エピソード
-
Kärleksrelationer är en spegel av det anknytningsmönster vi relaterar till. Och som jag nämnde tidigare, baseras detta mönster på hur våra föräldrar, eller de som uppfostrade oss, visade oss eller lärde oss att relatera till dem. Innan jag börjar är det viktigt att sätta min berättelse i sitt sammanhang. Det är också viktigt att komma ihåg att detta är min erfarenhet och inte den absoluta sanningen. Och även om jag har delat historier med andra adopterade och funnit många likheter mellan deras berättelser och min, vill jag understryka att detta är bara min. Min berättelse, min historia.
Detta är ett känsligt ämne för mig och jag har svårt att veta vart jag ska börja. Kanske kan jag börja med samma fråga: Hur påverkade allt detta min partner? Denna fråga får jag oftast från partners till adopterade personer. De känner oro för sin partner och undrar hur de kan hjälpa till eller hur de kan bidra till att den person de älskar läker ett så djup sår. Samtidigt visar de ett stort intresse för att veta hur min partner hanterade det hela. Kunde han verkligen uthärda min smärtsamma sökprocess? Var han där för att stötta mig i allt? Och vad hände med kärleken och romantiken mitt i en så djup helandeprocess?
Jag kommer att försöka vara så rättvis och objektiv som möjligt, av respekt för allt stöd och all kärlek jag fick vid den tiden, vilket i ärlighetens namn inte var lite.
Den person som var min partner under många år och som följde med mig under större delen av denna sökning är den som jag i tidigare kapitel har kallat John. Förhållandet tog slut i början av 2019 på ett mycket abrupt och traumatiskt sätt, men under de första 10 åren av de 13 vi var tillsammans var det den vackraste och mest hälsosamma relationen jag haft i mitt liv. John var den som från början insisterade att jag skulle söka efter mina rötter. Han såg tomheten inom mig och kanske, eftersom han omedvetet tänkte som många partners till adopterade personer, att om jag fann mitt biologiska ursprung skulle mina sår läkas och jag skulle kunna ge honom all den kärlek han behövde, stöttade han mig i att ta de nödvändiga stegen i min sökning.
Han var den som alltid sa att det inte spelade någon roll om jag var dotter till försvunna personer eller inte, att det hade inträffat en tragedi i början av mitt liv oavsett vilka mina biologiska föräldrar var. Detta var något som tog mig lång tid att förstå, eftersom jag i min fantasi trodde att min mamma överlämnade mig och gjorde sig av med mig för att jag var en besvärlighet i hennes liv. Men om jag hade varit dotter till försvunna personer, var budskapet som verkligheten förmedlade till mig, exakt det motsatta.
För John var det klart att en mamma i de flesta fall inte vill släppa sitt barn, att det måste vara mycket komplicerade omständigheter för att det ska hända. Han engagerade sig verkligen i sökandet, reste med mig till Argentina, följde med mig till den argentinska ambassaden i Stockholm för att lämna DNA, var vid min sida när jag fick resultatet. Han lärde sig att klappa mig på huvudet när jag hade panikattacker och köpte en smoothie-maskin när den ångest som sökandet orsakade fick mig att sluta kunna svälja fast mat och bara kunna dricka vätskor. John var min bästa vän. Han var en av de partner som hjälper till på alla sätt de kan. Från logistiken med att köpa biljetter till Argentina till att stå ut med de skadliga kommentarerna från min familj och försvara mig när han såg att jag knappt reagerade längre. Under dokumentärens gång var han, Simon och jag ett team. Var och en hade sin roll. Tillsammans gick vi framåt långsamt men säkert.
Men som allt i livet, måste saker ta den väg de måste ta och slutet på denna relation var oundvikligt. Kanske för att han träffade mig när han var 20 år och det var dags att söka nya horisonter, eller kanske för att sökandet var som ett svart moln som färgade allt och slutligen konsumerade den kärlek han hade för mig. Jag minns att i oktober 2015, efter att jag hade blivit uppringd av den argentinska ambassaden i Stockholm för att lämna mitt DNA, märkte jag att hans kärlek till mig långsamt började försvinna. Jag blev desperat, men förstod det. Inuti mig sa en röst: "Och vem skulle vilja vara med någon som jag? Med detta bagage, med så mycket trauma, med denna ständiga trötthet." Självklart försökte jag också kompensera genom att gå till alla möjliga terapier, för att avlasta behovet av stöd och tröst till mina självhjälpsgrupper, och inte låta allt vila på honom. Jag försökte att ha en positiv attityd, att ge honom utrymme så att min sökning inte tog upp hela platsen i vår relation, och framför allt, att aldrig riktigt berätta allt som pågick inom mig för att inte överväldiga honom. Min högsta prioritet var att skydda honom så mycket jag kunde från det som hände inom mig, för att han inte skulle bli trött på mig och lämna mig. Ja, jag vet, det låter mycket ohälsosamt och självdestruktivt, men glöm inte vad jag redan har berättat. Medberoendet hos adopterade personer mot våra partners är, skulle jag säga, vår varumärkes stämpel. Separationer är inte vår grej. Och att bli övergiven ännu mindre.
Ofta var kommentaren jag fick från människor som visste om min sökning något i stil med: "Vilken tur att du har John!" vilket fick mig att känna mig ännu mer desperat. Det där "vilken tur du har" antydde att jag inte förtjänade honom. Att tiden för denna relation var räknad. Nästan som om man hade sagt: "Vilken tur att han står ut med dig! Jag skulle inte göra det!" Som om John gjorde mig en tjänst genom att stanna vid min sida.
Jag sa alltid till honom att sökandet också vägde tungt på honom, att han borde söka hjälp, gå i terapi, ha någonstans att prata och få stöd. Han gjorde det under en tid, men inte på något allvarligt eller djupt sätt. Och hur skulle han inte påverkas av mitt sökande? Se min smärta och ångest? Det är viktigt att komma ihåg att vi är människor, att det är normalt att känna med varandra, och att det inte ens behöver vara en stor kärlek för att känna empati. Även om det i detta fall var det, en stor, stor kärlek. Detta kan jag säga med säkerhet, den som följer med oss i sökandet, upplever också sökandet. Även om de är passagerare, går de igenom samma resa vid vår sida.
När jag tittar tillbaka, var det som gjorde mest ont i hur allt slutade inte så mycket det faktum att han och en av mina bästa vänner och konfidenter blev tillsammans och att det tog sex månader innan någon av dem berättade det för mig, trots att jag redan hade avslutat relationen. Utan det att de, medvetet eller omedvetet, försökte skylla på mig och övertyga mig om att anledningen till att de inte berättade det för mig var att de inte trodde att jag skulle kunna hantera det. Att jag och mitt sökande, mina smärtor och mitt förflutna var anledningen till att de valde att inte säga något förrän mycket senare. Enligt deras synpunkt var jag sjuk och de gjorde mig en tjänst genom att ljuga för mig. Och kanske skulle detta inte ha varit så destruktivt om det inte varit för att jag trodde på dem. Jag var problemet, jag var den som belastade folk. En sanning som verkligen resonerade med mig från början av mitt liv. Spökena som min historia lämnade mig med bekräftades av de två personer som kände mig bäst. Mina djupaste rädslor visade sig på ett perfekt sätt för mig. Alltså, den perfekta stormen.
Det är omöjligt att separera de relationella mönster vi utvecklade i barndomen från hur vi relaterar till andra som vuxna. Med den identiteten, den som säger att jag är en börda för andra och som jag har försökt distansera mig från under så lång tid, gick jag in i min nästa relation. Och naturligtvis blev resultatet mycket liknande. Med honom försökte jag dölja allt, och han klagade alltid på att jag inte delade något. Men när jag väl delade något tyckte han att allt var så överväldigande att han blev desperat. Sedan använde han det jag hade sagt emot mig för att skylla på mig för de problem vi hade. Och jag trodde på honom, för det bekräftade återigen en sanning om mig som jag hade burit inom mig under så lång tid.
Kärleksrelationer är en spegelbild av den bild vår inre spegel projicerar. Vi ser oss själva med ögonen av vårt inre barn, som varje dag berättar en historia om vad vi förtjänar att få. Det sägs ofta att äkta kärlek föds av att vara sig själv och bli accepterad i både styrkor och svagheter. Att ha modet att visa sig sårbar för den andra och låta dem se både brister och styrkor. Att äkta kärlek kommer från att älska sig själv först. Att man måste vara hel, och sedan släppa in den andra. Att man måste vara frisk, ha integrerat varje del och förlåtit varje mörker, för att kunna älska och låta sig älskas. Det låter logiskt och klokt.
Är jag då ett förlorat case? Är kärleksrelationer helt enkelt inte för mig?
Återigen, till den ursprungliga frågan: “Hur påverkade detta min relation?” Kanske är den mer precisa frågan, på vilket sätt påverkade detta mig? I livet har jag många gånger genomgått smärtsamma och förlust drabbade perioder. Efter att min relation med John tog slut, kände jag mycket skuldkänslor och bestämde mig för att vara tyst, isolera mig och inte lita på någon. Jag slutade förvänta mig det som alla säger att man ska förvänta sig av en partner. Jag lärde mig att fly och inte vara känslomässigt närvarande, och i möjligaste mån aldrig mer lita på eller vara beroende av någon.
Som min psykolog skulle säga, tack vare hur den relationen slutade bekräftades det jag alltid trott om mig själv, att jag är en börda. Om jag som barn lärde mig att skydda min familj från min smärta, eftersom de aldrig kunde hantera den, eftersom de vuxna omkring mig hade en barnslig omognad, och som jag sedan länge förstått att det bästa sättet att undvika att bli övergiven är att leva ett dubbelliv där jag bara visar ett organiserat och hanterbart lidande i nära relationer, minimera katastrofen, och om det många gånger bekräftades att när det brinner till kommer jag att stå ensam med en brandsläckare, så blev min bästa lösning ensamhet och tystnad, även känt som dissociation.
Som jag redan sagt, är min historia bara min, och det faktum att detta har varit mitt sätt att relatera till mina partners betyder inte att alla adopterade relaterar på det sättet. Eller att detta är det sätt jag kommer att relatera på för alltid. Allt förändras, inklusive mitt trauma.
Ibland finner jag mig själv förklara för vänner som är tillsammans med en adopterad person vad det är för tomhet och smärta som de ser i deras ögon. Varför vi ibland är i så stort behov av bekräftelse, vi är extremt lojala, vi släpper inte taget, vi känner oss bottenlöst ensamma, och vi har fruktansvärt svårt att sätta gränser. Eller kanske, varför vi flyr från relationer, inte kan engagera oss och undviker människor och verklig intimitet. En gång fann jag mig själv säga till en vän vars hjärta blev krossat av hans tidigare flickvän som var adopterad, och som uppträdde väldigt märkligt under det uppbrottet, något i stil med “Ser du inte? Adopterade bör undvikas!”
Är vi hopplöst traumatiserade, och därför bör vi undvikas?
Denna tanke kan vara en stor fälla – att tro att om vi inte är helt läkta, är vi ovärdiga av kärlek. Kärlek väntar inte alltid på perfektion. Den frodas i våra brister, i de röriga delarna av oss som fortfarande läker. Man kanske kämpar med tanken att man är "för mycket" eller "inte tillräcklig", men det betyder inte att man inte är värd kärlek. Vi alla förtjänar kärlek, även medan vi håller på att läka.
Så, nej, vi ska inte undvikas. Men det kan vara bra att försöka förstå att vissa saker är svårare för oss än för andra. Att bära ett sådant stort sår kräver, precis som vilket annat mänskligt sår som helst, lite tålamod. Och framför allt, att veta att terapi hjälper. Tomheten vi bär på kan ingen annan än vi själva läka. Vi kan inte räddas, men vi kan bli omfamnade och ha någon vid vår sida, även om den aldrig fullt ut förstår vad vi egentligen går igenom. Och självklart är adoptionstraumat ingen ursäkt för att rättfärdiga någon slags misshandel, utan en förklaring till att förstå varifrån saker och ting kommer.
För min del kommer jag att fortsätta försöka hitta en ny väg och sluta skämmas för mina sår och svagheter. Att lära känna mig själv, känna igen mig själv, studera mig själv och acceptera mig själv. Jag vägrar att ge upp inför det inre budskapet som försöker övertyga mig om att jag inte är född för att bli älskad. Att kärleken är något som finns för andra människor. En dag, ett steg i taget, så kommer ett mycket vackrare budskap vinna mark inom mig.
Och sist men inte minst, det som inte dödar mig kommer att göra mig mycket starkare... även om det kostar mig oändliga timmar av terapi. -
Familjen som adopterar oss är vår referens, vår utgångspunkt, vårt hem. Det finns inget sätt på vilket det som vår adoptivfamilj gör inte påverkar oss. Självklart måste man ta hänsyn till att alla familjer är olika, alla adopterade personer är olika, alla situationer där adoptionen ägde rum är olika och alla sätt att relatera till dem är olika. Det är svårt att generalisera och helt enkelt säga att om saker och ting hade varit på ett visst sätt, så skulle traumat automatiskt ha minskat. Men vad jag upptäckte i mitt fall, och vad andra har berättat för mig, är att sättet som en behandlas av familjen som adopterad kommer att förstärka eller läka traumat av att: "Jag blev övergiven eftersom det finns något felaktigt i mig", även känd som den inre rösten som likt en repeterande trasig skiva säger: "Självklart föddes jag för att bli övergiven och avvisad. Det är mitt öde, det är den jag är". Dessa internaliserade röster, dessa övertygelser kom från någonstans. Det är inte något som barn bara får för sig att tro. Det är inte något de väljer.
År 2020, mitt under pandemin, befann jag mig i en kamp mot mina demoner: Mitt medberoende, min oförmåga att sätta gränser, min oförmåga att avsluta den destruktiva relationen jag var i som så tydligt skadade mig, och min besatthet i att vara i en relation med en person som jag egentligen inte borde vara med.
Trots alla år av terapi, alla böcker jag hade läst och alla tolvstegsmöten jag deltagit i, fanns det något jag fortfarande inte hade förstått. Hur kunde det fortfarande vara så, att trots all kunskap, trots all mental klarhet, fortsatte jag att upprepa samma relationsmönster? Kunde det verkligen vara så att början av mitt liv hade påverkat mig mycket mer än jag hade förstått?
År 2021 bestämde jag mig för att en gång för alla ta reda på detta när jag upptäckte att det i Sverige erbjöds gratis online-terapisessioner för adopterade personer. Detta skedde förmodligen som en följd av de uppgifter som kom fram om den systematiska stölden av bebisar i Chile på 1970- och 1980-talen och försäljningen av dem till i-länder. Länder som till exempel Sverige, dit man uppskattar att cirka 2200 barn anlände.
Terapeuten som tog emot mig frågade om jag redan hade gått i terapi och på vilket sätt jag behövde hjälp. Jag gick rakt på sak och sa att jag hade gått i terapi sedan jag var 17 år, men att jag kände att jag behövde information om hur adoptionen hade påverkat mig och framför allt om detta trauma kunde ha läkt eller åtminstone minskat med den familj som adopterade mig. Hon bad mig beskriva lite hur det var att växa upp med min familj, och det tog inte lång tid för henne att bekräfta det, utöver min adoption, gjorde mina adoptivföräldrar och sättet på vilket de hanterade det faktum att min bror och jag inte var deras biologiska barn, att det initiala traumat av att inte tillhöra samma genetiska klan förstärktes betydligt.
Innan jag berättar nästa historia ska jag göra en parentes. Att ha barn är inte lätt. Jag har sett det hos mina vänner. Det är den största kärleken men det är också extremt krävande. Det är den vackraste och mest irriterande relationen. Den mest energigivande och dränerande. Och utifrån vad jag kan observera, den största sårbarheten man kan uppleva. Som min vän sa häromdagen: "Det är som om ditt hjärta plötsligt befinner sig utanför din kropp." Därför har jag alltid sett upp till människor som väljer att skaffa barn med stor beundran.
Tillbaka till ämnet, tänker jag använda min egen mamma som referens, för det är det jag har. När hon dog 2013, kändes det som om en del av mig dog med henne. Jag var vid hennes sida tills hon tog sitt sista andetag. Hon, som var så rädd för allt, borde inte vara ensam i ett ögonblick av sådan osäkerhet. Efter hennes död kom många människor fram till mig och sa hur mycket hon älskade oss, mig och min bror. "Hon levde för er," sa de. Jag log och svarade: "Ja, min mamma gav oss allt." Men inombords tänkte jag, hur är det möjligt att ingen någonsin såg vad som pågick hemma?
Under många år trodde jag att jag var galen och hade föreställt mig allt. Eller att problemet alltid var att jag var för känslig och att allt påverkade mig. Att hennes beteende var normalt, som en stressad mammas beteende. Att min bror och jag var odrägliga och att det var därför hon alltid var irriterad på oss. Att om vi hade varit bättre barn, skulle hon ha mått bättre. Eller åtminstone om jag hade varit en bättre dotter. Om jag inte krävde något, om jag skötte mig, om jag inte gjorde något väsen av mig, om jag förstod och lyssnade på henne, om jag inte reagerade på misshandeln, på bristen på gränser med min kropp, om jag inte reagerade på hennes sårande kommentarer, på hennes slag. Om jag helt enkelt slutade existera, kanske då skulle hon känna sig lugnare och det skulle inte vara så tungt för henne att vara mamma.
Jag började gå i terapi när jag var 17 år. Jag bad om att få gå i terapi eftersom jag kände en stor tyngd i själen, något som många år senare diagnostiserades som komplext posttraumatiskt stressyndrom (C-PTSD).
För de som inte vet, skiljer sig detta från posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), eftersom det är en tillstånd som kan utvecklas efter att en person upplever långvariga och upprepade traumatiska händelser, såsom långvarigt sexuellt, emotionellt och psykologiskt övergrepp, med förvärrad försummelse under barndomen, offer för kidnappning, konstanta trakasserier, slaveri, arbetskraftsutnyttjande, krigsfångar, överlevande från koncentrationsläger, avhoppare från kulter eller organisationsliknande kulter, bland annat.
Posttraumatiskt stressyndrom utvecklas däremot efter att ha upplevt eller bevittnat en enstaka traumatisk händelse. Det är alltså upprepningen av dessa händelser som gör det komplext och som gör att människor utvecklar en serie överlevnadsmekanismer som skiljer sig från de vid icke-komplex PTSD.
Överlevnadsmekanismer inkluderar exempelvis:
Svårigheter att reglera känslor, självmordstankar, explosiv eller extremt hämmad ilska, selektiv amnesi, dissociation, kroniska känslor av hjälplöshet, skam, skuld eller stigmatisering, att acceptera angriparens sätt att tänka, värderingar och rationalisering, isolering, kronisk misstro, ilska och fientlighet mot andra, upprepad sökning efter en frälsare, brist på intima relationer och oförmåga att skydda sig själv, brist på tro eller känslor av hopplöshet, hjälplöshet, förtvivlan och desperation, förlust av verklighetskänsla, åtföljd av känslor av skräck och förvirring.
Under dessa terapisessioner som var specialiserade på adoption, nämnde terapeuten också något jag hade hört talas om flera gånger men aldrig vågat utforska på djupet, av rädsla för vad jag skulle hitta. Anknytningsteorin.
Denna teori beskriver de långsiktiga dynamikerna i relationer mellan människor. Teorin föreslår också att barn instinktivt knyter an till den som tar hand om dem för att överleva, inklusive utveckling på fysisk, social och emotionell nivå. Det biologiska målet är överlevnad, och det psykologiska målet är säkerhet. Beroende på hur vårdnadshavarna relaterar till barnen, utvecklar dessa olika anknytningsmönster som exempelvis säker anknytning, osäker-undvikande anknytning, osäker-ambivalent anknytning och även desorganiserad anknytning. Detta mönster blir sedan den relationsmall som personen kommer att använda sig av i livet.
I fallet med personer med komplext posttraumatiskt stressyndrom kan man i allmänhet observera utvecklingen av osäkert eller desorganiserat anknytningsmönster. Detta mönster kännetecknas exempelvis av önskan och behov av kontakt och intimitet, men samtidigt en oförmåga att kunna ta emot tillgivenhet och en ständig misstro.
Terapeuten rekommenderade mig att läsa flera böcker om anknytningsteorin, och det gjorde jag. För det första steget mot läkning är att förstå vad problemet är, var såret finns. Att bli medveten om det man har gått igenom och de spår det har lämnat efter sig för att förstå vilken del av en själv man måste omfamna, vilken liten bit man måste integrera, och vilken skam man måste bryta.
Här kommer en del av denna skam:
På den tyska gymnasieskolan jag gick på, i den normaliserade rasistiska kontext efter andra världskriget som jag redan har nämnt och där den europeiska kolonialismens ideologi fortfarande tydligt rådde, hände följande. När jag var 14 år började eleverna i årskurserna över mig att kalla mig "Berta" på grund av min hudfärg. Detta namn användes då, åtminstone vid den tiden, som en nedsättande benämning på hushållsanställda. Idén var att tydligt klargöra att jag var underlägsen. Att jag inte hörde hemma där. Att de såg det, att jag inte kunde undkomma. Att jag var mindre värd än alla andra.
Varje dag var en tortyr. På nätterna grät jag och önskade att jag inte behövde vakna nästa dag, och under dagarna låtsades jag att inget av detta hände, jag dissocierade mig från verkligheten och log som om ingenting var fel. För jag kunde aldrig klaga eller protestera, eftersom jag hemifrån och från en mycket ung ålder redan hade fått klart för mig att mina gener var defekta, att de kom från fattiga människor eller människor från slummen, som enligt deras rasistiska föreställningar var människor av mindre värde. Så de andra elevers förakt var berättigat.
Och jag trodde på det. Denna "sanning", som jag redan har berättat, var internaliserad. Min själ grät inombords medan jag utåt bar med mig de rasistiska föreställningarna från dem som omgav mig, om att vara en människa av mindre värde.
Men det var inte förrän 2008, när jag gick in i tolvstegsprogrammet för vuxna barn från dysfunktionella familjer som jag började förstå vilken skada som hade gjorts på mig. Lite i taget bröt jag förnekelsen av att min familj var kärleksfull, och jag accepterade att min familj var trasig från början. Så småningom började jag tro på min sanning och återhämtade mig från depressionen jag led av 2009, när jag inte orkade mer och allt jag ville var att dö.
Denna diskriminering som jag utsattes för är faktiskt väldigt vanlig. Det är inte nödvändigt att gå till det extrema av att växa upp i efterkrigstidens tysk-argentinska samhälle för att dessa berättelser ska upprepa sig. Världen är som den är. Lite i taget, en dag, kommer det att förändras.
Det som är speciellt med min berättelse är det faktum att jag växte upp utanför min biologiska stam. Bortom mina färger, min fysionomi. Att familjen som uppfostrade mig, speciellt min mamma, inte kunde hantera att jag inte såg ut som hon. Vem vet, om jag hade sett ut som hon hade hon kanske hittat andra skäl att attackera mig. Det kommer vi aldrig att få veta.
Hon kunde berätta saker som: "Kan du tro det, när jag hade en treårig pojke hade jag också en nyfödd på köpet." Ibland glömde hon att jag inte var hennes vännina, att jag var hennes dotter och att hon i det här fallet pratade om mig. Just den gången var mitt svar: ”Och , vem tvingade dig att adoptera en till? Det var du själv som gjorde det svårt för dig själv! Du borde inte ha adopterat." Jag var redan i trettioårsåldern när detta hände. Och det var inte sista gången. En annan gång jag minns var när hon, när hon pratade i telefon med mig, erkände allt hon skulle ha gjort med sitt liv om hon inte hade fått barn, och även till råga på de otaliga gångerna hon sa till mig: "Bli inte gravid Natalie, förstör inte ditt liv!"
Det var därför när folk berättade för mig efter hennes död om kärleken hon hade till oss, som jag bara log och nickade. Ja, hon älskade oss. Hon gjorde säkert vad hon kunde. Precis som vi alla alltid gör vad vi kan. Men för att svara på den första frågan, ja. Sättet som familjen som adopterar dig behandlar dig kommer att vara avgörande i läkningsprocessen. I just mitt fall tror jag att min mamma var besviken på mig från den dag hon hämtade mig hos läkaren, eftersom hon påminde mig om det hela sitt liv: ”Doktorn sa till oss att det fanns en vacker, blond bebis att hämta, och när vi gick dit så var det du i stället. Du var så ful. Du hade inte ens hår!.” Vilket bekräftades av min moster som berättade historien om att min mamma några dagar efter att ha köpt mig visade mig för grannen och frågade: "Är hon inte lite för mörk?"
Att lära sig att älska sig själv är väsentligt för att läka sina sår. Alla säger det, alla påminner mig om att jag är den enda som kan göra det, att jag kan befria mig från traumat av min adoption och min adoptivfamilj. Jag håller med. Kärlek måste komma inifrån, för att till exempel inte upprepa barndomsmönster i nuvarande relationer. Nyckeln är lyckligtvis fortfarande i mina händer. Men jag måste jobba hårt och jämnt. Erfarenheter under tidig barndom spelar en viktig roll i hjärnans arkitektur. Att bli utsatt för situationer av våld eller motgångar under de första åren av mitt liv påverkade strukturen av nervförbindelserna i min hjärna. Min lilla flickas hjärna som så gärna ville bli älskad och ville höra hur vacker hon var med alla sina färger och som ville höra hur mamma och pappa stolt berättade till alla: "Det här är min dotter."
Anmärkning till dig som vill adoptera: Barn känner sanningen som du tror om deras ursprung. Om dess värde, om omständigheterna kring dess adoption. Vad du tror om dem, kommer de att tro om sig själva. Det du säger till dem kommer de att berätta till sig själva. Precis som med växterna. Om du vattnar dem och säger snälla saker till dem blir de friska och starka.
Anmärkning till adopterade: Identitet är din egen egendom. Vi är skyldiga oss själva att acceptera och integrera alla delar av vår identitet. Det spelar ingen roll vilken historia de berättar för oss, inte heller vilka värderingar de projicerar på oss. Vi är, liksom resten av världen, varelser värda kärlek, oändliga och unika.
Och vad gäller mig, ibland ägnar jag mig åt lyxen att tänka att någonstans i den här världen ser någon ut som jag. Någon ser mig inte som konstig, någon känner igen mig som en del av deras stam. Och jag känner plötsligt på ett oförklarligt sätt att åtminstone en del av mig tillhör något. En del av mig hittar sitt hem.Och äntligen kan jag känna jorden under mina fötter. -
エピソードを見逃しましたか？
-
Precis som de flesta människor jag mött under mitt sökande, med några få undantag, behandlade Mercedes mig först med en viss misstro och distans. Nästan som om hon hade sagt: "Kom du hit för att slösa min tid?". Sittandes på sitt kontor visade hon mig en hög med mappar som var de ärenden som väntade på att bli upphämtade. "Ser du den högen? Ja, den är full av folk som kom, lämnade sina uppgifter och kom aldrig tillbaka. De fick mig att leta helt i onödan! Alla vill bli räddade, men ingen vill ta ansvar över sina liv! Jag ska också berätta en annan sak för dig, det är kö, vilket innebär att du lämnar din födelseattest nu men det kommer att ta flera månader innan jag har hittat något."Det verkade som att det var en lång kö för att genomföra undersökningen. Många människor kom till hennes kontor med sina födelseattester, så Mercedes hade mycket att göra. Jag förklarade för henne att jag kom från Sverige, att jag filmade en dokumentär och att så fort jag hade en mapp med all information om de möjliga mödrarna jag behövde besöka, skulle jag självklart göra det, annars skulle dokumentärteamet döda mig. Det här handlade inte längre bara om mig. Jag satt där ensam, men jag kom med ett helt team som följde med mig. Det här var inte bara ett spontant initiativ, jag var på uppdrag. För, om det var en sak jag förstått under åren vi filmat dokumentären, så var det att försäljningen av barn fortfarande är lika vanlig nu som den var då och vi som söker är så många, och det sociala samtycket är fortfarande så stort, att det som från början bara var ett sökandet efter min biologiska identitet gradvis blev ett större uppdrag, nämligen att göra något synligt som verkar osynligt för de flesta människor.
Mercedes förklarade många saker för mig, en av dem var att det jag varit med om inte är en olaglig adoption, eftersom en adoption alltid sker lagligt. Vid en adoption finns ett dokument där det står vem mamman är och när och var barnet föddes. I mitt fall handlar det om ett Identitetsbyte. Det vill säga, jag hade en identitet vid födseln, som helt och hållet raderades och byttes till en ny. Att växa upp med människor som inte var mina biologiska föräldrar påverkade mitt psyke på samma sätt som för vem som helst som inte växt upp med sin biologiska familj, oavsett anledning. Men, sa hon, att vara med om ett identitetsbyte lämnar en särskild eftersmak, som kommer från sammanhanget där det sker. Vid en laglig adoption finns det en respekt för det nyfödda barnets historia och för mamman som fött det, en respekt som försvinner vid identitetsbyten. Det nyfödda, helt oskyddade barnet, är en produkt som är till salu. Mamman som födde barnet det saknar oftast alla rättigheter eller beslutsmakt.Medvetet eller omedvetet vet personer med identitetsbyte detta.
Mercedes förklarade allt detta och mer för mig. Hon hjälpte mig att sätta ord på känslor och emotioner som jag haft i kroppen så länge, utan att egentligen veta vad det handlade om. Vi pratade också om den stora skillnaden som den familj vi växte upp med kan göra, och hur mycket det påverkar oss hur dessa föräldrar hanterade sanningen om vårt ursprung och sin egen ångest.
Mot slutet av den resan år 2018, utifrån förståelse för vår speciella situation, gjorde Mercedes en lista på fjorton kvinnor som vi skulle besöka. Ja, inte en, inte två, inte fem. Det var fjorton. Tillsammans med Simón, baserat lite på hur mycket jag kunde stå ut rent emotionellt, kom vi fram till att det skulle bli fjorton dagar att besöka mödrar, plus några vilodagar däremellan. Det skulle innebära att vår vistelse skulle förlängas med nästan en månad till, och vi hade inte budgeten för att stanna så mycket längre i Argentina. Vi skulle inte hinna göra det på den resan, så jag sa till Mercedes att vi var tvungna att planera om och komma tillbaka så snart som möjligt. Hon tittade på oss misstänksamt när jag sa det, men samtidigt visste hon att det fanns en dokumentär som spelades in, där ett produktionsbolag var involverat, så att avbryta sökandet var inte ett alternativ.
Men som jag brukar säga, jag kan alltid räkna med mitt liv, för att få se mina planer förstörda. Det var då, samma år, 2018, efter resan till Argentina, som mitt tretton år långa förhållande med min partner, långsamt men säkert tog slut. Med flyttar och sorg däremellan hade jag inte pengar att resa till Argentina år 2019, så jag och Simon organiserade en crowdfunding-kampanj för att kunna resa tillbaka så snart som möjligt. Den 15 februari 2020 hade vi ett event där jag spelade mina låtar med mitt band och mellan låtarna visade Simon bilder på det vi hade filmat. Eventet var en total succé och vi fick in tillräckligt mycket med pengar för att resa. Vi planerade att göra det i maj 2020, men vi räknade inte med vad som skulle sätta världen i karantän mindre än en månad efter konserten. Vi räknade inte med den påstådda soppa av dåligt kokta fladdermöss. Vi räknade inte med att hela världen skulle hamna i dvala under de kommande åren, eller att Argentina skulle vara ett av länderna med den längsta och strängaste lockdown.
Precis som för många andra var det dags att omorganisera sig, ta tid för introspektion, väntan, medan världen anpassade sig till pandemin. I Sverige kändes knappt begränsningarna. Social distansering fanns redan innan pandemin, så jag tyckte inte att det var särskilt mycket skillnad. Live event så som konserter ställdes in, men inför den nya verkligheten slog budskapet hårt mot människor om att detta liv är skört, att det kan ta slut när som helst. Så i motsats till vad jag förväntat mig, hade jag som musikproducent nu många jobbuppdrag. Alla ville uppfylla sin dröm om att spela in sina låtar. Som om alla plötsligt insåg att det är i detta liv som man måste försöka uppfylla sina drömmar, för det finns ingen del två till den här filmen.
Nyheter från Argentina nådde mig genom min pappa, som olyckligtvis föll ner för trapporna hemma år 2021, vilket snabbt försämrade hans hälsa. Argentina hade det väldigt svårt. Pandemin gjorde allt som redan var komplicerat innan, ännu mer komplicerat. I Stockholm frågade de mig hur det gick i Buenos Aires, hur människorna överlevde. Och jag svarade dem vad jag har sagt sedan jag flyttade till Sverige: "Argentinarna är vana vid kriser. De har utvecklat den otroliga förmågan att gå vidare på sätt som man härifrån aldrig skulle kunna föreställa sig".Precis så som jag senare fick höra, att trots allt som hände, hade många andra personer med identitetsbyte organiserat sig och fortsatt kämpa för rätten till sin biologiska identitet. Med andra ord hade många människor, precis som jag, tröttnat på att ingen hjälpte dem och som nu kämpade för den rätt vi alla har att känna till vår genetiska och kulturella arv, våra föräldrar och omständigheterna vid vår födelse.Det hade faktiskt lagts fram ett lagförslag i kongressen som innebar att en skulle kunna få hjälp från regeringen i sin sökning efter sin biologiska identitet.Den 21a april 2022, godkändes slutligen i senaten i Buenos Aires lagen om biologisk eller ursprunglig identitet. En lagstiftning som syftar till att vara ett verktyg för dem som har tvivel kring sin biologiska härkomst.Syftet med denna lag är att säkerställa att människor, utan kostnad, ska få tillgång till all information relaterad till deras ursprungliga identitet, som finns i olika register hos offentliga myndigheter i alla provinser, och för detta ändamål måste staten tillhandahålla nödvändiga resurser.Med andra ord har Mercedes arbete, som enbart utfördes i huvudstaden Buenos Aires, omvandlats till ett lag som successivt håller på att godkännas i alla provinser i Argentina.Som jag sa tidigare är vi lyckligtvis ämnade att utvecklas.
När vi återvände i juni 2022, efter pandemin, hade Mercedes redan gått i pension, så istället gick vi till kontoret för mänskliga rättigheter för att prata med Cecilia, hennes efterträdare. Precis som Mercedes tog Cecilia sig tid att förklara varje fall för oss och vi kunde ställa alla möjliga frågor. Med tålamod och envishet hjälpte Ceci oss så mycket som hon kunde, och följde utredningen till sista fallet.Jag träffade Mercedes sista dagen innan vi åkte tillbaka till Sverige. Som vanligt var det en hård men varm välkomst. Vi träffades på ett kafé i centrala Buenos Aires, tillsammans med Simon som filmade mötet. Vilken glädje att se henne, jag hade så mycket att berätta för henne! Och hon hade så mycket att berätta för mig! Hon svor som alltid över regeringen och landets korruption och krävde att människor måste ta ansvar över sina liv och sluta skylla på alla andra för allting. Hon pratade som vanligt om Mormödrarna på Plaza de Mayo och berättade återigen om sin egen historia och försvinnandet av hennes bror före militärdiktaturen år '76. Mercedes själv har överlevt så mycket. Vi grät tillsammans, skrattade tillsammans, och innan jag gick sa jag: "Vill du inte adoptera mig istället?" med hänvisning till att min födelseattest ändå är falsk. Jag ville inte gå. Om det finns någon person i världen som förstår vad jag har gått igenom, hur mycket det har kostat mig, vad jag har burit på och tomheten inuti, så är det Mercedes. Men tiden är en flyktig vän, så jag var tvungen att säga adjö och fortsätta min väg.Mercedes är en outtröttlig kraft som inte ger upp. Den typen av människor jag beundrar djupt, som utan att söka uppmärksamhet gjorde vad som behövdes, för att det var det rätta att göra. Men vart kom kallelsen ifrån? Varför ägnade hon all denna tid och energi åt dem med identitetsbyte, åt dem som ingen brydde sig om? Innan jag gick lyckades jag fråga henne, och svaret var lika vackert som Mercedes själv. Det var ungefär så här: "Någon måste göra det. Det kan bara inte fortsätta på det här sättet."Jag kommer ihåg när hon berättade historien om sitt namn "Mercedes" för mig. "Vet du vad det betyder?" sa hon. "Slavarnas befriare".
Djupt inom henne brinner önskan om rättvisa starkt. Kanske har det alltid varit hennes öde att vara den hon är?Tack Mercedes, och tack Cecilia, för att ni befriar oss alla från vårt tomrum, slavar av vår egen sökning. -
Resultatet av Mormödrarna på Plaza de Mayos DNA-test var negativt, och som domaren i fallet sa, stängdes ärendet där. Trots att Claudia Carlotto sa till mig att det inte var så, att eftersom tekniken fortsatte att utvecklas fanns det fortfarande en möjlighet att hitta någon släkting i deras DNA bank i framtiden, för mig var vägen stängd nu.Efter att ha fått nyheten den 30e mars 2016, ville jag inte veta mer om min sökning, mina förväntningar eller mig själv. Framför allt kände jag skam. I fjorton år hade jag övertygat människor omkring mig om min historia, att jag var en del av en historisk händelse, att jag var relevant, att jag var svaret för en mormor som desperat sökte efter mig. Jag var speciell. Jag hade till och med lyckats övertyga mig själv om det. Men där var bevisen. Jag var inte det. I mitt sinne och för resten av världen blev jag bara en till adopterad person, bortgiven eller såld. Jag var dotter till en fattig person, ett misstag av någon som, till skillnad från medel- och överklassen, inte hade tillgång till möjligheten att göra abort. Hur kunde jag ha trott att jag kunde vara något mer än bara det? Hade inte alla redan gjort det klart för mig? Jag och mina påstådda "slumgener".Som jag berättat tidigare, återvände jag till Sverige och bestämde mig för att stänga in mig i min musikstudio, dyka in i arbetet och låtsas att jag hade försvunnit. Att jag inte existerade. Och att jag aldrig någonsin skulle tänka på att söka efter min biologiska identitet igen. Vilken skam jag kände…
Men vad var det som hände med mig? Det var inte bara smärtan och hopplösheten av att inte hitta en biologisk familj som jag kände, det var något annat som plågade min själ. Jag kunde höra rösterna inom mig när jag blundade. Jag kunde se scener från min barndom och mina tonår upprepas om och om igen, och jag kunde inte hitta ett sätt att försvara mig mot dessa så kallade "sanningar" som plågade mig dag och natt.Min partner vid den tiden såg att jag inte tillät mig själv att känna smärtan från resultatet av DNA-testet. Han sa till mig: "Oavsett om du är barn till de försvunna eller inte, förändrar det inte faktumet att en tragedi ändå inträffade när du föddes". Han sa att det faktum att jag inte hade vuxit upp med min biologiska familj redan var ett tillräckligt stort sår. Jag förstod inte vad han menade. Jag hörde hans ord, kunde förstå vad han sa, men inte dess innebörd. Varför kunde jag inte känna medlidande för min egen historia? Varför förnekade jag mig själv rätten att känna min egen smärta och bara kände skam?
Det var svårt för mig att hitta fienden som attackerade mig den här gången. En intelligent och lömsk fiende som hade gömt sig mellan vecken i min hjärnbark och muskelvävnad i mitt hjärta, varifrån den ständigt pumpade ut sitt gift i mina ådror.Det som hade hittat en perfekt värd i mig var rasismen som hade omgett mig från en mycket ung ålder. Den internaliserad rasism som hade normaliserats som en inre röst som upprepade anledningarna om och om igen till varför jag genetiskt var underlägsen. En säker och ihärdig röst som nästan var omärkbar. En röst som inte var min egen, utan världen vi lever i, som kategoriserar människor som överlägsna och underlägsna. Ett utbrett vapen från den härskande makten vars syfte är att upprätthålla dessa skillnader, maktstrukturerna och privilegierna genom att dela upp oss i svarta, bruna och vita, heterosexuella, bisexuella och homosexuella, kvinnor och män, "civiliserade" samhällen kontra "primitiva" samhällen, "utvecklade" länder kontra "utvecklingsländer" och mycket mer, sedan den europeiska kolonialismen.
Nåväl, det var mitt sätt att överleva. Det var det jag var tvungen att anta som barn för att hitta ett utrymme där jag skulle bli accepterad.Kort sagt, min inre lilla flicka sa till sig själv: "Om du inte kan slå dem, slå följe med dom", och trots smärtan det orsakade valde hon att avvisa sig själv för att åtminstone känna att hon hade något gemensamt med människorna omkring henne, åtminstone något hon kunde identifiera sig med.Alla dessa giftiga budskap hade rotat sig inom mig, men inte på det sätt som rasismen vanligtvis uttrycks. Det skulle jag ha märkt. Det rasistiska budskapet återspeglade sig i avvisningen jag kände för färgen på min hud, mitt krulliga och mörka hår, mina höfter, alla kurvorna på min kropp, mina ansiktsdrag och färgen på mina ögon, tonen i min röst, min stora mun och mitt höga skratt. Eftersom allt detta, hade de sagt till mig, var ett tydligt bevis på att jag var underlägsen.
Det lättaste sättet att beskriva vad som hände i mig är kanske den förklaring som min mexikanska vän gav mig, när hon berättade varför det var så svårt för henne att komma ut ur garderoben och erkänna sig som homosexuell. Min vän berättade att hennes familj och det överklassiga, katolska samhället som omgett henne i hela hennes liv, var starkt emot homosexualitet, precis det som fortfarande sker på många håll i världen. Det var inte sällan som homosexualitet förknippades med omoral, med pervertion. År senare, när hon hade bosatt sig i Sverige, långt borta från det samhälle hon växte upp i, och mycket bekväm med mångfalden och öppenheten i det svenska samhället kring könsidentitet och sexuell läggning, kände hon fortfarande att det var omöjligt att komma ut ur garderoben. Och när hon väl gjorde det var det en långsam process att bli av med skammen över sin sexuella läggning. Trots att ingen av människorna omkring henne i hennes nya liv i Stockholm hade några problem med att hon inte var en heterosexuell kvinna, tog det flera år för henne att acceptera sig själv.Det märkliga, sa hon, var att hon aldrig kände avsky för andra homosexuella. Hon skulle aldrig behandla någon på samma sätt som hon behandlade sig själv, aldrig tänka på samma sätt om andra människor. Aldrig behandla någon illa för att de inte var heterosexuella. Homofobin var endast riktad mot henne själv.
Överlevnadsmekanismer kan vara väldigt listiga och förklä sig till vad som helst för att se till att vi är trygga.Skammen tror att den räddar oss från den huggande smärtan av andras avvisande genom att först avvisa oss själva. Något i stil med: "Ingen behöver slå mig, jag slår mig redan själv. Ingen behöver avvisa mig, jag vet redan att jag inte borde bli accepterad." Att attackera först för att förhindra att man själv blir attackerad och därigenom minimera eller kontrollera inverkan av den omgivande verkligheten på våra inre barn, som så gärna vill bli accepterade och sedda. Men det gör ont ändå, smärtan känns inuti ändå.
Här är ett tydligt exempel från min barndom:Som många andra barn, när jag var liten, skickade min mamma mig till sommarkollo. Detta kollo tillhörde det tyska samhället. Varje dag hämtade bussen oss från kollot och tog oss till den tyska idrottsklubben, där vi tillbringade hela dagen. Det finns en återkommande scen från den tiden när jag var 6 år gammal som jag aldrig glömmer, som beskriver hur jag redan som barn förstod hur jag blev betraktad. Vi bytte om i omklädningsrummet, alla flickorna från kollot och jag. Jag såg hur de tittade på mig och pratade med varandra. Jag såg hur de undvek mig, hur de mumlade. Så jag gick fram till några av dem och sa: "Jag vet att jag är en svartskalle. Ni behöver inte leka med mig om ni inte vill". Jag minns att jag såg lättnad i flickornas ansikten. De behövde inte längre avvisa mig, jag hade redan gjort det åt dem. Rasismen hade redan internaliserats och det mest intressanta var att jag redan då förstod att den smärta detta orsakade i mig, förtjänade ingen annan. Jag visste att jag aldrig någonsin i mitt liv skulle behandla en annan människa på samma sätt. Bara mig själv. Jag var fel. Jag var dålig. Ingen annan.
Många år senare lades det tysta budskapet från det argentinska samhället också till, vilket indikerade att jag som möjlig dotter till försvunna personer hade ett mycket högre värde än om jag helt enkelt var dotter till en fattig person. Ett budskap som kändes och bekräftades av flera personer som genomgick samma identitets- sökningsprocess som jag gjorde.
Det behöver knappast sägas att rasism existerar överallt. Utan att göra en djupgående analys av varför det är så vanligt bland människor, är det omöjligt att förneka hur lätt den rotar sig och agerar mellan oss, oftast omedvetet och ibland medvetet och öppet.Ibland kan människor ta sig tid att undersöka om deras egna tankar eller handlingssätt är rasistiska och korrigera sitt sätt att tänka och agera, och försöka utvidga sin uppfattning om den omgivande världen, och ibland har de inte kapacitet att göra det. Ibland är människor så vana vid att se saker och ting på ett visst sätt och deras övertygelser är så rotade att bara tanken på att se saker från en annan synvinkel ger dem migrän, panikattacker eller raseriutbrott. "För om det inte finns någon över- eller underordnad ras, var står vi och vilket värde har vi egentligen?" säger det lata egot som vägrar förändras. Det rädda egot som inte vill bli avvisat, som vill tillhöra rätt grupp människor. Den utvalda och privilegierade gruppen.Personligen, även om jag ser mig själv som en begränsad människa som gör vad hon kan med de verktyg hon har, måste jag säga att jag föredrar att varje dag av mitt liv öva upp min hjärna och utvidga min uppfattning av den omgivande världen. Att ifrågasätta de påstådda sanningarna jag växte upp med och utmana mitt egos rädsla. Världen för mig, är vackrare på det sättet, rasismen har aldrig gett mig någonting mer än smärta och fördomar, och det är inte det liv jag väljer att leva.
När jag väl hade återvänt till Sverige höll skammen och den internaliserade rasismen, höll på att tortera mig, förtära mig. Därför var min plan att isolera mig själv, att gå på tolvstegsmöten, gå till terapi, ägna mig åt arbete och lägga allt detta bakom mig. Men som jag just nämnde, det var aldrig mitt öde. Min rastlösa själ ville inte släppa taget. Den skulle aldrig tillåta rädslan i mitt ego att få sin vilja igenom. Så när Simon och John bestämde sig för att göra en "intervention" och övertala mig att fortsätta, så fortsatte jag. Tack vare Martin kom vi då fram till Los Bartuquitas, och tack vare dem öppnades en ny dörr. Det var Paola Klejman som först berättade för mig om en viss "Mercedes Yañez" på avdelningen för mänskliga rättigheter på civilregistret i huvudstaden Buenos Aires
Det första jag förstod var att den här kvinnan hade tillgång till filerna från de kommunala sjukhusen och därför kunde hitta biologiska mödrar. Det verkade så enkelt. Jag behövde bara gå till hennes kontor med mitt födelseattest, och så skulle hon skulle hjälpa mig. "Men var försiktig, hon är en komplicerad kvinna. Om hon inte gillar dig kan det hända att hon inte hjälper dig", varnade de mig. Så fort Simon, John och jag kom till Buenos Aires i maj 2018 samlade jag mod, tog tunnelbanan till Tribunales-stationen, gick till Uruguay-gatan 753 där det centrala civilregistret finns, gick upp till femte våningen, och där var det. På dörren fanns en blygsam skylt som sa "Mänskliga rättigheter". Jag blev verkligen förvånad över att hitta det kontoret där. Jag knackade försiktigt på dörren och någon från insidan svarade med en hes röst, "kom in!". Jag öppnade dörren försiktigt, och där satt en dam med långt, vågigt vitt hår och en sträng blick. "Jag äter lunch", sa hon med en nästan omärkbar dialekt från provinsen Tucuman, vilket egentligen betydde "du stör mig mitt i lunchen!". "Jag har ingen brådska", svarade jag med mitt mest diplomatiska och svenska stenansikte, "ät i lugn och ro och meddela mig när du är klar, jag väntar här utanför". Jag stängde dörren och satte mig stilla utanför i väntan, tills hennes lilla gestalt öppnade dörren igen och hon med lugnare ton sa: "Kom in".
Jag gick in på hennes kontor. Det fanns ett skrivbord med en dator och massor av mappar och papper överallt. Jag satte mig på en av stolarna, nästan tveksam att jag hade kommit till rätt plats, och började säga något i stil med detta: "Hej, ja, det visar sig att jag är adopterad och jag hörde att du kanske kan hjälpa mig att hitta min biologiska mamma." "Har du med dig ditt födelseattest?" frågade hon. "Ja," svarade jag och visade dokumentet för henne. Så fort hon såg det log hon och sa: "Åh, den produktiva doktorn Bartucca." Tydligen hade det redan kommit många andra människor till kontoret för mänskliga rättigheter med födelseattest undertecknade av samma läkare. "Men det är inte bara han, det här är en familjeverksamhet... systern... sonen, hela familjen är inblandad." Mercedes kände redan väl till den här läkaren. Faktum är att han vid en tidpunkt var chef för förlossningsavdelningen på sjukhuset Santojanni. Jag antar att det inte var svårt att få tag på spädbarn att sälja när man är i en sådan maktposition, nästan som att lämna en flock får i en vargs vård.
Det första samtalet med Mercedes var en lång och ärlig konversation. Mercedes höll inte inne någonting, hon sa allt rakt ut, och det tyckte jag var fantastiskt. Hon uttalade sig mot regeringen, mot Mormödrarna på Plaza de Mayo, mot hela det korrupta systemet, till och med mot människorna som kom dit för att söka sin identitet. Av allt hon sa var det här det som gjorde mest intryck på mig: "Alltså, folk kommer hit för att söka sin biologiska identitet och tror att genom att hitta den kommer alla deras problem att lösas. Nej! De tror att alla trauman börjar och slutar här. Nej! Vet du vad identitet är? Historien om ditt liv! Det du bygger varje dag! Ta ansvar, för sjutton! Ni är vuxna nu!" Jag vågade knappt säga ett ord. Mest log jag fascinerat över att träffa en person som Mercedes. Hon försökte inte vara något annat än vad hon var. Trots att jag är ganska säker på att hon är känslig för energier runt sig och medveten om att det finns mer än det fysiska och materiella i den här världen, sa hon till mig: "Jag kommer inte att läsa dina kort, ok? Jag gissar inte här, jag kommer att utreda."
Jag ska försöka förklara Mercedes, slavarnas befriares arbete, och jag vet att jag kommer att sakna ord. Om ni frågar mig borde det skrivas en bok om henne och hennes utredningsmetod. Mercedes är en kunskapskälla som världen inte har råd att förlora.
Vid en tidpunkt, när Mercedes redan arbetade för det centrala Civilregistret, kom det en dag en förtvivlad man till henne som sökte sin biologiska familj. Han insisterade och insisterade, och till slut gick Mercedes till sin chef och sa: "Någon måste hjälpa den här mannen", och det var så, allt började. Kontoret för Mänskliga rättigheter, där man försöker återställa den biologiska identiteten för människor med identitetsbyte. Från den dagen och fram tills hon pensionerades gjorde hon följande: Först intervjuade hon personen som kom till hennes kontor. Hon frågade om detaljer, för i berättelsen som människor fick om sin biologiska härkomst brukade det finnas detaljer som annars inte skulle märkas. Till exempel, hade bebisen fortfarande navelsträngen kvar när den kom till sitt nya hem? Eller hade den redan fallit av? Eller i vilket område hämtade adoptivföräldrana bebisen? Den typen av frågor som man annars inte skulle tänka på. Sedan gick hon med födelseattestet till Civil Registrets arkiv, och då började den andra delen av undersökningen: Att identifiera felaktig information i dokumentationen. Med andra ord, Mercedes lärde sig att se när ett födelseintyg såg konstigt ut. Till exempel, om en flicka föddes en dag och dog nästa dag, och läkaren skrev en mycket otydlig förklaring. Hon sökte särskilt unga ogifta mödrar vars barn aldrig dök upp i någon annan register igen. Och hon sökte före och efter den angivna födelsedagen eftersom informationen i dokumenten oftast var falsk. På det sättet kom hon fram till ett antal möjliga mödrar, från vilka hon undersökte om de var i livet, var de bodde, deras nuvarande adress och om det fanns ett telefonnummer. Hon gjorde då en lista, med sannolikhets- ordning, och från den listan var det upp till oss som sökte att enligt den ordningen, gå och träffa de här mödrarna.
Självklart krävde även detta förberedelse. Hur man närmar sig dessa mödrar, förklarade hon för mig, var också mycket viktigt. För det första, ring aldrig på telefon! För där skulle de aldrig öppna sig dörren för oss. För det andra, när vi väl närmar oss och någon annan än den sökta kvinnan öppnar dörren, ljug. Säg aldrig varför man har kommit dit. Den här modern har kanske aldrig berättat för någon att hon hade en dotter. Den här flickan kanske var resultatet av en våldtäkt som hon vill glömma, eller resultatet av en kärlek som inte kunde vara, och nu när hon hade byggt upp sitt liv igen hade hon kanske aldrig berättat vad som hade hänt. Istället, säg till exempel att vi är dottern till en klasskamrat från grundskolan som hade dött och att hon ville ge henne ett meddelande som i sin sista vilja. Slutligen, när vi träffar mamman, börja med att berätta att vi är mitt i vårt sökandet, att vi är adopterade och enligt vad vi kunde ta reda på födde den här mamman framför oss en dotter på det sjukhuset, den dagen, och om det fanns möjlighet att den dottern var jag. Medan allt detta pågår är det mycket viktigt att observera det fysiska likheten. Och om allt går bra och mamman känner sig bekväm, be om ett DNA-test.
Jag kommer senare att själv lägga till mer på den här listan. Att bBerätta hur vi kom till dem, var vi fick adressen och telefonnumret ifrån och att om de har några tvivel ska de kontakta kontoret för mänskliga rättigheter. Att deras identitet och information är skyddade, och att det enda skälet till att vi fick den är för att den gavs till oss. Och kanske är det på grund av mitt medberoende, men jag tycker också att det är viktigt att komma ihåg att den här kvinnan vi besöker har lidit en förlust för många år sedan, en förlust som vi kommer dit för att påminna henne om, så att närma sig med vänlighet, lugn, ärlighet och värme är det viktigaste av allt, för den här kvinnan framför oss har redan haft det svårt i livet.
När Mercedes förklaratade allt detta för mig, frågade hon mig: "Har du några fler frågor?" "Nej, det är dags att gå och knacka på dörrar", svarade jag med en blandning av rädsla och förväntan, med en känsla av att vara liten, sårbar och oövervinnerlig på samma gång. -
År 2016 hade sökandet tagit mig till Dr Bartucca, till marknaden för att sälja spädbarn, till den sociala konsensus som gör allt möjligt, till den tyranniska verklighet som avgör ödet för spädbarn som föds till fattiga mödrar på kommunala sjukhus, till folkets straffimmunitet, rädslan som våra adoptivföräldrar känner för att förlora oss och det sår som följer som konsekvens av att man som nyfödd har sålts som ett husdjur. Och medan vi håller på, ska jag ta en minut för att förklara eller klargöra skillnaden mellan en laglig adoption och en illegal adoption, som egentligen kallas för Identitetsbyte, eftersom den ursprungliga identiteten är helt raderad och istället ersätts med den nya.
Vid en legal adoption är nästan alltid en organisation inblandad som kontrollerar att barnet, som saknar föräldrar som kan ta hand om honom eller henne, skyddas och behandlas med största möjliga respekt och omsorg. Generellt finns det ett register över vart barnet kommer ifrån, med födelseplats och födelsedatum. Ibland kan man till och med hitta moderns eller faderns namn någonstans och där det, åtminstone på juridisk nivå, är känt att det fanns samtycke från de biologiska föräldrarna, så att adoptionen kunde ske. Beroende på land eller system skiljer sig adoptionsförfarandet lite åt, men tanken är i grunden att barnets rättigheter skyddas och att deras destination är en familj som har medel att se till att barnet får materiell och emotionell stabilitet, så att det kan växa och utvecklas så bra som möjligt.
Föräldrar som vill adoptera ska gå igenom en process där det avgörs om de är lämpliga att vara adoptivföräldrar eller inte. Sedan får de vänta ett tag tills det äntligen finns ett barn som söker ett nytt hem. När barnet kommit till sitt nya hem, får familjen efter en tid även besök av en socialsekreterare, som ska kontrollera att barnet har det bra med sin nya familj.
Identitetsbyte – som allmänt kallas illegal adoption – sker i mörker, i hemlighet, utanför lagarna.Det handlar om att undvika all information om barnets biologiska rötter, det vill säga vilka föräldrarna var, vart och när barnet föddes och vilken plats det kom ifrån, som om barnet på ett magiskt och spontant sätt hade materialiserats och börjat existera. Man vet inte ifall de biologiska föräldrarna samtyckt till att ge bort barnet eller inte, och det är inte ovanligt att det barnet har blivit stulet direkt efter födseln, genom att man simulerat dess död.
De som styr försäljningen av nyfödda är i de flesta fall läkare eller barnmorskor, som inte är ansvariga inför någon, och som inte behöver respektera några lagar eller förordningar, förutom det pris som marknaden fastställer. Adoptivföräldrar väljs ut utifrån hur mycket de kan betala, eller för någon annan förmån de kan bidra med.
Det kontrolleras inte vid något tillfälle om de är lämpliga att bli föräldrar, eller om de kan försäkra att barnet kommer att ha den känslomässiga och materiella stabiliteten som det behöver, så att det kan utvecklas så bra som möjligt. Det barnet kan faktiskt säljas till vem som helst, för att uppfylla vilka typer av syften som helst eftersom ingen kommer att kontrollera, stämma eller fängsla någon för det. Det barnet är köparens egendom, och i bästa fall är köparen ett medelklass par med känslomässig och materiell stabilitet och med en stor önskan att vara föräldrar och kärlek att ge. I värsta fall kommer det barnet att vara ett föremål som kommer att tillfredsställa sin ägare på det sätt den vill, vilket även kallas för slaveri.I båda fallen, bär den legaladopterade personen och personen med Identitetsbyte (eller illegalt adopterad) på övergivenhetstrauma. Men i fallet där man ha blivit utsatt för människohandel bär personen på övergivenhetstrauma och något mer. Något som är svårt för mig att sätta ord på, något mörkt och destruktivt, som konsekvens av att ha haft ett pris, av att helt enkelt ha varit en del av en transaktion. Något som kommer från det faktum att vi i det mest sårbara ögonblicket i våra liv användes till förmån för andra, som tog bort vår värdighet och reducerade oss till en produkt.Det är väldigt svårt att bli av med den känslan, att vara en sak, ett objekt. Det är svårt att bygga en sund självkänsla på dessa grunder, gå ut i världen med den nödvändiga styrkan för att möta livets hinder, drömma att världen är en snäll plats och att vi är värda ett värdigt liv, att vi är värda kärlek.
Med det sagt, tror jag inte att vi är ensamma om den här känslan. I mänsklighetens historia har det alltid funnits erövrare och de erövrade, de som dominerar och de dominerade, opportunister och möjligheter, ägare och slavar, system som upprätthåller den regerande maktdynamik och upprepar samma mönster generation efter generation, och försöker behålla allt i samma plats, för alltid. Och mitt i allt detta, som hjälpmedel till att hålla det så, finns trauman och ödsligheten som en intern radio med ett meddelande som säger: "Detta är det enda sättet att överleva. Bättre att titta åt andra hållet, för världen var och kommer alltid att förbli en enda röra.”Allt detta har alltid funnits.
Men lyckligtvis är detta inte allt som får den här jorden att snurra. Det finns andra krafter som är mindre märkbara, men lika starka. Som följer lagarna om orsak och verkan. Precis som en pendel, det som går, kommer tillbaka, det som går upp, kommer ner. Allt i universum är i konstant rörelse. Det finns ingen handling utan reaktion.Det finns inte heller något sätt att den mänskliga själen, hur mycket den än har brutits, inte förr eller senare kommer att kräva tillbaka sin värdighet. Försvara sig mot orättvisor. Stanna upp inför verkligheten och säga: "Jag har fått nog, det här fungerar inte längre, det måste finnas något jag kan göra åt det."Orsak och verkan. Handling och reaktion.Som setts genom historien, och bakom varje social rörelse, börjar pendeln en dag sin resa till andra sidan, och det är dags att förändras. Naturligtvis kommer det också att generera en motsatt reaktion eftersom förändring skapar obehag och den mänskliga hjärnan, vad jag förstår, är lat.Men en dag, vid någon tidpunkt, kommer stjärnorna i linje, krafterna samlas, pendeln ändrar riktning, timingen är korrekt, och de människorna föds, vars själar uppenbarligen kom till den här världen för att göra oväsen. För att hävda sina rättigheter, för att sätta saker på sin plats. Rörda av smärta, med en blind kraft, kommer de att outtröttligt leta efter sin sanning, och tack vare dessa människor kommer det att finnas mer medvetande i världen än det fanns innan de bebodde planeten.
I min livsberättelse kallar de sig "Los Bartuquitas". Människorna som såldes genom läkaren Celestino Bartucca. Som organiserade sig och öppnade en ny väg. Som inte lät sig övertygas av lögnerna de hörde om sitt biologiska ursprung och började leta efter svar.I sin smärta, i sitt sökande, i sitt behov av att läka, att finna frid, gav de mig möjligheten att hitta min.För, i Bob Marleys ord: "De kan lura vissa människor ibland, men de kan inte lura alla för alltid, så stå upp och kämpa för dina rättigheter."Det är oundvikligt, vi är avsedda att utvecklas.Även om det tar oss årtusenden.
Simon, John och jag hade återvänt från Schweiz, efter att ha träffat Martin, min ofrivilliga hjälte, och tack vare honom fått reda på att det fanns många människor som undrade över försäljningen av bebisar, och kopplingen till Dr Bartucca privata klinik. Min själ gjorde ont, det var svårt att andas. De hade sålt mig som ett husdjur. Det enda jag ville göra var att försvinna. Stänga av min hjärna och låtsas som att det här inte var mitt liv. Sova och vakna om 100 år när världen har förändrats. Jag hade ingenstans att ta vägen med den nya informationen. Det fanns ingenstans att finna tröst.Vi visste inte hur vi skulle fortsätta sökandet, det verkade som att vi återigen hade hamnat i en återvändsgränd. Då sa min vän Santi, som hjälpte oss från Argentina: ”Varför kontaktar du inte tjejen som laddade upp videon på YouTube? Hon kanske har mer att berätta.”Jag skickade ett meddelande och trodde att hon aldrig skulle svara, men till min förvåning svarade hon nästa dag. Det var Lorena Quiroga, samma kvinna som hade deltagit i filmningen med dolda kamera hos läkaren Bartucca. Lorena hade letat efter sin biologiska identitet i många år, så hon gav mig all information hon hade samlat in och berättade också för mig att hon inte var ensam i allt detta, att dem var en grupp människor som hade hittat varandra och hjälpt varandra.Lorena berättade att hennes sökande började när hon var 15 år gammal, att innan dess hade hennes familj hållit det faktum att hon inte var deras biologiska barn, hemligt. Men som jag ofta säger, sanningen hittar alltid något sätt att uttrycka sig. I Lorenas fall var det tack vare en brandolycka, som nästan kostade henne livet, som hennes undermedvetna såg möjligheten att kommunicera vad hon bar på inombords. Det visade sig att en tid efter olyckan började Lore drabbas av panikattacker och depersonalisationssyndrom, vilket ledde henne till en psykiater som kom till slutsatsen att olyckan hade väckt ett trauma som hade med hennes tidiga barndom att göra. Lore, som alltid hade misstänkt att hon var adopterad, kunde äntligen få det bekräftat när hon kort därefter pratar med sin moster, som bryter familjens tystnadspakt och berättar sanningen. Med hjälp av sin moster, inleder hon då sitt sökande och försöker hitta läkaren Bartucca, vilket verkligen inte var lätt. Hon ville veta, vad mer kunde läkaren veta om hennes biologiska ursprung? Till slut, efter många vändor, når hon dörren till doktorns lägenhet. Han ser förvånad och irriterad ut när han inser att hon hittat honom. Men det var inte första gången de sågs. Lorenas adoptivföräldrar kände sig så tacksamma över att ha kunnat skaffa henne att de då och då åkte med henne för att besöka läkaren Bartucca för att uttrycka sin tacksamhet.Vid det besöket, i hennes 15 år av ren tapperhet, dök Lore upp ensam hemma hos Celestino Bartucca och bad honom om information. Han frågade henne vad hon visste, och när hon berättade vad hennes moster hade berättat för henne, fyllde han i berättelsen med ett par detaljer. Några år senare skulle Lorena inse att allt var en lögn.Åren gick och som så många andra tog Lore kontakt med Mormödrarna på Plaza de Mayo, där de berättade för henne att de inte hade någon efterlysning av människor före -75, det vill säga före militärkuppen -76, men att det fanns grupper i nätverk av människor som letade. På det sättet, hittade hon 2003 "Raíz Natal", en portal för människor som söker efter hennes biologiska ursprung, och till historien om Paola Klejman, som berättar om hur hon blev såld genom läkaren Bartucca. Det var först där som Lorena förstod att hon också hade blivit såld, människohandlad och att denne läkaren Bartucca inte var så välvillig som hennes föräldrar hade målat upp honom.
Lore och Pao kommer i kontakt och 2006 går även Fernando, Alfredo och Adriana med. Alla sålda genom samma läkare. Och för att skratta lite åt situationen, en ofelbar mekanism hos människor när verkligheten överträffar oss, och för att samla kraft från det faktum att de inte förenades av kärlek utan av skräck, började de kalla sig "Los Bartuquitas".
De bestämmer sig sedan för att träffas, dela berättelser och utbyta information om sin sökning. Och de kommer fram till att ingen av dem hade sanningen i historien om sitt biologiska ursprung. För att säkerställa att hans köpare betalade bra pengar för bebisarna, försäkrade Dr Bartucca att dessa nyfödda var biologiska barn till utbildade människor och med god social status. Det han berättade för dem var olika versioner av dessa tre berättelser:Barnet var en produkt av1-En lärare med en läkare2-En läkare med en sjuksköterska3-En 40-årig änka som var sin svåger eller granne älskare och som trodde att hon redan var i klimakteriet, istället hade blivit gravid.I alla tre versionerna lämnar mamman barnet utan att se tillbaka.
De inser också att läkaren, med ursäkten att han ville gå och se var de blivande adoptivföräldrarna bodde, för att se till att bebisen skulle få ett bra hem, faktiskt skulle se hur lyxiga husen var och därmed bestämma hur mycket han skulle debitera dem för barnet. Till exempel debiterade han Lorenas föräldrar 10 000 dollar. För andra föräldrar, värdet av en lägenhet.
En tid senare, efter att ha sökt efter sätt att vidta någon typ av rättsliga åtgärder mot läkaren, klev de fram för att prata med advokaten och det juridiska ombudet för Mormödrarna av Plaza de Mayo, Alcira Rios. Alcira, en överlevande från ett hemligt läger under militärdiktaturen, expert på systematisk stöld av spädbarn från den perioden, hade redan träffat Paola tidigare och hade berättat för henne att eftersom de var en grupp människor som utsatts för människohandel av samma läkare, kunde de göra en gruppanmälan, och att i så fall var brottet inte preskriberat. Men i detta andra möte, av okända anledningar, förklarade hon för dem att de, "Los Bartuquitas", befann sig i ett juridiskt vakuum.Det fanns inga lagar som skyddade dem, eftersom ersättning av identitet, hade preskriberats och att förfalskning av födelseattest var ett ringare brott och hade också preskriberats och att det enda som kunde göras var att väcka åtal mot deras föräldrar för kidnappning, vilket av uppenbara skäl, de inte skulle göra. Lore och Pao och de andra Bartuquitas blir förkrossade av dessa nyheter. De hade ingenstans att ta vägen. Det fanns inget sätt att finna rättvisa eller dess sanning.Men det sägs att när en dörr stängs öppnar universum en annan, och den här kom i form av TV-programmet "La Liga."Fernando, en av Bartuquitas, kände en av intervjuarna från "La Liga", Diego Alonso. De var vänner från grannskapet, och när Fernando berättade för Diego att "Los Bartuquitas" inte var en person, inte två, utan många fler, pratade han med programmets producent och de bestämde sig för att göra ett program om identitet. Det enda problemet var att de inte kunde få läkaren Bartucca att vilja delta, av uppenbara skäl. Han svarade inte ens i telefonen. En dag var Bartuquitas och programmets produktionsteam samlade i Fernandos kök, nästan redo att ge upp, när Lorena som i en av de filmliknande scenerna säger: "Och om vi gör det, med en dold kamera?” och erbjuder sig att delta. Med ursäkten att hennes man inte trodde på hennes berättelse om hennes ursprung, ber hon Dr Bartucca att snälla träffa honom på ett kafé, så att han kan berätta för honom, man till man, historien om hennes adoption. Bartucca gick med på detta, och det var tack vare det som han dök upp i programmet och sa att han inte förde register över någon av bebisarna eller deras mödrar och att Lorena inte var dotter till en "svartskalle". I samma tv-program säger Fernando att han misstänker att han har en tvillingbror, att läkaren sålt honom separat och att en annan kvinna, Graciela, till och med dyker upp och säger att bebisarna auktionerades ut. Hon, som också sålts av samma läkare, säger att dem tog med de framtida föräldrarna till sjukhuset och beroende på deras köpkraft erbjöds de dyrare eller billigare priser. De blonda, vita och ljusögda var förstås dyrast.
Programmet blev en succé och tack vare dess sändning dök många fler Bartuquitas upp. Alla sökte efter sin sanning. Som jag sa tidigare, uppenbarligen var läkaren Bartucca en mycket produktiv läkare.
Förutom TV-programmet och efter att ha kontaktat Mormödrarna av Plaza de Mayo utan några positiva resultat, gick Paola, den andra från original-Bartuquitas, i sitt outtröttliga sökande, för att besöka människorättskontoret i hopp om att finna någon form av hjälp, något svar. Kontoret låg i civilregistret i Buenos Aires, där alla födelseböcker för alla personer födda i den federala huvudstaden finns. Det vill säga, om det finns en plats med all dokumentation, och någon typ av data som skulle kunna tjäna till att förtydliga lite kring människors biologiska ursprung, så var det där. Hon gjorde det i 9 år, insisterade, bad om hjälp, tills hon till slut, år 2013, fick ett e-postmeddelande där det stod att Bartucca uppenbarligen hade sålt många bebisar och att de kände till honom på grund av omfattningen av hans arbete med handel med nyfödda. Pao tvekade inte. Dagen efter kontaktade hon människorättskontoret. Personen som hade skrivit det mejlet till henne var Mercedes Yañez, som från hennes kontor hade hittat ett sätt att spåra biologiska ursprung för personer som kom till henne med ett falskt födelsebevis.
Allt var inte förlorat. Plötsligt fanns det en person som utan någon metod, särskilda förkunskaper eller stor budget kunde se i födelseattesterna, något som alla andra hade förbisett. Mercedes, som följde sin kunskap och intuition, kunde se vad som var osynligt för andra människor.
En tid efter "La Liga"-programmet berättade Lorena för mig att Bartuquitas höll på att skingras och att de idag sällan har kontakt. "Sökandet är svårt, du måste gå en liten bit i taget, annars tär det på dig," sa hon till mig. Efter att ha filmat med dold kamera kände hon inte ett lika stort behov av att fortsätta. Det faktum att hon hade fångat läkaren på kameran när han sa vad han sa, gav henne den känsla av rättvisa hon behövde. Hon lade upp programmet på sin YouTube-kanal och när någon kontaktar henne hänvisar hon dem till "Raíz Natal" och kontoret för mänskliga rättigheter. "Du måste veta när du ska vila och rusta upp dig själv, annars går du sönder", sa hon till mig.Det är sant, hjältarna, föregångarna, de som inte ger upp, de som söker rättvisa, de som inte förblir tysta, de som håller ut, de som inte sover, de som marscherar, de som insisterar, de som gråter, de som skriker utan att någon lyssnar, utan att någon bryr sig, de som förespråkar att lagarna ska ändras, de som knackar på varje dörr, de som ber, de som söker sanningens frid med oändlig motståndskraft och järnvilja, De behöver också vila. Och leva. För det här livet går så fort. De ska inte heller missa allt det vackra som också finns.Från andra sidan jorden, för allt de gjorde, för så mycket ljus, är jag evigt tacksam.Bullret de skapade kommer inte att gå obemärkt förbi. -
"Identitet är en rättighet, Natalie""Sanningen om ditt ursprung är din rätt, Natalie"Utifrån är det så uppenbart, så tydligt. Speciellt för alla som växte upp med att veta sitt biologiska ursprung.Då och då stöter jag på en serie eller film där en av rollfigurerna är adopterad och kort efter att tittaren fått den sanningen presenterad, ger sig karaktären ut på jakt efter sitt biologiska ursprung.
Utan några problem kliver de på en buss, ett tåg, flyg, vad som helst, de anländer till sin destination, knackar på dörren, en av föräldrarna dyker upp, ibland gör de till och med ett DNA-test och sen fortsätter de med sitt liv med sin nya verklighet integrerad. Så lätt går det till. Och familjen som har uppfostrat dem antingen hjälper dem eller stödjer dem i sökandet, eller så har de ingen aning om vad som händer över huvudtaget. Man kan se en liten konflikt, men ingenting tungt alls.. Omedvetet tänker alla tittare "det är klart att man måste söka, hur kan man gå igenom livet utan att veta vem man är?"Det är klart att vi måste söka. Hur ska vi gå igenom livet utan att veta vilka vi är?Men vad hindrar oss då? Eller snarare, vad stoppade mig då?Jag har redan sagt att en av de stora utmaningarna var att möta den internaliserade rasism som jag levde med. Utmana de sanningar och övertygelser som har infekterat hela världen sedan den europeiska kolonialismen och istället ge plats för idén att jag är lika värdefull som alla andra, oavsett mängden melanin i min kropp.
Sen får vi förstås inte glömma hela historien med Mormödrarna på Plaza de Mayo, den argentinska militärdiktaturen, brottet mot mänskligheten-den systematiska stölden av spädbarn och hur enormt rädd jag var att förlora min identitet igen och mitt tyska pass. Plus såklart rädslan för konsekvenserna som min pappa skulle drabbas av om man hittade en släkting i den genetiska banken hos Mormödrarna på Plaza de Mayo.Man skulle kunna tro att det räcker för att få mig att vilja lämna min sanning och sökandet efter min biologiska identitet bakom mig, men det var inte allt, det fanns mer…
Den andra anledningen var något jag har hört nämnas av flera adopterade som jag har delat min historia med: Vi vill inte krossa vår adoptivfamiljs hjärta.Vi vill inte att våra mammor, pappor, bröder och systrar ska tro att vi inte älskar dem, att de inte räckte till, att vi är otacksamma, att vi i själva verket alltid velat vara någon annanstans, växa upp med andra människor.Jag kan naturligtvis inte tala för alla adopterade. Vi är så många och det finns så många versioner av adoptioner att det vore ren okunnighet att generalisera. Detta är bara en observation, från att ha diskuterat det med andra legala eller illegala adopterade. Men eftersom det är något så återkommande tycker jag att det är en viktig detalj att nämna.
Sökandet efter våra biologiska rötter har sällan något att göra med vår adoptivfamilj. Om jag inte utgår från något annat än min berättelse, även om min familj saknade harmoni och den kärlek som jag behövde så mycket, kommer de alltid att vara min familj. Unik och oersättlig. Dessutom, enligt vad mina psykologer alltid sa till mig, klamrar sig adopterade barn fast vid sin adoptivfamilj väldigt mycket och är mycket lojala av rädsla för att bli övergiven igen. Det händer till och med när adoptionen skedde några dagar efter att barnen fötts och, till motsatsen som många säger, "nyfödda minns inget om det där" och är övertygade om att familjebytet gått helt obemärkt förbi för barnet.Generellt sett är vi adopterade inte särskilt bra på att så att säga förlora människor eller släppa taget. Det är inte vår grej. Sedan måste vi såklart se hur vi hanterar det, men generellt sätt, där vi hakar i, släpper vi inte taget.
Personligen, kan jag säga att jag ärvde de viktigaste banden, psykologiska mönster, min kultur och det allmänna sättet att förhålla mig till världen på gott och ont från min adoptivfamilj. Sökandet efter mina rötter är inte ett sökande efter att ersätta min älskade dysfunktionella familj. Det är omöjligt. Oavsett om jag gillar det eller inte så är de min familj och det jag fick av dem är arvet de lämnade till mig. Den djupa kärlek jag har till dig är orubblig.Jakten på min biologiska identitet har med något helt annat att göra. Först var det inte tydlig för mig vad det var som jag försökte förstå, och som Mercedes Yañez, som under många år ägnade sig åt att återställa den biologiska identiteten för människor som jag, sa,: "Tänk inte att du genom att hitta ditt biologiska ursprung. kommer att lösa alla dina problem." Jag trodde aldrig att om jag hittade mitt biologiska ursprung så skulle alla mina problem vara lösta. Det jag behövde hitta var inte bara mitt blod eller min genetik, det var något mycket större och svårare att förklara än det där.
Efter den senaste resan till Argentina, dit jag reste för att kontakta mina eventuella biologiska mammor, blev det klart för mig att det jag verkligen ville var att förstå vad som hänt mig. Hur kunde min mamma släppa mig? Har hon någonsin tänkt på mig? Eller var jag verkligen så obetydlig för henne som min adoptivfamilj fick mig att tro? Det är att vilja förstå sammanhanget. För även om det är jobbigt och hjärtskärande så är det viktigt att veta vad som hände, hur det gick till och varför det hände. Det är att sätta saker på sin plats.När jag trodde att mina föräldrar hade dödats av militärdiktaturen, var jag tvungen att acceptera verkligheten och tiden de levde i, mänsklig grymhet, sadism, total okunnighet, medborgarnas maktlöshet inför regeringar, faktumet att det någonstans, i någon fil, finns sanningen, men att det finns människor som fortfarande inte tillåter mig att komma åt den. Jag var inte ute efter rättvisa, även om jag inte tycker att det är dåligt att det finns människor som söker den.När den vägen stängdes, och istället ledde mitt sökande till en annan verklighet, en extremt grym verklighet, som den verklighet där kvinnorna som potentiellt skulle kunna vara mina biologiska mödrar lever i, var jag tvungen att igen, när jag knackade på de där dörrarna, acceptera fattigdomens hjärtskärande ansikte, kapitalismen och sårbarheten den skapar hos vissa sociala klasser. Det var att acceptera att det inte finns någon vettig förklaring, att jag av någon anledning inte behövde växa upp i det sammanhanget, och att livet är ett lotteri...Det var att acceptera att precis som de sjunger i texten av tango "Cambalache" "världen var och kommer alltid att vara skit, jag vet", Att allt är kaotiskt, att det inte finns så mycket jag kan göra åt det och att jag måste acceptera min maktlöshet inför verkligheten och vara tacksam för den tur jag har haft.
Det var att försöka placera smärtan och orättvisan på en plats i mig där den inte skulle blockera mig från kärleken och ljuset som finns i mitt liv. Att kunna sörja de döda. För att kunna överleva min egen historia,Att kunna acceptera och släppa taget. Förlåta och läka.Så, om det här är min sanning, och det är allt som finns, skulle man kunna undra varför söka i huvudtaget? Varför lägga så mycket energi på detta?Svaret är: För det finns något som är värre än den hjärtskärande verkligheten, och det är den oändliga fantasin. Att sväva genom ovisshetens luft, att leva i förnekelse, separerad från världen, i en parallell dimension, i en inre värld full av dessa frågor som inte tystas. Det är att alltid ha en del av hjärnan, hjärtat, själen och kroppen i hemlighet upptagen med att försöka fylla ett pussel som saknar bitar. Som jag har sagt tidigare tror jag inte att alla problem löser sig genom att känna till vår biologiska identitet, men att åtminstone veta vad som hände är att känna jorden under våra fötter. Även om denna jord är grym och orättvist, spelar det ingen roll. Det är fortfarande vår jord, en del av vår historia, vårt sammanhang.Och vår familj är vår familj. Jag försäkrar er att jag grät och sörjde mycket när de dog, att jag saknar dem för evigt och oavsett min ålder fortsätter jag alltid att söka godkännandet från min adoptivmamma och pappa.Det är det som är vackert med adoption, kärlek övergår blod och biologi. Kärlek stoppas inte av dysfunktion. Det är den superkraft som barn har. För dem är det naturligt att älska. Våra inre barns hjärtan längtar alltid efter att våra föräldrar ska se oss. Barnet i oss längtar alltid hem.Därför är sökandet inte en familjefråga, det är personligt.De kommer aldrig att förlora oss. Faktiskt, om de hjälper oss istället för att hindra sökandet, kommer de att kunna dela vår sanning med oss. De kommer att kunna följa med oss i det svåra ögonblicket att acceptera verkligheten.Om det är något jag skulle ha älskat att säga till min mamma och pappa när jag började undra om min adoption, så är det: "Var inte rädda, mitt hjärta är oändligt och det finns alltid plats för er. Ni kommer aldrig att förlora mig."Familj, ha tro, sanningen befriar oss alla, alltid. -
"Ditt födelsebevis är falskt", "din adoption är olaglig", "om de frågar dig i skolan, så är din mamma från Argentina". Sedan jag var en liten flicka berättade mina föräldrar för mig att jag var adopterad och att det hade varit en illegal adoption. Enligt vad de sa, så var historien följande: En mamma från min brors förskola hade berättat för min mamma att det fanns en bebis som behövde adopteras, så min mamma åkte med min pappa och min bror till andra sidan stan, nära centrala Buenos Aires, för att hämta mig på en läkares privata mottagning. De var alltid rädda att folk skulle få reda på det, för de trodde att de skulle hamna i fängelse för det. Det var inte förrän 2018 som jag fick veta att brottet baby-manniskohandel löper ut efter 12 år, vilket är helt absurt, men så är också världen absurd. Inget 12 år gammalt eller yngre barn kommer att gå och stämma sina egna föräldrar för att de illegalt har adopterat eller tagit dem. Om du undrar över de rättsliga konsekvenserna som läkaren skulle möta, ja, det är ännu mildare. Han skulle endast behöva bli åtalad för bedrägeri på grund av förfalskning av födelseattest, vilket anses vara en mindre förseelse. Det är dock stor skillnad om detta sker i samband med militärdiktaturens tillägnande av spädbarn, vilket klassificeras som ett brott mot mänskligheten och aldrig förskrivs.
Läkaren som sålde mig fyllde i födelsebeviset med namnet på min nya pappa och mamma och ett födelsedatum som vi inte vet om det är rätt eller inte. Min mamma berättade för mig att när de frågade honom om mitt biologiska ursprung svarade läkaren hotfullt: "Vill du ha henne eller inte?". Och på den tiden, under militärdiktaturen, visste alla bättre än att ställa några frågor, så utan vidare tvekan tog de med mig hem. Och det var först när Mormödrarna på Plaza de Mayo bad mig om mitt födelsebevis som jag tänkte på den där läkaren eller relevansen av mina förfalskade papper.
Jag hade redan flyttat till Sverige och så smått börjat mitt nya liv, när en vän en dag ringde mig och berättade att Mormödrarna på Plaza de Mayo bad mig att kontakta dem. Det visade sig att läkaren som skrev på mitt födelsebevis redan var åtalad i andra fall, så det var mycket möjligt att jag var ett av barnbarnen de sökte och frågade mig därför om jag kunde komma förbi och lämna ett DNA-prov. Det var 2002.Läkaren som skrev på mitt födelsebevis, Celestino Bartucca, var anledningen till att allt detta började.Många år senare, när jag kontaktade kontoret för mänskliga rättigheter vid civilregistret i staden Buenos Aires för att fortsätta mitt sökande, fick jag reda på att Celestino var en läkare som var, i Mercedes Yañez ord, som då var ansvarig för det kontoret, ”mycket produktiv”. Det var känt att han i flera år inte bara sålde spädbarn utan också utförde hemliga aborter utan tillstånd på sin privata klinik. Och om det inte är nog, så var han också Huvudförlossningsläkare på Santojannis kommunala sjukhus. Ja, Celestino var tydligen en mycket hårt arbetande man. Det var faktiskt så många barn som såldes av honom att det bildades en grupp med ett 30-tal personer som kallar sig "Los Bartuquitas". Alla av dem med vad som kallas en "ersättningsidentitet", som levererades eller bättre sagt, såldes genom Celestino. Men Celestino agerade inte ensam. Det är omöjligt. Att sälja bebisar är inte så lätt som det verkar. Eller så är det faktiskt det, men det kräver folk på grund av all logistik som är involverad. Till exempel behövs barnmorskor vid förlossningen. De var de som antingen övertygade mamman som skulle föda att ge upp sitt barn med löftet att barnet skulle få en bättre framtid i en medelklassfamilj, eller också lurade de mammorna genom att fejka den nyföddas död och kidnappa barnet.
Dessutom fanns det också ett behov för människor som skulle komma i kontakt med medelklasspar som skulle vilja köpa bebisar. Som alla företag som säljer en produkt finns det människor som har råvarorna, i det här fallet de fattiga mammorna som går till kommunala sjukhus, de som köper råvarorna, det vill säga barnmorskorna, det finns säljaren, i det här fallet Celestino, som ansvarar för att legalisera proceduren genom att förfalska dokumenten och slutligen köparna, medelklassmänniskor som vill skaffa barn och antingen tröttnat på att vänta på den juridiska adoptionsprocessen, eller så vet de att de inte kommer att tillåtas att adoptera lagligt, eller så bryr de sig helt enkelt inte alls om någonting och vill bara ha en bebis och det är det. Hur som helst är affärer bra i ett land som Argentina. Bebisar kan vara värda upp till värdet av en lägenhet, beroende på om de är vita och blonda, vita med mörkt hår, eller de som är mindre värda som jag, med brun hy och mörkt hår. I alla fall. Vi ska inte heller glömma polisen i området där Celestino arbetade, som förmodligen visste mycket väl vad som pågick. Alla dessa människor var en del av samma maskineri, utan att glömma kanske den viktigaste delen: Social konsensus. För utan social konsensus händer inte detta. Jag vet, det är komplicerat. Ingenting är svart eller vitt. En sån svår social situation, åtminstone som den var i Argentina när jag föddes, en ekonomisk situation som aldrig tycks förbättras, sociala klasser som verkar som sociala kaster, det stora behovet och frånvaron av social trygghet och mitt i allt detta, de fattiga mammorna, totalt försvarslösa mot ett system som inte värdesätter dem och ser dem som parior. Detta sammanhang ger lätt upphov till att allt detta finns, har funnits och fortsätter att finnas.Jag växte upp med att hela mitt liv höra att jag hade tur. "För tänk var du skulle vara nu om du inte hade blivit adopterad Natalie" Och det är delvis sant. Skillnaden mellan att äta och inte äta påverkar i hög grad ett barns tillväxt. Stressen från föräldrar att behöva kämpa varje dag för att hålla en familj flytande med de mest grundläggande behoven påverkar också i hög grad hur det barnet formas. Utbildningen jag fick, och i mitt fall passet jag ärvde, som gjorde att jag utan problem kunde flytta till Sverige, påverkade också mitt liv. Men då, om det är så, varför känner jag ett sådant behov inom mig att veta vad som hände vid min födelse? Varför vill jag veta historien bakom hur jag köptes, att även om det är en hård historia, full av orättvisa, mörker och grymhet, så föredrar jag det ändå i stället för att fortsätta med osäkerhetens tomhet? Varför inte istället skriva en ode av tacksamhet till Dr Bartucca till hans familj och hans hantlangare? Varför känner jag inte bara tacksamhet mot mina föräldrar, min historia och den sociala konsensus som gjorde allt detta var möjligt?Varför finns det grupper på Facebook av människor som desperat söker efter sin biologiska identitet och sin sanning, oavsett vad den kan vara?Och vad tänkte mina föräldrar när de åkte och hämtade mig hos den där läkaren och som min mamma sa "de hade lovat oss en blond tjej"? "Om vi klär henne väl och tvättar håret med Helena Rubensteins schampo för blont hår, kommer hon inte att se så mörk ut och ingen kommer någonsin att fråga var hon kom ifrån?"Eller kan det vara så att ingen, absolut ingen riktigt tänkt igenom detta och vad allt detta skulle betyda?Ja. Jag vet. Ingenting är svart eller vitt.Och även om det gör så himla ont i mig så vill jag tro att allt är en del av allt.Och att det på något oförklarligt sätt, i det här livet, finns det en plan för oss alla.Till och med för Dr Bartucca. -
Efter 7 år utan att ha haft någon kontakt, började vi prata igen tack vare sociala nätverk. Han dök upp på Facebook en dag och vi blev vänner där. Vid den tiden, 2009-2010, höll jag på att återhämta mig från en utmattning som gjorde att jag isolerade mig hemma och mer eller mindre rehabiliterades lite i taget. Något som krävde mycket tålamod. En dag såg jag att Martin hade skrivit något om militärdiktaturen och jag vågade fråga honom om han trodde att han också var son till de försvunna. Jag berättade för honom om mina misstankar och att jag hade kontaktat Mormödrarna på Plaza de Mayo innan jag flyttade till Sverige. Jag berättade också att jag inte hade vågat lämna DNA så att de skulle kunna hitta en match i deras DNA-bank. Han, med den självsäkerhet som kännetecknar honom, svarade mig: "Jag tror inte att jag är en son till en försvunnen person, men jag ska snart resa till Argentina. Vill du att jag ska ta reda på om du är det?" Jag svarade ja, men förstod inte riktigt hur han kunde få reda på något sådant, samtidigt som jag inte vågade fråga honom. Martín reste till Argentina och återvände några veckor senare, men jag var inte redo att höra hans svar. Det var inte förrän ett år senare som jag samlat tillräckligt med mod för att lyssna och hans svar var: ”Jag var rädd att du skulle fråga mig, för svaret är svårt. Ja, du är dotter till en försvunnen person. Jag å andra sidan, är inte det."
Vi pratade om det via Skype-chatt. Jag fortsatte att ställa frågor till honom, men han sa att detta var den enda information han hade fått. Jag frågade om jag kunde prata direkt med dem som gett honom informationen, och ännu viktigare, vilka "de" var. "Nata, det här är farliga människor, bli inte involverad" svarade han.Det var först i 2018 som jag förstod vad han menade.Sedan Martin flyttade till Schweiz, har han jobbat inom säkerhet, tack vare sin förflutna inom polisen och militären. Och tack vare att han har arbetat hårt och konstant, har han uppnått en mycket bra ekonomisk och social status. Kort sagt, efter att ha överlevt Argentina, återuppfann Martín sig själv och byggde upp sitt liv på nytt. Lite som jag, om man tar bort ekonomisk framgång och social status.
Efter att han berättat vad han fått reda på, tappade vi kontakten igen. Jag tar alltid väldigt starka nyheter, väldigt lugnt, och vid den tiden hade jag precis kommit ur toppen av min depression, och ville ägna mig mer än något annat åt att producera min musik och bygga upp mitt liv från en hälsosammare plats.
Jag var 33 år och hade släppt min första singel "No te doy más", producerad av mig genom mitt skivbolag "El Sol y la Luna music". Vilket, om jag får säga det själv, var ett stort steg för någon som två år tidigare knappt kunde ta sig ur sängen, svara i telefon eller lämna huset.
Vägen till rehabilitering från en utbrändhet, eller någon typ av depression eller trauma är lång, komplex och man måste ha mycket tålamod och uthållighet. I mitt fall bestod det åtminstone på den tiden av att träna, gå på mina tolvstegsmöten, meditera och gå på föredrag av min kära vän Jeremy Halpin, expert inom kinesisk medicin, om sambandet mellan energi, kroppen, känslorna och själen.Jag var fast besluten att återhämta mig, och att ta itu med sökandet efter mitt biologiska ursprung var en lyx som jag inte hade råd med vid den tiden. I teorin förstod jag hur väsentlig en människas biologiska identitet är, men det hela var så överväldigande att jag inte såg någon anledning att öppna den dörren. Jag bestämde mig för att det var dags i mitt liv att bygga min framtid som jag ville bygga den. Det var redan 2012 och det var dags att investera i min karriär, ha ekonomisk stabilitet och så småningom, om det var vad jag och min partner ville, till och med tänka på att skaffa en familj.Men som jag brukar säga, jag kan alltid räkna med mitt liv, att få se mina planer förstörda.
2013 kom, och med den februari, då min mamma dog. Sökandet kunde inte vänta längre. Det var skrivet i stjärnorna. Från och med det året skulle bruset inom mig bedöva mig tills jag lyssnade på det. Sakta men säkert öppnades dörren och jag kände mig som Alice i Underlandet som ramlade ner i kaninhålet.Jag har redan berättat vad som hände efteråt. Jag gick till Mormödrarna på Plaza de Mayo och lämnade så småningom mitt DNA i slutet av 2015, för att se om min biologiska familj fanns i deras genetiska databank.
Det året hade jag vunnit ett stipendium från Konstnärsnämnden, för att arbeta med den argentinske artisten Kevin Johansen och jag passade på att resa till Argentina och stanna där tills jag fick DNA resultatet, vilket som jag redan nämnt, var negativt.
Jag återvände till Sverige i april 2016 för att återuppta mitt svenska liv med en plan: Jag skulle låsa in mig i min studio, bli deprimerad och jobba. Den där stora tomheten och hopplösheten som resultatet hade lämnat mig skulle förtära mig, och jag tänkte låta det. Jag skulle inte göra motstånd, jag skulle inte ha mer hopp, jag skulle inte försöka hitta den positiva sidan i allt detta, eller försöka förstå vad jag lärde mig av det. Jag skulle bara sjunka ner i min smärta och självömkan.Men Simon och John, min sambo på den tiden, hade andra planer. De två kom en dag tillsammans med bestämda steg till min studio och sa uppmanande till mig: "Är du klar? Ska du ge upp nu?" De insisterade länge, de gav mig alla anledningar till varför jag inte kunde ge upp, de förklarade mycket allvarligt för mig att ifall jag gjorde det, skulle jag ångra det i framtiden och, om vi redan kommit så här långt, varför inte fortsätta lite till? Att någon måste veta något mer. På något sätt borde det finnas ett annat sätt att fortsätta sökandet. Varför inte anlita en privatdetektiv?Till vilket jag till sist sa: "Ja…, det kanske finns någon som kan hjälpa mig."
Det är i den här delen när jag berättar den här historien som en karaktär från det mexikanska tv-barnprogrammet "Chespirito" dyker upp i mitt huvud. En superhjälte som jag växte upp med, som bar på ett stort hjärta på bröstet som ett emblem, den röda syrsan, el Chapulín colorado.
Scenen var alltid densamma, någon var i trubbel och sa "Och nu, vem kommer att försvara oss?" och från ingenstans dök han upp, och alla skrek "Den röda syrsan!" "El Chapulín colorado" varpå han svarade “Ni räknade inte med hur smart jag skulle vara, eller hur?” "No contaban con mi astucia" och räddade dagen.Så där, när Simón nämnde privatdetektiven tänkte jag: "Jag ska ringa min röda syrsa".
Jag skickade ett meddelande till Martin där och då och naturligtvis svarade han inom några minuter.
Och så återupptar vi äventyren av Naty och Martin, den röda syrsan.
Jag berättade för honom allt som hade hänt. Allt. Historien med Mormödrarna på Plaza de Mayo, dokumentären, min sorg. Och Martín, som är född till att vara hjälte, bestämde sig, utan att tveka en minut, för att hjälpa mig.
Simon, John och jag reste till Schweiz i oktober 2016. Vi stannade bara ett par dagar. Jag tog med mig en kopia av akten som Mormödrar på Plaza de Mayo hade med mitt ärende. Så fort Martín hade läste igenom den skickade han ett meddelande till en kontakt i Argentina, som i sin tur kunde ge oss information om läkaren, Celestino Bartucca, som hade sålt mig, och adressen där jag ska ha fötts.
Inom en timme fick vi svaret: "Det har varit många som frågat om den adressen och den där läkaren, särskilt i fall som haft att göra med stöld av spädbarn under militärdiktaturens tid". Han skickade oss också länken till en YouTube-video med dolda kamerabilder av läkaren Bartucca, där det klargjordes att försäljning av spädbarn var mycket vanligt och princip aldrig bestraffades. Den som hade laddat upp videon på youtube var Lorena Quiroga, som också var med i videon. En modig kvinna som också hade sålts av läkaren och letade efter sin sanning.
Vi återvände från Schweiz och min själ gjorde så ont. De hade sålt mig som ett husdjur. Verkligheten är vackrare när man föreställer sig den än när man konfronterar den.
Men jag kom också tillbaka med en ny inre styrka tack vare att Martín, som egentligen inte haft några skäl att hjälpa mig, hade använt sina kontakter och ägnat sin dyrbara och knappa tid åt oss under ett par dagar. Inför en så tung verklighet ställde sig en hjälte upp och ändrade förloppet i min berättelse. En hjälte tog av sig sin förklädnad, visade vem han verkligen var och lyfte mig ur leran.
Vi träffades igen i Paris, när Simon och jag åkte dit för att träffa Ignacio Carlotto, det återfunna barnbarnet som jag pratade om tidigare, och Claudia Carlotto, samordnare för Conadi. Vi träffades ännu en gång när vi reste till Argentina tillsammans med Simon, John, Martin och jag 2018 och fick reda på den barnhandel som pågått och försökte koppla samman militärdiktaturen med läkaren Bartucca.
Sista gången vi reste till Argentina var det bara Simon och jag. Visst saknade jag Martin, men jag förstår också att han säkert hade många anledningar att lägga sin tid och energi på annat.
Martín och jag simmar i samma vatten och även om vi på många sätt är väldigt olika, så är vi någonstans inom oss väldigt lika. När han tittar på mig vet jag att han ser mig och när jag tittar på honom tror eller hoppas jag att han vet att jag också ser honom. Att få göra en del av denna resa med honom var en lyx, att få leva i hans aura var fascinerande. Det finns sådana människor i världen, med så många lager och facetter och djup som är oändliga. Martin är en av dem. En hjälte som smälter in på väldigt mörka platser, men som alltid kommer att vara den han alltid har varit, den där pojken jag kände, som spelade detektiv på rasten, den som försvarade de som inte kunde försvara sig, den som älskade rättvisa sedan en ung ålder.Hans själ kommer alltid att vara hans själ. Och jag kommer alltid att veta att den finns där. Det spelar ingen roll vilken väg han tar i livet. Martin kommer alltid att vara min ofrivilliga hjälte. Min röda syrsa. Min chapulín colorado. -
En av de saker jag aldrig tröttnar på att upprepa är att om det är något jag har lärt mig med tiden så är det att livet inte är svart eller vitt, oh att människor inte alltid är bara onda eller goda. Livet är inte som en Hollywoodfilm, där karaktärerna saknar nyanser och skurken är lätt att upptäcka redan i början av berättelsen. Verkligheten och människan är mycket mer komplex och full av gråskalor, förklaringar och historier, vilket är anledningen till att det ibland är så svårt att förstå vad som egentligen pågår. Även om det är en obekväm sanning och hjärnan verkligen skulle vilja förenkla, klassificera, döma och förkasta, måste den förr eller senare acceptera att allt kommer någonstans ifrån och att allt är på väg någonstans. Som fiskar i den vattenström som bildas av mänsklighetens historia. Och i dessa vatten försöker vi simma en unik kurs, men aldrig ut ur den ström vi lever i. Kort sagt, vi gör vad vi kan med det öde vi fått oss tilldelat.
Martin och jag träffades tydligen så snart våra familjer hade adopterat oss, eller snarare skaffat oss. Hans syster och min bror gick tillsammans på förskolan i den tyska skola som vi senare också skulle gå i. Där träffades de två mammorna, var och en med sin egen lilla bruna bebis, och jag kan tänka mig att de jämförde sina adoptioner. Sedan dess har vi känt varandra. Vi gick på förskolan tillsammans och sen gick vi i samma klass i grundskolan. Martin var min första pojkvän i andra klass, tillsammans med en annan Martin. Ja, jag var tydligen polyamorös på den tiden. Martin berättade för den andra Martin att han och jag faktiskt gick bättre ihop eftersom vi hade liknande hudfärg. Vi var båda bruna i en skola full av vita och blonda. Faktum är att man kunde se vem som var adopterad i min skola, för det var mest de bruna, med något enstaka undantag. På rasterna lekte Martin detektiv, och spelade alltid rollen som den hämndlystne hjälten. Han var längre än de andra och man visste att Martin inte var att leka med. Min mamma berättade för mig att han redan som liten brukade han åka med sin syster med kollektivtrafiken till skolan. Min bror och jag, vi fick åka med skolbussen. "Vilken modig pojke", tänkte jag alltid. Martin var född till att bli en hjälte. Bredvid honom kände jag mig alltid mjuk och ofarlig.
Efter grundskolan försvann Martín från min radar. Han gick i gymnasiet på militärskolan som han själv hade valt, vilket var otänkbart för mig i den åldern. Militärskolan lät som ett straff, en plats dit man skickar barn som behöver disciplin. Han gick den vägen, och jag gick min, till gymnasiet på den tyska Goethe-Schule. Jag såg honom då och då på de sommar- och vinterläger som anordnades av det tyska kollektivet i Buenos Aires. Lägren hette "DAL-Deutsche Argentinische lagergruppe", som jag förstod långt senare, påminde om de mörka dagarna i Tyskland och dess "Hitlerjugend". Det var där vi träffades jag och Martin. Han hade redan varit där sedan han var barn. Jag gick med först när jag var 14 år. På den tiden var det naturligtvis ingen av oss som såg det på det sättet. För mig, åtminstone, var det med den glädje som man känner om man gillar att campa och vara i kontakt med naturen, något som jag fortfarande känner idag.
Det var att sova i tält, bada i floden, laga mat till hela gruppen, samla ved till elden, vandra i flera dagar, sova under stjärnorna och sjunga på nätterna. Där lärde jag mig att spela låtar på gitarr av Leon Gieco, Seru Giran, Sui Generis, Creedence, Rod Steward, Rolling Stones, Pink Floyd, Cat Stevens på gitarr och traditionella tyska sånger som fortfarande förknippas med en era i Tyskland som man helst vill glömma eller bättre sagt, aldrig upprepa igen. "DAL" lärde mig att vara nära naturen, att älska nätterna och stjärnorna, att längta efter något bortom verkligheten, där lärde jag mig att drömma. Många år senare, när jag redan bodde i Sverige, blev jag medveten om den mörka historien om den tyska kolonin i Argentina. Som jag sa tidigare är ingenting svart eller vitt. Mitt i detta mörker, omgiven av ett samhälle som insisterade på att klassificera människor efter deras färg och genetik, och Martin och jag som aldrig tillhörde dem, lärde jag mig att se stjärnorna och att spela låtar som jag fortfarande spelar idag. De tyska låtarna är såklart inte inkluderade i det. Båda dessa saker räddar mig fortfarande när verkligheten kommer ikapp mig.
Efter att jag fyllt 15 kom Martin inte till lägren längre. Då och då skickade han brev till mig, eftersom det inte fanns några spår av mobiltelefoner på den tiden, och han berättade för mig hur livet var på gymnasiet. Martin verkade leva ett liv fullt av äventyr, medan jag levde det tråkiga livet som en överbeskyddad medelklassungdom. Bortsett från de ständiga bråken och våldet i min familj hände det absolut ingenting i mitt liv.
Åren gick och lite var känt om Martin, förutom att han efter gymnasiet gick med i den federala polisen i provinsen Buenos Aires, som åtminstone vid den tiden hade det sämsta ryktet av alla polisstyrkor. De sades vara de mest korrupta, blodtörstiga och hjärtlösa. Att det alltid var bäst att inte ha något att göra med polisen.
Och våra liv skulle ha gått skilda vägar, om det inte hade varit för att mitt öde plötsligt skulle förändras i och med den våldtäkt som jag överlevde den 7e augusti 2001. Eftersom brottet ägde rum i den norra delen av Buenos Aires hamnade mitt fall i San Isidro, som var den polisstation där Martin arbetade. Han, som faktiskt arbetade på narkotikaroteln, berättade för mig att den dagen dök det upp ett fall i den hög med filer som hade lagts på hans skrivbord som vanligtvis inte hade tilldelats honom. Ett våldtäktsfall. Och när han tittade närmare insåg han att det var jag.
Det är bokstavligen tro det eller ej.Av alla polisstationer, av alla detektiver, av alla skrivbord föll det på Martin att vara detektiven i mitt fall. Jag minns det första mötet med honom för att prata om vad som hade hänt. Jag bar på den typiska skam som kännetecknar alla som överlevt sexuella övergrepp, och var evigt tacksam för att han var den som jag skulle berätta detaljerna för. Något i hans ögon sa mig att jag inte bara var ett vanligt fall för honom. Något sa mig att han var på min sida, i mitt lag. Så det var så vi fick kontakt igen.
Som jag berättade för er träffade jag vid tiden för våldtäkten en 35-årig svensk på en äventyrsresa, en man som jag skulle komma att bli förälskad i och som jag skulle flytta till Stockholm för i juni 2002. Jag sålde allt och flyttade. Jag behövde börja ett nytt liv, på en ny plats, långt från den jag var, långt från min historia, långt från den roll jag spelade i den verklighet jag levde i.Jag visste inte mycket om Martin under de åren. Att man hade satt dit honom och att han hade hamnat i fängelse var en av dem, och att han senare flyttade till Schweiz för att bygga upp sitt liv på nytt var en annan. Som Al Pacino i filmen "Serpico".
Det var först 2010, tack vare Facebook och det faktum att jag tillbringade mycket tid hemma och på sociala nätverk eftersom min posttraumatiska depression några månader tidigare hade nått sin topp och jag led av utbrändhet, som jag såg att han en dag skrev något om militären och diktaturen och plötsligt frågade jag honom: "Tror du att du också är son till de försvunna?" "Jag tror inte det", svarade han mig, "men om du vill veta så ska jag ta reda på det"."Jaha, ja, varsågod", svarade jag.Det hade gått ungefär sju år sedan vi talades vid senast, men som alltid kände jag att våra liv följde en parallell väg. Som om våra själar hade kommit överens innan vi föddes om att mötas när vi var på den här sidan, och att följa varandra, så att vi inte skulle gå helt vilse i denna förvirrande värld.
Och så kom Martin tillbaka på min radar, som den ovetande hjälte han är.Jag visste det inte då, men några år senare skulle hoppet återvända till min kropp tack vare honom.För andra gången. -
Sedan första gången jag fick reda på att jag var adopterad, när jag var 5 eller 6 år gammal tror jag, har jag varje gång ämnet tas upp i någon situation fått någon slags kommentar som försöker styra min uppfattning om vad som hände och göra det till något obetydligt och försöka normalisera det.Till exempel: "Men ditt biologiska ursprung spelar ingen roll, det viktiga är din riktiga familj" eller också "Jag tänkte på vilken tur du faktiskt hade, tänk var du skulle ha hamnat annars", "Mamma är inte den som föder dig och utan den som uppfostrar dig” och den klassiska "du letar efter ursäkter för att spela offer och inte ta ansvar för ditt liv", "du väljer att identifiera dig som adopterad eftersom det är det enda du vet och vem skulle du vara utan den identiteten?", eller "vi har alla problem, ibland undrade jag också om jag var adopterad". Det behöver inte sägas att 99 % av alla som har gjort detta inte är adopterade utan har vuxit upp med sin biologiska familj.
På senare tid, sen jag började berätta om sökandet och dokumentären som började filmas 2015, har den vanligaste kommentaren varit: "Låt inte det här definiera ditt liv, försök leva istället".
Alla dessa kommentarer, tror jag, var aldrig menade att skada mig.
Som jag insåg efter min våldtäkt försöker människor som känner sig maktlösa inför orättvisor att kontrollera de skador som orsakas av den oföränderliga verkligheten, eftersom det inte finns något sätt att förändra hela samhället och verkligheten. Liksom kommentarerna efter min våldtäkt som påpekade att jag kunde ha gjort något för att förhindra det, eller att jag kunde göra något för att förhindra det trauma som det ledde till, har många människor försökt att kontrollera skadorna av ett grymt samhälle som de är en del av genom att lägga skulden för min smärta på mig.
För att ge ett mer konkret exempel, vad som händer är detta: Föreställ dig att man av en anledning som ligger utanför ens kontroll råkar trampa på ett brinnande golv och bränner sina fötter. Då skulle människors reaktion vara: "Varför gick du på det där golvet?" Och inte "Varför brann det där golvet?" Medans ens brännsår fortfarande läker så vill de att du ska fortsätta gå. "Det är över, det är i det förflutna, hur mycket längre kommer din rehabilitering att pågå?" Och inte: "Hur är det med de där såren?"Medan dina fotsulor fortfarande värker och det är svårt att gå:"Jag undrade också en gång om mina fötter var brända, vi har alla problem ibland" och inte: "Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det känns, men jag finns här om du behöver prata".När du letar efter olika sätt att desinficera såren så att de läker en gång för alla: "Det är bara det att du verkligen gillar att identifiera dig som den som är bränd, du gillar att spela offer" istället för: "Styrka! En dag i taget kommer du att läka".Och varje gång frustrationen överväldigar dig och du önskar att du var någon annan och inte behövde gå igenom hela rehabiliteringsprocessen: "Det är bara det att du verkligen gillar att vara den som blir bränd. Vem skulle du vara om du inte var den? Du vet väl att det finns människor som har blivit brända mycket mer än du?" Istället för att bara ge en kram och ett: "Du går framåt, fortsätt så, vi älskar dig precis som du är". I det fall ångest som orsakas av smärtan från den verklighet man försöker undvika, får en att leta efter sätt att fly och underhålla sig själv, t.ex. genom att överarbeta, aldrig sitta still, söka dysfunktionella relationer eller äta dåligt: "Sluta spring iväg! Ditt problem är att du inte vill konfrontera din smärta! Du vill inte acceptera ditt förflutna! Du vill inte släppa taget!" Istället för ett enkelt "Hur mår du?"Och den sista och vanligaste: "Låt inte det här definiera ditt liv, försök att leva istället".
Det finns så mycket information i den här kommentaren att jag inte ens vet var jag ska börja. Den fras som jag kommer att tänka på är: "Det Johannes säger om Petrus säger mer om Johannes än om Petrus".Hur skulle jag till exempel kunna undvika att låta detta definiera mitt liv? I samma ögonblick som jag föddes? Jag skulle bara ha stått där och sagt: "Nej, jag vill inte bli adopterad". Eller när jag som barn upprepade gånger fick höra från samhället att jag var annorlunda, då skulle jag ha sagt: "Nej, jag tänker inte låta dem definiera mig som annorlunda! Eller när min mamma upprepade gånger sa till mig att jag hade slumgener, skulle jag ha stoppat henne där och då och sagt: ""För det första tror jag inte att det finns en slumgen i det mänskliga genomet, för det andra, vad är det för fel på att vara en slumperson och för det tredje, om det skulle finnas en sådan gen, enligt vetenskapen just nu, är det livsmiljön som aktiverar de olika egenskaperna som människor, med andra ord, om min slumgen aktiverades är det tack vare dig".
Jag blev olagligt adopterad som spädbarn. Jag växte inte upp med min biologiska familj. Jag vet inte vad det berodde på, men jag fick det ödet. Det är ett faktum. Jag lät det inte definiera mig, eftersom jag inte hade något val. Verbet "lät" i den meningen antyder att jag valde det. Spädbarn väljer inte. De existerar. Vuxna har fler valmöjligheter. Den identitet jag fick från ett samhälle som det argentinsk/tyska är en identitet som gavs till mig. Varför det är just den identiteten som givits mig beror på många mycket komplexa orsaker, som har mycket att göra med okunnighet, medvetenhet eller frånvaro av den och den tid vi lever i. Det är inte personligt, men det är vad som hände mig. Att jag tillbringade en del av mitt vuxna liv med att försöka bli av med den identiteten och försöka hitta en bredare, mer omfattande identitet i enlighet med vem jag verkligen är, är mitt val. Det är min vilja. Det var därför jag bestämde mig för att söka efter mina rötter, för att förstå, acceptera och så småningom släppa taget, allt i sinom tid. Det lärde jag mig av min våldtäkt.
Trauman formar oss, tills de inte längre formar oss, tills vi rekonstruerar oss själva, tills vi blir mer än summan av de delar som utgör oss. Det viktigaste är att respektera sig själv i varje steg på vägen, med medkänsla för den person som bär på smärtan. På samma sätt som man följer med en bästa vän. Att kunna se modet, frustrationen, sorgen och styrkan.
Med allt detta menar jag inte att det inte är sant att jag ibland känner mig som ett offer och vill krypa upp på soffan och aldrig lämna mitt hus igen. Eller att smärta och självömkan ibland hindrar mig från att se det vackra i mitt liv, kärleken, överflödet, skönheten och kreativiteten. Nej, det händer mig också. Men när de säger åt mig att försöka leva mitt liv istället, undrar jag om de tror att jag är miljonär och inte behöver gå ut och arbeta och göra det jag behöver göra för att leva mitt liv som vilken annan vuxen som helst. Nej.Ingen betalar mina räkningar så jag kan lika gärna ta hand om mig själv och hålla mig frisk.Lyckligtvis, och förmodligen tack vare 12-stegsprogrammet, hittade jag ett sätt att fortfarande ta mig upp ur sängen. Om det någonsin förändras kommer jag att överväga andra alternativ, till exempel medicinering. Om "att försöka leva" faktiskt innebär att "försöka njuta av livet", ja då är det lite svårare. Men tro mig, det är inte på grund av bristande vilja. Ibland lämnar såren mig inte ifred.
Dessutom, är det inte svårt för alla att njuta av livet och vara tacksamma för vad man har?Juste, och varför läker jag inte snabbare?Jag vet inte. Jag tror att det någonstans i allt detta finns en plan. Häromdagen tänkte jag, utan att egentligen förtjäna en sådan jämförelse men för att använda ett mycket tydligt exempel, om det inte hade varit för den smärta som Martin Luther King kände, vad skulle det då ha blivit av den sociala förändringen?Kanske måste vi vara exakt de vi är och gå den väg vi går på det sätt vi går den, för i vår helande, i varje berättelse och varje väg, finns allas helande. Jag vet inte.Allt jag vet är att jag inte kommer att sluta vara ledsen för att de säger åt mig att vara det. Det enda som kommer att hända är att jag slutar prata, slutar berätta, slutar dela med mig. Jag kommer att bli deprimerad, övertygad om att jag förtjänar min ensamhet. Övertygad om att jag förtjänar att bli övergiven. Att allt är mitt fel.Och sedan kommer jag att rulla ihop mig till en boll på soffan och vilja försvinna.
Att sluta leva mitt liv är inte ett alternativ. Jag kommer alltid att göra vad jag kan, med den styrka och de verktyg jag har, precis som alla andra.Nu, på uppdrag av alla oss som befinner oss i ett så starkt sökande efter biologisk identitet, ber jag er, kära människor, om förståelse, kramar och lyssnande. Oroa er inte för resten, vi har varit så här sedan tidernas begynnelse, och vi är ganska vana vid det.Leva, det kommer vi att göra!. -
Åren gick och som jag har berättat förut, efter min mammas död 2013, när jag hörde att en av hennes sista önskningar var att jag skulle hitta mina biologiska rötter, eftersom vi alla trodde att jag var dotter till en försvunnen person, tog jag äntligen mod till mig att prata med min far och berätta att jag tänkte lämna DNA:t hos Mormödrarna på Plaza de Mayo.Det var viktigt för mig att informera honom om vad jag skulle göra, på grund av de konsekvenser han eventuellt skulle få.Till min stora förvåning var hans svar positivt. Jag hade alltså väntat i tretton år på att ha det här samtalet. Jag hade förberett mig på alla möjliga sätt och hade förväntat mig alla former av reaktioner från honom, förutom den här. Det verkade som om han hade tänkt på det. Så överraskande var hans reaktion att jag, som pratar på och aldrig är tyst, blev mållös. Det var februari 2015, jag var på väg att återvända till Sverige, men eftersom min kontaktperson i Conadi hade skrivit till mig några månader innan och frågat mig om jag kände att jag var redo att lämna DNA:t, bestämde jag mig för att besöka dem för att ställa några frågor innan jag åkte tillbaka till Sverige och lämnade DNAt där. Jag ville åka tillbaka till mitt hem, till mina vänner, till min psykolog, till mitt arbete, till min plats i världen där jag känner mig trygg och säker från allt, för att kunna hantera väntan bättre.
Frågorna jag hade kan verka triviala för resten av världen, men viktiga för mig.
Till exempel, om de hittade en familj i sin genbank, hur lång tid skulle det ta innan mitt efternamn ändrades? Och ändras mitt argentinska pass automatiskt? Och mitt ID? Och vad skulle hända med mitt tyska pass? Och mitt uppehållstillstånd i Sverige? Och mitt bankkonto? Och mina kort? Och hur lång tid skulle hela processen ta?Om jag skulle tappa kontrollen över min identitet ville jag åtminstone på ett praktiskt plan veta vad det skulle innebära. Det är ju ändå så att en del av mig, den tyska delen, vill ha struktur och planering.
Jag åkte till Conadi med min vän Adri, som hade följt med mig första gången jag gick till mormödrarna, eftersom han insisterade på att jag faktiskt inte skulle gå dit ensam. Jag tänkte faktiskt gå själv.
Tack och lov för de kloka vännerna som känner mig och vet att jag har svårt att be om hjälp och dyker upp ändå.
Framme hos Mormödrarna tog de oss till kontoret där han som var ansvarig för mitt ärende fanns. Allt började bra. Han hade min akt öppen på sitt skrivbord. Jag minns inte hur samtalet började, men jag berättade för honom att jag hade kommit för att ställa några sista frågor till honom. Jag sa till honom att jag skulle lämna DNA:t i Sverige, och han svarade till mig: "Varför inte lämna det nu?”. Jag försökte lugnt förklara varför, men mina svar verkade irritera honom. Jag förstod inte vad som hände, men eftersom jag var så van att ge förklaringar i mitt liv, tålmodigt och utan att bli upprörd, försökte jag vara tydlig och hålla mig lugn.
När man bär på så mycket trauma inombords, i en värld som inte verkar förstå så mycket om det, är en av lösningarna att förklara det nödvändigaste så att människorna runt omkring en, i avsaknad av förståelse, åtminstone lämnar en ifred och man kan fortsätta i fred med sina interna processer.
Så när jag satt där den varma eftermiddagen på Conadi-kontoret och såg hans irritation, försökte jag lugnt förklara för honom varför jag inte skulle lämna DNA där och då. Men allt jag sa verkade irritera honom ännu mer. Till den grad att han började hota mig. Och eftersom jag inte lät mig övertygas, och inte lät mig själv bli upprörd över vad han sa till mig, avslutade han vårt möte med att stänga min mapp och säga: "Om du inte lämnar DNA:t nu kan jag inte garantera att vi inte kommer att tvinga dig att göra det" på vilket jag svarade: "Vad ni än beslutar, så är det inget jag kan kontrollera. Gör det ni måste göra, för jag kommer att göra exakt samma sak, vilket är att informera mig med allt jag behöver veta”. För det är det som är min plikt som vuxen. Att informera mig, ta ansvar, samla kraft och göra vad jag kan med mina mänskliga begränsningar.
Allt var så overkligt, det var som en film. Han satt på andra sidan skrivbordet och lutade sig tillbaka i stolen med min akt framför sig, som i de där filmscenerna där en fånge, brottsling eller misstänkt, eller till och med en påstådd terrorist som gripits av myndigheterna, ska förhöras och fängslas. Och jag sitter där och försöker bevisa att jag kom dit med goda intentioner, att jag inte ville orsaka problem och bara försökte bevisa att jag var oskyldig. Den här scenen kändes så extremt fel. Det var den sista platsen jag trodde att något sådant skulle utspela sig.
Samtalet varade nästan en timme. Vi, jag och min vän, som också var livrädd, tog oss därifrån så snabbt som möjligt. Jag svor att aldrig mer komma nära Mormödrarna eller Conadi. Jag tänkte: "Jag åker tillbaka till Sverige, de får försöka hitta mig om de kan." Naturligtvis när jag berättade för mina bekanta vad som hände trodde de mig inte. Speciellt i Argentina. Och jag förstår varför. Efter allt som de mödrar vars barn försvann under den senaste argentinska militärdiktaturen fick utstå, efter att ha tvingats kämpa för varje millimeter av rättvisa, outtröttligt sökt sanningen i hopp om att få tillbaka sina barnbarn, är det svårt att tänka sig att de skulle kunna göra fel på detta sätt, på något sätt. Men vi alla gör så, vi alla sätter människor på piedestaler. Vi behöver obefläckade hjältar, perfekta hjältar, nästan med gudomliga egenskaper, för att något måste vara heligt i den här världen. Speciellt i Argentina. Någon eller något måste kunna vara bortom den korrupta och orättvisa verkligheten. Någon måste rädda oss.
Men i handlingen att lyfta andra över allt annat glömmer vi att vi alla bara är människor som simmar i den sociala strömmen omkring oss, felar och lär oss hela tiden. Vi är inte ofelbara, det är ingen. Vi gör alla vad vi kan med det som gavs till oss, i den tid vi var tvungna att leva. Att tro att en enhet som Mormödrarna på Plaza de Mayo är perfekt och ofelbar är galet. Såklart har de gjort stora saker. I sitt ihärdiga sökande efter sanning och rättvisa har de åstadkommit otroliga saker. Och vi är skyldiga dem så mycket, men de är inte av gudomligt ursprung. De är människor som alla andra, lär sig, gör misstag, försöker.
Som jag nämnde tidigare kontaktade det argentinska utrikesdepartementet mig i augusti 2015. Domaren sa åt mig att lämna DNA eftersom fallet hade blivit officiellt. Däremellan reste jag till Argentina för att det var min pappas 75-årsdag och jag ville vara med på festen. Vid hemresan på flygplatsen i Buenos Aires, när de såg mitt pass på migrationen, tog de det utan att ge mig någon förklaring och lämnade tillbaka det till mig efter ett tag, också utan att ge mig någon förklaring och jag missade nästan planet tillbaka till Sverige.Till och med 2016, när jag redan hade lämnat DNA och återigen anlände till Argentina, höll migrationen mig i ett bakre rum tills de kunde kontakta domaren i mitt fall. I samma rum höll de en annan person som var misstänkt för att ha ett falsk pass.Ja, det stämmer, de höll mig i ett rum, som en brottsling.
Inom en timme, när de äntligen kunde prata med domaren, släppte de mig.
Det var väldigt svårt att inte känna sig som ett föremål under alla dessa år. Bevisbärande föremål. Ett föremål som stals i ett tillstånd av total sårbarhet, ett föremål som såldes till en familj, ett föremål som bara skulle känna tacksamhet för att ha vuxit upp i den familjen. Ett objekt som var tvungen att ge upp sin identitet i ett lands rättvisa namn, för att hitta sin andra väldigt efterlängtade identitet.
Nyheten att de inte hade hittat en släkting i Mormödrarnas genbank fick jag inte personligen. De skickade mig ett mail onsdagen före Påsk. I mejlet stod det varken ja eller nej, bara att resultatet hade kommit. Jag fick vänta till måndag för att få det. Ångesten jag fick hantera i dessa fyra dagar var outhärdlig. När jag ringde domaren på måndagen svarade hans sekreterare mig: ”Vadå? har jag inte skickat det till dig? Resultatet är negativt”. Och då förklarade han att de i princip skulle sluta leta. Jag bad honom att snälla dra tillbaka mitt namn från migrationen, för jag ville inte att de skulle ta mitt pass igen när jag lämnade landet, och han, förvånad över att de hade gjort det, förklarade för mig att vad de istället borde ha gjort var helt enkelt att meddela domaren varje gång jag reste in eller ut ur landet, inget mer. Han bad om ursäkt för det jag fått utstå från migrationen och försäkrade mig att det inte skulle bli några fler problem.
Därmed avslutades kapitlet Mormödrarna på Plaza de Mayo.Med ytterligare en detalj, som jag tycker är väldigt viktig att nämna.
2016 reste jag till Paris med Simon för att träffa pianisten Ignacio Montoya Carlotto, som varit ett försvunnet barnbarn. Han turnerade i Europa och Claudia Carlotto, hans moster och samordnare för Conadi följde med honom. Det var ett otroligt möte, som fyllde mig med inspiration. Ignacio är en mycket intelligent, känslig, begåvad person, med ett underbart sinne för humor. Och Claudia är en varm och förstående person. Hon berättade att hon under sin exil under diktaturen hamnade i Sverige och hatade det. Hon sa också att hon hade hört vad som hände med handläggaren och mitt fall och bad mig om ursäkt framför kameran. Hon berättade att han inte längre jobbade hos Mormödrarna och att mötet jag hade med honom aldrig borde ha inträffat. Att hon var väldigt ledsen för det.
Det är så här saker ska gå till. Vi gör alla fel. Vi är bara människor som försöker överträffa oss själva. Inget annat. Piedestalerna har aldrig varit bra för någonting. Istället borde vi erkänna våra misstag, bli medvetna, be om ursäkt, göra om och göra rätt, det är vår räddning.
Eller bättre sagt, det är vår enda räddning. -
Den dag jag äntligen gick till Mormödrarna på Plaza de Mayo, darrade mina ben. Jag gick med en vän som höll i mig de sista metrarna till byggnadens ingång. När jag gjorde min spontana presentation på Mormödrarna på Plaza de Mayo - vilket i princip innebar att jag presenterade mig och sa att jag hade misstankar om att jag var ett barn till de försvunna - var det inte många av oss “eventuellt stulna barn”som trädde fram. Då var det tydligen ovanligt men det förändrades med Kirchners presidentskap som följde de kommande åren. Tack vare mycket arbete och kampanjer, är det idag välkänt vad man ska göra om man misstänker att man är barn till en försvunnen person och man vill vända sig till Mormödrarna på Plaza de Mayo. För mig var det som att komma ut ur garderoben. Jag gjorde mig synlig för, enligt min familj, en möjlig fiende. Som jag nämnde sa i förra kapitlet, på den tiden var allt man hörde om såna fall historier om hur organisationer och statliga instanser som jobbade med det här efterlyste och jagade personer som dom misstänkte var barn till försvunna och när de väl hade hittat fall gav dom inte upp förrän de hade fått ta ett DNA-prov och familjerna som hade uppfostrat dessa stulna barn åtalades och fängslades.
Och naturligtvis fanns det skäl till att göra det.
De flesta av fallen man hörde historier om handlade om barn till “försvunna” kvinnor som var gravida och hölls fångna i hemliga interneringsläger fram tills de födde ett barn. Ibland torterades dessa kvinnor till och med trots att de var gravida. Under diktaturen utarbetades hemliga regelverk för att fastställa proceduren i dom här fallen och man organiserade hemliga förlossningsavdelningar i eller nära de hemliga interneringslägren, med läkare och sjuksköterskor under militärt befäl. Efter förlossningen mördades mamman och falska dokument upprättades för barnet, så att dess ursprungliga identitet skulle raderas. Barnen gavs sedan till par som i de flesta fall var direkt eller indirekt medbrottslingar eller medskyldiga till morden på de biologiska föräldrarna och till att barnens identitet undanhölls. I vissa fall registrerades barnen som biologiska barn av de som lagt beslag på dom, det vill säga de ”nya” familjerna och i andra fall ordnade man det genom illegal adoption. Av någon anledning och logik som jag fortfarande har svårt att förstå, enligt de var det vettigt att döda mödrarna, men inte de nyfödda barnen.
Såsom jag förstod det, handlade det om att man tänkte att de nyfödda barnen kunde räddas från sina biologiska föräldrars vänsterideologier om de uppfostrades av så kallade högermänniskor. Det var alltså bara en (betoning på en) del av en större plan: Att utrota vissa ideologier och därmed också människorna som stod upp för dom.
Jag minns inte om jag gick till Abuelas de Plaza de Mayo en eller två gånger det året. Men jag minns däremot att jag träffade Estela de Carlotto, ordförande för Mormödrarna, Abel Madariaga, sekreterare för Mormödrarna, och jag tror även att jag träffade Claudio Carlotto, samordnare för Conadi.
För dem som inte vet vad Conadi är så är det den nationella kommissionen för rätten till identitet, som ska främja sökandet efter barn till försvunna som stals under den militärdiktaturen i Argentina, med målet att fastställa var de befinner sig och återställa deras identitet. Jag minns att jag kunde prata lite med Abel och Estela och känna att jag var i närvaro av stora själar, människor med integritet, som på grund av de saker de hade upplevt och sett hade mod i blicken. De pratade med mig om identitet, att det var min rättighet och att vi alla behöver veta var vi kommer ifrån. För första gången kände jag att någon förstod mig och visste vad som egentligen hände mig. De bad mig ta med mitt födelsebevis så att de kunde inleda en utredning och undersöka ifall det kunde finnas misstankar om att jag var barn till försvunna personer. Om så var fallet skulle de be mig om ett DNA-prov för att jämföra med DNA-proven från den nationella banken för genetiska data (BNDG) där alla prover från släktingar som söker efter barn som försvunnit på grund av statens och militärens terrorism, och DNA från alla de personer som misstänker att de är barn till de försvunna, som redan har lämnat sitt prov, finns. Observera att vid absolut inget tillfälle pratades det om att de skulle tvinga mig att lämna mitt DNA.Några dagar senare bad jag min far om födelseattesten och som jag berättat i tidigare avsnitt så minns jag inte mycket av den dagen, förutom att det förmodligen var söndag eftersom hela familjen var hemma, och att reaktionen från hela min familj bestod mestadels av skrik, ångest , kaos och hot. Jag, som aldrig var en rebell, eller en person som någonsin skulle tvinga igenom sin vilja, och som inte heller va en person som inte bryr sig om att starta en konflikt, gav inte upp och insisterade på att få mina papper.
Jag lämnade min födelseattest hos Mormödrarna på Plaza de Mayo och strax därefter flyttade jag till Sverige för att följa den svenska viking som jag hade träffat och blivit förälskad i. Han som verkade så modig och självsäker. Han som, till skillnad från världen omkring mig, stod upp för de mänskliga rättigheterna.
Jag kom till Stockholm den 9e juni 2002, fyra dagar innan jag såg Argentina förlora i VM mot Sverige, vilket förstärkte den bisarra känslan av att ha flyttat till andra sidan jordklotet. Några veckor efter flytten fick jag ett meddelande från min vän Dario, som var min kontakt med Conadi (den nationella kommissionen för rätten till identitet). Han hade blivit kontaktad av dem och fått veta att de hade viktiga nyheter och att jag borde ringa dem. Jag tog mod till mig och ringde, som någon som vill veta men ändå inte riktigt Dom berättade att den läkare som undertecknat min födelseattest, dr Bartucca, redan hade åtalats - jag minns ordet "åtalats” i andra fall. Eftersom detta var en stark indikation på att det var mycket möjligt att jag var ett barn till försvunna, ombads jag att lämna DNA när jag var redo att göra det.
Återigen, inget tvång.
Jag minns att jag satt i vardagsrummet i den enorma lägenheten på Kungsholmen, där vi bodde, i chock och utan att veta vad jag skulle göra av mig själv. Så fort min svenske pojkvän kom hem från jobbet berättade jag vad som hade hänt, men han verkade inte alls förstå vad det telefonsamtal jag hade tidigare med Conadi innebar. Efter det samtalet verkade det finnas en stor chans att jag skulle hitta min biologiska familj. Med andra ord, om jag lämnade mitt DNA skulle min identitet ändras och en process skulle inledas för att avgöra vilken roll min mamma och pappa spelade i mitt fall. “Så här långt sträcker sig min kärlek för rättvisa” tänkte jag. "En dag, om lagarna ändras, om jag kan se till att inget händer mina adoptiv föräldrar, kommer jag att ge mitt DNA”.
Så gick åren, och jag var övertygad om att om jag lämnade mitt DNA så skulle jag hitta min biologiska familj. Samtidigt var jag livrädd över att jag skulle tvingas lämna dna och skräckslagen över allt och alla i mitt liv som jag i så fall skulle kunna förlora.
Under åren som följde förändrades den argentinska regeringen och medvetenheten om vad som hände under den sista militärdiktaturen, även medvetenheten om kvinnors rättigheter och social ojämlikhet växte. Jag säger inte det här för att jag sympatiserar med något politiskt parti utan för att beskriva utvecklingen i landet. Anledningen till att jag märkte en förändring var att min mamma började ta upp prata med mig om dom här frågorna när vi pratade i telefon hon ringde mig. Min mamma som aldrig läste en bok om det inte handlade om matlagningsrecept, som någon gång ifrågasatte om jorden verkligen var rund och som hade tv-karaktärer som Mirta Legrand och Susana Giménez som kulturell referens, (om ni inte vet vilka de är, ja utan att vilja vara elak kan jag säga, de var inte fanor för landets högkultur och sofistikering) men ja, en dag började hon prata om mormödrarna och feminismen. Jag tänkte, om denna information och attitydförändring till och med hade nått min mamma, så hade det verkligen skett förändringar i det argentinska samhället!
Utan att berätta för någon skickade jag då och då ett mejl till Conadi och frågade om lagarna hade förändrats. Det var det enda som oroade mig. Fanns det något sätt som jag kunde återställa mitt biologiska förflutna utan att behöva förstöra min nutid? För mig, och kanske för många andra i samma situation, var priset att betala för att få fram sanningen om det förflutna alldeles för högt. Att förlora min identitet för att påtvingas en annan identitet två gånger under en livstid är väl trots allt orimligt. Och att dessutom troligen förlora min familj, den jag växte upp med och den enda familj jag någonsin kände till. Jag var inte en liten flicka som hade vistas hos ett par i några år och som sen skulle kunna komma tillbaka till min ursprungliga familj när detta hände. När det här började var jag redan 23 år gammal, en fullfjädrad kvinna. Med allt kulturarv från min adoptivfamilj. En konstig korsning mellan en tysk hybrid på grund av min pappa, en österrikare på grund av min mamma och en argentinare på grund av landet jag växte upp i och mitt genetiska arv. Som dessutom bär på ett efternamn som är omöjligt att uttala för de flesta spansktalande och som har har en märklig kärlek till allt nordeuropeiskt.
Jag har alltid absolut älskat min familj. Hur dysfunktionellt allt än var, och trots mina föräldrars våld och försummelse, älskade jag dem med hela mitt väsen, precis som alla barn älskar sina föräldrar. När min mamma gick bort i cancer 2013 var jag vid hennes sida tills hennes sista andetag. Och när jag kramade min pappa innan jag åkte till flygplatsen den 30 juni 2022, och visste att det skulle vara sista gången jag skulle se honom vid liv, då kändes det som om jag dog inombords.
Att ge upp mitt efternamn, min historia, mitt arv, min familj, för att det i den kaotiska värld som omgav mig under min födelse vid något ögonblick fattades ett beslut i enlighet med en ideologi som där och då avgjorde mitt livsöde, är för mycket begärt.
Jag var inte beredd att förlora så mycket. Sedan var det frågan om de troliga konsekvenserna för min familj. Jag kunde inte föreställa mig att de skulle behöva stå inför en domare för att vittna, kanske åtalas och därtill bli behandlade som avskum som de säkert skulle bli, helt enkelt för att de "fick" fel bebis. Som min pappa sa till mig: "Om jag hade vetat var du kom ifrån, skulle jag aldrig ha adopterat dig. Jag håller inte med om den ideologin."Så jag tog mig min tid. Min starka önskan att få reda på min biologiska identitet stördes av min rädsla för allt jag skulle förlora om jag faktiskt hittade mitt ursprung. Rätten till min identitet kom med ett högt pris. Dessutom höll mig livet i Sverige ganska sysselsatt med att försöka överleva som artist och musiker. Och med allt det där traumat hängandes över mig som höll mig vaken på nätterna och som gjorde mig svag på dagarna. Att försöka leva mitt liv bortom trauma och smärtan. Att försöka drömma och hitta glädjen i vardagen, med ett sådant hål i min själ, kan jag försäkra er om att det krävs mycket energi och många verktyg.Fortfarande än i dag, är det ett heltidsjobb för mig att försöka vara lycklig och känna tacksamhet för det här livet.Så, hela grejen med att ta livsavgörande beslut, bestämde jag mig för att lämna det till mycket, mycket senare. -
Jag växte upp i en tysk medelklassfamilj i Martinez-området, San Isidro, Buenos Aires. De som är från Buenos Aires vet mycket väl vad det betyder, men för de som inte är från Buenos Aires här kommer en sammanfattning.San Isidro, som ligger i den norra delen av Buenos Aires, är känt för att vara ett område med rika människor, med europeisk-engelska, tyska och franska efternamn, och för att vara mycket högerorienterat. Detta är inte ovanligt, eftersom högerpolitiken upprätthåller det system som ger de rika privilegier och främjar deras sociala och ekonomiska status.Självklart är detta en väldigt stor generalisering, men för att sammanfatta något väldigt komplicerat, låt oss säga att det är så. Jag växte då upp omgiven av högermänniskor. Och för att göra saken lite värre växte jag upp i Menem-eran. För dem som inte vet vad detta betyder, så hade Argentina en president från 1989 till 1999 som inte bara privatiserade hela landet, utan också benådade många av de människor som hade dömts av den tidigare regeringen. Människor som var före detta medlemmar av den tidigare militärdiktaturen, befälhavare som dömdes i Juntas-rättegången, från 1985.
Menem var glömskans president och samhället där jag växte upp glömde gärna, tack vare en ekonomi som på något sätt gjorde en dollar lika mycket värd som en argentinsk peso. Detta var såklart helt absurt och ledde till en ekonomisk kollaps år 2001 med traumatiska följder för hela landet.
Det lilla som sades på familjesammankomster om dom Försvunna landade alltid i slutsatsen att "De måste ha gjort något. Om man inte var inblandad i det så kommer de inte efter en". Mormödrarna på Plaza de Mayo var starkt fruktade. De sågs som hämndlystna troll som bara ville att mer blod skulle flöda, och Hebe de Bonafini lyftes fram som representant för hela organisationen. Hebe de Bonafini var en av grundarna till organisationen och i sin aktivism förespråkade hon beväpnad konfrontation med regeringen, vilket inte gav en sann bild av det enormt viktiga arbetet Mormödrarna gjorde och gör än idag.
Det fanns ingen sorts förståelse, ingen medkänsla, ingen empati för de som sökte efter sina försvunna barn. De framställdes som galna kvinnor som letade efter sina terroristsöner och -döttrar som hade fängslats som en lösning på den katastrof som de hade orsakat. Ingen pratade ens om de försvunna barnbarnen. De nämndes aldrig. Återigen var argumentet att "De måste ha gjort något" det som rättfärdigade allt. I grund och botten, enligt budskapet jag fick höra hemifrån, skulle man inte ha någonting att göra med Mormödrarna. De ville jävlas och de sökte inte efter rättvisa, de ville bara ha blod och hämnd. Det bästa man kunde göra var att hålla huvudet lågt och gå obemärkt förbi. Kanske var det därför, när jag var en liten flicka, som min mamma brukade säga till mig: "Om dom frågar dig i skolan vem du ser mest lik ut av dina föräldrar, säg att du liknar din mamma, som är argentinsk". Saken var bara den att min mamma var dotter till österrikare och liknade i sin tur ett av Von Trapp-barnen från filmen "The Sound of Music", det vill säga hon såg inte alls argentinsk ut.
Så jag växte upp som de där privilegierade medelklassflickorna från den norra delen av Buenos Aires och brydde mig inte så mycket om något av det här. Det var något som låg långt från min verklighet. Jag minns att min vän från skolan, som också var adopterad, brukade läsa böcker om diktaturen, och till och med identifiera sig starkt med den. Hon sa det aldrig, men förmodligen trodde hon att hon var ett av de försvunna barnen. Jag var uttråkad av allt det där, och innerst inne kände jag att hon ville vara speciell, och det var därför hon ville tro att hon var en av de där tjejerna. För som jag sa tidigare, i det samhället jag växte upp fanns ett underliggande budskap som sa att dessa bebisar var speciella, inte som resten av de adopterade, som bara var barn till fattiga. Det verkade löjligt för mig att prata om något vi inte visste något om, och som det sades runt omkring mig,:“Det är bättre att se framåt”.Och det var min inställning, fram tills den dagen då allt förändrades och jag förstod att det enda som återstod var att gå till Mormödrar på Plaza de Mayo.
Det var inte lätt, vem skulle jag träffa hos Mormödrarna på Plaza de Mayo? Var dom de hämndlystna troll som alla runt omkring mig pratade om eller var dom hjältinnor, som liktDon Quijote kämpade mot väderkvarnarna, i ett samhälle som förlöjligade dem och ville glömma dem? Som jag redan berättat är Argentina ett land med så många gråzoner att det nästan är omöjligt att lita på någon. Det är svårt att gå emot ett system som tvingar människor att bara tänka på sin egen överlevnad. När verkligheten i ett land är så dysfunktionell, tvingar den sina invånare att vara i ett konstant tillstånd av vaksamhet och rädsla. Naturligtvis finns det inom det systemet människor som försöker förändra det verklighetstillstånd som omger dem, och här och nu vill jag skicka mina varmaste hälsningar och säga att jag ser er och hyllar er. Den beundran jag hyser för er är oändlig.
Så, varför jag bestämde mig för att gå till mormödrarna, har inte bara att göra med våldtäkten som jag överlevde den 7e augusti 2001, utan också med den svenska man jag träffade på äventyrsturist resan jag gjorde till Mendoza med min kusin.Jag ska spola tillbaka lite får se om ni kan följa mig i den här historien.
Den 7 augusti 2001 var en solig vinterdag i Buenos Aires. Det var en vacker torr dag, vilket jag kunde känna i mitt hår eftersom det inte var den typiska katastrofen som Buenos Aires fukt genererar i mina lockar. Som jag nämnde tidigare var jag på väg hem från min yogainstruktörsklass. Medans jag passerade ett hus och blev distraherad av hur vackert solen reflekterades på de röda kronbladen på blommorna i trädgården, närmade sig en ung man bakom mig. Han hotade mig att jag måste göra som han sa annars skulle han döda mig. Först ville han råna mig, men jag hade inga pengar på mig. Sedan tvingade han mig att gå med honom. Vi gick och gick, jag var så livrädd att jag inte försökte springa iväg eller skrika. Så småningom hittade han en avskild plats och jag visste vad som skulle hända.
Våldtäkten gick snabbt, och som många andra överlevare förhandlade jag för att han inte skulle slå mig, väl medveten om hur frekventa kvinnomord är i Argentina.
Ingenting för oss närmare livet än dödens närvaro. I det ögonblicket av total klarhet uppstod de två tankar som skulle följa mig under hela mitt liv, varav den första jag redan har pratat om: ”Är det här allt? Hela mitt liv har jag försökt göra allt alla ville av mig och nu ska jag dö?" Och den andra, som omedvetet hade att göra med misstankarna om att vara dotter till dom Försvunna: "Om jag dör nu kommer de aldrig att få veta vad som hände, de kommer aldrig att hitta mig." Men jag överlevde och ett par månader senare berättade min psykolog att naturen läker och att det var en väldigt bra idé att åka på en resa till Mendoza med min kusin Lily.
Som livet kan vara så slog ödet till igen och jag träffade en svensk man på vandrarhemmet där vi bodde. Han verkade som en varelse från en annan planet. Lång, stor, med en kaskad av långt, rakt, kopparfärgat hår.Som de flesta svenskar, åtminstone i ord, mycket medveten om mänskliga rättigheter och samhällets orättvisor. När jag berättade om min adoption sa han till mig: ”Självklart måste du söka. Vi har alla rätt till vår identitet." Jag trodde honom. Det var första gången jag hörde de orden: "Identitet är en rättighet." Jag hade aldrig funderat på det konceptet förut. Mitt ursprung hade alltid varit ett moln av spekulationer om vart mina gener kom ifrån. Spekulationer som försäkrade mig om att det var bättre att inte veta någonting, som sa att jag skulle nöja mig med att bara ha blivit adopterad av en familj. Det vad det jag hade fått av livet, och det var allt som fanns att ha. Om det var något som jag fick känna, något som jag påmindes om då och då, så var det tacksamhet, det var alltid någon som sa: ”Titta vilken tur du hade, vem vet var du skulle vara nu om din mamma och pappa inte hade hämtad dig".Rätten till identitet hade från början upphävts och det fick jag nöja mig med och vara lycklig. Men min själ, som just hade överlevt en episod där en person tog sig friheten att ta ifrån mig min rätt till min fysiska integritet och reducera mig till ingenting, lyssnade till den svenska mannen ord, som han sagt med sådan säkerhet och visshet, och min själ påminde mig, att det här livet tillhör mig, att det här livet kan ta slut när som helst, så det är dags att leva det.
Den klarheten, den styrkan fick mig att gå emot hela min familj, de övertygelser jag växte upp med och fatta beslutet att närma mig Mormödrarna på Plaza de Mayo. Livet spårade ur mig totalt från den väg jag hade varit på, och nu när jag helt hade tappat vägen, varför inte möta mina djupaste rädslor och ta mig ur anonymiteten av min adoption och riskera att bli sedd?När allt kommer omkring tillhör segern alltid de modiga. -
Förhållandet till min familj var i allmänhet alltid svår. Förhållandet till min familj under mitt sökande var extra svår.I min ålder har jag nu förstått att vi alla gör så gott vi kan med det som gavs till oss här i livet och att det är omöjligt att ge det som man aldrig har fått. Så det var omöjligt för mina föräldrar att ge oss, det som de inte hade fått.För ett par år sedan frågade jag min pappa om han kom ihåg när min mamma började vara den där bittra och aggressiva personen som jag växte upp med. Bråken hemma var alltid våldsamma. Min mamma startade dem alltid, och min pappa uthärdade aggressionen tills han exploderade. Striderna blev sedan ett maraton av fysisk, mental och känslomässig aggression från bådas sida, som varade i flera dagar. Och i den där ostoppbara virvelvinden som skapades växte jag och min bror upp.
Våld mot barn var väldigt vanligt på den tiden och jag skulle till och med säga att det ansågs normalt. Saker som på den tiden ansågs vara en daglig del av barnuppfostran skulle idag få majoriteten att reagera. Men det hela eskalerade verkligen när jag var 11 år, efter att min mormor dog. Och jag förstod aldrig varför min pappa stod ut med en kvinna som var så aggressiv och grym som min mamma. Jag har alltid trott att något måste ha hänt henne på vägen som gjorde henne till det där monstret. Det enda svaret jag fick från min pappa var att hon verkligen drömde om att få barn och efter att ha försökt i 10 år förändrades hon av frustrationen och sorgen. Till slut adopterade de oss och därmed blev drömmen om de två barnen, huset, bilen och försörjarmannen verklighet. Men trots det fanns det en smärta i hennes själ som aldrig lämnade henne i fred. Och min pappa, som bara ville spela tennis, ha två barn, ett hus, en bil och en vacker hemmafru, hade heller ingen ro. Hans frid var alltid beroende av hennes frid. Min bror, den förste som adopterades, tre år före mig, var alltid familjens stolthet, något som var uppenbart för alla som kände oss. Han led inte bara av den typiska äldre syskonkänslan av att bli utbytt när jag kom, utan han var också den som utsattes för mycket mer fysiskt våld än jag. Kanske för att han var sonen lärde han sig att konfrontera dem och av den anledningen fick han mycket hårdare straff. Jag såg det, och jag lärde mig att inte klaga, eller svara, eller ta plats eller vara ledsen. Jag lärde mig att undvika slaget. Min bror lärde sig att ta emot det. Ingen av oss hade frid. Han lärde sig att konfrontera, jag lärde mig att försvinna, sätta på mig ett pokeransikte och låtsas som att ”ingenting händer här.”
För ett par år sedan insåg jag att det inte är normalt för en 6-årig tjej att be till Gud på nätterna att ta henne med sig för att allt hon gör är fel och hon är bara en olägenhet i den här världen.I min egocentrism som barn, när jag trodde att jag var orsaken till allt detta, trodde jag att det var mitt jobb att skapa den där freden som inte fanns. Att det var mitt jobb att rädda dem, skydda dem, få dem att skratta, förklara till dem och visa dem hur mycket jag älskade dem, att bönfalla dem att sluta slåss, försöka förstå vad som sårade dem så mycket och hitta en lösning, en lättnad så att de äntligen skulle få frid inombords och se mig. Så att det skulle finnas kärlek i min familj, kärleken som jag hade väntat på i så många år. Jag gjorde, som barn gör, allt jag kunde för att få dem att älska mig som jag ville bli älskad, men jag lyckades aldrig. Så att fråga om min adoption fanns inte i min verklighet.
Det största spöket, vad jag förstått, hos adoptivföräldrar, är att deras adoptivbarn en dag kommer och berättar att det är över. Att de inte älskar dem och att de ska leta efter sin riktiga familj. Den där ångesten över att förlora de där eftertraktade barnen kan göra dem galna. Och det är förståeligt. Det måste vara så skrämmande. Det kände jag hela tiden. "Även ett sto kan föda, men en mamma är den som uppfostrar dig”, brukade min mamma säga för att göra klart för mig att det inte var värt att leta efter min biologiska mamma.Barn känner med sina föräldrar. Barn förstår bortom dina ord. Så jag hotade aldrig om att leta efter min biologiska mamma. Jag hade ingenstans att ta vägen, det fanns ju inga papper på vem det var. Känslan jag hade var att min biologiska mamma inte ens brydde sig om att göra saker lagligt. Hon blev av med mig "som ett sto".
Vid den tiden började vi höra om mormödrarna på Plaza de Mayo och deras sökande efter de barn som stulits av diktaturen. Men det slog aldrig någon i min familj att jag var en av dem. Som jag nämnde tidigare, enligt dåtidens sociala normer, var jag dotter till en slum-person, ett sto, även känd som en fattig människa utan moral, som lämnade mig utan att se tillbaka. Men som tur var ville den här familjen adoptera mig och ge mig trösten i ett medelklassliv. Som alla har sagt till mig: "Du behöver inte se tillbaka. Det förflutna måste man glömma."Det goda eller dåliga, beroende på hur man ser på det, är att livet har sina egna planer.
Och nu en liten triggervarning här, det som jag kommer att berätta nu blir lite tungt, bara så att ni vet.
Mina misstankar om att vara dotter till De försvunna började någon gång under 2001, men det var i och med våldtäkten som jag överlevde den 7e augusti samma år, som många saker förändrades i mitt liv. Den dagen lämnade jag yogainstruktörsklassen och istället för att ta den mest trafikerade gatan för att gå de 6 kvarteren hem, tog jag parallellgatan. Där blev jag stoppad av en kille som hotade att döda mig. Han kidnappade mig och så småningom våldtog han mig. Den dagen trodde jag att jag skulle dö. Övergrepp som det jag utsattes för är fortfarande vanliga i Argentina. Det är fortfarande lätt att våldta och sedan döda kvinnor, och 2001 var det ännu lättare. Jag trodde att min tid var inne, direkt efter våldtäkten såg jag mig omkring för att se om någon skulle rädda mig men det fanns ingen. Det här var mitt öde och jag tänkte: "Jag gjorde alltid allt som alla ville att jag skulle göra, jag skötte mig alltid bra, jag försökte alltid att inte göra uppror, väntade på tillstånd att få finnas och nu ska jag dö. Vilket slöseri med liv. I slutändan oavsett hur mycket man än försöker, händer allt ändå”. I slutet av den dagen lyckades jag övertyga min tillfångatagare att släppa mig, och det var så återuppbyggnaden av mitt väsen började.Med smärtans kraft och förmodligen adrenalinet av att ha överlevt bad jag en kort tid senare min far om min födelsebevis för att åka till mormödrarna av Plaza de Mayo och börja leta. Jag minns inte exakt vad som hände den dagen och jag skulle inte komma ihåg någonting alls om det inte vore för min vän Adri, som var där med mig. Tydligen bevittnade han scenen där min far gav mig födelsebeviset till ropen att: "Du kommer att skicka oss alla i fängelse", och min mamma skrek att om det inte hade varit för dem skulle jag vara död. Min familj försökte övertyga mig om att det förflutna inte betyder någonting och att jag bara letade efter ursäkter för att spela offer.
Alla i min familj var emot mitt sökande. Och inte bara emot det, de var våldsamt emot det. De var livrädda för vad de läste i tidningarna om mormödrarna på Plaza de Mayo, livrädda för att jag skulle lämna dem, livrädda för att historien var sann: att de hade köpt en bebis som hade stulits av militären.Det var sista gången jag pratade med dem om det. Jag gick till mormödrarna, gjorde det jag skulle, flyttade till Sverige samtidigt och nämnde aldrig ämnet igen. Min mamma försökte då och då få information ur mig och sa att hon hade gått till en häxa. Häxan hade sagt till henne att jag fortfarande letade i tysthet men att jag skulle vänta på att hon, min mamma, skulle dö för att kunna söka fritt. Häxan hade rätt, men jag förnekade allt. Min mamma kunde inte hantera ångesten av mitt sökande, inte heller min pappa. Så varför generera mer ångest som jag sen själv måste hantera? Nej, då söker jag hellre i tystnad.
I januari 2013 fick min mamma diagnosen lung- och levercancer stadie 4. Jag hann inte träffa henne medans hon fortfarande var medveten, men min moster Mary berättade för mig att en av de saker som hon hade sagt under sin sista tid var att hon ville att jag skulle hitta min biologiska mamma. Min adoptivmamma brukade berätta för mig att hon tittade på det där programmet på tv som heter "Spårlöst försvunnen” (Gente que busca gente) för att se om någon mamma som letade efter en dotter som såg ut som mig, skulle dyka upp. Och när hon berättade det svarade jag alltid: "Jag har redan en mamma." I mina ögon var min mamma som en liten tjej med en stor oförmåga att reglera sina känslor. Hela mitt liv skyddade jag henne från mig och min sanning, och jag tänkte inte sluta förrän den där dagen hon lämnade denna dimension.
När hon väl dog var det dags att ta mod till mig och prata med min pappa. 2015, när jag åkte till Argentina, frågade jag honom om vi inte skulle ta en fika. I 13 år förberedde jag mig på vad jag skulle säga: ”Pappa, mormödrarna har blivit gamla nu, jag kan inte vänta längre." Så det var precis vad jag sa till honom den dagen på det där kaféet på Plaza de Martinez och till min stora förvåning höll min pappa med mig till 100 procent. Av mina föräldrar var han alltid den förnuftigaste. Hans svar var positivt, han tyckte också att det var dags och inte bara det, han avslutade samtalet med att säga: "Jag håller inte med om den ideologin", med hänvisning till hur militärjuntan beslutade att lösa frågan om vad man ska göra med de bebisar som föddes till människor som de fångade, torterade och dödade.Det var inte den reaktion jag förväntade mig från min pappa. Tydligen hade min mamma och pappa tid att tänka under de 13 åren av tystnad. Jag kan tänka mig att det förmodligen var för att de regeringar som varit vid makten sedan jag flyttade till Sverige synliggjorde mormödrarnas arbete på ett positivt sätt och förde fram militärjuntans grymheter, som fick mina föräldrars samvete att väga tungt. Så med min fars tillåtelse kontaktade jag mormödrarna på Plaza de Mayo året därpå och lämnade DNA:t.
Det visade sig att resultatet var negativt, vilket alltså betydde att de inte hittat någon DNA-matchning. Det första jag gjorde när jag fick beskedet var att ringa min pappa och säga till honom: "Pappa, DNA-resultatet från mormödrarna på Plaza de Mayo var negativt." Det var viktigt att han visste att han inte längre hade anledning att frukta, ingen skulle leta efter honom och göra hans liv till ett helvete. Hans svar var väldigt typiskt honom: ”Är det därför du ringer mig? Vilken pizza vill du äta ikväll?" Det fina med detta är att Simón filmade det ögonblicket, som, precis som många andra stunder med min familj, där verkligheten överträffar fantasin.
Efter det förstod min pappa aldrig varför jag fortsatte leta: "Hon mår ju dålig av det", var alltid hans kommentar. "Jag tycker att hon måste lämna allt det där bakom sig." Tack vare att vi fortsatte leta lärde jag mig mer och mer om hur mitt köp gick, och hur det står till på marknaden för köp av barn. Min pappa kom aldrig ihåg någonting. "Det hände för 40 år sedan, det är inte viktigt för mig", var alltid hans svar. Och när jag berättade vad jag hade fått reda på bekräftade han det. Men han hjälpte mig aldrig. Jag tror att skammen gav honom minnesförlust.Förra gången jag reste till Argentina för att avsluta sökandet frågade jag honom om han visste varför jag hade åkt, och han sa ja. Och efter att ha besökt den sista mamman frågade han mig: ”Så? Hittade du något?” ”Nej” svarade jag med en nonchalant ton, nästan som att jag inte ens brydde mig. När Simon frågade honom vad han tyckte om mitt sökande, svarade min pappa på samma nonchalanta sätt: "Mig spelar det ingen roll, hon kan göra vad hon vill, så länge det inte gör henne ont." Jag skulle aldrig någonsin kunna visa smärta för min pappa. Jag skulle aldrig, aldrig uttrycka min önskan att verkligen få veta sanningen om mitt ursprung. När det gällde dokumentären var det hans åsikt att vi slösade tid: "Vem kommer att vilja se det?" Sa han alltid till Simon och mig.Jag ville egentligen aldrig prata om det med någon i min familj. Bristen på harmoni och utrymme att ha lugna samtal gjorde det omöjligt för mig att vara ärlig och berätta vad som hände i mig. Om allt redan var så svårt mellan oss, än mindre gick jag runt och försökte prata med dem om ett ämne som är så laddad som sökandet efter min biologiska identitet. Bäst att inte säga något och agera i tysthet. Bättre att skydda dem och skydda mig själv från min sanning. -
Jag har alltid känt en enorm ensamhet. Nästan existentiell. Känslan av att mitt liv är ett misstag och att jag aldrig borde ha fötts har förföljt mig från ung ålder. Jag minns att jag ibland på nätterna bad till Gud att ta mig bort, samtidigt som jag inte ville låta min familj veta detta för att inte göra dem ledsna. Det var först vid 17 års ålder som jag bad mina föräldrar om att få gå hos en psykolog och i princip har jag gått i någon slags av terapi sen dess . Att vara patient har varit en del av min identitet, det skulle någon av mina bästa vänner säga. Ja, det är sant. Vad skulle jag annars vara om jag inte var just det? För evigt trasig, för evigt måste lagas. För evigt en strävan efter att vara någon annan. Problemet var alltid detsamma: min självkänsla. Men hur blev det såhär? Vad hände med mig som gjorde mig till den här? Eller kan det vara så att jag valde den här sitsen för att kunna vara det eviga offret? Jag menar, visst är vi alla lite skadade som en konsekvens av att leva på planeten jorden, men det som alltid stört mig mest med mina trauman, är att ha de där inre rösterna som försvagar mig varje dag och får mig att fatta beslut som fortsätter att hålla mig kvar på en plats där jag utsätts för kränkningar. Och såklart samtidigt veta att det är upp till mig att flytta på mig från en sån position men att på något sätt ändå inte kunna det. Men visst, vid det här laget mår jag mycket bättre än tidigare och jag läker sakta men säkert, en dag i taget. Men trots det blir jag väldigt irriterad på mig själv då och då. Och självhatet får ibland frikort när jag inte kan se det bra i mig, och när jag hela tiden hamnar i relationer och situationer som bekräftar att jag inte är värd någonting. Det är minst sagt frustrerande. Allt det här nådde sin kulmen 2008. Jag hade fallit offer för en besatthet av en person som insåg hur mycket jag beundrade honom och han passade på att suga ur all självkärlek jag hade. Jag kände att han verkligen såg mig, och den del av mig som hade gömt sig kom ut i det fria för att äntligen få ta emot kärlek. Allt detta hade såklart med musiken att göra, jag kände mig sedd. Musiken, den där förbjudna platsen som systematiskt hade kritiserats av min familj, och som hade räddat mitt liv så många gånger. Musiken, min räddning. Det var enda platsen som i flera år hade tillåtit mig att komma bort från min verklighet, fram tills den dagen jag äntligen kunde komma bort på riktigt, då jag åkte iväg till Sverige för att påbörja ett nytt liv. Men vid det här laget hade jag med så många års av terapi bakom mig, plus läsningen av boken "Kvinnor som älskar för mycket" kommit till insikt, att jag var maktlös och inte hade förmågan att ta mig ifrån den situationen jag var i. Jag var väldigt tydligt min egen värsta fiende och hade inte någon form av makt över mitt beteende. Så det var då jag, i augusti 2008 började i ett 12-stegsprogram.Väldig… men väldigt långsamt började jag gräva in i denna härva av tankar, känslor och skuld som jag bar på inombords. Även om jag redan hade gått i terapi många år innan så hade jag inte bearbetat detta. Långsamt och försiktigt bröt jag förnekelsen och såg vad som verkligen fanns under. Men väldigt långsamt. För det som ligger bakom missbruk och medberoende är ett monster med stora tänder och vassa klor, som följs av av skuldens förgörande röst. I Gabor Matés ord "fråga dig inte varför missbruket, fråga dig istället varför smärtan". Det är verkligen irriterande att se sig själv reagera som medberoende. Det är som om en annan varelse plötsligt tar kontroll över ens kropp och innan man hinner sätta stopp säger den redan ord man inte ville säga och flyttar på ens kropp dit man inte ville flytta den. När jag befinner mig i det som kallas ”in the race” i de 12 stegen är det väldigt svårt att få kontakt med min sanning, veta vad som händer i mig, fatta beslut, sätta gränser eller ta mig bort ifrån kränkande situationer. Rädslan för att förlora människorna runt mig ger mig panik och gör mig till det perfekta offret. "Jag vill bara att de ska älska mig och stanna vid min sida" säger mitt inre barn, beredd att betala vilket pris som helst. Det värsta är att hon, mitt inre barn, alltid hittar människor som påminner henne om familjen hon växte upp i med för att se om hon nu äntligen vinner den där kärleken hon aldrig fick som barn. Och alltid, men ALLTID förlorar matchen. För det förflutna har redan passerat. Det enda man kan göra är att acceptera det. Acceptera verkligheten, smärtan och tillåta sig att gråta.Denna existentiella ensamhet finns inte bara hos oss adopterade. Alla bär den inombords. Vi föds ensamma och vi dör ensamma. Och det är vi som måste se oss själva, känna medkänsla för våran historia, ge oss själva tid att bearbeta den, sakta ner varje dag en liten stund och fråga oss själva hur vi mår, för att bota den ensamheten. Meditation till exempel hjälper mycket. Att delta i grupper med personer som haft eller har samma livserfarenheter också. Man måste bryta tystnaden. Bryta med skammen över vad vi känner och tänker så att det inte tär på oss inifrån. När allt kommer omkring vill vi alla bli sedda och älskade för dem vi verkligen är. Det är universellt.Men hur gick det för oss adopterade? Eftersom man inte riktigt vet vad människans själ, inre kärna och identitet egentligen består av, det vill säga, det finns många teorier men ingen absolut sanning, så är det svårt att säga hur en person formas av adoption och hur en sån process kommer att landa hos oss. Speciellt visste ingen när jag adopterades. Det antogs att det helt enkelt var att ta emot en flicka och uppfostra henne i ett sammanhang och att hon som en tom tavlan (tabula rasa) skulle växa upp och bli identisk med sin adoptivfamilj eller åtminstone bli som en naturlig del av den. Det första problemet började nog redan när de skulle hämta hos läkaren som hade mig till försäljning och som sålde mig den dagen. Dr Celestino Bartucca. Enligt vad min mamma berättade för mig, hade de blivit lovade en blond flicka, men när de kom och hämtade barnet, så var det istället jag, brun och svarthårig. Hon sa det alltid till mig som om det var en stor besvikelse. Vad ful jag var. Rasismen var olidlig. Flera år senare fick jag reda på att den dagen efter att de hade köpt mig, så tog hon med mig till grannen och frågade om hon inte tyckte att jag var "för mörk". Grannen blev förskräckt och berättade för min andra granne, som har varit som en moster för mig, som i sin tur berättade den här historien för mig 2010. Och tack och lov för det, för ibland tror jag att jag hittade på allt det här, den här rasismen jag konstant utsattes för. Jag var ett tom tavla, fast med den lilla detaljen: av mina gener. Gener, som gång på gång sades till mig av min omgivning och familj hade sitt ursprung i slummen. Ett antagande fullt av klassförakt och rasism. Och det är tydligt att i detta samhälle som baseras på klass och rasism, enligt samhällets värderingar, att de anses vara de sämsta generna i genpoolen. Och på det, naturligtvis, hjälpte det inte att ha vuxit upp i det tyska samhället som blommade i Buenos Aires efter andra världskriget. Men det förflutna måste accepteras. Och jag reste till Buenos Aires i juni 2022 för att knacka på hos kvinnor där en av dessa potentiellt skulle kunna vara min biologiska mamma för att göra just detta. För att se om jag kunde acceptera min verklighet. För att se om jag kunde sluta skylla på mig själv, för att se om jag kunde förstå vad som hände i mig och varför jag bär på den här oändliga ensamheten som får mig att falla på knä inför mitt medberoende. Jag åkte till Buenos Aires för att se om jag kunde reparera den där biten av mig som jag inte hade kunnat omfamna, för att jag har alltid känd att det var mitt fel att jag hade givits bort till en annan familj. Att jag var ett misstag, oönskad. Att jag aldrig skulle ha fötts. Jag dök upp i den här världen och sedan dess har jag försökt vara någon värd att bli älskad. Jag försöker bevisa för allt och alla att jag inte kom hit för att ta någon annans plats. Att jag är en bra människa, och att jag framför allt är lojal. Jag ger inte upp om någon eller något. Aldrig. Jag stannar till slutet även om det förstör mig själv. Titanic sjunker och jag kommer att vara den som är kvar i bandet och spelar. Och därför är det är värt att stanna vid min sida.För att…"Snälla stanna vid min sida.Snälla släpp inte mig mamma, den här världen skrämmer mig.Snälla mamma, det som ligger framför mig kommer att bli väldigt svårt.Jag lovar att bli den bästa dottern om du låter mig stanna vid din sida."
Och här skulle jag kunna avsluta detta kapitel om mitt medberoende.Men vid närmare eftertanke ska jag ge det några minuter till. För inte så länge sedan läste jag en artikel om förhållandet mellan adopterade och missbruk, depression, självmord eller självmordsförsök, skilsmässor, oförmåga att upprätthålla funktionella emotionella relationer och uppkomsten av vissa sjukdomar.Våra självdestruktiva tendenser är uppenbara. Det finns ett ljud inom oss som vi inte kan lugna eller tysta. Som om vi hade ett gråt inombords som är otröstligt. Men eftersom det är så svårt att identifiera det, acceptera det, prata om det, blir bruset till ett tungt och statiskt tomrum.Naturligtvis är vi inte alla lika. Alla av oss känner eller upplever inte samma sak. Mycket beror på den familjen som adopterar oss. Men statistiken talar för sig själv.Smärta är oundvikligt. I det här livet kommer vi alla att känna smärta någon gång. Men lidande är inte nödvändigt. Jag fann lättnad i tolvstegsprogrammet för anonyma medberoende. Och trots att mitt medberoende fortfarande dominerar mina dagar, försöker jag hitta kärleken till mig själv och förståelse till den där lilla flickan som längtar efter att bli älskad och gör vad som helst för att få folk att stanna vid hennes sida.En dag kanske jag blir fri.Under tiden ber jag sinnesrobönenGud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändraMod att förändra det jag kanOch förstånd att inse skillnadenTack! -
För att hitta något måste man först förstå vad man letar efter. Och jag tror inte att jag förstod vad jag letade efter förrän jag knackade på hemma hos olika kvinnor där någon av dessa potentiellt skulle kunna vara min biologisk mamma.
Identitet är inte något permanent. Det finns komponenter av identitet som ständigt förändras. Och det finns andra komponenter som inte förändras så mycket. Den biologiska identiteten till exempel är en av de delar som inte förändras så mycket. Det vill säga, om det inte görs betydande behandlingar eller ingrepp på kroppen, är det mest troligt att vi på något sätt kommer att likna våra biologiska släktingar. Och att vi ärver vår genetik av våra förfäder
Om vi förenklar frågan: Hittade du ditt biologiska ursprung? Då är även svaret enkelt . Det är antingen ett ja eller ett nej.
Men varje gång jag får den här frågan är svaret inte alls enkelt, eftersom jag hör en hel annan fråga i mitt huvud. Det jag hör är: ”Nu när du bättre förstår vem du är och vad som hände i ögonblicket du föddes, förstår du varför du blev övergiven?
Det är därför det är svårt att hitta ett snabbt svar på denna fråga, för både frågan och svaret är egentligen komplexa och komplicerade. Om jag nu skulle hitta någon som är biologiskt släkt med mig, ja, det skulle vara underbart. För det är något jag aldrig haft och något jag känner ett behov av . Men med det sagt, är det ett mycket enklare svar.
När det gäller sökandet efter min biologiska identitet så var det inte klart och tydligt för mig vad jag egentligen letade efter. Jag menar, jag hade en känsla, men jag förstod inte riktigt. Tack vare samtalen med en person vid namn Mercedes Yañez kunde jag kanalisera lite vad som hände inom mig. Att förstå den stora frågan var den riktiga resan. Vad är jag ute efter att läka? Vilken bit av mig saknar jag? Och varför är det så viktigt?
Om vi utgår ifrån att mitt sökande började den dagen jag började misstänka att jag var dotter till försvunna under diktaturen, så kan jag säga att det jag letade efter hela tiden var att acceptera det som hände. Och hur det gick till. Och det svåra är att behöva rekonstruera sanningen när man inte har den. Förväntningarna, tomheten, drömmarna och fantasierna som denna tomhet innebär är väldigt kraftfulla. Som om mina fötter aldrig nuddade marken. För det finns en sanning som jag inte förstod. Det var inte så mycket att ta reda på vem jag är, eftersom jag i min ålder redan är den jag är, utan att ta reda på varför jag är.Så att knacka på hemma hos kvinnor där en av dem faktiskt skulle kunna vara min biologiska mamma gav ett för- och efternamn till en fantasi. Även om ingen av dem var min mamma visade det sig, så var dem på ett sätt alla min mamma. Och i deras berättelser kunde jag se och förstå något som jag utan deras modiga berättelser aldrig hade förstått eller hittat, och det kallas sammanhang. Dessa mammor hade aldrig glömt sina döttrar. Oavsett orsaken till graviditeten var den där flickan som föddes inte bara ett misstag som måste rättas till genom att lämna över det till andra människor. Den flickan fanns alltid kvar i minnet av dessa mammor. Det lämnade dem aldrig. Svaret som jag letade efter besvarades till stor del. "Hur kunde du släppa mig? Hur kunde du överlämna mig till främlingar som Gud vet vad de skulle göra med mig? Var jag värd så lite? Var det värt så lite för dig?Men så var det inte alls, hon släppte inte bara mig. Utan det fanns inga andra alternativ. Och familjen som adopterade mig valdes inte. De var bara där, vid rätt tidpunkt. Inget mer. Det var inte personligt. Jag orsakade inte det, jag kunde inte heller kontrollera det. Allt blev bara så. Livet är ett lotteri och man får det man får. Det är inte rättvist, det finns inga regler. Eller om det finns så är de väldigt svåra att förstå : och det ligger utanför mitt förstånd. Så mitt svar är, ja, jag hittade mycket. Och jag förstod åtminstone genom min resa och upplevelse att mammorna inte glömmer sina barn. Aldrig.Och allt detta var inte personligt. Det har ingenting med mig att göra.Men ja, det hände mig. -
För att förklara det, så är det nödvändigt att börja med att berätta vad som hände år 2015.Efter att ha fått ett samtal från den argentinska ambassaden om att utrikesdepartamentet letade efter mig fick jag panik. Panik till den grad att jag gjorde något som jag aldrig tidigare gjort under hela mitt liv. Jag ringde min partner och gråtande sa jag till honom: "De hittade mig, de hittade mig. Snälla kom hem."Jag är inte en sån person. Jag är inte den som vanligtvis ringer folk och ber om att de ska komma och rädda mig, men den dagen fick jag en så kraftig panikattack att jag faktiskt bad om hjälp.Den här reaktionen hade faktiskt att göra med något som hände några månader innan, när jag nästan i slutet av min årliga resa till Buenos Aires, bestämde mig för att gå till organisationen mormödrar på Plaza de Mayo för att ställa de sista frågorna om vad som skulle kunna hända om jag lämnade mitt DNA och de skulle hitta min biologiska familj. Jag förstår om såna frågor kan verka vara irrelevanta för folk i största allmänhet.Det vill säga, om man jämför med att lösa brott mot mänskligheten och att återställa min biologiska identitet så borde ju allt annat rimligtvis vara irrelevant. Men för oss, som är på den här sidan av historien, så är det inte det. Så enligt min mening så är det såhär, alla som har något att säga om det, om de inte är i samma situation som vi är i, när vi måste stå inför ett sådant beslut, kan snälla vara tysta.För mig var det åtminstone något jag hade tänkt på i 13 år, innan jag kunde ta det stora steget. Och jag hade faktiskt bestämt mig för att jag skulle göra det. På samma resa satte jag mig ner med min adoptivpappa för första gången och sa till honom att det var dags. Att mormödrarna som fortfarande letade efter de stulna barnen och barnbarnen hade blivit gamla och att de inte kunde vänta längre. Han svarade att “Jag tycker också att det är bra att du gör det" och att "Om jag någonsin hade misstänkt att du kom från en av dessa familjer, hade jag aldrig accepterat det". Min pappa gav mig tillåtelse. Allt det här som nu skedde berodde också på det min mamma sa två år tidigare när hon låg på sin dödsbädd. Innan hon somnade in i den morfininducerade koman, när cancern redan hade avancerat och det inte fanns någon återvändo, erkände hon för min moster att "jag hoppas att Natalie hittar sin biologiska mamma."Så, vi alla misstänkte att jag var ett stulet barn, dotter till “desaparecidos” eller försvunna. När man pratar om "desaparecidos" försvunna i latinamerika dvs så menar man per se personer som mördades av militär och polis under diktaturen vars kroppar aldrig återfanns.Som jag hade förstått det, så var det två saker som skulle hända om mitt DNA matchade något DNA i den genbank som fanns för stulna barn:Enligt lag skulle mitt efternamn ändras till efternamnet på min biologiska familjEn rättsprocess och en polisutredning skulle påbörjas för att avgöra om min far hade något att göra med militärdiktaturens systematiska stöld av spädbarn vilket kunde leda till att han kunde få fängelsestraff.Detta för mig innebar framför allt två saker: Mitt tyska pass skulle bli ogiltigt (vilket är väldigt problematiskt om man som jag bor i ett europeiskt land i 13 år, eftersom som vi alla vet, så är det inte lätt att få visum som argentinare för stanna i Europa) och för det andra och ännu viktigare, kanske det allra viktigaste, min pappa skulle få det väldigt väldigt tufft.Det var inget lätt beslut, men jag hade redan tagit det. Så jag åkte till Abuelas de Plaza de Mayo i mars 2015 för att ställa de sista frågorna innan jag sedan skulle återvända till Sverige och lämna DNA på den argentinska ambassaden.Jag hade en sån otur att jag möttes av en obehagligt handledare som i en timme försökte övertyga mig om att lämna DNA:t där och då och till slut, när han insåg att jag inte skulle ge upp, hotade mig med att de skulle tvinga mig att lämna det. En psykopat på den plats där de arbetade för att reparera skadan som orsakades av psykopater från militärjuntan 1976. Om det här är de goda och de behandlar mig så här, föreställ dig de onda. "Argentina är verkligen det upp och nervända kungariket" tänkte jag och lovade att aldrig mer komma nära Mörmödrarna av Plaza de Mayo.Det värsta, som alltid, var att ingen trodde på mig. “Hur kunde det komma sig att det fanns en sådan psykopat som arbetade där?” “Kan det ha haft med din attityd att göra?” “Har du inte bara föreställd dig vad som hände? Du som är så känslig… Och trots allt, om jag ändå skulle lämna mitt DNA:t, vad spelade det för roll att lämna det där eller i Sverige?Det spelade en mycket stor roll för mig. För att det borde vara mitt eget beslut att lämna mitt DNA i ett sammanhang där jag ger upp det för att jag är en del av ett historisk och nationellt trauma (diktaturen), ett skeende där jag inte hade någon makt alls och där jag var ett offer tillsammans med min mamma. Offer för de ödesdigra besluten tagna av en grupp människor, att mörda människor och stjäla deras barn i ideologins namn. Ett beslut som skulle leda till att jag hamnade i en familj som inte hade något med mig att göra. Så ja det spelar en mycket stor roll för mig. Jag gav upp identiteten som hade byggts upp i 38 år och min pappas kärlek i utbyte mot sanningen. Om detta var priset att betala ville jag att det åtminstone skulle vara mitt eget beslut.Jag åkte tillbaka till Sverige och stängde den dörren. Men de hittade mig. Så jag gick till Argentinska ambassaden i Stockholm och pratade sen med domaren som hade hand om mitt ärende. I grund och botten sa han till mig att de ville ha mitt DNA, att fallet hade blivit officiell och att om jag inte lämnade det frivilligt, så skulle de behöva skicka polisen och göra en husrannsakan. Jag bad honom att ge mig en månad för att tänka på det. Jag behövde en månad, eftersom jag skulle resa till Argentina för min pappas 75-årsdag. Jag behövde ta mig in och ut ur landet obehindrat. Han sa ja.Men en vecka senare ringde de mig från ambassaden och sa att de redan hade papperna från utrikesdepartamentet och att jag skulle komma och lämna DNA.De sa till mig att domaren hade sagt till dem att jag sa ja till att lämna det.Det var då jag tröttnade. Och då jag förstod att om det inte fanns något vittne till allt eller en kamera för att filma allt det som hände så skulle ingen tro på mig. Jag tänkte också att i dessa tider där allt finns på sociala medier så tenderar folk att bete sig mycket bättre när de står framför en kamera.Så det var då jag kontaktade Simon, en vän till min sambo. Simón studerade manus på den tiden och spelade redan in en dokumentär. Han tyckte att min berättelse var väldigt intressant så han frågade om han kunde göra en dokumentär om mitt sökande. Jag sa ja till honom, så länge han filmade alla delar av processen. På så sätt tänkte jag att filmandet kanske kunde trygga mig från alla övertramp både från organisationer, myndigheter och människorna under processens gång. Det var så jag gick med på att vara en del av hans dokumentär.Så jag och Simon började filma. För en sak hade vi lärt oss: utan vittnen finns det ingen sanning.
-
Det enkla svaret skulle vara 2015, när Mormödrar av Plaza de Mayo kontaktade mig för att de ville att jag skulle lämna mitt DNA.
För er som inte vet vilka de är, så är Mormödrar av Plaza de Mayo en människorättsorganisation med målet att hitta de barn som blev stulna och sedan illegalt adopterade under den argentinska militärdiktaturen 1976–1983.
Så här gick det till: Den 14e augusti 2015 fick jag ett samtal från den argentinska ambassaden i Sverige om att de sökte mig från utrikesdepartementet i Argentina. När jag frågade vad det handlade om så sa de att de inte kunde berätta det för mig, men frågade mig om jag var villig att ha ett möte med utrikesdepartementet hos de.
För att göra en lång historia kort, så hade Mormödrar av Plaza de Mayo fått in flera anonyma anmälningar genom åren om att jag förmodligen var ett av de stulna barnen som adopterades bort illegalt. Nu kunde de inte vänta längre så en officiell utredning om mitt fall hade påbörjats. I Argentina är dessa stulna barn en stor kollektiv sorg för samhället i stort, det är också därför som regeringen, myndigheter och rättsinstanser är djupt involverade i dessa processer.
Så efter att ha pratat med domaren som då hade hand om mitt fall, som förklarade för mig att om jag inte frivilligt lämnade ett DNA-prov så skulle de skicka den svenska polisen för att tvinga mig göra det, eftersom det är lag på det i Argentina, så bestämde jag mig att lämna mitt DNA den 7 december 2015.
Vad allt det här verkligen betydde för mig är för långt att förklara, så just nu låter jag det stanna där.
Den mer intressanta frågan är kanske, sedan när har jag varit nyfiken på att veta min biologiska identitet? Det är lite mer komplicerat att svara på. För jag kände inte vid något tillfälle en impuls att ta reda på var mina gener egentligen kommer ifrån.
Sedan jag var liten har jag alltid hört min familj, speciellt min mamma säga att mina gener kom från slummen.
Eftersom min hudfärg var mörkare än min brors (som också är adopterad) och jag skrattade högre, mer intensivt än han, och att jag enligt dem inte heller hade någon form av sofistikerad sida, så kom dom till slutsatsen att jag uppenbarligen kom från slummen. Jag var tydligen av lägre ras. Det var deras rasistiska antaganden. Rasismen i Argentina har rötter i kolonialismen men var såklart väldigt påtagligt i dom delar av Buenos Aires dit tyskar från andra världskriget flyttade. Och denna så kallade rasistiska sanning återspeglades överallt. I skolan, till exempel, minns jag att redan vid 6 års ålder, när det kom fram några pojkar på rasten och sa: "du är brun" vilket uppenbarligen, enligt dem inte var något bra. Och det fortsatte under hela min skoltid. Det stod alltid klart för mig att jag inte tillhörde den så kallade överlägsna vita rasen. Jag hade slumgener. Och det hjälpte inte saken att jag gick på en tysk skola i Argentina. Så varför leta efter mer? För att få allt detta bekräftat? Nej. Samhället hade redan gett mig en plats och en status och det jag ville mest var att fly från det förflutna och den sanningen.
Tills jag en dag fick möjligheten att tillhöra en annan sanning, eller en annan verklighet.. Till en annan ras.
Istället för att vara dotter till en slumperson skulle jag kunna vara dotter till en revolutionär som kämpade för en bättre och mera rättvis värld. En hjälte som föll i fiendens händer och som mördades i sin kamp. Och om så var fallet är det ett helt annat blod som rinner genom mina ådror. Och mina gener skulle vara revolutionära och modiga. Jag skulle kunna vara dotter till en martyr, till en kämpe, till en symbol för sanningen och rättvisa.
Så, hur kommer det sig att jag vågade tro på en ny sanning och påbörja sökandet? Det gick till så här:
En dag blev jag inbjuden till ett bröllop. Personen som skulle gifta sig var dottern till den kvinna som för tjugotvå år sedan tipsade min mamma om att det fanns en flicka hos en läkare som behövde adopteras. I grund och botten är tack vare henne mina föräldrar adopterade mig.
Jag gick på bröllopet med pojkvännen jag hade då. Väl där såg vi att de flesta av männen var klädda i några sorts polis- eller militäruniformer. Jag la märkte till det, inte för att jag någonsin då hade tänkt tanken att jag var dotter till försvunna mördade av militären under diktaturen, utan för att det verkade löjligt för mig att de hade klädd sig i uniform för ett bröllop. Som jag sa tidigare trodde jag aldrig att jag kunde tillhöra det där lilla och mycket speciella underverket av bebisar som stulits under diktaturen. Det hade blivit tydligt för mig via deras klassförakt och rasistiska antagen att jag var en produkt av lägre samhällsklass och att jag därför inte hade någon som som helst sofistikerad sida. Min tillvaro var utan transcendens. Så det gick inte upp för mig förrän dagen efter, när min pojkvän berättade att hans pappa hade frågat honom om personerna som var adoptionskontakten med min familj, hade något med diktaturen att göra
Från och med den dagen kände jag aldrig mer fred inombords. Det var så uppenbart. Jag visste redan då vad jag behövde göra. Det var som om hela landets historia plötsligt hängde på mina axlar.
Det fanns bara en sak att göra: gå till Mormödrarna på Plaza de Mayo.
Jag gjorde det. Det tog några månader, men jag gick. Jag minns inte datumet, men jag vet att det var innan jag flyttade till Sverige den 9e juni 2002 och efter våldtäkten jag överlevde den 7e augusti 2001.
Jag minns att jag stod vid dörren till byggnaden till Mormödrar av La Plaza de Mayo med darrande ben. Så rädd, men lyckades ta mig dit. Och det var så sökandet började.
Plötsligt kunde jag vara någon annan. Plötsligt var jag en speciell person, en nationell skatt, balsamet som kunde läka en nations sår. Det levande beviset på att sanningen inte kan dödas.
Det var så, under åtminstone några år, jag fick nya gener,
Jag fick vara någon annan.
