Eva Ström Podcasts
-
Med avstamp i bioaktuella "The Menu" och tv-succén "The Bear" skärskådar vi vår tids besatthet vid restaurangkök tillsammans med stjärnkocken Frida Nilsson och mat- och kulturskribenten Sara Berg.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
SÅ BLEV DANSEN EN PROTESTFORM I IRANDe landsomfattande protesterna mot regimen i Iran är inne på sin tionde vecka. Spontandans på gatorna och dansvideor med dödade demonstranter sprids. Vad har dansen för betydelse? Krönika av Saman Bakhtiari. Dessutom har vi pratat med Nima Kiann, konstnärlig ledare i exil för den nya iranska nationalbaletten, om varför dansen upplevs så farlig av regimen.
VERKET SOM VÄRKER: "MORDET PÅ ANDREAS BAADER"1978 målade den norske konstnären Odd Nerdrum "Mordet på Andreas Baader" – en storskalig och mycket omdiskuterad tavla som föreställer en av ledarna för den västtyska terrororganisationen Röda armé-fraktionen, som en religiös martyr. Det är ett verk som aldrig slutat värka hos lyssnaren Johan Westerholm, som såg tavlan för första gången för mer än 20 år sedan.
ESSÄ: OM FAKTA OCH FIKTION HOS W G SEBALDÄven om varje litterärt verk uttrycker sin egen sanning, så uppstår etiska dilemman när författaren hämtar material från det egna och andras liv. I dagens essä från OBS handlar det om en författare vars hela metod handlade om detta mötte mellan fakta och fiktion. Författaren Eva Ström reflekterar kring W G Sebalds underliga, grymma och vackra värld. Del två i OBS serie om litteraturen och verkligheten.
Programledare: Saman Bakhtiari
Producent: Felicia Frithiof -
W G Sebald inflytande över den moderna litteraturen är svåröverblickbart, men vari bestod hans storhet? Eva Ström reflekterar över detta och över poängen med Sebalds kontroversiella metod.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ursprungligen publicerad 2022-04-20.
Kort före sin död i en bilolycka år 2001 höll den tyske författaren WG Sebald en workshop i skrivande på sitt universitet i East Anglia. Hans studenter samlade sedan sina anteckningar från samtalen till ett antal maximer av det han försökte lära ut. Bland annat sa Sebald:
Inget av det som du kan hitta på kan vara så hårresande som det som folk berättar för dig,
Jag kan bara uppmuntra er att stjäla så mycket som möjligt, Ingen kommer någonsin märka det.
Var inte trädd för att infoga underliga vältaliga citat och ympa in dem i din berättelse. Det berikar texten.
Sebald fick ett internationellt genombrott på 90-talet. Susan Sontag hyllade hans säregna prosa, som dock inte var så lätt att karaktärisera. Verk som ”Svindel. Känslor”, ”Utvandrade”, ”Saturnus ringar” och ”Austerlitz” är till synes dokumentära essäer men har fiktiva drag, och de är illustrerade med suddiga fotografier, som i stället för att klargöra oftast ökar mystiken. Författaren tedde sig ändå som en sanningssägare som ville blotta det samhället förtigit, i synnerhet Förintelsen. Men hur mycket kan man lita på hans ”dokumentära” berättande – Sebald sa själv: ”Essän har invaderat romanen. Men vi ska kanske inte lita på de fakta som förekommer.”
Ingen kommer märka att du stjäl, sa alltså Sebald till sina elever. Men det stämde inte.
Den österrikiska judiska flickan Susi Bechhöfer kom tillsammans med sin tvillingsyster vid 3 års ålder i en Kindertransport till Storbritannien och hamnade hos en prästfamilj i Wales, där hon fick ett annat namn. I vuxen ålder uppdagades hennes riktiga namn och hon kunde nysta upp sin tragiska historia. Det gjordes en film om henne, och hon skrev en bok. Detta tog Sebald del av och fogade in i Jacques Austerlitz livsberättelse utan att det någonsin nämndes i verket.
Susi Bechhöfer kände igen sin historia som en förlaga till Jacques Austerlitz och hon skrev till författaren som medgav att hon hade rätt.
Detta kan man läsa om i "Speak, Silence", den biografi över Sebald där Carole Angier återskapar författarens liv från födelsen i Wertach i Bayern, till tiden i England som universitetslärare i East Anglia fram till dödsolyckan. Sebalds änka har inte velat medverka, men på intet sätt hindrat framväxten av boken, där syskon, vänner och arbetskamrater intervjuats. Framför allt ger Angier en fascinerande bild av Sebalds arbetsmetoder. Han lyckades skapa en halvdokumentär form, där fakta och fiktion ibland byter plats, vilket får materialet att sväva på ett drömlikt sätt och ge läsaren en svindel om man så vill. Ju mer dokumentärt Sebald skrev desto större blir svindeln. Är världen verkligen så underlig och grym? Och ändå så vacker?
Susi Bechhöfer var trots allt ganska överseende mot Sebald. Mindre trakterad var konstnären Frank Auerbach, när han läste avsnittet Aurach i boken Utvandrade. Här återsåg han bild av ett av sina egna verk, liksom ett foto av sitt öga. Auerbachs konstnärliga metod bestod i att lägga på färg och sedan skrapa av den, och sedan börja på nytt, i en slitsam arbetsprocess. Detta var en metod som Sebald i detalj beskrev i sitt verk – allt hämtat från en biografi om Auerbach. Konstnären vände sig rasande till förlaget, som genast tog bort bilderna och namnet Aurach ändrades till Ferber.
Sebald rättfärdigade säkert sitt projekt med att hans egen prosa var en nyskapelse, där han kunde ympa in skott från andras skrivande, biografier, berättelser och också förändra det. I hembyn rasade man mot Sebald och hans mor, som kanske omedvetet försett honom med material. Andra var stolta över att ha bidragit till detta samtida mästerverk, som Peter Jordan, som var den andra förlagan till Aurach. Delar av Jordans mosters dagböcker hade i beskuret skick hamnat i romanen, ibland något omgjorda.
Sebalds tillvägagångsätt har inspirerat många författare som Jenny Erpenbeck, Teju Cole, och Rachel Cusk . Vad än han lärde ut till dessa och sina elever fanns det något som de inte kunde tillägna sig, hans mästerliga stil och den aura som hans verk utstrålar. Hans minutiösa prosa med långa, ringlande beskrivande meningar är egendomligt suggestiv.
Med sin hybridmetod ville han ge sin blick på världen, en blick som såg fasa och förstörelse, men inte som något kaotiskt utbrott utan snarare som ett pedantiskt organiserat arbete. Så tedde sig ju inte minst Förintelsen. Sebalds far hade tjänstgjort i naziarmén, och hela Sebalds verk kan ses som ett gigantiskt bearbetande av detta trauma och av den småborgerliga, prudentligt lydiga uppväxt som dolt allt detta och som han ville bryta sig loss ifrån.
Den autofiktiva prosan har efter Sebald exploderat, och invaderat litteraturen. Den genre som blev hans är nu inte bara hans egen. Det etiskt kontroversiella – att ympa in en biografi med främmande element är ymnigt förekommande och kallas inte sällan appropriering. Men även om närmast alla författare stjäl och låter minnen, berättelser, läsefrukter och andras personliga historier ingå i sitt stoff – tänk till exempel Selma Lagerlöf – så är det ingen som så tydligt låter skarvarna bli synliga, som Sebald.
Sebald verkade före internet – det är lättare nu att spåra citat, människor, böcker och biografier. Några av de människor vars livshistoria han stal – utan att fråga – kände sig smickrade – andra blev uppriktigt förbannade som Auerbach, och andra som Susi Bechhöfer tyckte att hennes identitet blivit stulen ännu en gång. Något erkännande av Sebalds tacksamhetsskuld kom aldrig till stånd.
Men varför kunde då inte Sebald helt enkelt kunnat ge Susi Bechhöfer kredd och nämna att han inspirerats av hennes bok, alternativt Peter Jordans moster, vars dagbok han saxade ur? Eller tala om vilka böcker till exempel om arkitektur han inspirerats av, alternativt klippt stora sjok ur och kanske förändrat här och där.
Jag tror svaret är att han då skulle underminerat hela sin konst, sitt verk. Poängen är att man aldrig riktigt som läsare vet om något är sant eller inte. Det är som om han vill säga att allt ändå är en illusion, men texten lyfter och svävar just därför, i den illusionen. Han ville inte skriva gängse essäer, där noter verifierar texten. Han visste förmodligen att detta hans tillvägagångssätt betraktades som oetiskt, men utan denna metod skulle hans verk aldrig ha kommit till. Och Angiers biografi stärker intrycket att hans skrivande var ett sätt för honom att överleva. Det är oerhört tragiskt och hans liv och predikament var på många sätt tragiskt. Det fanns ingen lösning på dilemmat. Och det var genom de här förvanskningarna av fakta som han skapade denna sin sanning om tillvaron. Hans konst är på samma gång ohygglig, vacker och utsökt, och just i denna paradox lever den.
Eva Ström, författare
Litteratur
Carole Angier: Speak, silence – in search of W G Sebald. Bloomsbury circus, 2021.
W G Sebald: Dikt, prosa, essä. Översättning Ulrika Wallenström. Albert Bonniers förlag, 2011.
-
På 50-talet skildrades Elli Karin Pavvals liv som samisk flicka i de populära fotoböckerna om Elle Kari, som översattes till 20 språk. Nu ges böckerna ut på nytt och P1 Kultur följer i Elli Karins spår.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
HISTORIEN SPÖKAR I TYSKA PAVILJONGEN PÅ VENEDIGBIENNALENVi följer med Mårten Arndtzén till årets Venedigbiennal och den tyska paviljongen, där konstnärer genom åren på olika sätt förhållit sig till landets mörka historia – så också i år.
EN CLOWN TALAR UT - MÖT MANNE AF KLINTBERGI år är det femtio år sedan Manne af Klintberg gjorde sin första föreställning som clown. Och 77 år gammal han har inga planer på att sluta. P1 Kultur träffar Clownen Manne.
ESSÄ OM HABSBURGSKA RIKET I LITTERATURENI dagens essä från OBS reflekterar författaren Eva Ström över vilka spår det habsburgska riket har satt i litteraturen.
Programledare: Morris Wikström
Producent: Karin Arbsjö -
En centraleuropeisk mentalitet som levde kvar efter att det habsburgska väldet föll samman kanske gav det upphov till en egen modernistisk inriktning inom litteraturen? funderar Eva Ström.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
När Paul Celan 1920 föddes i Czernowitz i nuvarande Ukraina hörde staden till Rumänien sedan två år. Men dessförinnan hade denna region varit en del av det gamla habsburgska väldet kejsardömet Österrike-Ungern, med Wien som sin centralort. Det var ett enormt rike som omfattade slovener, galicier, polacker, ungrare, sachsare, serber, kroater, rumäner, schwabare, tjecker och österrikare och flera religioner. Det var ett land där man bara behövde ett enda pass och där många människor kunde känna sig hemma i en viss centraleuropeisk mentalitet.
För den lilla flickan Gabriele Mintz, som föddes 1931 i Wien i de skakiga åren mellan två världskrig fanns ingenting mer glamoröst än kejsartiden. Även om imperiet var bräckligt höll det ändå ihop sina olika etniciteter och det var en gyllene tid före 1914 åtminstone för de övre samhällsklasserna och borgerskapet. I detta rike var judar ofta emanciperade och utgjorde 10 procent av Wiens befolkning. Men många av dem tvingades fly. Sexåriga Gabriele var en av dem. Hennes familj lyckades ta till sig till New York, där hon många år senare gjorde sig ett namn som den inflytelserika kritikern Marjorie Perloff, som särskilt intresserat sig för avantgardisk poesi.
I sin bok ”Edge of Irony” – Ironins egg – sätter Perloff ljuset på den österrikiskt formade litterära modernism under de år då Habsburgväldet föll samman. Denna rörelse som hon kallar austromodernism är mindre känd än den modernism som kom till stånd i väst, med Woolf, Joyce och Proust som ledande namn. Hon ägnar sin bok åt sju författare som hon menar är en del av denna speciella strömning. Författarna är just nämnda Paul Celan, som hon kallar Habsburgs sista poet, Joseph Roth, Karl Kraus, Elias Canetti, Robert Musil och Ludwig Wittgenstein.
Vad är det då som är speciellt med denna austromodernism? Den är menar Perloff mer klassisk till sin uppbyggnad – man är inte intresserad av att omarbeta syntax eller språk och arbetar heller inte typiskt med inre monolog. Nej det är ironin som är det stora gemensamma draget, en ofta skärande, samhällskritisk och spelande lekfull ironi som kommer till uttryck till exempel i ”Mannen utan Egenskaper” av Robert Musil eller Radetzkymarschen av Joseph Roth. Roth beskriver i ”Kapucinerklyftan” denna hållning, som han menade bestod av ett sorts lättsinnigt tvivel, en högmodig ensamhet, en viss vårdslöshet. Kvickheterna var lättsinniga efter som de uttalades i en undergångsstämning, som sin tur skapade en dåraktig längtan efter allt som bekräftade livet. Denna bekymmerslösa mentalitet var avsedd att hålla den annalkande undergången stången, där sorglös erotik kunde växla med drömsk melankoli
Roth och även Perloff pekar alltså på ironin som ett genomgående drag. Det märks inte minst i Musils oavslutade roman ”Mannen utan egenskaper”, som utspelar sig 1913 men utkom långt senare, då man visste att kriget skulle krossa hela denna sorgfälligt, nyanserade värld som återges med spelande ironi. Ironin är dubbel eftersom vi alla läser i vetskap att hela denna värld är sönderslagen. Första delen cirklar kring det patriotiska projektet Parellellaktionen som ska fira kejsarens 70-årsjubileum på tronen. Men vad ska den bärande idén vara i detta storslagna evenemang, vad är det enande innehållet? Perloff ger sitt bistra svar: det är kriget, vilket också låter skärande ironiskt mot bakgrunden av de lättsamt fladdrande replikerna i de eleganta salongerna.
Karl Kraus ironier utspelar sig i hans satiriska skådespel ”Die letzen Tage der Menschheit” ( Mänsklighetens sista dagar) som påbörjades 1915 och fullföljdes 1922. Här infogade Kraus krigiska slagord och klichéer i en operettartad form. Hans svarta humor hämtade absurda repliker ur en nationalistisk press där språket förändrades till strategiska lögner. Om människorna vore fria från klichéer, skulle de inte behöva några vapen, sa Kraus 1921. Kraus visar att språket har en stark etisk komponent. Han kunde inte tolerera ett ord som hakkors – eftersom det hade sammanfogat två oförenliga ord – de aggressiva hakarna, och det kristna korset som står för hopp och barmhärtighet. Kraus fann sitt material i det redan publicerade orden och pekar enligt Perloff framåt mot de poeter som på sent 1900-tal använder sig av collagetekniker och textappropriering.
De författare Perloff tar upp i sin bok gick alla rotlösa öden till mötes. Många av dem var judiska, eller hade judiska förfäder. Det fanns en antisemitism också I Habsburgväldet, som fram för allt riktade sig mot de mer outbildade och fattiga icke assimilerade judarna i öst. I ”Mannen utan egenskaper” och även i Canettis verk beskrivs samhällets antisemitism på ett ofta subtilt sätt.
Försvann då den där centraleuropeiska habsburgska mentaliteten efter 1918? Paul Celan kallade sig själv för en senfödd kakanier, efter Musils roman där det Habsburgska väldet kallas Kakanien. Och Ingeborg Bachmann skildrar i sin novell ”Kvinnan vid sjön” känslan av att vara född i ett amputerat land. Människor blir främlingar för att deras känslor och tankar är grundade i ett enormt och vidsträckt rike, som inte längre finns men som ändå har präglat dem.
Den svensktyskjudiska skådespelerskan Inge Waern var också en del av denna förlorade centraleuropeiska mentalitet, som innefattade kvickhet, ironisk sorglöshet och erotisk lek. Hon träffade Paul Celan i Paris under en inspirerad kväll, vilket hon berättat för Anders Olsson i hans Nelly Sachsbok ”Bokstäverna jag färdas i”. Hon sa:
"Hela kvällen talade vi tyska. Plötsligt under kvällen började han tala väldigt öppet och naket om det judiska, om Förintelsen, om situationen i nuet. Det var som om han talade med en släkting från samma mellaneuropeiska familj och jag kände mig rätt omtumlad när jag bröt upp och tog farväl.”
Samtalet fortsatte nästa dag;
”Och plötsligt förstod jag att det var ett återseende vi båda upplevde i ett förgånget Centraleuropa med sin lätta, småfräcka och outsinliga humor.”
Inge Waern ger sin bild av den centraleuropeiska livskänslan som svävar över Joseph Roths och Robert Musils verk. Den lekfullt ironiska sidan finns hos alla de författare Perloff nämner, låt vara att den också vrids till skärande svart humor i Kraus skådespel, och i Canettis krönikor över en försvunnen tid.
I ”Edge of Irony” menar Perloff att austromodernismen var en sammanbrottets och apokalypsens litteratur, som pekat framåt mot språkkritik, collageteknik och dokumentarism och också mot rasande samhällskritiska österrikiska författare som Elfriede Jelinek och Thomas Bernhard, Ironin blir det perfekta sammanhållande stilmedlet för denna språkkritiska och djupt smärtsamma litteratur sprungen ur ett tragiskt sammanbrott.
Eva Ström, författare
-
I Lyrikpoddens femte avsnitt pratar Lyrikvännenredaktören David Zimmerman med poeten Eva Ström om den gränsöverskridande Else Lasker-Schüler, träd, Edith Södergran och om att bryta mot poetiska förbud både förr och nu.
Teckna en prenumeration på tidskriften på www.lyrikvannen.se/prenumerera, eller beställ lösnummer på [email protected]. -
Med den ljuva, lyckliga, vemodiga, motbjudande sommaren för dörren stängde vi in oss en eftermiddag i ett försomrigt Stockholm med jordgubbskaka, champagne och gisslan: veckans podgäster poeten Arne Johnson och litteraturvetaren Sofia Roberg, för att prata sommar i poesin.
Dikter som läses i poden (i kronologisk ordning)
”Eufori”, Gunnar Ekelöf ur Färjesång (1941), ”Juninatten”, Inger Christensen ur Alfabet (2019), Titellös dikt, Johannes Göransson ur Summer (kommer 2022), Titellös dikt, Johan Jönsson ur Nod noll (2001), Titellös dikt, Helena Boberg ur Sinnesvåld (2013), Sonett nr 18, Shakespeare ur Sonetter i översättning av Eva Ström (2010). Titellös dikt, Arne Johnson ur Zoetrope (2021), Titellös dikt, Ann Jäderlund ur Mörker mörka mörkt kristaller (2005)
Samtliga dikter är godkända för uppläsning av rättighetsinnehavarna. Poden är originalpublicerad på sajten Örnen och Kråkan som står under ansvarig utgivare. Läs mer om aktuell poesi på www.ornenochkrakan.se -
Uppläsare: Anna Azcárate
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
DIKTSAMLING Jag såg ett träd (Bonniers, 2022)
MUSIK Erik Satie: Gymnopédie nr 2
EXEKUTÖR New London orchestra, Ronald Corp, dirigent
-
Poeten Eva Ström gästar Marie Lundström och talar om sin diktsamling "Jag såg ett träd". Och författaren Claudia Durastanti talar om sin roman "Främlingar jag känner"
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Eva Ström har skrivit en av vårens mest hyllade diktsamlingar. "Jag såg ett träd" skrevs under pandemin, då livet levdes tätt intill dagarna och med dagliga promenader bland träden omkring.
I en av dikterna berättar hon om barndomen och om hur en ljusgestalt uppenbarade sig för henne. Men när hon sedan talade om det för sina kamrater, sade de att hon ljög.
"Jag blev mycket förnärmad", säger Eva Ström i Lundströms Bokradio.
Amerikansk-italienska författaren Claudia Durastanti växte upp med två döva föräldrar, som båda gjorde uppror mot sin dövhet. Ingen av dem använde teckenspråk. Durastanti berättar om deras kärlek, men också om en uppväxt mellan språk, kulturer, myter och självbedrägerier.
"När jag berättade för min bror att jag skrev om vår familj, svarade han: 'Jaha, så du skriver en science fiction-roman!'", säger Claudia Durastanti i Lundströms Bokradio.
Skriv till oss! [email protected]
Programledare: Marie Lundström
Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Daniel Sjölin (producent)
-
Skådespelaren Ingela Olssons första, betydelsefulla möte med Lars Noréns texter, var en diktsamling hon fick som ung: "Råheten i språket, det osentimentala, tog mitt unga flickhjärta Norén har direkt påverkat mitt skådespeleri."
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
LARS NORÉN – EN GIGANT INOM SVENSK TEATERLars Norén (1944-2021) föddes i Stockholm. Han debuterade 1963 med diktsamlingen "Syréner, snö" och skrev framför allt poesi fram till 1980, då han övergav lyriken för dramatiken. Han fick sitt stora genombrott på scenen med pjäser som "Natten är dagens mor" och "Kaos är granne med gud", där dysfunktionella familjer står i centrum. Efter det följde pjäserna i sviten "Borgerliga kvartetter", där bland annat "Höst och vinter" ingår och på 90-talet skildrade han samhällets utsatta i olika pjäser, varav ett exempel är "Personkrets 3:1" som är en del av det som kallas för "De döda pjäserna". Han skrev och regisserade uppsättningar för scenen, radio och TV, han var oerhört produktiv och arbetade också som teaterchef och konstnärlig ledare. Han skrev också prosa, 2012 gavs exempelvis "Filosofins natt" ut – som var den första prosaboken sedan 70-talet – och 2016 återvände han till lyriken med "Stoft. 2008 gav han ut "En dramatikers dagbok", som väckte mycket uppmärksamhet och debatt för den ocensurerade skildringen av samtiden och kulturvärlden. Den sista och fjärde volymen av dagböckerna gavs ut 2020 och det blev också hans sista verk.
NORÉN ÄR EN AV DE FRÄMSTA DRAMATIKERNA FÖR INGELA OLSSONIngela Olsson är skådespelare och tillhör Dramatens fasta ensemble. Hon har medverkat i ett stort antal uppsättningar på bland annat Teater Galeasen, Stocksholms Stadsteater, Dramaten och har dessutom haft roller i filmer, tv-serier och Radioteatern. Hon har hittills medverkat i tre pjäser av Lars Norén – på Teater Galeasen 1989 gjorde hon rollen som Elektra i "Orestes" och 2005 var hon med i teaterns uppsättning av "Krig". 2018 gjorde hon i "Höst och vinter" på Dramaten och hösten 2022 har Ingela Olsson en roll i "Så enkel är kärleken" på Maximteatern. Hon har samarbetet med författaren Sara Stridsberg vid flera tillfällen och regisserade "Medealand" 2009. Ingela Olsson har prisats fler gånger för sin insats som skådespelare, 2018 tilldelades hon till exemepl Dramatens O'Neill-stipendium.
I avsnittet medverkar också Eva Ström, författare, läkare och översättare.
GUNNAR BOLIN – KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: ”Hovjuvelerarens barn” och ”Bibliotekarien i Magdeburg”.
Producent: Maria Götselius
-
Andrés & Oskar utvecklar sitt pågående samtal om neologismernas varierande kvalitéer. De ger exempel på och bearbetar nyord från författare och poeter så som; Lars Norén, Astrid Lindgren, Paul Celan, Tomas Tranströmer, Katarina Frostenson, Inger Cristensen, Eva Ström mm.
-
I Gyrdir Eliassons texter kan den mest vardagliga situation plötsligt få något mystiskt eller gåtfullt över sig - att köpa en fåtölj på Ikea eller sova över på ett värdshus kan få verkligheten att upplösas, men författaren låter det ske på ett sätt som känns fullständigt naturligt.
För sin senaste novellsamling ”Bland träden” (översättning John Swedenmark) har Gyrdir Eliasson tilldelats Nordiska Rådets litteraturpris 2011. I början av november får han ta emot 350 000 danska kronor för sin ”stilistiskt högtstående ordkonst som skildrar inre och yttre hot i dialog med världslitteraturen”. Mia Gerdin har träffat honom för att bland annat prata om naturens roll i hans texter. Citat från boken läses av Johan Gry.Dessutom firar Nordiska Rådets litteraturpris 50-årsjubileum i år och författaren Eva Ström berättar hur vissa tankar kring priset består medan andra förändrats sedan 1961. Hur resonerar man kring ”det nordiska” idag när världen blir alltmer globaliserad? Eva Ström fick priset 2003 för diktsamlingen Revbensstäderna och ingår nu i den kommitté med medlemmar från alla de nordiska länderna som nominerar och utser pristagare. -
Eva Ström har nyöversatt William Shakespeares världsberömda sonetter. Jörgen Gassilewski träffar henne och pratar om hur det är att gå in i en bländande rikedom och få jamber på hjärnan. Vem är egentligen vem i sonetternas gåtfulla triangeldrama? Och varför är dikterna fortfarande självlysande fast de skrevs för flera hundra år sen? Författarna Carl-Johan Malmberg, Magnus William-Olsson och Malte Persson lockas också av sonetter. Vad tänker de om Shakespeare och stämmer det att det är dags för en ny svensk sonettvåg? Programledare: Jörgen Gassilewski.
