Englund Podcasts
-
Tjoflöjt! Ett nytt mustigt avsnitt har vi att bjuda på, i studion har vi inte mindre än Kindmark.Tolle och Englund som bjuder upp till en mustig dans ii poddstudion..
Vi surrar om helgens superderby(?), vi ringer upp Krille Andresson och Pavle Karacic som i och med detta avsnitt blommade ut till stans största handbollsprofiler just nu.
Tack för att ni lyssnar. -
I detta fina avsnitt surrar Kindmark och Englund om helgen som varit och så ringer vi upp Linden Hockeys Johan Cederberg, som pratar om Lindens spännande vinter och så ringer vi upp Eskilstuna Baskets Amelie Nilsson, som vi surrar med om stans basket!
Tack för att ni lyssnar på oss. -
Fredagspodden är tillbaka! Kindmark och Englund pratar sport på Olearys.
Tack för att ni lyssnar på oss -
J Kindmark och J Englund sitter för dagen på Olearys och spelar in ett avsnitt på tu man hand.
Stort att ni lyssnar på oss. Tack för det! -
Men ja!
Nytt avsnitt med J Kindmark och J Englund! Otroligt roligt avsnitt med både surr direkt från Göteborg med Den flygande reportern ,som berättar hur läget är för dom lokala lagen därborta i Sveriges baksida.
Vi får oss ett kort prat-e-li-prat med Karim Mamma och Viktor Forss och som det inte vore nog, så ringer vi upp Samir Maroouf och Melker Uppenberg från AFC Eskilstuna. Självklart efter flera påtryckningar så får vi allt lov att ringa upp Smedernas Stefan Jarl ,som lovar seger i dagens match mot Indianerna.
Tack för att ni lyssnar på oss.. -
Men hej igen!
J Kindmark och J Englund har återigen skapat magi och i och med det kommer det ett nytt avsnitt av Sommarpodden.
Vi har fått oss ett surr med legenden Tommy Onodi som pratar om han fantastiska 1-0 mål mot Arsenal 1991 som spelades på gamla Tunavallen.
Sen så klart pratar vi om allt möjligt som vanligt.
Tack för att ni lyssnar på oss.. -
Jaaaa Sommmarpodden är här igen med J Kindmark och J Englund.
-
Men heeeej! Jon och J Englund håller hov i detta somriga avsnitt där vi ringer upp Felicia Saving samt pratar lite AFC.
Tack för att ni lyssnar på oss. -
Heeej! I detta avsnittet av sommarpodden så ringer J Englund upp en radda personer, vad sägs som detta:
IFK Eskilstunas tränare, Andreas Fröjdfeldt som summerar vårsäsongen.
Syrianska Eskilstunas Rwi Elias och Stefan Ilic
Futsalmålvakten Divar Matte som letar ny klubb.
Eskilstuna Citys tränare Aziz Halimi som även han pratar om våren.
Sebastian Nygårds som gör en comeback i Eskilstuna City!
Ismet Lushaku, som surrar om hur det är att spela fotboll i allsvenska Varberg.
Futsalprofilen och Citysportchefen Adnan Cirak
Tack för att ni lyssnar på oss. -
Nationaldagen innebär röd dag och ledighet för många av poddens medlemmar, men vi tråcklade ihop ett avsnitt ändå!
Jon och Englund spelade in ett avsnitt samtidigt som herrarna kollade på när Eskilstuna United mötte Vittsjö på Tunavallen under söndagen.
Vi har även med lite surr från drabbningen mellan IFK Eskilstuna -Trosa Vagnhärad .
Tack för att ni lyssnar på oss. -
Opera är en genre som ofta får symbolisera svårtillgänglig och snobbig kultur, trots att dess ursprung delvis är folklig, publikfriande musikalisk teater, ofta med rebellisk sensuell dramatik, anspelandes på det subversiva och skandalösa. De sista decennierna har det hänt spännande saker med konstformen: dels skrivs ny, feministisk och radikal opera, dels har traditionella operor satts upp med nya brutala och erotiska uttryck. Kan operan vara spelplatsen för subversiv konst? Varför kan den till och med vara väl lämpad för det? Och hur kan man som radikal förhålla sig till operans misogyna och konservativa laddning?
Det här avsnittet av Krakelpodden är inspelat på vår tredje Krakelkväll och innehåller ett samtal med Helena Röhr, regissör, dramatiker och ledare av en av Sveriges få indieoperagrupper, samt Axel Englund, professor i litteraturvetenskap och operakritiker i Expressen som skrivit boken ”Deviant Opera: Sex, Power, and Perversion on Stage” (2020). I avsnittet hörs också ett utdrag ur livemusikframträdandet vi fick serverat under Krakelkvällen och som Kristine Nowlain (sopran) och Markus Kvint (piano) stod för.
Krakelpodden är en antikapitalistisk podd om kroppen, språket, kulturen och politiken. Vi experimenterar, observerar och pratar. Görs av föreningen Krakel i Malmö. Läs mer om oss på www.krakelkrakel.com.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Evergreys starke man Tom Englund är veckans gäst! Under Pandemin har han hunnit med att göra två plattor med Evergrey, två plattor med Silent Skies och en med Redemtion!
Stötta Rockpoddens framtid via Patreon eller Swish till 0707738200
Become a Patron!
-
Nästan allt drottning Kristina tog sig för misslyckades hon med. Det menar Linda Skugge och reflekterar över saken i ljuset av sina många egna misslyckanden.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.
I drottning Kristinas efterlämnade manus förutspådde hon att hon som äldre skulle förvandlas till en vacker yngling som hette Alexander. Efter hennes idol Alexander den store.
Hon trodde att hon med alkemins hjälp skulle kunna omvandlas till man. Likaså var hon övertygad om att hon genom en alkemisk metamorfos kunde bli odödlig.
I slutet av sitt liv fick hon äntligen syn på något som stack ut och skavde när hon satt till häst, något som hade slående likheter med en manslem. Hennes livmedikus blev utom sig, men fick till sist medge sitt misstag. Det var ingen penis, utan ett livmoderframfall.
Drottning Kristina nämns alltid som en stor förebild, hon var ju så bildad och vis och bjöd in Europas intellektuella till Stockholm. Dessutom var hon en egensinnig och stark kvinna som absolut inte tänkte bli underordnad en man vilket skulle hända om hon gifte sig. Nej, istället abdikerade hon och skapade sig ett helt nytt liv i Rom … men för att verkligen förstå hennes liv måste man känna till vilken roll misslyckandet spelade i det.
I hela sitt liv misslyckades Kristina med i stort sett allt hon företog sig. Hon hade litterära ambitioner och påbörjade ett flertal gånger sina memoarer. Men – skräll! – självbiografin slutar efter ett fåtal sidor med att hon ”längre fram” avser förklara varför det var lite väl hårdhjärtat av förmyndarna att skilja henne som liten flicka från sin mor. Mer om detta får vi aldrig veta.
Hon misslyckades med alla sina storslagna politiska projekt som att agera fredsmäklare mellan Spanien och Frankrike, hon blev inte kung över Neapel, heller inte över det polsk-litauiska samväldet och det blev inget med det stora korståget – där hon skulle rida i täten av hären – för att befria Konstantinopel från turkarna.
Samtliga hennes kreativa planer att få till stånd en bättre försörjning efter abdikationen misslyckades. Hon försökte – naturligtvis utan framgång – sälja svenska krigsskepp till Frankrike, varpå hon ansåg att hon personligen skulle få den för den tiden nätta summan 300 000 riksdaler. Hon försökte tvinga Sveriges nya kung Karl X Gustav att skänka henne 6000 rustade soldater. Det blev fetnobben. Trots att de var kusiner och växt upp tillsammans och trots att hon hade gett honom kronan och allt.
Med tanke på hennes låga tankar om kvinnor ansåg hon förmodligen att det var ett misstag att födas som kvinna. I sina memoarer skriver hon till Gud att ”jag hade varit så lycklig om jag hade fått dö innan jag gjort orätt och blivit otacksam mot Dig”. Hon syftar på den serie olyckor som drabbade henne redan som spädbarn då hon som enligt egen utsaga utsattes för ”attentat”. Som när en bjälke föll ner och nästan krossade vaggan hon låg i, eller när hon tappades i golvet, med en livslång snedhet i ryggen som följd. Det sista, misstänker hon, gjorde hennes egen mor, Maria Eleonora, avsiktligt.
Peter Englund framför i sitt förord till Kristinas oavslutade memoarer en sympatisk förklaring till hennes notoriska misslyckanden. Hon var en kvinna med makt i en alltigenom manlig värld och hade plågsamt mycket att leva upp till och det enda spår av ödmjukhet hon lämnade efter sig var det faktum att hon helt enkelt inte mäktade med att slutföra sin bok.
Englund skriver: ”Att lämna efter sig blott en torso är kanske så nära denna ytterligt stolta kvinna kunde komma den speciella sorg vi andra brukar kalla ödmjukhet?”.
Den konstform Kristina behärskade allra bäst var kanske den uteblivna framgången?
Det räcker att se på sitt eget liv för att inse det riktiga i det påståendet. Vad ger mest energi och vilja till förändring, att lyckas eller misslyckas? Jag minns alla mina misslyckanden och hur de brukade … ja inte ta på mig, men ta mig någon annanstans. Till en ny, kanske inte bättre, men i alla fall oprövad och spännande plats.
Som när mitt förlag konkade, eller min eventbyrå. Eller när jag under pågående styrelsemöte fick sparken som producent för teatern jag drev och den tjugo år yngre assistenten fick ta över min tjänst. För att jag var för undermålig. Jag kommer aldrig glömma vad jag hade på mig. En ljust rosagrå knytblus. Jag åt ur en medhavd matlåda full med melonbitar. Lite melondregel rann ner på blusen. Fläcken gick aldrig bort. Trots det kan jag inte förmå mig att kasta blusen. Den väcker så många starka minnen. Smaken av galiamelon kommer jag för alltid att förknippa med att få sparken. Det finns få saker som slår det misslyckandet och lika få händelser som gör mig på lika muntert humör. För att det är så praktpajigt att man aldrig tröttnar på att vare sig berätta om det eller tänka på det. Eller alla böcker jag skriver som ingen vill läsa? Alla projekt jag inte kan låta bli att starta trots att de bara blöder och tar tid, som fanzinet och antikvariatet. Vad är det egentligen för fel på mig? Varför ger jag helt enkelt inte bara upp?
Varför gav drottning Kristina aldrig upp? Varför slutade hon aldrig att smida den ena planen efter den andra? Varför erkände hon aldrig att hon nog ångrade abdikationen eftersom den gjorde henne utfattig resten av livet? Och hur var det med katolicismen egentligen, misslyckades hon inte till och med att bli en from katolik?
Kristina höll krampartat på med sina mer eller mindre storslagna idéer fram till ögonblicket hon dog. Hon skulle bara vila lite och la sitt recept på den så kallade universalmedicinen som påstods ”bota allt” på nattduksbordet, och lutade sig tillbaka. Men medicinen botade ingenting, utan Kristina dog, gammal och ful, precis som alla andra. Gravöppningen från 1965 påvisade dessutom att hon aldrig lyckades med att förvandlas till biologisk man.
Många av historiens mest framgångsrika människor har varit insnöade på sitt ämne, vänt på varenda sten och filat på varje analys för att åstadkomma något storartat inom just sin disciplin. Kanske är det en väg till framgång, men är det nödvändigtvis ett bättre liv? Är det inte i själva försöket som storheten ligger, och i att våga försöka igen? Med andra ord: är det inte misslyckandet som gör livet större och rikare?
Att misslyckas är ett sätt att leva. Misslyckanden är aldrig ointressanta, aldrig långtråkiga, aldrig stagnation. Hela livet är en risk. Drottning Kristina ansåg att hon var värd den risken.
Linda Skugge, författare och skribent
Drottning Kristina
Född 8 december 1626, död 19 april 1689.
Drottning av Sverige 1644–54, dotter till Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg.
I december 1654 övergick Kristina i Bryssel i hemlighet till katolicismen och därefter officiellt i Innsbruck i november 1655. Den 23 december samma år gjorde hon sitt intåg i Rom och var därefter bosatt där under namnet Kristina Alexandra. (ne.se)
Böcker som legat till grund för denna essä:
Peter Englund: Silvermasken – en kort biografi över drottning Kristina (Albert Bonniers förlag)
Erik Petersson: Maktspelerskan – drottning Kristinas revolt (Natur&kultur)
Erik Petersson: Drottning utan land – Kristina i Rom (Natur&kultur)
Kristina – brev och skrifter (utgivna av Svenska akademien)
Marie-Louise Rodén: Drottning Christina – en biografi (Prisma)
Susanna Åkerman: Fenixelden – drottning Kristina som alkemist (Gidlunds förlag)
Kjell Lekeby: Kung Kristina (Vertigo förlag)
- Mostra di più
