Aten Podcasts
-
Aten och Jerusalem beger sig till Aten! Och inte nog med det vi beger oss närmare bestämt till den anarkistiska stadsdelen Exarcheia!
Med oss denna månad är Lara och Johannes Roswall, missionärer i Aten, exil-örebroare och kulturgeeks. Tillsammans driver de centret Nea Koinonia i ett anarkistiskt område full av poliser och gatukonst. Vi pratar om var de egentligen hamnat någonstans, om finanskriser, om hur tron förändras i ett nytt sammanhang, och om nordeuropeisk arbetsmoral vs. sydeuropeisk vi-hänger-och-dricker-kaffe.
Dessutom, Anton föreslår att Stefan Gustavsson borde börja väva nät och Annika tycker att vi arbetar för mycket.
----
Gilla oss på Facebook
Följ oss på Twitter
Skriv till oss på [email protected]
Stöd oss på Patreon
Prenumerera, dela, kommentera, recensera! -
Flera av den polske författaren Bruno Schulz verk gick förlorade i Förintelsen. Mest av dem alla gäckar romanen "Messias". Jan Henrik Swahn berättar den tragiska och snudd på magiska historien.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Förtryck, vatten och eld. Där har du tre av litteraturens största skadegörare. För ett tiotal år sedan satt jag hemma och såg på Rapport. Det visades bilder på en hangar som brann i Vällingby. Flammorna reste sig höga och brandmännens vattenstrålar kändes tunna och ynkliga. Jag reste mig för att sätta på tevatten och sa till min grekiska fru att nu brinner det i Stockholm igen. Varför brinner det aldrig i Aten?
Jag hade då nyligen gett ut en roman som var väldigt självutlämnande men byggde på en grundpremiss som var påhittad. Att mina dagböcker just brunnit upp och att jag var hänvisad till mitt minne. I ett brev från polisen några dagar senare meddelades att det var mina böcker, manuskript, möbler och dagböcker som brunnit i Rapportinslaget. Jag blev uppringd av en man från magasineringsföretaget som skakad sa att han under sitt liv i branschen aldrig varit med om någon eldsvåda förut. Jag förklarade för honom att det var mitt eget fel, man ska aldrig hitta på när man är författare.
Det finns inget hopp om att mina manuskript ska återuppstå, men för andra verk lever hoppet. Jag tänker särskilt på ett försvunnet manus som jag hörde talas om redan på 1980-talet. Jag hade läst några böcker av författaren och fått höra att han skrivit ytterligare en roman, med titeln Messias och som börjar så här:
”Tidigt en morgon väckte min mor mig och sade: – Josef, Messias kommer, folk har redan sett honom i staden Sambir.”
Författaren är den legendariske Bruno Schulz, skicklig tecknare och en av 1900-talets stora stilister. Hans sätt att se på världen kan påminna om Franz Kafka och Danilo Kiš. Likt fadern med sina tygbalar rullar Schulz upp fantastiska tablåer som saknar all stadga. Det är längtan efter denna ljuvliga kulissvärld som bidragit till myterna kring Messias-manuskriptet. En italiensk litteraturvetare, Giorgio van Straten, har antytt att manuset skulle kunna ha brunnit upp i en bilolycka. Där har vi elden igen. Hans argumentation känns dock inte särskilt övertygande, mer som en skröna faktiskt. Men förtryck har definitivt ett finger med i spelet. Schulz sköts till döds av en gestapopolis på vägen tillbaka till gettot i Drohobycz 1942.
1935 gjorde han en teckning där man ser Messias komma flygande ovanför hustaken. Men den messianska tiden handlade för Schulz del inte om en frälsande profet. Messias är för honom ett annat namn för ”den geniala epoken”, förverkligandet av barndomen. Regression alltså men genom mognad, ett sätt att komma bort från krigets trauma som för hans del omfattar även det judiska traumat och faderns död. Drömmen om barndomen såg han som ett narkotikum för att glömma historien och kriget och få fadern och den egna oskuldsfullheten tillbaka. För Schulz var barndomen ett Utopia och för att nå dit måste han få tiden att gå baklänges, vilket bara kunde ske litterärt.
Schulz berättade om arbetet med Messias i brev. Det gick trögt, skrev han, annat kom emellan. Först sedan Tyskland gått in i Polen 1939 och Schulz tvingats flytta in i gettot i Drohobycz, lossnade det. Kanske hjälpte det mer påträngande hotet om död honom att hitta ett språk till romanen. Man vet att han gjorde räder ut från gettot, försedd med kartonger fulla med teckningar och skriverier som han försökte rädda undan Förintelsen genom att be vänner utanför gettot att ta hand om materialet. En del av dessa kartonger har återfunnits, dock ingen som innehöll Messias.
Visst kan man hoppas på att just den kartongen grävdes ner under en tröskel snarare än att kastas på elden av någon som fasade för att bli påkommen med komprometterande material.
En som använde litteraturen för att rädda boken ur verklighetens lågor var den amerikanskjudiska författaren Cynthia Ozick. Hon vistades en längre tid i mitten av 1980-talet i Stockholm och använde dess miljöer och persongalleri litterärt. I romanen Messias i Stockholm skapar hon sitt eget Drohobycz, fullt av mystiska antikvariat och fanatiska boksamlare där plötsligt det som alla gått och väntat på sker: Bruno Schulz Messias dyker upp, i händerna på en kvinna som påstår sig vara hans dotter. Behöver jag nämna att manuset brinner upp i slutkapitlet?
Cynthia Ozicks version är fascinerande men jag tror mer på legenden om ett mjölkbud i Drohobycz. En natt fick han ta emot en platt metallask av det slag som herrstrumpeband brukade försäljas i. Främlingen gav honom pengar, bad honom gräva ner asken i källaren och återkom aldrig. En dag blev det översvämning i källaren och mjölkutkörarens hustru upptäckte att golvet var täckt av blöta manussidor.
En ännu troligare version har jag från den polske poeten och översättaren Jerzy Ficowski. Han var djupt involverad i Bruno Schulz liv och verk och gav aldrig upp hoppet om att manuset till Messias skulle återfinnas.
1987 blev Ficowski kontaktad av en kusin till Bruno Schulz vid namn Alex, som berättade att han i sitt hem i Kalifornien i sin tur blivit kontaktad av en person från staden Lwów som ville sälja en två kilo tung bunt manuspapper samt åtta teckningar av Bruno Schulz för tio tusen dollar. Kunde Ficowski i egenskap av expert närvara vid överlämnandet? Schulzforskaren avskrev semesterplanerna och stannade hemma i flera månader utan att våga lämna telefonen ur sikte. Sommaren övergick i höst. Till slut ringde kusinen. Mannen med manuskriptet hade hört av sig igen. Allt var klart. Sedan hände ingenting. Istället nåddes Ficowski av beskedet att kusinen fått en svår hjärnblödning. Han dog några dagar senare, utan att lämna efter sig minsta papperslapp med information om den mystiske mannen från Lwów.
Det fanns dock en fortsättning. 1990 träffade Ficowski ambassadören Jean Christophe Öberg, Schulz-beundrare även han. Enligt Öberg låg Messias tillsammans med annat handskrivet material i KGB:s arkiv. Öberg hade träffat en rysk diplomat som hade sett ”Schulz portfölj” med egna ögon. Problemet var att materialet inte stod i Bruno Schulz namn utan var registrerat på den man som tagit emot manuskripten av Schulz men sedan fått dessa konfiskerade av Gestapo, arresterats och förmodligen dödats i koncentrationsläger. Tyvärr avled Öberg kort tid efter mötet och därmed måste Ficowski än en gång söka vidare på egen hand.
Det finns rykten som gör gällande att Öberg faktiskt hann få ut Messias ur KGB:s ofantliga gömmor. Andra tror att manuset ligger kvar där. Kanske är det så, kanske gick det under i eld eller upplöstes i vatten. Det är som en roman, berättelsen om denna roman, som möjligen alltjämt existerar, förutsatt nu att Schulz verkligen hann skriva klart den. Men så länge vi drömmer om att få läsa den lever hoppet trots allt om att vi ska få Messias tillbaka.
Jan Henrik Swahn, författare och översättare
-
Ett avsnitt om kärlek. Om The Buzzcocks, om ostämda gitarrer och insikten om att man är kär i fel person.
Det blir punk, passion och Platon! Det vill säga allt man behöver här i livet egentligen.
Vår resa tar oss från Manchester till London och sen tillbaks till Machester. Till en bil där en man skriver en låt på akustisk gitarr och hur låten växer till ett elektriskt mästerverk. Vår resa tar oss också till Aten runt 385 före Kristus, för dit måste man ju förr eller senare. Eller hur?
En podd om musik behöver musik och musik behöver låtskrivare. Låtskrivare behöver pengar. Var med och betala STIM-avgifter så att de får vad de ska få. Och det som blir över går till Röda korsets arbete i Ukraina.Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Demokratiska städer, buffeltokiga präriefolk och mänsklig uppfinningsrikedom och lekfullhet står i fokus när forntidshistorien nu skrivs om. Vi träffar författaren till omdebatterade Början på allt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vår bild av forntiden och människans förhistoria formades för hundratals år sedan, men är dags att slå sönder. I boken Början på allt vill arkeologen David Wengrow och antropologen David Graeber ge en myllrande bild av alla de olika sätt som forntidsmänniskan format sina städer och tidiga civilisationer på. Glöm föreställningarna om en ursprunglig utopisk harmoni eller ett allas krig mot alla – forntiden kunde vara allt detta men mycket, mycket mer.
Dessutom listar Urban Björstadius det gångna årets tio viktigaste arkeologiska upptäckter och så träffar vi egyptologen Zahi Hawass som suttit som en spindel i nätet i all fornegyptisk forskning de senaste femtio åren och nu är engagerad i utgrävningarna av den bländande staden Aten.
Programledare är Tobias Svanelid.
-
Det grekiska Parthenon är kanske vårt mest kända antika monument. Men varför vet vi ändå så lite om templet - och varför väcker det så starka känslor? Mattias Berg guidar genom en förbryllande historia.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Sigmund Freud jämförde att se Parthenon med att få se Loch Ness-odjuret med egna ögon. Författaren Virginia Woolf skrev att templet kommer att stå kvar även när världen gått under. Och arkitekten Le Corbusier menar att det inte har skapats någonting liknande under någon tidsålder.
Byggnaden högst upp på Akropolis-klippan i Aten har dessutom fått symbolisera demokratin, västerlandet, hela vårt kollektiva minne.
Den står även i centrum av en het konflikt mellan England och Grekland om återlämnande av kulturföremål. Den gäller framför allt vad som kallas Parthenon-frisen, den långsmala utsmyckningen högt upp längs templets väggar som fördes från Aten till British Museum i London för mer än 200 år sedan. Men än i dag står frisen i centrum för debatten om var kulturarv egentligen hör hemma: där de hittades eller där de eventuellt kan förvaras bäst.
Ändå menar till exempel den brittiska antikvetaren Mary Beard att vi vet så oerhört lite om det här templet. Romarnas och grekernas tystnad om den storslagna byggnaden är egendomlig: bara ett enda stycke ur en resehandbok finns bevarad från antiken.
Och över och under alltihop ligger Parthenons gåtor. Om vad byggnaden egentligen var till för - om den verkligen var ett tempel, eller kanske mest en skattkammare för Aten - och hur den byggas så samtidigt intuitivt och matematiskt. Vad den berömda frisen egentligen föreställer. Och vart den gigantiska Athena-statyn inne i templet, 13 meter hög, av guld och elfenben, egentligen tog vägen.
I programmet möter vi författaren och journalisten Alexandra Pascalidou, arkeologen Jenny Wallensten som är direktör för Svenska institutet i Aten och arkitekten Christina von Arbin från Svenska Parthenonkommittén.
Dessutom hör vi uppläsningar ur den brittiska antikvetaren Mary Beards bok om Parthenon i svensk översättning av Margareta Eklöf. Uppläsare är Christina Höglund.
Musiken i programmet är komponerad av den grekiska tonsättaren Eleni Karaindrou.
Mattias Berg
[email protected] -
Åsskar berättar om terminens sista dagar och kommer fram till att han skulle vilja gå i skolan på stenåldern. Han förklarar även vad gårdagens gissningslek gick ut på och Gabriel får höra om lärarens frustration över Åsskars glömska. Därefter reser dom bakåt i tiden till antikens Grekland och pratar om Olympiska spelen! Det handlar om Aten och Sparta och dom älskade tävlingarna i hästkappkörning. Därefter berättar Gabriel om när dom moderna Olympiska spelen började, om vad flaggan betyder, om idrott och politik och kampen mellan Sverige och Norge i medaljligan. Åsskar berättar även om alla grenar som hittills ingår i Åsskar-spelen och inviger dom för första gången! Tillsammans reflekterar dom även över hur historien skrivs om och att det är viktigt att få höra berättelser från olika perspektiv, samt lär sig häftiga OS-världsrekord.
Dagens gåta: Vad smakar bättre än den luktar?
Produceras av Frälsningsarmén
www.kylskåpsradion.se
-
Ann försöker rädda en rådjurskid som trasslat in sig i fotbollsmålet, men det går inte riktigt som hon och Mathias har tänkt sig. Att må bra utan sin dysfunktionella familj men ändå sakna att ha människor runt omkring med samma DNA. Varför har syskon aldrig samma föräldrar och lite uppdatering och tjejresan till Aten!!
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Att rappa om små tamponger till män och bli full som en kastrull på valvaka och hojta ”Hell seger” i sann nynazistisk anda var inte tillräckligt för SD:s programledarsuccé Rebecka Fallenkvist som inte vill veta vart du köpt din kofta. Nähädå. Historien tillhör det förflutna och Anne Franks ikoniska dagbok från är en slampas memoarer…Hela världen visar sin avsky och tjejen från Skåne som beskriver sig själv som ett ”lyckat exempel på en invandrare” har bevisat att vi lever i en ding-ding värld där en ny generation makthavare skiter i vilket. Vi firar födelsedag 🎁 i Aten och får samtidigt reda på att Anithas mamma har gått bort och vi inser att det är dags att börja leva eftersom inget är för evigt. Något som blir väldigt uppenbart när Kardashiansmamman ska operera höftleden. Är detta något som vi mörkar när det blir Anithas tur eftersom vi tror att vi har svaret på frågan om Joel kommer tycka att Anitha är the shit rullandes runt med nya kulo hahahaha. Minnen från storstan och dagen när Ann höll på att frysa ihjäl i jakten på Lochnessodjuret. Irrelevant relevant! Nu kör som greker! 😝
Bli medlem i Lillelördag klubben och få ta del av specialpoddar och ofiltrerade analyser! https://plus.acast.com/s/lillelordag.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Det är val! Och inte vilket val som helst - det är val till Aten och Jerusalems parlament! Heta valfrågor som skråväsendet, om det finns ett gemensamt goda som staten ska ansvara för och NATO dryftas!
Tre kombatanter, kristna och partilösa, drabbar samman för att fördjupa vårt politiska tänkande och ge oss tankebanor bortom riksdagens alternativ. Det blir en episk valdebatt! Med oss är Johanna Hadin som representerar Anarkisterna. Hon är socionom, kommunitetare och redo för utomparlamentarisk rumble. Hon drabbar samman med Olof Stenlund Tamber som representerar De Frisinnade. Han är statsvetatare, EFK/S:are och backar inte från att angripa liberalismens fashionabla belackare. Till sist har vi med John Kvarnero. Han är pastorn, advokaten och Föreningen Valv:aren som representerar De Postliberala. Det är dags att gå bortom liberalismen mot något mer meningsfullt säger han och sparkar damm i ögonen på etablissemanget.
Vill du rösta? Gör det på menti.com och ange koden 5807 8681. Koden som sägs i avsnittet är fel!
----
Gilla oss på Facebook
Följ oss på Twitter
Skriv till oss på [email protected]
Prenumerera, dela, kommentera, recensera! -
Människors tro på spöken och gengångare har följt oss i världshistorien från stenålderns gravskick till tröstande spiritister efter första världskrigets massdöd i skyttegravarna. Antikens vålnader är förvånansvärt lika nutidens berättelser om spöken och gengångare.
Tron på spöken är ett uttryck för hur människan försöker acceptera sin egen dödlighet. Samtidigt har det ända sedan antiken funnits människor som tvivlat på spökenas existens. Den kristna kyrkan har både förnekat och anammat spökena under årtusenden.
I reprisen av det nymixade avsnitt 74 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med författaren Magnus Västerbro som skrivit boken Vålnadernas historia.
Det finns tvåtusen år gamla berättelser om spöken som fortfarande är mall för spökhistorier i modern tid. När den stoiske filosofen Athenodorus i början av vår tidräkning trotsade alla varningar och flyttade in i ett hemsökt hus i Aten, bemötte han spöket med ett lugn. Då visade vålnaden platsen där dennes kvarlevor låg begravda med kedjor och allt. Efter en ordentlig begravning fick den avlidne frid. En våldsam död, mord eller bristfälliga begravningsriter är några orsaker som folk trodde kunde leda till att döda gick igen.
Samtidigt har tron på spöken har alltid haft sina belackare. Redan kyrkofadern Augustinus på 400-talet tvivlade på spökenas existens. År 421 e Kr skrev Augustinus, ”Spöken var däremot en vidskepelse som människor måste lära sig att sluta tro på.”
Senare kom den katolska kyrkan att inkorporera tron på spöken i den kristna tron. Men när de döda återvände var det för att vittna om guds sanning. Reformatorn Martin Luther kom senare att angripa den katolska kyrkan för att lura folket att tro på spöken.
Upplysningen bekämpade tron på vidskepelser, spöken och vålnader. Trots detta återvände spöktron med förnyad styrka under det senare 1800-talet och början på 1900-talet. Medium som talade med de döda var i allra högsta grad à la mode.
Dagens disneyinfluerade hantering av spöken på halloween importerades så sent på 1990-talet till Sverige från USA, men det ursprungliga halloween firades på Irland på 1500-talet eller ännu tidigare med pumpor och allt.
Musik: Scary Horror TV Theme, Soundblock Audio
Bild: Théodore Chassériau (1819–1856), The Ghost of Banquo 1855
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Alexander den store är en av historiens mest spännande gestalter. Han var en skicklig fältherre som lyckades bygga upp ett enormt välde som sträckte sig från Adriatiska havet i väster till Indien i öster.
Alexander var alltså inte bara kung i Makedonien utan också farao i Egypten och härskare över Persien och Asien. Historien om Alexander den store är en fascinerande historia om släktband, intriger, fälttåg och erövringar.
I dagens avsnitt av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om Alexander den stores liv och död. Hur bar han sig åt för att skapa sitt stora välde och hur trovärdiga är egentligen de olika förklaringarna till hans död?
Men inte bara Alexanders liv utan även hans död har fascinerat eftervärlden. År 323 f.Kr befann sig den då 33-årige kungen i Babylon. Järtecknen hade varslat om att olyckor stod för dörren och efter ett rejält dryckeslag insjuknade Alexander i frossa och feber. Några dagar senare var han så svag att han knappt förmådde lyfta sin högra hand för att hälsa de krigare som defilerade förbi hans bädd och kort därefter vad han död. Hans hädanfärd har omgivits av många myter och ännu tvistar de lärde om vad det egentligen var som orsakade Alexander den stores död. Söp han ihjäl sig? Dog han i malaria eller blev han rent av förgiftad av sina fiender?
Alexander föddes den 20 juli år 356 f. Kr i kungapalatset i Makedoniens huvudstad Pella. Det var för övrigt samma natt som Herostratos satte eld på Artemistemplet i Efesos, ett av antikens sju underverk. Hans mor var den nittonåriga drottningen Olympia och fadern var kung Filip II av Makedonien – en skicklig krigare, full av ärr efter alla drabbningar och med bara ett öga. Redan som liten fick sonen höra att han var speciell och att han kunde räkna sina anor från hjälten Akilles på sin mors sida och från Zeus son Hercules på fädernet.
Alexander fick undervisning av de bästa lärare som kunde uppbringas. En av dem var Aristoteles som tränade sin unge adept i kritiskt tänkande. Men han fick inte bara klassisk utbildning utan undervisades också i krigets konst, vilket gjorde honom muskulös och vältränad. Kung Filip var stolt över sin son och utnämnde honom som sextonåring till riksföreståndare. Sin första stridserfarenhet fick han som artonåring då han var delaktig i krossande av ett uppror bland de grekiska stadsstaterna med Aten i spetsen.
Lyssna också på Hopliten och klassisk grekisk krigsföring före vår tidräkning.
Bild: Alexander den store vid slaget vid Issus, mosaik frånPompeji, okänd konstnär från 100 fvt, Museo Archeologico Nazionale i Neapel, Wikipedia, Public Domain
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
I detta avsnitt drömmer sig Helena-Magdalena och Benny bort till fjärran resmål. Platser de har i sitt hjärta och nya platser de vill uppleva. Inspireras av deras berättelser om fantastiska platser. Benny har sitt hjärta i Rom och Helena-Magdalena i Aten men de har även andra platser de älskar att besöka.
Producerat av Silverdrake Förlag
Redaktör: Marcus Tigerdraake
www.silverdrakeförlag.se
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Han har vunnit OS-guld, fyra VM-guld, två EM-guld och fler SM-guld än han har både fingrar och tår. Han har dessutom fått Bragdguldet, Jerringpriset, Victoriastipendiet och medalj från kungen. Utöver det har han vunnit TV-programet På Spåret - två gånger, och nu kan han lägga till en medverkan i MAXstyrka Radio till sitt CV.
Vi pratar om hans galna träningar, om nackdelen med att operera bort blindtarmen för att bli lättare, om varför hans pappa inte spelade in hans guldhopp från OS i Aten 2004 och om han hade bytt sitt OS-guld mot att ha hoppat högre än Patrik Sjöberg.
Dessutom testar vi hans idrottskunskaper i ett svinsvårt quiz.
00:01 – Avsnittet börjar
1:31:03 – Avsnittet slutar
-
Kulturredaktionens Mattias Berg funderar på kunskapens omöjligheter och på den svenske orientalisten Jacob Jonas Björnståhl, som kunde och visste så mycket mer än de flesta, men ändå föll i glömska.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Då och då tänker jag på kunskap. På vad jag kan och – oftast – inte kan.
Undrar varför jag aldrig tidigare lärt mig, eller kanske ens hört talas om, något helt slående.Ofta gäller det arkeologi. Ett eller annat som bokstavligen grävs fram ur historiens djup: som en bit ren kunskap. Materialiserad, fossiliserad, transformerad till marmor eller terrakotta.
Ibland kan det förändra min syn på hela arkeologins natur, eller kanske människans. På hur vi kan glömma nästan oförglömliga saker.
Ikonen för de tankegångarna är väl Pompeji. Den blomstrande romerska handelsstaden som började försvinna ur människans minne något hundra år efter Vesuvius utbrott år 79 – och sedan låg där helglömd och praktfull under jordlagren i över ettusen år.Jag kan också slås av de grekiska lämningarna på Sicilien, där jag tillbringar rätt mycket tid.
Till exempel av en relativt obesökt och oturistig plats vid namn Selinunte, antikens Selinus, på västra delen av ön. Europas allra största arkeologiska utgrävningsplats.
Här, och vid flera andra ställen på ön, finns mer eller mindre välbevarade grekiska tempel från 600-talet före Kristus. Alltså ungefär etthundra år innan Aten började bli en regelrätt stadsstat, på det grekiska fastlandet och inte på Sicilien.
Kolonin ute i havet låg alltså liksom steget före imperiets huvudstad vad gällde praktfulla monument.Dessutom var det i just Selinunte som några av de första insikterna om att antiken inte alls var vit som marmor föddes. Att den snarare var helt kulört: med tempel och statyer målade i de bjärtaste färger.
Vilket den tysk-franske arkitekten Hittorf gjorde kolorerade rekonstruktioner av, vid Selinunte, redan på 1850-talet. Ändå skulle det dröja innan insikten om antikens färger spred sig i vidare kretsar.Men visst, jag vet att kunskapsmassan är oändlig. Att ju mer man lär sig om något, desto tydligare blir insikten om hur lite man ändå vet – som redan Sokrates sade. Och jag vet att så mycket måste pressas in i historieundervisningens få lektionstimmar.
Ändå häpnar jag ofta över att jag inte fått veta något om så många fantastiska saker och ting genom mänsklighetens utveckling.
Som tidig sextitalist fick jag till exempel varken i grundskola, gymnasium eller på universitet ens höra talas om ett så centralt begrepp som den muslimska guldåldern.
En guldålder som varade i ett halvt millennium, mellan ungefär år 750 och 1250, och vars förgreningar avsatt så många hisnande vackra arkitektoniska mästerverk på Sicilien eller i Alhambra, bland annat.Jag tänker på den guldåldern, och på kunskapsbegreppet mer allmänt, när jag läser om vår otrolige orientalist Jacob Jonas Björnståhl.
Honom hade jag inte heller hört talas om – fast jag nog borde, med mina specialintressen.
Hans plats i svensk kunskapshistoria befästs också genom den helt magnifika boken Björnståhls resa. Där gör fyra forskare från språk-, religion- och litteraturvetenskap något jag aldrig tidigare sett i utgivningen utanför de akademiska förlagen. Ett rasande ambitiöst försök att på 500 packade sidor, utifrån sina respektive infallsvinklar, fånga den här upplysningsgiganten.Men det är inte lätt, ens för specialister.
Björnståhl tycks nästan för fascinerande för sitt eget bästa. Blir på gränsen till en sagofigur från den rastlösa, delvis osorterade, kunskapsinhämtningens tid – som hos oss inte kallas guldålder utan ”upplysning”.
Inte minst var Björnståhls förmåga att ta sig in överallt helt förbluffande. Få träffa de allra största som på ett pärlband genom Europa. I Schweiz Voltaire, i Tyskland Goethe, i Frankrike Rousseau och i Holland Diderot.
Björnståhl tycks också samtala med dem alla som mer eller mindre jämbördig. Om lärda ting, spatserar, dinerar.
Och om jag inte koncentrerar mig på allvaret – Björnståhls närmast besatta sökande efter denna kunskap – kan jag nästan se honom framför mig som en upplysningens Zelig. En gestalt likt Woody Allens filmfigur liksom inklippt i centrala historiska sammanhang, bredvid de allra mest kända gestalterna.Men kunskapsjakten var verkligen ingen lek eller pose för Björnståhl. På många sätt blev den snarare hans personliga hävstång.
Från det modesta ursprunget som son till en fänrik i lilla sörmländska Näshulta fick han som tolvåring, vintern 1743, fotvandra till Strängnäs trivialskola. Där blev han redan före tonåren undervisad i latin, antik grekiska och hebreiska.
På gymnasiet lade han även till syriska och kaldeiska – och skrev så småningom en avhandling på latin med den svenska titeln ”Hebréernas Tio Guds Bud belysta av den arabiska dialekten”. Genom den fick han en docentur i arabiska.Ändå, trots kunskapens användbarhet för att skaffa sig ett bättre liv, tycks den för Björnståhl primärt ha haft ett egenvärde.
Han var lika upphetsad över stort som smått i sina hundratals resebrev. Till en början publicerade i tidskriften Tidningar om Lärda saker, för att sedan bli ymniga samlingsvolymer under tidningsmannens Gjörwells redaktörskap.
Det kunde handla om en nyöversättning av ett språkvetenskapligt storverk om antika dialekter. Eller märkvärdiga arkeologiska upptäckter, hisnande utsikter eller en viss typ av odlingsmetoder.
Eller om det sagolika bibliotek i Oxford han beskrev som en ”skattkammare för den orientaliska litteraturen”. Dit han, mot all kutym, fick egen nyckel och satt där från sex på morgonen till åtta på kvällen.Så småningom tog sig Björnståhl under sin tolv år långa resa även till Konstantinopel, ett av den orientaliska kulturens verkliga centra, och till Grekland. Där var uppdraget att hitta de avgörande manuskripten i ensligt belägna kloster.
Den felande länken mellan det orientaliska, det antika och det kristna. Bibelns själva källkoder.Björnståhl dock dog av rödsot långt innan han hittade vad han sökte. Fick därmed inte heller veta om sin slutgiltiga kröning, som anlände brevledes för sent: utnämningen till Professor i de orientaliska och grekiska språken vid Lunds universitet.
Det är en ödets ironi, bland många gällande honom. Mycket av det viktigaste kring Björnståhl har också försvunnit spårlöst: alla hans personliga resejournaler, liksom den ståtliga minnessten som restes efter honom i Thessaloniki.
Men den definitiva ironin är kanske att jag tidigare inte ens hört talas om Björnståhl. Att han, trots alla sina kunskaper, själv inte blev en bit av vad vi nuförtiden definierar som riktigt nödvändig kunskap.
Världsresenären reste alltså aldrig hela vägen in i vårt kollektiva minne. Till läroplaner eller kurslitteratur, eller åtminstone någon halv lektionstimme på gymnasiet.Så jag fortsätter att tänka på kunskapsbegreppet: dess möjligheter och omöjligheter. På till exempel Björnståhl och Selinunte och guldålder och upplysning. På människans minne och glömska.
Och på allt jag aldrig fått lära mig att jag borde lära mig.Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionen
Litteratur
Johan Stenström, Vassilios Sabatakakis, Carla Killander Cariboni och Catharina Raudvere: Björnståhls resa – Europa och Konstantinopel 1767–1779. Makadam förlag, 2021.
-
Sedan urminnes tider har människan ställt sig den eviga frågan. I träden, innan vi klev ut på savannen. I grottorna, efter att ha slagit ihjäl en grottbjörn eller två med bara tänderna. På torget i Aten på 400-talet före Kristus. Den enda frågan. Den avgörande frågan. Svaret på livet, universum och allting.
Hårdrock. Eller synt.
För alla oss som slogs för vår sak på skolgårdarna på 80-talet, kämpade mot horder av snedluggade kajalberoende syntare eller blev anfallna av hundratals jeansklädda långhåriga folkölsfanatiker som brölade Rum to the Hills, är väntan över. Vi ska få svaret. Till slut. Hårdrock eller synt. Synt eller hårdrock.
Med avstamp i Hegels teori om dialektiken kastar vi oss handlöst ut på det största äventyret av dem alla. Sökandet efter sanning. Klart det är livsfarligt, men människan behöver ett svar. Slagfältet är 80-talet och reglerna är enkla. Varje år under 80-talet var en syntlåt bättre än alla andra och varje år var en hårdrockslåt bättre än alla andra. Ja, ni hör hur vetenskapligt det här är. När vi vet vilka låtar som var bäst, och varför, jämför vi hur många poäng de helt godtyckligt fått av mig och så ser vi vad som vann och så slipper vi ha den diskussionen någonsin mer så länge det finns människor. Som Marx skulle ha sagt: Det är nu historien börjar på riktigt.
Men hur tog vi oss till 80-talet? Hur uppstod egentligen syntmusiken? Häng med på en resa som börjar med en rymling i USA och slutar med världens bästa poplåt. Gary Numans Cars. Varför? För att vi förtjänar svar. Vi måste ju få veta.
Synt. Eller hårdrock.
En podd om musik behöver musik och musik behöver låtskrivare. Låtskrivare behöver pengar. Var med och betala STIM-avgifter så att de får vad de ska få. Och det som blir över går till Röda korsets arbete i Ukraina.Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
- Показать больше
