Gamla Testamentet Podcasts
-
Berättelserna i Bibeln finns både där för att berätta en faktisk historisk händelse, men de innehåller också massor av visdom och lärdomar. Sektionen som handlar om kungarna i Gamla Testamentet t ex innehåller en massa bra principer när det gäller ledarskap. Där finns både bra och dåliga exempel.
Det är just det som det här avsnittet handlar om. Vi jämför de två kungarna Saul och David och försöker lära oss av dem. Om processer, otålighet och avundsjuka.
Bibelord som tas upp
1 Samuelsboken 13:9-131 Samuelsboken 18:6-91 Samuelsboken 18:10-11Jesaja 9:6-7Support the show: https://ge.vois.se/podden
See omnystudio.com/listener for privacy information.
-
Neil Diamond, mannen som lanserade sig själv som den judiske Elvis en gång i tiden, kanske inte är en artist som ger en massa poäng i den kulturella eliten att lyssna på men han har sålt fler skivor, de flesta helt värdelösa, än nästan alla andra artister någonsin och han har skrivit och spelat in världens bästa poplåt och det är ju trots allt världens bästa poplåt som Världens bästa poplåt handlar om!
Diamond ville modernisera Höga visan, känd från Talmud och Gamla testamentet, och det gör han med fullständig perfektion. Bäst version är en legendarisk liveinspelning från en kväll i augusti 1972 och mest effektiv är den som musik i tv-serien Midnight Mass. Det här avsnittet är en hyllning till Diamond och till Holly Holy - världens bästa poplåt.
Det blir religion! Sex! Apor!
Häng med!
En podd om musik behöver musik och musik behöver låtskrivare. Låtskrivare behöver pengar. Var med och betala STIM-avgifter så att de får vad de ska få. Och det som blir över går till Röda korsets arbete i Ukraina.Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Utropstecknet kan både signalera ilska och glädje. Kulturskribenten Kristina Lindquist berättar utifrån egna erfarenheter om hur det också kan representera något mycket större än så.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 14 maj 2019.
det väller liksom fram
en flod av grönska,
av blad barr
och fågelsång!
Se där en talande rad ur Eva-Stina Byggmästars diktsamling ”Barrskogarnas barn” från 2014. I Byggmästars skogar finns inga skuggor, bara en yster och naivistisk naturlyrik från första till sista sidan – och just det: en massa utropstecken. ”Får poesi verkligen se ut såhär? Så uppsluppen!” skrev Svenska dagbladets kritiker Therese Eriksson i sin recension. För utropstecknet är ganska sällsynt i den kulturella offentligheten, och något av ett svart får i skriftspråket överhuvudtaget. Ända sedan 1800-talet har det enligt språkforskaren Siv Strömquist varnats för detta stöddiga skiljetecken, som inte sällan beskrivs som skrikigt och vulgärt. Jag minns hur en bekant som arbetade med att besvara allmänhetens brev på Rosenbad fick instruktionen att ersätta det alldeles korrekta utropstecknet i hälsningsfraserna med ett komma – utropstecknet var helt enkelt för ”familjärt” för statsförvaltningen. Och i TT-språkets skrivregler konstateras bara helt kort att utropstecknet bör användas ”sparsamt”.
utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade.
För tio år sedan skrev den brittiska journalisten Stuart Jeffries i The Guardian om en renässans för utropstecknet i den digitala tidsålderns kommunikation, där detta skiljetecken kan innebära den stora skillnaden mellan det avmätta och det förtjusta. ”Vi ses på konferensen [utropstecken]” förmedlar något helt annat än ”Vi ses på konferensen [punkt]”. Forskning visar också att kvinnor använder utropstecken i högre utsträckning än män, vilket språkforskaren Carol Waseleski förklarar med att utropstecknet kan utstråla vänlighet – vilket alltså anses utmärkande för kvinnors sätt att kommunicera.
Men utropstecknets status som det mest förtalade bland skiljetecken rubbas nog inte så lätt. Det är en flåsig gaphals vi talar om – som gjord för det militära eller för samtidens råbarkade debatter i kommentarsfält och på Twitter. Jeffries tar i sin artikel upp kriminalförfattaren Elmore Leonard, som sagt att två eller tre utropstecken per hundratusen ord prosa möjligen kan passera, vilket innebär ungefär ett per medellång roman. Fantasyförfattaren Terry Pratchett låter en av sina romanfigurer säga att fler än ett i följd av detta skiljetecken är ett uttryck för en ”sjuk hjärna”, medan F. Scott Fitzgerald ansåg att den som överhuvudtaget använder det lika gärna kan skratta åt sina egna skämt. Herrarna har nog en poäng, och samtidigt kan utropstecknet som fenomen bevisligen ligga till grund både för litterär intrig och tidlös komedi.
I den klassiska komediserien ”Seinfeld” kraschar förhållandet mellan Elaine och hennes författarkille för att han inte använder utropstecken i ett nedskrivet telefonmeddelande om en nyfödd bebis i bekantskapskretsen. Hon tycker att han struntar i hennes vänner, han tycker att hon är lite väl slampig med sina skiljetecken. I ett avsnitt av Sex and the city förvandlas ett utlovat utropstecken till ett frågetecken på omslaget till New York Magazine, som pryds av en osmickrande bild av huvudpersonen Carrie. Tidningsrubriken ”Singel och fantastisk?” formulerat som en fråga snarare än med utropstecknets sköna självsäkerhet får Carrie att ifrågasätta hela sin sorglösa livsstil.
Utropstecknet är alltså ett tecken som både väcker och uttrycker känslor, och känslor får väl generellt sägas ha ganska låg status i vårt samhälle. Men kanske handlar frågan också om att utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. I en illustrativ passage i romanen ”Argonauterna” fastnar författaren Maggie Nelson vid de tomma hakparenteser som den inflytelserika författaren Anne Carson gett som skriftliga intervjusvar i en tidning – och som signalerar ett slags tyst och sofistikerad återhållsamhet. Nelson skriver: ”Åsynen av Carsons hakparenteser fick mig genast att skämmas för min tvångsmässiga drift att lägga korten mer bestämt på bordet. Men ju mer jag tänkte på hakparenteserna, desto mer störde de mig. De tycktes göra en fetisch av det osagda”. Utropstecknet lägger verkligen korten bestämt på bordet, och tvingar fram ställningstaganden i en tid när det värsta man kan vara är tvärsäker – alldeles oavsett vad man är tvärsäker på. På senare tid har så kallad samtalsaktivism blivit på modet, det vill säga tekniken att genom diskussion och möten försöka motverka polarisering i samhället. Här tycks förmågan att förflytta sig vara viktigare än att syna innehållet i de – inte sällan extrema – åsikter som genom denna typ av samtal erbjuds en plattform. Rörligheten i ståndpunkter blir närmast ett bevis för ett rörligt intellekt, och då finns inte plats för några rigida utropstecken.
All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.
Men låt oss återvända till känslorna. I den tidiga novellen ”Utropstecknet” skildrar Anton Tjechov en statstjänsteman som vid juletid konfronteras med att han under 40 yrkesår aldrig har använt ett utropstecken: ”Fördömt! När använder man egentligen utropstecken?” Den grammatiskt skolade hustrun får hjälpa till: Vid hälsningar och utrop och vid uttryck för jubel, indignation och ilska, upplyser hon. Den osalige tjänstemannen jagas av sina utropstecken, och ser hur människor omkring honom förvandlas till långa streck med en punkt under. För tänk om han på 40 år inte har upplevt en enda känsla som förtjänat ett utropstecken – vad säger det om hans liv?
Jag tror – eller rättare sagt: jag vet – att det också kan gå åt andra hållet, så att de starkaste av känslor kan kortsluta användningen av detta känslotecken. Den grönländska poeten Naja Marie Aidt beskriver i den prosalyriska romanen ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” om hur sorgen efter hennes vuxna son slog sönder all syntax och begriplighet i hennes formuleringar. ”inget språk möjligt språk dog med mitt barn”, skriver hon i en lång ordmassa helt utan skiljetecken. När mitt eget barn dog hände det något med mina utropstecken, och specifikt med dem. Utropstecknen försvann ur all skriven kommunikation, och har ännu inte återvänt. Det handlar inte bara om brist på glädje och entusiasm, utan om något som kanske står att finna i utropstecknets historiska rötter. I vår äldsta bevarade handledning i användandet av skiljetecken talas det om ”förundringstecken”, eller punctus admirativus. Utropstecknet hör i sitt ursprung alltså hemma inför skapelsens och varats mirakel. Och för den som sett all sådan skönhet i sin nyfödda sons knubbiga ansikte finns ingen förundran kvar på jorden, inte sedan han skickats iväg för gravsättning i en mönstrad pyjamas. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.
Annat är det i nattens ordlösa klagan, där utropstecknen kastas mot en tom himmel utan svar. Jag läser Jobs bok i Gamla testamentet, och dess berättelse om mannen som inte bara förlorar sina barn och allt han äger utan också drabbas av svåra sjukdomar. Här finns naturligt nog en hel del förtvivlade utropstecken: ”Ropa bara! Finns det någon som svarar?”, som det står i femte kapitlet. Och lite längre fram:
Om jag tänker: 'Det lättar när jag lagt mig,
sömnen skall lindra min sorg',
då skrämmer du mig med drömmar,
förfärar mig med syner,
så att jag hellre vill kvävas.
Hellre döden än denna plåga!
För utropstecknet må vara en flåsig gaphals som skrattar åt sina egna skämt i den politiska polariseringens tid. Men det kan också – både i sin närvaro och i sin frånvaro – bära på ett möjligt språk för det mänskliga livets yttersta gränser.
Kristina Lindquist, kulturskribent
Litteratur
Naja Marie Aidt: ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” (Wahlström & Widstrand, 2018)
Bibeln. Job 5:1, 7:13-15 (2000)
Eva-Stina Byggmästar: ”Barrskogarnas barn” (Wahlström & Widstrand, 2014)
Stuart Jeffries: ”The joy of exclamation marks!” (The Guardian, 29/4 2009)
Maggie Nelson: ”Argonauterna” (Modernista, 2016)
Siv Strömquist: ”Skiljeteckensboken” (Morfem, 2013)
Anton Tjechov: ”The exclamation mark” (Hesperus classics, 2008)
-
Det här är del 2 där vi pratar om löftena som Gud gav. I det här avsnittet diskuterar vi två andra välkända namn i Gamla Testamentet. Nämligen Josef och Mose. De har båda fascinerande liv som vi kan dra viktiga lärdomar ifrån.
Dessutom får du höra om en ny lovsång som VOIS har släppt som som snart kommer som musikvideo.
Bibelord som tas upp
1 Moseboken 50:202 moseboken 1:1-222 Moseboken 2:1-102 Moseboken 2:23-252 Moseboken 12:23Johannesevangeliet 1:29Matteusevangeliet 26:19Johannesevangeliet 19:311 Korintierbrevet 5:7Support the show: https://ge.vois.se/podden
See omnystudio.com/listener for privacy information.
-
Ett nytt kyrkoår står för dörren och första söndagen i advent är nästa stop på vår jakt på Jesus i Gamla testamentet. Idag talar vi om himlen, åsnor och fred, bland jättemånga parenteser - precis som vanligt. Vi hörs.
-
Bland heliga skrifter och tv-serier om sexualitet och intimitet ur ett andligt perspektiv. Med Are Norrhava, präst och sexolog och Marianne Greip, programledare.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Begreppet "den lilla döden" myntades på 1500-talet och var då en medicinsk term som betydde kortvarig förlust eller försvagning av medvetandet eller nervös rysning eller yrsel. Den kunde vara stark nog att förändra en persons medvetandetillstånd. Övergången från medicinsk term till betydelsen "orgasm" skedde troligen första gången på 1880-talet.
I programmet bläddrar Are Norrhava och Marianne Greip bland olika heliga skrifter och spanar på populärkultur där denna upplevelse beskrivs och kopplingen görs till religion och andlighet."Jag tycker det är viktigt att lyfta fram röster som är bejakande av sexualitet och njutning, men som samtidigt är djupt andliga och religiösa. Det tror jag för många är något nytt, men som kanske ändå kan väcka igenkänning hos många."
Are Norrhava
Texter hämtade ur:
Höga Visan, Gamla Testamentet
Den doftande trädgården - Shejk Nefzaoui
Dying in love - Rumi
Kama Sutra - M. VatsyayanaKlipp:
Tv-serien "Sex, love and goop"
P3 Historia om Hildegard av Bingen
Dying in love - Robert Thruman
"Orgasmens historia" i P1
God is an orgasm - Samantha Roddick
Tekniker: Magnus Larsson
Livsåskådning i P1
[email protected] -
Det här är andra delen i samtal kring alla förbunden som Gud sluter med sitt folk. I det här avsnitten pratar vi om 4 olika förbund i Gamla Testamentet och 1 förbund i Nya Testamentet. Vad handlade de om och vad har de för betydelse?
Förbunden vi tar upp är:
Förbundet med NoaFörbundet med AbrahamFörbundet med MoseFörbundet med DavidBibelord som tas upp
1 Moseboken 6:81 Moseboken 6:51 Moseboken 6:181 Moseboken 9:111 moseboken 9:1-171 Moseboken 1:28-291 Moseboken 9:1-31 Moseboken 9:14-151 Moseboken 17:1-101 Moseboken 15:61 Moseboken 12:1-3 2 Samuelsboken 71 Krönikeboken 17:11-142 Krönikeboken 6:16Hebreerbrevet 9:15Support the show: https://ge.vois.se/podden
See omnystudio.com/listener for privacy information.
-
Många har fått för sig att Gud i Nya Testamentet är full av nåd och kärlek medan gud i Gamla Testamentet är dömande och hård. Men visste du att Gud är densamme genom hela Bibeln? Vi pratar idag om hur Gud visar nåd på flera olika sätt och mot flera olika personer.
Vi inleder också ett samtal kring alla förbunden som Gud sluter med sitt folk. Vad handlar de om och vad har de för betydelse?
Bibelord som tas upp
1 Moseboken 3:151 Moseboken 4:151 Moseboken 5:241 Moseboken 6:181 Samuelsboken 23:16-18Support the show: https://ge.vois.se/podden
See omnystudio.com/listener for privacy information.
-
Välkomna till Martinson Möter, podcasten som vill vara en röst till tröst och hopp från fadderbarnsorganisationen Compassion.
Idag hälsar vi journalisten Jonas Dagson varmt välkommen till Martinson Möter, han är inte bara pensionerad journalist utan han har är även en passionerad teologi. Han har under en lång rad år rapporterat om allt ifrån katastrofer, brott och olyckor till idrottsprestationer, politik och trender. Han har intervjuat ögonvittnen, brottsoffer, forskare, idrottshjältar och kungligheter.
Vid sidan av sitt ordinarie journalistjobb har Jonas sedan tidigt 1990-tal använt journalistiska metoder och visuell pedagogik för att guida läsare in i Bibelns värld. För att klara det har han behövt plöja sig igenom åtskilliga volymer teologisk litteratur och ställa oräkneliga frågor till mängder av internationella arkeologer och bibelforskare. Så efter att ha gett ut de storsäljande böckerna: ”Steg för steg genom gamla testamentet” och ”Steg för steg genom nya testamentet” så är det dags för hans kanske viktigaste bidrag till svenskarnas bibelläsning, tegelsten på över 1,6 kg med titeln: Steg för steg - STUDIEBIBELN – den visuella vägen in i bibelns värld. Studiebibeln har förutom själva bibeltexten, hela 640 färgsidor med nyhetsgrafik. Med Jonas egna ord är boken en ”simskola för bibelläsare”.
Vi ställer givetvis Jonas frågan hur bibeln ser på kristen generositet och fattigdomsbekämpning.
Dagen Martinson Möter gräver, som du hör lite djupare och kommer fram till mycket spännande information!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I vår serie om läsning tittar Linda Fagerström närmare på ett vanligt motiv: Den läsande kvinnan. Och det visar sig att hon representerar allt från dygdighet till lössläppthet och historiens rörelser.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i april 2018.
Den som går genom salarna i ett konstmuseum, blir snart varse att ett motiv återkommer oavsett sekel, stil eller period: läsande kvinnor. En medeltida Jungfru Maria, sidenklädda renässanskvinnor, holländska 1600-talsdamer och 1800-talsflickor i salonger – alla håller de en bok i handen.
Varför har bilden av en läsande kvinna haft en sådan särställning? Hur kommer det sig att motivet lockat konstnärer och betraktare under så många år?
Fri konst, så som vi känner den, där konstnärer själva väljer sina motiv och idéer, är ett ganska nytt påfund
Det viktigaste svenska exemplet är Eva Bonniers porträtt av Brita Maria Banck. Hon, som oftast kallades Mussa, var husföreståndarinna hos familjen Bonnier i Stockholm i slutet av 1800-talet. I porträttet möter vi henne i sina arbetskläder: svart klänning och vitt förkläde, då hon tillåtit sig en kort rast från dagens göromål för att sitta ned och kasta ett öga eller två i dagstidningen. För ett ögonblick har hon höjt blicken mot oss och markerar med pekfingret vilken tidningsspalt hon just läste.
Tålmodigt iakttar hon oss över kanten på ett par metallbågade glasögon, avbruten i läsandet och, verkar det som, måttligt road av att sitta modell för någon målning. Den här läsande kvinnan är något helt annat än konsthistoriens alla rekorderligt läsande sagoprinsessor och moderna borgerliga flickor, som raka i ryggen lydigt håller diktböcker under näsan.
Porträttet målades 1890 av dottern i huset, Eva Bonnier, som just kommit hem efter sex års konstnärsliv i Paris. Där hade hon lärt sig, att konstens motiv finns i vardagen. De gamla bataljmålningarna fick lämna plats åt de unga konstnärernas ögonblicksbilder av morgonsolens blänk i fuktigt gräs, en mor som kärleksfullt flätar dotterns hår eller himlen speglad i en parisisk vattenpöl – allt var möjligt i en modern värld, där inget var så obetydligt att det inte kunde avbildas. Inte ens en hushållerska.
I Eva Bonniers porträtt ser Mussa mot oss med integritet, utan att verka det minsta smickrad av uppmärksamheten. Som ville hon säga ”Åh Eva, är du inte klar snart – jag vill läsa min tidning!” För Eva Bonnier blev porträttet ett sätt att ladda det konsthistoriska motivet ”läsande kvinna” med den moderna tidens grepp: att rikta blicken mot tjänstefolk och vardag, att krydda med tidstypisk modern sysselsättning – att läsa dagstidningen. Här finns också en tydlig politisk dimension, för kanske är detta också konsthistoriens första porträtt av en läsande arbetarklasskvinna.
Om man inte räknar jungfru Maria, förstås. Såvitt vi vet, var Jesu mor inte högutbildad men har ändå ofta skildrats läsande. Och med tanke på att ingen av konsthistoriens hundratusentals Mariabilder är några dokumentära ögonvittnesskildringar, utan framfantiserade flera sekler efter hennes död – måste bilderna av en läsande Maria varit avsiktligt iscensatta. Varför blev hon en läsande kvinna?
Professorn emerita i litteraturvetenskap, Lena Kåreland, funderar över frågan i ”Förbjuden frukt – Litterärt, franskt och kvinnligt” från 2018. Hon pekar på viljan att framställa jungfrun som andligt lärd, eftersom böcker symboliserar klokhet och kunskap.
För en nutida betraktare kan det nog vara så. Men i en målning som exempelvis Simone Martinis Bebådelse från början av 1300-talet, där Maria under en läsestund avbrutits av ärkeängeln Gabriel som berättar om hennes kommande graviditet, har boken en annan betydelse. Under 1300-talet var religiösa bilder fortfarande ganska schematiskt upplagda efter kyrkans krav – eftersom det ju i 98 procent av fallen var till kloster, kapell och katedraler som beställde och betalade för konst, styrde religiösa regler också innehållet. Konstmarknaden var köparnas och konstnärerna hade att rätta sig efter deras önskemål. Fri konst, så som vi känner den, där konstnärer själva väljer sina motiv och idéer, är ett ganska nytt påfund – från 1800-talet, då Eva Bonnier ju mötte den i Paris.
Bilden av den ensamma kvinnan som passiv mottagare av – ja, rent av ett viljelöst offer inför – böckernas innehåll fungerade både som sedeskildring och kvasipornografi
För en 1300-talsbetraktare var därför boken konstnären placerat i Marias händer snarare en elegant hänvisning till att de profetior om en jungfrufödd frälsare som Gamla testamentet berättar om, nu besannas genom henne. Att hon är den som de gamla skrifterna talar om. Simone Martini puffar betraktaren i sidan och liksom viskar ”Du minns väl ’Ty så var det var skrivet’ och allt det där? Nu händer det!”
Simone Martinis Maria berättar också om dåtidens höviska ideal: en prinsessa, som kyskt och dygdigt sitter inomhus och läser i en bönbok – ett dötrist liv förmodligen, men ett sätt att med 1300-talets bildkoder understryka madonnans förfinade karaktär, trots att den verkliga tjejen Maria av allt att döma var en analfabet som levde ett både enkelt och torftigt liv. Faktum är, att en berättelse från 100-talet beskriver hur ängeln kom till Maria vid en brunn, dit hon gått för att hämta vatten – förmodligen ett mer sannolikt scenario än mötet i Simone Martinis gyllene läsesal.
Motivet läsande kvinna har alltså använts för helt skiftande syften genom historien. Föreställningen om boken som symboliskt laddad kunskap, som Lena Kåreland resonerar om, fungerar bättre i senare tiders läsande kvinnor i konsten. I den franska konstnären Pierre-Antoine Baudouins bild från 1760, där en läsande dam med rosiga kinder och drömmande blick knäppt upp korsetten, kan vi till exempel se dåtidens farhågor om att böcker med upphetsande kärleksbeskrivningar kunde leda kvinnor i samma syndafall som den bibliska Eva först utlöste med sitt obekymrade bett i den förbjudna kunskapens frukt – den som ju Kårelands boktitel också alluderar på.
Bilden av den ensamma kvinnan som passiv mottagare av – ja, rent av ett viljelöst offer inför – böckernas innehåll fungerade både som sedeskildring och kvasipornografi. En praktiskt dubbeltydig bild, således, för den man som ville bevisa kvinnors oförmåga att kyligt och vetenskapligt förhålla sig till litteraturens förföriska kraft – men i hemlighet förstås njöt av den spännande scenen.
Vad läste hon om? Var det nyheten om att Första maj-demonstrationer för första gången genomförts i Sverige, med 150 000 deltagare på 22 platser i landet?
När skönlitteraturen under 1800-talet, tack vare förbättrad tryckteknik och distribution, blev ett massmedium gick flodvågen inte längre att stoppa. De borgerliga kvinnor – för arbetarkvinnor kunde knappast läsa på den nivån – som dittills hållits utanför de många sociala och offentliga sammanhang som var männens självklara domäner, kunde nu tack vare läsandet förstå hur andra människor upplevde kärlek, sorg, äventyr, yrkesliv, relationer och politik – kort sagt livet.
Då allt fler arbetarkvinnor lärde sig läsa, blev världen också deras att erövra genom läsande. Som Mussa gjorde, när hon satt vid tidningen en morgon i Stockholm 1890. Vad läste hon om? Var det nyheten om att Första maj-demonstrationer för första gången genomförts i Sverige, med 150 000 deltagare på 22 platser i landet? Eller att Yngsjömörderskan Anna Månsdotter, den sista kvinnan i Sverige som avrättades, hade halshuggits i Kristianstad? Eller läste hon om Wounded Knee-massakern, då amerikanska trupper mördade ursprungsbefolkningen i South Dakota?
Den läsande kvinnan har genom konsthistorien fungerat som ett standardmotiv, möjligt att ladda med sin tids föreställningar om vad litteratur och läsande representerar: ibland dygdighet, senare rentav lössläppthet och, som hos Eva Bonnier: en skildring av ett klassamhälle på väg mot omvälvning, en modern vardag dit all världens berättelser når och lägger grunden för en ökad medvetenhet om samhället, en fördjupad förståelse av oss själva, historien och tillvaron.
Linda Fagerström, docent i konstvetenskap och kritiker
-
Ett samtal med bibelläraren Christer Brandt om Mark 9:2-10 och Förklaringsberget, där Jesus härlighet och helighet visar sig för lärjungarna. En bibeltext som rymmer spännande saker och som Christer packar upp utifrån sin kunskap om Gamla testamentet och judiskt tänk.
Ett samtal om behovet av erfarenheter av Guds närvaro i nuet, om att titta upp och inte se någon annan än Jesus.
Jag hade förmånen att jobba med Christer Brandt på Team Med Uppdrag under många år, en vis man med stort hjärta för Jesus, för bibeln och teologi.
-
Interview in English. Description below.
Denna månad blir det förbannade barn och hur maasajer förstår dem.
Beth Elness-Hanson, lektor i Gamla testamentet vid Johannelunds Teologiska Högskola, är med oss, och vad passar då bättre än att prata om generationsöverskridande förbannelser? "Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig" (2 Mos 20:5). Är inte Gud väldigt orättvis om han straffar ofödda barn, för något föräldrarna gjort? Beth tar med sig frågor som dessa och bearbetar dem tillsammans med maasajteologer och fram kommer ett helt annat sätt att förstå dessa förbannelser - ett sätt som är lite mer ubuntu!
Dessutom: Anton pratar om gruvan i Gallok utifrån begreppet racial capitalism, Annika är supergravid.
---
This month brings cursed children and how the Maasai understand them.
Beth Elness-Hanson, lecturer in the Old Testament at Johannelunds Teologiska Högskola, joins us - and what subject would then be better to discuss than intergenerational curses? "For I the Lord your God am a jealous God, visiting the iniquity of the fathers on the children to the third and the fourth generation of those who hate me" (Ex 20:5). Isn't it very unfair of God to punish unborn children for the sins of their parents? Beth brings questions like these and work them through with Maasai theologians and what emerges is a wholly new way to understand these curses - a way that is more ubuntu!
----
Gilla oss på Facebook
Följ oss på Twitter
Skriv till oss på [email protected]
Prenumerera, dela, kommentera, recensera! -
Vill du stödja vårat arbete?Välkommen att ge en gåva:
Sverige:Swish: 123 056 90 46Bankgiro: 549 - 7748
Norge:NO 9046.12.352 89
Finland:FI 81 3131 3001 1336 77
Via hemsidan:https://www.arken.org/stod-oss
-
I podcastserien nybakat bröd gör vi en djupdykning i Jesusmåltidsunder. Vi spårar tre gammaltestamentliga teman som leder fram till den gångJesus mättade sitt folk i ödemarken. Lyssna och upptäck att måltidsundret sägermer om Jesus än vad du tidigare tänkt!
I det första avsnittet spårar vi det gammaltestamentligatemat om Gud som herde. Detta flera tusen år gamla yrke säger något om Gudsrelation med sitt folk. I det gamla testamentet används bilden för att beskriva:förtid - vad Gud har gjort mot sitt folk, nutid - hur han leder sittfolk idag, och framtid - vad han kommer att göra för sitt folk.
Musik:
(Intro)Song:Emperor by: Diego Nava
CreativeCommons — Attribution 3.0 Unported — CC BY 3.0
https://mixkit.co/free-stock-music/r-and-b/
https://www.youtube.com/channel/UCU7t38fthXhMx-xQtSOFfxg
80’s byCrowander
Watersurfaceby Eric Van der Westen
https://creativecommons.org/licenses/by-nc/4.0/legalcode
(Outro)Song:Clouds by Lucien Kemper x Fachhochschule Dortmund
https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/legalcode
“Nybakatbröd” is a free nonprofit podcast made by Johannes Heule and JohannesSzemenkár.
-
Andlig spis blir det när vi uppmärksammar den judiska högtiden Purim som firades i veckan som gick.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vi sätter oss till bords för att tala om mat, traditioner och tro hemma hos familjen Brygger med barn och vänner.
Purim kallas glädjehögtiden och man SKA vara glad under de två dagarnas firande. Trots oron och tankarna på kriget i Ukraina men denna judiska högtid, liksom flera andra, firar att folket har överlevt. Hoppet tar man med sig idag.
I slutet av berättelsen från Esters bok i det gamla testamentet firas hur ett folkmord på judarna avvärjdes. Texten läses med vår tids ögon och diskuteras livligt under helgen.Karin Brygger tar fasta på de två starka kvinnliga förebilderna i berättelsen, sonen Salomon tänker på hur opålitlig den som har makten kan vara och vännen Ivar tycker det är väldigt judiskt att ifrågasätta och se historien ur nya perspektiv.
Vi besökte familjen före Purim som inleddes i onsdagskväll och tog slut med en fest i torsdagskväll.Alla avsnitt i serien Livsåskådning i P1 finns på SverigesradioPLAY.
Musik
All in circles av och med Shida Shahabi.Medverkande
Karin och Jesper Brygger med barnen Salomon, Silke och Saga och vännen Ivar berättade om denna judiska högtid.Ljudmix Frida Claesson Johansson, Munck
Producent och programledare Neta Norrmo
Sveriges Radio Göteborg
[email protected] - Mostrar mais
