David Wengrow Podcasts
-
Demokratiska städer, buffeltokiga präriefolk och mänsklig uppfinningsrikedom och lekfullhet står i fokus när forntidshistorien nu skrivs om. Vi träffar författaren till omdebatterade Början på allt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vår bild av forntiden och människans förhistoria formades för hundratals år sedan, men är dags att slå sönder. I boken Början på allt vill arkeologen David Wengrow och antropologen David Graeber ge en myllrande bild av alla de olika sätt som forntidsmänniskan format sina städer och tidiga civilisationer på. Glöm föreställningarna om en ursprunglig utopisk harmoni eller ett allas krig mot alla – forntiden kunde vara allt detta men mycket, mycket mer.
Dessutom listar Urban Björstadius det gångna årets tio viktigaste arkeologiska upptäckter och så träffar vi egyptologen Zahi Hawass som suttit som en spindel i nätet i all fornegyptisk forskning de senaste femtio åren och nu är engagerad i utgrävningarna av den bländande staden Aten.
Programledare är Tobias Svanelid.
-
När arkeologen David Wengrow mötte anarkisten och antropologen David Graeber, blev resultatet omvälvande. Nu gästar han Sverker Sörlins studio.
”Början på allt – en ny historia om mänskligheten” – så heter boken, när den nu kommer ut i svensk översättning.
Det är 700 sidor som ifrågasätter hur mänsklighetens historia brukar berättas, och presenterar ny forskning om jägar-samlar-folk med slavar, jämlika jordbrukare och historiska städer utan kungar.
Och kanske mest spännande av allt: De skriver en ny historia om upplysningens frihetstankar. Varifrån kom egentligen kritiken mot fursten, prästen och penningen? Inte från Rousseau, utan från amerikanska ursprungsfolk ska det visa sig. ”Det är dags att ändra på historiens gång, vi måste börja med det förflutna.”
Har du ett förslag på ämne, en fråga eller något annat kring podden du undrar över. Skicka mail till [email protected].
-
Hello Interactors,
I was interviewed!
Big thanks to my friend and former Wavefront colleague, Mark Sylvester, who is now the Curator, Host, and Executive Producer at TEDx Santa Barbara.
Check it out!
https://tedxsantabarbara.com/.../brad-weed-we-need.../
The unedited version that was streamed live is here on FB:
https://fb.watch/fz9nyudo5r/
Last week I left off Part I introducing a new science proposed by two scientists affiliated with my favorite multidisciplinary institution, and leader in studying complexity adaptive systems, The Santa Fe Institute. Today I draw from their paper published in August that includes links to a recent book that has shook the scientific academy. Science is adapting to a new world, a new climate, and new future. This proposed new scientific field aims to accelerate that adaptation.
As interactors, you’re special individuals self-selected to be a part of an evolutionary journey. You’re also members of an attentive community so I welcome your participation.
Please leave your comments below or email me directly.
Now let’s go…
EVOLVING FAST AND SLOW
“What until now has passed for ‘civilization’ might in fact be nothing more than a gendered appropriation – by men, etching their claims in stone – of some earlier system of knowledge that had women at its centre.”
These are the words of David Graeber and David Wengrow from their recent epic myth-busting book, The Dawn of Everything: a New History of Humanity. They paint a picture of human history that debunks many assumptions underlying the contributions of theoretical ‘great men’ that dominate recollections of history, scientific discovery, and human evolution. But two great women stepped forward in August to offer a new center for systems of knowledge that complements Graeber and Wengrow’s theories.
Recent technological and collaborative advances in anthropology, archeology, ecology, geography, and related disciplines are sketching new patterns of interactions of people and place. Complex webs of far-flung and slow growing networks of social interactions, spanning large swaths of the globe over millennia, are coming into focus.
Graeber and Wengrow claim “the world of hunter-gatherers as it existed before the coming of agriculture was one of bold social experiments, resembling a carnival parade of political forms.” This interpretation offers a radical counter to existing “drab abstractions of evolutionary theory.” Contrary to popular belief, they offer that
“Agriculture, in turn, did not mean the inception of private property, nor did it mark an irreversible step towards inequality. In fact, many of the first farming communities were relatively free of ranks and hierarchies. And far from setting class differences in stone, a surprising number of the world’s earliest cities were organized on robustly egalitarian lines, with no need for authoritarian rulers, ambitious warrior-politicians, or even bossy administrators.”
Graeber and Wengrow’s analysis offer an alternative understanding of the nearly 300,000 years of homo sapiens’ existence. And Stefani Crabtree and Jennifer Dunne, both affiliated with the Santa Fe Institute, wrote a recent opinion piece that builds on their position. “Towards a science of archeaoecology”, published in the journal, Trends in Ecology & Evolution, calls for integrating elements of archeology and ecology under the term archeaoecology to further understand these pasts.
By sharing approaches and data of related fields they hope to form a more complete picture of the unfolding of humanity and ecosystems so that both may continue to unfold into the future. They hope to intertwine two interrelated trends that emerged over the last 60,000 years of humanity. Some findings of which, were also highlighted by Graeber and Wengrow. These two trends are:
* The slow evident far-flung dispersal of homo sapiens across regions and around the globe.
* The increasingly rapid development of tools and technologies that enabled it.
Together these contributed to the gradual and pervasive spread of complex social networks fueled by the interaction of people and place – and other animal species. However, as Crabtree and Dunne remind us, “As humans spread to new places and their populations grew…their impacts on ecosystems grew commensurately.”
ARTIFACTS, ECOFACTS, AND SCALING MATH
The subfield of archeology that studies these impacts is environmental archeology. While much of this research focuses on a reconstruction of past climates, it doesn’t always consider the larger ecological context. But the combined fields of paleontology (the study of fossilized plants and animals) and ecology does, under the name of paleoecology. However, it misses human elements of archeology just as environmental archeology sometimes ignores aspects of ecology.
But new sensing technologies, increased computing power, advances in ecological modelling, and a growing corpus of digitized archeological records is providing bridges between these disciplines. Now scientists can construct integrated understandings of how people interacted with place through deep time. Instead of fragments of artifacts, ecofacts, and trash deposits uncovered through disparate stages of time amidst localized climatic conditions, a more thorough and dynamic representation emerges.
How do the interactions of people and place impact ecosystems and cultures and in turn influence their respective evolutions? It’s questions like this that led Crabtree and Dunne to call on earth and human researchers to “confront pressing questions about the sustainability of current and future coupled natural-human systems” under the banner of archeoecology.
It was archaeologists and paleoecologists who first coined this term. It described scientists or studies that relied on varieties of data, like geological morphology or climatology, to form interpretations of the archeological past. But they weren’t intent on necessarily forming a systematic understanding of historic dynamic interactions of natural-human systems. Moreover, they weren’t, as Crabtree and Dunne propose, providing an “intellectual home” for a new integrative science bridging these three disciplines:
* Archaeology: the study of past societies by reconstructing physical non-biological environments.
* Palaeoecology: the reconstruction of past ecosystems based on fossil remains but often excluding humans.
* Ecology: considerations of the living and nonliving interactions among organisms, mostly non-human, in existing ecosystems.
The new home they suggest is filled with a growing assortment of tools and technologies which can be shared among them. They range in scale from the microscopic analysis of plants, animals, and tree rings to vast ecological and social networks through the distribution of species amidst cascading patterns of extinction. Computer models can represent everything from cellular structures that mimic behavior of biology to modelling individual and group behaviors based on quantitative data found across a range of space and time.
In May I wrote about how this kind of modeling, led by another Santa Fe affiliate, Scott Ortman, uncovered new findings regarding the Scaling of Hunter-Gatherer Camp Size and Human Sociality in my Interplace essay called City Maps and Scaling Math.
This array of interdependent tools conspires to generate the Crabtree and Dunne definition of archeocecology:
“The branch of science that employs archaeological, ecological, and environmental records to reconstruct past complex ecosystems including human roles and impacts, leveraging advances in ecological analysis, modeling, and theory for studying the earth’s human past.”
NATURE OR NURTURE
The aim of this new science is to reconstruct interdependent networks of human mediated systems that mutually depend on each other for survival. This offers clues, for example, into just how many plants and animals may have migrated and propagated on their own through earth’s natural systems versus being transported and nurtured by highly mobile, creative humans amidst networks of seemingly egalitarian bands. Crabtree and Dunne offer one such example from Cyprus where scientists used archeoecological approaches to discover how that area’s current ecosystem came to be.
Using species distribution models and food webs the research showed how settlers in the later part of the Stone Age (Neolithic period)
“brought with them several nondomesticated animals and plants, including fox (Vulpes vulpes indutus), deer (Dama dama), pistachios (Pistacia vera), flax (Linum sp.), and figs (Ficus carica), to alter the Cyprian ecosystem to meet their needs. These were supplemented with domestic einkorn [early forms of wheat] (Triticum monococcum) and barley (Hordeum vulgare), as well as domesticated pigs (Sus scrofa), sheep (Ovis sp.), goat (Capra sp.), and cattle (Bos sp.).”
The coincidental dating of these human settlers, plants, and animals suggests not only the introduction of new species to the area, but the intention to create a niche ecosystem on which they could survive. Elements of that Neolithic ecosystem are alive in Cyprus to this day. Crabtree’s own research into the ecological impacts of the removal of Aboriginal populations in Australia corroborates these theories.
Her work highlights the need to marry the high-tech scientific approaches of archeoecology with Traditional Ecological Knowledge…otherwise known as Indigenous Knowledge or Indigenous Science. As I wrote last week in Part I, stitching together past and present Western science requires collaborations with Indigenous people, their knowledge, culture, and traditions.
To strategize the survival of the natural world, of which we humans are linked – amidst a changing and increasingly volatile climate – requires honoring, respecting, and collaborating with people and cultures as varied and complex as the ecosystems on which we coexist.
Crabtree and Dunne show how archeoecology can reveal “how humans altered, and were shaped by, ecosystems across deep time.” By collaborating, sharing, and synthesizing diverse bodies of knowledge across artificial academic and cultural boundaries and beliefs we can “explore implications for the future sustainability of anthropogenically modified landscapes.” This is particularly imperative “given scenarios such as changing climate, land-use intensification, and species extinctions.”
This treatise on archeoecology by Crabtree and Dunne offers a set of tools necessary to present “a new history of humankind.” Much like Graeber and Wengrow set out to do, it also encourages “a new science of history, one that restores our ancestors to their full humanity.”
Collaborative science, like collaborative music and sports, spawns unexpected, serendipitous discovery through systems of human tension, tolerance, intimacy, and cumulative joy and sorrow, setbacks, and steps forward. This is the nature of unbridled egalitarian play observed among young people unaltered by prejudice, politics, fright, and might.
It’s felt in us all through lifetime acts of negotiation and negation, rejoice and reproach, exaltation and anguish, or creation and destruction. It is the nature of humankind. And it is, like our ecosystems, in constant mutualistic flux.
As is the work of Crabtree, Dunne, Graeber (RIP), Wengrow, and others like them. But as they have already shown,
“The answers are often unexpected, and suggest that the course of human history may be less set in stone, and more full of playful possibilities, than we tend to assume.”
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit interplace.io -
Myten om urtillståndet utgör grunden för politiska ideologier och uppfattningar om hur samhället bör organiseras. Men så enkelspåriga var aldrig de äldre samhällena, berättar Tormod Otter Johansen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Vi känner alla till den här historien: En tidig människa reser sig från sin hukade ställning och för varje uträtning av ryggen liknar hon oss allt mer. Hon lär sig hantera vapen, börjar bära kläder och använda jordbruksredskap. Under 200 000 år var vi jägare och samlare, kringströvande i små grupper över de stora kontinenterna av orörd vildmark. Först när vi blev bofasta samlades vi i större grupper och blev jordbrukare. Vi byggde städer, skapade stater och lät oss styras av en elit.
Men stämmer den historien verkligen? I sitt mastodontverk "The Dawn of Everything: A New History of Humanity" ifrågasätter antropologen David Graeber och arkeologen David Wengrow denna välbekanta bild. Både idén om människans ursprungliga tillstånd och den etablerade berättelsen om vad som hände sedan förkastas. De börjar i en frontalattack mot de två alltigenom dominerande grundberättelserna om människans ursprung. De som läst Jean Jacques Rousseau och övertygats om att människan var en ädel vilde som levde i ett oskyldigt tillstånd av primitiv kommunism får svar på tal. Det arkeologiska materialet stödjer inte längre antagandet att små isolerade grupper varit normen sen homo sapiens begynnelse. Men lika hård kritik får de som tolkat Thomas Hobbes tankeexperiment om människans naturtillstånd som "ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort" som en faktiskt historisk beskrivning. Vår förhistoria var knappast ett sorgligt brutalt allas-krig-mot-alla.
Oavsett om den presenteras som fredlig eller krigisk så är den naiva idén om urtillståndet, satt som kontrast mot vår samtid, grunden för en berättelse om utveckling. Vi har lämnat det primitiva och är i ständig rörelse mot en alltmer komplex civilisation.
Den berättelse Graeber och Wengrow ger oss är mycket rikare, mer fascinerande och i slutändan mer hoppfull än den stela utvecklingsstege vi alla vant oss vid. Vi kan inte sortera in alla mänskliga samhällen efter varandra i något tydligt schema. Olika samhällens egenskaper som storlek, komplexitet, ekonomi och politiska system hänger inte ihop på det sättet. Utvecklingen har inte ibland stannat av eller varit hackig, den har snarare ständigt böljat fram och tillbaka bland massvis av olika kombinationer.
Förvisso har vi många gånger gått från att vara jägare och samlare till jordbrukare. Men vi har också återkommande gett upp jordbruket och istället blivit nomadiserande jägare eller herdar. Dessa val har inte bara berott på tvingande omständigheter som klimat och geografi, eftersom vi valt att vara just jägare och samlare, eller herdar, trots att vi mycket väl visste hur man odlade och dessutom bosatte oss på de bördigaste jordarna.
Men skillnaderna mellan folkgrupper har inte bara handlat om hur vi tillfredställt vårt behov av att skaffa mat. Det handlar också om hur vi organiserat oss och rent fysiskt levt tillsammans. Monumentala arkeologiska lämningar– som Stonehenge, stenarkitekturen i Göbekli Tepe, eller de minoiska palatsen på Kreta – är ibland som vi föreställer oss byggda av klassamhällen där vi var kungar, undersåtar och slavar. Men minst lika ofta var dessa imponerande städer jämlika samhällen utan en infrastruktur av hov, befästningar och spannmålslager. Vissa städer, med enorma jordverk eller hundratals byggnader av sten som krävt oräkneliga timmar av arbete, har byggts av människor som inte ens var bofasta. Folkgrupper från stora områden samlades på dessa imponerande platser några veckor om året för ceremonier och handel.
Inte ens när man granskar människors sista viloplats verkar den gamla berättelsen hålla. Under hela den moderna eran har vi trott oss finna belägg för starka klasskillnader i gravar, men rika gravfynd återfinns i många olika samhällen. Ibland har de välfyllda gravarna varit reserverade för adel och präster, men i andra fall har vi gett ett överflöd av gravgåvor till personer där inget tyder på att de tillhörde någon elit.
Historien visar till och med hur samhällen inte ens behöver vara begränsade till en social ordning. Det sydamerikanska Nambikwarafolket i nuvarande Brasilien levde på 1940-talet på två fundamentalt olika sätt under olika delar av året. Under den torra årstiden levde man i små grupper som styrdes av hövdingar med rätt att befalla andra. Under regnsäsongen, när man samlades i större grupper och odlade, försvann deras makt och ingen accepterade order från någon. Andra samhällen, som på Bali, har haft strikta hierarkier i den politiska och religiösa sfären. Men samtidigt har man demokratiskt organiserat det komplexa samordnade jordbruket.
Den nya berättelsens utgångspunkt blir alltså, för det första, att det inte finns något ursprungligt mänskligt samhälle. För det andra att det inte heller har funnits någon utvecklingsstege från det primitiva till det komplexa. Tvärtom handlar vår gemensamma berättelse om otrolig variation. Våra förfäder har med samma intelligens och uppfinningsrikedom som vår prövat, valt och avfärdat samhälleliga möjligheter i ett ständigt växelspel.
Idag verkar vi tvärtom ha fastnat, både i praktiken och i vår föreställningsförmåga. Den enda legitima, ja, kanske den enda tänkbara formen för mänsklig organisering på stor skala är någon kombination av stat och marknad. Stater med våldsmonopol i kombination med global marknadsekonomi är vår förment eviga sociala ordning. Alla politiska konflikter handlar om hur vi skall använda samhällets olika delar så som de redan ser ut.
Den avgörande sensmoralen i den nya berättelsen om mänsklighetens historia är att våra sociala strukturer inte alls är ofrånkomliga. Den enorma rikedomen i historien och förhistorien visar möjligheter, inte bundenhet. Vi må ha fastnat på en väg, men inget säger att vi måste fortsätta på den. Vi kan alltid skapa något nytt, en värld och nya livsformer som är annorlunda, till och med bortom vad vi nu kan föreställa oss.
Framtiden är djupare än historien, och möjligheterna större än vi anar.
Tormod Otter Johansen, jurist
