Frankrike Podcasts

  • Vid 1800-talets mitt förändrades fokus för många västerländska stater. Napoleonkrigen var över och en relativ fred rådde i Europa. För Storbritannien och för USA var dock förutsättningarna väldigt annorlunda från tidigare. USA var sedan slutet på 1700-talet en självständig stat och hade under 1800-talets början expanderat västerut och snart lagt under sig hela den nordamerikanska kontinenten. Storbritannien hade som en konsekvens av Napoleonkrigen klivit fram som den dominerande sjömakten och i processen tagit besittning av ett antal viktiga sydostasiatiska kolonier.


    För att vidare expandera och för att konsolidera denna nya situation hamnade nu Kina och Japan i blickfånget. Britterna ville utöka importen av kinesiska varor, och USA ville från sin västkust etablera förbindelser med både Kina och Japan för att själva utmana den brittiska handelshegemonin. Valfisket runt japanska sjön var ytterligare en faktor. Problemet var bara att både Kina och Japan, som sedan urminnes tider fört sin egen agenda och agerat under helt andra geopolitiska förutsättningar, var helt ointresserade av att utveckla samarbete med de stora imperierna. Storbritannien, USA, Ryssland och Frankrike blev visade dörren, och hänvisades till ett fåtal hamnar med begränsat utbud. I längden skulle det visa sig ödesdigert.


    Dessa förutsättningar, å ena sidan västerländska imperiesträvanden, å andra sidan kinesisk och japansk isolationism är grunden för de två konflikter som detta nymixade avsnitt av Militärhistoriepodden handlar om.


    I slutändan skulle västerländsk teknologi i kombination med skrupelfri smuggling, handelskrig, utpressning och direkta militära aktioner, visa att västerländska imperier var fullkomligt överlägsna. Både Kina och Japan fick se sig själva förnedrade inför brittisk och amerikansk list och vapenskrammel. I Kinas fall skulle högmodet kosta dem stor blodspillan, och för japans del blev konsekvensen förnedrande intrång och inhemskt politiskt tumult.


    Kina och Japan är dock två helt olika typer av stater, och skulle hantera mötet med de västerländska imperierna på olika sätt. Emedan den ena kollapsade under trycket, skulle den andra vända ut och in på sig själv för att själv snart kliva fram som en betydande militärstat med imperiedrömmar. För händelserna under 1900-talet blev dessa utvecklingslinjer, med rötter i europeiska kolonialsträvanden, helt avgörande.


    Bild: Det 98:e fotregementet vid attacken mot Chin-Kiang-Foo (Zhenjiang), den 21 juli 1842, som påverkade Manchu-regeringens nederlag. Akvarell av militärillustratören Richard Simkin (1840–1926). Wikipedia, public domain.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Medan EU skärper tonen mot Kina anklagas Frankrikes president Emmanuel Macron för att gå Pekings ärenden. Hör om hur Europas våndor över sina potentiellt farliga förbindelser med Kina.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Det stormar rejält i Europa runt Emmanuel Macrons relation till Kina, efter en resa till Peking. Med tanke på kriget i Ukraina och Kinas relation till Ryssland borde Macron aldrig ens ha åkt, menar kritikerna. Det blev inte heller bättre av Macrons uttalanden om Taiwan, där han säger att Europa inte ska trassla in sig i kriser som inte är Europas – och inte heller bara följa USA. Hör om varför sådana utspel får Europa att se rött, och hur Frankrike uppfattas i en tid då EU försöker riskminimera i sitt förhållande till Kina. Hör också om vikten av presenter – och hur man överträffar en gåva i form av en levande häst.

    Slut på tennisbojkott mot Kina

    Damernas professionella tennistour, WTA, har avstått från att tävla i Kina sedan 2021, efter att spelaren Peng Shuai vittnat om sexuella trakasserier från en högt uppsatt kinesisk politiker. Men nu är bojkotten avslutad – hör om varför det bara var en tidsfråga.

    Medverkande: Björn Djurberg, Kinakorrespondent. Hanna Sahlberg, Kinakommentator. Marie Nilsson Boij, Sydeuropakorrespondent.
    Programledare: Axel Kronholm
    Producent: Anna Roxvall
    Tekniker: Tor Sigvardson

  • I detta avsnitt möter vi Charlotte Erlanson-Albertsson som är professor i medicinsk och fysiologisk kemi vid Lunds universitet. I över 40 år har hon forskat på aptitkontroll och hälsosam mat och är en flitigt anlitad föreläsare.

    Hon har också skrivit flera böcker i ämnet kost och hälsa, där den senaste i raden är purfärska ”Smala lyckan – professorn med nyckeln till viktnedgång” som beskriver hennes upptäckter inom aptitkontroll.

    Hon tar bland annat upp att det är hormoner i tarmen som styr hunger och mättnad och att det var i spenat hon hittade lösningen på övervikt och matberoende.

    Du får också höra om Charlottes förkärlek till Frankrike, passionen för musik och hennes stora engagemang i kvinnofrågor.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Andra avsnittet av våra inför eurovisionpoddar kommer här! I detta avsnitt pratar vi om dessa åtta länder och bidrag: Estland, Finland, Frankrike, Georgien, Grekland, Irland, Island och Israel.

  • Efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina 24 februari 2022 flydde Dakh Daughters till Frankrike där medlemmarna nu har sin bas.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Kulturredaktionens Fredrik Wadström har besökt Teater Dakh i Kyjiv sedan vårvintern 2014 och träffat Dakh Daughters regelbundet genom åren. Nu möts de i Oslo för att sammanfatta vad medlemmarna varit med om genom revolution, framgångsrika turnéer och ryskt anfallskrig mot hemlandet.

    ESSÄ: GE MIG DITT ORD

    Eden leder inte till lustgården. Bedrägeriet lurar alltid på andra sidan löftet. Michael Azar funderar över den edsvurna kulturens hopp och förtvivlan.

    Programledare: Lisa Wall
    Producent: Eskil Krogh Larsson

  • Priset på mat har ökat rekordmycket i Sverige, hur gör andra länder för att hålla priserna nere? Följ med P4 världen till Norge, Frankrike och Zimbabwe där prisutvecklingen skiljer sig från den svenska.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    På bara ett år har matpriserna ökat med 20% i Sverige vilket är den största ökningen sedan 50-talet. Mycket beror på kriget i Ukraina och de höga elpriserna vilket gör att prisökningarna påverkar många länder. Men om vi jämför den svenska utvecklingen med våra grannländer så är det ändå skillnad. De svenska priserna har ökat mest i Norden. I P4 Världen ska vi ta en titt på vad ett par andra länder har gjort för att hålla priserna nere.

    I Norge pågår ett priskrig mellan matbutikerna där handlarna pressas att hålla priserna nere för att locka kunder. Vår Norgekorrespondent Carina Holmberg berättar hur den norska Kiwi-effekten som ser ut att påverka den norska inflationen.

    Pristak i Frankrike

    För att lindra prisökningarna för franska matkunder så har matkedjor ingått en överenskommelse med regeringen om att sänka priset till vad man kallar lägsta möjliga nivå på ett antal varor fram till i sommar. Hör frilansjournalist Johan Tollgerdt berätta om den franska frustrationen över höjda priser och att vakter allt oftare kollar kunders väskor så att matvaror inte stjäls.

    I Zimbabwe slås det matprisrekord. Där har matpriserna stigit med 285% vilket gör det omöjligt för många att handla mat. Afrikakorrespondent Richard Myrenberg förklarar varför maten har blivit så dyr och hur fattiga människor kämpar för att klara sig.

    I takt med att maten blir dyrare, speciellt grönsaker och frukt, så finns det en risk att näringshalten på våra tallrikar minskar. Dietist Sofia Antonsson ger tips om hur vi kan äta billigt utan att tumma på näringen.

  • Grattis Manchester United! Men behövde Newcastle Carabao cup-titeln lite mer?
    Zlatan tillbaka! Är det på riktigt eller bara snack? Hur mår Chelsea som klubb, egentligen? Kasta Todd Boehlys telefon i toan, tycker vi.
    Real Madrid och Barcelona laddar inför årets första El Clasico - hur är formen?
    Seriefinalerna i Tyskland och Frankrike gav oss bekräftelse på allt vi redan visste.
    Men viktigast av allt; vad ska det stå på den arga insändaren till Cardiffbladet?

    Fotboll med Sveriges lugnaste trio - Hasse Backe, Jonas "Greven" von Kjerrulf och Taimaz Ghaffari.

    Följ Taimaz: https://www.instagram.com/taimazghaffari/
    Följ Hasse Backe: https://www.instagram.com/backe_hasse
    Följ Greven: https://www.instagram.com/jonas_greven_von_kjerrulf

  • Linda är kritisk till utlandsresor. Hans har varit i Frankrike men på hemvägen gick det illa. Kristofer Stahre reder ut lyssnares dilemma. Detta och mycket mer får du i dagens avsnitt av Morronrock Daily!


  • Avsnitt 342 är här! Vi inleder i ett högt tempo och dyker ner i designen på instrumentpaneler, där USA gick från att vara bäst i klassen till att bli sämst. Sen har Ponkan ångrat sig gällande Gotland Grand Nationals och vill istället köra något ännu tuffare, nämligen Hellas Rally i Grekland. Krick vill följa med men vill inte köra genom Albanien. Sen blir det ett lyssnarbrev på ämnet Fox Body och Vanilla Ice. Vi skenar iväg och fortsätter sen och pratar om hur Frankrike subventionerar el-konvertering. Vi kan dock inte bestämma oss om det är bra eller dåligt. Ponkan vill istället prata om Highland Motors och Krick rundar av med en tunn måsvinge-historia. Häng med!

  • Petter tror inte på Frankrike, Theo tror inte på manuella växellådor som växlar automagiskt och Nils är på bjudkonferens.

    Dessutom har vi kört en Fransk-Amerikansk-Italiensk transportbil i ett segment som inte finns längre!

  • Hjärnan är så mycket mer än förnuft. Malena Forsare reflekterar över att när kroppen berättar det intellektet inte förstått.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Första gången det hände var på Patologen i Lund. Utanför var det grönskande vår. Men ingenting av det, och ingenting av allt som då verkligen betydde något, märktes i den lilla ringen av studenter som slöt sig runt den ensamma hjärnklumpen. Docenten hade precis rullat in hjärnan, som nu låg och guppade i en bunke. Hjärnan hade ingen blick, ingen kropp eller vilja. Den hade förlorat sin människa. Och nu skulle den noga skivas upp framför våra ögon, så att vi skulle få veta något om demenssjukdomens inre anatomi.

    Jag gjorde ett tankefel, som varje luttrad obducent noga lärt sig att undvika. Istället för att tänka på hjärnan, började jag tänka på människan. Jag ställde en fråga om begravningen; vad hjärnan tänkte om att den nu låg här, istället för i jorden där kroppen fanns. Jag minns doften av desinfektionsmedel och skaldjur. Att jag tog några steg mot skjutdörren, och där någonstans, i det gungande mötet med gravitationen, fångade docenten mig med ett vant grepp.

    Avståndet mellan hjärna och kropp – hur skulle vi begripa det? I neuropsykologikursen var det aldrig något som direkt diskuterades. I gruppen av blivande psykologer pratades det överhuvud taget väldigt lite om att kroppen talar sitt eget språk och ofta är snabbare än tanken. Att den fångar upp vår existens – övergångarna i livet – och reagerar på dem, ibland innan vi själva fattat.

    Den holländska läkaren och traumaforskaren Bessel Van Der Kolk beskriver i sin bok, ”The Body Keeps the Score”, hur Darwin var tidig med att peka ut förbindelser mellan kropp och hjärna. Enligt Darwin involverades ”den pneumogastriska nerven” vid stark psykisk upphetsning, så att även inälvornas tillstånd påverkades. Terminologin har förändrats, men inom dagens traumavård är man allt mer överens om att behandlingen vid posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, behöver inbegripa kroppen, eftersom det som händer den skapar avtryck i hjärnans olika minnescentra.

    Darwin var således något på spåren. På 1990-talet introducerades en viktig, om än omstridd teori, som bygger på denna enkla slutsats: att hjärna och kropp hör intimt ihop. Den amerikanska psykologprofessorn Stephen Porges myntade den så kallade ”polyvagala teorin”, som utgår från vagusnervens förgreningar, vilka skapar förbindelser mellan olika organ, såsom hjärna, lungor, hjärta och mage. Och den betonar hur viktigt det sociala samspelet är i vårt psykiska – och fysiska – mående. Kroppar talar till varandra med ansiktsuttryck, gester och tonfall, och om traumatiska minnen lärt oss att vara rädda för andra, ja, då måste terapeuten mer än vanligt visa tålmodig värme och empati.

    Andra gången det hände var i en biosalong. Jag hade drabbats av en aning om att jag inte längre fick plats i tillvaron såsom den såg ut. Men det visste jag inte då, för tanken var inte färdig. I ett försök att greppa vad som höll på att hända, trampade jag en lördag iväg på min cykel för att se filmatiseringen av Annie Ernauxs självbiografiska ”L’événement”. Egentligen mest för titelns skull: ”Omständigheter” är ett vidöppet ord. I filmen är det katolskt 60-tal, i Frankrike någonstans, och en ung kvinna söker, dag efter dag, med blicken i sina trosor. Hon är gravid och vill allt annat än det. Så hon kämpar för rätten att välja. Samtidigt som läkarna vägrar att gå henne till mötes, väninnorna vänder bort blicken och den manlige vännen vill passa på – det är ju utan risk för en ny konception.

    Någonstans mellan vecka 8 och 9 tar hon en strumpsticka, och för den långt in i sig själv. När biomörkret börjar snurra är det som om jag redan är i filmens slut. Där ett för tungt foster hänger på sin sträng ner i toaletten och blödningen inte går att stoppa. Jag famlar mig ut och sjunker ihop under en grön exitskylt i biografens öde källare. Där svettas jag ut ångesten som kommer av att vara instängd i livets cellsystem. Fostret är inte mitt, men kroppen, den är min. Och nu vägrar den plötsligt att samarbeta.

    Som färdig psykolog började jag så småningom att arbeta med traumatiserade barn. Bland patienterna fanns en grupp som var särskilt svårläkt: barn som tidigt utsatts för sexuella övergrepp. En del av de här barnen hade utvecklat en strategi som en gång hjälpt dem. De hade övergett sina kroppar för att stå ut. Övergreppen tillhörde nu det förflutna, men barnen fortsatte att av och till checka ut från sin fysiska tillvaro. Det kallas dissociation och kan beskrivas som den yttersta förlusten. Barnet försvinner bort och blir okontaktbar. Enligt van der Kolk måste vi närma oss en sådan patient just genom kroppen. Med försiktiga försök till rörelse, beröring och ögonkontakt. För att på så sätt återföra barnet till här och nu.

    Det skulle hända en tredje gång, men då inte i form av en svimning. Sent en natt, när allt var för sent och det som verkligen betytt något inte längre fanns kvar, rann all kraft som en ström ur kroppen. Jag hamnade kraftlös och skakande på golvet. Det blev svart och tonat blått, det skimrade som inuti ett regn, och samtidigt som jag var fastkättrad såg jag allt utifrån. Efteråt rådfrågade jag en fysioterapeut om det som hänt; det liknande ingen tidigare erfarenhet. Hon svarade något om nervsystemet, men jag minns inte riktigt vad. Och förresten hade hon själv varit med om samma sak. Så här i retrospektiv blir det ändå begripligt: kärleken hade tagit slut, och kroppen, den var förtvivlad och kunde liksom inget göra.

    Hur långt är avståndet mellan hjärna och kropp? Hur långt är avståndet mellan det som en människa tänker och det hon känner? Kanske har vi bäst chans att förstå det i de ögonblick, då kroppen talar om för oss vad vi måste göra. När vi måste bryta upp. Fly från en plats. Eller när vi bara behöver släppa taget om något för att överleva själsligt.

    Efter den hastiga sortin från hjärnobduktionen hamnade jag i ett litet uppvakningsrum. Rummet är till för sådana som jag, som svimmar vid åsynen av människans innanmäte. Docenten berättade att flera av hennes medicindoktorander börjat sina karriärer just så. Som om de, när de betraktat vår köttiga insida, aktiverats i sin existentiella varseblivning. För vi har att inse att avståndet mellan hjärna och kropp är en illusion. Miljarder nervtrådar förbinder hjärnan med resten av oss själva. Vårt misstag är att vi tror att intellektet är överordnat våra sinnesförnimmelser. I själva verket, menar Bessel van der Kolk, håller kroppen räkningen. Den är vårt bästa instrument.

    Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog

  • Den 6 juni 1944 i gryningen stormade fem divisioner allierade soldater i land på fem landstigningsstränder i Normandie. Under natten hade tre luftlandsättningsdivisioner släppts för att hindra tyskarna från att få fram förstärkningar.


    D-dagen och de kommande dagarna då brohuvudet konsoliderade var en anmärkningsvärd prestation – det erkände till och med Stalin. Trots att de allierade hade fullständigt luftherravälde och ett massivt understöd av tunga bestyckade örlogsfartyg kunde det ha slutat illa.


    På Omaha-beach drabbades amerikanska styrkor av ett blodbad när de stridsvagnar som skulle understödja infanteriet inte kom iland. Dessutom mötte de en erfaren tysk infanteridivision som gjorde starkt motstånd. Ändå blev landstigningen en stor framgång och markerade början till slutet på tyskarnas ockupation av Västeuropa. Atlantvallen var bruten.


    I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om landstigningen i Normandie. Operation Overlord som hela operationen kallades omgavs av stort hemlighetsmakeri. En sofistikerad mörkläggnings- och förvillelseoperation inleddes från allierad sida som omfattade allt från påhittade staber för armékårer som inte existerade till ryktesspridning och bombräder mot mål långt från Normandie.


    Det totala övertaget i luften var avgörande. Tyskarna hade små möjligheter att spana från luften. Dessutom kunde de allierade avkoda och läsa den tyska radiotrafiken. Tyskarna visste att en landstigningsoperation var på gång men inte var det skulle ske.


    På tysk sida var man inte överens om hur man skulle hantera hotet om en landstigning. Överbefälhavaren i väst Rundstedt förordade i enlighet med tysk doktrin att man skulle ha rörliga förstärkningar, företrädelsevis sex motoriserade pansardivisioner, ett stycke bakom Atlantvallen. När man visst var landstigningen skedde skulle dessa krossa det allierade brohuvudet. Rommel som var underställd arméchef hade en annan uppfattning. Han ansåg att det aldrig skulle gå att få fram förstärkningar eftersom de allierade hade luftherravälde. För honom var det avgörande att besegra de allierade på stränderna.


    Det allierade bombflyget slog i stor utsträckning ut både landsvägsnätet och järnvägsnätet i Frankrike. Det som Rommel hade fruktat skedde. In i det sista trodde tyskarna att landstigningen skulle komma vid Calais, men när de förstod att det var Normandie som gällde var det för sent. Rommel var till råga på allt på permission och trots det tillfälliga amerikanska bakslaget på Omaha-beach tog de amerikanska, brittiska och kanadensiska trupperna i huvudsak sina anfallsmål och etablerade ett brohuvud. Men landstigningen var en sak. Att återerövra Frankrike en annan. Det gällde nu att snabbt bryta ut ur brohuvudet. De kommande veckorna avgjordes striden med början vid Caen där den 21:a tyska pansardivisionen stod beredd att möta de allierade. Det handlar nästa avsnitt om av Militärhistoriepoddens andra världskrigs-serie.


    Bild: Amerikanska anfallstrupper i en LCVP-landningsfarkost närmar sig Omaha Beach, 6 juni 1944, Wikipeida, Public Domain.


    Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.


    Klippare: Emanuel Lehtonen


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Ronie Berggrens fjärde del om den amerikanska revolutionen. Här skildras hur Frankrike ger sig in i kriget på amerikanerna sida och hur britterna verkställer en ny strategi med fokus på den amerikanska södern, samt hur en av Washingtons mest förtrogna män vänder honom ryggen.

    -------
    STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: http://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html

  • Många har försökt skapa ett språk som förbrödrar världen, men inget kom längre än esperanto. Dan Jönsson reflekterar över tungomålet som blev USA:s låtsasfiende och ett offer för Stalintidens paranoia.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Året var 1947, Tyskland var besegrat, kalla kriget hade knappt börjat och den amerikanska armén insåg att det nu behövdes en ny fiende att öva mot om man skulle hålla ångan uppe. Pentagons strateger uppfann då en ondskefull militärmakt med namnet Aggressor, som hade som sin plan att ”assimilera” amerikanska medborgare in i sin egen frihetshatande och människofientliga kultur. Denna lätt förklädda kommunistiska fiende talade såklart också ett vilt främmande tungomål. Ryska, tänker ni – men nej, faktiskt inte. Alltså kinesiska? Nej, inte det heller. Aggressorerna från Aggressor pratade – håll i er nu – esperanto. Logiken var klar och redig: helt i enlighet med Aggressors lumpna assimileringsplaner fungerade ju esperanto just genom att ”assimilera” ord från en mängd olika språk. Symbolen för Aggressors så kallade ”Circle Trigon Party” var en grön triangel som påminde om esperantorörelsens gröna stjärna, och USA:s försvarsdepartement gick rentav så långt att man 1959 gav ut en lärobok med titeln ”Esperanto: The Aggressor Language”. Inte förrän i slutet av sextiotalet gjorde Vietnamkrigets barska realiteter slut på fantasierna.

    Hur i all världen var nu detta möjligt? frågar man sig. Esperanto, som ju ända från början både konstruerades och spreds som ett fredens och förbrödringens språk? Ska man inte vara bra paranoid för att se det som ett hot? Svaret är att jo, det ska man nog, men det är det alltså en och annan som är och US Army var långtifrån de första.

    Så låt oss ta historien från början. När den judiske, rysktalande läkaren Ludovik Zamenhof från Bialystok i nuvarande Polen 1887 lade fram grunderna för det han då kallade lingvo internacia så var det långtifrån första gången någon hade försökt konstruera ett nytt världsspråk för att göra slut på mänsklig fiendskap. Hade man läst sin bibel visste man att det var först med den babyloniska språkförbistringen som människornas tungomål söndrades och blev sinsemellan obegripliga. I Första Mosebok låter ju Gud Adam ge namn åt alla levande varelser, och tanken på att hitta tillbaka till detta ursprungliga, ”adamitiska” språk var något som kittlade både fantasin och äregirigheten.

    Ett tidigt försök att rekonstruera något liknande var medeltidsmystikern Hildegard von Bingens ”lingua ignota” – men riktigt på allvar vaknade intresset först på sextonhundratalet. Skälet var att latinet då sakta men säkert började förlora sin ställning som den lärda världens gemensamma så kallade lingua franca. Vetenskapsmän som Galileo, Descartes och Newton publicerade sig både på latin och sina respektive modersmål. Samtidigt frågade man sig om det trots allt inte behövdes ett språk som alla kunde förstå – och som i tidens anda då tänktes utgå helt från rationella begrepp: matematiskt exakt och rensat från alla avvikelser och möjliga missförstånd. Flera av tidens stora forskare och filosofer utarbetade sina olika förslag till hur ett sådant språk skulle kunna se ut och fungera. Alla strandade de till slut på att de blev på tok för oöverskådliga och komplicerade, men idén levde vidare och fick på sitt sätt ny energi i nittonhundratalets analytiska språklogik.

    När Zamenhof lanserade lingvo internacia var det återigen i en språkligt förbistrad värld. Tyska, franska och engelska konkurrerade om herraväldet och det var lätt att se behovet av ett neutralt, mellanfolkligt hjälpspråk. Tio år tidigare hade den bayerske prästen Johann Schleyer introducerat sitt volapük, ”världsspråket”, och på kort tid lyckats engagera många entusiaster i framför allt Tyskland och Frankrike, länder som just hade varit indragna i ett förödande krig. Men förbrödringen kom av sig, av flera skäl. Volapüks system av affix var svårt och krångligt, och Schleyer visade sig vara en smått diktatorisk figur som hårdnackat motsatte sig alla tankar på reformer. Dessutom kom de gränsöverskridande visionerna på kollisionskurs med de nationalistiska stämningarna i både Bismarcks Tyskland och det efter kriget stukade Frankrike, där volapükisterna blev fritt villebråd för tidningsspalternas satiriker. Zamenhofs ”esperanto” – hoppets språk, som det snart kom att kallas – var tillräckligt likt, men också tillräckligt olikt för att kunna fånga upp den ideologiska budkaveln. Med sin rysk-judiska bas kunde det för det första knappast utmålas som en fiendelist, för det andra var det också lättare att lära sig, och Zamenhof var för det tredje ett helt annat slags ledare än Schleyer – hans inställning var kort och gott att språket ägdes av dem som talade det. Det viktiga var inte att grammatiken förblev intakt utan att man höll fast vid det han kallade för esperantos ”interna ideo”, den inre idé som handlade om att med språket som grund bygga en fredlig, global gemenskap.

    Det var sådana på en gång demokratiska och visionära principer som gjorde att esperanto dels snabbt fick fäste och kunde växa till en världsomspännande rörelse; dels också lyckades avvärja konkurrensen från de olika ”förbättrade” världsspråk – ido, patolglob, idiom neutral och allt vad de hette – som runt förra sekelskiftet dök upp som svampar ur jorden. Esperanto attraherade drömmare och aktivister från vitt skilda håll: pacifister och feminister, ockultister och revolutionärer men också regionala språkprotektionister som i esperanto såg ett värn mot utbredningen av de koloniala världsspråken. Rörelsen nådde sin kulmen efter första världskriget, och aldrig var den så nära en avgörande seger som när Nationernas Förbund 1922 tog upp frågan om att göra esperanto till det rekommenderade andraspråket i världens skolor. Men förslaget föll efter hårt nationalistiskt motstånd, återigen från franskt håll, och de följande åren stod hoppet istället framför allt till Sovjetunionen, som 1926 stod värd för världskongressen i Leningrad. Kanske kunde esperanto bli språket som fick världens proletärer att förena sig? Komintern hade saken på sin dagordning, men med stalintidens alltmer paranoida och isolationistiska politik krossades till slut även den sovjetiska esperantorörelsen.

    Och därmed kanske den utopiska drömmen om ett fredens världsspråk. Esperanto lever visserligen vidare; språket har idag mellan 50 000 och en miljon talare, beroende på hur man räknar, även om de som växer upp med esperanto som modersmål är försvinnande få. Men de finns. Och trots att ingen inbillar sig att esperanto idag kan utmana engelskans ställning som globalt lingua franca, så vem vet, tiderna förändras, förr än vi anar står vi på nytt inför ett språkligt maktvakuum, och vägen ligger åter öppen för det som kallas ”fina venko”, slutsegern för rörelsens interna ideo. Eller också inte. Tago post tago, som man säger på esperanto: man får ta en dag i sänder. Tiel la mondo iras.

    Dan Jönsson, författare och essäist

    Litteratur

    Roberto Garvía: Esperanto and its Rivals. University of Pennsylvania Press, 2015.

    Esther Schor.: Bridge of Words. Metropolitan books, 2016.

    Brigid O'Keeffe: Esperanto and Languages of Internationalism in Revolutionary Russia. Bloomsbury publishing, 2022.