Malin Krutmeijer Podcasts

  • Naila Saleem, Sveriges Radios Sydasienkorrespondent, har flera gånger rest i och rapporterat från konflikternas Afghanistan. Nu har hon läst en annan resenär i området, den norska författaren Åsne Seierstad, och hennes sätt att skildra människor där inifrån.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    INTERVJU MED SIGRID SANDSTRÖM OM LANDSKAP, YTOR OCH DJUP

    Konstnären Sigrid Sandström ställer ut väldiga abstrakta målningar - ett slags kapslar som, likt naturen, lagrar olika tidsplan. Vi besöker utställningen "Under Tiden" på konsthallen Vandalorum i Värnamo - och samtalar med konstnären om hur hon arbetar och varför.

    Sigrid Sandström är idag professor i måleri på Bildkonstakademien i Helsingfors. Hon har hela sitt yrkesverksamma liv växlat mellan att undervisa och arbeta i sin egen ateljé. I runt tjugo år bodde hon i USA: Först som elev på amerikanska konstskolor, Cooper Union i New York och prestigefyllda Yale. Sedan blev hon kvar. Hon återvände till Sverige 2010 som professor på Konsthögskolan i Stockholm.

    - Om jag inte blivit konstnär, hade jag velat bli geolog eller glaciolog, säger hon i inslaget.

    EN TEATERFÖRESTÄLLNING SOM VARKEN SKÅDESPELARE ELLER PUBLIK VET ETT DYFT OM

    Riksteatern ger just nu en pjäs som bygger på ett hemligt manus. En skådespelare, olika för varje gång på mängder av större och mindre orter över hela landet, öppnar en kartong och börjar sedan spela det i stunden.
    Vår reporter Maria Askefjord Sundeby har sett pjäsen som hon inte får berätta om. Och träffat den iranske manusförfattaren Nassim Soleimanpour - liksom Eva Röse, skådespelaren som ställdes inför den här utmaningen på pressvisningen. Och som inte heller kan säga något om vad hon ska spela, eller har spelat.

    ESSÄ: OM TONÅRINGEN SOM DJURART

    Att bli vuxen är inte lätt. Det handlar i de flesta fall om att testa gränser, att pendla mellan ansvar och frihet och utforska världen i grupp. Något som de flesta människor går igenom helt enkelt. Men inte bara människor. För det verkar vara ett beteende som finns överallt i djurriket, menar kulturjournalisten Malin Krutmeijer i denna essä som sändes första gången 2020.

    KRÖNIKA: OM DEN VISUELLA KRAFTEN I PROTESTERNA MOT ERDOGANS TURKIET

    Avslutningsvis funderar Cecilia Blomberg, konstkritiker på Sveriges Radio i snart 30 år, över genomslaget för den hängande dockan och andra kontroversiella manifestationer genom åren.

    Programledare: Cecilia Blomberg
    Producent: Mattias Berg

  • Att vara tonåring handlar inte sällan om att pröva gränser och pendla mellan myndigt och barnsligt beteende, med jämnåriga. Malin Krutmeijer ser hur människor och andra djur förenas i vuxenblivandet.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 19 februari 2020.

    På en tågresa hem från Tyskland slog sig en grupp ungdomar ner i fyrsätet bredvid mitt. De var tre tjejer och en kille, gissningsvis 18-19 år gamla. De kastade sig över ett paket chokladkex som hungriga vargar. Deras intensiva samtal varvade snabbt upp till tordönsnivå, avbrutet endast av våldsamma fnissattacker. En tjej löste upp sin hästsvans och slängde sin praktfulla hårman rätt över mittgången så att den, utan att hon märkte det, nuddade smörgåsen som jag med vuxen diskretion satt och mumsade på.

    Folk omkring började utbyta blickar och smacka ogillande med tungan.

    Sedan fick en annan av flickorna telefon, och då gav hon plötsligt direktiv i luren på ett oerhört professionellt sätt. Det lät som att det var någon från jobbet som ringde, och betraktade henne som en auktoritet. Efter telefonsamtalet började hon, skrikande och skrattande, skojbrottas med killen som satt bredvid henne.

    De var med andra ord fyra helt normala ungdomar i fasen mellan pubertet och vuxen. Inte bara det: om vi ska tro evolutionsbiologen Barbara Natterson-Horowitz och vetenskapsjournalisten Kathryn Bowers så var de väldigt lika de flesta djur i samma livsfas. Alltifrån pingviner till knölvalar, apor och människor går igenom denna mognadsperiod, då de framstår som ömsom yviga och våghalsiga, ömsom vuxna och balanserade, och väldigt orienterade mot andra jämnåriga.

    I sin bok ”Wildhood: an epic journey from adolescence to adulthood in humans and other animals” driver författarna tesen att ungdomstiden är artöverskridande och universell. Adolescensen definierar de som den sociala och mentala mognadsprocess som fortsätter i flera år efter puberteten. Boken dignar av exempel från djurriket, alla baserade på forskningsstudier. Författarnas jämförande infallsvinkel är inspirerad av antropologen Margaret Mead, särskilt hennes klassiker ”Coming of age in Samoa” från 1928.

    Men Natterson-Horowitz och Bowers tar alltså det komparativa perspektivet vidare, och inkluderar djurens värld. Det är smått revolutionerande, men mot fonden av annan forskning om djurs kommunikation, känsloliv och intellektuella förmågor så är det kanske inte så anmärkningsvärt ändå. De senaste årens populärvetenskapliga litteratur berättar saker som att grisar kan reflektera över sin individuella existens, och att bläckfiskar pratar med varandra genom komplicerade färgsignaler. Så varför skulle deras ungdom inte kunna dela många grundläggande drag med vår?

    Författarna identifierar fyra centrala färdigheter som ungdomar av alla arter behöver tillskansa sig. De måste hålla sig i säkerhet, kunna navigera i sociala hierarkier, lära sig att uttrycka sin sexualitet och förstå sexuella signaler, och klara av att lämna boet och försörja sig själv.

    För att träna på allt detta ger de sig ut på äventyr, helst ihop med andra i samma ålder. Och man kan säga att det var just dessa saker som ungdomarna bredvid mig på tåget höll på med.

    De var tyskar på väg till Danmark – ett litet äventyr en bit hemifrån. De reste i grupp, och var därför mycket tryggare än om de hade gett sig iväg var för sig. Om någon hotade dem skulle de till exempel kunna göra som unga laxar: vända sig om i en koordinerad formation och skrämma bort angriparen.

    Tjejen som fick telefon från jobbet försörjde kanske redan sig själv. Hon framstod också som en oomstridd ledargestalt i gruppen. Det var hon som pratade med tågkonduktören, och det var hon som tog initiativ till kortspel och chokladkexätande.

    Det var dessutom hon som skojbrottades med gruppens kille – och finns det något mer klassiskt beteende bland halvstora däggdjursvalpar än skojbrottning? Min egen hund strålade av lycka när han i ettårsåldern umgicks med en lika muskulös och brottningssugen tik i samma ålder. Så tränar, enligt ”Wildhood”, unga djur inför strid men också konflikthantering. De skapar starka band med varandra när de brottas. Man skulle kunna lägga till att det ibland också kan vara ett sätt att aningen klumpigt signalera sexuellt intresse.

    En annan sak som unga gör är något som Natterson-Horowitz och Bowers kallar ”predator inspection”, att undersöka rovdjur eller mer generellt faror. När fladdermöss i den här åldern hör ett varningsrop från en vuxen artfrände kan de reagera med att flyga rakt mot faran. De vill se vad det är.

    Själv tänker jag osökt på hur jag och mina kompisar i början av 80-talet ringde den så kallade ”Heta linjen”. Det var ett primitivt förstadium till sociala medier, där alla som ringde kunde prata samtidigt med varandra i telefon. Givetvis kryllade där av snuskiga gubbar, tyvärr just en typ av fara som flickor i tonåren behöver lära sig att identifiera. Vi inspekterade så att säga rovdjuren tillsammans, på avstånd och i trygg gemenskap.

    Den här tendensen att söka upp faror oroar vuxenvärlden, åtminstone den mänskliga. De vuxna kungspingviner som skildras i ”Wildhood” tittar däremot inte ens när deras avkomma kastar sig i havet som är fullt av pingvinätande sjöleoparder.

    Men den mänskliga adolescensen har traditionellt varit kringgärdad av kontrollinstanser. Det kan handla om alltifrån passageriter där ungdomarna möter olika utmaningar under kontrollerade former, till att tvinga väldigt unga flickor in i äktenskap.

    I samtida, uttalat moderna samhällen är balansgången delikat på ett annat sätt. Det finns en förväntan på ungdomar att de ska vara kreativa och rebelliska, men de får ju å andra sidan helst inte göra revolution eller bli helt depraverade.

    Minns utbrotten av så kallad moralpanik över dansbanorna, videovåldet, hårdrocken och dataspelen. Plötsligt känner sig vuxenvärlden alltför främmande för ungdomskulturen och drabbas av panik – i regel förgäves.

    Natterson-Horowitz och Bowers är för sin del mest oroade över internet och sociala medier. Där pågår, menar de, dag och natt en stenhård statuskamp bland unga, som de aldrig får vila ifrån. I djurens värld varierar det mellan arterna hur hierarkisk deras sociala värld är, men alla behöver lära sig hur man navigerar bland rangordningar och statusmarkörer.

    Den mest fantastiska historien i boken är den om hyenavalpen Shrinks klassresa. Hyenor lever i starkt hierarkiska flockar, och Shrink föddes på botten. Hans mamma var mycket ranglåg, och till råga på allt hade han en dominant tvillingsyster. Faktum var att Shrink låg illa till för att dö av svält.

    Men när han hamnade i ett slags ungdomslya, där hyenaföräldrar placerar sina valpar när de nått en viss ålder, började han omedelbart ta initiativ till så kallade vänskapspromenader. Att gå på tur ihop är ett viktigt sätt för hyenor att skapa sociala band, och Shrink blev en uppskattad promenadpartner bland sina jämnåriga.

    Efter ett tag lyckades han dessutom övertala flockens obestridliga ledare, ”hyenadrottningen” kallas hon i boken, om att han också skulle få dia jämte hennes egen valp. Shrink fick nu näringsrik mat och många vänner. Han kom att leva ett bekvämt liv någonstans i mitten av flockens hierarki.

    Vad ska vi då dra för slutsatser av allt det här? Att social kompetens i vissa lägen kan rädda ens liv. Att bakom ungdomars påfrestande stökighet döljs en avancerad mognadsprocess. Och att snart sagt varje ny forskningsstudie om djurs beteenden och förmågor för dem närmare oss människor.

    Malin Krutmeijer, kulturjournalist

    Litteratur

    Barbara Natterson-Horowitz och Kathryn Bowers: Wildhood – an epic journey from adolescence to adulthood in humans and other animals. Förlag: Scribner.

  • En lättnadens suck hördes från den samlade kulturvärlden efter beskedet om att lyfta alla restriktioner. Men återöppningens glädje blandas med ett naggat förtroende för politiken.

    Beslutfattarna har under pandemin visat att de inte förstår kulturvärldens premisser, menar flera institutioner. Reportage av Morris Wikström.

    BERÄTTELSER OM KVINNLIGA PIONJÄRER SKRIVER OM MUSIKHISTORIEN 
    I två aktuella dokumentärer berättas om kvinnliga musikpionjärer i vitt skilda genrer: dels om den elektroniska musikens urmodrar i filmen "Sisters with transistors" och dels om ett amerikanskt popband som trotsade grabbväldet i "the Go-go's". Samtal med musikjournalisterna Helena Lopac och Viveca Bladh om hur berättelserna om pionjärer ständigt skriver om musikhistorien.

    SÅRIG DOKUMENTÄR OM VÄNSKAP NÄR NINA HOBERT DEBUTERAR MED "JULIA OCH JAG"
    I helgen är det biopremiär för dokumentären "Julia & jag" - en sårig dokumentär om vänskap, psykisk ohälsa och om att hitta rätt i den kaotiska tillvaro livet kan vara. P1 Kultur har träffat den debuterande långfilmsregissören Nina Hobert.

    ESSÄ: SKANDINAVIEN SETT GENOM KRIMINALLITTERATUREN 
    Vad kan vi lära oss om världen genom att läsa skönlitteratur? Svaret varierar kanske med utgångsläget – alltså med vad vi redan kan och vet. Malin Krutmeijer ser de skandinaviska länderna genom ett par amerikanska glasögon, placerade ovanpå en trave med kriminalromaner, i denna essä.

    Programledare: Saman Bakhtiari
    Producent: Eskil Krogh Larsson

  • Vad kan vi lära oss om världen genom att läsa skönlitteratur? Malin Krutmeijer betraktar de skandinaviska länderna genom ett par amerikanska glasögon, placerade ovanpå en trave med kriminalromaner.

    Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

    ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

    När den amerikanska litteraturvetaren Wendy Lesser läste sin första Sjöwall-Wahlöö-deckare förändrade det hennes syn på hela genren. Hon kände att hon verkligen hade genomlevt något tillsammans med Martin Beck, Lennart Kollberg och de andra figurerna. Det här var mycket mer än en brottsgåta som skulle lösas.

    Det var på 1980-talet och Wendy Lesser blev besatt, inte bara av Sjöwall-Wahlöö. I över 40 år har hon slukat skandinavisk kriminallitteratur, periodvis 4-5 böcker i veckan. Hon tyckte att hon lärde känna de skandinaviska samhällena, och för ett par år sedan bestämde hon sig för att resa hit.

    Resan till Sverige, Norge och Danmark är utgångspunkten för hennes bok "Scandinavian noir. In pursuit of a mystery". Lessers tanke är att utsätta sina föreställningar om Skandinavien för verkligheten. Det är en rätt komplicerad idé, inte minst om man tänker på vad som kännetecknar de skandinaviska romaner som hon fått sin bild ifrån.

    Inflytandet från Sjöwall-Wahlöö är fortfarande starkt, fast det gått över 50 år sedan deras första bok kom ut. De använde ju deckargenren för att skriva politiska romaner, och många av de mest framgångsrika författarna efter dem förvaltar det samhällsmedvetna arvet.

    Det är alltså inte realism.

    Kjell Eriksson, Leif GW Persson, Henning Mankell, Stieg Larsson och Jens Lapidus är några självklara namn i sammanhanget, men också exempelvis Tove Alsterdal som skrivit spänningsromaner om de som försvann i militärjuntans Argentina på 70-talet, och om Sudettyskarna under Andra världskriget.

    Sjöwall-Wahlöö var i sin tur inspirerade av amerikansk noir-litteratur, och den influensen har stärkts i skandinaviska deckare. Man kan också se vad jag tolkar som ett visst inflytande från superhjältegenren, med omnipotenta ärkeskurkar, overkligt stryktåliga hjältar och datasnillen och hackare i ett slags trollkarlsroller.

    Det här draget är tydligt i Stieg Larssons och David Lagercrantz Millennium-serie, och i Lars Keplers romaner om poliskommissarien Joona Linna, men det spökar i varierande grad i en hel del skandinavisk kriminallitteratur.
    Det är alltså inte realism. Det går förstås att söka samband med olika aspekter ur den sociala och kulturella värld som författarna lever och skriver i ändå. Däremot är det orimligt att förvänta sig några konturskarpa spegelbilder mellan litteratur och verklighet. Nu utgår Wendy Lesser väldigt mycket från Sjöwall-Wahlöö, vars böcker är mer realistiska, men det var ändå skönlitteratur de skrev. Dessutom kom deras sista bok ut 1975. Det har hänt en del sedan dess.

    Lesser hade kunnat öppna för en spännande analys av hur berättelsers verklighet och det vi själva upplevt i den fysiska världen samverkar när vi tolkar vår omvärld, men hon är ganska handfast. Hon berättar hur hon läst och förstått skandinaviska deckare, och hur hon uppfattar de skandinaviska städer hon besöker. Att hon i förbifarten döper en polis fru till Gunnar, och konsekvent kallar Helsingborg för Helsingbörg ger en extra komisk krydda.

    Lessers intryck är att feminismen inte haft mycket inflytande i skandinaviska samhällen.

    När hon ska definiera viktiga drag i skandinaviska kriminalromaner klarar hon inte riktigt att generalisera – utan landar i hela 25 teman.
    Först kommer förstås alkohol. Lesser noterar att en del mordutredare mer eller mindre är alkoholister, som stordrinkaren Harry Hole i norrmannen Jo Nesbøs bokserie. Sjöwall-Wahlöös Martin Beck är mer måttfull, men tar ändå regelbundna turer till "the state liquor store", som Lesser tycker är oerhört exotisk.

    Det är överhuvudtaget tydligt att hon vet väldigt lite om det verkliga Skandinavien, men det hindrar inte att hon frejdigt tycker till om det mesta. Även om boken är lite ytlig, så är utifrånperspektivet fascinerande.
    Wendy Lesser noterar till exempel en stark fixering vid hem och inredning hos nästan alla skandinaviska författare. De stilbildande Sjöwall-Wahlöö beskriver i detalj hur det ser ut hemma hos brottsoffer, förövare och poliser. Lesser finner detta spännande men förvirrande. Det tar ett tag innan hon förstår att det är ett sätt att skildra personernas sociala, kulturella och ekonomiska förutsättningar, men hon kan ju inte koderna. Mest är hon besviken över att ingenstans i romanernas värld få möta den sparsmakade, stilrena design som hon förknippar med Skandinavien.

    Hon är också fascinerad av hur viktiga romanfigurernas hem är för dem. Hemmet är verkligen deras borg, och alla besökare tar respektfullt av sig skorna. Då bor romanfigurerna ändå oftast i lägenhet, vilket Lesser tycker är konstigt. Att inte äga ett eget hus är uppenbarligen ett fattigdomstecken för amerikanen. Hon verkar aldrig ha hört talas om det vi européer brukar referera till som "den borgerliga våningen", eller patriciervåningen.

    Riktigt intressant, och lite förvånande, är hur många tecken på misogyni hon hittar i romanerna. I den danska, svenska och norska kriminallitteraturen finns än idag väldigt få kvinnliga kommissarier och huvudpersoner. Däremot kryllar det av sexrelaterade brott mot kvinnor, och hos Sjöwall-Wahlöö pratas det ständigt om "nymfomaner". Lessers intryck är att feminismen inte haft mycket inflytande i skandinaviska samhällen. Nåja.

    Vad gnällde Sjöwall-Wahlöö om egentligen?

    Men Stieg Larssons Lisbeth Salander då? Hon representerar en "billig feminism", tycker Lesser, och där känner jag att hon gravt har missförstått sammanhanget och gjort en dålig läsning. Ser hon inte att Lisbeth Salander inte är skriven som en realistisk figur, utan som en anarkafeministisk superhjälte?

    Efter ungefär halva boken reser Lesser äntligen till Skandinavien, för att konfrontera intrycken från romanerna med verkligheten. Hon hyr en lägenhet i Stockholm och promenerar stjärnögd genom den svenska huvudstaden. Allt är vackert, rent, snyggt och underbart. Entusiasmen kulminerar när hon tittar på midsommarfirandet på Skansen, där hon faller i gråt av rörelse.

    Vad gnällde Sjöwall-Wahlöö om egentligen? För att få initierad bild av de skandinaviska samhällenas problem, har Lesser beslutat sig för att intervjua poliser. I Stockholm når hon först inte längre än till en arrogant pressavdelning. I Köpenhamn däremot får hon träffa ingen mindre än Jens Møller Jensen, som var ansvarig för utredningen av mordet på Kim Wall. Han tar omedelbart ur henne uppfattningen att det begås mord på löpande band i de skandinaviska storstäderna.

    Äntligen hör Stockholmspolisen av sig.

    Sedan blir Lesser varse den danska så kallade ghettolagstiftningen och debatten om invandrare, muslimer och integration. Hon blir uppriktigt chockerad. Upprörd drar hon slutsatsen att det i Danmark saknas kunskap om vad sådant ledde till i Tyskland på 30- och 40-talet.

    Lesser reser vidare till Ystad, där hon äcklas av turistindustrin kring Kurt Wallander. Oslo i sin tur tycker hon är litet och folktomt.
    Något stukad återvänder hon till Stockholm. Och äntligen hör Stockholmspolisen av sig.

    Lesser träffar Bengt, utredare på grova brott sedan nästan 40 år. Grånad, opretentiös, sensitiv och skärpt berättar han för henne om Sverige, svenskarna, brotten och mordet på Olof Palme. Han är en sann humanist. En "mensch" kallar Lesser honom. Här är han ju, känner hon, hennes älskade kommissarie Martin Beck, livs levande.

    Malin Krutmeijer

  • Vad betyder husdjuren för oss? Programledarna Sophia Bergman och Sebastian Pawlowski äter frukost och pratar med gäster. Anna Bergholtz är blind och har med hjälp av sin ledarhund fått större frihet. Malin Krutmeijer har en stor boxer. Hon tänker att man kan utvecklas som människa med hjälp av hunden. Anna Kuhmunen är same och renskötare i Jokkmokk. För henne är hunden en arbetskamrat, jaktkompis och sällskapsdjur. Samtal varvas med musik och poesi av Miffopoeten S.T.I.C.S.