Eiffeltorn Podcasts
-
Utrikeskrönikan, 14 juli 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Parma, torsdag.
Det är Frankrikes nationaldag idag och jag är i Italien och reser runt i ett landskap pinat av torka och missväxt.
Men till kvällen kommer jag vara tillbaka i Paris och få njuta av ett vackert upplyst Eiffeltorn och ett storslaget fyrverkeri som troligtvis kommer att gå i tricolorens färger blått, vitt och rött, ja ni vet - frihet, jämlikhet, broderskap.
Men det emblematiska Eiffeltornet. Det under första världskriget vaktande tornet när radiotelegrafer opererade därifrån för att kunna förse militären med viktig information om fienden. Det mår ju inte så bra just nu. Det rostar, färgen flagar och släpper och trots att man lägger ner hundratals miljoner kronor på att måla om det inför OS om två år så pågår en parallell diskussion om det ens hjälper. Är allt bara kosmetiska förbättringar som döljer större problem.
Är det även det som håller på att hända politiskt i Frankrike är min stillsamma fundering?
Det är alltid svårt att sia om framtiden men någon som gjort det till sin huvudsak är Michel Houellebecq. Den franske författare som nästan har popstjärnestatus trots eller kanske tack vare sitt slitna yttre och sin sarkastiska framtoning. I början av året kom han ut med en ny roman på drygt 700 sidor. Där gestaltas nästa presidentval 2027 – en sorgligt korrumperad historia där Emmanuel Macron som inte är namngiven men igenkännbar försöker manövrera sig till en tredje period som president vilket är mot konstitutionen. Motkandidaterna finns längst ut till höger och har sina förebilder även de i verkligheten.
En stor del av Anéantir som boken heter och som betyder ödelägga eller förinta är också en uppgörelse med fransk sjukvård som beskrivs som mekaniserad och avhumaniserad utan patientens bästa i fokus. En diskussion som också pågår på riktigt för fullt i Frankrike just nu. Lägg till i romanen en serie cyberterroristattentat, svidande kritik mot nyliberalism och en längtan till eviga värden som inte handlar om pengar och konkurrens så har ni några av huvudspåren i Houellebecqs berättelse.
Mot den bakgrunden är Eiffeltornet som rostar, och krackelerar medan man drar på några lager färg en ganska passande metafor.
För att återgå till verkligheten. Kommer Macrons framtidsoptimistiska mittenallians klara av att navigera och balansera mellan högernationalister på ena sidan och vänsterkoalitionen Nupes på andra sidan. Det medan franska folket blir allt otåligare. Man delar ut matkuponger i ett av Europas rikaste länder. Och nya strejker blossar upp hela tiden.
Helt enkelt hur bra mår republiken – kommer ytan hålla eller krackelera.
Cecilia Blomberg, Parma
[email protected] -
Utrikeskrönikan 18 maj 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kapstaden, onsdag.
En veckas reportageresa lider mot sitt slut. Det är första gången jag är i den här stan, och i det här landet. Det är första gången jag är på den här kontinenten.
En del saker förväntade jag mig att se, men det har ändå gjort starkt intryck. De brutala skillnaderna mellan de som har och de som inte har, och som är så mycket mer synliga i stadsbilden här jämfört med i Sverige.
Varje dag har jag åkt förbi tjusiga hus med fantastisk utsikt över havet, och höga murar med taggtråd eller elstängsel mot gatan. Jag har åkt förbi padelanläggningar, golfbanor och boutiquehotell. Några minuter senare townships, kvadratkilometer efter kvadratkilometer med samhällen som enbart består av skjul, och där droger och gängkriminalitet gör livet svårare för samtliga.
En sak som jag kanske var mindre förberedd på, är storslagenheten i den här stan. Allt är liksom maxat. Och det som gör det mest maxat är bergen. Vart du än vänder dig har du ett imponerande berg. Och kommer man upp på bergen så tar utsikten andan ur en. Den här stan, på sin kontinents yttersta spets, känns så mäktig så om man tänker på låt säga ett Eiffeltorn, så känns det liksom bara – fjuttigt.Det som också slagit mig är Kapstadenbornas kärlek till sin stad. Capetonians, unga som gamla, verkar älska stan och verkligen uppskatta skönheten. Jag tänkte att de som går här varje dag kanske skulle rycka på axlarna åt vyerna. Men på Signal Hill vid solnedgången har folk bänkat sig på berget som på en teater. Det är ungdomar, barnfamiljer med picknickmat, och bilarna är så många att parkeringsplatsen inte räcker till på långa vägar.
Vägen upp är en serpentinväg, där varje möte med en något större bil är en risk att hamna med ett hjul i diket. Vägen är en utmaning för mig som verkar ha utvecklat en viss höjdskräck på äldre dar. Den här stan är farlig, har så många människor sagt åt mig. Jag vill tillägga att den känns rätt farlig även på höjden.
Men när solen gått ner, och en stor fullmåne gått upp, lyser stan med miljontals lampor långt där nere, och bortanför ses hisnande berg så långt ögat når. Jag struntar i min höjdskräck och tänker att den här utsikten nog inte går att vänja sig vid. Den går inte att rycka på axlarna åt, oavsett om du sett den förut. Och oavsett om du är en som har eller inte har i den här stan.
Sara Heyman, korrespondent för global hälsa
[email protected]
