Thomas Pettersson Podcasts
-
Madelene intervjuar Johan Wicklén om hans nya reportagebok Vi ger oss aldrig – Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket, Mattias är upprörd över SVT:s drönarrapportering och avslöjar även sina varma känslor för kronprinsessparet. Dessutom: the bullshit asymmetry principle, Girig-Sverige och Thomas Petterssons bristande buggkunskaper.
-
Varje vecka väljer Kulturredaktionen ett ord i tiden. Hör Gunnar Bolin om "avkragad".
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Han blev "avkragad", biskopen vid Visbys stift Thomas Pettersson tidigare i veckan, alltså han fick helt enkelt sparken, men med ett långt mer, och för just biskopar, mer passande och fantasieggande språkbruk.
Jag lämnar själva ärendet därhän, det som rör just denne Herrens tjänare som enligt ansvarsnämnden för biskopar brutit mot avlagda vigninsglöften och skadat det anseende en biskop bör ha.
En svensk präst, eller biskop, bär inte krage. Det gör däremot en dansk, en sk pipkrage, vilket alla som såg tv-serien "Herrens vägar" häromåret nog uppmärksammade. Den stela kragen som sattes på och som omedelbart, i alla fall i mina ögon, skänkte bäraren en viss pondus. En svensk präst, diakon eller biskop kan alltså, inte i en rent bokstavlig bemärkelse, bli avkragad. Och det är lite märkligt att ordet lever kvar, eller möjligen kommit tillbaka, för svenska präster slutade bära krage för flera hundra år sedan. De har ju den här vita markeringen av olika slag i en rundhalsad skjorta, så att klädseln ska fylla sin funktion dvs vi ska vet att det är en präst vi stöter ihop med. Detta slogs fast redan 1215 då det fjärde laterankonciliet beslutade att det skulle vara obligatoriskt för allt prästerskap att bära en utmärkande klädedräkt.
Men begreppet avkraga understryker också den rituella förnedringen. Man blir, om än symboliskt, fråntagen sina insignier, alltså det föremål som visar att du är värdig att bära din titel eller utöva ditt ämbete. När den franske kaptenen Dreyfuss, inga övriga liknelser med biskopen i Visby, 1894 togs ifrån sin militära titel falskt anklagad för spioneri, kallades han ut på en exercisplan och fick inför hela regementet finna sig i att riyuellt få sina gradbeteckningar avslitna och sin värja bruten över knät.
Det kallar jag avkragning grandioso.
Om jag just nu i nästa andetag skulle smäda konungen och fosterlandet eller kanske en politisk makthavare eller få för mig säga mitt kontonummer som ni alla kan skänka en slant till, så hade jag förvisso förlorat mitt jobb. Men en tarvlig radiotjänsteman får finna sig i att helt sonika "få sparken". Visst vore det kittlande att istället tänka sig att den som brutit mot företagets regler fick gå in och sätta sig i en studio, tvingas att läsa sin text som fällde honom eller henne, så kommer vd och drar dramattiskt ner ljudregeln, gröna lampan slocknar. Radiojournalisten kippar likt en guldfisk efter eterns syre. En barsk teknikchef kommer in och monterar ner mikrofonen. Avmickad. Nu kan du gå.
Men avkragad var det. Det märkliga är att begreppet överhuvudtaget inte verkar ha använts särskilt ofta de senaste hundra åren. Min forskning har inte direkt varit omfattande men som jag förstår det är det inte främst tack vare ett mer skötsamt prästerskap förr utan för att vi av någon anledning på sistone bara tyckt att det är ett ord som bör kliva fram ur språkskuggan. Avkragad finns inte ens i svenska akademiens ordlista, däremot i deras ordbok, ni vet den där som aldrig blir färdig. Där finns också avkransa vilket betyder: citat "att taga (heders-)kransen af (ngn); beröfva (ngn) hans vunna berömmelse eller ära. Belagt 1828. Och kanske därför helt hållet i maskulinum. Ett rätt använd bart ord.
En tröst i allt är att avkragningen av biskopen i Visby inte är på livstid. Han kan komma tillbaka och.... återkragas... kanske...? Ett nyord för 2022.
-
Många själar har gått vilse i jakten på sanningen om Palmemordet. Kulturredaktionens Olof Åkerlund reflekterar över teorier som alltid saknar minst en pusselbit.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.
1963 presenterade en trettiofemårig filosof vid namn Edmund Gettier ett par tankeexperiment som fick de akademiska korridorerna att skälva. Ett av dem löd ungefär så här: Personerna Mario och Luigi har båda sökt en tjänst som rörmokare. Mario har av skäl vi inte behöver gå in på mycket starka belägg för två saker:
1) Det är inte han själv, utan Luigi, som kommer att få jobbet
och
2) Luigi har tio mynt i sin ficka.
Mario tror alltså, på goda grunder, att följande påstående är sant ”den som får jobbet har tio mynt i sin ficka”. Men så händer det, mot alla odds blir det ändå Mario som får tjänsten och även han råkar, utan att veta om det, ha exakt tio mynt i sin ficka.
För den som är ovan vid den analytiska filosofins ibland lite krystade exempel är det kanske inte uppenbart varför Gettiers artikel väckte så starka reaktioner. Det beror på att den tycktes motbevisa en populär definition av begreppet kunskap som sann, grundad tro. Det var ju sant att personen som fick jobbet hade tio mynt i fickan. Mario trodde också att en person med tio mynt i fickan skulle få jobbet och han hade därtill en god grund, rent av bevis, för att så skulle ske. Ändå tar det emot att kalla hans sanna, grundade tro för kunskap. Den liknar mer en tillfällighet. Och filosofin tycktes, som så ofta, vara tillbaka på startpunkten: Trots 2400 år av grubblerier fanns det ännu ingen definition av något så grundläggande som kunskap att enas kring.
Samma år som Gettiers artikel publicerades inträffade något som skulle påverka offentligheten betydligt mer än detta filosofiska dilemma: mordet på USA:s president John F Kennedy. Ett attentat som genererat undersökande och spekulativ litteratur av ett omfång som vida överstiger det om Gettierproblemet, bland annat en kritiserad rapport från 1979 där en undersökningskommitté i representanthuset menade att det troligen låg en konspiration bakom mordet. En åsikt som delas av en majoritet av USA:s invånare, medan minoriteten nöjer sig med den ensamme gärningsmannen Lee Harvey Oswald.
I dessa poler gömmer sig två av människans djupa och motstridiga önskningar: Längtan efter mening och längtan efter avslut. En instabil ensamvarg utan klara motiv ger inte mening, diffusa sammansvärjningar utan bevisad koppling till brottsplatsen ger ingen känsla av avslut. Många själar har gått vilse i jakt på det ena eller andra.
I konkurrens med dessa drivkrafter står vår längtan efter sanning och kunskap sig slätt, befarar jag. Det vi uppfattar som den bästa storyn vinner oftast. Det gäller för övrigt även inom filosofin, en disciplin som så gott som aldrig erbjuder avslut. Till exempel var Gettier var egentligen inte först med sitt dilemma. Det hade presenterats i olika varianter sedan medeltiden, men tajming och slagkraftighet gjorde att problemet sedan 1963 bär hans namn.
Kanske var det längtan efter avslut som fick Stefan Löfven att 2016 offentligt torgföra sin med största sannolikhet felaktiga tro att den ensamme gärningsmannen Christer Pettersson var skyldig till mordet på Olof Palme. Storyn om det som kallats vår motsvarighet till Kennedymordet hade satt sig, det vore på många sätt besvärligt att hitta en ny.
Inom kort kom dock en sådan. Och det var en i vissa avseenden så pass bra story att Löfven verkade beredd att ändra sig, lite grann åtminstone. Den handlade om Skandiamannen Stig Engström, som verkade ha trasslat in sig i vittnesutsagor som överdriver hans roll minuterna efter mordet. Det är väl åtminstone så de luttrade ser på saken, de som sett PKK-spår och Christer Pettersson-rättegångar komma och gå medan mer suspekta omständigheter och individer aldrig tycks ha blivit ordentligt utredda. Andra tycker att indicierna som förtjänstfullt togs fram i Lars Larssons och Thomas Petterssons böcker – och sedan adopterades av åklagaren – räcker för att tron på Stig Engström som gärningsman ska ha en grund.
Sann, grundad tro. Definitionen av kunskap som Gettier problematiserade kan spåras tillbaka till Platon och särskilt hans dialog Theaitetos. Där det egentligen heter “Sann åsikt förenat med förklaring”. Men redan där inser huvudpersonen Sokrates att det inte riktigt håller. Kan man ha en riktigt pålitlig förklaring utan att förutsätta åtminstone någon gnutta kunskap? Och sanningen, kan vi lägga till, är inte det kriteriet nog så problematisk?
I det svenska språket används sanning ofta som en ungefärlig synonym till ärlighet, motsatsen till lögn och förljugenhet, medan det i mer tekniska definitioner lätt blir en tårta ovanpå en annan: Att något är sant betyder att det liksom, tja, ligger till på det sättet.
Platons ord för sanning – aletheia – har däremot mytiska proportioner. Det leder ner i underjorden till glömskans flod Lethe, men den lilla inledande bokstaven alfa gör ordet till en negation. Odoldhet eller icke-glömska skulle man kunna översätta det. Eller om man, likt filosofen Martin Heidegger, har en dragning till det omständliga: Oförborgadhet.
För Platon är de sanningar som är värda att ta på riktigt allvar eviga och något våra odödliga själar en gång stått i förbindelse med. Våra kroppar, vår kultur och våra oprecisa sinnesförnimmelser bedrar oss däremot hela tiden, får oss att glömma det vi egentligen vet. Det gör det som vi vanligtvis kallar verkligheten till en dimmig plats fylld av glömska. Och vårt uppdrag: Att med stor möda återskapa det som glömts. Då blir sanningen inte något som slås fast med hjälp av opålitliga vittnesutsagor, utan något tidigare dolt som plötsligt visar sig och som mycket väl kan ha funnits framför våra ögon hela tiden. Lite som Stig Engström, som hela tiden fanns där: i tidningarna, på kvällsnyheterna – och på mordplatsen. Frågan är bara när och i vilken roll.
Och det är väl så att sanningens betydelse är helt avhängig vad man frågar efter. Den polisiära och juridiska frågan om vem som höll i vapnet är kanske inte ointressant, men ändå bara en öppning för vidare frågor: Varför? Ensam eller i konspiration med någon?
För även om det är intressant att som Gettier fundera över vad kunskap om ett faktum egentligen är, så är det ju hur allting hänger ihop vi verkligen vill veta. Vi, som törstar efter både mening och avslut.
Så om vi någon gång får ett riktigt välgrundat svar på frågan om vem som mördade Olof Palme så kommer vi att ha en sanning men ingen kunskap. Eller kanske tvärtom: viss kunskap, men inte hela sanningen?
Ja, vi kommer aldrig riktigt hela vägen fram tycks det – varken med sanningen eller med Palmemordet.
Återstår alltså lögnen – och Palmeutredningen.
För medan mordgåtan på många sätt står och stampar på samma plats den gjorde strax före halv tolv på kvällen den 28 februari 1986, så har envetna granskningar gjorda av personer som Stieg Larsson, Lars Borgnäs och Gunnar Wall satt ljuset på allt från misstag till lögner och nätverk inom polisen, högerextremismen, näringslivet och statens mer dolda sidor. Och så har det olösta mordet, som enligt vissa förändrade Sverige i grunden, blivit inte bara ett slukhål för vilsna själar utan också en skola för dem som likt Platons Sokrates är beredda att misstro de föregivna sanningarna och söka vidare under ytan. Lite icke-doldhet trots allt, i den bottenlösa glömskan.
Olof Åkerlund, medarbetare på kulturredaktionen
Litteratur
Platon: Theaitetos ur Skrifter, band 4. Översättning Jan Stolpe. Atlantis, 2006.
Gunnar Wall: Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Bokförlaget Kärret, 2020.
Om Stig Engström:Lars Larsson: Nationens fiende – Om mordet på Olof Palme. Books on demand, 2016.
Thomas Pettersson: Den osannolika mördaren – hela berättelsen om Skandiamannen. Offside press, 2021.
Lars Olof Lampers: Palmemordet – tillbaka till Sveavägen. Storytel publsihing, 2021.
-
Filterredaktionen diskuterar den nya Netflixserien Den osannolika mördaren med journalisten Thomas Pettersson, vars bok om Palmemordet ligger till grund för dramat. Hur förhåller sig den fiktiva serien till fakta? Och är Mattias Göransson verkligen så gammal och trött som han skildras? Ur innehållet: Stig Engströms terapisessioner, betydelsebärande promenader och Robert Gustafssons teorier.
