David Bowie Podcasts

  • Vi diskuterar på förekommen anledning fenomenet att rockmusiker på ålderns höst ofta transfromeras till tanter, gången när David Bowie fick en godisklubba i ögat och ett mediokert förslag för att få kulturen på fötter. Svindyra konsertbiljetter kommer på agendan och så har en av oss så väl gått på fantastisk konsert som dabbat sig inför en legend.

    Dessutom har Ricky Holmquist lyssnat på Molly Sandén och Jason Isbell medan Mikael Mjörnberg snöat in på the one and only Tool.

    I vårt hiss och diss-segment ”hög och mög” sågar vi snikna artister som vill lura unga tjejer på barnbidraget och hyllar alla som fyllde konsertlokaler i veckan.

    Musiken som diskuteras i avsnittet hittar ni här: https://open.spotify.com/playlist/7hxvBH7pjR724d9zNYgEV5?si=d8c50126ec254b9d

    Vinjettfoto: Martin Wilson (https://www.facebook.com/fotografmartinwilson)
    Vinjettmusik: Systemet (https://www.facebook.com/systemetmusic)

  • Navid pratar med författaren, journalisten och mörkrets furste Cyril Hellman om varför han stör sig på Jens Liljestrand, gängkriget i Göteborg och varför han fick en tavla värd flera miljoner från David Bowie.

    Vill du höra hela samtalet? Gå in på www.patreon.com/hurkanvi och bli Patreon.
    Har du inte råd att bli Patreon? Hör av dig till oss på hej@hurkanvi.se så löser vi det.
    Gillar du det Hur kan vi? gör och vill stötta med en engångssumma så swisha till 123 124 77 33.

    Vill du boka Navid som samtalsledare, moderator eller föreläsare?
    Gå in på www.navidmodiri.com/boka

    För att fortsätta samtalet, gå med i gruppen "Hur kan vi? - Eftersnack" på Facebook:
    https://www.facebook.com/groups/hurkanvi
    Alla avsnitt av podden och kontaktuppgifter hittar du på https://www.hurkanvi.se.

  • I mitten av nittiotalet var Wannadies så stora i England att många knappt fattade att de var svenska. När engelska och skotska indieband spelade mot varandra på Wembley, i samband med EM 1996, fick sångaren Pär Wiksten spela i samma lag som Primal Scream och Teenage Fanclub. Pär och keyboardisten Christina Wiksten pratar också om hur de fått sitt förhållande att fungera i 34 år, om Wannadies comeback efter ett nästan 20 år långt uppehåll, om det sena åttiotalets indiescen i Skellefteå, om att älska Sex Pistols "God save the queen" och sedan skriva "You and me song" som spelades på Prins Williams bröllop och om att tacka nej till att vara förband åt David Bowie.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Magi, kåpor, mystiska riter - och ständiga konflikter. Order of the Golden Dawn lade grunden för en viss Aleister Crowleys märkliga liv, men också för många nutida ritualer och slutna sällskap. Gäst är Fredrik Gregorius, religionsvetare vid Linköpings Universitet. Tillsammans med programledaren Soraya Hashim pratar han om varför David Bowie sjunger om gruppen. Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices

  • Glamrocken dök upp i början av 70-talet och höll sig i ungefär fem år. Slade, David Bowie, Marc Bolan och inte minst Sweet bidrog till att paljetter, platåskor och glittrigt smink intog såväl skivlistor som livescener. Med Ballroom Blitz, Action och Set me free gjorde Brian, Mick, Andy och Steve sig kända för högoktanig stämsång, sirener och virvelpirvel. Men vilken betydelse har de haft för estetik, egentligen? Dessutom: vittnesmål från inte mindre än tre livegig! Och quiz! Let’s lyssna!

    Förkovringslänkar
    Sweet:
    https://en.wikipedia.org/wiki/The_Sweet

    Glamrock:
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Glamrock

    Estetik:
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Estetik

  • Det halvgamla är alltid det mest urmodiga och få värnar om 1980-talsarkitekturen. Kulturredaktionens Katarina Wikars reser tillbaka till tidens byggnader och tar farväl.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i november 2020.Inget årtionde är estetiskt så nedvärderat som 1980-talet med sina solkiga pastellfärger och låga glastak men kanhända kan det komma en framtid då någon bestämmer sig för återupprätta det.Innan dess ska jag försöka berätta vad decenniet var för något för er som är för unga för att minnas eller er som av en eller annan anledning har förträngt det. Jag var nämligen ung på åttiotalet och sen aldrig mer.Åttiotalet var helt analogt. Vi skrev på elektriska skrivmaskiner och vände på vinylskivor. Inne i tjockteven flimrade en snedställd rockvideo från MTV. Fotografier skulle helst vara i svartvitt och sneda de med för att visa att de var en bild och inte verkligheten. Det var kallt krig och Berlinmuren. Om man var arbetslös skulle man skriva ordet arbetslös för hand 100 gånger i rad på rosa kort. Sen kunde det hända att man fick ett beredskapsjobb. Palme blev skjuten och Tjernobyl blåste radioaktiva vindar över oss. Mot andra halvan av åttiotalet avreglerades finansmarknaden i Sverige och yuppien blev en symbol för den nya tiden. Vi lärde oss ord som postmodernism och försökte läsa Walter Benjamins Passagearbetet och Derrida. Orden för åttiotalet var fragment och mellanrum.Detta bara som bakgrund för nu ska vi koncentrera oss på arkitekturen. Den blir ofta inte synlig förrän efteråt. På åttiotalet bodde få unga i åttiotalshus. När jag flyttade till Stockholm 1983 fick man gå på utlagda bräder över ett lerigt träsk som senare skulle bli det nya bostadsområdet Södra Station, byggt på sjöbotten. Detta var fortfarande stadens utkant. Fyllefarbröderna sov i sandcontainrar längre bort på Ringvägen.I antologin Tio byggnader som definierade 1980-talet är förstås Södra station med. Området skulle bli stadens renässans, skriver Rasmus Waern. Ett postmodernt bostadsområde. Det var arkitekturens mest förvirrade tid. Den katalanske arkitekten Bofills båge skulle bli ett palats åt minnena. Futuristisk klassicism möta nymodernism. Vissa kallade det kulissarkitektur och Henning Larsens skyskrapa vid Medborgarplatsen blev både kortare och tjockare än planerat och fick namnet Haglunds pinne efter stadsbyggnadsrådet. Och länge luktade det korv från KF:s korvfabrik på hörnan.Nu står området där mitt på Södermalm, och det har åldrats snabbare än den omkringliggande sekelskiftsarkitekturen, ja, snabbare än 60-talshusen strax intill. Åttiotalets pastellfärger blev fort solkiga slår det mig, och de höga portalerna riktiga blåshål trots alla ambitioner. David Bowie hade konsert på Ullevi 1983, och hårdblonderad i en aprikosfärgad eller var det mintgrön alldeles för stor kostym med axelvaddar ville han få oss att dansa. Man kan säga att tidens arkitektur var ungefär likadan.Mycket av det storskaliga som uppfördes gjordes för ett samhälle som snart inte skulle finnas längre. Posten var fortfarande ett hus och ett statligt verk. Man gick till ett postkontor, gärna stort och ljust och modernistiskt och stod i kö för att köpa frimärken och betala räkningar. Och 1983 byggdes det största posthuset av dem alla i Solna, Tomteboda postterminal mellan motorvägen och järnvägsspåren. I grå betong med 106 000 kvadratmeter golvyta och funktionerna synliga från utsidan. Sedan försvann Posten men vart tog den vägen? I dag är den en lucka i matbutiken, en dröm.Kvar som ett ekande minne står den där, den gigantiska postterminalen i Tomteboda, ett minne av den ideologiska gräns som gick rakt genom åttiotalet, och som Dan Hallemar börjar arkitekturboken med att peka på. Den första halvan av decenniet lever kvar i postproggen, husockupationerna, trädkramarna. Bomässan i Upplands Väsby 1985 slog ett sista slag för det småskaliga, för grannskapstanken och kollektivhusen. Sen kom avregleringen av finansmarknaden, innerstäderna som legat halvt i träda blev investeringsobjekt, skillnaderna mellan de som äger och de som hyr slutligen en avgrund.Och vid vägkanterna står den gamla framtiden kvar. Det var på sent åttiotal alla dessa köpcentrum utmed motorvägen slog upp portarna efter amerikansk förebild. Bilen var inte det allra nyaste men skulle ha sin rättmätiga plats. Motorhotell med integrerade bensinmackar och inglasade shoppingstråk bredvid en gigantisk parkering. Eurostop hette den utanför Jönköping. Och Eurostop hette fler. De var också en effekt av avregleringen, den nya lättheten att låna pengar, spekulationen i fastigheter innan nittiotalskrisen gjorde att många konkade och andra inte ens hann byggas innan tidsandan ändrades och innerstadens husockupanter sopades bort av nyurbanismen och bostadsrättsomvandlingarna.Atrium var ett riktigt åttiotalsord. Inglasade balkonger och innergårdar. Solna glasade in hela sitt gamla centrum. Även SAS Frösundaviks stora glasade kontorsbyggnader står som ett monument över en era där flygbolagen hörde till samhällets mest innovativa. Nya kontoret halvvägs till Arlanda var stort som sex fotbollsplaner. Glasväggar för den nya synliga kontorsmänniskan. SAS-chefen skrev en bok som hette Riv pyramiderna och bytte första klass mot business class. Framtiden var global 1989, kan man läsa, kan jag minnas. Världen öppnade sig. Berlinmuren föll. Det var bara att sätta sig i ett flygplan utan dåligt samvete - om än bakom skynket.Det kan te sig svårt att återupprätta åttiotalet med alla glastak, tron på flyget och bilen och shoppingen, kanske en och annan arkitektritad villa i linoljefärg slinker igenom tidsfiltret. Även det genomtänkta med ambitioner för alla - som Tensta Gymnasium - har tvingats stänga. Kontorshus från den tiden rivs i allt större omfattning. Det halvgamla är alltid det mest urmodiga, och här talar vi lågt i tak och bleknad pastellbetong.Flera av mina vänner bor i åttiotalshus och säger sig trivas så visst kan här också skapas hemkänsla. Jag bodde en gång efter en separation i ett tegelhus med mycket små fönster från oljekrisens tid och hatade de melerade linoleummattorna, lyhördheten och aprikosväggarna och hade till slut många män från miljöförvaltningen i garderoben som lyssnade efter lågfrekvent buller. Ett pojkvänsembryo i Berlin med Walter Benjamin-komplex hade en gång sagt att min aura var trasig. Så det kanske inte var bostaden som brast, det kanske var jag.Strax söder om söder i Stockholm står i alla fall det som kommer att bli den slutliga åttiotalsruinen, den sneda svartvita minnesbilden en molnig dag. Globen. Invigd 1989 och redan samma år var påven där och höll en mässa för 16 000 personer. Globen är ett tomt tecken redo att fyllas, sa någon inläst på poststrukturalismen, då det begav sig. Och när coronapandemin sedan gjorde Globen till ett tomt tecken som inte ens gick att fylla såg jag hur övergivenhetens tryck förvandlade den till en gigantisk knycklig golfboll. Hej då, åttiotalet.Katarina Wikars, medarbetare på KulturredaktionenLitteraturTio byggnader som definierade 1980-talet, Arkitektur Förlag. Skribenter bl.a Dan Hallemar, Emelie Karlsmo, Rasmus Waern, Frida Rosenberg, Helena Mattson

  • Först och främst tack för alla donationer!!

    Showtiteln till trots kommer detta inte handla om hur det var bättre förr på Lokets tid, däremot kommer det bli mycket musik och till vår hjälp har vi med oss publikfavoriten Henrik som tillsammans med Chris kommer prata om musik, lyssna på musik, och inget annat än just det. Som ett sommarprat minus de ointressanta utläggningarna om något småborgerligt livsäventyr.

    Ni hittar Henrik här https://twitter.com/HenrikJonasson3

    Låtlistan i ordning:

    The Smiths - Still ill
    David Bowie - Five years
    Lil Peep - We think too much
    Veronica Maggio - Hela huset
    Inch Blue - Wailing wall
    Yapoos - not dead luna
    Pinkshinyultrablast - Wish we were
    Morrisey - First of the gang to die
    Boy Harsher - The look you gave
    Gigi D'Agostino - L'Amour Toujours

    Bli en månadsgivare https://patron.podbean.com/vitapillret
    SWISH: 079-313 72 88
    Bitcoin: 37NusdrM1ooJyt9tinR2fiYvbEgsDSSXwo
    Etherum: 0xAab50798F9741a9D674e212Ee2091dCB5843De0D
    Vita Pillret: https://www.spreaker.com/show/vita-pillret
    E-mail: altnorden@tutamail.com
    Telegram: https://t.me/altnorden

  • Låtlista:Die Mauer – Ebba grön, Little Willie John – Peter LeMarc, Still Haven’t Found What I*m Looking For – U2, Egoist – Kent, Don’t Stop Believin’ – Journey, Life On Mars – David Bowie, Sound Of Silence – Simon and Garfunkel 

  • Det här är berättelsen om en flyktingkille från Zanzibar som bestämmer sig för att bli rockstjärna och under sitt korta liv lyckas lägga hela världen för sina fötter.

    Det står 70.000 förväntansfulla människor inne på Wembley Stadium i nordvästra London. Solen lyser och luften kokar. Klockan är bara tolv på dagen och publiken vet inte riktigt vad dom ska förvänta sig, men i efterhand kommer dom att förstå att dom har varit med om något historiskt.Den 13 juli 1985 samlas artisteliten i London och Philadelphia för Live Aid. En 16 timmar lång livesänd välgörenhetskonsert, för att samla in pengar till svältkatastrofen i Etiopien.I lineupen finns artister som David Bowie, Madonna och Wham, men det är inte nån av deras framträdanden som det i efterhand kommer att pratas om. Det är nämligen ett helt annat band som oväntat stjäl hela showen, ett band som många tycker är lite passé.Iklädd ett vitt linne, tajta stentvättade jeans och sin karakteristiska mustasch, struttar Freddie Mercury och hans bandkompisar i Queen in på den stora scenen. Han är nervös. Queen har spelat på otaliga enorma arenor, men den här gången är det inte deras egna lojala fans som står framför scenen. Freddie småspringer fram till den svarta flygeln och när han spelar dom första tonerna till Bohemian Rhapsody så exploderar folkhavet inne på arenan.Under dom följande 20 minutrarna så släpper han inte publiken ur sitt grepp. Faktum är att han verkar kunna dirigera dom till vad som helst. Och det är inte bara konsertbesökarna inne på Wembley Stadium som förtrollas av Freddie Mercury. Backstage stannar all aktivitet upp, och framför tv-apparater runt om i världen konstateras det att inget annat band kom i närheten av Queen den här dagen.Och tur var väl det. För framträdandet på Live Aid får folk att glömma att Freddie Mercury och Queen bara året innan var paria i hela musikvärlden, efter att ha gjort hårt kritiserade spelningar i apartheidstaten Sydafrika. P3 Musikdokumentär om Freddie Mercury handlar om att aldrig be om ursäkt för den man är, gränslösa musikaliska samarbeten och 80-talets AIDS-epidemi. Dokumentären är gjord av Joanna Korbutiak år 2021. Producent: Hanna Frelin Exekutiv producent: Axel Winqvist Tekniker: Fredrik Nilsson P3 Musikdokumentär görs av Tredje Statsmakten Media.Ljudklipp i dokumentären kommer från dokumentärfilmerna Freddie Mercury: The Great Pretender och Freddie Mercury: The Untold Story, journalisten David Wiggs intervjuer (åren 1984-87), videoklipp av filmarna Rudi Dolezal och Hannes Rossacher, Live Aid 1985, Queen Live at Wembley 1986, Queen Hyde Park 1976 och youtubekontot RAMADHAN KHAMIS.

  • Tony J och Peter B - trädgårdssveriges David Bowie och Iggy Pop snackar om trädgårdens väggar - häckarna.

    Smider också planer för sin Tetris Trädgård som rysligt snart skall ha premiär på Vår trädgård Göteborg på Åbymässan - redan på fredag faktiskt.

    Stämning god, humöret på topp.

    Trevlig lyssning!

  • REGISSÖR, MUSIKER. Regissören Johan Renck talar om fåfänga, bekräftelsebehov och kreativitetens drivkrafter i sitt Sommar.

    Regissören Johan Renck talar om hur fåfängan drivit honom till osannolika erfarenheter, om behovet av bekräftelse och om den näring han fick som ung genom att läsa allt från Svenska Folksagor till Dostojevskij. Han talar om natten och mörkrets betydelse och behovet av verklighetsflykt. Vi får höra hans tankar om karriären som musiker, och hur han söker sig vidare till filmande. Han talar också om mötet med en britt med döden i bakfickan och hur han kom att samarbeta med David Bowie i slutet av Bowies liv.Om Johan RenckRegisserat flera avsnitt av de uppmärksammade tv-serierna Breaking Bad, The Walking Dead, Halt And Catch Fire och Bates Motel, samt pilotavsnitten till Vikings, Bloodline och senast nya serien Shut Eye som har premiär i höst. Aktuell med BAFTA-nominerade miniserien The Last Panthers. Har också gjort långfilmen Downloading Nancy, svenska miniserien Ettor och Nollor och ett stort antal musikvideor till artister som Madonna, New Order, The Streets, Suede och The Libertines.Regisserade David Bowies omtalade sista videor, Blackstar och Lazarus, där världsstjärnan tog ett suggestivt farväl. Även gjort en rad reklamfilmer åt stora modehus, som Chanel, Fendi, Givenchy, Yves Saint Laurent och Valentino.Gjorde tre album i början av 90-talet under artistnamnet Stakka Bo och hade en stor hit i Europa med låten Here we go.Är utbildad civilekonom vid Handelshögskolan i Stockholm.Producent: Håkan Lahger

  • Det svåra tvåhundratolfte avsnittet med musikern Björn Ulvaeus. Vi pratade om hur det känns att bli intervjuad för sexhundrasjuttielfte gången, träning, jantelagen, Västervik, David Bowie, döden, start-ups, hans egna eftermäle, tålamod, Mamma Mia - The Party, om att bli ett museiföremål, bostadsmarknaden, Richard Dawkins och givetvis om när han sågades så vid fotknölarna av New York Times att han vaknade upp med dödsångest på ett hotellrum i New York. Producent David Mehr Distribution: Acast. (För Android här! Och i App store här!)

    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.