Oregon Podcasts

  • Kelly Reichardts First Cow från 2020 är ett stillsamt filmiskt mästerverk om vänskap, bakverk och kor. Vi pratar om hur manlig vänskap skildras i filmen och hur den första kons ankomst till en liten håla i 1820-talets Oregon kan förstås som en symbol för en gryende kapitalism.

  • In this episode, I have great conversations with Allan E. Flood who is the author of the book “Perfect Misfortune: How I Found Hope and Healing in the Teachings of Sydney Banks and The Three Principles”.

    Allan Flood lives in Bend, Oregon. His unique and practical perspective of how to find peace and hope in the face of upsetting personal circumstances comes from living with and coming to peace with multiple sclerosis for over 35 years. Allan has extensive business and non-profit experience and has seen how important it is to understand where the human experience comes from. With humor and personal warmth, Allan shares with you his insights and how they can improve your health and well-being.

    You can find Allan's books here.

    In US: https://www.amazon.com/Perfect-Misfortune-Healing-Teachings-Principles/dp/1771434163

    In Sweden: https://www.bokus.com/bok/9781771434164/perfect-misfortune/

    If you would like to come in contact with Allan you do it best via e-mail: [email protected]

    Interested in coaching with me, Daniel Magnusson?
    Book a first exploratory coaching session for free on the link below.
    https://calendly.com/coachmagnusson/game-changer-session-pro-bono-75

    Webpage: https://www.humanchange.se

    Instagram: https://www.instagram.com/coachmagnusson/

    LinkedIn: https://www.linkedin.com/in/coachmagnusson/

    Music: https://www.purple-planet.com

    --- Send in a voice message: https://anchor.fm/humanchange/message
  • Om människan försvann skulle civilisationen begravas under ett grönt täcke där djurlivet breder ut sig. Dan Jönsson reflekterar över en dystopi som vissa betraktar som en utopi.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.Civilisationen är en bräcklig skapelse. All denna fantastiska infrastruktur vi omger oss med, alla intrikata system för kommunikation och energiförsörjning, dessa vidsträckta stadslandskap som från hög höjd liknar en sorts komplexa organismer med ett eget liv, är i själva verket helt beroende av ständig, oavbruten tillsyn. Utan den skulle trafiken stanna, elsystemen krascha, panik och kravaller bryta ut. Vi vet det egentligen mycket väl men föredrar att inte tänka på det eftersom det, ungefär som tanken på döden, skapar en sorts tomhetssvindel när vi inser hur nära avgrunden vi faktiskt befinner oss och vilka blinda, obevekliga processer som står redo att ta över efter oss så snart vi släpper taget.Och fort skulle det gå. Om människorna försvann skulle det omedelbart bli kolmörkt på nätterna, mycket snart skulle kraftverksdammar brista, tunnlar svämma över, redan första vintern skulle frostsprängningen bryta upp fasader och vägbeläggningar och i sprickorna skulle träd och buskar spränga fram. Fåglar och rovdjur skulle fylla gatorna, efter några hundra år skulle till och med den största stad vara svår att få syn på under de gröna kullarna som täcker rasmassorna, och när väl nästa istid drar in, om så där femton tusen år, skulle den radera i stort sett alla synliga spår. Sätt det i relation till att människor har funnits i någon form i sådär två, tre miljoner år, och liv på jorden i nästan fyra miljarder år. För framtidens geologer vilken skepnad de nu kommer att ha: intelligenta fåglar kanske, eller landlevande delfiner? kommer vår civilisation att synas på sin höjd som ett avvikande, aningen mörkare sedimentlager i berggrunden. Femton tusen år, det är en fis i vinden.Året som gick var som bekant än en gång ett av det varmaste som någonsin uppmätts. Vi börjar vänja oss vid larmsignalerna. Världsmedeltemperaturen stiger, polarisarna fortsätter smälta i katastrofal takt. Det är förstås oroande. Samtidigt har jag alltid tyckt att klimatlarmen har något överdrivet apokalyptiskt över sig. Att temperaturförändringarna, som det brukar påstås, skulle utgöra ett hot mot planetens framtid är förstås dumheter, eller för att säga det rent ut: antropocentriskt hyckleri. Nej: det som hotas av klimatförändringarna är knappast planeten Jorden, utan förutsättningarna för den mänskliga civilisationen som vi känner den. Kanske förutsättningarna för mänskligt liv överhuvudtaget. Planeten däremot skulle anpassa sig. Det har den gjort förut. Klimatet skulle förändras, men livet skulle med all säkerhet bestå. Om tvåhundrafemtio miljoner år skulle den snabba massdöden under människans epok, antropocen, kanske rentav framstå som en nödvändig föryngring.Säkert är i alla fall att om, eller när, vi människor försvinner kommer det omedelbart att sätta stopp för den omfattande utrotning vi gjort oss skyldiga till med rovjakt och miljöförstöring, trafikanläggningar och byggprojekt ja helt enkelt genom vår blotta utbredning. När ekosystemen hunnit repa sig skulle det kanske se ut som i den ett par år gamla science fiction- filmen After Earth, där ett rymdskepp kraschar på Jordens yta tusen år efter att människorna tvingats evakuera planeten. Rymdskeppets kapten, som spelas av Will Smith, har blivit dödligt sårad och för att hämta hjälp tvingas hans son ut på en livsfarlig expedition genom en fientlig djungelvärld befolkad av väldiga buffelhjordar och aggressiva babianflockar där den mänskliga civilisationens ruiner står kvar som förfallna, obegripliga kulisser. Som den amerikanske miljöjournalisten Alan Weisman konstaterar i sin bok The World Without Us från 2007 är det antagligen vad som skulle hända: fåglarna skulle slippa krocka med våra flygplan och fönsterfasader, haven skulle på nytt fyllas med stora fiskar och på land skulle rovdjuren breda ut sig på våra tamdjurs bekostnad. Än en gång: det är inte miljön utan civilisationen som är hotad.Alan Weisman konstaterar att det där förstås också beror på hur mycket vi människor hinner ställa till med innan vi försvinner. Även om till och med de största städerna på några tusen år lär förvandlas till grönskande åsar i landskapet så kommer material som rostfritt stål och plast att ta betydligt längre tid för naturen att ta hand om. I östra Stilla Havet, mellan Hawaii och Kalifornien, utbreder sig över ett enormt område en drivande, skvalpande soppa av finfördelat plastavfall. Den kommer att bestå tills någon finurlig mikroorganism muterar och lär sig hur den ska bryta ner de långa polymermolekylerna, vilket kan ta några hundratusen år. Gifter som dioxiner kommer också de att finnas kvar i naturen under lång tid, för att inte tala om avfallet från våra kärnkraftverk, som när människorna försvinner kommer att drabbas av härdsmälta eller explodera och släppa ut uranisotoper med halveringstider på miljontals år.Och ändå på riktigt lång sikt, och för planeten och biosfären som helhet, har det här ingen större betydelse. Livsmiljöerna har en fantastisk förmåga att självläka. Faktum är att sådana processer redan nu pågår i de områden som av olika skäl har lämnats öde under lång tid: som den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea, där utrotningshotade fåglar och rovdjur har hittat en nisch att överleva i. Liksom förstås i det evakuerade området runt Tjernobyl i Ukraina, där naturen efter trettio år är på god väg att ta över efter människan. Visst ger den radioaktiva smittan upphov till genetiska skador och mutationer, men även om de skadar fortplantningsförmågan hos en del arter och individer lär de på sikt ändå leda till att den på något vis anpassar sig. Det är så naturen fungerar.Frågan är vad vi ska göra med den kunskapen. Som Walter Benjamin skrev har varje historisk epok på sitt sätt tyckt sig stå vid randen av en avgrund. Vår tids antihumanistiska undergångsvisioner utgör dagdrömmarna hos en melankolisk kultur som inte längre har några radikala svar på sina egna utmaningar. Samtidigt blir konsekvenserna ofrånkomligt revolutionerande. Ska vi kanske dra slutsatsen att det vore en bra sak för miljön och planeten om vi människor försvann, och därför se till att skynda på det? Det finns de som tycker det: från Oregon i USA förespråkar den så kallade Voluntary Human Extinction Movement till exempel människans frivilliga självutplåning inte genom kollektivt självmord, utan helt enkelt genom att vi slutar föröka oss. Må vi leva länge och dö ut, proklamerar rörelsen på sin hemsida. Snabbt och smärtfritt skulle det lyfta civilisationens tryck på biosfären och leda till en, rent objektivt, bättre värld. Månn det. För oss andra, oss oförbätterligt antropocentriska människor som inte riktigt kan förlika oss med, och än mindre ta konsekvenserna av de där objektiva, geologiska perspektiven handlar det snarare om att inse att, om vi verkligen vill att vår ömtåliga civilisation ska överleva, krävs det just radikala beslut för att leda in den på en annan väg. Innan den förgör sig själv.Dan Jönsson, författare och kulturjournalist * Alan Weismans "The World Without Us" (Picador) kom på svenska 2008 med titeln "Vad händer med världen utan oss?" (Prisma) i översättning av Patrik Hammarsten.

  • Ronie Berggren om det senaste i USA: New Yorks guvernör Andrew Cuomo avgår; Oregons guvernör Kate Brown sänker examenskraven för att inte exkludera minoriteter; Aktivister kräver att ICE inte utvisar illegala immigrantbrottslingar; Infrastruktur-lagen godkänns av Senaten; Biden ångrar inte tillbakadragandet från Afghanistan; USA varnar talibanerna med ett pappershot.

    --------
    STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: http://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html

  • Hör också krönika av Göran Rosenberg, panelen om veckans inrikespolitik, satir med Utkantssverige och kåseri av Helena von Zweigbergk. Programledare Åsa Furuhagen.

    Timme 1:Utredning av stormningen av Kapitolium inleddes i amerikanska kongressen i veckan.Varför sa Mark- och Miljööverdomstolen nej till Cementa, vilka naturvärden är det som står på spel?Vi besöker Portland i Oregon, där människor just genomlevt den värsta värmeböljan i mannaminne, hur kan städer anpassas så att invånarna kan klara ett varmare klimat?Daniel Alling om sin tid som London-korrespondent, som nu är till ända.PanelenTimme 2:Situationen i Belarus förvärras.Den tryckta bokens framtid ifrågasätts.Ny seriebok om det lyckofascistiska samhället.Sydafrika försöker lappa ihop såren efter oroligheterna. Men ANC slits i två delar.FN:s flyktingkonvention fyller 70 år.Programledare: Åsa FuruhagenProducent: Mona HambraeusTekniker: Tim Kellerman

  • Utrikeskrönikan 29 juli 2021.

    Washington, torsdag. Värmen ligger som en fuktig badhandduk över hela stan. Men det är inte rekordvarmt - det ska jag genast slå fast - bara 34 grader och allmänt klibbigt. Rekord är annars något som jag ägnat en del tid åt här i sommar. Inte sådana rekord som jagas på OS just nu i Tokyo, och inte heller rekord i covid-smitta tack och lov, utan just såna rekord som handlar om väder och dess konsekvenser. Först var det rekordvärmen på västkusten för en månad sedan, den var så extrem att det är lite svårt att begripa - och sen kom uppföljarna i Las Vegas och Salt Lake City, där invånarna är mer vana vid att det kan bli runt 40 grader varmt på sommaren. Jag har haft mycket användning av konverteringstabeller i sommar för att kunna greppa hur varmt 98 eller 115 farenheit egentligen är och vad det innebär i celsius. Och efter värmen så kommer skogsbränderna, och där är juryn ute som det brukar heta här, om det blir eller inte blir några rekord. Rekordtidiga verkar bränderna vara i alla fall, men om de rykande förkolnade hektaren som räknats dag för dag på presskonferenserna kommer överstiga tidigare somrars ödeläggelse, det är inte klart än. Det har varit en del diskussion om elden i Oregon - är den den fjärde eller tredje största nånsin i delstatens historia, eller är den till och med på väg upp på andra plats? Ja, som ni kanske hör - det är nåt med den här rekord-retoriken som börjar kännas lite knepigt - i alla fall för mig. Där själva mätandet och fascinationen för siffrorna liksom hamnar i vägen för det allvarliga som pågår. Till naturreservatet Death Valley i Nevadaöknen vallfärdade värmeturisterna tidigare i juli, och stod och passade vid den officiella termometern för att kanske få vara med om det historiska ögonblicket när den uppnådde världsrekordet 131 grader farenheit eller 55 grader celsius. Men det diffade på en enstaka grad. Mer tragiskt var det i lilla Lytton i Kanada. Där såg jag sista juni ett klipp från lokal-tv hur borgmästaren firade att hans stad slagit landets värmerekord och uppnått 46,9 grader celsius - han tog en öl och hälsade till sin kollega i en annan stad som just blivit av med rekordet. Ett dygn senare fick borgmästaren i Lytton fly staden i panik tillsammans med resten av invånarna, för då kom en rasande skogsbrand och hela staden slöks av elden på en halvtimme. Det brinner fortfarande i trakten idag, en månad senare. Och det kommer väl fortsätta så här, vad det verkar, just nu kom nyheten om rekordlåga nivåer i USA:s största vattenreservoarer. Och jag funderar på nåt annat begrepp än just "rekord" för att beskriva vad som händer när värmen ökar - förslag mottas gärna.Nina Benner [email protected]

  • Läget i Tunisien. Covidprotester runt om i Europa. EU:s coronastöd till Polen och Ungern. Domen efter Hjällbo-upploppen. Bränderna i USA - Sveriges Radios reporter på plats i Oregon. Skateboard i OS. Färre obduktioner i Sverige.

  • Bilar i brand i Trollhättan för andra kvällen i rad. Skogsbranden i Oregon så stor att den påverkar vädret. P4 Extra Gästen Zinat Pirzadeh aktuell som manusförfattare till radioserien Sommarkärlek.

    Ansvarig utgivare: Sabina Schatzl.

  • Socialdemokraterna har förhandlat med den politiska vilden Amineh Kakabaveh som kommer att släppa fram Stefan Löfven som statsminister.

    Två män och en kvinna har gripits efter en dödsmisshandel i spanska staden A Coruña i helgen. Gatorna i Madrid och Barcelona fylldes under måndagen av demonstranter med regnbågsflaggor och krav på bättre skydd för hbtq-personer.Staden Portland i Oregon är en av många städer på USA:s västkust som har stora problem med hemlöshet. Vår USA-korrespondent Roger Wilson har besökt Portland i Oregon. En stad vars centrum bär spår av både det senaste årets många Black Lives Matters-demonstrationer och hemlösa som flyttat in medan staden varit under lockdown.

  • Dagens avsnitt gästas av författaren PC Jersild och temat är frivillig dödshjälp. I debattboken ”Hur vill du dö?” undersöker Jersild de vanligaste argumenten för och emot dödshjälp, och pläderar för att Sverige borde införa den typ av lagliga dödshjälp som finns i delstaten Oregon i USA. När är det befogat med dödshjälp och inte? Vem avgör vad som är ett värdigt liv? Och finns det fog för oron att dödshjälp, likt nazisternas eutanasiprogram, kan missbrukas?

    PC Jersilds bok om dödshjälp: https://www.adlibris.com/se/bok/hur-vill-du-do-om-makten-over-livets-slut-9789189139923

    Facebook: Bildningskomplexet

    Instagram: Bildningskomplexet

    Twitter: @BenjaminElfors

    E-post: [email protected]

    Musikproduktion: Ivar Edding

    Omslag: Emma Westin/Matthew Sundin

  • Det här är berättelsen om den unge mannen från Sverige som under tio år sökt det omöjliga. Hans fanatiska vilja och inte sällan desperata förhoppning att ta sig närmare sanningen om sig själv och livets innersta väsen är på väg att besannas. Han är inte längre en ung man, åtminstone inte i sina egna ögon. Han har bott i drygt femton städer i fem länder på tio år, följt en handfull andliga lärare på nära håll. Uppnått grader av meditation och insikt som skulle få Dalai Lama att hoppfullt skicka vänförfrågan på Facebook. Nu har han tappat tron till meditation och sin förmåga. Trettiotvå år gammal bor han sedan några månader tillbaka i en bucklig Subaru i Oregons skogar. Som av en lycklig tillfällighet träffar han sin gamla halshuggne flickvän och får nobben, men hon rekommenderar en människa som inte är som alla de andra andliga lärarna inom enlightenmentindustrin. Han är sann och enkel och från Toronto.

    Support till showen http://supporter.acast.com/swedishbuddha.


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Andy Ngo is a political journalist best known for covering street protests in Portland, Oregon. He has written columns in The Wall Street Journal, the New York Post and National Review, amongst others, and is an editor for Quillette.

  • Jon Jones is an American mixed martial artist and a two-time former Light Heavyweight Champion of the Ultimate Fighting Championship. He will compete against Dan Henderson in a submission grappling match at Submission Underground 2 on Sunday, Dec. 11, in Portland, Oregon.