Zara Kjellner Podcasts
-
I Godmorgon världen denna vecka även om drottning Elisabeth 70 år på tronen, om vem som drar nytta av politiska storevent som Järvaveckan och om #Swedengate. Panelen, Public Service och krönika av Göran Rosenberg.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Klimatmötet är över - vilka åtgärder behövs och hur tar vi beslut?FNs stora klimatmöte med dignitärer från hela världen är avslutad i Stockholm. Ambitionen att nå klimatmål har bekräftats, läget är akut. Men vad mer exakt behöver vi göra nu? Samtal med Johan Rockström, chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research och reportage om vilka faktorer som driver privatpersoners beslut att investera exempelvis i solpaneler.
Kärlek i hästhagen – betäckning är en stor industriDe flesta föl tillkommer genom inseminering. Den fria kärleken frodas sällan i hästhagar - även om det fortfarande förekommer. Vår reporter har besökt en seminstation och en gård, med fri hästförökning.
Swedengate – vad kan kulturkrockar leda till?Halva världen har de senaste veckorna diskuterat var barn i Sverige äter sin middag. Vad beror det på att sederna är så olika, och är olikheterna anledning att bråka? Kulturpanelsamtal med kulturjournalisten Jack Werner, matskribenten Lotta Lundgren och författaren Zara Kjellner.I
Innehåll i veckans program:
Timme 1
Samtal om nödvändiga klimatåtgärder med korrespondent Marie-Louise Kristola och Johan Rockström
Vilka faktorer påverkar miljöbeslut?
Röster om drottning Elisabeth 70 år på tronen
Kärlek i hästhagen
Krönika av Göran Rosenberg
Panelen
Timme 2
Vem gynnas av stora politikevents som Järvaveckan?
Public Service
Vilka vapen behöver Ukraina?
Ukrainare som försvinner i ryska händer
Swedengate – är det värt att bråka om kultur?
Krönika av Pamela Jaskoviak
Programledare: Pia Fridén
Producent: Luise Steinberger
Tekniker: Heinz Wennin -
Hör om Signe Maria Thiel och möt Kerstin Strandberg. Båda har påverkat svenskt kulturliv på avgörande vis, men förmodligen utan att du visste det.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Signe Maria Thiel var drivande bakom tillkomsten av en av Sveriges mest unika konstsamlingar, Thielska galleriet i Stockholm. Trots att hon var en central person i kulturlivet runt förra sekelskiftet blev hon ständigt förtalad och förminskad och få har hört talas om henne idag. Varför? Gunilla Grahn-Hinnfors, konstkritiker och författare, har skrivit boken "Sträckande sig uppåt mot ljuset" om Signe Maria Thiel och är gäst i P1 Kultur.
REPORTAGE: DEN UNDANGÖMDA FÖRFATTAREN AV UNDANGÖMDA BERÄTTELSER
Kerstin Strandberg är en av de pionjärer som varit med och banat väg för att kvinnor ska kunna ägna sig åt konstnärliga yrken på samma villkor som männen och en av våra spänstigare stilister. Hennes skrivkrampsskildring "Skriv Kerstin skriv" från 1978 är en feministisk klassiker. Tidigare i höstas fyllde hon 89 år och passade då på att ge ut en ny roman "Liten historia - stor kyss". Anna Tullberg har varit hemma hos Kerstin Strandberg och pratat om skrivande då och nu.
OBS-ESSÄN: OM PASSIVITET
Författaren Zara Kjellner funderar över passivitet, något som inte är särskilt uppskattat i vår tid. Men den som håller sig stilla kan också vara lyhörd på ett annat sätt än den målinriktat handlingskraftige.
Programledare: Cecilia Blomberg
Producent: Anna Tullberg -
Passivitet är inte så uppskattat i vår tid. Men den som håller sig stilla kan vara mer lyhörd än den handlingskraftige. Zara Kjellner stannar upp i den danska författaren Helle Helles sällskap.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det är sensommar och börjar bli kallt i luften. Jag ligger stilla i min soffa. Kajorna har flyttat tillbaka till det stora trädet på innergården och skriker nu dag och natt. En kvinna röker cigarett efter cigarett i fönstret mitt emot. Dagarna är långsamma, liksom slutna i sig själva. En morgon cyklar jag till Stadsbiblioteket och lånar fyra böcker av den danska författaren Helle Helle. Jag lägger mig i soffan igen och läser, och sedan läser jag oavbrutet i fem dagar. En hel arbetsvecka går åt till att läsa. Efter ett tag existerar ingenting utanför min lägenhet, kajorna, kvinnan på andra sidan, och Helle Helle.
I den första romanen jag läser, Om detta borde jag skrivas i presens, flyttar den unga Dorte in i ett hus bredvid tågrälsen. Dorte ska egentligen till universitetet men går mest planlöst runt i området, i huset eller i äppelträdgården. Då och då tar hon tåget in till Köpenhamn, men istället för att åka till universitetet går hon i timmar i gallerior. Man skulle kunna beskriva Dorte som en sorts dagdrivare, hon rör sig ofta utan mål och jag föreställer mig att hon går ganska långsamt. Men samtidigt är hon allt annat än loj, även de minsta rörelserna registrerar hon, omgivningen skannas och skannas, och när hon inte lyckas gå av tåget vid rätt station är det för att hon som besatt har iakttagit flugan som dunsat i tågfönstret.
Att befinna sig så här många dagar instängd i min lägenhet är egentligen ingenting ovanligt. Ofta fastnar jag i något på morgonen och tar mig inte helt ur det förrän sent på kvällen. Det kan vara en tanke, en text, eller något mer svårgreppbart. Men under Helle Helle-dagarna är jag bara fast i läsandet, helt oförmögen att röra mig bortom det.
I den andra boken jag läser, Om du vill, går en man och en kvinna på varsitt håll vilse i en skog. De vet ingenting om varandra när de söker skydd under en tältduk mellan granarna och medan det mörknar i skogen börjar de tala med varandra. Kvinnan, mycket likt Dorte, berättar att hon spenderar mycket tid med att betrakta sin omgivning, hon lever ett ganska ensamt liv trots människorna runt henne. Kvinnan i skogen liksom Dorte går att beskriva som en observatör, som ständigt betraktar och registrerar sin omvärld. Ett tillstånd som påminner en hel del om skrivande.
I den tredje boken jag läser dyker så en författare upp. I Ner till hundarna har en kvinnlig författare tagit bussen till ändhållplatsen och blir där sittande när två förbipasserande bjuder in henne till sig på en kopp te. Samtidigt blåser det upp till storm utanför och bussen tillbaka in till staden ställs in. Författaren stannar hos de två under obestämd tid och en sorts mellantillvaro vecklar ut sig. De eldar i kaminen, äter fläskkotletter, löser korsord och går varje dag ut med två stora hundar. Ingenting avbryter eller hotar den slutna världen, författaren gör sig allt mer hemma hos de två främlingarna och snön den bara faller och faller.
Den fjärde dagen måste jag bryta min Helle-bubbla för att handla wienerbröd. Helles kvinnor äter nämligen ständigt wienerbröd. Och är det inte wienerbröd, som alltid är något torra, så är det stekt lever eller ostmackor där vaxet på osten skärs bort med en kniv. Maten är genomgående äcklig, något ångestframkallande, men bara på ett vagt molande sätt. Wienerbrödet frasar gott trots att ha blivit lite mosat i påsen. Jag lägger mig i soffan och fortsätter att läsa.
”Nu måste vi absolut börja äta råkost” säger Tine till sin syster Jane som just börjat arbeta på parfymavdelningen på Tysklandsfärjan och dagarna igenom äter godis från taxfreen, i den fjärde boken jag läser, Rödby – Puttgarden. Systrarna lever i en sorts ständig transit, de arbetar båda på färjorna som går mellan Danmark och Tyskland, varje dag och natt fylls fartygen med nya passagerare som slussas mellan de två kuststäderna men på systrarnas parfymavdelning vilar samma lite solkiga doft av rosor i luften. Janes kollegor väntar ständigt, på männen med stora plånböcker, på kunderna eller på de kasserade påsarna godis de får äta efter dagens slut, men Jane väntar egentligen inte på något, romanen, liksom de övriga skildrar bara ett liv som mest råkar likna väntan.
På fredagen måste jag tillbaka till biblioteket. Jag tvättar håret och tar sedan cykeln. En lång kö rinner ut på Odengatan, när jag kommer in skäller en man genast ut mig, hänsynslöst, menar han, att stinka parfym på ett bibliotek. Jag ursäktar mig och skyndar sedan snabbt vidare till Helle Helle-hyllan och lånar allt jag ännu inte läst.
I Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man steker Susanne fläsk i ett sjukhuskök tills hon en dag bestämmer sig för att säga upp sig. Hemma väntar hennes man, författaren, och hennes gravida väninna Ester, som efter att ha insett att hennes man har en annan fått flytta in. Susanne vantrivs snabbt med att bara vanka runt hemma, så för att sysselsätta sig med något börjar hon flacka omkring på stan, med uppgiften att hålla sig borta tills hon blir saknad.
Men hur länge hon än flackar omkring så är det aldrig tillräckligt. Det är aldrig någon som saknar henne där hemma. Hon skaffar därför ett städjobb för att sysselsätta sig och medan hon städar andra människors hem fantiserar hon om hur det hade kunnat vara att leva ett annat liv.
Helle Helle skriver: ”Det fanns två saker som Susanne brukade föreställa sig och som alltid gav henne tröst, den ena var tanken på ett liv med en man hon en gång hade känt. Det var ett okomplicerat och konkret liv. De skulle ha ägnat tid åt beröringar, utflykter och shopping. Det skulle inte ha varit ett brott att fantisera om familjefester eller en ny lampa över matbordet.”
Men Susanne byter inte liv, inte heller Dorte, författaren, kvinnan i skogen eller systrarna på färjorna gör något drastiskt för att förändra sin tillvaro. Helle Helle skapar med sina sävliga kvinnor ett sorts motstånd till idén om personlig utveckling. De arbetar, äter, tar hand om sina nära och somnar. Men trots att tillstånden är relativt statiska blir det aldrig depressivt eller trist.
Om kvinnorna som befolkar Helle Helles världar delar en egenskap så är det just förmågan att fästa blicken, stå helt stilla och vara uppmärksam på sin omvärld.
När Jane blir uppraggad av en elektriker på färjan och får följa med honom till Tyskland blir hon så rädd för att gå vilse att hon stannar på hotellrummet. Där träffar hon en annan elektriker som är hemma från jobbet med halsfluss och tillsammans med honom vecklar en sorts tillvaro ut sig på det ödsliga hotellet i den anonyma tyska staden.
Helle Helle skriver: ”Det var något pojkaktigt och oskyldigt över honom. Jag kände mig fullständigt trygg i hans sällskap. Han bjöd mig på jordnötter. Vi satt där på rummet och tuggade utan att säga något, men det kändes aldrig pinsamt.”
Zara Kjellner
Musiken i inslaget är "Allt vi passerar är på väg hem" från Ljungens lag av Råå.
