Virginia Woolf Podcasts

  • Det handlar både om gåtan Alfred Nobel, dynamitkungen som genom sitt testamente plötsligt förvandlades till mänsklighetens välgörare, och om Svenska Akademiens försök att tolka hans tankar.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Kulturredaktionens Mattias Berg gör en personlig resa genom Nobelhistorien och radioarkivet.

     

    TESTAMENTET

    Om Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare.

    Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande.

    Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling.

    Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris - och försvarsindustri.

     

    Ulla Billquist sjunger "Jag bygger ett luftslott" och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946.

    Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen "Dynamitkungen" från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken "Ned med vapnen" är från programmet Boktornet 1996.

    Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987.

     

    STRIDERNA

    Om hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt.

    Om den bokstavliga striden kring just "Krig och fred". Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset.

    Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås.

    Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.

     

    Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av "Maskeradbalen" från La Scala-operan i Milano 1930.

    Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964.

    Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978.

    Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 - och enkäten från programmet Efter tre samma år.

     

    KVINNORNA

    Om den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män.

    Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om "dödsskuggans dal" trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid.

    Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda.

    Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45.

    Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning - bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.

     

    Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940.

    Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda - liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning.

    Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007.

     

    VALET

    Om hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, varje år vid den här tiden försöker att tolka tecknen.

    Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Kanske inte ens ärtsoppan.

    Om Nobelkodens dubbla kryptering.

    Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år.

    Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis. Hans egen inre gåta.

    Om vad Wole Soyinka kallade för en grym ödets ironi. Och Giuseppe Verdi för Ödets makt, eller kanske kraft.

    Om själva valet. Kort sagt.

     

    Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet "Vem är rädd om Virginia Woolf" från 1983.

    Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. - och hans svar - kommer ur programmet "Vad gör man på Svenska Akademien?" 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001.

    Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama "Nemesis" i Kulturnytt 2005.

    Professor Arne Westgren talar om att "mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt". Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945.

    Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet "Förmögen, högt bildad herre…" från 1995. Producent för det var Rolf Hersson.

    Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera "Ödets makt" spelas av Wien-filharmonikerna 2013.

    Slutligen hör vi ett klipp ur programmet "Bofors. Där de svenska kanonerna smidas" från 1943.

    Mattias Berg
    [email protected]

    Fotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn - i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet - var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.

  • På senare år har författaren och historikern Peter Englund dagligen läst i Virginia Woolfs dagböcker:"Jag förtrollades av denna utomordentligt intelligenta, känsliga, begåvade, komplicerade kvinna!"

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    PETER ENGLUND OM VIRGINIA WOOLF!

    I Kulturlivet med Gunnar Bolin är det gästen som bestämmer vem vi ska tala om! I veckans avsnitt har historikern och författaren Peter Englund valt att han vill prata om Virginia Woolf, en författare han tycker har en sällsynt vacker hjärna och som han blir en smula spak inför.

    Peter Englund debuterade 1988 med "Poltava" som blev en kritiker- och läsarsuccé. Hans hyllade författarskap har skildrat 1600-talets svenska stormaktstid, första världskriget i en svit böcker, egna minnesfragment i "Jag kommer ihåg" och ett mord på en ung kvinna i "Söndagsvägen". 2022 kom "Onda nätters drömmar: november 1942 och andra världskrigets vändpunkt i 360 korta kapitel". Peter Englund är ledamot av Svenska akademien sedan 2002.

    Virginia Woolf (1882-1941) är en av 1900-talets främsta engelska författare. Hon räknas till de stor modernisterna och idag är romanerna "Mrs Dalloway" och "Mot fyren" klassiker, så även de feministiska "Ett eget rum" och "Orlando". Virginia Woolfs dagböcker som hon skrev från 1915 fram till sin död, gavs ut i sin helhet under åren 1977-1984. På svenska finns ett urval samlat i utgåvan Ögonblick av frihet: dagboksblad 1915-1941, som gavs ut i översättning av Rebecca Alsberg 2008.

    KULTURLIVETS GUNNAR BOLIN

    Programledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: "Hovjuvelerarens barn" och "Bibliotekarien i Magdeburg".

    Producent: Maria Götselius

  • Att vara eller icke vara...?

    I dagens avsnitt hänger vi med Shakespeares Hamlet och... Galenskaparna?

    Vi samtalar om yrkesvärlden för litteraturvetare och konstaterar att valmöjligheterna är oändliga mellan butiksmedarbetare eller projektledare.


    Sedan går vi vidare till Hamlet och diskuterar Shakespeares beskrivning av samhället som håller även i modern tid.

    Hamlet är en mört och vi tillsammans med Virginia Woolf spekulerar kring Shakespeares "syster".


    Häng med oss i varandet eller icke varandet.

    Glad lyssning!


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Ibland kommer man till en punkt där man kan avsluta, men vill fortsätta. Då är det bra att ha ett visst skiljetecken till hands. För finns det semikolon finns det hopp, konstaterar Pontus Kyander.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 29 november 2018.

    Nämn semikolon för en tidningsredaktör i din närhet och studera minspelets förvandling: från de höjda ögonbrynens förvåning, strax följt av mungipornas föraktfulla böjning neråt och till sist en pust av uppgivenhet. Nej. Sätt hellre punkt, eller komma. Eller i stort sett vilket skiljetecken som helst, inklusive tankstreck och i värsta fall kolon.

    I nyhetstexter är semikolon en oönskad gäst. I princip ska en mening komma till punkt så fort det bara går. Ett komma kan vara förlåtligt, för andningens skull om inte annat. Men semikolon: det är brackigt, tillgjort och onödigt.

    Visst är det något queer med semikolon.

    För många skribenter är semikolon någonting i stil med Riddarhuset: en rest från det förflutna; ett odemokratiskt rudiment som prålar och gör sig till, och som utestänger vanligt folk; ett skådebröd som är lika dammigt som osmakligt. Men ur det perspektivet kan man lika gärna se semikolon inte så mycket som en bracka, utan som en äkta, lite ålderstigen men inte desto mindre stolt aristokrat. Semikolon vilar på sina anor.

    Många hårdkokta manliga författare skulle hellre härbärgera en ödla i skjortan än bli tagna på bar gärning med ett semikolon. Ernest Hemingway, Raymond Chandler och Stephen King nämns som förebilder för ett semikolonfritt skrivande. Kurt Vonnegut hävdade med grötmyndig emfas att skrivandets första regel är: ”Använd inte semikolon. De är transvestitiska hermafroditer som representerar absolut ingenting. Allt de gör är att de visar att du gått på universitet.” Historiens skugga har fallit tung på hans förakt för transvestiter och hermafroditer, och samma upprättelse som HBTQ-personer fått på senare år önskar jag även skulle falla på semikolonets lott. Visst är det något queer med semikolon. Det är som paté: ingenting för riktiga män, men gott när man väl smakat.

    I själva verket är semikolon det enda verkligt livsuppehållande skiljetecknet. Det lovar en fortsättning som är (minst) lika mycket värd som det som redan varit. Komma: det tränger sig emellan huvudsatsen och bisatsen, vidmakthåller den rådande ordningen som en snäll men ofarlig trafikpolis; kolon är en cirkusdirektör som ställer sig i manegen och dramatiskt annonserar vad som ska följa; och tankstrecket – en andfådd och lite ohövlig springpojke som är så ivrig att han ofta snubblar på sina egna skosnören. Punkten är meningens slutliga död.

    Knappast hade den venetianske boktryckaren Aldus Manutius alla semikolons möjligheter i åtanke när han 1494 för första gången använde tecknet i tryck. Det hade förvisso förkommit i medeltida handskrifter, men det var genom Manutius böcker som semikolon fick spridning i Europa. Manutius använde semikolon för att skilja ord av helt motsatt mening, och för att binda samman relaterade satser med olika innebörd.

    Drygt hundra år senare hade semikolon blivit oundgängligt för tidens poeter och dramatiker. Med barocken utvecklades inte minst i Frankrike en retorik som närmast uppfordrade till en invecklad prosodi. Motsättningen mellan antiteser och förkärleken för långa, sammansatta och skönt skulpterade perioder blev en bördig mylla där semikolon grodde lite varstans som små gröna skott. Eller var det tvärtom: utan semikolon hade vi aldrig sett barockens vidlyftiga retorik? Den må te sig dunkel och obegriplig, men i bästa fall låter den bra. Sedan dess har semikolon, point-virgule, haft ett helt eget hem i Frankrike. Vad hade Marcel Proust varit utan semikolon?

    Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.

    Det finns en intellektuellt och semantiskt motiverad aspekt av detta skiljetecken. Den kommer till synes exempelvis i Michel Foucaults texter. Han strör sina semikolon jämnt över texten, och med stöd av strategiskt utplacerade kolon och en liten armé av komman kan meningarna lätt dansa iväg över halva boksidor. Det inte bara tvingar läsaren att läsa om meningarna gång efter annan; det skapar också ett slags sidordning mellan satserna som i bästa fall är mer än retorisk, utan också blir en intellektuell utmaning.

    Vad semikolon ska vara bra för finns det skiftande meningar om. Grekerna använder semikolon istället för frågetecken; i arabiskan sätts det mellan två satser som har ett orsakssamband. Den som har trasslat in sig bland en massa komman i en uppräkning kan städa upp med hjälp av semikolon. Det hävdas att semikolon är en pausmarkör – det finns till och med en engelsk petimäter som gett skiljetecknen en rangordning: kommat innebär en kort paus (”ett”), semikolon ger en längre paus (”ett, två”) och kolon. står för en verkligt lång paus (”ett, två, tre”). Vilhelm Moberg låter skollärare Mård i ”Sänkt sedebetyg” ge uttryck för en lite annan variant, med punkten som det längsta skiljetecknet. Oavsett vilket är indelningen just så dum som den låter och vittnar om både dålig insikt i interpunktionens möjligheter och en absolut avsaknad av musikalitet.

    För så här är det: semikolon är både svansant och dansant. Det är satsbildningens synkoperande element, den lilla detaljen som ger meningarna en gungande, svängande rytm. Det öppnar för det lilla dröjsmålet som är en av nycklarna in i jazzens värld; ett tiondelssekunds häng som får satserna att dansa samba.

    Det är så Truman Capote och Virginia Woolf skapar rytmisk omväxling i sina texter, och Henry James med en mer viktoriansk värdighet. Genom att använda alla skiljetecken manar de fram läsningens rytm, får den att stiga i crescendon och impromptun och vända i ett plötsligt avsaktande ritenuto.

    Virginia Woolf må själv ha valt att sätta punkt i livet, men i språket lät hon meningarna bölja som vågor, med semikolon som ett glittrande skum på vågtopparna. Så här låter det när huvudpersonen i Mrs Dalloway (1925) slår upp de franska fönstren mot en ny dag: ”Så frisk, så stilla […] luften var i den tidiga morgonen; som när en våg slår över; som när en våg kysser; sval and skarp och ändå […] högtidlig”.

    Virginia Woolf skrev aldrig någonsin en dålig mening, hävdade Truman Capote. Om Henry James skrev Capote att han var en ”semikolonets maestro”. Alla delade de kärleken till denna skiljetecknens krumelur, det enda av skiljetecknen som har en egen svans.

    Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut här

    Men semikolon håller inte bara liv i meningarna, långt bortom den punkt som läsaren stilla hoppats på.  Project Semicolon är en amerikansk organisation som ägnar sig åt själmordsprevention. Bildad 2013 har den gjort sig känd för att uppmana människor att låta tatuera ett semikolon på kroppen, i solidaritet med alla dem som brottas med psykisk sjukdom, självskadebeteende och konsekvenserna av självmord eller självmordsförsök.De som hade kunnat sätta punkt, men valde att fortsätta Det är ett tecken såväl för dem som själva kämpar med sin livsvilja som för deras närstående.

    Detta om något är en upprättelse för det mest förföljda av alla skiljetecken. Semikolon betyder att det finns en fortsättning. Det tar inte slut här, det finns en andra, en tredje, en fjärde, och så vidare, möjlighet. Satsen dansar vidare: det finns inte skäl att sätta punkt; inte här, inte nu; det finns ännu liv och hopp; vi sätter punkt med ett semikolon;

    Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator

  • Det grekiska Parthenon är kanske vårt mest kända antika monument. Men varför vet vi ändå så lite om templet - och varför väcker det så starka känslor? Mattias Berg guidar genom en förbryllande historia.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Sigmund Freud jämförde att se Parthenon med att få se Loch Ness-odjuret med egna ögon. Författaren Virginia Woolf skrev att templet kommer att stå kvar även när världen gått under. Och arkitekten Le Corbusier menar att det inte har skapats någonting liknande under någon tidsålder.

    Byggnaden högst upp på Akropolis-klippan i Aten har dessutom fått symbolisera demokratin, västerlandet, hela vårt kollektiva minne.

    Den står även i centrum av en het konflikt mellan England och Grekland om återlämnande av kulturföremål. Den gäller framför allt vad som kallas Parthenon-frisen, den långsmala utsmyckningen högt upp längs templets väggar som fördes från Aten till British Museum i London för mer än 200 år sedan. Men än i dag står frisen i centrum för debatten om var kulturarv egentligen hör hemma: där de hittades eller där de eventuellt kan förvaras bäst.

    Ändå menar till exempel den brittiska antikvetaren Mary Beard att vi vet så oerhört lite om det här templet. Romarnas och grekernas tystnad om den storslagna byggnaden är egendomlig: bara ett enda stycke ur en resehandbok finns bevarad från antiken.

    Och över och under alltihop ligger Parthenons gåtor. Om vad byggnaden egentligen var till för - om den verkligen var ett tempel, eller kanske mest en skattkammare för Aten - och hur den byggas så samtidigt intuitivt och matematiskt. Vad den berömda frisen egentligen föreställer. Och vart den gigantiska Athena-statyn inne i templet, 13 meter hög, av guld och elfenben, egentligen tog vägen.

    I programmet möter vi författaren och journalisten Alexandra Pascalidou, arkeologen Jenny Wallensten som är direktör för Svenska institutet i Aten och arkitekten Christina von Arbin från Svenska Parthenonkommittén.

    Dessutom hör vi uppläsningar ur den brittiska antikvetaren Mary Beards bok om Parthenon i svensk översättning av Margareta Eklöf. Uppläsare är Christina Höglund.

    Musiken i programmet är komponerad av den grekiska tonsättaren Eleni Karaindrou.

    Mattias Berg
    [email protected]

  • Pia Johansson visste som sjuåring att hon ville bli skådespelare och Margaretha Krook var förebilden: "Det är hennes fullständiga närvaro, den magnifika tekniken i allt hon gör, humor eller drama. "

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    MARGARETHA KROOK – MAGNIFIK OCH FOLKKÄR

    Margaretha Krook (1925-2001) föddes i Stockholm, men bodde som liten i Norrtälje. Hon spelade skolteater och drömde tidigt om att bli skådespelare, men jobbade först som flygvärdinna några år innan hon började på Dramatens elevskola 1948. Redan året därpå filmdebuterade hon i "Bara en mor" och varvade filmroller med jobb på olika teatrar under hela 50-talet. Tidigt fick hon krävande karaktärsroller som passade hennes spelsätt och det var med en sådan roll, Medea, som hon gjorde succé på TV-teatern. Det ledde till fast jobb på Dramaten och där kom hennes stora genombrott med rollen som Mor Courage. Det var dock inte bara i de tragiska rollerna som Margaretha Krook briljerade, hon gjorde även mycket komedi med stor framgång – det blev många underhållningsprogram på TV och hon medverkade i radions "På minuten" i hela 18 år. Margaretha Krook anses vara en av 1900-talets främsta svenska skådespelare och blev mycket folkkär. Hon dog i lungcancer 2001, 75 år gammal.

    PIA JOHANSSON BEUNDRAR MARGARETHA KROOKS SKÅDESPELARTEKNIK

    Pia Johansson är skådespelare, komiker, regissör och manusförfattare. Hon avslutade sin skådespelarutbildning på Teaterhögskolan i Stockholm 1985 och under många år tillhörde hon den fasta ensemblen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. I dag arbetar hon som frilans och har medverkat i uppsättningar på bland annat Malmö opera och Uppsala Stadsteater. Pia Johansson har gjort stort antal roller, bland annat som Molly i Suzanne Ostens berömda uppsättning av "I lusthuset", Alice i "Dödsdansen", Martha i "Vem är rädd för Virginia Woolf", Golde i "Spelman på taket" och nyligen syster Martha i "Arsenik och gamla spetsar". Pia Johansson har ägnat sig åt improvisationsteater, bland annat på Klara Soppteater, medverkat i en mängd TV- och långfilmer, deltagit i TV4:s "Parlamentet", varit kommentator i "Halv åtta hos mig" och, liksom Margaretha Krook, ofta återkommande i radioprogrammet "På minuten".

    GUNNAR BOLIN – KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIO

    Programledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: "Hovjuvelerarens barn" och "Bibliotekarien i Magdeburg".

    Producent: Maria Götselius

  • Här kommer den andra luckan i årets adventskalender, LisaMarias jultankar, som jag i år gör i samarbete med min vän, kollega och återkommande poddgäst Lisa Moraeus. I vårt samtal nämns boken ”Ett eget rum” (”A Room of One’s Own”) av Virginia Woolf.

  • Det är i gränslandet mellan sömn och vakenhet som litteraturen föds och blir till. Författaren Martin Engberg reflekterar över hur drömmen och skrivandet förhåller sig till varandra.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-08.

    Benen ligger i kors. Obekvämt inklämda under skrivbordet. Käken är avslappnad, hakan lyft, munnen lätt öppen, blicken riktar sig i vinkel snett ut i rummet. Tanken rör sig bortom tanken. I nästa stund vänder jag mig mot papperet och börjar skriva.

    Jag sitter gärna på det sättet ögonblicket innan jag glider från ett tillstånd med osorterade tankar, in i det aktiva skrivandet där orden hamnar på papperet i en bestämd följd vid pennas spets. I alla fall tillräckligt ofta för att ha noterat vanan. Kroppens vridning inbillar jag mig är särskilt viktig. Blicken som drar sig från papperet utåt. Som om en diagonal linje måste upprättas för att en kontakt ska uppstå mellan papperet och det som ska skrivas.

    Denna förflyttning mellan tillstånd, och nödvändigheten att förbereda tillståndet med en kroppslig positionering, tycks mig likna den sänggåendes ritual. Liksom skribenten vid sitt skrivbord, begagnar hon en möbel särskilt ämnad för ändamålet. Placerar kroppen i en gynnsam position (vanligtvis liggande på sidan) för att därefter släppa den medvetna kontrollen av tankarna, ifall det går. Varken skrivkramp eller sömnlöshet låter sig hur som helst avhjälpas med ihärdig tankeverksamhet. Den som kommer på sig själv med att vara på väg att somna vaknar lätt igen. Pennan tvekar om det första ordet granskas för noga.

    När drömmen sedan öppnar sig kommer den med stämningar och bilder som ibland överträffar diktens.

    Inte underligt att det därför finns författare som på olika sätt försökt dyrka upp sömnens svarta låda. Om Stig Dagerman berättas det att han skrev de sista sextio sidorna av den mardrömslika De dömdas ö i ett ”inspirerat rus”. Från kvällen ena dagen till följande dags förmiddag. I ett brev har han själv beskrivit att han inte tänkte ”utan lät Gud göra det”.

    För att inte tala om Kafka som var en mästare i drömsk berättelselogik. Jag skulle nog gärna låna hans drömdyrkar till en berättelse eller två.

    I antologin Tag och skriv från 2020, hävdar författaren Kristoffer Leandoer att ju tröttare han är, desto bättre skriver han. ”När man är riktigt trött orkar man inte stå i vägen för sig själv längre”, säger han. ”Det är det ena sättet att lösa de problem som uppstår under arbetet, att vara så trött att man inte ens ser dem som problem längre. Det andra är att sova bort dem. När man vaknat har allting hamnat på plats. […] I sovande tillstånd kan man inte lura sig själv.”

    Science fiction-författaren A E Van Vogt var mer systematisk. I en intervju beskriver han hur han i början av författarskapet alltid sov dåligt medan han skrev på en roman för att han hela tiden vaknade och bekymrade sig för hur han skulle få ihop storyn. Efter ett antal år kom han fram till att lösningen fanns i själva sömnstörningen. Samma kväll tog han med sig familjens väckarklocka in i gästrummet och ställde den på en och en halv timme.

    ”Och efter det brukade jag, varje gång jag arbetade med en berättelse, väcka mig själv efter en och en halv timme, natten igenom – tvinga mig själv att vakna upp, tänka på berättelsen, försöka lösa den, och fortfarande medan jag arbetade på den åter falla i sömn. Och på morgonen hade jag en lösning […]”

    Han menade att det var ett oslagbart sätt att tränga in i det omedvetna. ”Jag tror inte att någon skulle kunna göra det på ett bättre sätt, ens om trettio år”, sa han då, 1980.

    Hur bra nu metoden var. Van Vogts böcker är rätt märkliga. När jag läser om en av dem minns jag genast både vad det var som irriterade mig med dem och fick mig att plocka upp dem igen efter att ha kastat dem i väggen. Glöm psykologisk trovärdighet. Eller begriplig intrig. Ska de läsas, ska de läsas just för sin drömska kvalitet. Den suggererande, ibland bisarra stämningen.

    Men vad är det egentligen litteraturen avundas drömmen? Jag tror att det har med drömmens status som sanningsbärare att göra.

    För oavsett om drömmen betraktats som en maskerad budbärare – eller den hand som river bort fikonlövet – har den väl alltid setts som förmedlare av en sanning som är oåtkomlig för ett vaket (bevakande) medvetande? Under natten öppnar sig rum som vi inte visste existerade inom oss. I sin bok om skrivande Så nära livet man kan komma säger James Woods att vi är ”inre expansionister”. Att de berättelser vi berättar tyst för oss själv är de viktigaste berättelserna. Som jag förstår det, att vi har ett mycket starkt behov av inre vidd. Ett berättelselandskap där vi tillåts vara mer än vad vi kan vara i det verkliga livet. Dit kan de nattliga drömmarna släppa in oss, ibland med en knuff i ryggen, ifall det är ett monster som väntar.

    Inte sällan är det väl också denna sida av oss litteraturen vill gestalta. Litteraturen som liksom drömmen öppnar världar där lagar och regler råder som skiljer sig från dem i den fysiska världen och sträcker sig in i författaren efter stoff att gestalta detta med.

    Kristofer Leandoer säger i sin essä att det läsning bokstavligen handlar om är att ”drömma någon annans drömmar”. En form av galenskap som lockar oss att tro på människor som inte finns. Som kan låta dig vara med om slaget vid Waterloo, till och med bli Napoleon. Samtidigt tar vi över dessa drömmar medan vi läser, fyller dem våra egna bilder. För mig ligger det där rummet Virginia Woolf skriver om till exempel på en Folkhögskola jag gått på. Landsbygden i en bok är alltid den jag växte upp i, även om det står att den utspelar sig i norra England.

    Och är det något vi övar oss på under natten är det väl att dra fram bilder ur vårt inre.

    I "Oavsiktligt - Om att läsa och skriva" säger Karl Ove Knausgård: ”Litteraturen är inte först och främst en plats för sanningar, det är en plats för det rum där sanningar tar gestalt.” Istället för att byråkratiskt säga att litteraturens sanning ligger i gestaltningen – i den mån det är en lyckad gestaltning – synliggör han gestaltningens själva förutsättning. Den måste ha möjligheten till utsträckning i flera dimensioner. Inget kan veckla ut sig och ta gestalt om rummet är platt.

    Kan inte samma sak sägas om drömmen? Att den också – som Knausgård uttrycker sig om skrivandet – skapar ”ett rum där något är möjligt att säga”? Underförstått, visar det som annars skulle ha förblivit dolt. Vi sover. Expanderar inåt. Ögonen rör sig ryckigt bakom ögonlocken. Bilderna avlöser varandra. Övar oss i att bli goda läsare av den litteratur som låter oss drömma varandras drömmar. Ett abrupt kast och jag ser min egen nacke. Hur jag böjer mig fram över drömmens källa. Stoppar armarna i det mörka vattnet ända upp till armbågarna.

    Sedan vaknar jag. Viker täcket åt sidan. Slår mig ned vid skrivbordet med benen krångligt inklämda under det. Lyfter blicken, uppåt, utåt, låter käken slappna av, väntar, och vad är det jag väntar på?

    Hur en bild på nytt ska stiga upp för att den här gången låta sig formuleras.

    Martin Engberg, författare

  • I månadens avsnitt får vi fortsatt förstärkning från Mattias! Vi får börja med att pudla. 

    (04:00) I avsnittet pratar vi om böckerna: Sistersong av Lucy Holland, Expeditionen: Min kärlekshistoria av Bea Uusma, Jade Legacy av Fonda Lee, Girig-Sverige av Andreas Cervenka, The Hen Who Dreamed She Could Fly av Sun-mi Hwang, En förvandlad stad av Per Anders Fogelström, Never let me go av Kazuo ishiguro, Reminders of Him av Colleen Hoover, Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri, A Room of one’s Own av Virginia Woolf, The Years Novel av Annie Ernaux & If You Tell av Gregg Olsen

    (58:56) I boktokigas bokklubb så avhandlar vi slutligen Pale Fire av Vladimir Nabokov. Vill ni diskutera boken med oss? Gå då med i vår eftersnacksgrupp på Facebook! 

    Till nästa månads avsnitt kommer vi läsa Carrie Soto is Back av Taylor Jenkins Reid

    Följ oss på Goodreads! Antons profil på Goodreads & Sebastians profil på Goodreads. Våra andra poddar hittar ni i vårt länkträd!

  • Madame de Sévignés klassiska brev har påverkat författare som Marcel Proust mycket. Men hur ska man förstå den idealiska bild hon målar upp av sin älskade dotter? Emi-Simone Zawall undersöker saken.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-27.

    Av alla himlakroppar i vårt planetsystem är solen tyngst. Ändå blir solen hela tiden lite lättare. De väteatomer i stjärnans mittpunkt som förenas med helium, förvandlas nämligen också till helium, som i sin tur är lättare än väte, och följden av det livsljus som uppstår är att solen förtär sig själv med fyra miljoner ton per sekund.

    Är ett älskande människohjärta som solen?

    När Madame de Sévigné talar om kärlek i mitten av 1600-talet vänder hon återkommande blicken mot sitt eget hjärta. I ett brev från den 1 juni 1669 beskriver hon det som ett hjärta med resurser som den älskade inte kan förstå. Den 18 september 1679 skriver hon: ”Mitt hjärta är nu en gång skapat så, i förhållande till dig, att jag må vara överkänslig när det gäller allt som har med dig att göra, men det räcker med ett ord, minsta tecken på tillgivenhet, en kram, ett ömhetsbevis för att jag ska falla till föga. Jag blir genast botad, det är nästan övernaturligt, mitt hjärta återfår genast all den ömma känsla som aldrig minskar utan bara fogar sig efter omständigheterna. Det har jag sagt till dig åtskilliga gånger och jag säger det igen för det är ju sant. Jag kan inte tro att du skulle missbruka detta. Säkert är att du är den som sätter mitt hjärta i rörelse, på vilket sätt det vara må.”

    Den 12 januari 1676 funderar hon, inte helt olikt kartografen som står under sin stjärnhimmel, på vilken färg hennes kärleksfulla hjärta skulle kunna ha. Hon skriver: ”Jag glömde säga dig att jag, som du, har tänkt på olika sätt att framställa människohjärtat, några i vitt, andra i svartaste svart. Mitt för dig har en vacker färg.”

    Vem var det som gjorde Madames hjärta så antänt?

    Madame de Sévigne föddes som Marie de Rabutin Chantal i Paris 1626 i en av Frankrikes förnämaste familjer. Redan som barn förlorade hon sina föräldrar och togs därför omhand av sina morföräldrar och sin morbror som såg till att ge henne en fin utbildning. 18 år gammal gifte hon sig med markis Henri de Sévigné och fick två barn, François-Marguerite och Charles. I övrigt var äktenskapet en katastrof. Maken var slösaktig och otrogen – dödades till slut i en duell om en älskarinna – och gjorde Madame till änka vid 25 års ålder. Därefter var intresset för män ett avslutat kapitel för hennes del. Hon gifte sig aldrig igen och hade inga älskare heller, även om hon var beundrad av många. All den kärlekskraft hon var i stånd att uppbåda koncentrerade hon istället till dottern; inte ens sonen Charles kom i närheten av hennes beundran.

    hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”

    När dottern flyttade till Provence 1671 där hennes make, greve de Grignan, blivit utsedd till guvernör, sammanfattade Madame sin skilsmässa från henne med orden: ”Jag grät och det kändes som om jag skulle dö.” En månad senare skrev hon till dottern: ”Varenda fläck i detta hus angriper mig; hela ditt rum tar död på mig. Jag har ställt en skärm mitt i för att rubba perspektivet; jag vill slippa se det fönster varifrån jag såg dig stiga upp i d’Hacquevilles vagn och försökte ropa dig tillbaka. Jag blir ju rädd när jag tänker på att jag kunde ha kastat mig ut genom fönstret, ibland blir jag ju som galen.” Ett år senare, den 12 februari 1672, skrev hon: ”Tycker du inte att vi varit ifrån varandra väldigt länge nu? Det smärtar mig och skulle vara outhärdligt om jag inte älskade att älska dig som jag gör, hur många bedrövelser det än måtte medföra.”

    Sedan dess, eller åtminstone sedan 1745 när ett första urval av hennes brev gavs ut, har Madames livslånga lidelse för sin dotter ekat genom litteraturen. Virginia Woolf liknar henne i en av sina essäer vid en äldre man som har en ung älskarinna som bara plågar honom, medan hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”

    I Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" är hon inte bara den författare som nämns flest gånger. Hon får också fungera som estetiskt föredöme och en påminnelse om faran i att dra för snäva gränser kring livet och kärleken. Ska man tro den amerikanska litteraturprofessorn Elizabeth Ladenson är hon till och med en nyckel till romanens själva kärleksideal. Det visar sig genom att Proust ständigt låter huvudpersonens mormor gå omkring med en volym av Madames brev i sin ficka. Efter mormoderns död blir det istället huvudpersonens mor som alltid vill ha breven tillhands och det band som Sévigné upprättar mellan mormodern och hennes dotter, håller huvudpersonen Marcel utestängd från en gemenskap han inte kan återfinna ens i sina egna kärleksrelationer. På samma sätt, menar Ladenson, visar flera av romanens kvinnor att kärleksrelationer faktiskt kan vara lyckliga, så länge som de äger rum mellan likar, bortom svartsjuka och erotiska maktspel, kort sagt: mellan kvinnor som älskar kvinnor.

    Det kan hända att Madames så kallade ”frigiditet” och kärlek till sin dotter var ett sätt att slippa älska män. Men det ligger närmare till hands att tro något annat. Man vet helt enkelt för lite om dottern François-Marguerite de Grignan. Visserligen brände hennes egen dotter, Pauline, alla brev som François-Marguerite skrev till Madame, och visserligen har en samtida författare beskrivit henne som fåfäng och kallsinnig. Men det som mest av allt borde utgöra källan till ett närgånget porträtt av henne – Madames alla brev och kärleksförklaringar – låter henne egentligen aldrig framträda som person. Alla omdömen som Madame fäller om henne – som att hennes skrivkonst är ”gudomlig” och att hon är ”vackrare än en ängel” – är så idealiserade att de blir meningslösa.

    Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?

    I ”Kärlekens samtal” skriver Roland Barthes om hur kärleksbrevet utmärker sig från andra brev genom att vara uttryckt på ett ”hängivenhetens språk” som saknar alla biavsikter, och Madames brev till sin dotter liknar i det hänseendet en älskandes brev till sin älskade. Men lika mycket som Madame älskade sin dotter, älskade hon att älska sin dotter, och man kan tänka sig att hon älskade sig själv som älskande eftersom det i förlängningen gjorde henne älskansvärd.

    ”Jag skulle ju bli bedrövad om du inte älskade mig lika mycket som jag älskar dig”, skriver hon den 6 april 1672. Istället för att betrakta sin dotter som en människa i egen rätt verkar det alltså som om hon förblev ett objekt för Madames eviga tillbedjan, en idol, och ytterst ett redskap för Madames kärlek till sig själv.

    ”Detta behov av att vara två för att kunna etablera en öm dialog med sig själv”, skriver Simone de Beauvoir i ”Det andra könet” när hon kartlägger den kvinnliga narcissistens behov av att rikta kärleken till en annan mot sig själv för att uppleva sig själv som älskad. Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?

    Nej, att betrakta Madame som en människa blind för allt och alla andra än sig själv är att gå för hårt åt henne. Trots allt finns det ingen som är som solen, fullkomligt självförbrännande och oegennyttig. Det är det som är älskandets paradox: att man inte kan ge utan att samtidigt ta något.

    Då är det bättre att läsa Madames brev som betraktelser över alla de uttryck en passion kan ha, och låta henne vara precis det hon är: en kärlekens uppenbarelse.

    Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker och översättare

    Samtliga citat ur breven är hämtade ur ”Madame de Sévignés brev” i urval och översättning av Arne Melberg, Atlantis 2018.

  • Vad kan man ens säga om en gigant som Virginia Woolf? Hur tar man sig an en klassiker som Mrs Dalloway? Ja, vi gör det på det enda sättet vi kan – med mycket känsla och visst mått av förnuft . Det är något så kolossalt fascinerande att låta sig inspireras och påverkas av nästan hundra år gamla tankar. Speciellt när vi upplever dem som långt mer moderna än många ny-formulerade alster. Vi kan inte annat än att njuta av denna läsning! Tack Virginia.

  • Välkomna till säsong två av Mor skiljer sig! Här kommer en teaser och boklistan:

    26 jan ”Efterbörd”, Rachel Cusk (2009)

    9 feb ”Mrs Dalloway”, Virginia Woolf (1925)

    23 feb ”Rädd att flyga”, Erica Jong (1973)

    9 mar ”Orkansäsong”, Fernanda Melchior (2021) 23 mar ”Glaskupan”, Sylvia Plath (1963)

    6 apr ”Eufori: en roman om Sylvia Plath”, Elin Cullhed (2021)

    20 apr ”Americanah”, Chimamanda Ngozi Adichie (2014)

    4 maj ”Kyrkbröllop”, Moa Martinson (1938)

    18 maj ”Mammorna”, Alexandra Pascalidou (2019)

    1 jun ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig”, Amanda Romare (2021)

    Klippare: Rebecka Lyhne; Jingel: Fredrika Markstedt; Profilbild: Jonas Hellström

  • 1931 publicerades en av modernismens mästerverk Virginia Woolfs roman Vågorna. En berättelse som består enbart av röster, sex människors röster, från barndomslekarna till den uppgivna ålderdomen.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Människans mångsidighet fångad i sex röster som pratar nästan enkom om sitt eget lilla liv, letar efter fotfäste för sina bräckliga identiteter, mitt i en av historiens största brytpunkter – mellan två världskrig, i det brittiska imperiets slutskede, decenniet efter att kvinnor fått rösträtt.

    Allt förändras och allt är detsamma och skrämmande sig likt än idag:

    ”Jag förstår inte hur man ska lägga den ena minuten till den andra, den ena timmen till den andra, och med hjälp av någon naturkraft förena dem så att de kommer att bilda den hela och odelbara massa som ni kallar livet.”

    Med sin inbyggda musikalitet har romanen fortsatt att älskas och inspirera, bland andra Patti Smith. 

    Jenny Aschenbrenner letar strandfynd i Virginias Woolfs ”Vågorna”. Som uppläsare hör vi Katarina Ewers och översättningen var gjord av Jane Lundblad.

  • I avsnitt 14 har Agnes läs Är mor död av Vigdis Hjort och De blå silkesstrumporna av Elin Wägner. Cecilia har läst Street Haunting av Virginia Woolf. Det är dysfunktionella familjer och föräldrar som sviker, något som verkar bli ett återkommande tema i podden. Apropå Virginia Woolf för vi ett ganska oinformerat resonemang om vad skillnaden är mellan stream of consciouness och inre monolog. Helt olika? Stor skillnad? Svaret får du inte här. 

  • Erik och Kristin pratar med Bellis om hur fandom fungerar i Grekland, sitt liv som översättare, diverse författarmöten och förslag på bra SF-böcker. Varför fantasy inte fångar honom förutom allt med Tove Jansson.

    Författare som nämns i avsnittet.

    Brian Aldiss, Poul Anderson, Alfred Bester, Harry Harrison, Robert Silverberg, Clifford D. Simak, Jack Vance, Sam J Lundwall.

    Böcker på Bellis topplista över bra litteratur:

    "Tigermannen" av Alfred Bester

    "City" av Clifford D. Simak

    "The illustrated man" av Ray Bradbury

    "1984" av George Orwell

    "Orlando” av Virginia Woolf

    "Arena" av Fredric Brown

    "Pappan och havet" av Tove Jansson