Bill Murray Podcasts

  • Välkommen till "Film till fikat"!

    Där vi varje vecka diskuterar en ny film vi sett, på ett lättsamt sätt till en fika i glada vänners lag.

    Säsong 3, avsnitt 21:

    Dagens film blir Lost in Translation från år 2003...

    Director: Sofia Coppola

    Stars: Bill Murray, Scarlett Johansson, Giovanni Ribisi

    Handling:

    Bob Harris är en amerikansk filmstjärna, som reser till Tokyo för att medverka i en reklamfilm för whisky. På lyxhotellet möter han Charlotte, en ung amerikanska som följt med sin man till Japan. Bob och Charlotte blir snabbt goda vänner.

    Följ oss på Facebook, Instagram och Twitter

    Mail: [email protected]

  • INTRO: [00:00:00]

    Veckans avsnitt inleds med en trip down memory lane rakt in i gillestugan som varken Mikael eller Peter hade, men vi vet alla vad vi snackar om för atmosfär, med TV-spelskonsoler, leksaksgubbar och överambitiöst producerat Lego med elektriska features.

    ZERO TO HERO: [00:09:08]

    Mikael har fått sin alldeles egna LoL-PT i sitt spelande längs med alla lanes och har dessutom lyckats ta sig upp till Iron 1-nivå! Som alltid kan du följa hans äventyr i streamen på twitch.tv/pxlpowerup och de snyggt ihopklippta sammanfattningarna på YouTube-kanalen. Sök på PXL Powerup.

    SÄSONGSAVSLUTNING: [00:12:43]

    Med tionde och sista avsnittet ute för säsong ett av House of the Dragon så diskuteras den dramatiska finalen och alla cliffhanger-vändningar, men det blir också en tillbakablick på serien som helhet, framför allt alla intensiva scener med barnafödsel då Peters barnmorska till fru har binge:at igenom allt. Hennes första fråga när allt var slut - “när kommer nästa säsong???” - och svaret på det har ju nu också kommit från kreatörer och showrunners. Vi får som det ser ut vänta till åtminstone 2024… OBS! Det blir också ett litet spoilerparti där det diskuteras den direkta aftermath som sker precis efter att avsnittet tar slut, om man läser källmaterialet. Så mellan [00:30:21-00:31:45] kan du skippa om du vill undvika spoilers.

    STJÄRNSKÅDNING [00:34:09]

    Mikael har tittat vidare på Andor, men är faktiskt ändå inte helt ikapp! Det spelar dock mindre roll, konsensus i podden är att serien går från klarhet till klarhet och fortsätter att briljera med bra dialog, snygga settings och en osympatisk huvudkaraktär, som ändå på något sätt lockar till att man vill veta mer!

    DC-NYHETER [00:42:40]

    Med nya filmen Black Adam ute står det nu klart att - och det här är ingen spoiler direkt, då det känns som en av Hollywoods sämst bevarade hemlisar (pga Dwayne Johnson’s gigantiska ego?) - att Henry Cavill återvänder till rollen som Superman! [00:51:21] Också nytt på DC-fronten är att James Gunn tillsammans med Peter Saffran tar över styret av deras filmstudio, likt en tvehövdad DC-version av Kevin Feige, hur nu det kommer gå…

    MARVEL-NYHETER [00:58:01]

    Vi har även fått en trailer till Guardians of the Galaxy Holiday Special som dimper ner inom en månad och ska sprida julstämning med hjälp av Star-Lord & Co. och självaste… Kevin Bacon!

    Dessutom kom en trailer till nästa MCU-film på tur efter Wakanda Forever, nämligen Ant-Man & The Wasp: Quantumania [01:00:08] som bjöd på en flummig resa in i the quantum realm där Scott Lang och hans dotter Cassie samt the Van Dynes stöter på bland annat Kang och… Bill Murray!

    VERSUS [01:04:55]

    Sist ut avgörs bataljen mellan White Queen aka Emma Frost, om vi får välja spelad av Natalie Dormer och Storm aka Ororo Munroe på allmän PXL-begäran spelad av svenska Nanna Blondell. Omröstningen på vår Insta Story var väldigt jämn men slutresultatet fastställs med hjälp av PXL-lyssnaren Anders! Stort tack som alltid för fantastisk lyssnar-input! pxlpowerup.se

  • Välkommen till Audiovideoklubben. En podcast om regissörer och filmserier med Viktor Landegren och Alexander Wahlgren.


    Nu har vi nått mittpunkten av miniserien om Paul Thomas Anderson och Alex och Viktor pratar om There Will Be Blood.

    Det pratas även om Alan Smithee, Tubthumping av Chumbawamba, Jag är Zlatan och svensk filmindustri, Carolas parasiterande på världskonflikter, Paul Thomas Andersons oscarsfusk, Varför Bill Murray gjorde Garfield och att Alex tycker om Josstice League mer än Snydercut.

    Är Daniel Day-Lewis den bästa skådisen nånsin? Vad är en bokah? Är There will be Blood vår tids Gudfadern? Är inte olja märkligt?

    Detta och mycket, mycket mer i veckans avsnitt.


    Gilla, dela och sprid gärna våra inlägg. Det hjälper oss verkligen att nå ut till nya lyssnare i poddbruset!


    Följ oss gärna på Instagram, Twitter och Facebook.


    Hjälp oss nå våra mål genom att bli en Patreon på Audiovideonattklubben där du kan ta del av extramaterial som tack för ditt stöd.


    Patreon.com/audiovideoklubben

    Instagram.com/audiovideoklubben

    Facebook.com/audiovideoklubben

    Twitter.com/audiovideoklubb


    Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  • Vi går på djupet med Charles Dickens älskade novell från 1843 - den ursprungliga, viktorianska julspökhistorien! - och jämför den med dess fyra främsta filmatiseringar från 1949, 1951, 1971 och 1984. Tomas påminns om en tidig skräckupplevelse med den amorfa titelkaraktären i Karlsson på taket och Lars uppfattar en Clive Barkeresque plottrighet i Dickens vintriga andeväsen. Vi pratar också om: Mike Oldfield, In dulce jubilo, Susan Hill, The Woman in Black, Karl-Bertil Jonssons jul, Hellraiser, Candyman, The Hellbound Heart, Father Christmas, Vincent Price, God Rest Ye Merry Gentlemen, tysk expressionism, Dr Caligaris kabinett, Alastair Sim, Klaus Kinski, Dwight Fry, Spider Baby, Whistle and I’ll Come to You, Michael Hordern, Sokrates, Richard Williams, Skinn Skerping, George C. Scott, The Changeling, The Handmaid’s Tale, Jack Nicholson, Firestarter, Ricky Gervais, Extras, Trolltider, yurei, Ronja Rövardotter, Börje Ahlstedt, Omen, Musse Pigg, Bill Murray, Scrooged, Mupparna, Michael Caine, Vacancy, Titta Dom Snackar, Myrornas Krig, Skräckkokboken, Monsterboxen, Mannen med den gula rocken, Joni Huttonen och FromBeyond. Nostalgi, löst tyckande och akademisk analys.

  • Varför har just tidsloopar blivit så populärt i amerikansk film de senaste åren? Torbjörn Elensky letar efter svar i den här essän.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    Det måste vara någon mer än jag som har lagt märke till en rätt märklig trend i framför allt amerikansk film under senare år: fler och fler filmer handlar om människor som fastnar i tidsloopar. Tidsresor är en sak, sådana har länge varit vanliga, både frivilliga och ofrivilliga, det är inte sådana jag tänker på. Utan det här när folk fastnar i en dag, som sedan bara går om och om och om... Den mest kända är fortfarande Groundhog day, på svenska Måndag hela veckan, från 1993, i vilken Bill Murrays självupptagne, cyniske och manipulative rollfigur, som är väderman på någon halvstor tv-kanal, ska rapportera om ett murmeldjur som traditionsenligt ska spå hur länge vintern kommer att vara. Det är urlarvigt, han tycker det är urlarvigt, han hatar hela den urlarviga grejen. Och så vaknar han upp, gång på gång på gång, till samma dag, med Sonny and Cher som sjunger I got you babe på klockradion. Han blir förtvivlad, road, passar på att utnyttja läget, försöker ta livet av sig, men hela tiden vaknar han upp till precis samma enahanda dag. Tills han börjar lära sig sin läxa, blir en god människa och vinner den sanna kärleken. Det ges aldrig någon förklaring till varför han hölls kvar i den här dagen och tvingades genomleva den igen och igen och igen. Men den moraliska lektionen är klassisk och förlösningen genom en kvinnas kärlek likaså.

    Den filmen verkar inte ha startat någon trend under 90-talet. Det är ju också svårt att upprepa en idé som bygger på ett så specifikt koncept utan att det blir efterapning, måndag hela veckan det också. Men på senare år har det kommit den ena efter den andra filmen som utnyttjar just detta motiv, med olika variationer. Som Boss Level, en film i vilken någon fastnat i en sorts dataspel, som den får spela om gång efter gång, och The map of tiny perfect thing, i vilken två tonåringar fastnar i samma loopade dag, finner varandra och blir kära. Det finns skräckfilmsvarianter och det finns komedier, storbudgetrullar som Edge of tomorrow med Tom Cruise och indiefilmer som den suggestiva The endless, av Justin Benson och Aaron Morrhead, som bägge också spelar huvudrollerna: två bröder som återvänder till den UFO-kult där de växte upp, och som upptäcker att människor i den lever fängslade i var sin liten loop. Bröderna måste fly igen för att inte fastna i en egen loop.

    När en trend blir så påtaglig, som denna är, måste det bero på något. Vad är det i tidsandan som speglas i den stora mängden tidloopsfilmer? Något måste det ha att göra med den generella känslan av att vi fastnat, att vi inte lyckas förnya oss, att vi bara upprepar, citerar, bearbetar, parodierar. Kulturutbudet är proppfullt av uppkok på gamla rester. Jag skulle vilja påstå att vi lever i vad som kan kallas en alexandrinsk epok, en där bevarandet, förvaltandet, kommenterandet och citerandet är viktigare än nyskapandet. Den kommer inte att vara för evigt, men det är rätt speciellt att den börjar kännas så seg att den bearbetas även i Hollywoodfilmer, där man knappast egentligen bryr sig om kulturens vitalitet så länge man drar publik.

    Men det är något annat också, djupare, som jag tycker mig uppfatta i dessa filmer. Tidloopar är något rätt nytt, det känns som science fiction – men tanken att man kan fastna i mönster är mycket äldre. Gestaltterapin exempelvis är en psykologisk metod som handlar om att bli medveten om sina egna mönster och "bryta den onda cirkeln". Och medvetenheten om att vi kan sitta fast i våra egna vanor, känslor, åsikter och rädslor är äldre än så, är det till exempel inte detta den svenske mystikern och visionären Emanuel Swedenborg syftar på då han beskriver helvetet (och för all del också himlen) som något som vi skapar själva: onda handlingar ger upphov till mönster som håller oss fängslade, för Gud skulle inte straffa människor, han är enbart god, utan det är vi själva som snärjer oss i negativiteten.

    Världslitteraturens största skildrare av människor som fastnat i loopar är annars Dante Alighieri . Nästan alla de påtagliga straffen i helvetet bygger på att själarna som torteras där sitter fast i upprepningen av det som utgjorde deras synd under livstiden. I Helvetets fjärde krets straffas exempelvis de som varit snåla och de som varit slösaktiga tillsammans, genom att tvingas att rulla runt i eviga cirklar, där de gång på gång möter varandra:

    De stötte ihop, sen vände de, och välte

    åt andra hållet, under höga tillrop:

    "Gnidare där!" och "Allt har ni förslösat!"

    Så fortsatte de rulla tills de möttes

    vid motsatt punkt på denna mörka cirkel

    och skrek på nytt den skymfliga refrängen...

    Andra, ännu mera kända exempel är Paolo och Francesca, som straffas för lustfullhet genom att evigt svepas runt av virvelvindar och så frossarna, som visserligen bara befinner sig i skärselden för att renas inför sitt inträde i himlen, men som tvingas gå hungriga i skuggan av träd som dignar av läckra frukter.

    Och där känner vi även igen en av Dantes många klassiska influenser: för det är i antiken vi hittar de första looparna. Tantalos, en kung som fick ordna en middag i gudarnas boning på Olympen, och som ville testa Zeus allvetande genom att servera sin egen son. Ett groteskt test, som straffades med att han tvingas stå i vatten upp till hakan, men varje gång han vill dricka viker det undan; och ovanför sig har han, likt frossarna hos Dante, ett träd fullt av frukter, som drar sig undan varje gång han sträcker sig efter det. Bland de myter om eviga straff som vi känner från antikens greker är också Prometheus , vars lever evigt äts av en örn, och naturligtvis den mest kände av dem alla, Sisyfos, som straffas för rätt invecklade brott, på ett pedagogiskt enkelt sätt: genom att tvingas rulla en sten upp för en kulle, som rullar ner igen varje gång han nästan nått toppen.

    Albert Camus använde Sisyfos som symbol för människans livsvillkor: det vi sysslar med har ingen mening, men vi måste själva ge det mening, tillskriva det mening genom vår inställning till det. Vi måste, med en berömd fras ur Camus bok, "tänka oss Sisyfos lycklig".

    De här motiven ur mytologin och litteraturhistorien har alltid varit populära som motiv för vidarediktning, skulpturer och andra konstverk. Det finns något i dem, som i koncentrerad form säger något om våra livsvillkor, precis som Camus också påpekar. Tvånget att upprepa, svårigheten att komma vidare, känslan av att gå i cirklar, som straff för eller bara följden av ensidighet, fantasilöshet, självupptagenhet, eller någon av de andra eviga synderna, som alla har den egenheten att de straffar sig själva.

    Återkommande i filmerna om tidloopar är att det gäller att komma på ett sätt att ta sig ur dem, ett som oftast bygger på att man måste förstå något, lära sig hur världen fungerar, komma till insikt om sig själv kanske. Väldigt tydligt i The map of tiny perfect things, där tjejen måste försonas med sin mors död i cancer för att klara att gå vidare i livet. Men också i The endless, som mest av allt påminner om Dantes helvetesstraff – eller Swedenborgs, för den delen. Är det inte något i vår tid, som vi måste bli medvetna om, som vi måste fatta för att komma vidare? Eller är det helt enkelt insikten om att vi måste rulla Sisyfos sten och att det är måndag hela veckan och det gäller att gilla läget bara? Måste vi tänka oss Bill Murray lycklig? Eller kommer Sisyfos äntligen att vakna till en ny dag?

    Torbjörn Elensky, författare och skribent