Östeuropa Podcasts

  • Efter Tredje rikets kapitulation den 7 maj slutade samhället att fungera i det sönderbombande Tyskland. Mer än hälften av Tysklands 75 miljoner invånare befanns sig på fel plats. Utbombade, fördrivna, frigivna koncentrationslägerfångar, tvångsarbetare och krigsfångar drev omkring. Tyskarna stal, plundrade och svartabörshandlade för att överhuvudtaget överleva.


    Svårigheterna gjorde att tyskarna knappast reflekterade över sin skuld, utan började se sig själva som offer. Samtidigt vittnar samtida källor om en förhöjd livskänsla inför de enorma svårigheterna och glädjen över att ha överlevt.


    I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Martin Hårdstedt om boken Vargatider – Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945-1955 av Harald Jähner.


    Kulturarbetare hamnade i den ovana situationen att slakta oxar, kvinnor i finklänningar röjde ruiner för att få tillgång till ransoneringskort och författaren och morfinisten Hans Fallada blev under en kort tid borgmästare.


    Nedkämpandet av Tredje riket följdes av en enorm våldtäktsvåg framförallt av sovjetiska trupper. Ockupationsmakterna fick också stora problem med djupt traumatiserade tvångsarbetare som stal, mördade och ställde till oro.


    Mer än hälften av människorna var på fel plats i det som återstod av Tyskland efter kriget. Det handlade om fördrivna tyskar från annekterade områden och tysktalande från områden utanför det gamla tyska riket; miljontals frigivna koncentrationslägerfångar och tvångsarbetare från hela Europa samt med tiden återvändande tyska soldater. Även judar flydde pogromer i Östeuropa till ett Tyskland som kontrollerades av ockupationsmakterna.


    Under kriget och efter kriget var det kvinnorna som fick ta ansvar för att överleva tillsammans med sina barn - man stal och samarbetade för att inte svälta ihjäl och att få någonstans att bo. Besvikelsen var sedan ofta stor när deras män återvände från krigsfångenskap, bittra och aggressiva.


    Lyssna också på vår serie om Tredje riket.


    Musik: The Crucible (Act Three) av bzur, Storyblock Audio.


    Bild: Ett utbombat Dresden den 17 september 1945.


    Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

    Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

  • Många judar trodde att upplysningen, frigörelsen och ett alltmer demokratiskt Europa skulle sätta stopp på den mångtusenåriga förföljelsen av dem. Deras förhoppningar krossades av pseudovetenskapliga rasteorier, nedärvt judehat som kyrkan vägrat släppa taget om och statligt understödda angrepp på judar i Östeuropa.

    Nu väcktes drömmen om en judisk stat även bland sekulära judar. Till skillnad från de religiösa judar som väntade på att Messias skulle upprätta landet tog de bokstavligt talat spaden i handen. Den moderna sionismen hade fötts. Mannen som mer än någon annan kallas dess far var Theodor Herzl. Året är 1897, scenen är Basel och aktörerna var hundratals judar från hela Europa.

  • Många judar trodde att upplysningen, frigörelsen och ett alltmer demokratiskt Europa skulle sätta stopp på den mångtusenåriga förföljelsen av dem. Deras förhoppningar krossades av pseudovetenskapliga rasteorier, nedärvt judehat som kyrkan vägrat släppa taget om och statligt understödda angrepp på judar i Östeuropa.

    Nu väcktes drömmen om en judisk stat även bland sekulära judar. Till skillnad från de religiösa judar som väntade på att Messias skulle upprätta landet tog de bokstavligt talat spaden i handen. Den moderna sionismen hade fötts. Mannen som mer än någon annan kallas dess far var Theodor Herzl. Året är 1897, scenen är Basel och aktörerna var hundratals judar från hela Europa.

  • Finlandisering blev under det kalla kriget en nedsättande beteckning på mindre staters följsamhet mot större grannländer. Men Finland lyckades trots allt upprätthålla ett nationellt oberoende till skillnad mot Baltikum och Östeuropa som hamnade under Stalins stövel.


    Efter fortsättningskriget 1940-44 tvingades Finland till stora eftergifter och betala ett högt krigsskadestånd till Sovjetunionen. Det var osäkert om Finland ens skulle överleva som självständig stat. Spelreglerna för relationerna till Sovjetunionen kom att kodifierades i Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten som undertecknades i april 1948.


    I detta avsnitt av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet och författare till böckerna Finlands historia samt Finland 1944 – Mellan Hitler och Stalin.


    Efter rikssprängningen 1809 blev Sveriges östra rikshalva storfurstendömet Finland inom det ryska imperiet. Men Finland fick behålla Gustav III:s lagstiftning och från 1863 tillät tsaren Alexander att den finska lantdagen kunde sammanträda regelbundet. Finland kom att utvecklas till en autonom del inom kejsardömet ända fram till att Finland utropade sin självständighet den 6 december 1917 i kaoset efter den Oktoberrevolutionen i Ryssland.


    Under vinterkriget 1939-40 och fortsättningskriget 1940-44 slogs Finland tappert mot Röda armén för sitt oberoende. Efter stilleståndet ställdes Finland under de allierades kontrollkommission som helt kontrollerades av Sovjet. När fredsfördraget undertecknades 1947i Paris tvingades Finland tillbaka till 1940 års gränser, förlorade Petsamo i norr och tvingades betala ett krigsskadestånd på 300 miljoner dollar. 


    Finland tvingades upplösa 400 föreningar och lagföra de som Sovjetunionen uppfattade som skyldiga till kriget. I detta läge stod Finland risken att sovjetiseras som Baltikum och Östeuropa. Stalin yrkade att Finland skulle sluta ett avtal med Sovjetunionen om ”samarbete och vänskap” för att förhindra att Finland blev en del av Nato. Finland tvingades också tacka nej till Marshallhjälpen.


    I Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten som undertecknades 1948 förband sig finska staten att avvärja varje angrepp som riktades mot Finland eller Sovjetunionen via finskt territorium. Resultatet blev en stor följsamhet från Finlands sida mot Sovjetunionens intressen under perioden 1948 till 1991 när Sovjetunionen kollapsade. Till den följd att parlamentarismens principer kom att frångås då Moskva gärna såg att president Urho Kekkonen, som hade kontakter med Sovjetisk underrättelsetjänst sedan 1944, skulle sitta kvar.


    Efter att krigsskadeståndet var betalt kom också Finland att tjäna ekonomiskt på handelsutbytet med Sovjet. Samtidigt som man kunde ha ekonomiska relationer till Västeuropa.


    Bild: Undertecknande av VSB-pakten mellan Finland och Sovjetunionen i Moskva den 6 april 1948. Undertecknad av den sovjetiske utrikesministern Vyacheslav Molotov, följt av den sovjetiske statschefen Josef Stalin. Till vänster om Stalin står Finlands statsminister Mauno Pekkala, till höger om Stalin utrikesministrarna Carl Enckell och Reinhold Svento, inrikesminister Yrjö Leino och riksdagsledamöterna Urho Kekkonen, Onni Peltonen och JO Söderhjelm. Wikipedia. Public Domain.


    Musik: Pisces av Humans Win (formerly Lance Conrad), Soundblock Audio.


    Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

    Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

  • Utrikeskrönika 28 juni 2022.

    Stockholm tisdag.Jag har i över ett decennium nu åkt regelbundet på reportageresor till andra länder, främst i Östeuropa, både som frilansjournalist och anställd på Sveriges Radio. Och när man kommer till en ny plats, en ny stad, och ska stanna där i några dagar, då vill man snabbt komma in i samhället, förstå hur folk tycker och tänker och hitta personer att intervjua. För att få till det där är man i inledningsskedet beroende av nyckelpersoner som hjälper dig på traven, hjälper dig vidare.Och då har jag lärt mig att det kan gå lättare om jag väljer en viss boendeform: Jag talar om de små famljeägda hotellen. Ofta består de inte av mer än ett hus eller en trappuppgång. Men där i receptionen sitter alltid någon ur ägarfamiljen - det kan handla om att tre generationer ur samma familj turas om. Lobbyn är ibland nästan lite som deras vardagsrum. De tar sig gärna tid att prata, och har ofta kunskaper och kontakter som är guld värda.Jag har ganska många exempel på den här typen av fruktbara möten på familjehotell. Nu senast när jag var i Thessaloniki i Grekland kunde ägaren där ganska direkt tala om för mig i vilka kvarter som flyktingar från Nordafrika och Mellanöstern brukar hålla till. Jag var ute efter att göra intervjuer med flyktingar och kunde redan första kvällen söka upp några av dem. Ägaren kunde också hjälpa mig att komma i kontakt med olika folk inom hotellnäringen. För jag gjorde även ett reportage om återstarten för turismen i Grekland efter pandemin.I Bosniens huvudstad Sarajevo har jag flera gånger återkommit till ett litet hotell mitt i stan och en av sönerna i ägarfamiljen, som drömmer om att doktorera i historia, han har hjälpt mig att få tag på experter vid universitetet, när jag haft behov av det. Å pappan han visade mig - utan att jag direkt bett om det - den pistol han har i hemmet för att skydda sin familj, och började ladda den. Jag hade dagen innan berättat att jag var där för att rapportera om de många överflödiga vapen som finns i Bosnien och som ibland säljs vidare till kriminella i Sverige. Hans puffra var just en sådan som blivit över efter kriget i Bosnien på 1990-talet, och skjutvapen i hushållet är ju något som många bosnier fortfarande har, men jag tror inte de visar det för främlingar i första taget. Så det var ett förtroende.Jag måste förstås säga att det finns andra typer av hotell också. Jag har såklart även bott på stora kedjehotell. Och provat den typ av boende där man lånar en lägenhet.Och det finns nackdelar med små familjehotell. Ibland kan sängen vara alldeles för hård, så man får be om att få byta rum. Någon gång har en granne börjat tjuvröka i sitt rum mitt i natten. Sen går frukostarna inte att jämföra med vad man kan få på stora hotell. Man får vara glad om det ens serveras frukost.Och det som erbjuds kanske inte alltid imponerar. En gång när jag bodde på ett sådant ställe i Kosovos huvudstad Prishtina fick jag till frukostkaffe och en stekt brödskiva som låg under ett stort salladsblad. Det var allt.Men eftersom mitt mål är att komma nära det samhälle jag ska skilda som reporter - ja då kan det vara smällar man får ta.Henrik Dammberg, Östeuropakorrespondent [email protected]

  • Världen jagar de ryska oligarkernas tillgångar, men blundar för storföretagens skatteupplägg och kapitalflykten från Afrika som är dubbelt så stor som det samlade biståndet. Varför tillåter vi denna dubbelmoral? Hur kan kapitalflykten med de smutsiga pengarna stoppas?

    Medverkande:

    Penny Davies, policyrådgivare som arbetar med frågor kring skatter och kapitalflykt på Diakonia Ola Westerberg, frilansjournalist som arbetat med flera globala granskning av skatteparadis och företags skatteupplägg Inga Näslund, programansvarig för Östeuropa på Palmecentret.

    Programledare: David Isaksson.

  • Mycket tyder på att den grundlagsstadgade rätten att göra abort försvinner i USA i sommar, då ett avgörande väntas från Högsta domstolen. Men USA är långt ifrån det enda land där aborträtten har aktualiserats och är politiserad. Vi ser det också i Östeuropa, och i Latinamerika finns flera av de länder i världen med strängaste abortlagar - men också länder som går i motsatt riktning. I Utrikesveckan i Studio DN berättar Dagens Nyheters korrespondenter om varför abortfrågan är så laddad, och så aktuell just nu.

    Medverkande: Henrik Brandão Jönsson, korrespondent i Brasilien. Karin Eriksson, korrespondent i USA. Michael Winiarski, utrikeskommentator.
    Programledare: Sanna Torén Björling. Producent: Palmira Koukkari Mbenga. Ljudtekniker: Patrik Miesenberger. Tekniker: Jonas Lindskov, Bauer Media.

  • Starka sanktioner från väst ska få Putin på knä. Men biter det ekonomiska vapnet verkligen på Ryssland? Kan sanktioner stoppa krig?

    Veckans konflikt börjar i Moskva där korrespondent Maria Persson Löfgren träffar det unga paret Julija och Alexander. Deras favoritrestaurang, McDonalds, är visserligen stängd, men annars känner de än så länge inte av de hårda sanktionerna mot Ryssland. Alexander som jobbar åt svenska H&M är hemma, men får fortfarande lön. Var skulden för kriget ligger är de osäkra på, men tycker det är fel att rysktalande i väst drabbas.EU, USA och flera andra västliga länder har lagt omfattande sanktioner mot Ryssland och Majeed Olerud Khoso gruppchef på UD:s enhet för Östeuropa och Centralasien förklarar att man sedan den första sanktionsrundan 2014 byggt upp gedigen erfarenhet kring vilka sanktioner som fungerar och han anser att sanktionerna har en stor påverkan på Rysslands ekonomi och visar samtidigt visar att EU står enat. Men den totalkollaps som det först såg ut att bli har inte kommit. För, efter att rubeln störtdykt och inflationen skjutit i höjden så verkar Putins ekonomi nu ha stabiliserats igen. Robin Olin pratar med Sergei Guriev en före detta kollega till den ryska centralbankschefen Elvira Nabiullina. Kvinnan som anses ha spelat en viktig roll i att rädda Putins krigsekonomi. En grupp som väst velat komma åt med sanktionerna är den ryska eliten i Putins Närmaste Krets. Men den Ryske statsvetaren Tatiana Stanovaja berättar för reporter Maria Gregorieva hur oligarker och andra ur den ryska eliten blivit skickliga på att klara sig trots sanktionerna. Att de nu skulle vända sig mot Putin är rent önsketänkande menar hon.En annan grupp som drabbas av sanktionerna är alla de ryssar som från utlandet opponerat sig mot Kriget. Som Daria Rudneva, doktorand i matematik och fysik .Efter att Stockholms universitet avslutat alla samarbeten med Ryssland, där Darias utbytesprogram och stipendium ingick får hon nu försöka få ihop pengar genom att gå ut med hundar. Så har då sanktioner någonsin fungerat? David Rasmusson intervjuar docent Benjamin Coates från Wake Forest University i North Carolina. Han har specialiserat sig på sanktionernas historia och får svara på frågan om sanktioner kan var ett effektivt alternativ till krig?Medverkande: Josefin Simonsson Brodén, sanktionssamordnare på UD, Majeed Olerud Khoso, gruppchef för UD:s enhet för Östeuropa och Centralasien, Sergei Guriev f.d. rektor New Economic School i Moskva, Tatiana Stanovaja, statsvetare vid analysfirman R. Politik, Daria Rudneva, doktorand i matematik och fysik, Benjamin Coates docent i historia vid Wake Forest University. Programledare: Robin Olin [email protected]: Maria Persson Löfgren, Maria Georgieva Tekniker: Brady JuvierProducent: David Rasmusson [email protected]

  • Berlinmuren blev den starkaste symbolen för delningen av Europa efter andra världskrigets slut. Muren var 43,7 kilometer men med dubbla och tredubbla taggtrådsstängsel med mellanliggande ingenmansland sträckte sig gränsbefästningen 156 kilometer.


    Efter kriget kom amerikanerna att acceptera delningen av Europa och i hemliga samtal mellan USA:s president John F Kennedy och generalsekreterare Nikita Chrustjov gjorde Kennedy klart att de accepterade Sovjetunionens överhöghet över Östeuropa och Östtyskland.


    Östtyskarna fick aldrig fria val, men de röstade med fötterna istället. Under åren 1949 till 1961 lämnade 2,7 miljoner människor det fattiga och ofria Östtyskland för Västtyskland. När antalet flyktingar ökade till 30 415 i juli månad 1961 blev det för mycket för den kommunistiska regimen. Efter att inhämtat godkännande från Moskva påbörjades byggandet av Berlinmuren den 13 augusti 1961.


    I reprisen av det nymixade avsnitt 58 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jan Lewenhagen som var Dagens Nyheters korrespondent i Berlin 2006–2016. Han har bland annat skrivit boken Kanslern som kom in från kylan där han skildrar Angela Merkels politiska karriär.


    På tre dagar uppfördes Berlinmuren som blev 43 kilometer lång och med tiden kom den att förstärkas med ytterligare en mur, bevakningstorn, minfält och taggtråd. Officiellt var Västvärlden rasande, men i hemlighet var de västliga ledarna lättade över att det spända läget hade fått någon slags lösning – en mur var bättre än ett krig.


    Men trots hindren kom 5 000 människor att fly genom att klippa taggtråd, simma över floder, krypa via tunnlar, dolda i lönnfack i bilar och flyga med flygplan och luftballonger. Runt 200 människor dog vid flyktförsök. Den förste var den 24-årige Günter Litfin som försökte simma över till väst och den siste den 21-årige Chris Gueffroy, som sköts med tio skott i februari 1989. Både försök till och förberedelser för flykt bestraffades med upp till åtta års fängelse.


    Efter den sovjetiska ledaren Michail Garbatjovs perestrojka och glasnost hamnade den östtyska ledningen i stalinistisk opposition och när andra öststater frigjorde sig öppnades järnridån upp. Tiotusentals östtyskar kunde i september 1989 passera gränsen Ungern-Österrike. Östtyska medborgare började nu ställa sig vid muren för att få resa ut. En presskonferens i Östberlin rörande massflykten avslutades med politbyråmedlemmen Günter Schabowskis historiska besked: DDR-gränsen skulle öppnas. Genast.


    28 år efter att Berlinmuren uppfördes öppnades gränsen mellan Öst- och Västberlin den 9 november 1989, klockan sex på kvällen. Mindre än ett år senare återförenades Öst- och Västtyskland den 3 oktober 1990.


    Bild: Berlinmuren 1961. Från tyska federala arkivet. Creative Commons.


    Musiken i avsnittet: TECHNO CITY OF BERLIN by Marco Cappelletti is licensed under a Creative Commons License.


    Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

    Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

  • I flera länder i Östeuropa går den demokratiska utvecklingen åt fel håll. Pressfriheten attackeras, universitet styrs politiskt – och tvingas till och med flytta. Hur blev det så här? Och är digital aktivism och folkligt engagemang i konkreta sakfrågor en väg mot ökad demokratisering?

    Medverkande: Joakim Ekman, professor i statsvetenskap och föreståndare för Centre for Baltic and East European Studies vid Södertörns högskola, Anne Kaun, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola, Andrea Pető professor i genusvetenskap vid Central European University i Wien.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Biologiforskarna Oleh Prylutskyi och Alona Prylutska flydde västerut från Charkiv. Resan tog sju dagar och hela vägen fick de hjälp av sitt nätverk av forskarkolleger. Även nu bor de hos en forskarvän i staden Halytj, med katten Sima och dottern Lesya, och en familj till.

    Plötsligt behövde de sina forskarkolleger på ett helt nytt sätt för att hitta någonstans och övernatta. Men nätverken av kolleger i andra länder har också kunnat hjälpa till för att få in mediciner till exempel.Alona Prylutska är zoolog och förestår ett rehabiliteringscentrum för fladdermöss i Charkiv, det största i Östeuropa. Innan kriget började blev hon nominerad till ett internationellt miljöpris för det arbetet. Men på krigets första dag släppte de ut alla fladdermöss eftersom de insåg att de inte skulle kunna ta hand om dem.Oleh Prylutskyi forskar om biologisk mångfald och nu när han är i säkerhet försöker han rädda data om 500 000 ukrainska arter som finns på en server i Charkiv.Ingen av dem vi pratat med vill lämna Ukraina, så länge det finns någon nytta de kan göra. Medverkande: Alona Prylutska, zoolog, Charkiv; Oleh Prylutski, biolog, Charkiv; Olesya Bezsmertna, biolog, Kiev; Andryi Novikov, biolog, Lviv.Reporter: Lena Nordlund [email protected] Producent: Björn Gunér [email protected]

  • Parallellt med kriget i Ukraina pågår ett informationskrig. Putinregimen vill att deras propaganda och uppdiktade beskrivning av världsläget ska stå oemotsagd bland ryska medborgare. De ryska internetoperatörerna blockerar inte längre bara webbplatser utan även möjligheten att använda Tor på vanligt vis. I Östeuropa sprids samtidigt rykten om att meddelandeappen Signal skulle vara hackad, i hopp om att få användarna att byta till mindre säkra alternativ.

    Till Putinregimens förtret har de internet mot sig. Protonmail, Signal, Tor och Twitter jobbar för att sanningen ska nå fram och för att regimkritikerna ska kunna prata om den på ett säkert vis, utan att riskera sina liv.

    Se fullständiga shownotes på https://go.nikkasystems.com/podd159.

  • Kyrkor, torg, minnesmonument - Ukrainas städer hotas nu av förstörelse och i värsta fall utplåning. Miljontals människor är på flykt och dödas och samtidigt blir deras hem till grus.

    ARGSINT NEW YORK-DAM PÅ SVERIGEBESÖK: FRAN LEBOWIZDen legendariska New York-profilen Fran Lebowitz blev en global kändis när Netflix-serien "Pretend it's a city" kom 2021. Den skarptungade Fran levererade vass och rolig samtidskritik intervjuad av en gapskrattande Martin Scorsese. Nu framträder hon på Circus i Stockholm, arg som ett bi över Putins krig.STADEN OCH KRIGETKriget i Ukraina innebär inte bara omätligt lidande och död, det är också vårt gemensamma kulturarv som blir förstört. Platser, byggnader, gatukorsningar - allt blir till grus. Vad händer med människornas minnen när platserna där de uppstod skadas eller försvinner? Podcasten STADENs skapare: historieprofessorn Håkan Forsell och arkitekturskribenten Dan Hallemar kommer till studion för ett samtal om staden och kriget.STOPP FÖR LYXMODEMÄRKEN I RYSSLANDEfter Rysslands invasion av Ukraina så ökade försäljningen av lyxvaror i ryska storstäder. Dom som hade råd bunkrade dyra klockor och märkeskläder som inte tappar i värde lika snabbt som den ryska valutan. Men uppmaningar från modeindustrin och sanktioner som försvårat försäljningen har lyxvarumärken som Chanel, Hermés och Louis Vuitton klistrat lappen "not open" på sina glasdörrar.JOANNA RUBIN DRANGER HAR GJORT EN SERIEROMAN OM FAMILJEN OCH FÖRINTELSENJoanna Rubin Drangers nya bok: "Ihåg kom oss till liv" är en myllrande familjekrönika med långa svarta skuggor. Boken som är på 400 sidor innehåller hennes forskningsarbete i text och bild om familjens erfarenheter av flykt och förintelse. En historielektion om Sverige, Norge, Danmark och Östeuropa och judarna, som inte liknar något annat. Det handlar om död och överlevnad, att börja om och hitta mening och om tystnaden som går i arv när minnena är för plågsamma att föra vidare till nästa generation. OBS OM SKILLNADEN MELLAN MIGRANTER OCH MIGRANTERMigration är en viktig del av den globaliserade världen. Samtidigt tycks den politiska diskussionen hela tiden sträva mot att göra skillnad på olika slags migranter. I den här essän funderar Gustaf Grapengiesser på hur samhället värderar migranter utifrån skälen för deras förflyttning.Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Nina Asarnoj

  • Dagen då Ryssland inledde invasionen av Ukraina, den 24:e februari 2022, förändrades världen i grunden. Över en natt, som man brukar säga. Den säkerhetsordning vi haft i Europa byggde på en överenskommelse om att varje land har rätt att välja sin egen väg i utrikespolitiken och att inget annat land har rätt att med våld flytta gränser för en suverän stat. Nu har Ryssland frångått det. Hur hamnade vi här och vad ska vi göra åt det?

    Om man inte talar ryska så kan man inte förstå Ryssland, åtminstone inte fullt ut. Därför är experter som behärskar språket och kulturen värda sin vikt i guld, särskilt nu. Dagens gäst är en av dem. Fredrik Löjdquist är chef över Centrum för Östeuropastudier (Stockholm Center for Eastern European Studies, SCEEUS) som är ett fristående kunskapscentrum inrättat och finansierat av regeringen. Han har en lång bakgrund som diplomat med fokus på Östeuropa, Ryssland och hybridkrigföring. Ryska lärde han sig i lumpen, ett par år innan muren föll.

    Inom hans eget skrå, och bland säkerhetspolitiska experter, var det många som såg vad som höll på att hända med Ryssland. Men västvärlden i stort reagerade inte i tid, enligt honom.

    – Det fanns en fördröjning i det västerländska i västs förståelse av vad som höll på att ske, och man hade kanske lite svårt att ta till sig alla signaler och dra slutsatsen av dem, men åtminstone efter den ryska aggressionen mot Ukraina 2014 blev det uppenbart. Men kanske trodde man att det skulle stanna där på något sätt. Att man hade ett jämlikt läge som förvisso var olyckligt och besvärligt, men som ändå kunde hanteras på något sätt. Och det vi har sett byggas upp under de senaste året är det ju att Ryssland absolut inte är nöjt med status quo, utan man vill flytta fram positionerna.

    – Det är viktigt att komma ihåg att det här inte bara handlar om Ukraina, utan det handlar om om vår säkerhet, om allas säkerhet. Både på europeisk nivå och på den globala nivån.

    Kan man säga, som exempelvis John Mearsheimer, att det är USA, Nato och EU som provocerat Ryssland till detta? Han menar att man i stället borde ha gjort Ukraina och Georgien till buffertstater mellan stormakterna.

    – Det bygger på en massa felaktiga antaganden, skulle jag hävda. För det första strider det mot idén att alla stater är lika suveräna. Denna tanke innebär att man skulle till mäta vissa stater mer inflytande, att ett stort land som Ryssland skulle ha veto över ett annat lands utrikes- och säkerhetspolitik, men kanske också i inrikespolitiken.

    – Då är man ute på ett väldigt farligt sluttande plan. Om du börjar göra avkall på de här principerna, var kommer det sluta någonstans? Vilka länder ska utgöra den här bufferten? Om vi i Sverige eller Finland inte kan lita på att principen om territoriell integritet eller suveränitet gäller för ett land som Ukraina? Hur ska vi då veta att det gäller för våra egna länder?

    – Det här bygger på en underliggande kålsuparteori, nämligen att Ryssland har sin inflytandesfär och USA och Nato har sin. Men så är det inte. Vad det handlar om är inte att USA eller Nato har en egen sfär. Nato är en demokratisk sammanslutning av länder där länderna frivilligt och självmant har gått med. Det gäller även EU. Det är inte så att det sker på något diktat uppifrån, till skillnad från när Putin vill kunna bestämma andra länders politik från Moskva.

    (Ovanstående är bara ett kort utdrag från samtalet.)

    Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

    Länk till Fredrik Löjdquists senaste memo om Ukrainakriget: här

    Intervju med John Mearsheimer: här

    Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)

    Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe

  • Historien vänder i Ukraina. Inte sedan andra världskriget har ett krig utkämpats i denna omfattning i Europa. En suverän demokratisk stat anfalls av två auktoritära stater. Putin motiverar anfall i Goebbelsliknande uttalanden och spelar upp scener för världspressen värdiga sovjetdiktatorn Stalin. Två klassiska ryska expansionsriktningar har alltid varit mot Östersjön och Svarta havet. Historien visar denna tendens mycket tydligt.


    Efter en vecka förefaller det som skulle bli en snabb ”specialoperation” att ha kört fast inför ukrainarnas beslutsamhet och västmakternas enighet. Men krig innebär som alltid stora lidanden för civilbefolkningen som befinner sig fångade mellan de stridande inte minst i de större ukrainska städerna.


    I detta specialavsnitt av Militärhistoriepodden försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved förstå ett krig som händer just in denna stund. Ukraina har en lång historia som går tillbaka till vikingatiden. Den har kantats av mycket lidande inte minst under sovjettiden. Då dog miljoner människor i svält skapad av regimen för att tvinga ukrainarna att acceptera kollektivisering och sovjetstyre. Under andra världskriget fortsatte lidandena under Nazitysklands ockupation.


    Dagens konflikt handlar om Krim och gränsregionerna i Donbassregionen där många rysktalande bor. Putin regimen menar att Ukraina utgör ett hot mot Ryssland. Egentligen handlar det mer om andra saker. Regimen i Kreml förfaller ha behov av att styra ryssarnas uppmärksamhet mot utrikespolitiken för skyla över det faktum att en majoritet av ryssarna faktiskt inte fått den levnadsstandard som de borde ha fått med tanken på Rysslands resurser. Kanske är också så att Ryssland nu återigen följer sin historiska puls och försöker expandera – eller hur ska vi uppfatta det vi nu upplever i Ukraina?


    Två klassiska ryska expansionsriktningar har alltid varit mot Östersjön och Svarta havet. Historien visar denna tendens mycket tydligt. Frågan är vad kommer här näst. Är kriget i Ukraina slutet på Putinregimen eller kommer nya framstötar mot Baltikum, Finland och Sverige? Den ryska björnen är trängd in i hörnet. Men det är inte väst som tvingat honom dit. Det har han gjort själv. Ryssland hade kunnat välja demokratin och ekonomiskt samarbete och utbyte med sina grannländer. Ett sådant val hade sannolikt gett ett större inflytande över randstaterna i Östeuropa än att hot och som nu krig.


    Krigföringen förfaller efter en vecka har kört fast för ryssarna. Trots deras överlägsenhet har de inte krossat den ukrainska krigsmakten. Krigföringen bygger på framstötar med yrkesförband av bataljons storlek uppbackande av värnpliktiga och miliser. Under det korta kriget har vi sett hur nya av folkrätten icke tillåtna vapen har kommit till användning.


    Putin verkade inte ha räknat med sammanhållning inom EU och NATO. Krigföringen möts av omvärlden med förfäran och tuffa sanktioner. Historiska beslut från till och med neutrala stater som Sverige och Finland om att sända vapen till ett krigsområde kommer samtidigt som Tyskland meddelar att se rustar upp. I Sverige och Finland talas de högt om ett NATO-medlemskap. Var ska det sluta?


    Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.