Anneli Dufva Podcasts

  • En av Europas starkaste litterära röster tystnade 2023. Anneli Dufva tecknar i denna essä från 2015 ett porträtt av Dubravka Ugrei. Hon som lämnade sitt land för att värna sin egen yttrandefrihet.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 27/2 2015 som en del i en serie om yttrandefrihet efter terrordåden i Paris och Köpenhamn.

    I sin senaste bok, en essäsamling, betitlad Europe in Sepia skriver Dubravka Ugrešić i essän Manifesto.

    "En gång två zoner åtskilda av en rätt stadig mur så har Europa under loppet av 20 år blivit en kaotisk mega-marknad. Nu finns inga murar och inga koordinater heller; ingen vet var väst är, och inte öst heller".

    Hon, som själv beskriver sig som "en produkt av en socialistisk barndom, Jugoslaviens sönderfall, inbördeskrig, nya pass och brustna identiteter, exil och ett nytt liv i ett västeuropeiskt land".

    ”Dessa små på pålitliga fakta. Stämplarna i passet läggs på hög och förvandlas vid något tillfälle till otydbara linjer. Först då börjar de plötsligt rita upp en inre karta. En karta över det imaginära. Och först då beskriver de i detalj den där omätbara upplevelsen av exilen. Ja, exilen är som en mardröm.”

    Jag har, i min tur, beskrivit henne som att allt hon skriver är färgat av hennes fria hjärnas tolkning av ett Europa format både av krig och sina filosofer.

    För i Dubravka Ugrešić böcker, både romaner och essäer, rör man sig nämligen i Europa, mellan platser. Hon iakttar detaljer på dessa platser- små händelser eller fenomen som tillsammans skapar en lika galghumoristisk som vemodig ton. Hon är pessimist. Kanske bliven med tiden, men hon är det.

    I en annan essä i samma bok står hon och röker på en balkong i Bulgariens huvudstad Sofia, i vad hon beskriver som ett typiskt öst-europeiskt hyreshusområde, där hon är på besök hos en bekant. På balkongen intill får hon syn på en märklig ståltråds-grunka. Hon frågar vad det är och vännen svarar att "Det är min påhittige granne, han jagar duvor med den". Hon frågar vad han ska med duvor till, varpå vännen lakoniskt säger: "Du vet, det är många människor som kämpar här..."

    Hon skriver sedan att hon själv under de år som gått sedan den händelsen blivit betydligt mer pris- och krismedveten, att hon till och med köpt ett antal burkar med kondenserad mjölk. Holländsk kondenserad mjölk. Burkarna är på alla sätt utom ett identiska med dem som i Sovjet kallades zguschenska.

    Skillnaden är att de holländska har ett bäst före-datum

    Och jag kan se henne framför mig, där hon bär hem matkassarna till sin lägenhet i Amsterdam. Jag har nämligen varit där två gånger, för att intervjua henne. Hon bor i ett stort vitt 60-talshus med långa, långa loftgångar, på en gata där det finns både en polisstation och en moské.

    När inbördeskriget i det forna Jugoslavien bröt ut 1991 tog Dubravka Ugrešić stark ställning emot kriget och emot nationalismen. Hon blev då kallad både för förrädare och häxa. Efter en rad offentliga påhopp lämnade hon Kroatien 1993, eftersom hon inte kunde "anpassa sig till den ständiga terrorn och lögnaktigheten i såväl offentligheten, som politiken, kulturen och vardagslivet".

    Livet blev motbjudande när allt var så nedsmutsat  av hat och nationalism och sen blev jag utsedd till en allmänhetens fiende, jag blev utfryst av både mina grannar, vänner och kolleger, sade hon när jag träffade henne år 2004.

    Dubravka Ugrešić hamnade först, sedan hon lämnat sitt hemland, i Berlin, vilket också är den stad som spelar en sorts huvudroll i hennes roman Den ovillkorliga kapitulationens museum. I den är det är 90-tal, det är exil, det är fragment av liv och närbilder på ting som bärare av både minne och tid.

    Något som återkommer även i nästa roman Smärtans ministerium, som däremot utspelar sig i den stad där hon kom att bli kvar, Amsterdam.

    Ett Amsterdam dit bokens huvudperson Tanja kommer för att undervisa i serbokroatiska på universitetet.

    Serbokroatiska, som sen Jugoslaviens upplösning inte längre finns som ett officiellt språk, eleverna också de en grupp forna jugoslaver som nu ska definiera sig både i förhållande till det gamla landets nya länder och förhålla sig till det för dem främmande land där de råkat hamna.

    Och staden Amsterdam, som en plats för glömskan, som Dubravka Ugrešićsäger, där minnena skingras. En skör, drunknande miniatyrstad, byggd på sand - som gjord för att se igenom och för att försvinna i, tänker jag.

    Och när jag besöker henne nästa gång, år 2010, då är det vi istället talar mest om hennes nya hemland Nederländerna och den politiska förändring landet befinner sig i. Då har både filmaren Theo van Gogh och professorn Pim Fourteyn mördats och parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali lämnat landet.  De var alla tre islamkritiska, offentliga personer som genom sina öden kom att bli symbolgestalter, vilka i någon mening legitimerade den islamkritiska hållning som vuxit sig allt starkare i det tidigare så öppna Nederländerna.

    2010 hade Nederländerna därför istället fått en invandringspolitik som var en av de hårdaste i Europa. Bland annat med svåra både språk- och kulturtester för de invandrade. Och Geert Wilders främlingsfientliga Frihetsparti hade blivit tredje största parti i parlamentet.

    Hans teser är enkla, säger hon. Holland ska belöna hårt arbetande människor, stoppa immigrationen, stoppa islam som till skillnad från kristendom är en farlig religion enligt honom. Allt framfört med billig känslomässig retorik, menar Dubravka Ugrešić.

    ”Jag jämrade mig över något lösryckt fragment, en tillfällig melodi som klingade i mitt öra. Ett ansikte som plötsligt visade sig i mörkret. Ett ljud, en ton, en vers, en slogan, en doft en scen.”

    Dubravka Ugrešić talade vidare om den polarisering, den uppdelning i "vi" och "dem",  som alltid funnits, som handlade om judarna på 30-talet och som handlade om muslimerna, då 2010. Behovet dock detsamma - att peka ut den andre.

    Nu, år 2015, vet vi att läget hårdnat ytterligare. Att muslimerna fortsatt är utsatta som grupp, men att nu även de judiska grupperna står inför en ny våg av antisemitism.

    Och i yttrandefrihetens namn - det här är Dubravka Ugrešić - hon som själv flytt sitt land för att värna sin egen yttrandefrihet, hon fortsätter också att tycka att man inte behöver vara politiskt korrekt.

    I essän "Code" i Europe in sepia skriver hon "om den politiska korrekthetens regler hindrar oss från att använda etnicitet, nationalitet, ras, kön eller andra typer av skillnader - alla lika opålitliga i vilket fall som helst - men vi ändå vill ha något att falla tillbaka på, så finns alltid koden." Koden, som hon menar är de skrivna eller oskrivna regler som styr vårt beteende inom olika grupper.

    Hon tror helt enkelt inte på en uppdelning av människor, på en indelning i grupper - därav hennes kritik av mångkulturtanken. Hon menar att den kan bli omvänt rasistisk genom att den förstärker idéen om "den andre" och snarare hindrar integrationen.

    Ja, hon sade det 2010. Hon kanske skulle säga något annat nu - antagligen skulle hon det, eftersom hon är den hon är.

    Jag söker på youtube och jag hittar ett föredrag hon höll i Boston hösten 2013, där hon från en person i publiken får frågan hur hon ser på demokratin Europa.

    Hon svarar långt och vindlande och hon säger att människor är rädda och tysta och att de inte vet hur de ska positionera sig idag, eftersom postionerna är så låsta. Om du som kroat är emot EU, då hamnar du ofrivilligt på samma sida som nationalister och fascister. Det är så lätt att bli etiketterad och så svårt att hitta alternativ.

    Begrepp som demokrati och stat börjar lika malätna flaggor, säger hon, men en typisk drastisk Dubravka Ugrešić-formulering.

    För Dubravka Ugrešić utmanar med sina tvära kast mellan högt och lågt, åsikter och fakta. Och mellan litterära och filosofiska referenser finns också läppstiften, den rumänske taxichauffören i London, gamla amerikanska filmer...

    Det är det som gör henne så intressant.

    Och jag skulle vilja sluta med ett citat. Författaren Steve-Sem Sandberg beskrev Dubravka Ugrešić så här,  2004:

    –Det finns ingen författare jag läst de senaste decennierna som så uppriktigt och så känsligt och smärtfyllt och så gripande tagit pulsen på vår egen samtid.

    Anneli Dufva

  • Med "Natten är dagens mor" fick dramatikern Lars Norén 1982 sitt stora genombrott. Pjäsen hade urpremiär på Malmö Stadsteater, men spelades redan inom ett år även på Dramaten och Göteborgs stadsteater. Norén blev omedelbart känd och erkänd, och hans produktivitet bara fortsatte att växa under åren som följde. Idag kan hans bidrag till svensk litteratur och teater inte överskattas. Men vad är det med den där pjäsen? Natten är dagens mor, tydligt inspirerad av Eugene O’Neills klassiker Lång dags färd mot natt – varför har den spelats så ofta och varför betyder den så mycket för så många? Anneli Dufva med gäster tittar närmare på den lilla familjen med mamma, pappa och två söner, synar deras uppgörelser och diskuterar vad som gör pjäsen till en modern klassiker.

    Gäster i avsnittet är Karin Helander och Mattias Andersson. Karin Helander är professor emerita i teatervetenskap vid Stockholms universitet och mångårig teaterkritiker i Svenska Dagbladet. Mattias Andersson är regissör och dramaturg och konstnärlig ledare vid Dramaten. Dessutom gör skådespelarna Irene Lindh och Per Mattsson en läsning ur pjäsen. Avsnittet spelades in live på Nationalmuseum, i anslutning till Norén-utställningen Stilla liv.

    Samtalsledare: Anneli Dufva.
    Klippning: Lars in de Betou.
    Producent och inspelningsteknik: Magnus Bremmer.

    Verket – en podd om klassiker, produceras av bildningsmagasinet Anekdot i samarbete med Nationalmuseum, Dramaten och Litteraturbanken.
 Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.

  • Med "Natten är dagens mor" fick dramatikern Lars Norén 1982 sitt stora genombrott. Pjäsen hade urpremiär på Malmö Stadsteater, men spelades redan inom ett år även på Dramaten och Göteborgs stadsteater. Norén blev omedelbart känd och erkänd, och hans produktivitet bara fortsatte att växa under åren som följde. Idag kan hans bidrag till svensk litteratur och teater inte överskattas. Men vad är det med den där pjäsen? Natten är dagens mor, tydligt inspirerad av Eugene O’Neills klassiker Lång dags färd mot natt – varför har den spelats så ofta och varför betyder den så mycket för så många? Anneli Dufva med gäster tittar närmare på den lilla familjen med mamma, pappa och två söner, synar deras uppgörelser och diskuterar vad som gör pjäsen till en modern klassiker. Gäster i avsnittet är Karin Helander och Mattias Andersson. Karin Helander är professor emerita i teatervetenskap vid Stockholms universitet och mångårig teaterkritiker i Svenska Dagbladet. Mattias Andersson är regissör och dramaturg och konstnärlig ledare vid Dramaten. Dessutom gör skådespelarna Irene Lindh och Per Mattsson en läsning ur pjäsen. Avsnittet spelades in live på Nationalmuseum, i anslutning till Norén-utställningen Stilla liv. Samtalsledare: Anneli Dufva. Klippning: Lars in de Betou. Producent och inspelningsteknik: Magnus Bremmer. Verket – en podd om klassiker, produceras av bildningsmagasinet Anekdot i samarbete med Nationalmuseum, Dramaten och Litteraturbanken.
 Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.

  • Henrik Ibsens pjäs ”Ett dockhem” slog ned som en bomb i det skandinaviska kulturlivet, när den publicerades i december 1879. Snart uppfördes dramat om hemmafrun Nora, som lämnar man och barn för att skapa sig ett eget liv, på scener över hela världen. Går det för oss idag att förstå hur provocerande dramat var i sin samtid? På vilket sätt förändrade "Ett dockhem" den nordiska dramatiken? Hur påverkade den Ibsens eget liv? Och hur har Nora-rollen utvecklats med tiden? Teaterhistorikerna Karin Helander och Dag Kronlund gästar klassikerpodden Verket och diskuterar världsdramatikens mest spelade pjäs.

    Samtalsledare: Anneli Dufva.
    Klippning: Urban Göranson.
    Ljudproduktion: Henrik Nordgren.
    Producent: Magnus Bremmer.

    Verket – en podd om klassiker, produceras av bildningsmagasinet Anekdot i samarbete med Nationalmuseum, Dramaten och Litteraturbanken.
 Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.

  • Henrik Ibsens pjäs ”Ett dockhem” slog ned som en bomb i det skandinaviska kulturlivet, när den publicerades i december 1879. Snart uppfördes dramat om hemmafrun Nora, som lämnar man och barn för att skapa sig ett eget liv, på scener över hela världen. Går det för oss idag att förstå hur provocerande dramat var i sin samtid? På vilket sätt förändrade "Ett dockhem" den nordiska dramatiken? Hur påverkade den Ibsens eget liv? Och hur har Nora-rollen utvecklats med tiden? Teaterhistorikerna Karin Helander och Dag Kronlund gästar klassikerpodden Verket och diskuterar världsdramatikens mest spelade pjäs. Samtalsledare: Anneli Dufva. Klippning: Urban Göranson. Ljudproduktion: Henrik Nordgren. Producent: Magnus Bremmer. Verket – en podd om klassiker, produceras av bildningsmagasinet Anekdot i samarbete med Nationalmuseum, Dramaten och Litteraturbanken.
 Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.

  • Författaren John Ajvide Lindqvist blev ofantligt förtjust när han för första gången läste pjäsen "I väntan på Godot" av Samuel Beckett en entusiasm som består: "Han ekar genom en hel del som jag skrivit."

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    SAMUEL BECKETT SKREV "I VÄNTAN PÅ GODOT" – EN AV VÄRLDSDRAMATIKENS MEST SPELADE PJÄSER

    Samuel Beckett (1906-1989) föddes i Dublin, Irland. Han växte upp i välbeställd familj, studerade bland annat franska och bosatte sig så småningom i Paris där han blev vän med James Joyce och andra inom det modernistiska avantgardet. Beckett skrev först kritik, essäer och noveller. 1938 romandebuterade han med "Murphy" efter att ha refuserats 42 gånger. Under kriget gick Beckett med i den franska motståndsrörelsen. Därefter skrev han raskt flera verk, både romaner och dramatik, och tog platsen som en av tidens mest originella författare. Han struntade i sådant som handling och platser, istället skrev han långa inre monologer om människans ensamhet och tillkortakommanden, ofta absurt och tragikomiskt. Han fick Nobelpriset 1969, men skydde all offentlighet och priset hämtades av hans förläggare.
    Samuel Beckett dog 1989, 83 år gammal.

    JOHN AJVIDE LINDQVIST ÄR DEN SVENSKA SKRÄCKLITTERATURENS MÄSTARE

    Författaren John Ajvide Lindqvist skriver romaner, noveller och manus för både TV och film – ofta med skräcktema – och han debuterade 2004 med vampyrromanen "Låt den rätte komma in". Den blev en formidabel succé som såldes till 30 länder. 2008 hade filmen, i regi av Tomas Alfredson, premiär och den blev hyllad av kritiker och publik. Den fick flera priser och belönades med bland annat fem Guldbaggar, där John Ajvide Lindqvist tog hem priset för Bästa manus. "Hanteringen av odöda", "Himmelstrand", "X: den sista platsen" och "Vänligheten" är några av alla framgångsrika romaner han skrivit, novellen "Gräns" filmades av Ali Abbasi 2018 och vann pris för bästa film på Guldbaggegalan 2019. Johan Ajvide Lindqvist har också skrivit dramatik och fick fina recensioner för bland annat "De obehöriga" på Stockholms stadsteater Kulturhuset 2019. I romanen 2022 gavs romanen "Verkligheten" ut, där han ger sig på influerarkulturen och gör skräck av realityserier på tv.

    I avsnittet medverkar också Anneli Dufva, dramaturg på Dramaten och mångårig medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion.

    GUNNAR BOLIN – KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIO

    Programledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: "Hovjuvelerarens barn" och "Bibliotekarien i Magdeburg".

    Producent: Maria Götselius

  • Sex. Våld. Klassförakt. Och undertryckt homosexualitet. Dramatikern Tennessee Williams sparade inte på krutet i sin klassiska pjäs Linje Lusta – eller A Streetcar Named Desire, som den heter i original. Pjäsen hade urpremiär på Broadway 1947, men är mest känd i filmatiseringen av samma uppsättning från 1952, med Vivien Leigh och Marlon Brando i huvudrollerna som Blanche Dubois och Stanley Kowalsky. Pjäsens uppsättningshistoria präglas av både misogyni och starka kvinnoroller, rasism och homofobi likaväl som banbrytande gestaltningar av sexualitet. Tennessee Williams är den mest spelade amerikanska dramatikern, och var under en längre tid en av de mest spelade dramatikerna i Sverige. Klassikerpodden Verket diskuterar en av 1900-talsdramatikens viktigaste och mest komplexa verk.

    Gäster är teaterhistoriken Dirk Gindt och regissören Stefan Larsson. Dirk Gindt är professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet och författare till boken "Tennessee Williams in Sweden and France", 1945-1965 (Bloomsbury Methuen Drama, 2019). Stefan Larsson är regissör, skådespelare och teaterchef vid Den Nationale Scene i Bergen, Norge.

    Samtalsledare: Anneli Dufva.
    Producent: Magnus Bremmer.

    Verket – en podd om klassiker, produceras av bildningsmagasinet Anekdot i samarbete med Nationalmuseum, Dramaten och Litteraturbanken.
 Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.

  • Sedan september 2021 har klassikerpodden Verket diskuterat mästerverk ur kulturhistorien med forskare, historiker, konstnärer och författare. I samarbete med Nationalmuseum och Litteraturbanken har klassiker från litteraturens och konstens värld stått i fokus. Men nu växer Verket. Från och med idag ansluter Sveriges nationalscen för dramatik, Kungliga dramatiska teatern, till klassikerpodden Verket. I avsnitten kommer ledande teaterhistoriker, regissörer och skådespelare att diskutera några av teaterhistoriens mest klassiska pjäser, både äldre och modernare. I podden bjuds också smakprov på legendariska uppsättningar som bidragit till pjäsernas klassikerstatus.

    Samtalen leds av Anneli Dufva, dramaturg och redaktör på Dramaten, tidigare mångårig medarbetare på Sveriges Radio och kulturjournalist specialiserad på litteratur, dramatik och kritik. Här hör du henne berätta mer om vad lyssnarna kan vänta sig av Dramatens bidrag till klassikerpodden Verket – i samtal med Magnus Bremmer, redaktör för bildningsmagasinet Anekdot.

  • Sex. Våld. Klassförakt. Och undertryckt homosexualitet. Dramatikern Tennessee Williams sparade inte på krutet i sin klassiska pjäs Linje Lusta – eller A Streetcar Named Desire, som den heter i original. Pjäsen hade urpremiär på Broadway 1947, men är mest känd i filmatiseringen av samma uppsättning från 1952, med Vivien Leigh och Marlon Brando i huvudrollerna som Blanche Dubois och Stanley Kowalsky. Pjäsens uppsättningshistoria präglas av både misogyni och starka kvinnoroller, rasism och homofobi likaväl som banbrytande gestaltningar av sexualitet. Tennessee Williams är den mest spelade amerikanska dramatikern, och var under en längre tid en av de mest spelade dramatikerna i Sverige. Klassikerpodden Verket diskuterar en av 1900-talsdramatikens viktigaste och mest komplexa verk. Gäster är teaterhistoriken Dirk Gindt och regissören Stefan Larsson. Dirk Gindt är professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet och författare till boken "Tennessee Williams in Sweden and France", 1945-1965 (Bloomsbury Methuen Drama, 2019). Stefan Larsson är regissör, skådespelare och teaterchef vid Den Nationale Scene i Bergen, Norge. Samtalsledare: Anneli Dufva. Producent: Magnus Bremmer. Verket – en podd om klassiker, produceras av bildningsmagasinet Anekdot i samarbete med Nationalmuseum, Dramaten och Litteraturbanken.
 Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.

  • Sedan september 2021 har klassikerpodden Verket diskuterat mästerverk ur kulturhistorien med forskare, historiker, konstnärer och författare. I samarbete med Nationalmuseum och Litteraturbanken har klassiker från litteraturens och konstens värld stått i fokus. Men nu växer Verket. Från och med idag ansluter Sveriges nationalscen för dramatik, Kungliga dramatiska teatern, till klassikerpodden Verket. I avsnitten kommer ledande teaterhistoriker, regissörer och skådespelare att diskutera några av teaterhistoriens mest klassiska pjäser, både äldre och modernare. I podden bjuds också smakprov på legendariska uppsättningar som bidragit till pjäsernas klassikerstatus. Samtalen leds av Anneli Dufva, dramaturg och redaktör på Dramaten, tidigare mångårig medarbetare på Sveriges Radio och kulturjournalist specialiserad på litteratur, dramatik och kritik. Här hör du henne berätta mer om vad lyssnarna kan vänta sig av Dramatens bidrag till klassikerpodden Verket – i samtal med Magnus Bremmer, redaktör för bildningsmagasinet Anekdot.

  • P1 Kultur på plats sänder från gotländska Närsholmen och vänder blicken mot nordost och Tove Janssons övärld i Finska viken. Där skrev hon bland annat Sommarboken som fyller 50 år i år. Sommargotlänningarna Anneli Dufva och Håkan Östlundh medverkar.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Programledare: Måns Hirschfeldt
    Producent: Estrid Holm

  • Idag bjuder vi på ett porträtt av filmregissören Jane Campion, en mästare på att skildra tystnad i film. Vi har också sett hennes senaste film, "The power of the dog".

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    BOKEN OM HILDEBRAND BESKRIVER EN TYSTNADSKULTUR

    I den nya boken "G som i gärningsman" av Sören Karlsson och Deanne Rauscher framkommer att filmregissören Staffan Hildebrand utnyttjat unga pojkar sexuellt. P1 Kulturs kritiker Felicia Frithiof har läst boken och berättar hur författarna tecknar en bild av en tystnadskultur som möjliggjorde övergreppen.

    INGET NYTT I DOKUMENTÄREN "PRIZE OF SILENCE" OM JEAN-CLAUDE ARNAULT OCH SVENSKA AKADEMIEN

    Hösten 2017 vittnade 18 kvinnor i Dagens Nyheter om att de kränkts sexuellt av den s k kulturprofilen. En publicering som ledde till såväl rättsliga följder som att Svenska Akademien rämnade av inre motsättningar. På söndag är det premiär för en ny dokumentärserie om händelseförloppet, "Prize of silence", som visas på Viaplay. Vår kritiker Gunnar Bolin har tjuvtittat och är inte imponerad.

    VI ÅKER TILL OSLO OCH LUKTAR PÅ KONSTEN

    Kan man lukta sig fram till konstnärlig kvalitet? På konstmuseet Astrup-Faernley i Oslo visas just nu en utställning som kretsar kring luktsinnet. Det är konstnären Sissel Tolaas som utforskat dofternas värld i nästan 30 års tid och nu fått sin hittills största utställning här. P1 Kulturs konstkritiker Mårten Arndtzén åkte till Oslo för att sniffa kultur. 

    SKRIVANDET VAR HENNES BILJETT UT FRÅN MENTALSJUKHUSET

    Dagens klassikeressä handlar om författaren Janet Frame och hennes självbiografiska trilogi "En ängel vid mitt bord", tecknad av Anneli Dufva. Där beskrivs bl a filmregissören Jane Campions möten med Janet Frame, och hur Campion efter Janet Frames död 2004 beskrev henne med orden: "Hon var inte ensam, hon var fri."

  • Känd blev Janet Frame med sin självbiografiska trilogi som brukar kallas "En ängel vid mitt bord". Hon skrev den i början av 80-talet när hon återvänt till Nya Zeeland efter en tid i Europa.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    "En ängel vid mitt bord" har också filmatiserats av Jane Campion 1990. Framgången för filmen är en förklaring till att Janet Frames liv nästan är mer känt än hennes verk.

    Författaren Janet Frame föddes 1924 på Nya Zeeland och växte upp under enkla omständigheter. Hon var studiebegåvad och fick stipendium för att studera till lärare, blev färdig med studierna men fick aldrig något lärarjobb.

    Istället blev hon felaktigt diagnostiserad med schizofreni och kom att tillbringa åtta år på mentalsjukhus. Under den tiden skrev hon sin första novellsamling - "Lagunen" - vilken också gav henne ett litterärt pris, något som i sin tur bidrog till att hon så småningom blev utskriven från sjukhuset.

    Hon nämndes ofta som en kandidat till Nobelpriset i litteratur, men hon dog 2004 och hann aldrig få det.

    Anneli Dufva har gjort dagens Klassiker, där vi bland annat hör Janet Frame själv i en intervju gjord av radion på Nya Zeeland på 80-talet.

    En Klassiker från 2010.

  • Författare, 79 år. Född och bosatt i Stockholm. Tidigare Sommarvärd 1979, 1982, 1984.

    Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.

    I sitt fjärde Sommar i P1 talar författaren Agneta Pleijel om skrivande, läsande och musikens betydelse och om hur minnen ur livet vecklar ut sig när man skriver ner dem.

    Agneta Pleijel deklarerar tidigt i sitt sommarprogram om att hon tänker prata om fiktion, om skrivande, läsande och konst i många former. Pleijel, som själv säger att hon är förvånad över att hon hunnit bli 79 år gammal, konstaterar att man genom att skriva ner sina minnen, plötsligt upptäcker mer och mer av sitt eget jag.

    Hon uppmanar alla att skriva, för att fånga livet och genom texten få lära känna sig själv bättre, hon låter musiken i programmet vävas in i berättelsen och funderar också en hel del kring musikens betydelse i skapandet och livet.

    Agneta Pleijel pratar både om skrivandet som yrke och om litteratur och läsandet som konst. Hon pratar om det magiska som inträffar när man sätter sig ner och börjar skriva och om hur texterna växer fram som ett sätt att ta reda på något hon inte vet. Hon refererar till andras filosoferande om litteratur och citerar den schweiziske författaren Peter Bischels som bland annat sagt att ”litteraturen måste ha lov att syssla med obetydligheter”.

    Pleijel berättar också om de självbiografiska inslag som finns i hennes romaner, om svårigheterna med att skriva om sig själv och om ifrågasättandet av de egna minnena. I den senaste romanen Doften av en man berättar hon bland annat om studentlivet i 60-talets Göteborg och ojämlikheten hon upplevde, framförallt i frågor om sexualitet. Hon konstaterar att hon hade svårt att acceptera kvinnans underordning och att de insikter hon fick gjorde henne till en både ilsken och envis person, och så slår hon ett slag för den fortsatta kampen om jämställdhet mellan könen.

    Sedan vindlar programmet vidare i resonemang kring sanning och fiktion, om verkliga minnen och om sådana som uppstår först när de skrivs ner, hon snuddar vid en del samtidsfrågor men landar till sist i ett resonemang om tid och åldrande och om vikten att ta sig tid att lyssna och tänka.

    Om Agneta Pleijel

    En av våra mest framstående författare. Den senast utkomna självbiografiska boken Doften av en man uppmärksammades stort liksom den första memoardelen Spådomen.

    Har fått Svenska Akademiens nordiska pris bland många andra utmärkelser. Det stora genombrottet kom med romanen Vindspejare. Givit ut tre diktsamlingar och nio romaner som är översatta till en rad språk.

    Varit kulturchef på Aftonbladet, ordförande för Svenska PEN och professor vid Dramatiska Institutet.

    Är en aktiv samhällsdebattör. Älskar cirkusar och djurparker.

    Producent: Anneli Dufva

  • JOURNALIST. Prisade journalisten Negra Efendi berättar i sitt Sommar om hur det var att komma till Sverige på 90-talet och om hur hon idag tar hjälp av sin inre Zlatan när hon möter orättvisor.

    Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.

    Författaren och journalisten Negra Efendić tilldelades Stora Journalistpriset i kategorin Årets berättare för sin bok Jag var precis som du. Boken handlade till stora delar om hennes flykt från Bosnien på 90-talet och livet i Sverige. Så gör även bitar av hennes Sommar program, där vi även får bekanta oss med Negra Efendićs inre Zlatan. En resurs hon tar fram när hon bemöter vardagsrasism eller personer som underskattar henne.

    ”Jag önskar också att min inre Zlatan varit med mig den där gången utanför pappersåtervinningen i ett bostadsrättsområde på Lidingö då en okänd tant frågade vem jag städar hos.”

    Om Negra Efendić

    Vann Stora Journalistpriset förra året i kategorin Årets berättare för den självbiografiska reportageboken Jag var precis som du om flykten från Bosnien som elvaåring och uppväxten i Sverige.

    Tilldelades 2014 Wendelapriset för reportaget Eko av hat om den rasism och nazism hon mötte som ung flicka i skolan i Huskvarna. Arbetar idag på Svenska Dagbladet med migrations- och integrationsfrågor som specialområden.

    Fick första sommarjobbet på Borås tidning när hon sa att hon hade körkort. Det hade hon inte.

    Producent: Anneli Dufva