Sokrates Podcasts

  • I veckans avsnitt så pratar vi om hur man slutar följa strömmen och börja tänka för sig själv.
    Enligt Sokrates, en öppen dialog för alla som ville delta. Han ställde bara tre krav på sina samtalspartners: De skulle tala utifrån egen övertygelse – inte upprepa vad andra sagt. De fick inte lägga fram motsägelsefulla argument. De var tvungna att tydligt kunna definiera de begrepp, ord och uttryck de använde.

  • Välkommen till Audiovideoklubben. En podcast om regissörer och filmserier med Viktor Landegren och Alexander Wahlgren.


    I det femte avsnittet av miniserien om MCU Phase 1 pratar Alex och Viktor om Captain America: The First Avenger

    Viktor har inte förberett en ny melodi för jingeln, Alex går igenom Captain Americas historia och det pratas om Sokrates, Jurassic Park-franchisen, Eurotrip, Chris Evans andra roller, Tidsresefilmer och Peter Jackson.

    Vem designade Boba Fett? Hur krympte Marvel Chris Evans kropp? Hur hanterar man Kevin Spacey? Kan Viktor sluta prata om Kenobi?

    Detta och mycket, mycket mer i veckans Audiovideoklubben.


    Gilla, dela och sprid gärna våra inlägg. Det hjälper oss verkligen att nå ut till nya lyssnare i poddbruset!


    Följ oss gärna på Instagram, Twitter och Facebook.


    Hjälp oss nå våra mål genom att bli en Patreon på Audiovideonattklubben där du kan ta del av extramaterial som tack för ditt stöd.


    Patreon.com/audiovideoklubben

    Instagram.com/audiovideoklubben

    Facebook.com/audiovideoklubben

    Twitter.com/audiovideoklubb


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Under historien har synen på döden förändrats och de döda har blivit föremål för olika maktanspråk. Kristoffer Leandoer funderar över vad vi ska med döden till, om vi ändå inte får vara ifred.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Varje morgon kör jag förbi Martyrkyrkogårdens kulle i Tirana där albanska kommunister som stupade i partisankriget mot italienare och tyskar ligger begravda. Trots att han dog fridfullt fyrtio år efter andra världskrigets slut begrovs även landets ledare Enver Hoxha där 1985 under högtidliga former. Men med kommunismens fall fråntogs Hoxha retroaktivt denna utvaldhet, han hörde inte hemma bland martyrerna längre. I april 1992 öppnades graven vid en ny offentlig ceremoni, diktatorns kvarlevor grävdes upp och flyttades till en allmän begravningsplats på andra sidan stan. Det var den värsta dagen i mitt liv, har Hoxhas son sagt om gravöppningen.

    Och då vet Ilir Hoxha ändå var han har sin pappa: barn och barnbarn till regimens offer letar alltjämt efter sina bortförda och försvunna anförvanter; arbetet med att spåra upp offrens kvarlevor och ge dem en riktig begravning är en viktig del i landets ännu pågående läkeprocess och bearbetning av det förflutnas trauma. Närmast profetiskt hade den albanske författaren Ismail Kadaré redan 1963 skildrat detta myckna grävande i romanen Den döda arméns general, där en melankolisk italiensk general åker runt i ett regnigt och slutet efterkrigs-Albanien med en präst och gräver upp benen efter andra världskrigets stupade italienska soldater för återtransport till hemlandet.

    Alla dessa kvarlevor är argument, inlägg, vältaliga påståenden eller förtiganden.

    ”Så länge vi finns till finns icke döden; när döden finns, finns icke vi.” Svårare än så var det inte enligt den grekiske filosofen Epikuros, mer än så behövde man inte bekymra sig över det hinsides. Det är en tanke som mänskligheten kunnat hämta tröst ur i 2 300 år. Men i fallet Enver Hoxha och Albanien hade Epikuros tydligen inget att erbjuda.

    Uppenbarligen kan vi finnas även när döden finns. Uppenbarligen finns det ett liv efter döden. Åtminstone i politisk mening.

    Filosofen Hans Ruin kallar det ”att vara med de döda” i en bok som heter just Being with the dead där han argumenterar för en syn på människan och det mänskliga som inte gör halt vid livets slut: varje mänskligt samfund omfattar i praktiken både levande och döda. Ruin vidgar Sokrates berömda definition av filosofi som konsten att dö: enligt Ruin är filosofi konsten att leva samman med de döda.

    Utifrån den franske sociologen Robert Hertz epokgörande studier i dödens riter och praktik visar Ruin hur döden i de flesta kulturer inte är ett oföränderligt tillstånd utan en process precis som livet: den döda kroppen liksom de sörjande har flera stadier att gå igenom innan skilsmässan är avslutad och de sörjande kan leva som vanligt igen.

    Det kanske inte alltid är lika påtagligt som i den turkiska stenåldersstaden Çatalhöyük, där invånarna sov direkt ovanpå de döda, på plattformar av lera som byggts ovanpå gravar där de döda vilade i fosterställning. Men vi är med våra döda, som Ruin säger. De är medborgare i samma samfund som vi, med rättigheter som går att kränka eller kämpa för. Och därför har också de dödas rättigheter blivit en angelägenhet i flera av den västerländska litteraturens portalverk, till exempel Antigone och Iliaden.

    I boken Moment of Reckoning, alltså ”Räkenskapens stund”, hävdar den amerikanska religionshistorikern Ellen Muehlberger att döden genomgick en förändring i den kristna världen under senantiken: livet tog helt enkelt inte längre slut bara för att man dog.

    Fram till dess hade kristna kunnat möta döden bekymmersfritt, den var det garanterat lyckliga slutet på deras historia. Det som hände under 300–400-talet var att döden flyttade från slutet av historien till mitten. Själva dödsstunden blev alltmer central i en människas biografi. Hela predikningar strukturerades som sofistikerade hörspel kring dödsögonblicket, där prästen spelar alla roller och till exempel beskriver hur rosslingarna i den döendes strupe ”liknar ljudet av en såg som börjat ta ner ett träd som märkts ut för att fällas”. Det påminner om scenen i Det sjunde inseglet där Döden börjar såga ner trädet som skådespelaren Skat klättrat upp i: frågan är om inte Muehlberger skildrar starten på den medeltida dödsfixering som ger Bergmans film dess grundton.

    Döden blir nu måttet på kvaliteten hos ett människoliv. I Eusebios biografi över Konstantin, skriven direkt efter kejsarens död 337, skildrar Eusebio Konstantin som bättre och lyckosammare än både Alexander den store och perserkungen Kyros, trots att deras fälttåg var lyckosammare, deras segrar fler och deras erövringar större. Varför? Jo, för Konstantin dog bättre – vid hög ålder, med ordning och reda i såväl sina egna som rikets affärer.

    Som pedagogisk kontrast till Konstantins och andras exemplariska frånfällen börjar tidens kristna författare samtidigt frossa i utdragna skildringar av skräck och plåga: hedningars eller dåliga kristnas dödsstunder. Döden förändras från frälsning och befrielse till rannsakan och dom, eventuellt en port till evig pina.

    Ingående skildrades hur själen drogs ur den livlösa kroppen med hjälp av fiskkrokar, hur de saligas himmelska städer doldes i insektssvärmar, så att pilgrimerna i det hinsides inte kunde hitta dem på egen hand, utan bara om de leddes av en Guds ängel.

    Fiskkrokar och insektssvärmar: det slår mig att vår fantasi ändå är bra mager, vi kan inte föreställa oss något vi inte redan sett, vi kan inte hitta på nya former utan bara lägga pussel med de gamla vanliga.

    Eftersom människan ska dömas enskilt måste hon kunna uppvisa giltigt prov på sin identitet även i det tillkommande, inte bara befrias från sin jordiska lekamen och uppgå i en kollektiv salighet. Det blev nödvändigt att behålla kroppen som identitetshandling, eftersom ansvar skulle utmätas. Därför lades större vikt vid kroppens vidare öden, på gravplatser och begravningar.

    Varför förändrades synen på döden just då? Det är lätt att räkna ut: förvandlingen av dödsstunden från lyckligt slut till domstolsförhandling ägde rum samtidigt som kristendomen blev statsbärande. Det gällde makt och realpolitik. Eftermäle, gravplatser och begravningar användes både för att demonstrera att man hade makten och för att legitimera den. Var man på fel sida politiskt, ökade risken att ens kvarlevor också skulle hamna på fel sida. Frågan om en rätt död, vem som är martyr och inte – och en rätt behandling av de döda – blev makthavarnas slutgiltiga sätt att både legitimera sin egen makt, och utöva den: sköter du dig inte, får du ingen plats på kyrkogården och riskerar därmed din plats i nästa värld.

    Jag finner allt det här grävandet i döda kroppar och deras politiska symbolvärde högst provocerande: räcker inte alla ställningstaganden som yttervärlden avtvingar en medan man lever? Om man inte får vara ifred ens när man är död, när ska man då få vara det? För egen del tänker jag hålla fast vid Epikuros: när jag dör upphör jag att vara ett bekymmer. Åtminstone för mig själv.

    Kristoffer Leandoer, författare

  • Kulturredaktionens Mattias Berg funderar på kunskapens omöjligheter och på den svenske orientalisten Jacob Jonas Björnståhl, som kunde och visste så mycket mer än de flesta, men ändå föll i glömska.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Då och då tänker jag på kunskap. På vad jag kan och – oftast – inte kan.
    Undrar varför jag aldrig tidigare lärt mig, eller kanske ens hört talas om, något helt slående.

    Ofta gäller det arkeologi. Ett eller annat som bokstavligen grävs fram ur historiens djup: som en bit ren kunskap. Materialiserad, fossiliserad, transformerad till marmor eller terrakotta.
    Ibland kan det förändra min syn på hela arkeologins natur, eller kanske människans. På hur vi kan glömma nästan oförglömliga saker.
    Ikonen för de tankegångarna är väl Pompeji. Den blomstrande romerska handelsstaden som började försvinna ur människans minne något hundra år efter Vesuvius utbrott år 79 – och sedan låg där helglömd och praktfull under jordlagren i över ettusen år.

    Jag kan också slås av de grekiska lämningarna på Sicilien, där jag tillbringar rätt mycket tid.
    Till exempel av en relativt obesökt och oturistig plats vid namn Selinunte, antikens Selinus, på västra delen av ön. Europas allra största arkeologiska utgrävningsplats.
    Här, och vid flera andra ställen på ön, finns mer eller mindre välbevarade grekiska tempel från 600-talet före Kristus. Alltså ungefär etthundra år innan Aten började bli en regelrätt stadsstat, på det grekiska fastlandet och inte på Sicilien.
    Kolonin ute i havet låg alltså liksom steget före imperiets huvudstad vad gällde praktfulla monument.

    Dessutom var det i just Selinunte som några av de första insikterna om att antiken inte alls var vit som marmor föddes. Att den snarare var helt kulört: med tempel och statyer målade i de bjärtaste färger.
    Vilket den tysk-franske arkitekten Hittorf gjorde kolorerade rekonstruktioner av, vid Selinunte, redan på 1850-talet. Ändå skulle det dröja innan insikten om antikens färger spred sig i vidare kretsar.

    Men visst, jag vet att kunskapsmassan är oändlig. Att ju mer man lär sig om något, desto tydligare blir insikten om hur lite man ändå vet – som redan Sokrates sade. Och jag vet att så mycket måste pressas in i historieundervisningens få lektionstimmar.
    Ändå häpnar jag ofta över att jag inte fått veta något om så många fantastiska saker och ting genom mänsklighetens utveckling.
    Som tidig sextitalist fick jag till exempel varken i grundskola, gymnasium eller på universitet ens höra talas om ett så centralt begrepp som den muslimska guldåldern.
    En guldålder som varade i ett halvt millennium, mellan ungefär år 750 och 1250, och vars förgreningar avsatt så många hisnande vackra arkitektoniska mästerverk på Sicilien eller i Alhambra, bland annat.

    Jag tänker på den guldåldern, och på kunskapsbegreppet mer allmänt, när jag läser om vår otrolige orientalist Jacob Jonas Björnståhl.
    Honom hade jag inte heller hört talas om – fast jag nog borde, med mina specialintressen.
    Hans plats i svensk kunskapshistoria befästs också genom den helt magnifika boken Björnståhls resa. Där gör fyra forskare från språk-, religion- och litteraturvetenskap något jag aldrig tidigare sett i utgivningen utanför de akademiska förlagen. Ett rasande ambitiöst försök att på 500 packade sidor, utifrån sina respektive infallsvinklar, fånga den här upplysningsgiganten.

    Men det är inte lätt, ens för specialister.
    Björnståhl tycks nästan för fascinerande för sitt eget bästa. Blir på gränsen till en sagofigur från den rastlösa, delvis osorterade, kunskapsinhämtningens tid – som hos oss inte kallas guldålder utan ”upplysning”.
    Inte minst var Björnståhls förmåga att ta sig in överallt helt förbluffande. Få träffa de allra största som på ett pärlband genom Europa. I Schweiz Voltaire, i Tyskland Goethe, i Frankrike Rousseau och i Holland Diderot.
    Björnståhl tycks också samtala med dem alla som mer eller mindre jämbördig. Om lärda ting, spatserar, dinerar.
    Och om jag inte koncentrerar mig på allvaret – Björnståhls närmast besatta sökande efter denna kunskap – kan jag nästan se honom framför mig som en upplysningens Zelig. En gestalt likt Woody Allens filmfigur liksom inklippt i centrala historiska sammanhang, bredvid de allra mest kända gestalterna.

    Men kunskapsjakten var verkligen ingen lek eller pose för Björnståhl. På många sätt blev den snarare hans personliga hävstång.
    Från det modesta ursprunget som son till en fänrik i lilla sörmländska Näshulta fick han som tolvåring, vintern 1743, fotvandra till Strängnäs trivialskola. Där blev han redan före tonåren undervisad i latin, antik grekiska och hebreiska.
    På gymnasiet lade han även till syriska och kaldeiska – och skrev så småningom en avhandling på latin med den svenska titeln ”Hebréernas Tio Guds Bud belysta av den arabiska dialekten”. Genom den fick han en docentur i arabiska.

    Ändå, trots kunskapens användbarhet för att skaffa sig ett bättre liv, tycks den för Björnståhl primärt ha haft ett egenvärde.
    Han var lika upphetsad över stort som smått i sina hundratals resebrev. Till en början publicerade i tidskriften Tidningar om Lärda saker, för att sedan bli ymniga samlingsvolymer under tidningsmannens Gjörwells redaktörskap.
    Det kunde handla om en nyöversättning av ett språkvetenskapligt storverk om antika dialekter. Eller märkvärdiga arkeologiska upptäckter, hisnande utsikter eller en viss typ av odlingsmetoder.
    Eller om det sagolika bibliotek i Oxford han beskrev som en ”skattkammare för den orientaliska litteraturen”. Dit han, mot all kutym, fick egen nyckel och satt där från sex på morgonen till åtta på kvällen.

    Så småningom tog sig Björnståhl under sin tolv år långa resa även till Konstantinopel, ett av den orientaliska kulturens verkliga centra, och till Grekland. Där var uppdraget att hitta de avgörande manuskripten i ensligt belägna kloster.
    Den felande länken mellan det orientaliska, det antika och det kristna. Bibelns själva källkoder.

    Björnståhl dock dog av rödsot långt innan han hittade vad han sökte. Fick därmed inte heller veta om sin slutgiltiga kröning, som anlände brevledes för sent: utnämningen till Professor i de orientaliska och grekiska språken vid Lunds universitet.
    Det är en ödets ironi, bland många gällande honom. Mycket av det viktigaste kring Björnståhl har också försvunnit spårlöst: alla hans personliga resejournaler, liksom den ståtliga minnessten som restes efter honom i Thessaloniki.
    Men den definitiva ironin är kanske att jag tidigare inte ens hört talas om Björnståhl. Att han, trots alla sina kunskaper, själv inte blev en bit av vad vi nuförtiden definierar som riktigt nödvändig kunskap.
    Världsresenären reste alltså aldrig hela vägen in i vårt kollektiva minne. Till läroplaner eller kurslitteratur, eller åtminstone någon halv lektionstimme på gymnasiet.

    Så jag fortsätter att tänka på kunskapsbegreppet: dess möjligheter och omöjligheter. På till exempel Björnståhl och Selinunte och guldålder och upplysning. På människans minne och glömska.
    Och på allt jag aldrig fått lära mig att jag borde lära mig.

    Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionen

    Litteratur

    Johan Stenström, Vassilios Sabatakakis, Carla Killander Cariboni och Catharina Raudvere: Björnståhls resa – Europa och Konstantinopel 1767–1779. Makadam förlag, 2021.

  • Frihetsdressyr. Frivillig hantering. Fri. Hur fri är egentligen en häst. Kan man sätta samman två ord som står i direkt motsatts till varandra, som "frihet" och "dressyr"? Om detta och mycket annat kring ämnet frihet pratar jag och Morotspoddens egna Sokrates i detta avsnitt. Astrid kommer tillbaka, var så säkra och missa för allt i världen inte hennes workshops som kommer under våren.

    Du hittar mig på www.lenamaneaequine.se och Astrid på www.astridpleijel.com

    Vill du stötta podden så kan du göra det genom att swisha valfri summa till 1236718118 (märk betalningen med "podd") Du kan också dela avsnittet med dina vänner på sociala medier och lämna en recension.

    Tillsammans sprider vi kunskap så att fler hästar får bättre liv.

    Tack!

  • Många själar har gått vilse i jakten på sanningen om Palmemordet. Kulturredaktionens Olof Åkerlund reflekterar över teorier som alltid saknar minst en pusselbit.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.

    1963 presenterade en trettiofemårig filosof vid namn Edmund Gettier ett par tankeexperiment som fick de akademiska korridorerna att skälva. Ett av dem löd ungefär så här: Personerna Mario och Luigi har båda sökt en tjänst som rörmokare. Mario har av skäl vi inte behöver gå in på mycket starka belägg för två saker:

    1) Det är inte han själv, utan Luigi, som kommer att få jobbet

    och

    2) Luigi har tio mynt i sin ficka.

    Mario tror alltså, på goda grunder, att följande påstående är sant ”den som får jobbet har tio mynt i sin ficka”. Men så händer det, mot alla odds blir det ändå Mario som får tjänsten och även han råkar, utan att veta om det, ha exakt tio mynt i sin ficka. 

    För den som är ovan vid den analytiska filosofins ibland lite krystade exempel är det kanske inte uppenbart varför Gettiers artikel väckte så starka reaktioner. Det beror på att den tycktes motbevisa en populär definition av begreppet kunskap som sann, grundad tro. Det var ju sant att personen som fick jobbet hade tio mynt i fickan. Mario trodde också att en person med tio mynt i fickan skulle få jobbet och han hade därtill en god grund, rent av bevis, för att så skulle ske. Ändå tar det emot att kalla hans sanna, grundade tro för kunskap. Den liknar mer en tillfällighet. Och filosofin tycktes, som så ofta, vara tillbaka på startpunkten: Trots 2400 år av grubblerier fanns det ännu ingen definition av något så grundläggande som kunskap att enas kring.

    Samma år som Gettiers artikel publicerades inträffade något som skulle påverka offentligheten betydligt mer än detta filosofiska dilemma: mordet på USA:s president John F Kennedy. Ett attentat som genererat undersökande och spekulativ litteratur av ett omfång som vida överstiger det om Gettierproblemet, bland annat en kritiserad rapport från 1979 där en undersökningskommitté i representanthuset menade att det troligen låg en konspiration bakom mordet. En åsikt som delas av en majoritet av USA:s invånare, medan minoriteten nöjer sig med den ensamme gärningsmannen Lee Harvey Oswald. 

    I dessa poler gömmer sig två av människans djupa och motstridiga önskningar: Längtan efter mening och längtan efter avslut. En instabil ensamvarg utan klara motiv ger inte mening, diffusa sammansvärjningar utan bevisad koppling till brottsplatsen ger ingen känsla av avslut. Många själar har gått vilse i jakt på det ena eller andra.

    I konkurrens med dessa drivkrafter står vår längtan efter sanning och kunskap sig slätt, befarar jag. Det vi uppfattar som den bästa storyn vinner oftast. Det gäller för övrigt även inom filosofin, en disciplin som så gott som aldrig erbjuder avslut. Till exempel var Gettier var egentligen inte först med sitt dilemma. Det hade presenterats i olika varianter sedan medeltiden, men tajming och slagkraftighet gjorde att problemet sedan 1963 bär hans namn.

    Kanske var det längtan efter avslut som fick Stefan Löfven att 2016 offentligt torgföra sin med största sannolikhet felaktiga tro att den ensamme gärningsmannen Christer Pettersson var skyldig till mordet på Olof Palme. Storyn om det som kallats vår motsvarighet till Kennedymordet hade satt sig, det vore på många sätt besvärligt att hitta en ny.

    Inom kort kom dock en sådan. Och det var en i vissa avseenden så pass bra story att Löfven verkade beredd att ändra sig, lite grann åtminstone. Den handlade om Skandiamannen Stig Engström, som verkade ha trasslat in sig i vittnesutsagor som överdriver hans roll minuterna efter mordet. Det är väl åtminstone så de luttrade ser på saken, de som sett PKK-spår och Christer Pettersson-rättegångar komma och gå medan mer suspekta omständigheter och individer aldrig tycks ha blivit ordentligt utredda. Andra tycker att indicierna som förtjänstfullt togs fram i Lars Larssons och Thomas Petterssons böcker – och sedan adopterades av åklagaren – räcker för att tron på Stig Engström som gärningsman ska ha en grund.

    Sann, grundad tro. Definitionen av kunskap som Gettier problematiserade kan spåras tillbaka till Platon och särskilt hans dialog Theaitetos. Där det egentligen heter “Sann åsikt förenat med förklaring”. Men redan där inser huvudpersonen Sokrates att det inte riktigt håller. Kan man ha en riktigt pålitlig förklaring utan att förutsätta åtminstone någon gnutta kunskap? Och sanningen, kan vi lägga till, är inte det kriteriet nog så problematisk? 

    I det svenska språket används sanning ofta som en ungefärlig synonym till ärlighet, motsatsen till lögn och förljugenhet, medan det i mer tekniska definitioner lätt blir en tårta ovanpå en annan: Att något är sant betyder att det liksom, tja, ligger till på det sättet. 

    Platons ord för sanning – aletheia – har däremot mytiska proportioner. Det leder ner i underjorden till glömskans flod Lethe, men den lilla inledande bokstaven alfa gör ordet till en negation. Odoldhet eller icke-glömska skulle man kunna översätta det. Eller om man, likt filosofen Martin Heidegger, har en dragning till det omständliga: Oförborgadhet. 

    För Platon är de sanningar som är värda att ta på riktigt allvar eviga och något våra odödliga själar en gång stått i förbindelse med. Våra kroppar, vår kultur och våra oprecisa sinnesförnimmelser bedrar oss däremot hela tiden, får oss att glömma det vi egentligen vet. Det gör det som vi vanligtvis kallar verkligheten till en dimmig plats fylld av glömska. Och vårt uppdrag: Att med stor möda återskapa det som glömts. Då blir sanningen inte något som slås fast med hjälp av opålitliga vittnesutsagor, utan något tidigare dolt som plötsligt visar sig och som mycket väl kan ha funnits framför våra ögon hela tiden. Lite som Stig Engström, som hela tiden fanns där: i tidningarna, på kvällsnyheterna – och på mordplatsen. Frågan är bara när och i vilken roll.

    Och det är väl så att sanningens betydelse är helt avhängig vad man frågar efter. Den polisiära och juridiska frågan om vem som höll i vapnet är kanske inte ointressant, men ändå bara en öppning för vidare frågor: Varför? Ensam eller i konspiration med någon?

    För även om det är intressant att som Gettier fundera över vad kunskap om ett faktum egentligen är, så är det ju hur allting hänger ihop vi verkligen vill veta. Vi, som törstar efter både mening och avslut.

    Så om vi någon gång får ett riktigt välgrundat svar på frågan om vem som mördade Olof Palme så kommer vi att ha en sanning men ingen kunskap. Eller kanske tvärtom: viss kunskap, men inte hela sanningen? 

    Ja, vi kommer aldrig riktigt hela vägen fram tycks det – varken med sanningen eller med Palmemordet. 

    Återstår alltså lögnen – och Palmeutredningen. 

    För medan mordgåtan på många sätt står och stampar på samma plats den gjorde strax före halv tolv på kvällen den 28 februari 1986, så har envetna granskningar gjorda av personer som Stieg Larsson, Lars Borgnäs och Gunnar Wall satt ljuset på allt från misstag till lögner och nätverk inom polisen, högerextremismen, näringslivet och statens mer dolda sidor. Och så har det olösta mordet, som enligt vissa förändrade Sverige i grunden, blivit inte bara ett slukhål för vilsna själar utan också en skola för dem som likt Platons Sokrates är beredda att misstro de föregivna sanningarna och söka vidare under ytan. Lite icke-doldhet trots allt, i den bottenlösa glömskan.

    Olof Åkerlund, medarbetare på kulturredaktionen

    Litteratur

    Platon: Theaitetos ur Skrifter, band 4. Översättning Jan Stolpe. Atlantis, 2006.

    Gunnar Wall: Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Bokförlaget Kärret, 2020.


    Om Stig Engström:

    Lars Larsson: Nationens fiende  – Om mordet på Olof Palme. Books on demand, 2016.

    Thomas Pettersson: Den osannolika mördaren – hela berättelsen om Skandiamannen. Offside press, 2021.

    Lars Olof Lampers: Palmemordet  –  tillbaka till Sveavägen. Storytel publsihing, 2021.

  • Människan lärde sig tidigt att utnyttja gifter för att överleva och döda andra. Redan för 13 000 år sedan använde människor på Zanzibar gift på pilarna för att döda byten. Naturliga gifter används också för att bedöva och fånga fiskar i floder.

    Gifter har följt människorna under historien. Osynliga och doftlösa ämnen som kolmonoxid har dödat många. Arsenik är närmast fått en mytisk ställning i historien av giftmord. Cyanid har använts för avlusning, självmord och massmord.


    I en nymixad repris av avsnitt 41 av podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Olle Matsson som är professor i Kemi vid Uppsala universitet. Han är aktuellt med boken Allt är gift. Om dödliga ämnen och dess roll i historien.


    Men ett dödligt gift kan också användas som medicin. På 1500-talet noterade naturvetaren Paracelsus att vad som är giftigt kan fungera som medicin om bara doseringen är rätt. Och arsenik har visat sig vara ett fungerande medel mot exempelvis syfilis.

    Redan under antiken har gifter använts både som kemisk krigsföring och avrättningsmedel. Världshistoriens mest kända avrättning skedde med gift när filosofen Sokrates tvingades dricka en blandning av odört, opium och vin eftersom han anklagats för att förleda ungdomen.

    Förintelsen, det värsta massmordet i världshistorien, skedde främst med cyanid under varumärket Zyklon B som tagits fram för att avliva insekter. Även insektsmedel med cyanid dödade poeten Dag Andersson år 1920 när avlusningen av hotellrummet han bodde på inte utförts på korrekt sätt.

    I

    Share this

    Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Vi går på djupet med Charles Dickens älskade novell från 1843 - den ursprungliga, viktorianska julspökhistorien! - och jämför den med dess fyra främsta filmatiseringar från 1949, 1951, 1971 och 1984. Tomas påminns om en tidig skräckupplevelse med den amorfa titelkaraktären i Karlsson på taket och Lars uppfattar en Clive Barkeresque plottrighet i Dickens vintriga andeväsen. Vi pratar också om: Mike Oldfield, In dulce jubilo, Susan Hill, The Woman in Black, Karl-Bertil Jonssons jul, Hellraiser, Candyman, The Hellbound Heart, Father Christmas, Vincent Price, God Rest Ye Merry Gentlemen, tysk expressionism, Dr Caligaris kabinett, Alastair Sim, Klaus Kinski, Dwight Fry, Spider Baby, Whistle and I’ll Come to You, Michael Hordern, Sokrates, Richard Williams, Skinn Skerping, George C. Scott, The Changeling, The Handmaid’s Tale, Jack Nicholson, Firestarter, Ricky Gervais, Extras, Trolltider, yurei, Ronja Rövardotter, Börje Ahlstedt, Omen, Musse Pigg, Bill Murray, Scrooged, Mupparna, Michael Caine, Vacancy, Titta Dom Snackar, Myrornas Krig, Skräckkokboken, Monsterboxen, Mannen med den gula rocken, Joni Huttonen och FromBeyond. Nostalgi, löst tyckande och akademisk analys.

  • Sokrates menade att det bara finns tre frågor en människa borde ställa sig. Vad finns? Vad kan man veta? Hur bör man leva? Man kan tycka att de frågorna täcker in det mesta, men Sokrates glömde den viktigaste frågan av dem alla: Vilken är världens bästa poplåt?

    Popmusik är naturligtvis det viktigaste som finns och i det här avsnittet inleder vi vår resa mot svaret på inte bara vilken poplåt som är världens bästa utan också på frågan om varför.


    Om Hamburg, tonårslustar och en av världens bästa trummisar.

    I saw her standing there är en av minst tio låtar som är världens bästa poplåt.

    En podd om musik behöver musik och musik behöver låtskrivare. Låtskrivare behöver pengar. Var med och betala STIM-avgifter så att de får vad de ska få. Och det som blir över går till Röda korsets arbete i Ukraina.

    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Om den västerländska filosofins fader. En envis typ som dyrkades av sina lärjungar, retade gallfeber på antikens atenare och var beredd att gå i döden för sina idéer.

    Nya avsnitt från P3 Historia hittar du först i Sveriges Radio Play.

    Redaktionen för det här avsnittet består av:

    Cecilia Düringer - programledare och manus

    Marie Fjellborg - research och manus

    Emilia Mellberg - producent

    Pablo Leiva Wenger - scenuppläsare

    Julia Öjbrant – ljuddesign och slutmix


    Medverkar gör också Charlotta Weigelt professor i filosofi

    Vill du veta mer om Sokrates? Här är några av böckerna som ligger till grund för avsnittet:

    Sokrates - A.E Taylor
    Rättegångenmot Sokrates - I.F Stone
    Sokrates - Louis-André Dorion
    Den antika staden - Peter Connolly

  • Det tolfte avsnittet?! Sjukt egentligen. Det handlar mycket om vilken religion Dilan ska välja samt om havet och om att känna sig förödmjukad på ett event. Hela avsnittet bygger på ingen efterforskning och således görs personporträtt av Platon och Sokrates som möjligtvis inte alls stämmer.
    Övrig info:
    Triggervarning för Nalle Puh-fobiska uttalanden i inledningen.


  • I veckans avsnitt utnämner Liv Strömquist sig själv till kärleksteoriernas Sokrates. Hon är så beläst i ämnet att det enda hon vet är att hon inte vet någonting. Trots det ger hon sig på att analysera vår tids antisingel-trend som märks bland annat i tv-programmen "Gift vid första ögonkastet" och "Ska vi göra slut?".
    Nanna Johansson har tagit del av Magdalena Ribbings etikettstips för Nobelfesten och märker att det finns stora skillnader mellan högermedelklassens och vänstermedelklassens ängslighet.
    Ola Söderholm gör som många andra den senaste veckan och försöker bena i Sverigedemokraternas eventuellt fascistiska ideologi.
    Dessutom: Birgit Friggebos behag, obehagliga spermafläckar och såklart Dick Harrison.