urbana Podcasts

  • Veckans program handlar om den ukrainske författaren och rockstjärnan Serhij Zjadan, aktuell på svenska med den hyllade romanen "Internatet". Fredrik Wadström möter Zjadan på plats i Ukraina.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Serhij Zjadans hyllade roman ”Internatet”, som nu kommer i svensk översättning av Sofia Uggla, gavs ut på ukrainska 2017. Den utspelar sig i en småstad i östra Ukraina, som blir allt mer indraget i det krig som pågått där sedan 2014. Huvudpersonen Pasja är en lärare som lite yrvaket blir vittne till en allt mer desperat situation. Idag är det många som läser Zjadans roman som en skildring av Rysslands storskaliga invasion, som inleddes 2022.

    Zjadan är ett av de riktigt stora namnen i den ukrainska litteraturen. Han har gett ut fem romaner, ett par novellsamlingar, och runt femton diktsamlingar, och är ett affischnamn för den ukrainska kulturen och identiteten – och ukrainskan som språk.

    Han är född och uppvuxen i Donbass-regionen i östra Ukraina och har sedan årtionden staden Charkiv som sin hemvist. Charkiv är Ukrainas näst största stad och har varit under ständig beskjutning från Ryssland sedan den 24 februari 2022.

    Serhij Zjadan är även rockstjärna. När Fredrik Wadström träffar honom i Ukraina är Zjadan på turné genom landet med sitt sexmannaband Hundarna. Med kort varsel annonseras nya konserter ut nästan dag för dag. Det urbana musik- och klubblivet pågår i ett land med utegångsförbud om nätterna och flyglarmen som ljuder när som helst på dygnet i krigets Ukraina.

    Skriv till oss! [email protected]
    Reporter: Fredrik Wadström
    Uppläsare: Ulph Nyström
    Programledare: Marie Lundström
    Producent: Andreas Magnell

  • I en av de nya vilda städerna - som grönskar genom urbana odlingar och klimatsmarta alternativ – bor en familj i flera generationer. De planerar att fira mormor som fyller 85 år med en resa till hennes barndoms trakter som inte längre är bebodda. När de kommer fram går det plötsligt inte som de tänkt sig. Skriven av Tuva Novotny och uppläst av Edvin Ryding. Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices


  • Är det bra att man får tycka vad man vill om konst?
    Det är inte helt självklart.
    I det här avsnittet gästas podden av Fredrik Svensk. Han är kritiker och konstteoretiker och har skrivit mycket om vad han kallar konstens ”vithet”.
    Vad händer när modern konst möter människor som helt enkelt vill veta vad den föreställer? Eller som tycker att konsten ska ha en moral? "Primitiva människor" som inte kan eller vill tolka konsten fritt hursomhelst.
    Alltsedan kulturpolitiken skapades på 30-talet så har konstens publik delats in i ”civiliserade” och ”ociviliserade” betraktare. I ”vita” och ”ickevita”. En fullvärdig medborgare ska ha åsikter inte bara om politik utan även om estetik.
    Det blir en djuplodande diskussion där vi pratar om grälet kring Vita havet på Konstfack, skällsordet ”identitetspolitik” och hur Fredrik inledde sin undersökning när han insåg att han själv i grund och botten vantrivdes i konstrummet.
    Clemens Poellinger har flytt det svenska konstrummet helt och hållet. Han sitter på en kyrkogård i Nice och rapporterar från de där små europeiska museerna över berömda konstnärer som ärligt talat inte alltid är jättespännande.
    Men i Nice finns i alla fall en postmodernistisk borg.
    Och det är kul.

    Med
    Ulrika Stahre – konstredaktör Aftonbladet
    Clemens Poellinger – konstredaktör Svenska Dagbladet
    Fredrik Svensk – konstkritiker i Aftonbladet och Art Forum. Ansvarig utgivare och chefredaktör för Paletten. Lärare i konstteori vid HDK-Valand, Göteborgs universitet. 

    Producent
    Martin Aagård


    Texter som diskuteras i podden: 
    Vithetens konstkritiska organinisationsprincip, del 1. 
    https://paletten.net/artiklar/vithetens-konstkritiska-organisationsprincip-del-1

    Kritik av den urbana konsten (Vithetens konstkritiska organinisationsprincip, del 2). 
    http://www.tidskriftenordobild.se/ordoblogg/category/kritik-av-den-urbana-konsten

  • Hur färgas en bok av platsen där den utspelar sig?
    Varje år delar Studieförbundet Vuxenskolan ut sitt Författarpris till en person som i sitt författarskap skildrar nutidens landsbygd. Årets Författarpris går till två personer: Moa Backe Åstot med sin bok ”Himlabrand” som utspelar sig i svenska Sapmi och Patrik Lundberg med ”Fjärilsvägen” som utspelar sig i Sölvesborg. Hör de båda författarna och prata om sina berättelser och om den urbana normen. Men också om vad platsen har för betydelse i deras författarskap. Samtalet leds av Håkan Montelius.
    Medverkande
    Moa Backe Åstot, författare
    Patrik Lundberg, författare

  • I kommunalvalet i Köpenhamn i förra veckan blev Enhedslisten största parti med en fjärdedel av rösterna. Enhedslisten har sitt ursprung i Danmarks kommunistiska parti, och är det parti som ligger längst till vänster i dansk politik.

    Men Köpenhamn är inte det enda storstad där många invånare står långt till vänster. Trenden är densamma i de flesta europeiska storstäder. Även i Stockholm märks detta, och Vänsterpartiet har idag några av sina starkaste fästen i välbeställda delar av södra Stockholm.

    Veckans avsnitt handlar om varför så många unga, urbana väljare lockas av partierna längst till vänster, och vilka utmaningar det innebär för borgerligheten. Dessutom pratar vi om Liberalerna och om vem som var den mest uppskattade gästen på partiets landsmöte.

    Svend Dahl samtalar med Per Rosencrantz, opinionsanalytiker och konsult på Nordic Public Affairs, Amanda Broberg, skribent och medarbetare på Timbro förlag, och Petter Birgersson, politisk redaktör på Ystads Allehandas liberala ledarsida.

  • Den som tror att våra moderna tider lyckats göra sig kvitt det förgångna har fel. Tvärtom, hela världen håller på att förvandlas till ett museum menar Thomas Steinfeld.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Aldrig har det förflutna varit så närvarande. Det som en gång varit blir levande igen, i form av filmer eller datorspel som förmår att återskapa det försvunna med yttersta precision. Eller så bevaras det förflutna i form av innerstäder, restaurerade för att för alltid se ut som de kanske en gång gjort. Eller så spelas samma gamla låtar om och om igen, från morgon till kväll, så att även den populära musiken tycks har hamnat i en ändlös slinga av nästan samma karaktär som den klassiska musiken befinner sig i sedan mer än hundra år.

    Ingenstans syns dock det förflutnas övertag över närvaron lika tydligt som i museernas utveckling. Runt 150 museer lär ha funnits i Sverige under slutet av sextiotalet. Idag räknar man mer än 1500 museer, och då är många privata, men allmänt tillgängliga samlingar är inte ens upptagna i listan.

    Museernas historia är en berättelse om permanent utvidgning. De första skapades när några få furstliga samlingar öppnades för allmänheten, eller när en republik som Frankrike ville visa upp alla konstskatter, som befunnit sig i slott, kyrkor och kloster och som nu skulle betraktas som folkets egendom. De nya samlingarna förvarades i byggnader, som liknade husen varifrån de utställda föremålen tagits: I Paris användes ett gammalt kungasäte, nämligen Louvren, eller så byggdes det nya slott, enbart för konsten, så som i St. Petersburg eller i Stockholm, eller så uttrycktes det en näst intill religiös vördnad för konsten genom att man byggde nya museer som liknade antika tempel, så som det skedde i Berlin, i London och Madrid.

    Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler.

    Så småningom upprättades liknande praktbyggnader också för samlingar utanför konsten, framför allt inom naturhistorien, inom etnologin, inom konsthantverket och senare också inom teknikhistorien.

    Uppkomsten av dessa samlingar var bunden till nationalstatens framfart under det sena 1800- och det tidiga 1900-talet: De dokumenterade civilisationens möjligheter och framgångar, och när de talade om människan så menade de framför allt det egna folket.

    Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler. I byn Önneköp utanför Hörby i Skåne finns ett kannibalmuseum, i Säter utanför Skönvik i Dalarna finns ett museum över mentalvårdens historia, och i lappländska Glommersträsk finns ett museum över osålda damhattar. I Wien finns ett museum över kondomer, i kroatiska Zagreb finns ett museum över brustna relationer, och i byn Castelbosco utanför Piacenza i norra Italien finns ett "museo della merda", ett avföringens museum.

    Ingen har ännu lyckats göra en förteckning över alla dessa privatmuseer. Men de finns i alla länder i västvärlden, med minst flera hundra exemplar i varje stat. Eftersom de vanligtvis går tillbaka till en hobby, som någon gång spräckte vardagsrummets begränsade möjligheter, är det svårt att bestämma när samlandet började bedrivas med museologiskt allvar. Det finns dock anledning att tro att de allra flesta inte är äldre än trettio eller fyrtio år. Det må låta underligt, men det är så: Deras framfart är knuten till den moderna konstens segertåg genom världens stora museer.

    Målaren Wassily Kandinsky, en av den abstrakta konstens pionjärer, berömde sin äldre kollega Paul Cézanne år 1912 för hans förmåga, att "skapa en besjälad varelse av en tekopp, eller riktigare sagt, att upptäcka en varelse i denna kopp". Det dröjde inte länge innan en sådan tekopp, iklädd en bit päls, ställdes ut som ett konstverk, bredvid en flasktorkare eller en cykelsadel med racerstyre, som skulle föreställa en tjurskalle. Sådana föremål, som blir till konst för att en konstnär utnämnt dem till konst, kallas för "readymades". Med dem utvidgades antalet objekt som kunde presenteras i ett museum i det oändliga. Det behövs kanske inte mer än en vit vägg, kanske en vitrin eller en sockel, och så ett bra ljus för att vad som helst ska kunna förvandlas till ett föremål av högre betydelse. Kunskapen om strålkastarens förmåga att förvandla ett bruksföremål till ett betydelsefullt objekt förenar den moderna konstnären med människan bakom ett udda privatmuseum.

    Det tidiga avantgardet var en revolutionär sekt. Var än den uppträdde så möttes den av kritikernas hån och åskådarnas vrede, av oförstånd, förolämpningar och inte sällan av slagsmål. Det dröjde innan den stora publiken slöt fred med den moderna konsten, någon gång under sextio- eller sjuttiotalet, när Pontus Hultén härskade över Moderna Museet, när Andy Warhol började tillverka uppdragskonst för alla som hade råd och när Joseph Beuys lät plantera 7000 ekar för en konstutställning i den tyska provinsstaden Kassel.

    Till sist nådde denna utveckling också människan själv.

    Efter denna tid förfogade konsten inte bara över en oändlig mängd av potentiella föremål. Den spred sig också över hela samhället, i gestalt av allt fler museer, men också i form av en kulturalisering av hela samhället. Staden själv blev till ett museum, när försummade stadsdelar skulle bli levande igen, när det urbana rummet i allt större utsträckning förvandlades till scener, för konserter eller teaterföreställningar, med nya byggnader som från början uppfattades som konstverk i sig själva. Och när det nu uppstod allt fler och allt uddare privatmuseer, så blev de en del av en allmän utveckling mot mer kultur för alla.

    Till sist nådde denna utveckling också människan själv. Det skedde inte bara för att det blev så lätt att bygga upp ett galleri över den egna tillvaron, med hjälp av de sociala medierna och till mer eller mindre allmän beskådan. Det skedde framför allt för att folk gjorde sig själv till konstverk, var och en: Först kanske i form av en expressiv individualism, som uttryckte sig genom kläder, gester eller ovanliga preferenser, sedan också med själva kroppen som ett konstnärligt objekt och en alldeles privat konsthall. Denna utveckling innebär den systematiska bearbetningen av musklerna med perspektivet riktat mot ett skönhetsideal. Men den omfattar i synnerhet tatueringarna. Ty vad är en tatuerad kropp, om inte ett bildarkiv, där varje postering är av en sådan betydelse att den tas emot under smärtor för att sedan ledsaga bildens bärare under hela livet? Och vad är en sådan kropp om inte en utställning av en människas drömmar om sig själv och resten av världen, helst förknippad med starka minnen? Tatueringen må vara den mest intima formen av ett modernt privatmuseum. Men den är också det mest extrema och personliga uttrycket för att det förflutna aldrig förgår.

    Särskilt inte i vår tid.

    Thomas Steinfeld

  • "Att ha en gård av rimlig storlek är ingen dålig syssla." Allt fler drömmer om ett liv på landet men vad innebär det egentligen? Hur skulle samhället se ut om alla hade fem får?

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Sköt om det här nu. Så sa poeten Birgitta Lillpers tills sig själv då hon började gräva ur källan hemma på gården i Orsa. När hon flyttade tillbaka för tjugotalet år sedan bestämde hon sig också för att ha får för att hålla markerna öppna. Även skrivandet är för henne ett vårdarbete. "Jag får allt svårare att skriva om något annat än den här trakten", säger hon.

    Axel Lindén försöker sköta sin relativt stora gård och sin skog i Klockrike som om den vore ett småbruk. Kör hästen i skogen och tar ner enstaka träd med den motorsåg som blivit en förlängning av kroppen. För några år sedan skrev han "Fårdagboken", en sorts handbok i att ställa om. Hur skulle samhället se ut om alla hade fem får? Om fler gav upp sin urbana identitet?

    Åke Smedberg återvänder ofta i sina noveller till det småbruk utanför Sundsvall där han växte upp på femtiotalet, de traditionella småbrukens sista skälvande tid innan moderniteten och jordbrukspolitiken gjorde dem helt olönsamma. Han minns fortfarande handgreppen, hur man selar en häst, slipar en lie fast han lämnade trakten i unga år, drömde om andra saker än föräldrarnas slit på åkrarna.

    Katarina Wikars som försöker vara hemmansägare på distans vänder sig till tre författare som skriver utifrån livet på landsbygden.

  • Hur påverkar och formar den urbana normen människor och landsbygder? Och vad är det med begreppet som verkar reta upp så många?

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    Emma Knyckare beger sig till den lilla byn Asta i Hälsingland och träffar forskaren Lotta Svensson och normbrytaren Alexander Lindahl för ett samtal om vad den urbana normen egentligen är och gör. Och om att inte passa in och vad det är som lockar där borta bortom skog och åkrar.
    Och så åker Byrådet till Ede i Jämtland och träffar Sara Swedenmark och Kristina Ernehed i ”Krokoms Växtkraft” - ett medborgarinitiativ som arbetar med att påverka och inspirera orter, företag och kommuner att satsa på landsbygdsfrågor. Bland annat genom att få dem att förstå vad urban norm egentligen handlar om.

  • År 2050 förväntas mer än 70 procent av alla människor bo i urbana områden, vilket redan nu befolkas av hälften av världens invånare. Morgondagens städer kräver innovation, hållbar utveckling och smarta lösningar - detta tas till vara på i H22-projektet. Resan mot framtidens Helsingborg leds av projektchef Soraya Axelsson, som i avsnittet delar med sig av sina erfarenheter av att leda ett flermiljonsprojekt, ledarskap, nytänkande och att projektleda in i framtiden. 0.5 Leadership PDU

    [Proglamledare: Josefine Nilsson, Laz Malagic Shwan; Producent: Katarina Korenkova]


  • I det 25:e avsnittet av Flumskolan läser Julia Skott, Valerie Kyeyune Backström och Oísín Cantwell livsnutarna Per Schlingmann och Kjell A Nordströms epos Urban Express. Panelen får lära sig att framgång nås genom att lära känna Beyonce, att Hogvarts är ett teoretiskt lärosäte och att Star Wars är en film om unga urbana singlar.