Rosenbad Podcasts
-
Utropstecknet kan både signalera ilska och glädje. Kulturskribenten Kristina Lindquist berättar utifrån egna erfarenheter om hur det också kan representera något mycket större än så.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 14 maj 2019.
det väller liksom fram
en flod av grönska,
av blad barr
och fågelsång!
Se där en talande rad ur Eva-Stina Byggmästars diktsamling ”Barrskogarnas barn” från 2014. I Byggmästars skogar finns inga skuggor, bara en yster och naivistisk naturlyrik från första till sista sidan – och just det: en massa utropstecken. ”Får poesi verkligen se ut såhär? Så uppsluppen!” skrev Svenska dagbladets kritiker Therese Eriksson i sin recension. För utropstecknet är ganska sällsynt i den kulturella offentligheten, och något av ett svart får i skriftspråket överhuvudtaget. Ända sedan 1800-talet har det enligt språkforskaren Siv Strömquist varnats för detta stöddiga skiljetecken, som inte sällan beskrivs som skrikigt och vulgärt. Jag minns hur en bekant som arbetade med att besvara allmänhetens brev på Rosenbad fick instruktionen att ersätta det alldeles korrekta utropstecknet i hälsningsfraserna med ett komma – utropstecknet var helt enkelt för ”familjärt” för statsförvaltningen. Och i TT-språkets skrivregler konstateras bara helt kort att utropstecknet bör användas ”sparsamt”.
utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade.
För tio år sedan skrev den brittiska journalisten Stuart Jeffries i The Guardian om en renässans för utropstecknet i den digitala tidsålderns kommunikation, där detta skiljetecken kan innebära den stora skillnaden mellan det avmätta och det förtjusta. ”Vi ses på konferensen [utropstecken]” förmedlar något helt annat än ”Vi ses på konferensen [punkt]”. Forskning visar också att kvinnor använder utropstecken i högre utsträckning än män, vilket språkforskaren Carol Waseleski förklarar med att utropstecknet kan utstråla vänlighet – vilket alltså anses utmärkande för kvinnors sätt att kommunicera.
Men utropstecknets status som det mest förtalade bland skiljetecken rubbas nog inte så lätt. Det är en flåsig gaphals vi talar om – som gjord för det militära eller för samtidens råbarkade debatter i kommentarsfält och på Twitter. Jeffries tar i sin artikel upp kriminalförfattaren Elmore Leonard, som sagt att två eller tre utropstecken per hundratusen ord prosa möjligen kan passera, vilket innebär ungefär ett per medellång roman. Fantasyförfattaren Terry Pratchett låter en av sina romanfigurer säga att fler än ett i följd av detta skiljetecken är ett uttryck för en ”sjuk hjärna”, medan F. Scott Fitzgerald ansåg att den som överhuvudtaget använder det lika gärna kan skratta åt sina egna skämt. Herrarna har nog en poäng, och samtidigt kan utropstecknet som fenomen bevisligen ligga till grund både för litterär intrig och tidlös komedi.
I den klassiska komediserien ”Seinfeld” kraschar förhållandet mellan Elaine och hennes författarkille för att han inte använder utropstecken i ett nedskrivet telefonmeddelande om en nyfödd bebis i bekantskapskretsen. Hon tycker att han struntar i hennes vänner, han tycker att hon är lite väl slampig med sina skiljetecken. I ett avsnitt av Sex and the city förvandlas ett utlovat utropstecken till ett frågetecken på omslaget till New York Magazine, som pryds av en osmickrande bild av huvudpersonen Carrie. Tidningsrubriken ”Singel och fantastisk?” formulerat som en fråga snarare än med utropstecknets sköna självsäkerhet får Carrie att ifrågasätta hela sin sorglösa livsstil.
Utropstecknet är alltså ett tecken som både väcker och uttrycker känslor, och känslor får väl generellt sägas ha ganska låg status i vårt samhälle. Men kanske handlar frågan också om att utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. I en illustrativ passage i romanen ”Argonauterna” fastnar författaren Maggie Nelson vid de tomma hakparenteser som den inflytelserika författaren Anne Carson gett som skriftliga intervjusvar i en tidning – och som signalerar ett slags tyst och sofistikerad återhållsamhet. Nelson skriver: ”Åsynen av Carsons hakparenteser fick mig genast att skämmas för min tvångsmässiga drift att lägga korten mer bestämt på bordet. Men ju mer jag tänkte på hakparenteserna, desto mer störde de mig. De tycktes göra en fetisch av det osagda”. Utropstecknet lägger verkligen korten bestämt på bordet, och tvingar fram ställningstaganden i en tid när det värsta man kan vara är tvärsäker – alldeles oavsett vad man är tvärsäker på. På senare tid har så kallad samtalsaktivism blivit på modet, det vill säga tekniken att genom diskussion och möten försöka motverka polarisering i samhället. Här tycks förmågan att förflytta sig vara viktigare än att syna innehållet i de – inte sällan extrema – åsikter som genom denna typ av samtal erbjuds en plattform. Rörligheten i ståndpunkter blir närmast ett bevis för ett rörligt intellekt, och då finns inte plats för några rigida utropstecken.
All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.
Men låt oss återvända till känslorna. I den tidiga novellen ”Utropstecknet” skildrar Anton Tjechov en statstjänsteman som vid juletid konfronteras med att han under 40 yrkesår aldrig har använt ett utropstecken: ”Fördömt! När använder man egentligen utropstecken?” Den grammatiskt skolade hustrun får hjälpa till: Vid hälsningar och utrop och vid uttryck för jubel, indignation och ilska, upplyser hon. Den osalige tjänstemannen jagas av sina utropstecken, och ser hur människor omkring honom förvandlas till långa streck med en punkt under. För tänk om han på 40 år inte har upplevt en enda känsla som förtjänat ett utropstecken – vad säger det om hans liv?
Jag tror – eller rättare sagt: jag vet – att det också kan gå åt andra hållet, så att de starkaste av känslor kan kortsluta användningen av detta känslotecken. Den grönländska poeten Naja Marie Aidt beskriver i den prosalyriska romanen ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” om hur sorgen efter hennes vuxna son slog sönder all syntax och begriplighet i hennes formuleringar. ”inget språk möjligt språk dog med mitt barn”, skriver hon i en lång ordmassa helt utan skiljetecken. När mitt eget barn dog hände det något med mina utropstecken, och specifikt med dem. Utropstecknen försvann ur all skriven kommunikation, och har ännu inte återvänt. Det handlar inte bara om brist på glädje och entusiasm, utan om något som kanske står att finna i utropstecknets historiska rötter. I vår äldsta bevarade handledning i användandet av skiljetecken talas det om ”förundringstecken”, eller punctus admirativus. Utropstecknet hör i sitt ursprung alltså hemma inför skapelsens och varats mirakel. Och för den som sett all sådan skönhet i sin nyfödda sons knubbiga ansikte finns ingen förundran kvar på jorden, inte sedan han skickats iväg för gravsättning i en mönstrad pyjamas. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.
Annat är det i nattens ordlösa klagan, där utropstecknen kastas mot en tom himmel utan svar. Jag läser Jobs bok i Gamla testamentet, och dess berättelse om mannen som inte bara förlorar sina barn och allt han äger utan också drabbas av svåra sjukdomar. Här finns naturligt nog en hel del förtvivlade utropstecken: ”Ropa bara! Finns det någon som svarar?”, som det står i femte kapitlet. Och lite längre fram:
Om jag tänker: 'Det lättar när jag lagt mig,
sömnen skall lindra min sorg',
då skrämmer du mig med drömmar,
förfärar mig med syner,
så att jag hellre vill kvävas.
Hellre döden än denna plåga!
För utropstecknet må vara en flåsig gaphals som skrattar åt sina egna skämt i den politiska polariseringens tid. Men det kan också – både i sin närvaro och i sin frånvaro – bära på ett möjligt språk för det mänskliga livets yttersta gränser.
Kristina Lindquist, kulturskribent
Litteratur
Naja Marie Aidt: ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” (Wahlström & Widstrand, 2018)
Bibeln. Job 5:1, 7:13-15 (2000)
Eva-Stina Byggmästar: ”Barrskogarnas barn” (Wahlström & Widstrand, 2014)
Stuart Jeffries: ”The joy of exclamation marks!” (The Guardian, 29/4 2009)
Maggie Nelson: ”Argonauterna” (Modernista, 2016)
Siv Strömquist: ”Skiljeteckensboken” (Morfem, 2013)
Anton Tjechov: ”The exclamation mark” (Hesperus classics, 2008)
-
Vilket partis sympatisörer dricker mer whisky än genomsnittet av befolkningen? Och vad dricker centerpartisterna mindre av jämfört med andra? Om när politiska tal kräver stämningsmusik, om hur hoten och hatet påverkat Centerledaren Annie Lööfs privatliv och om varför summan för att renovera Rosenbad ökat med några miljoner.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I den här podden möter du David Druid och Katherine Zimmerman som tidigare var kolleger i Morgonpasset i P3. Talkshowen är deras återförening. I podden hör vi också Ekots politiska reporter Lova Olsson och satirikern Moa Wallin från P3 Klubben.
Producent: Sukran KavakDigitalredaktör: Anton Lundholm
Programmet spelades in 17 november 2022.
-
Vilket partis sympatisörer dricker mer whisky än genomsnittet av befolkningen? Och vad dricker centerpartisterna mindre av jämfört med andra? Om när politiska tal kräver stämningsmusik, om hur hoten och hatet påverkat Centerledaren Annie Lööfs privatliv och om varför summan för att renovera Rosenbad ökat med några miljoner. I den här podden möter du David Druid och Katherine Zimmerman som tidigare var kolleger i Morgonpasset i P3. Talkshowen är deras återförening. I podden hör vi också Ekots politiska reporter Lova Olsson och satirikern Moa Wallin från P3 Klubben. Producent: Sukran KavakDigitalredaktör: Anton LundholmProgrammet spelades in 17 november 2022.
-
Practical jokes och paniskt raderade sms - det är turbulenta tider på Rosenbad när en helt ny regering flyttar in. När alla ministrar och deras team är nya på jobbet måste de opolitiska tjänstepersonerna lära upp newbiesarna. Ulrica Schenström, fd statssekreterare (M) hos Fredrik Reinfeldt, och statsvetare Göran Sundström förklarar hur ett maktskifte går till och hur det märks i förvaltningen. De diskuterar också: Måste man säga upp sig som statligt anställd om man får lite dåliga vibbar av en ny regering? Hur mycket lojalitet krävs av en tjänsteperson? Programledare: Silvia Kakembo
-
Åsiktskorridoren av och med Ulrica Schenström, Lovisa Arvidsson, Ingvar Persson och Anders Lindberg
-
Högeroppositionen kämpar för att synas och höras. Kommer de hinna ikapp eller kommer kristiderna att skänka S regeringsmakten i höst?
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Kriser hjälper Socialdemokraterna i opinionenPandemin gav regeringen mycket utrymme i media och det syntes även i opinionsmätningarna. Nu tycks kriget i Ukraina ha samma effekt - till högeroppositionens stora förtret. Hur ska de göra för att nå ut?
Så påverkas svensk ekonomi av kriget i UkrainaSvensk ekonomi går under omständigheterna ganska bra, eller åtminstone helt okej. Vad beror det på? Och står vi inför en finansiell smocka längre fram? Geniet Kristian Åström reder ut.
Bonus: Techno signerat DPSDu läste rätt. Vi bjuder inte bara på politisk analys utan även pinfärsk politisk techno - snart på en svartklubb nära Rosenbad.
Medverkande: Fredrik Furtenbach, inrikespolitisk kommentator på Ekot, Elisabeth Marmorstein, inrikespolitisk kommentator på SVT och Kristian Åström, ekonomikommentator på Ekot.
Programledare: Parisa Höglund
Producent: Viktor Mattsson
Tekniker: Ludvig Widman
-
Eva Franchells bok "Väninnan", en inifrån-skildring av maktens korridorer på Rosenbad, kom 2009. Nu har "Väninnan" haft teaterpremiär. Jenny Teleman har sett den. och Eva Franchell är vår gäst.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
THE ALPINIST – BERGSKLÄTTRAREN SOM DANSAR PÅ BRANTA KLIPPVÄGGARMarc Andre Leclerc är unik. Han klättar för sin egen skull. Han söker inte andras bekräftelse. Och han klättrar där det egentligen är omöjligt att klättra, där ingen annan klättrar. Nu kommer en dokumentärfilm om honom, ”The Alpinist”, och vi har intervjuat regissören Peter Mortimer.
ÄR DET BRITTISKA KUNGAHUSET PÅ RIKTIGT?I bioaktuella filmen Spencer får prinsessan Diana kritik av sin make, prins Charles, för att hon inte underordnar sig, inser att hon måste vara två olika personer – en privat och en officiell, att hon måste göra saker som hon hatar för att monarkin och folkets kärlek bygger på hennes förmåga att låtsas. Så – vad är det brittiska kungadömet för typ av fiktion? Frågan går till Jenny Alexandersson, hovreporter på Aftonbladet.
MOLLY JOHNSONS KLASSIKER ”PANSARKRYSSAREN”Revolutionens stridsfartyg är på väg mot det lilla brukssamhället Grusviken - det är anslaget i boken ”Pansarkryssaren”. Molly Johnson från Hofors i Gästrikland var bara 24 år när hon 1955 debuterade med den modernistiska romanen. Idén till boken fick hon när hon cyklade hem från Folkets Hus i Hofors, efter att ha sett Einsensteins film ”Pansarkryssaren Potemkin”.
-
Vi kommenterar det faktum att regeringen har fallit.
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit leonobel.substack.com -
Det svåra hundranittioförsta avsnittet med politikern/mediaprofilen Alice Bah Kuhnke. Vi pratade om knäoperationen, Almedalen, att ha vinnarskalle, Chicago, TV, politikerlön, friidrotten, Gambia, att aldrig ha lämnat in en motion, religion, beroende, statssekreteraren Per Olsson, att vara kultur vs. demokratiminister, mediekonsumtion, hur sommaren har varit, tiden i Växjö och givetvis en hel del om vem som går mest på gymmet på Rosenbad.Avsnittet presenteras av Bosch Hushåll.Redaktör och redigering: Lovisa Ohlson. Distribution: Acast. (För Android här! Och i App store här!) Musik: Nina Simone - My Way
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
-
Varför heter Rosenbad just Rosenbad? Vart tog Lort-Sverige vägen? Varför luktade Voltaire så illa? Johannes Ekman har i programmet Litterära stanker och aromer - en kulturresa genom näsborrarna dykt ner i lukternas kultur- och litteraturhistoria. Genom snusk och odörer, aromer och väldoft.
