Thomas Steinfeld Podcasts
-
Efter nedslag i Sverige, Norge och Island styr folkmusikveteranerna Groupa nu sitt projekt "Kind of folk" söder ut på den fjärde volymen i serien har de angjort den iberiska halvön och gräver i spansk och portugisisk folkmusik.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Groupa tar en paus i repetitionerna inför kommande turné och gästar dagens P1 Kultur.
BATACLAN-DÅDET SKILDRAS I TVÅ NYA FILMERTerrordåden i Paris 13 november 2015 innebar ett stort trauma. Åtta år senare kommer nu två filmer som skildrar händelserna där 130 personer miste livet – och vad det nationella såret inneburit. Samtal med Felicia Frithiof, filmkritiker som tidigare arbetat för Sveriges Radio i Paris.
MÖT DE SOM UTSER ÅRETS ROMANPRISTAGARENästa vecka utses årets mottagare av Sveriges radios romanpris – och vem som vinner avgörs av fyra bokcirklar. I dag hälsar vi på hos bokcirkeln IBB, Inte bara Biggles – en grupp på fem män som bor i Visby på Gotland.
ESSÄ: VI HAR MYCKET ATT TACKA KONSTTJUVARNA FÖREn återkommande diskussion i vår tid handlar om återlämnande av stulna konstföremål. Men kan det också vara så att vissa konststölder räddade konsten? Den frågan ställer Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap i dagens OBS-essä.
Programledare: Lisa Wall
Producent: Eskil Krogh Larsson -
P1 Kultur besöker Nordmarka utanför Oslo där ettusen träd planterades i en glänta år 2014. Där ska de stå och växa i hundra år innan de förvandlas till en bok. Och varje år får en författare skriva en text som ingen får läsa ingen får läsa innan boken trycks.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Författare som Margaret Atwood och Karl Ove Knausgård har bidragit med verk som bara riktigt unga människor kommer att få chansen att läsa. Men frågan är, kommer det ens finnas kvar böcker om hundra år?
Havet – Från ålar till människanVi får besök av författaren Patrik Svensson som skrev den bejublade boken ”Ålevangeliet” för tre år sedan. Den såldes till 35 länder och belönades med Augustpriset 2019. Nu är han tillbaka med en ny bok som handlar om havet och människan med titeln ”Den lodande människan”.
Essä om empati i de moderna mediernas världI dagens essä reflekterar Thomas Steinfeld över empatins utvidgning. De moderna medierna gör att vi kan uppfatta lidandet hos personer på andra sidan jordklotet i realtid. Betyder det att vi bryr oss lika mycket om dem som om vi såg en granne lida på samma sätt? Och borde vi göra det?
Programledare: Eskil Krogh Larsson
Producent: Saman Bakhtiari -
Kulturredaktionens konstkritiker Mårten Arndtzén är på plats på Munchmuseet i Oslo som öppnar för allmänheten på fredag. Hör om "Skriets" nya hem, och ett museum som bugar sig mot staden.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
SVINRIK OCH DYSFUNKTIONELL - SÅ ÄR FAMILJEN I TV-SERIEN SUCCESSION
Den hyllade TV-serien Succession är nu inne på sin tredje säsong. Vi belyser seriens komplexitet utifrån tre olika kritikerhåll - hör psykologen och författaren Jenny Jägerfeld, tv- och filmkritikern Emma Engström, och Birgitta Forsberg, författare och ekonomijournalist på Svd.
ROBERT BROBERG - HAN ÄLSKADE SIN PUBLIK
"Roberts Broberg- och dalbana" heter en ny musikföreställning som har premiär på Stadsteatern I Stockholm i slutet av veckan. Hör regissören Jonna Nordenskiöld om vad som fascinerar med en av våra mest lekfulla och ordvrängande artister.
DET FÖRFLUTNAS SEGER ÖVER NUET
Aldrig tidigare har vi varit så upptagna av det förflutna, och allra tydligast märks det i museibranschen. I dagens OBS-essä går Thomas Steinfeld, professor i kulturvetenskap, in i ett galleri av människans drömmar om och dokumentationer av sin tillvaro.
Programledare: Lisa Bergström
Producent: Ulph Nyström -
Den som tror att våra moderna tider lyckats göra sig kvitt det förgångna har fel. Tvärtom, hela världen håller på att förvandlas till ett museum menar Thomas Steinfeld.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Aldrig har det förflutna varit så närvarande. Det som en gång varit blir levande igen, i form av filmer eller datorspel som förmår att återskapa det försvunna med yttersta precision. Eller så bevaras det förflutna i form av innerstäder, restaurerade för att för alltid se ut som de kanske en gång gjort. Eller så spelas samma gamla låtar om och om igen, från morgon till kväll, så att även den populära musiken tycks har hamnat i en ändlös slinga av nästan samma karaktär som den klassiska musiken befinner sig i sedan mer än hundra år.
Ingenstans syns dock det förflutnas övertag över närvaron lika tydligt som i museernas utveckling. Runt 150 museer lär ha funnits i Sverige under slutet av sextiotalet. Idag räknar man mer än 1500 museer, och då är många privata, men allmänt tillgängliga samlingar är inte ens upptagna i listan.
Museernas historia är en berättelse om permanent utvidgning. De första skapades när några få furstliga samlingar öppnades för allmänheten, eller när en republik som Frankrike ville visa upp alla konstskatter, som befunnit sig i slott, kyrkor och kloster och som nu skulle betraktas som folkets egendom. De nya samlingarna förvarades i byggnader, som liknade husen varifrån de utställda föremålen tagits: I Paris användes ett gammalt kungasäte, nämligen Louvren, eller så byggdes det nya slott, enbart för konsten, så som i St. Petersburg eller i Stockholm, eller så uttrycktes det en näst intill religiös vördnad för konsten genom att man byggde nya museer som liknade antika tempel, så som det skedde i Berlin, i London och Madrid.
Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler.
Så småningom upprättades liknande praktbyggnader också för samlingar utanför konsten, framför allt inom naturhistorien, inom etnologin, inom konsthantverket och senare också inom teknikhistorien.
Uppkomsten av dessa samlingar var bunden till nationalstatens framfart under det sena 1800- och det tidiga 1900-talet: De dokumenterade civilisationens möjligheter och framgångar, och när de talade om människan så menade de framför allt det egna folket.
Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler. I byn Önneköp utanför Hörby i Skåne finns ett kannibalmuseum, i Säter utanför Skönvik i Dalarna finns ett museum över mentalvårdens historia, och i lappländska Glommersträsk finns ett museum över osålda damhattar. I Wien finns ett museum över kondomer, i kroatiska Zagreb finns ett museum över brustna relationer, och i byn Castelbosco utanför Piacenza i norra Italien finns ett "museo della merda", ett avföringens museum.
Ingen har ännu lyckats göra en förteckning över alla dessa privatmuseer. Men de finns i alla länder i västvärlden, med minst flera hundra exemplar i varje stat. Eftersom de vanligtvis går tillbaka till en hobby, som någon gång spräckte vardagsrummets begränsade möjligheter, är det svårt att bestämma när samlandet började bedrivas med museologiskt allvar. Det finns dock anledning att tro att de allra flesta inte är äldre än trettio eller fyrtio år. Det må låta underligt, men det är så: Deras framfart är knuten till den moderna konstens segertåg genom världens stora museer.
Målaren Wassily Kandinsky, en av den abstrakta konstens pionjärer, berömde sin äldre kollega Paul Cézanne år 1912 för hans förmåga, att "skapa en besjälad varelse av en tekopp, eller riktigare sagt, att upptäcka en varelse i denna kopp". Det dröjde inte länge innan en sådan tekopp, iklädd en bit päls, ställdes ut som ett konstverk, bredvid en flasktorkare eller en cykelsadel med racerstyre, som skulle föreställa en tjurskalle. Sådana föremål, som blir till konst för att en konstnär utnämnt dem till konst, kallas för "readymades". Med dem utvidgades antalet objekt som kunde presenteras i ett museum i det oändliga. Det behövs kanske inte mer än en vit vägg, kanske en vitrin eller en sockel, och så ett bra ljus för att vad som helst ska kunna förvandlas till ett föremål av högre betydelse. Kunskapen om strålkastarens förmåga att förvandla ett bruksföremål till ett betydelsefullt objekt förenar den moderna konstnären med människan bakom ett udda privatmuseum.
Det tidiga avantgardet var en revolutionär sekt. Var än den uppträdde så möttes den av kritikernas hån och åskådarnas vrede, av oförstånd, förolämpningar och inte sällan av slagsmål. Det dröjde innan den stora publiken slöt fred med den moderna konsten, någon gång under sextio- eller sjuttiotalet, när Pontus Hultén härskade över Moderna Museet, när Andy Warhol började tillverka uppdragskonst för alla som hade råd och när Joseph Beuys lät plantera 7000 ekar för en konstutställning i den tyska provinsstaden Kassel.
Till sist nådde denna utveckling också människan själv.
Efter denna tid förfogade konsten inte bara över en oändlig mängd av potentiella föremål. Den spred sig också över hela samhället, i gestalt av allt fler museer, men också i form av en kulturalisering av hela samhället. Staden själv blev till ett museum, när försummade stadsdelar skulle bli levande igen, när det urbana rummet i allt större utsträckning förvandlades till scener, för konserter eller teaterföreställningar, med nya byggnader som från början uppfattades som konstverk i sig själva. Och när det nu uppstod allt fler och allt uddare privatmuseer, så blev de en del av en allmän utveckling mot mer kultur för alla.
Till sist nådde denna utveckling också människan själv. Det skedde inte bara för att det blev så lätt att bygga upp ett galleri över den egna tillvaron, med hjälp av de sociala medierna och till mer eller mindre allmän beskådan. Det skedde framför allt för att folk gjorde sig själv till konstverk, var och en: Först kanske i form av en expressiv individualism, som uttryckte sig genom kläder, gester eller ovanliga preferenser, sedan också med själva kroppen som ett konstnärligt objekt och en alldeles privat konsthall. Denna utveckling innebär den systematiska bearbetningen av musklerna med perspektivet riktat mot ett skönhetsideal. Men den omfattar i synnerhet tatueringarna. Ty vad är en tatuerad kropp, om inte ett bildarkiv, där varje postering är av en sådan betydelse att den tas emot under smärtor för att sedan ledsaga bildens bärare under hela livet? Och vad är en sådan kropp om inte en utställning av en människas drömmar om sig själv och resten av världen, helst förknippad med starka minnen? Tatueringen må vara den mest intima formen av ett modernt privatmuseum. Men den är också det mest extrema och personliga uttrycket för att det förflutna aldrig förgår.
Särskilt inte i vår tid.
Thomas Steinfeld
-
En ny studie visar att unga inte i tillräcklig grad får lära sig vilken roll antisemitismen spelade under Förintelsen. Vad leder det till? Och Thomas Steinfeld är gäst i vår serie om intellektuella.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Antisemitismens roll i FörintelsenI går avslutades Förintelsekonferensen i Malmö. Inför mötet fick svenska forskare i uppdrag att analysera hur undervisningen om Förintelsen ser ut i Sverige. En av slutsatserna var att unga sällan får lära sig vilken betydelse antisemitismen hade för det som skedde. Hur ser Skolverkets riktlinjer ut när det gäller att undervisa om Förintelsen?
Gäster: Jenny Sivenbring, universitetslektor vid institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande - Götborgs universitet. Pernilla Sundström Fast, undervisningsråd på Skolverket.
Därför är jag intellektuell fortsätterVi fortsätter med intervjuerna i vår serie om att vara intellektuell i Sverige. I dag pratar vi med författaren och professorn i kulturvetenskap Thomas Steinfeld som varit verksam i Tyskland, Sverige, Schweiz och Kanada. Hur stor är skillnaden mellan länderna när det gäller intellektuellas roll i samhället?
Det är också en sorgens dag i Norge efter dådet i Kongsberg i går kväll. Vi frågar oss hur morden kommer att påverka norsk politik.
Programledare: Louise Epstein
Bisittare: Thomas Nordegren
Producent: Olle Björkman -
Hon har tidigare gjort musik om stora och svåra frågor som moderskap, separation, att få en cancerdiagnos och att utsättas för en våldtäkt. Nu är Jenny Wilson tillbaka med vad hon säger är hennes mest nakna album någonsin "Mästerverket".
Jenny Wilson är gäst i dagens P1 Kultur.
BAREN SOM FLYDDE DIKTATURENS BELARUS
Tidigare var Karma Bar en mötesplats för kulturarbetare och journalister i Belarus huvudstad Minsk. Men i takt med att förtrycket skruvats upp har allt fler intellektuella lämnat landet – många har sökt sig till grannlandet Ukraina. Men var ska alla dessa människor mötas nu? P1 Kulturs Fredrik Wadström har besökt Karma Bar – som helt enkelt flyttat sin verksamhet i samma riktning som de politiska flyktingarna, till Kiev.SUZANNE BRÖGGER ÅTERVÄNDER TILL KLASSISKA TEXTER
Den danska författaren Suzanne Brögger är aktuell med hybridboken "Med egen hand", som består av reseberättelser, intervjuer och essäer. Vissa av texterna har hon återvänt till under många år, och hon har också skrivit i dialog eller opposition med sina äldre titlar. Samhället har ju förändrats under 50 år. Katarina Wikars som följt henne sedan debattboken "Fräls oss ifrån kärleken" på sjuttiotalet känner med stigande glädje igen tematiken.EXPERIMENTLUSTA PÅ TEATERN EFTER PANDEMIN
Imorgon lyfts pandemirestriktionerna och en era inom scenkonsten når sitt slut – återigen går det att spela för fulla salonger istället för via digitala experimentlösningar för hemmapubliken. Den stora frågan är: kan nytänkandet flytta med upp på scenen nu? Jo, P1 Kulturs teaterkritiker Jenny Teleman har sett Tillbaka till Reims på Dramaten och Fröken Julie på Strindbergs intima teater och ser tecken på experimentlusta.ESSÄ: GRÄNSERNAS ÅTERKOMST LÄR OSS ATT FRAMSTEG ÄR TILLFÄLLIGA
På sistone har vi sett hur gränsposteringar återigen bemannats och taggtråd rullats ut där gränsen nyss bara var något abstrakt. Till och med urgamla gränser, som hade fallit i glömska, återvänder som spöken från det förflutna, noterar Thomas Steinfeld i denna essä.Programledare: Saman Bakhtiari
Producent: Eskil Krogh Larsson -
Gränser som nyss var tämligen abstrakta bemannas nu på nytt. Till och med sådana som helt hade fallit i glömska återvänder som spöken från det förflutna, noterar Thomas Steinfeld i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ordet "gräns" låter som ett äkta svenskt ord. Eller som ett äkta tyskt ord, för den delen: "Grenze". Men så är det inte. Ordet är en gränsgångare i sig själv. Det kommer från trakterna som numera kallas för Polen.
De tyska ordensriddarna, som under 1200-talet hade gett sig iväg för att kuva hedningarna i öst, var de första som hade lärt sig tala om en "greniz" eller en "granica". Samtidigt som riddarna trängde fram österut, bortom gränserna mellan de germanska och slaviska folkstammarna, flyttade ordet till väst. Och så kom det också till Sverige, medan man i södra Tyskland fortsatte at tala om "gegend", "umkreis" eller "ende, dar ein land keret" – änden, där ett land vänder sig tillbaka.
Gränstrakter fanns förstås redan innan riddarna övertog ordet. Ofta kallades de för "mark". Ordet finns kvar i dag, för det mesta i förbindelse med ett namn, som i Danmark eller som i Mark Brandenburg, landskapet runt Berlin. En "mark" betecknar ett diffust område, i synnerhet ett skogsområde, som två folkgrupper låter stå emellan sig för att hindra att de börjar slåss med varandra. "Bland germanska stammar gäller det som en ära", skrev fältherren Julius Caesar för drygt tvåtusen år sedan, "att ha stora ödemarker runt sig. De tror att det på så sätt blir tydligt, att ingen kan hålla sig kvar i deras närhet."
En mark förutsatte, att det ännu fanns tillräckligt med plats i Europa, så att man kunde gå ur vägen för varandra.
Sådana friheter försvann med tiden. Så småningom fanns det inga områden kvar, som inte hade någon herre. Och så drogs det gränser. De bildar ingen areal, utan en linje, där två ytor stöter på varandra, utan övergång. De särskiljer territorier. Man befinner sig vid en gräns, när man med vänstra foten kan stå i ett land och med högra foten i ett annat, om nu gränsvakterna skulle tillåta sådana tvetydigheter.
Gränser finns av olika slag. De håller isär grannar, bostadsområden eller landskap. De ordnar världen, men de främjar också misstroende och fientlighet. Statsgränsen verkar vara den egentliga, den hårdaste gränsen. Ingen människa får överskrida den, om hon inte kan bevisa att hon, utöver att vara en människa, tillhör en stat. Hon måste kunna belägga att hon är en person, ett rättssubjekt, innan hon får komma över till den andra sidan.
Så hårda verkar gränserna mellan staterna vara, att de leder till ett missförstånd: att de är stabila, nästan oföränderliga. Men så är det inte, även om Sverige, ett land som minst till hälften är omgivet av hav, haft fasta gränser sedan mer än hundra år. Men tänk bara på Danmark, där södra gränsen, den mot Tyskland, brukade flytta upp och ner på kartan som en strumpa som sitter alltför löst. Fram till år 1920, i alla fall.
Och så finns det Tyskland, ett land som sedan år 1990 är omgivet än nio grannar, om man bortser från de två områden, där landet stöter mot ett hav. Men bara en gräns, den mot Schweiz, har varit stabil sedan mer än två generationer. Alla andra gränser har varit rörliga. Den största omdragningen, ett ingrepp i den politiska kartan som förändrade livet inte bara för alla tyskar, utan också för hela Europas befolkning, skedde för en generation sedan. De var då järnridån försvann. Men vad betyder "försvann"? Gränsen finns kvar, inte fysiskt, men inom kulturen, inom ekonomin och till en viss mån också inom politiken.
Inom Europa, eller mer exakt: i de stater som antingen tillhör den Europeiska Unionen eller som är nära associerade till Unionen, har ett missförstånd brett ut sig. Folk tror att var och en kan röra sig fritt inom detta område, som människa och inte som person, för att enbart individen räknas och inte dess tillhörighet till den ena eller andra staten. Till detta missförstånd hör föreställningen, att var och en av Unionens medlemmar förr eller senare kommer att avstå från sin suveränitet, så att nationalstaterna försvinner till förmån för en enda stor och fredlig gemenskap. Visionen främjades av erfarenheten att man i tilltagande mån kunde passera gränser, som hade blivit osynliga: vakterna hade gett sig av, deras byggnader förföll eller förvandlades till raststationer, ofta syntes inte ens ett tecken på att man förflyttade sig från ett territorium till ett annat.
Det finns föga anledning till att tro att den stora öppningen skall upprepas.
Många gränser stängdes dock år 2015, när flyktingar från bland annat Mellanöstern och Nordafrika trängde norrut, till Tyskland och vidare till Sverige. Snart förhindrades flyktingarna att komma, men de fysiska gränserna blev kvar även inom Europa. När ett virus bredde ut sig över hela kontinenten, förstärktes skiljelinjerna. Och det finns föga anledning till att tro att den stora öppningen skall upprepas. På Öresundsbron eller vid Haderslev, vid gränsen mellan Tyskland och Danmark, vid taggtråden, som drogs runt stora delar av Ungern, kunde man se, hur nya anläggningar som i början enbart varit improviserade steg för steg blev befästade, så att de så småningom kom att likna de fysiska gränserna från förr.
De alltmer öppna gränserna tillhörde en tid av allmän ekonomiskt tillväxt. Denna tid är uppenbarligen över. Det har till och med blivit vanligt att nationalekonomier krymper, i alla fall för en viss tid. Och om vissa stater, Tyskland till exempel eller Sverige, tidigare trots allt kunde förteckna en ekonomisk tillväxt, så skedde det förmodligen på grannarnas bekostnad. Därför växte fientligheterna, också inom Unionen, och därför blev de materiellt synliga gränserna en symbol för att man, all globalisering till trots, kunde skydda det egna landet.
Gamla gränser tycks vara som ärr: sår från förr, som kan bryta upp igen, under smärtor.
Av samma anledning kom inte bara de nationella gränserna tillbaka, utan också mycket äldre gränser, som tycktes vara försvunna sedan många århundraden: I striden om Kataloniens suveränitet till exempel återupptogs konflikten mellan konungariken Kastilien och Aragonien, och i konflikterna kring Skottlands självständighet gentemot Storbritannien drogs gränsen än en gång längs Hadrianus mur.
Men så kom också "markerna" tillbaka. Bara att de inte är skogsklädda längre. En del av de nya markerna är bebodda av fattigt folk som man helst inte vill bry sig om. Libyen till exempel, där krigsherrar, stödda av länderna i norr, ser till att ingen flykting kommer för nära gränsen till Unionen. Och så finns det Medelhavet, där örlogsfartyg patrullerar genom ett stort område som inte ägs av någon, men som fungerar som både ett naturligt och ett konstgjort hinder.
Gamla gränser tycks vara som ärr: sår från förr, som kan bryta upp igen, under smärtor. Eller så är de som spöken, gengångare som aldrig ger sig iväg, för att gång på gång påminna oss om att också tron på politiska framsteg ofta är en frälsningslära, en illusion som så många andra.
Thomas Steinfeld
-
”Den muterade suveränen” härskar fortfarande i ”det öppna och fria samhället”, skriver Botho Strauss, född 1944, i sin genombrottsroman ”Den unge mannen” från 1984. Allting ligger i skuggan av ”1933 års kors”. Tyskarna skyr sina traditioner och seder av rädsla för att likna den döde, deras ”störste niding”. I en essä 1993 uppmuntrar han landsmännen att bryta den onda cirkeln. I betraktarens ögon förvandlades han därmed från postmodernistiskt underbarn till kontroversiell nationalkonservativ. Är någon av bilderna sann?
Thomas Steinfeld, professor i litteraturvetenskap vid universitetet i Luzern, tidigare litteraturredaktör i Frankfurter Allgemeine Zeitung och kulturchef i Süddeutsche Zeitung, samtalar med Peter Luthersson.
