Jan Henrik Swahn Podcasts

  • Fotografen Masayoshi Sukita blev vän med David Bowie och tog bilden på "Heroes", ett av musikhistoriens mest ikoniska skivomslag. Men fotot togs inte alls i Berlin, som många kanske trott.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Det tycks inte finnas någon ände på hur länge och i hur många genrer det går att fortsätta att bli lycklig av David Bowies genialitet. Just nu finns en storartad möjlighet på Kulturhuset i Stockholm där utställningen "Bowie by Sukita - From London to Japan" precis har öppnat. Där uppenbarar sig också den verkliga historien bakom den legendariska bild som är omslaget till David Bowies album "Heroes". P1 Kultur har sett utställningen och intervjuar Vittoria Mainoldi, från den italienska agentur som äger bilderna. Nina Asarnoj tecknar ett porträtt av Masayoshi Sukita.

    FILMFESTIVALEN EXTRA ALLT: HUR MYCKET JIPPO OCH UPPFOSTRAN SKA BIOPUBLIKEN TÅLA?

    P1 Kulturs Emma Engström och Lisa Bergström rapporterar direkt från den pågående filmfestivalen i Göteborg. Hör intervju med skådespelaren och juryordföranden Zar Amir Ebrahimi, bioaktuell i filmen Holy Spider. Under tisdagen ledde hon en manifestation för att uppmärksamma filmarbetare och konstnärer som sitter fängslade i Iran.
    Hemvändaren Ruben Östlund uppfostrade biopubliken i ett omskrivet jippo under helgen. Men hur mycket spektakel tål egentligen festivalen? Eller är jippon faktiskt vad som krävs för att få in publiken i salongerna igen efter pandemin?
    Alicia Vikander är på plats i Göteborg för att fostra nya filmbarn med sin stjärnglans. Vad lär hon de unga som vill in vid filmen?
    Och varför skrattade inte den svenska publiken åt de sista danska slavarna i Västindien i den absurdistiska filmen Empire? Regissören Frederikke Aspöck var missnöjd efter visningen. Kan vi inte uppföra oss alls i salongen - trots allt? Många frågor får svar i dagens djupdykning från filmfestivalen!

    ESSÄ: DEN GÄCKANDE ROMANEN AV BRUNO SCHULZ

    Den polske författaren och konstnären Bruno Schulz levde på en turbulent plats i en turbulent tid. Han föddes 1892 i den centraleuropeiska regionen Galizien som då var ett österrikiskt kronland. Fler av hans verk gick under i Förintelsen, men särskilt förlusten av en roman fortsätter att gäcka hans beundrare. Författaren och översättaren Jan Henrik Swahn berättar den tragiska och snudd på magiska historien i dagens OBS.

    Programledare: Cecilia Blomberg
    Producent: Anna Tullberg

  • Flera av den polske författaren Bruno Schulz verk gick förlorade i Förintelsen. Mest av dem alla gäckar romanen "Messias". Jan Henrik Swahn berättar den tragiska och snudd på magiska historien.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Förtryck, vatten och eld. Där har du tre av litteraturens största skadegörare. För ett tiotal år sedan satt jag hemma och såg på Rapport. Det visades bilder på en hangar som brann i Vällingby. Flammorna reste sig höga och brandmännens vattenstrålar kändes tunna och ynkliga. Jag reste mig för att sätta på tevatten och sa till min grekiska fru att nu brinner det i Stockholm igen. Varför brinner det aldrig i Aten?

    Jag hade då nyligen gett ut en roman som var väldigt självutlämnande men byggde på en grundpremiss som var påhittad. Att mina dagböcker just brunnit upp och att jag var hänvisad till mitt minne. I ett brev från polisen några dagar senare meddelades att det var mina böcker, manuskript, möbler och dagböcker som brunnit i Rapportinslaget. Jag blev uppringd av en man från magasineringsföretaget som skakad sa att han under sitt liv i branschen aldrig varit med om någon eldsvåda förut. Jag förklarade för honom att det var mitt eget fel, man ska aldrig hitta på när man är författare.

    Det finns inget hopp om att mina manuskript ska återuppstå, men för andra verk lever hoppet. Jag tänker särskilt på ett försvunnet manus som jag hörde talas om redan på 1980-talet. Jag hade läst några böcker av författaren och fått höra att han skrivit ytterligare en roman, med titeln Messias och som börjar så här:

    ”Tidigt en morgon väckte min mor mig och sade: – Josef, Messias kommer, folk har redan sett honom i staden Sambir.”

    Författaren är den legendariske Bruno Schulz, skicklig tecknare och en av 1900-talets stora stilister. Hans sätt att se på världen kan påminna om Franz Kafka och Danilo Kiš. Likt fadern med sina tygbalar rullar Schulz upp fantastiska tablåer som saknar all stadga. Det är längtan efter denna ljuvliga kulissvärld som bidragit till myterna kring Messias-manuskriptet. En italiensk litteraturvetare, Giorgio van Straten, har antytt att manuset skulle kunna ha brunnit upp i en bilolycka. Där har vi elden igen. Hans argumentation känns dock inte särskilt övertygande, mer som en skröna faktiskt. Men förtryck har definitivt ett finger med i spelet. Schulz sköts till döds av en gestapopolis på vägen tillbaka till gettot i Drohobycz 1942.

    1935 gjorde han en teckning där man ser Messias komma flygande ovanför hustaken. Men den messianska tiden handlade för Schulz del inte om en frälsande profet. Messias är för honom ett annat namn för ”den geniala epoken”, förverkligandet av barndomen. Regression alltså men genom mognad, ett sätt att komma bort från krigets trauma som för hans del omfattar även det judiska traumat och faderns död. Drömmen om barndomen såg han som ett narkotikum för att glömma historien och kriget och få fadern och den egna oskuldsfullheten tillbaka. För Schulz var barndomen ett Utopia och för att nå dit måste han få tiden att gå baklänges, vilket bara kunde ske litterärt.

    Schulz berättade om arbetet med Messias i brev. Det gick trögt, skrev han, annat kom emellan. Först sedan Tyskland gått in i Polen 1939 och Schulz tvingats flytta in i gettot i Drohobycz, lossnade det. Kanske hjälpte det mer påträngande hotet om död honom att hitta ett språk till romanen. Man vet att han gjorde räder ut från gettot, försedd med kartonger fulla med teckningar och skriverier som han försökte rädda undan Förintelsen genom att be vänner utanför gettot att ta hand om materialet. En del av dessa kartonger har återfunnits, dock ingen som innehöll Messias.

    Visst kan man hoppas på att just den kartongen grävdes ner under en tröskel snarare än att kastas på elden av någon som fasade för att bli påkommen med komprometterande material.

    En som använde litteraturen för att rädda boken ur verklighetens lågor var den amerikanskjudiska författaren Cynthia Ozick. Hon vistades en längre tid i mitten av 1980-talet i Stockholm och använde dess miljöer och persongalleri litterärt. I romanen Messias i Stockholm skapar hon sitt eget Drohobycz, fullt av mystiska antikvariat och fanatiska boksamlare där plötsligt det som alla gått och väntat på sker: Bruno Schulz Messias dyker upp, i händerna på en kvinna som påstår sig vara hans dotter. Behöver jag nämna att manuset brinner upp i slutkapitlet?

    Cynthia Ozicks version är fascinerande men jag tror mer på legenden om ett mjölkbud i Drohobycz. En natt fick han ta emot en platt metallask av det slag som herrstrumpeband brukade försäljas i. Främlingen gav honom pengar, bad honom gräva ner asken i källaren och återkom aldrig. En dag blev det översvämning i källaren och mjölkutkörarens hustru upptäckte att golvet var täckt av blöta manussidor.

    En ännu troligare version har jag från den polske poeten och översättaren Jerzy Ficowski. Han var djupt involverad i Bruno Schulz liv och verk och gav aldrig upp hoppet om att manuset till Messias skulle återfinnas.  

    1987 blev Ficowski kontaktad av en kusin till Bruno Schulz vid namn Alex, som berättade att han i sitt hem i Kalifornien i sin tur blivit kontaktad av en person från staden Lwów som ville sälja en två kilo tung bunt manuspapper samt åtta teckningar av Bruno Schulz för tio tusen dollar. Kunde Ficowski i egenskap av expert närvara vid överlämnandet? Schulzforskaren avskrev semesterplanerna och stannade hemma i flera månader utan att våga lämna telefonen ur sikte. Sommaren övergick i höst. Till slut ringde kusinen. Mannen med manuskriptet hade hört av sig igen. Allt var klart. Sedan hände ingenting. Istället nåddes Ficowski av beskedet att kusinen fått en svår hjärnblödning. Han dog några dagar senare, utan att lämna efter sig minsta papperslapp med information om den mystiske mannen från Lwów.

    Det fanns dock en fortsättning. 1990 träffade Ficowski ambassadören Jean Christophe Öberg, Schulz-beundrare även han. Enligt Öberg låg Messias tillsammans med annat handskrivet material i KGB:s arkiv. Öberg hade träffat en rysk diplomat som hade sett ”Schulz portfölj” med egna ögon. Problemet var att materialet inte stod i Bruno Schulz namn utan var registrerat på den man som tagit emot manuskripten av Schulz men sedan fått dessa konfiskerade av Gestapo, arresterats och förmodligen dödats i koncentrationsläger. Tyvärr avled Öberg kort tid efter mötet och därmed måste Ficowski än en gång söka vidare på egen hand.

    Det finns rykten som gör gällande att Öberg faktiskt hann få ut Messias ur KGB:s ofantliga gömmor. Andra tror att manuset ligger kvar där. Kanske är det så, kanske gick det under i eld eller upplöstes i vatten. Det är som en roman, berättelsen om denna roman, som möjligen alltjämt existerar, förutsatt nu att Schulz verkligen hann skriva klart den. Men så länge vi drömmer om att få läsa den lever hoppet trots allt om att vi ska få Messias tillbaka. 

    Jan Henrik Swahn, författare och översättare

  • Heinrich Schliemann var affärsman, språkgeni, arkeologisk äventyrare och något av en mytoman. Jan Henrik Swahn går genom Aten i Schliemanns och den moderna flyktingkrisens fotspår.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.

    Jag har alltid försökt närma mig storstäder genom att gå in i dem. Det blir som ett slags arkeologisk utgrävning. Jag söker mig via ytterområdena skikt efter skikt in mot kärnan. Reseguiderna har sina förslag på upptrampade stigar, som alla passerar det största turistmålet. I Aten är denna plats Akropolis.

    Aten är ingen obekant stad för mig, men vägen jag går är främmande. Jag ska lämna över ett brev och lite pengar till ett syskonpar som bor på gatan i ett tält nära Exarchia, ett område mitt i Aten där poliserna är civilklädda för att de då får färre stenar kastade på sig. Tältet ska finnas på en sidogata till Patissiongatan, eller fotgängarnas gata, som förvandlats till en bullrande boulevard. Kanske fanns här skuggiga alléträd och en hästdragen spårvagn en gång. För att inte missa den lilla sidogatan som saknas på kartan tar jag mig till Patissions början. Den visar sig vara en av stadens längsta gator med över femhundra husnummer. Det är en varm dag.

    Efter att ha grävt mig igenom de afrikanska och vietnamesiska kvarteren når jag svettig fram till ett palats. Folk sitter på bänkar i lockande skugga bakom pelarna på det arkeologiska museet. Jag går in för att svalka mig. Bland Heinrich Schliemanns fynd från utgrävningar i Mykene 1876 är en dödsmask i guld höjdpunkten. "Jag har skådat Agamemnon", skriver den omstridde tyske entreprenören och arkeologipionjären i ett telegram till grekiske kungen efter fyndet. Schliemann har tidigare skådat även Odysseus och Penelopes aska och hittat staden Troja tre gånger. För honom är hjältarna vid liv och kriget pågår. Att masken är många hundra år äldre och måste ha tillhört någon annan ser han som en petitess. Den kallas än i dag för Agamemnons dödsmask.

    Jag går vidare längs fotgängarnas gata; sidogatan jag letat efter räddar mig undan trafiken. Och där ser jag tältet. Ur öppningen räcker en hand ut en kittel. Rubina häller upp te, pratar. Till slut måste jag lämna över brevet och på svaga ben vandra vidare mot Omoniatorget. Här dyker det upp en gatstump uppkallad efter den fyrfaldige brittiske premiärministern och Homerosälskaren Gladstone. Han representerar en epok då politiker runt om i Europa inte bara läser Homeros, de skriver böcker om honom också. Och tanken börjar ta form – kanske går Iliadens och Odysséns värld att gräva fram?

    Efter arkeologiska museet och Gladstones gata når jag fram till Schliemanns hus. Det verkar som att denna vandring är tänkt att ske i hans fotspår. Jag slinker in på kaféet i trädgården bakom huset, som idag är ett numismatiskt museum, och unnar mig och mina öron en stunds vila.

    Schliemanns hus kunde uppfattas som ett museum redan när han bodde i det, med sina mäktiga rum, marmorfriser och marmorgolv, väggarna fulltecknade med antika citat. Det känns på något sätt självklart att han döper sina barn till Agamemnon och Andromache.

    Jag häller vattnet jag fått till kaffet nerför ryggen och går ut på gatan. Benen styr mig mot Schliemanns mausoleum men tankarna är hos Rubina och tältet, hennes kamp för upprättelse, svårigheterna att få tag i vatten, till te, tvätt och personlig hygien.

    Efter att ha korsat Syntagma viker jag av i riktning mot kyrkogården. Där högst upp ligger mausoleet. En fris berättar om Schliemanns liv, så som han själv ville att det skulle återges. Här är hans älskade Sophia med på varje utgrävning, en självklar sekundant vid kniviga frågor. I själva verket stannade hon mest hemma och var förmodligen ganska ointresserad av arkeologi.

    Schliemann skaffar sig många fiender, inte för att han är elak men för att han saknar etikett och vägrar låta någon stå i vägen för sig. Frank Calvert, den vänlige och lågmälde, lätt aristokratiske och svårt skuldsatte man som äger marken där han tror att Troja ligger gömt, saknar resurser att genomföra utgrävningar. Calvert erbjuder Schliemann att ta över. Det har varit hans pojkdröm att hitta Troja. Schliemann snor drömmen från honom, gör den till sin, och så är Calvert ute ur leken.

    Ingen kan ta ifrån Schliemann att han varvar elva språk i sina dagböcker och gör sig förstådd på ytterligare ett dussin. Han blir förmögen flera gånger om, bland annat i guldruschens Kalifornien, han överlever ett skeppsbrott. Han umgås med kungar och presidenter och blir omskriven i all världens tidningar. Att det bakom mausoleets helgonlegend döljer sig en rejäl bunt rövarhistorier är lätt att glömma bort där jag står och ser ut över Atens kullar.

    Engelska, franska, italienska, holländska, spanska och portugisiska är språk Schliemann lär sig genom att rabbla ord och meningar, som en papegoja. Grammatiken hoppar han över.  Det gäller även den arkeologiska grammatiken. Noggrannhet vad gäller arkeologiska strata ligger inte för honom. Att i stekande sol pensla bort sandkorn för sandkorn är honom främmande. Han använder spade och vid behov – dynamit.

    Det egentliga året för hans pensionering infaller 1864. Då är han 42 år. Behovet av resor och ny kunskap är omättligt. Barnen och hustrun har han inte tid med men, det hade ju inte Odysseus heller. 1868 gör han sina första utgrävningar i Grekland, besöker Ithaka och det heliga Athosberget. Homeros läser han som den bokstavstrogne läser bibeln. Allt i Iliaden ser han som sant, låt vara att gudarnas inblandning i kriget vittnar om viss spekulation – Homeros var ju poet. Men i Schliemanns ögon är Homeros framför allt en historiker. Ja, närmast en krigsreporter som vesslesnabbt slinker ut och in genom stadsportarna för att få höra det senaste. Schliemann stakar ut riktningen med hjälp av Homeros och Pausanias, antikens och förmodligen världens förste författare av guideböcker, numera ersatta av GPS, som hjälper dagens turister till målet, om än till priset att de missar vägen dit.

    Det finns ingen nu levande arkeolog eller historiker som inte ifrågasätter Schliemanns metoder och ovetenskapliga, alltför snabbt dragna slutsatser, hans tendens att anpassa fynden efter teorin och inte teorin efter fynden, hans girighet och brutala utgrävningar. Knappast någon ifrågasätter dock hans betydelse för arkeologin i stort. Han har gjort den till ett äventyr. Låt vara att han i de allra flesta biografier framstår som en mytoman och en skrävlare, men visst är det väl ändå lite fint att att även skrävlare kan visa upp goda sidor och faktiskt, som i Schliemanns fall, förändra världen, om så bara genom att upptäcka den.

    I historiens och poesins ljus blir dessa platser magiska. Men eposen berättar också om krig och lidande, om flyktingar på nya kontinenter och om vad det innebär att längta hem.

    Jag tänker återigen på Rubina. Varje vandring som gör anspråk på att visa Aten och spegla vår samtid i historiens ljus borde inte enbart passera Akropolis höjd utan även hennes knappt meterhöga tält.

    Jan Henrik Swahn, författare

  • Jonas har svårt attt hitta en bra inledning. Men en notis stakar ut riktningen....

    Böcker i programmet: 

    Hervé Guibert - Blinda. I översättning av Jan Henrik Swahn

    Ernest Sabato - Hjältar och gravar. I översättning av Peter Landelius

    Musik i progammet: 

    "Blue" Gene Tyranny - A letter from home (med tillstånd från Unseen Worlds records)