Julie Podcasts

  • Skolans simundervisning innehåller ingenting om längtan efter upplösning, men nere i djupet kan vi hitta det yttersta inom oss. Malena Forsare följer några av kulturens simmerskor ner mot botten.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i september 2019.

    Vi kommer från vatten. Fostervattnet består till 98 procent av vanligt vatten och är vårt första element: omslutna av den ljumma, genomsiktliga vätskan bärs vi fram i viktlöst tillstånd, gungar runt som blötdjur, alltmedan våra kroppar intar en mer distinkt form. Fostervattnet produceras av de två fosterhinnorna: den yttre kallas åderhinnan och den inre vattenhinnan. Därinne skyddas den spädaste versionen av oss själva från omvärldens tryck. Fostret sväljer vattnet i pyttesmå klunkar som kan ses med ultraljud. Det snurrar varv på varv runt sin mjuka axel, alltmedan kotorna hårdnar. Efter födseln kan föräldern känna ryggraden med pekfingret: som en perfekt rad med nysådda ärtor.

    Vi kommer från vatten, men minns inget av det. I det nyfödda barnets hjärna blixtrar synapserna utan ordning – ett tillstånd som snart faller i glömska, eftersom förmågan att sortera bland sinnesintrycken utvecklas långt senare. Eller? Minns vi mer än vi tror? Har vi kanske en annan sorts minne, en erinran bortom språket om detta framglidande tillstånd, som vi i vissa stunder kan ana djupet av?

    Jag har simmat så länge jag kan minnas, men aldrig varit sorten som plaskar fram i sportnyheterna. Sport har tvärtom legat rätt så långt från min identitet. Men under ytan av idrottstrotsande person har det alltid grott en pockande lust till fysisk rörelse som enkelt går att locka fram – om den utspelar sig i vatten. Under tonåren hände det också att lusten fick oväntade följder. Som till exempel under idrottsundervisningen på gymnasiet, när vi fick i uppgift att utforma en egen lektion. Jag vägrade först, men valde efter viss övertalning att fullfölja momentet. Det blev nog inte alls som läraren tänkt sig, när lektionen levererade avslappning i ryggläge till de blippande syntljuden i Luc Bessons sönderälskade film ”Le grand bleu”, Det stora blå, från 1988. Kanske ville jag på det sättet sänka ner klassen i samma känsla som jag hade under passen i den lokala simhallens 25-metersbassäng, där jag hade för vana att tillbringa eftermiddagarna. Vattenljuset som sköljde genom kroppen. Mönstret av vita plattor i bassängens botten och suget från ventilernas konstgjorda tidvatten.

    Med tanke på de regelbundna besöken där, är det anmärkningsvärt att jag misslyckades fatalt i den gren som jag betraktade som min. Vår ambitiösa idrottslärare med lätt militanta drag njöt av att mäta allt. Nya tävlingsmoment upprättades ständigt och naturligtvis ingick en introduktion till de fyra simsätten, inklusive fjäril. Denna avancerade konstart var oss främmande, även om tekniken var välkänd sedan länge: fjäril prövades i tävlingssammanhang redan på 30-talet. Under de olympiska spelen i Melbourne 1952 kunde publiken beskåda de karaktäristiska bensparkarna, som påminner om stjärtrörelsen hos en delfin, uppe från läktarna.

    Vi uppmanades att hålla oss strax under ytan, alltmedan vi kämpade med att rita nyckelhål med armarna och studsa fram med våra unga stjärtar. Det gick inget vidare: mödosamt arbetade jag mig ner mot botten där underläppen sprack mot klinkern. Illusionen av sportsimmerska, ja – om det nu funnits någon sådan, hade gått sönder: med blod på hakan hävde jag mig upp över kanten och insåg att skådespelet var över.

    Men resan ner mot bassängdjupet var alls inte förgäves: snarare tog simmandet där och då en ny riktning. Jag funderar på om strävan neråt inte bara var en flykt från det orimliga i tekniken, utan uppstod av ett mer filosofiskt skäl. Kanske sökte den unga simmerskan något bortom mätandets princip. Kanske anade hon en värld därnere, ett tryckande vattenmörker som varje fridykare måste lära sig konsten att omfamnas av. Som Jacques i Det stora blå behöver hon acceptera lungornas komprimering, och utforska dånet som uppstår när hörselorganet förvandlas till havets egen förstärkare. Fast när det kommer till kritan kan man fråga sig om fridykarens utmaning bara handlar om att anpassa sig till en fysiologisk omvandlingsprocess: för när vi rör oss djupare ner väcks dödsdriften till liv – en längtan efter att upplösas i det element som utgör 60 procent av vår totala kroppsmassa. För det nyfödda barnets del rör det sig om hela 80 procent.

    Skolans simundervisning innehöll inget om dödsdriften. Så småningom vändes mitt sökande istället mot kulturens simmerskor. Skådespelaren Juliette Binoche, inte minst. I filmatiseringen av Milan Kunderas roman ”Varats olidliga lätthet”, gör hon entré med ett kraftfullt dyk ner i ett av östra Europas kurbad, som får de uppsvällda farbrödernas schackpjäser att skaka. I filmen spelar männens libido en större roll: man kan välja att tolka dyket som symbol för en ung kvinnas trots mot en sexualiserande blick. Och det visade sig att Binoche hade kommit till simhallen för att stanna. I första delen i Kieslowskis trilogi ”Trikoloren” använder filmens Julie det klorerade vattnet i en nattlig bassäng för att pressa sorgen genom sitt kroppssystem. Efter att ha mist man och barn i en bilolycka lider hon av en underreaktion, det vill säga, hon kan inte gråta. I gengäld kan hon simma: hon crawlar fram i svartglänsande baddräkt med ursinniga rörelser, som en späckhuggarhona på jakt efter sin förlorade avkomma.

    Om Julie bryter genom vattenytan med splash, tar jag trapporna baklänges. Inga sensationella entréer, inga avancerade simsätt och ingen utrustning: bara ledstångens stål inuti händerna och mötet med ett vatten som är några grader för kallt. Jag tänker ofta på Sally Bauer, långdistanssimmerskan från Helsingborg, som var den första skandinav att simma över Engelska kanalen. I Sara Stridsbergs fantasi ”Happy Sally” blir Sally Bauer en melankolisk figur som ständigt dras till Öresundshavets bräckta vatten. Ju längre Sally rör sig ut från land, desto längre bort glider hon också från de människor som hon älskar.

    När min mamma en sommar blev hastigt sämre i sin cancer, fann jag mig för första gången öga mot öga med döden. Jag hade mött den blicken förut, men den här sortens stirrande ut i dödens icke-vara var för mig en ny erfarenhet. Det visade sig att upplevelsen svarade dåligt mot fantasierna om fridykarens metafysik. Jag simmade mig igenom veckorna när mamma successivt, dag för dag, förlorade förmågan till rörelse och tal. Med kroppen före gled jag in och ut genom minnena, i tanken på vem hon varit. Bara i ett urinfärgat sjövatten strax utanför Göteborg kunde sorgens kramper släppa: så förvandlades det svala mörkret under mig till något som bar, snarare än drog.

    Vi kommer från vatten. När vi simmar minns vi vårt ursprung i horisontalläget, när människan en gång inte var människa, utan rustad med gälar och fjäll. Ju mer tid hon tillbringar simmande, desto mer diffus blir gränsen mellan fena och ben, mellan foster och född person. Ensam plöjer hon fram längs rödvita plastsnören som skiljer hennes bana från någon annans. Så minns hon, inifrån sig själv, den tyngdlösa tillvaro som pågick för länge sen. Den som kan anas som en känsla av frihet, i rytmen som uppstår med nästa längd, och nästa.

    Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog

  • ”Snälla mamma!”

    Nioåriga Julie Ann Moseley bönar och ber över telefonen. Det är jullov, mamma är på jobbet och Julie är uttråkad. Hon har dock fått nys om att broderns flickvän och hennes kompis ska åka till gallerian och handla några sista minuten-julklappar och Julie vill följa med. Hennes mamma kommer att ge henne tillåtelse att följa med den här dagen med detta beslut kommer mamman för evigt att ångra. För ingen av de tre tjejerna kommer att återvända efter shoppingturen utan alla tre kommer de mystiskt att försvinna.

     

    [REKLAM] Biljetter till vår Sverigeturné: https://spoktimmen.se/forestallningar


    Fall: Rachel Trlica, Renee Wilson & Julie Ann Moseley


    [REKLAM] Länk Patreon: https://www.patreon.com/spoktimmen

     

    Musik

    ”Requiem Demo (Horror)” av ianchenmusic

    https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/legalcode


    Kontakt

    Instagram:   

    @spoktimmen

    @linnkarolina

    @jennyborg91

     

    Facebook:  

    Spöktimmen

     

    Mail:                    

    [email protected]


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Det kompakta mörker som en gång ramade in vår tillvaro har för de flesta ersatts av ett ständigt, konstgjort ljus. Vad har det gjort med oss? Det frågar sig poeten Erik Lindman Mata i denna essä.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Hur var det egentligen, vid det förra sekelskiftet, att vänta ut den gamla tidens ljus och bländas av det nya? Vi kan tänka oss en diptyk – två bilder bredvid varandra. Fotogenlampan, utgångspunkten, är den första bilden. Den elektriska belysningen, resmålet, är den andra. Ett mörkt Stockholm, sparsamt upplyst av några få oljelampor, ställd mot vår tids ständigt lysande stad, fylld av skärmar, gatubelysning och elektricitet.

    Människan tycks vid slutet av 1800-talet ha stått inför en grundläggande, taktil konflikt, den mellan elden och elektriciteten. Man ser framför sig hur stearinljuset dör ut, precis när lampan tänds. I det här fallet är dessutom inte väntan på det gamlas utslocknande enbart en metafor. Det hör nämligen till stearinljusens egenhet att de är dömda att brinna ut. Till skillnad från det elektriska ljuset medför stearinljuset en överblickbar väntan. Det förefaller liksom redan från början vara utmätt, medan elektriciteten tycks pågå i det oändliga.

    Den här konflikten mellan eld och elektricitet hittar man också i Magnus Florins bok Lykttändaren.  Där undersöker Florin alla de sorters ljus som återfinns hos August Strindberg, både som taktil rekvisita och som lysande metaforer. Och ljusen hos Strindberg är många.

    Vem är i besittning av elden och ljuset?

    ”I Fadren”, skriver Florin till exempel, ”sammanhänger kontrollen över lampan med makt – vem är i besittning av elden och ljuset?”. Man kan alltså tänka sig, att övergången till en annan sorts ljus inte bara hotar elden, utan också den som kontrollerade den. Läser man i stället det ökända brevet till Siri von Essen, i vilket Strindberg konstaterar att hans ”eld är den största i Sverige”, då handlar det inte längre om kontroll, utan om en eld som, i Florins ord, ”kan föra med sig ljus och värme, men också brand och förintelse”. Detta förödande ljus står i sin tur i kontrast till dynamon som återfinns i Ordalek och småkonst, vilken Strindberg beskrev som en ”hemsk [elektricitetsmaskin] som sitter nere i källaren […] mörk i mörkret och malar ljus åt hela qvarteret”.

    Hos Strindberg ser det alltså ut, som om väntan på att det gamla ska brinna ut, är allt annat än en stillsam process; det är en ständig pendelrörelse mellan mörker och ljus, brand och förnyelse, natt och dag, vinter och sommar.

    Kanske var det så elektricitetens inträde kändes – som när en årstid övergår i en annan. Efter en lång, mörk vinter blir det äntligen – vår.

    Årstidernas olika ljus återkommer ofta hos Strindberg. Fadren utspelar sig vid vintersolståndet, i den mörkaste vintern, Fröken Julie på sommarens längsta och ljusaste dag. Och i kammarspelet Oväder berörs uttryckligen förhållandet mellan årstidsväxlingen och stadens ljus. I centrum för Oväder står en gammal man som tillbringar sommaren i staden. Men eftersom han skyr de ljusa sommarnätterna så mycket, håller han sig inomhus ända till dess den första lyktan tänds – då vet han nämligen att hösten äntligen nalkas. ”[Tänder] de bara första lyktan”, säger Strindbergs protagonist, ”så känner jag mig lugn igen och kan gå min aftonpromenad.”

    Men var det verkligen som en årstid det kändes? Kan man verkligen kalla den omvälvande övergången till elektricitet för en vår? När Strindberg beskriver den moderna gaslampans obönhörliga, vita sken med orden ”livet blir offentligt”, då handlar det inte om årstider. Där föregriper han en mer avgörande förändring. Han beskriver hur det elektriska ljuset helt ska komma att ta över och genomlysa varenda vrå i hemmet. Det är ingen ständig växling mellan mörker och ljus, utan något grundläggande och nytt som sker.

    Kanske bör man snarare förstå den här övergången som analog med tidmätningens historiska utveckling. Ljuset hos Strindberg är som sagt kopplat till makt. Det är lykttändaren som har i uppdrag att vid mörkrets inbrott tända lyktorna i staden. I både Fadren och Dödsdansen är det fråga om en kamp om vem som har makt att tända och släcka lamporna – Ryttmästaren eller Laura, Edgar eller Alice.

    På samma sätt kan man föreställa sig, att övergången från en kyrklig till en borgerlig-sekulär tid under 1300-talets slut, just var en fråga om makt. När de föränderliga temporaltimmarna, det vill säga de timmar som utgick från dagsljusets varierande längd, ersattes med en för fabriken mer passande mekanisk tid, då var det en rörelse bort från det enskilda och mot det offentliga. I stället för att binda tiden till händelser – solen går upp, ett ljus brinner ned – och arbetet till uppgifter – åkern skördas, huset målas –, så spändes tiden ut som ett abstrakt rutnät av dagar, timmar och minuter. Kyrkans tidigare sparsamma klockringningar för bön, mässa osv., ersattes med fabrikernas och rådhusens ständiga, stränga ringande.

    Motsvarigheten till Strindbergs tröskel – dvs. väntan på att det gamla ljuset ska brinna ut, inträdet av det belysta, offentliga livet – skulle alltså vara det som så småningom utvecklades till taylorismens effektiviserade fabrik, och som i vår tid får sitt tydligaste uttryck i vårdföretagens mätningar av hur lång tid det egentligen behövs för att byta blöja på en 80-åring.

    Men det finns risker med en sån här analogi. Det är lätt att man, som den svenske historikern Lennart Lundmark gör i sin bok Tiden är bara ett ord, alltför snabbt tecknar bilden av en entydig, klar utveckling. Först naturlig, sen abstrakt tid; först tystnad, sen klämtande.

    Stearinljusen finns ju fortfarande kvar, för att inte tala om solen.

    För som den tyske historikern Gustav Bilfinger påpekade redan i slutet av 1800-talet är bilden av den tysta förmekaniska tiden rätt och slätt felaktig. Jämte kyrkans kanoniska klockringningar fanns det edsklockor som kallade till möte, särskilda smedklockor, vinklockor som ringde när barerna skulle stänga, arbetsklockor, vaktklockor, varningsklockor, förnödenhetsklockor osv.. I staden rådde alltså ingen tystnad före de mekaniska slaguren, utan snarare tvärtom – kakofoni.

    Vad säger detta om övergången från eld till elektricitet? Kanske att inga övergångar sker över en natt, att till och med de största revolutioner måste få tid på sig att växa klart, eller att det riktigaste sättet att ta sig an världen och historien på, är just genom att uppmärksamma överflödet av nyanser, i stället för att måla med breda penseldrag.

    Vissa bilder är nämligen mer slående än upplysande; som när Gunilla Palmstierna-Weiss berättar för Florin, hur hon som barn inte kunde somna förrän lykttändaren gick förbi på gatan och tände gaslamporna. Tolkar man den utsagan som om det gällde en övergång mellan två tillstånd, mellan ett då och ett nu, då missar man nåt viktigt. Gaslyktorna, likt de mekaniska uren, är konkreta, materiella ting. De har inte försvunnit i något slags irreversibel utveckling.

    Jag menar – stearinljusen finns ju fortfarande kvar, för att inte tala om solen. Kanske finns det anledning att påminna sig om detta, att det gamla på sätt och vis lever kvar. Om vi vill och anstränger oss, kan vi fortfarande dröja lite i mörkret.

    Erik Lindman Mata

  • Den 11 oktober 1993 försvinner Julie Heath när hon är på väg hem till sin pojkvän i sin nyköpta bil. Den svarta sportbilen hittas men Julie själv är som uppslukad av jorden - fram till att en jägare upptäcker en kropp i ett skogsområde. Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices

  • Hon har tidigare gjort musik om stora och svåra frågor som moderskap, separation, att få en cancerdiagnos och att utsättas för en våldtäkt. Nu är Jenny Wilson tillbaka med vad hon säger är hennes mest nakna album någonsin "Mästerverket".

    Jenny Wilson är gäst i dagens P1 Kultur.

    BAREN SOM FLYDDE DIKTATURENS BELARUS 
    Tidigare var Karma Bar en mötesplats för kulturarbetare och journalister i Belarus huvudstad Minsk. Men i takt med att förtrycket skruvats upp har allt fler intellektuella lämnat landet – många har sökt sig till grannlandet Ukraina. Men var ska alla dessa människor mötas nu? P1 Kulturs Fredrik Wadström har besökt Karma Bar – som helt enkelt flyttat sin verksamhet i samma riktning som de politiska flyktingarna, till Kiev.

    SUZANNE BRÖGGER ÅTERVÄNDER TILL KLASSISKA TEXTER
    Den danska författaren Suzanne Brögger är aktuell med hybridboken "Med egen hand", som består av reseberättelser, intervjuer och essäer. Vissa av texterna har hon återvänt till under många år, och hon har också skrivit i dialog eller opposition med sina äldre titlar. Samhället har ju förändrats under 50 år. Katarina Wikars som följt henne sedan debattboken "Fräls oss ifrån kärleken" på sjuttiotalet känner med stigande glädje igen tematiken.

    EXPERIMENTLUSTA PÅ TEATERN EFTER PANDEMIN
    Imorgon lyfts pandemirestriktionerna och en era inom scenkonsten når sitt slut – återigen går det att spela för fulla salonger istället för via digitala experimentlösningar för hemmapubliken. Den stora frågan är: kan nytänkandet flytta med upp på scenen nu? Jo, P1 Kulturs teaterkritiker Jenny Teleman har sett Tillbaka till Reims på Dramaten och Fröken Julie på Strindbergs intima teater och ser tecken på experimentlusta.

    ESSÄ: GRÄNSERNAS ÅTERKOMST LÄR OSS ATT FRAMSTEG ÄR TILLFÄLLIGA 
    På sistone har vi sett hur gränsposteringar återigen bemannats och taggtråd rullats ut där gränsen nyss bara var något abstrakt. Till och med urgamla gränser, som hade fallit i glömska, återvänder som spöken från det förflutna, noterar Thomas Steinfeld i denna essä.

    Programledare: Saman Bakhtiari
    Producent: Eskil Krogh Larsson

  • Edith Barlow har många strängar på sin lyra. Hon är operasångerska, låtskrivare, skådepelare och musikalartist bland annat. Edith kommer från Australien men kärleken tog henne till Sverige och Brevens Bruk för 10 år sedan. Edith har bott på många håll i världen, bland annat i Italien och Frankrike men också i Asien och Mellanöstern. Under sin tid i London var hon bland annat med i en uppsättning av Strindbergs Fröken Julie. Läsning och böcker har stor betydelse i Ediths liv. Böcker har varit hennes vänner när hon varit på resande fot och hon ser böcker som små kyrkor, det berättar hon mer om och om mycket annat... Förresten fick vi finbesök av Sigrid ett år, Ediths lilla dotter. Välkommen in att lyssna!


    Många böcker och författare berörs i avsnittet, band annat:
    Kenneth Graham, Det susar i säven
    Margaret Atwood, Kattöga
    Michelle Magorian, Godnatt mister Tom
    August Strindberg, Fröken Julie
    Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga
    med många många fler...
    Musik: Quantum Jazz med låten All About The Sun ur albumet End of Line

  • Karin berättar om massakern på familjen Lin i Sydney 2009, och Anna om Juri "Julie" Kibuishi som hittades mördad i sin kompis lägenhet i Kalifornien året efter.

    Numera släpps Mord Mot Mord bara på Podplay på onsdagar, och på alla andra plattformar på torsdagar. Lyssna på podplay.se eller i appen! Källor, länkar och bilder som är relevanta för dagens avsnitt publiceras i Facebookgruppen Mord Mot Mord Podcast. I Podplay-appen släpps veckans avsnitt redan på tisdagar. Önska fall på Instagram, skriv till @karinlondre eller @sandellanna. Mord Mot Mord är en vanlig snackig podd, fast om mord. Det är lättsamt prat i ett försök att hantera världens värsta ämne.

  • Om grevedottern Julie som under en midsommarnatt förför, eller låter sig förföras, av sin fars betjänt Jean.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Fröken Julie av August Strindberg

    I rollerna: Fröken Julie – Inga Tidblad, Jean – Ulf Palme, Kristin – Märta Dorff 

    Statister: Eric Ljungqvist, Rune Axell, Claes Lindroth, Ernst Günther, Sune Mangs, Kaija Kähäri, Ulla Bjernestam, Anna Eisler, Margareta Hansson, Ing-Britt Lindström

    Musikmedverkan: Tord Benner och Oscar Sjögren

    Regi: Alf Sjöberg

    Från 1957

  • I programmet berättar Charlotte Engelkes om barndomens ensamhet, påklädarens eget universitet och traumat att aldrig bli ballerina. Hon förklarar också hur man kan förhålla sig till Wagner utan att fördjupa sig i hans intentioner. Och om att transponera en alkoholiserad mammas röst till expressiv "sprechgesang".

    YRKE: Performanceartist och allkonstnär.

    BAKGRUND: Charlotte Engelkes började som påklädare på Kungliga operan. I höstas satte hon upp "True stories" om oförklarliga händelser på Västmanlands teater. 2012 spelade hon även en av de två rollerna i sin musikalversion av Fröken Julie på Dramaten.Den senaste produktionen är "Flygande holländare" där hon regisserar en ensemble på Helsingborgs stadsteater (spelas till 2/3) i en unik tolkning av Wagners opera. Som ofta samarbetar hon med den tyska elektronmusikern Willi Bopp. I oktober är det premiär för kammaroperan "KIRA – I huset där jag bor" där Engelkes skriver libretto och Anders Nilsson musiken.
    AKTUELL MED: "Very Wagnerian night" på Kungliga operan. Charlotte Engelkes har nyligen tilldelats Expressens musikpris Spelmannen 2012.

  • FRÖKEN - Är ni inte min vän? JEAN - Jo ibland! Men lita inte på mig. Fröken Julie är August Strindbergs mest spelade pjäs. Maktkampen en midsommarnatt mellan husets härskarrinna och hennes två tjänare återuppstår om och om igen på scener över hela världen. Men vad handlar den om? Hur kan man läsa denna text från 1888 och komma fram till så olika slutsatser och tolkningar? Eller är det tvärtom så att vi fastnat i samma gamla. Biblioteket träffar Anna Petterson och Fia Stina Sandlund som flyttat in alla tre roller i en och samma person och gjort en film som försöker rädda Fröken från självmordet. Författaren PO Enquist tolkat in en personlig hemlighet i Fröken Julie. Per Magnus Johansson tar tolkningarbetet ett steg till genom att försöka psykoanlysera själva Strindberg utifrån hans egen litteratur istället för tvärtom och på köpet lära oss alla något om ensamheten. Jenny Aschenbrenner och Jenny Teleman är programledare.