ANNE CARSON Podcasts

  • Utropstecknet kan både signalera ilska och glädje. Kulturskribenten Kristina Lindquist berättar utifrån egna erfarenheter om hur det också kan representera något mycket större än så.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 14 maj 2019.

    det väller liksom fram

    en flod av grönska,

    av blad   barr

    och fågelsång!

    Se där en talande rad ur Eva-Stina Byggmästars diktsamling ”Barrskogarnas barn” från 2014. I Byggmästars skogar finns inga skuggor, bara en yster och naivistisk naturlyrik från första till sista sidan – och just det: en massa utropstecken. ”Får poesi verkligen se ut såhär? Så uppsluppen!” skrev Svenska dagbladets kritiker Therese Eriksson i sin recension. För utropstecknet är ganska sällsynt i den kulturella offentligheten, och något av ett svart får i skriftspråket överhuvudtaget. Ända sedan 1800-talet har det enligt språkforskaren Siv Strömquist varnats för detta stöddiga skiljetecken, som inte sällan beskrivs som skrikigt och vulgärt. Jag minns hur en bekant som arbetade med att besvara allmänhetens brev på Rosenbad fick instruktionen att ersätta det alldeles korrekta utropstecknet i hälsningsfraserna med ett komma – utropstecknet var helt enkelt för ”familjärt” för statsförvaltningen. Och i TT-språkets skrivregler konstateras bara helt kort att utropstecknet bör användas ”sparsamt”.

    utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade.

    För tio år sedan skrev den brittiska journalisten Stuart Jeffries i The Guardian om en renässans för utropstecknet i den digitala tidsålderns kommunikation, där detta skiljetecken kan innebära den stora skillnaden mellan det avmätta och det förtjusta. ”Vi ses på konferensen [utropstecken]” förmedlar något helt annat än ”Vi ses på konferensen [punkt]”. Forskning visar också att kvinnor använder utropstecken i högre utsträckning än män, vilket språkforskaren Carol Waseleski förklarar med att utropstecknet kan utstråla vänlighet – vilket alltså anses utmärkande för kvinnors sätt att kommunicera.

    Men utropstecknets status som det mest förtalade bland skiljetecken rubbas nog inte så lätt. Det är en flåsig gaphals vi talar om – som gjord för det militära eller för samtidens råbarkade debatter i kommentarsfält och på Twitter. Jeffries tar i sin artikel upp kriminalförfattaren Elmore Leonard, som sagt att två eller tre utropstecken per hundratusen ord prosa möjligen kan passera, vilket innebär ungefär ett per medellång roman. Fantasyförfattaren Terry Pratchett låter en av sina romanfigurer säga att fler än ett i följd av detta skiljetecken är ett uttryck för en ”sjuk hjärna”, medan F.  Scott Fitzgerald ansåg att den som överhuvudtaget använder det lika gärna kan skratta åt sina egna skämt. Herrarna har nog en poäng, och samtidigt kan utropstecknet som fenomen bevisligen ligga till grund både för litterär intrig och tidlös komedi.

    I den klassiska komediserien ”Seinfeld” kraschar förhållandet mellan Elaine och hennes författarkille för att han inte använder utropstecken i ett nedskrivet telefonmeddelande om en nyfödd bebis i bekantskapskretsen. Hon tycker att han struntar i hennes vänner, han tycker att hon är lite väl slampig med sina skiljetecken. I ett avsnitt av Sex and the city förvandlas ett utlovat utropstecken till ett frågetecken på omslaget till  New York Magazine, som pryds av en osmickrande bild av huvudpersonen Carrie. Tidningsrubriken ”Singel och fantastisk?” formulerat som en fråga snarare än med utropstecknets sköna självsäkerhet får Carrie att ifrågasätta hela sin sorglösa livsstil.

    Utropstecknet är alltså ett tecken som både väcker och uttrycker känslor, och känslor får väl generellt sägas ha ganska låg status i vårt samhälle. Men kanske handlar frågan också om att utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. I en illustrativ passage i romanen ”Argonauterna” fastnar författaren Maggie Nelson vid de tomma hakparenteser som den inflytelserika författaren Anne Carson gett som skriftliga intervjusvar i en tidning  – och som signalerar ett slags tyst och sofistikerad återhållsamhet. Nelson skriver: ”Åsynen av Carsons hakparenteser fick mig genast att skämmas för min tvångsmässiga drift att lägga korten mer bestämt på bordet. Men ju mer jag tänkte på hakparenteserna, desto mer störde de mig. De tycktes göra en fetisch av det osagda”. Utropstecknet lägger verkligen korten bestämt på bordet, och tvingar fram ställningstaganden i en tid när det värsta man kan vara är tvärsäker – alldeles oavsett vad man är tvärsäker på. På senare tid har så kallad samtalsaktivism blivit på modet, det vill säga tekniken att genom diskussion och möten försöka motverka polarisering i samhället. Här tycks förmågan att förflytta sig vara viktigare än att syna innehållet i de – inte sällan extrema – åsikter som genom denna typ av samtal erbjuds en plattform. Rörligheten i ståndpunkter blir närmast ett bevis för ett rörligt intellekt, och då finns inte plats för några rigida utropstecken.

    All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.

    Men låt oss återvända till känslorna. I den tidiga novellen ”Utropstecknet” skildrar Anton Tjechov en statstjänsteman som vid juletid konfronteras med att han under 40 yrkesår aldrig har använt ett utropstecken: ”Fördömt! När använder man egentligen utropstecken?” Den grammatiskt skolade hustrun får hjälpa till: Vid hälsningar och utrop och vid uttryck för jubel, indignation och ilska, upplyser hon. Den osalige tjänstemannen jagas av sina utropstecken, och ser hur människor omkring honom förvandlas till långa streck med en punkt under. För tänk om han på 40 år inte har upplevt en enda känsla som förtjänat ett utropstecken – vad säger det om hans liv?

    Jag tror – eller rättare sagt: jag vet – att det också kan gå åt andra hållet, så att de starkaste av känslor kan kortsluta användningen av detta känslotecken. Den grönländska poeten Naja Marie Aidt beskriver i den prosalyriska romanen ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” om hur sorgen efter hennes vuxna son slog sönder all syntax och begriplighet i hennes formuleringar. ”inget språk möjligt språk dog med mitt barn”, skriver hon i en lång ordmassa helt utan skiljetecken. När mitt eget barn dog hände det något med mina utropstecken, och specifikt med dem. Utropstecknen försvann ur all skriven kommunikation, och har ännu inte återvänt. Det handlar inte bara om brist på glädje och entusiasm, utan om något som kanske står att finna i utropstecknets historiska rötter. I vår äldsta bevarade handledning i användandet av skiljetecken talas det om ”förundringstecken”, eller punctus admirativus. Utropstecknet hör i sitt ursprung alltså hemma inför skapelsens och varats mirakel. Och för den som sett all sådan skönhet i sin nyfödda sons knubbiga ansikte finns ingen förundran kvar på jorden, inte sedan han skickats iväg för gravsättning i en mönstrad pyjamas. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.

    Annat är det i nattens ordlösa klagan, där utropstecknen kastas mot en tom himmel utan svar. Jag läser Jobs bok i Gamla testamentet, och dess berättelse om mannen som inte bara förlorar sina barn och allt han äger utan också drabbas av svåra sjukdomar. Här finns naturligt nog en hel del förtvivlade utropstecken: ”Ropa bara! Finns det någon som svarar?”, som det står i femte kapitlet. Och lite längre fram:

    Om jag tänker: 'Det lättar när jag lagt mig,

    sömnen skall lindra min sorg',

    då skrämmer du mig med drömmar,

    förfärar mig med syner,

    så att jag hellre vill kvävas.

    Hellre döden än denna plåga!

    För utropstecknet må vara en flåsig gaphals som skrattar åt sina egna skämt i den politiska polariseringens tid. Men det kan också – både i sin närvaro och i sin frånvaro – bära på ett möjligt språk för det mänskliga livets yttersta gränser.

    Kristina Lindquist, kulturskribent

    Litteratur

    Naja Marie Aidt: ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” (Wahlström & Widstrand, 2018)

    Bibeln. Job 5:1, 7:13-15 (2000)

    Eva-Stina Byggmästar: ”Barrskogarnas barn” (Wahlström & Widstrand, 2014)

    Stuart Jeffries: ”The joy of exclamation marks!” (The Guardian, 29/4 2009)

    Maggie Nelson: ”Argonauterna” (Modernista, 2016)

    Siv Strömquist: ”Skiljeteckensboken” (Morfem, 2013)

    Anton Tjechov: ”The exclamation mark” (Hesperus classics, 2008)

  • Yngre generationer kan uppfatta en punkt som hård och aggressiv, medan tre punkter efter varandra breder ut sig. Författaren Tone Schunnesson reflekterar över sitt förhållande till slutet.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 26/11 2018.

    I alla hjärtans dag-present året jag fyllde nitton fick jag något som kom att hänga över mig i många år. Peter Weiss bildungsroman ”Motståndets estetik”, en stabbig ilsket röd pocketutgåva av den trilogi som behandlar olika sorters motstånd mot fascismen. Det här är mitt första riktigt starka minne av punkten, eller snarare avsaknaden. Jag tyckte att jag läste och läste men meningarna tog aldrig slut. Jag tappade kraft och lät tanken vandra, tvingades börja om, ibland flera sidor tillbaka. Jag försökte skapa ställen i texten där jag kunde vila mig men lyckades inte, fullständigt underkastad Weiss och det försvunna skiljetecknet. Som jag längtade efter den punkten, och när den väl kom var det som att jag simmat allt för länge under vatten. Jag nådde ytan desperat, andades in så häftigt att luften brände i mina lungor. Jag hade klarat mig, men utan någon uppskattning för vad jag nyss hade tagit mig igenom. För visst är det så med punkten, den blir synlig först när den inte är där. Eller när den sitter på fel ställe. Som när en vän, som på grund av dyslexi, placerade den mitt i meningar. När han bad mig förklara hur jag gjorde hade jag inget bra svar att erbjuda. Mycket mer än konkreta regler handlar grammatik ofta om en privilegierad intuition och jag hänvisade korkat nog till den intuition som han ju saknade. Här kom nu Weiss och utmanade min trygghet och för första gången drabbades jag av skiljetecknets fulla kraft.

    Den driver meningen framåt och påminner oss redan från början om vårt slut men lägger sig i vägen för ett fall ner i mörkret.

    Weiss är bara en av oändligt många författare som förstått hur betydelsebärande punkten är, och hur den belyser språkets kroppsliga dimension. Punkten synliggör rörelsen bakom texten, skriver Laurence Pett och Pascale Tollance i förordet till boken ”Point Dot Period... The Dynamics of punctuation in Text and Image” och syftar på författaren som håller i pennan, och bestämmer sig för att runda av. Dessutom relaterar språket både till rum och tid, och ska därför förstås som något som händer snarare än något som beskriver, och på det här sättet blir punkten spår av en händelse. Kanske var det så Peter Weiss ville minimera författarens närvaro i sin gestaltning av historiska händelserna så fruktansvärda att de är bortom språket.

    Roland Barthes, som alltid verkar lite hjärtekrossad, hänvisar oss tillbaka till ordets latinska ursprung: punctum, som också kan betyda litet hål eller sår. Litteraturprofessorn Pierre Szendy vänder sig istället mot grekiskan där vi finner spår av punkten i det som betyder prägel eller märke, till och med märke efter ett slag.

    Punkten händelse är betydelsefull också inom konsten och Wassily Kandinskij hävdar att punkten är den ultimata, mest enastående föreningen av tystnad och tal.

    Alla skiljetecken är bild i text, men inget skiljetecken är lika levande för mig som punkten. Den driver meningen framåt och påminner oss redan från början om vårt slut men lägger sig i vägen för ett fall ner i mörkret. Den sliter oss ur något när vi vill vara kvar, säger åt oss att stunden är över samtidigt som den syftar tillbaka till platsen vi kom ifrån. Punkten kan vara slut eller början på en evig loop. Någon som använder punkten särskilt begåvat – komplext och lustfyllt – är den kanadensiska poeten Anne Carson. Hennes interpunktion har en förmåga att skjuta som en pil genom bröstet och i "The Life of Towns" – en diktserie om städer – gör punkten dikterna till en värld som hela tiden avbryter sig själv, genom att avbryta meningarna innan läsaren förväntar sig ett avslut. Så här låter det i Sylvia Town:

    The burners and the starvers.
    Came green April.
    Drank their hearts came.
    Burning and starving her.
    Eyes pulled up by roots.
    Lay on the desk.

    Författaren Jennifer K. Dick läser samman Carsons interpunktion med Kadinskijs geometriska teorier, som syftar på både punkten och cirkeln, där cirkeln blir lika viktigt för dikten som punkten. Cirkeln syftar i text till O, det O! som formar läpparna i en cirkel och därmed inleder så många verser i litteraturhistorien. Tänk John Keats: O Solitude! if I must with thee dwell, detta drabbande O! som lockar läsare in i en mun som härbärgerar världen och börjar tala. Punkten är också en cirkel, men ifylld.  En cirkel som inte manar till tal utan tvärtom tystnad. Dick skriver att medan cirkeln i sin form, formen av en jordglob, försöker rymma hela världen vill punkten, som sluter sig runt sig själv, utesluta den. Punkten som överraskar oss blir ett hål in i ett språk som vi ofta producerar utan tillförsikt, ett språk vi övermodigt presenterar som en perfekt maskin när det i själva verket är lika sårigt och osäkert som vi.

    I slutarbetet med min roman ”Tripprapporter” mailade jag fram och tillbaka med min redaktör om textens allra sista punkt, som jag hade utelämnat. Jag hade låtit bli att sätta dit den, både för att undvika den skräck det innebär att att vara klar men också för att jag tänkte att min romanfigur helt enkelt var blöt om fötterna efter ett dopp i poolen och skulle snubbla över balkongens räcke ut i luften och allt detta skulle sägas i avsaknaden av ett skiljetecken. Till sist bestämde vi oss för att sätta punkt ändå, jag ville att hon skulle överleva. Dessutom fanns risken att det skulle uppfattas som ett korrfel. Att utelämna punkten kräver nämligen ett visst förtroende från läsaren. Att man tydligt talar om var man befinner sig och vad man kan förvänta sig, som i en kubistisk dikt av Getrude Stein, eller om man vill vara mer cynisk, ett förtroende som framförallt inte handlar om form utan om ålder eller kön, eller att ditt namn läses som ett namn sprunget ur språket du skriver på.

    Ska vi äta lunch ...

    Jag ångrar inte att jag till sist bestämde mig för att sätta punkt, för i en vardag där jag använder den allt mer sällan innehar den en väldig pondus. När jag sms:ar med mina kompisar och de skriver punkt i slutet av sina meddelande, eller ännu värre efter mitt namn, tror jag de är arga på mig och själv sätter jag bara punkt i de första artiga sms:en till en redaktör eller kollega. Punkten är bortrationaliserad när vi inte längre betalar per sms, där meddelandets ”skicka” är att sätta punkt. Skrivandets hastighet, möjliggjort av tekniken, gör att vissa av språkets allra känsligaste element går förlorade och kvar finns det grovhuggna, yttersta lagret av språk men istället tillkommer en underhållande rapphet.

    Kanske är längtan efter den punkt jag övergett anledningen till att jag slumpmässigt börjat avsluta mina meningar med tre såsiga punkter, något som jag tidigare förknippat med illa skriven dialog och kiosklitteratur. De tre punkterna gör mig oproportionerligt glad genom hur de skapar osäkerhet i något som inte bör vara osäkert alls: ”Ska vi äta lunch punkt punkt punkt.” Eller så ligger min glädje i den mekaniska och opersonliga rörelsen bakom, hur de tre punkterna på rad liksom urvattnar den pondus punkten plötsligt fick när vi försökte göra den oviktig.

    Tone Schunnesson, författare

    Litteratur

    Point, Dot, Period… The Dynamics of Punctuation in Text and Image. Redaktörer: Laurence Petit, Pascale Tollance, Cambridge Scholars Publishing, 2016.