franska revolutionen Podcasts

  • På vilka sätt är den kristna synen på människan relevant i vår tid? Hur skapas tillit? Och hur ser man på kyrka och stat i USA? Det är frågor som kommer upp i veckans Hotspot, som är en fortsättning på förra veckans samtal. Vi pratar bland annat om 1800-talets slavhandel, franska revolutionen och The Great Awakening. Gäst i programmet är Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap vid Linköpings universitet, präst och vicerektor vid Johannelunds teologiska högskola.

  • I dagens avsnitt kommer vi berätta om ett ett fall kring ett fenomen som är för många en enda stor gåta. Tidsresor.


    I början av 1900-talet besökte vännerna Eleanor Jourdain och Charlotte Moberly slottet i Versailles. En resa som de sent skulle glömma. Under sitt besök på slottet, på årsdagen av den franska revolutionen, såg de två kvinnorna den franska drottningen, Marie Antoinette, sitta i trädgårdarna framför dem. Känslor av depression sköljde över dom och Marie Antoinette var inte den enda som stack ut under deras besök.


    Sociala medier

    Instagram: Söndagsmysteriet

    Facebook: Söndagsmysteriet Podcast


    Kontakt

    Email: [email protected]


    Musik: Epidemic Sound


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Starka känslor, tunga krav från konsthistorien och en molande värk i ländryggen. I den här essän funderar konstnären och kritikern Sonia Hedstrand på hur vi ska bete oss framför konsten.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Efter att ha blivit utskälld av en äldre man som hävdar att jag trängt mig i kön till Palazzo Pitti, och tillrättavisad av en nitisk vakt för att ha hängt lite för avslappnat på en träbänk på museet, beger jag mig i eftermiddagshettan till Piazza Santa Croce och sjunker ned på en uteservering. Känslomässigt utmattad av att ha sett verk av Sandro Botticelli, Piero della Francesca och Caravaggio med egna ögon. Efter en vecka i Milano och Florens kan jag inte ta in någon mer konst överhuvudtaget.Så fort jag kliver in på ett museum händer det. Ryggen värker, jag känner mig helt kraftlös och får ett akut behov av att lägga mig på en bänk. Jag vill verkligen se allting, men orkar inte.Problemet med så kallad museum fatigue, museitrötthet, diskuterades flitigt bland museologer vid förra sekelskiftet, skriver Eva-Lena Bergström, i sin bok Om söndagarne 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst. Vissa kännare menade att det var den röriga salongshängningen som verkade utmattande på besökarna. Eller så berodde den mystiska tröttheten på de obekväma poser som betraktaren måste inta för att se verken. Vilket enligt den brittiske konstkritikern John Ruskin borde åtgärdas genom en linjär skolhängning i ögonhöjd.Själv funderar jag på om det inte bara är betraktarens passiva position som är tröttande. Uppfostrade sedan barnsben vet vi att vi borde beundra konst på ett kultiverat och bildat vis. Kravet på att prestera en uppmärksam men distanserad kontemplation hänger över en, medan kroppen längtar efter att springa runt i salarna eller sträcka ut sig på golvet.Där jag tar igen mig i skuggan under ett parasoll, övermätt på skönhetssträvande renässanskonst, får jag ändå dåligt samvete för att jag bara kastat ett snabbt öga på alla de duktiga 1700- och 1800-tals-målare som jobbat så hårt, och nu trängs på väggarna i de senare salarna av familjen Medicis fort, utan att någon bryr sig om deras livsverk. Överrumplad av känslor inför konsthistoriens alla bortglömda konstnärer, vilket självskrivet innefattar mitt eget missförstådda geni, ger jag mig hän åt den lysande idén att prova mig igenom hela vinlistan av lokal Chianti, Montepulciano och Brunello di Montalcino i högsommarvärmen.Mitt emot mig ståtar Basilica di Santa Croce där den franske författaren Stendhal tvåhundra år tidigare, år 1817, även han drabbades av Florens konstnärliga överdåd. I reseberättelsen Rom, Neapel och Florens utgjuter han sig om sina känslor; Min själ erfar ett slags druckenhet, skriver han en sensommar i Milano, just hemkommen efter ett besök på sitt älskade La Scala. Sedan tar han sig till Florens. Dantes, Michelangelos och Leonardos hem! Utropar han för sig själv, glad som ett barn. Han frågar sig fram bland lokalbor och finner till slut Santa Croce, där han betraktar freskerna:Där, sittande på trappan till en bönepall, med huvudet bakåtkastat för att vila på bänken, så att jag kunde låta min blick stanna i taket, genomgick jag, genom Volterranos Sibyllor, den djupaste upplevelsen av extas som, så vitt jag vet, jag någonsin har stött på genom målarens konst. Min själ, påverkad av själva tanken på att vara i Florens, och av närheten till de stora män vars gravar jag just skådat, var redan i ett tillstånd av trans. Absorberad i kontemplationen av sublim skönhet, kunde jag uppfatta dess essens helt nära.Men när han lämnar kyrkan händer något:När jag kom ut på trappan till Santa Croce, greps jag av en häftig hjärtklappning (samma symptom som i Berlin kallas en nervattack); livets källa torkade ut inom mig, och jag gick i ständig rädsla för att falla till marken.Stendhal hade konstchockats in i ett tillstånd som kallas hyperkulturemi. Eller numera just: Stendhalsyndromet.Psykoanalytikern Graziella Magherini hade under tjugo års tid vid Ospedale di Santa Maria Nuova i Florens tagit emot ett antal patienter som lidit psykiska sammanbrott efter ett överintag av stadens konstskatter. År 1989 gav hon ut boken Il Sindrome di Stendhal, där hon beskriver hur en stark konstupplevelse hakar i ett undertryckt trauma hos konstbesökaren och för upp det till ytan. Patienterna är ofta, liksom Stendhal och jag själv, lite sköra redan innan de anländer till den pittoreska staden.Stendhalsyndromet är alltså motsatsen till det berömda Parissyndromet, som uppstår då japanska turister får sin romantiska bild av Paris krossad av de snäsiga parisarna, stadens grå snålblåst och hundbajset på trottoarerna. I Florens är det ingen risk att bli besviken. Och en behöver inte vara kulturfattig nordbo för att överväldigas av stadens skönhet. År 2018 fick en italienare en hjärtattack framför Botticellis Venus födelse.Det är sannerligen inte lätt att vara en lagom engagerad konstpublik.År 1881, efter att Nationalmuseum hållit öppet i femton år, kände sig dess ledning föranledd att publicera ordningsregler för konstpubliken. I den andra paragrafen konstateras att Öfverlastade eller osnygga personer tillåtes icke inträde. Besökande, som stör god ordning eller eljest visar oskickligt uppförande, kan utvisas. Det var vid samma tidpunkt skyltar med rör ej konsten började sättas upp. Uppfostringen av medborgarna medelst konst hade börjat.Just det där med osnygghet kan jag i och för sig hålla med om, tänker jag när en turist i t-shirt och något som liknar badbyxor (!) i kön till Santa Croce blir tilldelad en pappersponcho att täcka axlar och knän med.Florens var en av de första städerna i världen att öppna konstutställningar för allmänheten. Konsthistoriens fader Giorgio Vasari visade konst för publik på Akademien redan på 1500-talet. Medicifamiljens konstsamling gjordes tillgänglig för besökare på Uffizierna under 1600-talet, och för hela allmänheten år 1765. Snart följde resten av Europa efter. När kungafamiljen avrättats under franska revolutionen blev slottet Louvren till ett konstmuseum, och i Sverige instiftade Gustav den tredje sitt Kongl. Museum år 1792.På den tiden var det helt comme il faut att sitta i timmar framför en målning. Idag anses konstpubliken ha ett mycket kortare koncentrationsfönster. Häromåret sa en konsthallschef till mig: dina verk är för komplicerade för vår publik, de stannar bara 10 minuter i utställningarna. Vänta bara, tänkte jag, om några hundra år står de i timmar och bråkar i kön för att få se konst som en gång kallades samtida.Min bildningsresa till Milano och Florens är till ända. Stendhal, som älskade Italien, ville inte tillbaka till vardagen i det trista Lyon. I sin reseberättelse reflekterar han över sin högkänslighet inför konst och skönhet: finnes det icke en säkrare garanti för lycka // än att ha ett hjärta utformat så.Med en släng av Stendhal-syndromet och en baksmälla av toscanskt 1500-talsmått värdig Caravaggio hasar jag till lokaltåget mot Bergamo och hinner precis med lågprisflyget hem till Sverige, där jag kan vila upp mitt känsliga skönhetssinne.Sonia Hedstrand, konstnär och kritikerLitteraturEva-Lena Bergström: Om söndagarne 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst. Appell förlag, 2021.Stendhal: Rome, Naples and Florence, 1817.Graziella Magherini: La Sindrome di Stendhal, 1989.

  • Vi grottar ner oss i franska revolutionen, fransk upplysning och frågan om vilka som egentligen räknas som människor när man pratar om mänskliga rättigheter under 1700-talet. Och mitt i allt hittar vi författaren och debattören Olympe de Gouges som under terrorväldet hade modet att kritisera dödsstraff och självaste Robespierre själv. Friheten – eller döden!


    Besök vår hemsida www.delfyne.se och följ Delfyne förlag och Alla tiders podcast i sociala medier!


    Bild: Olympe de Gouges / Wikimedia Commons

    Musik: Fjärde satsen ur Joseph Haydns Symfoni nr 86, en av de så kallade "Paris-symfonierna", ur European Archive


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  • Med sina teorier om den eviga återkomsten föregrep Louis Auguste Blanqui (1805-1881) både Nietzsche och senare idéer om parallella universa. Lars Hermansson prövar upprepningens lockelse.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Cellen på fängelseön Fort du Taureau var trång och cirkelformad men fönstret med utsikt över engelska kanalen kunde möjligen ha utgjort en lisa, om inte vakterna haft order att skjuta så fort fången närmade sig fönstergluggen. Under sådana omständigheter skrev Louis­ Auguste Blanqui den märkliga texten "L'éternité par les astres" (Evigheten genom stjärnorna) våren och sommaren 1871, alltså samtidigt som händelserna kring Pariskommunen rasade, och där Blanqui enligt många var den ledargestalt som saknades.I stället satt han alltså i sin cell och skrev den genremässigt svårbestämda text (poesi, traktat, vision) vars bärande tanke är att ett visserligen stort men dock begränsat utbud av möjliga händelser i ett universum som är oändligt i tid och rum, leder till en oändlig upprepning av dessa möjliga händelser.Man behöver inte vara utbildad astronom för att uppleva Blanquis text som aningen skakig vad gäller det vetenskapliga. Han utgår från den franske matematikern Pierre Simon de Laplaces vidareutveckling av Newtons mekanik, men underkänner samtidigt Laplace eftersom dennes teorier inte var empiriskt grundade, en egendomlig invändning med tanke på att Blanquis egna spekulationer om dubbelgångarklot och alternativa världshistorier inte direkt bygger på konkreta observationer.Till det skakiga intrycket bidrar också Blanquis nedvärdering av all vetenskap som inte förändrar samhället. Även här faller hans ideal tillbaka på honom själv. Det ska en mycket välvillig läsare till för att se hur hans astronomiska hypoteser skulle kunna bidra till den revolution han så hett åstundade.Men det är inte som vetenskap eller politisk pamflett L'éternité par les astres är läsvärd, utan som poetisk vision och gripande sublimering av en människas stäckta förhoppningar. Och kanske är tanken på den eviga återkomsten idag inte lika främmande som innan klimatkris och pandemi, när vi fortfarande levde i en värld präglad av tanken på den eviga utvecklingen. Alltså i en modernitet som ännu inte var fallet när Blanqui och Nietzsche utvecklade sina tankar om ett universum som står och stampar på stället som Blanqui skriver. Eller som Nietzsche uttrycker det i Den glada vetenskapen: Existensens eviga timglas ska vändas och vändas igen och du själv på samma gång, du lilla stoftkorn i stoftet.Men exakt vad är det som återkommer i den eviga återkomsten? Här skiljer sig Nietzsche och Blanqui åt. Världen lever av sig själv, dess exkrementer är dess näring, skriver Nietzsche i Viljan till makt. Och så långt är väl vilken kretsloppsinförstådd människa som helst med på noterna.Annat är svårare att hacka i sig. Som det där att historien skulle upprepa sig, inte bara i stora drag alltså att det förekommer strukturella likheter mellan olika historiska händelser utan i minsta detalj. Franska revolutionen och första gången du drack kaffe, den andra också för den delen, kommer att inträffa igen, inte bara en utan ett oändligt antal gånger. Nietzsche skriver att världen kommer att genomgå ett kalkylerbart antal kombinationer i sin tillvaros tärningsspel. Under en tid som är oändlig kommer varje möjlig kombination någon gång att ha utfallit, och inte bara det: den kommer att utfalla ett oändligt antal gånger.Nietzsches eviga återkomst handlar mer om tid och energi än om kroppar, och har ofta tolkats symboliskt som varje människas (eller endast den utvaldes, därom tvista de lärde) möjlighet att bli en övermänniska, som är så fulländad att hen inget hellre vill än att se varje ögonblick av sitt liv upprepat i oändlighet. Blanqui var som god marxist mer materiellt orienterad och tänker sig oändligheten mest som en rumslig företeelse; han förlägger upprepningen ut i världsrymden med dess, som han tänker sig, oändlighet av identiska och nästan identiska syskon- och tvillingklot.Jag sitter i fåtöljen i arbetsrummet och skriver det jag säger nu. Jag har suttit där många gånger förr. Jag upprepar mig. Jag ser samma dörr, samma fönster, samma bokhylla. Men det jag skriver och nu säger har jag aldrig skrivit förut. Jag kan förstås upprepa mig. Jag kan förstås upprepa mig. Men jag vill inte. Jag vill skriva nytt. Tänka vidare. Samtidigt lockar mig tanken på att återvända till mig själv. Till själva varat. Att alltid få sitta i arbetsrummet och skriva. Arbetsrummet, läsfåtöljen, läslampan. Detta ögonblick. Jag vill inte åka till Grand Damned Canyon eller pyramiderna i Giza. Jag vill inte prova alla maträtter som finns i världen. Det räcker med bläckfiskgryta. Inte varje dag kanske, men ganska ofta, med återkommande mellanrum. Om jag måste välja mellan evig återkomst och evig förnyelse valde jag det förra. Förutsatt att återkomsten gällde den skrivande morgonstunden i läsfåtöljen med kaffekoppen på det lilla bordet vi köpte i Indien och dottern som gör sig i ordning för skolan på övervåningen.Jag vet inte hur Blanqui såg på sitt liv där han satt i sin cell på fängelseön Fort du Taureau, men det är inte svårt att uppfatta hans text som kompensatorisk med sitt insisterande på ett oändligt antal olycksbröder ute i rymden sittande i fängelseceller identiska med hans, skrivande på samma text som han. Fast inte heller på tvillingkloten finns någon utveckling från sämre till bättre, bara en oändlighet av samma. Det finns visserligen några få stjärnor där vi lever de liv vi förvägrades på den här planeten. Men Blanqui uppehåller sig i texten inte särskilt länge vid denna möjlighet.På 1930-talet sysselsätter sig den argentinske författaren Jorge Luis Borges med liknande tankar. Idén om den eviga återkomsten genomsyrar flera av hans noveller och dikter, och den kända prosadikten En dröm ur samlingen La Cifra från 1981 är svår att tänka sig utan Blanquis levnadsöde och märkliga bok: Så här lyder den i Lasse Söderberg översättning: I en öde trakt av Iran finns ett inte särskilt högt torn av sten, utan dörrar eller fönster. I dess enda rum (vars golv är av jord och har formen av en cirkel) står ett bord av trä och en bänk. I denna cirkelrunda cell skriver en man som liknar mig, med bokstäver som jag inte förstår, en lång dikt om en man som i en annan cirkelrund cell skriver en dikt om en man i annan cirkelrund cell Processen är ändlös och ingen kommer att kunna läsa vad fångarna skriver.Tiden på fängelseön Fort du Taureau var inte den första Blanqui tillbringade i fängsligt förvar. Han hade redan dömts till döden två gånger, livstids fängelse två gånger, samt till ett antal tidsbestämda straff, inklusive en landsförvisning. Rättsystemet i 1800-talets Frankrike var som i alla diktaturer aningen godtycklig Blanqui var bland sina samtida meningsfränder en närmast mytisk gestalt, och kallades ofta på grund av sitt olycksaliga öde och sin ståndaktighet kort och gott för Fången.Lars Hermansson

  • Den 3 december 1792 ställs Frankrikes kung Ludvig XVI inför rätta för landsföräderi under franska revolutionen. Mitt under brinnande upplopp har kungen klätt ut sig till tjänstefolk och försökt smita ifrån både landet och sitt ansvar. Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices

  • Varje politisk vilse-ledare vill skapa politisk indelning i sina anhängares sinnen, en särskiljande uppdelning av åsikter.

    Han eller hon skapar en politisk retorik som syftar till att skilja sina anhängare ifrån andra. Den retoriken är avsedd att föreställa det moraliska höglandet. När anhängarna tror att de är moraliskt åtskilda från andra – när de även har nått stadiet för att börja stigmatisera andra, har de fallit under vilseledares förledning och de har tappat egenmakt. Oavsett om vederbörande vilse-ledare är Vladimir Lenin, Jim Åkesson eller Stefan Löfven, så är både syftet och metoden alltid desamma.

    Och det är därför också viktigt att framhålla att det inte spelar någon roll om den helgonförklarade intoleransen kommer från den politiska vänster eller högersidan, även om det inte kan ifrågasättas att mer framträdande kollektivistiska ledare historiskt sett har utnyttjat detta mer. Men filosofisk materialism är kollektivism, så jävla enkelt är det faktiskt eftersom individen bara kan uppleva sina egna känslor. Föreställningen om att alla kan bli sista människa kvar med alla tillgångar utgör närmast definitionen på det kollektiva vansinnet.

    Stigmatisering kan idag därför också i dessa sammanhang definieras som den punkt där den personliga uppfattningen inverkar på andras personliga frihet. när den andra människans rättigheter angrips eller tas bort i den mening som uttrycks.

    Stigmatisering kan därför också av sin natur göras till den punkt där ilska övervinner orsak och makt anställs för att uppnå social förändring.

    För att vara säker, ilska och intolerans är vad som idag typiserar stigmatisering, tillsammans, en mäktig kraft. Som Mahatma Gandhi sa,

    ”Ilska och intolerans är tvillingfienderna för rätt förståelse.”

    Ilska har ett sätt att ta personlig syn på en destruktiv nivå och i själva verket har vi genom hela historien sett politiska ledare upprepade gånger piska upp sina anhängare till ilska för att kunna tillgripa större kontroll. Visst var detta sant i nästan alla tal som Adolf Hitler gav. Vad användes omfattande av Maximilien Robespierre efter den franska revolutionen. Och inte överraskande har den varit anställd i politiska demonstrationer och upplopp genom historien.

    Confucius, en kollega som hade rykte om sig för noggrann reflektion, sa:

    ”När ilskan stiger, tänk på konsekvenserna.”

    En bra poäng. Det är alltid sant att ingen känsla har förmågan att eliminera verklig orsak och självkontroll som ilska. Och det här är naturligtvis varför politiska vilseledare så ofta försöker skapa vrede bland sina anhängare – så att de kan dirigeras till att utföra önskningar för vilseledares räkning utan att ifrågasätta dessa handlingar eller konsekvensernas giltighet .

    Tja, vad är då fördelarna med denna ilska? Uppnår den till slut sitt mål? Konverterar det vanligtvis motståndaren eller besegrar motståndaren? Låt oss fråga Buddha om det där.

    ”Att hålla fast vid ilska är som att dricka gift och förvänta sig att den andra personen dör.”

    Ganska så ja. Självklart hänvisade Buddha till konsekvensen av den som är arg, inte konsekvensen för den person som inspirerade till ilska. Den som inspirerade till ilska är inte skadad alls och där befinner sig den Djupa Statens apologeter idag – förgiftade!

    Så finns då egentligen någon skillnad mellan ilska och stigmatisering? Mest bestämt så, ja. Stigmatisering av någonting yttre är idag oftast en förfining som en möjlig konsekvens av ilska. Det är det bättre verktyget för politiska ledare som vill kontrollera sina anhängare.

    När tillräckligt många förstår detta är det står vi inför den största förändringen i människans historia!

    De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning!

    Stöd oss:
    SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S)
    PATREON: https://patreon.com/defria_se

    HEMSIDA: https://defria.se
    FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se

  • Varje politisk vilse-ledare vill skapa politisk indelning i sina anhängares sinnen, en särskiljande uppdelning av åsikter. Han eller hon skapar en politisk retorik som syftar till att skilja sina anhängare ifrån andra. Den retoriken är avsedd att föreställa det moraliska höglandet. När anhängarna tror att de är moraliskt åtskilda från andra – när de även har nått stadiet för att börja stigmatisera andra, har de fallit under vilseledares förledning och de har tappat egenmakt. Oavsett om vederbörande vilse-ledare är Vladimir Lenin, Jim Åkesson eller Stefan Löfven, så är både syftet och metoden alltid desamma. Och det är därför också viktigt att framhålla att det inte spelar någon roll om den helgonförklarade intoleransen kommer från den politiska vänster eller högersidan, även om det inte kan ifrågasättas att mer framträdande kollektivistiska ledare historiskt sett har utnyttjat detta mer. Men filosofisk materialism är kollektivism, så jävla enkelt är det faktiskt eftersom individen bara kan uppleva sina egna känslor. Föreställningen om att alla kan bli sista människa kvar med alla tillgångar utgör närmast definitionen på det kollektiva vansinnet. Stigmatisering kan idag därför också i dessa sammanhang definieras som den punkt där den personliga uppfattningen inverkar på andras personliga frihet. när den andra människans rättigheter angrips eller tas bort i den mening som uttrycks. Stigmatisering kan därför också av sin natur göras till den punkt där ilska övervinner orsak och makt anställs för att uppnå social förändring. För att vara säker, ilska och intolerans är vad som idag typiserar stigmatisering, tillsammans, en mäktig kraft. Som Mahatma Gandhi sa, ”Ilska och intolerans är tvillingfienderna för rätt förståelse.” Ilska har ett sätt att ta personlig syn på en destruktiv nivå och i själva verket har vi genom hela historien sett politiska ledare upprepade gånger piska upp sina anhängare till ilska för att kunna tillgripa större kontroll. Visst var detta sant i nästan alla tal som Adolf Hitler gav. Vad användes omfattande av Maximilien Robespierre efter den franska revolutionen. Och inte överraskande har den varit anställd i politiska demonstrationer och upplopp genom historien. Confucius, en kollega som hade rykte om sig för noggrann reflektion, sa: ”När ilskan stiger, tänk på konsekvenserna.” En bra poäng. Det är alltid sant att ingen känsla har förmågan att eliminera verklig orsak och självkontroll som ilska. Och det här är naturligtvis varför politiska vilseledare så ofta försöker skapa vrede bland sina anhängare – så att de kan dirigeras till att utföra önskningar för vilseledares räkning utan att ifrågasätta dessa handlingar eller konsekvensernas giltighet . Tja, vad är då fördelarna med denna ilska? Uppnår den till slut sitt mål? Konverterar det vanligtvis motståndaren eller besegrar motståndaren? Låt oss fråga Buddha om det där. ”Att hålla fast vid ilska är som att dricka gift och förvänta sig att den andra personen dör.” Ganska så ja. Självklart hänvisade Buddha till konsekvensen av den som är arg, inte konsekvensen för den person som inspirerade till ilska. Den som inspirerade till ilska är inte skadad alls och där befinner sig den Djupa Statens apologeter idag – förgiftade! Så finns då egentligen någon skillnad mellan ilska och stigmatisering? Mest bestämt så, ja. Stigmatisering av någonting yttre är idag oftast en förfining som en möjlig konsekvens av ilska. Det är det bättre verktyget för politiska ledare som vill kontrollera sina anhängare. När tillräckligt många förstår detta är det står vi inför den största förändringen i människans historia! De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning! Stöd oss: SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S) PATREON: https://patreon.com/defria_se HEMSIDA: https://defria.se FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se

  • En av världshistoriens mest omvälvande händelser, den franska revolutionen, bryter ut år 1789 och vänder upp och ned på dåtidens samhälle. Men hade den inträffat om det inte varit för vädret?

    I Historiska väder ställer vi oss frågan om och i så fall hur väderleken har påverkat vår historia.Historiska väder leds av Cecilia Düringer, till vardags programledare för podden P3 Historia. I det här avsnittet gästas hon av Magnus Jernkrok, historiker vid Göteborgs universitet.Redaktionen består i övrigt av:David Rune, producent Elina Perdahl, researcher och manusarbete Julia Öjbrandt, slutmixHistoriska väder görs av Munck för Sveriges Radio.

  • En inte helt lättsmält historia om dödsdömda nunnor baserad på verkliga händelser blir till ljuvaste musik i Francis Poulencs händer.

    Tillsammans med operatenoren och kulturmångsysslaren Rickard Söderberg diskuterar producenten och programledaren Britta Svanholm Maniette den sanna berättelsen om när sexton nunnor steg upp på schavotten och mötte sin skapare under franska revolutionen.Men vad är det för musik som Poulenc väljer att sätta till denna makabra historia? Är det någon skillnad på vad de kände för 200 år sedan och vad vi känner idag när vi hör operan? Och vad luktar egentligen karmelitsystrarnas egen parfym?

  • En framgångsrik populist måste ha förmågan att piska upp opinioner med hjälp av effektfull propaganda. Men den som slår dövörat till gör det på egen risk, menar litteraturvetaren Jimmy Vulovic.

    Det finns nog få uttalanden Hillary Clinton ångrar lika mycket som att hälften av Donald Trumps väljare kan placeras i the basket of deplorables. Presidentvalet 2016 slutade illa för henne. Naturligtvis inte enbart på grund av det uttalandet men hennes ord bör ha spelat stor roll för att mobilisera Trumpväljare. Åtminstone efter att hans populistiska kampanj gjort sitt med det Hillary Clinton sa den 9 september 2016. En vecka senare intog han scenen på ett massmöte i Miami, Florida. Entrén skedde till tonerna av Do you hear the people sing från musikalen Les Misérables efter Victor Hugos roman från 1862.Det var en propagandistisk iscensättning av saker, händelser och tider som egentligen inte hör ihop. Sångens militäriska trummor dundrade. Bakom honom projicerades en storslagen revolutionsbild med USA:s fana centralt placerad, tillsammans med bland annat den franska trikoloren och den egna kampanjflaggan. Les Deplorables stod skrivet med stora bokstäver över den revolutionära folkmassan. Publikens jubel visste inga gränser.Publikens jubel visste inga gränser.Skickliga propagandister är alltid också opportunister, alltså den sortens människor som tar tillfället i akt så fort minsta möjlighet till påverkan ges. När nya medieteknologier dyker upp är de bland de första att ta dem till sig. Handskrift, tryckpress, fotografi, film, radio, ja, säg de teknologier som de inte snabbt har lyckats göra till effektiva propagandainstrument. I vår tid har den digitala tekniken med alla sociala medier och globala distributionsvägar förvandlats till både den politiska och kommersiella propagandans viktigaste redskap. Men det räcker såklart inte att bara vara snabb. Skickliga propagandister vet också att precision är viktigt i kampen om människornas känslor och åsikter, till exempel genom att dra nytta av växande trender och opinioner eller att som i Trumps fall effektivt vända en motståndares ord till sin fördel. När publiken lugnat ner sig lite sa han Welcome to all of you deplorables. Jubel igen. Därmed var ett i den politiska debatten nytt, slagkraftigt och långvarigt begrepp skapat. Sedan dess har det varit exempelvis den politiske strategen och rådgivaren Steve Bannons favoritbegrepp. En våg av memes och videos taggade med bland annat Les Deplorables och Deplorables Unite växte snabbt i styrka. Tack vare Hillary Clinton fick Trumps budskap om att återerövra USA från en arrogant och självtjänande elit mycket stor spridning i sociala medier och på videosajter. Propagandamaterialet ljudsattes ofta med Do you hear the people sing, i vilken ett nedtryckt folk stiger mot ljuset efter en avgörande strid. Sången är ett perfekt soundtrack till Donald Trumps populistiska strategi. Alla politiker i demokratier måste väl egentligen, för sin politiska överlevnads skull, vara någon form av populister. Samtidigt är den ideologiska populismen något mer än att bara försöka tilltala så många väljare som möjligt. Det finns alltså allmänna populister och sedan finns det populister med ett mer specifikt uppdrag. De senare bygger i princip all sin politik på föreställningen om ett ofta vagt definierat folks rätt att styra sitt öde. Det är en politisk strategi med lång historia och alla populiströrelser, såväl höger- som vänsterrörelser, när en idé om att det i kontrast till folkets vilja finns en korrupt och självtjänande elit som måste besegras, eller åtminstone regleras och regeras. Federico Finchelstein berättar i sin bok From fascism to populism från 2019 att den moderna populismen är starkt förknippad med fascism, eftersom det var den väg många fasciströrelser valde efter det andra världskrigets slut, alltså efter det totala ideologiska sammanbrott som krigsslutet innebar för dem. Antiliberalism och antielitism, fortsätter han, är två av de idéer som förenar fascismens och populismens retorik, liksom ofta främlingsfientlighet i de fall det rör sig om högerpopulism. Ändå är det enligt honom viktigt att skilja på begreppen. Populismen är inte detsamma som fascism eftersom den i regel inte bejakar våld som politisk strategi. Populister bejakar istället demokratin ledsagad av folkviljan.Den demokratiska idén om folkets självbestämmanderätt är drivande och kampen står för dem därför om att få definiera vem som tillhör respektive inte tillhör folket, samt som en följd av det vilka the enemy of the people är, för att låna Donald Trumps ord om liberal press och väl också om Hillary Clinton och hennes politiska klass. Och på spelplanens andra sida, så som den tog sig uttryck i exempelvis Occupy Wall Street och Bernie Sanders kampanjer, pekas folkfiendefingret istället mot till exempel big banks and businesses. Oavsett sida är risken för en majoritetens tyranni uppenbar, om inte individens rätt till liv, friheter och egendom säkerställs.Uttalandet om the basket of deplorables slog en bro genom tiden.Även om ideologisk populism brukar betraktas som ett modernt efterkrigsfenomen lades grunden för dess diskurs, alltså sättet att tala om och förstå det politiska livet, under 1700-talets amerikanska och franska revolutioner. Det var då de breda demokratiska idealen och idén om ett folk som ett subjekt med suverän rätt till självbestämmande föddes. Cas Mudde och Cristobal Rovira Kaltwasser påminner oss i boken Populism: A very short introduction från 2017 om att omvälvningen i Frankrike skedde på den aristokratiska elitens bekostnad. Ett argument för den blodiga uppgörelsen var den då nya idén om ett folk och en folkvilja som krävde sin rätt. Under efterföljande århundraden har sedan många andra eliter, både verkliga och rena konspirationsteoretiska fantasiprodukter, ställts mot påstådda folkviljor: kapitalister, världsjudendomens konspiratörer, socialister, militarister, globalister och nu alltså även liberal press och politiker som exempelvis Hillary Clinton. Uttalandet om the basket of deplorables slog en bro genom tiden. De nedsättande orden och det Donald Trump gjorde med dem skapade ett retoriskt associativt samband mellan franska revolutionen, dess förlorade ideal som i Les Misérables och valet 2016. Givet den öppet populistiska rörelse han leder är det lätt att förstå varför han så snabbt utnyttjade uttalandet. En maning till uppror mot det folkförakt hans anhängare såg i Hillary Clinton låg ju plötsligt bara där, precis som i en liten ask. Det var bara att öppna den.Svårare att förstå är varför Hillary Clinton bjöd på möjligheten. Kanske därför att hon behövde någonstans att placera alla de rasister, sexister, homofober, xenofober och islamofober hon såg i hans led. De finns ju onekligen där, precis som överallt annars. Men frågan är om det i huvudsak är just det hatet som nu driver denna populiströrelse, där röstandelen för Donald Trump bland flera minoriteter faktiskt ökade 2020. Och om det nu inte är det hatet som driver rörelsen just nu, säger då inte detta exempel något viktigt om faran i att hellre vilja se det man tror sig se än att se det uppenbara rakt framför en, faran med att se världen ur en snäv och död vinkel någonstans snett uppifrån.Jimmy Vulovic

  • Tron på människan och hennes förnuft beskrivs ofta som liberalismens kärna. Å andra sidan menar kritiker att många liberaler bara ser människor som rationella nyttomaximerare.

    Hur ser egentligen liberaler på människan? Är den liberala människosynen dygdig? Och kommer allt verkligen lösa sig om människan bara lämnas ifred?

    I det här avsnittet diskuteras liberalismens människosyn. Det handlar om den franska revolutionen, den skotska upplysningen, Murray Rothbard, Adam Smith och rädslans liberalism. Gäster är Henrik Dalgard och Linnea Dubois, skribenter på Smedjan. Programledare är Amanda Broberg.

  • Vissa försöker binda människorna till historien. Andra vill frigöra oss helt, hävda att vi börjar på år noll. Liken följer i tankarnas fotspår, konstaterar Michael Azar.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i februari 2018.När den amerikanske författaren Mark Twain år 1909 fick frågan om vad det var som fick honom att bli författare, svarade han att allt tog sin början med Julius Caesars beslut att korsa floden Rubicon. Genom att kasta sin berömda tärning, säger Twain, förändrade den romerske generalen nämligen hela människosläktets framtid för alltid.Vi behöver inte följa Twains argumentation i detalj, utan bara ta fasta på hans idé att våra livsbanor föds ur historiska sammanhang som förbinder var och en av oss med snart sagt hela mänsklighetens ödesdrama. Varje ögonblick i tidens flod framstår hos Twain som intimt sammanlänkat med varje annat. Och det är just därför som hans självanalys lämnar det begränsade jaget bakom sig ty att vara, det är att ärva. Och att ärva, det är att slungas in i en bestämd livsbana i historiens flöde, där var och en medvetet eller omedvetet måste ta sig an allt det som föregående generationer lämnat efter sig.När kyrkofadern försöker analysera sin egen själ så börjar han alltså redan i Edens lustgårdNu finns det naturligtvis många sätt att rota jaget i det förgångna. Under många sekler genomsyrades den västerländska idéhistorien av en särpräglat kristen version på temat jag tänker på kyrkofadern Augustinus lära om arvsynden. Hos honom utgår varje analys av den enskilda människan från det drama som antogs ha ägt rum mellan Gud och den första människan. Människosläktets samlade lidande, säger Augustinus mot slutet av trehundratalet, har ytterst sin upprinnelse i vad han kallar Adams ursprungliga synd. Ditt och mitt livsöde ligger sålunda inkapslat i Adams beslut att en gång vända sig bort från Gud.Så när kyrkofadern försöker analysera sin egen själ så börjar han alltså redan i Edens lustgård: Den synd som bor i mig, skriver han, utgör ett straff för den synd som begicks av en man vars vilja var friare än min för jag, jag är ju ett barn av Adam.Augustinus resonemang mynnar ut i en resignation av enorma proportioner: hos honom är människan helt och fullt beroende av Guds nåd. Vi kan inte på egen hand frälsa oss själva ur den vanmakt och död som Adams gärning dömer oss till.Här friställs människan inte bara från en färdigmodellerad plats i Kosmos utan också från Historiens grepp.Det hör till den sekulära modernitetens främsta kännetecken att den gör upp med denna augustinska ödesfilosofi. Nej: Ingen skall dömas för synder som hon inte själv har begått. Och åter nej: vi är inte beroende av Gud för vår räddning. Förmågan till förändring och pånyttfödelse ligger inom oss, inte utom oss. Människan kan ta sitt öde i egna händer.Det är framför allt under renässansen som denna nya livsfilosofi börjar spira. Låt mig bara ta ett exempel: florentinaren Pico della Mirandolas pamflett Om människans värdighet från 1486. Hos Pico representerar Adam nämligen inte syndens närvaro i världen, utan frihetens uppdykande bland Skaparens skapelser. Här friställs människan inte bara från en färdigmodellerad plats i Kosmos utan också från Historiens grepp.Att vara fri är att alltid kunna börja om från början.Det är en princip som med tiden kommer att utgöra en grundstomme i det moderna projekt som tar gestalt under upplysningen och som sätts i verket under den franska revolutionen. Här drömmer man om att föda fram en helt Ny människa, en ny och oförvitlig Adam som på nytt börjar mänsklighetens historia, men denna gång utan några ödesdigra felsteg. Frågan är bara hur en sådan ny människa ska kunna frambringas? Hur löser man upp den intima förbindelsen mellan Varat och Arvet, mellan det förflutnas förvillelser och den framtid som målas i lysande färger?Revolutionen är mänsklighetens gemensamma korsande av Rubicon.Idén om den Nya människan väver samman två svar i ett; i henne förkroppsliga en kanske tidigare aldrig skådad sammanstrålning av förnuft och revolt. Vi ser det redan hos den moderna filosofins fader. År 1637 förklarar fransmannen René Descartes att förnuftets uppgift består i att förkasta och utrota allt det som binder tanken vid blott nedärvda idéer; ja, allt det som hotar det rationella jagets förmåga att grunda kunskapen i sig självt allena. Hos de franska revolutionärerna möter vi ett liknande uppslag, men här handlar det mindre om individen än om folket, mindre om den enskilda människans autonomi än om hela nationens självbestämmande. Revolutionen är mänsklighetens gemensamma korsande av Rubicon.Som jakobinen Saint-Juste formulerar det: revolutionen styckar hela mänskligheten för att göra den ung på nytt.Så kom den Nya människan att representera förhoppningen om en morgondag där fria människor inte erkänner någon annan herre än sitt eget förnuft. Äktenskapet mellan förnuft och revolt lägger grunden till en politisk entusiasm som fortfarande hemsöker stora delar av världen i kampen mot ofrihet och ojämlikhet.Men hur skall man egentligen förena idén om kollektivt självbestämmande med föreställningen om individen som sin egen lagstiftare? Och går det verkligen att göra upp med det förflutna på det sätt som förnuftets mest övertygade språkrör gjorde gällande?På porten till ett arbetsläger i Gulagarkipelagen kunde man läsa följande inskrift: Med järnhand skall vi driva mänskligheten mot lyckan!I den franska revolutionens anda har vi sett ett flertal revolutioner proklamera ett nytt år 0 i vårt släktes historia. Och i deras strävan efter att börja om från början har vi inte bara bevittnat massivt fysiskt våld gentemot den gamla ordningens kroppar, utan också systematiska försök att på psykologisk väg utplåna historien ur de levandes själar. Hela samhällen har förvandlats till gigantiska omskolningsläger. Istället för ett folk som aktivt medverkar i skapandet av sin egen framtid har vi fått totalitära Partier som påtvingar folket en redan definierad framtid. På porten till ett arbetsläger i Gulagarkipelagen kunde man läsa följande inskrift: Med järnhand skall vi driva mänskligheten mot lyckan!Så berövar även Augustinus förmodade dödsfiender individen rätten att på egen hand skapa sitt öde.Å andra sidan är det inte heller klart hur man skall värdera drömmen om den individuella autonomin. Upplysningens vision om en människa som skapar sig själv utan någon annans vägledning hemfaller i slutändan åt en irrationell tro på den mänskliga rationaliteten. Idén om the Self made-man ger ofta uttryck för en blindhet inför det sätt på vilket både historien och kollektivet pulserar i hjärtat av det vi så gärna tror bara är vårt eget: det vill säga i våra livsval, i våra tankar och i vår förståelse av oss själva. Där Mark Twain börjar sin självanalys i Romarriket förblir vår moderna narcissist fastklistrad framför sin egen spegelbild. Och i sin aversion mot allt som hotar denna snäva självbespegling försöker hon kapa alla band mellan det egna varat och arvet från det förgångna.Genom denna förtvivlade akt skall livets år noll äntligen återskapasFå av upplysningens författare var lika klarsynta som Markis de Sade på denna punkt. I samma stund som jaget kräver absolut autonomi och gör anspråk på att vara sin egen absoluta begynnelse och lagstiftare måste hon gå till angrepp mot alla yttre källor till sin existens. Gudarna, naturen, historien, samhället, föräldrarna alla står de i vägen för den som vill grunda sitt liv enbart på sig själv. I en av markisens romaner går den kvinnliga huvudfiguren så långt att hon låter sy ihop sin moders könsorganGenom denna förtvivlade akt skall livets år noll äntligen återskapas och göra henne fri att börja om sitt liv från början.Priset för en sådan dröm om fullständig autonomi är kanske ingenting mindre än världens undergång.Michael Azar, professor i idé och lärdomshistoria

  • Radio Kamrat är Rebecca Weidmo Uvells poddserie för upplysning om kommunism. Ett nytt avsnitt släpps varje onsdag till valet 2022. Idag är det Frankrikes nationaldag och den firas på grund av Franska Revolutionen. Där hittar vi historiens kanske första kommunistiska diktator, innan kommunismen ens var uppfunnen. Han hette Robespierre.

  • Ekonomisk ojämlikhet har varit en drivkraft för många proteströrelser, alltifrån franska revolutionen till Occupy Wall-street-rörelsen. Men hur ekonomisk ojämlikhet påverkar ett samhälle är relativt omtvistat bland akademiker världen över. Däremot vet vi att den absoluta fattigdomen i världen har sjunkit markant de senaste fyrtio åren. Jesper Roine, docent vid Handelshögskolan berättar om ämnet.


    Programledare: Fritte Fritzson

    Producent: Ida Wahlström

    Klippning: Gustav Wulff

    Signaturmelodi: Vacaciones - av Svantana i arrangemang av Daniel Aldermark


    Facebook: https://www.facebook.com/alltduvelatveta/

    Instagram: @alltduvelatveta / @frittefritzson

    Twitter: @frittefritzson


    See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

    Become a member at https://plus.acast.com/s/alltduvelatveta.