Lars Hermansson Podcasts
-
I Ami-Ro Skölds nya film slåss samtidsmänniskan om mat och minuter. Men friheten hägrar bland de hemlösa.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Efter skildringen av ärftligt våld i "Granny's Dancing on the Table" (2015) är Ami-Ro Sköld tillbaka med "Butiken" – en mörk samtidsskildring baserad på regissörens egna erfarenheter av både hemlöshet och löneslaveri. Våldet är minst lika närvarande den här gången, och precis som i förra filmen gestaltas delar av historien med leranimationer. Som vore verkligheten alltför brutal för att återges utan filter? Hör Ami-Ro Skölds egna tankar om samhället och filmkonsten i P1 Kultur.
ÖVERSÄTTAREN SOM OMÄRKLIGT GICK UR TIDEN"Sveriges bäste översättare död, ingen märkte det." Så löd rubriken i Norrbottenskuriren den 27 december 2022. Ingvar Björkeson hade översatt allt ifrån Homeros till Baudelaire, och det bättre än de flesta enligt många. Ändå skulle det dröja över ett halvår innan omgivningen, utanför den närmaste familjen, noterade hans frånvaro. Författaren och kritikern Lars Hermansson tecknar ett minnesporträtt över en betydande men skygg kulturpersonlighet.
VERKET SOM VÄRKER: "DREAMS" AV FLEETWOOD MACKI Verket som värker är det lyssnarna som bestämmer vilket verk vi ska lyfta fram. För Lena Hirvonen i Göteborg är det Stevie Nicks låt Dreams från 1977 som värker, och hon förklarar inte bara varför - utan bjuder också på ett eget framförande. Reporter: Jenny Teleman.
ESSÄ: ATT VARA DEN SISTA SOM MINNSLänge blir våra minnen fler, med tiden. Men någonstans vänder det och minnena blir istället färre men mer dyrbara. Vad är det egentligen vi minns? Och varför? Kulturredaktionens Katarina Wikars genomför en privatarkeologisk utgrävning av de inre arkiven i dagens essä.
Programledare: Lisa Bergström
Producent: Mårten Arndtzén -
Fler än hälften av alla konstverk som byter hand tros vara förfalskningar, men straffet är inte särskilt hårt och brotten inte prioriterade. Lars Hermansson funderar på att själv skapa en äkta kopia.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det händer ibland att jag får ett starkt begär till konstverk. Jag vill ha dem i mitt hem och titta på dem, länge, kanske hela livet. Det är sällan de bråkiga, fulsnygga, provocerande verken jag vill ta hem, utan de lite lugnare, meditativa, gåtfulla. En Mark Rothko, en Håkan Rehnberg, på sin höjd en Mamma Andersson. Men jag har förstås inte råd. Därför har jag ibland lekt med tanken att göra kopior. Eftersom jag inte kan måla är urvalet verk begränsat till vissa objekt och assemblage. Hur svårt kan det vara ett göra en tillfredställande kopia av en Clay Ketter – lite oljefärg, lite byggnadsmaterial, lite kartong, jag föreställer mig att det skulle gå om jag fick hålla på ett tag.
På sistone har jag börjat sukta efter ett verk av Zsuzsanna Larsson Gilice. Det heter Lexikon och är just ett lexikon, ett ungersk-svenskt råkar jag veta, där varje sida, inklusive pärmarna, är helt och hållet täckta av stanniol. Det ser ut som en silverbibel liggande på en glasskiva svävande i rummet. Jag tror att jag skulle kunna göra en rätt bra kopia av det där verket. Zsuzsanna och kanske några till skulle se skillnaden, men jag skulle kunna lura nästan vilken potentiell köpare som helst. Men jag skulle inte försöka avyttra kopian, jag skulle ha den hängande i ett soligt fönster och bara titta på den, ofta.
Men vad händer med originalet om det finns en kopia ute i världen? Ingenting så länge ingen vet om den. Förstås. Fast i det här fallet vet ju jag om den, och redan nu, innan jag ens har börjat slå in boksidor i stanniol, känner jag hur begäret till originalet minskar. Det blir liksom profanerat vid blotta tanken på mina taffliga försök att göra likadant som Zsuzsanna, som om verket bara handlade om ett hantverksmässigt förfarande, som om det inte hade en själ. Men om verket går att kopiera så att ingen ser skillnad på original och kopia, har då originalet en själ som kopian inte har? Var någonstans skulle den ha sitt säte, om inte i verkets materiella egenskaper?
Hos betraktaren kanske. Konstkritikern Ulf Linde menar i en essä att om en målning som utger sig för att vara en Rembrandt gjord i Rotterdam i mitten av 1600-talet, istället visar sig vara en förfalskning målad i till exempel Belgrad 1910, slocknar målningen för honom, hur vacker den än är. Linde skriver: ”I ett slag töms den på all autenticitet, trots att ingenting i själva målningen förändrats – den säger detsamma, men det som sägs når mig från fel tidpunkt och rum.”
Hmm. Linde tillverkade ju själv inför en utställning på Moderna muséet i Stockholm 1963 kopior av några av Marcel Duchamps berömda ready- mades, med tillåtelse från konstnären förstås. Varifrån talade de verken? Från 1960-talets Stockholm eller 10-talets Paris? Jag föreställer mig att Linde skulle svara 10-talets Paris, eftersom han hade Duchamps välsignelse. I och med den bibehålls, tänker jag mig, Lindes omhuldade autenticitet i kopiorna, eftersom den, autenticiteten alltså, i det här fallet är ett koncept, en idé. Med måleri och skulptur är det annorlunda, där kommer man inte förbi det där med handens beröring och signaturens äkthet.
Och kunnandet förstås, den äkta genialiteten. När man tar del av intervjuer och biografier över berömda förfalskare i konsthistorien, får man intrycket av att nästan alla är tekniskt briljanta, men av konstmarknaden oupptäckta målare och skulptörer. Och att beslutet att börja ägna sig åt förfalskning är ett slags hämnd på denna marknad. En relativt riskfri sådan, berättar Carl Johan Svensson, lektor i historiedidaktik vid Jönköpings universitet, i sin bok Äkta och oäkta förfalskningar. Straffen för tillverka och sälja falsk konst är relativt låga. Och det finns inte en enda polis i landet som sysslar på heltid med dessa brott, trots att uppskattningsvis 60 procent av all konst som byter ägare i världen antas vara förfalskad, enligt konstexperten Claes Moser som skrivit förord till boken. Den första lagen mot konstförfalskning tillkom i Frankrike 1895. Innan dess var det vanligt att sympatin hamnade hos bedragaren snarare än den bedragne. Och i viss mån är nog så fortfarande.
Men den stackars konstnären då, den vars verk kopieras, eller, kanske än värre, pasticheras? Det vill säga att någon försöker kopiera eller härma den stil som utmärker ditt konstnärskap, inte nödvändigtvis de faktiska målningarna eller skulpturerna. Ordet pastisch kommer från italienskans ”pasticcio” som betyder pastej eller blandning, i dagligt tal också ”en salig röra” eller liknande. Ordet har alltså en lätt pejorativ, skämtsam klang. Och visst är det väl ett milt våld pastischören utövar mot konstnären eller författaren, även när pastischen är som det heter ”kärleksfull”, och alltså inte karikerar eller uttryckligen driver med upphovspersonens speciella stil. Alla som någon gång blivit utsatt för härmning, av till exempel sitt sätt att gå, klä sig, skratta, vet att det är rätt obehagligt. Du känner dig förfaddad, tillblurrad, som om härmaren, på lek dessutom, försökt ta din själ.
Jag antar att det är så man känner sig som pastischerad författare eller konstnär. Så om du nödvändigtvis måste göra en pastisch, eller på annat sätt exploatera en känd förlaga, välj gärna en död upphovsperson. Som huvudpersonen i Jorge Luis Borges fiktiva essä, ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”, som i början av 1900-talet bestämmer sig för att skriva Miguel de Cervantes riddarroman från 1600-talet utan att titta i boken som han läste i tolv–, trettonårsåldern och sedan dess inte läst om. Alltså inte kopiera Cervantes roman, utan själv skriva den, ord för ord.
Först tänker Menard att detta vore möjligt genom total identifikation med författaren, att alltså bli Cervantes, genom att lära sig sextonhundratalsspanska, återta den katolska tron, studera i Valladolid och Sevilla, kriga mot morerna, och sedan helt enkelt försöka glömma Europas historia mellan 1602, då Cervantes ska ha påbörjat sin Don Quijote, och 1918 då Menard påbörjade sin. Men han avvisar denna metod som alltför enkel. Han ska skriva Don Quijote utan att identifiera sig med Cervantes. Hur det gick? Tja, ganska bra. Läs själv.
Vad som förenar Borges Pierre Menard med verklighetens härmare, förfalskare och pastischörer, är, tror jag, en till milt förakt förklädd avundsjuka, eller om det är misantropi. Menard har inte valt att skriva sin Don Quijote för att Cervantes roman skulle vara särskilt bra, utan bara för att bevisa att han kan, för att leverera ett styrkebesked. Naturligtvis på Cervantes bekostnad. Litegrand som de tekniskt briljanta på konstbranschen besvikna förfalskarna av Vermeer, Bracque och Rembrandt. Alltså van Meegeren, Beltracchi och Keating, som alla säger, när de till slut avslöjats: Det var inte svårt. Det är bara att lära sig måla. Underförstått: Men det är väl ni alldeles för obegåvade för att klara av.
Lars Hermansson, författare och kritiker
Litteratur
Carl-Johan Svensson: Äkta och oäkta förfalskningar – en konstskatt i polishusets källare. Carlssons bokförlag, 2019.
-
Varje litterärt verk uttrycker sin egen sanning, men för den som använder sitt eget eller andras liv uppstår alltid dilemman. Lars Hermansson rapporterar från båda sidor av faktafiktionens linjer.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hur mycket kan en dokumentärfilmare mixtra med verkligheten utan att det blir fiktion? Att ibland iscensätta situationer för att få fram ”den större bilden”, ”en djupare sanning”, och allt vad det kan heta, är, tror jag, accepterat av de flesta i branschen, fast kanske inte av den stora publiken. Detsamma gäller antagligen så kallad autofiktion och vittneslitteratur, alltså böcker som utger sig för att ha självbiografisk grund. De flesta inser nog att författaren skarvar här och var, kanske lägger till eller drar ifrån någon detalj för att göra berättelsen bättre, men inte att hen framställer som fakta sådant som inte är fakta.
Jag har själv gjort mig skyldig till sådana brott. I den autofiktiva reseessän Gå till gå hittar jag till exempel på en historia om att den radioutrustning berättarjaget har med på vandringen blir stulen av en person som vill spela in sin döda mammas röst. När jag bekände det för en läsare, tillika bekant, blev han besviken, nästan arg. Han tyckte att texten utstrålade en tyst överenskommelse om att det som stod där hade hänt. Det hade han helt rätt i. Och det var därför jag bestämde mig för att ljuga, för att jag visste att jag hade stor chans att bli trodd, även med den mest osannolika skröna, och för att boken som helhet behövde en digression just där, gärna en fantastisk sådan. Och en författare har ju att ytterst vara lojal med boken, texten, dess litterära värde. Anders, som läsaren hette, blev besviken, men boken blev bättre.
Som journalist har man ett annat uppdrag. Där bör man ytterst vara lojal med den verklighet man skildrar. Form och estetik är av underordnad betydelse. Fabricerande av fakta är inte okej, inte heller att låta folk säga sådant de inte har sagt, inte ens om syftet är lovvärt. Det kallas pressetik. Dokumentärmakare och författare av självbiografiskt färgad prosa och poesi menar ofta att de befinner sig i en position mellan den skönlitterära författaren och journalisten. Att de har dubbla lojaliteter, å ena sidan in mot verket, dess formella egenskaper och konstnärliga värde, å andra sidan ut mot den skildrade verkligheten, levande eller nyligen döda personer, skeenden som bevisligen inträffat eller inte. Att vara mer lojal med verkets formella egenskaper, utan att antyda det för läsaren kan leda till missförstånd och felläsningar. Att fabricera eller undanhålla fakta för att stärka sitt ”case” i en autofiktiv berättelse kan såra verkliga personer som ingår i berättelsen.
Jag har själv varit med om det. I en självbiografiskt hållen roman antyds att jag under en tid ska ha finansierat en tynande tillvaro som frilansande författare och skribent med en släktings pengar. En antydan som bidrar till att öka empatin med bokens huvudperson, författaren, på bekostnad av den som i boken ska föreställa mig. Författaren kan förstås minnas att det var så, men minnet är ofta bedrägligt, och somliga minnen är också offentliga handlingar. Eftersom det jag säger här inte är skönlitteratur har jag alltså kollat med Skatteverket, och inte bara gått på min känsla av att jag under de år boken skildrar drog in pengar så det räckte. Problemet är förstås att andra läsare som känner till bakgrunden och kan identifiera vem som är vem i boken, knappast gör en sådan faktakoll. Och det är nog tur för romanens skull. Det rör sig nämligen om en berättelse som uttrycker och närs av klasshat, det måste finnas ett vi och ett dom, och i den uppdelningen hamnade jag bland dom. Det svider förstås, men jag tror att boken som helhet tjänade på det, ett klasshat i en skönlitterär text får inte bli alltför ljummet.
Ett annat exempel på en autofiktiv berättelse som har etiska problem med sina dubbla lojaliteter är Kristian Lundbergs bok Yarden. Den handlar om en författare som av oklara skäl hamnat på ekonomiskt obestånd och tvingas ta jobb på en omlastningsplats för nya bilar i Malmö hamn. Ingen läsare kan tro att Yarden är en påhittad plats, eller att jaget i boken inte ska föreställa författaren Kristian Lundberg. Även här finns en strukturell uppdelning i ett vi och ett dom som bygger på klass. Lundberg framställer den yrkesverksamhet han blivit tvungen att lämna, och som också råkar vara min, det vill säga författarens och den frilansande skribentens, som välbetald och fri från godtycklig maktutövning. Så är det förstås inte, det vet alla som är i branschen, vilket Lundberg hade varit i över ett decennium när boken publicerades. Men berättelsen behöver den här motsättningen för att bli effektiv. Det hårda slitet på Yarden måste ställas mot enkel tillvaro framför laptoppen.
En annan förenkling av tillvaron Yarden lider av, och som man måste vara i branschen för att känna till rör anledningen till att berättaren inte längre jobbar i litteraturvärlden. Lundberg miste sina uppdrag som litteraturkritiker på Expressen och Helsingborgs Dagblad eftersom han sågat en bok som ännu inte kommit ut. Det är förstås lite lustigt, men pressetiskt minst sagt tvivelaktigt. Alla i branschen visste också att Lundberg vid den här tiden var innehavare av ett åtråvärt, livslångt arbetsstipendium från Sveriges Författarfond på närmare 170 000 kr per år, också det är en offentlig handling som går att kontrollera. Han hade alltså själv försatt sig i publicistisk karantän, men var delvis försörjd av Sveriges Författarfond. Omständigheter som Lundberg förstås måste tiga om i boken. Inget vidare starkt ”case” annars, en autofiktiv hjälte bör helst, till skillnad från den fiktive, vara i någon mån behjärtansvärd.
Dokumentära och semidokumentära böcker och filmer tycks alltså ibland tvungna att småljuga för den större sanningens skull. Och den större sanningen är alltid ett påstående om världen bortom de enskilda exemplen, om strukturerna, de dolda sambanden. Det finns en konflikt här, som kanske är olöslig, mellan mikro- och makro. Det är svårt att behålla nyanserna i det lilla när de stora skeendena ska skildras. Svårt att få de olika perspektiven att stämma. Det enda man kan göra som upphovsperson är att försöka, att oupphörligt ställa sig frågor som: måste jag offra denna detalj för helheten, är jag i god tro när jag påstår detta, kan jag se x och y i ögonen när boken kommit ut?
I det ständigt växande bruset från allt fler medier, sociala och traditionella, tycks idag bara den personliga erfarenheten, den så kallat starka berättelsen, kunna nå ut. Fiktionen, i synnerhet den litterära, sitter trångt. Men frågan är om inte denna glupande hunger efter verklighet också hänger samman just med det uppluckrade förhållandet till fakta. Alla vet ju numera att sanningen är perspektivisk och alltså beroende av vilken ”vinkel” vi väljer. Alla vet också att man kan ljuga med fakta, om de sätts samman med ont uppsåt. Om det är så, borde man ju också kunna tala sant med hjälp av smålögner, om de sätts samman med gott uppsåt. Säkert, men vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda föresatser.
Lars Hermansson, författare och kritiker
-
Varje gång jag borstar tänderna på morgonen, gör jag ju det för första gången och sista just denna morgon. Det går inte att bestrida, även om det inte alltid går att uppleva.
Om Lars Hermansson:Lars Hermansson är författare, litteraturkritiker och konstnärlig ledare för Bie biennal, en scen för samtida konst och litteratur, som han driver i sin lada i Bie en mil utanför Katrineholm. Hobbysnickare, äppelodlare och mångårig medarbetare på SR Kultur. Senast utgivna roman: Till Tawa, senaste diktbok: Dödsorsaksregistret.Producent: Mette Göthberg [email protected] -
Netflix-serien "The Playlist" skildrar Spotifys uppkomst, men vilken påverkan har den banbrytande tjänsten haft på musiken, inte bara för konsumenterna, utan också för skaparna av musik?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I dag tittar vi på The Playlist, tv-serien om Spotifys uppkomst i P1 Kultur och hör skådespelarna Joel Lützow och Christian Hillborg. Men vi kommer även, tillsammans med musikjournalisten Sara Martinsson och forskaren Daniel Johansson, titta på vilken påverkan Spotify har haft på musiken, för såväl konsumenterna som artisterna.
EN OPERA OM LIVET AV EN DÖD TONSÄTTAREI helgen är det världspremiär för tonsättaren SvenDavid Sandströms sista opera "Livets Bok" i De Geerhallen i Norrköping och vi får besök av dirigenten Tobias Ringborg. Hur är det egentligen att uruppföra en kompositörs vision postumt?
GLÜCKS FÖRSTA DIKTSAMLING SEDAN NOBELPRISETNu kommer Louise Glücks ”Vinterrecept från kollektivet” på svenska. Vår recensent Lars Hermansson har läst denna tunna bok som skiljer sig från hennes tidigare diktsamlingar.
STUDIOBESÖK: SARA PARKMAN – OM EROTIK, MUSIK OCH TEOLOGIDen hyllade folkmusiksartisten Sara Parkman är aktuell med den nya skivan ”Eros Agape Philia”. Hör henne prata om erotik, teologi och musik om att vara människa i både kropp och ande.
DEN SISTA ESSÄN OM TOMHETKristoffer Leandoer att avsluta veckans serie om tomhet i OBS genom att läsa ett av litteraturhistoriens mest inflytelserika diktsamlingar, TS Eliots ”The Waste Land”. Men där många kopplar ödelandet i titeln till tillståndet efter första världskriget hittar Kristoffer Leandoer andra källor till diktens Tomhet.
Programledare: Lisa Wall
Producent: Saman Bakhtiari -
Vem är hon, Italiens första kvinnliga premiärminister? Vår kritiker Lars Hermansson har läst hennes självbiografi "Io sono Giorgia", "Jag är Giorgia", och försöker sig på en feministisk tolkning.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
NÄRBILD AV FASCISMENS FÖDELSE I ITALIENHör journalisten och författaren Eskil Fagerström om hans kommande bok "Fascismens födelse - Italien 1918-1926". Vad var det som hände under denna turbulenta tid i Italiens historia?
POLITISKA BIOGRAFIER - ETT OBLIGATORISKT INSLAG I VALKAMPANJERVi har bett Ekots utrikeschef Ginna Lindberg att titta närmare på politiska biografier som litterär genre. Hon hittar tre olika typer av böcker, det mesta är tråkigt men det finns ett och annat guldkorn.
FÖRFATTAREN SOM LÄRDE SIG SKRIVA MED HJÄLP AV HARRY POTTERDen nederländske författaren Marieke Lucas Rijneveld kände under sin uppväxt inte till att man kan köpa böcker, så när han fick tag på en Harry Potter-bok på biblioteket skrev han av den för att ha den kvar när boken skulle återlämnas. 2020 vann han det prestigefyllda Booker-priset för sin debutroman "Obehaget om kvällarna", och nu är han aktuell med sin nya bok "Min dyra ögonsten". Vår litteraturredaktör Lina Kalmteg har träffat Marieke Lucas Rijneveld.
HELLRE TOM ÄN FULL AV SKITAtt inte äga och att inte få sin önskan uppfylld – kan det vara detsamma som att vara rik och att få en gåva? I vår serie om tomhet i OBS denna vecka reflekterar författaren Isabella Nilsson över hur tomheten kan vara en tillgång.
Programledare: Cecilia Blomberg
Producent: Ulph Nyström
-
I dagarna lämnar Sverige in en ansökan om medlemskap i Nato. Ett skifte i säkerhetspolitik men också i självbild? Hör kulturjournalisterna Per Svensson och Ulrika Knutson om vilka vi varit och vilka vi är på väg att bli.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
YO-YO MA FÅR BIRGIT NILSSON PRIZEI dag tillkännagavs att ett av världens största priser inom den klassiska musiken – Birgit Nilsson Prize – går till den världsberömda cellisten Yo-Yo Ma. P2:s Sara Norling gästar P1 Kultur för att kommentera och teckna en bild av vinnaren.
NYTT I JAZZVÄRLDENTvå bleckblåsare varav den ena är debutant, och en kompositör som nog måste kallas veteran. Det tipsar Jazzradions Märet Öman om i ett svep om det senaste från jazzmusiken.
DÄRFÖR STORMAR DET KRING LJUDBOKEN?De senaste dagarna har Kulturnytt rapporterat om stort missnöje bland författare med ersättningen för ljudböcker – betalningsmodellerna är krångliga att förstå, skiljer sig åt, och ofta omgärdas avtalen med ljudbokstjänsterna av strikt sekretess. I går kom också beskedet att förhandlingar mellan Nextory och Storytel books brutit samman. Med oss för att reda ut varför det är så mycket turbulens kring ljudboken just nu har vi kulturredaktionens Amanda Niklasson.
VERKET SOM VÄRKER: ”SPIEGEL IM SPIEGEL” AV ARVO PÄRTDet vi kallar för "Verket som värker" här i P1 Kultur – inslaget där lyssnare berättar om vilket konstnärligt verk som fastnat lite särskilt i hjärteroten – är tillbaka. Den här gången har Katarina Wikars träffat Thomas Siösteen som berättar om en upplevelse i havsbandet för länge sedan som fick ett musikstycke att sätta sig i honom.
ESSÄ: BEHÖER VI SANNING I LITTERATUREN?Vad händer med oss och med litteraturen om vi tillåter oss själva att se bortom kategorier som sant och falskt, och istället låter oss fångas i fiktionen och dess egen logik? Den frågan ställer sig författaren och kulturjournalisten Lars Hermansson i dagens essä från OBS.
Programledare: Eskil Krogh Larsson
Producent: Felicia Frithiof -
Vad händer med med litteraturen om vi tillåter oss att se bortom kategorier som sant och falskt och istället låter oss fångas i fiktionen och dess logik? Det frågar sig Lars Hermansson.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
"Det vi betraktar med vämjelse när det uppträder i verkligheten gläder vi oss åt att betrakta på bild", skriver Aristoteles i sin Poetik. Något jag tror de flesta skriver under på. Vem vill läsa om rimliga och allmänt trevliga personer i en skönlitterär text, när man kan få läsa om orimliga och allmänt jobbiga. Men ibland tycks det som Aristoteles devis inte gäller. Efter att poeten Katarina Frostenson 2019 tvingats bort från Svenska Akademien i samband med att hennes make dömts för våldtäkt, skrev hon de skönlitterära böckerna K och F som har sin utgångspunkt i händelserna. Det är två rasande och samtidigt hudlösa skildringar av Frostensons tid efter det stora fallet. Hon har förlorat varje gnutta av den prestige hon en gång hade i en sådant överflöd. Hon gestaltar detta trauma litterärt, och allt en så gott som samstämd svensk kritikerkår ropar, är : det är inte sant. Det vill säga att hennes make, Jean Claude Arnault, skulle vara oskyldig och allting en konspiration orkestrerad av feministerna på Dagens Nyheter – ett av de viktigaste forumen för debatten om vad som inträffat i Svenska Akademien. Nej, det är förstås inte sant. Men hur känns det att uppleva det som sant? Hur hanterar en människa ett tronfall som det Frostenson råkade ut för.
När jag läste hennes böcker kände jag, mer än något annat tror jag, genans. Eftersom jag identifierade mig med berättaren som med vilken romanfigur som helst kände jag mig illa berörd, snarare än arg, när hon vägrar inse att maken nog måste ha begått åtminstone några av de övergrepp och våldtäkter som så många kvinnor vittnat om. Och när hon liknar sitt och makens öde med paret Dreyfus och andra hjältar i kulturhistorien känner jag skammens rodnad spridas över kinderna. Samtidigt blir jag rörd över det grandiosa i berättarens kärlek till den numera brutne maken som i F hasar omkring i fångkläder på en anstalt i västsverige. Hennes okuvlighet i förhållande till den offentlighet som dömt henne är imponerande. Hon är storslagen och pinsam på samma gång, en tragisk hjältinna. Boken skulle inte ha varit hälften så intressant om Frostenson pudlat och bett om att få komma tillbaka in i värmen.
En annan författare som råkat ut för förminskande läsningar med sanningen som tillhygge är J T LeRoy. Fast i fallet LeRoy var det inte verklighetsbeskrivningen som befanns falsk, utan författarens identitet. LeRoy hyllades internationellt av såväl kritiker som läsare, för romanen Sarah och berättelsesamlingen Hjärtat är bedrägligast av allt i början 2000-talet. Bägge böckerna kan kallas autofiktiva, de bygger enligt författaren och marknadsföringsapparaten på självbiografiskt stoff, bearbetat till fiktion. Det handlar om sexuella övergrepp i barndomen, prostitution, droger, fosterhem, misshandel, en helvetisk uppväxt helt enkelt, som LeRoy lyckas göra angelägen litteratur av.
Frågan är om vi skulle ha läst böckerna med samma inlevelse och empati om de varudeklarerats som ren fiktion, och författaren beskrivits som vit medelålders medelklass och hetero. Antagligen inte, för när det kommer fram att den förtjusande och fortfarande tonårige J T LeRoy som frotterar sig med kändisar som Madonna, Tom Waits och Courtney Love, inte har skrivit böckerna, utan att det är hans manager och allt i allo, Laura Albert, som är den verkliga författaren, ja då blir det förstås skandal. Det hjälper inte att Laura Albert bedyrar, och även lyckas bevisa, att det är hon, som alltså har skrivit böckerna, som har haft den där hemska barndomen. Varudeklarationen var falsk och såväl läsare som kritiker vänder sig bort från det gryende författarskapet som aldrig tog fart igen efter avslöjandet.
Litteraturvetaren Kenneth Lindegren menar i sin bok "Litterära fabrikationer" att den sortens reaktioner är rimliga och ofrånkomliga, det går inte att bortse från den så kallade paratexten, och med den avser han inte bara förlagsformalia som baksidestext, genrebeteckning, kolofon etcetera, utan även författarintervjuer, pressutskick, marknadsföring, allt det där som ramar in boken och föreslår möjliga, oftast mer eller mindre biografiska, läsningar.
Ju mer paratext desto mindre litteratur, skulle man kunna säga; ju mer boken som säljbar produkt lyfts fram, vid boksigneringar och i tevesoffor där pikanta detaljer från författarens liv ska skänka autenticitet åt texten, desto mindre utrymme för läsarens egna tolkningar och erfarenheter. Men om man mixtrar med den omkringliggande paratexten i annat syfte än att sälja fler böcker, ja då kan det ruckas lite på den där hierarkin mellan verklighet och text som är så förhärskande i vår tids litterära offentlighet.
En som ägnat sig åt det är den danske författaren och performancekonstnären Claus Beck Nielsen, eller Madame Nielsen som hon numera kallar sig, som ofta uppträtt under olika alias och utmanat det faktiskas gränser genom att iscensätta händelseförlopp ute i verkligheten som hon sedan dokumenterat och återgestaltat på olika sätt, bland annat i romanform. Här är det återgestaltningen – romanen, pjäsen, scenframträdandet – som i bästa fall framstår som sann, i kraft av sin form, sin inre trovärdighet, inte den bakomliggande verkligheten, för den har ju upphovspersonen varit inne och mixtrat med.
Fast mixtrar vi inte hela tiden? Förställer oss, ljuger, iscensätter, sopar undan spår. Föreställningen om en solid verklighet och en sann eller falsk återgivning av den, bygger på en idé om verkligheten som i grunden vetbar och oberoende av våra föreställningar om och mixtranden med den. Men så är det ju inte. Det råder en ständig trafik mellan våra föreställningar om och beskrivningar av verkligheten, och verkligheten själv. Det som har hänt har hänt, visst, men vad var det som hände? När började det hända, när slutade det? Vad är en händelse? Det är nog få som vid närmare eftertanke tror att något sådant som en korrekt verklighetsbeskrivning existerar, annat än när det gäller triviala fakta av typen "Det regnade i Malmö igår" eller "Björn Borg var en svensk tennisspelare som vann Wimbledon fem gånger".
Konst och litteratur måste få befinna sig i det stora ovetbara fältet mellan mät– och vägbara fakta och medvetna lögner i syfte att föra människor bakom ljuset. Det är i den potentialiteten, snarare än fakticiteten, vi kan experimentera med ideologier, identiteter, guds– och verklighetsuppfattningar. Det är i det svävande tillståndet mellan förhastade slutsatser om gott och ont, sant och falskt, vackert och fult, som vi är fria att vara, inte bara de vill vara, utan också de vi inte vill vara, för att prova hur det känns. Ett samhälle utan en sådan frizon kommer i längden bara att bestå av antingen-eller människor, åsiktsmaskiner och normlydig valboskap.
Lars Hermansson, författare
-
Årets mest kontroversiella föreställning gästspelar nu på Dramaten i Stockholm. Polska Teatr Powszechny har iscensatt Adolf Hitlers Mein kampf. P1 Kulturs Gunnar Bolin och Jenny Teleman var där.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
LOUIS AUGUSTE BLANQUI – DEN FRANSKE REVOLUTIONÄREN OM HUR HISTORIEN UPPREPAR SIGOm du var tvungen att välja - skulle du acceptera evig återkomst, (allting upprepar sig, hela tiden) eller att allt är i förändring, (inget av det som finns idag finns imorgon)? Missa inte Lars Hermanssons OBS-essä om den franske 1800-talskommunisten Blanquis text "L'éternité par les astres". (Evigheten genom stjärnorna)
Programledare: Cecilia Blomberg
Producent: Ulph Nyström -
Med sina teorier om den eviga återkomsten föregrep Louis Auguste Blanqui (1805-1881) både Nietzsche och senare idéer om parallella universa. Lars Hermansson prövar upprepningens lockelse.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Cellen på fängelseön Fort du Taureau var trång och cirkelformad men fönstret med utsikt över engelska kanalen kunde möjligen ha utgjort en lisa, om inte vakterna haft order att skjuta så fort fången närmade sig fönstergluggen. Under sådana omständigheter skrev Louis Auguste Blanqui den märkliga texten "L'éternité par les astres" (Evigheten genom stjärnorna) våren och sommaren 1871, alltså samtidigt som händelserna kring Pariskommunen rasade, och där Blanqui enligt många var den ledargestalt som saknades.I stället satt han alltså i sin cell och skrev den genremässigt svårbestämda text (poesi, traktat, vision) vars bärande tanke är att ett visserligen stort men dock begränsat utbud av möjliga händelser i ett universum som är oändligt i tid och rum, leder till en oändlig upprepning av dessa möjliga händelser.
Man behöver inte vara utbildad astronom för att uppleva Blanquis text som aningen skakig vad gäller det vetenskapliga. Han utgår från den franske matematikern Pierre Simon de Laplaces vidareutveckling av Newtons mekanik, men underkänner samtidigt Laplace eftersom dennes teorier inte var empiriskt grundade, en egendomlig invändning med tanke på att Blanquis egna spekulationer om dubbelgångarklot och alternativa världshistorier inte direkt bygger på konkreta observationer.
Till det skakiga intrycket bidrar också Blanquis nedvärdering av all vetenskap som inte förändrar samhället. Även här faller hans ideal tillbaka på honom själv. Det ska en mycket välvillig läsare till för att se hur hans astronomiska hypoteser skulle kunna bidra till den revolution han så hett åstundade.
Men det är inte som vetenskap eller politisk pamflett L'éternité par les astres är läsvärd, utan som poetisk vision och gripande sublimering av en människas stäckta förhoppningar. Och kanske är tanken på den eviga återkomsten idag inte lika främmande som innan klimatkris och pandemi, när vi fortfarande levde i en värld präglad av tanken på den eviga utvecklingen. Alltså i en modernitet som ännu inte var fallet när Blanqui och Nietzsche utvecklade sina tankar om ett ”universum som står och stampar på stället” som Blanqui skriver. Eller som Nietzsche uttrycker det i Den glada vetenskapen: ”Existensens eviga timglas ska vändas och vändas igen – och du själv på samma gång, du lilla stoftkorn i stoftet.”
Men exakt vad är det som återkommer i den eviga återkomsten? Här skiljer sig Nietzsche och Blanqui åt. ”Världen lever av sig själv, dess exkrementer är dess näring”, skriver Nietzsche i Viljan till makt. Och så långt är väl vilken kretsloppsinförstådd människa som helst med på noterna.
Annat är svårare att hacka i sig. Som det där att historien skulle upprepa sig, inte bara i stora drag – alltså att det förekommer strukturella likheter mellan olika historiska händelser – utan i minsta detalj. Franska revolutionen och första gången du drack kaffe, den andra också för den delen, kommer att inträffa igen, inte bara en utan ett oändligt antal gånger. Nietzsche skriver att världen kommer att genomgå ”ett kalkylerbart antal kombinationer i sin tillvaros tärningsspel. Under en tid som är oändlig kommer varje möjlig kombination någon gång att ha utfallit, och inte bara det: den kommer att utfalla ett oändligt antal gånger.”
Nietzsches eviga återkomst handlar mer om tid och energi än om kroppar, och har ofta tolkats symboliskt som varje människas (eller endast den utvaldes, därom tvista de lärde) möjlighet att bli en övermänniska, som är så fulländad att hen inget hellre vill än att se varje ögonblick av sitt liv upprepat i oändlighet. Blanqui var som god marxist mer materiellt orienterad och tänker sig oändligheten mest som en rumslig företeelse; han förlägger upprepningen ut i världsrymden med dess, som han tänker sig, oändlighet av identiska och nästan identiska syskon- och tvillingklot.
Jag sitter i fåtöljen i arbetsrummet och skriver det jag säger nu. Jag har suttit där många gånger förr. Jag upprepar mig. Jag ser samma dörr, samma fönster, samma bokhylla. Men det jag skriver och nu säger har jag aldrig skrivit förut. Jag kan förstås upprepa mig. Jag kan förstås upprepa mig. Men jag vill inte. Jag vill skriva nytt. Tänka vidare. Samtidigt lockar mig tanken på att återvända till mig själv. Till själva varat. Att alltid få sitta i arbetsrummet och skriva. Arbetsrummet, läsfåtöljen, läslampan. Detta ögonblick. Jag vill inte åka till Grand Damned Canyon eller pyramiderna i Giza. Jag vill inte prova alla maträtter som finns i världen. Det räcker med bläckfiskgryta. Inte varje dag kanske, men ganska ofta, med återkommande mellanrum. Om jag måste välja mellan evig återkomst och evig förnyelse valde jag det förra. Förutsatt att återkomsten gällde den skrivande morgonstunden i läsfåtöljen med kaffekoppen på det lilla bordet vi köpte i Indien och dottern som gör sig i ordning för skolan på övervåningen.
Jag vet inte hur Blanqui såg på sitt liv där han satt i sin cell på fängelseön Fort du Taureau, men det är inte svårt att uppfatta hans text som kompensatorisk med sitt insisterande på ett oändligt antal olycksbröder ute i rymden sittande i fängelseceller identiska med hans, skrivande på samma text som han. Fast inte heller på tvillingkloten finns någon utveckling från sämre till bättre, bara en oändlighet av samma. Det finns visserligen några få stjärnor där vi lever de liv vi förvägrades på den här planeten. Men Blanqui uppehåller sig i texten inte särskilt länge vid denna möjlighet.
På 1930-talet sysselsätter sig den argentinske författaren Jorge Luis Borges med liknande tankar. Idén om den eviga återkomsten genomsyrar flera av hans noveller och dikter, och den kända prosadikten En dröm ur samlingen La Cifra från 1981 är svår att tänka sig utan Blanquis levnadsöde och märkliga bok: Så här lyder den i Lasse Söderberg översättning: ”I en öde trakt av Iran finns ett inte särskilt högt torn av sten, utan dörrar eller fönster. I dess enda rum (vars golv är av jord och har formen av en cirkel) står ett bord av trä och en bänk. I denna cirkelrunda cell skriver en man som liknar mig, med bokstäver som jag inte förstår, en lång dikt om en man som i en annan cirkelrund cell skriver en dikt om en man i annan cirkelrund cell… Processen är ändlös och ingen kommer att kunna läsa vad fångarna skriver.”
Tiden på fängelseön Fort du Taureau var inte den första Blanqui tillbringade i fängsligt förvar. Han hade redan dömts till döden två gånger, livstids fängelse två gånger, samt till ett antal tidsbestämda straff, inklusive en landsförvisning. Rättsystemet i 1800-talets Frankrike var som i alla diktaturer aningen godtycklig Blanqui var bland sina samtida meningsfränder en närmast mytisk gestalt, och kallades ofta på grund av sitt olycksaliga öde och sin ståndaktighet kort och gott för ”Fången”.
Lars Hermansson
-
Kan en enkel fråga utan svar anses vara en tanke?
Om Lars Hermansson:Lars Hermansson är författare, litteraturkritiker och konstnärlig ledare för Bie biennal, en scen för samtida konst och litteratur, som han driver i sin lada i Bie en mil utanför Katrineholm. Hobbysnickare, äppelodlare och mångårig medarbetare på SR Kultur. Senast utgivna roman: Till Tawa, senaste diktbok: Dödsorsaksregistret.Producent: Mette Göthberg [email protected] -
Mariam Naraghi debuterade som poet 2008 med boken Bekännelse på Landbrogatan. Hon har gett ut ytterligare tre diktböcker bland annat Gottsundasonetterna, en sonettkrans som utspelar sig i uppsalaförorten Gottsunda. Nu är hon aktuell med Dikter, en diktsamling där lust och fara, lek och politik, humor och svärta, bidrar till en känsla av att allt är möjligt, menar vår kritiker Lars Hermansson.
Titel: Dikter
Författare: Mariam NaraghiDet finns en underbar dikt i Naraghis bok från 2017, Bild som händer, där en, som det heter, "polarn och pyret pappa" råkat köra fel med sin svarta suv och förirrat sig in i förorten. De lekande barnen sänker då sina såpbubblegevär och tävlar om vem som kan komma närmast den svarta monsterbilen. Dikten avslutas med orden "Här finns ingen trettioskylt. Vi får springa hur fort vi vill".
De där raderna är typiska för den stämning som ofta råder i Naraghis dikt, där lust och fara, lek och politik, humor och svärta, är oskiljaktiga och bidrar till en känsla av att allt är möjligt. På gott och på ont. Det vill säga: nästan alltid på gott för dikten, men ibland händer det saker i dem som man helst inte vill vara med om i verkligheten. Onda grejer alltså.
I den nya boken befinner vi oss återigen i Gottsunda med omnejd, på Bandstolsvägen, Norbyvägen, och inte minst Vattholmavägen 16, en adress som förekommer även i tidigare böcker. Jag googlar förstås och upptäcker att det inte alls ligger i Gottsunda, utan i andra änden av stan, att det finns ett studentboende på adressen, en bvc, ett gym för kvinnor.
Naraghis dikter utspelar sig ofta i sådana där lite glanslösa miljöer, men där det nästan alltid öppnas en lucka in mot det mångtydiga och gåtfulla. Det finns bland annat tre dikter i den nya boken som tar plats på ett gym, där spinningcyklarna står som boskap, motionärens ryggrad är en spänd kedja, och när fönstren om kvällen speglar kundernas fötter pendlande upp och ned i stegmaskinerna får Naraghi mig att se hur "Hundra par adidas gör moonwalk över grannhusets svarta tak". Just den bilden är möjligen en smula dekorativ och kanske därför den mest citerbara i boken.
Annars är Naraghis bilder krispigt konstiga och samtidigt lite irriterande i sin undflyende mångtydighet. Det går sällan att fixera
e n mening, de pekar oftare åt två eller flera håll, står liksom och väger, och lämnar, som all god litteratur, en hel del jobb över till läsaren.
Det är inte många poeter idag som är kaxiga nog att kalla sin bok bara Dikter. Men Naraghi har det självförtroendet, och det har dikterna också, förstås. Annars skulle det blivit pinsamt. Att ta den risken. Att nästan vara obegriplig, nästan poänglös, nästan putslustig. Men alltid bara nästan. Det är smittande hoppingivande.I de flesta dikter är det ett icke närmare definierat "vi" som talar, det kan vara familjen, gottsundakidsen, ett jag och ett du, men Naraghi lyckas nästan alltid med konststycket att få mig att känna mig inkluderad i detta vi. I en drömsk dikt har Gottsunda blivit begåvat med trädgårdsbassänger som ligger och väntar på att bli hittade. Dikten slutar:
"Barnen springer före med badlakanen som mantlar, de ropar och skjuter fyrverkerier för att visa oss vägen." -
När det nynazistiska partiet NDP fick hela två procent av rösterna i valet till förbundsdagen 1965 gick en chockvåg genom stora delar av det tyska samhället. Ett par år senare håller den tysk-judiske filosofen Theodor Adorno ett berömt föredrag på Wiens universitet. Författaren Lars Hermansson har läst föredraget, och letar i den här essän efter likheter och skillnader med dagens högerradikalism.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Jag går in köket där min dotter står och tömmer diskmaskinen, och jag säger, som den stundom docerande far jag är: Vet du vad som är fascismens främsta utmärkande drag?
Anledningen till att jag fått lust att föreläsa just den här dagen är att jag läst klart den tysk-judiske filosofen Theodor Adornos föredrag, som han håller på Wiens universitet 1967.Nej, vad är fascismens främsta, utmärkande drag, säger dottern. Och jag: att ingjuta skräck för framtiden i den stora massan. Men, säger dottern: det är ju också ett utmärkande drag för miljörörelsen. Det ligger något i det. Frågan är: kan ”ett utmärkande drag” vara som en tom form som fylls med innehåll av den som tillämpar den? Fascister lika väl som miljöaktivister.
Nästa utmärkande drag hos högerextremismen är enligt Adorno att propagandan är målet. Det viktigaste är att höras och synas så ofta och mycket som möjligt genom att ständig förfina den masspsykologiska maktapparaten, inte att ha något att förmedla. Tvärtom, ju mindre du har att förmedla desto bättre, eftersom ett tankeinnehåll kan få folk att tänka, och det är, enligt Adorno, fascismens tredje utmärkande drag: att få folk att sluta tänka, att inte bry sig om sakförhållanden och rationella argument, utan helt enkelt tro på den som hörs och syns mest. Samtida exempel på en sådan strategi saknas som bekant inte.
Det där att propagandan är målet påminner en del om Marschall McLuhans idé om att mediet är budskapet – ”The medium is the messege” – som han utvecklar i boken Understanding media från 1964. McLuhan menar i sin ryktbara bok att ett meddelandes innehåll inte har samma djupgående verkan på våra samhällen och medvetanden, som själva det medium genom vilket det uttrycks. I det perspektivet är det ingen större skillnad mellan Hitlers Mein Kampf och t. ex Lina Wolffs senaste roman. Bägge är böcker, tryckta medier, beståndsdelar i det McLuhan i en annan bok benämnde Guthenberg-galaxen.
McLuhans teorier är kanske inte till någon större hjälp om man vill förstå fascismens väsen. Fascismen är ju inget medium. Däremot är det intressant att undersöka huruvida dess idéinnehåll passar bättre eller sämre i det medium som dagens fascismer frodas i: internet. På Berkeley Center for Right Wing Studies gör man just det; sedan 2009 har ett tvärvetenskapligt studium givit upphov till en mängd rapporter och texter om ”cyberfascism” och ”bredbandsterrorism”. Den organisatoriska utspriddhet och nyckfullhet som tycks gälla alla internetbaserade rörelser, från vänster till höger, svär förstås mot den klassiska fascismens vurm för militär disciplin och tydlig beslutsordning, men den tycks inte ha ändrat innehållet i fascismernas minsta gemensamma nämnare, som de tyska sociologerna Holger Marcks och Maik Fielitz i essän Digital Fascism: Challenges for the Open Society in Times of Social Media formulerar så här: ”föreställningen om en hotad gemenskap som behöver återfödas med hjälp av extraordinära åtgärder.”
Kanske kan man säga att det är radikaliteten i de extraordinära åtgärderna som avgör om en rörelse bör kallas fascistisk eller inte. Att Sverigedemokraterna bygger sin politik kring bilden av en hotad svensk gemenskap är svårt att förneka. Däremot är kanske deras extraordinära åtgärder inte lika radikala som Trumps försök att rasera grunderna för det offentliga samtalet genom införandet av kategorin ”alternativa fakta” och det ständiga tjatet om ”fake news” eller Victor Orbans nedmontering av rättsstaten genom censur och anti-demokratiska ingrepp i rättssystemet. Dessutom kan man förstås hävda att även andra partier i Sveriges riksdag ibland längtar tillbaka till 1974, även om förtecknen då inte handlar om svenskhet. All nostalgi är ju inte fascistisk.
Däremot är all fascism, tror jag, nostalgisk. Det tycks alltid finnas ett mytiskt förflutet då män var män, kvinnor kvinnor, folket stod enat mot fienden och den lilla människans strävsamhet byggde landet – det senare en viktig beståndsdel också i den tillbakablickande delen av socialdemokratin, och kanske i all nationalism. Adorno säger i sitt föredrag att fascismen inte förtjänar beteckningen ideologi, eftersom den är för irrationell och ointresserad av andra frågor än att erövra och behålla den politiska makten. Den har ingen teoretisk överbyggnad värd namnet. Kan så vara, men visst finns det en del välkända innehållsliga drag som förenar Trumps, Putins och Orbans rörelser med historiens fascismer, som till exempel nationalism, misogyni, rasism, förakt för svaghet, allt inbäddat i den där idén om en hotad gemenskap som måste ”återfödas med hjälp av extraordinära åtgärder”.
Men hur var det med den där tomma formen som kan fyllas med innehåll av såväl fascistisk som miljöaktivist art? Är jag och min dotter helt fel ute om vi antyder att Fridays for future till exempel delar ”utmärkande drag” med fascismen? Vad är ens ett utmärkande drag? Adorno går inte närmare in på saken i sitt föredrag, men låt säga att ett utmärkande drag inte kan vara något man delar med nästan alla. För en individ kan det till exempel inte vara att ha armar och ben, för en politisk rörelse kan det inte vara att vilja förändra samhället. Men att skrämma folk till lydnad är hyfsat specifikt, och borde kunna kvala in under beteckningen. Man kan hävda att miljörörelsen inte alls vill skrämma utan bara informera. Det kan å andra sidan en fascist också hävda. Om informationen är skrämmande så är den det. Vad det kokar ned till är alltså vad du som politisk varelse finner mest skrämmande: mänsklighetens undergång eller nationens.
Men mer oroande än de strukturella likheterna mellan miljörörelsens skrämselpropaganda och fascismens, är det Adorno urskiljer som fascismens enda egentliga tanke: att till varje pris erövra och behålla makten. Där riskerar hela den representativa demokratin av idag att framstå som fascistisk genom dess ständiga oheliga allianser och kovändningar från helvetet. Adorno varnade redan 1967 för en disproportion mellan rationella makttekniker och irrationell eller frånvarande ideologi. Han säger: ”Jag tror att just denna kombination av rationella medel och irrationella syften motsvarar en tendens hos hela civilisationen, som ju till stora delar går ut på perfektion hos teknik och medel, allt under det att samhällets hela syfte lämnas därhän.”
Just där, i frånvaron av ett genomtänkt syfte med samhällsbygget, frodas, tror jag, fascismen.
Lars Hermansson
-
I kulturreportaget Det kollektiva omedvetna är fortfarande inte kartlagt, tar oss Lars Hermansson med till kreativa kollektiv i samtiden och historien.
Begreppet kollektiva lösningar har sedan realsocialismens misslyckande varit ett misskänt begrepp. Individanpassade lösningar har däremot haft en mer positiv klang. Under 90-talet vilade något av ett löjets skimmer över 60- och 70-talens bostadskollektiv, minns t. ex Lucas Moodyssons film Tillsammans. Men de senaste tio åren har en förskjutning skett i synen på det vi delar med andra. Åtminstone bland unga kulturutövare. Att bo i kollektiv kan vara en nödlösning för att det är svårt att hitta bostad, men det kan också vara ett sätt att blir mer kreativ i gemenskap med andra. Men när gör man någonting tillsammans egentligen, och hur viktig är signaturen, den subjektiva vinkeln? Medverkar gör popgruppen och konstnärskollektivet Den svenska björnstammen, medlemmar ur ateljékollektivet Ett eget rum samt Christofer Gradin Franzén, en av grundarna av gåvoekonomiprojektet Hoffice. -
Om det nu är så att politikerna avhänt sig makten till marknaden så måste även gamla humanister lära sig ekonomiska. Hur mycket pengar kan det finnas? Om börsen var en människa skulle den sitta på psyket?
I det första av två program ställer Lars Hermansson och Katarina Wikars elementära och existentiella frågor om det kapitalistiska systemet.De lär sig vad en skräpobligation är, går på derivatkurs och förstår slutligen vad surrogatmödrar har med tillväxt att göra. Hör bl. a börschefen Jens Henriksson, författaren Nina Björk och ekonomihistorikern Jan Jörnmark.I uppföljaren Förklara kapitalismen för mig 2 undersöker Mårten Arndtzén räntans mysterier och vi lär oss vad en zombiebank är. - Mostrar mais
