Boel Gerell Podcasts
-
Numera förknippas Tucholsky i alla fall i Sverige kanske mest med det pris som varje år delas ut till fängslade och förföljda författare och journalister av Svenska PEN. Men hans liv och verk är en större berättelse än så.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Så vem var han, Kurt Tucholsky – författaren och en av nazismens skarpaste kritiker under mellankrigstiden som efter sin landsflykt hittades död under oklara omständigheter i en villa i västsvenska Hindås?
Det här är berättelsen om mannen som försökte stoppa Hitler med en skrivmaskin.
Reporter Sandra Stiskalo.
KULTURENS PENGARI dag presenterade finansminister Elisabeth Svantesson (M) regeringens budget för 2023. Vilka nyheter innebär budgeten på kulturområdet? Och hur reagerar branschen och museibesökare? Vi har pratat med kulturminister Parisa Liljestrand (M) och Amanda Lind (MP), tidigare kulturminister och ordförande i riksdagens kulturutskott.
ESSÄ: UTAN HANTVERK ÄR VI INTE HELAI dagens OBS-essä funderar författaren och kritikern Boel Gerell på vad som händer när hantverk reduceras till mindfulness, i spåren av hantverkets trendiga återkomst som terapi. En del i OBS serie essäer om händer.
Programledare: Eskil Krogh Larsson
Producent: Felicia Frithiof -
Handarbete är på modet och presenteras som mindfulness för en stressad samtidssjäl. Men det finns en djupare aspekt av hantverk som handlar om vad det innebär att vara människa, säger Boel Gerell.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från 2018.
En kall vind drar över ryggen och det börjar snart skymma. I ena handen håller jag tändstickan, i den andra asken med plånet. Repar en gång och ser lågan födas och dö nästan genast igen. Fumlar fram en ny sticka och repar på nytt, med käkarna sammanbitna nu. Det ska gå. Det är ingen konst att tända en eld. Människor i alla tider har gjort det, under mycket svårare omständigheter än så här.
–Mamma, tänd nu då!
Bakom mig trängs barnen med grillpinnar i händerna och nyss har jag hållit en liten föreläsning för dem, om hur människor som inte hade tändstickor förr klarade sig ändå. Med fnöske och elddon och till och med ett stycke flinta. Doften av bränt i luften när man slår två stenar samman, antydan till en gnista.
Och nu sitter jag alltså här med tändstickor, tidningspapper, späntved och tändvätska till hands och ändå vill det sig inte riktigt. Vad gör jag för fel? Jag har ingen aning. Tänker att vi skulle ha stekt korven hemma på spisen i stället. Kanske kört in om butiken och köpt med en burk färdig potatissallad.
Men om inte.
Om strömmen till spisen stängts av. Om ljuset gått i butiken och kyldisken slocknat. Hur klarar jag mig då? Vilken nytta har jag då av min kunskap om världen?
hantverk fast i en vidare mening också kunnande, visdom och handlag
Tänker jag rätt efter är hela min tillvaro baserad på ting och tjänster som jag ser som självklara, utan att ha en aning om hur de fungerar. Kan jag ens stöpa ett stearinljus? Kan jag snickra en stol eller väva ett tyg? Kan jag dreja och bränna en kruka och vet jag var jag ska gräva efter vatten? Nej, väldigt lite av det där kan jag och den kunskap jag trots allt har – om ord och skrivande och kultur – ter sig i sammanhanget som mer eller mindre värdelös när det kommer till reell överlevnad.
I boken vars fornengelskt stavade titel är ”Cræft” som i hantverk fast i en vidare mening också kunnande, visdom och handlag reflekterar den brittiske arkeologen och medeltidsforskaren Alexander Langlands över vad som gått förlorat i vår moderna tid. Metodiskt tar han sig för att återerövra kunskapen genom egna försök och tillkortakommanden. Misslyckanden som han tar med fattning för att försöka igen och utifrån befintliga material i naturen skapa alltifrån bikupor, häckar för att inhägna djur, krukor och halmtak.
På köpet lär han sig inte bara hur han får arbetet gjort utan hur han får det gjort bra och hållbart. För att göra en bikupa som håller länge behövs gräs som fått växa ett tag och fått den rätta stadgan i stråna. Och för den som har det riktiga handlaget går det faktiskt att spinna ull enbart med hjälp av en stor sked av trä.
Projekten han tar sig an tillåts ta tid och det som för inte så länge sedan var en nödvändighet är i dag en lyx. Att göra sig omsorgen om att föda upp får, klippa deras ull, karda och spinna och sticka en tröja när det går att köpa en likvärdig produkt för bråkdelen av insatsen i närmaste galleria. Att kunna stoltsera med hantverk och naturmaterial är en överklassmarkör om någon i ett samhälle där tid, inte resurser, fortfarande ses som den största bristvaran.
Tid som kan köpas, för den som har ekonomiska förutsättningar att betala för någon annans arbete. För fortfarande finns några kvar som kan konsterna från förr. I boken ”Verkstäder” av Cilla Ramnek får vi exempelvis träffa Erica Larsson som är fjärde generationen korgmakare i en liten källarlokal i Gamla stan i Stockholm. Passionerat berättar hon om tryggheten i att hantera redskap som hon vet varit i händerna på tidigare generationer sedan 1900-talets början. Även Ramnek grips av stunden och blir lyrisk.
”Det är som balsam för en stressad själ att befinna sig i dessa verkstäder” skriver hon. ”Att på något sätt återbördas till väsentligheter och bekräftas i ambitionen att låta sig styras inifrån”.
Hantverk som mindfulness alltså, inte ett arbete för arbetets skull utan som terapi och förädling av den egna personligheten. En suggestivt ljussatt verkstad som ett nostalgiskt titthål i tiden och en utställning på Skansen. Man kan undra vad Ericas farfarsfar Knut Wilhelm Larsson hade tyckt om den romantiseringen när han först installerade sig i den trånga källarlokalen 1903.
Snart nog allt som familjen behövde producerade de själva
Och jag tänker på min egen morfar och hur fort allting gått. Min morfar föddes år 1900 jämnt och växte upp på ett litet småbruk i utkanten av den skånska byn Stiby, nu Gärsnäs. I papperna han lämnade efter sig finns en berättelse skriven av hans fyra år äldre bror Sigurd inför dennes 67-årsdag, där han häpnade över utvecklingen han fått vara med om.
”Nu är det väl så” skriver han:
... att alla äldre tycker att förändringarna varit stora under deras levnad, och så tycker också jag när jag blickar tillbaka på nära sju decennier. Men rent objektivt sett är det väl ändå riktigt, att förändringarna i varje fall i tekniskt och ekonomiskt hänseende varit större under de senaste femtio åren än under någon annan motsvarande period tidigare. Mycket av det som människor tidigare under långa tider drömt om och fantiserat om har under dessa årtionden flyttats in i verklighetens värld, och mycket av detta har grundligt omgestaltat livet för ett mycket stort antal människor.
Året är 1963 och femtio år har gått sedan den första T-forden monterades efter löpande-bandet-principen i Highland Park, Michigan. Om ytterligare sex år ska farkosten Örnen landa på månen och Sigurd tycker sig redan ha upplevt oerhört mycket. Inför pensionen tar han sig tid att blicka bakåt och beskriver inlevelsefullt sin och morfars barndom i den kringbyggda gården på slätten. Snart nog allt som familjen behövde producerade de själva, annat bytte de sig till. För att värma upp huset användes torv som de mot en avgift bröt i en mosse vid Sankt Olof. Detaljerat beskriver Sigurd hur torvkokorna skärs i fyrkanter och läggs att torka i omgångar i solen för att så småningom forslas hem till gården med häst och vagn. Som barn får han och morfar sitta ovanpå lasset under hemfärden.Nu är deras händer sedan länge stilla
Hundra år sedan, en evighet eller ett ögonblick. Avståndet till morfars tidiga 1900-tal tycks verkligen som till månen och tillbaka och ändå minns jag ju honom så väl. Minns det trygga lugnet i hans händer när han arbetade. Var sak på sin plats, en sak i taget och en självklar kunskap om funktionen av varje redskap, nödvändigheten i varje handgrepp. Precis som mormor i blixtrande snabba rörelser hanterade vävstolen en trappa upp eller repade upp garnet i en uttjänt kofta och snodde nystan, för att sticka något nytt.
Nu är deras händer sedan länge stilla. Kunskapen till stor del förlorad, tilliten till den egna förmågan reducerad till fumlande fingrar vid en grillplats. Och jag borde verkligen lära mig det där, att tända en eld utomhus. Inte som ”balsam för själen” utan för att det är något man bör kunna, som människa.
Boel Gerell, författare
Litteratur
Alexander Langlands: Cræft, An Inquiry into the Origins and True Meaning of Traditional Crafts, W.W Norton & Company, 2017.
Cilla Ramnek, Verkstäder, Natur & Kultur, 2018.
-
Grupputställningen "I staden växer ett fält" på Malmö konsthall samlar 50 Malmökonstnärer och har som ambition att säga något om vad en lokal konstscen kan vara. Lyckas det? Konstkritiker Linda Fagerström besöker studion.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
DET HÄNDE SEDAN MED DE NYANLÄNDA I "DRÖMMAR PÅ MÅNEN"Vi besöker konstnären Henrik Telemans utställning "Drömmar på månen" på Folkets konsthall i Malmö. Utställningen är en uppföljning av det uppmärksammade projektet "I telefonen finns hela människan", där mobilfilmer och berättelser från nyanlända samlats in om drömmar, saknad och blicken på ett nytt hem. Nu har konstnären tittat på vad som händer när människorna på flykt återförenas med nära och kära.
UKRAINSK SCENKONST I EXIL I "BOMB SHELTER NIGHT"Den ukrainska teatergruppen Teater Dakh som turnerar runt i Europa har skapat en nattlig sjutimmarsföreställning som de kallar "Bomb Shelter Night". Publiken bjuds in för att kanske få uppleva någonting av det som ukrainarna lever med i sin vardag. De senaste veckorna har vi sett allt fler bilder på människor i Ukraina som återigen tvingas gömma sig i skyddsrum och tunnelbanestationer när Ryssland trappar upp raket- och drönarattackerna. Reporter Fredrik Wadström åkte till Oslo för att uppleva "Bomb Shelter Night".
ESSÄ: VILKEN SKÄRVA BLIR BERÄTTELSEN OM DITT LIV?I dagens OBS-essä fortsätter temat fragment. Författaren och kritikern Boel Gerell funderar i den här essän från 2021 på vad som blir summan av ett liv – i ljuset av litteratur som ger röst åt levande och döda.
Programledare: Lisa Wall
Producent: Felicia Frithiof
Reporter: Jesper Cederstrand -
Den så kallade gigekonomin har fått en enorm påverkan på arbetsmarknaden. Kritikerna framhäver otryggheten, förespråkarna talar om friheten. Författaren Boel Gerell funderar över det fria arbetet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Två ansikten bredvid varandra, samma man på båda bilderna och ändå inte. Det är nåt med ögonen som skiljer. Till vänster ett ljus och en styrka, som hos någon som bär på en förväntan. I mungiporna leker ett leende – men på bilden till höger är ljuset släckt och munnen stumt sluten.
Det är fredag kväll. Och det är måndag morgon.
I konstnären Carin Carlssons fotografiska projekt ”Check out – check in” från år 2000 har hon posterat sig vid stämpelklockan i en fabrik i Malmö och fotograferat arbetarna på väg ut från arbetsplatsen efter veckans slut. Och på väg in igen till en ny vecka. I bilderna vill hon inte bara fånga ögonblicken utan också glappet mellan dem: den lediga helgen och friheten.
Många år har gått sedan Carin Carlsson fotograferade männen i fabriken och allt färre sådana arbetsplatser finns kvar. Fasta tider och lediga helger är inte längre en självklarhet och vi drar inte ett gemensamt nationellt andetag av lättnad varje fredag klockan fem. I fabrikerna går maskinerna på högvarv dygnet om och produktionen maximeras genom säsongsanställningar och så kallade fria arbetstider.
Och fri är ju ett ord som låter bra. Fri som i den lediga helgen när allt kan hända. Fri som i möjligheten att välja själv och fri som i friställd när du inte behöver arbeta alls. När den lediga helgen blir en ledig arbetsvecka och måndag morgon och fredag kväll flyter samman i ett enda tillstånd av valfrihet. Att stiga upp ur sängen eller att ligga kvar, att slå på teven eller låta den vara stängd. Att sätta ett pris på sig själv och hålla fast vid det. Eller ta de erbjudanden som ges, till det pris man får.
I frihetens tid är vi inte längre anställda utan uppdragstagare eller som det heter i den brittiske regissören Ken Loachs film ”Sorry we missed you” från 2019:
–You don’t work for us, you work with us.
För att rädda familjens ekonomi tar Ricky jobb för en budfirma, men innan han kan börja arbeta måste han köpa en skåpbil på avbetalning. Villkoren är stenhårda och körschemat orimligt, med höga böter för varje missad leverans. Ändå är Ricky till en början stolt och hoppfull. Efter år som anställd är han äntligen sin egen chef eller som det heter på det nya språket: the master of his own destiny.
Låt oss för ett ögonblick dröja där, i tillförsikten han känner när han antagit erbjudandet. För att fullt ut förstå gigekonomins lockelse behöver vi se tillbaka på ansiktena vid stämpelklockan i Malmö den där tidiga måndagsmorgonen i början av 2000-talet. Se resignationen i blickarna när en ny vecka tar sin början med samma arbetsuppgifter som den förra. Tryggt kanske, men också förutsägbart. Och i förutsägbarheten ryms ledan som om den växer sig tillräckligt stark kan få oss att ge upp allt, även det som i grunden är bra för oss. För drömmen om något annat och större. Ett liv larger than life där så mycket mer är möjligt och där vi fullt ut kan bli oss själva.
I takt med att fackföreningsrörelsen fick igenom många av sina krav under 1900-talet och allt fler kunde räkna med fasta arbetstider, sjukförsäkring och semester färgades kampen som tidigare varit intensivt röd – med fladdrande fanor och medryckande paroller – istället kommunalgrå. Villkoren som tidigare generationer kämpat och riskerat livet för blev snabbt vardagsmat och stoltheten över den så kallade välfärden och Folkhemmet byttes mot ett grumligt självförakt över den egna präktigheten. Den fastanställde arbetaren blev en knegare och egna hems-drömmen förvandlades till en patetisk kliché symboliserad av de tre v-na: villa, Volvo, vovve.
Trygghet som resignation och nederlag alltså, när lika villkor blev till en likformighet lika fyrkantig och symmetrisk som planskissen över ett bostadsområde i miljonprogrammet. I de lagom stora rutorna stuvades Medelsvensson in i det som på nittiotalet och genom författaren Jonas Gardells försorg kom att kallas Mellanmjölkens land. Schabloner och klyschor alltsammans förstås och samtidigt ryms i själva språket början på förändringen. Genom ord och uttryck definieras världen och perspektiv som tidigare tyckts självklara ruckas och förflyttas och drar på köpet med sig allt; våra värderingar och ideal. Våra mål och våra drömmar.
Som barn tillbringade jag mycket tid hos min mormor, som hade för vana att stänga av teven så snart Olof Palmes ansikte framträdde på skärmen, vilket var ganska ofta i sjuttio- och det tidiga åttiotalets Sverige. Åtgärden skedde okommenterat, som en självklarhet, en hand på fjärrkontrollen och ett plopp i rutan när bilden på Palme försvann. För min mormor var socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen lika med makten, sosseeliten och fackpamparna, fulla av vackra ord men korrupta och falska under ytan. Misstron var på inget vis unik, Palme var ifrågasatt även i de egna leden och hatad i många kretsar just som symbol för den till synes orubbliga makten, betongsossarna och förbuds-Sverige.
Det sägs att vårt land förändrades när Palme mördades. Att något mer än en stor statsman gick ur tiden den där natten i februari 1986, men frågan är om inte skiftet skedde långt tidigare. För barnen som växte upp i miljonprogrammets fyrkanter var föräldragenerationens kneg med 40-timmarsvecka och lagstadgad semester ingenting att sträva efter. Lika lite som ”hel och ren” längre var målbilden för den personliga klädstilen. Hellre revs de hela kläderna i stycken och sattes samman igen med säkerhetsnålar och i subkulturer som punken odlades revolten mot snart nog allting och särskilt då mot samhällets auktoriteter och förmodade krav på att inordna sig i ledet vid stämpelklockan.
Med paroller som fuck the system, anarchy is order, government is chaos fladdrade fanorna igen i en ny protest mot den rådande ordningen. Och även om somliga påstår att punken är död lever drömmen om det fria livet. Som en glimt i fabriksarbetarnas ögon en fredagskväll i det tidiga 2000-talet, med helgens andrum inom räckhåll.
Och ett par decennier senare, som det välsmorda lingot hos gigekonomins företrädare när krav på ständig tillgänglighet blir till flexibilitet, dåligt betalda engångsjobb till variation, total brist på trygghet till utmaningar och kreativitet. Positivt laddade termer som för tanken till en stimulerande fritidsaktivitet hellre än ett dagligt förvärvsarbete. Och det var väl frihet vi ville ha?
–This decides who lives and who dies, säger uppdragsgivaren på budfirman i Ken Loachs film och pekar på smartphonens app. Klarar Ricky inte appens krav är han ute ur leken. Game over, vinna eller försvinna. I frihetens tid har makten inte ens ett mänskligt ansikte som vi kan revoltera mot och det finns ingen att skylla på om vi misslyckas. När var och en är sin egen chef får vi själva bära våra brustna drömmar.
Boel Gerell, författare
-
I fyra delar berättar SVT nu historien om den svenska hiphopens pionjärer. Vi får följa genrens utveckling under 25 år, från det ganska blygsamma intåget i början av 80-talet fram till mitten av 00-talet med utsålda arenor och en dominans inom populärmusiken.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Vad är det för berättelse och vad kan den säga om Sverige? Skribenten Nathan Hamelberg och redaktionens kritiker Anna Rosenström har sett serien.
MUSÉERNA POST PANDEMIRESTRIKTIONERNA – TEKNISKA SATSAR PÅ KVÄLLSÖPPET
Hur har kulturens institutioner påverkats av pandemin? Efter att restriktionerna lyfts har Tekniska museet i Stockholm satsat på kvällsöppet, till klockan 22 varje kväll för att kunna hantera det stora trycket av besökare. Hur har muséet förändrats under de senaste 18 månaderna? Vår reporter besöker Tekniska.TEATER: LARS NORÉN KOMMER TILLBAKA TILL GENOMBROTTETS FAMILJEDRAMA
I lördags var det premiär för en av Lars Noréns sista pjäser "Son, Fader, Moder" på Intiman i Malmö, på dagen 39 år efter premiären för dramatikerns genombrott "Natten är dagens mor" på samma scen. Och det finns en stark koppling mellan de båda pjäserna. Kritiker Kristina Lindquist har sett.RECENSION: OFÖRGLÖMLIGA BÖCKER OM SKRIVANDE
Feministen, filosofen och författaren Hélène Cixious har i decennier präglat den intellektuella debatten i Frankrike, och även hennes skönlitterära produktion är prisbelönt. Hon är född i Algeriet 1937 av judiska föräldrar och de två böcker som nu kommer på svenska uppehåller sig både vid mammans erfarenheter av nazismen i Tyskland i "Från Osnabrücks station till Jerusalem" och den egna barndomens Alger i "Den vilda kvinnans dagdrömmerier". Katarina Wikars har läst båda.ESSÄ: VAD SÄGER DITT UTSEENDE OM DINA INRE EGENSKAPER?
Hur fria har vi egentligen lyckats göra oss från föreställningen om att utsidan avslöjar karaktären? Det frågar sig författaren Boel Gerell i dagens essä.Programledare: Saman Bakhtiari
Producent: Eskil Krogh Larsson -
Vad säger ditt utseende om dina inre egenskaper? Ingenting, är kanske det självklara svaret idag. Men för hundra år sedan konstruerades både vetenskaper och kameror på premissen att utsidan skvallrar om karaktären. Och hur fria är vi egentligen från den föreställningen idag? Det frågar sig författaren Boel Gerell i denna essä.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
– Men kolla, säger min vän och håller fram mobilen så att jag ska se ordentligt. Kolla på hans ögon, kolla blicken. Vad tycker du? Är den inte lite… konstig?
Mannen i mobilens Tinder-app står lutad mot en dörrkarm i något som skulle kunna vara ett badrum. Av armens vinkel att döma har han tagit bilden själv. Det är en selfie.
– Alltså jag vet inte, fortsätter min vän. Först tyckte jag att han var helt okej, men nu… vad tycker du? Det är nåt med munnen också. Nåt… spänt.
Och jag kollar, böjer mig närmare och zoomar med pekfingret och tummen in i ansiktet tills bara flimrande pixlar återstår.
– Du, jag vet faktiskt inte. Han ser väl bra ut?
Min vän drar åt sig mobilen och stirrar på skärmen under bister tystnad.
– Du tror inte att han är nån… yxmördare då?
– Nä då. Varför skulle han vara det?
Själv undrar jag snarare över varför mannen iscensatt sig själv i det skarpa och ganska missklädsamma ljuset i badrummet, men det säger jag inte. Hur skulle jag själv framstå på en dejtingsajt som Tinder eller Happy Pancake med bara ett par vinklar till mitt förfogande? Hur skulle mitt ansikte se ut uppförstorat till makroformat mellan tummen och pekfingret på ett cafébord mellan två vänner? Och vad säger egentligen en blick, en mun eller ett utseende överhuvudtaget om personligheten och egenskaperna hos en människa?
1921 togs initiativet till ett särskilt rasbiologiskt institut i Uppsala, som skulle undersöka just detta. Under ledning av rasbiologen Herman Lundborg mättes och dokumenterades utseendet hos 100 000 svenskar för att hitta de specifika fysiska dragen som förenade dem som ägnade sig åt ”alkoholism, brottslighet, sinnessjukdom och vanart” som det hette den gången. Inte bara blicken och munnen utan också käkbenets form, längden på skallen och avståndet mellan ögonen sas ha betydelse för människors benägenhet att bete sig illa. Genom att särskilja de oönskade individerna skulle man kunna begränsa deras möjligheter att skaffa barn och på sikt göra sig av med alla dåliga människor. En människosyn som låg i tiden och som skulle få fasansfulla följder i 30- och 40-talets Europa. Och som långt efter andra världskrigets slut fick konsekvenser också i folkhemmets Sverige, där delar av befolkningen med den socialdemokratiska ledningens goda minne tvångssteriliserades för att inte föra sina så kallat ”undermåliga” gener vidare.
Bakom tanken om det speciella ”förbrytarutseendet” och idén att somliga människor föds som brottslingar stod italienaren Cesare Lombroso som mot slutet av 1800-talet lanserade idén om att grovt kriminella i högre utsträckning än andra människor liknade apor. De hade sluttande panna, kraftigt käkparti, höga kindben och långa aplika armar. Fallenheten för att begå brott satt alltså i generna och var medfödd och kunde därför inte ”botas” vare sig genom straff eller vård. Enda sättet att komma till rätta med brottsligheten var att utrota brottslingarna. Samtidigt gavs likheter mellan förbrytarna och de så kallade genierna, som också tillhörde undantagen och som i sin genialitet ansågs balansera på gränsen mellan briljans och galenskap. Båda grupperna hade enligt Lombrosos studier ovanligt stora hjärnor.
Lombrosos idéer ansågs under sin tid nydanande och progressiva och inspirerade bland annat svenska författare som Selma Lagerlöf och August Strindberg. Strindberg odlade dessutom aktivt bilden av sig själv som ett motsägelsefullt och oberäkneligt geni, på en gång en övermänniska och en uppkomling, psykiskt labil och farlig för sina motståndare.
Liksom Lombroso var Strindberg i hög grad upptagen av relationen mellan människors utseenden och deras inre egenskaper. I sina experiment använde han sig av den då nya och spirande fotokonsten som han ansåg hade kapacitet att utöver den rena dokumentationen upprätta en metafysisk kontakt med objektet. Tillsammans med fotografen Herman Anderson konstruerade han 1906 en kamera som han kallade Wunderkamera. Det stora formatet och avsaknaden av en optisk lins gjorde det möjligt för honom att ta bilder av ansikten i naturlig storlek och han föreställde sig att han i dem fångade inte bara motivets utseende utan också personens själ i något han kallade ”psykologiska porträtt”.
I dag går det inte längre an att hävda att en människas fysik är avgörande för hennes inre kvalitéer
I den fotografiska bilden levde en dimension av människan kvar och enligt Strindberg kunde fortsatta telepatiska samtal föras, djupare och sannare än de som tagit plats i verkliga livet. På uppdrag av Strindberg hade Herman Anderson några år tidigare tagit ett fotografi i helfigur av författarens unga hustru Harriet Bosse. Också detta porträtt var i naturlig storlek och efter skilsmässan hade Strindberg bilden uppsatt bakom ett draperi i sin lägenhet. Exfrun hade kanske flytt sin kos och till råga på allt gift om sig med en annan, men fanns ändå i någon mening kvar hos Strindberg. Via telepatisk kontakt fortsatte deras turbulenta kärleksaffär, noga dokumenterad i författarens ”Ockulta dagboken”.
I dag går det inte längre an att hävda att en människas fysik är avgörande för hennes inre kvalitéer. På papperet finns det ingenting som ett ”förbrytarutseende” eller en ”undfallande haka” som tyder på svag karaktär eller en ”hög panna” som signalerar ett utvecklat intellekt. Att mäta människors skallar ses som barbariskt och primitivt och vem behöver telepatiska kontakter med fotografier när vi med en enkel knapptryckning kan förmedla allsköns emojis och andra oumbärliga budskap till vem vi vill i smartphonens kontaktlista. Vi säger oss själva att vi inte dömer människor efter deras yttre, men i praktiken är vi mer än någonsin beroende av hur andra uppfattar våra ansikten.
Och vi säger inte ”undermålig” längre, men underkännandet ges ändå.
Med ansiktets hjälp söker vi allt från bostad till arbete som livspartner. Med våra ansikten håller vi kontakten med vänner och bekanta och upprätthåller efter bästa förmåga illusionen om att vi lever goda liv, att vi är hälsosamma, framgångsrika och lyckliga. Även om vi inte vill erkänna det, är vi alla medvetna om de små detaljerna och dragen som i ett enda ögonkast kategoriserar människor vi möter efter klass och kompatibilitet med oss själva och vårt sammanhang. Numera handlar det inte så mycket om skallens form och käkens bredd som tandstatus, allmänt slitage, hållning och så förstås blicken.
Förvissningen den andra utstrålar, om sin egen duglighet och självklarheten i att höra till. Och vi säger inte ”undermålig” längre, men underkännandet ges ändå. I lägenheten som går till en annan, i ansökningar om jobb som aldrig leder till en intervju. I pekfingret som svajpar vänster för att det är något i mungipan som stör.
– Ser han inte liksom… skev ut?
Min vän betraktar Tindermannen som om hon liksom Strindberg förväntar sig att bilden ska ge henne ett svar.
– Du får väl skriva till honom och se hur han är.
– Nej, det behövs inte. Han går bort, tyvärr.
Och det gör han verkligen, glider ut över mobilens rand med sitt sneda leende i badrumslampans sken. Bara för omedelbart ersättas av en ny man, med ett nytt ansikte, med nya ögon och en ny mun.
Boel Gerell
