Teresa Podcasts

  • Vår tid har svårt att hantera sanningen med stort S. Därför behöver vi läsa Edith Stein (18911942) - även känd som S:t Teresa Benedicta av korset. Det menar journalisten och författaren Ylva Herholz.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    De mest upphöjda och yttersta sanningarna kan inte utrönas med människans förstånd, skrev den tyska filosofen Edith Stein en gång i en artikel – som handlade om intellektet och de intellektuella.

    Stein hade med tiden däremot blivit övertygad om att det ”innersta och egentligaste” av själen ”kan upplysa oss”. När hon så översatte Thomas av Aquinos ”Undersökningar om sanningen” uppstod en liksom förklarad helhetsbild i hennes medvetande. Hon hittade också likheter mellan Thomas’ nästan 700 år äldre kunskapsteori och den nya fenomenologin, som hon själv var skolad i; Steins mest omfattande arbete, "Endliches und Ewiges Sein", ändligt och evigt varande, är ett slags syntes mellan de båda lärorna – i ett försök att spänna över allt som finns till.

    Och som filosofen och teologen Thomas av Aquino uttryckt det: tron behöver inte någon filosofisk argumentation – den bär sin visshet inom sig, bortom det naturliga förnuftets gränser.

    Steins systematiska sanningssökande började med psykologistudier. Kanske kunde experimentalpsykologin, och tänkandets psykologi, ge svar på frågan hur kärnan i den mänskliga individen var beskaffad? Ja, själen? Men nej; den tidiga psykologin var själlös och mekanisk, tyckte hon.

    Så fick hon en dag en bok av Edmund Husserl i handen, Die logischen Untersuchungen, Logiska undersökningar. Och läste: Vetenskap handlar, som namnet anger, om vetande. I vetandet äger vi sanningen. Här var det! Stein lämnade hemstaden Breslau, for till Göttingen och började studera för den store fenomenologen. Han som såg sanning vara lika med ”upplyst visshet”, och ville komma åt själva varat och essensen i saker och ting, det givna, det skapade, genom att studera det som fenomen, som dessa visar sig för oss; frigöra sig från antaganden och fördomar, slita bort rationalistiska skygglappar.

    Ett reningsarbete, kom Edith Stein att kalla processen.

    Någonting i det fenomenologiska förfaringssättet fick eleverna att bli varse att ”varats alla möjliga tänkbara gestaltningar är andligt tillgängliga”, som en annan Husserl-lärjunge beskrivit det. Att det också uppstod en liten andlig rörelse bland de unga fenomenologerna var oavsiktligt; ett antal av dem blev troende, flera blev bekännande kristna. Så småningom även Edith Stein. För hennes del blev några personliga möten det avgörande, och ännu ett par läsupplevelser, under studietiden på 1910-talet, vid sidan av att hon skrev avancerade vetenskapliga uppsatser: som läsningen a v Søren Kierkegaards ”Inövning i kristendom” – och så, det som ändrade allt: en 1500-talsmystikers memoarer.

    När hon slog igen den utropade hon ”Det här är Sanningen!”

    Stein kom från ett fromt judiskt hem, men hade räknat sig som ateist tills hon var lite över 20 – att utöva religiösa ritualer utan egen övertygelse var otänkbart för henne. Världsfrånvänd var hon aldrig: parallellt med filosoferandet var hon engagerad i politiken, exempelvis.

    Det var en sömnlös sommarnatt 1921 som hon sträckläste mystikern, karmeliten och kyrkoläraren Teresa av Ávilas självbiografi. När hon slog igen den utropade hon ”Det här är Sanningen!”, enligt egen beskrivning av ögonblicket.

    Den där sanningen med stort S – som en förvärldsligad och postmodernism-skadad kultur som vår egen har svårt för. Jag kommer att tänka på den halvkände sakprosaförfattare i panelen under en samtalskväll om konsten att förmedla fakta, som slog ifrån sig med ett ”…ordet sant – det låter ju nästan religiöst”.

    Edith Stein har aldrig avslöjat vad i den här självbiografin hon syftade på, och som blev utlösande för hennes omvändelse – hon blev döpt och upptagen i katolska kyrkan knappa halvåret senare. Men jag föreställer mig att rader som de här av Teresas penna kan räknas dit: de om att längst in i själen finns den gudomliga sanningen – och den är sanningen i sig själv; ”Den är utan början och utan slut, och alla övriga sanningar härrör från denna sanning…”.

    Jag påminns om den beskrivningen när jag läser en av den tyske filosofen Markus Gabriels böcker: ”Die ewige Wahrheit und der Neue Realismus" – den eviga sanningen och den nya realismen, från 2019. ”Det finns bara utsnitt, som alltid är utsnitt av något större, men det finns inget Största, ur vilket alla utsnitt är utsnitt” som Gabriel säger där, om vår värld och verklighet; ja, det här är en samtalsbok, filosofen resonerar med en vetenskapsförfattare om de eviga frågorna.

    De säger delvis samma sak, Markus Gabriel och karmelitnunnan från spanska Àvila. Att all sanning och allt  verkligt är del i något större – i all oändlighet. På en punkt är de oense: om det gudomliga.

    Gabriel är skeptisk till religion. Fast ger alla troende rätt i att det finns en andlig verklighet – och att den är lika verklig som all annan verklighet. Detta sagt av en filosof som är en av grundarna av den så kallade Nya realismen – som bland annat menar att verkligheten inte är singulär, att det så att säga finns flera verkligheter. Och: att vi kan nå insikt om det verkliga, så som det är; en insikt som också är verklig.

    På tal om ande, själ och medvetande: Markus Gabriel hävdar bestämt att jaget inte är detsamma som hjärnan, i skarp opposition mot de reduktionistiska neurovetenskaperna.

    Allt vetande är styckverk, förståndet har sina gränser; vid skiljelinjen böjer sig den kloke i vördnad

    I ett av hans tidigare arbeten upptäcker jag – just medan jag grunnar på hur jag ska komma vidare med den här essän – en uppräkning av tänkare som, helt i hans egen smak, förvisar hela naturalismen – alltså uppfattningen att allt som existerar kan studeras och förklaras med naturvetenskapliga metoder – ja, filosofer som var och en på sitt sätt förpassar den tanken in i ett sidorum: Platon, Aristoteles, Kant och Hegel finns på listan, bland andra, och – Edith Stein. Alla med sinne för att träda i kontakt med anden.

    Och som Stein, Edmund Husserls tidigare stjärnelev, skrev i sin artikel om intellektet: allt vetande är styckverk, förståndet har sina gränser; vid skiljelinjen böjer sig den kloke i vördnad för ”den outgrundliga sanningen”.

    Utslagsgivande för Stein och hennes nya tillförsikt var sannolikt även de här orden av mystikern Teresa av Àvila, om själen: ”Då hon inte kan förstå det hon förstår, är det genom att inte förstå som hon förstår”, som jag läser i den svenska översättningen av 1500-talsmemoarerna. Det är ord som jag inte blir riktigt klok på. Men som inte vill lämna mig. Jag är övertygad: det ligger en djup sanning i dem. Av den sort som inte passar in, inte riktigt räknas, i vår mätbarhets- och hjärnkapacitets-fixerade tid: den intuitiva vissheten.

    När Edith Stein avslutade sitt filosofiska storverk, om det ändliga och eviga varat, hade hon själv redan trätt in i karmelitorden. En sommardag 1942 hämtades hon från sitt kloster – och deporterades till Auschwitz, tillsammans med andra konverterade judar, och raka spåret till gaskamrarna. Naziregimen kallades av den skarpsynta Stein förresten för ”antikrists välde”. Hon hade insett sanningen om den, och dess farlighet, långt före de flesta andra.

    Ylva Herholz

    Litteratur:

    Das wahre Gesicht Edith Steins. Waltraud Herbstrith

    Edith Stein. W. Herbstrith, red.

    Edith Stein biografi – texter. Anders Arborelius

    Boken om mitt liv. Teresa av Jesus (av Àvila)

    Die ewige Wahrheit und der Neue Realismus. Markus Gabriel & Matthias Eckoldt

    Der Sinn des Denkens. Markus Gabriel

  • Går det att älska en mördare? Är det möjligt att inleda en kärleksrelation med en människa som har tagit livet av tre personer? För svenska Anna är svaret ja. Hennes pojkvän sitter på Death Row.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    I Kalifornien sitter runt 700 personer på Death Row. En av dem är Joe, som sitter inlåst på ett av statens mest ökända fängelser.

    För två år sedan förändrades hans liv drastiskt efter att han fick ett brev från Sverige.
    Anna hade precis hört P1 Dokumentären ”Min vän mördaren” och blivit nyfiken på hur det skulle vara att brevväxla med en fånge i USA.

    Hon hittade Joe på en sida där intagna kan annonsera efter brevvänner och hade först ingen tanke på hur deras relation skulle utvecklas.

    – Men det gick fort, det blir ju så när man öppnar sig. Man pratar ju med någon som absolut inte dömer och som aldrig kan använda någon information emot dig, säger Anna.
    Idag är Anna och Joe ett par och Anna åker till USA för att träffa Joe var tredje månad.

    – Han är så mycket mer än sitt brott.

    2010 mördade Joe tre personer och blev efter det dömd till döden. Sedan han träffade Anna har hans liv fått en ny mening och trots att deras relation är allt annat än vanlig är Anna lyckligare än någonsin.

    – På alla sätt, på alla nivåer, jag kan inte jämföra det här med något jag tidigare känt. Det är något helt annat.

    – Mitt liv var mörkt och meningslöst men nu känns framtiden ljus, säger Joe.

    I en av de första intervjuerna sedan dödsdomen berättar han om brottet och sitt liv i fängelset för P1 dokumentär.


    Anna och Teresa heter egentligen någonting annat.

    Vid kontaktförsök med anhöriga till offren har de valt att inte svara.

    Programmet gjordes 2020.

    Av: Cecilia Ekman
    Producent: Lotta Malmstedt
    Slutmix: Mattias Miselli
    Musik: Lars Ekman

    Inläsningar i programmet: Gustav Wirtén

  • Teresa och Sofia växer upp under 70-talet i en familj där de blir agade som en del av uppfostran. Men en debatt om att förbjuda aga blossar upp efter att en treåring misshandlats till döds.

    Nya avsnitt från P3 Dokumentär hittar du först i Sveriges Radio Play.

    Teresa och Sofia får slag i ansiktet och i bakhuvudet, om de inte gör som de blir tillsagda. Deras mamma tycker att det är viktigt att de lär sig ha respekt för vuxna. Hon agar sina barn för att hon vill deras bästa, att de ska bli väluppfostrade.

    Men efter dödsmisshandeln av en treåring växer motståndet mot aga. Det finns inget uttryckligt förbud mot att slå barn i den svenska lagstiftningen. De har inte samma skydd som vuxna.

    Nu grundas föreningen BRIS, Barnens rätt i samhället. Genom en massiv påverkanskampanj jobbar de för att ändra vuxnas attityder till barnaga. Läkare, politiker och författare engagerar sig, och under några år vänder svenska folket sin inställning till aga. Allt fler tycker att det är fel att slå barn i uppfostringssyfte.

    Politiker som vill ändra lagen möter motstånd, trots folkets ändrade attityder. En av förgrundsgestalterna är socialdemokraten Birgitta Dahl, men hon är nära att ge upp kampen för barns rättigheter. Hon får inte gehör för sina åsikter. Men 1979 kommer det in två förslag till riksdagen om ett förbud. Det blir upp till de folkvalda att fatta ett beslut.

    Medverkande:

    "Teresa": blir agad när hon växer upp.

    "Sofia": Teresas storasyster som också blir agad.

    Teresas och Sofias mamma.

    Birgitta Dahl (S): tidigare riksdagspolitiker.

    Cecilia Modig: författare och socionom, som utrett förbudet mot barnaga för regeringen och Rädda barnen.

    Emma Kristensson Bennwik: barnrättsspecialist på BRIS, barnens rätt i samhället.

    Av: Jonna Burén.

    Producent: Ida Lundqvist.

    Ansvarig utgivare: Hanna Toll.

    År: 2020.

  • Dopets kristusklädnad

    KARIN JOHANNESSON

    2020-01-07

    Dopets samhörighet med Kristus ikläds vi utan egen förtjänst och den avtäcker vår djupaste mänskliga identitet, skriver biskop Karin Johannesson.

    »Åh, nej! Sätt inte på dig den där tröjan! Det kommer att leda till olycka för hela din familj!« Expediten på den amerikanska Walmartbutiken spärrar upp ögonen. Hon pratar snabbt och intensivt. Jag har hittat en vinröd tröja på extrapris. »Washington Redskins« står det på T-shirten. Av trycket framgår att det är ett lag som spelar amerikansk fotboll. Jag bryr mig inte ett dugg om sporten men jag gillar färgen och priset.

    Illustration: Benjamin Kruse

    Expediten vill få mig att förstå att det här inte bara handlar om en tröja. Det handlar om identitet, om vem jag är, vem jag tillhör och vilka som jag hör ihop med. »Den här tröjan är inte bara ett skinn som du sätter på dig. Den förändrar dig inuti, den omskapar ditt hjärta.« Jag begriper inte allt som hon säger, men jag förstår att jag ska köpa tröjan av en annan expedit.

    På väg hem till mitt boende i First Trinity Lutheran Church funderar jag över vad jag har varit med om. Jag vet att ordet »identitet« kommer från latinets identitas som betyder »samma« eller »densamma«. Tänkte sig verkligen den upprörda expediten att jag blir »en annan« om jag sätter på mig en vinröd tröja med en indian på?

    Av och till under kyrkans historia har frågor om kristen identitet vållat betydligt allvarligare dispyter än det meningsutbyte som mitt val av T-shirt gav upphov till. Under reformationstiden gick diskussionsvågorna höga kring frågan om den kristna människans identitet är något som hon »ikläds« eller något som snarare »avtäcks«. För många evangelisk-lutherska reformatorer var det självklart att den kristna människans identitet – det som gör henne till en kristen människa – är Kristi rättfärdighet som hon ikläds.
    Kristi rättfärdighet tillräknas människan och gör henne till en ny människa genom att den täcker över och sedan omvandlar den i synd fallna och olycks­drabbade människan.

    Paulus fråga om Kristus har blivit delad är fortfarande högaktuell.

    Anledningen till att jag befinner mig i Washington DC är att jag intresserar mig för en 1500-talsreformator som tänkte annorlunda. Sveriges Kristna Råd har gett mig ett ekumeniskt stipendium för att jag ska kunna besöka biblioteket i White­friars Hall och lära mig mer om karmelitnunnan Teresa av Avila (1515–1582).

    Teresa föreställer sig att Jesus finns i varje människas själ eftersom varje människa är skapad till Guds avbild. Gud är treenig och treenig Gud deltar till fullo i hela sitt skapelseverk. Därför finns det spår av Sonen i själva skapelsen och i den mänskliga identitet som vi delar med varandra. När Kristus visar människan vem Gud är – och vem hon själv är – så framträder hennes skapelsegivna gudstillhörighet på samma sätt som pH-värdet när man gör ett lackmustest. Kristus »avtäcker« verkligheten genom att tvätta bort smutsen som döljer den. Därför kan Teresa framhålla att det sant mänskliga och det sant kristna sammanfaller.

    På infarten till Whitefriars Hall möter jag en karmelit som hälsar glatt. Han bär en brun tröja som man kan beställa på nätet. Det finns en hel sajt som säljer kepsar, T-shirts, vattenflaskor och nyckelband till dem som hejar på eller tillhör karmelit­orden. I reklamen används en slogan som anknyter både till färgen på ordensdräkten och till det kontemplativa ideal som utmärker karmeliterna. »Be calm and wear brown« (på svenska ungefär: var lugn och klä dig i brunt).

    Klädkoden har förändrats sedan sist jag var här. Då gick bröderna i civila kläder, särskilt i Halloweentider eftersom ordensprovinsens ledning en gång hade misstagits för ett utklätt följe av fiktiva munkar på väg till en fest i Las Vegas.

    Bildligt talat omförhandlas kyrkliga klädkoder ovanligt intensivt i vår tid eftersom sekulariseringen tilltar. När allt färre svenskar identifierar sig med någon specifik religiös tradition blir det för vissa av oss mer betydelsefullt att det syns utanpå att vi är goda kristna. Identitet vantolkas emellanåt som något som särskiljer och våra försök att stå upp för det som vi uppfattar som en utrotningshotad men äkta kristen identitet bidrar ibland till en ogynnsam segregation också inom kristenheten. »Jag är högkyrklig«, »Jag tillhör EFS« eller »Jag har min hemvist i regnbågsmässan«. Olika identitetsmarkörer används för att andra – och kanske också jag själv – ska förstå vilka kristna kretsar som jag identifierar mig med. Paulus fråga om Kristus har blivit delad är fortfarande högaktuell (1 Kor. 1:13) och hans svar behöver få vara utgångspunkten för alla våra reflektioner kring vad kristen identitet innebär.

    I dopet ikläds vi Kristus. (Gal. 3:27) Vi ikläds inte en supportertröja för den kristna riktning som dopet skedde i. Sådana tröjor kan vi ta av eller på efter eget tycke och smak. Det kan vi inte med dopets Kristusklädnad. Dopets samhörighet med Kristus ikläds vi utan egen förtjänst och den avtäcker vår djupaste mänskliga identitet. Det är därför som Paulus menar att andra identiteter än dopets tillhörighet till Kristus har spelat ut sin roll om vi betraktar varandra eller oss själva i dopljusets sken. (Gal. 3:28.) Nu är ingen lägre karmelit eller lutheran, pingstvän eller baptist, liberalteolog eller gammalkyrklig. Alla är vi ett i Kristus Jesus.

  • HejsanHoppsan

    Vi harnätt och jämt passerat påsk och ställt om klockorna och är redo för en ny podd…I dagens avsnitt pratar vi om en ny Windows build, Microsofts test av AI somlyssnar på personer på Twitter, lite Android N och en avstämning av måndagensevent…

    Namnet Johan inte kunde komma på är Mother Teresa

    Nu körvi

    Mats ochJohan

  • Teresa har varit en hård och sträng mamma. Hon misshandlade sina barn fysiskt och psykiskt under uppväxten. Går det att förlåta? Hon och tre andra brevskrivare får svar av Allan Linnér. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jenny undrar varför hon ljuger trots att hon mår dåligt av det.Hedvig skriver om sin oro för sin funktionshindrade dotters framtid.Och Aisha har isolerat sig eftersom hon känner sig överlägsen de människor hon möter. Henns barn tycker att hon ska börja leva ett bättre liv.Alla har de skrivit brev till Radiopsykologen för att få råd och synpunkter.Producent: Anna-Brita Lindqvist

  • Teresa, 33, vill närma sig sin pappa. Men hon vet inte hur hon ska göra. Deras relation är stel och opersonlig. Och när de träffas ser de varandra knappt i ögonen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hon har så många frågor att ställa. Hur ser han på sitt faderskap? Varför var han inte emotionellt närvarande när hon var liten? Borde inte ens barn vara det viktigaste i livet?Teresa ringer till Radiopsykologen för att få råd av Allan:ska hon våga prata med sin pappa om sin ilska, sin saknad och sin längtan?