Almqvist Podcasts
-
Hur har svenskarna sett på sig själva genom tiderna? Hur har våra stora andar karakteriserat det svenska folket och därmed bidragit till fosterlandskärleken? I avsnittet får bland annat Verner von Heidenstam, Gustav Sundbärg, CJL Almqvist och Värner Rydén berätta om svenska språket, svenskarnas lynne och vårt folks karaktärsegenskaper. Och så får vi höra melodin till sången "Jag är så glad att jag är svensk".
Inlägget Sverige och svenskarna dök först upp på Dagens Svegot.
-
En gudstjänst på svenska och finska från Mjölkuddskyrkan i Luleå med prästen Anne Simonsson.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I Luleå kommun har ungefär var sjätte invånare finska rötter. Därför är församlingsliv på finska en naturlig del av Svenska kyrkans arbete i Luleå. I gudstjänsten från Mjölkuddskyrkan blir det textläsning, böner, psalmer och sånger på både svenska och finska. Prästen Anne Simonsson pratar i sin predikan om att öka ömheten och medkänslan i mänskliga relationer.
- Jesus sätt att vara är att vara som en värdshusvärd som bjuder alla sorters resenärer in i värmen, ber var och en att slå sig ner för en stund och berätta, hur de har det i livet just nu. Sådana möten är helande möten, säger Anne Simonsson.
TexterPsaltaren 95:1-2
Musik
Filipperbrevet 2:1-5Evig bortom tiden (V Tegerstrand, V Bodell, J Lindar, D Petersson, C Eksmo)
Medverkande
Möt mig nu som den jag är / Kohtaa minut, Jumala (Sv Ps 767/ Helmiä 44)
Herren, vår Gud, är en konung / Kiitos nyt Herran (Sv Ps 2/ Ruotsin kirkon virsikirja 2)
Improvisation (I Bo-Sturesdotter Eriksson)
Öppna mig för din kärlek / Tahtoisin avoin olla (Sv Ps 96/ Ruotsin kirkon virsikirja 96)
Du vet väl om att du är värdefull / Voi tietäisitpä miten arvokas (Sv Ps 791/ Helmiä 4)
En vanlig dag när inget särskilt händer (Sv Ps 352)
En liten stund med Jesus / Vain hetki Herran kanssa (Sv Ps 207/ Ruotsin kirkon virsikirja 207)
Din trofasta kärlek / Ei väistyä voi meistä rakkautesi (Sv Ps 704/ Helmiä 9)
Jublande lyfter vi här våra händer (Sv Ps 292b)
Må din väg gå dig till mötes / Tulkoon tie sinua vastaan (Sv Ps 730/ Helmiä 57)
Så länge jag lever (S Almqvist)Anne Simonsson, liturgi och predikan
Carl-Sören Edfast, textläsning och förbön
Raila Rinne, textläsning
Salli Björnfot, förbön
Åsa Sjöberg, överlåtelsebön
Ida Bo-Sturesdotter Eriksson, solosång och piano
Heidi Viitala, solosång
Petter Olofsson, bas
Johan Englund, trummorProducent Helena Andersson Holmqvist
Moskit media
[email protected]
Tekniker: Magnus Kjellsson och Bo Andersin
Sveriges radio Västerbotten -
Radikal, klok och livsglad – Sara Videbeck, huvudpersonen i Carl Jonas Love Almqvists "tafla ur lifvet" från 1839 är en stark person med bestämda tankar om äktenskap och kärlek. Saras resa mellan Stockholm och Lidköping, i sällskap med den alltmer förälskade Albert, slutar med en för tiden radikal överenskommelse om hur två människor som älskar varandra skall leva. Almqvists texts väckte skandal när den kom, och kanske är Saras tanker progressiva även för våra dagar.
I Verkets sommarserie ”Kvinnor på tvärs” möter du fiktiva kvinnor i den svenska litteraturhistorien som på olika sätt går på tvärs mot samhällets normer och konventioner. Paulina Helgeson samtalar med litteraturprofessorn om kvinnorna och deras sammanhang, personlighet och förutsättningar.
Ljudproduktion och klippning: Urban Göranson
Inspelningsteknik: Patrik Vörén
Verket – en podd om klassiker, produceras av bildningsmagasinet Anekdot i samarbete med Nationalmuseum och Litteraturbanken. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se. -
Radikal, klok och livsglad – Sara Videbeck, huvudpersonen i Carl Jonas Love Almqvists "tafla ur lifvet" från 1839 är en stark person med bestämda tankar om äktenskap och kärlek. Saras resa mellan Stockholm och Lidköping, i sällskap med den alltmer förälskade Albert, slutar med en för tiden radikal överenskommelse om hur två människor som älskar varandra skall leva. Almqvists texts väckte skandal när den kom, och kanske är Saras tanker progressiva även för våra dagar. I Verkets sommarserie ”Kvinnor på tvärs” möter du fiktiva kvinnor i den svenska litteraturhistorien som på olika sätt går på tvärs mot samhällets normer och konventioner. Paulina Helgeson samtalar med litteraturprofessorn om kvinnorna och deras sammanhang, personlighet och förutsättningar. Ljudproduktion och klippning: Urban Göranson Inspelningsteknik: Patrik Vörén Verket – en podd om klassiker, produceras av bildningsmagasinet Anekdot i samarbete med Nationalmuseum och Litteraturbanken. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.
-
GUGN återvänder inför en fullspäckad allsvensk helg och ett ovisst stormöte mellan Hammarby och IFK Norrköping!
Publiken! Fasta situationer! Hot! Möjligheter! Ekpolo! Tony Martinssons ambitioner! Almqvist!
Vi ger er allt inför Bajen-Peking samt svänger förbi IFK Dam och manifesterar en superslakt av Älvsjö på Lördag samtidigt som vi skickar styrkekramar till Taylor Townsend!
VIVA GUGN!
-
Det finns en avighet mitt i den svenska vanligheten. I dess centrum återfinns två herrar föda 1919 Åke Hodell och Lennart Hellsing. Magnus Haglund visar hur deras konst hänger ihop med landet lagom.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.
En av poeten Åke Hodells mer berömda skapelser kom till redan hösten 1937. Det skedde på Hammarby idrottsplats, under en match där Hodell var hejaklacksledare för Södra Latins fotbollslag. I sin helhet låter den så här:
Sassa brassa mandelmassa
Hej, hej, hej
IK Frej
Heja Gröndaaaal!
En av poängerna var förstås att inget av lagen hette Frej eller Gröndal. ”Men alla visste att de var de två sämsta lagen i gärdesgårdsserien”, som Hodell uttryckte saken.
Han var stridspiloten som störtade, som blev antimilitarist och poet, teaterman och ljudkonstnär. Det finns mycket som binder ihop honom med det internationella avantgardet, med dadaismen och Fluxusrörelsen, ljudpoesin och slumpmusiken, den drömda och den politiska konsten.
Men där finns också ett parallellt inhemskt spår som leder i delvis andra riktningar, lika mycket bakåt som framåt i tiden och som hör ihop med folkliga traditioner, revyer och ramsor, Andersson, Pettersson och Lundström, likaväl som med Bellman och Almqvist. Och inte minst Lennart Hellsing.
Hodell och Hellsing var båda födda 1919 och i deras konstnärskap och författarskap förenas språkknådandet och dråpligheten, en fantasirikedom som får ordklangerna att ta oväntade vändningar, skapa nya molekylära föreningar, öppna sig för leken, trolleriet, de magiska förvandlingarna.
Åke Hodells komiska militär General Bussig är i den bemärkelsen släkt med Kusin Vitamin och frasen ”Klipp av deras meningar, klipp sönder deras ord”, som återkommer gång på gång iLågsniff, skulle kunna vara något som Krakel Spektakel ägnar sig åt, i antiauktoritär villervalla.
Det finns en svensk avighet, mitt i den svenska vanligheten och i bakgrunden finns Carl Jonas Love Almqvists experiment med rimformer och halsbrytande ordvändningar, i nonsensdikterna tillkomna under landsflykten i Amerika på 1850- och 60-talen.
Det finns fascinerande korrespondenser mellan Hellsings ”Hej, sa Petronella ifrån Plaskeby, det är tid att fälla upp sitt paraply”, och Almqvists ”Kan man ej säga: / ’Ack, söta syster! Låna mig din Parasoll’? / Jo visst. Men kan den andra icke överväga och svara: ‘Syster! Den är blott ett gammal såll, / så full av hål!”
I en artikel i Aftonbladet 1964, ”Dikt vid språkets gräns”, lyfter Kurt Aspelin fram Almqvistdimensionerna i Lennart Hellsings rimkonst, ett litterärt landskap där ”den folkliga ramsans bakvända visa skjuter skott och där Lennart Hellsing timrar på staden Annorlunda - ‘en stad där allting sker, ut och in och bak och fram och upp och ner’”. Enligt Aspelin handlar den här sortens skrivande om en ”naiv lekfullhet inför ljuden som konkret byggmaterial, spontan glädje vid språkets och logikens kullerbyttor”.
Det skulle lika gärna kunna vara Åke Hodells konstnärskap han beskriver, inte minst det som äger rum i radiopjäsen om just Almqvists landsflyktsår i Amerika, Den stora segern vid Gettysburg från 1972. Här förvandlas verkligheten, på ett galghumoristiskt och melankoliskt vis, med hjälp av upprepningar och rytmiska förskjutningar. Samma sak många gånger om, i ständigt nya belysningar, med hjärnans elektroniska aktiviteter som fantiserar om livet där borta, på andra sidan havet. I ett brev till producenten Stina Eidem under föreställningsarbetet fångar Hodell Almqvists tvetydighet och kreativa ambivalens:
”Hos Almqvist brottades fantasierna och realiteterna med varandra på ett mer uppförstora sätt än hos vanliga människor. Svårigheten för Almqvist var att skilja fantasi och verklighet åt (en åkomma som hand delar med de flesta författare).”
Ja, så där formulerar sig Åke Hodell och han befinner sig i det här skedet i direktkontakt med omvandlingskrafterna och de revolutionära omstruktureringarna i Almqvists författarskap.
Men för både Åke Hodell och Lennart Hellsing tycks detta bråkande med verklighetsbilderna och anammandet av fantasins förvandlingskrafter handla om någonting mer än poetisk lekfullhet. Som konstnärlig akt är det hela intimt förbundet med upplevelser av andra världskriget, av ett Sverige som är litet, ansatt och trångt och söker samförståndslösningar, och senare, efter kriget, mynnar ut i välfärdsstatens rationalism och nyttotänkande. Var sak på sin plats.
Räta linjer, korrekta åsikter.
Hodell och Hellsing bryter med allt detta och de gör det med konstnärlig suveränitet och en virtuositet i handlaget, i ordens placeringar, kommatecknens rytmiska förskjutningar, de oväntade tankesprången mitt i vardagsbilderna.
Lennart Hellsing var visserligen aldrig, som Åke Hodell, med om någon flygolycka som påverkade hela konstnärskapet och blev en moralisk frågeställning om maktens språk. Men kriget kastar ändå sina skuggor och föder detta enorma frihetsbehov i språkets kränganden, ett kollagetänkande med skarpa linjer och förbluffande kombinationer som i hög grad påminner om Öyvind Fahlströms metod: ”Man tar en bit A och hittar en bit B och det tänder vildsint när man stryker A mot B”.
Ja, det är detta de ägnar sig åt, Herr Kors-och-Tvärs och Fröken Hit-och-dit. De dansar med varandra och gläder sig åt de oregerliga rytmerna som får världen att vibrera, något som kommer till ett fantastiskt uttryck i Kanaljen i Seraljen, konstboken från 1956 där Hellsings dikter omskapats av konstnärer som X:et, Randi Fisher, Endre Nemes och Karl-Axel Perhson.
Därför är det helt följdriktigt att Lennart Hellsing uppskattade en bok som Annika Elmqvists Sprätten satt på toaletten. Eller att han, i en Aftonbladetartikel 1966, kunde beskriva Maria Gripes romanfigur Hugo som ”en romantisk symbol för ett uppror mot de sociala konventionerna, mot stela regler och tidsjäktet”.
Här tydliggörs släktskapet med Åke Hodells konstnärliga och politiska anarkism, rättframheten och det direkta tilltalet, som inte jamsar med och gör sig till, men har en absolut känsla för komiken när språkordningen ställs på ända.
Det är detta som äger rum i Verner von Heidenstam, Nya dikter, attentatsverket från 1967 där Åke Hodell har hällt bläck över Heidenstams lyriksamling från 1915. Så kan det högtidliga och nationellt laddade språket invaderas av främmande och förstörande krafter, djur på vandring över boksidorna, en nödvändig oordning mitt i det som uppfattar sig som fast och färdigt.
I dikten Medborgarsång, i strofen som Heidenstam inleder ”Vi stridde gemensamt för hem och härd,/då våra kuster förbrändes,” låter det så här när Hodell gått loss med bläcket:
Vi stridde gemensamt för hem härd
Då våra k rändes
Ej her
När v
Ej her
men
Det äck på Sveriges b
Att eter pengar.
Det är sk
och tempel
men kasta s
och ta
Vi ör eg k,
et skilja
n det v vilja.
Magnus Haglund
-
Litteraturprofessor Eva Borgström beskriver hur kärlek mellan kvinnor skildras i en tid innan saker kan skrivas rakt ut. Namn man inte tänkt på den från gymnasiesvenskan dyker upp och visar sig mer eller mindre toleranta: Fredrika Bremer, Ellen Key, CJL Almqvist, en kille som vill kallas Ågust.
-
En komedi i fyra akter om den rika herrgårdsfröken Helena som dröjt sig kvar i ungdomsårens kärleksdrömmar.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Handlingen utspelas på en herrgård i Bergslagen. Där sitter fröken Helena, en fördrömd själ, som fördriver dagarna med att läsa Almqvist och Atterbom – och hålla ett antal friare på halster. De vill åt gården, förstås – och det anar möjligen fröken Helena – men hon tycker om dem allesammans.
Allvarligt förälskad är hon dock endast i Kärleken och hon försmår friarna en efter och och tar till slut till nåder en gammal skolfux till barndomsvän.
Friarna på Rockesnäs av Hjalmar BergmanRadioarrangemang: Sigvard Mårtensson
Fröken Helena på Rockesnäs – Inga Tidblad, Brita – Doris Svedlund, Fanny – Christina Schollin, Agata – Britt Olofsson, Helenas kusin fänrik Arnold Loo – Curt Masreliez, Arnolds mor fru Annika – Birgitta Valberg, Helenas ungdomsvän magister Thomas – Olof Widgren, Major Billman – Torsten Lilliecrona, Postmästare Moscell – Ingvar Kjellson, Pastor Seelius – Gunnar Björnstrand, Lantbrukaren Dugge – Björn Gustafson, Den unge studenten Faxe – Jan Malmsjö, Köksan Anna-Hanna – Märta Dorff
Musikarrangemang: Jerry Högstedt
Regi: Börje Mellvig
Från 1961
-
Gudstjänst från Barnens Katedral i Karlstad, med Katarina Bergdahl, Anni Naumansson och barnkör, ungdomskör och vuxenkör.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Varje gång som någon mot mig ler
känns det som all kyla smälter ner.
Är varje vänligt ord som talas på vår jord
ett frö som gror?
Jag ser det i min fantasi,
vilken värld det ska bli.Per-Erik Hallin
MedverkandeKatarina Bergdahl: präst
Bibeltext
Mirjam Öberg: textläsning
Hilma Öberg, Frida Pettersson: inledning
Malte Naumansson, Ingrid Emanuelsson, Arvid Öberg, Fanny Naumansson: förbön
Körer från Barnens katedral
Anni Naumansson: körledning
Janne Johansson: körledning, piano
Anders Nordin: bas
Christian Jernbro: trummor
Jonny Lindström: saxofon
Pasi Pasanen: dragspel
Emeli Bohlin, Herman Gummeson, Aime Gummeson, Lena Näslund, Anna Lindholm, Sarah Holm: sångsolisterRomarbrevet 13:7-10
MusikOh Happy Day/Jag klappar mina händer (E Hawkins/K Andeby)
Säg mig var du står (M Duiser, P Sover, G Elias, I Forsman)
Måne och sol (E Hovland/B G Hallqvist)
Störst är kärleken (M Öberg/A Naumansson)
Vilken värld det ska bli (P-E Hallin)
Jag tror på en Gud (C Löwestam/J Mattsson)
Res oss upp igen (P-H Sandberg)
Lean On Me (B Withers)
Välsignelsen (A Naumansson)
Så länge jag lever (S Almqvist)
Nu blir det bättre (M Wiehe)
Last Day of the Year (P Pasanen)Producent Katarina Josephsson
Tekniker Björn Söderholm, May-Britt Rylander
[email protected] -
Klassiskt GUGN kryddat med lite tugg om Almqvistförsäljningen samt att Amanda Lind fallit för GUGN:s ENORMA tryck i publikfrågan.
Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices -
I höst har den romantiske Carl Jonas Love Almqvist varit på tapeten och åstadkommit ett märkligt sammanträffande. Inte mindre än två svenska prosaister har valt att följa hans fotspår i sina nya romaner: Eva-Marie Liffner i Lacrimosa och Anna-Karin Palm i Snöängel.
Hos Anna-Karin Palm hämtas inspirationen såväl från Amorina som Drottningens juvelsmycke. Det är den bistra vintern 1985-1986 som kulminerar i mordet på Olof Palme. Vid sidan om konspirationerna mot statsministern, får vi följa Hedvig, en androgyn Tintomara-gestalt och alla de människor som kommer i hennes väg.Snöängel är en Stockholmsskildring från en näraliggande tid som väver in frågor om minne och saknad . Hela berättelsen är återskapad av en svensk författare i självvald fransk exil. Precis som Anna-Karin Palm, som flyttade hem igen till Stockholm och Danvikens gamla dårhus, efter sex år i Normandie. Hon debuterade 1991 med Faunen. Snöängel är hennes första roman på sex år.Ulla Strängberg tog en promenad med Anna-Karin Palm i Hedvigs kvarter kring Allhelgonakyrkan i Stockholm. Uppläsare är Anna Persson.Eva-Marie Liffners roman Lacrimosa dyker rätt ner i Almqvists 1800-tal, med lukter och smaker från myllrande gator och fina salonger. Även denna roman har Tintomara som huvudperson, fast här heter hon ömsom Ros ömsom Mr Ross och Almqvist är en person som hon både älskar och hatar.Eva-Marie Liffner som nominerats till årets Augustpris, har alltid fascinerats av historia och upphör aldrig undra över vad som funnits tidigare, hur spåren av detta tidigare liv ser ut och flätas samman i en ofta fantastisk väv. I Lacrimosa lanserar hon t ex en ny teori om mordet på Gustav III och menar att Anckarström tog på sig skulden för kärleks skull. Lacrimosa är fjärde romanen sedan debuten med Camera 2001 och hon har nyligen av Svenska Akademin tilldelats Ole och Ann-Marie Söderströms pris på 80.000 kronor.Mia Gerdin intervjuar Eva-Marie Liffner i historisk miljö: Stadsmuseet i Göteborg. Uppläsare är Johan Gry.Musiken i programmet är till stor del skriven av Carl Jonas Love Almqvist, till exempel ”Du går icke ensam” (som börjar ”Om bland tusen stjärnor…”) som framförs av Solveig Faringer, och Karin Jonsson-Hazell spelar hammarklaver i några av Almqvists pianostycken.
