Karesuando Podcasts
-
Enligt poeten Paul Celan (1920-1970) utmärker sig dikten genom sin brist på fullkomning - och står därför alltid öppen mot framtiden. Erik Lindman Mata försöker fånga Celans försiktiga optimism.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Förväntningar går i vågor. Ibland, säger man, finns det framtidshopp. Jag får för mig att mina föräldrar kände så, som del av den generation som växte upp rakt in i välfärdsstatens blomning. Det materiella välståndet ökade, stadigt och till synes outsinligt.Förväntningar går i vågor. Ibland, säger man, finns det inget framtidshopp. Jag behöver knappast säga något om det: Stormarna tornar rent faktiskt upp sig och generationerna som växer upp mitt i ett omvälvande klimat, de kommer att berätta vad hopplöshet är.
Förväntningar går i vågor. Ibland verkar det vara ett slags tröskel. De som tvingas växa upp i ruinerna av en katastrof dröjer varken vid den trygga, ljusa självklarhet som förbättring kan kännas som, eller vid en hotande framtids mörka moln. Kanske är tröskel fel ord, för de som tagit sig igenom katastrofen och kommit ut på andra sidan velar inte, har inget val. Stormen har redan skett, framtiden lovar ingenting.
Stormen har redan skett, framtiden lovar ingenting.
Den här sortens situation har kanske aldrig formulerats tydligare och mer drastiskt än i 1900-talets mellan- och efterkrigstid. Inte minst befinner sig det tyskspråkiga Europa då i en position som varken tillåter ett framtidshopp eller omfamnar min egen generations ironisvärtade likgiltighet. Den här traumatiska dubbelheten fick en ökänd formulering hos filosofen Theodor W. Adorno, när han berörde det barbariska i att skriva poesi efter Auschwitz. Det rör sig dock om ett missförstånd – han utfärdade inget förbud mot poesi i katastrofens efterföljd, utan pekade på en omöjlighet som bör övervinnas.
Omöjligheten i att skriva, leva och hoppas efter katastrofen, tog sig ett emblematiskt uttryck i Paul Celans diktning. Han återkommer ofta till det outhärdliga och ofrånkomliga arv som Förintelsen utgör. Ett exempel är dikten Dödsfuga, där askan från koncentrationslägren sprider sig i själva luften, en luft Celan tvingas gå runt i och andas. Dikten talar om ”gravar i skyn” och målar upp ett scenario där det varken går att luta sig bakåt och ta stöd av det förflutna eller fly undan det som har hänt. Man måste vända bort blicken och samtidigt stå kvar.
När han 1960 tilldelas Georg Büchner-priset talar Celan i sitt tacktal om detta omöjliga arv och denna paradoxalt framåtvända situation i termer av en sorts utopi. Men han vänder på sätt och vis på begreppet, ställer det på sitt huvud, genom att kalla sitt tal för ”toposforskning” – alltså en platsstudie. Men hur kan ett tal om utopin, det grekiska ordet för icke-plats, vara ett studium av platsen och det närvarande?
Dikten sträcker sig alltid mot något annat.
Talet har kommit att få namnet Meridianen, ett ord som betecknar det ögonblick då förmiddagen går över i eftermiddag. Denna övergång, denna vändning, återkommer Celan till, just eftersom det är där – sammanpressat mellan för- och eftermiddag – som förändring kan ske. Det är som att dra efter andan och plötsligt – likt ett sliding doors moment – uppstår en glipa i vilken något omvälvande kan hända.
Men vad? Inget märkvärdigt, kan tyckas. Celan säger nämligen att det enda som kan hända där, i glipan mellan före och efter, är att vi lyckas ta ett steg. Något kan förskjutas, förvridas.
Vad är det för steg? För att förstå det behöver vi vända oss till Celans beskrivning av poesin. För honom talar dikten alltid till en annan – inte enbart till den som skrivit dikten eller till en viss samtid. Trots att det är samma dikt, kommer den att läsas på en rad olika platser, i olika tider och av olika människor. Ja, dikten sträcker sig alltid mot något annat.
Men gäller inte detta all litteratur, all konst? Kanske. För Celan verkar dikten ha en särskild, inneboende rörelse bort från sig själv. Dikten är densamma, den har ett ständigt ”nu” som kan åkallas från en mängd vinklar, men den är också oavslutad och icke-absolut. Skillnaden mellan dikten och de andra konstformerna, tycks Celan mena, är att de senare lyckas nå en fullkomlighet som dikten saknar, ständigt strävar efter och förskjuter. Dikten klarar aldrig av att bli färdig.
Ett svårare problem är hur vi ska förstå Celans platsstudie i förhållande till att dikten strävar bort från platsen. Kanske måste vi förstå strävandet ”mot något” på ett annat sätt än som en rak pil in i framtiden. En avgörande aspekt av Celans tanke om att dikten inte är avslutad är nämligen att dikten visserligen rör sig bort, men också ”alltid kommer tillbaka” till sig själv. Den strävar, ständigt ofullbordad, mot något annat, men det är en och samma ofullbordade plats som dikten frammanar – dikten består av samma ord, med nya, ofullständiga innebörder.
I den här vändningen tillbaka till sig själv, säger Celan, kan något komma emellan. Tänk på det så: När man återvänder till sin barndomsort blir man inte barn igen. Även om det är exakt samma plats, även om allt ser likadant ut, har något hänt med förhållandet mellan dig och platsen. Något – Celan specificerar inte vad – har kommit emellan, påverkat hur platsen och dikten är, innan jag hunnit vända mig om och gå tillbaka.
Vid meridianen vänder jag mig alltså mot möjligheten till något nytt.
Men är inte detta bara en förändring hos mig? Är det inte mina erfarenheter och minnen som påverkar dikten? Nej. Celan verkar mena att det är något mer konkret som har förändrats. Som läsare är jag inte bara en passiv tolkare, utan påverkar också dikten. Jag blir del av den. Vid varje återvändande öppnas något nytt upp, nya associationer eller tolkningar, eftersom ingenting kan upprepas identiskt. Något har ändrats, kommit emellan.
Kanske kan vi alltså inte säga vad som träder in genom glipan. Celan ger oss ett undflyende och formmässigt svar. Det handlar om möjligheten för något att över huvud taget träda in.
Dikten är ett hemvändande till sig själv.
Men en sak specificerar han om framtidshoppet. Litenheten. Även om diktens rörelse beskrivs som en revolution, en rörelse bort och tillbaka, så behöver inget dramatiskt ha hänt, för att dikten ska se annorlunda ut. I stället talar ju Celan om att vi bara, kanske, kan ha tagit ”ett steg”.
Detta är nyckeln till frågan om vad en platsstudie har med utopin, med icke-platsen, att göra.
Det är samma barndomsort, nu och framöver, men ändå en annan. Gotland kan inte helt plötsligt bli Karesuando, men båda kan förändras. Celans utopiska utforskande begränsar sig till att ta ett litet, men avgörande steg utifrån det varande. Möjligheter som till sist återfinns i diktens öppenhet mot något annat. Han vägrar att tänka på utopin som något framtida, fulländat och visar i stället på förändringen här och nu.
Dikten är inte absolut, utan ofullständig, och i insikten om denna diktens brist finns det en möjlighet. Dikten är ett hemvändande till sig själv. Man känner kanske inte igen sig, kanske har man lyckats ta ett verkligt steg, förändrats, men man står här.
Förväntningar går i vågor. Vågor är märkliga. De rör sig, men vattnet är stilla. När man är i oroligt vatten, fyllt av vågor och underströmmar, kastas man än hit, än dit. Men så – i stillheten mellan två vågor – kan man kanske ta ett simtag, uppnå en liten förskjutning, och slippa ut för ett ögonblick.
Erik Lindman Mata
-
Är det möjligt att skapa sig ett liv man inte blir nöjd med? Helena rustade modet att ställa sig den frågan, och insåg att det var dags för förändring. Ekorrhjulet hade satt ett grepp om henne och inget fel i det, men det kändes inte rätt. Det kändes som att " jag var en fågel fångad i en bur".
Plötsligt står vi längst upp i Sverige i Karesuando, med cykel i ena handen och koppel till hunden Signe i den andra. Vi ska ensamma ta oss genom hela Sverige. En yttre resa i ett avlångt land, men kanske mest av allt en resa i det inre. Veckans avsnitt är fullproppat med inspiration och Helenas härliga energi smittar garanterat av sig genom lurarna!
Ett mycket osannolikt möte med pappa Ulf leder hela vägen till Våga Mera poddens pop-up studio i Sjöboden på Björkö
Följ oss på @vagamera @volition.studios och dela inspiration vidare!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Dásseárvu betyder både jämställdhet och jämlikhet på nordsamiska och är konceptet avsnittets gäst valt att jobba efter. Káren-Ann Hurri från Karesuando längst upp i norr på svenska sidan av Sápmi klev som 15-åring in på det samiska konfirmationslägret i chock. Där mötte hon ett nytt "urfolk" a.k.a. sydsamer och när chocken lagt sig insåg hon vilken mångfald det samiska folket har. Hon är från renskötselfamilj och har både en syster och två bröder och fick som barn erfara, som så många andra döttrar och flickor, att de behandlades olika inom renskötselarbetet. Idag är en av de brinnande frågorna jämställdhet inom det samiska, samisk feminism alltså och vi pratar specifikt om hur det ser ut i samebyarna, och vad Káren-Ann gör idag när hon arbetar för den här frågan. Samtalet rör sig mellan syd och nord och hon hjälper bland annat till att reda ut vad den samiska hierarkin kan ha grundat sig på. Kunskapen idag skiljer sig oerhört jämfört som tonåring och det här avsnittet ger mycket bra information och många klokheter.
Gillar du vad du hör? Ge mig 5 stjärnor eller ett hjärta för att glädja mig.
Min hemsida finns här.
"Rostubor"- benämning på samebymedlemmar i Geaggánvuopmi/Könkämä sameby [*rosttuhat=korrekt nordsamisk benämning]
-
En av svensk damhockeys största spelare. En konflikt med förbundskaptenen gjorde att hon avslutade karriären som 27-åring.
Alla Sommarprat finns att lyssna på i Sveriges Radio Play.
Tillvaron som damhockeyspelare-Mitt sista år som hockeyspelare gick från att handla om prestation, framgångar och utmärkelser till konflikter, svek och en förlorad plats i landslaget.
Emma Eliasson beskriver sin version av konflikten med Förbundskapten för Damkronorna och om det mejl som skrevs till Svenska Ishockeyförbundet som ledde till slutet för hennes hockeykarriär.
Hon började tidigt åka skridskor och tillbringade mer och mer tid på kvarterets uterink under uppväxten i Kiruna kommun. Senare flyttade hon till Gävle för att spela i Brynäs damlag och gå på hockeygymnasiet tillsammans med killar som idag spelar i NHL-ligan.
I sitt Sommar berättar Emma om ishockey som en lagsport där det handlar om att samarbeta.
-Att göra andra bra, är då du också presterar allra bäst, inte bara på hockey eller fotbollsplanen, utan även i vardagen.
Om Emma EliassonF.d. ishockeyspelare, 31 år. Född i Karesuando, bosatt i Luleå. Debuterar som Sommarvärd.
En av svensk hockeys största spelare på damsidan. Var med och tog OS-silver i Turin och två VM-brons innan hennes hockeykarriär avslutades 2017. Var inte överens med Damkronornas förbundskapten och ville skapa utrymme för annat i livet.
Debuterade i landslaget som 14-åring, har spelat över 230 landskamper och tog SM-guld med Luleå/MMSK. Har även representerat klubbarna Kiruna AIF, MoDo och Brynäs.
Medverkat i dokumentärfilmen Underdogs om Luleå/MMSK och utnämnts till Årets förebild av Centerkvinnorna 2019. Är utbildad ekonom och har arbetat treskift som tunnelladdare i gruvan i Kiirunavaara.Mitt Sommarprat kommer att handla om glädjen, fighterna och skiten som kommer med att vara elithockeyspelare och kvinna. Från starten i Matojärvis iskalla islada till början på slutet i ett hotellrum i Norrtälje och förlusten av både vänskapsrelationer och en plats i landslaget.
Producent: Pernilla Kommes
