Frida Anund Podcasts
-
Känd som programledare, skådespelare, romanförfattare nu kommer hennes debutalbum Meet me in Jannah. Gina Dirawi är gäst i P1 Kultur.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
MINIBIBLIOTEK ÖPPNAR ÖVER HELA LANDET
Studieförbundet NBV öppnar nu 100 minibibliotek, från Abisko till Smygehuk. P1 Kultur är på plats i Rinkeby där ett av miniatyrbiblioteken finns.
BÄST JAZZ JUST NU
Märet Öman från Jazzradion i P2 om tre nya jazzalbum du inte ska missa – nya skivor av Linda Fredriksson, Josefin Lindstrand och bandet Farvel.
VECKANS ORD: BLAND SVINDLARE OCH SKOJARE
P1 Kulturs Emma Engström ser hur svindlare och skojare tar plats i kulturen just nu. Vad säger det om vår tid? Veckans ord är: bedragare.
ESSÄ: "JAG VET ATT PANDEMINS OSYNLIGA VÄGG VAR VERKLIG"
Sedan coronapandemin bröt ut har många drabbats av insikten om att tillvarons förutsättningar inte var så stabila som vi kanske inbillade oss. Frida Anund funderar över livet i tider av osäkerhet.
Programledare: Saman Bakhtiari
Producent: Eskil Krogh Larsson -
Sedan coronapandemin bröt ut har många drabbats av insikten om att tillvarons förutsättningar inte var så stabila som vi kanske inbillade oss. Frida Anund funderar över livet i tider av osäkerhet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Det är den 5 november när jag påbörjar den här redogörelsen.” Så inleds Marlen Haushofers roman Väggen från 1963 i svensk nyöversättning av Rebecca Lindskog. Huvudpersonen som den 5 november har fattat pennan är en medelålders kvinna. Hon har följt sin kusin på en semestertripp till familjens jaktstuga i Alperna. Så fort packningen stuvats in i huset ger sig sällskapet av ner till byn för att ta en öl på värdshuset. Bara kvinnan stannar kvar. Morgonen därpå vaknar hon i ett hus som fortfarande är tomt. Ingen kom hem kvällen innan och snart måste hon fråga sig om någon någonsin kommer återvända. Runt jaktstugan har en genomskinlig vägg rest sig.
Jag läser Haushofers bok sommaren 2020. Jag har rest till familjens sommarstuga, något jag ofta gör men den här gången är inte jämförbar med något tidigare tillfälle. Runt gården där stugan ligger har Coronapandemin slagit ner och livet har för många, inklusive mig själv, förändrats i ett slag. Alla mina planer har ställts in, och hastigt och lustigt har jag flyttat in i stugan på obestämd tid. I bilen, som är min enda länk till yttervärlden ligger en flaska handsprit och en förpackning våtservetter. Himlavalvet är tomt på flygplan, som om en osynlig vägg rest sig runt gården och spärrar vägen för varje pilot.
I Haushofers bok fortsätter tiden sin gilla gång trots den absurda situationen. Praktiska problem måste lösas, framförallt den nyfunna kon behöver mjölkas och utfodras. Kvinnan har många viktiga beslut att fatta om hon ska överleva den kommande vintern ensam i jaktstugan.
Min egen tillflykt i den svenska skogen är inte en fråga om liv och död. Snarare tänker jag att jag borde passa på att njuta av det oväntade avbrottet i tillvaron. Det är sommar, sjön är varm och i skogen mognar blåbär och hallon. Men på natten ligger jag sömnlös, ett mystiskt brummande ljud håller mig vaken. Jag går ner till elskåpet i hallen, vrider av strömbrytaren och ser dioden på kylskåpet slockna, men brummandet fortsätter. I flera dagar letar jag efter källan till oljudet. Till sist måste jag förlika mig med tanken på att ljudet kommer inifrån mitt huvud. Jag bokar en tid hos öronläkaren. Väl där får jag lovord för mina fina hörselgångar. Det finns inget fel på mina öron. Men var kommer ljudet ifrån i så fall? Läkaren, en trevlig äldre dam, lägger ifrån sig sina redskap. Hon säger att kroppen kan reagera på påfrestande situationer och så frågar hon om något i mitt liv har förändrats på sista tiden.
Det finns ett ord som spökat under hela pandemisommaren: limbo. Jag lever i limbo. Jag har tappat kontrollen över mitt liv. Jag väntar utan att veta vad jag väntar på eller hur länge jag måste vänta. Jag sitter i trädgården och väntar och läser, och kvinnan i Haushofers roman väntar med mig. Hon blickar mot horisonten. Hon väntar ömsom hoppfullt på en räddare och ömsom bistert, med handen om geväret, på en okänd fiende.
Ordet limbo kommer från latinet och går att översätta till gräns. Begreppet kan härledas till 1200-talet och Thomas av Aquino. Han var en av den katolska kyrkans inflytelserika tänkare och han introducerade limbo bland annat för att lösa frågan om vad som hände med de barn som dog innan de hunnit döpas. De som inte förtjänade helvetet men som heller inte kunde komma till himlen. Thomas av Aquino introducerade limbo som en barmhärtighetsåtgärd, ett helvetets förgård åt de odöpta. Om han nu tänkte sig en förgård, det var i alla fall vad Dante Alighieri föreställde sig i sin Gudomliga komedi. Dante lät sina hedniska hjältar få vistas i Limbo för att de skulle undkomma de lägre kretsarna i hans Inferno.
Jag ligger sömnlös i stugan med det oavlåtliga brummandet i huvudet och tänker att både Thomas av Aquino och Dante underskattade det fruktansvärda i att fastna i ett gränsland. Vår förståelse för begreppet limbo skiljer sig så klart från de medeltida männens. Få skulle idag förknippa limbo med barmhärtighet. För mig är sinnebilden av limbo dagens gigantiska flyktingläger. Många som tvingats på flykt fastnar i ett gränsland mellan det helvete de lämnat och drömmen om ett bättre liv. För den som hamnat utanför tillvaron på det sättet och fastnat i limbo kan världen vara en mycket farlig plats, inte minst för att människans psyke inte verkar kunna hantera en sådan situation särskilt väl. Det är som om människosläktet har en gemensam akilleshäl, vi vill veta vad morgondagen har att erbjuda, vi vill i alla fall tro på illusionen att vi vet.
För kvinnan i jaktstugan är hoten många; olyckor, sjukdomar, en man någonstans, med en yxa. Och så finns det hotet som gör att hon den 5 november letar fram en penna och börjar skriva sin redogörelse, just det inre hotet, galenskapen som lurar, som kanske redan fått fäste? När kvinnan i jaktstugan fattar pennan den 5 november skriver hon:
”Jag skriver inte för att jag tycker om att skriva; det har bara blivit så att jag måste skriva för att inte förlora förståndet.”
Väggen är en modern klassiker och en av storheterna med boken är att den går att tolka på så många olika sätt; som en psykologisk skildring, en postapokalyptisk text eller en civilisationskritik. Många som läst boken frågar sig om väggen finns på riktigt eller om den bara förekommer i kvinnans huvud. Under min läsning blir den frågan aldrig relevant. Coronapandemin låter mig erfara en vägg som är lika osynlig och på många sätt lika brutal som den runt jaktstugan. Vi genomlever enformiga dagar avskurna från omvärlden, kvinnan och jag. Liksom hon, staplar jag ved om kvällarna, småpratar med djuren på gården och påtar i landet. Vad spelar det för roll om dessa väggar finns på riktigt eller inte om de, oavsett svaret, hindrar både mig och kvinnan från att återgå till våra vanliga liv.
Marlen Haushofer föddes 1920 i Österrike och levde som hemmafru i en borgerlig miljö. Hon hann under sin livstid uppleva flera omstörtande samhällsförändringar i ett Österrike plågat av världskrig och politiska kupper. Haushofer, tänker jag, levde ett liv som präglades av både osynliga väggar och plötsliga omvälvningar. Jag läser hos henne en ödmjukhet inför att världen kan förändras över en natt. Hon lät sig inte invaggas i någon illusion av stabilitet, och hon hade ingen övertro till det egna jagets makt över sig själv eller sin omgivning.
En sådan inställning till livet innebär kanske att allt är limbo. Vi befinner oss i någon sorts förgård, i ett gränsland mellan födelse och död. Limbo blir då människans utgångspunkt, hennes grundtillstånd i världen. Jag tycker mig se den här idén framträda i Haushofers beskrivning av kvinnans relation till sin katt. Hon skriver:
”Katten och jag var gjorda av samma materia, och vi satt i samma båt, som med allt levande drev mot de stora mörka vattenfallen. Som människa hade jag bara äran att inse det, utan att kunna göra något. En något tvivelaktig gåva från naturen, om jag tänkte närmare på saken.”
Frida Anund, skribent
-
Människan lever i och genom språket. Det talade och det skrivna. Men ibland ställs vi inför en verklighet som tycks omöjlig att beskriva. Kanske är det just då vi får syn på oss själva, menar Frida Anund i den här essän.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Som barn var jag aldrig den där flickan i klassen som fick beröm av svenskläraren för mina fina texter. Tvärtom, jag fick snabbt lära mig att jag var en slarver och länge tänkte jag att det var sant. Men som vuxen valde jag att genomgå en utredning och fick då veta att jag hade vissa läs och skrivsvårigheter. För mig innebar resultatet en upprättelse, och det gav mig mod, jag blev modig nog att försöka lära mig att skriva. Mycket har hänt mellan mig och språket sedan dess, vår lite trevande start slutade till sist i en förälskelse och nu för tiden går inte en dag utan att jag skriver.
Men varför? Vad är det jag söker efter? Jag vet att det inte är orden som sådana, det är inte språket i sig. Men något söker jag, något får mig, och många med mig, att sitta i timmar, ibland i dagar eller år framför texten. Jag börjar undra om det jag gör när jag skriver är att försöka nå fram till något bortom språket. Det låter motsägelsefullt, jag är inte säker på att jag själv förstår vad det betyder.
Jag stod hemma i köket och diskade en dag, det var en helt vanlig tisdag. Som det allt oftare förhåller sig nu för tiden så var det en artificiell intelligens som fyllde lägenheten med ett för mig speciellt anpassat sorl av musik. Men plötsligt spelades en låt som ryckte mig ur vardagslunken. Min smarta högtalare hade genom algoritmer och mystik valt att spela upp musik som slungade mig nästan 20 år bakåt i tiden. Slumrande delar av hjärnan vaknade till liv och jag var tillbaka på bussen som jag suttit på varje dag på väg till högstadiet, med mp3-spelaren i handen och Elliott Smiths lågmälda vrede i öronen.
Världen är större än språket.
Den amerikanska artisten Elliott Smith släppte flera album under 90- och början av 00-talet. Han är kanske mest känd för sitt speciella sound och mörkret i texterna, och också självmordet 2003, en död som kantas av många frågetecken. Hans musik spelade en viktig roll under mina tonår, år av, för att underdriva, starka känslor. Nu hördes Elliotts röst i min lägenhet. Albumet heter Roman Candle, men vad heter låten? Jag känner den ju så väl, varje textrad, varje ackord, men namnet? Jag var tvungen att dra av mig diskhandskarna och titta på spellistan. Nej just det, låten har ingen egentlig titel, eller den heter No name #3. Av någon anledning kändes det mycket passande. Som om det absoluta mörkret i musiken förstärks av att låten saknar titel. Men varför tycker jag det? Jag vet ju faktiskt inte varför vissa av låtarna på albumet saknar titel. För mig är musiken mer förknippad med den egna ungdomen än med Elliott Smiths faktiska liv. Men vissa saker bör kanske förbli namnlösa tänker jag när jag lyssnar vidare på Elliott Smith.
Det finns namnlösa saker i världen och ju mer tid jag ägnar åt språket, desto starkare har känslan blivit. Känslan av att det jag egentligen ägnar mig åt när jag skriver är just det som inte går att sätta ord på. Världen är större än språket. Vi kan falla ner i ett mörker, eller lyftas upp i ett ljus, i en verklighet långt större än våra kartor förmår överblicka. Det går att inkludera alla konstformer i det här resonemanget men just författarens och den skrivandes arbete blir intressant eftersom det finns något både paradoxalt och samtidigt helt självklart i att en författare kan ägna sig åt det som befinner sig bortom orden.
Så går det att sätta ord på det värsta tänkbara? Frågan uppstår när jag hör Journalisten Staffan Heimerson intervjuas i UR-programmet Tänka mot strömmen om Simone Veil. Hon var sjutton år när hon, 1944, föstes ut ur ett godståg på grusplanen i Auschwitz. Staffan Heimerson ägnar inte många ord åt den händelsen men det han säger får mig att fundera. Han säger att alla borde åka till Auschwitz. För åker man dit så kommer man förstå. Han vet att han inte har ord för att beskriva det så han letar inte efter ord, han säger: åk till Auschwitz. Han menar så klart vad han säger, han menar att alla som inte redan har varit där, ska köpa en biljett, ge sig ut på en resa, ta bussen den sista biten och gå in genom portarna: Arbeit macht frei, Arbete ger frihet. Men han menar också något annat, han menar att du, när du vandrar in genom portarna ska öppna dig för det som finns bortom orden. En avgrund så djup att språket aldrig följt människan hela vägen ner.
Att vandra ner i djupet. Min far står på kyrkogårdens kortklippta gräsmatta i försommarens bländande ljus. Det är en gammal grav vi står vid, den är äldre än mig. Han sträcker på sig efter att ha klippt av några vissna knoppar från rosenbusken. För en stund stannar han upp och ser på sin dotters gravsten. Han säger: Jag har varit i mörkret, jag vet vad som finns i avgrunden, jag skulle kunna återvända men jag väljer att inte göra det, jag väljer att leva. Vi står tysta en stund och ser på den städade graven innan vi samlar ihop vattenkannan, spaden och den lilla högen löv och blommor och återvänder till bilen.
Det finns en avgrund och vi gör nog bäst i att inte stirra ner i den allt för länge.
Det finns en avgrund och vi gör nog bäst i att inte stirra ner i den allt för länge, men vissa verkar inte kunna värja sig även om de skulle vilja. Elliott Smiths debutalbum Roman Candle var inte tänkt att ges ut från början, och det känns lite som att få läsa någons dagbok när jag lyssnar på hans musik. Elliott Smith var 34 år vid sin död. Han verkar ha levt med avgrunden ständigt framför sina fötter, en avgrund som kanske drev honom att fortsätta skriva. Texterna är så nära självet, kanske så nära att Elliott Smith inte kunde förmå sig att komma på en titel till vissa av låtarna? Är det närheten i sig som skapar namnlöshet? För var är detta bortom i bortom orden? Ett bortom som varje människa kan finna inom sig själv, ett bortom som kanske är så nära att vi inte lyckas få fatt i det. Det som vi inte lyckas distansera oss från är det som vi inte heller lyckas sätta ord på.
Teologen Martin Buber närmar sig de här frågorna i verket Jag och du, från 1923. Han menar att människan är den varelse på jorden som kan ingå en relation med sin omgivning, och han menar också att en förutsättning för en relation är distans. Människan kan distansera sig från sin värld, hon kan se den utifrån, hon kan se sig själv i världen och kan ingå i en relation med världen, med den andre och med sig själv. Det här skiljer människan från andra djur, det skiljer henne från räven som är sin värld. Hur det kommer sig att vi har utvecklat den här kognitiva förmågan råder det delade meningar om, men att språket har spelat en viktig roll i människans utveckling är det ingen som tvivlar på. Genom språket har vi kunnat beskriva oss själva och världen och därmed också kunnat distansera oss från den.
Men allt har vi kanske inte lyckats distansera oss från? Finns det delar av varat och självet som vi helt enkelt inte förmår sätta ord på? Är vi som räven, odistanserade till vissa aspekter av tillvaron? Är det därför resan till Auschwitz är så svår? Att på riktigt öppna sig för mörkret handlar inte om att möta främmande människors grymma handlingar i en avlägsen tid, det handlar om något som går att finna inom oss själva.
Frida Anund
