Ivan Garcia Podcasts

  • Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

    Bogotá, onsdag.Jag vill att ni följer med mig till en plats i den colombianska huvudstaden, att ni blundar och försöker föreställa er den plats där jag för några veckor sen spelade in det ljud ni kan höra om ni lyssnar på denna krönika.Det är tidigt på morgonen, inne i den stora lokalen finns cirka 250 personer.De allra flesta sitter på väl uppradade stolar, många håller blekbruna lappar mellan fingrarna och stirrar in mot mindre tv-skärmar som skruvats fast på gröna pelare över hela lokalen.Jag andas in och lukten av sprit, handsprit, den som vi vant oss att använda de senaste pandemi-åren, når mig.Från den avlånga desken, med 35 luckor kommer uppropen: Maria Gonzalez Roberto Perez Ivan Garcia Jag vaknar till, det är ju mitt namn. Jag tittar lite förvirrat mot tv-skärmen närmast mig, så hör jag mitt namn igen, lucka nr 22. Jag skyndar mig dit.Nu ska vi se, du som blundade, vad är det för plats?Ja, det är en vårdcentral. Jag har aldrig sett en så stor och högljudd vårdcentral som den här i Bogota, och den är inte unik, det är så de ser ut här. Okej, jag kanske överdriver lite, de är alltså primärvård, men de är också specialistvård och labb.De får tusentals besökare varje dag, det är trängsel och köer. De flesta väljer tiderna mellan 6 och 8 på morgonen eller 18 till 21, för att inte få löneavdrag på jobbet.Det är noll personlig integritet, namnen ropas upp. Finns inga med skyddad identitet här i Colombia, tänker jag, och hur gör de som är hörselskadade?Hon som får hjälp vid lucka 21, grannluckan, är här för att undersöka en misstänkt tumör i nacken. Han vid lucka 23 har skadat armen i en olycka för två veckor sen.Vi patienter är så nära varandra att vi hör allt som den andra säger, namn, telefonnummer, e-mejladress, åkomma och yrke.När jag står där och försöker viska mina uppgifter så att inte alla ska få höra varför jag är här, så längtar jag hem till den svenska sjukvården.Här i Colombia är sjukkassorna privata och storleken på avgiften avgör hur mycket hjälp du kan få, ju mer du betalar, desto fler förmåner. Det får också en att längta hem.Själv är jag med i en billig sjukkassa, som de flesta colombianer. Ändå kostar mitt läkarbesök eller provtagning bara 10 kronor, översatt till svensk köpkraft handlar det om ungefär en femtiolapp. Billigt.Men den stora skillnaden är ändå tillgängligheten. Jag ringer på morgonen och får träffa läkare eller labbet redan på eftermiddag. En specialist tar en vecka.Där blandas hemlängtan med en undran när kommer vi att ha det så här i Sverige?Ivan Garcia, Bogotá [email protected]

  • Stryp den ryska oljan så stryper vi också Putins krigsmaskin. Så resonerar ledare i både USA och Europa. Men riskerar vi då istället att sätta oss i knäet på andra auktoritära ledare? Kan kampen för demokrati och vårt beroende av olja verkligen gå hand i hand?

    Medverkande: Emil Nordström, hamnkapten, Victor Alvarez, ekonom, Jesus Rafael Gonzales, statsvetare, Dignora Hernandez, partiledare Ventre, Sarah Leah Whitson, Democracy for the Arab World Now, Yasser Al Ghasslan, journalist och kommentator, Michail Krutikhin, olje-och gasexpert RusEnergy, Andrej Kortunov, tankesmedjan Russian International Affairs Council.Programledare: Robin Olin [email protected]: Maria Georgieva, Cecilia Uddén, Ivan Garcia, Kristian Åström Tekniker: Elin HagmanProducent: David Rasmusson [email protected]

  • Utrikeskrönika 25 april 2022.

    Caracas måndag. Det är första gången jag besöker Venezuela. Det första som slår mig på flygplatsen är de stora digitala reklamskyltarna - där står t ex Hugo Boss, med stora bokstäver. Ja, inte Hugo Chavez, som jag hade väntat mig, utan Hugo Boss.Samt reklam på Gucci, Mc Donalds och andra kapitalistiska ikoner.Det blir en överraskning, jag är ju i ett land där ledningen sagt att man bygger tjugoförsta seklets socialism, och utomlands jämför man gärna det med Kuba.Nej, Venezuela ser på ytan inte ut som Kuba.Till skillnad från Havannas gator som fylls av väggmålningar och stora skyltar som hyllar revolutionen så syns väldigt få såna här i Caracas.Jag frågar dem som bor här - nja, säger de, så var det förut, i början, under ledaren Hugo Chavez första år. Det finns inte mycket längre.Möjligen är det ett tecken på det som hänt här i Venezuela den revolutionära yran från de första åren har dränerats av de tomma butikshyllorna och den svåra matbristen.Varför det blev så, beror på vem man frågar.De regerande chavisterna skyller på USA:s hårda blockad, som närapå strypt all handel med omvärlden, från den andra sidan säger man att det är socialisterna fel, korruptionen har inte upphört och regimen har satsat på lojala i stället för på kompetenta ledare på strategiska poster.Men de jag pratar med här, både chavister och oppositionella, säger att den svåraste tiden nu är över. Borta är nu hyperinflationen, som var flera tusen procent, idag är inflationen bara 50 procent.Butikshyllorna börjar bli fulla igen och utländska investerare har åter börjat knacka på dörren.Och det kan bli ännu bättre snart, säger folk, nu när USA, som slutat köpa olja från Ryssland, vill ha den venezuelanska.Optimismen är alltså på väg tillbaka.Nicolas Maduro, ifrågasatt av USA och Europa, gnuggar sina händer, den mest radikala oppositionen är rasande på Joe Biden, som enligt dem håller på att rädda Maduro vid makten genom att köpa hans olja.Venezuelanen på gatan struntar för det mesta i de politiska bråken, de vill bara återgå till ett normalt liv.För att prata om allt detta åkte jag till en före detta industriminister, som bor på ett flott bostadskvarter i östra Caracas. För att släppas in i höghuskomplexet måste man identifiera sig vid en postering med två vakter, det är vanligt i de latinamerikanska metropolerna.De tar mina uppgifter och en av dem tar fram en påse med mangofrukt, en dollar styck, säger vakten med vädjande blick.Min intervjuperson, förre industriministern, förklarar viskandes: De säljer mango för att dryga ut kassan, deras lön räcker inte till, venezuelanen har tvingats att bli mycket kreativ.Ivan Garcia, Caracas [email protected]

  • Utrikeskrönikan 21 mars

    Stockholm, måndagDet känns overkligt att ha ett krig så nära inpå oss och där även Sverige hamnar i blickfånget hos de stridande parterna. Sverige levererar vapen och ger pengar till det angripna Ukraina, Sverige hotas av Ryssland om vi går med i Nato.På sätt och vis är vi i krig vi också, tänker jag.Därför är det inte konstigt att rapporteringen om den ryska invasionen i Ukraina är så omfattande i svenska medier. Förutom den geografiska närheten så är det mycket som står på spel i detta krig - en ny säkerhetsordning i Europa och kanske rentav en ny världsordning som håller på att växa fram.Dessutom med risk för ett storkrig.Ovanpå det finns det också ett mänskligt egoistiskt perspektiv de omedelbara effekterna av krisen t ex dyrare varor, stora flyktingskaror och höjd beredskap.Att jag tar upp dessa saker beror på att jag börjar höra krigströtta lyssnare, som anser att vi borde begränsa rapporteringen om och från kriget. De följer inte längre krigsnyheterna som de gjorde i början, de stänger av radion eller tv:n när krigsrubrikerna kommer.Det är helt förståeligt. Det finns en gräns för hur mycket jobbigt vi kan ta till oss. Människor vill också ha glädje, de vill kunna andas. Det är säkert inte riktigt ett nyhetsmediums uppgift. Därför hoppas jag att lyssnarna finner tillräckligt med annat i vårt övriga utbud i radion, trädgårdstips inför den stundande våren eller filosofiska funderingar om vår plats på jorden.Nyhetsrapporteringen om kriget ÄR nödvändig, att skildra och beskriva det fasansfulla även när orden inte verkar räcka till. Förhoppningsvis väcker det engagemang och empati för de som drabbas av kriget.Men det finns också en annan kritik som jag hör, att vi skildrar konflikten med rika västländers värderingar. Att vi bryr oss mer för att det handlar om européer som drabbas, vi körde inga dagliga live-sändningar när irakier eller afghaner bombades av USA eller i nutid, när Saudierna bombar sönder Jemen.Kan det finnas ett korn av sanning i detta?Jag tror inte att påståendet om att vi bryr oss mer för att krigsoffren är vita européer är sant.Däremot kan det visst vara problematiskt att vi skildrar ett krig mellan två parter, där den ena, Ukraina, säger sig vilja närma sig väst. Den andra parten, Ryssland, attackerar med en öppen västfientlig diskurs.Sverige tillhör den så kallade västerländska kultursfären, med dess världsuppfattning och värderingar. Det finns alltså en risk att rapporteringen blir enögd eller partisk.Under mina år som journalist har jag sett en medvetenhet om detta på redaktionerna, och vi brottas ofta med saken, ibland lyckas vi, ibland inte. Jag hoppas att framtida avhandlingar betygsätter det arbete vi bedriver nu och att vi klarar provet.Men en sak är klar: Det är Ryssland som har invaderat Ukraina och inte tvärtom.Ivan Garcia, Latinamerika-korrespondent [email protected]

  • Förhandlingarna mellan Ukraina och Ryssland fortsätter via videosamtal, men hittills utan resultat. I natt bombades också ett bostadshus i Kiev. Hör det senaste om kriget i Ukraina.

    Minst två personer ska ha dött i en bombningen av bostadshuset, och många ska ha skadats. Men Ukrainas förhandlare har sagt att de möjligen har sett en mer konstruktiv inställning hos ryssarna, säger Ekots Ivan Garcia. Medverkande: Ivan Garcia, utrikesreporter och Katja Magnusson, före detta Mellanösternkorrespondent. Programledare: Olle Wiberg. Programmet spelades in 14 mars 2022.

  • På fredagen införde EU, USA och Storbritannien sanktioner mot Rysslands president Putin personligen. Att utesluta Ryssland ur betalsystemet Swift har varit på tapeten men flera länder har hittills motsatt sig detta då det skulle göra det omöjligt att betala för rysk naturgas och svårt att få tillbaka lån. Nu verkar det som att ett av dessa länder, Tyskland, inte vill sätta stopp för att utesluta Ryssland. Hör Ekots korrespondent Andreas Liljeheden.

    Hör även Ginna Lindberg, Ekots utrikeschef och USA-kommentator, Peder Gustafsson, Sydostasienkorrespondent, Ivan Garcia, Latinamerikakorrespondent och programledare Katherine Zimmermann och Sara Stenholm.Ekot [email protected]

  • Utrikeskrönika 21 februari 2022

    Stockholm, måndag.Jag har svårt att låta bli att le när jag tänker på en lista på mamma-uttryck som jag såg cirkulera i spanskspråkiga sociala medier. Man hittar där ett och annat som man känner igen från ens egen barndom, men leendet beror också på att det kan vara rätt roliga uttryck. Listan heter Sånt som mammor alltid säger till sina barn.Ett litet axplock här:Talar jag kinesiska, eller? I betydelsen varför gör du inte som jag säger.Det här är ingen restaurang! Sånt brukade man ju höra när man inte ville äta upp sin mat. Ibland ackompanjerat av följande mening som på nått sätt skulle ge en skuldkänslor: Barn i Afrika svälter, vet du Eller den här: Jag är inget hembiträde, det här brukade sägas i en ton som inte gick att ta miste på.Så länge du bor här så gör du som jag säger samma beska ton därAha, så om dina kompisar hoppar från en bro, så ska du också göra det sånt kunde man höra när man använde argumentet men så gör alla mina kompisar juEller när det hände en nått dåligt: Jag sa ju det, varför lyssnar du aldrig på mig När man krävde en förklaring till ett nej, så var det snälla svaret: När du får barn kommer du att förstå migDen mer bryska varianten var: Därför att jag är din mamma, punkt slut och här gick det inte att argumentera emot Ett uttryck som var effektivt var: Vänta bara tills pappa kommer hem eller jag ska berätta för pappa!Och här syns i all sin tydlighet de könsroller som finns bakom mamma-uttrycken dessa uttryck är hämtade från Latinamerika och Spanien, där de patriarkala relationerna genomsyrar hela samhället.Mamman är den som är hemma, den som städar, lagar maten, uppfostrar barnen och är grindvakten. Pappan är den som är ute och jobbar för födan, han är antingen den snälle farsan eller monstret som mamman hotar med i fall alla andra tricks inte hjälper.Jag gick in på google och sökte efter en svensk lista över saker som mammor säger till sina barn, jag var säker på att jag skulle finna liknande uttryck som de som används i Latinamerika - men nej, jag hittade ingenting!Det enda jag hittade var en lista över lögner som föräldrar, obs, föräldrar, inte mammor, brukar säga till sina barn. Där finns bland annat du kan få kramp om du badar direkt efter maten eller du kan få mask i magen om du äter snö eller var snäll nu annars kommet trollen.Jag vet inte om dagens ultramoderna föräldrar använder sig av såna lögnaktiga uttryck, som är ett sätt att styra barnens beteenden.Men jag vet i alla fall att min mamma inte ljög och inte ljuger för den delen, eftersom hon fortfarande säger så när hon misstänker att vi gör nått som vi inte vill berätta om för henne:Glöm inte min son att när du är på väg dit, så är jag redan på väg tillbaka.Ivan Garcia, Latinamerikakorrespondent [email protected]

  • Utrikeskrönikan 18 januari 2021.

    Bogota, tisdag.Den unge mannen går långsamt fram mot bilen som stannat vid korsningen i väntan på grönt ljus. Mannen tittar runt och plötsligt kastar han sig med en ödlas snabbhet på bilen, fönsterrutan är nere och han tar sig in med överkroppen, griper tag i förarens mobiltelefon, drar sig ur bilen och joggar iväg utan minsta tecken på stress.Detta skedde i Santiago i Chile nu i december, när jag var där. Men nej, jag var inte på plats för själva stölden, jag såg händelsen på tv-nyheterna.En nyhetssändning i tv vare sig i Chile, Mexiko, Colombia eller nått annat land här i Latinamerika, fylls varje dag med bilder på våldsamma rån, tjuvar som smidigt rör sig i stadsmiljön, slagsmål på grund av en parkeringsplats eller inbrott i butik eller bostad.Tv-kanalernas nyhetsredaktioner som inte har mycket resurser eller ambitioner för den dele - för en mer djuplodande journalistik, tackar och bugar för att dessa bilder finns i massor nuförtiden.Storstäder som Bogota, Santiago, Rio eller Mexiko City är numera fulla av övervakningskameror - de har blivit fler o fler ju mer människor har känt att brottsligheten brett ut sig.Studier gjorda i Mexiko, Chile, Perú och Colombia visar olika resultat vad gäller kamerornas effektivitet i att minska kriminaliteten. Men den debatten är rätt marginell här i regionen.Och lika lite debatteras den effekt som de ständiga tv-bilderna har på oss tittare.Till exempel de på motorcykeln som kör förbi och föraren som haffar en mobiltelefon från handen på en som står på trottoarenEller på de mörkklädda männen som hoppar över grinden och tar sig in i en bostad, håller familjen under pistolhot och tömmer huset på sakerEller paret som står vid en korsning och blir rånade på sina ryggsäckar av tre män som blixtsnabbt hoppat ur en bil som tvärstannat fem meter från offrenBilderna rullas upp i nyheterna och reporterns dramatiska tonläge ökar spänningen.Och känslan hos en stannar länge, nästa gång man går ut tar man inte upp mobilen eller så spänner man sig när en bil eller en motorcykel saktar ner nära en.Vad gör den ständiga rädslan med människors psyke undrar jag.Och vad gör den med samhället Latinamerika, världens mest ojämlika region, har 600 miljoner invånare, varav en tredjedel är fattig Här gömmer sig överklassen och stora delar av medelklassen bakom höga grindar med taggtråd bevakade av beväpnade privata säkerhetsvakter.Segregerade skolor, sjukhus för de som har pengar och andra sjukhus för dem som inte har det, gör resten samhällena här går mer och mer isär.De ständiga tv-bilderna på rån och stölder bidrar nog också till det de säger oss att vi inte ska lita på den andra, därför att hen kan vara ute efter att skada dej.Ivan Garcia, Bogotá [email protected]

  • Julfirande i Mellanöstern, Latinamerika, Asien och Storbritannien.

    Medverkande: Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent, Ivan Garcia, Latinamerikakorrespondent, Stephanie Zakrisson, Londonkorrespondent och Peder Gustafsson, Asienkorrespondent.Programledare: Kajsa BoglindTekniker: Maria Stillberg

  • Radiokorrespondenterna handlar denna gång om migration i Latinamerika. Vi hör bland annat om haitiska migranter som drömmer om ett nytt liv i USA. Vi hör också reportage om venezolanska migranter i Colombia.

    Medverkande: Hans Magnusson, Sveriges ambassadör i Guatemala.Programledare: Ivan Garcia [email protected]: Irma Norrman [email protected]

  • Utrikeskrönikan 25 november 2021.

    Santiago de Chile, torsdagJag landade i Santiago i går. Det tog ungefär 90 minuter från det att jag klev av planet tills det att jag lämnade flygplatsen.Det kan kännas som en lång tid, men jag måste säga att under rådande omständigheter gick det faktiskt fort.Redan 100 meter från flygplansutgången möttes vi passagerare av unga personer klädda i blått och med walkie-talkies. De ledde uppfordrande oss genom angivna korridorer till en lokal med ett sextiotal bord, där lika många kontrollanter gick igenom våra papper eller digitala covid-bevis.Jag uppskattade personalstyrkan till ungefär 170 personer, inklusive dem som tog de obligatoriska PCR-testerna för passagerare som inte validerat sina vaccinbevis.Jag hade alla de papper som krävdes så det gick smidigt för mig. Såg att andra brottades och svettades med att fylla i olika onlineblanketter på plats, medans vi andra som förberett resan mer noggrant gick förbi dem.Chile har för närvarande regionens mest strikta inresebestämmelser.Här är listan på kraven:Negativt PCR-test taget före inresan.Underskriven hälsodeklaration.Vaccinbevis. Om vaccinerna togs utomlands, så ska de valideras av chilenska myndigheter och det gör man online före inresan. Det kan ta mellan två och fyra veckor.Nytt PCR-test vid ankomsten, på själva flygplatsen.Men även om man har gjort allt det där, så gäller fem eller sju dagars obligatorisk karantän beroende på om man har validerat vaccinpass eller inteOch det är inte allt. De man bor hos under karantänen får också sitta i karantän fem eller sju dagar.Kontroll genomförs varje dag i tio dagar. En uppföljning, på telefon eller online - har redan hört om folk som rest hit och som får besök av inspektörer varje dag för att kolla att man verkligen följer karantänen.Dryga böter avskräcker från att bryta mot reglerna. Chile har alltså inte bara stuckit ut vad gäller den snabba vaccinationen, utan också vad gäller stränga covid-regler.Jag undrar hur mycket det har hjälpt? Jag går till tabellerna, som säkert inte säger hela sanningen, men som åtminstone ger en fingervisning.Vad gäller dödligheten, så ligger Chile i mitten i regionen. Jämfört med till exempel Mexiko, som knappt haft några restriktioner, har Chile färre döda i förhållande till folkmängden.Det talar för att restriktionerna visst hjälper. Men jämfört med till exempel Sverige, som i omvärlden beskrivs som ett land med jämförelsevis slappa restriktioner, så har det coronastränga Chile 50 procent högre dödlighet.Jag undrar om vi någonsin kommer att veta vad som begränsade smittan och dödligheten i corona och vad som inte gjorde det.Under tiden får vi anpassa oss till ett corona-liv där det är bättre att lydigt skriva ut vartenda papper som krävs och följa de unga covid-kontrollanternas uppfordrande anvisningar utan protest. Eller?Ivan Garcia, Santiago de Chile, för P1 Morgon [email protected]

  • Utrikeskrönikan 11 oktober 2021.

    Bogotá måndag.Häromdan satt jag i baksätet i en taxi.Det var mörkt och det regnade. Plötsligt trodde jag mig se en vålnad i mörkret i riktning mot vår bil.Och sekunden senare hörde jag smällen.Taxin bromsade och förarens ansikte stelnade till, han hade precis mejat ner en cyklist. Jag följde förloppet som i slow motion.Mannen på cykeln reste sig långsamt och undersökte cykeln. Han var ung, långhårig och klädd i en mörk regnkappa.Han cyklade mot trafiken och utan nån som helst belysning.När taxiföraren insåg att cyklisten hade klarat sig, utbrast han den jäveln har haft sönder spegeln! Ja, mycket riktigt, sidospegeln hängde där som en banan.Föraren klev ur ur bilen för att förhandla i duggregnet med den unge mannen.Jag har flera gånger undrat: Hur kan folk leva eller överleva med denna trafiksituation? Rött ljus, det är det enda man följer här.Annars ingen högerregel, alla byter fil där man inte ska, eller sätter på blinkern utan att svänga.Övergångsställen? Glöm det. Inga bilar ger fotgängaren företräde.Jag minns att jag i början av min vistelse här i Bogotá utmanade bilarna, gick demonstrativt PÅ gatan vid övergångsställen och lyfte armen med handen i stopptecken. Jag fick en och annan svordom mot mig, men jag slutade med mina ordningsfasoner när jag var med i en mindre krock och hade ont i kroppen i flera veckor. Hellre förlora min rätt att korsa gatan än att bli påkörd.Om Colombia hade samma antal trafikdöda som Sverige, så skulle det vara cirka 1.000 döda per år här. Men det är sex gånger fler.Jag undrar om det kan ha att göra med ett samhälle där många lever i nöd, för att klara livhanken måste man ta för sig och vara smartare, snabbare och tuffare än de andra.Men hur får man ett sånt samhälle att fungera i längden?Efter smällen med cykeln häromdan fortsatte vi färden, utan spegeln på högersida. Först ville jag inte, men föraren sa, äsch vi klarar oss. Jag satt kvar i bilen, mest av nyfikenhet.Efter en kvart snuddade en cyklist vänsterbakdörr det hördes en mindre smäll. Denna gång stannade varken cyklisten eller taxin. Föraren sa bara: Shit, bakdörren.Jag passade då på att fråga föraren hur mycket han hade fått från den första cyklisten för den trasiga spegeln, 170 tusen pesos sa han med ett tillfredsställt leende. Efteråt förstod jag leendet, han tog fyra gånger mer än vad det kostar att laga en spegel här.Ivan Garcia, Bogotá, för P1-morgon [email protected]

  • Utrikeskrönikan 8 juli.

    Bogotá, torsdag.Regeringskris i Sverige. Jag följer nyheterna i min SR-app mina gamla kollegor från Ekots politikgrupp rapporterar och kommenterar, ena dagen faller Löfven, sen kastar Kristersson in handduken, nya samtal, till slut blir Löfven omvald och får leda regeringen ett tag till. Det har sin dramatik, i alla fall mätt med svenska politiska mått.Bekanta här borta undrar hur djup krisen är i Sverige, hur vanligt folk drabbas. Jag försöker förklara att vardagen för flertalet påverkas ingenting, folk fortsätter gå till skolan eller jobbet, tittar på fotboll, tar långa promenader i naturen och firar midsommar. På den här sidan jordklotet har politik mycket mer drastiska uttryck ibland. Igår natt mördades presidenten i Haiti, för några dagar sen besköts den helikopter som hade Colombias president ombord och i Peru ryktas det om militärkupp.Fortfarande kan politiskt engagemang i Latinamerika vara förknippat med fara för livet, och det gäller inte bara presidenter eller andra toppolitiker. Snarare tvärtom, det politiska våldet drabbar vanliga människorättskämpar, miljöaktivister och fackliga ledare på gräsrotsnivå. Detta sker i till exempel Mexiko, Chile, Colombia och Brasilien. Här i Colombia, där jag bor, sker mord på aktivister så gott som varje vecka, ett tyst massmord, säger flera som jobbar med människorättsfrågor här.De allra flesta mord blir olösta, straffriheten bidrar till att morden fortsätter, säger experterna. Det kostar ingenting att döda en aktivist, tvärtom, det verkar ge goda pengar från dem som beställer morden.Vilka är det då? Data från rättsväsendet ger ingen riktig vägledning, eftersom ytterst få fall klaras upp.Ett fall i Honduras från 2016 kastade i veckan lite ljus på frågan om vilka beställarna är. Det året mördades miljöaktivisten Berta Cáceres, som hade anslutit sig till ursprungsbefolkningens kamp mot bygget av en damm på deras mark. Mordet fick stor internationell uppmärksamhet och efter en tid greps sju personer som dömdes som de materiella förövarna.Det som hände nu i veckan, och som är relativt sensationellt, är att även hjärnan och beställaren av mordet på Berta Cáceres dömdes för dådet. Det handlar om vd:n för det bolag som skulle bygga dammen som urfolken och Berta Cáceres försökte stoppa.Korruptionen är så omfattande i länderna i regionen att det är sällan rättsväsendet kommer så långt. Nu har det gjort det, i Honduras, och det inger så mycket hopp.Ivan Garcia, Bogotá [email protected]

  • Dessutom krönika av Ulrika Knutson, kåseri av Pamela Jaskoviak och paneldebatt med Tove Lifvendahl, Olov Abrahamsson och Elisabeth Sandlund. Programledare Katarina von Arndt.

    Timme 1Hur ok är det att resa i sommar? Samtal med Helena Hervius Askling och Gunnar Klein. Parlamentet motvilligt tillbaka i Strasbourg, reportage av Andreas Liljeheden.22-åringen stämde Tyskland och vann, reportage av Caroline Salzinger.Krutdurken Lod, reportage av Cecilia Uddén.Krönika av Ulrika Knutson. Paneldebatt med Tove Lifvendahl (SvD), Olov Abrahamsson (NSD) och Elisabeth Sandlung (Dagen). Timme 2Domstolsförhör sprids som löpeld på nätet, reportage av Paloma Vangpreecha. Satir med Public Service. Inför toppmötet mellan Biden och putin, utrikessamtal med Ginna Lindberg och Johanna Melén. Vad krävs för att vi ska lämna VM 1994? Reportage av Lotta Myhrén.Politisk kamp bakom Copa America, reportage av Ivan Garcia. Kåseri av Pamela Jaskoviak. Programledare: Katarina von ArndtProducent: Mark Malmström FastTekniker: Jacob Gustavsson