lillebror Podcasts
-
Som en snorig och efterhängsen lillebror jagar vi dig i hasorna och ropar ”podd” men gäll och sned röst. Käften! Men nejdå… I veckans avsnitt blir det topp tre-bonanza, lådbilar, svåra vägskyltar och så imponeras Jocke av folk som kan laga sås utan pulver. Så inta favoritsoffan, luta dig tillbaka och lyssna en stund. Och […]
-
I dagens avsnitt bland annat: Regeringen vill införa vaccinpass från 1 december, iraniern Peyman Kia som jobbat på Säpo och Kontoret för särskild inhämtning häktas misstänkt för grovt spioneri, kung Athelstan av England vinner omröstning om Storbritanniens bäste monark genom tiderna, Bulletins medgrundare Paulina Neuding säljer sina aktier i företaget för 1 kr samt Kyle Rittenhouse frias på samtliga åtalspunkter
https://radio.bubb.la/sondag-21-november-2021/
Länkar som diskuterades i dagens sändning:
Regeringen föreslår införa vaccinpass för vuxna för inomhusevenemang med fler än 100 personer från och med den 1 december, Folkhälsomyndighetens generaldirektör Karin Tegmark Wisell förklarar att den låga smittspridningen skulle riskeras ifall man slår sig till ro, oppositionen är positiv till beslutet men Moderaterna kommenterar att de gärna sett att beslutet även skulle gälla för restauranger
Över 500 JO-anmälningar inkommer mot Folkhälsomyndigheten och regeringen under fredagsmorgonen efter beslutet att införa vaccinpass, anmälare kallar införandet grundlagsstridigt, brott mot mänskliga rättigheter samt ett övergrepp mot hela befolkningen
Österrike inför vaccinationskrav från och med februari 2022 och upp till 20 dagars nedstängning av landet från och med måndag efter rekordstort antal covid-19-fall, förbundskansler Alexander Schallenberg kommenterar att konsensus tidigare varit att lagkrav inte behövs men att man måste förhålla sig till verkligheten
Gibraltar ställer in alla offentliga julevenemang och avråder bestämt befolkningen från privata sammankomster närmaste fyra veckorna efter exponentiell ökning av covid-19-fall, området vars vuxna befolkning varit fullvaccinerad sedan mars och som har munskyddstvång i butiker och kollektivtrafik administrerar för tillfället boostersprutor till 40+ och vaccinerar ned till fem års ålder
Sammandrabbningar mellan cirka 200 nedstängningskritiska demonstranter och kravallpolis med vattenkanoner i Haag under fredagen, Nederländerna har trots låga dödstal beslutat om tre veckors nedstängning med begränsade öppettider för restauranger och butiker samt social distansering då antalet sjukdomsfall nått ny högstanivå
Ovaccinerade ledamöter av Lettlands riksdag och kommunfullmäktigen fråntas tillträde och rösträtt, deltagande i beslutande organ på distans medges inte heller, förbudet planerat gälla till juli 2022
41-årige iraniern Peyman Kia som jobbat i nio år på Säpo och Kontoret för särskild inhämtning hos Must häktas tillsammans med sin lillebror, båda misstänkta för grovt spioneri, brotten utförda mellan mars 2011 och september 2021
Kung Athelstan av England vinner omröstning om Storbritanniens bäste monark genom tiderna, regerade 925–939 och enade landet genom att slå ihop konungadömena Mercia och Wessex samt fördriva vikingarna ur Northumbria, bekämpade även invasionsförsök från Skottland och Dublin i slaget vid Brunanburh, Elisabet I på andraplats, enligt omröstning med 84 000 röster anordnad av podcasten The Rest Is History
Bulletins medgrundare och tidigare chefredaktör Paulina Neuding säljer sina aktier i företaget för 1 SEK till opinionschefen Dan Korn, kommenterar att hon därmed till sist avslutar sitt ägande och önskar tidningens anställda all lycka och arbetsro, ägde enligt aktieboken över 18% av aktierna
Kyle Rittenhouse frias på samtliga punkter, åtalades för bland annat mord för att ha försvarat sig mot angripande Black Lives Matter-demonstranter under upplopp i Wisconsin 2020, domaren Bruce Schroeder kommenterar att alla åtgärder kommer vidtas för att skydda juryn, guvernör Tony Evers manar till lugn och meddelar att 500 nationalgardister är på plats
-
Norge gick från fattig lillebror till stenrik oljenation på nolltid. Men nu behöver landet komma bort från sitt oljeberoende och det snabbt. Samtidigt har stängda gränser och snabba regeländringar satt grannrelationerna på hårda prov. Hur viktigt är det för Sverige att det går bra för Norge?
Programledare: Hanna MalmodinRöster och medverkande i programmet: Jessica Olsson, handelssekreterare och landschef Norge, Business Sweden Thina Saltvedt, chefsanalytiker för hållbara finanser Nordea Jan Andersson, reporter Ekonomiekot Jonas Gahr Støre, statsminister Norge Jan-Erik Enestam, politiker och rapportförfattare Marianne Assarsson, KinnaTekniker: Brady Juvierekonomiekotextra@sverigesradio.se -
Utrikeskrönikan 4 november 2021.
Istanbul, torsdag.Det finns sår så djupa att de aldrig riktigt läker.Inte helt.Sedan finns det bananer.Såren fortsätter att sippra obehaglig sårvätska livet ut och det finns inget man kan göra för att stoppa det.Alla som förlorat en nära anhörig, en kär, vet vad jag menar.Först blir allt svart och rörigt, som att man dras ner i en gyttjig sörja.Sedan ser man ljuset sippra in, det blir lättare men såret finns alltid där.Som när man en fredag under en millisekund vill bjuda hem sin lillebror på middag innan man inser att han ju inte längre finns kvar.Eller när man vill ringa sin pappa och delge en god nyhet bara för att snopet komma på att det ju inte går.För många är det så här, ingen kommer undan sorgen.I krig och konflikter dödas tusentals, det går inte att komma ifrån.Dödssiffror rapporteras som idrottsresultat.Men inte heller i krig eller terrordåd är anhöriga immuna mot sorg, vare sig det är civila eller soldater som dör. Det finns sår som aldrig läker."Det var guds vilja" får jag ibland höra när en mamma berättar om sin son som stupat i kriget. Svårt för en reporter från världens mest sekulära land att ta in, så jag gör min egen tolkning. Tänker att det är trösten. Som om det skulle finnas en mening med smärtan, såret.Men sedan finns det också sår som är onödiga och banala.Som bananer.Bananer är banala.Nu är banan ett av de mest trendande orden här i Turkiet.Det började med en intervju i turkisk tv. En syrisk kvinna intervjuas på flytande turkiska om att flyktingarna i landet absolut gör rätt för sig. I bakgrunden frustar åhörare om att Syrier och Afghaner tar deras jobb. En växande åsikt i Turkiet.En man vittnar om hur han minsann sett syrier handla kilovis av bananer, medan han själv inte har råd med det.Därefter kom en bombmatta av bananskämt.Syrier postade videor i sociala medier ätandes bananer, någon hade klistrat in en banan istället för månskäran i den turkiska flaggan och det postades humoristiska klipp med bananer.Men bananer, hur banalt det än må låta, kan såra.11 syrier greps av polis och hotas av utvisning för att ha förolämpat staten med sina bananklipp.En syrisk journalist som gjorde en rapport om banankonflikten greps också han kan utvisas, trots att han har ett pris på sitt huvud av både regimen och islamistrebellerna i Syrien.Nationalistiska politiker i Turkiet menar att syrierna ska vara tacksamma mot Turkiet istället för att håna samhället och förolämpa flaggan. En partiledare sa att bananskämtarna orsakat sår i den turkiska själen.De som hotas av deportering menar att de bara skämtade.Så kan också en banan bli ett sår. För stolthet och säkerhet.Knappast livslångt och oläkbart men för de som nu deporteras för en banan, blir bananen det som tvingar dem tillbaka till krigets variga sår igen. Och det är ett sår som vätskar länge och kanske aldrig läker.Johan-Mathias Sommarström, Istanbul johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se -
I dagens avsnitt gästas vi av ingen mindre än skiddrottningen Therese Johaug. Vi får lära känna en annan sida av Therese och inte enbart från skidspåret. Relationen till lillebror. Vem tar över föräldrarnas bondgård? Vem var Therese under skoltiden? Ingen barnstjärna i skidspåret, när skedde förändringen och vad var grunden till det? Skidåkningens Beyoncé, hur upplever Therese kändisskapet? Vilken roll har Therese i sitt företag JOHAUG? Och vi får höra att Therese fascineras av träningen för långlopp.
I dagens avsnitt får vi besøk av ingen mindre enn skidronningen Therese Johaug. Vi prater om litt andre ting enn bare det som skjer i skisporet. Relasjonen til lillebror. Hvem tar over foreldrenes bondegård? Hvem var Therese da hun gikk på skolen? Hun var ingen barnestjerne, når skjedde forandringen og hva var grunnen til det? Noen kaller henne langrenns sirkusets Beyoncé, hvordan opplever Therese det å være kjendis? Hvilken rolle har Therese i sitt selskap JOHAUG? Og vi får høre at Therese facineres av langløpstrening.
Avsnittet är i samarbete med JOHAUG och rabattkoden POD25 ger er 25% på deras hemsida johaug.com och är giltigt t.o.m söndag 7/11.
Episoden er i samarbeid med JOHAUG og rabattkoden POD25 gir deg en 25% rabatt på hjemmesiden johaug.com og er gyldig til og med søndag 7/11
Skriv era frågor till / Send inn spørsmål til: podcast@wsportsmedia.com
See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
-
I dagens avsnitt gästas vi av ingen mindre än skiddrottningen Therese Johaug. Vi får lära känna en annan sida av Therese och inte enbart från skidspåret. Relationen till lillebror. Vem tar över föräldrarnas bondgård? Vem var Therese under skoltiden? Ingen barnstjärna i skidspåret, när skedde förändringen och vad var grunden till det? Skidåkningens Beyoncé, hur upplever Therese kändisskapet? Vilken roll har Therese i sitt företag JOHAUG? Och vi får höra att Therese fascineras av träningen för långlopp.I dagens avsnitt får vi besøk av ingen mindre enn skidronningen Therese Johaug. Vi prater om litt andre ting enn bare det som skjer i skisporet. Relasjonen til lillebror. Hvem tar over foreldrenes bondegård? Hvem var Therese da hun gikk på skolen? Hun var ingen barnestjerne, når skjedde forandringen og hva var grunnen til det? Noen kaller henne langrenns sirkusets Beyoncé, hvordan opplever Therese det å være kjendis? Hvilken rolle har Therese i sitt selskap JOHAUG? Og vi får høre at Therese facineres av langløpstrening.Avsnittet är i samarbete med JOHAUG och rabattkoden POD25 ger er 25% på deras hemsida johaug.com och är giltigt t.o.m söndag 7/11.Episoden er i samarbeid med JOHAUG og rabattkoden POD25 gir deg en 25% rabatt på hjemmesiden johaug.com og er gyldig til og med søndag 7/11Skriv era frågor till / Send inn spørsmål til: podcast@wsportsmedia.com See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
-
Hör när Petra Nielsen läser fem sagor om Lillebror och den underbara familjen Kanin. Härliga rysare för yngre barn!
I serien ingår de roliga och rysliga sagorna Monstret i skogen, Fru Skräck, Godistrollet, Djupsjöns hemlighet och Farbror Elände.Alla fem sagorna finns på Familjen Kanins egen sida här hos Barnradion.Tips: Lyssna gärna ihop med en vuxen för det här är nervkittlande sagor för både små och stora.Bokomslag: Jonna Björnstjerna -
Hör när Petra Nielsen läser fem sagor om Lillebror och den underbara familjen Kanin. Härliga rysare för yngre barn! I serien ingår de roliga och rysliga sagorna Monstret i skogen, Fru Skräck, Godistrollet, Djupsjöns hemlighet och Farbror Elände. Alla fem sagorna finns på Familjen Kanins egen sida här hos Barnradion. Tips: Lyssna gärna ihop med en vuxen för det här är nervkittlande sagor för både små och stora. Bokomslag: Jonna Björnstjerna
-
Ett halvår efter att familjen nås av beskedet att 7-åriga Oskar har en hjärntumör, går han bort. Under den sista tiden lever mamma Sofie och pappa Erik i chock. Samtidigt måste de ta hand om sin sjuka son och hans lillebror.
Hur kan omgivningen hjälpa en familj i kris och hur pratar man med ett barn som inte kommer att överleva?
Psykoterapeut Susanne Runesson berättar hur släkt och vänner kan hjälpa en familj som har det svårt och hur man pratar med barn om livets svåraste frågor?
-
När 14-åriga Smilla sitter på tåget mot Göteborg, tror hon att hennes lillebror ska dö. Hon är på väg för träffa resten av sin familj på Drottning Silvias barnsjukhus. När lillebror får sin cancerdiagnos ökar kraven på storasyster Smilla. Och hon som är rädd att belasta sin familj ytterligare väljer att hålla oron och rädslorna för sig själv.
Hur kan man reagera när man får ett svårt besked?
Vad gör man med oron?
Barn och ungdomspsykolog Jessica Pehrsson träffar dagligen ungdomar som går igenom svårigheter, hör henne om hur man kan hantera sina tunga känslor. Och hur man gör för att räcka till som förälder.
-
En morgon ringer det på Emelies dörr. Där utanför står två civilklädda poliser. De berättar för henne att hennes lillebror har dödat deras mamma.
Var tionde mördad kvinna är en mamma som har dödats av sitt vuxna barn. Det visar en genomgång av mordåtal de senaste fem åren som p1 dokumentär miniserie har gjort. Mammorna är de som ställer upp och stannar kvar, trots att deras barn kanske är våldsamma och har psykiska problem eller problem med droger. Ofta sker morden i stunden, när sinnet rinner över, men ibland kan en del av förklaringen också vara hämnd för hur mamman har varit i barndomen.Emelie heter egentligen något annat.De mördade sin mamma är en serie av Sigrid Edsenius.Producent: Ylva LindgrenSlutmix: Tor SigvardsonProgrammet är gjort 2021. -
Kära Podconiter!
Sally avfyrar mot Mike och ser samtidigt med förfäran hur Atepa bränner ner med bilen, smashar Eshu och blir stillastående.
Eshus lillebror och en annan polis, Wilkinson, flyr mot den skyddande skuggan.
Sanches har lurpassat från undervegetationen med siktet ställt på Choctaw-krigaren, och följer vaksamt varje rörelse som Sally och Atepa gör.
Sektlägret kokar av flugor, ruttnade lik och varma, levande människor och i fickan har Atepa sin pipa, ovetande om galenskapsdropparna som väntar.
Runt bebyggelsen ringlar Summers beskyddande tegelrand, som slår hårt mot den gäst som kommer med orena avsikter, något som denna dag påverkar båda lagen, onda som goda.
Hungriga kattdjur stryker runt utanför tegelranden, sultna på allt kött som ligger och förgås i värmen.
Allt Sally kan tänka på är Elisabeth, som hon inte hållit i sina armar sedan den där gången i cirkusen.
Vi tar vid där vi lämnade Sally, Atepa, Elisabeth, Sanches och återbesöker också Carlton i sin skamfyllda bilfärd från från Boston.
Smaklig spis!
/PodCon -
Som 11 åring kom Mustafa Panshiri till Sverige från Afghanistan. I dag föreläser han om integration för både myndigheter, kommuner, företag, skolor och ensamkommande och andra invandrade. Vägen dit gick genom att bli polis och att i jobbet känna igen sig i många av dem han träffade. Till slut slutade han som polis för att fokusera på föreläsandet och möten med människor. Han gör även podden Sista måltiden ihop med Ashkan Fardost, Chang Frick, Omar Makram och Hanif Azizi. För tre år sedan kom boken Det lilla landet som kunde som han skrev ihop med Jens Ganman.
Och nu i dagarna släppte han sin första egna bok: 7 råd till Mustafa – så blir du lagom svensk i världens mest extrema land (Volante). Vårt samtal handlar om integration, tacksamhet, språk och vem som ska anpassa sig till vem. Det är ett ganska långt avsnitt, men det var svårt att dra ett streck eftersom frågorna är så intressanta. Jag vill helst inte skynda förbi viktiga frågor för att hålla mig under en viss tid. Som vanligt kan du läsa samtalet i en något nedkortad version nedan.
Jag vill också avslutningsvis skriva ett par ord om Rak höger. När jag sade upp mig från Bulletin och blev min egen hade jag ingen aning om hur allt skulle gå. Substack var okänt för mig och vem visste om det ens fanns ett intresse?
Nu efter 4 månader har jag över tio tusen prenumeranter. Jag är glad över att så många av er hittar något värdefullt i mina texter och poddar. Den nya plattformen har också möjliggjort en tätare dialog med er prenumeranter (och lyssnare), vilket jag tror är viktigt för att kunna bygga ett ömsesidigt förtroende. Ett tecken på att detta fungerar är att det fortsätter att strömma in nya prenumeranter.
Jag tar nu chansen att ännu en gång skriva att jag inte gör reklam för något. Jag är inte beroende av någon finansiär heller. Jag är ensam avsändare för innehållet. Och det är endast med hjälp av er prenumeranter som jag kan fortsätta att vara helt självständig från alla sorters hållhakar.
Om ni uppskattar det jag gör får ni gärna bli betalande prenumeranter. 5€ är ungefär 50 kronor i månaden, vilket är mindre än en stor stark nuförtiden (och mindre än en latte i Stockholm). Som betalande prenumerant får man också ta del av extramaterialet som i regel kommer en gång i veckan.
Mejla mig på ivararpi@substack.com om ni hellre vill använda swish.
Varmt välkommen Mustafa Panshiri till Rak höger!
– Tack!
Du har skrivit en bok som heter 7 råd till Mustafa – Så blir du lagom svensk i världens mest extrema land. Det är en ganska kort bok och jag somnade inte en enda gång när jag läste den. Annars somnar jag alltid när jag läser böcker.
– Det är ett bra betyg!
Det är ett bra betyg. Det har ingenting med böckerna att göra egentligen utan handlar om personliga tillkortakommanden. Du riktar dig till å ena sidan nykomlingar till Sverige men också till majoritetssvenskar som ska förstå vilka utmaningar man kan möta. Jag tänker att vi kan ta de här sju råden ett och ett och sen några invändningar. Vi kan börja med rådet att behärska det svenska språket. Du pratar om hur viktigt det är och hur språket öppnar upp för integrationen. Om du inte kan språket blir allt annat sekundärt. Det är ett ganska svårt att lyda tänker jag men du får gärna lägga ut texten hur du tänker med det rådet?
– Det är inte en slump att det rådet är nummer ett på listan för språket är verkligen nyckeln för att komma in i samhället. Jag kommer in på det där med förortssvenskan eller kebabsvenskan som den ibland har kallats. Det finns politiker som har sagt att den är charmig och att den ska vara en del av svenskan. Jag menar att det är inget fel på den, man kan prata på det viset med sina vänner men om man ska söka ett jobb och i andra sammanhang med majoritetssvenskar, då blir man inte tagen på allvar om du pratar förortssvenska. Jag säger inte att man ska slipa bort det helt men jag menar att man ska lära sig behärska språket som majoritetssvenskar pratar. Jag tar som exempel att det här inte bara är unikt för unga invandrare i utsatta områden, utan även folk som kommer till Stockholm från Göteborg eller Värmland eller någonstans i Norrland, de börjar omedvetet slipa bort sina dialekter. Speciellt i akademiska sammanhang. Jag har pratat om det här med litteraturprofessorn Johan Lundberg till exempel.
Någonting du tar upp är hur du och dina kompisar kunde ha ett slang-sätt att prata på, men att ni såg det som något tillfälligt. Där jag växte upp så är det extremt mycket slang. Man pratar på ett sätt, nu idag har slangen förändrats men många uttryck finns fortfarande kvar, men man visste att det här inte var ett sätt man skulle prata på. Det finns ett lingvistiskt uttryck för det, att du har ett kodspråk som finns till för att andra inte ska kunna se in i din värld. Det är en del av ungdomskulturer, att man utvecklar en slang för att stänga ute vuxenvärlden och andra grupper och markera sin identitet. Det som är annorlunda nu med ortensvenskan är kanske att det är så många som pratar det att det inte är ett tillfälligt stadium längre, på det sätt som du betraktade det.
– Det jag skriver om i boken om mina vänner, det var att vi pratade flytande svenska. Jag kom till Sverige när jag var 11 men många av dem var födda i Sverige så jag umgicks mycket med andra generationens invandrare, från Eritrea, Kamerun, forna Jugoslavien och så vidare. De pratade klockren svenska men när vi kom upp i åttan, nian började man med flit bryta för att det var coolt. Men när vi hängde hos flickvänners föräldrar pratade vi ren svenska. Det var en fas som gick över, man insåg att det inte funkar bland majoritetssvenskar. Och ja, Sverige är inte som det var när jag kom hit -97. Precis som du säger växer man upp med förortssvenskan, den känns helt naturlig.
Vi får gå tillbaka, jag började med råd nummer ett men vi har hoppat tillbaka till Mustafas historia, din historia. Du kom från Afghanistan till Sverige med din mamma, lillebror och lillasyster när du var 11. Din pappa hade redan varit i Sverige i några år. Ni hade redan flytt från Afghanistan till Peshawar i Pakistan?
– Tillfälligt ja, det var i samband med att vi fick komma som anhöriginvandrare till Sverige. Min mormor var i Peshawar så då var vi hos henne innan vi kom till Sverige.
Hur var det att komma till Sverige och hur var det att lämna Afghanistan?
– För mig var ju verkligen som att vinna på lotto. När du bor i ett land där talibaner börjar ta över och du ser hur hemskt det börjar bli, då skapar du också en bild av att ”där borta, där är det motsatsen”. Jag hade en bild av att det var som Disneyland i Europa. Alla åkte karuseller och det var ljust överallt, alla var jättelyckliga. Jag hade jättestora förväntningar när vi kom till Sverige. Bara att vi landade i Sverige var en stor framgång, ”okej, vi har lyckats”. Jag var hur lycklig som helst. Jag beskriver i boken i ett avsnitt om tacksamhet hur tacksam jag är än idag över att vara i Sverige för jag vet vad jag kom ifrån och jag vet vad jag har kommit till. Speciellt idag, nu när talibanerna kommer tillbaka i Afghanistan och jag pratar med släktingar där. Jag känner en enorm tacksamhet men också skuld. Det är en märklig kombination för de är kvar där och det är egentligen en slump att vi är här och att de inte är här.
I boken slås man av att du är bra på att navigera i både det svenska och den här invandringserfarenheten, att du kan prata så att säga med bönder på bönders vis, svenskar på svenskars vis och afghaner på afghaners vis. Hur har det varit för övriga familjen? Har ni ungefär samma uppfattningar i de här frågorna eller finns det konflikter i hur ni ser på integration? Tycker de att du har gått för långt i något avseende?
– Det är en bra fråga. Jag tror att min lillasyster håller mer med mig. Min lillebror vet jag faktiskt inte. Han är gift med en svenska och har bott i Berlin i många år. Han är liksom en ”anywhere”. Och sen är han mellanbarnet och de är lite diplomatiska av sig. Men jag skulle säga att vi alla tre har klarat oss väldigt bra. Det här kanske låter konstigt men jag tror att en grej som har varit bra är att vi inte har haft våra släktingar i Sverige. Nu är jag inne på det här med hedersförtryck och hedersnormer. Det underlättar mycket att man inte hade nära släktingar här, annars tror jag att mina föräldrar hade varit lite mer vaksamma. Att vi alla tre hade en sån närkontakt till majoritetskulturen underlättade också väldigt mycket. Jag pratar inte så mycket politik med dem. Du vet, man ska inte prata politik eller religion med sin familj.
Gud vad svenskt!
– Men det händer att vi kommer in på det ibland.
Du tar upp ett exempel, din mormor som hjälper din kusin från Afghanistan för hon ville gifta sig med sin pojkvän och både din mormors släkt är arga på henne och hennes pojkväns släkt är arga. Din mormor går egentligen emot det här hederssättet att tänka, hon borde ha backat upp släkten mot din kusin men gör inte det. Du skriver en fundering att ”hur hade jag reagerat om jag hade varit kvar i Pakistan och varit 30-någonting och kanske haft egna barn och hedern skulle ha varit en valuta?” ”Hade jag reagerat genom att hjälpa henne eller hade jag tvärtom velat få in henne i fållan igenom för kollektivets bästa?” Det finns skämt om att efter andra världskrigets slut var det så många i Frankrike som hade varit med i franska motståndsrörelsen så om det hade varit sant så hade de nog kunnat besegra nazisterna. Det var ganska få som var med men eftersom Charles de Gaulle hade varit det och genom att rösta på honom och genom den nya berättelsen om Frankrike, kunde motståndet bli en samlande myt. Men den var inte sann.
– Jag för ett resonemang om det i boken, vad hade jag gjort? Och helt ärligt så skrämmer den frågan mig. Det är jätteenkelt att idag sitta på läktaren nu när jag varit i Sverige i över 20 år och anammat det västerländska och svenska vad gäller värderingar och normer. Även om min familj är rätt sekulär av sig och min mamma och pappa tyckte om att Afghanistan moderniserades, att flickor kunde gå i skolan och så, så vågar jag inte svara på frågan. När du är inne i det där blir det ett sånt jäkla tryck utifrån och inifrån, att bevara något slags heder.
Jag tänker att man försöker vara ödmjuk inför svårigheterna det kan vara att verka i en sådan kontext. Det finns ingen uppenbar exit i en sådan situation för dig själv.
– Det min mormor gjorde, att hon hjälpte henne fly Afghanistan. Min mormor är en gammal kvinna så när de här grannarna och släktingarna börjar prata och hedern står på spel, så är det inte min mormor som får skiten för hon är en gammal kvinna. Man resonerar att hon självklart brydde sig om sitt barnbarn. En gammal kvinna med grått hår ska ändå gå bort, vad vet hon? Lite så. Medan den som får skiten blir pappan till flickan, alltså överhuvudet i familjen. Hur kunde han låta det här ske? Inte för att ta ifrån mormor det fina hon gjorde.
Jag tänker att vi går igenom de andra råden också. Det andra rådet är ”lär dig svenska koder”. Det tycker jag går i linje med råd nummer fem, ”inse att dina kläder också är ett språk” och nummer sju ”visa ett rimligt intresse för ditt nya hemland”. Vad är det för koder man behöver lära sig? Kan du utveckla?
– Det här med kläder är intressant. Ta det här med ”addidasriddare” som en del pratar om i våra förorter. Det har spritt sig och jag förstår att många i utsatta områden och invandrarkillar blir ledsna över det. Jag kan åka runt och andra kan åka runt till skolor med homogena svenskar och säga ”aja baja, man ska inte ha fördomar om någon som går runt i addidaskläder, det är en väldigt liten andel av dem som håller på med droger”. Men jag menar att man också kan tala om för de här killarna att fördomarna finns där ute och att de lätt kan bryta dem genom att inte klä sig i de kläderna och också ändra på attityden. Då har människorna med fördomar ingenting att komma med. Det går en dokumentär på SVT nu som heter ”I skuggan av El Chapo” Den är jätteintressant och i en scen intervjuar journalisten en droglangare, jag tror att det är i Järva. Killen säger att ”när jag ska träffa rikemansbarnen på stan går jag inte dit med addidasbyxor”. Han vill att de ska tycka att han är seriös, en seriös droglangare. Till och med han har fattat att kläder är ett språk. Jag menar att det är något som alla egentligen vet. Även när Göran Greider säger att han går ut i mjukbyxor, vad är problemet? Men Göran, det handlar inte om dig.
Det handlar också om Göran, ärligt talat. Han ser så slafsig ut att det är ett statement för honom. Det är som Leif GW Persson, det finns väl ingen pengakåtare människa. Igår var jag i en leksaksbutik och det fanns ta mig fan ett förstoringsglas man säljer till barn och vem är det som står med det här detektiv-kitet? Jo, Leif GW Persson. Han har hur mycket pengar som helst, säljer hur mycket som helst och är med överallt. Ändå har han på sig den där jaktvästen inomhus och det är för att han signalerar något, det är en identitetsmarkör. Han hade kunnat ha en Armanikostym men då hade han inte varit Leif GW Persson.
– Jag kanske inte borde säga det här men jag var med i TV4 för någon vecka sen och pratade om boken. Då satt jag i kulisserna och det var trisskrapande. Jag kommer inte ihåg hur mycket han vann men bakom kulisserna sa någon att ibland brukar Leif GW vara i studion när det är trisskrapning och någon gång hade han observerat att någon vunnit 250 000. Då hade han vänt sig till den där personen bakom kulisserna och sagt ”Det var länge sen jag blev glad för 250 000”. För den här personen var jätteglad för pengarna.
– Jag tror att de flesta vet det här omedvetet, att det är klart att kläder är ett språk. Jag kan gå till mig själv, jag skulle hyra ut min lägenhet så jag la upp en annons. En kille hörde av sig och var intresserad så jag gick in på hans Facebook och bläddrade igenom hans profilbilder. Det var den där Becknarväskan och faktiskt adidaskläder och då tänkte jag ”den här killen kanske inte håller på med sånt” men jag chansade inte. Jag svarade inte honom och det kanske ligger hos mig, men tyvärr är det lite så det där. Jag önskar att det inte var så men det är inte så verkligheten ser ut.
Jag tänker på att när du är en outsider så blir de här sakerna potentiellt mycket viktigare. Folk upplever hot från orten, adidasriddare eller vad man vill kalla det. Då kan den signalen förstärka att det inte verkar som att du tillhör majoriteten. Du har ett avvikande utseende på ett annat sätt och då kan du förstärka det.
– Det är så intressant att du tar upp det för vet du vem jag tänker på när du pratar om att använda kläder som en markör? Jens Ganman. Han är ett ypperligt exempel på det. Speciellt när han är i Stockholm så försöker han visa att ”Jag hör inte hemma här”. Det här kommer han ge mig skit för men jag ska berätta ändå. När vi skrev Det lilla landet som kunde var vi i Stockholm en del och jobbade och vi fikade på ett fik på Östermalm. Jag märkte att när jag var med honom och vi hade fikat klart, brukade han plocka upp brickan och gå in med den till köket för att lämna in den. ”Tack så mycket för fikat”. För så gör man uppe i Norrland. Det är jättefint där uppe att plocka upp efter sig och lämna in. Jens gör inte så på Östermalm för att han är dum i huvudet, han fattar att man inte gör så där, men det är ett sätt att visa att ”Jag är inte härifrån, tro inte att jag är en av er”.
Då kommer vi in på det här med att lära sig svenska koder. Du har några väldigt handfasta råd i boken. ”Respektera tider” är det första och den här podden började en timme och tjugo minuter efter utsatt tid. Du sa ”jag blir en kvart sen” och då sa jag ”men Mustafa, jag har läst boken och du ska respektera tiden” och då påpekade du att det var jag som hade skjutit upp det en timme till att börja med och sen var jag fem minuter försenad till din kvart. Så vi har missat den delen. Sen är det ”lär dig säga nja”, ”ställ dig i kö”, ”behärska dig”, ”håll avstånd”, ”respektera söndagsvilan”, ”prata med små bokstäver” och ”skryt inte”. Kanske vissa av de här sakerna är sånt man själv brottas med, vilket också är intressant. Ibland när man pratar om sånt här framstår det som att det bara är invandrare som ska anpassa sig till ett homogent kollektiv men vissa saker du tar upp är sånt som jag aldrig tänker anpassa mig till. Varför ska man anpassa sig?
– Jag går genom det i boken att det finns andra strategier än de som jag lägger fram. Jag säger inte att jag kommer med lösningen med stort ”L”, men jag ger en väg. Många andra har vandrat längs med samma väg och det har funkat för dem, och det kan funka för dig också om du vill det. Om du vill göra på ett annat sätt, fine, så länge det funkar. Jag älskar när en sån som Bert Karlsson bryter mot alla de här koderna jag har skrivit om.
Förklara varför du tar upp honom som exempel. Jag var med i din podd, Sista måltiden, även om det avsnittet inte är sänt än. Mitt i ringer din telefon och så visar du vem det är som ringer och det är Bert Karlsson. Varför ringer Bert Karlsson dig?
– För att jag har försökt att bjuda in honom till podden ett tag. Det är ingen ordning och reda på honom, utan han ringde igår igen och sa ”Vem är du egentligen, vad vill du?” Sist jag pratade med honom sa jag ”Vill du komma till podden och snacka?” ”Ja, för fan. Jag ska spela in nån podd med Katarina Janouch i Stockholm”. Han bor i Skara. ”Du är välkommen” sa jag. Så sa han ”Du, på tal om det, kan vi låna er studio och spela in?” Du vet, en svensk gör inte så. Men han har den här entreprenörskapsmentaliteten, han skäms liksom inte. Han har miljoner men om han kan spara någon tusenlapp så…
Du vet den här klassiska klyschan om att när man är hemma hos svenska barn så får man sitta på rummet och vänta när de andra äter middag. Bert hade inte suttit kvar på rummet, han hade sagt ”Ni har väl mat till mig också eller?!”
– Jag kan älska det. Jag tycker att det är uppfriskande med en sån som Bert Karlsson eller en sån som Zlatan, som bryter mot jantelagen. Jag säger inte att alla måste se likadana ut men jag säger att många svenskar tycker om att många liknar varandra. Då blir svensken trygg och kan slappna av. Jag säger att det här är ett sätt att passa in.
Du har ett till exempel. Jag hoppade över att göra lumpen…
– Inte jag heller.
Det borde vi väl båda två ha gjort. Du tar upp Diamant Salihu, han är själv från Tjärna ängar i Borlänge och jag hade honom i podden för ett tag sen och pratade om hans bok Tills alla dör, som handlar om gängkonflikten mellan Shottaz och Dödspatrullen. Han beskriver hans erfarenhet, för han har rötter från Albanien, i lumpen, att han för första gången kom in i ett sammanhang där det inte var någon skillnad på människor. Där svetsades man samman i en uppgift. Lumpen finns inte kvar på det sättet. När du och jag blev tillräckligt gamla var lumpen på väg bort. Den här naturliga platsen för olika människor att mötas finns inte där längre. Egentligen tänkte jag inte gå in på det, jag la bara märke till det. Men det här med att skaffa ett extranamn, det tror jag är en sak som många hajar till på.
– Det har upprört en del. Jag säger inte att man ska ta bort något namn, jag säger ”lägg till ett extra”. Det behöver inte vara ett svenskt land, men kanske ett västerländskt eller internationellt som passar i Europa. Det jag menar är att det finns vissa studier som typer på att en Mustafa kan ha svårare att komma till arbetsintervju än en Erik. Jag säger ”lägg till ett extranamn för att komma dit”. Ett namn svensken känner sig trygg med eller känner igen. Jag har exempel i boken att kinesiska affärsmän som åker till väst för att göra affärer, inte vill att deras kollegor ska tappa ansiktet när de inte kan uttala deras namn. Därför lägger de till ett extranamn. Det finns många exempel. Jackie Chan heter inte Jackie Chan, Jet Li heter inte Jet Li och Jack Ma heter inte så heller. Men också svenska exempel. Greta Garbo bytte namn när hon drog till Hollywood, hon hette Greta Gustafsson egentligen. När svenskar emigrerade till USA under 1800-talet bytte många av dem namn. Jag läste om att svenskarna ofta hamnade i samma by med varandra och brevbärare blandade ihop deras post för att det var fem, sex familjer som hette Andersson. Så då samlades svenskar i vissa byar och så skrev man olika namn och la dem i en pott. Så fick Anderssons plocka upp namn ur potten och ”Nu heter jag McCarthy”. Så var det bara en familj som fick heta Andersson. ”Vi ska inte göra det så svårt för brevbäraren”. Jag menar att jag har inte kommit på det här att lägga till ett extranamn.
Det roligaste exemplet är östeuropeiska namn som verkligen är etniska. Kirk Douglas föddes som Issur Danielovitch och de är en släkt av vitryska judar och han växte upp under fattiga förhållanden i New York och pratade yiddish hemma, men det anar man inte av hans framtoning på vita duken. Om man ska slå upp ett anglosaxiskt namn så är det Kirk Douglas, det är väldigt svårt att bli mer WASP än det. Men det var så man gjorde, det finns massor exempel som du tar upp. Det här är motsatsen skulle man kunna säga till ”lär dig uttala mitt namn korrekt”. Alltså, vem är det som ska anpassa sig? Man tänker ”varför är det den som har det namnet som inte är ett i normen som ska ändra på sig? Varför kan det inte vara majoritetssamhället som ska lära sig?”
– Jag önskar att det var så. Jag har fått många mejl från lärare som har skrivit att ”vi har tagit upp det här du skriver i boken och vi kom alla överens om att man måste lära sig allas namn på ett korrekt sätt och kalla in folk på arbetsintervjuer, även om de har konstiga namn”. Vilken fin tanke, tänk om alla kunde göra så. Men jag säger att det finns vissa studier som visar att det inte är på det viset och jag presenterar ett annat alternativ. Men jag ser framför mig att jag åker till en homogen skola på Lidingö eller i Danderyd och tar upp det här rådet till dem, och att de säger ”nej, såhär vill inte jag att vi ska ha det i Sverige och när jag kommer ut i arbetslivet och blir chef vill jag absolut inte leva i ett samhälle där människor byter eller lägger till namn”. Ja, skitbra! Jag vill också ha ett sånt samhälle! Men vi kan sträva mot det och samtidigt se till att människor kommer in på arbetsmarknaden genom att lägga till ett extranamn.
Om jag ska vara djävulens advokat och anlägga ett maktperspektiv, så är det väldigt mycket som ligger på den invandrade att anpassa sig till majoritetssamhället. Det kräver inte så mycket från majoritetssamhället i din bok. Då kan man tycka att varför i så fall inte ändra på den maktasymmetrin? Varför skriver du, Mustafa, en bok där du stryker maktstrukturerna medhårs istället för att utmana dem? Vad skulle du svara på en sådan kritik? Är det en kritik du har fått?
– Delvis, ja. Men jag tror att om du frågar många invandrare i Sverige, speciellt första generationen, så kommer de inte tycka att mycket av det jag skriver är konstigt. De vet att anpassning ingår i migrationens pris. Alla som lämnar anpassar sig till det nya på ett eller annat sätt. Jag försöker föra en diskussion i boken, ja anpassning är viktigt men hur mycket anpassning? Jag tror inte att svenskar vill att du anpassar helt och hållet, att du börjar dricka alkohol, äta fläsk. Det är inte den sortens anpassning. Men jag tror att vi har gjort ett misstag i Sverige under decennier där vi sagt att alla ska integreras i det mångkulturella samhället, även Erik Svensson. Man ska mötas i mitten och kompromissa och lära sig av varandra. Det låter fint på pappret men ingen berättar var det här ”mitten” är någonstans. Är det någon som har ritat ett sträck där alla möts? Det är enklare för dem som kommer till Sverige att anpassa sig till en kultur än att majoritetskulturen anpassar sig till hundratals olika kulturer. Alla invandrare har inte samma kultur. Visserligen är både jag och en somalier invandrare men vi har inte så mycket gemensamt förutom att vi är invandrare.
Det här är något du tagit upp när du har varit ute och föreläst. Du tar upp en händelse när du föreläst i ett klassrum, jag tror att det är när du berättar om att känna tacksamhet. Då är det en somalisk tjej som säger ”Jag är född på BB, jag pratar bättre svenska än somaliska, varför ska jag känna mer tacksamhet än någon annan svensk?” Det där är en dragkamp i de här frågorna där det blir en skiktad tillvaro för människor. Nu sitter vi båda två här i skjorta, du har en blå och jag en grön. Låt oss säga att vi tar på oss våra bästa adidaskläder och går ut på gatan, då riskerar fallet att bli större för dig, för någon skulle kanske uppfatta att du är en adidasriddare. Det tror jag inte, jag tycker inte att du har det kroppsspråket men om vi låtsas. Det finns en potential att anpassningen kräver mer av människor med invandrarbakgrund, även de som är andra generationen, än det gör för den som är majoritetssvensk. Hos första generationens invandrare är det självklart, hos den andra och tredje börjar det bli något annat. Hur tänker du kring det där?
– Exemplet du tar upp med den somaliska tjejen, jag gör ett misstag där. För jag pratar med henne om tacksamhet på samma sätt som jag pratade om tacksamhet med första generationens invandrare. Första generationen är jätteenkel att prata med, de vet var de har kommit ifrån och vad de har kommit till. Andra generationen har helt rätt, det är befogat av dem att säga ”vad menar du, ser du inte mig som dig själv, vi är båda födda på BB, jag har inte varit i Somalia, i Irak”. Jag tycker att tacksamhet är bra, att vi ska vara mer tacksamma men man kan inte trycka det i ansikten på människor för då kan det få motsatt effekt. Det måste komma inifrån.
Vad det gäller att komma till ett land, det här blir ett parodiskt exempel och folk brukar skratta åt mig när jag säger att jag har bott utomlands, eftersom landet jag bott i är Danmark. Det är för kort för att anses ha bott utomlands. Men många svenskar förstår inte danska så bra, så det var ganska svårt att lära sig språket, trots närheten. Jag fick dock en försmak av hur det kan vara att vara invandrare. Jag fick uppleva hur svårt det var att komma in i den danska gemenskapen, det finns en massa små koder som man som svensk inte förstår.
– Åh, vad spännande! Kan du inte dra några?
Det är svårt men det finns en dansk humor, en lättsamhet i hur danskar är som inte finns hos svenskar på samma sätt. Det finns en attityd, de här klyschorna om dansk attityd till frihet. Danskar är väldigt lika svenskar men de är också annorlunda. Vi var en koloni där av medicinstuderande, mitt ex studerade medicin, och det var andra från norden och andra länder. Det fick konsekvensen att danskarna på universitetet umgicks med danskar och alla vi andra umgicks med varandra. Så de som hade invandrarbakgrund i Danmark umgicks med utbytesstudenter från Sverige, Norge, Island, Finland, och så vidare. Så jag har aldrig umgåtts med så många olika nationaliteter och eftersom de hade en invandraridentitet i Danmark så hade man mycket lättare att komma in i deras gemenskap. Vi blev en del av migrantkulturen på universitetet, med tamiler, bosnier, turkar, islänningar. Det var en rolig blandning men väldigt få danskar. Jag jobbade mycket i Danmark och man mötte en del konstiga attityder. Ingen kunde uttala mitt namn utan jag hette Edvard i Danmark. De kunde inte uttala mitt förnamn eller efternamn så jag accepterade Edvard. Jag hade det som mitt danska namn. Det fick mig att inse hur svårt det är att komma till ett nytt land. Om till och med Danmark känns lite tufft för mig, som svensk, hur känns det då att komma till ett land som är så annorlunda som Sverige?
– Värderingsmässigt är svenskar och danskar väldigt lika varandra, vad gäller frihet och sånt där. Det du beskriver är roligt, det kan man skratta åt. Men om du kommer till Sverige och det blir en krock i värderingsfrågor, och du tänker ”de vill avbilda min profet som rondellhund och tycker att den ska vara i konstutställningar – de här människorna är sjuka i huvudet”. I deras värld är det helt stört. Jag har de här diskussionerna än idag med många som är nya i Sverige men som har bott här ganska länge. De förstår fortfarande inte hur man kan vara så respektlös mot religioner och personer i religioner som profeten. De tycker att det är något omänskligt över det, man är inte mänsklig om man beter sig på det viset.
– Men jag tänkte fråga dig en sak, med tanke på hur fort det går i debatten, tror du att om jag hade kommit ut med den här boken 2012, 2013, 2014, hade den fått samma uppmärksamhet?
Jag tror att du hade fått mer och väldigt negativ uppmärksamhet. Du fick en fråga när du började skriva boken, av Peter Esaiasson, som är statsvetare. Han skrev en bok som kom 2019 som heter Förorten som är en jättebra bok och som jag verkligen rekommenderar. Han knackade dörr och genomförde 900 intervjuer i Bergsjön och Hjällbo. För den som vet hur de här studierna går till så är det väldigt ovanligt att en statsvetarprofessor själv åker ut och genomför intervjuer med människor som i princip aldrig svarar på enkäter. Det är en population som är väldigt svår att nå, så han åkte ut och knackade på. Han skrev en fråga till dig:
Idag är ingen dag för grubblande frågor, men när det blir vardag igen, hur ser du på argumentet att den värld du växte upp i och som du lärde dig hantera, inte finns längre? Att demografin ändras så otroligt snabbt att allt färre unga Mustafas idag lever i en miljö där det finns svensksvenskar att brottas och umgås med? Är du och andra i din generation, er relativa ungdom till trots, likväl generaler som utkämpar gårdagens krig? Och oj vad jag hoppas att det finns ett bra svar på min fråga.
Jag tyckte att det var intressant, om du ville utveckla. Det är vissa av de här sakerna du tar upp, att du hade en svensk flickvän, att du umgicks med svenskar. När Diamant Salihu var här så pratade vi om när han växte upp på Tjärna ängar. Då var det fortfarande många svensksvenskar som bodde där och idag är det inte det. ”Lär dig svensk sed, lär dig språket” – är dina råd för en tidigare generation?
– Jag skriver i boken att frågan från Peter Esaiasson kanske är den jobbigaste och svåraste frågan, men kanske också den bästa, jag har fått om den här boken. Anledningen till att jag är den jag är, är inte att jag läste om Sverige och svenskhet och koder. Det var för att jag absorberades in i det svenska, att jag hade en närvarande majoritetskultur. Jag tycker att Peter är inne på något intressant, ”bekämpar jag gårdagens kritik med gårdagens medel”? Riktar jag mig till en tid som kanske inte existerar längre? Det ligger något i det och i boken går jag igenom att vi kanske ska göra det man gjorde förr. Jag tar upp socialdemokratin med Gunnar och Alva Myrdal, hur de med Per Albin Hansson byggde upp det moderna Sverige. Hur man pekade med hela handen, en auktoritär hand och sa ”nu borstar vi tänderna, vi bor inte trångt och gör man det kan bostadsbidraget komma att dras in”. Det var väldigt strikt och jag menar att nu när vi har den situation vi har, vi har inte ett homogent land heller som vi hade då, så blir det kanske nödvändigt att staten får gå in igenom och peka med hela handen. ”Nu är situationen som det är och nu får vi uppfostra människor igen”. Som en folkuppfostringskampanj, det är kanske svaret? Det kommer att göra ont i det liberala Sverige, bokstavligen ta 1930-talets metoder.
Du vill återvända till 30-talet?
– Jag vet, min redaktör reagerade på det. Men det var då Gunnar och Alva Myrdal kom på de här idéerna.
Även majoritetssamhället är mycket mer splittrat. Det där var under den industriella erans glansdagar när man planerade fram samhället. Man hade en eller två tevekanaler, ett flygbolag, en post, man hade ett av allt. Ett parti, även om det inte var en diktatur så var det en enorm stabilitet, en enorm likriktning. Det fanns inga ”opt out”-grejer. Du kunde flytta till ett annat land men det var likadant i USA under samma period. Samtidigt som Gunnar och Alva Myrdal skrev det här så påbörjades New Deal i USA under president Roosevelt. Idag är vi otroligt splittrade, vi lever i kanske inte filterbubblor men människor är verkligen mer individualistiska och kräver att få välja på livets alla områden. Det du säger är kanske det som krävs för integration men jag undrar om det ens är möjligt att genomföra. Något vi har sett är hur staten har en väldigt dålig kapacitet idag, på ett sätt man inte hade förr. Man hade en möjlighet att styra människor och idag har man svårt för det. Man har svårt att bekämpa brottslighet, kontrollera migration, staten är underställd europeiska unionen, man har stora företag som på många sätt utöver större inflytande över människor. Jag kommer ihåg när man pratade om att parabolantenner var ett hot mot integrationen, för att människor satt och kollade på teve från sina hemländer.
– På den gamla goda tiden, när det handlade om paraboler.
Nu har alla en parabol i handen i din telefon där du har allt och du kan välja allt själv. Du kan leva i din värld. Unga människor är del av subkulturer som är globala. Att försöka integrera svensksvenska ungdomar in i det vuxensamhället, med de normerna, det är en stor utmaning i det här medielandskapet. Kina gör någonting sånt här nu, mot uigurerna i landet.
– Kanske inte det då.
Jag menar bara att Kina har kvar sin statliga repressionsapparat. De har gått mycket längre såklart, men de har en kapacitet inom staten som den svenska staten saknar gentemot sin befolkning. Vi hade större statlig kapacitet förr.
– Jag hör vad du säger och nej, att rakt av kopiera Gunnar och Alva Myrdal, Per Albin Hansson och den tiden går inte. Men man skulle kunna koppla försörjningsstöd till prestation. Inom en snar framtid kommer vi ha ungefär en miljon människor i utanförskap. Redan nu, men snart kommer en större andel svenskar resonera som han på Svenskt Näringsliv: Vad fan får vi för pengarna? Om vi har en miljon som inte gör rätt för sig utan vi bara finansierar deras levnad. Man skulle kunna få människor att borsta tänderna och äta tomater, om man gör det genom att använda pengar som ett språk.
Här blir jag lite vänster. En gammal myt eller slagord var att invandrarna kommer hit och tar våra jobb. Men det är inte det man säger nu. Något som däremot stämmer, det finns en sketch i Grotesco där svennen skiftar mellan att prata om invandrare och robotar, att det är läskigt att de är överallt och tar våra jobb. Det ironiska är att han har rätt i satiren, för robotarna har tagit våra jobb. En anledning till att produktiviteten på en bilfabrik i Sverige har stigit flera tusen procent under de senaste fyrtio åren är inte att arbetarna har blivit mer produktiva utan att det har kommit robotar. Människorna som har kommit hit kanske vill göra rätt för sig men om vi spolar tillbaka till 1990-talet eller tidigare, var folk kanske mer främlingsfientliga och tyckte ”kom inte hit”. Men det fanns vägar in i samhället genom jobb, du kunde gå i skolor där det fanns majoritetssvenskar. Idag kommer människor, även om de har den bästa viljan ibland, till skolor som är problemtyngda. Även om du tillhör majoriteten som sköter dig är det en väldigt tuff miljö. Det finns färre jobb och de som finns har låg status. Du kan inte komma till ett industrijobb och få en helt okej lön, många jobb är städjobb och likande. Jag tänker att arbetslinjen, även om jag håller med om den på ett moraliskt plan, är tuffare idag än vad det var då. Och det är tuffare i Sverige som har så få lågkvalificerade jobb, jämfört med andra länder som har fler. Jag vet inte vad jag försöker säga.
– Jag förstår. Det är ett långt resonemang man kan gå in på men min poäng med att koppla försörjningsstöd till att du gör rätt för dig, det kan vara utanför kollektivavtalet. Du kan jobba, gå i skolan några timmar, se till att det är rent i områden. För att få barnbidrag eller soc-bidrag eller bostadsbidrag gör jag också det här och det här. Och att samhällsorienteringen som finns blir striktare, att man verkligen tar till sig och visar att man har gjort det. Att den på något sätt kopplas till försörjningsstödet. Pengar är ett språk alla människor förstår.
Tack, Mustafa Panshiri, för att du var med i Rak höger.
– Tack, Ivar.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Get full access to Rak höger med Ivar Arpi at ivararpi.substack.com/subscribe -
- Det var väldigt tidigt inpräntat i mig att jag skulle ta hand om min ett och ett halvt år yngre lillebror. Jag skulle vara den kloka och förståndiga. Om Anders hittade på något hyss så var det mitt fel för att jag inte hade sett till honom ordentligt. Jag kände mig som barn bara fram till fem, sex år. Sen blev jag vuxen. Det har tyvärr gjort att jag haft vuxenförväntningar på mina egna barn, från det att de varit sju år. Det är inte förrän jag fått barnbarn som jag inser hur små de är, säger Assa Rosenberg.
Foto: Cato Lein
Inspelat den 13 augusti 2021. -
Anna är nio år och står på Koreas flygplats Kimpo. I ena handen håller hon en väska med ett fotoalbum. I den andra sin lillebror. Mamma och pappa vinkar av. I Sverige väntar en ny familj.
Sverige är det land som tagit emot nästan flest adoptivbarn i världen, per invånare räknat. De flesta som adopteras hit har inte bara mist sina anhöriga, utan dessutom fått minnen och kunskap raderade.I Varför är jag här? undersöker Bosse Lindquist en av de mindre uppmärksammade sidorna kring Sveriges adoptioner att nästan en femtedel av alla adopterade som kommit till Sverige är äldre än tre år gamla, och med fullt intellektuellt medvetande under hela sin adoptionsprocess.När den här dokumentären gjordes togs beslutet att byta ut huvudpersonens namn till Anna. Idag vill hon inte vara anonym. Hennes riktiga namn är Kicki Åhlander.Programmet gjordes 2000. Reporter: Bosse Lindquist Producent: Ylva Lindgren - Показать больше
