Episodes

  • Zoran och Edmund städade högst upp i Oceanas torn när det började brinna. Det fanns inga utrymningsvägar där uppe. De var tvungna att springa genom den svarta röken nedåt för att ta sig ut.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    -Jag kände bara en obehaglig rök.

     Zoran befinner sig i tornet när det börjar välla in svart rök via rutschbanorna. Röken blir tätare och tätare.

    -Jag sprang ner väldigt snabbt, barfota eftersom jag arbetade där uppe i tofflor.

    Inte utrymningsvägar på alla våningar

    Han inser att han inte kan ta sig ut där uppe i tornet – det finns ingen väg ut. Han måste neråt genom röken.

    -Istället för att springa bort från elden sprang jag mot den.

    Kaliber och P4 Göteborg granskar säkerheten i miljardbygget Oceana – Lisebergs badtorn som blev en dödsfälla.

    Följt regelverket

    Huvudentreprenör för bygget Oceana är NCC. Niklas Sparw är chef för NCC:s svenska byggverksamhet, och tillträdde strax innan branden. Så här säger han om varför det inte fanns utrymningsvägar på våning 4 och 5 under byggtid.

    – Byggnaden har ju tagits fram utifrån det regelverk som finns och vi har ju jobbat med experter och specialister. Vi får titta på den här utredningen och se om det finns någonting i regelverket som behöver ändras eller något annat helt enkelt.

    Byggherre är Liseberg. Vd:n Andreas Andersen.

    – Klart att när man har en roll som min och byggherres ansvar, funderar man på vad man kunde gjort annorlunda. Många tankar kring vår roll och vårt ansvar.

    Reportrar Elsa Henriksdotter och Thomas Björklund.

  • Hur har översvämningsdrabbade kommuner rustat sig framåt? Programmet är nominerat till Olle Bengtzon-priset som lyfter fram journalistik som kritiskt granskar samhällsbyggande och stadsplanering. Lyssna igen.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Efter ett stort regnoväder i september blev Heby AIFs idrottsplan en sjö. Emelie Eriksson och hennes pappa Mats Eriksson fick använda en båt för att komma fram till klubbstugan.

    – Jag åkte ner för att kolla om det skulle gå att spela överhuvudtaget. För jag tänkte att det kunde vara lite blött på planen. Men jag trodde aldrig att det skulle vara så här mycket vatten, säger Emelie.

    Samma morgon som Emelie Eriksson åkte ut till fotbollsplanen, steg Henry Lundström upp för att gå på toaletten. Något fick honom att ta en snabb titt i källaren, innan han gick tillbaka till sängen.

    – Så tittade jag. Jag såg att det hade regnat mycket så jag tittade ner och då var det 20 centimeter redan på golvet överallt.

    Kombinerade ledningar ökar risken för översvämning

    Avloppsledningarna klarade inte av att ta hand om de stora mängder vatten som forsat ner i dem och avloppsvattnet trycktes upp ur ledningarna, ut genom golvbrunnarna i Henrys källare och vidare över golvet.

    Risken för att liknande källaröversvämningar ska hända är större om ledningarna tar emot både regn- och avloppsvatten, vilket en statlig utredning konstaterade redan 2017. Eva Eriksson ledde utredningen:

    – Alltså, det är ju ingen prioriterad fråga, den ligger inte högt på dagordningen därför att det är ingen medborgare som efterfrågade det. Du vinner inget val på avloppssystem, säger Eva Eriksson.

    Allt pekar på att skyfallen och översvämningarna kommer bli fler, men det går att minimera skadorna. Men ingen går säker.

     – Nästa skyfall. Det kan hamna egentligen var som helst i Sverige. Det här är något som alla måste vara beredda på, säger Gustav Strandberg, klimatforskare på SMHI.

  • Missing episodes?

    Click here to refresh the feed.

  • Elin fick sepsis på semestern. Hon var nära att dö. Hon klarade sig men fick amputera ben och fingrar. Madeleine blev påkörd av en bil och tvingades amputera ett svårt skadat ben. Hör om hur de kämpat för att få de proteser de behöver för att få ett bra liv.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Tusentals behöver proteser

    Sjukdomar och trafikolyckor med amputationer som följd gör att tusentals människor behöver proteser – armar, fingrar och ben. Men vilken hjälp du får beror på var du bor. Kaliber har granskat protesvården.

    – Det är sorgligt att det ska behöva vara så och att det finns människor därute som sitter med kassa hjälpmedel, för att de kanske inte ens vet att det finns nånting bättre, säger Elin Rantatalo, som efter att hon drabbades av sepsis för några år sedan tvingades amputera sina ben och fingrar.

    Hon har kämpat för att få rätt hjälpmedel efter amputationerna.

    Vården inte lika i regionerna

    Madeleine Möhlenbrock bor i Göteborg. För två år sedan tvingades hon amputera sitt ena ben, efter att ha blivit påkörd av en bilist när hon promenerade på en trottoar. Hon behöver en hygienprotes så hon kan stå när hon duschar och badar. Madeleine har inte fått det av sin region så hon betalar nu en sådan protes själv.

    – Jag tycker det är jättedåligt att man inte har samma riktlinjer i hela Sverige för om man förlorar en kroppsdel oavsett om det är sjukdom eller olycka är ju ett trauma i sig - och man vill ju ingenting hellre än att komma tillbaks till sitt tidigare liv i den mån det går.

    Hör deras berättelser i Kaliber.

  • När staten tog över ungdomsvården skulle det garantera en bättre behandling. Trettio år senare har de tappat kontrollen. Personal på hemmen har länge varit rädda för att prata öppet om situationen men nu väljer tre anställda på Sis i Göteborg att bryta tystnaden.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Livet innanför stängslet på Sis ungdomshem har förändrats kraftigt de senaste åren. Det gäller för både för intagna och anställda. Allt fler unga gängkriminella har tvingat hemmen att höja säkerheten och dra in aktiviteter för ungdomarna.

    Men det räckte inte. Till slut gick regeringen ut och sa att Sis-hemmen i sin nuvarande form ska läggas ner och ersättas av nya vårdformer.

    Nu berättar vårdarna Kerstin, Fabian och Stina om hur arbetet förändrades när allt fler unga gängkriminella togs in på hemmen.

    Togs som gisslan

    De vittnar om hur Stina togs som gisslan med ett vapen tillverkat av en hörlur och om de två gängkriminella ungdomarnas kaxiga hälsning till personalen när de rymde. De upplever att deras arbete gått från att vårda de unga till att låsa in dem och förhindra nya rymningar. Att myndigheten inte lyssnar och tar deras svårigheter på allvar.

    Institutionschefen Catharina Högberg tar till sig av kritiken men menar att hemmet gjort ett bra jobb. Hon medger dock att förutsättningarna behöver bli bättre.

    Reportrarnas oväntade fynd inne på Sis

    På hemmet växer en lista fram över föremål som är farliga att ha framme på avdelningen. Det handlar bland annat om brödrostar, cd-skivor och verktyg. Men när Kalibers reportrar besöker ungdomshemmet i Bergsjön gör de en oväntad upptäckt på hemmets innergård: Ett vasst rostigt föremål, som hade kunnat användas som vapen.

    Medverkar i programmet gör ”Stina”, ”Kerstin” och ”Fabian” som alla jobbar på Nereby och egentligen heter något annat. Medverkar gör också institutionschefen Catharina Högberg.

    Här kan du läsa hela programmet

    Reportrar: Alice Lundberg och Markus Alfredsson
    Producenter: Eskil Lundgren och Markus Alfredsson
    Slutmix: Gustaf Vilhelmsson
    Programledare: Annika H Eriksson

  • I Kaliber i dag om vad som händer i samhället när alternativa utlåtanden till sjukdomssymptom får fäste och sprids av ett statligt finansierat handikappförbund. Del 2/2.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Karin får tips om en tandläkare

    – Ja, man mådde ju dåligt. Jag tyckte att jag hade lite stickningar i ansiktet, och sökte hjälp.

    Det är 2004, och Karin i Borlänge berättar att hon inte kan sluta tänka på stickningarna, och får svårt att sova och koncentrera sig.

    Men Karin vill inte gå till vårdcentralen, för hon är rädd att de ska tro att hon lider av psykisk ohälsa. Via en person som jobbar med alternativ vård får hon tips Istället får hon tips om att kontakta en tandläkare, säger hon.

    Det är en privat mottagning, dit bland annat personer som tror att de är elöverkänsliga rekommenderas att vända sig till. Karin bokar en tid och åker dit och skriver under ett avtal där hon samtycker till behandling. Tandläkaren säger att hon har röta i käkbenet. Hon gapar stort samtidigt som tandläkaren plockar fram tången, salivsugen och borren.

    Karin stålsätter sig. Det knakar när tången fäster kring tanden mot roten. Tanden dras ut. Och sedan nästa. Och sedan fortsätter det.

    – Ja, jag tittar mig själv i spegeln, och det såg ju fruktansvärt ut. Man var ju helt förstörd, man var helt förstörd. Man var ju där med tungan hela tiden. ”Var är tänderna någonstans?” Det är alldeles tomt.

    Alla tänder på Karins högra underkäke är nu borta tillsammans med en del av käkbenet och Karin skickas hem.

    Gett samma behandling till flera

    I mer än 30 år har tandläkaren haft sin mottagning, och uppskattar själv att omkring 2.000 patienter kommit och gått genom åren. Flera av dem har sett sig själva som elöverkänsliga eller har haft andra upplevda sjukdomar som det saknas belägg för att de existerar.

    Vi tittar närmare på ett trettiotal av patienterna. Och hittar två personer som fått samtliga tänder och även käkben bortopererat, precis som den behandling som tandläkaren påbörjat hos Karin.

    Tandläkaren har tidigare varnats av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, 2004.

    2006 blir tandläkaren sedan av med sin legitimation efter att flera journaler granskats. Efter överklagande får tandläkaren tillbaka legitimationen 2008 för att Kammarrätten anser att det finns vissa osäkerheter kring metoderna som gör att de bestämmer sig för att låta tandläkaren behålla legitimationen mot att hon får en prövotid där hon ska förbättra diagnostiken för att säkerställa att befogad behandling utförs.

    Tandläkaren anmäls igen, fast då långt senare, och då av andra tandläkare.

    Det leder till att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, på nytt drar in legitimationen, efter att nya patientfall granskats.

    Tandläkaren svarar

    Själv tycker tandläkaren att den kritik som riktats mot henne är felaktig.

    – Jag vill inte diskutera HSAN:s utlåtande.

    För en av patienterna som fick samtliga tänder och käkben bortopererade, skulle det börja med en amalgamsanering på grund av upplevd elöverkänslighet. Men det skulle sluta med en tom mun, som nu är en väl dold hemlighet under protes.

    – Det är svårt att veta egentligen, när det gäller elöverkänslighet, ingen egentligen har väl gått till botten till vad egentligen orsaken är. Jag har ju aldrig gjort några ingrepp som inte patienten har varit med på. Men det finns ingen garanti för någon vård överhuvudtaget och misslyckande sker alltid i all form av vård.

    Varför drar du ut friska tänder?

    – Men det beror på hur man definierar friskhet, och som jag säger, jag vill inte diskutera min behandling nu, säger tandläkaren.

    Tandläkaren som opererat bort käkben på Karin och dragit ut ett stort antal tänder på patienter, bland dem flera personer som upplever sig vara elöverkänsliga, får inte längre utföra behandlingar. Men strax före årsskiftet överklagar hon, hon vill ha tillbaka sin legitimation för att kunna fortsätta sin verksamhet. Förvaltningsrätten slår fast att det bland annat handlat om grov oskicklighet, och beslutet om indragen legitimation står fast.

    Överdoser av vitaminer

    – Det är precis som att det blir som att vända på en hand när jag är där.

     Helén bor i ett rött hus på den uppländska slätten. Hon mår dåligt, går ner i vikt, och tänker att det kan bero på elektromagnetisk strålning. Hennes vårdcentral har inte kunnat hitta något fel på henne, så i sin jakt på att försöka bli fri från sina symptom, söker hon alternativ vård hos en funktionsmedicinsk klinik, berättar hon.

    – Och jag åker hem och känner hur jag typ lämnar kroppen av mitt dåliga mående. Det känns som att jag dör. Och det tror jag beror på att jag fick så mycket vitaminer och mineraler som var flera hundra och flera tusen gånger starkare än dagsbehovet.

    Det finns flera vårdgivande personer, tandläkare och läkare i Sverige som ägnar sig åt att bota patienter med upplevd elöverkänslighet – ett tillstånd som vetenskapligt inte existerar. Vi har läst åtskilliga handlingar som beskriver behandlingar med exempelvis stora mängder vitaminer och mineraler. Något som i vissa fall kan vara skadligt. Och diagnoser ställs, som inte är erkända av Socialstyrelsen. Och efter anmälningar som leder till återkallade legitimationer, fortsätter flera av dem att ge råd till patienter, vilket också är tillåtet.

    De läkare och tandläkare vi granskar, uppger att dom tillsammans har behandlat tusentals patienter.

    Missar nödvändiga utredningar

     Finns det en risk för att man skadar patienten?

    – Det beror väl på vilken behandling det är man ger.

    Lena Hillert har lång erfarenhet som forskare och överläkare på Arbets- och miljömedicin inom miljörelaterade hälsobesvär. Hon har nyligen gått i pension men fortsätter att hålla föreläsningar i ämnet på Karolinska Institutet i Solna.

    – Den stora risken, skulle jag säga är att man bidrar till bekräftelse av att det här är orsakssambandet och eventuellt då bidrar till att man missar en nödvändig medicinsk utredning. För det är jättesorgligt när vi ser att man har missat det för att personerna själva har blivit så övertygade om att det är elektromagnetiska fält, så de har inte sökt medicinsk hjälp och fått utredning.

    Lena Hillert betonar vikten av att den som känner sig sjuk ska söka sig till rätt vårdinrättningar eftersom symptomen kan bero på något som kräver medicinsk vård.

    – Det är väl det budskap som vi försöker få ut, att man ska alltid när man upplever besvär, få en sedvanlig grundlig medicinsk utredning.

    Vittnar i mordrättegång

    Trots att vetenskapen säger att överkänslighet mot elektromagnetisk strålning inte går att bevisa, fortsätter medlemmar i Elöverkänsligas Riksförbund, en organisation med omkring 2.200 medlemmar, att bekräfta människors tro på det, från fall där det rör symptom som stickningar och domningar, till psykisk ohälsa. Även i extrema fall med dödlig utgång.

    2022 står en pappa åtalad för att ha dödat sitt ena barn och försökt att döda sitt andra. Pappan har länge klagat på hjärtbesvär, stickningar, domningar och smärta. Han har ringt Strålsäkerhetsmyndigheten och berättat om problemen som han upplever gäller både honom och resten av familjen. Och han har också haft kontakt med en person från Elöverkänsligas Riksförbund som bekräftar hans känslor av strålning i lägenheten.

    Under madrasserna lägger han folie, i lägenheten går han på tå för att undvika det han uppfattar som strålning från lägenheten en våning under.

    Mordet får stor uppmärksamhet i media, och där sprids också pappans berättelse om upplevd strålning som han berättar om under rättegången. Han säger att han till slut inte sett något annat alternativ än döden för att slippa strålningen.

    Och under rättegången kallas ett vittne för att styrka pappans försvar om att han begick dåden påverkad av elektromagnetisk strålning. Det är Bengt Håkansson, från Elöverkänsligas Riksförbund.

    – Jag åkte dit till lägenheten och mätte mikrovågor ifrån mobilmaster.

    Han åker till lägenheten där mordet skedde och går runt med sin mätare.

    – Och man tittar ju runt lite, och utsikten var ju fantastisk där uppifrån. Men ingen mast som lös rakt in i lägenheten. Det borde egentligen ha varit väldigt bra, men mätaren visade någonting helt annat.

    I rättegången berättar Bengt Håkansson om sin slutsats, att det är strålningen i lägenheten som är problemet.

    – Ja, han borde ha flyttat direkt. Det var ett klart flyttfall.

    Pappan döms till sluten rättspsykiatrisk vård för mord och mordförsök. I rätten läggs ingen vikt vid Bengt Håkanssons vittnesmål om strålning.

    Och i utredningen finns ingenting som tyder på att pappan och hans familj utsattes för den starka strålningen som pappan beskrivit.

    Vi har sökt pappan, men inte fått något svar.

    Elöverkänsligas Riksförbunds ordförande Marianne Ketti är övertygad om att elektromagnetisk strålning gör både henne och andra människor sjuka, så till den grad att döden kan ses som ett alternativ.

    I det här fallet med pappan, var det rätt att bekräfta hans uppfattning om att det var strålningen som var orsaken till hans mående?

    – Jag kan ju inte bekräfta, jag känner inte honom, men det skulle kunna vara så. Det är en fullt möjlig reaktion så att säga, på strålningen. Fast steget är ju långt till att ta sina barns liv, men att ta sitt eget liv. Det har vi fall varje år.

    Trots att rätten slår fast att det rörde sig om vanföreställningar, ser Marianne Ketti det ändå som troligt att pappan begick dåden på grund av strålning.

    – Nej, men jag, jag vet ju att jag har ju påringningar från medlemmarna. Ja, nästan dagligen, flera gånger i veckan i alla fall, som mår väldigt dåligt i sin lägenhet. Men jag har inte hört att de har tagit någon annans liv. Men sitt eget liv, för att de inte kan få gehör från grannarna.

    Arja och Helén blir fria från upplevd elöverkänslighet

    För Arja och Helén har den upplevda elöverkänsligheten idag försvunnit sedan flera år tillbaka.

    När Arja tänker tillbaka på tiden när hon upplevde sig sjuk, kan hon ibland känna att det kanske var livet som kom emellan. Att stressen från att vara mamma med barn, aktiviteter, jobb och annat fick henne att må dåligt. Att det blev för mycket.

    – Det kan vara hur många olika orsaker som helst. Att det är stressigt, och alltihop. När man är mitt i livet och så där att det blir för mycket. Jag hade svårt att säga nej, så att man hjälper utöver sin egen familj så är man ute ändå, överallt, och ringde på jobbet att de behöver några extra till natten. Ja, vad gör man? Vem ringer man till? Till de som säger ”ja”, så att jag hade väl ingen gräns tillslut. Man märker att man bara kämpar emot så tar man mer på sig jobb för att inte tänka på det.

    Helén om hur hon mår idag:

    - Jag jobbar mycket framför datorn. Jag pratar ganska mycket i mobilen. Idag är det inga problem med elen överhuvudtaget. Det är helt annorlunda, det är ett friare liv. Jag mår mycket, mycket bättre fysiskt. Det är en helt annan värld för mig. Jag tror inte att det är elen i sig som är orsaken. Sedan kan ju strålning i sig vara skadligt, mer eller mindre beroende på vad det är. Men jag tror att grundorsaken sitter fysiskt, psykiskt eller andligt.

    Att Arja och Helén inte längre upplever sig som elöverkänsliga är något som Marianne Ketti, ordförande för Elöverkänsligas riksförbund sedan tio år tillbaka, ställer sig frågande till.

    - Nej, jag tänker, jag har sagt till många som har ringt till mig, ”jag har blivit frisk”, har de sagt. ”Säg inte så”, säger jag, ”säg att du blivit symptomfri”, säger jag. Det går inte att bota det.



    Reportrar: Jill Eriksson och Johanna Torshall Svensson.
    Producenter: Johan Sundström och Viktor Papini.
    Slutmix: Johan Hörnqvist
    Programledare: Annika H Eriksson

  • Tusentals personer säger att de är drabbade av elöverkänslighet - något som den samlade vetenskapen inte kunnat bevisa existerar. Kaliber om statliga miljoner till ett förbund som gör motstånd mot forskningen. Del 1/2.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Arja och Helén upplever sig sjuka av el

    – De här lysrören, det kändes som ett strykjärn mot huvudet, och jag kunde inte gå rakt.

    Det är 1992, och Arja kliver in i en mataffär i Upplands Väsby när hon plötsligt tycker att hon känner av de flimrande lysrören i taket. Tron på elöverkänslighet blir starkare hos henne.

    – Jag hade ingen längtan efter döden, men det, det är den fruktansvärda sjukdomen, att man är så sjuk och har så ont i huvudet.

    I en annan del av landet, på den uppländska slätten, bor Helén i ett rött hus i en glänta mellan snöklädda åkrar och högresta granar.
    Det är 2006 när Helén upplever en starkare sjukdomskänsla. Hon säger att hon känner yrsel och smärta, och börjar att rasa i vikt. Helén går till vårdcentralen, men där hittar de ingen orsak.

    Vid den här tiden får Helén höra talas om elöverkänslighet från en släkting som själv tror sig vara drabbad. Ju mer Helén tänker på elöverkänslighet, desto mer tror hon på det som en förklaring. Och som ett problem som i sådana fall går att lösa.

    – Vi fick ju tömma hela huset på datorer, på mobilerna, på alla batterier vi hade i allting.

    All teknik som finns i ett normalt tjugohundratalshem, blir ett hot, enligt Helén.

    Bildskärmssjuka

    Vi får kontakt med människor som har eller har haft besvär som de själva beskriver som diffusa smärtor, trötthet. Yrsel. Sömnsvårigheter. Nästäppa. Domningar. Stickningar. Svimningar. Flera av dem har också pratat om hur att uppleva sig som elöverkänslig kan väcka självmordstankar. Och flera av dem har fått bekräftat av andra som tror på elöverkänslighet att deras ohälsa beror på strålning.

    Och ett namn återkommer bland flera av de vi pratar med, det är Bengt Håkansson från Elöverkänsligas Riksförbund, ett förbund med 2.200 medlemmar.

    – Min entré där, det var bland annat att jag skrev en rätt lång artikel i deras tidning, eller i vår tidning, ska jag säga nu, Ljusglimten. Rätt snart så fick jag överta frågespalten “teknikfrågan” där jag svarar på frågor om teknik. Och, ja, vad som bekymrar folk. Jag har ju några som lyssnar och som behöver hjälp och råd. Det har väl varit det viktigaste.

    Går inte att koppla

    – Det här har ju många namn.

    Lena Hillert har lång erfarenhet som forskare på Arbets- och miljömedicin inom miljörelaterade hälsobesvär. Hon har nyligen gått i pension men fortsätter att hålla föreläsningar i ämnet på Karolinska Institutet i Solna.

    – Det mesta har ju varit vad man kallar dubbelblindprovokationer, det vill säga att man har gjort en försöksuppsättning som man så långt som möjligt tror, att det här är någonting som triggar besvären hos personerna. Och ibland har man gjort öppna prov innan, det vill säga att de vet ”nu är du exponerad, nu sätter vi på den här utrustningen”, och man har valt försökspersoner då som har sagt ”ja men det här är någonting som utlöser besvär hos mig.” Man har också tagit personernas i andra studier, inte mina, men man har tagit utpekad utrustning och gjort i deras hemmiljöer, för man tänkte att ”om vi gör det här i laboratorier så kanske vi missar någon faktor”, men inte där heller fick man något samband.

    Studier har kunnat visa att det är en negativ förväntan som kan orsaka besvären, något som kallas ”noceboeffekt”. Det innebär att människor kan uppleva sjukdomssymptom för att de är övertygade om att de ska inträffa i en specifik miljö.

    Samtidigt har Lena Hillert utsatts för försök till misskreditering, då personer påstått att hon varit anställd av Telia.

    – Jag har aldrig varit anställd, jag har aldrig fått ett öre från Telia. Man försökte ju misskreditera mig. För att, så att säga, minska min trovärdighet. Det är ju naturligtvis inte roligt, säger Lena Hillert.

    Avfärdar att elöverkänslighet inte skulle ha bevisats

    Ordförande för Elöverkänsligas Riksförbund, Marianne Ketti, upplever själv att hon började drabbas av elöverkänslighet för många år sedan.

    När vi påtalar för Marianne Ketti att elöverkänslighet inte vetenskapligt går att bevisa, avfärdar hon den erkända forskningen.

    – Den bygger inte på någon saklighet.

    Marianne Ketti är övertygad om att forskningsresultat och myndigheter som arbetar med strålsäkerhet, så som Strålsäkerhetsmyndigheten, är korrupta.

    – Strålsäkerhetsmyndigheten kan du inte lita på. De har ett vetenskapligt råd, och delvis hänger det här...sitter det här, från det här vetenskapliga rådet då, så sitter det folk från en organisation som heter ICNIRP. Vi har försökt komma åt dom här länge.

    ICNIRP, den organisation hon är kritisk mot, är en icke vinstdrivande internationell sammanslutning av forskare och experter inom området icke-joniserande strålning och människors hälsa. Det är också därifrån den senaste forskningen kan hämtas som stöd för bland annat myndigheter i Sverige, till exempel gällande de gränsvärden som mäts kring hur hög strålning som får förekomma i samhället utan att det innebär risker.

    Hot mot myndighetspersoner och forskare

    Vi kommer i kontakt med flera myndighetspersoner och forskare som berättar om hot som de blivit utsatta för från medlemmar i förbundet.

    Jimmy Estenberg jobbade som utredare på Strålsäkerhetsmyndigheten fram till 2021. En dag får han ett samtal. Det kommer från en medlem i Elöverkänsligas Riksförbund, berättar han.

    – En person hade letat upp mina barns födelseannonser...och då var de ju några år gamla, så det är ingenting som låg i dagens tidning direkt. Det var ju en väldig tydlig markering från dem att de hade koll på mig och min familj.

    Vi frågar Marianne Ketti, som varit ordförande i Elöverkänsligas Riksförbund i 10 år, om hoten.

    – Ja, vi hotar ingen, sådant jobbar inte vi med i förbundet, vi jobbar seriöst. Jag tycker det är förjäkligt om man hotar politiker, om man hotar någon annan, oavsett om jag inte sympatiserar med dem så tycker jag att ingen människa ska vara utsatt för hot i sin yrkesutövning eller vad man nu jobbar med. Ett sådant samhälle ska vi inte ha.

    Miljoner i bidrag

    Varje år får Elöverkänsligas Riksförbund omkring 1,7 miljoner kronor i statsbidrag. Detta på grund av att elöverkänslighet räknas som ett funktionshinder efter ett regeringsbeslut 1995. Bidraget är utformat så att pengarna ska gå till påverkansmöjlighet i samhället som ligger i medlemmarnas intressen.

    – Det finns ingen koppling till det i just det här organisationsbidraget, utan fokus som vi tittar på utifrån statsbidrag, det är helt enkelt om de har uppfyllt de kriterier för en organisation, och för att kunna organisera sig som verksamhet, säger Zara Warglo, som är avdelningschef för Avdelningen för behörighet och statsbidrag på Socialstyrelsen.

    Mellan åren 1995 och 2000 betalade Regeringskansliet ut statsbidrag till handikapporganisationerna, men år 2000 tog Socialstyrelsen över ansvaret för att betala ut pengarna.

    – Och sedan fick vi ta över det här uppdraget, och sedan dess då, 2000, så har de ungefär sammanlagt fått ut 33 miljoner kronor. Här får man väl titta på det i ljuset av just den funktionshinderspolitik, tänker jag, som var runt millennieskiftet, där man var väldigt noggrann med att trycka på att man skulle inte titta för mycket på medicinska diagnoser, utan man skulle se personerna och individerna som hade de här bekymren och en funktionsnedsättning då som kunde leda till ett funktionshinder.

    Vill se över hur bidraget är utformat

    – Vi skulle ju gärna se att man gör en översyn av den här förordningen. Vi kan inte ändra i en förordning. Men däremot så har vi ju påtalat det för Regeringskansliet, säger Zara Warglo.

    Regeringskansliet vill inte ställa upp på en intervju men skriver i mejl att ett nytt förslag till förordningen förbereds inom Regeringskansliet.

    Till Kaliber uppger majoriteten av riksdagspartierna att det bör finnas krav på vetenskapliga belägg för de handikapporganisationer som får statsbidrag och välkomnar att bestämmelsen ses över.



    Reportrar: Jill Eriksson och Johanna Torshall Svensson.
    Producenter: Johan Sundström och Viktor Papini.
    Slutmix: Johan Hörnqvist
    Programledare: Annika H Eriksson

  • Nazli har lärt sig självförsvar. Filippa struntar i löprundan utomhus när det är mörkt. Emma har en app och Sara bär kniv. Många kvinnor upplever att de är otrygga utomhus och begränsar sina liv.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Kaliber handlar om hur rädsla och otrygghet påverkar unga kvinnors vardag och vad de gör åt det.

    Sedan början av 2000-talet har Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning visat att kvinnor är den grupp som upplever störst otrygghet när de vistas utomhus under kvällstid i sitt bostadsområde, särskilt unga kvinnor. Och flera internationella studier visar att rädslan att utsättas för sexualbrott särskilt påverkar kvinnors upplevda otrygghet.

    I programmet möter vi fyra kvinnor som på olika sätt tagit till verktyg och strategier för att lösa den upplevda otryggheten: Nazli har lärt sig självförsvar. Filippa löptränar inte ensam ute när det är mörkt. Emma använder en app och Sara bär kniv.

    – Jag kan ju inte gå ut och träna när det är mörkt. Så känner jag ju. Jag är jätterädd för att bli våldtagen eller överfallen, där jag skulle bli skadad för livet. Det är det jag är rädd för, berättar Filippa.

    Omvägar, överfallslarm och försvarsspray

    – När jag är ute och går kanske jag kollar mig över axeln, inte har på jättehög musik i lurarna och är allmänt vaksam över min omgivning. Och kanske håller nyckeln i handen så här, som ett vapen, säger Emma.

    – Jag har ju en kniv, men det är ju inte en kniv som jag någonsin ämnar använda, utan det är bara att det känns tryggt, säger Sara, som är ett påhittat namn.

    Efter att Nazli gått en kurs i feministiskt självförsvar är hon inte rädd längre:

    – Jag tänker inte så mycket på överfallsvåldtäkter eller vad som skulle kunna hända utan jag tänker att det är en vanlig kväll bara. Och det är så skönt, jag känner mig väldigt lätt och befriad utav det.

    Kalibers undersökning visar att det är vanligast att kvinnor väljer att gå omvägar för att undvika platser som upplevs som otrygga, prata i telefon med en anhörig eller inte ha hörlurar i öronen när de går ensamma. Men det handlar också om att undvika klackskor för att kunna springa eller undvika att åka taxi ensam.

    ”Ett massivt jämställdhetsproblem”

    Att otryggheten upplevs så stor att kvinnor begränsar eller beväpnar sig på olika sätt tycker Caroline Mellgren, biträdande professor i kriminologi, är allvarligt:

    – Om vi börjar prata om att man beväpnar sig eller inskränker på sin rörelsefrihet på olika sätt har man ju ett problem på samhällsnivå.

    Även Sveriges jämställdhetsminister Paulina Brandberg medverkar i Kaliber. Att tusentals kvinnor som svarat på Kalibers enkät begränsar sina liv ibland eller ofta och inte går ut ensamma på kvällar och nätter kommer inte som en chock för henne.

    – Jag begränsar själv mitt liv och jag tänker väldigt mycket på vart jag går, framför allt när det är mörkt.

    Jämställdhetsministern beskriver det hela som ett misslyckande och ”ett massivt jämställdhetsproblem” och säger att hon och regeringen arbetar med både förebyggande insatser och hårdare straff för sexualbrott.

  • Socialsekreteraren och de försvunna orosanmälningarna i gängmiljön nu är personen brottsmisstänkt. Upprättelse för kallingeborna om det förgiftade dricksvattnet. Varghybrider med högt varg-DNA ska bort tycker flera riksdagspartier. Kaliber följer upp.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

  • Hos polisen finns en lista över ett antal män som de misstänker är kapabla att mörda sin partner. Informationen finns så vad görs för att stoppa dem? Del 1 av 2.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    – Ja, första gången. Då hade han ju slagit mig i magen. Så polisen kommer. Vi sitter i mitt kök. Det är en massa poliser liksom. Och jag vet att jag gråter väldigt mycket. Och jag grät för att jag ångrade att jag hade ringt dem. 

    Första gången, säger Jasmin. Men det är inte första gången hon blir slagen, sparkad eller strypt av sin pojkvän. Det är däremot första gången hon ringer polisen.

    Hon försöker ta tillbaka anmälan mot pojkvännen. Åklagaren driver fallet ändå, och Jasmins pojkvän döms till fängelse. Så hade det kunnat sluta. Men det gör inte det.

    Lista över potentiellt farliga män

    Kriminolog Anders Östlund har utifrån riskfaktorer baserat på kriminologisk forskning sammanställt en lista på män i region Mitt som löper stor risk att vara våldsam mot sin partner. Just nu är listan på 41 män. Men listan är antagligen längre.

    Idag råder nämligen sekretess mellan olika myndigheter, i huvudsak för att värna den enskildes integritet. Tanken är att skydda personliga uppgifter från att spridas i andra sammanhang än där man lämnat dem. 

    Men det innebär också att polisen bara har tillgång till sina egna register. Om tex socialtjänsten får veta att en av dessa män misshandlat sin partner igen, att våldet eskalerar, är det inte alls säkert att polisen får veta det. Det tycker kriminolog Anders Östlund är ett problem. 

    – Nu bygger högriskgruppen bara på det som polisen känner till. Och polisen för ju inga register över folks personliga problem. Utan det är något som dyker upp i förhören när de har begått de här brotten. Och det är de uppgifterna vi använder.  Men vi skulle ju behöva underbygga det med kunskap ifrån de som verkligen känner till de här personernas problem. Och där står vi ju och stampar för tillfället. 

    Ny lag skulle hjälpa utsatta kvinnor

    Syftet, med listan är att skydda potentiella brottsoffer. Men det är en sak att ha kännedom om männen, och en annan att veta vad man ska göra med informationen. 

    Polismannen Jale Poljarevius ansvarar för ett nationellt arbete mot partnervåld. Istället för att bara gripa och lagföra män som redan begått grova brott, vill de hitta männen, ha koll på dem och försöka stoppa våldet innan det är för sent. Då krävs en poliskår som gör sitt yttersta. Idag är det inte så, menar han. 

    – Man frågar, jag vet inte riktigt vad jag ska göra och så vidare och så vidare. Och det kanske inte är en uppsåtligt negativ kultur. Men jag blir ändå frustrerad när jag vet att när vi ska bekämpa gäng då vet alla vad vi ska göra.  Men gäller kvinnovåld, då är man lite osäker plötsligt och sånt tycker jag är lite märkligt. Om jag ska uttrycka mig diplomatiskt, säger Jale Poljarevius.

    Enligt en ny lag från 2021 får man göra undantag från sekretessen. Sjuksköterskor och socialtjänstens handläggare får nu bryta sekretessen och dela livsviktig information med polisen, för att skydda kvinnorna. Kalibers genomgång visar att lagen knappt används.

    Jasmin heter egentligen något annat.

  • En grupp fångar på landets fängelser genomgår bedömningar om risken för att de återigen ska misshandla sina närmaste. Och bedömningen är träffsäker. Så vad händer när de kommer ut? Del 2 av 2.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    På ett av landets fängelser sitter Josef. Han har hotat sin exflickvän med kniv, dunkat hennes huvud i en vägg, tagit stryptag på henne och sparkat henne när hon legat på marken. Vittnen, blåmärken och exflickvännens berättelser blir det som till slut fäller honom. Han ska sitta 12 månader i fängelse, och om ingen visste tidigare så vet nu samhället med säkerhet vad han har gjort.

    Kriminalvården gör egna riskbedömningar

    När Josef släpps från fängelset har han av frivården bedömts ha ”en anmärkningsvärt, mycket riskabel brist på ansvarstagande för ett i hög grad gränsöverskridande beteende”. Och så träffar han Agnes. Hon berättar hur svartsjuka övergick i psykisk förnedring och våld.

    – Först bara lite i taget. Och sen mer och mer att jag förstod att det liksom var en svartsjuka som inte var normal. Vid ett tillfälle uppsökte jag vård då jag var orolig för hur illa det var. Tidigare hade det mer eller mindre mest bara vart blåmärken eller liknande. Jag kände att jag behövde veta om någonting var brutet. Både på grund av hur skadan hade uppkommit. Och hur det kändes.

    Kaliber har i del 1 av denna granskning berättat om den lista på högriskpersoner som upprättats i region Mitt, av kriminolog Anders Östlund. Tanken är att den ska användas för att skydda kvinnor som lever i fara. Den bygger bara på den kännedom som polisen har om männen.

    ”Inte haft möjlighet att bryta sekretessen”

    Men för dem som dömts och avtjänar straff inom kriminalvården så finns sedan flera år tillbaka verktyg för att identifiera de allra farligaste. Kriminalvården gör nämligen särskilda riskbedömningar för återfall i partnervåld när en person avtjänar straff för den här typen av brott. Risken delas in i låg, mellan och hög. I oktober i år är det 466 personer som sitter i fängelse och som bedöms ha hög risk för återfall i partnervåld.

    Kalibers genomgång visar att polisen inte får kännedom om Kriminalvårdens riskbedömningar.

    – Kriminalvården, trots att de kan ha bedömt att det finns hög risk för våldsutövande, trots att de kanske haft en klient som har pratat om att den har tankar på att skada en närstående eller att de vill hämnas eller liknande. Så har de inte hittills i alla fall haft någon möjlighet att bryta sekretessen och informera socialtjänsten eller polisen om detta, säger Moa Mannheimer på Socialstyrelsen.

    ”Hur ska de skydda andra människor?”

    Josef är en känd återfallsförbrytare, som Kriminalvården bedömt har ett grovt gränsöverskridande beteende. Men när Agnes till slut anmäler honom så dröjer det innan polisen tar tag i fallet, och han hinner begå nya våldsbrott mot ytterligare en kvinna.

    – Alla visste vad som kunde ske igen, och nu har det gjort det. Och vad tänker man då kring efter mig då. Hur ska de skydda andra människor? Andra kvinnor? säger Agnes.

    Agnes och Josef heter egentligen något annat.

  • Socialarbetaren Susanna jobbar hårt för att Abdi ska komma bort från gatorna. Men det är för sent. En sommarkväll skjuts en polis till döds.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    En sekretessbelagd utredning

    Kaliber kan se att det är fullt möjligt att som minderårig vara djupt involverad i ett kriminellt gäng, med allt vad det innebär med myndigheternas vetskap utan att det händer någonting. Det trots att frågan om hur myndigheter handskas med unga kriminella, har fått mer uppmärksamhet än någonsin sedan mordet på polismannen Andreas Danman ett år tidigare, sommaren 2021, med haverikommissioner och rapporter.

    Men har socialtjänsten, polisen och Göteborgs Stad verkligen gått till botten med vad som hände innan polismordet och tagit lärdom av misstagen?

    Till slut så läcker i alla fall en sekretessbelagd utredning till Kalibers redaktion. Ocensurerad. Med hjälp av ett flertal källor, öppna och dolda, kan vi nu berätta vad som verkligen hände de fem veckor som föregick mordet på Andreas Danman.

    Vädjade till Bostadsbolaget

    Och okända mejl visar hur socialförvaltningen under en månads tid försökte förmå det kommunala Bostadsbolaget att flytta Abdi och hans familj från området i hopp om att komma bort från gängkriminaliteten. Men där flytten aldrig blev av.

  • Sommaren 2021 skjuts en polis till döds i Göteborg. Ett år senare, i samma område, händer det igen ett nytt mord. Kaliber avslöjar nya detaljer om vad som sker inne på socialtjänsten före morden.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Juni 2021 mördas polismannen Andreas Danman i Biskopsgården i Göteborg. Ett mord som chockar hela Sverige. ”Abdi”, 17-åringen som sköt, hade fått flera allvarliga orosanmälningar. Han kommer döda eller bli dödad. Personal som jobbar med samverkan i området var också oroliga. Men Abdi tvångsomhändertas inte veckorna före mordet. Efter mordet tillsätts en haverikommission av Göteborgs kommun. Hade det kunnat förhindras? För att det inte ska kunna hända igen.

    Ändå händer det igen i Biskopsgården ett år senare. Den här gången är det en ung gängmedlem som mördas av ”Kamal”, en 19-årig kille, som också varit föremål för orosanmälningar och utredningar hos samma socialtjänst, innan han blev myndig, men där han inte tvångsomhändertogs. Socialtjänstens ansvariga menar att bevisen inte var starka nog.

    Frustration inom socialen

    Kaliber har fått tillgång till omaskade orosanmälningar, en hemlig utredning och okända mejl och ger en unik inblick i vad som hände innan morden. Kaliber handlar också om personer som inifrån socialförvaltningen berättar om oro, upprördhet, frustration och tystnadskultur.

  • I reportage efter reportage framställs läkarna som oberoende och sakliga experter när de pratar om den hypade fetmamedicinen Ozempic. Men vad som inte kommer fram är att flera av dem har en ekonomisk relation till tillverkaren, Novo Nordisk.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    2017 godkänns en ny diabetesmedicin i USA med ämnet semaglutid. Det är ett hormonliknande preparat som också visar sig dämpa hunger och vara effektiv för viktnedgång. 

    Under 2022 rasar många kändisar i vikt, och när Jimmy Kimmel skämtar om medicinen på Oscarsgalan blir Ozempic snart synonymt med viktnedgång. Den globala förskrivningen ökar lavinartat och i Sverige gör efterfrågan att apotekshyllorna gapar tomma efter diabetesläkemedlet. Det lanseras även som ett rent bantningspreparat, under namnet Wegovy. 

    Uttalanden om Wegovy och Ozempic har kartlagts

    Flera läkare berättar i svensk media om det nya preparatets möjligheter för fetmabehandling. Men i bara en artikel står det att läkaren också har fått ersättning från de läkemedelsbolag som tillverkar medicinen. Det handlar om betalningar för att de till exempel föreläst eller varit rådgivare åt bolaget. 

    Kalibers kartläggning visar att en femtedel av dem som uttalat sig i medierna om det hypade diabetes- och fetmaläkemedlet har fått ersättning av bolaget. Dessa personer, de flesta läkare, står för 60 procent av alla expertkommentarer om medicinen.

    Forskare: ”I strid med grundlagen”

    Förra året tog anställda inom den svenska sjukvården emot 106 miljoner kronor i arvode från läkemedelsindustrin. Det visar branschorganisationens egen sammanställning. Patrik Bremdal, docent i konstitutionell rätt, ifrågasätter att läkare överhuvud taget tar emot arvoden från industrin. 

    – Ja, det är i strid med grundlagen och skulle om det är tillräckligt grovt kunna utgöra då tjänstefel.

    De läkare Kaliber pratat med säger att de följer alla regler som branschen upprättat. Och branschorganisationen för de forskande läkemedelsföretagen, Lif, tycker att deras regelverk är tillräckligt.

    – Våra regler är tillräckliga för att ge läkemedelsföretagens stöd och ramar för hur samverkan med hälso- och sjukvården ska ske på ett sunt och transparent sätt i enlighet med grundlagens krav.  

  • Våldet har blivit grövre och de ungdomar som idag blir behandlade på SiS-hem är mer kriminellt belastade än tidigare. Efter en rad uppmärksammade rymningar granskar P4 Göteborg och Ekot SiS-hemmen.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Rymningen från Nereby

    Morgonen den 8 maj kliver de två killarna upp som vanligt, vid sju-åttatiden på SiS-hemmet Nereby i Bergsjön. De ska till skolan, men det blir inte som vanligt – vad händer? Alice Lundberg du är reporter på P4 Göteborg 

    – Ja det här börjar som en helt vanlig morgon. Precis innan klockan åtta har behandlingspedagogerna en överlämning till lärarna. Den här morgonen är det lugnt. Skolan börjar tio över åtta och fram tills ungefär lunch den här dagen inget speciellt som sticker ut.

    – Men det är senare det händer nåt?

    – Det är först under en bensträckare efter lunchen som något avvikande händer. Enligt källor från SiS-hemmet som vi har pratat med, märker två lärare som är ute på gården med ungdomarna att de här två killarna står och hänger vid staketet som går runt institutionens område. De ”rekade”, ”kände och klämde”. Något som även framkommer i incidentutredningen.

    Det här uppmärksammar lärarna och det är ju ett avvikande beteende. Men när det är dags för dom att lämna över till de lärarna som ska ta över och sista lektionen. Berättar dom inte om det som dom har sett.

    – Och vad händer då? 

    – De två ”nya” lärarna håller i sista lektionen för dagen. Då helt ovetandes om att de två killarna hade rekat vid staketet precis innan. Men nu är ungdomarna är mer uppspelta än vanligt. Så den tänkta lektionen blir i stället till pedagogiska lekar. En ungdom sätter sig i ett avskilt rum tillsammans med en av lärarna för att arbeta i kapp en del uppgifter. Då bestämmer sig läraren som är kvar med de andra ungdomarna att i förväg gå tillbaka till avdelningen. Och det här bryter mot rutinen som säger att medarbetare INTE ska vara ute själva med ungdomar.

    Väl ute på gården börjar de röra sig åt olika håll direkt. En går till studsmattan, en går till basketplanen och lägger sig ner för vad man tror är att vilseleda läraren samtidigt som de två killarna springer runt hörnet mot staketet. Läraren tror att de leker kurragömma men följer sen efter och ser att de har börjat klättra upp över staketet. Då larmar läraren till behandlingspedagogerna som är på avdelningen och som snabbt springer till platsen, men när de kommer fram är de två killarna redan uppe i det här staketet. De tar sig över det och springer snabbt in i skogen.

    Rymningar och våld på SiS-hemmen

    Hittills i år är det 219 ungdomar som har rymt. 106 av dem har rymt antingen från SiS-hemmet eller när de varit ute med personal. Så drygt hälften har ju inte varit dramatiska utan handlar om det som SiS kallar för avvikningar, att unga till exempel inte har kommit efter ett hembesök.  

    SiS står för Statens institutionsstyrelse och bedriver både tvångsvård och sluten ungdomsvård på det som kallas särskilda ungdomshem. Det är alltså hem för ungdomar med olika problem. Det kan vara allt från unga kriminella till unga med missbruk av olika slag. Många ungdomar kommer från familjer med problem och de flesta har haft det svårt i skolan.

    Det finns 21 ungdomshem med drygt 700 platser spridda runt om i Sverige. De är olika varandra och har olika säkerhetsklasser där 1 är den högsta och 3 den lägsta. Det var först 2020 som SiS fick i uppdrag att säkerhetsklassa ALLA hem och det är ett arbete som man håller på med just nu.

    Och på vilket hem olika ungdomar placeras beror då på ett antal faktorer.  Man kollar dels på kön, ålder, kopplingar till gäng och risk för hot och våld. Sen har de olika säkerhetsklasserna olika kriterier för vilka som bör placeras där, som till exempel pågående rättsprocess gällande ett grovt och allvarligt brott, information som indikerar mycket stor fritagningsrisk eller dom eller beslut om utvisning.

    När Ekot granskar 160 händelserapporter om våld mellan ungdomar från SiS-hemmen så hittar de flera fall av misshandlar och mobbning mellan de intagna ungdomarna. Granskningen visar också att våldet har blivit grövre, så här säger Helena Finér, sektionschef för ungdomsvården på SiS: 

    – Jag blir både ledsen och bestört över det. Och framförallt att det finns ett upprepande att vi har inte lyckats bryta det här utan att det är vid upprepade tillfällen och där måste vi bli mycket bättre på att så fort vi ser att det förekommer så måste vi agera för att skydda de ungdomarna.

    Och nu vill SiS ha större befogenheter att kunna låsa in ungdomarna säger generaldirektör Elisabet Åbjörnsson Hollmark när hon blir intervjuad i Ekots lördagsintervju.

    – Det här är en fråga som jag på riktigt är riktigt riktigt oroad över. Det vi nu har gjort är att vi skickat en begäran till regeringen och det handlar om att kunna låsa bostadsrummen under nattetid. Vi kan inte garantera de här ungdomarnas säkerhet. 

  • Information om en omarbetad lag som skulle bidra till att stoppa post med droger har inte nått fram till dem som skulle vara viktiga i kampen.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    I Bengtsfors finns Emiliano som tillsammans med sin fru driver en bensinmack och kiosk. De är också postombud som många andra på liknande ställen runt om i landet. Sedan årsskiftet kan de också anmäla paket som de misstänker innehåller narkotika. Men det är inget Emiliano vet något om.

    – Det kan jag missat så klart, ska gå tillbaka och dubbelkolla men idag, jag har ingen kännedom om den nya lagen.

    – Vad tycker du om det, så här nio månader efter att lagen börjat gälla?

    – Det tycker jag är konstigt. Vi jobbar också med tobak, vi får information i väldigt god tid. Det borde kommit automatiskt.

    Den omarbetade postlagen som började gälla vid årsskiftet innebär att alla som är postombud, likt Emiliano, nu får larma polis om de misstänker något illegalt i ett brev eller paket. Lagen gäller alla; från brevbärare till postombud, och anställda på de stora terminalerna runt om i landet. Och det är företagen, eller postoperatörerna, som ska informera och utbilda sina medarbetare om den nya lagstiftningen och vad den innebär.

    Ska, eller ges möjlighet

    Inför lagändringen som trädde i kraft vid årsskiftet, hade polisen och Postnord olika åsikter i frågan om hur långt man skulle gå. Postnord ville inte se ett skallkrav, medan polisen, som såg positivt på förslaget, hade velat gå längre: att alla som hanterar brev och paket skulle bli skyldiga att larma om de såg nåt misstänkt. Stewe Alm på polisens Nationella operativa avdelning förklarar varför:

    – Ja, det handlar ju då om att man hade även kunnat gett ett skydd. Och man hade kunde hänvisa till att man är tvungna rapportera. Och att man inte kan se mellan fingrarna på det här utan att då man måste göra det. Och det är. ju. Det är återigen då upp till var och en utav de anställda då att uppfatta det här som då en del av arbetet. Att man ska göra det här. När man ser när man observerar något misstänkt.

    Postnords säkerhetschef Alexis Larsson delar inte polisens uppfattning om att en skyldighet att larma skulle skydda postombud och andra som hanterar brev och paket:

    –  Ja, det, jag svarar så här att det, det kan man ju förstå att så ser inte verkligheten ut.

    –  Hur menar du då?

    – Nej, men det, visst har man en skyldighet och kan luta tillbaka på lagen. Men det tror jag att den som har blivit drabbad av det så att säga, den kriminelle som väntar på någonting, kommer visa ganska liten hänsyn och det kommer vara ett klent argument gentemot den personen.

    Till slut blev det Postnord som vann, den omarbetade lagen landade i en möjlighet och inte en skyldighet och klubbades i riksdagen utan debatt. Alltså, alla de som hanterar brev och paket kan om de vill larma om de ser nåt misstänkt, men de är inte skyldiga att göra det.

    Postombudens viktiga roll

    Försäljning av narkotika via internet ökar. Men, den är svåråtkomlig för brottsbekämpande myndigheter. Kontakten mellan säljare och köpare sker bland annat via olika krypterade appar, och betalning sker ofta i kryptovaluta, som också är svår att spåra.

    I förarbetet till den nya lagstiftningen lyfter de brottsbekämpande myndigheterna tillgången på information om misstänkta försändelser som det främsta sättet att komma åt narkotikaförsäljningen. Postombud och brevbärare pekas därför ut som viktiga kuggar i det brottsbekämpande arbetet av såväl polisen som tullen.

    – Jag har hört kring den men inte genom mitt jobb. Det känns lite dumt. Det hade varit bra att veta eftersom vi hade kunnat hjälpa till, vet man att vi får så är man kanske mer varsam när man tar emot paketet för vi har ju inte vetat om att vi kan påverka överhuvdtaget, det säger Filippa Orshammar, postansvarig på Ica i Lindome utanför Göteborg.

    Filippa är en av de 100 postombud vi pratat med och som inte känner till den nya lagen och vad hon nu har för möjlighet.

  • Trots en ny postlagstiftning som skulle bidra till att stoppa droger i posten så känner langaren Johan sig säker på att inte åka fast.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    – Än så länge så har jag ju skickat hela året och det är ingen skillnad. Det kommer fram snabbt och prydligt och utan problem. Lagen har varit i kraft nu i nio månader. Så någonting borde man ju sett, man borde hört någonting, säger ”Johan”.

    Det var en enig riksdag som klubbade igenom ändringarna i postlagen som ska göra det möjligt för alla som hanterar brev och paket att larma polisen om de misstänker något olagligt innehåll.

    En miljon brev med droger

    Narkotikaförsändelser via brev och paket ökar varje år, enligt polisen så är det omkring en miljon försändelser som innehåller droger som går genom den svenska posten varje år. Mindre brev skickas direkt hem till folks brevlådor, medan större brev och paket lämnas över till ombud där dom kan hämtas ut. Det är alla dessa försändelser som den omarbetade postlagen, som innebär lättnader i tystnadsplikten, är tänkt att förhindra, bland annat med hjälp av postombuden som pekas ut av polis och tull som viktiga delar i det arbetet.

    Flödet utifrån och in i landet är det tullen som har möjlighet att stoppa. Vi träffar Tullkriminalens chef för område Väst, Ingela Östmark, på en av postterminalerna.

    – Trenden är fortsatt mycket beslag i post- och kreditflödet. Mycket varor, alla typer av varor. Det är allt från ja, som sagt, cannabis, Tramadol och den typen av narkotikaklassade läkemedel, är fortfarande väldigt mycket. Vi har farliga föremål. Så ja, det är en stor marknad som vi försöker stoppa. Varje dag vi är på jobbet. Så att det sen landar på ett utlämningsställe, ja, då har du ju ändå passerat våra kontrollmöjligheter. Och så klart att vi inte upptäcker allt i detta enorma flöde. Det är vi ju medvetna om, säger Ingela Östmark.

    Postföretag och postombud blir kurirer

    ”Johan” har under nio års tid skickat droger till sina kunder, som han kallar det. Han menar att paketen oftast kommer fram.

    – Med tanke på hur riskfritt det här är för mig, att bara lägga ett paket på lådan, så är det värt att få lite svinn. Så det gör ingenting. Så Postnord är väldigt pålitliga. Jag tycker att dom sköter sig väldigt bra.

    På Postnord är Alexis Larsson säkerhetschef. Han tycker att det är beklagligt att det levereras olagligt innehåll i de brev och paket som de hanterar.

    – Det är ytterst tråkigt att han använder våra försändelser för sin kriminella verksamhet.

    Mikael driver en liten butik på Hisingen i Göteborg. Han är också postombud. Hos honom hämtades det ut flera kilo cannabis för några år sedan. Sen dess har den nya lagen trätt i kraft men Mikael känner att han inte fått någon information om den, han skulle också gärna ha velat veta att hans butik har använts i de här sammanhangen.

    – Om jag vetat något hade jag kunnat prata med mina anställda också. Men tyvärr har jag inte blivit meddelad detta.

  • Allt pekar på att skyfallen och översvämningarna kommer bli fler. Det går att minimera skadorna. Men har varningarna tagits på allvar?

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Efter ett stort regnoväder i september blev Heby AIFs idrottsplan en sjö. Emelie Eriksson och hennes pappa Mats Eriksson fick använda en båt för att komma fram till klubbstugan.

    – Jag åkte ner för att kolla om det skulle gå att spela överhuvudtaget. För jag tänkte att det kunde vara lite blött på planen. Men jag trodde aldrig att det skulle vara så här mycket vatten, säger Emelie.

    Samma morgon som Emelie Eriksson åkte ut till fotbollsplanen, steg Henry Lundström upp för att gå på toaletten. Något fick honom att ta en snabb titt i källaren, innan han gick tillbaka till sängen.

    – Så tittade jag. Jag såg att det hade regnat mycket så jag tittade ner och då var det 20 centimeter redan på golvet överallt.

    Kombinerade ledningar ökar risken för översvämning

    Avloppsledningarna klarade inte av att ta hand om de stora mängder vatten som forsat ner i dem och avloppsvattnet trycktes upp ur ledningarna, ut genom golvbrunnarna i Henrys källare och vidare över golvet.

    Risken för att liknande källaröversvämningar ska hända är större om ledningarna tar emot både regn- och avloppsvatten, vilket en statlig utredning konstaterade redan 2017. Eva Eriksson ledde utredningen:

    – Alltså, det är ju ingen prioriterad fråga, den ligger inte högt på dagordningen därför att det är ingen medborgare som efterfrågade det. Du vinner inget val på avloppssystem, säger Eva Eriksson.

    Allt pekar på att skyfallen och översvämningarna kommer bli fler, men det går att minimera skadorna. Men ingen går säker.

     – Nästa skyfall. Det kan hamna egentligen var som helst i Sverige. Det här är något som alla måste vara beredda på, säger Gustav Strandberg, klimatforskare på SMHI.

  • Om två föräldrars förtvivlade kamp för sina barn, när barnens autism misstolkas som omsorgsbrist.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Redan när Karins och Peters döttrar Ines och Lova var små märkte föräldrarna att de inte var som andra barn.

    – När jag jämförde med de andra barnen i mammagruppen så märkte jag att hon hade mindre driv till social kontakt, inte rörde sig mot de andra barnen, inte jollrade lika mycket och så där, berättar Karin om Ines, den äldsta dottern.

    Men de här olikheterna är inte egentligen något problem – förrän de börjar skolan. Miljön är stökig för Ines och Lova och de mår allt sämre av att gå till skolan. Framför allt Ines stannar att oftare hemma.

    – Det blev mer och mer att hon behövde stänga sig inne i sitt rum. Allt blev liksom svårare och svårare i de här perioderna. Hon blev känsligare och tröttare, säger Karin.

    Socialtjänsten vill omhänderta barnen

    Efter en tid av kontakt med barnpsykiatrin konstateras att döttrarna har högfungerande autism. Trots denna vetskap går det allt sämre i skolan. Karin och Peter vänder sig till socialtjänsten i sin kommun Trosa för att få hjälp och stöd.

    Då börjar socialtjänsten en utredning – och efter ett tag vill de tvångsomhänderta barnen.

    – Det var fruktansvärt verkligen. Just maktlöshetskänslan och att inte, inte…känslan av att lyssna på vår version den finns inte, den existerar inte. Känslan av att tappa kontrollen och känna och tänka och veta vilka konsekvenser deras beslut kan få för våra barn, beskriver Karin.

    Sven Bölte, professor i barn- och ungdomspsykiatrisk vetenskap vid Karolinska Institutet har gått igenom socialtjänstens utredningar om Ines och Lova – och ser flera allvarliga brister, bland annat i delarna som handlar om gränssättning.

    – Om man använder alldeles för mycket av det som kanske andra anser är rimlig uppfostran med gränsdragning kan det lätt vara så inom neuropsykiatri att man får väldigt aversiva, alltså väldigt negativa, reaktioner och sätter på spel hela kontakten man har med sitt barn. Och har man ingen tillgång till sitt barn längre, ingen kontakt med sina barn, då kan man inte uppnå någonting alls. Och det frågan är vad som skulle hända om man bara stängde av en dator, skulle barnet gå till skolan då? Det tror jag inte, och det låter så simpelt att det nästan låter, lite dumt faktiskt, säger Sven Bölte.

    Socialtjänsten i Trosa menade att det handlade om omsorgsbrist hos föräldrarna, men vill inte kommentera det enskilda fallet.

    Experter: Autism misstolkas som omsorgsbrist

    Kaliber har försökt ta reda på vanligt det är att beteendet hos barn med autism misstolkas som omsorgsbrist hos föräldrarna. Men det är svårt att dra några generella slutsatser från de domar vi läser, eftersom den formella orsaken till omhändertagande ofta är omsorgsbrist. Kaliber har dock pratat med flera experter som säger att de ser det här problemet gång på gång. Intresseorganisationen Autism Sverige har de senaste 20 åren sett många liknande fall.

    – Över huvud taget tittar man ofta på saker som är ganska vanligt förknippade med autism. Det kan handla om social kontakt och social ömsesidighet som ju per definition är autism och där man ändå tolkar det som omsorgsbrist hos föräldrarna, säger Mats Jansson, sakkunnig utredare på organisationen.

    Karin, Peter, Ines och Lova heter egentligen något annat. Hör hur det gick i familjen i granskningen.

  • Trots att det finns uppfödare som lagligt avlar fram varghundar med hög procent varg-dna i sig så får de inte berätta det i annonsen när de ska sälja sina valpar. Det kan få farliga konsekvenser. 3/3

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Varghundsuppfödaren Anna Jensen blev polisanmäld när hon skrev i sina valpannonser att hennes djur har nära till sitt “vargursprung”. Samtidigt ställs hon inför ett dilemma när en familj som bor i ett renskötselområde vill köpa en valp av henne.

    Reportrarna fortsätter sin jakt på de snåriga lagar som reglerar avel mellan vilt och tamt.

    Den vilda aveln är en serie i tre delar.

    Serien görs av produktionsbolaget Imperiet Media.
    Reportrar Sophia Djiobaridis och Josephine Freje.

    Slutmix: Emil Drougge

    Producent: Malin Marcko

  • En lucka i lagen gör att man kan ha hundar med hög andel varg i sig helt lagligt. Granskningen visar att det inte går att kontrollera om lagen följs, vilket ansvariga myndigheter inte förstått. 2/3

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Helt lagligt kan du importera varghybrider som har uppemot 95 procent varg-dna i sig för avel.

    Åsa Martinsson och hennes hundar blev attackerade av en varghund i grannskapet. En attack som slutade med sjukhusvård för såväl Åsa som hennes hundar.

    Riona Hansson är en av de som importerar varghundar med högt varg-dna. Hon menar att vissa linjer av de svenska varghundarna är så inavlade att de är som vilddjur som är livrädda för människor.

    Kaliber fortsätter granskningen av aveln av varghundar och visar hur drabbade lämnas utan hjälp, på grund av att lagen inte fungerar.  Den vilda aveln är en serie i tre delar.

    Serien görs av produktionsbolaget Imperiet Media.
    Reportrar Sophia Djiobaridis och Josephine Freje.

    Slutmix: Emil Drougge

    Producent: Malin Marcko