Tegnér Podcasts
-
I det här avsnittet möter jag min förre poddpartner Karl Gustav i ett samtal som aldrig blev som planerat, lite som Herr Horgby själv. Ett samtal blev det som nuddade Iran, Rättvisemärkt kaffe och självklart esasia Tegnér.
Producerat och arrangerat av Toni Panda.
Vinjettmusik: Early Autumn med Woody Herman & His Orcherstra
För mer information om podden, besök http://alltforjesus.se -
Varje vecka ger vi en medarbetare i uppdrag att utse veckans ord, denna vecka har Gunnar Bolin valt ordet Vårkänsla.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Den här årstiden är svår att beskriva utan att man hamnar i klyschträsket. Allt är sagt, men detta till trots så är vi mitt i den tid på året som påverkar mig allra mest. Sommaren må vara mer uppenbart underbar, men våren är lika överraskande efterlängtad när den envist kommer åter år efter år.
Ja, endast slitna uttryck hörs i mitt huvud... "det obarmhärtiga men ändå så livgivande ljuset", "kvitterbusken med sparvar", "koltrastens sång", "vinterns gamla hundskit som ligger allt gråare i rabattkanten".
Jag bläddrar i almanackan för att planera något och hamnar plötsligt på andra sidan midsommar. Hur är det möjligt? Är det bara så få veckor kvar ....?
Ni hör... allt är redan sagt, som att det går så fort, i april "den grymmaste av månader" för att gå till poesin och citera en annan lite sliten mening, denna skriven av T.S. Eliot.
Men ändå, känslan är inte mindre reell om än banal: tiden går fort, carpe vere, grip våren. Fågelskåda, skogsbada, djupandas vid en skogstjärn, lägg dig raklång i en vitsippsbacke, drick ett glas rosé vid en bristfälligt uppvärmd södervägg. Eller välj nån annan vårkliché.
Till traditionen att besjunga våren finns också den mörka sidan, lyckans och ljusets motpol. Dels det högst reella som pågår bortom den scilla - och vitsippebeklädda horisonten, men också den alldeles privata känslan av att det nya skarpa ljuset äter upp en...
Även den känslan grundligt besjungen. Litteraturen är full av skildringar där lyckan bor granne med den värsta smärtan, en sorts diktad bipolaritet. Mjältsjuka, sa Tegnér. Stagnelius konstaterade att Kaos är granne med Gud.
Tegnér kan nästan uppfattas som att han gottar sig i ångesten när han släpper loss svartalfen i just dikten Mjältsjukan, där poeten står på levnadsbanans höjd och ser hur gott allt är när svartalfen hastigt uppenbarar sig:
Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,
Och sol och stjärnor mörknade i hast
och så en bit längre fram:
Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,
En urna blott med livets aska i.
Är det en vårkänsla för vår tid? Förhoppningsvis kan en text av en annan poet skriven drygt ett hundra år senare också stämma, Werner Aspenström må förefalla lite äppelkäck bredvid det ångestskummande tilltalet hos Tegnér, det må vara som det vill med det, något av vårkänsla rymmer ändå hans dikt:
Gråvädersdagen trycker mot takåsen.
Det luktar mögel och sorgsenhet.
I hjärtats ena kammare molar raseriet,
iden andra sitter döden och gäspar.
Plötsligt kan glädjen uppenbara sig,
morgonfräck, nästan prålande,
som tuppen på en gödselstack.
-
Har vi förlorat förmågan att uppleva de där storslagna sinnesrörelserna som det talas om i romantikens diktning? Och vad söker vi efter istället? Det funderar Dan Jönsson på i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ni som var med 2010 minns kanske Youtube-fenomenet ”Double Rainbow”, en kort filmsnutt där en ung amerikan fullkomligt bryter samman inför anblicken av en… ja en dubbel regnbåge helt enkelt. Paul Vasquez som han heter, filmar den i drygt tre minuter, först med andlös bävan, men rätt snart under alltmer oregerliga utbrott av estetisk hysteri. Han kvider, skriker, snyftar, gapskrattar, allt på en gång medan kameran sakligt panorerar fram och tillbaka över regnbågen där den reser sig över en oansenlig bergknalle. Filmen fick på kort tid mer än tjugo miljoner visningar och är fortfarande ett av de mest populära internetklippen genom tiderna.Man får tänka sig att det som Vasquez ville förmedla i sin lilla film var ett möte med det som romantikerna på artonhundratalet kallade ”det sublima” – alltså en skönhetsupplevelse så genomgripande att den framstår som överjordisk, ominös, till och med skrämmande. ”Vad betyder det här?” – ”What does this mean?” – var mycket riktigt också det enda begripliga han lyckades få ur sig under sina tre minuters världsberömmelse. Men istället för den stilla andakt som man traditionellt väntar sig av den här sortens upplevelser framstod Vasquez reaktion mest som löjeväckande. Kanske var det något i kontrasten mellan hans överspända utbrott och det småtrista panorerandet över den på skärmen rätt prosaiska regnbågen som gjorde det; kanske var det också något i själva tekniken, det digitala mediet som sådant, som fick hans säkert uppriktiga hänförelse att verka både tvivelaktig och skrattretande.
Vad betyder det, i så fall? Skulle vi kanske avfärda den klassiska konstens sublima effekter med samma ironiska distans, om de dök upp idag? Ta till exempel den berömda, potentiellt löjliga scenen i Goethes ”Werther”, ett av den romantiska litteraturens portalverk, där Lotte faller i vanmakt inför anblicken av ett åskväder. Har vi numera tappat förmågan att se den sortens högspända skönhetsrus som trovärdiga? Ja; enligt den amerikanska kulturteoretikern Sianne Ngai har den moderna, och särskilt postmoderna kapitalismen utvecklat en kultur så genompyrd av en kommersiell estetik att de där absoluta idealen har trängts undan. Gårdagens stora, moraliskt uppfordrande estetiska kategorier har fått ersättas av mindre. Alltså: där våra romantiska förfäder strävade mot det sköna, det rätta och det sanna – som Tegnér skaldade i ”Det eviga” – får deras senkapitalistiska ätteläggar nöja sig med att söka det gulliga, det knasiga och det intressanta.
I sin bok ”Our Aesthetic Categories” från 2012 gör Ngai en grundlig genomlysning av detta relativt nya, estetiska begreppskomplex. Den historiska bakgrunden ser hon i den gradvisa utfasning av det sakrala, eller heliga, som pågått de senaste par hundra åren i den västerländska kulturen. När estetiken som disciplin uppstod i slutet av 1700-talet var det som ett svar på upplysningens brott med de religiösa dogmerna. Estetiken – och särskilt en kategori som just ”det sublima” – blev helt enkelt den kulturella behållare där sakrala föreställningar kunde leva vidare. Under 1800-talet rullade så den moderna kapitalismen ut sin varuestetik över världen, och sakta men säkert har den trängt in i snart sagt varje skrymsle av vår vardag. Estetik och design genomsyrar numera allt från jeans till gener – ”from jeans to genes”, som konsthistorikern Hal Foster har formulerat det. I denna hyperdesignade, estetiserade värld trängs det sakrala oundvikligen ut i marginalen, förklarar Ngai.
Och med det upphör också ett absolut begrepp som skönhet att verka meningsfullt. Den kapitalistiska varuformens mindre anspråksfulla, mer hanterliga motsvarighet blir istället gulligheten. Ngai spårar den mer än hundra år tillbaka, i sådant som jugendkonstens ornamentglädje men framför allt i den modernistiska poesins nyväckta intresse för intima detaljer och vardagsföreteelser. I gulligheten blir konsumtionsvaran mänsklig, men också ömkansvärd; den väcker så att säga inte bara vårt habegär utan vår beskyddarinstinkt, vädjar till oss som ett värnlöst barn om att bli omhändertagen. Samtidigt, skriver Ngai: just i svaghet ryms också en vilande aggressivitet som i förlängningen föder fantasier om ett möjligt, hotande uppror från gullighetens sida. Något som kommer till uttryck i populärkulturens alla myter om besatta, ondskefulla barn och djur.
I en sorts motsats till det gulliga står det knasiga, som gör missanpassningen och normbrottet till konst. Till skillnad från gulligheten skapar knasigheten inte närhet utan distans till sitt objekt. Där gulligheten handlar om konsumtion handlar knasigheten, enligt Ngai, istället om arbete – närmare bestämt om de förändringar i yrkesidentiteten som har satt sin prägel på västvärlden under efterkrigstiden. I allt från knäppa sitcoms till performancekonst ventilerar samtidskulturen de lätt ångestladdade kraven på den moderne löntagaren att när som helst vara beredd att iföra sig vilken roll som helst – och då i värsta fall avslöjas som en inkompetent amatör. I knasigheten får vår tids osäkra, flytande identiteter ett uttryck som svarar precis mot vårt behov att känna lite avstånd till de prekära kraven, då och då lätta på det sociala trycket i ett befriat skratt.
Som en tredje, balanserande och sammanbindande pol i detta estetiska kraftfält hittar vi alltså det intressanta. Det intressanta uppmärksammades visserligen som kategori redan under romantiken, men det var först med moderniteten den fick verklig betydelse, skriver Ngai, eftersom den handlar om att se och värdera skillnader, en basfärdighet i det moderna konsumtionssamhället. Idén om det intressanta färgar hela vår kultur men drivs till sin spets i den postmoderna konceptkonsten, som med förebild i Marcel Duchamps berömda pissoar är en genre som helt går ut på att välja ur verklighetens flöden av föremål och företeelser. Konstnären blir här, som konst- och medieteoretikern Boris Groys har kallat det, en sorts ”modellkonsument” som med sina installationer både idealiserar och lägger en svalkande distans till konsumtionskretsloppets eviga cirkulation av varor och mediefenomen.
Låter det här som en väl futtig bild av vår samtida kultur? Kanske det – själv undrar jag till sist om inte Sianne Ngais estetiska triad borde utökas med ännu en kategori: det äkta. Ju mer jag fördjupar mig i hennes utan tvivel fascinerande analys, desto mer får jag känslan att den någonstans kretsar kring ett existentiellt tomrum – som jag tror får sitt starkaste uttryck i vår tids kulturella verklighetskomplex. Konsten är numera, tycks det mig, inte sig själv nog; dess gestaltningar inte riktigt trovärdiga om de inte i någon mening, som det heter, baseras på en sann historia. Ur allt från reality-tv till gangsterrap, från dramadokumentärer till autofiktiva romaner strålar detta löfte om autenticitet, ett möjligen illusoriskt hopp om någon sorts fast mark under fötterna som väl, om den nu finns, i sina anspråk inte skiljer sig så mycket från de där absoluta värdena Tegnér skaldade om i ”Det eviga”.
Dan Jönsson, författare och essäist
-
Var Erik Axel Karlfeldt (1864-1931) gubbsjuk eller progressiv, sexist eller feminist? Ulrika Knutson hör friheten brusa i hans mustiga kärlekslyrik.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Har det funnits en värre tjejtjusare i svensk poesi än Erik Axel Karlfeldt? Skulle vara Tegnér, då. Men biskopen i Växjö var närmast stolt över sitt rykte som häradsbetäckare. Karlfeldt smusslade, ljög och spelade dubbelt, allt för att leva upp till rollen som oförvitlig Nationalskald.
Men tjejtjusarna har ju en sida som inte skall föraktas, nämligen att de gillar kvinnor! Många män gör det inte. De tycker att kvällen är förstörd om de måste tala med kvinnor. Det hade Karlfeldt inget emot. Han berättade sagor för damerna, och drog vitsar.
Även om han ville fly samtiden, och längtade till ett bondesverige som redan var hotat, av industrialism, folkrörelser och emigration, så är samtiden ofta starkt närvarande i hans dikt. Den trängde sig in. Och denna samtid längtar också bort, efter något exotiskt.
Håkan på heden sitter i nordanstormen och knyter nät och drömmer om brudens långa färd hem till heden. Han drömmer om att frälsa "En piskad dotter till en träl I etiopisk bygd, med barm så gul och brun". När vinden slagit om från öster, längtar han i stället efter stäppens eldiga romska sångerska.
I dikten Vild kärlek kommer flickan och pojken av resandesläkt loss i en hölada: ”De voro käcka och fagra, fast jäktade, svultna och magra. Som skogarnas skadedjur.”
Metaforen skadedjur speglar den utdragna debatt om resandefrågan och resandeplågan, fattigdom och tiggeri. Men det unga paret hos Karlfeldt sprakar av liv och hopp på sin tjuvnadsstråt. De talar om
hösten och marknadsfärden,
Om strövtåg i vida världen –
Tills, det förstås, man blir fast en dag.Paret hos Karlfeldt är fria bohemer, avundsvärda ur ett bonde- eller borgarperspektiv. Det handlar, mycket tidstroget, också om ungdom, primitivism och vitalism.
I Sång med positiv träffar vi i stället
En dam av ädel vandel
Som står i tobakshandel
Hon sjunger mellan kaggarna i Ljunglöfs mörka bod.Det tidiga nittonhundratalets publik visste att Karlfeldt i denna lätta ton besjöng en bordell. Många av Stockholms cigarrbodar var nödtorftigt kamouflerade horhus. In kliver sjömannen och gör damen sin kur:
Så mötas vi bland dosorna
som blänka vid din knut,
mot aftonen, då rosorna,
och lyktorna slå ut.Alla har hämtat näring i Karlfeldts snusbod: Birger Sjöberg, Evert Taube, Dan Andersson och Nils Ferlin.
I den mer finstämda För vägens vind finns också ett tidstypiskt porträtt av den fallna kvinnan. Rosenblad heter hon, ett namn som Cornelis Vreeswijk adopterade till sin visvärld på sextiotalet.
Du arma, fallna rosenblad,
Som virvlar bort i stormig värld.Dikten slutar:
Jag minns från min ungdoms rus,
En ann som vägens vind tog fatt
---
Jag minns ej rätt vems felet var,
Men kanske, kanske var det mitt.Att tolka denna rad som personlig bikt av Karlfeldt tror jag leder fel, med kunskap om hans känslighet runt den personliga integriteten. Men det lilla tillägget skärper intresset för fröken Rosenblad, och ger en realistisk bild av den utbredda prostitutionen och manliga beteenden, i romantisk clairobskyr. Det är snyggt gjort.
De exotiska kvinnorna, från fjärran länder eller i marginaliserade socialgrupper, förekom överallt: i poesin, i reklamen, på chokladkartonger, cigarraskar, sherrybuteljer och parfym. Genom Karlfeldt har flickorna fått visst liv.
1906 stod Karlfeldt på toppen. Hans Fridolindikter är älskade, sedan ett år är han medlem av Svenska Akademien. Hans diktsamling Flora och Pomona hälsas med jubel. Fridolin och dunderkarlarna rider ännu till häst, sjungande, ljungande, råmande, kråmande män, ingen slak eller matt. Men här finns också plats för andra, oroligare tongångar.
De allra bästa dikterna, Häxorna och Nattyxne, vågade kritiken inte ta i ens med tång. Detta var inte så kärnfriskt och manligt, utan bar skydrag av hemligt och styggt. Men både kvinnor och män kunde tysta känna igen sig. En poetisk bragd.
Få kritiker vågade diskutera stoffet eller psykologin i dikterna, men undantag fanns. Vera von Kraemer, Hjalmar Brantings styvdotter och själv författare, anmäler i Socialdemokraten: ”Häxorna tilltalar mig starkt, här är omutligheten klar och allvarsam, och formen äkta Karlfeldtsk.” Birger Bäckström i Göteborgs-Posten håller med: ”i Häxorna brusar en djupare, tragisk ton.”
Här brusar sexualiteten, inifrån. Läsaren kommer inte undan, kan inte retirera till åskådarplats.
Vad handlar dikterna om? Mindre om medeltida demoner, häxhammare och häxbål och mer om modern sexualitet. I en rolig essä i Karlfeldtbladet undrade Lars Gustafsson hur Karlfeldt tordes. Det handlade ju om en ”Äldre herre som med allsköns spännande löften tubbar en ung dam att följa med hem till hans avlägset belägna men imponerade boning.”
Skymningsfurstens borg talas det om i dikten, med sitt irrande eldsken - det är väl elektriska ljuset som släcks någonstans på Östermalm.
Tungt, tungt går vindarnas spel
Och bruset ur flodernas töcken.
Det är Isacharums arvedel,
De ruvande drömmarnas öken.Karlfeldts kärleksscener undviker dagsljuset. Skickligt gör han läsaren till sin förtrogna och medbrottsling – kliv in i texten och förlusta dig, på egen risk. Vem vet vad som händer, hur du förändras. Trots att Karlfeldt är noga med rekvisitan handlar inte dikten om häxprocesserna, utan om processerna i vårt driftliv. Tvånget drabbar inte utifrån och in, utan lika mycket inifrån och ut. Som den unga Elin Wägner skriver i ett brev vid förra sekelskiftet: "Att hålla en förälskad man på armlängds avstånd är svårt, särskilt om kvinnan själv har en stark erotisk vilja". Här är hon influerad av Ellen Keys kärlekstankar, och Keys svar på Nietzsches retorik: "Medvetna ungmörs salighet är icke att mannen vill; de äro själva vilja."
Det är Ellen Keys och Elin Wägners ungmör som dansar in i Karlfeldts dikters hemliga rum. Där det händer saker. Djävulen skryter i viskande ton:
På skuldran under särken,
du bär som en brännjärnsfläck,
och det är mina märken,
i dem är kvinnan mig täck.Faderns lag, den grå kaplanen, tystnar snart i dikten. Jaget bestiger lugnt det flammande bålet, knappast som straff. Och vem talar i dikten? Det är hon och han och detet i muntert samspråk:
Luften är full av djur ikväll,
Full av eld, herr Uriel.
Mellan ugglevingarna brinna
vintergatsormens blanka fjäll.
Tag mig i famn och städ mig till din,
Dansa mig yr i din lustgård in.Ulrika Knutson
-
Inlägget 13. Gäst hos Konsulatet: Yelverton Tegner dök först upp på Konsulatet.
