Johan-Mathias Sommarström Podcasts
-
En förödande jordbävning försätter Turkiet i landssorg. Katastrofen blandar om korten inför presidentvalet och kanske kan omvärldens hjälp i räddningsarbetet rent av överbrygga politiska klyftor.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Turkiets president har utlyst sju dagars landssorg efter jordbävningen tidigt på morgonen den 6 februari. Även om omfattningen ännu inte är fullt ut känd står det klart att det inträffade är en historisk katastrof och ett nationellt trauma för Turkiet. Få saker sätter ett lands strukturer och ledare på prov så som en naturkatastrof. Så med dryga tre månader kvar till vårens president- och parlamentsval är det nu upp till bevis för Recep Tayyip Erdoğan, som haft makten i Turkiet i 20 år. Kommer han att kliva fram som en trygg ledare och samla det chockade landet eller snarare bli en måltavla för kritik från oppositionen?
Nödhjälp har tidigare påverkat Turkiets relationerSamtidigt skyndar världens länder nu till Turkiets undsättning. Inte minst Sverige, som EU:s ordförandeland, har en uppgift i att samordna medlemsländernas bistånd. I samband med tidigare jordbävningar har det skett närmanden mellan Turkiet och länder med vilka landet haft en komplicerad relation, berättar statsvetaren Paul Levin. Så frågan är om omvärldens hjälp i räddningsarbetet även den här gången kan få infekterade omvärldsrelationer, däribland relationen till Sverige, att läka.
Medverkande: Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent. Paul Levin, föreståndare för Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet. Susanne Palme, EU-kommentator.
Programledare: Caroline Salzinger
Producent: Therese Rosenvinge
Tekniker: Tim Kellerman -
Utrikeskrönikan 13 december 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm Luciadagen
Hon var klädd i en vit klänning.
Puffiga ärmar, uppklädd.
Men hos henne fanns inget ljus, ingen värme.
Hennes mamma hade borstat hennes långa mörka hår. Det blev lent, helt utan tovor.
Hon var redo för giftermål.
Men, hon visste ju inte ens vad giftermål var, hon ville ju bara leka, men blev borttvingad till en 29-årig man. Själv var hon sex år.
På sitt religiösa bortlovande i församlingslokalen i Istanbul hade hon en leksak i handen. Förstod inte vad som hände.
Dagen efter våldtogs hon första gången.
Hon var sex år då, sedan följde 18 år av sexuella övergrepp och våldtäkter. Misshandel. Hon fick aldrig gå i skolan, föräldrarna var emot utbildning.
Hon tvingades lyda sin make, annars skulle ”änglarna förbanna henne och hon skulle brinna i helvetets eldar”. Det fick hon höra av sina föräldrar.
Pappan var en ledande person inom en sektliknande religiös församling.
Konservativ.
I 18 år levde hon i sitt eget mörker utan gryning. Förtryckt, nekad både rättigheter och utbildning. Födde ett barn som togs ifrån henne.
Hon trodde till och med att barnäktenskap var normalt. Att det var så det skulle vara.
Men i ung vuxen ålder hörde hon ett radioprogram, där barnbrudar som lyckats fly och bryta sig loss vittnade, där expert pratade. De sa att det finns hjälp att få.
Hon förstod äntligen att allt var fel. Hennes familj, hennes liv.
Hon lyckades fly, lämna sin man. Sina bojor.
Händelsen har väckt stor uppmärksamhet i Turkiet och fördömts av alltifrån människorättsorganisationer till religiösa samfund och parlamentariker. Men några har försökt att försvara den religiösa sekten, sagt att händelsen är isolerad, eller överdriven.
Men faktum är att barnäktenskap inte är något nytt i Turkiet, nästan 17 procent av alla äktenskap inkluderar en person som ingått äktenskapet innan sin 18-årsdag.
Värst är det i avlägsna landsbygdsområden och bland konservativt religiösa grupper.
Kvinnan som tvingades in i ett äktenskap som sexåring har brutit sig fri och hennes lidande har skapat en debatt som kanske kan rädda någon från att gå igenom det helvete hon själv tvingades leva.
Och medan tankar om mänsklighetens brister jagar sinnesron kan vi åtminstone i Sverige idag söka tröst till minnet av ett helgon – som i den mörka vinternatten sprider ljus och värme.
Bakom ögonlocken kommer tårar att bränna av körernas sång, låt de flöda fritt av lycka över att vara fri.
Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent
-
Sveriges Radios veckomagasin om veckan som gått och veckan som kommer med reportage, intervjuer, kommentarer och satir.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Utrikesminister Tobias Billström säger att Sverige inte ska ha "samröre" med den kurdiska milisen i Syrien YPG och dess politiska gren, partiet PYD.
Hör Ekots Mellanösternkorrespondent Johan-Mathias Sommarström om hur beskedet tagits emot i Ankara inför mötet om Nato nästa vecka, och politikreporter Mats Eriksson om den svenska regeringens avvägningar.
"Tonårsrum på hjul" väcker debattI veckan presenterade Transportstyrelsen en rapport med förslag på regeländringar för A-traktorer, även kallade för EPA-traktorer.
A-traktorerna har varit föremål för stora diskussioner under den senaste tiden efter att antalet olyckor mer än fördubblats efter en regeländring för två år sedan. Men för ungdomarna vi träffar betyder de frihet och gemenskap.
Splittrat USA går till valMellanårsvalet i USA sker nästa vecka, och har stor betydelse för vilken politik president Joe Biden kan föra de kommande åren. I ett splittrat USA besöker vår korrespondent Cecilia Khavar en av få platser där politiken läggs åt sidan och gemenskap råder: fotbollsarenan.
Hela programmets innehåll:
Timme ett
Sveriges skärper hållning mot YPG inför Nato-diskussion med Turkiet
Återuppbyggnad i Ukraina
A-traktorer väcker debatt
Översvämningar i Pakistan
Krönika av Nina Wormbs
Panelen
Timme två
USA går till val, rapport från Pennsylvania
Amerikansk fotboll förenar
Satir med Public Service
Sexualundervisning förnyas
Intervju med Karin Smirnoff
Kåseri av Mark Levengood
programledare Pia Sjögren
producent Nina Benner
tekniker Joar Jonsson -
Journalisten Nilufar Hamedi var en av de första som rapporterade om Jîhna Mahsa Aminis död i Teheran. Nu sitter hon fängslad tillsammans med minst 27 andra journalister som gripits när de bevakat de regimkritiska protesterna som sveper över landet.
Medverkar i avsnittet gör Johan-Mathias Sommarström, Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent, och Ashraf Bagheri, tidigare frilansjournalist från Iran. Vi hör också Parvin Ardalan, journalist och medborgarrättsaktivist från Iran.
Ljudklippen i programmet kommer från SVT. -
Kvällspasset om landet många tänker på just nu. Det är över 40 dagar sen Mahsa Jina Amini dödades efter att hon gripits av Irans moralpolis, och många följer händelseutvecklingen i lran. Vi öppnar upp för lyssnarna att dela med sig av sina tankar och historier kopplat till landet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ett nyfiket och underhållande aktualitetsprogram med lyssnaren i fokus.
Shiva har bott i Sverige i över 45 år men berörs otroligt mycket av vad som händer i Iran just nu, det är med sorg men också med stolthet hon tänker på folket i Iran. Laleh brinner för persisk mat, och har hållit i matlagningskurser där hon vävt in den persiska kulturen med mat, samtal och persisk poesi. Läget i Iran är det enda Poya tänker på just nu, han hoppas att folket fortsätter att kämpa och han känner själv att han bär ett stort ansvar som svensk/iranie att också kämpa för att få deras röster hörda.
Med för att svara på frågor från lyssnarna och berätta om situationen i Iran just nu är Sveriges Radios korrespondent Johan-Mathias Sommarström.
-
Ulf Kristersson fick två dagar till på sig att bilda regering, men frågan är om han hinner gå i mål innan klockan tickat klart.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson fortsätter att försöka bilda regering, även om allt är "i princip helt klart". I morgon fredag är det dags att träffa talmannen igen.
Bristen på förtroende mellan SD och andra partier har satt käppar i hjulet. Samtidigt går Johan Pehrson ut med att Liberalerna inte kan lova M-ledaren stöd i en statsministeromröstning.
Fredrik Furtenbach har själv ställt frågan till Ulf Kristersson om vilka som ska sitta i regeringen och fick minst sagt ett snårigt svar.
Sveriges reaktioner på IranHändelserna i Iran har fått stort genomslag i svenska medier och inrikespolitiken. På måndag presenterar utrikesminister Ann Linde och EU nya sanktioner. Kommer Sveriges balansgång i Iranfrågan att förändras med den nya regeringen?
Medverkande:
Fredrik Furtenbach och Tomas Ramberg, inrikespolitiska kommentatorer Ekot.
Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent
Programledare: Parisa Höglund
Producent: Viktor Mattsson
Tekniker: Joar Jonsson
-
Om drottningarnas drottning och monarkiernas monarki. Vad händer med stödet för det brittiska kungahuset nu när själva kittet, drottning Elizabeth inte längre finns.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Storbritanniens drottning Elizabeth II är död. Runtom i världen uppmärksammas världens längst sittande monark i modern tid. Världens ledare har skickat kondoleanser och landssorg kommer att råda fram till sju dagar efter drottningens begravning.
Londonkorrespondent Stephanie Zakrisson berättar om ett land i chock och vad som väntar kung Charles III som nu tar över tronen.
Drottning Elisabeth slog i somras thailändske Kung Bumibols rekord som längst sittande regent. Båda regerade i över 70 år. Asienkorrespondent Peder Gustafsson berättar hur landssorg påverkar en hel nation.
Hör korrespondent Johan-Mathias Sommarström om den ohotade monarkin i Saudiarabien och om monarkins framtid världen över.
Statsvetare Anders Sundell förklarar vad som sker när ett land förlorar sin stabila monark.
Programledare: Helene Benno
Producent: Catarina Spåre Gustafsson
Tekniker: Josef Reinhold
-
Utrikeskrönika 24 juni 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Istanbul, fredag.
Det är midsommaraftons morgon.
Solen glittrar i Bosporen, på avstånd syns några mörka delfiner leka. De bryter graciöst vattenytan och betraktas av cirklande, skriande måsar. Tarva på fiskar.
I dag vill jag vara en sådan där delfin, som leker tillsynes bekymmerslöst i vattnet.
Vintern och våren har bestått av krig.
Alla dessa människor, förtvivlade, sörjande, utblottade och desperata.
Offer för en oprovocerad Rysk invasion i Europa, ett ryskt roffande av land som inte tillhör dom men som de till varje pris ska ha.
’Det är så hänsynslöst.
Nu har jag landat, funderat, fått det vi sett i Ukraina att liksom sjunka in.
De gråtande människospillrorna kryper innanför skinnet på mig. Deras förtvivlan är så bottenlös och jag kan inte hjälpa, ingen kan hjälpa.
Som 70-årige Kolja.
”Allt är fint” sa han med ironi drypande i rösten när han kom ut från den sönderbombade brädhög som var hans hus. Han grät sedan, floder. Han var en stolt man, stolt och bedrövad, sörjande, på samma gång.
Eller mannen som begravt sin hustru i trädgården.
Tillverkat ett enkelt träkors som märkte hennes krav.
Han var kärv först, ville inte prata. Men sedan kom tårarna där också.
Eller det äldre paret vars son, journalisten, förts bort av ryska soldater. Nu svävar de i ovisshet. ”Lever han”, ”Torteras han”, ”Var hålls han fången”.
De var rädda att de ska hinna dö innan sonen släpps. Om han fortfarande lever.
Jag tänkte skriva om något fint, något vackert. Som kvinnan som planterade blommor vid frontlinjen. ”Också i krig måste det finnas skönhet” sa hon när hon grävde för pioner. Hon sprudlade när hon fick höra att vi var svenskar. ”Mitt barnbarn flydde till Sverige, svenskarna var så snälla mot henne, hon har fått en cykel”
..Men det finns inte så mycket fint i krig, kanske viljan att hjälpa, men den har också brister när allt sätts på sin spets och det blir var man för sig själv.
Möten från de svårast utsatta smittar av sig, sätter sig som en hinna, eller tagg i själen. Där bor redan minnen från Jemen, Syrien, Irak och andra ställen där människor tvingas lida för att andra inte kan komma överens eller drabbats av plötsligt storhetsvansinne.
Nej, nu vill ja ta midsommar- som en delfin i Bosporen. Dyka upp och ner ur vattnet, få kallsupar till jag hostar. Fast lika graciös som Bosporens delfiner kommer jag aldrig att bli, liknar väl mer en valross. Men drömmen om delfinen kommer alltid att vara där, liksom drömmen om fred.
Johan-Mathias Sommarström, Istanbul
[email protected] -
Utrikeskrönikan 1 juni 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kyiv, onsdag.
Musiken sprakar från bilhögtalaren, mannen ser glad ut bakom ratten, sjunger med i den ukrainska folksången, Ти ж мене підманула (Ty zh mene pidmanula), du har ju lurat mig.
Bilen går på tomgång. Han är i alla fall inte sist i den kilometerlånga bilkön till bensinstationen. Och det är kanske i sig värt att fira, att det finns en mack som funkar, trots bränslebristen, att han har en bil, att sommaren har kommit till Kiev – trots kriget.
För drygt en månad sedan, när vi var här sist vilade tunga moln över den ukrainska huvudstaden. Vårsnön förblev orörd på de tomma gatorna, kort efter att ryska styrkor hade lämnat. Och efter sig förstörda hus, skräck och sorg i närförorterna Irpin, Butja, Borodjanka.
Kvar står utbrunna skal av det som för bara månader sedan var någons hem. Där folk firade födelsedagar, planerade bröllop, levde sina vardagsliv. Nu förstörda skal. Hur går man vidare? Går det ens, frågade vi och många andra då.
Men människor är väl sådana, vi vänjer oss på något märkligt sätt, sa en kvinna till oss vid en tappkran i Mykolaiv, en frontstad med sönderbombade vattenledningar. För vad annars göra? Sörja? Nej, det orkar jag inte, sa hon innan hon gick sin väg.
Nu är kastanjeträdens blad gröna, blommar här i Kiev. Utan skuld.
Krig är sorg och förödelse men när den första chocken lagt sig – också vardag. Unga skålar på en uteservering, par promenerar längs huvudgatan Khreschatyk, håller varandra i handen, skrattar.
En dörr till ett konstgalleri står på vid gavel. Det är fullt i lokalen, människor svettas i trängseln, spiller bubbel från billiga plastglas. Vernissage med satiriska verk om kriget.
Men en konstutställning, nu?
Varför förvånad? Frågade utställningskuratorn.
“Ja, det är krig och det ukrainska folket lider men vi måste fortsätta försöka vara mänskliga, inte låta det tas ifrån oss, inte låta dem förvandla oss till tanklösa varelser som bara försöker överleva som om livet är ingenting värt”
Även i de mörkaste stunderna måste så vara. Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande, sa Hasse Alfredson på Tage Danielsons begravning, sin allra bästa väns.
Det kan vara tungt, men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände… All den här sorgen tynger ner Jorden, sa han.
Lubna El-Shanti och Johan-Mathias Sommarström, Kiev
-
Utrikeskrönikan 27 maj 2022
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, fredag.
Krig.
Alla dessa krig, det går inte att undvika att de kryper innanför skinnet på en. Särskilt inte när man varit på plats. Mött alla dessa människor vars liv smulats sönder likt pepparkakshus på en julgransplundring för 10-åringar.
Här skulle jag återigen vilja berätta om alla öden, alla söndertrasade liv. Skulle vilja försöka få er alla att förstå hur krig sprider förödelse och skräck långt över begripligheten.
För ibland är det svårt att förstå.
17-åringen i Mosul vars hela familj hade förintats av amerikanska bomber. Amerikanska. Han hade oturen att bo i ett hus där terrorsektens krypskyttar förskansat sig på taket. Huset bombades, prickskyttarna dog men det gjorde också hela 17-åringens oskyldiga familj.
Eller Nikolaj som vi mötte i Mykolaiv. I skuggan av vårens första solstrålar berättade han att hans familj var borta men vi kunde inte begripa. Borta är väl bara att de rest iväg. Flytt till tryggheten.
Men hans familj var döda.
Hustrun, barnen, barnbarnen.
Hela hans hus var förstört, bara en av väggarna stod kvar. Allt han ägde var sönderbombat, hela hans liv, kärlek och mening förintat.
Det i ett krig som inte ens får kallas krig – åtminstone inte i Ryssland.
Det får min skruvade hjärna att tänka på John Cleese.
Kommer ni ihåg serien Fawlty Towers där Cleese spelar förvirrad hotelldirektör.
När tyskarna kommer på besök.
Cleese rollkaraktär Basil kämpar med att inte nämna kriget: ”Don't mention the war”. Basil gör allt för att inte nämna kriget men fäller den ena kommentaren efter den andra, nämner alla tyska krigsförbrytare tills hans tyska gäster bryter ihop.
Vad är det, frågar Basil.
Vi blir ledsna. Måste ni prata om kriget hela tiden?
Det var ju ni som började.
Det gjorde vi väl inte?
Inte? Ni invaderade Polen.
Sketchen får mig att tänka på två saker, dels hur man i Ryssland inte får kalla ett krig för vad det verkligen är.
Men också att Fawlty Towers som är inspelat 30 år efter andra världskrigets slut lyckas skildra hur tyskar fortfarande fick betala den kollektiva skulden av alla förbrytelser som begicks av nazisterna. Mycket tyder väl på att det kommer att bli samma sak för ryssarna.
De är ute i kylan i omvärlden. Få vill ta i dem med tång. De får inte delta i idrottsevenemang, inte resa, ingen vill göra affärer med dem.
Undrar om han ens tänkte på konsekvenserna, ledaren, när han i februari beordrade invasionen av det som inte får kallas ett krig.
Kriget som inte får kallas krig kommer av allt att döma att pågå länge, Ryssland har på många sätt redan förlorat, men inte lika oåterkalleligt som alla civila som liksom Nikolaj fått sina liv söndertrasade.
Det ryska propagandamaskineriet kommer att försöka nästla sig in också här.
Men vi som ännu får tänka fritt behöver aldrig glömma hur det började, vilka som är invaderade och vilka som invaderat och vi behöver aldrig lyssna på uppmaningar med innebörden ”Don't mention the war”.
Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent som nu också reser i Ukraina
[email protected] -
Sveriges medlemsansökan till Nato är klar men Turkiets president protesterar högljutt. Vad är hans problem egentligen?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Turkiet motsätter sig svenskt NatomedlemskapTurkiets president Erdogan har sagt att Turkiet inte kommer att godkänna ett svenskt och ett finskt Natomedlemskap. Hur kommer det sig och hur långt är Sverige villigt att gå för att gå honom till mötes?
En historisk vecka i svensk politikDet gick fort och nu är det klart: Sverige ansöker om medlemskap i militäralliansen Nato. Vi ger dig bilderna och analyserna får denna historiska vecka i Sverige.
Medverkande: Fredrik Furtenbach, inrikespolitisk reporter på Ekot, Katarina Helmerson, politikreporter på Ekot och Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent.
Programledare: Parisa Höglund
Producent: Viktor Mattsson
Tekniker: Johanna Carell
-
Utrikeskrönika 5 maj 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Odessa, torsdag.
Ett skratt förlänger livet, kanske är det därför den judisk-ukrainske fotografen Boris Bukhman som vi träffade här i Odessa skojar nästan hela tiden.
Heter du Johan, säger du? Det är ju ett judiskt namn. Häng med till synagogan så kan vi uppgradera dig, göra en liten chop-chop så blir du en riktig jude med bums, säger Boris och skrattar.
Han är en tvättäkta Odessit, Odessabo. Hans gammelgammel mormor föddes här, liksom hans barn och barnbarn. Humorn och skrattet finns i Odessas blod.
Odessiter skrattar alltid, ibland genom tårarna, för hur ska man annars överleva svåra tider, säger han.
När vi promenerar med fotografen Boris genom det gamla judiska kvarteret, Moldovanka, hälsar han glatt på alla. Här bor min muslimske vän, säger han och pekar på ett av husen.
När vi ses, säger jag Salam Aleykum, han svarar Shalom.
Det här är Odessa, här bor folk med alla möjliga bakgrunder, etniciteter, men i dag är vi alla ukrainare.
Jag kommer aldrig lämna den här staden, jag klarar mig inte utan Odessa och Odessa klarar sig inte utan mig. Och jag lovar, om jag gud förbjude, träffar på en så kallad befriare, en ryss som påstår att vi behöver räddas från nazister, så kommer jag med stolthet döda denne ockupant, vi behöver inte räddas.
När mina vänner ringer från utlandet och frågar hur det går, var alla nazister i Ukraina håller hus, så svarar jag, de hänger i synagogan, tillsammans med sina judiska vänner. Den Odessitiska ironin, sarkasmen.
Han tar oss till en av de stora synagogorna i staden och en intilliggande koscherbutik, samtidigt som han stolt berättar om det judiska livet i staden, kulturen.
Fast vet ni, egentligen är jag inte jättereligiös, viskar han. Men ibland så ber jag. Särskilt när mina vänner bjuder mig på middagar och serverar griskött, då blundar jag, lägger mina händer över tallriken och ber en bön: kära gud, må du förvandla denna rätt till fisk, och så blir det fisk och så äter jag det, säger han och skrattar.
Äter ni också fisk i Sverige? Ni gillar sån där rutten fisk, väl. Jag har aldrig fått äran att smaka.
Vi lovar att han ska få det en dag, när vi kommer tillbaka. I gengäld för det löftet ger han oss Matza i gåva, judiskt osyrat bröd som liknar det svenska hårda tunnbrödet. Passar perfekt till surströmming.
Som den judiske Odessiten, författaren och krigskorrespondenten Isaak Babel skrev i sina noveller från staden: en man från Odessa kan äta vilken gryta som helst, bara det finns vitlök och lagerblad och lite humor.
Lubna El-Shanti och Johan-Mathias Sommarström, Odessa
lubna.el-shanti@sverigesradio
[email protected] -
Utrikeskrönikan fredag 29 april 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, fredag.
Kareem är död.
Han blev fyra år.
Kareem dog för att vuxna män inte kunde komma överens.
Han dog för att stolthet inte låter sig tummas på.
Jag kommer ihåg Kareems stora nötbruna ögon, slangarna in i hans kropp.
Hur han drog i mitt skägg med sina små fingrar.
Han bodde 15 minuter från sjukhuset men eftersom krigande män kontrollerar olika delar av staden han bodde i och inte kunde komma överens om ens lättnader för vanliga civila, var han tvungen att göra en resa på sju timmar för att komma till sjukhuset han nästan kunde se från sitt fönster.
Hans lilla kropp orkade inte.
De nötbruna ögonen har slocknat, fingrarna stelnat.
För Kareems familj är sorgen oändlig.
Saknaden avgrundsdjup.
Kareem blev ett av krigets offer i Jemen.
Men han dog inte av bomber eller kulor, han dog av en annan sorts hänsynslöshet och avsaknad av respekt för mänskligt lidande, mänsklig värdighet.
Det är ingen tom klyscha att de mest skyddslösa drabbas värst i krig.
Inte bara de som dör i strider, också barn som förlorar sina föräldrar, sina syskon, sin framtid.
Jag glömmer aldrig det lilla spädbarnet under Gazakriget 2014. Hela familjen hade dödats i ett bombanfall men den livlösa lilla kroppen kunde inte föras till ett bårhus utan förvarades i en glassfrys i väntan på begravning.
Kontrasterna så brutala.
Den färgglada glassfrysen vars bilder på läckerheter utlovade löften om njutning – men däri – under det genomskinliga locket – ett släckt liv. Ett barn, en framtid som aldrig blev.
Eller pojken i Aleppo, jag minns honom så väl.
Tunga tårar föll nerför hans dammiga kinder.
Hela hans familj hade dödats i ett helikopteranfall. 11-åringen var helt ensam, utlämnad, ett lätt byte för illasinnade.
Många av de barn jag sett fått betala krigets pris vill jag egentligen bara glömma.
Vill inte påminnas om den ondska eller om det är likgiltighet som fått deras söndertrasade lemmar eller livlösa kroppar att etsas fast i mitt minnes mörker.
Nu sker det igen.
Utanför ett bombat bostadshus i Odessa ligger en hög av blommor. I mitten två rosa nallar. En i form av en sagohäst med garn som man. Nallar för att hedra en tremånaders bebis som tillsammans med sin unga mamma dödades av robotar avfyrade av mänskliga fingrar. Kalla fingrar.
Men längre österut hedras ingen med nallar.
I Mariupol trycker barn och mammor i ett stålverks källare utan att se dagens ljus. De försöker överleva och vet att varje explosion de hör, varje tryckande smäll som vibrerar i bröstet kan ha varit ytterligare liv som släcktes.
Så även om de överlever, även om de lyckas fly kommer minnet av rädslan och de ångestbringande dödliga ljuden aldrig att försvinna.
Men varför attackeras barn? Varför attackeras civila?
Tja, det sägs att man vill bryta ner kampviljan. Men är det verkligen så?
Skulle någon attackera mina barn skulle jag snarare explodera i raseri och kampvilja, för när det verkligen gäller, finns det inget som är så viktigt som våra barn – och kanske är det just därför de utsätts.
Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent
[email protected] -
Ryssland anklagas för krigsbrott och folkmord under kriget i Ukraina. Själva motiverar man övergreppen genom att hävda att ukrainarna är nazister.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Civila som skjutits med nackskott, vissa med bakbundna händer. Raketbeskjutning mot familjer som försöker evakuera. Bilder från städerna Butja, Irpin och Borodjanka vittnar om den ryska militärens brutalitet.
I P4 Världen berättar Malcolm Dixelius, journalist och Rysslandskännare, om den ryska arméns metoder och hur ryssar ser på krigets våldsamheter. Våra korresponter Lubna el Shanti och Johan-Mathias Sommarström rapporterar om krigets känslokalla framfart men även om hoppet som finns i Ukrainas raserade städer.
Programledare: Kajsa Boglind
Producent: Catarina Spåre Gustafsson
Tekniker: Tim Kellerman
-
Lubna El-Shanti och Johan-Mathias Sommarström gästar Kvällspasset för att svara på lyssnarnas frågor om kriget i Ukraina på plats från landet. Hur ser livet ut för befolkningen i Ukraina? Och hur är framtidsutsikterna för fred? Programledare: Sarit Monastyrski.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Uppsving för kampsånger, gå på toaletten i krig och corona-situationen i UkrainaHur ser kulturen och kulturlivet i Ukraina ut? Hur går det med fredssamtalen? Vad händer med corona-situationen i landet? Hur går människor på toaletten? Och hur mår barn och gamla? Det är några av de lyssnarfrågor som Lubna El-Shanti och Johan-Mathias Sommarström svarar på i den här podden.
- Se mer
