Irpin Podcasts
-
Utrikeskrönikan 1 juni 2022.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kyiv, onsdag.
Musiken sprakar från bilhögtalaren, mannen ser glad ut bakom ratten, sjunger med i den ukrainska folksången, Ти ж мене підманула (Ty zh mene pidmanula), du har ju lurat mig.
Bilen går på tomgång. Han är i alla fall inte sist i den kilometerlånga bilkön till bensinstationen. Och det är kanske i sig värt att fira, att det finns en mack som funkar, trots bränslebristen, att han har en bil, att sommaren har kommit till Kiev – trots kriget.
För drygt en månad sedan, när vi var här sist vilade tunga moln över den ukrainska huvudstaden. Vårsnön förblev orörd på de tomma gatorna, kort efter att ryska styrkor hade lämnat. Och efter sig förstörda hus, skräck och sorg i närförorterna Irpin, Butja, Borodjanka.
Kvar står utbrunna skal av det som för bara månader sedan var någons hem. Där folk firade födelsedagar, planerade bröllop, levde sina vardagsliv. Nu förstörda skal. Hur går man vidare? Går det ens, frågade vi och många andra då.
Men människor är väl sådana, vi vänjer oss på något märkligt sätt, sa en kvinna till oss vid en tappkran i Mykolaiv, en frontstad med sönderbombade vattenledningar. För vad annars göra? Sörja? Nej, det orkar jag inte, sa hon innan hon gick sin väg.
Nu är kastanjeträdens blad gröna, blommar här i Kiev. Utan skuld.
Krig är sorg och förödelse men när den första chocken lagt sig – också vardag. Unga skålar på en uteservering, par promenerar längs huvudgatan Khreschatyk, håller varandra i handen, skrattar.
En dörr till ett konstgalleri står på vid gavel. Det är fullt i lokalen, människor svettas i trängseln, spiller bubbel från billiga plastglas. Vernissage med satiriska verk om kriget.
Men en konstutställning, nu?
Varför förvånad? Frågade utställningskuratorn.
“Ja, det är krig och det ukrainska folket lider men vi måste fortsätta försöka vara mänskliga, inte låta det tas ifrån oss, inte låta dem förvandla oss till tanklösa varelser som bara försöker överleva som om livet är ingenting värt”
Även i de mörkaste stunderna måste så vara. Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande, sa Hasse Alfredson på Tage Danielsons begravning, sin allra bästa väns.
Det kan vara tungt, men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände… All den här sorgen tynger ner Jorden, sa han.
Lubna El-Shanti och Johan-Mathias Sommarström, Kiev
-
Efter tre månader av krig i Ukraina återvände keramikern Julia Makliuk till hemstaden Irpin. Hon lever i nuet och skapar sköra skulpturer som hedrar minnet av grannar och andra som dött i kriget.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Julia Makliuk har slutat planera för framtiden och hon har slutat att tala ryska, för det får henne att skaka. Hon flydde Irpin två dagar efter att Ryssland invaderat Ukraina den 24 februari och stridsvagnarna närmade sig hemstaden, en av förorterna utanför Kiev.
Hon och hennes man bodde hos bekanta i olika stugor fram tills slutet av april då militären tillät invånarna i Irpin att återvända hem.
Nu drejar hon inte längre bruksföremål som vanligt, nu handlar allt om att uttrycka känslor. För känslorna är frusna, stumma, en blandning av terror och sorg, säger Julia Makliuk. Hon skulpterar byster som en hyllning till de människor som dog under invasionen i Irpin. Huvud och torso är gjorda i obränd lera och de är ihåliga. Hon har fyllt skulpturerna med jord och frön från plantor typiska för Ukraina, som till exempel solrosor, och placerar hon ut dem runt om i Irpin.
-De kommer att vittra sönder allt eftersom, fröna kommer att börja gro och den här personen kommer att uppgå i omgivningen och bli en bädd för växter och blomma. Det är en symbol för förändring, säger Julia Makliuk, men också för hur vår sorg och chocken kommer att ändras över tid. Och det är ett sätt att hedra dem i vår stad som dödades, torterades, skadades, blev våldtagna och kidnappade av de ryska soldaterna.
Reporter: Helene Alm
Producent: Eskil Krogh Larssob -
Liken på gatorna i ukrainska Butja, den sönderskjutna staden Mariupol och vittnesmål om våldtäkter. Radiokorrespondenterna Ryssland om krigets brutala verklighet, men hur ser det ut i den ryska propaganda-TV-apparaten?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Verkligheten i Butja
Lubna El-Shanti har precis kommit tillbaka från Kiev och förstäderna Butja och Irpin. Maria Persson Löfgren berättar om Odessa där hon har varit. De berättar om folket de mött, om hur de lever, och om vad de varit med om.
Propagandan i Ryssland
I Vladimir Putins Ryssland pumpas det ut en surrealistisk version av verkligheten som helt förnekar ansvar för krigsbrott och våld mot civila på platser som Butja. Johanna Melén berättar om den märkliga uppvisningen på rymdbasen i Amur-provinsen där Putin och Belarus diktator Aleksander Lukasjenko diskuterade samarbete i rymden.
Programledare: Jesper Lindau
Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent
Lubna El-Shanti, Ekots utsända till Ukraina
Johanna Melén, Rysslandskorrespondent
Producent: Lena Bejerot
Tekniker: Jakob Gustavsson
