Episoder

  • Utrikeskrönikan 26 januari 2024

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Pretoria, fredag.

    Ibland, och kanske särskilt i Afrika, så stöter man på de där oväntade problemen. Min dotter tillsammans med några andra ryttare fick avbryta en uteritt på grund av en aggressiv giraffhane som blockerade vägen nyligen, eller när stora delar av elen i huset slogs ut av att regnvatten hade runnit genom en vägg och blött ner en enda stickkontakt.

    Oväntade problem.

    Men det var egentligen inte det jag tänkte prata om, utan om oväntade problem för Elfenbenskusten i den pågående Afrikanska cupen. Ja, jag brukar kallade den det, och får bassning av Radiosporten varje gång, det ska heta de Afrikanska mästerskapen.

    Kanske är jag influerad av franskans, Coupe d'Afrique des Nations, CAN, eller engelskans Africa Cup of Nations, en slags motsvarighet till EM och kontinentens största återkommande idrottsevenemang där talanger och nykomlingar från 24 länder drabbar samman vartannat år.

    Det är alltid lika underhållande, även för mig som i vanliga fall inte är så fotbollsintresserad. Gruppspelet håller nu på att avslutas och redan har det varit ett par skrällar, bland annat för värdnationen till hela turneringen – just Elfenbenskusten, som riskerar att åka ut efter en katastrofförlust mot ett land som i vanliga fall skulle vara en lätt match, lilla Equatorialguinea, det enda spanskspråkiga landet på fastlandet i Afrika, som utklassade ivorianerna med 4-0 häromdagen.

    Det råder nästan landssorg i Elfenbenskusten som tidigare vunnit hela mästerskapet två gånger och kommit tvåa två gånger. Nu hänger de löst. En annan skräll är Ghana, som alltid presterar bra, åkte ut efter en målvaktsmiss mot Egypten, eller att Algeriet möter samma öder efter att ha fått spö av det lilla grannlandet Mauretanien. Nästan alltid har det varit så att länder från Västafrika och Nordafrika dominerat helt, därför var den återigen en skräll när Namibia, i sin första seger någonsin, slog ut Tunisien.

    Sen har vi namnen på landslagen som verkligen är etablerade smeknamn i just Afrika, ofta med djurtema, som signalerar styrka och uthållighet. Bland de favorittippade finner vi de otämjbara lejonen, les Lions Indomptables – alltså Kamerun, les Aigles, örnarna, alltså Mali och och hur ska det gå för Os Tubaroes Azuis, blåhajarna, alltså Kap Verde som leder sin grupp? Även för Os Palancas Negras, sabelantiloperna, alltså Angola, ser det bra ut.

    Och så här kan jag hålla på. Det är ett underhållande evenemang, med oväntade motgångar och en lika spännande fortsättning. Själv håller jag på mitt gamla vanliga lag – les Etalons – hingstarna – det vill säga Burkina Faso.

    Richard Myrenberg, Pretoria
    [email protected]

  • Utrikeskrönika 25 januari 2024.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Warszawa, torsdag.

    Runt det stora TV-huset mitt i stan är tyst och tomt. Här hade den polska public service TV:n TVP sina nyhetsredaktioner, ökända för att ha stått det förra regeringspartiet så nära att det bara gick att beskriva deras verksamhet som partitrogen smörja - i bästa fall. I sina sämsta stunder som förtal, hatkampanjer, lögner och propaganda. Idag är huset tomt, på entrédörren en kort text om att objektet är avspärrat och utanför tysta och uttråkade står ett par poliser på vakt.

    Ja, den förra regeringens propagandistiska vänner på statliga TV:n hörs inte mer, men det är en annan historia.

    För det är alltså även tyst och tomt utanför TV-huset. Borta är även de demonstranter som de senaste fyra fem åren stått här varje dag, i protest mot vad som pågick inne i huset. Tanter och farbröder i stödstrumpor, gubbakepsar, blommiga mobilskal och som med megafoner i händerna outtröttligt skrek och skränade att TVP var lögnare.

    Jag slår en lov runt det tysta TV-huset, åtföljd bara av polisernas vakande blickar, och jag tänker att det kanske är såhär en politisk förändring ser ut? Protester som tystnar. Det var ju det de pratade om när jag träffade dem i höstas – längtan efter att tystna, gå i pension efter alla år med megafon och plakat i sanningens högljudda tjänst.

    I Polen har det skett ett maktskifte. Lag och rättvisa, partiet som under åtta år envist skadesköt den polska demokratin, är borta och med dem alltså även många av de som lika envist protesterade mot utvecklingen.

    Ett annat exempel är Aldona Krawczyk, den gamla damen som pyntade sin balkong här i Warszawa med subtila symboler för missnöje och motstånd. En lång historia, men bland annat innebar det en fastkedjad ganska ful anka i plast. Aldona blev med tiden berömd i hela stan, men nu har hon beslutat att auktionera bort allt pynt till välgörande ändamål. Förändringen har skett, protesten är över, den fula plastankan ska få göra nytta på annat sätt.

    Men, inser jag rätt snart, maktskiftet i Polen är inte bara protester som tystnar. Utanför polska parlamentet sitter Maciej Bajkowski i sitt tält. Här har han bott och demonstrerat i åtta år, lika länge som Lag och rättvisa satt vid makten. Hans hem är lite rörigt och påminner om en blandning mellan loppmarknad och politiskt kampanjkontor. Ute blåser en snål vind, här inne susar gasolvärmaren och lådan med hemmalödade batterier lyser upp i stöket. Warszawa stad, som styrs av Lag och rättvisas politiska motståndare har låtit honom hållas i alla år. Nu, efter maktskiftet i parlamentet, är staden mer angelägen om att få bort honom. Men ser jag ut som att jag är på väg någonstans, frågade han mig retoriskt när jag hälsade på honom i veckan. Så länge Lag och rättvisa ens existerar kommer jag vara kvar här, slog han fast.

    Men den politiska förändringen i Polen orsakar i ärlighetens namn även nya protester. Fram till för någon vecka sedan var det tysta tomma TV-huset ockuperat av Lag och rättvisa och deras supportrar, i protest mot nya regeringens omstöpning av den gamla propagandaapparaten. En av flera nya protester som svar på maktskiftet och dess politik.

    En del protester tystnar, några fortsätter – och andra uppstår. Klart är ändå att politiska förändringar går att förstå genom protesterna som omger dem.

    Samuel Larsson, Warszawa
    [email protected]

  • Mangler du episoder?

    Klikk her for å oppdatere manuelt.

  • Utrikeskrönika 24 januari 2024.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Bangkok, onsdag.

    Nattsvart, så när som på sina blodröda ögon, sätter han i gång redan vid femtiden varje morgon – den asiatiska koeln.

    Alla som någon gång varit i Syd- eller Sydostasien har nog hört den här gökfågelns skarpa sång tidig morgon eller sen kväll.

    Den omnämns redan för över tre tusen år sedan, i den hinduiska vedalitteraturen, som Anya-Vapa, eller ”den som sår åt andra” – eftersom koeln lägger sina ägg i andra fågelarters bon.

    För den fågelintresserade är Thailand verkligen ett paradis, här finns över 1 000 olika arter. Även i en storstad som Bangkok, där jag bor, finns en imponerande fågelfauna. På min kontorsbalkong får jag ibland besök av fjällig munia och olivryggig solfågel. I kvarterets trädtoppar har jag sett vitbrynig bulbyl, svartnackad gylling, blåstjärtad biätare och svartvit solfjädersstjärt, för att nämna några.

    I en större park här i stan kan man få syn på kinesisk dvärgrördrom, kopparslagarbarbett och så den alltid lika underhållande härfågeln, med sin karaktäristiska fjäderplym på huvudet som den reser när den blir exalterad.

    Det här är ju ingalunda några sällsynta fåglar i ett thailändskt sammanhang, men för mig som har ett ganska nytt fågelintresse är det alltid lika roligt att få syn på dem eller att lära sig en för mig ny fågel.

    Jag trodde aldrig att jag skulle bli en som står med kikare och spanar på fåglar. Jag har funderat på vad det är som gör dem så fängslande. Kanske är det det flyktiga i dem: i samma stund man får syn på en fågel försvinner den in i lövverket. Till skillnad från så mycket annat går de inte att få på beställning. De bjuder gärna den tålmodige på sin sång och skönhet, men på sina egna villkor.

    Och så är det ju svårt att inte ömma för dem. För tyvärr är ju fåglar här i Sydostasien, liksom i Sverige, hotade. De största hoten här i min region är skogsskövling, till exempel för att göra plats åt palmoljeodlingar, samt illegal handel med hotade djurarter. Forskare varnar för att uppemot 90 fågelarter i regionen kan komma att dö ut under det här århundradet.

    På klimattoppmötet 2021 enades över 100 länder om att hejda och vända avskogningen i världen – ett lovande löfte för inte bara fåglarna. Ett av de länderna var Indonesien, hem för en stor del av världens fågelarter, över 100 av dem hotade. Men kort efter toppmötet förtydligade landets miljöminister i ett uttalande att Indonesiens åtagande att stoppa avskogningen inte får ske på bekostnad av landets ekonomiska utveckling.

    Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien
    [email protected] 

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Helsingfors tisdag

    Det är valyra i Finland. En ny president ska väljas. Landets främsta företrädare med ansvar för utrikes och säkerhetspolitik.

    Men det är ett ämbete som innebär så mycket mer än så.

    Presidentens roll i Finland är en slag semiproduktion mellan starka politiska presidenter som vi ser i Frankrike och USA och de mer ceremoniella kungligheterna som finns i monarkier som till exempel Sverige.

    Det finska presidentämbetet har också monarkistiska rötter som går tillbaka till den svenska gustavianska regeringsformen på 1700-talet, när Finland var en del av Sverige. Den författningen hängde också kvar över den ryska eran/tiden fram till 1919 berättar historieprofessor Pasi Ihalainen på universitetet i Jyväskylä.

    Finlands president hade också tidigare starka maktbefogenheter både i inrikes- och utrikesfrågor.

    Många minns säkert Uhro Kekkonen. Finlands starke man som var president under drygt 25 år. Från 1956 och framåt. På Kekkonens tid utsågs presidenten av elektorer och kunde sitta på obegränsad tid.

    Men under 1980-talet skrevs författningen om och presidents maktbefogenheter begränsades.

    Å 1991 var första gången som Finland valde president i ett allmänt val. Samtidigt begränsades också tiden för en sittande president till max två perioder, totalt 12 år.

    Så 28 januari när Sauli Niinistös efterträdare ska väljas så är det en ganska ny företeelse att Finland röstar om en ny president.

    Det kommer bli ett spännande val.

    Väljarna är engagerade och allt tyder på att ingen kandidat kommer få mer än hälften av rösterna. Det går då till en andra omgång som kommer bli mellan de två toppkandidaterna.

    Förhandstipsen handlar om Samlingspartiets Alexander Stubb och Pekka Haavisto, före detta utrikesminister för de gröna.

    Det är ett utpräglat personval när finska folket ska välja den man vill se som sin främste företrädare.

    Presidenten har en stor betydelse som en stark enande faktor som representerar Finland.

    Å nog finns det fortfarande lite rojalistiska drag i det finska presidentämbetet.

    När presidenten kliver in i rummet så reser sig alla.

    Å Självständighetsdagen den 6 december då presidenten bjuder till fest i presidentpalatset och står på röda mattan och tar emot - det är så nära du kan komma en bal på kungens slott – nästan som i en Askungesaga.

    Vem det blir som bjuder till bal i år i det vackra presidentpalatset i Helsingfors det återstår att se.

    Det lutar åt en valrysare i Finland.

    Carina Holmberg för P1 Morgon
    [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Stockholm måndag

    Den enes död, den andres bröd brukar det ju heta. Ta de senaste huthirebellledda attackerna på fartyg i Röda havet. Geopolitik som, kan man argumentera, inte har det minsta med en textilarbetare i Bangladesh att göra.

    Men snart har det med just en underbetald textilarbetare i Bangladesh att göra. För när frakten av våra stickade tröjor stöter på hinder så tar det inte lång tid för problemet att likt en bumerang återigen hamna på fabriksgolvet.

    Och där på golvet knorras det redan en hel del. Ett nytt minimilöneavtal har slutits och arbetarna är inte nöjda med de knappa 1200 kronorna i månaden som den nya lönen ligger på. I höstas gick de ut på gatorna i huvudstaden Dhaka och protesterade.

    Bangladesh är ju en av världens största klädproducenter och för branschen är låga kostnader och korta ledtider A och O. Medan textilfabrikörerna i Dhakas förorter nu funderar på hur de ska hantera skenande fraktkostnader för kläderna de säljer till Europa och Nordamerika, så är det desto gladare miner i grannlandet Sri Lanka.

    Hamnen i huvudstaden Colombo har fått så mycket förfrågningar de senaste veckorna, när fraktföretagen lägger om sina rutter, att man måste säga nej tack till kunder rapporterar lokal media.

    Sri Lankas strategiska läge är det stora försäljningsargumentet för den som fraktar varor i väst- och österled. Och det finns både konkreta planer och stora förhoppningar om att landet ska kunna tjäna än mer pengar på just detta läge. En av Indiens rikaste män, Gautam Adani, har börjat konstruera ytterligare en terminal i hamnen. USA:s utvecklingsbank har sagt sig vara villigt att agera medfinansiär. I samma hamn finns också en kinesisk terminal. Tydligare än så kan nästan inte geopolitik bli. Genom lån och investeringar har de tre länderna länge försökt öka sitt inflytande över makthavarna i huvudstaden Colombo.

    För Sri Lanka, som försöker återhämta sig från landets värsta ekonomiska kris någonsin, är mer business och investeringar oändligt välkommet även om det beror på huthiattacker och ett krisande Mellanöstern. Internationella Valutafonden som kontinuerligt utvärderar regeringens reformarbete sa häromdagen att man ser tecken på att ekonomin börjar återhämta sig men att det ännu inte lett till förbättrade levnadsvillkor för befolkningen.

    Ett av regerings drag för att få landet på fötter har varit att öka skattetrycket. Det ena fackförbundet efter det andra har senaste året protesterat på Colombos gator mot att bördan av den ekonomiska krisen hamnar hos befolkningen i stället för hos den korrumperade eliten. Nu senast i veckan var det de sjukvårdsanställdas tur att genomföra en landsomfattande en dagars strejk.

    Naila Saleem Sydasienkorrespondent
    [email protected]

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Bryssel, fredag.

    Förra julen fick jag ett pussel av min sambo.

    Det var baserat på ett foto från en resa till Rom tidigare det året. Där jag och yngsta sonen poserade framför en muralmålning av stadens fotbollsikon, Francesco Totti, på en bakgata nära Colosseum.

    Det tog sin tid att lägga. Särskilt de där Roma-orangea-bitarna som alla såg likadana ut.

    Jag lägger väldigt sällan pussel och stundtals var det frustrerande får jag erkänna men samtidigt en rätt skön känsla när bitarna sakta men säkert föll på plats, en efter en.

    Och nu är det så dags att börja lägga ett nytt pussel. Ett Brysselpussel där bitarna består av politiker.

    För efter valet till Europaparlamentet i sommar ska man fylla EU:s topposter: ny talman i parlamentet, ny ordförande i kommissionen och ny ordförande i Europeiska rådet som leder stats- och regeringschefernas arbete och EU:s toppmöten, plus den tunga tjänsten som utrikeschef.

    Och att tillsätta de toppjobben – det är ett komplicerat pussel.

    För att få alla bitar att passa måste man nämligen ta hänsyn till massa faktorer som partitillhörighet, nationalitet, kön, mm.

    Fast en pusselbit är hyfsat given: EU-kommissionens nuvarande ordförande Ursula von der Leyen lär bli omvald, förutsatt att hon själv vill.

    Och med den von der Leyenbiten skulle vi kunna ticka av ett antal boxar. Vi har ett västland i form av Tyskland, vi har kristdemokrat och vi har kvinna.

    Detta ska sen matchas med andra bitar och checklistor där det kan behövas en socialdemokrat och en liberal liksom en sydeuropé och en person från ett östland och gärna då från ett mindre land eftersom stormakten Tyskland redan tjingat en av topposterna.

    Därtill bör ordföranden i Europeiska rådet vara en före detta stats- och regeringschef som suttit med på EU-toppmöten tidigare. Men den personen får inte heller vara en alltför stark ledare som kan överglänsa de andra egona, hmm, jag menar de andra ledarna.

    Här i Bryssel pågår nu spekulationerna för fullt och det är många namn som florerar kring de här topposterna.

    Portugals socialdemokratiska premiärminister, Antonio Costa, sågs som en tidig favorit fram till dess att han drogs in i en korruptionsskandal på hemmaplan. Därefter har andra namn dykt upp: Italiens Mario Draghi, Nederländernas Mark Rutte, Danmarks Mette Fredriksen, Estlands Kaja Kallas och den nuvarande talmannen i parlamentet Roberta Metsola. Men också Sveriges Stefan Löfven har nämnts i dessa sammanhang.

    Men så har vi också en sista faktor att ta med i beräkning. Nämligen att de namn som nämns tidigt för den här typen av poster tenderar att inte bli valda. Förutom att pusselbiten måste passa med de övriga behöver den alltså läggas vid rätt tillfälle.

    Som sagt, det här Brysselpusslet är riktigt svårt. Och jag är rätt glad över att jag inte behöver lägga det. För mig är ett pussel från en semesterbild i Rom mer än nog.

    Andreas Liljeheden, Bryssel
    [email protected]

  • Utrikeskrönikan 18 januari 2024

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Stockholm, torsdag.

    En kvinna jag mötte i San Francisco berättade att hon valde bort att hämta ut mediciner hon behövde för att ha råd med de viktigaste, de för hennes psykiska sjukdom. Hon hade en vän som hade slutat hämta ut tabletterna för sin hiv-behandling. Det fanns inga pengar.

    En sjuksköterska i Chicago fick tvillingar som föddes för tidigt, och som behövde månader av neonatalvård. Både hon och hennes man hade sjukförsäkringar, men de räckte inte. De åkte hem från sjukhuset med två små bebisar och en skuld som nu är på 80 000 dollar.

    En pappa i Arizona fick inte boka tid hos sin läkare för en svår tarminfektion, eftersom han hade obetalda räkningar.

    Det finns hur många exempel som helst. När jag i höstas reste i USA rapporterade jag om att uppskattningsvis 100 miljoner amerikaner, 40 procent av den vuxna befolkningen, är skuldsatta på grund av sjukvårds- eller tandvårdsräkningar.

    Enligt en Gallupundersökning säger mer än en tredjedel av amerikanerna att de själva eller en familjemedlem har avstått från vård de senaste tolv månaderna på grund av brist på pengar. Andelen som avstår vård har ökat stadigt de senaste två decennierna, men har accelererat de senaste åren.

    Vi kommer få mycket rapportering om USA de kommande månaderna, med primärval och presidentval. För mycket rapportering, kommer säkert vissa tycka. Vad som händer på andra sidan Atlanten brukar följas hängivet av svenska nyhetsredaktioner.

    Jag ger mig inte in i den debatten, huruvida vi lägger för mycket eller för lite sändningstid på USA. Det jag – lite nördigt jag vet – hoppas få höra om är det som är kanske världens mest dysfunktionella sjukvårdssystem. För USA lägger mest pengar på sjukvård av alla höginkomstländer. USA betalar mer än dubbelt så mycket för sin sjukvård som andra jämförbara länder, som till exempel Storbritannien och Kanada.

    Och amerikanernas hälsa är inte bättre, utan tvärtom. Levnadslängden är kortare, sjukdomsbördan enorm. Av alla OECD-länder har USA den högsta barnadödligheten. Mödradödligheten: mer än tre gånger så hög som i andra höginkomstländer.

    Så vad beror det här på? Det kan man prata i timmar om, och ingen, varken politiker eller experter, verkar ha några enkla svar på hur man kan komma tillrätta med problemet. Systemet är så snårigt så att patienter som kan ha rätt till bistånd inte begriper hur de ska gå tillväga. Förklaringar till de höga kostnaderna är bland annat ett system som är marknadsstyrt, men där den fria konkurrensen inte fungerar som den ska. Stora sjukvårdskoncerner köper upp varandra och sjukhus tar helt enkelt 123 000 dollar för en hjärtoperation – för att de kan.

    När ett år av intensiv USA-bevakning nu inleds hoppas jag på lite mer ljus på det som ofta hamnar i skymundan av annat mer dramatiskt, men som spelar en så stor roll i amerikaners såväl som alla människors liv: rätten av att få vård när det behövs.

    Sara Heyman, korrespondent för global hälsa

  • Utrikeskrönikan 17 januari 2024

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    London, onsdag

    Får man lov att tänka själv?

    Inte i det som lett fram till postskandalen, som det verkar.

    Förra veckan återupptogs utfrågningarna i den utredning som söker svar på vad det var som gick snett när den brittiska Posten i mer än femton år oskyldigt anklagade tusentals postombud för att ha försnillat pengar, nästan tusen dömdes, mer än 200 hamnade i fängelse. I själva verket var det Postens nya it-system det var fel på.

    En av de som frågades i förra veckan ut var postens internutredare Stephen Bradshaw. En sorts intern polis som förhörde postombuden. Han fick nu frågor om vad det var han sade i den rättsprocess, för drygt tio år sedan, som ledde till att oskyldiga hamnade i fängelse.

    Hans svar då, för tio år sedan, var entydigt: Posten har fullständigt förtroende för säkerheten och integriteten i it-systemet. Så svarade också alla andra från Posten då.

    Hur kunde du säga så? frågande nu en av juristerna som håller i den utredning som pågår. Det finns ju mejl som visar att du hade fått information om att it-systemet hade problem.

    Internutredaren svarade: jo visst, men den informationen hade jag fått från andra, inte från mina överordnade. Så därför hade jag ingen anledning att misstänka att det var något fel.

    Så berättade internutredaren att både han själv och andra hade fått instruktioner från Postens advokater och pr-avdelning om vad de skulle säga i processen mot postombuden.

    Advokaterna och pr-avdelningen på statligt ägda Posten ska alltså ha instruerat internutredare att fara med osanning i en process där oskyldiga kastades i fängelse.

    Många i det här landet är chockade efter att historien skildrats i ett tv-drama.

    Posten säger inte mycket för närvarande, mer än en ständigt upprepad talepunkt om att de delar den pågående utredningens ambition med att ta reda på vad som gått fel och fördela ansvaret.

    Det är ett auktoritärt system som nu åskådliggörs. Och det är inte bara personer längre ned i hierarkin som inte lyssnar på information som kommer från fel håll i kommandokedjan.

    De första avslöjandena om bristerna med it-systemet och att postombud verkade bli oskyldigt dömda kom redan 2009 i tidningen Computer weekly. Året därpå blev Ed Davey, nuvarande partiledare för Liberaldemokraterna, postminister. I ytterligare flera år kunde posten fortsätta att dra oskyldiga inför rätta. Ed Davey får många frågor nu. Han säger att det var Postens ledning som ljög för honom, de sade att det inte var något fel på it-systemet. Det var därför han inte ingrep.

    Att också söka information någon annanstans ifrån verkar inte ha varit aktuellt.

    Måste man tänka själv?

    Helst inte, uppenbarligen.

    Pontus Mattsson, London

  • Utrikeskrönika 16 januari 2024.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Stockholm tisdag.

    Som vore jag i Moskva – isvinden viner och biter i kinderna och snön knarrar trivsamt under skorna. Snökatastrof heter det här.

    I Moskva klagades sällan vare sig på snöröjning eller kyla. Allt fungerade så obegripligt bra. Vakna i gryningen till gårdskarlarnas rytmiska snöskyfflande på gården och sen svettas i den extremt väl uppvärmda lägenheten.

    Poeten Lev Rubinstein skrev kort före sin död på ett övergångsställe i Moskva:

    ”Vi som vet hur man går på golvet, på mattan, på asfalten, på Sobjanins hala kakel, på en oframkomlig snödriva, på en isig trottoar, på tinat slask, på hala steg, kan inte förstå vår egen lycka”.

    Idag råder brist på snöskottare och gårdskarlar eller gårdskvinnor i den ryska vinterverkligheten. Huvudstaden har för första gången lejt in unga kubanskor att skotta snö. Tydligen har de ryska snöröjarna antingen skickats till kriget eller fått bättre betalda jobb, gjort som så kallade gastarbeiters – gästarbetare. De tjänar bättre som cyklande matbud än som gårdvar.

    Riskerna som cykelbud är mindre till och med i svinkyla och snömodd.

    Häromdagen föll två takskottare när stegen på fasaden de skulle klättra upp på lossnade och båda föll handlöst flera meter.

    Ett bevis för bristande underhåll.

    Före kriget fanns statistik som visade att nära 80 procent av bostäderna krävde omedelbara reparationer.

    Från hela Ryssland kommer i år rapporter, som visar att ingenting har gjorts. I Astrachan rasade två hela trappuppgångar mitt i ett hyreshus. I Novosibirsk frös vattenrör sönder så varmvatten rann ut på snöiga gator. I Orjol med 300 000 invånare strömmade plötsligt glödhett vatten från takarmatur och elkontakter på skola nummer 40. I städer som Kaluga, Podolsk, Tjeboksary, Samara och i Moskva är lägenheter utan värme.

    Mängder av människor lägger dessutom ut filmsnuttar på sociala medier om hur snöröjningen helt slutat fungera. Trottoarer begravda under meterdjup snö, vägar som spåras av bilar och gårdar där snön ligger kvar i drivor.

    En följd av kriget eller hade det kanske varit lika illa utan krigsekonomin?

    Det går inte att säga säkert så klart, men från huvudstaden rapporteras i alla fall en sak, som helt klart är kopplat till kriget och sanktionerna.

    På lyxvaruhuset Tsum där de mest exklusiva märkeskläder såldes före kriget har de sovjetiska så kallade kommisionka gjort comeback. Något som sågs som fult förut har blivit fint – lyxiga secondhandkläder säljer i finaste varuhuset.

    Maria Persson Löfgren, Stockholm
    [email protected]

  • Utrikeskrönika 15 januari 2024.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Stockholm, måndag.

    Att bevaka ett område som är präglat av krig och elände sätter sina mentala spår.

    Men som tur är så har jag sedan länge utvecklat mina må bra-knep.

    Den mänskliga hjärnan är lättlurad, formar sig utefter det vi matar den med.

    Många gånger räcker det för mig att sjunka ner i tv-soffan, dra över mig en mjuk filt och titta på bra ståuppkomedi för att känslan att världen håller på att gå under ska omvandlas till höga skratt.

    Det ska gärna vara svart humor. Någon som blottar oss, petar på tabuna.

    Min favorit ståuppkomiker är asiat-amerikanskan Ali Wong. Hon drar sig inte för att stå på scen med sin höggravida mage och djupdyka i sin beskrivning av sexuella relationer hon har haft med män med olika bakgrunder, eller raser, som hon uttrycker det.

    Innan hon till sist valde att gifta sig med en asiat.

    ”Vet ni, fördelen med att gifta sig med någon som tillhör samma ras är att man kan åka hem och vara rasister ihop, vår kärlek består av att tala lilla om andra”. Så lyder en av Wongs punchlines som får publiken att skratta.

    Ja, vi människor verkar finna gemenskap i att smäda, dumförklara och till med avhumanisera andra grupper människor. Och kan lägga otroligt mycket tid och energi på att göra det.

    De senaste tre månaderna har jag följt de hätska debatterna mellan pro-palestinier och pro-israeler på nätet. Varje diskussionstråd är ett argument-maraton, där vinnaren är den som får sista ordet.

    Folk gräver fram videor, artiklar, bilder, och statistik. Går tillbaka i historien, läser på om Balfourdeklarationen och FN:s fördelningsplan 1947 – gör allt för att sätta en främmande människa som kan bo på andra sidan jordklotet på plats.

    Ibland tänker jag att det ändå finns något uppfriskande i det jag ser på nätet.

    Människor sluter inte sig samman längre, utifrån etnisk bakgrund eller religion utan utifrån värderingar och moraliska kompasser som varje individ kan forma på egen hand, inte genom sockenprästen eller imamen i byn.

    Det finns de iranier som demonstrerar till stöd för Israel och de judar som stödjer palestinierna.

    Jag undrar om människans intellektuella utveckling kommer leda oss till ett stadie där vi genuint och med ett öppet sinne anstränger oss för lyssna på den andres argument för att förstå, inte för att svara.

    Har vi lyckats lämna stammentaliteten som vi hade på savannen, så klarar vi det här med.

    Den mänskliga hjärnan är trots allt formbar.

    Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondent
    [email protected]

  • Utrikeskrönika 12 januari 2024.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Här är Kairo, fredag.

    Om man tar av till höger på Port Said gatan efter Sayeda Zeinab moskén och går förbi polisstationen och fool- och tameyarestaurangen Gahsh, så kommer man till ett litet hål i väggen där Hamoksha samlar olika sorters skräp som han säljer vidare, häromdan stod där en orange folkabubbla med punktering på alla fyra däck. Hamoksha är en mäktig man i kvarteret, han avgör vilka gathörn olika haschförsäljare får hänga i, men när jag besökte honom häromdan sa han: för första gången på många år känner jag mig totalt maktlös. Jag mår dåligt, jag känner skuld över att palestinierna håller på att utrotas.

    Hamoksha hör inte till de politiskt medvetna i Egypten och han känner inte till begreppet den överlevandes skuld. Det gör däremot flera andra av mina Kairovänner och på en middag med några av dem häromdagen sa de sig alla lida av just den överlevandes skuld - maktlösa inför bilderna av döda och lemlästade barn i Gaza. Jag mötte samma känslor förra månaden i Jordanien. För många araber symboliserar Palestina så mycket mer än Palestina - det är en blandning av kolonialism, maktlöshet och kollektiv förnedring och alla kan identifiera sig med de palestinska män i Gaza som tvingas falla på knä i bara kalsongerna på befallning av israeliska soldater.

    På middagen i Kairo fick vi marockansk kyckling kryddad med kanel, lime, vitlök och chili och en av gästerna sa: hur mycket jag än avskyr allt vad Hamas står för, kan jag inte fördöma de enda som gör motstånd mot Israel. De andra sa emot henne och Mohamed sa att Hamas gjort en allvarlig felkalkyl den 7 oktober, de borde ha förstått vad attacken skulle leda till.

    Jamen det var ju exakt vad de gjorde, sa då min väninna Hoda, allt som skett fanns med i deras beräkning - de ville locka Israel till en fradgande furiös vredesrespons där tiotusentals palestinier skulle dödas. Hamas bryr sig inte om hur många palestinier som dör, bara det gynnar hatet mot Israel, Hamas mål är inte en palestinsk stat utan Israels undergång - och nu svänger världsopinionen, sa Hoda, unga människor i USA och Europa vänder sig emot Israel och inom ett par decennier har de makten, och ju längre kriget pågår, desto mer hatat kommer Israel att bli - detta är början på slutet av den judiska staten, sa Hoda.

    Tystnad. Chock. Förvåning runt bordet där alla de andra tänkt att det tvärtom är palestinierna som inte kommer att överleva fördrivningen.

    Vid bordet satt också Liz, en amerikansk judinna och psykolog bosatt i Kairo sedan många år. De flesta middagsgäster var inte medvetna om att hon är judinna - hon har alltid setts som en amerikanska med oamerikanska åsikter och alla tyckte det var naturligt att också hon deltog i fördömandet av Israels krig, vilket hon gjorde. Men sen sa Liz:  Men ni ska veta att min resväska står packad hemma i hallen. Vem vet hur länge jag kan bo kvar här i Kairo, jag är ju trots allt judinna.

    Cecilia Uddén, Kairo
    [email protected]

  • Utrikeskrönikan 11 januari 2024.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Paris, torsdag.

    Jag har blivit lurad.

    Av en taxichaufför.
    Inte i Palermo eller Neapel eller Marrakech eller Marseille.
    Nej, i Stockholm.

    Jag har nämligen varit i Sverige några dagar och skulle åka från centralstationen till hotellet sent på kvällen – en resa på några kilometer som vid den tiden på dygnet tar elva minuter.

    – Det blir 589 kronor, sa taxichauffören.

    – Skojar du, sa jag. För de pengarna kommer jag ju normalt ända till Ekerö centrum, två MIL bort.

    Vilket mottagande! Jag kände mig kränkt på djupet.

    Man kommer hem till trygga lilla Svedala, släpper garden och bam, lurad av mina egna.

    Jag gjorde ju bara som i Paris.
    Tog taxibilen som stod först i kön.

    Här skapar man bråk om man inte gör det.

    Men tydligen ska man absolut inte bara ta taxin först i kön i Stockholm, utan hålla sig till de stora bolagen, aldrig åka med friåkare.

    Men det är ju inte lätt för turister att veta.
    Eller för damer som inte bott i Stockholm på tre och ett halvt år.

    Jag brukar annars försöka hålla mig till de etablerade taxibolagen, de gånger jag behöver åka taxi i jobbet i nya städer, eftersom de ändå är någon form av kvalitetsmarkör.

    I Valetta på Malta var dock rådet från lokalbefolkningen att ta en uber.
    Det var extremt många, snabba och billiga.
    Misstänkt billiga, tyckte jag.

    Å inte vill man gynna en bransch som exploaterar folk, inte!
    Jag kanske ändå ska ta en från det etablerade bolaget...
    Men på det etablerade bolagets taxistopp stod chaufförerna och snackade, och hade jättetrevligt och verkade inte alls vilja bli störda med nåt jobbigt jobb.
    När jag väl lyckades få en att nappa, visade det sig att han, oj visst hade sin kompis djupt sovande i passagerarsätet fram.

    – Det är inget att bry sig om sa chauffören, men efter det höll jag mig till ortsbornas rekommendationer...

    Lurad blev jag dock aldrig...

    I lilla staden Crotone i Kalabrien i allra södraste Italien, dit landets myndigheter inte alltid når fram,
    där var det inte så ordnat med taxiriet...
    Nån ringde bara nån som kunde köra mig dit jag behövde åka helt enkelt, och jag betalade den summa vi kom överens om, och alla var nöjda.

    Lite ovant, men lurad? Näpp...

    I Rom kan det vara rätt rörigt med taxi men alltid hjärtligt.

    En gång hade en chaufför glömt kortmaskinen hemma sa han, så tokigt det kan bli.
    – Men jag har verkligen inga kontanter, sa jag.
    – Ingen fara, sa han, du kan ta ut i automaten på flygplatsen.

    Jag lämnade så superstressad resväskan i bilen för att slippa släpa...
    Tanken slog mig att jag kanske inte skulle se den, men ja nä ingen ko på isen då heller.
    Min erfarenhet är att man verkligen kan LITA PÅ taxichaufförer.

    Visst råkade en chaufför i Paris en gång lägga på en nolla på beloppet, men de pengarna fick jag sen tillbaka med ränta när jag väl hittade honom.

    Å sen var det ju han som frågade om jag hade bråttom.
    – Nja, inte jättebråttom kanske.
    – Är det ok då om jag passar på att tanka...? frågade han.

    När jag hade suttit själv i baksätet på hans bil i tio minuter, på någon mack i utkanten av Paris mitt i natten lovade jag mig själv att från och med då alltid ha bråttom…

    Men hem kom jag ju, hel och ren.

    Hur gick det med lurendrejaren i Stockholm då?

    Ja, efter att jag protesterat tydligt och högljutt, så bjöd han på resan.

    Men nu är taxigarden höjd även i gamla Svedala.

    Marie Nilsson Boij, Paris
    [email protected]

  • Utrikeskrönikan onsdag 10 januari 2023.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Windhoek, onsdag.

    Pizzan framför mig ser mer ut som en tårta än en pizza. Det var längesen jag såg så mycket kött på en pizza. Stora, stekta köttbitar och en sås. Någon sorts gräddliknande sak. Jag är på en pizzeria i Namibia med en av landets mest kända klimataktivister.

    – Klimataktivister i din del av världen tjatar om veganism och kött, säger hon till mig och tar en stor tugga av köttpizzan. Här prioriteras andra saker. 

    Hon har ägnat större delen av sin vakna tid den senaste tiden åt sin aktivism här i Namibia. Allt handlar om en enda sak: ett kanadensiskt oljeföretag som har fått en licens på att borra efter olja i nordvästra Namibia och Botswana. Företaget säger sig ha hittat enorma mängder olja under marken – på en plats som ligger nära det berömda UNESCO-världsarvet Okavango.

    Det är en unik plats. Det är ett av världens största inlandsfloddeltan – vilket betyder att vattnet, som kommer rinnandes från Angola, inte mynnar ut i något hav – utan istället rinner ut i Kalahariöknen. Det är hem till vilda elefanter, afrikanska vildhundar, flodhästar och krokodiler. Det sägs vara en av världens sista orörda vildmarker.

    Det sägs vara lite som platsen i öppningsscenen i Lejonkungen. Ni vet, den där alla djuren samlas runt den där klippan och tar emot Simba när han ska bli kung. Fast i verkligheten då utan sjungande lejon och istället nu alltså granne med en kanadensisk oljeborr.

    Oljeföretaget har lovat att borrandet inte ska påverka Okavangodeltat men klimataktivister och geologer här är skeptiska till företagets löften. Klimataktivisten med pizzan säger att hela projektet gör henne deprimerad. Borrandet riskerar att få stora miljökonsekvenser i regionen och i förlängningen för Okavango, eftersom att borrande nära floddeltat riskerar att förorena vattnet. Företaget har själva sagt att det kan röra sig om uppemot hundra miljarder fat olja som kan tas upp ur marken och eldas upp i atmosfären.

    Hon har anordnat demonstrationer, gått på möten, ifrågasatt företagets planer och försökt få världens blickar riktade mot projektet. Hon har betalat ett högt pris för det. Hon säger att hon vid flera tillfällen har blivit gripen, förlorat vänner, blivit censurerad och erbjuden mutor för att sluta.

    Klimataktivisten tar en till bit av köttpizzan och säger att hon aldrig någonsin kommer att sluta protestera mot oljeföretagets planer – oavsett vilka konsekvenser det innebär för henne. Klimatfrågan är för stor och akut. Det här är på liv och död, säger hon och gestikulerar med den namibiska köttpizzaslicen. 

    Som namibisk klimataktivist kan man inte fokusera på enskilda personers veganism. Allt fokus måste vara på att hålla oljan kvar i marken.

    Love Lyssarides, P3-korrespondent
    [email protected]

  • Utrikeskrönikan 9 januari 2023

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Washington tisdag

    En av mina amerikanska grannar har varit på semester i Europa. Hon visar mig bilder i mobilen på gröna böljande landskap, glittrande ljus på en julmarknad i Dublin. Vi har ju släktforskat, säger hon, och det ska nog gå att få dubbla medborgarskap. Vi har ju irländsk bakgrund i generationer bakåt.

    Min granne har aldrig tidigare funderat på att lämna USA eller ens flytta från Washington. Hon har bott i samma kvarter här i stan de senaste 25 åren, men nu vill hon ha en utväg säger hon. En plan B. Om Donald Trump vinner valet.

    Några dagar senare tar jag en kaffe med en politisk expert på en av Washingtons många tankesmedjor. Han är en tongivande debattör, bergfast konservativ, har alltid röstat republikanskt. Han är också öppet kritisk till Trump, och nu funderar han över sin framtid.

    Hur svårt är det egentligen att emigrera till Sverige, tror du? frågar han. Och när jag skrattar åt hans otippade fråga, så tittar han allvarligt på mig och säger: alltså, jag skojar inte. Jag behöver en reservplan. Jag är rätt säker på att mitt namn är på listan. 

    Trumps lista är ett av de återkommande samtalsämnena just nu i Washington. Vilka namn står med? Finns det verkligen en konkret lista? Och vad kommer hända med de som står med om Trump vinner presidentvalet i november?

    Donald Trump har ända sen han förlorade valet 2020, namngett den ena efter den andra som han menar har svikit eller motarbetat honom. Det är tidigare medarbetare, politiska motståndare, men också tjänstemän, åklagare och domare. De senaste månaderna har han på sina kampanjmöten gång på gång sagt att om han blir president på nytt så kommer han att ge igen.

    Jag är er hämnd, er vedergällning, säger Trump på sina valmöten. När han fått frågor i intervjuer om vad han egentligen menar, så har han förklarat att planen är att rensa upp i justitiedepartementet och ge order om att motståndare utreds, åtalas. Det är inte mer än rätt, resonerar Trump, med tanke på den häxjakt han själv hävdar att han utsätts för.

    Trumps lista över upplevda fiender blir allt längre. Enligt Washington Post står Trumps förre justitieminister Bill Barr högt upp på listan, liksom förre stabschefen John Kelly och Trumps tidigare advokat Ty Cobb.

    På måndag drar primärvalssäsongen igång i USA. Väljarna ska utse partiernas presidentkandidater, och Iowa är den delstat som är först ut. Om opinionsmätningarna stämmer blir det jordskredsseger för Donald Trump.

    I huvudstan packar vissa sina väskor.

    Ginna Lindberg för P1 Morgon i Washington

  • Utrikeskrönikan 8 januari 2024.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Berlin måndag,

    ”Deine Zauber, binden wieder, was die Mode streng geteilt, alle Menschen werden Brüder, wo dein sanfter Flügel weilt”.

    Det är de här klassiska tonerna av Beethoven, de som är komponerade till de bevingade orden av Schiller, de som handlar om en förhoppning om förbrödring och fred, det är de mitt huvud är fyllt av denna morgon.

    Ni vet, ”Ode an die Freude”, en hyllning till glädjen, Beethovens nia, inte så illa en måndagsmorgon i januari med iskyla i Sverige, krig i världen och jobbstart för många efter julledigheten.

    För igår eftermiddag var det så dags för en personlig stor premiär, då fick jag nämligen för första gången i mitt lilla liv överhuvudtaget sjunga i en av den klassiska musikens mest berömda konserthus alla kategorier – Filharmonin i Berlin.

    Det var just Beethovens nionde symfoni med den berömda fjärde satsen med hyllningen till glädjen som stod på programmet med Karl Forst Chor och Sinfonia Leipzig.

    Inte den namnkunnigaste kören eller orkestern i världen men vad gör väl det, blotta känslan att gå omkring i de ganska slitna korridorerna backstage i det stora gula konserthuset vid Potsdamer Platz, se var legendariska dirigenter som Herbert von Karajan och Claudio Abbado haft sina kontor, äta en korv och en boulette, Berlins svar på pannbiff, i filharmonins kantin och sedan få gå upp på scenen i denna mytomspunna byggnad och sjunga den tyskspråkiga musikens kanske mest berömda verk, med hjärtans lust, tillsammans med ett 80-tal sångentusiastiska berlinare inför fullsatta läktare. Ja, det var i sanning en hyllning till glädjen som blir ett fint minne i mitt liv och som får måndagsmorgonen att kännas lite lättare – trots allt elände.

    Och det slog mig under repetitioner och samlingen inför konserten, körvärlden är rätt universell i sitt interna agerande oavsett var man är i världen och oavsett musikalisk nivå.

    I alla körer världen över måste dirigenten ideligen säga till att folk ska vara tysta under repetitionerna, det är alltid lika stissigt när man ska ställa upp på scenen första gången, när det ska bestämmas hur man ska gå in till konserten, vem som ska gå först och från vilket håll – och det är alltid någon som glömt noterna eller slipsen eller att putsa skorna. Samtidigt är körmänniskor, världen över, ofta i grunden genuint trevligt folk som gör sin yrkesplikt utan att klaga under dagen och sedan kommer till sina körer och gör något stort musikaliskt tillsammans.

    Så också i Berlin.

    Som en god sångarkollega sa en gång när vi för några år sedan sjöng Mahlers makalösa Uppståndelsesymfoni så det stod härliga till i Berwaldhallen hemmavid – det gäller att komma ihåg vad man får vara med om och uppskatta det, för man vet aldrig när och om man får göra det igen.

    Så sant som det är sagt.

    Daniel Alling, Berlin.
    [email protected]

  • Utrikeskrönikan 5 januari

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Stockholm fredag

    Det är några få dagar kvar till ett nytt år när jag sitter på en trevlig restaurang i Belgrad, halvvägs genom middagen och reflekterar över hur obekymrad framtiden ter sig.

    Hur det gångna året än förflutit har vi ynnesten av att nästan alltid kunna räkna med, eller åtminstone hysa gott hopp om, ett bättre kommande år.

    Men hur känns det när hoppet är så fjärran: När ljuset är så långt bort att det inte ens kan förnimmas?

    Jag befinner mig i en stad, ett land, inte olikt flera andra länder i just den här delen av Europa, några numera i åtnjutande av kredibilitet utifrån medlemskap i en fin union, andra på väg dit.

    Men flera av de här länderna styrs utifrån andra kriterier än vad som skulle kunna kallas fritt, rättvist och format ur en gemensam värdegrund - sprungen ur allas rätt till fria tankar och där allas röster räknas.

    Autokratier kallas dem, kvasidemokratier. Kritiserade, men ändå... Välkomnade i en klubb som säger sig stå för något helt annat?

    Några bord bort sitter tre välklädda män ur den välmående medelklassen i staden.

    Jag hör deras obekymrade skratt och skämt. Kvällen innan hade jag haft ett samtal med några av stadens studenter. Samtliga involverade i en bitter kamp, samtliga bärande på en stark känsla av att ha blivit bestulna på sin framtid.

    På restaurangen tänker jag på studenternas oro, samtidigt som glada skratt klingar i lokalen. De tre männen äter gott och skålar i finvin. Är inte deras framtid också orolig, rentav stulen, tänker jag?

    Eller kanske är den det, men deras nutid är så bra att framtiden - ja, den kan man lägga på... Framtiden? Eller?

    Vad gör det med ett land och dess medborgare, när ytan bara känns som en vacker fasad? Och där under finns en porös fallfärdig massa som är det enda som blivit kvar. Vad gör det när skadedjur i decennier tuggat och tuggat och tuggat och tagit det de vill ha men ändå vill ha mer.

    Hur känns det när man upptäcker att ofrihet maskerats till frihet? Det måste göra ont, tänker jag, för allt ser ju så bra ut på ytan. En kyla sveper plötsligt in i den varma och mysiga restaurangen.

    En isande tanke tar form: Tänk om det skulle vara min, mina käras och mina vänners vanliga vardag. Bara känslan av att aldrig vara säker på om någon laborerar med våra tankar, vårt fria val: Om någon lägger ut dimridåer, om någon helt enkelt manipulerar oss, i det lilla och i det stora.

    Jag ber om notan, betalar och lämnar restaurangen.

    Jag går mot ett palats med vackra fanor vajande på taket, en byggnad med fasad av tjusig medelhavssten: En maktens boning.

    Utanför hör jag en tusenhövdad människomassa. Jag hör de redan långt innan jag är framme. Studenterna, åldringarna, medborgarna.

    Hör deras ilskna rop,

    Lopovi, lopovi, lopovi

    Tjuvar, tjuvar tjuvar.

    Milan Djelevic för P1 Morgon

  • Utrikeskrönikan 4 januari.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    San Francisco, torsdag.

    När Golden Globe-galan drar igång på söndag så kanske en del är spända över att se hur det ska gå för de nominerade svenskarna. Alexander Skarsgård för sin roll i tv-serien Succession, och Ludwig Göransson för musiken till filmen Oppenheimer.

    Själv är jag nog mest intresserad av att se om prisgalans ägarbyte kommer att märkas även i tv-rutan.

    Golden Globes är en prisgala som de senaste åren kantats av skandaler. Mutanklagelser mot prisjuryn, interna motsättningar, anklagelser om sexuella närmanden från en tidigare tongivande medlem i juryn, och så det som till sist fick galan på fall – bristen på mångfald i den lilla klick av personer som under många år bestämde vem som skulle få priserna.

    Och när galan nu tagit steget fullt ut och förvandlat hela priset till ett vinstdrivande företag, så var det liksom helt i Golden Globes traditionella småmyglande anda att man sålde hela verksamheten till bland annat mannen som hade posten som Golden Globes vd. Även om man förnekat att försäljningen var någon form av insideraffär.

    På ett sätt är det kanske ärligare att göra Golden Globes till ett renodlat affärsprojekt. Då blir det också enklare att acceptera de nya priskategorier som finns med på årets gala. Som priset för bästa filmiska- och biljettförsäljningsprestation. Någonstans måste det ju finnas en kategori för Super Mario Brothers-filmen och Taylor Swifts konsertfilm, verkar man ha resonerat. För att ens kunna nomineras i kategorin måste filmen ha dragit in åtminstone 150 miljoner dollar i biljettintäkter. Den andra nya kategorin i år är till för årets ståuppare i en tv-produktion.

    Och visst, på något sätt måste prisgalorna förnya sig för att locka ny publik. Tittarsiffrorna minskar stadigt för den här typen av galasändningar, och en av de orsaker som brukar nämnas är det faktum att den stora breda biopubliken och filmprisernas nomineringsgrupper sällan gillar samma filmer. Ja, förutom kanske just i år, då ju både Barbie-filmen och Oppenheimer gick hem hos både kritiker och den stora publiken.

    Själv hoppas jag bara att Golden Globe-galan inte blir för tillrättalagd och strömlinjeformad. Det har ju just varit att ingen riktigt tagit den här galan på allvar, som gjort att den ibland blivit väldigt rolig tv. Många gånger eftersom de nominerade hunnit dricka lite för mycket innan de kommit upp på scen. Och förra årets värd, Jerrod Carmichael, slog någon form av rekord i ärlighet när han under fjolårets tv-sända gala i en monolog slog fast att han fått jobbet för att han var svart, eftersom Golden Globes behövde bättra på sin mångfaldsprofil.

    Kommer den nya, vinstdrivande, Golden Globe-galan att ha råd med den typen av ärlighet?

    Roger Wilson, USA-korrespondent.

  • Utrikeskrönikan 3 januari 2024

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Montpellier, onsdag

    Det finns en bild av jorden som är illustrativ för det år som gått. ClimateReanalyzer publicerar dagligen temperaturavvikelser världen över. Stora delar av vår planet har under hösten och vintern lyst i olika nyanser av orange, mörkrosa, illrött – temperaturer över eller mycket över det normala för årstiden. Och så mitt i allt det röda – en liten ring av blått som illustrerar den kyla som samtidigt svept in Skandinavien. Som en liten blå gallisk by av motstånd mitt i det stora, röda romarriket, för den som känner till den franska klassiskern Asterix.

    Året som gått blev det varmaste som uppmätts på jorden. Utanför Sverige slogs temperaturrekord på löpande band.

    Här i Frankrike har regeringen redan börjat förbereda sig för en fyra-graders värld. Jo, du hörde rätt, fyra graders medeltemperaturökning vid slutet av århundradet, istället för två, eller drömscenariot 1,5.

    ”Man kan säga att vi lämnat ett stadium av förnekelse”, sa Frankrikes miljöminister Christophe Béchu när planerna presenterades.

    Istället för att låtsas att vi kommer att klara Parisavtalets temperaturmål vill franska regeringen vara ”realistisk” och arbeta efter två scenarior. I det ena kan uppvärmningen hejdas vid 2 grader. Då kommer extremväder och andra oönskade konsekvenser att fortsätta öka, men världen kan förhoppningsvis undvika det värsta.

    I det andra scenariot rusar vi vidare ungefär som idag och då räknar den franska regeringen med att Frankrike går mot minst tre, på sina ställen fyra graders medeltemperaturhöjning. Idag ligger den på 1,2.

    En sådan utveckling skulle sända chockvågor genom EU:s näst största ekonomi. Enligt beräkningar kan BNP minska med upp till 13 % redan 2050. Vill vi kunna använda statens pengar till någonting annat än att reparera klimatorsakade skador och förluster i framtiden är det hög tid att börja anpassa sig, är budskapet.

    Hur ska Frankrikes alpina skidorter klara sig om alla glaciärer smälter? Hur ska jordbruket överleva i en värld där torka blir det nya normala? Hur ska människor kunna bo bland städernas betong och asfalt?

    2024 blir ett supervalår då EU:s medborgare ska välja nytt parlament och USA ny president. Två val som kan avgöra om världen ska lägga i en högre växel för att minska utsläppen eller om vi ska lätta på gasen.

    Under tiden förbereder sig Frankrike för det värsta. ”Inte för att vi vill, men för att vi måste”, säger miljöministern.

    Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent.
    [email protected]

  • Utrikeskrönikan 2 januari.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Bogota, tisdag.

    Jag var 11 år gammal, pappa släpptes från ett av Santiagos koncentrationsläger där den chilenske diktator Augusto Pinochet höll tusentals oppositionella inspärrade. En månad senare, i oktober 1976, var vi på väg till Sverige.

    Dagen innan avresan samlades grannarna och tog farväl – det kramades, det skålades, flera grät. Jag sa hejdå till mina barndomsvänner, utan att riktigt förstå vad som väntade.

    Och över en natt var de borta – vännerna, klasskamraterna, den snälla läraren Fresia, den herrelösa hunden Tevito som vi hade tagit hand om.

    En rejäl brytning, men det var nog tuffare för pappa och mamma, som förstod bättre. Vi skulle kanske aldrig mer återse dem.

    För några månader sen träffade jag ett venezuelanskt par på ett härbärge för migranter i centralamerikanska Costa Rica, dit hade de vandrat i fyra månader med treåriga dottern Isabella, Snart skulle de återuppta vandringen mot slutmålet, USA.

    När jag tittade på lilla Isabella som glatt lekte med andra barn på härbärget kom jag att tänka på mig själv som 11-åring. Jag förstod visserligen mer om situationen än vad treåringen Isabella gör, men jag var ändå ett barn, bena var fulla med spring, resan ut i exil var ett äventyr.

    För de vuxna innebär migrationen visserligen ett hopp, men det är ett hopp omgärdat av rädsla, bekymmer, oro, ängslan, ovisshet. Kommer vi att klara det här?

    Här i min region har vi återigen rekordsiffror på människor som flyr från fattigdom, våld och utsatthet, de flyr norrut, mot USA. Kring en halvmiljon korsade den fruktade och farofyllda tropiska djungeln Darien i Panama i år. En halv miljon.

    En av dem var treåriga Isabella, hon på härbärget i Costa Rica. Under vår träff berättade mamma Oscarlis om familjen som drunknade framför deras ögon när den kraftiga flodströmmen tog dem med sig, om liken längs vägen och den ruttna lukten, om nätterna i ett tält medans de vilda tigrarna gick runt utanför och vrålade av hunger.

    Lilla Isabella grät, fast de täckte för hennes öron, berättade Oscarlis medans hon sträckte mot sig dottern och kramade henne hårt.

    En halv miljon migranter här i min region. Över 100 miljoner i hela världen enligt FN. Och en av dem är treåriga Isabella. Siffrorna är fruktansvärda, men de säger så lite. Isabellas och mamma Oscarlis kram däremot säger så gott som allt.

    Ivan Garcia
    [email protected]

  • Utrikeskrönika 29 december 2023

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Stockholm torsdag.

    Att arbeta utomlands är att möta nya kulturer, seder och värderingar. Det är ofta spännande men visst blir det krockar ibland, som häromveckan.

    Två herrar på var sin sjukhusbrits. En akutmottagning i staden Kandahar i södra Afghanistan. De har sökt vård för förkylnings- och influensasymptom och ska strax behandlas med antibiotika. Intravenöst. Alltså en hästdos med antibiotika rakt in i blodet. Det är så man gör här för att snabbt komma på benen igen. Fler hostiga och hängiga herrar kommer och går i det rena och fräscha behandlingsrummet. Lägger sig ner en stund, får sin behandling och traskar hem.

    Rena och fräscha akutrum är kanske inte det första man tänker på när orden sjukvård och Afghanistan förs ihop i en och samma mening. Men för den som har pengar och bor i en stad så finns kliniker av det här slaget. För landets många fattiga är situationen en helt annan. Det råder stor brist på både mediciner och läkare.

    Ett annat exempel, den här gången från Pakistan.

    Patienten har varit på sjukhus för samma förkylnings- och influensasymptom. Ordinerad behandling blir, förutom antibiotika och allehanda piller, också en påse blod för värdena är låga. Nu ligger patienten hemma med blodpåsen upphängd på väggen på en krok där en tavla nyss hängde. Varför är du inte kvar på sjukhuset undrar jag? Det tog så lång tid för blodet att rinna in i kroppen. Jag ville hem, lyder svaret.

    Just hälsa och hur man bör ta hand om sin kropp och knopp för att hålla i långa loppet är en återkommande källa till diskussion när jag är ute på reportageresor. Att ligga hemma med feber, hosta och snuva i ett antal dagar gör man bara inte i Sydasien – om man har råd med ett läkarbesök vill säga. När jag berättar att jag och mina barn går runt på smärtstillande och febernedsättande, lite örtmediciner och varmt honungsvatten med citron och ingefära i, i upp till en vecka utan att ringa vårdcentralen skakas det på huvudet. Stackars barn som fått en sådan oansvarig mor! När jag lägger till att ungarna får chips så att de ska bli törstiga och dricka och glass om febern är hög döms jag ut totalt.

    Jo, men antibiotikaresistens försöker jag. Om ni fortsätter att ta antibiotika i tid och otid kommer ni att dö av en förkylning drar jag till med. Jo, det har man hört talas om men att omsätta det i praktik och lida utan läkemedel? Nähä du. Samma blir det när jag försöker propagera för att vi ska promenera några kvarter till nästa intervju istället för att ta bilen. Jo, motion är bra och jag rör gärna på mig säger mina medföljare ofta och så hålls bildörren upp. Bilen ses som ett kvitto på framgång. Gå gör de fattiga. Så ökar också livsstilssjukdomarna även i den här delen av världen.

    Naila Saleem, Sydasienkorrespondent.
    [email protected]