fashoda, som idag ligger i Sydsudan, var den plats där britternas och fransmännens intressen korsades.


    Det började med en liten fransk expedition på ca 200 personer startad två år tidigare, från Guineabukten i riktning mot Röda havet, och slutade i en mobilisering av både Franska och Brittiska flottan i oktober 1898.


    I praktisk och logistisk mening var Fashoda också viktig. Det var ett av få ställen där båtar kunde lägga till längs med övre Nilen, och som sådan var den av intresse både för britter och fransmän. En gammal befästning fanns på platsen sedan tidigare, och när den franska expeditionen nådde Fashoda västerifrån i juli 1898 tog de denna i besittning. Samtidigt var brittiska ångbåtar på väg ner från Egypten. Snart skulle de mötas, och med det, var krisen igång.


    Bild: Ankomst av de anglo-egyptiska trupperna till Fashoda. Fotograf: Okänd, 1898 - Frederick A. Sharf, red., Expedition from Uganda to Abyssinia (1898), Newburyport Press, 2005. Fotografi som visar hur den egyptiska flaggan hissas vid Fashoda efter Kitcheners flottiljs ankomst 1898. Wikipedia, Public Domain.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Landstigningen vid Okinawa i april 1945 blev ett av de blodigaste och mest kontroversiella av de amerikanska amfibieoperationerna i Stilla havet under andra världskriget. De amerikanska förlusterna var enorma med upp till 50 000 soldater, varav ca 12 000 döda. Den japanska styrkan blev utraderad, liksom många av de civila.


    Okinawa var också platsen för en av de största anfallen med Kamikazepiloter. Dessa självmordsbombare anföll i hundratal och orsakade enorma förluster för USA.


    I det förra avsnittet av Militärhistoriepoddens andravärldskriget-serie gick vi igenom de inledande amfibieoperationerna i Guadalcanal, offensiven mot Rabaul och den andra infallslinjen via Marianaöarna och framförallt Saipan. I detta avsnittet pratar professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om den fortsatta offensiven, med fokus på händelseutvecklingen i Filippinerna, Iwo Jima och Okinawa.


    Efter att Marianaöarna hade fallit kunde offensiven mot Filippinerna fortsätta ostört. Rabaul var inringat och neutraliserat, och via Marianaöarna kunde transporterna i nord-sydlig riktning kontrolleras och förhindras. Från stilla havets mitt kunde den amerikanska flottan också anfalla med sina B-29:or direkt mot de japanska huvudöarna.


    För de amerikanska befälhavarna MacArthur och Nimitz hade målet från början varit att försöka möta den japanska flottan i en slutgiltig sjöstrid nånstans i närheten av Filippinerna, och det var också det som snart skulle hända.


    I oktober 1944 utspelades antagligen världens största sjöslag runt öarna Luzon, Samar och Leyte, från vilket slaget har fått sitt namn. Slaget vid Leytebukten skulle involvera hundratusentals sjömän och tusentals fartyg och innebar en amerikansk seger och återtagen kontroll över Filippinerna.


    Det var också vid Leyte som den japanska flottan förlorade slagskeppet Musashi, ett av världens största. Det skulle krävas dussintals torpeder och flygbomber för att sänka den enorma tingesten.


    Efter Leyte förlorade japanerna alla möjligheter att operera fritt mellan de öar som de ockuperat och fortfarande hade under sin kontroll. De hade dock inga intentioner om att lägga ner vapen, utan striden fortsätte i nästan ett år till. Ungefär 6 månader efter Leyte, i april 1945, inleddes dock det som skulle bli den sista landstigningen på japanskt ockuperat område. Landstigningen vid Okinawa.


    Okinawa blev ett av de blodigaste och mest kontroversiella av de amerikanska amfibieoperationerna i stilla havet. De amerikanska förlusterna var enorma med upp till 50000 soldater, varav ca 12.000 döda. Den japanska styrkan blev utraderad, liksom många av de civila. En stor andel, lite mer än en tredjedel av de amerikanska förlusterna var sjömän som drabbades av Japans sista huvudlösa försök att slå tillbaka amerikanska fartyg och förhindra en fortsatt offensiv. Precis som vid Leyte skulle ett annat känt slagskepp, Yamato, möte sitt öde här i ett sådant anfall.


    Bild: Två marinsoldater från 2:a bataljonen, 1:a marinregementet under striderna vid Wana Ridge under slaget vid Okinawa, maj 1945. Till vänster tillhandahåller Davis Hargraves (1925-) täckande eld med sin M1 Thompson maskinpistol som Gabriel Chavarria (till höger; 1926-), med en Browning Automatic Rifle, förbereder sig för att bryta skyddet för att flytta till en annan position.


    Foto: Sergent Walter F. Kleine - Forskning vid National Archives: Pictures of World War II Identifikationsnummer: 127-N-123170, Wikipedia, Public Domain.


    Klippare: Emanuel Lehtonen


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • En av de första gångerna ballonger användes i krigföring var mot staden Venedig år 1849 i kriget mellan Österrike-Ungern och Sardinien-Piedmont under det första italienska frihetskriget. Där släppte österrikarna från båtar ballonger lastade med sprängmedel.


    Under de senaste åren har drönare blivit allt viktigare i krigföringen. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har sporrat utvecklingen av drönartekniken. Men hur gammal är historien om drönarna, och när skedde egentligen den första drönarattacken i krig?


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt de första trevande stegen i drönartekniken med särskilt fokus på användningen av ballonger i krig under 1800-talet.


    Kriget blev dock inte särskilt framgångsrikt, och Piedmont-Sardinien fick se sig besegrade. Venedig var dock en av de städer som höll ut allra längst under den här konflikten, men motståndet knäcktes av en regelrätt österrikisk belägring som påbörjades i april 1849.


    Det som var lite speciellt med den här belägringen var de geografiska förutsättningarna och det var det som drev fram idén om att nyttja ballonger för att anfalla venetianerna. Venedig är format som en lagun med en yttre skans och ett stort antal öar innanför. Vid brofästena hade man upprättat starka befästningar och fort för att skydda staden.


    Problemet med detta var att den sedvanliga artilleribeskjutningen inte tycktes fungera på det här skärgårdsliknande området. Österrikarnas artilleri hade helt enkelt inte tillräcklig räckvidd för att nå även de mest avlägsna delarna av Venedig.


    Det var i detta läge som den österrikiska befälhavaren Baron von Haynau beslutade sig att ta till extraordinära medel för att knäcka venetianerna. Från båtar utanför Venedig släppte Österrikarna ballonger lastade med sprängmedel.


    Det var meningen att dessa ballonger skulle driva med vinden in över Venedig. Vid en given tidpunkt skulle själva ballongen sprängas och den explosiva lasten skulle falla till marken för att skapa förödelse. Till hjälp hade man ett intrikat system med koppartråd som skulle möjliggöra utlösning av sprängningsmekanismen på avstånd.


    Utan att överdriva kan man säga att det här inte visade sig vara en krigsvinnande taktik. I slutändan fick venetianerna se sig besegrade, men det var knappast ballongernas förtjänst. Dock får man tillskriva händelsen ett ”pandora moment” i drönarnas militära historia. För första gången användes obemannade och fjärrstyrda farkoster för att försöka påverka och skrämma civilister.


    Det var inte första eller sista gången ballonger skulle användas i krigföringen under 1800-talet. I avsnittet berättar vi också om hur Thaddeus Lowe satte upp ett experimentellt spaningsförband under det amerikanska inbördeskriget, och hur Eduard Godards ballonger möjliggjorde en dramatiskt flykt från Paris under det Fransk-Tyska kriget 1870-1871.


    Bild: Bomber över Venedig med hjälp av ballonger under det första italienska frihetskriget. Aerostation – Aviation (1911) av Max de Nansouty. Public Domain.


    Klippare: Emanuel Lehtonen


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Under hösten 1942 inledes USA:s krig mot Japan. Efter ett antal framgångar på havet vid slagen vid Korallhavet och senare vid Midway låg vägen öppen för de allierade att slå tillbaka och återta de många öar och öriken som japanska styrkor invaderat under Stillahavskrigets inledande fas. Initiativet var nu i de allierades händer.


    De allierade förstod snart att de slogs inte bara mot en skicklig motståndare, de slogs också mot ett folk och en kultur som hade beslutat sig för att själva dö tillsammans med Japan som nation. De japanska soldaterna slogs bokstavligt talat till siste man, och de tog också den kvarvarande civilbefolkningen med sig in i döden.


    I denna repris av Militärhistoriepodden pratar professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om den första delen Stillahavskriget 1942-1944.


    Landstigningen på Guadalcanal i augusti 1942 och de många slagen som omgärdade denna ö blev det första steget i den nya offensiven. Guadalcanal låg strategiskt i den södra delen av Stilla havet, och den japanska armén hade påbörjat arbeten med flygbaser i närområdet. Detta hotade amerikanska försörjningslinjer mellan Sydamerika och Australien, men ögruppen och Guadalcanal skyddade också den japanska flott-, och flygbasen Rabaul, idag en del av Papua Nya Guinea.


    Rabaul var en nyckelpost i försvaret av Japans nya imperium. Om den amerikanska flottstyrkan skulle kunna ta sig fram till Filippinerna och sedan tvinga fram en avgörande strid med den japanska flottan och sedan gå vidare norrut mot de japanska huvudöarna, så behövde man ta Guadalcanal. Men det var tidigt i Stillahavskriget, och de taktiska lärdomarna vid landstigningar och strid med fanatiska japaner låg fortfarande i framtiden. Striderna skulle bli mycket svåra och blodiga.


    En lika avgörande strid för Stillahavskriget stod också i Saipan, tusentals kilometer norrut, mitt bland Marianaöarna. Invasionen av Saipan inleddes i juni 1944, efter att Rabaul hade neutraliserats i söder. Likt Guadalcanal låg Marianaöarna strategiskt viktigt mitt i mellan viktiga försörjningslinjer både för japanerna och för de allierade. För japanerna skyddade Marianaöarna kontakten mellan de japanska huvudöarna och Rabaul i söder, och för det amerikanska strategiska bombflyget var Marianaöarna en central knutpunkt i det flygkrig som snart skulle sättas igång mot Japan. Med flygbaser på Marianaöarna under kontroll, kunde de nya B-29:orna nå hela vägen till Tokyo med sin last.


    Precis som Guadalcanal, blev Saipan dock en mycket blodig och besvärlig historia. Med Guadalcanal, Rabaul och Saipan neutraliserat var vägen till Iwo Jima och Okinawa säkrad. Nästa fas i kriget kunde inledas.


    Bild: Marinsoldater vilar på Guadacanal. Wikipedia, Public Domain.


    Lyssna först på Midway 1942 – Vändpunkten i Stillahavskriget.


    Klippare: Emanuel Lehtonen


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • I oktober 1912 inledde Serbien, Montenegro, Grekland och Bulgarien krig mot Osmanska riket. Framgångarna blev omedelbara. Osmanska rikets områden på det europeiska fastlandet erövrades snabbt av alliansen. Med knapp nöd lyckades turkarna stoppa den bulgariska offensiven strax väster om Istanbul.


    I freden övergick de före detta osmanska områdena till de fyra balkanstaterna. Bulgarien uppfattade att de inte hade fått de områden de hade rätt till och bestämde sig för att lösa problemet militärt. Sommaren 1913 utkämpades Andra Balkankriget mellan Bulgarien och Grekland, Serbien, Osmanska riket och Rumänien.


    Resultatet av de båda krigen blev främst att Serbien framstod som den starkaste staten på Balkan. Konflikterna skulle bara ett år senare vara den utlösande faktorn i det som blev första världskriget.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Balkankrigen 1912-13. Krigen är en viktig pusselbit för att förstå första världskrigets utbrott. Konflikterna på Balkan hade en lång historia.


    Nya nationer med egna nationella ambitioner uppstod på Balkan på allvar från 1830-talet. Det alltmera försvagade Osmanska riket klarade inte längre att fullt ut hävda sin överhöghet över sina europeiska landområden. Stormakterna Ryssland och Österrike hade sina intressen och agerade för att öka sitt inflytande. Inför Balkankrigen 1912 fanns främst fyra stater som ville utöka sina territorier. Deras ambitioner var delvis överlappande. I centrum stod inte minst kontrollen över Makedonien där Serbien, Bulgarien och Grekland uppfattade att de hade rätt till överhögheten.


    Krigföringen pekade i vissa avseenden mot det som skulle komma under första världskriget. Detta ska trots allt inte överdrivas. De arméer som drabbade samman i Balkankrigen var när allt kommer omkring mycket mindre och sämre utrustade. Det som ändå kan lyftas fram är artilleriets ökade betydelse och svårigheten att besegra en motståndare som hunnit gräva ner sig i vad skulle kunna liknas vid ett enklare skyttegravssystem. Bulgarernas anfall mot turkarna vid Catalca blev blodigt eftersom turkarna hade hunnit förbereda sig och det bulgariska artilleriet förmådde inte slå ut de turkiska ställningarna.


    Under krigen begicks omfattande övergrepp på motståndarens civilbefolkning. Etnisk rensning förekom på ett sätt som tyvärr pekade fram emot de oförsonliga krigen i Jugoslavien på 1990-talet. Mycket lämnades ouppgjort efter krigen. Österrike-Ungerns och Rysslands intressen fortsatte att kollidera och Serbiens maktambitioner skapade friktioner inför framtiden. Att Balkankrigen 1912-13 inte resulterade i ett världskrig berodde till största delen på att Ryssland inte fullt ut kastade sig in i konflikten. När krisen återigen kom sommaren 1914 blev insatserna från stormakterna mycket högre vilket ledde till att konflikten eskalerade utom allas kontroll.


    Bild: Grekisk litografi av slaget vid Kilkis (andra Balkankriget), 1913. Wikipedia, Public Domain.


    Lyssna också på Osmanska riket som Roms arvtagare.


    Klippare: Emanuel Lehtonen


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Slaget om Atlanten pågick i olika omfattning under hela andra världskriget. De allierades förluster i fartyg kulminerade under 1942, men trots att nästan 5 000 fartyg sänktes kunde tyskarna egentligen aldrig på allvar hota de allierades krigsinsats. Den tyska flottan var alltför dåligt förbered och de allierades resurser alldeles för stora.


    USA hade en industriell kapacitet och mänskliga resurser som gav de allierade ett tydligt övertag i kriget mot Hitlertyskland. Men krigsmaterielen och manskapsförstärkningarna måste skeppas över Atlanten där tyska ytfartyg, ubåtar och flygplan gjorde allt för hindra transporterna.


    I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mer dramatiska skeenden från slaget om Storbritannien till krigsslutet. Detta är historien om de verkligt avgörande faktorerna i andra världskrigets historia. USA och även Kanada kunde kasta in tyngden av sin industriella kapacitet i vågskålen och genom att överföra resurser över Atlanten göra det möjligt för britterna och ryssarna att hålla ut.


    Genom utlåningsavtal – Lend lease-avtal – försågs inledningsvis inte minst britterna med krigsmateriel och andra förnödenheter. Från 1941 då USA kom med i kriget efter Hitlers krigsförklaring handlade det om att förbereda en militär intervention i Europa på samma sätt som under första världskriget.


    Tyskarna var knappast förberedda för ett handelskrig på Atlanten. Den tyska marinen var som dess chef storamiralen Raeder uttryckte saken endast stor nog att möta en hedersam död. Inte minst saknades ubåtar i ett antal som på allvar kunde hota de allierade. Under de inledande åren från 1939 till sommaren 1941 försökte tyskarna med en mix av ytfartygsräder, flyganfall och ubåtsanfall störa de allierades sjöfart. Det gick inledningsvis ganska bra, men mycket snart organiserade britterna, amerikanarna och kanadensarna konvojer och luftskydd. Det faktum att britterna lyckades bryta de tyska koderna som sändes med kodmaskinen Enigma gav en avgjord fördel. Sänkningen av Bismarck i maj 1941 markerade slutet på denna period av ytfartygsräder.


    Konvojerna skiftade efter det tyska anfallet på Sovjet i juni 1941 till att inte bara handla om inskeppning av materiel och förstärkningar till Storbritannien och Nordafrika utan även till den ryska hamnen i Murkmansk. Under 1942 kulminerade ubåtskriget och slaget på Atlanten. Tyska ubåtar i så kallade vargflockar kunde notera rekordmånga sänkningar under en period då britterna misslyckades med att knäcka den tyska signaleringen och en ny ubåtstaktik användes. När de allierade slutligen lärde sig att hantera den tyska taktiken med hjälp av nya flygplansmodeller, radarsystem, nya lyckade forceringar av den tyska radiotrafiken och ny konvojtaktik ebbade de tyska framgångarna ut. Under de sista krigsåren minskade sänkningarna kraftigt och antalet tyska ubåtar som gick till botten ökade.


    Av alla de fartyg som korsade Atlanten under kriget sänktes i slutänden bara några procent. Värst drabbade var Murmanskkonvojerna med 8-procentiga förluster. Intressant i sammanhanget är att endast drygt 6 procent av sänkningarna stod tyska ytfartyg för medan tyskt flyg sänkte drygt 13 procent och ubåtarna 70 procent.


    Churchill sa i efterhand att det enda han fruktade under andra världskriget var att tyskarna skulle lyckas stoppa transporterna över Atlanten. I verkligheten var egentligen aldrig någon fara. Tyskarna var så långt ifrån att svälta ut britterna och ryssarna och de allierades resurser så stora att det aldrig var någon fara. Förlusterna var stora, men nyproduktionen under i princip hela kriget kompenserade för förlusterna.


    Bild: Handelskonvoj under andra världskriget. Wikipedia, public domain.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Germanen Arminius överfall på romarna vid Kalkriese berg år 9 efter vår tideräkning har gått till historien som ett av de blodigaste slagen under hela den antika perioden. Känt som slaget vid ”Teutoburgerskogen”, ”Hermanslakten”, eller Clades Variana (Varuskatastrofen) var det kanske inte störst i fråga om antalet förlorade romerska soldater. Men på grund av den korta tidsrymden och överfallets natur blev det närmast att betrakta som en massaker.


    I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om slaget vid Teutoburgerskogen.


    Efter att ha svarat på ett rop på hjälp från sina germanska allierade inne i Germanien öster om Rhen, var ståthållaren Publius Quinctilius Varus på väg tillbaka med sina tre legioner mot den romerska militärbasen vid Xanten. På vägen var Varus tvungen att passera Kalkriese berg, beläget strax norr om den stad som idag heter Osnabrück, i nordvästra Tyskland.


    Vid Kalkriese berg hade dock hans nära allierade Arminius arrangerat en fälla. Vägar hade grävts bort för att kanalisera de romerska soldaterna in i ett smalt pass omgärdat av träsk, och längs med bergskanten hade de germanska trupperna byggt upp en jordvall, vilken de kunde gömma sig bakom. Hur många germanerna var och hur deras ledare Arminius hade lyckats samla ihop och arrangera detta överfall är ännu okänt, men förberedelserna var långtgående.


    När den kilometerlånga kolonnen med legionärer var på väg att passera berget, stoppades de upp längst fram. Varus beslutade då att fortsätta framåt i tron att legionärerna skulle kunna hantera attacken. Snart inleddes dock ett dramatiskt överraskningsanfall från jordvallen som pressade ihop legionärerna och sedan tvingade ut dem i träsket till höger om dem. Bakifrån fyllde ytterligare germanska krigare på och snart var hela den romerska armén omringad.


    Inom loppet av några timmar hade hela den romerska styrkan på mellan 15 000 – 20 000 man tillintetgjorts. En formidabel slakt. Inom kort insåg även befälhavaren Varus att allt var förlorat, och enligt sed kastade han sig på sitt eget svärd, det enda hedervärda sättet att ta sitt eget liv för en romare.


    Nyheterna om slaget chockade kejsare Augustus, men trots straffexpeditioner de följande åren hämtade kejsaren aldrig sig riktigt från förlusten, och så småningom blev Rom tvungen att lägga om sin strategi i norr.


    Konsekvenserna av slaget blev således långtgående. Att kalla det för en vändpunkt i Europas historia är i det närmaste en underdrift. Arminius överfall ledde till att de germanska folken kunde utvecklas utan romerskt inflytande under de kommande århundradena, och fortfarande idag utgör Rhenfloden en gräns mellan latinska och germanska språk och kulturer.


    Bild: Hermansstatyn. Canva.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Slaget vid Kursk år juli 1943 brukar kallas världens största pansarslag. Tusentals tyska och sovjetiska stridsvagnar och hundratusentals soldater drabbade samman i en kamp som definitivt skulle avgöra hur kriget utvecklas de kommande åren.


    ”Stål! Stål! Stål!” löd det sovjetiska stridsropet när stridsvagnarna mötte varandra i strid på nära håll. På slagfältet sattes nya typer av tyska stridsfordon in – Pantherstridsvagnar och pansarjägaren Ferdinand. Det räckte trots allt inte till en seger utan den tyska offensiven körde fast.


    I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved operation Citadell eller slaget vid Kursk som det också brukar kallas.


    Efter bakslagen vårvintern 1943 och slaget vid Stalingrad inledde tyskarna planeringen för sommarens tilltänkta offensiv för att återta initiativet på östfronten. Hitler hade efter Stalingrad tappat en del av sitt starka självförtroende och lämnade våren 1943 i större utsträckning plats för sina underlydandes uppfattningar och initiativ. Guderian var som inspektör av pansarvapnet ansvarig för att skapa nya pansarförband och ansåg att man inte skulle genomföra några operationer utan avvakta och bygga upp styrkan. Manstein tog ledningen för den krigsplanering som inleddes. Manstein förordade en taktik – ”Schlagen aus de Nachand” – som gick ut på att man lätt ryssarna anfall och därefter inledde en tillfällig reträtt. När de sovjetiska förbanden hade tunna ut sina underhållslinjer skulle de lättrörliga tyska pansardivisionerna gå till motanfall och krossa motståndet i inringningsoperationer. Men Hitler accepterade inte att man övergav territorium.


    Till slut bestämdes att en offensiv skulle inledas senast till sommaren när vägarna var farbara igen efter vårfloden. Men var skulle man anfalla? Genom de sovjetiska motoffensiverna efter Stalingrad hade det skapats en stor utbuktning i fronten kring staden Kursk. Denna utbuktning blev målet för de tyska anfallsplanerna våren 1943. Från norr och söder skulle starka pansarkåren anfall och genom en kniptångsmanöver ringa in och besegra stora sovjetiska truppmassor.


    På sovjetisk sida var man full medveten om de tyska planerna bland annat genom spioner och de västallierades signalspaning. Området kring Kursk förvandlades till ett fördröjningsområde med fältbefästningar, nergrävda pansarvärnskanoner, mineringar och stridsvagnsgravar som fick första världskrigets skyttegravsområden att förblekna i jämförelse. Civilbefolkningen uppbådades i hundratusentals för att hjälpa till. När anfallet väl kom efter att skjutits upp flera gånger körde de tyska pansardivisionerna fast i fördröjningszonerna.


    Orsakerna till förseningarna var att de nya stridsvagnstyper som tyskarna ville få med inte hunnit levereras i tillräcklig mängd. Pantherstridsvagnen fick sitt elddop vid Kurs och även Tigerstridsvagnen fanns med i striderna. Den tunga pansarvärnsvagnen Ferdinand återfanns i ett antal om nästan 90 vagnar. Många av dessa nya stridsfordon hade tydliga barnsjukdomar och kunde inte riktigt komma till sitt rätta. Förlusterna i det slag som inleddes den 5 juli och avslutades definitivt den 20 juli blev mycket stora. Tusentals stridsvagnar och tiotusental soldater stupade och skadades.


    Lyssna också på Oktoberkriget 1973 – när israelerna slogs för sin överlevnad samt Svenska Stridsvagn S utmanade bilden av en stridsvagn.


    Bild: Sovjetiska trupper på Voronezhfronten i motattack bakom T-34-stridsvagnar vid Prokhorovka, 12 juli 1943. Wikipedia. Public Domain.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Gustav II Adolfs död på slagfältet vid Lützen den 6 november 1632 tillhör de svenska militärhistoriska klassikerna. Kungen ingrep i ett kritiskt skede i slaget och ledde ett motanfall med svenskt kavalleri. I stridsvimlet träffades han av muskötkulor och stacks brutalt ner. Han fråntogs alla kläder och lämnas som lik kvar på marken. Trots kungens död blev slaget en knapp svensk seger då de kejserliga trupperna valde att retirera i kvällsmörkret.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med sig lyssnarna till fälten strax väster om Leipzig 1632 för en diskussion om ett av de mer berömda slagen i Europas historia. Det svenska riket hade under Gustav II Adolfs ledning gett sig in i den långvariga konflikten i det tyskromerska riket som egentligen pågått sedan Luther inledde reformationen i början på 1500-talet. År 1618 briserade konflikten mellan de protestantiska nordtyska furstarna och den katolska kejsarmakten i Wien i det som brukar kallas trettioåriga kriget.


    Sverige intervenerade 1630 på den protestantiska sidan i kriget och nådde omedelbart stora militära framgångar. Sommaren 1632 stod den svenska armén i trakterna av Nürnberg och hotade de kejserliga arvländerna. Härifrån tvingades Gustav II Adolf retirera på hösten 1632 följd av de kejserliga.


    Vid den lilla staden Lützen bestämde sig kungen för att anfalla sina motståndare för att säkra vinterkvarter. På morgonen den 6 november anföll den svenska armén. Slaget karaktäriserades av den nya stridstaktiken som den svenske kungen hade varit med om att utveckla. Den byggde bland annat på ett mer rörligt uppträdande på slagfältet och att man utnyttjade muskötsalvor mer än tidigare. Slagfältets taktiska dimensioner eld och rörelse kom bättre till användning i det svenska systemet. De kejserliga hade trots allt börjat anpassa sig under de gångna årens strider och därför blev slaget vid Lützen en blodig utdragen kamp som slutade med svensk seger, men med ett högt pris i döda - minst kungen själv.


    Bild: Gustav II Adolf död på slagfältet vid Lützen den 6 november 1632. Den döde kungen, starkt belyst, tycks glida ned från hästryggen för att strax fångas upp av en förfärad svensk soldat. Kungen framställs som hjälte och martyr, en gestalt som påminner starkt om skildringar av den döde Kristus. Av Carl Wahlbom - Denna fil har tillgängliggjorts på Wikimedia Commons av Nationalmuseum, Public Domain.


    Klippare: Emanuel Lehtonen


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • ”Operation Torch” hösten 1942 och invasionen av Sicilien våren 1943 är två av militärhistoriens största och kanske mest intressanta amfibieoperationer. Det var här de allierade övade inför det som skulle bli operation Overlord och landstigningen vid Normandie ett år senare.


    Landstigningen i norra Afrika var ett enormt vågspel, omgärdat av stort hemlighetsmakeri. Tre grupper av amerikanska och brittiska soldater och fartyg landsattes i norra Afrika, i Casablanca längs med Atlantkusten, och i Oran och Alger innanför Gibraltarsundet. Ca 100.000 man fördes över sammanlagt. Två grupper kom från Storbritannien och en direkt från USA.


    I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Operation Torch och invasionen av Sicilien.


    Trots att Operation Torch involverade ca 350 stridsfartyg och 500 transportfartyg sänktes endast ett fartyg på vägen mot Afrika. Väl i land möttes de av endast sporadiskt motstånd. General Pattons amerikanska trupper i Casablanca kunde gå i land helt utan eldväxling, medan de brittiska och amerikanska grupperna innanför Gibraltar mötte blandat motstånd från de Franska Vichy-trogna trupper som fanns där.


    Den lyckade landstigningen ledde så småningom en total omfamning av de tyska och italienska trupper som fanns kvar i Tunisien. Från Väster kom Patton, Fredendall och Ryder, Österifrån anslöt Montgomery efter slaget vid El-Alamein. Ca 250.000 tyska och italienska soldater gick i krigsfångenskap som resultat, samtidigt som marken nu var beredd för en landstigning antingen via Sardinien och Corsica, eller via Sicilien.


    Politiskt och diplomatiskt var Operation Torch inte utan komplikationer. De nordafrikanska länderna var franska kolonier som för tillfället stod under Vichyfranskt ledarskap. Problemet för britterna och amerikanarna var på vilken fot Vichyfrankrike skulle stå? Skulle de göra motstånd, eller skulle de kapitulera omedelbart och välkomna de allierade? För att sondera läget smugglades en amerikansk officer in i ett tidigt skede under uppladdningen för att utröna den franska inställningen. Men för att inte röja planerna kunde han inte avslöja exakt vad som höll på att ske. Trots försöken kom Operation Torch som en chock för fransmännen och först ett par dagar in i stridigheterna ställdes motståndet in. Det fanns också olika fraktioner inom den franska politiska och militära eliten som ställde till problem. Rivaliteten mellan de militära ledarna Charles de Gaulle och Henri Giraud orsakade huvudbry. Samtidigt var amerikanerna och britterna tvungna att balansera de franska självständighetssträvarna och de vichytrogna mot varandra för att inte orsaka ett inbördeskrig i Nordafrika.


    I slutändan skulle operationen lyckas, och snart kunde planeringen inför Sicilien påbörjas. Invasionen av Sicilien var en komplex affär med en stor uppladdning. Tyskarna skulle så småningom drivas ut ur Sicilien, men svårigheterna med att slåss i Siciliens oländiga terräng gjorde processen långdragen. När det stod klart att den italienska ön hade fallit var vägen till det italienska fastlandet fri. Från italienskt håll blev kapitulationen i Tunisien och invasionen av Sicilien spiken i kistan för Mussolinis imperialistiska ambitioner.


    Omslag: Amerikanska trupper inför landstigningen vid Oran november 1942. Hudson, F A (Lt), Royal Navy officiell fotograf, Imperial War Museum, Wikipedia, Public Domain.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Hur nära var Nato kollaps under kalla kriget, och varför slutade Frankrike att samarbeta med USA och Storbritannien under 1960-talet? Suezkrisen 1956-1957 innebar stora påfrestningar för Nato, men det skulle inte bli den enda gången som samarbetet hängde löst. I själva verket har alliansens sammanhållning genomgått många kriser ända fram till kalla krigets slut.


    I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Natos utveckling, från De Gaulles utträde ur det militära samarbetet till Euromissile-krisen och Reagans ”stjärnornas krig” under 1980-talet.


    En vattendelare i alliansens utveckling blev John F. Kennedys tillträde som president 1961. Med JFK slutade alliansen att vara ett mål i sig själv, och i stället blev den snarast ett verktyg för amerikansk utrikespolitik. Samtidigt klagade Frankrike, och inte minst den ny-tillträdde franske presidenten, Charles De Gaulle, på att Nato inte användes aktivt även utanför Nordatlanten och Europas omedelbara närområde.


    Frågan om kontroll över kärnvapnens användning blev också ett problem. De Gaulle ansåg att Frankrike skulle ha fullständig kontroll över sina militära styrkor och beslutsfattandet över nationell säkerhet. Det skulle inte ligga i amerikanska händer. Under 1960-talet drog Frankrike sig tillbaka från Natos militära planering och utvidgade istället sitt eget kärnvapenprogram. Beslutet var logiskt utifrån de slutsatser som kunde dras av händelserna under Suezkrisen. Utan egna kärnvapen åtnjöt man ingen respekt på den säkerhetspolitiska arenan.


    Under slutet av 1970-talet kom nya kriser som pressade alliansen. Euromissile-krisen, som utspelade sig under början av 1980-talet, var en period av intensiva spänningar mellan Nato och Warszawapakten. Euromissile-krisen intensifierades under den första hälften av 1980-talet och ledde till massiva protester och demonstrationer mot kärnvapen i flera europeiska länder, framförallt i Västtyskland.


    Emellertid lyckades Ronald Reagan och Michail Gorbatjov under sina möten på Reykjavik-toppmötet 1986 undanröja den direkta risken genom att diskutera omfattande nedrustning, även om en konkret överenskommelse inte nåddes förrän senare.


    Den senare underteckningen av INF-avtalet 1987 innebar avvecklingen av både Pershing II och SS-20-missilerna, vilket avsevärt minskade hotet och bidrog till att mildra spänningarna under slutet av det kalla kriget. Euromissile-krisen blev därmed en viktig episod som visar hur diplomatiska insatser och nedrustningsförhandlingar kunde minska de potentiella farorna för kärnvapenkonflikter i Europa.


    Bild: Protest i Bonn mot kärnvapenkapplöpningen mellan Nato och Warszawapakten, 1981, Foto: Rob Bogaerts / Anefo, Wikipedia, Creative Common.


    Klippare: Emanuel Lehtonen


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Stalingrad blev en av de stora vändpunkterna i kriget på östfronten. Få enskilda slag har i historien satt sådana djupa spår i vårt medvetande. Kampen om Stalingrad och den tyska 6.arméns kapitulation symboliserar det tyska misslyckandet på östfronten och den sovjetiska segern.


    Hitlers plan att erövra de viktiga ryska oljefälten vid Baku vid Kaspiska havet stoppades i Stalingrads ruiner. Striden fördes med stor brutalitet från hus till hus i en stad som jämnats med marken av det tyska bombflyget och i vilken det fortfarande fanns civila. Förlusterna var outhärdligt stora på båda sidor.


    I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mest dramatiska händelserna i andra världskrigets historia. Tyskarna försökte under sommarkampanjen 1942 att erövra de strategiskt viktiga oljefälten kring Baku och samtidigt eliminera de sovjetiska styrkorna i söder. Det tyska högkvarteret inledde planeringen i april 1942 och gav operationen namnet ”Operation Blå”.


    Operationen inleddes den 28 juni och ledde snabbt till stora tyska framgångar. Hitler gav order om att Kaukasus och Stalingrad skulle erövras samtidigt. Detta skulle komma att visa sig bli ödesdigert. De tyska styrkorna delades upp i två armégrupper vilket försvagade den tyska offensiven inte minst därför att det blev svårt att fullt ut klara underhållet i två riktningar. Båda armégrupperna misslyckades att uppnå sina anfallsmål.


    Staden Stalingrad, dagens Volgograd, bredde ut sig 50 kilometer på båda sidor om floden Volga. En erövring av staden skulle stänga av de sovjetiska förbindelserna med områdena i söder. Dessutom skulle staden i tyskarnas händer fungera som ett viktigt flankskydd. Anfallet mot staden var alltså inte bara en fåfänga propaganda fråga utan Stalingrad hade en verklig strategisk betydelse.


    Anfallen mot Stalingrad inleddes på allvar 21 augusti. Den 23 augusti lade det tyska flyget staden i ruiner. Civilbefolkningen led i ruinerna. I själva verket hade tyskarna skapat en ointaglig fästning. Stalingrads rykande ruiner skulle visa sig omöjliga att betvinga. De kommande månaderna fördes ett brutalt krig man mot man i staden. Förlusterna var fruktansvärda på båda sidor. Ryssarna höll till slut bara små brohuvuden på västra sidan floden. Men längre än så kom aldrig tyskarna. I november genomförde ryssarna en våldsam inringningsoperation som inneslöt 6.armén i Stalingrad – operation Uranus. I början av februari kapitulerade tyskarna och 91 000 soldater gick i fångenskap. Sammanlagt förlorade den tyska armén närmare 800 000 soldater i operationerna kring Stalingrad. Av dessa stupade nästan 300 000.


    Om Stalingrad har det skrivits många hyllmeter. Antony Beevors kanske bästa bok Stalingrad (2000) är grundläggande och ger på många sätt den enskilde soldatens perspektiv. Vägen till Stalingrad och även själva striden finns bland annat beskriven av John Erickson The Road to Stalingrad (2003).

     

    Bild: Sovjetiska trupper anfaller i Stalingrand i juli 1942. Wikipedia, Public Domain.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Libanesiska kriget 1982 innebar slutet för PLO:s närvaro i Beirut. Den palestinska organisationen tvingades evakuera och fann en ny bas i Tripoli i Nordafrika. Israels armé genomförde i juni 1982 en blixtoperation med syftet att ta Beirut vilket skedde redan i augusti.


    Kriget gav eko i hela världen. En betydelsefull konsekvens var att de sovjetiska ledarna i Moskva insåg att västerländsk militärteknologi var helt överlägsen. Symbolen för överlägsenheten var hur snabbt israelerna, utan egna förluster, slog ut det sovjettillverkade syriska luftvärnet i södra Libanon.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved bena ut konflikten i Libanon och förstå det Libanesiska kriget 1982. Kriget var en del av en synnerligen komplicerad konflikt med många inblandade. Ur ett israeliskt perspektiv var det akuta problemet PLO:s attacker mot norra Israel. Sedan sexdagarskriget 1967 hade PLO konfronterat Israel med anfall både med gerillagrupper och artilleri och raketer. Den israeliska offensiven i juni 1982 var ett försök att en gång för alla få stopp på anfallen.


    Israel hade med sin armé upprepade gånger under 1970-talet genomfört begränsade anfall in i södra Libanon. Dessa operationer nådde aldrig fram till Beirut och hade begränsad effekt på PLO:s stridskapacitet. Anfallet 1982 hade en mycket mer omfattade målsättning: att driva ut PLO ur Libanon.


    Militärt kom kriget i Libanon att präglas av israelisk militärteknologisk överlägsenhet. I en så kallad joint operation använde den israeliska krigsmakten en kombination av luftlandsättningar och landstigningar på den libanesiska kusten samt infanteriunderstödda pansaranfall i snabba framstötar. Till detta kan läggas det helt överlägsna israeliska flyget som utan egna förluster inte bara sopade undan det syriska flygvapnet utan även slog ut det sovjetisktillverkade luftvärnet med målsökande robotar.


    Kriget i Libanon fick en mycket tragisk avslutning då israeliskstödd kristen milis genomförde massakrer på palestinier i de båda flyktinglägren – tidigare övningsläger för PLO:s soldater – Sabra och Shatila. Israelernas ansvar i händelsen kom att utredas och kritiseras och blev ett av skälen till Israels reträtt ut ur Libanon.


    Bild: Fedayeen från Fateh vid en demonstration i Beirut, Libanon. Original av Tiamat, Crop, cleanup and re-up av Jaakobou, Wikipedia, CC BY-SA 3.0.


    Klippare: Emanuel Lehtonen


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Strax efter klockan 10.00 drabbades den japanska hangarflottan av ett slag som den aldrig hämtade sig ifrån och som fick en stor inverkan på krigsutgången. När de amerikanska attackplanen blickade ner kunde de inte tro sina ögon. Under dem seglade fyra stora hangarfartyg öppna för ett anfall. Slaget vid Midway den 6 juni 1942 förändrade styrkeförhållandena i Stilla havet och banade vägen för den slutliga amerikanska segern i kriget.


    På de japanska hangarfartygens däck rådde ett kaos av ammunition och stridsflygplan. Tre av fartygen träffades omgående och blev förvandlande till brinnande infernon. Det fjärde skadades senare och alla hangarfartyg sjönk den 4 eller 5 juni. Amerikanerna miste ett hangarfartyg, Yorktown.


    I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om vägen till slaget vid Midway i juni 1942 och det som skulle visa bli vändpunkten i kriget i Stilla havet. Den japanska expansionen efter anfallet på Pearl Harbor i december 1941 hade på ett halvår inkorporerat stora landområden i Sydostasien till det japanska kejsardömet. I maj 1942 stod japanerna beredda att anfalla och slutligen inta hela Nya Guinea varifrån vägen till Australien föreföll ligga öppen.


    Men det blev inga stora japanska framgångar mer. Den insiktsfulle amiralen Yamamoto hade redan före krigsutbrottet sagt till regeringen och kejsaren att han kunde löpa amok i ett halvt år, men sedan skulle det vara över. Han insåg amerikanernas överlägsna potential när det kom till soldater och vapenmateriel. Japan kunde inte vinna kriget som många i den japanska ledningen trodde.


    Men våren 1942 var detta trots allt inte uppenbart. Tvärtom hade japanerna ett klart övertag inte minst när det gällde hangarfartygskapacitet. De japanska hangarfartygs resurserna var koncentrerade till en styrka som med sina sex stora och ett antal mindre hangarfartyg var överlägsna det som amerikanarna kunde ställa upp. På samma sätt som amerikanerna hade japanerna insett att sjökriget avgjordes av flyget. De stora slagskeppsflottornas tid var över.


    Trots det japanska övertaget började krigslyckan sakta vända. Amerikanerna hade goda underrättelser från den japanska sidan därför att man framgångsrikt hade knäckte de japanska signalchiffren. I en vansinnesoperation den 18 april genomförde 16 amerikanska B-25 bombare från hangarfartyget Hornet en räd mot Tokyo som mentalt skapade den japanska krigsledningen. Även om räden var harmlös på många sätt visade den att USA började slå tillbaka. I och med slaget i Korallhavet i maj 1942 kunde hotet mot Nya Guinea och Australien avvärjas. Amerikanerna miste ett av sina hangarfartyg och var därmed nere på tre varav ett var skadat. Den japanska krigsledningen beslutade sig för att försöka förinta de amerikanska hangarfartygen och täppa till ”hålet” i sitt Stillahavsvälde genom ett anfall mot Midway.


    Slaget vid Midway inleddes den 4 juni framgångsrikt sett ur japansk synvinkel. Den lilla ögruppen Midway bombades och de amerikanska förlusterna bland flygplanen från de tre amerikanska hangarfartygen var förfärande. Men plötsligt genom en slump, en tillfällighet eller enskilda piloters skicklighet skapades en möjlighet under några minuter som blev avgörande för hela kriget. Fyra japanska hangarfartyg förstördes som inte kunde ersättas.


    Det finns mycket skrivet om Midwayslaget. På svenska rekommenderas Johan Lupanders Midway 1942 : vändpunkten i Stilla havet (2007). Även Craig L. Symonds The Battle of Midway (2016) är riktigt bra.


    Bild omslag: Sänkningen av kryssaren Mikuma den 6 juni 1942.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Efter andra världskriget stod Röda armén, starkare än någonsin, i Berlin och Stalins ambitioner var fortfarande oklara. Trots att freden var vunnen så var ideologiernas krig inte slut.


    Vad skulle möjligtvis kunna stoppa Röda Arméns framfart i Europa efter krigsslutet 1945? Under de omedelbara åren efter andra världskriget väcktes rädslor för ett helt nytt scenario. I avsaknad av industriell och militär förmåga riskerade Europa att domineras av ett kommunistiskt Sovjetunionen. Endast en stark västlig politisk och militär allians kunde garantera att Europas nyvunna frihet skulle förbli.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt bildandet av Nato och dess första år fram till Suezkrisen.


    North Atlantic Treaty Organization, bildades i flera steg, och kan ses som ett resultat av den oroliga stämning som rådde i Europa under efterkrigstiden. De första alliansfördragen skrevs redan 1946 i och med Dunkirkfördraget mellan Storbritannien och Frankrike, och snart följde Brysselfördraget 1947 där även Beneluxländerna ingick. För att en västlig allians på riktigt skulle kunna hävda sig mot den enorma numerär som Sovjetunionen klarade av att stampa fram, skulle det dock krävas stöd från andra sidan Atlanten.


    USA var under efterkrigstiden det enda landet som hade någorlunda förmåga att utmana Sovjetunionen, och gjorde så framförallt med sin nya innovation atombomben. Men var USA intresserat av att garantera Europas säkerhet vid ett eventuellt tredje världskrig? Det var inte helt säkert. Starka politiska krafter i USA önskade att landet återigen tog en isolationistisk riktning i sin utrikespolitik. Men tack vare att Truman lyckades vinna valet 1948 med sitt interventionistiska politiska program, och tack vare den så kallade Vandenburg resolutionen, godkänd av den amerikanska senaten samma år, öppnades möjligheten för USA att delta i en försvarsallians med de europeiska staterna. Eventuellt spelade också den norska statsministern Halvard Lange en särskild roll i detta drama.


    Washingtonfördraget, traktatet som ledde till bildandet av Nato, kunde således skrivas under 1949, och därmed sattes de grundläggande formerna för en helt ny typ av allians med USA som den yttersta garantin för säkerheten. Kärnan blev den så kallade ”artikel 5” som underströk att en attack mot en alliansmedlem var att betrakta som en attack mot alla.


    Nato var dock från början endast signaturer på ett papper, och innebar inte någon omedelbar ”organisation”. Det skulle ta några år till någon faktiskt militärplanering och något högkvarter kunde ta form. Framförallt skulle Koreakriget tvinga fram en på förhand strategisk planering för alliansländerna.


    Ganska snart stod det också klart att de olika medlemsstaterna varken var jämbördiga eller hade liknande visioner om vad Nato egentligen skulle vara. Vem som skulle ha inflytande över dess strategiska planering och kontroll över kärnvapnen blev en stridsfråga. Precis som det alltid varit i Europa, krävdes ett särskilt stort tålamod för att få till kompromisser som tillfredsställde både brittiska och franska intressen. USA, som såg sig som den fria världens försvarare, var inte heller särskilt förtjusta i de forna europeiska stormakternas koloniala reflexer och lustar. Suezkrisen 1956 skulle bli den första prövningen för Nato.


    Bild: general Dwight Eisenhower framför den första Nato-flaggan, 8 oktober 1951. U.S. Army - US Army, International Press Pool, släppt tis 9 okt 1951, Wikipedia, Public Domain.


    Klippare: Emanuel Lehtonen


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • B17 ”Flying Fortress” har en särskild plats i den amerikanska minneskulturen runt andra världskriget. När européer tänker på de främsta stridsplanen under andra världskriget tänker vi gärna på jaktplanen, Spitfire, Mitsubishi Zero eller Bf109 Messerschmitt. För amerikansk del däremot, så är det snarare de tunga bombplanen som blivit ikoniska.


    B17 skulle i formation om tre och tre, i eskader på upp till 30 plan i stöten forma en ointaglig mur i luften, som med koncentrerad maskingevärseld skulle kunna mota bort vilka jaktplan som helst. Så var det i alla fall tänkt.


    I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved B17 Flying Fortress och dess unika roll under andra världskriget.


    Man kan fråga sig varför B17 blev så centrala? Vad var det med amerikansk flygstrategi och industri som gjorde just de tunga bombplanen så viktiga, och samtidigt så ikoniska för den amerikanska insatsen under andra världskriget.


    För att förstå utvecklingen av B17 måste man se till erfarenheterna från första världskriget i Europa, för det var slutsatserna från detta krig och denna krigsscen som satte ramarna för mellankrigstidens amerikanska bombflygsstrategi. När man i USA var på väg att bygga upp ett flygvapen så tittade man mycket på den brittiska erfarenheten från krigen, men saknade samtidigt den direkta psykologiska erfarenheten av få civilbefolkningen bombad. I kombination med de geografiska förutsättningarna för USA, ansåg de amerikanska militärstrategerna därför att de tunga bombplan skulle vara den överlägset bästa strategin för deras inträde i luftkrigföringen.


    Det man behövde var ett tungt plan som var snabbt och tillräckligt bepansrat för att kunna ta sig in i fiendens luftrum och släppa sin last på strategiska punkter. För att kompensera för avsaknaden av jaktplan skulle bombplanen beväpnas med maskingevär i alla riktningar för att kunna mota fiender i luften. Det var av denna orsak som Boeing B17 fick namnet ”Flying fortress”. I formation om tre och tre, i eskader på upp till 30 plan i stöten skulle B17 forma en ointaglig mur i luften, som med koncentrerad maskingevärseld skulle kunna mota bort vilka jaktplan som helst. Så var det i alla fall tänkt.


    Verkligheten skulle möta de amerikanska piloterna i luften. Bristen på jaktplan innebar oerhörda förluster i Europa och nyttan med de amerikanska bombföretagen på tysk mark var tveksam. Trots det så överlevde planet sig själv kulturellt och har förblivit en ikon för den amerikanska demokratins kraftsamling under kriget.


    Bild: Boeing B-17 Flygande fästningar 398th Bombardment Group på bombuppdrag till Neumünster i Tyskland den 13 april 1945.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Det tyska anfallet på den belgiska gränsfästningen Eben Emael den 10 maj 1940 tillhör krigshistoriens mest spektakulära militära operationer. Tidigt i gryningen landade nio glidflygplan med ett sjuttiotal fallskärmsjägare på taket på fästningen. Inom en timme var fästningens huvudartilleri satt ur spel och kunde inte längre verka mot de viktiga broarna över floden Meuse vid Maastricht. Det tyska anfallet in i Belgien kunde genomföras.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i ett fördjupande avsnitt på temat andra världskriget en viktig del av det tyska anfallet på Frankrike i maj 1940. Huvudtyngdpunkten i det tyska anfallet kom att ligga i Ardennerna, men det var mycket viktigt för tyskarna att kunna ta broarna över Meuse norr om Liège för att erövra Belgien och inte minst den viktiga hamnstaden Antwerpen.


    Belgien var formellt neutralt vid krigsutbrottet i maj 1940. Men landet skyddades av krigsplanläggning som innebar att landet vid ett anfall från tyskarna kunde räkna med att brittiska och franska trupper skulle ta ställning väster om Meuse. Det förutsatte att tyskarnas övergång av Meuse kunde om inte stoppas så åtminstone fördröjas. Av det skälet byggdes under 30-talets andra hälft fyra nya moderna fästningar för att hindra ett anfall. Den viktigaste av dessa var Eben Emael vid Albertkanalen norr om Liège. Med sina 120 mm och 75 mm kanoner kunde befästningen lägga anmarschområdet och de tre broarna över Meuse under eld. Fästningen ansågs välutrustad och stark.


    Det blev fallskärmsjägare i glidflygplan som kom att utföra uppdraget som blev en succé. Till sin hjälp hade jägarna en ny typ av sprängladdningar i olika storlekar för att kunna snabbt slå igenom betongen i de belgiska kassematerna och kanontornen.


    Bild: En militärlastbil på fältet under slaget vid Fort Eben-Emael. Okänd fotograf, Public domain, via Wikimedia Commons.


    Klippare: Emanuel Lehtonen


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Striderna i Nordafrika under andra världskriget åren 1941-42 pendlade fram och tillbaka. Italienska katastrofer och tyska framgångar varvades med brittiska segrar och bakslag. Tyskarna leddes av den legendariske ”ökenräven” Rommel som fick uppgiften att hjälpa italienarna och krossa de brittiska styrkorna i Egypten.


    Men britterna förstärkte sina trupper och skickade fältmarskalken Montgomery och i oktober 1942 utkämpades det veckolånga slaget vid el-Alamein som slutligen ledde till ett tysk-italienskt nederlag.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved krigföringen i Nordafrika från hösten 1941 till vändpunkten i oktober 1942. Kriget fördes i huvudsak i den smala Nordafrikanska kustremsan och längs kustvägen som förband de mindre och större hamnstäderna mellan Alexandria och Kairo i öster och Tripoli i väster.


    Kriget i Nordafrika hade i och med det vänt och britterna kunde notera sin första verkliga seger till lands efter två år av svåra motgångar. Detta var inte ”början på slutet eller ens slutet på början” som Churchill uttryckte saken, men ändå ett viktigt steg mot det som de allierade fast trodde på – den slutliga segern över Hitlertyskland.


    Manöverutrymmet var litet. Kriget fördes med pansarkolonner på kustvägen. Taktiken var att vid sidan om vägen försöka kringgå motståndaren och kom in bakom en stor del av den fientliga styrkan. Problemet var att dessa försök oftast misslyckades och den som riskerade att ringas in helt enkelt bara retirerade.


    Slaget vid el-Alamein i oktober 1942 skapade förutsättningar för britterna att för första gången låsa fast de tyska och italienska trupperna och besegra dem innan de hann retirera. Slaget blev därför ett en lång utdragen kamp som krävde stora förluster på båda sidor. Till slut lyckades Rommel lösgöra sina trupper som kraftig decimerade retirerade västerut. Britterna följde efter och det skulle visa sig att detta var vändpunkten i kriget i Nordafrika.


    Krigföringen ställde även stora krav på införsel av förnödenheter, ammunition och förstärkningar sjövägen till hamnarna på Afrikas nordkust. Både de allierade (britter och trupper från samväldet) och axelmakterna var beroende av de sårbara konvojerna över Medelhavet. Kriget i Nordafrika var därför en del av andra världskriget i hela medelhavsområdet. En förutsättning för britternas slutliga seger i oktober 1942 var att de lyckats slå ut de italienska flottstridskrafterna och dessutom de franska örlogsfartyg som fanns i Medelhavet – de senare hotade att falla i tyskarnas händer efter Frankrikes fall.


    Kriget i Nordafrika understöddes även av amerikanerna som från december 1941 var i krig med Tyskland. Det var med amerikanska stridsvagnar som britterna vann segern vid el-Alamein. Nästa fas i kriget i Nordafrika var en gemensam landstigning som slutligen kastade ut tyskarna och möjliggjorde landstigningen på Sicilien.


    De som vill fördjupa sig kan med fördel läsa Ken Fords El Alamein 1942: the turning of the tide i den välillustrerade Osprey-serien. På svenska finns Karl-Gunnar Noréns El Alamein: vändpunkten i Nordafrika under andra världskriget (2005).


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.