Brott

  • Succéprojektet som utvärderades – med felaktiga siffror

    · 00:29:24 · Kaliber

    Det är den största riktade satsningen regeringen gjort mot ungdomsbrottslighet på många år - Sociala insatsgrupper för unga kriminella. När pilotprojektet avslutades förra hösten talades det om "remarkabla resultat" och att "nästan alla har ändrat sin livsstil". Kaliber har gått tillbaka och granskat vad projektet egentligen resulterade i. Det är den största riktade regeringssatsningen mot ungdomsbrottslighet på många år. Projektet med sociala insatsgrupper har framställts som en succé. Kaliber granskar och finner felaktiga siffror, bristfällig utvärdering – och tveksamma slutsatser.    – Känner du igen Fredrik här? – Du var i bibilioteket… – ”Bad boys, bad boys”… ”polis, polis, potatisgris”… – Snälla, du ska ju sjunga ”Ett, ett två – farbror blå, vad händer då” – 112 Aina ju, säger Fredrik Malm. Fredrik Malm är polis i området Vivalla i Örebro – ett av ställena som var med i försöket med sociala insatsgrupper – och ”på pappret ett problemområde”, säger han. I ett hörn av Vivalla centrum öppnade ett lokalt poliskontor för några år sen. – Jobbar man lokalt så är man inte bara polis – utan de säger mitt namn. För att kunna påverka måste man har relationer. Det räcker inte med uniformen för att få respekt, man måste visa vem man är. – I början kunde de få skit när jag gick runt i uniform och hälsade. Alla i sällskapet kanske inte pratade svenska,  – ”vad pratar de om, golar han eller?”.   Vi flyttar oss bakåt i tiden, till hösten 2012. Det är presskonferens på Rosenbad i Stockholm. Två ministrar, rikspolischefen och höga tjänstemän står på podiet inför församlade media. Beatrice Ask, justitieministern, inleder: – …ett arbete med det som vi kallar för sociala insatsgrupper, som handlar om konkreta insatser visavi ungdomar som riskerar rekryteras till kriminella nätverk eller har svårt att ta sig ur kriminella gäng. Men låt oss backa bandet ännu lite till. I Kaliber förra veckan kunde du höra om hur unga från runt 11-årsåldern utnyttjas för att göra äldre kriminellas grovjobb som stjäla, hota, förvara skjutvapen och stora mängder narkotika. Vår granskning visade att de så kallade ”springpojkarna” utgör en rekryteringsbas för kriminella nätverk – och att fenomenet är spritt i stora delar av landet. Och för att försöka hejda utvecklingen med kriminella gäng tillsatte regeringen en utredning som skulle föreslå åtgärder för att strypa rekryteringen. 5000 unga i Sverige – riskerar rekryteras till kriminella nätverk. Den bedömningen görs i utredningen.   Ur utredningen kom också idén med att bilda sociala insatsgrupper på lokal nivå av socialtjänst, polis och skola. Regeringen skriver på sin hemsida att projektet med sociala insatsgrupper är ”den största riktade satsningen mot ungdomsbrottslighet som regeringen gjort på många år”. Samarbetstanken är inte ny: sedan 1940-talet har olika regeringar pekat på att socialtjänst och polis bör jobba närmare varann med att förebygga ungdomskriminalitet. Men ett stort hinder är att det finns stark sekretess mellan myndigheterna. Det innebär till exempel att socialtjänsten inte kan säga till polisen vilka åtgärder de sätter in mot en ungdom. Det nya i SIG-projektet är att den som tackar ja går med på att sekretessen bryts mellan inblandade parter. Är man under 18 år ska föräldrarna också göra det. Rikspolischef Bengt Svensson på presskonferensen: – Det som är det annorlunda i det här är att man utgår från individen. Här är det explicit vad ”Kalle” behöver. Tillsammans med ungdomen ska polis och socialtjänst och eventuellt andra myndigheter som kopplas in komma fram till en åtgärdsplan – och vem som ansvarar för vad. En åtgärd kan till exempel vara att en ungdom inte ska röra sig ute efter en viss tid på kvällen, eller jobba med sitt bemötande mot polisen. I pilotprojektet, som riktade sig mot 15 – 25-åringar, var totalt ett drygt 90-tal ungdomar med. Försöket pågick juni 2011 till september 2012 på 12 utvalda platser, i Örebros Vivalla – men också från Boden i norr till Malmöstadsdelen Hyllie i söder. Ingen penningspåse följde med satsningen.   Maria Larsson, barn- och äldreminister: – Rikspolischefen uttryckte sig som ”banbrytande” när vi hade vår dragning här innan på förmiddagen. Jag tror att det kan bli det. Än så länge har det inte pågått så länge – ändå är det remarkabla resultat. Rikspolischef Bengt Svensson, intervjuas av Sveriges Radios Ekot samma dag: – Det har gått väldigt bra. Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott. Justitieminister Beatrice Ask flaggar för att projektet kommer fortsätta: – Det blir en fortsättning, jag är oerhört engagerad i detta. Det visas statistik också, tårtdiagram. Projektledaren på Rikspolisstyrelsen tar upp Linköping som exempel. 17 deltagare var med i piloten. Under pilotprojektet har bara fem anmälts för nya brott, medan tolv inte gjort det, säger hon. I samband med presskonferensen om projektet har rikspolischef Bengt Svensson haft en debattartikel införd i Svenska Dagbladet. Rikspolischefen skriver att han vill att arbetet med sociala insatsgrupper sprids. Han tar – Linköping – som exempel och att statistiken visar att 12 av totalt 17 ungdomar inne projektet inte misstänkts för nya brott och de fem som gjort det – har märkbart minskat sina kriminella aktiviteter: ”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. (...) Även om givetvis andra faktorer kan ha bidragit i dessa fall, tror vi oss ändå kunna påstå att de sociala insatsgrupperna har betydelse och ger effekt.” Återigen Linköping alltså. Såväl i presskonferensen som i debattartikeln refereras det till Linköping. Och alla tycks vara eniga – pilotprojektet med de sociala insatsgrupperna är en framgång. En kille vi kan kalla för ”Affe” är en av dem som det här verkligen handlar om. Han är 20-25 år gammal och har haft social insatsgrupp bara i några månader när vi träffar honom. Pilotområdena fortsatte att arbeta på det här sättet när projektet var över. Vi träffar honom i en svensk storstad. Han berättar att han kom in i kriminaliteten som 13-14-åring när han började sälja mindre mängder knark. – Såg man en jacka som kostade 500 så kunde man inte gå till föräldrarna för de hade det inte. Det var så det började. Med åldern blev allt tyngre, mängderna man sålde och fängelsedomarna blev tyngre. Sen tidiga tonåren har ”Affe” haft kontakt med socialtjänsten och han har dåliga efterenheter av bland annat ett ungdomshem som han menar var som en skola i brott. – De borde inte ha låst in mig när jag var 15 i tron att jag skulle komma ut som en bättre ungdom. För låser du in en ung kille med massa unga som har ett destruktivt beteende – inte fan kommer han bli bättre. ”Affe” avancerade i den kriminella världen. Tills det en dag bara tog stopp. Han avtjänade ett fängelsestraff när han fick ett religiöst uppvaknande. När han muckade hade han själv bestämt sig för att lämna det gamla livet bakom sig. Sen, efter att han kom ut och efter att han själv hoppat av gänget, kom han i kontakt med socialtjänsten och den sociala insatsgruppen. Eftersom han är så missnöjd med den hjälp han fått tidigare har han inte skyhöga förväntningar på sociala insatsgruppen. Men han vet vad han vill  hjälp med. – Från deras sida att kunna hjälpa med det man är hjälpt utav och inte vad de anser man är i behov av. Att de lyssnar och förstår vad man behöver hjälp med. Skulle det ha sett annorlunda om du inte haft den här kontakten? – Ja, det tror jag nog. Eftersom för att kunna nå dit jag nått nu, så först måste man ändra sin mentalitet. Alla gör det på olika sätt. För mig var det religionen som fick mig att ändra mitt levnadssätt. När man gjort det behöver man hjälp på många sätt. För jag vet inte hur man söker till utbildning till exempel, jag har aldrig gjort det. Ekonomi – hur fan klarar jag mig på en viss mängd pengar varje månad? – Generellt, är att det är segt i alla system. Men de gör sitt bästa. – Jag skulle säga att det är lite bättre trots allt. De är snabbare att hjälpa än vanliga soc. Har du fått mer insatser än vad du skulle haft annars? – Nja, vet faktiskt inte… Jag skulle säga att inte som det ser ut just nu har ingenting ändrats. Men eventuellt i framtiden. För att trots allt – det är ganska nytt ändå. Du lyssnar på Kaliber – om de sociala insatsgrupperna – den största riktade satsning mot ungdomskriminalitet som regeringen gjort på många år. Det här projektet som killen vi kallar ”Affe” hoppas ska hjälpa honom i framtiden – har politiker och Rikspolisstyrelsen, redan höjt till skyarna. Vi vill se vilka belägg som finns för framgångsbilden. Vi börjar med att titta närmare på siffrorna från Linköping, de som Rikspolisstyrelsen valt att lyfta fram flera gånger. Det som RPS presenterade då var att bara 5 av de 17 som deltog i projektet hade misstänks för nya brott under tiden de var med i pilotprojektet. Vi på Kaliber begär att Linköpingspolisen ska ta fram anmälningsstatistiken igen – fast åt oss. När vi granskar den ser vi att det är 10 av de 17 deltagarna som under pilotprojektet misstänktes för nya brott. Alltså inte fem som Rikspolisstyrelsen hävdade utan dubbelt så många. När vi borrar djupare visar det sig att förklaringen är att Rikspolisstyrelsen fått ut felaktiga siffror från pilotprojektet i Linköping. Och att Rikspolisstyrelsen inte dubbelkollat dem. RPS har stått på presskonferensen och pratat och Bengt Svensson har skrivit i Svenska Dagbladet – om siffror som var fel. Siffror som visade ett avsevärt tydligare – och bättre resultat än hur det verkligen ser ut. Men det slutar inte där. Rikspolisstyrelsen valde också att presentera siffror från endast ett av de 12 pilotområdena. Och innan de gick ut och berättade om resultatet, visar vår granskning, att de inte hade skickat ut nån förfrågan till alla pilotområden om liknande uppgifter. Så, det gör vi. Och när vi frågar tar fyra pilotområden till en jämförbar sammanställning åt oss. Låt oss påminna oss om vad rikspolischef Bengt Svensson sa: – Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott. På de fem ställena vi haft möjlighet att granska har sammanlagt mer än hälften av deltagarna misstänkts för nya brott från att de gick med i social insatsgrupp och till då pilotprojektet formellt tog slut. Talen är så små att det är svårt att dra slutsatser av dem, men det är inte alls som de resultat Rikspolisstyrelsen presenterade. Vid presskonferensen har alltså Rikspolisstyrelsen har berättat om anmälningsstatistik som inte stämde och valt att inte ta med siffror från andra. En annan sak som man valde att inte ta upp under presentationen på presskonferensen är att Rikspolisstyrelsen faktiskt beställt en oberoende utvärdering. Ersta Sköndals högskola i Stockholm levererade den i god tid inför presskonferensen. Forskarna konstaterar att samarbetet mellan socialtjänst och polis har utvecklats i pilotområdena. Men att ”det är svårt att utläsa ett tydligt utfall för den sociala insatsgruppens påverkan på deltagarnas kriminalitet. De delgivna misstankarna pendlar upp och ned under hela uppföljningsperioden. Det går där med inta att koppla arbetssätt till utfall i kriminalitet” skriver de. I Vivalla i Örebro visar statistik över anmälningar vi begärt ut att efter att de kom med i en social insatsgrupp har alla de fyra deltagarna anmälts för nya brott – två av dem under pilottiden. Och Vivallapolisen Fredrik Malm är han inte nöjd med det. – Det konkreta resultatet – jag tycker kanske inte vi nådde fram till några bra för individerna då. Det mest positiva var att vi lyfte fram behovet att samverka mycket, mycket tydligare. Vi har ett bra samarbete med soc och skola, men måste kunna spetsa till det när det gäller de ungdomar som är kriminella. Han räknar upp en rad problem de stötte på: Polisen och soc hade olika syn på projektet, olika tidsperspektiv, både polis och socialtjänst hade hög personalomsättning. När det gällde deltagarna valde man i vissa fall ut fel personer. Och så har det varit vissa problem med att få folk att vilja gå med – att ge samtycke till att sekretessen bryts. – Det är klart att jag hade nog hoppats på mer. Man är obotlig optimist och att det här var lösningen – att får man bara komma med i SIG så går allt bra… men så enkelt kanske livet inte är alla gånger. Även om Fredrik Malm inte tycker de sociala insatsgrupperna har varit en succé här – så hoppas han det blir bättre med tiden. Efter att ha gått på sparlåga ett tag ska Örebro nystarta SIG nu till hösten i omstöpt form. – Jag tror på själva idén och ser inte hur vi skulle kunna göra på ett annat sätt. Beatrice Ask besökte ju Örebro. Varför skrattar du? – Ja, men det är ju så. Det är ju politik också… Hur framställdes projektet för henne? – Jo, men i det läget gick det ju bättre då. En kille från projektet var med och då gick det ju bra. När man räknar siffror och avhållsamhet från brott – det är väl en sanning med modifikation. Men som projekt och hur vi ville jobba och så – det kan jag väl var ärlig med tycker var bra. De involverade ministrarna och rikspolischefen var ju väldigt positiva. Minns du, kände du igen dig i den bilden? – Nej, det gjorde jag kanske inte utifrån det lilla perspektivet jag hade. Så att underlaget vi hade var nog för litet för att göra en jättebra bedömning på om själva projektidén är bra eller dålig.   Professor Johannes Knutsson har specialiserat sig på utvärderingar av polisens arbete. Han är i dag verksam vid Politihögskolen i Oslo. Och han är skarpt kritisk till att projektet med sociala insatsgrupper framställts som framgångsrikt. Det finns det nämligen inga belägg för, menar han. – Mycket av det här är någon form av ganska enkel retorik. Men vad är substansen i det hela? Enligt Johannes Knutsson går det inte med underlaget som finns att utvärdera om det är den sociala insatsgruppen som påverkat deltagare som inte begått brott under projekttiden. Man borde lagt upp det som ett experiment hos ett antal kommuner istället, menar han, med jämförelsegrupper som inte haft insatsgrupp. Enligt honom är det det enda sättet att ta reda på om en metod fungerar. Man har tagit upp Linköping som ett exempel… – Man kan inte dra slutsatser från sifforna. – Att skriva på det sättet, det är ju inte seriöst. Får jag läsa högt? Man skriver: ”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. Bland de ungdomar som tackade ja till att delta finns flera som helt avhållit sig från kriminalitet under projekttiden”. Det är inte seriöst. De kan inte se det. Det är inte möjligt som det här är upplagt att säga någonting sånt. Alla verkar överens om att det är bra om polis och social samarbetar. – Ja, det är väl bra. Men fortfarande vet vi ju ingenting om substansen – samarbete är inget mål i sig, det är ju vad samarbetet utmynnar i som är det centrala. Det har beskrivits som en framgång av ministrar och rikspolischef? – Jag tror att skulle kräkas på mig själv om jag skulle säga någonting sådant efter att ha läst de här publikationerna. Jag kan inte se det vare sig när jag läser Rikspolisstyrelsens rapport eller Sköndalsrapporten. Det verkar ju finnas flera kommuner som är jättenöjda med det här arbetssättet? – Ja, men det är väl dokumenterat i forskningslitteraturen att upplevelser kan man inte lita på. Man måste ha mycket strikta bedömningskriterier för att kunna säga någonting. Vad har det här gått ut på? – Min tanke är att det var fråga om att skapa en slags positiv bild av att man gör något åt ett svårt problem. Det är ganska allvarlig kritik? – Ja. Du tycker att du har belägg för det? – Det är de tankar jag får när jag ser hur det här genomförts. Professor Johannes Knutsson tycker dessutom att det är ett stort problem med metoden att bara de som självmant gått med på att vara med i projektet omfattas av det. – Kriminalitet innebär att vi har människor som drabbas. Vi har offer, lidande, ungdomar med stor risk för socialt elände och förtidig död. Att vi inte har dokumenterade metoder att bryta det här tycker jag är väldigt allvarligt. I vår granskning kommer vi fram till att Rikspolisstyrelsen har dragit slutsatser på ett bristfälligt underlag och framställt projektet som en framgång. Och så var det ju det där med att siffrorna från den ort man valde redovisa inte ens stämde. Rikspolischefen Bengt Svensson vill inte ställa upp på intervju. Istället får vi prata med Anders Hall, som är chef för polisavdelningen som håller i projektet med sociala insatsgrupper. Bengt Svensson säger att väldigt väldigt många slutar med brott, är det så? –Av den rapportering vi fått från pilotområdena så är det så, eller låter så. Vad baseras det på siffror ni fått in från pilotområdena? – Nej, vi har inte begärt in siffror. Vi har frågat pilotområdena vad deras uppfattning är. Sifferunderlaget för att säga att väldigt väldigt många har slutat begå brott är inte så stort? – Nej, men det sifferunderlaget finns ju i så fall hos varje pilotområde. Varje pilotområde har ju förhoppningsvis en uppfattning om hur det gått hos dem. Då säger de till oss att ”vår uppfattning är att många minskat eller upphört med sin kriminalitet”. När vi får en likartad bild från alla pilotområdena så drar vi den slutsatsen. Men det behöver följas upp med en utvärdering med kontrollgrupp enligt konstens alla regler. Vi har ju kunnat begära in uppgifter från fler ställen. Hade inte ni kunnat göra det också? – Det var begränsat med tid som stod till vårt förfogande när vi skulle sammanställa rapporten Det var det sätt vi gjorde på då. Med det ni vet idag – är det så att väldigt väldigt många slutar med brott som rikspolischefen sagt? – Inte helt och hållet. Och det har inte föresvävat oss att så skulle vara fallet heller. Men han sa ju så? – Han sa inte att de för all framtid slutat att begå brott. Det här är en svårbearbetad… Jo, han säger att ”och väldigt väldigt många har slutat att begå brott”. – Så såg det ut på den tiden vi hade presskonferensen. Att de därefter begått brott – du kan inte begära att han ska ha kunskap om framtiden. Men han kanske ska ha belägg för det han säger då? – Det hade han också, det byggde på den bild vi hade fått från pilotområdena. Om det i efterhand framkommer information som ger en annan bild, så kan vi ju rimligtvis inte lastas för att vi inte kände till information som inte fanns.  Polisforskaren Johannes Knutsson ser det här som ett politiskt beställningsjobb. Har ni känt er pressade av regeringen att presentera goda resultat? – Nej. Anders Hall medger att de inte säkert vet om det är sociala insatsgrupperna som påverkar personer som inte anmälts för nya brott under projektperioden. Borde ni inte haft ett mer noggrant underlag sett i backspegeln? – Den helhetsbedömning vi gjorde grundade vi på de omdömen och de erfarenheter vi fått in från pilotområdena och den utvärdering vi fått in från Ersta Sköndals högskola. Sen använde vi i en debattartikel ett sifferexempel från Linköping, om det i efterhand visat sig att det fanns fel i det sifferexemplet så är det naturligtvis olyckligt.   Hur väl tycker du att de siffror ni redovisade beskriver hela pilotprojektet? – Jag tycker att de i allt väsentligt ger en rättvisande bild av pilotprojektet. Erfarenheten var att vi fick unga människor med en tungt kriminell historik att i bästa fall avstå från brott eller i annat fall minska sin brottslighet. Justitieministern, Beatrice Ask, var ju också med på presskonferensen i november och har besökt alla pilotområdena. – Det är ingen tvekan om att samhället måste bli bättre på att samordna insatserna. Vi kan inte ha det på det sättet att skola, socialtjänst, polisen och andra jobbar i liksom på sitt eget sätt och inte pratat med varann för det gör att vi misslyckas med de här ungdomarna. Det här kallas den största satsningen som regeringen gjort på många år mot ungdomskriminalitet. 5000 unga riskerar rekryteras in i kriminella nätverk och den här satsningen nådde ett 90-tal med varierande framgång. Vad ska ni göra åt problemet nu? – Vi har gjort väldigt många olika saker när det gäller ungdomar och ungdomskriminalitet. Men underskatta inte att man tar tag i problemet med de ungdomar som är allra mest riskbenägna. Vi måste hitta bättre arbetsmetoder och då måste man börja någonstans. För de här ungdomarna riskerar annars i längden en väldigt tråkig framtid. Kommer det här projektet verkligen åt de tyngsta, de som verkligen är på väg åt fel håll? – Ja, tillräckligt många för att vi ska ha fullt upp att arbeta med. Någonstans måste man börja.    Enligt Beatrice Ask förs konkreta diskussioner om att följa upp metoden mer seriöst som hon säger – hur ska hon återkomma till. Men innan dess – nu i september ska det hållas uppstartskonferens, ett 30-tal nya kommer och stadsdelar tar över projektet med sociala insatsgrupper.   Tillbaks till Vivalla och polisen Fredrik Malm. Det var stökigt här helgen innan och ungdomar kastade sten mot polisen, tände på bilar och en del av en skola. – Vårt nya fönster som kom. Håller det för sten nu? Jag har några inne på rummet så jag kan testa. – Det ska vara säkerhetsglas det här. Det kastades inte bara sten på polisens fönster – utan också mot Fredrik. Många kommer fram den här dagen och frågar hur läget är. – Träffa dom dig? – Nej, jag klarade mig. – Varför gjorde de så? – Slog de dig? – Nej, de träffade inte. Wallah, gud var med mig! Vad kände du då? – En stor ilska, jättearg, besviken, ledsen. Du sa själv att du är en romantiker? Hur är det att jobba här, är det lite tröstlöst ibland? – Jo, men ibland – man lägger ner engagemang och så går det ändå snett. Visst kan det kännas tröstlöst – men man får inte ta sig själv på för stort allvar heller. Hur många minuter i livet träffar vi de här ungdomarna? Det är bara att se till att de minutrarna blir positiva. Handlar det om brott ska de ingripandena var tydliga också. Det är det svåraste här – att skapa relation och sätta gränser. Det är att vara en tydlig vuxen egentligen. –  Tjenare! – Tja! – Ute och fingår? Reporter: Kina Pohjanen Producent: Lisa Helgesson Exekutiv producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • De svåraste fallen – om rättsväsendets hantering av barnärenden

    · 00:29:30 · Kaliber

    Höga beviskrav, ojämlika förutsättningar och bristande barnperspektiv. Kaliber - om rättsväsendets utmaningar när barn blir brottsoffer. Det rapporteras om det nästan varje vecka, våld och övergrepp mot barn - de kanske svåraste brott som rättsväsendet har att hantera. Och bakom alla rubrikerna drar rättsapparaten igång. De senaste två veckorna har Kaliber och Barnaministeret från UR handlat om barnen som brottsoffer. Och i det första programmet i vår serie Barnen och rättvisan undersökte vi vilket bemötande barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionshinder får av rättsväsendet när de utsätts för brott, och vi kunde konstatera att majoriteten av åklagarna vi frågade inte tycker att de här barnen har samma rättstrygghet som andra barn. Vi har också berättat om barnahusen, dit barn kommer för att förhöras när de har utsatts för ett misstänkt brott – och vi har sett att rutinerna för skyddet av barnen ibland brister och att barn riskerar att skickas hem ensamma till en misstänkt förövare. Att brott mot barn är särskilt svåra att utreda, säger såväl poliser som åklagare och domare till oss. Och i dagens program tittar vi närmare på hur de här ärendena hanteras. Hur ser systemet ut när brottsoffret är ett barn? Hur resonerar åklagare och domare som jobbar med de här frågorna. Och så hör vi forskare som menar att det går att stärka barnets roll, utan att äventyra rättsäkerheten. Och vi börjar i Svea hovrätt – Då går vi in här i rättssalen… Det är lunchtid och vi har precis klivit in i en av rättsalarna som blivit ledig efter förmiddagens förhandlingar. – …och det är så här det kan se ut. Silvia Ingolfsdottir som är kammaråklagare, visar runt. – När det gäller brott mot barn, så är ju inte barnet med i rättssalen, utan då spelar man upp förhör som ofta hålls på barnahus, och då dras de här dukarna ner, så får vi se när barnet förhörs. Det är så vi lyssnar på det. Silvia Ingolfsdottir pekar på en vit skärm i ena änden av salen där de så kallade videoförhören spelas upp.  I Sverige är det väldigt ovanligt att barn under 15 år hörs i rätten, även om det finns undantag. För att skydda barnet från obehaget som en rättegång kan innebära, använder man sig istället av förinspelade polisförhör – en metod som inte är helt oproblematisk menar vissa - men det ska vi komma tillbaka till lite senare.   Silvia Ingolsfsdottir är relationsvåldsspecialist, och i perioder har hon arbetat uteslutande med brott mot barn – ärenden som, enligt henne, inte alltid står högt i kurs hos alla kollegor. –  Och det är ju tyvärr så att det inte har tillräckligt hög status  inom polis och åklagare att jobb med den här typen av ärenden. Det finns vissa attityder, när jag fick den här tjänsten som relationsvåldsexpert så fick jag, det var faktiskt här i hovrätten, jag mötte en kollega som sa ”är det där verkligen någon typ av brott att hålla på med?” Det finns liksom den jargongen. Det får man ju inte blunda för, det är något man verkligen måste jobba för. Synen på barnärenden inom kåren är en sak, säger Silvia Ingolfsdottir men arbetet innebär också många andra utmaningar.  – Problemet kan ju vara att det är höga beviskrav och det ska det vara.  Men att barn kanske inte alltid uttrycker sig så som vi är vana att man ska uttrycka sig. De har till exempel oerhört svårt för det här med när det har hänt, vilken dag, årstid. Alltså om det har hänt tillbaka i tiden. Inte om det hände förra veckan. Men det är sällan det går så snabbt med en anmälan. I den bästa av världar skulle det vara att de direkt kunde berätta i nära anslutning till händelsen, men tyvärr är det inte så. Då får de svårt att berätta om det på ett, som man säger, trovärdigt och tillförlitligt sätt, att domstolen kan tycka att det är för vagt. Och ett barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp och blivit det flera gånger, till exempel flera hundra gånger, det är ju oerhört svårt för dem att berätta exakt vad som hände vid varje tillfälle. Det är ju omöjligt för en vuxen också. Och Silvia Ingolfsdottir är inte ensam om att se svårigheterna i att utreda barnärenden. I vårt första program om barnen och rättvisan, ställde vi frågor till 32 åklagare som jobbar med barnärenden, en på varje allmän åklagarkammare. Och så här beskriver ett par åklagare utmaningarna med att utreda brott mot barn: "En del tror att barnutredningar är vilka utredningar som helst. De tar mer tid och borde upphöjas” ”Det är svårare att bevisa att barn utsatts för brott. Hela rättsapparaten bygger på att man ska kunna redogöra som en vuxen. ” ”I hela rättssystemet är barn diskriminerade” – Jag tror att det är oerhört viktigt att de som ska förstå barn som misstänks ha varit utsatta för någonting, de som ska förhöra barn, att de har ett barnperspektiv, och att rättssystemet också försöker att analysera det de säger utifrån ett barnperspektiv. Ann-Christine Cederborg är professor vid barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet och har sedan mitten av 1990-talet forskat på metoder för hur man förhör barn som har varit utsatta för brott. Och hon menar att man på många nivåer i rättsapparaten behöver öka sin kunskap om hur barn fungerar, tänker och berättar, för att kunna ge barnet en rättstrygg prövning. – Det förändrar inte de juridiska förutsättningarna, men det ger ändå barnet en högre status inom rättsväsendet om man förstår barnets dilemman att berätta om någonting har hänt. Gör man inte det idag då? – Jag är inte säker på det. Ann-Christine Cederborg började forska på barns vittnesmål i mitten nittiotalet, och hon säger att det då fanns två tydliga falanger när det gällde synen på barn som vittnen – en som menade att barn alltid talar sanning, och en som menade att barn alltid ljuger. Idag, säger hon, vet vi att det är mycket mer komplicerat än så. – För det beror ju på så väldigt många olika saker, om barn berättar det de har varit med om eller inte. Bland annat så beror det på vilken chans de får att berätta, hur de blir samtalade med. Sedan kan det också vara så att barn väljer att inte berätta. De kan till exempel vara hotade, rädda. Och till viss del kan jag faktiskt förstå dem.  Att berätta svåra saker till en polis – och sen händer det ingenting, och då är ju faran där att det blir värre för dem när de kommer exempelvis hem. Om det finns någon som utnyttjar dem i hemmet. När ett barn utsatts för brott är barnets egen berättelse om vad som har hänt viktig för rättegångsprocessen. Och många gånger är det det enda rätten har att fatta beslut utifrån. Rättens uppgift blir att bedöma berättelsens trovärdighet och tillförlitlighet. Genom ett antal domar från Högsta domstolen har det utvecklats en rättspraxis för hur man bedömer om ett vittnesmål är trovärdigt och tillförlitligt. Det handlar om vissa kriterier som en berättelse bör uppfylla, som att den ska vara klar och detaljerad, sammanhängande och självupplevd. Och Ann-Christin Cederborg, forskare vid Stockholms universitet, ser problem med de här kriterierna. – Det jag menar är att de här kriterierna är ju riktlinjer för domstolen, men forskningsgrunden för dem är mera tveksam. Självupplevd, exempelvis, motsägelsefull. Det här beror för mig väldigt mycket på den som tolkar berättelsen. Speciellt det här med självupplevt – hur kan de veta det, de som ska döma? Motsägelsefull – där har jag ju visat att till exempel barn med funktionshinder, att om de får många ledande frågor med ja- och nej-svar så kan de ändra sig från ett ja som blir nej, om man ställer samma fråga igen. Så det beror väldigt mycket på kvaliteten på polisförhöret om man ska kunna uttala sig om det. Ann-Christin Cederborg menar att det finns en fara om rätten i sina bedömningar utgår allt för statiskt från de här kriterierna och inte lägger någon vikt vid de förutsättningar som barnet hade att berätta om sina upplevelser när det förhördes. Till exempel om frågorna som ställdes under förhöret var anpassade efter barnets utvecklingsnivå eller om barnet kan ha känt sig rädd eller hotat. – Om man har bestämt sig för att de här kriterierna ska finnas för att det ska betraktas som en tillförlitlig berättelse, och en berättelse då inte bedöms som tillförlitlig därför att det saknas vissa saker, eller man säger till exempel att barnet verkar inte ha upplevt det här på grund av att hon inte gråter, eller någon sådan här formulering, att det verkar inte självupplevt, så blir det ju väldigt besvärande tycker jag. Det blir inte proffsigt. Det är mer som att det blir en checklista snarare än, menar jag, att diskutera – vilka förutsättningar fick barnet att berätta. Det här är ett iscensatt polisförhör. Det är en barnskådespelare, åttaåriga Ida, vi hör. – Nu är det ju en inledning på ett förhör där vi har försökt att iscensätta just det här rummet på barnahuset. Och det här är Sara Landström, docent i rättspsykologi vid Göteborgs universitet. Inspelningarna som vi får lyssna på är en del av ett forskningsprojekt. Vad är det som uppfattas som trovärdigt i barns vittnesmål  har forskarna frågat sig och de har också undersökt vad det är som påverkar bedömningen av trovärdigheten hos den som lyssnar. Och det har visat sig att barn som visar mer känslor när de berättar också uppfattas som mer trovärdiga. – Vi ville titta just på vad får det för betydelse om barnet gråter till exempel. Här var Ida ganska samlad? – Här var Ida väldigt samlad. Vi kan ta ett annat klipp där Ida inte är så samlad. Här sitter ju Ida ihop. Istället för att svara på förhörsledarens frågor rakt upp och ner så sätter sig Ida i en position där hon drar upp benen mot kroppen och tittar ner. I sin forskning har Sara Landström också intresserat sig för videoförhör. För det är så, precis som åklagaren Silvia Ingolfsdottir berättade från Svea hovrätt, att barn under femton år sällan förhörs i rätten. Istället används förinspelade polisförhör för att inte utsätta barnet för en rättegång. Och det är, säger Sara Landström, självklart väldigt viktigt att skydda barn i en rättsprocess. Men kan det också vara så att det förfarandet påverkar rättens uppfattning om barnets trovärdighet? – När barnet presenteras i rätten så är det ju i ett färdigt format. Det är ett videoinspelat förhör som har hållits i ett tidigare skede. Och kanske inte alltid har de frågor ställts som senare visar sig vara intressanta i utredningen, som kanske var viktiga. Men du har inte samma chans som du har till den tilltalade eller till andra vittnen att kunna ställa de frågorna i rätten. Utan du har att förhålla dig till det här fysiska, det här klara formatet, ett videoförhör. Och det kan ju också vara till barnets nackdel. I sin forskning har Sara Landström kunnat se att personer som ser och hör ett vittne ”live” också uppfattar det som mer trovärdigt. Det faktum att barnet hörs genom ett videoförhör och den tilltalade hörs direkt i rättsalen leder till en systematisk ojämlikhet säger Sara Landström. – Det allvarligaste med det är ju att barnet kan missgynnas, att man bedömer barnet som mindre trovärdigt eller tillförlitligt enkom på grund utav hur barnet presenteras. Alltså att om man hade haft en annan närhet till barnet så kanske man inte hade gjort den bedömningen. Men när barnet nu är en bit ifrån, det är på ett inspelat förhör, så ligger det längre ifrån mig som bedömare, till exempel. Så det är den allvarliga sidan av det, att barnet missgynnas av det, helt enkelt, och att det kanske inte leder till en fällande dom. Det skulle ju vara den absoluta nackdelen. I förlängningen skulle det kunna leda till det. Men Sara Landström menar att obalansen i rätten mellan ett brottsutsatt barn och en misstänkt vuxen förövare skulle kunna jämnas ut om båda parter hörs på samma sätt, till exempel med hjälp av en så kallad videolänk, där båda parter hörs direkt in i rättsalen. – Då skulle det vara att man till exempel kanske hör barnet via videolänk och hör den tilltalade via videolänk. Alltså att de hörs på precis samma sätt. För då blir det inte den här skillnaden. Hur ser man då på barnärenden i domstolen, de som måste följa Högsta domstolens kriterier, och de som måste bedöma barnets trovärdighet utifrån det videoinspelade förhöret? Vi söker upp Mari Heidenborg på Solna tingsrätt, hon har jobbat många år med barnärenden. – Jag heter Marie Heidenborg och är domare. Lagman för Solna tingsrätt. Det som Mari Heidenborg ser som mest bekymmersamt när det gäller ärenden som rör våld och övergrepp mot barn är att det är så få anmälningar som går hela vägen till fällande dom. Statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) - visar att förra året anmäldes 540 fall av sexuella övergrepp mot barn, för att ta ett exempel. Av dem ledde en knapp tredjedel - 32 % - till åtal. När det gäller barnmisshandel ledde 14 % av de nästan 18 000 fall som anmäldes förra året, till att någon åtalades, eller fick ett strafföreläggande. Och domare Marie Heidenborg tror att mörkertalet är stort när det gäller brott mot barn. – Det är väldigt många anmälningar som, ja dels som aldrig ens blir anmälningar men som sedan läggs ner på ett väldigt tidigt stadium på grund av att man tror att de inte kommer vidare. Och det är ju just det här som åklagare vi har talat med säger att de ser som ett stort problem, att det är så svårt att komma vidare med utredningar när det är barn som är brottsoffer. I vårt första program ställde vi frågor till 32 åklagare som handlägger barnärenden, en på varje allmän åklagarkammare. Och många av dem säger att barnärenden är det svåraste som de har att jobba med. Några av dem sa att barns utsagor väger väldigt lätt i domstol och att det är svårt att få fram den berättelse som domstolen kräver. Men Marie Heidenborg, hon säger att den stora bristen när det gäller mål som handlar om brott mot barn det är att utredningarna inte alltid är tillräckligt stadiga. – Ja det vi ska förhålla oss till är att Högsta domstolen har sagt att det räcker väldigt sällan med bara offrets berättelse utan man måste ha någon form av stödbevisning  Och ofta när det är brott mot barn så begås det i hemmet, utan vittnen? – Ja precis, det är typiskt för den här typen av brott. Brott mot barn är i de flesta fall misshandel eller sexuella övergrepp och sådana brott har väldigt sällan vittnen. Men det finns annan typ av bevisning man kan använda sig av. Bland annat teknisk bevisning, någonting som stöder den här berättelsen och det är också viktigt att man kan följa upp om barnet berättar om olika övergrepp. Barnet ger ju ofta kringinformation om hur det såg ut i rummet kanske eller vad personen hade på sig så att man kan följa upp olika uppgifter så man kan se att jo det här stämmer faktiskt. För sådant ökar trovärdigheten väldigt väldigt mycket. Har man då inte gjort det så är det en brist i utredningen och sådana brister hamnar alltid på åklagaren. Och där är vi ju bundna av vad Högsta domstolen har sagt. Vi kan inte sänka beviskraven bara för att vi vet att barnen har svårare att berätta. Så därför är det viktigare, tycker jag då, att man verkligen från polis och åklagare ser till att satsa på den andra utredningen vid sidan av de här förhören och där är det ibland brister. Och att det borde satsas mer på de här frågorna som rör barn det håller åklagaren Silvia Ingolfsdottir med om. Inte minst på utbildning – även för domare. --Vi måste ju bli mycket bättre på, både inom polis, åklagare, domstol och advokater, att utbilda oss om hur barn fungerar, hur de uttrycker sig. Och Polisen har ju kommit långt. Det finns ju speciella barnutredare och vi försöker också gå mycket utbildningar. Jag tror att det vore bra om man införde specialiseringar för domare, att alla domare kanske inte ska ha barnärenden. Att det krävs en kompentenshöjning just hos domare när är det gäller kunskap om hur barn fungerar. Det är något även andra åklagare sagt till oss. ”Domstolarna har en gammaldags inställning som inte är barnvänlig ” ”Domstolarna behandlar barn som vuxna. Det krävs en kompentenshöjning” Marie Heidenborg säger att hon inte alls är säker på att mer utbildning eller införande av specialisering på barnärenden för domare skulle förändra läget. – Ibland sägs det att det är på grund av att vi inte förstår barnen att det är därför som det blir så få fällande domar och det vänder jag mig lite emot för att även om vi har väldigt bra förståelse för att barnen har svårt att berätta och att det är svårt att få fram bra berättelser, även om vi har den kunskapen så måste vi fortfarande iaktta  de beviskraven som vi har. Så bättre kunskaper leder inte direkt till fler fällande domar. Även om vi blir bättre på att förstå barn så måste vi fortfarande ha en hög nivå på utredningarna. Det är ju ibland så att man sitter i rätten och tycker att ja, här räcker inte bevisningen. Men det har kanske gått till på det sättet som brottsoffret då berättar om men bevisningen räcker inte. Har man inte tillräcklig bevisning då kan man inte döma. Tillbaka till Svea Hovrätt och åklagare Silvia Ingolfsdottir. – På den här skärmen, det är där man ser barnförhöret. Oftast är det åklagaren som har med sig de här förhören och spelar upp dem i sin egen dator som kopplas in i domstolens system, som sköter det. Som åklagare så har man det framför sig på en skärm. Silvia Ingolfsdottir tycker att metoden med videoförhören i stort sett fungerar bra, att det skulle vara för traumatiserande för barn under 15 år att höras i en rättssal. Men till viss del håller hon med rättspsykologen Sara Landström, som forskat kring videoförhör, att metoden kan medföra begränsningar. Det kan påverka hur den som lyssnar uppfattar barnet, till exempel som mer moget än vad det är. – Det kan ju vara att man inte riktigt får en känsla för barnet. Jag kan uppleva att framförallt när det gäller våldtäkt mot barn, när målsäganden är 12-13, och oftast är det tjejer som jag har mött, att när de väl hörs om själva händelsen, de pratar ju inte om så mycket annat utan de pratar om en händelse som har varit oerhört traumatiserande, att de kan låta mer vuxna än vad de egentligen är. För sedan när man kommer utanför så pratar de ju som en normal 12–13-åring om någon kille de är kära i eller vilken bio eller film de tycker bäst om. Alltså de är på ett helt annat sätt. Och det kommer ju inte fram, utan det blir bara det här videoförhöret som man spelar upp. Så det kan vara en brist. Och det står ofta i domskälen att man ska iaktta en viss försiktighet när man bedömer de här videoförhören. Silvia Ingolfsdottir anser att rättsförfarandet i barnärenden skulle kunna bli mer oberoende av videoförhören. Man skulle kunna titta mer på hur det går till i andra länder. Själv har hon bedrivit förundersökning i Chile, en förundersökning som gällde våldtäkt av barn här i Sverige. – Och där vet jag att där hörs barnet via länk. Man sitter som på barnahuset fast i domstolen. Så att de hörs på plats men de är i ett annat rum. Och det skulle ju kunna vara, om man utvecklar det här i Sverige, att man skulle ha möjlighet att ställa kompletterande frågor till barnet om det skulle dyka upp. Så att det inte blir att man blir så oerhört beroende av de här videoförhören och att man då har lyckats ställa alla frågor. Men jag tror, det diskuteras ju inte ens, men jag tycker att det var en bra lösning på ett sätt. Men då får ju barnet vara så pass moget att det klarar det givetvis. Kaliber har idag kunnat berätta om de särskilda svårigheter som rättsväsendet möter när de ska utreda och döma i ärenden där brottsoffret är ett barn. En del menar att domstolarnas kriterier för vad som bör känneteckna ett trovärdigt och tillförlitligt vittnesmål, inte är anpassade efter hur barn fungerar när de berättar. Vi har också hört om videoförhören, hur de enligt forskare riskerar att skapa en obalans för barnets vittnesmål jämfört med den som står tilltalad och som närvarar i rätten. Men något som de flesta vi pratat med är överens om – det är att grunden för en rättslig prövning som är både rättstrygg för barnet och rättssäker för den som är misstänkt för brott – det är att utredningen är så gedigen som möjligt från början. Och för det behövs mer resurser och tid, säger åklagare till oss. Vi vänder oss till Åklagarmyndighetens högste chef, Riksåklagare Anders Perklev, för att fråga hur han ser på kritiken av utredningarnas kvalitet i barnärenden, kritik som alltså delvis kommer inifrån den egna kåren. – Det är självklart att man skulle vilja ha resurser för att göra mer. Både egna resurser och utredningsresurser hos polisen. Men som det ser ut i rättsväsendet så har ju både åklagare och polis en uppgift att utreda alla brottstyper och ska täcka hela landet. Och även om vi prioriterar barnärenden så blir det ju alltid en konkurrens om de tillgängliga resurserna. Och det gäller ju på det här området också. Hur ser du på kritiken från bland annat domarhåll att många utredningar i barnärenden inte håller måttet?  – Jag tycker nog att rättsväsendet generellt har blivit bättre på att hantera barnärenden, men att det naturligtvis finns mycket kvar att göra. Enligt min uppfattning, och det tycker jag att jag har stöd för allmänt i rättsväsendet, så har beviskraven höjts under senare år. Och det är ju riktigt och rätt och bra från rättssäkerhetssynpunkt, men det innebär ju också att det är svårare att få fram fällande domar. Så du menar att du anser att man gör tillräckligt bra utredningar som det ser ut idag?  – Nej, det kan jag inte säga, utan här måste ju ske en fortgående utveckling och utbildning. Och förbättra samverkan mellan åklagare, polis och med socialtjänsten. Kan det vara så att barnärenden generellt har en lägre status? – Jag tror inte just för att det är barnärenden men jag tror att det är viktigt att man håller fokus på de här ärendena och ständigt ser till att de får den prioritering de ska ha. Därför att, jag tror rent allmänt sett så finns det vissa typer av ärenden som liksom prioriterar sig själva. Det är de allra grövsta brotten. Där är rättsapparaten duktig på att se till att man får tillräckligt med resurser och att man kan utreda dem på bästa sätt. Och det gör att man måste hela tiden se till då att inte barnärenden och relationsbrottsärenden och ungdomsärenden blir eftersatta. Vad kan du göra för att ge åklagarna bättre möjlighet att göra bra utredningar i barnärenden? – Vi hade ett metodutvecklingsprojekt som avslutades 2012, med slutsatser som håller på att genomföras både hos oss och polisen. Vi har en barnhandbok som uppdateras fortlöpande med vägledning till åklagaren. Vi har ett utvecklingscentrum i Göteborg som har både de här och en del andra brottstyper som fokus, och som utvecklar och följer upp verksamheten, och kontakt med forskningen på området. Man kan säga så här att det finns inget ”good enough” när det gäller den här typen av ärenden. – Det här tar tid och jag tror väldigt mycket på kommunikation mellan personer i det rättsliga systemet och andra kunskapsfält alltså beteendevetenskapen exempelvis. Ann Christine Cederborg, professor vid Stockholms universitet, säger att mycket fortfarande återstår för att stärka barnets roll i rättsapparaten, men att hon ser optimistiskt på framtiden. – I det tror jag att det finns en potential för utveckling, att kunna analysera barnperspektivet i de här ärendena precis som barnkonventionen förväntar sig  vilket inte förändrar att det måste finnas bevis och inte minsta tvivel.  Utan det är mer ett förhållningssätt till barn som jag hoppas vara med och påverka. Reportrar: Anna Maria Höglund och Hanna Larsson Producent: Karl Brodin Exekutiv producent: Sofia Boo kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Brottsbekämpning eller skydd för privatlivet - den infekterade debatten om datalagring lever vidare

    · 00:29:35 · Kaliber

    Vad är viktigast? Att få fast mördare, pedofiler och fildelare, eller din rätt till ett privatliv? Kaliber nyhetsdokumentär om den avgörande domen om datalagringsdirektivet som inte avgjorde någonting. Det kan verka självklart. Vem vill inte ha fast terrorister och mördare? – Om vi inte hade haft SMS-trafiken hade vi inte haft nånting. Utan detta hade vi aldrig kunnat få ett slut. Vi kommer att få se många fler fall av det här slaget, som har hänt med min bror. Ska man inte kunna använda det då? Men frågan är om det är värt att myndigheter samlar in allt om vem du ringer sms:ar eller mejlar för att lösa brott?   – Ingen kan garantera att den här informationen inte missbrukas. De nöjer sig inte med vissa kategorier av människor utan de tar ju oss alla. Det är ju drömmen för vilken diktatur som helst. Din integritet och ditt privatliv står emot brottsbekämpning. Det är det datalagringsdirektivet handlar om. Det finns två läger i Sverige. De som kämpar för integriteten och de som tycker att det är värt uppoffringen för att kunna lösa brott. Allt börjar i ett EU-direktiv och en dom skulle avgöra om direktivet var giltigt eller inte. EU-domen skulle visa vem som hade rätt. Det här är Kaliber nyhetsdokumentär – om EU-domen som upphävde datalagringsdirektivet och vad domen betyder. Datalagringsdirektivet blir till Det är den 8 april i år och ganska varmt för årstiden. På radion pratas det om Ukraina och främlingsfientlighet, men just den här dagen är det många som undrar hur det ska gå med det där omdebatterade datalagringsdirektivet. Datalagringsdirektivet är det direktiv som betyder att alla länder måste spara uppgifter om vem du ringer till, skickar meddelanden till, vem du mejlar, vem som hör av sig till dig och var du är när du gör det. Men ingenting om vad det står i mejlen eller vad du säger i samtalen. Det är alltså det där direktivet som gjorde att debatten om integritet kom och uttrycket bodströmssamhället, som i betydelsen, övervakningssamhället myntades. Men frågan är om direktivet går för långt? Bryter det mot grundläggande rättigheter som står över alla andra lagar, alltså rätten till ditt privat- och familjeliv? Eller är intrånget acceptabelt med tanke på möjligheterna att lösa brott? Brottsbekämpning står mot medborgarnas frihet.  I Luxemburg ska snart EU-domstolen förklara direktivet ogiltig, det kommer att väcka nytt liv i debatten i Sverige. Men först backar vi tillbaka några år för att förstå varför direktivet alls blev till. För 10 år sen drabbades Europa av ett av de värsta terrordåden i nutid. Nästan 200 människor dog i Madrid och nära 2 000 skadades. Det här är startskottet till debatten om att Europa behöver försvara sig mot terrorattacker. Ett år senare sker nästa stora terrordåd i Europa. Hundratals skadas och drygt 50 personer dör i London när flera bomber sprängs i tunnelbanan och på en buss. För att skydda sig mot terrorbrott bestämmer EU att alla företag som erbjuder internet eller telefoni ska börja spara all trafik och var du är när du kopplar upp dig eller ringer ett samtal. Operatörerna har redan den här informationen men nu är det nya att den måste sparas också för att hitta terrorister och på köpet kan man lösa andra brott. Det är februari 2006 och datalagringsdirektivet är här. Datalagringsdirektivet och Sverige När det kommer ett direktiv måste alla medlemsstaterna skaffa en egen lag som följer direktivet, eller anpassa de lagar som finns för att det ska stämma överens med direktivet. Med andra ord så blir det olika lagar i de olika medlemsstaterna, även om lagarna liknar varandra eftersom de är formade för att följa direktivet. Det blir inte helt lätt att få till en datalagringslag i Sverige.  Debatten var tuff och det dröjer tills Sverige införlivar lagen.  Först den 1 maj 2012 börjar de nya lagarna om datalagring ändå gälla i Sverige efter att Sverige dömts till böter i just EU-domstolen för att vi inte följer direktivet. Just det att det är en egen svensk lag, det är det som blir avgörande för att det ska bli en ny debatt i Sverige.  En debatt som börjar den 8 april i år, när EU-domen som ogiltigförklarar EU-direktivet kommer. ”EU-domstolen underkänner kritiserade datalagringsdirektivet” Direktivet är inte giltigt. Nu ställer sig hela Europa frågan: vad gör vi nu? Länderna kommer att gå åt olika håll. Men vad handlar det om egentligen? Vad är det som är så farligt med datalagringsdirektivet? Kritiken mot datalagringen ”Internetleverantör stoppar lagring av uppgifter” – Två timmar efter domen stängde vi av datalagringen, då raderade vi också samtliga filer vi hade bakåt, säger Jon Karlung som är VD för Bahnhof. Han visar runt i en av serverhallarna de har i Stockholm. Bahnhof är den internetleverantör som har varit mest högljudd i debatten om integritet. –  Ytterst är det en kärnfråga om demokrati och frihet. Om du och jag har ett privat samtal, är det rimligt att det ska sparas? Det handlar om att man tränger in i människors vardag. Du bygger ett tittskåp rätt in i svenska folkets vardagsrum där man sparar alla trafikuppgifter. De kan kartlägga exakt var du har surfat, vem du har pratat med och du kan bygga upp hela sociala kontaktnät. Det är så mycket som vi gör i det digitala rummet, säger Jon Karlung. Efter Bahnhof är det fler företag som slutar att lagra uppgifterna. Tele2 är en av de större aktörerna som har både från telefoni och internet. Stefan Backman är chefsjurist på Tele2 och säger på samma sätt att det handlar om att vi lever våra liv på nätet. – I grunden handlar det om yttrandefrihet. Våra kunder ska kunna känna sig fria att uttrycka sin åsikt, besöka de hemsidor de själva finner är lämpligt. Om det finns en risk för att våra kunder inte känner sig trygga för att de vet att det pågår någon form av övervakning. Vi lever på att tillhandahålla våra kunder tjänster och då måste de känns sig trygga, säger Stefan Backman. Men frågan är ju om det inte är värt att spara all data för att lösa mord, barnpornografibrott och annan brottslighet.  – Vi har förståelse för att det finns ett fåtal användare som använder våra tjänster och därmed kan spåras när de begått kriminella handlingar. Men det betyder inte, tycker vi, att det kan legitimera en massövervakning av hela svenska folket, det gäller att hitta balansen, säger Stefan Backman. Risken för missbruk Under kalla kriget hade Säkerhetspolisen, Säpo, stora felaktiga register över svenska medborgare som var engagerade på vänsterkanten. En av de som blev registrerad var journalisten Per Nygren som har jobbat många år på Göteborgs-Posten. Han tycker att datalagringen är ett större problem än Säpos felaktiga register. – Ju större tekniska möjligheter samhället får att övervaka oss, desto värre blir det ju. De nöjer sig inte med vissa kategorier av människor på den ena eller andra politiska kanten eller den ena eller andra religionen, utan de tar oss alla. Det är ju drömmen för vilken diktatur som helst, säger Per Nygren. Per Nygren är ett exempel på när myndigheter har gått över gränsen och missbrukat sina möjligheter till att avlyssna och göra listor på människor med åsikter. – De stoppade in folk i fack och sa titta här vilka konstiga människor i stället för att se vad de egentligen tyckte och tänkte, och fråga varför de har gjort som de har gjort. Det är kränkande, säger Per Nygren och fortsätter: – En del har drabbats allvarligt för att de inte fått de jobb de inte fått berättigade till och utan någon förklaring, de har ju inte haft någon chans att förklara sig mot de här anklagelserna när Säpo har sagt att den där människan är opålitlig så den kan vi inte ta in här, säger Per Nygren.   Sverige bröt mot de mänskliga rättigheterna, det är fel att ha register om vad människor tycker och tänker. EU-domen om datalagringen tar bland annat upp just risken för missbruk. Det finns inte tillräckligt skydd mot att uppgifterna ska kunna användas på ett felaktigt sätt, skriver de. I Sverige behövs det inte alltid domstolsbeslut för att få ut uppgifterna längre. Stefan Backman på Tele2 berättar att de har fem personer som bara jobbar med att gå igenom det som myndigheter begär ut.   – Det är inte obetydligt antal som vi nekar för att det inte är lagligt stöd. Per Nygren, registrerad av SÄPO, säger att datalagringen är drömmen för vilken regim som helst – och det var precis såna tankar som Adriana fick när hon hörde om Skånepolisens romregister. – Det kan ju komma nån Hitler-idiot till makten. Då är vi de första som åker till en gaskammare. De äldre, man såg det i deras ögon, de blev jätterädda. ”Nu händer det, nu händer det igen.”, säger Adriana. Adriana plockar bland papprena som visar att hon och hennes treåriga dotter är med i det uppmärksammade registret som skånepolisen hade över romer. – Här ser man det då.. ”du förekommer med namn och personnummer” Adriana heter egentligen något annat men vill inte vara med sitt riktiga namn, just för hennes dotters skull. Vi hämtar henne på dagis och hon kommer springande i sin rosa jacka och rosa överdragsbyxor. Leksaken hon har med sig hem från dagis idag är Lilla My. – Det är jättehemskt, det går inte att smälta att en treåring ska finnas i något polisregister. Hon är dömd för att hon är född eller är det straffet hon får för att jag är hennes mamma, säger Adriana. Ingen här på dagis vet att en av treåringarna finns med i ett polisregister. – Tänk om hon inte har alla möjligheter som alla andra har, tänk om hon blir förhindrad i sitt liv på grund av detta. Själv undrar jag vad som händer om några år om jag vill köpa bostad eller någonting. Kan man se då att jag är registrerad. Det är såna frågor som kommer. Det tror jag inte är så fint att vara med i något slags polisregister, säger Adriana. Det här är en av riskerna säger kritikerna till datalagringen. Det är en massövervakning och om myndigheterna går över gränsen när inte dina åsikter passar in eller om du har fel bakgrund, vem vet hur det kan användas? Polisens register var olagligt säger Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden och Säpo fälldes i Europa-domstolen. Myndigheterna har gått över gränsen fler än en gång, hur vet vi att det inte kan hända igen? Gränserna flyttas Det handlar också om att gränserna flyttas. Från början fick bara myndigheterna plocka ut uppgifter som sparas när det handlade om brott som straffades med fängelse. I dag går det att plocka ut vissa uppgifter, vid minsta brottsmisstanke, till exempel fildelning eller nättrakasserier. Det här är en utveckling som Stefan Backman på Tele2 är orolig för. – Idag till exempel lagrar man ju inte innehåll i tjänster, det är en gräns som den svenska lagstiftaren har varit väldigt tydlig med än så länge. Men i takt med att man faktiskt suddar ut de här gränserna för vad som är okej och inte okej så flyttar man det högre och högre upp på den här skalan. Vi är jättebekymrade om det skulle komma förslag som bygger på att man för vissa brott ska få ta del av innehåll. Då börjar det bli otroligt integritetskänsligt. Vi är inte där idag och vi hoppas att vi inte hamnar där imorgon, men vi är bekymrade över att vi kanske gör det, säger Stefan Backman. Jon Karlung på Bahnhof är också rädd för vad som ska hända i framtiden i takt med att gränserna flyttar sig. – Vilket samhälle vill man ha, man kan bygga ett samhälle där man vet allt om alla, med de tekniska verktyg man kommer då få fullständig inblick i alla människors liv, vill vi ha ett samhälle där man har det, säger Jon Karlung.   Det handlar om integritet, vårt privatliv, en rädsla för att bli övervakad, att någon följer varje steg du tar. Vill vi verkligen ha ett storebrorsamhälle som övervakar oss? Domen får effekter ”Nätoperatörer kan sluta att lagra data utan att få myndigheten post och telestyrelsen, PTS, efter sig” Post och Telestyrelsen är den myndighet som ska se till att uppgifterna sparas.  Den 10 april, två dagar efter EU-domen kommer, ger de ett första besked om att svensk lag inte gäller. Staffan Lindmark är jurist här och han hade önskat att domen var tydligare. – Den personliga integriteten är en fråga som blivit allt viktigare och allt mer uppmärksammad. Man kan tycka att den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta, men att det finns massa uppgifter om dig utgör alltid en risk. I den bästa av världar så hanteras de på rätt sätt, de kommer inte i orätta händer och de används bara till de mest vällovliga syftena. Då tror jag att det är få som har några synpunkter på det. Men den kan komma i orätta händer, det kan vara ren slarv, misstag, tekniska misstag och politiska beslut. Integritetsfrågan är viktig och därför finns det väldigt mycket regler som syftar till att skydda individen, säger Staffan Lindmark. Det som har hänt är alltså att domen kom, företagen slutar lagra och myndigheten som ansvarar för lagringen tolkar till att börja med EU-domen som att svensk lag inte gäller. Men lagen finns ju av en anledning. Att lösa och förhindra brott. Brottsbekämpning och datalagring Den 11 april: ”Polisen oroas för de nya reglerna för datalagring” Sören Clerton är polisöverintendent på Rikspolisstyrelsen. Det tog inte lång tid från det att tele- och internetbolagen slutade att spara uppgifterna innan polisen börjar märka det. – Det fanns flera fall av utredningar som vi inte kom längre med och över huvudtaget inte kunde fortsätta, där vi inte kom längre helt enkelt. Det fanns bland annat ett stort barnpornografiärende som utspelades på internet, det fick vi lägga ner. Det var omöjligt att gå vidare när vi inte fick IP-adresserna, säger Sören Clerton och fortsätter: – Det är ett verktyg som vi har stor nytta av för att bekämpa en rad olika typer av grov brottslighet. På nätet idag framför allt begås ju oerhört mycket brott, inte minst mot barn. Det kan vara olika typer av övergrepp, barnpornografi men också mycket förtal, de är i princip omöjliga att lösa om vi inte har tillgång till den här typen av uppgifter. En som har sett på nära håll hur lagen kan fungera är Shqipe. Hennes bror blev mördad. – De hittade en stålvajer runt hans hals. Sen hade de bränt upp honom, men läkarna har konstaterat att han har blivit bränd efter att han har bragts om livet, att det har varit för att sopa igen spåren, säger hon. Vi är vid havet för det var vid havet som de brukade leka med varandra när de var små. Hennes bror som var pappa till fyra barn. – Jag önskar att han kunde se sina barn växa upp. De är så vackra, så intelligenta, så roliga och det gör mig så ledsen att han går miste om allt detta. Det skär i mitt hjärta. Utan datalagringsdirektivet hade polisen aldrig kunnat gripa någon alls berättar hon. – Det blev klart tidigt att det handlade om människorov och att det var de här två för man hade sett genom telefonens positioneringar genom masterna hur de har rört sig och att den ena av dem har sms:at med min bror eller pratat med min bror och sedan sms:at med den andra mannen och det är så man kunde knyta dom, säger Shqipe. I juli dömdes två män i tingsrätten för mordet på hennes bror. När männen greps kunde polisen också läsa sms:en i telefonerna där de skriver om Shqipes bror. – Om vi inte hade haft sms-trafiken hade vi inte haft någonting. Åklagaren hade inte ens väckt åtal mot de här två tror jag, säger Shipqe.   Men männen blev friade i nästa instans, hovrätten. Shqipe är besviken över att de inte la större tyngd vid just bevisen från telefontrafiken. Men hon uppskattar att lagen finns. – Utan detta hade vi aldrig kunnat få ett slut, säger Shqipe. Datalagringsdirektivet i EU gjorde att Sverige skaffade lagen, som i sin tur gjorde att polisen kunde gå vidare i utredningen och det har i sin tur lett till att Shipqe och hennes familj kunde få ett avslut. För polisen är det självklart att det är värt att spara telefontrafiken etc.  Eva-Lotta Hedin är chefsjurist på rikspolisstyrelsen. – Lagstiftarna har ansett det och vi anser det att just för att i andra vågskålen är brottsoffrena och möjligheten att klara upp väldigt svåra brott och allvarliga brott. Det är ju inte vi som samlar in det utan de stannar ju hos leverantörerna utan vi tar bara in uppgifterna när vi behöver dem i samband med brottet. Frågar du mig så tycker jag att det är värt det, säger Eva-Lotta Hedin. Kritiken mot att gränserna har flyttats motiveras med att det är mycket brottslighet på nätet som inte har en chans att lösas om polisen inte ens får ut abonnemangsuppgifter. Det är nämligen bara det som polisen får ut om det inte rör sig om allvarliga brott som straffas med fängelse. Så när det handlar om trakasserier på nätet eller fildelning så är det bara namn och adress som hör ihop med ett IP-nummer som polisen kan få ut, inget om vilka sidor du varit inne på eller vem du mejlat. Sören Clerton, Rikspolisstyrelsen igen. – När det gäller internetbrottslighet, där är i regel helt avgörande för att vi ska komma vidare i utredningen.   Vi minns ju Säpos åsiktsregistrering och nu närmare romregistret, hur vet vi att det inte blir några nya register, hur vet vi att det inte missbrukas? – Om det sker missbruk så skulle man upptäcka det genom olika kontrollorganen. När det gäller den här typen av uppgifter så är det inget som polisen lägger upp register i utan det handlar ju om att samla uppgifter för en konkret utredning. Mord, barnpornografibrott och trakasserier på nätet kan lösas med hjälp av datalagringen. Det är ett verktyg som polisen använder hela tiden säger dem, utan det här kan mördare och pedofiler gå fria. Debatten om datalagringen är nu igång i Sverige igen efter EU-domen. Men hur påverkar domen den svenska lagen? Lagen är ju självständig från direktivet som blev ogiltigt, men samtidigt så är ju lagen formad efter direktivet. Direktivet blev ju ogiltigt av en anledning. För att det bröt mot de mänskliga fri- och rättigheterna. Sveriges lag utreds ”Vi har en svensk lagstiftning och det är inte den som är underkänd utan det är direktivet. Så det är en väldigt speciell situation” Den 11 april, tre dagar efter domen säger den dåvarande justitieministern att svensk lag gäller än så länge. Men domen måste analyseras närmare. ”Regeringen tillsätter en utredare för att se över de svenska reglerna för datalagringen förhåller sig till EU-domen” Den 29 april får en person i uppdrag att reda ut vad som gäller. Det är Sten Heckscher som tidigare bland annat varit rikspolischef och ordförande i högsta förvaltningsdomstolen. – Vi fann ju att svensk rätt är i överensstämmelse med EU-rätten och Europa-konventionens krav. Det handlar om att man gör en samlad bedömning. Det är inte så att lagen blir underkänd bara för att vi sparar allt om alla fortsätter han. – Därför att de säger rent ut att den omständigheten att man lagrar så här mycket och oavsett brottsmisstanke är i och för sig problematiskt, men det medför inte automatiskt att systemen blir oproportionerliga.  Det är för att vi har regler runt lagen som gör att lagen ändå kan gälla säger han. – Utan det handlar om hur de kompletteras på olika sätt. Till exempel när får de användas, av vem får de användas, vem bestämmer vad som får användas och så vidare. Att Sverige sparar uppgifterna minimitiden, sex månader, till skillnad från andra länder är ett sånt exempel. – EU-domstolen är noga att påpeka att de gör en helhetsbedömning och att det inte är någon enstaka komponent som gör att det här blir oproportionerligt utan det är en sammavägning och vi har gjort på samma sätt att vi också har gjort en sammanvägning, säger Sten Heckscher. Men det finns några brister, till exempel att ingen kollar vad polisen gör med uppgifterna efter att de fått dom, så det kan bli små ändringar av lagen. – Det är möjligt att vi kan fila på marginalen och göra det lite bättre.  Men i en samlad bedömning så bryter alltså inte svensk lag mot mänskliga fri- och rättigheterna enligt Sten Heckschers utredning. När den kommer den 13 juni ändrar det helt riktningen på vad som händer i Sverige. Svensk rätt gäller ”Den svenska lagen om datalagring behöver inte ändras på grund av att EU-domstolen...” Efter det här beskedet kommer Post- och Telestyrelsen med sitt slutbesked om hur svenska lagen ska tolkas. De citerar utredningen och den 27 juni, säger Post och Telestyrelsen till Tele2 att de måste börja lagra data igen. ”Efter att en svensk utredning slagit fast att EU-domstolens beslut inte hindrar fortsatt lagring i Sverige har Post- och Telestyrelsen, PTS, nu tvingat operatören att börja lagra igen. Tele2 lyder, men under protest och överklagar. Månaderna går och fler företag får tillsägelser och börjar lagra data igen. I oktober prövas det i svensk rätt för första gången. Den 13 oktober: ”Teleoperatören Tele2 ska fortsätta lagra all datatrafik i sex månader slår förvaltningsrätten fast i en dom idag.” Förvaltningsrätten kommer fram till att i en samlad bedömning så gäller svensk lag. Här hade det kunnat vara över. EU-domstolen gjorde en samlad bedömning och kom fram till att EU-direktivet var ogiltigt för att det bröt mot grundläggande fri- och rättigheter om ditt privatliv. Men den svenska lagen hade fler regler som gör att det finns ett större skydd för din rätt till ditt privatliv, den svenska domstolen gör en samlad bedömning och säger att svensk lag gäller. Men det är inte över där, vi ska komma tillbaka till det. Först ska vi se vad som hänt i Europa. Alla länder i EU var ju tvungna att analysera domen och ta ställning till hur deras lagar stämmer överens med de grundläggande fri- och rättigheterna.   Europa tolkar domen I Danmark sparar de all trafik längre än i Sverige, i ett år. De gör en ändring i lagen, de slutar spara vilka hemsidor man är inne på när man surfar på nätet. I övrigt kommer justitiedepartementet fram till att dansk lag i stort gäller precis som i Sverige och säger att det är en samlad bedömning som avgör det. I Österrike såg det ut ungefär som i Sverige med regler runt lagarna och sex månaders sparande. Författningsdomstolen upphäver lagarna helt efter EU-domen och inget sparas längre där. Storbritannien reagerade mer eller mindre tvärtom. Nu när inte EU:s direktiv gällde längre, gjorde regeringen en ny snabblag  som gick längre. Storbritanniens lag går överlag längre än svensk lag. Det var bråttom för annars skulle operatörerna sluta lagra sade premiärministern. I Europa är det lika splittrat som i Sverige. Det finns länder med liknande lagstiftning som Sverige som har underkänt sina lagar och det finns länder som har mer långtgående lagar som har kvar dem.   Nu är det november och som det ser ut nu gäller svensk lag i Sverige. Det blir fortsatt datalagring. Men det är inte riktigt slut där. Sista ordet inte sagt Tele2 har gått vidare i rätten. ”Tele 2 överklagar förvaltningsrättens dom” – Vi hoppas att vi där får rätt, när alla möjligheter är tömda finns ju möjligheten att vända sig till EU-domstol. Det är en möjlighet vi får överväga i en sån situation. Absolut, säger Stefan Backman chefsjurist på Tele2. Internetleverantören, Bahnhof, har anmält Sverige till Europa-kommissionen för att få dem att säga till Sverige att sluta lagra. – Då är det vi som anmäler konungariket Sverige för fördragsbrott till Europeiska unionens kommission, säger Jon Karlung VD för Bahnhof. Så gott som alla internet och telefonföretag sparar uppgifterna igen nu. Allt är tillbaka till ordningen som var innan EU-domen i april i år. Hur det blir till slut handlar om att skydda dig och lösa brott för att du ska kunna känna dig säker, men det handlar också om din integritet och risken med att myndigheter vet allt om dig. Det kan missbrukas. Adriana och hennes dotter var med i romregistret och Per i Säpos register, de har alla blivit registrerade av myndigheter på ett felaktigt sätt, men kan förstå att det finns ett värde i att spara information om vem de ringer, sms:ar och mejlar. – Grovt kriminella brott ska man verkligen försöka att lösa, men det finns en risk med allt. Då får man lita på myndigheterna att de gör sitt jobb, inte det där lilla extra som man inte behöver göra, säger Adriana. Per Nygren är mer tveksam. – Även om det är väldigt goda intentioner, man vill komma åt terrorister, det är ju bra. Så intentionerna är säkert goda, men om man inte kan garantera att uppgifterna inte missbrukas eller ens kan garantera att man kan komma åt de här människorna som man vill komma åt, då är det fullständigt onödigt och farligt. Farligt för enskilda människor, säger Per Nygren. Shqipes bror blev mördad, datalagringen har gjort att hon har fått ett avslut, samtidigt förstår hon Adriana som registrerats olagligt av polisen och hennes rädsla. – Jag vill inte tänka på det för jag vill inte tro på det. Det gör mig tryggare att veta att de respekterar den här lagen att de inte går över gränsen. Ibland är det dåligt med vissa saker men just när det kommer till telefontrafik tycker jag att det är bra. Är man misstänkt för brott då tycker jag att man ska avlyssnas och ta ut trafik och det här. Det hjälper ju.  Svensk lag gäller just nu, men sista ordet är alltså inte sagt ännu eftersom domen har överklagats. Det kan sluta där det började i EU-domstolen.  Reporter: Jonna Burén Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se  

    starstarstarstarstar
  • "De som plågar djur gör rätt i att byta bransch"

    · 00:29:35 · Kaliber

    Mordbrand, dödshot och skändade gravar. Svenska djurrättsaktivister använder allt grövre metoder mot personer inom pälsnäringen - och Sverige är det land i Europa som är mest utsatt. Varför är det så och vad säger aktivisterna själva? Dagens Kaliber handlar om personer som är beredda att offra sin egen frihet i kampen för djuren. Och från fängelset planerar de nya aktioner. — Här är verkstan och det då… Lite halmförråd och strö och sånt, lite maskiner, underlättar arbetet. — Kommer vi ut till djurstallarna här då. — Det är väl inhägnat ändå här... — Ja, det måste man ju ha. Förr i tiden hade man inhägnader för att hålla djuren på insidan. Men i dag får man nästan göra lite tvärtom, det är för att hålla såna som inte ska vara innanför staketet på rätt sida. I byn Hasslösa mellan Lidköping och Skara på Västgötaslätten, i en anläggning alldeles intill landsvägen, bedriver Thom Olsson uppfödning av minkar. I 150 meter långa längor, omgärdade av plåtstaket och taggtråd, finns över 3000 burar för de långsmala djuren. Han driver en av Sveriges drygt 70 minkfarmer, och startade sin verksamhet under 2013. — Jag vill hålla på med djur, jag gillar att bo på landet, och hålla på med djur. Och sen faller det sig lite naturligt när jag har släktingar som håller på med mink då. Jag ville hålla på med nåt sorts djur, och det här var ju det som jag hade sett mest utav och kände att det är den kunskapen som jag är mest och duktig på då. Så det kände jag som ett bra val. — Det är bara galler här, det är inte så mycket utrymme att röra sig på för minkarna i buren? — Om man jämför minkens storlek och oss människors storlek så är det som att vi skulle ha en trerummare med fyra etagevåningar på 140 kvadrat ungefär. Och jag tycker inte att det känns så litet. Minkburarna på Thom Olssons gård mäter 90 gånger 30 centimeter och är knappt en halvmeter höga. Därtill en sovlåda med spån under själva buren. — De är ju cirka sex månader då, när man avlivar dem. Sen sparar man alltid några till avelsdjur till nästa år då. Och så går året runt så. Minkåret börjar ju i mars, och så parar man dem, och sen får de valpar och valparna växer upp och blir stora och man kollar vilka avelsdjur man ska över till nästa år och så tar man och avlivar de andra då. — Och då finns det nån anläggning för det här, på gården då? — Ja, jag har en vagn då som jag har med mig ut med koldioxid eller kolsyra, som de andas in och sen somnar de in. Så det går väldigt smärtfritt för djuren då. Thom Olsson och hans familj har fått betala ett högt pris för att han föder upp minkar och sedan säljer djurens päls. I det här programmet kommer vi att berätta om en liten cell av djurrättsaktivister, en handfull personer som har använt extrema metoder som aktivister aldrig tidigare har använt i Sverige. Men först ska vi backa bandet några år. Det är hösten 2010 och utanför klädbutiken Fiourucci i centrala Göteborg står en grupp demonstranter från organisationen Djurrättsalliansen och skanderar slagord: — Päls är mord, blod på era händer! Päls är mord, blod på era händer! I november 2010 berättade Kaliber om hur butiker i Göteborg som säljer kläder med päls fick besök av fredliga demonstranter på dagarna, men på nätterna krossades rutor av okända personer och butiksägare hotades. I programmet intervjuade vi en talesperson från Djurrättsalliansen. Han jobbade även som ombudsman på Miljöpartiets ungdomsförbund i Göteborg. — Detta är en del i vår kampanj som heter ett pälsfritt Göteborg, som går ut på att vi kommer att demonstrera utanför pälsbutiker tills hela Göteborg är pälsfritt. — Och hur lång tid innebär det? — Det innebär att kampanjen avslutas när hela Göteborg är pälsfritt. Så det kommer förhoppningsvis inte ta så lång tid. Men även om mannen representerade de fredliga demonstranterna så gav han även sitt stöd till dem som krossade rutor. Ett uttalande som gjorde att han blev av med sitt jobb. — Djurrättsalliansen jobbar ju bara med lagliga metoder, men vi kan ha en förståelse för dem som tycker att kampen mot djurplågeriet går för långsamt. Drygt ett år senare, 2012, dömdes en annan av de personer som hade stått och demonstrerat utanför butikerna för flera av hoten mot butiksägarna. Och demonstranternas talesperson dömdes senare för olaga tvång mot en av butiksägarna efter att ha fått henne att skriva på ett kontrakt om att sluta sälja pälsprodukter. Här kunde historien ha slutat. Men några aktivister bestämde sig för att ta kampen för ett pälsfritt samhälle ett steg längre. Under 2013 drabbades en rad personer med koppling till minknäringen i Sverige av brott från djurrättsaktivister. En av dem var jordbrukaren Thom Olsson i Hasslösa. Redan innan han hade startat sin minkuppfödning fick han och släktingar motta yxor, brandbomber och brev med ett tydligt budskap om vad som skulle hända om inte den planerade verksamheten stoppades. Thom Olssons föräldrar fick följande brev från några som kallade sig för Djurrättsmilisen: “Erat hus kommer att stå i lågor. Men det när ni minst anar det. Vi har er under bevakning så vi vet när ni inte är hemma, men om ni skulle vara det är det ju inget hinder. Efter att erat hus brunnit ner till grunden kommer ni, om ni överlever branden, att få se NN mammas hus förstöras på samma sätt. Detta kommer ske förutsatt att ni misslyckas med vårat krav. Stoppa eran son Thom från att starta minkfarmen! Det är fler av oss som kan gå långt för att stoppa detta djurplågeri.” — Det är mycket i världen man inte förstår, och jag ser de här människorna som terrorister, de lever för det här och har egentligen inga andra intressen utan de vill bara förstöra för andra. Det är så jag ser det. Och även Thom Olsson fick brev. “Hur mår din mormor efter det som hänt hennes föräldrars grav?” stod det i ett dem. — Jag fick reda på det när jag fick ett brev, det stod nånting…nu kan jag inte det ordagrant, det var ett tag sen, det var nånting om en grav där, fick jag höra mig omkring och det var min mormors föräldrars grav som de hade börjat att gräva i. Men…  det var ju gamla, gamla släktingar som de hade grävt upp, och jag kände ju inte dem, det var mest min mormor som tyckte det var sorgligt för det var hennes föräldrar som låg där, men jag hade ju inte så ont utav det, men jag tycker det är synd att man ska förstöra för andra då, som inte har med det att göra överhuvudtaget. — Hur reagerade din mormor på detta? — Hon blev ledsen och så, men hon sa det att det var väl ingenting, de har ju varit döda så länge så det kan väl inte hända så mycket med det. I graven hade någon grävt en 70 centimeter djup grop, och själva gravstenen var vält. Thom Olsson var inte den ende minkuppfödaren som fick en anhörigs grav skändad av djurrättsaktivisterna. I Södertälje grävde de upp en annan gravsten och transporterade den till en trädgård i Katrineholm som tillhörde släktingar till den döde. Men det var en tidigare attack som gjorde att polisen kom gärningsmännen på spåren. Vi går tillbaka genom verkstan och bort mot den röda stuga där Thom Olsson bor. — Här var garaget. — Här var garaget och nu ser man ingenting. Bara en sandhög. Och då låg du och sov i huset här femtio meter härifrån? — Ja, det gjorde jag. Och så hörde jag att det knackade då, eller det var väl inga knackningar, jag sover rätt tungt på nätterna, det var polisens sirener egentligen som jag hörde för de fick sätta på dem innan de hörde att det rörde sig i huset, så då vaknade jag och så kom jag ut. Det var egentligen ren tillfällighet, hade inte poliserna kommit förbi här då hade det nog tagit sig i flera hus och så hade det nog brunnit upp alltihop. En sommarnatt för två år sedan brann alltså Thom Olssons garage ner till grunden. Detta var dagen efter han hade blivit intervjuad i lokalradion om sina planer på att starta minkfarm. P4 Skaraborg hade tidigare rapporterat om en lantbrukare utanför Hjo som efter hot bestämt sig för att inte bli minkfarmare. Men Thom Olsson lät sig inte avskräckas. — Nej, det känner jag inte att jag är rädd för hot. Det är klart att jag… det är ju tråkigt att andra ska bestämma vad jag ska arbeta med. Min inriktning är att sköta om de här djuren jag tänker satsa på nu då och kunna livnära mig på det i framtiden. Efter mordbranden fick polisen tillstånd att använda telefonavlyssning av misstänkta personer. Det var kammaråklagare Sofia Karlsson som ledde polisens arbete, och Kaliber träffar henne på polishuset i Skövde. — De här olika brotten pågick ju under ett drygt halvår. Borde ni inte ha gripit de här tidigare om det var kända personer? — Även om vi kunde se att det fanns saker som var i riktning mot de här misstänkta så var det väldigt svårt att knyta dem till alla brotten, och vissa delar hade vi bara brev som var skrivna och vi kunde se att det var förmodligen samma person som hade skrivit breven men inte så mycket mer. Så det handlade om att det var väldigt mycket pusselbitar som var tvunget att fogas samman, och det var egentligen inte förrän vi hade möjlighet att använda oss av hemliga tvångsmedel och få kittet som fogade samman den här gruppen i våra ögon då, som vi kunde se hela bilden och kunde koppla allting samman. — Hur allvarligt ser du på den här typen av brott? — Det är ju klart att det här är allvarligt, och precis som jag hävdade när vi satt i rätten under rättegången så menar jag att det faktum att det finns det här motivet bakom brottet, att man vill så att säga sätta demokratin ur spel, att man vill med våld tvinga sig till en samhällsordning som man själv tycker är den rätta, det är ju allvarligt och det ska ses som allvarligt. — Brotten de dömdes för senare har ju begåtts i olika delar av landet. Har det haft någon betydelse för möjligheten att bedriva utredning? — Det komplicerar ju det hela. Den här typen av brottslighet är komplicerad så till vida att gärningspersonerna har ju ingen koppling till platserna, nån naturlig koppling. Det är inte så att man gör det här för att man vill hämnas någon elak fiende, det är inte så att man gör det för att man känner till trakten utan det här är personer som söker upp sina måltavlor istället, och det har ju varit som sagt var på väldigt många olika platser. Kaliber idag handlar om radikala djurrättsaktivister som anlägger bränder, mordhotar och skändar gravar i kampen för ett Sverige utan pälsindustri. Fyra djurrättsaktivister, tre män och en kvinna, dömdes förra året till fängelse för brotten mot minkfarmarna 2013. En av aktivisterna erkände branden av Thom Olssons garage. Det var det enda brottet som någon i gruppen tog på sig. En annan av de fängelsedömda aktivisterna, mannen som i egenskap av talesperson för Djurrättsalliansen intervjuades i Kaliber 2010, sitter nu av ett straff på ett år och nio månader, dömd för bland annat gravskändningen i Södertälje och för att ha skickat hotfulla brev. I dag representerar han ingen organisation eller politiskt parti. För första gången efter domarna kommenterar han och en annan av de dömda nu händelserna. Från fängelset skriver den tidigare talespersonen till oss: “Det jag har varit inblandad i ångrar jag inte en sekund. Har jag lyckats rädda en enda mink från döden, så har jag lyckats. Även om jag blev dömd till fängelse så tycker jag att det var viktigt att vi visade att det är inte okej att starta upp dessa dödsläger. Vi valde att sätta hårt mot hårt och jag hoppas och tror att andra aktivister kommer att följa våra exempel.” Att minkfarmaren Thom Olsson ser aktivisterna som terrorister kommenterar han så här: “För mig är begreppet terrorism kopplat till en grupp människor som dödar oskyldiga individer, så det är väl snarare de som är terrorister. Sedan har frihetskämpar i alla tider kallats för terrorister, som till exempel Ghandi, Nelson Mandela med flera. Inte för att jag jämför oss med dem på något sätt, men det är i sammanhanget intressant.” Den andra aktivisten dömdes till två och ett halvt års fängelse, och skriver från en annan anstalt: "Jag agerade utifrån medkänsla. Framöver kommer jag dock använda andra metoder. Att rädda djur är inte nödvändigtvis moraliskt fel, även om det för stunden är olagligt. Jag har inget emot någon pälsfarmare eller annan djurplågare personligen, men de måste sluta förstöra andras liv. Jag skulle inte vilja leva med tiotusentals liv på mitt samvete.” De berättar också att de nästan dagligen får uppmuntrande brev från andra djurrättsaktivister. Men det öppna stödet för deras aktioner har i Sverige varit väldigt litet. Men det finns en svensk Facebook-sida till stöd för dem. Personerna bakom har bland annat samlat in pengar till ”cellen” genom att sälja t-shirtar med slagord om djurrätt. Till Kaliber skriver en av dem att de dömda är hjältar och att den stat som låser in ”såna kämpar men tillåter massmord är kriminell”. Däremot har det internationella stödet varit mer öppet. I mars 2015 genomfördes till exempel manifestationer för den svenska djurrättscellen både i Paris och i Rom. Utanför svenska ambassaden i Rom har ett tjugotal personer samlats för att, som talaren säger, ge sitt fulla stöd till de svenska aktivisterna. Gruppen skanderar slagord ackompanjerat av trafikbrus och italiensk rock, och håller upp en sju meter lång banderoll som säger ”Solidaritet från Rom” och de fängelsedömda svenskarnas namn. Någon delar ut flygblad och frukt, andra samlar namnteckningar för att överlämna till den svenska ambassadören. Det är ingen tillfällighet att demonstrationen äger rum just i Rom. En av de dömda djurrättsaktivisterna har tidigare besökt sina italienska kollegor och deltagit i kampanjer mot djurförsök i landet. Italien ligger högt i statistiken över brott från djurrättsaktivister. Men det europeiska land som toppar när det gäller olagliga aktioner mot pälsnäringen är Sverige. Det visar en inofficiell sammanställning som Kaliber kan redovisa. Sedan 2003 har enligt statistiken uppemot 600 sådana aktioner begåtts i Sverige, följt av Italien med 200. Siffrorna kommer från den brittiske säkerhetsanalytikern Steve Solley, som tidigare har jobbat inom Scotland Yard men i dag arbetar för pälsindustrin med att göra riskbedömningar. Han har under drygt tio år samlat information om den här typen av aktioner. Informationen har han hämtat från bland annat aktivisternas egna sidor på internet, och direkt från de drabbade branscherna. Någon motsvarande officiell statistik över djurrättsbrott i Sverige finns inte, eftersom de inte går in under en egen brottskod utan rubriceras som till exempel olaga hot eller mordbrand. Enligt Steve Solley beror den höga andelen brott mot pälsnäringen i Sverige på flera faktorer, bland annat att den här typen av brott under många år inte har prioriterats av svenska myndigheter. — I think because Sweden is a very sort of relaxed and liberal country I think activism for many years wasn't a high priority for the police nationaly or localy. And of course you have a vibrant fur breeding industry in Sweden, and you also have a very fresh and vibrant retail market, so you have the targets, you have the activists and you have a probably low attention from the authorities. De senaste åren, efter att polisen grep den nu dömda djurrättscellen, har antalet brott mot den svenska pälsnäringen i princip upphört. Steve Solley pratar om hur den här typen av aktivism följer en cykel, där brotten blir allt grövre tills samhället reagerar med hårda straff. Då avtar brotten. Men med tiden börjar det om igen på en lägre nivå och med nya aktivister. Kerstin Jacobsson är professor i sociologi vid Göteborgs universitet. Hon har forskat på djurrättsrörelsen under många år, och har en liknande analys. — Det här med militansen går i vågor. Det som är speciellt med de här sista årens aktioner är att man har valt att gå ett steg längre. Tidigare har man haft Djurens befrielsefront som modell, där man då gör olagliga aktioner, ekonomiskt sabotage, fritagningar av djur, men där man avstår våldsaktioner mot människor och djur. Medan man nu då har haft några stycken, en handfull aktivister, som har gjort aktioner under modellen Djurrättsmilisen. Och det är utifrån en engelsk förebild. Och det som är speciellt för Djurrättsmilisen är ju att de tar avstånd från den här ickevåldskoden som Djurens befrielsefront säger sig stå för. — Vad är det som driver dem till att till exempel skända en grav? — Gravskändningen i sig är ju menat som ett hot och en tanke att det ska bli för kostsamt att som de ser det profitera på att plåga djur. Men om man ser vad som är drivkraften så tror jag man måste förstå deras moraliska världsbild, och det är ju den här upptagenheten av djurs lidande, och där de också simulerar djurs lidande för egen del, de tänker sig in i situationen att leva ett liv i en bur, de drar paralleller mellan köttkonsumtion och att äta lik, industriell djurhållning som koncentrationsläger. Och med den här moraliska världsbilden så följer ju dels att det blir väldigt plågsamt att leva i ett samhälle där man hela tiden ser… det räcker att gå in i en livsmedelsaffär där de ser produkter av det här djurförtrycket… — En annan sak som man pekar på det är att på individplanet många har nästan religiösa… om man ska dra en religiös parallell, starka omvändelseerfarenheter. De kan vittna om enskilda händelser där de har fått upp ögonen för djurs lidande. Det som Kerstin Jacobsson säger stämmer överens med vad de intervjuade aktivisterna berättar. För en av dem var det olika filmer och besök på bondgårdar som väckte engagemanget: ”Det är några av de hemskaste upplevelser jag varit med om, inte minst grisindustrin. Jag sitter nu i fängelse men det kommer aldrig kunna mäta sig med vad djuren i djurindustrin genomlider. Jag kommer dessutom levande ut.” Och Djurrättsalliansens tidigare talesperson beskriver det så här i ett brev till oss: ”Jag läste all litteratur jag kunde få tag på, jag besökte pälsfarmer och slakterier. Det var svårt att ta in allt elände och alla fruktansvärda bilder, men jag är väldigt glad att jag gjorde det för nu såg jag sanningen. Efter att ha mött djurens blickar och sett deras verklighet kände jag mig tvungen att engagera mig för att förändra deras förhållanden och krossa den fruktansvärda djurindustrin.” Från Göteborgs universitet förflyttar vi oss till riksdagen i Stockholm. Även om polisen lyckades lösa brotten mot Thom Olsson och de andra minkfarmarna så finns en kritik om att den här typen av kriminalitet inte tas på allvar. I höstas uppmanade riksdagen regeringen att prioritera frågan. — Då heter jag Cecilia Widegren och är moderat riksdagsledamot från Skaraborg. Hon kommer från samma del av landet som minkfarmaren Thom Olsson. — I grunden handlar det om att det är näringsidkare som på landsbygden driver företag, lever upp till de ganska tuffa djurvälfärdskrav men också svensk lagstiftning, att i grunden har de samma rätt som alla andra att driva näringsverksamhet så länge det finns en majoritet för detta i Sveriges riksdag och den lagstiftning vi har. — Varför tycker ni att just de här brotten är särskilt allvarliga? — Använder man brottet som ett sätt att påverka det demokratiska innehållet så menar jag att man på sikt har ett mer anarkistiskt samhälle och därmed ett samhälle där alla inte har ett lika värde. Och min grunduppfattning och mitt grundarbete som riksdagsledamot är ju att företräda andra men att vi alla har det här lika värdet. Och de här typerna av brott är faktiskt ett exempel på den här typen av demokratibrott som man inte ska tolerera. På frågan om vad alliansregeringen under sina år vid makten själva gjort för att bekämpa brotten från djurrättsaktivister, svarar Cecilia Widegren att man samlat polisen i en myndighet. Nu menar hon att det är upp till den nya regeringen att dra fördelar av detta. — Jag menar ju på att inrikesministern måste se till att leva upp till de beslut som riksdagen har fattat. Det handlar både om skärpning av straffskalan, men också att utöka stödet för dem som drabbas direkt och indirekt. Och vi är alla överens om den nya polisorganisation nu som har byggts upp sen årsskiftet, men det är viktigt att även regeringen markerar i de regleringsbrev som man styr myndigheten med att den här typen av brott är nånting som man mycket väl ska ha prioriterat som ett nationellt gemensamt ansvar. Finns det skäl att göra mer för förhindra och lösa brott från djurrättsaktivister? Ett par hundra meter från riksdagen ligger Rosenbad, och där träffar vi inrikesministern och socialdemokraten Anders Ygeman, som har det högsta politiska ansvaret för polisens arbete. — Det saknas ju egentligen en nationell samordning kring den här typen av brott, vilket kan försvåra en del utredningsarbete. Finns det inte skäl att införa andra åtgärder? — Det tycker jag absolut, och vi har ju tidigare haft en ordning med 21 olika polismästardistrikt, med 21 olika bilder, men nu får vi sen årsskiftet en gemensam polismyndighet i hela landet, och då ökar möjligheterna att kunna ha en gemensam nationell bild. Då försvåras också den typen av brottslighet som rör sig mellan länsgränserna. I höstas gav Justitieutskottet i uppdrag till regeringen att prioritera brott som begås av djurrättsaktivister, i betydligt högre grad än vad som görs idag. Men regeringspartierna och Vänsterpartiet reserverade sig mot beslutet. — Skälet är helt enkelt att man vill prioritera ett antal olika brottstyper men man glömde en sida, nämligen vilka brottstyper man ska prioritera ned i så fall för att få resurser och tid att göra det. Och väljer man att prioritera alla saker, då prioriterar man i själva verket ingenting. Och vi tycker det är viktigt att polisen utifrån den verklighetsbild man har ute i lokalsamhället prioriterar sitt arbete. Vi har tidigare i programmet berättat att Sverige är det europeiska land där pälsnäringen sedan början av 2000-talet varit mest drabbat av illegala djurrättsaktioner. Den brittiske säkerhetskonsulten Steve Solley menar att det bland annat beror på låg prioritet från svenska myndigheter. Men Anders Ygeman menar att polis och rättsväsende prioriterar brotten. Vi visar siffrorna för honom.                                                                                                                        — Det är naturligtvis ett besvärande faktum att det har sett ut så, nu ser ju utvecklingen på senare år ut som om vi har brutit den utvecklingen och det sker betydligt färre såna brott. Men det här är en allvarlig brottslighet och min bild är att polisen tar det här på största allvar. — Olika experter som jag har pratat med säger att de här brotten går i vågor, att man kan förvänta sig kanske en ny sån här brottsvåg med tiden. Men finns det nånting som gör att Sverige måste titta extra mycket på detta, jämfört med andra länder? — Jag tror vi måste ta på allvar alla som vill förändra samhällsutvecklingen med metoder som inte är acceptabla, med våld eller med hot. Och då är det demokratiska samtalet som måste föras nu, för att vaccinera oss mot en sån här cykelsutveckling i framtiden. Minkfarmaren Thom Olsson tittar ut över den plats där hans garage en gång stod. — Du har inte varit rädd i efterhand för vad som hade kunnat hända? — Det är klart, jag har sagt det i tidigare intervjuer att om de vill att jag ska sluta att föda upp mink så får de göra det ordentligt, då får de ta död på mig i så fall. Sen får vi se om de kan gå så långt, men det hoppas vi att de inte gör då. — Du viker inte dig? — Jag tänker aldrig vika mig. Men inte heller djurrättsaktivisten som intervjuades i Kaliber 2010 tänker vika sig. “Jag har utnyttjat tiden här i fängelset till att utveckla mina kunskaper och strategier för att föra kampen vidare. Hur tänker jag inte avslöja då mina antagonister säkerligen lyssnar på detta. Men de som plågar djur gör rätt i att byta bransch. Komvux har utmärkta omskolningsmöjligheter. Vi kommer att fortsätta konfrontera och avslöja djurplågeriet till dess att djurplågarna blir tvungna att lägga ner sin verksamhet.” Kaliber i dag är slut. Vi har berättat om en liten grupp djurrättsaktivister som gick från att vara fredliga demonstranter till att skända gravar, och om hur Sverige sticker ut som det europeiska land där aktivisterna är som mest aktiva mot pälsindustrin. Reportrar: Nana Håkansson och Magnus Sandelin Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Vem stoppar sexbrottsdömda trafiklärare?

    · 00:29:19 · Kaliber

    Kaliber idag om trafikskollärare som döms för sexbrott eller allvarliga trafikbrott men kan fortsätta köra. Vi granskar en myndighet som missar domar och indragna körkort. Det första jag inte tyckte kändes okej eller normalt var att han redan på informationsträffen sa att det fanns tjejer som hade försökt ligga sig till sitt körkort men att det inte riktigt funkade så, och så skrattade han till, säger Anna.Anna, som egentligen heter något annat, är 18 år och ser fram emot att ta sitt körkort. Hon har ett stort bilintresse och är glad över att hon äntligen ska få komma igång med sina körlektioner. Även om hon känt ett litet obehag över hur hennes trafiklärare uttryckte sig på informationsträffen, så är hon framför allt glad och förväntansfull när hon kliver in trafikskolans Volvo för den första körlektionen som till att börja med går bra. Sen stannade vi i ett kors och då tog han upp att i vissa situationer skulle han behöva rycka loss mitt ben ifrån bromsen, och då tog han även tag i mitt ben. När hon träffar sin trafiklärare för nästa lektion, känner hon sig inte helt bekväm. Men hela lektionen går bra ända tills hon stänger av bilen.Då frågade han om han fick en kram. Jag tyckte väl det var konstigt, men vissa tar i hand vissa kramas. Vi kramades och då försökte han pussa mig, men jag vände bort ansiktet så han pussade mig på kinden. Han frågade om han inte fick göra så och jag sa nej och klev ur bilen.Så det var i bilen det hände? Ja, det var i bilen.Den här händelsen tyckte Anna var obehaglig. Så nästa gång hon sätter sig i bilen med sin trafiklärare, så tar hon med sig en kompis, eftersom hon tänker att trafikläraren inte ska våga röra henne om någon mer är med. Men när de har kört färdigt och alla tre klivit ur bilen ska Anna och trafikläraren passera varandra bakom bilen. Då fångade han upp mig och kramade om mig och nästan höll fast mig. Och då sa min kompis också brukar han göra så där?. Din kompis såg att det inte var någon vanlig vänskapskram? Nä precis. Det syntes i hennes ögon också att hon undrade om det stod rätt till. För det var inte så att vi gick emot varandra för att kramas utan jag skulle gå förbi och blev uppfångad liksom.Han kramade dig och tog dig dessutom på rumpan, har jag förstått. Ja, precis. Många av oss fick väl som barn lära oss att vi absolut inte ska kliva in i en bil med en främmande människa. Men det finns ju situationer när vi behöver göra just det till exempel när vi åker taxi eller, som för Anna när hon började på en trafikskola.Men på en trafikskola, ska man förstås inte behöva vara orolig för att bli utsatt för något olämpligt av sin trafiklärare. De runt 750 företag som driver trafikskola i Sverige ska ju erbjuda en trygg miljö för sina elever. Niclas Häggblad är trafiklärare i Borås. Han har jobbat många år i yrket och funderat en hel del på den utsatthet som hans elever befinner sig i när de sitter tillsammans med honom i körskolans bil. Vi sätter oss i en av trafikskolans bilar. Jag sätter mig på förarplatsen och då ramlar bilnyckeln ner på golvet. Nyckeln trillade ner vid dina pedaler och det skulle inte finnas på kartan att jag tar upp den igen. Utan antingen får du ta upp den eller så får du kliva ur bilen och så tar jag upp den. Det är ett ställe där jag inte ska vara just nu. Du skulle inte få för dig att böja dig över din elev?Aldrig någonsin!Vi sitter ganska tätt intill varandra här i ett ganska trångt utrymme. Hur tänker du kring det här med att få eleven att känna sig trygg här inne? Eleven måste känna att hon har sin zon, sitt område. Det här är mitt område och det där är ditt område och där går vi inte över de gränserna för då känner man sig obekväm. Som elev är du i beroendeställning, så det är jätteviktigt att man känner sig avslappnad och har sin zon i bilen.  För Niclas Häggblad är det alltså viktigt med tydliga gränser i samspelet med eleven och etik är något som ofta diskuteras i branschen. Det ställs också krav på att de som ska bli trafiklärare har personlig lämplighet för yrket.Jag svänger in på parkeringen till Hotel Tylösand. Här inne pågår en stor trafiksäkerhetskonferens. En av arrangörerna till den här konferensen är Sveriges trafikskolors riksförbund, STR. Och jag har bokat en intervju med förbundets ordförande Berit Johansson: Ja, personlig lämplighet, du ska inte vara straffad för trafikbrott, du ska vara ostraffad i övrigt, du ska ha ett intresse kring att utbilda, du ska ha förmåga att kunna hantera och anpassa dig efter människors olika behov och du ska vara lyhörd. Det är en mängd olika egenskaper som en trafiklärare bör ha.Det finns förstås ingen anledning att tro annat än att de allra flesta trafiklärare liksom Niclas Häggblad som vi hörde nyss, är måna om att respektera sina elevers integritet. Men de senaste åren har det ändå förekommit flera fall, där trafiklärare utsatt sina elever för olika typer av övergrepp. Och när Svenska dagbladet för ett par år sedan gjorde en enkät med kvinnliga studenter i Stockholm, så visade det sig att av de drygt 600 studenter som svarade på enkäten, så uppgav så många som var sjunde att de under sin körkortsutbildning utsatts för någon form av sexuella trakasserier eller kränkningar och 12 av studenterna uppgav att deras trafiklärare tafsat på dem.Den myndighet som avgör om en person är lämplig att vara trafiklärare är Transportstyrelsen. Sedan myndigheten bildades 2009 har den stängt av 18 trafiklärare för att de inte ansetts vara lämpliga. Kaliber har gått igenom de här 18 så kallade återkallelsebesluten. Den vanligaste anledningen till att trafiklärare har stängts av är att de gjort sig skyldiga till rattfylleri. Och den näst vanligaste anledning är att de dömts för något sexualbrott.Klockan är halv tre och här är nyheterna. En bilskollärare dömdes idag för att ha försökt köpa sex från en av sina elever. Han döms dessutom för att ha ofredat henne sexuelltDen här trafikläraren berättade började redan under en av de första lektionerna med en 18-årig, kvinnlig elev, som vi kan kalla Karin, att ställa frågor om hennes sexliv. Det är en blåsig novemberdag och några plusgrader i luften, när Karin nästa dag möter trafikläraren igen för en ny lektion. Den här gången är hon rädd när hon sätter sig i bilen. Men hon har bestämt sig för att hon måste skaffa bevis, så i hemlighet har hon nu satt på ljudinspelningen på sin mobiltelefon. På ljudfilen hörs hur trafikläraren ganska snart frågar Karin om hon har funderat på det de pratade om igår. Har du funderat kring det där igår eller??Karin svarar undvikande och säger bland annat att hon ju har pojkvän. Då undrar trafikläraren hur ofta hon och pojkvännen har sex. Hur ofta har ni sex?På ljudinspelningen hörs hur Karin fortsätter att svara undvikande på trafiklärarens förslag från dagen innan nämligen om hon kunde tänka sig att ha sex mot honom i utbyte mot gratislektioner. Trafikläraren säger till slut att han tycker att det är synd att hon inte är intresserad, och att han varit så säker på att hon skulle vara det, att han redan börjat lägga in några gratislektioner.När lektionen närmar sig sitt slut ger han Karin erbjudandet om gratislektioner en sista gång. Skulle du vara intresserad av gratislektioner får du höra av digTrafikläraren dömdes för sexuellt ofredande och försök till köp av sexuell tjänst.Det här är ett av flera fall som uppdagats de senaste åren. Sedan 2009 har fem trafiklärare stängts av på grund av de begått sexbrott. Och går man tillbaka till 2000 så är det sju stycken.I ett par fall handlar det om sexbrott som skett utanför körskoleverksamheten, men i flera fall gäller det trafiklärare som utsatt sina elever för olika typer av sexuella ofredanden. Gemensamt för de fallen är att det handlar om en manlig trafiklärare och en kvinnlig, oftast ung, elev.Det är alltså Transportstyrelsen som bestämmer vem som får vara trafiklärare. Men hur ser det då ut i praktiken, vilken koll har myndigheten egentligen på den personliga lämpligheten?När Kaliber går igenom de 18 återkallelsebeslut Transportstyrelsen fattat de senaste åren, så ser vi att det i flera fall har dröjt länge innan myndigheten har stängt av trafiklärare som gjort sig skyldiga till något brott. I flera fall har man kunnat jobba kvar i över ett år efter en dom i ett fall i nästan fem år.Dels gäller det trafikbrott. En körskollärare som åkte fast för rattfylleri i juli 2012 fick sin behörighet återkallad först ett och ett halvt år senare. Ett annat fall gäller en trafiklärare som mutade Vägverkets trafikinspektör, för att hon skulle godkänna hans elever vid uppkörningen. Han betalade henne 7000 kronor per elev, totalt drygt 100 000 kronor. Mannen dömdes i maj 2011 för bestickning men också i det fallet skulle det dröja drygt ett och ett halvt år innan han stängdes av.Men också när det gäller flera av de trafiklärare som dömts för något sexualbrott, har det dröjt innan de stängts av:En man i 40-årsåldern som dömdes för sexuellt ofredande av en 14-årig flicka, fick ha kvar sin behörighet i nästan fem år efter domen.Ett annat exempel är en 24-årig körskollärare som frågade sin elev hur många personer hon haft sex med, han berättade om sina egna sexuella fantasier och frågade också eleven om hon ville ha sex med honom. Till en annan elev sa han att han tyckte att hon var porrig och när han tyckte att hon skulle växla försiktigare uppmanade han henne att hantera växelspaken som att hon höll i en kuk. Den här mannen friades först i tingsrätten, men dömdes i Hovrätten för sexuellt ofredande. Men det skulle dröja över ett år från det att han dömdes, tills Transportstyrelsen drog tillbaka hans tillstånd.En annat fall gäller en trafiklärare som i bilen började smeka sin kvinnliga elev på låret. Han bad henne så småningom att stanna bilen och byta plats med honom.Medan han sedan körde började han tafsa allt grövre och la till slut handen mot hennes kön utanpå byxorna och sa: Vet du hur skönt det skulle vara att stoppa in ett finger.Kvinnan berättade senare i förhör att hon suttit paralyserad av skräck och inte förmått protesetera när mannen sen stoppade handen innanför hennes trosor och gjorde det han sagt att han ville. Kvinnan mådde efter händelsen psykiskt mycket dålig och det tog ett år innan hon orkade anmäla mannen, som då erkände. Men trots det kunde också han fortsätta jobba som trafiklärare i över ett år innan Transportstyrelsen återkallade hans behörighet. Vad finns det då för kontroll för att avgöra vem som är lämplig som trafiklärare? Jag åker till Borlänge för att träffa chefen för Behörighetsenheten på Transportstyrelsen. Ja, jag heter Stig Brahn. Vi sysslar med allt ifrån regelgivning inom förarutbildning och förarprövningsområdet till tillståndsgivning och tillsyn av verksamheter som fått tillstånd. För att bli trafiklärare krävs en ett-och-ett-halvt-årig utbildning från en yrkeshögskola. När man har klarat den, så får man ansöka hos Stig Brahns avdelning på Transportstyrelsen om att få ett godkännande som trafiklärare. När myndigheten då ska pröva om personen är lämplig, så görs dels en kontroll mot vägtrafikregistret, där det bland annat finns uppgifter om körkortsbehörigheter och om exempelvis en person fått sitt körkort återkallat. Dels görs en kontroll mot belastningsregistret, som visar om en person är dömd för något brott.Men från det då att man fått sin behörighet och ni har prövat lämpligheten. Sen kan man jobba flera decennier som trafiklärare vad har ni då för koll på vad som händer med den personliga lämpligheten under resans gång? Ja, det är väl det som är problemet, att vi har inte så mycket koll på det. Och vi har egentligen inte system som underlättarden här typen av kontroll heller. Utan ska vi göra det, vilket vi alltså inte gör regelmässigt, då måste vi göra det manuellt. Och då kan jag säga, det ingår inte som en ordinarie del i tillsynen, säger Stig Brahn. Det visar sig att den enhet på Transportstyrelsen, som ska bedöma lämpligheten hos trafiklärare, inte automatiskt får information om när trafiklärare till exempel får sitt körkort indraget trots att den informationen redan finns på myndigheten, i vägtrafikregistret som ligger under en annan avdelning.Och Stig Brahns enhet får inte heller göra massökningar i det registret. Varför är det så frågar jag. Ja, min bild är att det är begränsningar i vägtrafikregisterlagstiftningen, som inte tillåter oss att ha det. Så att för er att göra körningar på trafiklärarna en gång i månaden mot vägtrafikregistret, det är inte möjligt idag? Nej, just det. Vad tänker du om det? Det är naturligtvis mycket olyckligt. Speciellt med tanke på den situation som kan tänkas uppstå när en enskild elev tillbringar timmar tillsammans med en trafiklärare som rent hypotetiskt skulle kunna sakna körkort, som vi inte har kännedom om. Det är inte alls bra. Det kan alltså finnas trafiklärare som blivit av med sitt körkort utan att Behörighetsenheten på Transportstyrelsen känner till det. Jag bestämmer mig för att kolla och gör det som Stig Brahn och hans kollegor på grund av lagstiftningen inte får göra nämligen ber körkortsavdelningen på Transportstyrelsen att göra en massökning i vägtrafikregistret på alla behöriga trafiklärare. Jag vill veta hur många av dem som fått sitt körkort indraget de senaste fem åren. Och jag får en ganska tjock bibba papper skickad till mig - det visar sig handla om 34 stycken. I de flesta fall är orsaken fortkörning , men det finns också några fall av rattfylleri, även ett fall av grovt rattfylleri. Och i inget av de här fallen som jag hittar har alltså deras behörighet som trafiklärare återkallats. Jag frågar Stig Brahn om han blir förvånad över vad jag hittat? Alltså, i en perfekt värld så ska det inte behöva ske Men så länge vi inte har bra system som kommunicerar den här typen av brott så kan jag inte säga att jag blir förvånad. Det om trafikbrott. Hur är det då med de trafiklärare som dömts för sexualbrott? Hur kan det komma sig att trafiklärare som har utsatt elever för sexuella ofredanden har kunnat fortsätta jobba som trafiklärare i över ett år innan de stängts av? Det är brist på information. Vi får per automatik inte underrättelser från rättsväsendet om när en sån här dom faller. Om en lärare eller förskollärare begår ett brott i samband med sin yrkesutövning eller ett sexualbrott eller grovt våldsbrott utanför jobbet, så är domstolen skyldig att skicka domen till tillsynsmyndigheten som för lärare är Skolinspektionen. Likadant är det för flera andra yrken, som taxiförare och hälso- och sjukvårdspersonal. Men för trafiklärare finns alltså ingen sådan skyldighet för domstolarna. Det innebär att Transportstyrelsen måste förlita sig på andra för att få information om när en trafiklärare dömts. Till exempel att någon i branschen hör av sig till oss. Det kan vara någon ansvarig på en trafikskola. Eller någon i media som faktiskt informerar oss, säger Stig Brahn.Och vad tänker du om konsekvenserna? Att det finns flera exempel på sexbrottsdömda trafiklärare som har kunnat fortsätt jobba i över ett år och i något fall i upp till fem år efter att en dom har fallit. Det är helt oacceptabelt. Är man dömd för den typen av brott och dagen eller veckan efter en sån här dom så kan man sätta sig i en liknande situation och utan insyn från någon, man befinner sig där tillsammans med en elev som är i en utsatt situation, så kan man återupprepa det här brottet. Kanske utan att bli upptäckt. Man kan ju tycka att trafikskolorna själva borde kunna ha koll på vilka av deras anställda som är olämpliga och se till att de blir avstängda. Men i vissa fall får inte heller trafikskolorna reda på att någon av deras lärare dömts för ett brott. I andra fall är det den dömde personen som själv driver trafikskolan. Och det finns också exempel där en trafikskola har känt till en dom, men ändå låtit personen jobba kvar.Stig Brahn menar att domstolarnas skyldighet att meddela tillsynsmyndigheterna när personer som har vissa yrken döms, borde gälla också trafiklärare. Det är min absoluta uppfattning. Jag tror nästan att en trafiklärare har bättre möjligheter att utöva den här tvivelaktiga verksamheten än vad en lärare har. En lärare befinner sig kanske oftare i ett klassrum med flera elever som kan begränsa möjligheterna. Den myndighet som ska stänga av olämpliga trafiklärare får alltså ingen automatisk information om när trafiklärare döms för till exempel sexualbrott, eller när en trafiklärare får sitt körkort indraget. Och myndigheten gör inte heller på egen hand några systematiska sökningar- utan förlitar sig på tips.Under arbetet med det här programmet ska också en annan fråga dyka upp nämligen hur Transportstyrelsen ser på brottslighet som myndigheten faktiskt känner till att trafiklärare gjort sig skyldiga till.När jag med hjälp av en lista med personnummer på behöriga trafiklärare söker efter domar, så får jag en hel del träffar. Många rör mindre allvarliga brott som inte kan sägas påverka den personliga lämpligheten som trafiklärare. Men jag får också träff på några trafiklärare, där jag tänker att Transportstyrelsen borde ha haft synpunkter på deras lämplighet för yrket om myndigheten hade känt till vad de dömts för. Ett av de fallen gäller Annas före detta trafiklärare, som vi hörde om allra först i det här programmet, han som försökte pussa Anna, tvingade till sig en kram och tog henne på rumpan. Han dömdes för ofredande, men trots det fortsatte han att jobba som trafiklärare och Anna möter honom då och då när hon går på stan och han kör runt med nya elever i sin trafikskolebil. Nu har det gått några år men det som hände är fortfarande jobbigt för Anna. Det har väl inte påverkat mig så jättebra. Jag har fortfarande inget körkort, jag vågade inte sätt mig i den sitsen. Jag är rädd för att möta honom. Möter jag honom får jag panik. Jag ringer mina föräldrar och vill liksom inte vara själv. Jag är jättenervös, hela tiden.  Jag frågar ordföranden för Sveriges trafikskolors riksförbund, Berit Johansson, vad hon tycker om fallet med Annas trafiklärare alltså att det inte fått några yrkesmässiga följder för en trafiklärare som dömts för ofredande av en elev. Inte acceptabelt, det finns ingen ursäkt. Jag tror jag har varit ganska tydlig med vad vi har för signaler ut mot våra medlemmar. Men man kan inte finnas överallt och som jag sa tidigare: det här finns överallt i samhället.  Jag utgår alltså först från att Transportstyrelsen aldrig fått kännedom om Annas fall. Likadant tänker jag om en annan dom jag hittar och som gäller en trafiklärare som året efter att han fått sin trafiklärarbehörighet döms för sexuellt utnyttjande av barn. Själva brottet låg då några år tillbaka i tiden han dömdes för att han när han var i 30-årsåldern hade en sexuell relation med en 14-årig flicka.Men efter att jag åkt hem från Borlänge och intervjun med Transportstyrelsen, så skickar jag ändå ett mejl till myndigheten för att försäkra mig om att den inte har känt till de här fallen men svaret jag får visar att myndigheten, så småningom, har fått kännedom om domarna och utrett trafiklärarnas lämplighet. Och i båda fallen har de alltså bedömts vara lämpliga. Jag begär ut besluten från Transportstyrelsen och ser att motiveringarna till varför de fått behålla sin behörighet är ordagrant identiska.Med hänvisning till den relativt långa tid som förflutit sedan domen samt att du inte gjort dig skyldig till ytterligare brott har styrelsen bedömt att det inte finns tillräckliga skäl att ifrågasätta ditt godkännande som trafiklärare Jag ringer upp Stig Brahn på Transportstyrelsen och frågar hur han ser på de här fallen. Båda de här fallen handlar om brott som göra att man anses olämplig, i vart fall i närtid. Men det finns en tidsaspekt i båda de här fallen. Det finns ingen möjlighet att alltid säga att en person som är dömd för ett brott som just vid det tillfället diskvalificerar personen från att jobba som trafiklärare, att det för all framtid skulle göra den här personen olämplig. Båda de här trafiklärarna skulle alltså enligt Stig Brahn ha stängts av om Transportstyrelsen hade fått information om domarna när de föll. Men eftersom det dröjde ett respektive två år innan myndigheten fick reda på domarna, så hade de båda männen då enligt Transportstyrelsen, hunnit bli lämpliga igen.Minns ni trafikläraren som tafsade så grovt på en elev i bilen, att det slutade med att han hade handen innanför hennes trosor? Han stängdes ju till slut av. Men under arbetet med det här programmet upptäcker jag att den mannen återigen jobbar som trafiklärare. Det visar sig att han två år efter att han fick sin behörighet återkallad, ansökte om att få tillbaka den. Och Transportstyrelsen beviljade hans ansökan.Det visar sig också att branschförbundets ordförande Berit Johansson känner till det och är kluven inför det.Egentligen är det inte rimligt. Och här är väldigt, väldigt svårt att föra en nyanserad debatt egentligen. Man kan ju diskutera: när är ett brott sonat? Och jag vet inte om jag har någon egen uppfattning om det här utan kan bara konstatera att jag förstår verkligen om man tycker att det här är felaktigt. Jag har svårt att uttala mig i detta enskilda fall. Men mot bakgrund av vad jag sagt innan så känns det märkligt att man kommer ut i en övningsbil efter att det här har skett. Hur har då Transportstyrelsen resonerat i det här fallet? Enhetschef Stig Brahn: Nånstans så är det väl så att det finns ett tidsperspektiv. Om det är två år eller tre år eller kortare eller längre tid, det kan man naturligtvis diskutera. Men förmodligen så har vi då gjort bedömningen att i det här fallet så har vi ansett att det räckte och att han skulle få sitt godkännande igen.  I utredningen kring om mannen skulle få tillbaka sin trafiklärarbehörighet uppmanar Transportstyrelsen honom att komma in med ett yttrande, som ska visa att orsakerna till brottet är eliminerade, till exempel att han genomgått terapi eller någon behandling. Mannen skickar då en skrivelse, där han förklarar att han tar det som hänt på största allvar. Det enda intyg han skickar med är skrivet av en psykoterapeut som efter att ha träffat mannen för ett enda konsulterande samtal, som det heter, gör bedömningen att mannen är ärligt ångerfull och att det inte finns någon risk för återfall i samma typ av brottslighet.Är det rimligt att det ska räcka som bevis för att risken för återfall är eliminerad, när det handlar om den här typen av brottslighet i den här typen av verksamhet?Ja, det är ju jättesvårt för mig att säga. Jag kan egentligen inte besvara den frågan, jag känner inte till det här fallet på en sån detaljeringsgrad egentligen. Jag hoppas och tror att våra specialister som har varit inblandade i fallet har gjort en korrekt bedömning.  I Kaliber idag har vi granskat hur kontrollen av trafiklärares lämplighet fungerar.Berit Johansson, ordföranden för Sveriges trafikskolors riksförbund, menar att det finns mycket som behöver förbättras. Men hon vill också betona att det trots allt handlar om ganska få kända fall, där trafiklärare har ofredat sina elever.Men i vissa miljöer exempelvis vår miljö, skolans värld, sjukvård och liknande, så får det också mycket uppmärksamhet av det skälet att kunden, patienten, barnet är väldigt, väldigt utsatt. Och vi har alla ett ansvar att arbeta mot detta. Man ska känna sig trygg. Och jag hoppas fortfarande att de allra flesta har en god bild och ett gott minne ifrån sin trafiklärare och minns den också med kanske ett leende på läppen.Stig Brahn på Transportstyrelsen säger till Kaliber att myndigheten planerar att under nästa år lämna in en framställan till regeringen, om att få till ändringar i lagstiftningen, som skulle ge myndigheten bättre möjlighet att kontrollera trafiklärarna.Reporter: Joel WendleProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Misstänkta miljöbrott, dubbla stolar och långsam hantering

    · 00:30:35 · Kaliber

    Från järnmalmsrusch till konkurs. Kaliber berättar idag historien om gruvolaget Northland Resources som gav framtidstro till utflyttningshotade Pajala. Men som nu, två år senare, har gått i konkurs och anmälts för flera misstänkta miljöbrott. Det är snötäckt disigt och stilla här i Kaunisvaara utanför Pajala. Framför mig står Northlands Resources järnmalmsgruva. Bakom stängslet här står ett stort mörkblått komplex i den disiga vinterdimman och det är omringat av snötäckt skog. Det var det här projektet som väldigt många i Pajala kommun satte hoppet till när det drog igång för över två år sen. Men i december kom konkursen  så maskinerna har nu tystnat här. Lastbilarna med järnmalm har slutat rulla härifrån. Drömmen om jobben gick i kras. Kaliber har idag tittat närmare på berättelsen om den så kallade Pajalagruvan och hittat nya misstankar om miljöbrott och dubbla stolar. Men vi börjar dagens program hos Lennart  Forsberg. Han är en av dom som drabbats av bolagets transporter. - Vi snackar ju tid och otid om att vi ska vara rädda om miljön. Och då är det totalt olämpligt att det får förekomma på det här viset. Och jag säger så här. Jag brukar skämtsamt säga, men det är allvar i det också, om jag skulle utsatt någon annan för det här så hade jag suttit i fängelse nu för grovt miljöbrott, säger Lennart Forsberg. Lennart Forsbergs stuga ligger i fjällorten Bergfors, norr om Kiruna . Stugan är omringad av höga vita fjälltoppar och ligger bredvid malmbanan, som har kallats för Sveriges vackraste järnvägssträcka. Men när gruvbolagets tågvagnar började åka förbi, märkte han att något var fel. Han har filmat när ett av alla tåg åker förbi. Vagnarna har inga lock och i filmklippet syns det hur tåget lämnar ett moln av mörkt järnmalmsdamm vid tomten. - Jag trodde jag hade fått fel på synen först när allting var gråsvart - men det var ju skit ifrån Northlands tåg. Malmen, har han samlat i små burkar, som han visar upp . - Den här malmen som de har fraktat är nedkrossad så man kan jämföra det med potatismjöl eller florsocker. Så nedkrossat är det. Och att då köra det i öppna vagnar - det är helt otroligt att de har tillåtit det. Han visar bilder på när snön på tomten var gråsvart av allt damm. - Förra vintern kunde jag skära tvärsnitt av snödrivorna, det såg ut som värsta rulltårtan - så ini helsike var det. Så man trodde man bodde i en gruva i stort sett, och då var det bara att de fraktade förbi oss. Men det är klart att det blir så när de malde ner malmen så mycket. Och det är enbart ordet arbetsillfällen som har tagit över. Jag tycker det är bra att det skapas arbetstillfällen men inte till vilket pris som helst. - Till Pajalaborna skulle jag faktiskt vilja säga att jag har ingenting emot att det skapas arbetstillfällen i Pajala. Men hade transporterna gått genom Pajala, då hade ni också vaknat och reagerat, fortsätter Lennart Forsberg. Transporterna upprörde i andra byar också. Bland annat i Merasjärvi i hjärtat av Tornedalen där en handfull människor bor . Det finns också ett hundspannsföretag här med över 50 hundar  som har kört färdigt turisterna för dagen. Jag får komma in till Birgit Homburg  som driver företaget. Hon säger att gruvans tunga lastbilar som åkte förbi byn förstörde naturupplevelsen, för även här blev snön längs vägen svart emellanåt. - Jag försökte blunda, jag grät ibland efter vägen när jag åkte mot Kiruna. För att jag såg den stora skillnaden mellan de svarta plogkammarna och den vita snön. Som vi aldrig har upplevt här tidigare. Så det var ett år av helvete rent av. Visst är det viktigt med arbetstillfällen. Det förstår jag också. Men när det kommer till transporter är det viktigt att man håller sig till de miljövänligaste transporterna som finns. Då ska man inte kunna köra Norrbotten kors och tvärs bara för att det är billigare för gruvbolaget, menar Birgit Homburg. - I min värld är det inte förenligt. Gruvverksamhet och turism. Jag vet att många diskuterar att det går att samexisterar. Men inte i närmaste omvigning. 60 Km ifrån är väl ok, men inte den slags turismen som jag bedriver. Jag säljer aktivitetsturism och naturupplevelser och då hör inte varken gruvor, bergtäkt in i bilden. Och framförallt inte de här vägarna, så som det såg ut förra året. Jag skämdes lite när gästerna kom för hur det såg ut efter vägen. De har frågat varför det är så svart efter vägen, fortsätter hon. Men Kaliber idag handlar inte bara om smutsiga transporter. Vi kommer titta närmare på flera tidigare okända miljöproblem som har dykt upp efter gruvan gick i konkurs. Men först kommer en kort summering om Pajalagruvan: Att det finns malm under myrmarkerna i den lilla Tornedalsbyn Kaunisvaara ett par mil utanför Pajala, har man vetat i nästan hundra år . Men ingen har vågat satsa pengar på en gruvstart . Så malmen har blivit liggande samtidigt som Pajala blev till slut blev den värst drabbade kommunen i hela Sverige av utflyttning . Från 60-talet till 2000-talet har befolkningen halverats till runt 6000 personer . Men det är nu räddningen verkar komma. P4: den stora nyheten om att det internationella gruvföretaget Northland Resources avser att starta gruvbrytning i Pajala kommun väcker nu stora förhoppningar i bygden. Det är 2006. Malmen har lockat dit det internationella gruvbolaget Northland Resources. Dom ser en möjlighet att skapa hundratals jobb med tre gruvor i framtiden. Två i Kaunisvaara, och en ett par mil bort in i Finland . Det talas om gruvdrift i minst 25 år. Bolaget fixar sen ett miljötillstånd och en finansiering på flera miljarder. Kommunalrådet hoppas nu på utveckling istället för avveckling. EKOT: "Bengt Niska  räknar med ett par tusen nya invånare inom de närmsta åren. - Om planeringen slår in så kommer effekterna bli lika stora som i början av 1900-talet i Kiruna när det samhället förvandlades till ett enormt industriområde. Så blir det även här." Bengt Niska ser ut att få rätt när hundratals personer får jobb då gruvan byggs upp . Och äntligen ökar befolkningen i Pajala istället för att minska. På köpet blir det bostadsbrist när alla vill flytta dit och kommunen bygger nytt för flera miljoner . Hösten 2012 är det dags att öppna gruvan. Media är på plats när VD:N och landshövdingen trycker på detonationsknappen. Smällen från Kaunisvaara blir en lättnad för många. Och socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfven  besöker gruvan och konstaterar att det luktar pengar. "Det luktar pengar, ja det känns ju" Men bara drygt tre månader efter starten , kommer chocken som hotar hela projektet. "P4: Gruvbolaget Northland Resources är i akut behov av pengar." När 2013 börjar kommer det fram att bolaget är i akut ekonomisk kris. Det fattas runt 2.5 miljard och aktiehandeln stoppas . Oslobörsen kommer också att kräva över en miljon i böter  eftersom ledningen ska ha känt miljardhålet i flera månader utan att gå ut med det. I nästan två år försöker bolaget få ordning på miljarderna, samtidigt som järnmalmspriset rasar  - men i december 2014 tar allt slut. Från nyhetssändning i P4: "En mörk dag för Pajala, idag tog sagan Northland slut. Idag bestämde företaget själva att konkurs var den enda utvägen." När sagan är slut visar företaget upp en förlust på cirka 7 miljarder kronor. Idag håller alla andan i väntan på att en ny ägare ska köpa gruvan av konkursförvaltaren. Han har också fått ärva miljöansvaret - och flera miljöproblem som vi nu ska gå igenom. Ett av fallen handlar om att bolaget ska ha skadat en del av en väldigt skyddsvärd myr med höga naturvärden. Det är en stor myr på över 3000 hektar och planen var att en liten del av myren till viss del skulle urvattnats med några decimeter när marken sprängdes bort. Men bolagets senaste rapport visar grundvattnet istället har sänkts med 16 meter vid en mätstation . Mätningarna visar att sänkningarna som längst har nått ut 600 meter ut på myren. Mätstationerna visar upp olika nivåer och den kraftigaste sänkingen visar alltså på 16 meter. Det kan ha skadat flera sällsynta och artskyddade växter, enligt Länsstyrelsen. Det kan också bli ett problem för Samebyn Muonio om sänkningen fortsätter och mer mark förstörs. För myren är ett viktigt renbetesområde, menar Thomas Sevä, gruvtalesperson för samebyn. - 16 meter låter ju ganska skrämmande egentligen. Det var nog inte det man hade trott från Northlands sida eller någon annans sida från början. Att det skulle sjunka 16 meter är ett stort stort problem. Vi hittar också ett annat problem. Bolaget ska ha byggt en del av anläggningen på mark som dom inte har tillstånd att bygga på, enligt dokument från Länsstyrelsen . Marken har konkursförvaltaren ansökt om att få tillstånd till, och de jobbar för att fixa sänkningen av grundvattnet, skriver han till oss. Och samtidigt som vi läser dokumenten om misstankarna om den torrlagda myren och den felplacerade anläggningen så åtalsanmäls bolaget för det här av Länsstyrelsen i Norrbotten. Det är deras ansvar att granska och anmäla gruvor för misstänkta brott till polis eller åklagare. Och några veckor senare, kommer en tredje anmälan. Mot transporterna - som vi nu ska titta närmare på. Vi tar det från början: Planen var först att transportera malmen med järnväg till finska kusten. Det här skulle svenska och finska regeringen vara med och betala. Men Northland, ändrade sig i sista stund. Nyligen sa bolagets dåvarande vd Karl-Axel Waplan till svenska dagbladet att den finska regeringen inte ville betala för att rusta upp järnvägen. Istället hittade dom ett billigare alternativ. Malmen skulle 30 mil västerut, till norska hamnstaden Narvik där hamnen är isfri och fartygen större. För att få dit malmen, hyrdes lastbilsföretag in för att köra malmen till den svenska järnvägen 15 mil bort. Där lastades malmen ner i godståg och kördes norrut till Narvik. Men bilvägen var dålig så trafikverket planerade att rusta upp sträckan för över 2 miljarder skattekronor. Idag har omkring 800 miljoner lagts ner på vägbygget. Lastbilarna passerade flera byar i Norrbotten. Bland annat slädhundsföretagaren Birgit Homburg som vi var hos tidigare. Förutom att lastbilarna påverkade hennes slädhundsföretag så var hon orolig för säkerheten. Vägen vid byn är smal och kurvig och lastbilarna fick köra 80 km i timmen , där hennes dotter behövde gå av och på skolbussen. Så hon begärde farthinder. - Men det blev avslag på det. Det var inte nödvändigt för att det bara var ett barn antagligen. Vi räknas inte här. Merasjärvi är så pass litet så det är bara två eller tre som opponerar sig. Det tror jag dom klarar av, det är väl det dom har räknat med.   - Varför tror du att du en är en av få som har opponerat dig då? - För att jag prioriterar miljön före arbetstillfällen kanske. Vilket jag ofta fått höra att man inte tycker likadant. Jobben är viktigare än miljön. Miljön kommer antagligen senare före de flesta människorna då när det är för sent. Men jag prioriterar miljön före. Jag känner att det måste finnas andra arbetstillfällen här uppe. Och gruvan i sig hade inte varit så störande moment för Merasjärvi egentligen. Fågelvägen är det 65 km dit. Problemen kom egentligen när Northland flaggade för att köra transporterna till Narvik hamn. För miljön tycker jag absolut, jag har alltid sagt, jag begär inte att man ska stänga gruvan. Jag vill bara att man tänker på den närmsta vägen till hamn och den miljövänligaste vägen, säger Birgit Homburg. När lastbilarna vidare förbi Birgit Homburg lastades malmen ner i tågvagnar  - som kördes förbi Lennart Forsberg och dammade. - Vi brukade plocka bär här på gården. Både lingon och blåbär. Men det har man inte vågat köra sista tiden här. Han nämner ett exempel när barnbarnen var på besök. - Dom var ju ute och lekte i snön och Lillgrabben ville ju äta snö. Så vi fick hålla fullständig koll på honom Och det var inte roligt när det var så skitigt. Dammet var inte farlig har bolaget påpekat, och de har försökt spraya malmen med ett bindningsmedel för att det inte ska damma. Men miljökontoret i Kiruna har fått in fler klagomål, bland annat från turistföretaget Kiruna Lappland, och till slut har de och krävt lock på vagnarna. Men det ska ha varit tekniskt komplicerat enligt företaget. Under arbetet med det här programmet så åtalsanmäls även dammandet av Länsstyrelsen. Men framförallt handlar anmälan om att Länsstyrelsen misstänker att bolaget aldrig har haft rätt i sitt miljötillstånd att köra till Norge. De skulle alltså ha tagit tåget via Finland som bolaget först planerade, enligt anmälan. Men här går meningarna isär. Bolaget tyckte inte att miljötillståndet kan styra transporterna. Det har stått dom fritt att köra på allmänna vägar för att nå ut till sina kunder och de har också fått tillstånd av Trafikverket, som ju har satsat miljardbelopp på vägen. Med skattepengar från regeringen. Dessutom har Länsstyrelsen också varit med och godkänt byggprojekt längs transportsträckan. Konkursförvalteren Hans Andersson förvånas också av anmälan eftersom transporterna har varit allmänt kända länge, och han tycker det framgår tydligt i anmälan att länsstyrelsen är högst osäkra på om transporterna ens är en fråga för dom eller inte. - Och att då gå vidare och lämna in en misstanke om brott, det tycker jag kan ifrågasättas faktiskt, säger Hans Andersson. Länsstyrelsen säger också till oss att de är osäkra. De tycker att frågan är juridiskt komplicerad, men de anmäler ändå för att se om transporterna är en fråga för dem eller inte. Vi lämnar transporterna, för vi hittar ett till problem i bolagets sandmagasin. Det är ett stort magasin med sand och vatten som samlades där när marken sprängdes bort. Men vi får reda på att kan finnas en läckagerisk i magasinet. Det här väcker frågor hos oss, men när vi ringer till Länsstyrelens miljöskyddsenhet, som är tillsynsmyndigheten för gruvor och som ska granska miljöarbetet, får vi först inte prata med dom om  -  När det gäller dom här funderingarna så får jag då hänvisa till Andreas Lind eller till Sven-Erik Österberg, säger en tjänsteman vi ringer upp. Istället hänvisas vi till näringslivschefen, och landshövdingen Sven-Erik Österberg. Han är alltså länsstyrelens högsta chef och är tillsatt av regeringen. Han har valt att ta kliva in och fatta alla yttersta beslut om miljöskyddsarbetet för Northland istället för miljöskyddsenheten. Men en vecka senare får vi plötsligt prata med miljöskyddsenheten igen. David Berggård är gruvexperten där. - Alltså vattenhantering är central. För att vatten är det medium som man behandlar malm med. Samtidigt är det så att vatten transporterar avfallsprodukter från ett sandmagasin. Det finns en läckagerisk i sandmagasinet, menar han. Han säger att bolagets första plan var att forma sanden som en stor kon, eller en kulle. Då skulle inga dammvallar behövts. Men de ändrade sig tidigt under byggandet och valde att inte bygga som de sa i tillståndet, på grund av praktiska och ekonomiska skäl. Så istället för en kulle så ligger nu sanden nästan platt. Lite som en pannkaksmet som breder ut sig i en stekpanna. Problemet nu är att det behövs högre kanter i pannan - alltså stora dammvallar. Idag finns något som bolaget kallar för den yttre vallen som inte är så hög, säger David Berggård. - Ja det är väl ungefär som en skogsbilväg. Det rör väl sig om en meter eller liknande beroende på var du tittar. Kommer det en svår snösmältning med mycket vatten i magasinet, så kommer inte vägen kunna stoppa allt tror han, tror han och fortsätter: - Ja i det här fallet kan man naturligtvis ifrågasätta det. Men det finns uppenbarligen en risk som de måste beakta inför vårsmältning så man kan hantera den här pannkaksmeten. Så får man ingen kontroll över magasinet skulle sand och vatten kunna läcka ut i våtmarkerna, enligt David Berggård. För att undvika det skulle en del vatten kunna pumpas ut i Muonio älv , vilket bolaget har tillstånd att göra. Men det finns en gräns för hur mycket grumligt vatten som får pumpas ut, och om den gränsen överskrids kan det påverka fiskar och vattenorganismer. - Det behöver inte vara några giftiga ämnen alltid som det är fråga om. Det kan räcka med att man får grumling i ett vattendrag, då tar sig helt enkelt fisken till andra områden. Den som tycker tillgången på fisk är viktig och värnar fiskemöjligheter - då kanske det blir utebliven fångst, va, säger han. Det har hänt förut att gränsvärdet för grumligt vatten har överskridits vilket bolaget har berättat för Länsstyrelsen och försökt fixa. Men risken finns alltså kvar, det menar också finska länsstyrelsen. Och de varnade dessutom tidigt för att den tekniken som bolaget ville använda, inte var tillräckligt beprövad i norra Skandinavien med mycket snö. Så det lät optimistiskt, säger inspektören Johani Itkonen. - We stated that we think that this is a rather optimistic idea, säger Johani Itkonen. Så vad händer med magasinet nu? Kommer läckagerisken att byggas bort med dammar, och finns det anledning att misstänka något miljöbrott? Det är miljöskyddsenheten som ska utreda det, men återigen skickas våra frågor uppåt till landshövdingen Sven-Erik Österberg, som alltså tar alla frågor om vilka miljöbeslut som ska tas kring Northland Resources . Men samtidigt som han bestämmer om miljön sitter han med i den så kallade Pajalagruppen . En grupp med olika politiker och representanter från det lokala näringslivet som drog igång för att rädda jobben efter konkursen. Han sitter på dubbla stolar alltså  - men själv vill han tona ner Pajalagruppens betydelse. - Det finns ingen intressekonflikt med Pajalagruppen. Det vill jag starkt dementera. Det är övertonat, säger Sven-Erik Österberg. En Länsstyrelse får möblera om arbetsansvaret hos sig själva, som landshövdingen har gjort här. Men jag frågar om inte det sänder ut konstiga signaler till allmänheten, att han både jobbar för att rädda jobben samtidigt som han tar beslut om miljöbrottsanmälningar. - Jag har inte hört någon allmänhet som tycker det är konstigt. Det är media som försöker framföra det. Jag har inte hört någon allmänhet som tycker det är konstigt att jag sitter med i en Pajalagrupp och försöker rädda jobben.   - Samtidigt som du tar de yttersta besluten om miljöskyddsarbetet? - Ja men kom fram till att vi har slirat på det då. Nu har vi gjort åtalsanmälningar på det här ju. Så jag menar anmälningarna är gjorda, jag tycker frågorna vore mer befogade om vi helt nonchalerat miljöarbetet . Landshövdingen säger att anledningen till att han gick in i miljöskyddsarbetet var att konkursen kom precis innan julen då många var lediga, och att konkursförvaltaren då behövde få raka och snabba besked i det kritiska läget. - Det innebar inte att inte vårt miljöfolk har varit inkopplade i det här. Men vad är det då som gäller? Jo, det är Länsstyrelsens uppgift att anmäla misstänkta miljöbrott i gruvor till åklagare eller polis, så fort det upptäcks. Men två av dom miljöproblemen har två varit kända länge. Så varför har de inte anmält det här tidigare? Frågan går till Sven-Erik Österberg. - Det finns ju liksom ingen mall på när man ska anmäla och när man ska göra det där. Vi vet fortfarande inte om det är något brott i det här det får vi ju se. Däremot , kanske största skälet till att vi inte har gått in i det tidigare. Det är väl att denna fråga har varit satt för en ny miljöprövning. Både den om sandmagasinet, och transporterna. Det Sven-Erik Österberg säger är alltså att det största skälet till att de har avvaktat är att de här frågorna skulle prövas i mark och miljödomstolen, där hela bolagets miljöverksamhet skulle omprövas på nytt. Allt skulle omprövas eftersom bolaget ville öppna en andra gruva och behövde ett nytt miljötillstånd. I det tillståndet skulle både gruva nummer ett och två prövas. Det betyder att frågorna om transporter och grundvattnet också skulle prövas här. Men förhandlingen har skjutits upp flera gånger. Bland annat eftersom bolaget har komplettera sin ansökan. Och i väntan på domstolsförhandlingen så har alltså Länsstyrelsen avvaktat att anmäla menar landshövdingen. Men en som inte köper det resonmanget är Jan Darpö, miljörättsprofessor på Uppsala universitet . Han vill poängtera att han inte är insatt i anmälningarna, men ursäkten att vänta in domstolsprövningen innan de ingrep finns det ingen juridisk grund för enligt honom.  - Det håller inte alls. Att bedömda om ett brott har begåtts är ju något man gör mot de regler som gäller. Inte något man tror ska komma. Och någon möjlighet att göra ogillt det som redan har skett finns ju inte i någon slags domstolsförhandling eller nya tillstånd, säger Jan Darpö. Han säger också att justitieombudsmannen, JO, flera gånger har kritiserat andra länsstyrelser för att de låtit bli att anmäla eller dragit ut på tiden. Så jag ringer upp JO Lars Lindström  för att kolla om det stämmer. - Ja det stämmer. Man ska nöja sig med att konstatera att det objektivt sätt finns anledning att misstänka ett brott. Men hur det sen är med uppsåt eller oaktsamhet eller om brottet eller ringa, såna funderingar ska man lämna över till polis eller åklagare. Funderingarna kan med fördel göras hos polis eller åklagare. JO Lars Lindström säger också att en anmälan ska göras direkt. Och enligt professor Jan Darpö kan man inte avvakta att anmäla när man misstänker brott. Så jag träffar Sven-Erik Österberg igen för att framföra den kritiken. Nu vill han poängtera att de inte har misstänkt brott förrän i år. Detta trots att de redan för två år sen visste att grundvattnet hade sänkts med flera meter istället för decimeter. Och att det nådde 16 meter fick de veta i oktober. Något färskare bevis än så har de inte i sin egen anmälan, och anmälningarna ska ju ske snabbt. - Men att grundvattnet har sänkts med 16 meter har ni ju vetat i flera månader? - Ja men det är ingenting som säger att det är ett brott för att grundvattnet är lägre. Utan det beror på uppsåt eller felaktig hantering, eller om de inte gjort det man bör göra. Det är ju det som ligger till grund för det här, säger Österberg. Det beror på uppsåt, säger alltså Sven-Erik Österberg, vilket går tvärtemot det JO precis sa. - Men Jo säger ju att man inte ska ta hänsyn till uppsåt? - Ja men i det här läget så. Vår uppgift är inte att lämna en åtalsanmälan så fort det uppstår någon fråga heller. Det viktigaste i sånt här och det som har skett jättemycket i Northland är ju vårt engagemang när det gäller miljöfrågor där borta. - Så det du sa tidigare om att frågan var satt för en prövning och att det var därför ni avvaktade, det stämmer alltså inte? - Det stämmer till viss del också. Det var där det skulle prövas. Men i det läget var vi inte så långt framme att vi kunde misstänka ett brott. Men nu hanteras den inte längre och vi kan inte utesluta att det har skett ett brott. Så de har inte misstänkt brott förrän i år, påstår landshövdingen. Trots att också transporterna har varit allmänt kända sen två år och länsstyrelsen har ett krav på sig att anmäla snabbt. - Då låter det ju märkligt att alla tre anmälningar kommer samtidigt under en väldigt kort period efter konkursen? - Men det beror ju på hela arbetet avtar ju i och med konkursen. Det har ju varit en beredning och funnits en ansvarig part att prata med hur man ska undvika problem. Men i och med att det inte finns någon som jobbar med där längre så finns det. Så är ju det faktum som råder ett faktum, på något sätt som är. Många gånger säger man ju att göra det skyndsamt. Men i de fallen är det då man väntar och brottet kan undanröjas. Här är det ju ingen som kan ta undan det här. Det finns ingen tidsfaktor som skulle ta bort problemet, avslutar Österberg. Kaliber har sökt Northland Resources tidigare ledning för det här reportaget, men efter konkursen är det bestämt att konkursförvaltaren Hans Andersson svarar på frågor. Han svarar oss skriftligt om läckagerisken i sandmagasinet. Han menar att bolaget sen länge har jobbat för att förbättra vattenhanteringen och fört en diskussion med länsstyrelsen om hur det ska göras. Under konkursen har dessutom nya förbättringar gjorts, och det finns planer om att få leda bort överflödigt vatten till en bergtäkt om det skulle behövas. Risken för översvämning bedöms därför som mycket liten, enligt tidigare anställda och konkursförvaltarens inhyrda experter. Och den yttre vallen är tillräcklig för att stoppa läckage är bedömningen, men de diskuterar med länsstyrelsen om det behövs dammvallar eller inte. Han menar att bolaget sen länge har jobbat för att förbättra vattenhanteringen och fört en diskussion med länsstyrelsen om hur det ska göras. Under konkursen har dessutom nya förbättringar gjorts, och det finns planer om att få leda bort överflödigt vatten till en bergtäkt om det skulle behövas. Risken för översvämning bedöms därför som mycket liten, enligt tidigare anställda och konkursförvaltarens inhyrda experter. Och den yttre vallen är tillräcklig för att stoppa läckage är bedömningen, men de diskuterar med länsstyrelsen om det behövs dammvallar eller inte . Och landshövdingen har förtroende för att läckagerisken fixas och säger att det därför inte är aktuellt med någon anmälan. Vi lämnar miljöproblemen och är tillbaka i Pajala. En kommun utan gruva och med krisartad ekonomi. Nyligen fick kommunen låna 15 miljoner kronor för att kunna betala ut löner till julen. Här väntar alla nu på en ny gruvägare efter de intensiva åren som varit. Bilvägen som rustats upp för 800 miljoner skattekronor ligger också och väntar, en väg som ju Länsstyrelsen ifrågasätter om den ens ska användas. Här har det inte funnits något stort organiserat motstånd mot gruvan, som det finns ibland annat Jokkmokk där många antingen är för eller emot en gruva. Där har det varit vilda protester och demonstrationer, men här i Pajala hölls istället stödmanifestation när gruvan gick i konkurs. På den lokala thai-restaurangen är det nästan tomt  jag besöker den. Ägaren Janne  vågade öppna den när gruvan kom, och konkursen har varit tung. - Det har varit hårt för alla företagare runtomkring som inte är direkt knutna till gruvan, men som har satsat stort på grund av gruvan. Och i Kaunisvaara har den lokala byabutiken har klappat igen. Förbi den glider pensionären Gerda Uusitalo  på en spark. - Jag har sett 50 och 60 talet när folk har flyttat härifrån. Och sen ville dom komma tillbaks när det fanns jobb. Men det fanns bara jobb i kanske två år - nu är det slut. Det är mörkt. Och man ser inte trafik på samma sätt längre. En skolbuss kommer här, en skolbuss som kanske har några ungar. Det såg ganska tomt ut på bussen. - Ja, det är inte så mycket liv, säger Gerda Uusitalo. Reporter: David Carr Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Moa fick över hundra elchocker när hon vårdades på rättspsyk

    · 00:29:32 · Kaliber

    Tre stulna år. Så känner Moa om sin tid inom rättspsykiatrin. Trots kritik vårdas fortfarande patienter som skadar sig själva tillsammans med de som är dömda för brott. Och många landsting står dåligt rustade för att ge rätt vård. ”Jag försöker ta en dag i taget men det är inte så lätt när hoppet sviker en. Vårdplanen sträcker sig till 27 juli 2011 och jag vill bara kräkas, jag orkar inte vara kvar här någonting mer och läkaren vill sätta in Litium igen vilket jag inte vill.” En ung kvinna sitter och skriver ett inlägg på sin blogg. Ett av många inlägg. Hon är 18 år gammal. I inlägg efter inlägg skriver den unga kvinnan om hur hon medicineras med tunga mediciner, om biverkningar av läkemedel, elchocksbehandlingar, rädsla och fastspänning på britsar. ”Ända sen jag kom hit har jag blivit bältad i princip var och varannan dag. Förutom i cirka 2.5 vecka dock inte i följd, och då har jag varit här i snart tre månader. Nu ska jag sluta ha kontakt med omvärlden.” Vi kallar den unga kvinnan Moa. Hon är 2010 enligt vården en så kallad svårbehandlad patient. Den vanliga psykiatrin har gett upp. Och dagen efter sin 18: års dag körs hon till en rättspsykiatrisk klinik. Där ska hon få vård för sitt självskadebeteende. Där kommer hon under nästan tre års tid vårdas, sida vid sida med personer som dömts för brott. Hon kommer få över 100 elchocksbehandlingar, hon kommer åtskilliga gånger spännas fast i bältessäng, injiceras med lugnande medel och övervakas dygnet runt. Och hon kommer vara rädd. Vården av Moa kommer få skarp kritik av tillsynsmyndigheten. Och Moa själv kommer efteråt kalla tiden inom rättpsykiatrin tre förlorade år. Men det vet hon inte när hon 2011 sitter på en avdelning långt norrut i Sverige och skriver ännu ett inlägg på sin blogg. ”Jag gråter varje dag, jag vill inte leva mitt liv inspärrad. Jag vill också vara en utav de ungdomar som tar studenten i år. Varför misslyckades mitt liv så totalt? Min lärare sa att hon ville klona mig för jag var så duktig på matematik. Men vem skulle vilja klona mig nu? Ingen, absolut ingen.” Vi börjar med att backa bandet till år 2009. Medier har avslöjat att unga tjejer vårdas tillsammans med personer som begått brott på rättspsykiatriska kliniker. De är så kallade självskadepatienter. Som skär sig, eller på annat sätt skadar sig själva. Tjejerna säger att de är rädda och tycker inte de ska behöva vårdas bland dömda. Landstingen säger att det handlar om säkerhet för tjejerna. En säkerhet som de inte kan erbjuda i den allmänna vården. Men vården får kritik och dåvarande socialminister Göran Hägglund säger i en intervju i P3-nyheter att rättspsykiatrin inte är rätt plats för de här patienterna. – Jag tycker det är väldigt olyckligt och jag tycker inte det ska behöva vara på det sättet utan man bör kunna hitta metoder som gör att man inte blandar de här kategorierna för att det kan orsaka väldigt stora problem, inte minst för riktigt unga personer. Men ett år efter att Göran Hägglund gjort det uttalandet så körs Moa till en rättspsykiatrisk klinik för att vårdas just med dömda personer, trots att hon inte begått något brott själv. Och Kaliber kan visa att patienter som skadar sig själva fortfarande vårdas inom rättspsykiatrin. Trots krav på andra alternativ och trots att vården flera gånger fått kritik. Vi kan också berätta om resursbrist och långa väntetider till behandlingar ute i landstingen. Jag börjar läsa Moas blogg för några år sen. Då var hon inlåst här, på den rättspsykiatriska enheten i Öjebyn utanför Piteå. När jag kliver ur bilen på den mörka parkeringen är det december 2014. Byggnaderna omgärdas av ett gult träplank och grindar. Idag finns inte Moa kvar bakom grindarna, men när hon kommer till Öjebyn en vinterdag 2010 är det dagen efter hennes 18-års dag, och hon möts av samma plank och grindar som jag. – Det var grindar och det var kallt, kyligt….mm….ja….…men det var ju skrämmande så klart.…det var….mest dömda brottslingar på den avdelningen jag var på….….ja..alltså det var som en mardröm men…ja….en mardröm som typ aldrig tog slut… Moa har vårdats flera år inom barn- och ungdomspsykiatrin, men när hon fyller 18 år är det dags att ta klivet in i vuxenpsykiatrin. Moa, som skadar sig själv och flera gånger försökt ta sitt liv, anses svårt sjuk, för sjuk för den vanliga psykiatrin. Det blir alltså Rättspsykiatrin som får ansvaret att vårda henne under tvång. Rättspsykiatrin, som främst finns till för att vårda personer som dömts till vård efter att de begått brott. – Jag vet inte…de ville väl vara säkra på att inget skulle hända med mig och att jag skulle må så dåligt att jag tog livet av mig eller…liknande. Men det är ändå ingen bra lösning på problemet. Det är en sak om jag varit där en kort stund, men nästan tre år det är ju….det är ju alldeles för länge. – Vad tänker du om att det blev nästan tre år? – Nej att de har tagit tre år ifrån mitt liv. Det går inte direkt att ta igen åren som har gått. När jag besöker rättspsykiatrin i Öjebyn december 2014 vårdas här ett femtiotal patienter, ungefär hälften dömda till rättspsykiatrisk vård, de andra är inte dömda till vård. Här vårdas de sida vid sida. En man låser upp entrédörren. Och innanför möts jag av chefsläkare sedan 14 år, Per-Axel Karlsson. Till vänster står en larmbåge, men den behöver jag inte passera idag. Rättspsykiatrin i Öjebyn har så kallad säkerhetsklass två, näst högst av tre säkerhetsklasser. Chefsläkare Per-Axel Karlsson och verksamhetschef Rolf Stenvall lotsar mig genom de breda korridorerna. – Nu är vi på väg in till vårdnivå två, säkerhetsklass två. Alltså en högre säkerhetsklassificering. Med hjälp av ett nyckelkort låser de upp en sluss, bestående av två dörrar. Sedan är vi på en klass-två avdelning. Det var en sådan avdelning som Moa vårdades på. Tillsammans med personer som dömts för brott. I ett av patientrummen står ett skrivbord vid ena väggen, det finns en säng och en garderob. Men det finns också detaljer som man inte först ser. – Sedan har vi också säkerhetsdetaljer här inne. Vi har kapslat in radiatorn där, vi har en gardin som man inte kan hänga sig i. vi har lampor som inte går att krossa och vi har petsäkra kontakter. Sådant där som inte syns så där direkt. Vi tycker att vi så gått som vi kan med säkerhet ändå försöker få det så att man kan vara där. Per-Axel Karlsson pratar om hängningssäkra gardiner, skydd för lampor och element, allt för att man inte ska skada sig. Det finns ingen toalett och dusch på rummen, det finns i korridoren. I ett gemensamt sällskapsrum sitter några patienter och tittar på oss när vi går förbi.  Det är både patienter från landstinget och de som dömts för brott. På en liten balkong ute på rastgården inhägnad med stålgaller står en man och röker. Det var en sådan här avdelning som var Moas hem i nästan tre år.  – Nej det kändes inte bra, jag själv hade ju inte begått något brott å.,…det kändes ungefär som att sitta i fängelse…oskyldigt dömd…..….det var ju stället var ju utformat efter en kriminalvårdsavdelning…de hade begått brott…att bara ha ett rum och en korridor, en toa utanför rummet och bo så i nästan tre år det är inget värdigt liv direkt utan det….man blir bara deprimerad när man tänker på det. Två år efter Moa kommit till rättspsykiatrin, besöker personal från tillsynsmyndigheten hennes avdelning. Då hette den Socialstyrelsen, nu heter den Inspektionen för Vård och omsorg. De håller på med en utredning efter att en bekant till Moa gjort en anmälan om att hon inte får rätt vård. I ett inspektionsprotokoll beskrivs Moas rum som kalt. Inspektören jämför Moas boendemiljö med ett vandrarhem. Och väckte vid inspektionen frågan om ”denna boendemiljö verkligen är värdig en ung kvinna.” – Alltså det fanns inte…jag hade inte så mycket motivation när man befann sig i den miljön. Å…det bara sänkte, man blev nästan automatiskt sjukare än man egentligen var innan… – Det var det här som IVO beskrev som torftig miljö att de inte tyckte man ska bo så här i flera år?  Chefsläkare Per-Axel Karlsson. – Nja torftig miljö vi.. – Vandrarhem tror jag de pratar om. – Ja alltså jag vände mig ganska starkt emot det. Jag blev arg när jag hörde det. Jag tycker vi satsar ganska mycket på att få en miljö som är både funktionell och trevlig. Vi har ju en säkerhetsaspekt också och Socialstyrelsen kräver ju att vi har säkerhet så vi försöker göra så bra vi kan. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen har man rätt till god vård. Vård ska ges enligt vetenskap och beprövad erfarenhet och det ska finnas de lokaler och den personal som behövs för att god vård ska kunna ges. Men I inspektionen för vård och omsorgs beslut som sedan kommer, får Rättspsykiatrin i Öjebyn kritik för vården av Moa. Det handlar dels om boendemiljön, men också vårdinnehållet. Enligt beslutet bestod Moas vård främst av övervakning, mediciner och senare också elchocksbehandlingar. Öjebyn har inte haft den personal som behövs för att kunna ge psykologisk behandling som anses ha bäst effekt för patienter med självskadebeteende. – Jag vet inte riktigt, men det var mest förvaring tycker jag, det var ju inte direkt någon psykoterapeut att prata med, det var mediciner som…..……Jag har i princip prövat hela sortimentet om man så säger…alltså alla mediciner. Nej det var ju kraftiga biverkningar, yr och illamående och svettningar och….ja… – Mådde du bättre av dem? – Nej……. – Vad tänker du om det att de inte hade någon legitimerad psykoterapeut? – Nej jag tycker det var väldigt dåligt, det är ju ändå en verksamhet som borde ha det tillgängligt tycker jag. En ny medicin sätts in, funkar inte, en annan medicin testas, funkar inte heller. Efter ett tag börjar man prova ECT i stället, elektrokonvulsiv behandling eller elchocksbehandling. Moa får över 100 elchocksbehandlingar på drygt ett år, ibland flera i veckan, trots att det enligt Inspektionen för vård och omsorg inte finns stöd för att det kan hjälpa Moa. – Jo…väldigt trött, man gick in i väggar å…..påverkar minnet…å….ja. – Kände du att det hjälpte dig? – Ja till en början kunde jag känna att det kanske gav lite, men sedan märkte jag att det var ingen egentlig långsiktig lösning på problemet utan ja…kunde funnits andra alternativ. Efter behandlingen får hon minnesstörningar, Moa kan inte hänga med i skolarbetet, har glömt glosor som hon tidigare kunde och har svårt att ta del av behandlingen. Enligt Inspektionen för vård och omsorg har rättpsykiatrin genom att ge Moa så många elbehandlingar utsatt henne för risker. Utan att ha tillräckligt vetenskapligt stöd för behandlingen. – Nej jag tycker det är dåligt att det gick så långt…..mitt minne är ju lite sämre än det brukar vara, svårt att komma ihåg förra veckan å….ja. Under utredningen av Moas vård är en expert på vård av självskadepatienter delaktig. Hon reagerar på att det saknas kompetens att erbjuda DBT, en speciell terapi som kan hjälpa personer med självskadebeteende. Och hon reagerar på att man använder sig av ett system med belöningar och bestraffningar som hon uttrycker det och att Moa fått skriva på ett kontrakt om att hon inte ska skada sig själv. Experten skriver i ett utlåtande. ”Det ter sig grymt att straffa en patient för att hon inte kan hantera sin ångest och/eller sin sorg när det är just den oförmågan som gör att hon är patient.” – Tyckte du det funkade? – Nej…inte alls… Men medan experten och Moa talar om bestraffningar talar chefsläkare Per-Axel Karlsson i stället om konsekvenser, något han menar kan behövas ibland. Men kontraktet om att inte skada sig själv, säger han kan ha varit fel. – Alltså kontrakt ska man bara skriva när individen, patienten har en reell möjlighet att efterkomma det. Så ibland kan det bli fel med kontrakt. – Var det fel här? – Det kan ha varit fel här. Men Per-Axel Karlsson håller inte med om kritiken från Inspektionen för vård och omsorg om att de ska ha utsatt Moa för risker, vare sig när det gäller mediciner eller de många elbehandlingarna. – Jag tycker att vi har gjort bästa möjliga som vi har kunnat. Om du mådde jätte dåligt själv och skulle ha en idé, du vet att inget annat har hjälpt, då skulle du nog tycka att doktorn var ganska snål om du inte fick prova en sak. – Men är prova samma sak som över 100 behandlingar då? – Om effekten är god av en behandling så fortsätter man den. – Var effekten god här tycker du? – Jag tycker……. jag skulle aldrig fortsätta med en behandling om jag inte såg god effekt. – Så IVO har fel? – Jag har en annan åsikt än IVO. Det skäms jag inte för. De gjorde det bästa med de resurser och den kompetens de hade säger Per-Axel Karlsson flera gånger. Men enligt Inspektionen för vård och omsorg hade de inte rätt kompetens för Moas problem. Förutom medicinering som inte utvärderats och de många elbehandlingar så kunde de ju inte ge den psykologiska behandling som visat sig kunna fungera för just självskadepatienter. Trots det vårdades Moa alltså här under nästan tre års tid. – Återigen, det är ju så att vi har jobbat med de resurser vi har haft, de lokaler vi har, den personal vi har och den utbildning vi har så gott vi har kunnat. Verksamhetschef Rolf Stenvall säger att de tagit till sig av kritiken och bland annat börjat utbilda personal i DBT, alltså den speciella behandlingsmetod som kan hjälpa patienter med självskadebeteende. – Och har sett till att vi har personal som fått och får den utbildningen. Så är det. Allmänpsykiatrin klarade inte att vårda Moa, bästa alternativet ansågs då rättspsykiatrin vara. Men enligt Inspektionen för vård och omsorg kan de metoder som använts i Öjebyn ha utsatt Moa för risker och kanske till och med försämrat. – Om jag nu ska titta bakåt och om jag kunde göra om det som varit…så kanske jag gjort annorlunda, jag gjorde och alla som jobbar här gjorde så bra som vi kunde. Men den möjlighet vi hade då…..jag tycker att vi har räddat ett liv. – För hon uttrycker det själv som att hon tycker att ni har tagit tre år av hennes liv. – Ja jag vill inte gå in på…jag kan förstå om en människa har en bitterhet mot att det inte blev som man hade tänkt sig……..jag vill inte kommentera det…… – Är rättspsykiatrin rätt plats för de här patienterna? – Ja utifrån det faktum att man har sådana problem att åstadkomma en lugn vårdmiljö och en vårdmiljö som klarar av många gånger de här svåra utspelen som är så jag har inte sett något alternativ. – Så rättspsykiatrin kan vara rätt plats för de här patienterna? – Rättspsykiatrin kan vara rätt plats om det inte finns något alternativ. Men under nästan tre års tid vårdades Moa, inlåst med personer som dömts för brott, och hon fick inte rätt vård enligt Inspektionen för vård och omsorg. Men varför fanns det då inga bra alternativ, trots att Moa vårdades så sent som 2013. Jag beger mig till Sveriges Kommuner och Landsting i Stockholm. 2011 startades Nationella självskadeprojektet.  Genom en överenskommelse mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Projektet har som mål att förbättra vården för personer med självskadebeteende. På SKL:s huvudkontor träffar jag Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på SKL och med i den nationella styrgruppen för nationella självskadeprojektet.  Enligt henne är idag alternativen för de svårast sjuka begränsade. – Idag är ju alternativet att varje landsting sköter det här själva, och då behöver man ju göra specialarrangemang ofta. Och det blir, då blir det också ganska dyra arrangemang, man behöver kanske anställa mycket extrapersonal, jag tror tyvärr också att fortfarande är så att några landsting använder rättspsykiatriska platser. Och det tycker jag ….det är ju så att man måste ju göra det man måste göra för att skydda en person och det är klart då måste man utnyttja enheter som är tillräckligt säkra, men det är egentligen inget bra alternativ. I augusti 2014 tog nationella självskadeprojektet reda på hur många patienter som inte var dömda till vård, som då vårdades inom rättspsykiatrin för sitt självskadebeteende.  Svaret från landstingen blev ungefär 15 personer. Sedan dess har det hänt en del.  Under en granskning av SVT:s Uppdrag granskning i höstas, meddelar plötsligt rättspsykiatrin i Växjö att de slutar ta emot den här gruppen. Växjö som har tagit emot flera patienter med självskadebeteende de senaste åren. I november kontaktar Kaliber både rättspsykiatriska kliniker och de landsting som i augusti enligt NSP hade patienter inom rättspsykiatrin. Vi får veta att några landsting nu tagit hem sina patienter igen eftersom de befunnit sig i Växjö som alltså börjat slussa ut. Men det finns fortfarande självskadepatienter inom rättspsykiatrin. Enligt vår rundringning vårdades minst fem patienter på rättspsykiatriska kliniker i november förra året. Chefen för psykiatrin i ett av de landsting som har en patient inom rättspsykiatrin säger till oss i november att de håller på att hitta en lösning för en patient som de måste ta hem för att Växjö slussar ut självskadepatienter. Men ännu har de inget bra alternativ säger han. Det blir kanske ytterligare ett år på en intensivvådsavdelning. I slutet av 2014 anses alltså fortfarande vård inom rättspsykiatrin i vissa fall vara det bästa alternativet, trots flera år av kritik. I föreläsningsal i Hässleholm i Skåne sitter ett femtiotal läkare från psykiatrin. De ser en teaterföreställning, det handlar om patienter med självskadebeteende och hur de kan bemötas när de söker hjälp inom psykiatrin. Dagen anordnas av Nationella självskadeprojektet. Hanna Parnén, är en av dagens talare. Hon är från föreningen SHEDO som bland annat jobbar för bättre vård för personer med ätstörningar och självskadebeteende. – Vi tycker absolut inte att någon individ som inte är dömd till rättspsykiatri ska vårdas där. Inte över huvudtaget. – Vad har ni för erfarenheter av den här vården inom rättspsykiatrin? – Vi hör ju väldigt mycket negativt som pågår inom rättspsykiatrin, samtidigt så får man ju säga att många av de individerna som jobbar där verkligen vill göra väl och vill hjälpa och vill förändra, men att man inte erbjuder behandling, att man har mycket konsekvenstänkande, att det är väldigt mycket tvångsåtgärder, som utförs, bältesläggningar, tvångsinjiceringar att det är väldig mycket konsekvenstänkande, mycket uppfostring, att man inte erbjuder behandling, som jag var inne på, kan ju vara väldigt ödesdigert om man vårdas väldigt länge där, och tiden bara går. Hanna Parnén från SHEDO tycker det är bra att Växjö slutar ta emot självskadepatienter, trots att landsting alltså vittnar om att det är svårt att hitta bra alternativ idag.   – Jag hoppas ju att det ska leda till att man inser att nu måste man verkligen ta tag i det här man måste hitta lösningar på hemmaplan och inte lägga problemet hos någon annan som det blir nu. Kan man skicka så finns det ju en risk att man inte tycker att man behöver bli bättre för att det alternativet finns. Inom Nationella självskadeprojektet försöker man nu få till nationella enheter som ska kunna vårda patienter med självskadebeteende. De ska drivas av landstingen och finnas på några platser i landet. De ska kunna erbjuda slutenvård men specialiserad personal ska även kunna skickas ut för att hjälpa till i landstingen. Men enheterna kommer dröja säger Ing-Marie Wieselgren på SKL, som tycker att satsningen på enheterna borde påbörjats tidigare.  – Man ville först jobba med vad kan vi göra var och en och hur kan vi förbättra vården i lite tidigare skede. Och jag tror att det fanns någon förhoppning också att skulle man göra det riktigt bra så skulle de här enheterna inte behövas. Och det tror jag är en felbedömning. Vi kommer att behöva det här. Även Hanna Parnén från SHEDO tror att nationella enheter, specialiserade på självskadebeteende kan vara en möjlig väg att gå för de patienter som är allra sjukast. – Och där bör ju landstingen som tycker sig ha det här behovet, verkligen ta sitt ansvar och se till att de här enheterna startas. Men det är långt ifrån alla patienter som är så sjuka att de behöver läggas in och få slutenvård under en längre tid. För de allra flesta är det behandling inom den öppna vården som behövs. Men på många håll behövs mer resurser enligt vården. Det visar en enkät Kaliber skickat till landsting och regioner. Psykiatriska Kliniker i 18 av 21 landsting och regioner har bland annat svarat på om de kan erbjuda DBT, alltså en metod som anses kunna hjälpa vid självskadebeteende. Nästan alla kan erbjuda DBT, men flera svarar att tillgången inte är tillräckligt och vissa har väntetider så långa som ett och ett halvt år för att få påbörja en behandling. – Jag tycker det är katastrofalt, för det gör att individer får vänta alldeles för länge, de hinner bli alldeles för sjuka, läget hinner bli alldeles för akut och i och med att även suicidrisken ökar så gör det att det kan bli inläggningar som inte är bra för individen bara för att rädda liv, samtidigt som individen kan bli sämre. Ing-Marie Wieselgren, SKL igen. – Ja det är ojämnt och det ser olika ut över landet och vi ser just nu att det kommit en hel del ny kunskap från andra länder och just nu prövar vi en del av de metoderna i Sverige och gör ordentlig forskning och så fort det kommer resultat av det kommer man behöva göra massiva utbildningsinsatser. Moa och jag sitter och sitter och läser tillsammans på en datorskärm. Det är 2014 och vi träffas i hennes nya hemstad. Långt ifrån Piteå. Hon läser igenom sina inlägg från bloggen från de där åren inom rättspsykiatrin. Hon mår bättre idag säger hon. Och trots att Öjebyn menar att de har räddat hennes liv, ser hon det inte på det sättet. – Nej man blir inte hjälpt där…det är bara förvaring…endast. – Är det jobbigt att prata om det nu? – Ja…lite grann….det är just de åren då man…a…sånt där 18, 19 det är då man ska ha kul eller vad man ska säga, ja leva livet, men det var ju inte riktigt så. Nej jag tycker det borde finnas andra lösningar. Borde finnas andra alternativ. Reporter: Sofia Boo Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • "Golare har inga polare" - om en kultur där man löser brott och konflikter utan att blanda in polisen

    · 00:29:35 · Kaliber

    Polisen är den myndighet som ökar mest när det gäller allmänhetens förtroende. Men i vissa områden sprids istället en rädsla och ett förakt mot polisen. Här tiger man när polisen ställer frågor. Här löser man brott och konflikter själva. Här har golare inga polare. - Här har vi då pingisrummet och två pingisbord. Och sen några bänkar man kan sitta på och så. Och så har vi några datorer där vi brukar sätta på musik och så brukar vi spela samtidigt. Sen har vi ett till biljardbord, berättar Lima är 16 år. Hon visar runt på fritidsgården Flamman som ligger i stadsdelen Kroksbäck i Malmö. På en svart vägg har ungdomarna målat ett stort fuck you-finger. Enligt föreståndaren här är det en hälsning till polisen. - Det är ett sätt att visa vad vi känner. Sen har man ett hat mot polisen här. Även fast de inte har begått ett brott, de småkillarna som är här de hatar ändå polisen. Utanför - runt en offentlig sittgrupp i rött stål - hänger ett gäng i 16-årsåldern. Vissa går och andra kommer. Två av killarna presenterar sig som Ahmed och Abbas. - Polisen kommer hit hela tiden och sånt. Folk känner sig otrygga. Det är det jag menar. - På grund av att de kommer? - Ja. - Alltså om polisen slutar att komma hit så blir det bättre. - Men man kan inte få hjälp av polisen, tror du? - Nej, nej. - Vad är det de gör när de kommer hit?    - De står still. De kollar på ungdomarna. De tror att vi gör någonting. De fortsätter och stoppar dem. De kommer flera stycken hela tiden. Så man tror hela tiden att det är något på gång, när det inte är något på gång. - Och hur känns det för dig när de är här? - Jag känner mig skraj och rädd. - Det är jobbigt när poliserna alltid är här, men folk är vana. - Men vad tycker om när de kommer? - Jag tycker inte att det är trevligt. - Varför inte det då? - Det är som att de campar här. - Ibland det händer bråk, polisen går ut med batong, de skriker mot barnen, de blir rädda. I vissa tillfällen överdriver de på olika sätt. De skriker mot barn, tar ut batong. De skrämmer folket. - Men om jag förstår dig rätt så tycker du att det hade varit bättre om polisen inte kom hit? - Ja, då hade man känt att man hade varit mer trygg. - Ge mig en cigg mannen… I Kaliber förra veckan berättade vi om att polisutredare i allt större utsträckning tvingas lägga ner förundersökningar på grund av att vittnen inte vill berätta om de brott som de sett. Det här leder till att många brott inte går att lösa. Polisutredarna berättade om att en ovilja växt fram i vissa områden - en kultur där man inte pratar med polisen.   I dag försöker vi ta reda på varför. Vi är i Kroksbäck  - ett område i Malmös ytterkanter. Här finns stora grönområden och kommunen har satsat på moderna fotbollsplaner och en påkostad lekplats. Men i området finns det också problem. Invånarna plågas av droghandel, skottlossningar och rån. Christian von Malmborg är närpolis i området. - Alltså det här är ett av de områdena i Malmö där det är mycket… Det är väldigt många normala människor här också men det finns mycket problem i det här området. - Det är ju framförallt Stockholm, Göteborg och Malmö så har det bildats områden som det blir ju små städer i städerna. Det finns folk här, du kan stoppa tio människor här och då har fyra av de ungdomarna inte sett havet, och det ligger 600 meter bort. Jag träffar alltså ungdomar som inte har sett havet och de bor bredvid det. De kommer inte härifrån. Men frågar man ungdomarna ger dom en annan bild. Vi träffar Abbas som är 17 år och som drömmer om att bli elektriker. Han visar runt i området där han har bott i hela sitt liv. Han säger att han trivs. - Enligt polisen är ingen trygg. Men enligt oss ungdomar så är alla trygga. Alla har kul med varandra. Det kanske blir tjafs. Men man blir vänner direkt. Eftersom alla är som en familj. - Det är en riktigt go känsla faktiskt. Det är som din egen familj fast utanför huset. Alla hjälper dig, du hjälper alla. Alla mår bra när du mår bra. - Så ibland när någon är ledsen vi uppmuntrar honom så att han blir bra igen. Här i Kroksbäck - eller K som man säger i området  - håller man ihop. Och det är på gott och ont. Enligt 16-åriga Lima leder den starka sammanhållningen också till att man har det svårt att acceptera folk utifrån.   - Det är ju det att känner man inte folket då generaliserar man. De är riktiga bitches. Om vi säger en tjej kommer, flyttar från Limhamn till Kroksbäck. Hon hade absolut inte kommit in i vårt kompisgäng. Hon hade bara inte det för att vi håller ihop. Vi har känt varandra i åtta-nio år. Vi litar på varandra. Vi är som en familj på något sätt. Vi vet inte var hon kommer ifrån, vi vet inte vad hon har sysslat med och sådana här grejer. - Vi gillar bara att umgås med dem i området, säger en annan tjej. Under sommaren har det skett flera skottlossningar i området, men polisen har haft svårt att få någon att berätta vem eller vilka som ligger bakom. I närområdet finns en lokal polisstation. Här var det meningen att närpoliser skulle komma närmare medborgarna. Men visioner blir inte alltid som det är tänkt. Av de 120 poliser som jobbar här är i praktiken bara tre närpoliser. Området stationen ska täcka har 120 000 invånare. Närpoliserna Johannes Dontsios och Victor Eriksson gör sig redo för patrulltjänst. I ett gammalt bankvalv plockar de ut vapen och annan utrustning som de behöver inför kvällens arbetspass. De berättar om hur de varje dag får kämpa mot polisens dåliga rykte. - Relationen mellan rättsväsendet och vissa människor är inte så god. Det kan bero på att man  inte har någon kontakt. Och viss kultur bland unga är att polisen inte är så jäkla bra - fuck the police och grisar och så, säger Johannes Dontsios. - Rätt ofta när vi är ute så möter vi på att man, som man säger, man golar inte. Det är att man inte pratar med rättssamhället helt enkelt. Om det man har sett, säger Victor Eriksson. - Min analys av det är att det handlar om utanförskap, man känner sig utanför samhället. Känner man inte att polisen är till för en utan att den är mot en, fortsätter Johannes Dontsios. Både Johannes Dontsios och Victor Eriksson säger att det skulle behövas fler poliser som jobbade förebyggande vid sidan av insatsverksamheten. - Ja, vi skulle vart fler. Som vi sa, vi är tre personer på 120 000 invånare. Vi hinner inte med allt det vi vill. Jag tror att hade man jobbat mer förebyggande, varit mer ute och, ja kanske fotpatrullerat till och med, så hade man dels förebyggt brott genom ens närvaro och dels då byggt upp bättre relationer. Man hade lärt känna ungdomarna. Och de hade fått en helt annan bild av polisen, än att de bara dundrar in när det har hänt något, säger Johannes Dontsios. Kvällens patrullerande är en förhållandevis ovanlig del av polisarbetet i Malmös södra förorter. För det mesta är det akuta händelser som gör att polisen dyker upp. Då är det skarpt läge och polis och ungdomar står på olika sidor. Renas Faik är 23 år. Han driver en liten butik några kilometer bort. Här säljer han läsk, godis och cigaretter. Renas Faik fäller ut solstolar utanför butiken. De har han precis köpt. De är till de 10-15 ungdomarna som brukar hänga här vid hans butik. Renas Faik har varit engagerad i Fryshuset och är själv uppvuxen i Malmös ytterkanter. Nu försöker han vara en förebild för dem som är som han själv var. Han har ställt ett krav på ungdomarna: om de ska vara här så måste de göra sina läxor. - Det kommer folk och då kan jag snacka med dem och ha trevligt. Så kan de sitta och plugga här borta, säger Renas Faik och berättar att polishatet är utbrett hos de ungdomarna som brukar hänga här. - Alltså det är verkligen polishat. Poliser ska vara en förebild för ungdomarna. Det är de här människorna som ska se till att det inte ska finnas kriminalitet, att det inte ska finnas våld, det ska inte finnas uppkäftiga killar. De skulle kunna snacka med en kille, du kom hit, varför gör du så, det är väl dåligt, om din pappa ser dig här han blir inte glad över det, så lite fint. Vet du vad de gör istället? De tar 13-åringen, ställer han mot väggen, tar ut batong, visiterar dem och lägger de på marken, lägger ansiktet på asfalten. Va fan är det? - Hur vet du att det går till så då? -Jag har sett det. Jag har själv varit med om det. Enligt närpolisen Christian von Malmborg går det mycket rykten om att polisen tar till övervåld. - Det finns historier som florerar som aldrig har hänt. Det tror ju ungdomarna på och säger, jag känner en kompis som och så vidare, men majoriteten av de här historierna har aldrig hänt så det byggs upp ett polishat som inte är befogat, säger Christian von Malmborg. - Har polisen själva någon del i det, tror du? - Det finns så klart ungdomar som har blivit bryskt omhändertagna i stökiga situationer. Det är stressigt. Det är mycket folk. Det är våld mot polisen. Det är våld mot andra. Man måste snabbt få in folk i buss. En och annan ungdom har säkert fått ont vid flera tillfällen, alltså det kan man inte sticka under stolen med.    Närpoliserna Johannes Dontsios och Victor Eriksson är ute på kvällspatrull. En port har gått i baklås och några tjejer har blivit inlåsta i ett trapphus. I polisernas runda ingår annars besök på fritidsgårdar och i butiker. Och man tar sig också tid att prata med boende. Ett par killar kommer fram och börjar diskutera polisens beteende. - Det finns poliser som hatar vissa och gör saker mot dem, till exempel de kan, jag har inte varit med om det själv, men jag känner folk som har varit med om att de har blivit tagna kört ut långt någonstans och sen bara släppt dem varför de har fått promenera hem. Och blivit slagna också, säger en av dem, säger en av killarna. - Att folk blir bortkörda från en plats, det har polisen laglig rätt att göra ibland. Men det är viktigt där att man förklarar varför man gör det. Att det inte är en hämndaktion eller för att jävlas, säger Johannes. - Men är ni säkra på att alla gör det så som de borde? - Jag är inte säker på att alla gör rätt, jag bara berättar vad lagen säger om det va. Sen har det säkert hänt fel, men att slå någon och sedan slänga av dem i skogen, det får man ju absolut inte göra. Som du berättade, fortsätter Johannes. Den ena killen visar hur hans kompis nyligen blev nertvingad på marken av polisen. Han undrar hur mycket våld polisen egentligen får använda. - Han går helt vanligt men så fäller de bara ner honom. Sen tar de honom, alla tar en hand ett ben, sen gör de grepp på honom. - Vi kan bara stå för vad vi har sett och vad vi gör, säger Victor Eriksson. - Jag själv personligen, jag har aldrig haft någonting med polisen att göra. Men det är klart, man gillar inte såna som inte gör sitt jobb som de ska, och använder den makten på fel sätt ju. Det är det enda, säger en av killarna. - Känns det okej att vi går omkring här då? Frågar Victor. - Det känns helt lugnt. Polisen har på flera sätt ökat sitt förtroende hos befolkningen. Enligt Sifos senaste förtroendemätning bland Sveriges myndigheter var polisen den myndighet som ökade mest i anseende hos allmänheten. Men i landets förorter ser det annorlunda ut. Det visar en rapport som undersökningsbolaget Miklo har gjort. - Enligt vår rapport så tyder det ju inte på att man har ett starkt förtroende för polisen i miljonprogrammen. Snarare att det indikerar åt motsatt håll, säger Marlena Batist, som är konsult på Miklo. De gör bland annat opinionsmätningar åt Jordbruksverket och Finansinspektionen. Förra året mätte man på eget initiativ förtroendet för polisen i Sveriges förorter och utsatta områden. De frågade över tusen boende olika frågor om hur de såg på polisen. Svaren de fick skiljde sig från Sifos undersökning. Bara två av tre uppgav att de litar på polisen. Drygt vart fjärde uppgav att de inte anmälde när de utsattes för brott. Dubbelt så många i gruppen med invandrarföräldrar ansåg att de blivit dåligt bemötta av polisen. - Så slutsatsen är ju ändå att det är inte ett högt förtroende för polisen i de här områdena. Och det som stack ut mest var att över en tredjedel av de tillfrågade i vår undersökning menar att polisen använder övervåld, Marlena Batist. I Kaliber har du hört om ett polishat. Historier om polisvåld. Och en misstro mot poliser som rycker ut för att lösa brott. Men vad får det för konsekvenser? I ett fall som Kaliber berättade om i förra veckan hade polisen det svårt att få vittnen att berätta. Det handlade om en man som blev misshandlad framför sin ettåriga son på en bro här i Kroksbäck. Minst trettio personer såg, men ingen ville berätta för polisen vad de hade sett. På fritidsgården Flamman tycker 16-åriga Lima att det var bra att ingen ville prata med polisen. - Jag tycker det är bra. Det är bra för gemenskapen. Men det är bra för gemenskapen för då litar folk på varandra när det verkligen kommer till liv eller död. Folk kunde ha fått fängelsestraff för det där. Alltså man litar ju mer när det kommer till sådana situationer och där ingen vittnar. - Man skyddar varandra. Det är det du menar? - Ja, man skyddar varandra. Precis. Men som sagt det var riktigt synd om mannen. Hans rättegång blev svårare för att ingen vittnade. Men jag kan förstå varför ingen vittnade. Jag själv hade aldrig vittnat. - Du hade inte gjort det?    - Nej, jag hade inte gjort det. Det är den starka gemenskapen i området som gör att man håller tyst. Att vittna skulle vara att gå emot den sammanhållningen. Bara några meter från där vi sitter har kommunen bjudit in till ett möte. På det här sättet vill man öka tryggheten i området. I Kroksbäcksskolans matsal har man dukat upp med kaffe, bullar och kakor. På de runda samtalsborden ligger högar med informationsfoldrar från olika myndigheter. - Det finns ungdomsproblematik i just de här områdena, säger Jamal El-Haj (S), ordförande i stadsdelsnämnden. - Det har hänt några incidenter här i vårt stadsområde och vi bjuder in våra medborgare för att kunna ha dialog med dem. Här har kommunen tillsammans med polisen, arbetsförmedlingen, Malmö högskola och det kommunala bostadsbolaget MKB  bjudit in de boende i området till en medborgardialog om vad man tillsammans kan göra för att öka tryggheten i området. Men de enda som fikar och bläddrar i foldrarna är representanterna från de olika myndigheterna. Trots att man har annonserat i tidningen så är det nästan inga av de boende som har kommit hit. - Vad tror du det beror det på att det är så som vill vara med och delta och diskutera? - Det kan vara att det är fint väder. Det kan vara att man valde något annat. Det kan vara att vi är mitt i en valrörelse till exempel att anslutningen inte var så väl, Jamal El-Haj (S). - Men hur påverkar det om man inte får med sig medborgarna när myndigheterna försöker nå ut? - Ja, det är brist på demokrati i så fall. - Men du tror att intresset finns? - Ja absolut, även om det inte finns måste va skapa ett intresse. För politiken kan inte fungera själv. Därför måste man ha en dialog med medborgarna, avslutar Jamal El-Haj (S).  Istället för att vända sig till myndigheterna och polisen har det växt fram en kultur i området där man löser konflikter och brott på egen hand. Vi ger oss ut i området och pratar med folk. Flera av dem berättar att det här är något som tillhör sammanhållningen och att det är något att vara stolt över. - Är det någonting som händer på området som alla inte håller med om så samlas alla och tar bort det problemet. De löser det själva, säger en person vi träffar. Killen som vi pratar med bor i det höghus vars fönster vetter ut mot den gångbro där mannen misshandlades svårt framför sin son. Många såg men ingen ville prata med polisen. Killen vill inte säga vad han heter, men berättar gärna i sin dörröppning om hur spontana medborgargarden i området löser konflikter - utan att blanda in polisen. - Ja, vi har haft lite blottare här. De har aldrig kommit tillbaka. Vi har haft folk som har använt, brukat narkotika framför ungar och så som sitter på lekplatser och så. De finns inte kvar där heller. Vi har haft själva stökiga ungdomar som går runt och krossar rutor helt i onödan, bara för att det är onödigt. Men de ungdomarna gör inte det längre. Så man hjälps åt, berättar han. - Men hur fungerar det? Vem är det som bestämmer? - Ingen bestämmer. Alla vet vad som är rätt och fel, så alla går efter varandra. Vet man att han är en blottare, han är dålig för samhället, då är det ingen som behöver bestämma, man vet vad som behöver göras. Skrämma bort honom, få bort honom, få bort honom. En slag, en spark. Bara så han inte kommer tillbaka och blottar sig. Han kan gå någon annanstans. Alla hjälps åt. - Och då behöver man inte polisen? - Nej. Polisen kommer och bjuder in sig själva i dessa området. De behövs inte så mycket. - Vad borde polisen göra annorlunda? - Ingen aning faktiskt. Det är mycket dom borde göra annorlunda. Men det är inget jag kan hjälpa dom med. I Renas Faik butik börjar det komma folk. Han känner väl igen att man ofta löser problem själva. - Ungdomar ansluter sig till ett brödraskap kan man kalla det för. Eller en liten ungdomsfamilj som man har som barn, man växer upp med dem man litar på dem och man litar på de äldre. Lite så. Har man problem och har kommit i knipa så pratar man med de äldre. Och de äldre kan snacka med den som man har problem med. Man löser det alltid på något sätt. Även om det blir med våld, så löser man det ändå. Det blir en lösning på det. Men man ringer inte in polisen. Absolut inte. De förvärrar bara problemet. Det är inte till nytta. - Vad tycker du om att det funkar på det här sättet? - Det är riktigt dåligt att det funkar på detta sättet att folk inte vill vända sig till polisen och säga till dem - vi behöver hjälp. Ni är anställda för att hjälpa oss. Att folk inte vågar eller vill göra det är fruktansvärt, säger Renas Faik. Närpolisen Christian von Malmborg säger att folk i området ofta tar lagen i egna händer. - Det finns ju ungdomsgäng som tycker att de äger vissa gator eller att det är deras gata och då ska de bestämma vilka som ska vara där och vilka som inte ska vara där. Rätt som det är så kommer det dit fel person som inte ska vara där och så ska de jaga bort någon som är farligare än vad de är och så blir det bekymmer och så är det någon stackars narkoman som får stryk i någon gränd för att han satt i fel trappa. Alltså så kan vi inte ha det. Det är polisen man ska ringa, som ska hjälpa de här människorna. Det är det vi är till för, säger Christian von Malmborg. - Men vad tänker du om att det ser ut så?   - Det förstår du lika väl som jag att det inte är bra att ett gäng ungdomar drar runt och ska lösa bekymmer i området och jaga bort knarkare och blottare, alltså det blir inte bra, säger han. Men vad ska man göra då? Det är en fråga som kräver många och kanske långa svar. Men både poliser och ungdomarna i Kroksbäck som vi pratar med uttrycker att det satsas alltför lite på närpoliser som jobbar relationsskapande. Något butiksägaren Renas Faik håller med om. - Om det hade varit en närpolis som hade varit i området då hade han känt varenda en, vad de håller på med och vad de inte håller på med. Okej? Då hade han inte gått och visiterat dem. Utan den som håller på med något hade han tagit ett snack med, säger Renas Faik.  - Och den här berättelsen hör jag av mycket äldre människor som har levt på 60, 70 och 80-talet. De säger att polisen i vår tid kom fram och hjälpte oss eller en tant att bära sina påsar uppför trappan. Eller hjälpa om man hade problem. De var väldigt familjära. I dag är det inte så, fortsätter han. Närpolisen Christian von Malmborg: - Det finns nog väldigt mycket poliser som skulle vilja jobba på ett annorlunda sätt än vad vi har möjlighet till. Jag har aldrig hjälpt en gammal dam över gatan. Om vi uttrycker det så. Det hinns inte med. Det här att hjälpa, den delen finns inte speciellt. Det finns några få poliser på varje polisstation, men det är alldeles för lite. Polismästare Ulf Sempert är chef för Malmöpolisen. - Vi har haft en underbemanning i polismyndigheten i Skåne som då naturligtvis drabbat polisområde Malmö. Vi har varit tvungna att prioritera det som är lagstadgat. Det vill säga till exempel att ta hand om frihetsberövade. Och då har resurserna inte räckt till för allt det där andra. Det är en prioritering som vi har tvingats göra, säger han. Han säger att det låga förtroendet i utsatta områden beror på att det bor så många invandrare där. - Det kan jag förstå att man har en sån känsla om man har levt under förhållanden där polisen är totalitär och väldigt våldsbenägen. - Men det är ju ungdomar som har bott där i hela sitt liv.   - Ja, men man har ändå en påverkan ifrån omgivningen där… - Men varför lyckas man inte i de här områdena? - Det vill jag inte påstå att man inte lyckas. Vi är en bit på väg, men vi har fortfarande en bit att gå. - Men är man ute och pratar med folk i området så känner man sig inte trygg när polisen är närvarande. Det måste väl ändå ses som ett misslyckande? - Alltså det är ju något vi vill ändra på, säger Ulf Sempert. Enligt Ulf Sempert kommer antalet närpoliser bli fler i Malmö under hösten, eftersom man lovats extra resurser från rikspolisstyrelsen. Polisen står nu inför den största omorganisationen sedan myndigheten förstatligades. Den 1 januari 2015 ska 21 polismyndigheter bli en. En av målsättningarna är att den nya polisen ska finnas närmare medborgarna. För tjugo år sedan genomfördes en annan stor reform, den så kallade närpolisreformen. Den misslyckades. Enligt polisförbundet kom bara en bråkdel av närpoliserna att arbeta med närpolisuppgifter när det väl kom till kritan. Men den här gången ska det bli rätt lovar man. Bo Wennström är professor i juridik vid Uppsala universitet. Han är kritisk: - Det är svepande formuleringar om att man ska komma närmare medborgarna. Och historien bakom närpolisverksamheten är relativt tragisk, den havererade helt. Varför skulle det fungera den här gången när man inte ens har den höga ambitionen som man hade i början av 90-talet kan man fråga sig. - I dag, det man framförallt har gjort, är att man har koncentrerat sig på en organisatorisk reform så att de mål som man från riksdag och regering har vad gäller polisen ska få fullt genomslag i organisationen. Så det är mycket en managementreform som man har gjort, säger han. Enligt Bo Wennström inriktar sig förändringsarbetet bara på hur polisen är organiserad, ett pappersarbete. Hur polisen ska jobba på fältet framöver är fortfarande en öppen fråga. Bo Wennström tror inte att de nya satsningarna kommer leda till fler närpoliser. - Det finns väldigt lite som tyder på det. Förutom dessa ord. - Det är bara tomma ord? - Ja, jag menar att det bara är tomma ord, till dess att man kan visa att detta fungerar. Några konkreta siffror eller förändringar i verksamheten har inte presenterats, och några centrala direktiv över hur många närpoliser som ska finnas finns inte heller. I realiteten kommer eventuella närpolissatsningar bli en fråga för de regionala polischeferna. Thomas Rolén har regeringens uppdrag att genomföra och bilda den nya polismyndigheten. Han leder alltså omorganisationen. Han är säker på att man kommer att lyckas den här gången. - Det kommer att, hela vår organisation bygger på att det ska vara mer personal i lokalsamhället än var det är i dag. Det är bland annat därför som man slår ihop det här till en sammanhållen myndighet, just för att frigöra resurser för att föra ut lokalt, säger Thomas Rolén. - Och kommer det att bli så också? - Det kommer att bli på det sättet. I organisationen som vi nu sjösätter här den 1 januari 2015 så är bemanningen och att vi för ut mer resurser lokalt. Ja, så är det. I Kaliber i dag har du hört om ett hat mot polisen i vissa områden. Om hur misstron mot myndigheter har skapat en kultur där man löser brott och konflikter utan att blanda in polisen. Du har hört om närpoliserna som jobbar i motvind för att öka sitt förtroende. Även om den är starkt ifrågasatt lovar man att allt ska förändras till det bättre i och med den nya polisorganisationen. I väntan på det fortsätter vardagen för Lima, Abbas och deras kompisar. Och polisen har en stor utmaning framför sig - om de ska lyckas vända på hur ungdomarna till exempel ser på människor som vittnar: - Golare är om man till exempel vittnar om något man har sett. Och säger fel grejer, och skapar problem för andra. Det kallas för att gola. - Är det bra eller dåligt? - Det är dåligt såklart. - Varför då? - För att man skapar problem för andra. - En golare är en människa som inte passar in i samhället. Helt enkelt. För att han är en golare. En tjallare, säger en anna kille. - Golare har inga polare. - K är bäst, fattar du mannen….. Kaliber är slut. Nästa vecka handlar det om storbranden i Västmanland. Reportrar: Mikael Funke och Alexander Vickhoff Producent:Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • De kriminellas yngsta hantlangare

    · 00:29:38 · Kaliber

    De får gömma vapen, transportera knark och hämta upp pengar - och de är i vissa fall inte mer än 11 år gamla. Kaliber har granskat ett ljusskyggt fenomen - de kriminellas yngsta hantlangare, springpojkarna som gör grovjobbet för att deras ledare inte ska riskera att hamna i fängelse. De eldar bilar, bär på knark och förvarar vapen. Springpojkarna är från elva år gamla och utnyttjas av äldre kriminella. Kalibers granskning visar att kriminella springpojkar finns i stora delar av landet - samtidigt har polisen svårt att få koll på dem. ­– Det var typ hämta pengar och sånt. Typ ringa upp en person och säga kom hit med si och så mycket så tog man dem. Det var inte små summor, 13 lax och sånt. Det var folk som var skyldig honom. De kallar dem småbröder, springpojkar, hundar, horor eller åsnor. Småkillar som gör äldre kriminella olika tjänster. När de bär på skjutvapen, narkotika, pengar från brott – så riskerar de inget eller ett lägre straff än vuxna. Det är en vedertagen metod i kriminella nätverk för att skydda de äldre. Och samtidigt en skola i brott för de unga. Kaliber har granskat ett ljusskyggt kriminellt system där barn och ungdomar utnyttjas och löper stor risk att rekryteras in i en kriminell livsstil. – Vi träffades ute där det inte var så mycket folk. Typ hamnar och sånt. Man gick dit. Snackade. Tog pengar och sen drog därifrån. Sen dagen efter så åkte man och lämnade dem.  Han som pratar är en kille vi kan kalla ”Sami”, fast vi har låtit en annan person läsa in vad han sagt. Han är en äldre killes så kallade ”lillebror”, i dag är han 15 år, men han började göra tjänster för två-tre år sen när han var runt 12-13 år. Springpojke, det är inget ord med positiv klang. Inget han direkt vill bli förknippad med. Men i flera års tid hjälpte ”Sami” en några år äldre kriminell med tjänster. De kallar vandra ”bröder”, fast de inte är släkt. – Han är som min storebror. Kött och blod – det finns ingen skillnad alls. ”Sami” går på högstadiet i dag. När han var nio-tio började han och några kompisar stjäla mobiler, mp3-spelare, kläder i butiker. Som 10-åring åkte han dit för inbrott. Då var han rädd att soc skulle ta honom, men det hände aldrig någonting. Det som hände istället – var att en ny figur dök upp i ”Samis” liv. Vi kan kalla honom ”Kevin”. – Ja, jag har alltid sett upp till honom sen jag träffade honom första dagen. ”Sami” var 12-13 år då. Den här killen ”Kevin” var äldre och hade på sig tröja den dagen, berättar ”Sami”, alltså en med gängemblem på. Han och några kompisar gick fram, men ”Sami” var den av dem som höll kontakten och fortsatte träffa honom. Varför ville du prata med honom? – För att han var medlem i nåt. – Ja, frågade honom om en cigg kommer jag ihåg. Han frågade hur gammal är du – jag berättade och vi började snacka hit och dit. ”Sami” fick nya idéer när han snackade med den äldre killen. Som att man kunde råna såna som sålde knark. För de kunde ju inte gå till polisen och anmäla det. Han och en kompis valde ut någon, gick fram, så drog de kniv och rånade dem. – Han kan ju inte gå till polisen och säga att han blev rånad på 20 gram. Vad gjorde du av alla pengarna? – Kommer inte ihåg. Köpte cigg och sånt. Är  det för at du inte vill tänka på det? – Nej – jag har inte skuldkänslor eller nåt. De du rånade då? – Vad ska man göra – man drog fram kniv och tog deras saker. Man är där för att ta deras saker – inte för att skada dem. Knarket sålde han vidare sen. ”Sami” säger att han själv varken röker cannabis eller dricker alkohol. Det här är hans egen berättelse, eftersom han inte är dömd för någon av de här sakerna, så kan vi inte kolla uppgifterna. ”Sami” fipplar med sin coca colaburk, leker med tändaren – eller röker – under stora delar av intervjun. På många frågor svarar han säger att han inte minns. Killen vi kallar ”Kevin” började ge honom pengar, och ”Sami” gjorde tjänster åt honom. Som att hämta pengar, stora summor, berättar han. Däremot bar han aldrig vapen åt honom till exempel. När han frågade om något – kan du hämta de där pengarna? – Det känns ingenting. Jag fick alltid pengar av honom. Så om en ställer upp åt mig, så ställer jag upp tillbaks. När du träffade andra i din ålder – visste de att du hade honom bakom dig? – Ja, det är klart. Han känner de flesta – han känner nästan alla och alla vet vem han är. Ville du bli som honom när du blev äldre? – Vänta en sekund… [Telefonen ringer] Det är en klasskompis som vill ha hjälp att reda ut nåt tjafs mellan två killar i klassen. Jag blir påmind om att ”Sami” faktiskt är väldigt ung. Du lyssnar på Kaliber – om springpojkar – unga som utnyttjas är äldre kriminella.  Vi har frågat landets alla polismyndigheter – och problemet med unga som utnyttjas för att göra tjänster åt äldre kriminella visar sig vara spritt i stora delar av landet. Linköping, Uppsala, Malmö, Gävle, Jönköping, är några exempel. Vid de allra flesta polismyndigheter – 17 av 21 – finns personer som kan bekräfta att det här förekommer hos dem. Ofta hör det ihop med något kriminellt nätverk – och ibland handlar det om enskilda kriminella som använder minderåriga. Jag ber om att få tips på domar och polisens förundersökningar för att kunna läsa om det. Men ofta finns inga såna. Poliser ser saker, hör saker från tipsare och avhoppare – de vet – men det går inte att bevisa. Men de kan ge exempel på vad de misstänker att springpojkar som finns i deras område fått göra. Först ut här Jörgen Karlsson, närpolischef i Kista/Akalla/Hjulsta. – Vi har ett antal ungdomar, alltifrån 12-13 år upp till 15-16 som agerar springpojkar åt äldre kriminella och då pratar vi om åldersgruppen 18-23 år ungefär. Mats Rosenqvist, kommissarie polismyndigheten i Jönköping, chef brottsförebyggande funktionen: – Det jag först tänker på är det här med narkotikaförsäljning. Det är väldigt bra för den kriminelle att använda någon som inte är straffmyndig för det här arbetet. Är de inte straffmyndig blir det inget straff utan samtal med socialen tillsammans med vårdnadshavare. Joana Ciurana är ungdomspolis i västra Göteborg: – Mycket är väl att jag tror, men de äldre vill inte längre hantera, det handlar inte bara om droger – de har även fått ha vapen. För det är väldigt sällan att man kroppsvisiterar 12-13-åringar. – Vi har sett hur man stjäl bilar, förvarar vapen, tar hand om mobiltelefoner efter brott och kör omkring för att ge alibi. Skjutvapen gömda hemma som man får ett telefonsamtal och då får man komma till en viss plats med de här skjutvapnen för då behövs de användas. Sist där Anders Göranzon, chef för spaningsroteln i Södertälje. Vår kartläggning visar att det här inte bara är ett storstadsfenomen. Fenomenet med ”springpojkar” – eller  svansar, bärare, lärlingar, eller utförare – som polisen kan kalla dem – kan också dyka upp  på mindre ställen som Tierp och Enköping i Uppland. Men det verkar kunna variera hur välorganiserat polisen uppfattar det. Åldrarna på springpojkarna polisen stött på skiljer sig också åt lite i landet. På mindre orter verkar ”springpojkarna” vara lite äldre än vad de är i storstäderna. I enstaka fall kan ”springpojkarna” vara i 11-årsåldern. Oftare från 12-13.  Men de kan vara uppåt 18-19 år och göra den här typen av tjänster. För - en som är under 20 år kan räkna med ett lägre straff än en över. Vanligt är en kartellstruktur där en vuxen kriminell har springpojkar i 16-årsåldern – som i sin tur bossar över yngre springpojkar – vilket minskar risken ytterligare för den äldre att knytas till en större mängd narkotika till exempel. Några exempel på fenomenet som vi fått höra: I Dalarna tog en kille i 16-årsåldern tåget med vapen på tåget till Stockholm. I Göteborg jagade polisen en vuxen och såg hur han kastar över en väska till ett barn som springer undan. I Örebro tog en äldre med sig en kille under 15 år för att hota en person – blir det polisanmält har den vuxne ryggen fri. I Uppsala berättar en exkriminell om att en springpojke gömde vapen, sprängdeg och granater  åt honom i sina föräldrars förråd. Så det här är något som pågår runt om i landet. Samtidigt säger poliser vi pratar med att det här är något som de har dålig koll på. Att upptäcka springpojkarna är svårt av flera skäl menar de. Innan de åker dit för brott utmärker de sig sällan. Och det första en ”springpojke” får lära sig är att inte gola, alltså tjalla, absolut inte säga vem du jobbar för och inte polisanmäla om de själva råkar ut för nåt. Dessutom finns de som gör någon enstaka tjänst – och de som lever med det här hela tiden under flera års tid. De flesta av dem vi når säger att de inte vet hur många såna här springpojkar man har i sitt område. Jörgen Karlsson närpolischef Kista/Akalla/hjulsta igen: – Det är svårt att säga ett exakt antal. Det har förekommit länge, det har det. Känslan av att det ökar litegrann, ja. Det gör det. Men det kryper också ned i åldrarna. Du heter Sofie Holmqvist, du är rotelchef på Nova? – Ja det stämmer. Nova är ju en rotel vid länskriminalpolisen i Stockholm. Huvuduppdraget för vår del är att jobba med grov organiserad brottslighet och även förhindra att rekrytering sker till kriminella nätverk och ja, jobba med avhoppardelar och sådär. Hur många sådana här springpojkar har ni i Stockholm vad ni vet? – Stockholms län är väldigt väldigt stort så ett antal är väldigt väldigt svårt att sätta sådär. Kan det vara 500 det finns i Stockholm ungefär? – Jättesvår fråga. Men det är inte omöjligt, absolut inte. Skulle det kunna vara 5000 springpojkar i Stockholm? – Med tanke på att vi inte kartlägger dem på det viset, så kan jag inte sätta ett antal över huvud taget. Men hur ser du på att ungdomar, 11-15-åringar får förvara vapen och narkotika – och ni vet inte riktigt hur många de är som gör det? – Ja, alltså mörkertalet här är ju jätteolyckligt. – Jag kan inte prata för hela Göteborg. Men i vårt område, i västra Göteborg då, så skulle jag uppskatta till i alla fall ett 20-tal springpojkar, 20-25 där. – Jag är ledsen att säga att jag vet faktiskt inte. Men vid varje gängkonstellation så finns ett antal såna, springpojkar, eller hundar som de kallas i Södertälje. Mellan 5-7 stycken per konstellation. Sist här Anders Göranzon, spaningschef Södertälje, dessförinnan Joana Ciurana, ungdomspolis i västra Göteborg. Men - någon samlad bild av problematiken går inte att få. I en storstad - sitter en annan kille på kafé med mig. Vi träffas i en finare stadsdel på ett lummig bakgård - där finns det ingen risk att nån känner igen honom och undrar vad han gör med mig menar han. Han är i 20-25-årsåldern. Vi kan kalla honom "Affe"  och han har haft en hög position i ett av Sveriges kriminella gäng. Nu har han kapat skägget - låtit håret växa - men de många tatueringarna berättar om hans livsval. Han är en av dem som själv använt springpojkar. Men han gillar inte ordet. – Jag skulle inte kalla dem springpojkar utan yngre bröder. I deras huvud trodde de att de gjorde mig en tjänst och på så sätt ville de skapa band mellan oss, de ville visa sig lojala och allt det. Men i mitt bakhuvud var det utnyttjande, att de fick ha saker hos sig och inte hos mig. Just därför att de kanske är lite yngre än mig, får lägre straff och polisen har mer koll på mig än på dem. Var skulle de ha grejerna? – De fick vara lite kreativa, vissa hemma, vissa kanske hade nåt stasch. De hade ansvaret. Hur gick det till? – Man bad om en tjänst, men man visste att de skulle gå med på det för att inte vara en fitta. Så man visste att de skulle gå med på det. Men man la fram det lite snyggt, så att de inte skulle känna att de blev utnyttjade: ”Broshan jag har lite knas nu, kan du ha det här.” De ställde upp för att visa lojalitet. ”Affe”:s erfarenhet är att de som söker sig till gängmedlemmar ofta är killar som saknar manliga förebilder, till exempel inte har någon närvarande pappa. Han vet att han själv fungerat som förebild för yngre killar. Om du tänker tillbaka – du hör av dig och ber om tjänsten? – De kunde, jag visste ju att de kunde. Det är en period när de visar upp sig självmant. De tänker att de visar upp sig. De visar att de är lojala och går att lita på. Vissa sket ju i om de åkte in, satt inne. Det var som grädde på moset. Då har de både hållit nåt, suttit och inte golat. De har skyndat på processen till tilliten. I mc-gäng finns ofta regeln att medlemmar i undergrupper ska vara 18 år. ”Affe” hävdar att han aldrig haft nån yngre än 18 som gjorde tjänster åt honom. I domarna mot ”Affe” kan man inte läsa nåt om springpojkar, men han har inget emot att berätta om sina egna erfarenheter. Men han säger inte ett ord om vad någon annan gjort eller gör. Fast han verkar tycka att det är lite konstigt att jag fastnat för just det fenomenet, för honom är det så självklart. ”Affe” dricker svart kaffe ur en skir kopp och tar upp att han tycker han är bra på att läsa av folk. Han letade och såg dem som sökte. Killar som varit mobbade och ville visa sig. Han testade och såg vilka som var effektiva. – Vissa gillade man lite mer. Vissa gillade man inte alls, men man visste de bra och bidrog mycket. Så länge han bidrog var han ok, sen var han som en trasa man kastade iväg. Själv kom ”Affe” in i kriminaliteten som 13-14-åring. Familjen hade dåligt med pengar. Han hade börjat röka på och ville ha pengar till det och till kläder. De var ett litet kompisgäng i ungefär samma ålder där alla hade dåligt med pengar. De började sälja påsar med gräs för att tjäna pengar. Ibland  hade någon en äldre kompis eller brorsa som bad dem sälja. Då var du en springpojke också? – Jag gjorde det för min egen skull. Men med åldern, med tiden – när man gick med - ställde man upp på tjänsterna. Minns du hur man kände? – Jag blev stolt faktiskt  - fan han frågade mig. Man var liten också, så man tänkte inte riktigt, man lite trög när man var liten. ”Affe” har berättat att många blev förvånade att just han hoppat av gängkriminaliteten. Han hade rykte om sig att vara mycket våldsam. Var det någon av de yngre som var rädd för dig av de här yngre? – De var nog nojiga över att säga till mig om att de inte ville hålla på. Visste inte hur jag skulle reagera, hur jag skulle ta det – så de höll det för sig själva. Det gjorde de. Vi har fått höra ”Sami” och C:s berättelser inifrån. En polis som har tillbringat mycket tid med tränga in i och förstå kriminella nätverk är Anders Göranzon, chef för spaningsroteln i Södertälje och en ledarna för insatsen mot grov organiserad brottslighet där. Han har jobbat med den här typen av kriminalitet i 20 år. Anders Göranzon menar att hans erfarenhet är att det här finns över hela landet. Alla ställen där det finns hierarkiskt uppbyggda kriminella nätverk. Och det finns överallt. – Unga gärningsmän som finns i periferin av den inre kärnan. De som vill komma upp sig i den här hierarkiska organisationen. De som är mellan 13 och uppåt kanske 17-18 år. Det har också att göra med att om det är yngre personer som åker fast med vapen eller narkotika så blir straffet inte lika kännbart som om det var en äldre människa. Det ligger ju i den inre kretsens självbevarelsedrift. De vill inte bli tagna och exponeras på samma sätt. Därför låter man då yngre medlemmarna ta hand om de här grejerna. – Och de är också mer utbytbara. Skulle någon av de här människorna åka fast, så finns det kanske flera stycken till som kan ta deras platser till exempel. Men att 13-åringar har vapen och håller dem till äldre kriminella tills de ska användas – det låter ganska extremt? – Ja men det är ju inte extremt om det är normalt i den miljö du lever i och verkar i. Det som är extremt för dig är normalt för de här människorna och vice versa. Det är ju det vi måste förstå. Fler poliser och andra som har insyn i de kriminella nätverken bekräftar bilden som Anders Göranzon, Sami och "Affe" gett: Det behövs ingen värvningskampanj till de här grupperingarna. Unga rekryterar sig själva som springpojkar, de vill bli sedda, vara en del av nåt. För äldre kriminella är det naturligt att använda yngre för tjänster - de har ju gått den vägen själva. En exkriminell säger att: "De här killarna skiter i det, de vet att de är springpojkar men de tycker det är koolt, de får den här respekten, kärleken, fel sorts kärlek. Det är fördjävligt". En annan förklarar hur hans krets är som en stor familj, där småkillar umgås med äldre och vissa begår brott, andra inte.  Ju äldre man blir desto tydligare blir rollerna och den som begår brott får högre status. Ofta finns pengar med i bilden för springpojkarna, men sällan stora summor. Ibland handlar det mer om att visa vad man går för. Det finns exempel på att "springpojkarna" blir tvingade till saker, för att betala av påhittade eller verkliga skulder t ex. Men det verkar vanligare är att det bygger på lojalitet - risken är större att en tvingad springpojke vittnar om han grips. Poliserna jag pratar med runt om i landet pekar ofta på att det här med att använda yngre inte är nåt nytt fenomen. Några menar att polisen riktat mer fokus mot springpojkar de senaste åren - och därför upptäcker fler. Andra menar att de faktiskt blir allt fler, som polisen Anders Göranzon i Södertälje: – Jag tycker att det här har funnits hela tiden, men det går hand i hand med att det finns fler och fler organiserade kriminella konstellationer eller gäng.  Och i och med att det finns fler och fler sådana så är det också så att det blir fler och fler springpojkar. Och jag tycker att det ökar, det gör det. – Lever vi i en sådan värld där individualismen och profithungern står i centrum så hittar vi olika vägar att nå dit. Bor man i förorten och är en outbildad yngling i 15-16-årsåldern med en diagnos i någon form – ja vad fan ska han göra? Han dras till sina polare. Det är inte så att ”jag skulle vilja det här” och så. Han vet ju ingen annan väg. Tillbaks till det lummiga kaféet och killen vi kallar Affe. Han är ju ett exempel på vad som kan hända med en springpojke. Han blev själv grovt kriminell i gäng – och skaffade egna springpojkar.  Hade du mycket pengar – var det ett skönt liv? – Nej. Så länge jag hade pengar i fickan och mina droger var det lugnt, jag sket i allt annat faktiskt. Men hade jag slut på nåt var det bara att skaffa. Åkte jag in var det som men käftsmäll. Då var det bara att gå ut igen och försöka undvika att torska. Det var väldigt, väldigt stressigt. Jobbigt. Känslan att man inte ville svika de andra. Han gick på ”tjack”, alltså amfetamin, i stort sett varje dag. Förutom om han skulle göra en stöt för då behövde man vara klar i huvudet. Ibland var det konflikter. Då bar han skyddsväst och gick inte ut ensam: – Man tänkte inte på det, det var självklart. Jag var inte rädd, för jag hade den mentaliteten: ”Dör jag så dör jag”. Anders Göranzon tar ett exempel från de år han jobbat mot grov kriminalitet som polis: – Jag tog en 14-åring en gång i Husby med en Kalasjnikov. Han fick en Kalasjnikov var tredje eller fjärde dag för att göra rent dem och fick betalt för det, alltså ta bort oljan och sådär. För att det sen skulle gå vidare till en annan 14-åring som skulle förvara de här sen. Ledarna skulle behålla fem och 25 skulle gå iväg till försäljning. Jag vet inte hur räddar man den där 14-åringen? Han är grovt kriminell idag. Jag vet inte - vad skulle du sätta in för åtgärder? Poliser på flera håll är frustrerade över att det inte finns något avhopparsystem som underlättar för springpojkar att komma bort från kriminaliteten, någon nämner att de fått lämna ungdomar på gatan i väntan på åtgärder från soc flera veckor fram i tiden. Poliser och exkriminella säger att det ofta görs ett vägval i sextonårsåldern – där en del springpojkar blir kvar och fortsätter med en kriminell livsstil. Och det finns forskning som bekräftar att tonåringar som håller på med så pass avancerad kriminalitet som springpojkar gör löper stor risk att fastna i en kriminell livsstil. Trots detta säger flera poliser vi pratar med om att de har dålig koll på springpojkarna. – Det är därför man har springpojkar, för att det ska vara svårt. Men däremot kan man nog skönja vilka som är springpojkar när man börjar jobba i grupperna. Alltså när man börjar gripa individer. För de går ju inte bara runt och gömmer vapen,  de begår också  brott som rån, stölder, inbrott i lägenheter, hälerier och så vidare. I samband med att vi griper  de här människorna så genomför vi husrannsakningar och har förhör och i de lägena så kan man också få en bild av att de är springpojkar och tillhör en hierarkisk organisation. Har polisen generellt tillräckligt bra koll? – Vi vet vilka det är, men sen är vi olika duktiga på att de facto lagföra dem. Vad kan det leda till att det är olika på den punkten? – Problemet är ju att är vi inte duktiga på att först identifiera och sedan lagföra dem, om vi undviker att agera på den information vi har, då innebär det att de här killarna – nån gång tjej - växer och till slut kommer de in i den inre kretsen – blir grovt kriminella. Där har också andra myndigheter ett jätteansvar – sociala myndigheter, skola och så vidare , men framförallt föräldrarna har ett jätteansvar också. Men om polisen nu känner till det här – vad gör de åt det? Polisen runt om i landet ger en massa exempel när jag ringer runt. Framförallt försöker samverka med socialtjänsten, med skolan, fritidsaktiviteter. Poliser har projekt i mellanstadieklasser, flera testar nu modellen med social insatsgrupp där sekretessen bryts mellan olika instanser och man kan prata specifikt om en enskild person. De flesta påpekar också att polisen varken kan eller ska lösa det här på egen hand. För ”Affe” som gick från springpojke till ledare med egna springpojkar blev ett fängelsestraff vändningen. Inne i fängelset blev han frälst och sen han kom ut har han lagt av med droger och kriminalitet. – Jag vet att jag inte kommer hålla på med brott, det jag inte vet är vad jag vill plugga till eller vad jag ska arbeta med. Men människor och religion vill jag jobba med, de två sakerna. Hur tänker du om det att du rekryterat folk? – Jag är religiös ju så att jag vänder mig till de yngre. Och en sak jag använder mycket är min religion, islam. ”Affe” hoppas nu kunna använda sina egna erfarenheter till att hjälpa unga att komma ur kriminalitet. När han själv bestämde sig för att kliva av tog han med sig en av sina småbröder som han kallar det ut. – Den här grabben är lite yngre än mig, han var lojal till mig och han såg upp till mig och tyckte det var tufft att vara kriminell. Han var lojal till mig och så han sa att lämnar du så lämnar jag. När jag väl kom ut så tog jag med honom och sa att ingen ska ha nåt med honom att göra. Han är med mig nu och de accepterade att han var som min lillebror.  – Jag får honom att skärpa sig i skolan, hjälpa sina föräldrar. Jag känner att kan jag göra det för honom kan jag göra det för andra också.  Jag önskar jag hade haft någon sådan som hjälpt mig när jag var yngre. Jag hade ingen, tyvärr så hade jag de som var äldre men som gick fel väg. Hur ska det bli för den andra killen ”Sami” som vi träffade början av reportaget? För ett tag sen var ”Sami” på att bli medlem i ett kriminellt gängs undergrupp. Nu har han träffat en flickvän och lyckats bryta med sin gamla livsstil. Han har hunnit fungera som springpojke i flera år – och faktiskt hunnit sluta vid 15 års ålder. Han har haft tur säger han, har inget brottsregister. Det nya livet är bättre säger han. – Jag vill bli fordonsmekaniker, jag gillar inte att sitta på kontor, jag vill jobba med händerna, det är mycket roligare. När du tänker på framtiden, ser du fram emot den eller känns det svårt? – Det känns svårt. Skolan och betygen och sånt. När du var uppe i det här hände det ju saker hela tiden, tycker du inte att det blir långtråkigt nu? – Det är bättre nu, man slipper gå på förhör. Det är inte bra att behöva gå till polishuset hela tiden med sin mamma. Det är pinsamt. När du var mitt inne i smeten och gjorde brott. Hade du någon dröm eller plan vart du ville nå? –Jag ville bli en av de högsta, så man kunde bestämma över folk. Ha mycket pengar. Jag ville ha deras bilar och sånt. Var det mycket status och respekt du var ute efter med kriminaliteten? –Alltså jag var inte kriminell, kriminell, kriminell. Inte som jag ser på det. Kriminell det är de stora – när man har typ bilar, respekt, man bestämmer över folk, såna grejer… När alla vet vem du är – då är man kriminell. – Om jag har varit kriminell? Nej det tycker jag inte. Reporter: Kina Pohjanen Producent: Lisa Helgesson Exekutiv producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Kistamannen - rättegångarna som ställdes in

    · 00:28:48 · Kaliber

    I snart ett års tid har EU-migranter i Stockholm varit rädda för den så kallade Kistamannen. Några har vågat polisanmäla misshandel och hot, men han är fortfarande på fri fot. Geta Iorgu från Rumänien som hotats av den i medier så kallade Kistamannen säger att  hon är jätterädd när hon är ensam. Hon är rädd för att bli misshandlad, han kan göra vad som helst, säger hon. Vi är på Stockholm central en grå februaridag. I tunnelbanenedgången från Plattan rör det sig som vanligt mycket folk. Många av de EU-migranter som jag möter här i dag tillsammans med en tolk, pratar om just rädslan för den här mannen som vi i reportaget kallar för Kistamannen.Vi har många gånger hört om våld mot personer som tigger - och att få av dem anmäler brott till polisen. Men i Kaliber i dag ska vi berätta om en polisutredning där flera EU-migranter i Kista faktiskt HAR anmält brott OCH låtit sig förhöras av polisen.Men rättegångarna har ställts in. Varför har EU-migranterna inte fått sin sak prövad?Ur Ekot"En man i 25-års åldern döms till skyddstillsyn för att ha dödshotat en grupp romer i Kista, rapporterar P4 Stockholm. Mannen hällde brännbar vätska på gruppens tillhörigheter och återvände senare och skrek att han skulle döda dem och gjorde gester som om han höll ett skjutvapen. Mannen döms för olaga hot och egenmäktigt förfarande."Det här var i maj förra året. Men skyddstillsynen innebar att mannen var på fri fot och det dröjde inte länge innan nya polisanmälningar mot honom kom igen. Ur Stocksholmsnytt:"En man i 25-års åldern som för bara några veckor sedan dömdes till skyddstillsyn efter att ha hällt tändvätska på och hotat EU-migranter har nu anhållits igen, misstänkt för nya överfall på EU-migranter i Kista..."En av de närpoliser som var med och grep Kistamannen vid flera tillfällen och såg hur oron spred sig bland EU-migranter i Kista var Martin Marmgren:Han var ju tydlig i sin avsikt att driva bort dem ifrån Kista.Men trots flera polisanmälningar och kortare tider in och ut ur häkte under sommaren och hösten så har flera fall av misshandel och hot ännu inte tagits upp i en rättegång. Gång på gång har förhandlingar ställts in.Polis och tingsrätt säger att de drabbade varit svåra att få tag i. Men är de så svåra att hitta? Det ska vi ta reda på.Från tunnelbanan i Kista kommer man direkt in i den stora Gallerian. Utanför en av ingångarna breder ett torg ut sig.Trots att det bara är några minusgrader sprider sig en råkyla snart genom skosulorna upp i kroppen från asfalten. Det var här i april förra året som Kistamannen hällde tändvätska på tillhörigheter och med hot jagade bort en stor grupp romer sent på kvällen.Var hände det här, på torget?Ja, där borta  En av dem som var där är Geta Iorgu. Hon berättar att Kistamannen redan den eftermiddagen hade kommit fram till henne och hennes bror i Kista. Hon säger att Kistamannen sa att han inte kan tåla zigenare här och att om de inte stack härifrån så skulle han döda dem. Och på kvällen kom han tillbaka och hällde bensin på deras tillhörigheter, säger hon.Geta Iorgu och flera andra har berättat att han jagade dem med en pistol i handen. Men om det verkligen var en pistol är oklart i domen, men de upplevde det hur som helst så, blev livrädda och sprang därifrån.De flydde till en närbelägen bensinstation. Gamla kvinnor 60 till 80 år sprang barfota. Och Kistamannen jagade dem, berättar hon. Men boende i området som såg vad som hände ringde polisen.Efter rättegång dömdes Kistamannen den 4 maj förra året till skyddstillsyn. Det innebar att han skulle ha möten med en kontaktperson men i övrigt släpptes han ut på fri fot.Och bara några veckor senare så anmäldes han alltså på nytt för att ha hotat och misshandlat EU-migranter och för hot mot en polis. Och den följande månaden kom flera nya anmälningar mot honom. Varje gång satt han några dagar i häkte, men släpptes alltid ut igen. Vid ett tillfälle kom nya anmälningar om hot och misshandel bara en dag efter att han kommit ut från häktet.Och så här fortsatte det under den tidiga hösten. Kistamannen misstänktes också för andra brott, såsom narkotikabrott, och dömdes under hösten och vintern för några av brotten till dagsböter och fortsatt förlängd skyddstillsyn.Men hoten och misshandel av just EU-migranterna behandlades aldrig i tingsrätten. Vi ska återkomma till det. Men först ska vi tillbaka till Martin Marmgren som vid den här tiden var närpolis i Kista. Han berättar att han och hans kollegor upplevde den här tiden som väldigt frustrerande. Vi försökte agera, ändå lyckades inte vi få stopp på det utan det som i slutändan gjorde att brotten upphörde var ju att de här människorna inte vågade vara kvar. Så det klart att det är en stor frustration. Det går ju inte att se på ett annat sätt än ett misslyckande för hela rättssamhället att en person med hot och våld kan driva bort en grupp människor som har samma rätt att befinna sig på den platsen som alla andra.Resultatet blev alltså att de drabbade i flera fall lämnade Sverige.I oktober skulle fallen där EU-migranter anmält hot och misshandel upp i Stockholms tingsrätt. Men det blev inställt. De drabbade var inte på plats. De blev aldrig kallade.Jag söker upp Marianne Merdal som är domstolshandläggare på tingsrätten. Det var hon som hade i uppgift att skicka kallelse till de målsägande, alltså EU-migranterna.En kallelse skickas normalt med post och när den som kallas svarar så är personen delgiven. Men delgivningen kan också ske per mail, telefon eller via direkt kontakt.När vi fick åtalet av åklagaren så fick vi ju bara namnen på målsäganden, inga adresser eller något. Så vi hade inga möjligheter att kalla dem, i vart fall inte på någon adress.Tingsrätten ringde då till Socialen för att se om de kunde hjälpa till, och fick kontakt med en man som kände en släkting till några av de målsägande. På så sätt fick de uppgift om att i alla fall en av de drabbade var på en begravning i Rumänien och inte kunde vara i Sverige när rättegången skulle hållas. De hade också kontakt med målsägandebiträdet, säger hon. Men det var bråttom, Kistamannen satt häktad så de hade bara två veckor på sig till rättegång, säger Marianne Merdal.Kanske har tingsrätten verkligen gjort det som kan förväntas av dem. Men hade det inte gått att åtminstone hitta någon adress att skicka kallelse till?Hos Skatteverket får Kaliber genom bara namnuppgift på personerna så kallade samordningsnummer till flera av dem. Det är ett nummer för skatteregistrering som den som bor utomlands och är i Sverige mindre än ett år kan ha istället för personnummer.Hos Skatteverket finns inga adresser registrerade. Men eftersom vi vet att en del EU-migranter har bilar, så provar vi att ringa till Fordonsregistret. Med hjälp av samordningsnumren som vi fick från Skatteverket frågar vi om det där kan finnas någon adress registrerad. "Välkommen till Transportstyrelsens kundtjänst för fordonsfrågor..."Och här visar det sig att TVÅ av de personer som skulle blivit kallade till rättegång finns med i Fordonsregistret. Och båda har kontaktuppgifter till varsin svensk adressVi tar oss till en av de adresserna. En lägenhet i ett gårdshus i Vasastaden i centrala Stockholm. Här bor Bienvenido Flores, en man som på volontärbasis har kontakt med många EU-migranter och hjälper dem med olika saker såsom kontakt med myndigheter till exempel. På hans adress är flera EU-migranter skrivna för att kunna ha kontakt med till exempel Arbetsförmedlingen. Han visar upp kuvert från Kronofogden och från ett försäkringsbolag som kommit till hans adress i en av de målsägandes namn. Men någon kallelse till rättegång har inte kommit.Att myndigheterna inte underrättar skriftligt det är dåligt tycker jag.Om det hade kommit ett brev hit med en kallelse till tingsrätten till den här mannen, vad hade du gjort då?Precis som jag gör, olika information muntlig eller skriftlig som kommer, informerar jag dem om. Om jag inte hittar dem så förmedlar jag informationen till andra i gruppen som vet var de befinner sig. Så det blir en flitig kommunikation tills det når dem fort, väldigt fort.Och den här mannen, hade han fått informationen om du hade fått ett brev hit?Självklart, det skulle han ha fått.Tillbaka till Stockholms tingsrätt och Marianne Merdal som hade i uppgift att kalla de målsägande till förhandling.Två av de fyra målsägande har ju svenska adresser, varför skickades ingen kallelse dit?De uppgifterna har vi aldrig fått, att det fanns svensk adress.Men har ni eftersökt dem? Ja vi har ju försökt genom socialen och så se om de har någon kontakt med dem. Får inte vi personnummer så att vi kan söka på dem så kommer vi inte så mycket längre.Men, bara så jag förstår, vem är det som har huvudansvaret för att de ska bli delgivna? Är det ni, åklagaren eller polisen? Nej det är vi som är ansvariga. Tingsrätten är ansvarig för delgivning och ser till att målet blir av.Men här blev det alltså inte av. I protokollet från rättegången i Stockholms tingsrätt den sjätte och åttonde oktober kan man läsa att målsägandenas frånvaro utgör hinder för att pröva den delen av målet.  "Dagens huvudförhandling ställs därför in. Tingsrätten sätter, efter samråd med parterna, ut målet till fortsatt huvudförhandling den 16 oktober..."De här svenska adresserna finns ju till exempel i Fordonsregistret. Varför kunde inte ni få tag i dem? Den möjligheten hade inte vi att hinna kolla.Men den vanliga gången är väl att man skickar en delgivning om det finns en adress?Ja absolut, det gör vi. Men som jag sa, eftersom han var frihetsberövad så hade vi frist så att det var bråttom att jaga.Målet sköts upp till den 16de oktober, drygt en vecka, men inte heller till dess hann tingsrätten höra av sig till de målsägande. Men det var för kort tid för att vi skulle hinna. Vi lyckades inte helt enkelt, vi försökte med allt, men ja, tyvärrVad gjorde ni för ansträngningar sedan då för att få tag i de här personerna så att en rättegång kunde bli av?  Sedan var det så att åklagaren begärde att målet skulle flyttas över till Solna tingsrätt, så vi hade ju inte målet kvar så vi behövde inte göra några mer ansträngningar.Kaliber undersöker också andra möjligheter att kontakta de drabbade.Geta Iorgu, som vi hörde i början av reportaget, säger att hon har gett nummer till två av målsäganden som åkt tillbaka till Rumänien till tingsrätten.Vi provar att ringa en av männen.  Hallå! hörs i luren. Tillsammans med en tolk får jag direkt kontakt med honom. Eftersom han är rädd har vi bytt ut hans namn. Vi kallar honom för Marcel. Han säger att han inte fått veta när rättegången skulle vara. Men han hade velat vara med.  De har inte tagit kontakt med mig, säger han. Tolken berättar: Om han hade blivit kallad till dessa rättegångar i oktober och december då skulle han ha lånat pengar bara för att kunna komma hit och vara med på rättegången. Och när som helst är han villig att vara med på rättegången därför att han litar på Svenska staten att få stöd och beskydd.  Tillbaka till Stockholms tingsrätt och Marianne Merdal:Tycker du att de här målsägandena har behandlats rättvist och så som en svensk skulle ha behandlats i rättssystemet?  Oj, det är väl lite svårt att svara på kanske. Men ja, jag tycker att det är jätte tråkigt att vi inte fick tag i dem, eller att de själva inte ville ställa upp som målsäganden för det är ju viktigt att en rättegång kommer till stånd.Jag berättar att vi pratat med en målsägande som ville vara med men som inte visste när rättegången var.   Nähä, ja det vet jag ju ingenting om förstås. Men vi har gjort allt vad vi kunde i alla fall för att få tag i dem. Som sagt var, hade han inte suttit frihetsberövad så hade vi nog fått tag i dem, men tiden gick ut. Och sedan överflyttades målet till Solna tingsrätt så då har vi lämnat ifrån oss det. Ja eftersom den misstänkte mannen satt häktad i ett nytt ärende i Solna vid den här tiden, så flyttades hela målet till Solna tingsrätt.Rättegång där hölls i november och december. Men inte heller till dessa förhandlingar kallades EU-migranterna. Istället avhandlades andra brott som Kistamannen var misstänkt för. Han dömdes till fortsatt skyddstillsyn, alltså en förlängning på det straff han fått tidigare, vilket innebar att han var ute på gatan igen.På Solna tingsrätt, innanför säkerhetskontrollen, möter jag Sofia Jungstedt. Jag heter Sofia Jungstedt. Jag är rådman vid Solna tingsrätt.Jag är nyfiken på de här personerna som har utsatts för hot och misshandel som är EU-migranter. Först låg målet hos Stockholms tingsrätt och de lyckades inte kalla de här personerna till huvudförhandling. Och sedan flyttades målet över hit till Solna tingsrätt och ni har hållit huvudförhandling i november och december. Vad jag förstår kallades de här personerna inte då heller, varför inte? Det som hände när Stockholms tingsrätt överlämnade en del av sitt mål till oss det var att den här personen som var tilltalad i Stockholms tingsrätt mål han häktades för andra misstankar här i Solna. Och det som hände då var att det kom in ett åtal och då gäller vissa tidsfrister och att huvudförhandling ska hållas inom en ganska snar tid. Och utifrån den information vi fick var det inte möjligt att få tag på de här målsägande med så kort varsel så att vi skulle kunna hålla huvudförhandling i den delen. Och det var lite samma situation som sedan inträffade i december.Tingsrättens förklaring är alltså att det återigen blev kort om tid. Men flera av de inblandade EU-migranterna upplever att ingen gör något för att de ska kunna vara var de vill i stan i lugn och ro. Nu är det snart mars och de här brotten inträffade förra sommaren och tidig höst, vad tänker du om att det har tagit så lång tid? Det är alltid olyckligt när mål drar ut på tiden. Och det är inte helt ovanligt tyvärr att det går en tid från det att ett brott begås till dess att det åtalas och vi kan hålla huvudförhandling och sedan döma i målet. Och det är alltid tråkigt för alla inblandade att det blir på det sättet. Advokat Denise Lagercrantz tar emot på sitt kontor på Södermalm i Stockholm. Hon är målsägandebiträde åt flera av de drabbade. Att det var ont om tid håller hon med om. Men hon tycker att tingsrätten kunde ha gjort mer, som att till exempel skicka kallelser till de svenska adresser som trots allt finns: Ja det borde de ju ha gjort, det borde de ju absolut ha gjort.Är det din uppfattning att det går att få tag i de här personerna? Ja det är min uppfattning. Det krävs lite arbete, men det går absolut.Förutom att post till de målsägande i det här fallet hade kunnat skickas till de svenska adresser som vi får fram genom upplysningar från Skatteverket och Fordonsregistret så finns det också adresser i Rumänien dit post kan skickas.I en av de målsägandes brevlåda i Rumänien dimper det också ned ett brev från Sverige, daterat den 29 oktober förra året. Men det är ingen kallelse till tingsrätten. Eftersom brevet var på svenska fick volontären Bienvenido Flores förklara innehållet. När han kom hit och visade oss det här så var det sjukhusräkning, så han blev ledsen.I kuvertet ligger istället räkningen från det sjukhusbesök som målsägande fick göra efter misshandeln i Sverige. Drygt 3 900 kronor blev notan på. Sorgligt, han trodde att det var tingsrätten som hade skickat det och kanske det var att han skulle få ersättning för de här skadorna.Sjukhuset lyckades alltså nå mannen med post till Rumänien. Men tingsrätten har inte hört av sig dit. En förklaring var ju enligt Marianne Merdal vid Stockholms tingsrätt att tingsrätten inte fick adresserna från polisen.Men fanns uppgifterna hos polisen?Jag besöker gruppchefen för en avdelning hos polisen i Solna som jobbade med förundersökningen. Lars Isaksson heter jag och är tillförordnad gruppchef på sektionen för grova brott.På rumänska id-kort står hemadressen till personen. Jag har läst i förundersökningen att det i flera fall står att den målsägandes identitet är styrkt med just id-kort och jag är nyfiken på vilka kontaktuppgifter polisen tog till de här personerna. Noterade de hemadressen till exempel? Ja alltså, det här är ju svårarbetade ärenden i och med att det är personer som inte har någon fast bostad. De har inga fasta adresser, vi har inte fått några adresser av dem heller. Utan det vi har fått är deras mobilnummer som vi har kunnat ha kontakt med och att vi har vetat vilka områden de har befunnit sig på. Men sedan har det ju hänt att vi har åkt dit ut och då har de inte varit där. Men problemet är ju att de inte har några fasta adresser. Så tingsrätten har ju fått de uppgifter som vi har fått och det är ju deras mobilnummer helt enkelt.Vad tycker du att ni hade för uppgift att samla in rumänska adresser till exempel med deras id-kort? Nä jag tycker inte att vi har mer uppgifter. Vi ställer de frågorna som jag tycker att vi förväntas få svar på. Vad de har för adresser i Sverige och i Rumänien, vad de har för mobilnummer och var man kan få tag på dem. Och det klart att, vi representerar ju ändå ett rättssystem och det kanske inte är fullt så bekvämt för alla att jobba med den kontakten som vi representerar. Så man har inte uppgett mer än mobilnummer, det är det vi har fått.Ni har inte uppgift att själva kontrollera om det finns samordningsnummer och om det finns svenska adresser eller rumänska adresser? Nä det har vi inte. Vi pratar om målsäganden och vi kan inte vidta tvångsmedel eller så. Vårt intresse är ju att givetvis att kunna genomföra en förundersökning och få fram så mycket bevisning att det kan leda till åtal och till en fällande dom. Och i det här fallet vore vi om några tacksamma om den här blev ordentligt lagförd.Borde det då inte legat i ert intresse att ta in mer uppgifter? Jo, vi frågar ju efter det vi vill ha. Och det vi får är ett mobilnummer.Kan ni inte göra egna sökningar i register? Inte i våra register, de finns ju inte där.Vi har ju hittat i alla fall två svenska adresser där de står som inneboende dit de hade kunnat få post. Jamen bra, då har du lyckats bättre än vad vi har gjort. Det beror ju på hur ni har hittat dem, om ni har fått dem genom dem själva eller så...Nej det har vi inte, vi har sökt efter dem genom Skatteverket och Fordonsregistret. Okej, ja jag tar tacksamt emot de adresserna om det fortfarande är aktuellt. Eller tingsrätten om det ska bli en huvudförhandling längre fram, de kanske är tacksamma om de får de adresserna i så fall.Men när ni inte har tagit fram de adresserna tycker du då att ni har gjort allt som står i er makt? Vi har ju ställt de frågorna som man alltid gör när man träffar målsäganden och vi har fått de svaren som har varit väldigt begränsade. Och vi kan inte tvinga målsägande att lämna uppgifter och hur långt vi ska sträcka för att hålla på och slå och söka och forska i register för att få tag på uppgifter om målsägande, det känns väldigt konstigt tycker jag.Det känns konstigt att leta efter dem på det sättet? Ja på det viset tycker jag. För det är inte misstänkta personer vi pratar om. Vi pratar om personer som har blivit utsatta för brott och då är det ju rätt viktigt att de också vill medverka i den utredning som följer.Men har du anledning att tro att de inte vill det när de ändå har anmält det till er? Ja, i vissa fall kan jag tänka mig att de inte vill medverka.Vi är tillbaka i kylan på torget i Kista. En kvinna sitter på en ikeapåse, med en fleecefilt virad om kroppen. Som många andra som ber förbipasserande om pengar i en pappmugg håller hon i ett kort på barn som är kvar hemma i Rumänien. På grund av rädsla att ha sitt namn med så har vi bytt ut hennes namn. Vi kallar henne Laura. Hon skulle också varit delaktig i rättegångarna som ställts in. Men hon blev inte kallad säger hon.  Nä, de har inte sagt någonting...Efter några månader i Rumänien är Laura tillbaks i Stockholm. Nu är hon inte säker på att hon vågar vara med i en rättegång. Men i höstas hade hon velat vara med säger hon: Just då så ville man sätta honom i fängelse. Men nu har vi förstått att lagen och polisen inte kan göra så att han ska sättas i fängelse. Han är kvar här och då är man rädd för honom.Gick det att få tag i er tycker du? Hade ni lämnat telefonnummer eller något sätt för dem att nå er i Rumänien eftersom ni hade åkt tillbaka dit?  Ja, vi har lämnat ett telefonnummer hos polisen. Och så hade de namnen från id-korten. Så däruppe fanns allt.Så ni har inte hållit er undan från en rättegång i höstas? Nej nej. Men nu så...jag är rädd.Så vi är tillbaka vid rädslan som hänger över EU-migranterna när de vet att Kistamannen är fri ute på stan.Jag får höra talas om att det ska ha förekommit dödshot, att Kistamannen nyligen med gester visat att han ska döda den som tar sig till polisen. Laura säger att det enda hon vill nu är att han ska lämna dem ifred.Vi småpratar lugnt. Men plötsligt förändras stämningen. En annan kvinna dyker upp. Hon har suttit utanför en av de andra ingångarna till gallerian. De två kvinnorna känner varandra. Hon som just kom säger att Kistamannen går förbi nu.Är det han? Var är han? Det är han den där med väskan och mössan på huvudet. Ja den där som går där framme.Hon är upprörd. Han har sparkat omkull hennes mugg och hon är säker på att hon skulle fått stryk om hon inte just då stått upp en liten bit bort från sin plats för att dricka vatten.Nu har ingen av kvinnorna ro att sitta ned längre. De diskuterar sinsemellan på romani. Här kan vi inte vara kvar meddelar de.Vi åker tunnelbana tillsammans till t-centralen och de berättar om en stark rädsla för att bli attackerade av Kistamannen. Den här rädslan verkar finnas bland många av EU-migranterna som tigger i Stockholm. Överallt går det att hitta personer som berättar om att de blir livrädda när de ser Kistamannen. De känner sig säkra på att han när som helst kan skada dem eller döda dem.På t-centralen har jag stämt träff med Marcel, en av de målsägande, han som jag pratade med på telefon i Rumänien. Nu har han kommit tillbaka till Stockholm. Han är också mycket rädd. Han stötte ihop med Kistamannen nyligen och känner inte längre att han är säker på att han vågar vara med på en rättegång om den blir av. Jag kan inte ta mig till tingsrätten, då ser han mig i ansiktet och några dagar senare så kommer jag att hittas död kanske (av min familj).  När jag såg honom blev jag såpass rädd att jag reste på mig och gick därifrån. Man kan inte stanna kvar. Man vet ju aldrig vad han har i väskan, han kan slå till mot huvudet och döda en.Kaliber har flera gånger sökt Kistamannen för att få en kommentar om anklagelserna mot honom, men inte fått svar. Kistamannen, som flera gånger anmälts för hot och misshandel av EU-migranter, har alltså släppts ut ur häkte gång på gång för att ibland omedelbart anmälas för nya brott. Varken Stockholms eller Solna tingsrätt har lyckats kalla de drabbade till rättegång.Några dagar innan vi ska sända det här programmet får vi veta att tingsrätten nu ska försöka få tag i de drabbade och hålla rättegång i maj i år, närmare ett år efter de första anmälningarna som ska behandlas.Under tiden finns skräcken att råka ut för något ständigt närvarande hos flera av EU-migranterna som finns i Stockholm. Reporter: Johanna Sjöqvist HarlandResearch: Lovisa Åkesson, Martin Adlercreutz och Linnea JohanssonProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Bristande rutiner på barnahusen när utsatta barn åker hem efter förhör

    · 00:29:25 · Kaliber

    Runt om i landet öppnar barnahus, som ska hjälpa barn som har utsatts för våld eller övergrepp. Men Kaliber och Barnaministeriet från UR berättar om hur bristande rutiner gör att barn riskerar att skickas ensamma hem från barnahuset - hem till en misstänkt förövare. I förra veckan kunde vi berätta om hur barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar riskerar att bli rättslösa när de utsätts för våld eller övergrepp. Idag handlar Kaliber om barnahusen – ett koncept som går ut på att alla myndigheter som berörs när ett barn blir utsatt för våld eller övergrepp samarbetar under ett tak. Barnahusen ska ha barnens bästa i fokus. Men det händer faktiskt att de sviker barnen, ska det visa sig. -Här hänger man av sig eller? -Ja om man vill så kan man hänga av sig. Vi har precis klivit in på barnahuset i Umeå. Malin Sundberg som jobbar här visar runt. I hallen hänger några teckningar. De föreställer streckgubbar, drakar och blommor, de skvallrar om att det här är ett ställe där barn brukar vara. -Ja, jag vet faktiskt inte vilka barn som har ritat det här. Det är väl helt enkelt barn som har besökt oss här i olika former. Lite längre fram i korridoren finns en bokhylla med böcker, papper och kritor, och på golvet står ett litet tält där man kan leka medan man väntar. Men det är inte för att måla och leka som barnen kommer hit. Hit kommer barnen för att berätta om det värsta tänkbara - att mamma, pappa eller någon annan har gjort en illa. -Här är ju då medhörningsrummet. Det får de ju se också. De får ju se alla rum, de får se vilka som sitter här. Här kommer vi sitta uppradade. Åklagare och så där. Så då får de ju se och titta. Ofta att de sätter igång kameran någonstans och så där så de får se på skärmen hur det kommer se ut. -När använde ni det här senast? -Det var nu här på förmiddagen. -Så då satt hela uppställningen här. Alldeles nyss då? -Ja. Det var två barn som blev förhörda. Ett syskonpar. -Men alla är borta nu? -Ja, alla är borta nu. Det verkar ha gått bra. Barnahusen är ingen myndighet utan kom till som en reaktion på att barn som utsatts för övergrepp for illa under utredningarna. Varken bemötandet eller miljön var anpassad för barn. När det finns misstankar om brott mot barn startar en stor apparat där många myndigheter är inblandade. Så istället för att ett barn ska behöva åka runt till olika myndigheter och berätta samma historia om och om igen, så ska barnet köras till ett hus - ett barnahus. Och där träffa polis, åklagare och rättsmedicin som påbörjar brottsutredningen, socialtjänsten - som ansvarar för att barnet får skydd och hälso- och sjukvården som har hand om barnets fysiska och psykiska hälsa.   Och att starta sådana här barnahus har blivit väldigt populärt. På bara tio år har vi fått 30 stycken barnahus i Sverige. Förra året var över 160 av Sveriges kommuner anslutna till ett barnahus, och flera hade långt gångna planer på att starta ett.  Men är verkligen barnahusen en sådan universallösning som de ofta framhålls som? Arbetar de på det sätt som är bäst för barnet? Sedan det första barnahuset öppnades har det gjorts flera utvärderingar, som visar att barnahusen inte lever upp till det de är tänkta att vara. Rikspolisstyrelsens riktlinjer säger att målet för barnahusen är att ge rättstrygghet, gott bemötande, stöd och skydd. Och det är skyddet, alltså det stöd som barnet kan behöva efter att det berättat för polisen om en förälders övergrepp, som vi har tittat närmare på. Viket ansvar tar barnahusen för det som händer efter besöket? Och vem har ansvaret? -Vi ville göra en anmälan, mamma hjälpte oss med det, och då gick vi till polisen. Ronja och hennes bror Jakob, som egentligen heter något annat berättar att de växt upp med hot och våld. De vill vara anonyma och därför har vi låtit ett annat barn ersätta deras röster. Ronja och Jakobs föräldrar lever separerade och har en minst sagt infekterad relation. Familjesituationen har utretts av socialtjänsten flera gånger.  Men Ronja och Jakob tycker att ingen har lyssnat på vad de känner och vill.  Efter att ha berättat för ett otal socialsekreterare att de är rädda för sin pappa och inte vill bo med honom, bestämde de sig för att själva gå till polisen och anmäla honom för misshandel. -Och pratade med en kvinnlig polis där inne. Sen efter en tid så fick vi komma in på barnahus och göra ett förhör på vad det var vi ville anmäla om. Först skulle jag då bli förhörd. Då fick vi sitta inne i ett rum. Jag själv då först med en polis. Det fanns en kamera så att några bakom en vägg kunde se mig och höra mig. Polisen frågade om, ja, händelser och olika brott. -Vad tänkte ni att det skulle leda till det här att ni gick till polisen och berättade? -Jag tänkte att det skulle bli ett slut på alla nya människor som hela tiden kommer in i våra liv och pratar med oss och berättar varför de är här, sådana här som reder ut hur barnen har det i hemmet, vi fick väldigt många sådana. Jag ville att det skulle ta slut. Jag ville också att pappa skulle få besöksförbud och inte prata med oss eller någonting. För det är väldigt jobbigt att veta att han kan komma upp på stan och bara säga hej. Jag skulle bli orolig med en gång tror jag om något sådant skulle hända. Jag tänkte också att det skulle vara väldigt skönt att lägga alla de här åren bakom sig. Efter alla de saker han har gjort mot oss. Hotat och varit våldsam. Men det blev inte riktigt så som Ronja och Jakob ville. Efter förhören ringde polisen direkt till deras pappa och berättade att barnen hade anmält honom, berättar de. Och Ronja och Jakob fick åka hem med mamma, som de bodde hos, som om inget hade hänt. Med många obesvarade frågor i huvudet. Vad skulle hända nu? Skulle pappa också förhöras? Hamnar han i fängelse? Och vad händer när de träffar honom nästa gång? Kommer han att vara arg? -Sen var vi fria att gå så vi gick ut. Det var inte så fint väder. Det var grått och trist. Jag var väldigt orolig för jag vet att han kan vara väldigt våldsam och kan göra i princip vad som helst när han är arg. Vi lämnar Ronja och Jakob en stund. Och funderar på vad som kan hända ett barn som just berättat för polisen om våld och övergrepp hemma.  Händer det att ett barn kommer på förhör på något av landets barnahus och sedan skickas raka vägen hem till den misstänkta, som just fått ett samtal av polis eller åklagare om att barnet skvallrat för polisen?   För att få svar på det frågade vi samordnaren, alltså den person på Barnhuset som ska se till att myndigheterna träffas och pratar med varandra. Vi frågade samordnaren på samtliga barnahus i landet, 30 stycken, hur vanligt det är att barnet får träffa den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret utan att någon ifrån de samverkande myndigheterna följer med. Av de 26 barnahus som svarade säger nästan hälften, 12 stycken, att det händer ibland att barnen kommer hem utan att någon från myndigheterna på barnahuset är med. 4 svarar att det händer ofta, och ytterligare 4 att de inte vet om det händer. Å när vi frågar hur vanligt det är att socialtjänsten – som är de ytterst ansvariga för själva skyddet - följer med barnet hem, så säger bara 3 barnahus att det sker som rutin. Och det här - att barn åker hem själva - är anmärkningsvärt tycker Åsa Landberg som är psykolog och jobbar med våldsutsatta barn. -Om man tänker sig de barn som faktiskt har blivit misshandlade eller utsatta för brott så är ju risken att det förvärrar deras situation hemma. Dels att de skuldbeläggs på olika sätt. Att de får reda på att de gjort fel som har berättat, att de straffas på olika sätt. Det kan också innebära att de hotas eller får mer stryk när de kommer hem. Och det är naturligtvis så att det kan vara föräldrar som inte gjort någonting. Men, många har ju slagit sina barn. Och frågan är då vad som händer när man kommer hem som barn. Jag tror att i en hel del fall så är föräldrarna arga, besvikna, rädda, undrar vad barnen har sagt. Samtidigt har de ofta fått höra ifrån den som ringt upp och informerat att de varit på förhör att de inte ska pressa barnet, att de inte ska fråga för mycket. Så för en del barn innebär det att de kan ha väldigt arga föräldrar, för andra innebär det att det blir helt tyst när de kommer hem och ingen säger någonting alls fast alla vet att de varit på polisförhör. Och att man gör så här, skickar hem barnen ensamma, är något som förvånar Hanna Linell, doktorand som forskar kring våldsutsatta barn på institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet. -Det tyder ju på att våld är normaliserat av oss om jobbar med de här frågorna också på något sätt. Det känns ju som ett svek gentemot våldsutsatta barn. Att man… hur och när är det okej? Jag vet inte. Det känns som att man får ont i magen bara man tänker på att det görs. Och just, vad gör det med ett barn, och ett barns vilja att berätta. Hanna Linell menar att om inte vuxna gör sitt yttersta för att garantera att barnet inte kommer råka illa ut efter att det tagit mod till sig och berättat om våld och övergrepp riskerar man dels att barnet tystnar, eller tar tillbaka sin berättelse, dels att barnet tappar tron på vuxenvärlden och tron på att situationen faktiskt går att förändra. Det här ju något som alla vuxna borde fundera på. Vad gör man i stunden när någon berättar någonting för en? Det känns ju väldigt knepigt när en verksamhet som ska jobba i de är ärendena inte heller verkar ha tänkt på det här egentligen. Vår enkät visar också att nästan hälften av barnahusen som svarade – 12 av 26 - saknar på förhand uppgjorda rutiner för hur barnet ska skyddas efter ett förhör. Och det här stämmer bra överens med Lena Wiströms erfarenheter. Hon är biträdande jurist och arbetar som särskild företrädare, alltså barnets juridiska ombud. Hon tar över vårdnadshavarens ansvar under förundersökningen och är ofta den som skjutsar barnet tillbaka till skolan efter förhöret. -En gång när jag satt i bilen på väg från ett polisförhör på barnahuset så fick jag ett telefonsamtal. Att du kan inte komma till skolan med barnet för den ena föräldern är här och är jätteaggressiv och upprörd över att barnet är borta. Och vi väntar på att polis och socialtjänst ska komma hit så du får åka en sväng. Så vi ringer när det lugnat ner sig när du kan komma med barnet. Så då fick jag ju bara vända fast vi var nära skolan, och försöka förklara för barnet att vi ska åka någon annanstans en stund och ta en glass och så ska vi åka till skolan sen. Det känns ju väldigt märkligt. Jag vill tillägga det att vi är ju bara jurister. Vi är ju inte alls pedagoger eller socialsekreterare. Vi är inte utbildade för att ta hand om barn. Egentligen är ju inte det vårt jobb men det blir ändå vårt arbete. Och det är ganska svåra frågeställningar många gånger. Man hamnar i konstiga situationer. Ibland kanske hotfulla situationer där man måste improvisera. -Men hur är det möjligt, tänker jag, att göra en riskbedömning om man inte vet hur situationen blir för barnet när föräldern träffar barnet? -Det funderar jag ofta på hur de vågar fatta vissa beslut ibland, men de måste ju göra det och de får ju arbeta efter sina rutiner och de är väl utbildade för det får vi hoppas. Men rutinerna saknas alltså på många ställen, visar vår undersökning. Vi ställde också frågan till barnahusen om de är nöjda med hur rutinerna kring barnets skydd fungerar i praktiken?  Och över hälften - 14 av de 26 - svarade nej. De tycker inte att det fungerar. Och samordnarnas egna kommentarer visar att det här är ett problem. Så här skriver några i sina svar: ”Rutiner med hämtning och lämning brister” ”Olika myndigheter arbetar för mycket var för sig utan att ta hänsyn till varandra” ”Vore bra om det fanns ett uppföljningsteam. Ofta blir det helt tyst runt familjen efteråt när myndigheterna ska utreda” Carl Göran Svedin är professor i barn- och ungdomspsykiatri och har tillsammans med psykolog Åsa Landberg kvalitetsgranskat barnahusen. Resultaten redovisades i en rapport för Rädda Barnen. Där upptäckte de stora skillnader mellan hur olika barnahus jobbar. Idag ska Carl Göran och Åsa föreläsa för personal på Barnhuset i Göteborg.  Det är första gången de besöker lokalerna. Vi plockar fram och visar Carl Göran Svedin enkätsvaren som vi fått ifrån barnahusen. -Jag tänker att det inte är bra och kanske en av de saker vi varit mest kritiska mot för att om man ska se det ur et barnperspektiv. Det är ju inte barnet som, jag menar det är vuxna som sätter igång hela det här utredningsförfarandet med polisförhör och man kommer till barnahus, man har blivit hämtad kanske på dagis eller skola och sen behöva åka tillbaka utan att veta om mamma och pappa vet något, framför allt om någon av dem är misstänkt, är tycker jag helt felaktigt. Och man bör ha rutiner för hur barnet möter sina föräldrar igen. -Vilken betydelse har det då? -Ja man kan ju säga att barnahusen kom till för att minska det man kallar sekundär traumatisering av barn, det vill säga att barn som blivit utsatta för något brott, misshandel eller sexuella övergrepp, ska inte ytterligare traumatiseras via själva utredningen. Det är egentligen grundtanken med barnahus - man ska undvika allting som kan vara jobbigt och försvåra för barnet. Man ska göra det så barnvänligt och smidigt och så lite skrämmande besvärligt för barnet som möjligt. Och då är det här en del som kan vara en väldig plåga för barnet att gå hem då och inte veta – får jag en utskällning när jag kommer hem? Eller vad händer när jag kommer hem och vem vet att jag varit på barnahus och hos polisen och så vidare, säger han. Psykolog Åsa Landberg: -Nu när de är på plats  har de ju världen chans att se till att det faktiskt blir bättre för barnet, det är ju det som är själva vitsen med ett barnahus. Men man har inte kommit dit än. Samtidigt så tror jag att för många inom socialtjänsten så blir det här en extra belastning. Det blir lite grann som att de får städa upp efter rättsväsendet och när de inte har tid med det, när de inte riktigt har möjlighet att göra det på ett bra sätt så blir de ofta kritiska även mot själva polisanmälan, man tycker inte att det leder någonstans, man tycker kanske att det bara förvärrar i familjen. -Var det den förklaringen som ni fick till varför ett barn kan åka hem ensam, till exempel? -Nej, paradoxalt nog inte. Det som det oftast var att de inte hade tänkt på det. De hade inte riktigt satt sig in i barnets situation hur det blir att komma hem ensam, säger Åsa Landberg. - …och sen får man gå in hit, i det som är undersökningsrum… Tillbaka till barnahuset i Umeå och samordnaren Malin Sundberg. På barnahuset ser hon till att myndigheterna samverkar, och vid sidan av det arbetet har hon också egen erfarenhet av att göra skyddsbedömningar som socialsekreterare. Hennes uppfattning är att socialtjänsten sällan eller aldrig är med när barnet träffar den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret. -Jag tänker att det finns ju alltid en risk för repressalier, om det är som barnet berättar och att föräldern inte kan hantera den situationen. Och skulle vi ha verktyg eller metoder för att förhindra det så vore väl det fantastiskt, men jag tänker att det kommer vi aldrig kunna skapa. -Så du menar det inte spelar någon roll om socialtjänsten har som rutin att följa med barnet hem, till exempel? -Jo jag tänker att det spelar roll. Jag tänker att allt förebyggande arbete som man kan göra är bra. Sett ur den aspekten är det värdefullt att socialtjänsten finns med. Så jag tänker att det helt klart finns stor utvecklingspotential där. Hur gick det då för Ronja och Jakob, syskonen som anmälde sin pappa och förhördes på ett barnahus? -Sen en månad senare så fick vi ett meddelande… I brevet från advokaten står det att alla som var med är överens om att de varit mycket duktiga, att det de sa var sant och att det var ett mycket olämpligt och dumt beteende de berättat om. Att åklagaren inte väljer att gå vidare beror istället på att en del saker ligger för långt bak i tiden, och att det inte räcker hela vägen för andra. Det ni ska ta med er ”är att ni båda varit modiga och berättat. För många som blir utsatta för brott har det betytt absolut mest inte varit resultatet utan just att de vågat berätta”. -Det kändes som om den klumpen man hade i magen hade försvunnit men sen kommit tillbaka. Det kändes än en gång som om man inte blev trodd. -Man mår inte bra och man inte fokusera på det man behöver göra. Utan man går kanske och tänker på ett polisförhör istället för att göra läxorna. Och man börjar tvivla på det man känner. Och man börjar tvivla på sig själv ibland och tänker att nej de har nog rätt. Jag kommer väl ihåg fel. Jag gjorde nog fel. Och sen finns det inget kvar att stå upp för sig själv längre  -Har ni träffats någon gång efteråt? -Ja det har vi. -Har han sagt något till dig om att ni gjorde anmälan? -Nej det har han inte. De flesta barn som kommer på polisförhör på barnahusen får precis som Ronja och Jakob åka hem igen. Ronja och Jakob bodde ju inte hos sin pappa. Men ibland, när barnen bor med den misstänkte, kommer det fram information i förhöret som gör att barnet omhändertas. Men även då saknas rutiner och barnperspektiv anser Lena Wiström, särskild företrädare. -Då har de ibland inte alls planerat för det vilket gör att alla står ställda inför en situation som man inte vet hur man ska hantera. -Hur då? Berätta, vad kan det vara för situation? -När man inser att man sitter med tre barn i olika åldrar som måste placeras i ett jourhem omedelbart, och så har man inte platser. Då blir det ju att vi hamnar i en situation där vi måste vänta. Och för mig hände det en gång att då fick jag bara i uppdrag att ja då får du sitta med barnen och vänta. Och vi fick åka iväg till en lekplats, jag fick köpa pizza till barnen och lekte några timmar och det var jätte jobbigt för jag kunde ju inte informera och det äldsta barnet var så pass stort att hon undrade vad som försiggick och det blev en jätte jobbig situation för jag fick ju inte säga som det var. Och de var ju inte trygga med mig och vi hade ingen annan personal på plats, för att invänta en adress där jag skulle köra och lämna dem sen på ett jourhem. Det kan jag tycka var väldigt dåligt planerat av socialtjänsten och jag tycker också att det brast i att de inte fanns där för mig och de här barnen. Så därför kan jag inte känna att jag tycker att samverkan har fungerat optimalt någon gång. Hanna Linell vid institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet: -Det är ju inte bra att starta upp en verksamhet utan att ha tänkt igenom de här frågorna, alltså vad man ska ha för arbetssätt när det gäller våldsutsatta barn. Det tyder ju troligtvis på att man inte riktigt har tittat på problematiken och lärt sig den från grunden och i och med att det är så många inblandade när det gäller att få till ett bra skydd för barnet och en bra rättsprocess så tyder det väl troligtvis på också att man inte har haft möjlighet att prata igenom det här tillsammans med olika aktörer. Tillbaka till barnahuset i Umeå. Där är oftast inte ens socialtjänsten med och lyssnar på vad barnet berättar i polisförhöret. Vilket gör att socialtjänsten får göra den delen av skyddsbedömningen baserad på andrahandsinformation, berättar samordnare Malin Sundberg -Jag tror alla vi som finns i barnahus, både här i Umeå och i hela landet , vi finns ju här med tanken att det här ska bli bra för barnet. Men att få de olika myndigheternas arbetssätt och uppdrag, att få dem att matcha ihop med att också hela tiden möta det här barnet. Det är inte tvärenkelt. Det borde kunna vara tvärenkelt men det är inte det. Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta att det ofta saknas rutiner för skyddet efter besöket på barnahusen, och att barn som berättat om våld och övergrepp riskerar att skickas ensamma hem i händerna på misstänkta förövare. Hur kan det få vara på det här sättet? För att reda ut ansvarsfrågan på barnahusen ringde vi upp några av dem. Men det visar sig inte vara helt tydligt var ansvaret egentligen ligger. Regeln är att socialtjänsten i kommunen ansvarar för barnens skydd, men i och med att flera myndigheter är inblandade på barnahusen, som har lika mycket makt och ansvar, så riskerar frågan om hur det blir för barnet när det åker hem bli allas eller ingens ansvar.  Elisabet Oskarsson, enhetschef på barnahuset i Kalmar, förklarar det så här: -På barnahuset är ju vi ansvariga för de rutiner som finns här och vad som sker här. Och sen att vi kan vara en resurs och stöd i vad som händer efter. Men sen är det alltid barnets hemkommun som har ansvaret för själva ärendet.  -Men är inte det här saker som ni borde ha rutiner för och ha tänkt igenom redan innan ni startade? -Jo. Och det är ju gjort också, men sen så dyker det ju alltid upp nya frågor och utmaningar när det är olika organisationer som ska föras mycket tightare ihop. Liknande svar får vi även från andra barnahus som vi pratar med. Några efterlyser någon form av övergripande verksamhet, ett nationellt centrum som servar barnahusen med rutiner och riktlinjer. Och det här är något som psykologen Åsa Landberg har önskat sig länge. -Egentligen är det ganska konstigt. Om man tänker att hela barnahusen är ett svar på att man måste samverka på lokal och regional nivå för att det ska bli bra för barnen, men vi har inte motsvarande på nationell nivå. Där är det alldeles tomt. Ronja och Jakob besökte barnahuset med hopp om att deras situation skulle förändras. Men eftersom brott inte kunde styrkas lades deras polisanmälan ner. Så nu har de berättat sin historia för ännu några socialsekreterare och träffar sin pappa sporadiskt, säger Ronja. -Jag vill få folk att öppna ögonen och se att det finns andra människor som behöver hjälp och har det mycket värre. Som inte blir trodda i någonting och kanske får bo med den ena föräldern som kanske slår eller hotas eller ja, mycket värre saker.   Nästa vecka fortsätter vår serie om barnen och rättvisan. Reporter: Lovisa Haag, UR Producent: Karl Brodin, UR Exekutiv producent: Annika H Eriksson, Kaliber Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Baltimore - det varnande exemplet

    · 00:29:22 · Kaliber

    200 mord per år - i en stad stor som Göteborg. I den tredje och sista delen i Kalibers granskning av ungdomskriminalitet reser Kaliber från ett Sverige med ökande gängkriminalitet till gängvåldets huvudstad Baltimore för att söka svar på hur vi kan undvika att gå samma väg som de. SPRINGPOJKARNA 3 – BALTIMORE Mord är vardagsmat, sjuåringar med i gäng och kriminaliteten har tagit över hela stadsdelar. Kaliber reser från ett Sverige med ökande gängkriminalitet till gängvåldets huvudstad Baltimore  - för att söka svar på hur vi kan undvika att gå samma väg som de. Vi går omkring på Greenmount Avenue i Baltimore, USA, och James MacArthur berättar om ett av flera dödsskjutningar här. En ung man kom ut från den  koreanska take awaykuren när de började jaga honom upp för gatan medan de sköt honom i ryggen. Det var mitt på dagen på en lördag och fullt med barn här på gatan. De hann ifatt honom här vid bensinmacken. James har bott här i området i tio år och han beskriver gatan vi står på som en ”drogartär” som spränger genom det här knark- och gängtäta området, så det brukar bli strid om affärerna här. Polisbilar krypkör hela tiden gatan upp och ned – med saftblandarna långsamt blinkande – för att visa sin närvaro. Det har gjort att den öppna droghandeln flyttat till sidogator. En liten bit upp på gatan sköts en kille nån dag före, totalt har det skett åtta mord senaste veckan 90 hittills detta år. Det är början av juni och redan klibbigt hett här, varmare och fuktigare blir det under sommaren. Vi stöter ihop med en restaurangägare James känner som konstaterar att våldet eskalerar i värmen. Vi lämnar Greenmount avenue. Jag åker runt med journalisten Stephen Janis som rapporterat om Baltimores kriminalitet i många år. Vi kör genom områden där det ser bedrägligt lugnt ut. Men där två män skjutits ihjäl på morgonkvisten. Lokaltidningen pratar med en kvinna här som stod och tvättade blod från trottoaren. Det skulle vara husvisning i området den här dagen nämligen. Det är ett stort problem i Baltimore att så många hus överges för att de boende flyr undan våldet. Det är jättemycket igenbommade hus, folk som har flyttat här ifrån helt enkelt. Otroligt mycket övergivna hus. Och så kyrkor, folk som är ute och går, allt är lågt byggt. På vägen mot down town passerar vi områden där kriminaltv-serien The Wire utspelades. Men – höghusområdena och ”The pit” där småkillar ömsom dealade med knark och sköt varann har jämnats med marken nu. Serien baserades på verkliga problem i stan och till stans politikers förtret har namnet Baltimore blivit synonymt med mord och gängkriminalitet. Det är just därför vi har åkt hit.  Jag sitter i bilen med Stephen Janis för att få perspektiv på situationen i Sverige. Kaliber har ju berättat att unga från 11-årsåldern används som ”springpojkar” av äldre kriminella i stora delar av Sverige. De förvarar knark och skjutvapen och bränner bilar på beställning t ex. Ingen vet hur många springpojkarna är – och polisen har svårt att få koll på dem. Vi har också kunnat visa att succébilden av regeringssatsningen mot rekrytering till kriminella nätverk vilade på bristfällig utvärdering och felaktiga siffror. Och att projektet i en pilotfas nådde ett drygt 90-tal med varierande resultat – av uppskattningsvis 5000 unga som riskerar rekryteras in i gängkriminalitet. Och även om det finns skillnader mellan hur det fungerar här så har svenska gäng enligt forskning också likheter med amerikanska. Samtidigt som problemen har ökat hemma hos oss de senaste åren, så är problemet här på en nivå när man har goda chanser att stävja utvecklingen. Situationen i Europa jämförs med gängsituationen i USA på 1940- och 50-talen. Vi gör först ett snabbt stopp i Inner harbour, hamnen i centrala stan. Baltimore några timmar från New York på USA:s östkust - har två helt olika ansikten: här finns välrenommerade universitet, toppsjukhus och miljontals turister kommer hit för förkovra sig i amerikansk historia. Samtidigt brottas man med stora sociala problem som kommer av arbetslöshet, drogmissbruk och fattigdom. Flera industrier har lagt ner, samtidigt har heroin flödat in sen 90-talet. Stan har dryga 600 000 invånare, ungefär som Göteborg, och ändå sker har 2-300 mord om året. I hela Sverige dör under hundra varje år av dödligt våld. Vi rör oss runt bukten Inner harbour för nästa anhalt till den särskilda ungdomsarrest som finns här i Baltimore. Alla unga – gängmedlemmar och andra -  som grips för brott förs hit och Sgt Louis Hopson och hans personal möter upp med fast hand. Han hade just fyllt sju år. Han var pytteliten, så liten att fötterna inte nådde ned till golvet, utan dinglade i luften när han satt på stolen här i arresten. Sgt hopson jobbade den här kvällen – och såg till att handfängslet direkt togs av honom. Sjuåriga Gerard Mungo hade suttit på sin pappas elektriska moped utanför huset – när han greps av polisen. Enligt Hopson var den avstängd och bakgrunden att polisen gjorde det för att de egentligen ville gripa mamman men inte hade något lagligt skäl. Nyheten om ingripandet spred sig som en löpeld i stan och folk kom till arresten. Han var så ung att han inte skulle kunna förstå konceptet med brott, suckar Hopson, han fick snabbt släppa honom. Men historien om den sjuårige pojken i arresten spred sig viralt i media utanför delstatsgränserna.   Det har nog kommit in andra som har varit ungefär samma ålder, men jag drar nog gränsen vid de som har blöjor i alla fall, säger Hopson. Fallet med Gerard Mungo visar också på den allvarliga förtroendeklyfta och rivalitet som finns mellan Baltimorebor och polisen här, säger Hopson. I Sverige är det 15-årsgräns för att sättas i arrestcell när man väl kommer till polishuset. Här kommer ungdomarna in med handlederna fängslade med vitt buntband. Den här cellen skäms jag nästan för att berätta om, säger han. Cellen är för 9-13 åringar. Det kommer in många såna, ofta för sexbrott och poliserna här försöker hålla ett öga på dem dygnet runt och ser till så att de inte skadar sig och tar ut dem då och då. Vi går igenom arresten: I de små cellerna står killarna upptryckta mot glaset, det kanske är för att de hör att vi kommer och hoppas bli släppta. Här finns en kille med blont ganska långt hår, han ser ut att vara 12-13. Det visar sig sen att han höll på att skjuta ihjäl sin mormor när han sköt genom golvet hemma och träffade fåtöljkarmen där hon satt. Sen knark, knark, väpnat rån - han slog en kvinna i ansiktet och stal hennes telefon. Den pojken står med smala axlar och armarna innanför t-shirten och ser orolig ut. Cellerna har toastol, handfat och en bänk av rostfritt stål o de är från drygt två till knappt sex kvadratmeter stora. Totalt finns oftast 9-10 barn och unga här. Så fort några går kommer nya in säger Hopson, dygnet runt. I cellerna finns kameror och barnen och ungdomarna övervakas hela tiden via monitorer. Vi går in i Hopsons lilla kontor – bland fotona i bokhyllan finns Obama, Mohammed Ali – och bordsfläkten surrar. Han har jobbat som mordutredare och knarkspanare förr, sen några år håller han till här. Sgt Hopsons grundtes är att  hårda tag från rättsväsendets sida förvärrat – om inte skapat – gängproblemet här i Baltimore. Ungdomsarresten brukar ibland kallas för the ”baby booking” – men han gillar inte alls det. Han menar att kallar man det för baby booking, så blir det stället där barn kriminaliseras. Han – som själv är polis och föreståndare för en ungdomsarrest - tycker att för många barn och unga grips - det måste finnas bättre sätt. Man låser in ungdomar för allt mellan himmel och jord, säger han. Ofta mindre och vaga förbrytelser enligt lokala föreskrifter i stan – som förargelseväckande beteende och ”conspiracy” – konspirerande till att göra vadå – säger han. Han menar att härstammar från gamla tiders slavlagar – upprättade för att kontrollera människor. Vad det leder till är att ungdomar kriminaliseras och med ett brottsregister stoppas de från att få jobb och stipendier sen. Det blir en ond cirkel som leder till mer och grövre brott. Systemet gör Sgt Hopson arg – nån måste bryta cirkeln säger han. Bakgrunden till Baltimores stora problem med ungdomskriminalitet ser han i segregationen – nästan två tredjedelar av befolkningen är här har afroamerikanska rötter och bland dem finns många av stans fattiga. För de fattiga barnen blir det som att se in i en akvarium när de åker ner till stan - de som har och inte har. Vi måste ha jobb till de här ungdomarna, annars kommer de hitta det på drogmarknaden säger han. Och det börjar tidigt, han ser 12-13-åringar som begår skjutningar och rån. Kalibers kartläggning av problemet med springpojkar visar att i Sverige börjar en del göra tjänster i 11-årsåldern. Här i Baltimore kan man gå med i gäng redan som 7-8-åring, berättar Sgt Hopson. De rekryteras lätt. De vill ha mat trygghet. Jag säger det till min personal – ”glöm aldrig att ni har med barn att göra”. Vad ska vi göra då för att inte hamna i det här frågar jag honom? Använd oss inte som förebild, USA som fängslar flest människor i världen, unga med, säger han. Det är en tillfällig lösning som inte tar hänsyn till de bakomliggande problemen. Lösningen finns i utbildning och få folk att förstå vilka de är – lära sig historia. Innan vi ska gå kommer ett nytt gäng med ungdomar in. De skrattar och tjoar och ser inte särskilt tagna ut av stundens allvar. Det visar sig att de stoppats i en stulen bil, alla sju. Hos knarkarna på gatuhörnen kan man köpa en stulen bil för 30-40 dollar, under tre hundra kronor. Du kan förresten köpa vadsomhelst där – ett barn om du vill - säger han. Ungdomarna skrattar och stojar – än så länge. Hopson har lättare att hålla sig för skratt. Det här kan förstöra deras framtid säger han. Men ikväll ska han göra allt han kan för att få in dem någon åtgärd som gör att de slipper åtal och en dom i belastningsregistret.   Vi kör en sväng upp från arresten mot Lower Park Heights. Ett slitet område med rader av övergivna hus och igenbommade affärer. Nästan allt är stängt – skoaffären, chineese wok, barnershop. Det som är öppet är pantbanken. På en sidogata där unga killar, så kallade corner boys, står och säljer knark helt öppet. Baltimore har varit en stor inkörsport för heroin sen 90-talet. Enligt uppskattningar ska det finnas 60 000 narkotikamissbrukare i Baltimore. Motsvarande var tionde invånare alltså. Det blir också tydligt när jag pratar med folk på stan jag möter – hur våldet verkar beröra de flesta vanliga människor i stan. Mannen i souvenirbutiken i Inner harbour stannar i minnet, han som var från en annan del av landet och intet ont anandes råkade flytta in i ett hus – där de lokala knarkhandlarna höll till på hans veranda och inte var det minsta intresserade av att flytta sin verksamhet.   Nästa stopp på vår road trip är ”city hall”, stadshuset – mäktigt  med vita kolonner på utsidan, tänk dig en miniversion av capitolium i Washington, men rätt så åldrat på insidan. Här har det lagts mycket tid åt att grubbla över problemet med ungdomar som dras in i gängkriminalitet under årens lopp. De har ingen som sätter värde i dem, de måste göra det för att äta, få kläder. Ibland uppmuntrar föräldrarna det. Det säger lokalpolitikern Brandon Scott, som är demokrat och jobbar mycket med frågor om bland annat ungdomsbrottslighet i Baltimore. Han är själv uppvuxen i lower Park Heights, där vi just körde igenom och representerar den väljarkåren. Nu är han 29. Om du ser till mig – så växte jag upp i ett av de värsta områdena under en av de mest våldsamma perioderna, berättar han. Han hade en trygg familj, far duktig på sport och hade läshuvud. För vissa kompisar gick det sämre berättar han. Baltimore har varit som ett stort experiment med vad som händer med helt olika kriminalpolitik. För att hantera kriminaliteten satsades under 00-talet på nolltolerans, genom att gripa man människor för mindre allvarliga brott, skulle även grövre brott förebyggas. Det funkade inte alls menar Brandon Scott. Nåt år gjordes omkring 100 000 gripanden i en stad med drygt 600 000 invånare. Sen ändrades politiken och man har jobbat mer riktat mot de grövsta brottslingarna. Man har fått bättre koll på ungdomsbrottsligheten efter nolltoleransen säger han, det har också satsas mer på insatser för ungdomar och familjer, på skolan. Han brukar ta sig själv som exempel när han träffar ungdomar i utsatta områden. Att oavsett vad tv-serien The wire säger – så kan ni komma från ett tufft område – och komma så långt som jag gjort. Mycket handlar om att belöna ett bra beteende  – att ge stipendier till dem som presterar bra i skolan. Att ordna filmvisningar på sommarkvällar för att hålla ungdomarna borta från personer med dåligt inflytande. Det största misstaget man gjort i Baltimore  är att inte vilja se problemet med ungdomar som dras till gäng, säger han. Men också att man jobbat fel mot gängen, tycker Brandon Scott. fokuserat på kriget mot droger i USA. I skuggan av det har gängen kunnat sprida sig. Istället för att  ersätta gängen med positiva satsningar från regeringen och lokalsamhället. Det finns forskning som bekräftar den bilden – att gängexplosionen i USA föregicks av att man förnekade gängproblemets existens och omfattning. Vad säger det om situationen i Sverige undrar jag där jag sitter med Brandon Scott i City hall. Den kartläggning vi på Kaliber gjort av fenomenet 11-åringar och uppåt som gör kriminellas grovjobb visade att dessa unga löper stor risk att rekryteras till gäng och att det finns brister i vilken koll polisen har på det här. Han vill hellre prata om hur vi kan lära av det som varit lyckat i arbetet mot ungdomskriminalitet. Hur de jobbat mot gäng. Men också program för avhoppare, hur vi gör efterskolanaktiviteter, sport är ett viktigt sätt att få folk hålla sig borta från brott. Man ska angripa det här ur ett helhetsperspektiv. Vi rullar vidare till en ombyggd industribyggnad där stödprojektet the Intersection håller till. Dawnya johnson är 16 år. När hon var 14 tänkte hon gå med i samma gäng som kusinen, the crips. Mamman är narkoman, pappan satt i fängelse så hon tydde sig till honom. Men han  blev ihjälskjuten – och för bara några månader sen stötte Dawnya på det här projektet via skolan – och bytte spår. Även om vi varit i såna områden och hört berättelserna hela tiden här – så känns det lätt overkligt när vi sitter i projektledarens kontor med dörren stängd ut mot verkligheten att den här goa och vältaliga tjejen pratar om att gå med i gäng som det naturligaste i världen. Det är ett projekt där mentorer hjälper unga med tuff uppväxt genom highschool. Samtidigt jobbar gruppen förebyggande mot samhällsproblem i stan som de själva känner starkt för, just nu en kampanj mot ”gun violence” – våld genom skjutvapen. 16-åriga Taikira White vill helst se framåt nu, men även hon har en tuff uppväxt i baggaget,  familjen var hemlös i perioder. I hennes klass i skolan var tio personer med i gäng redan som 9-10-åringar berättar hon. Gängen ger skydd, pengar, du slipper svälta och kan betala räkningar så du kan ha en bostad förklarar hon  men det kostar också, när som helst dör någon nära eller du själv. Men hon ska bryta cirkeln, berättar hon. Vi på Kaliber har berättat om hur ungdomar i Sverige själva söker sig till gäng för att de vill ha pengar till prylar eller droger, men också att man söker status och gemenskap. Här i USA kan gängmedlemskap ärvas i släkten. Fattigdomen här i Baltimore är så påtaglig att gänget alltså kan vara en nödvändig utväg för att få mat och husrum. Men det har också mycket med förväntningarna på unga att göra säger de. Jag har levt i misslyckande – ingen sa att jag var bra på nåt alls – jag blev som det som förväntades av mig, säger Dawnya. Nu har hon förstått att hon kan klara av nästan vad som helst: både skriva och hålla tal, och hon vill hon plugga statskunskap och senare juridik. Flera av de vuxna vi pratat med har varit inne på att det är fel att fängsla barn och ungdomar. Taikira håller helt med. Istället för att låsa in folk – ge dem nåt konstruktivt att göra, ge dem en mentor, som vi har här. Ge dem nåt att vara stolt över. Det finns en inställning att Baltimorekids är dåliga. Men hur vet de det? – vem har ens pratat med oss? Samtidigt blir att vara våldsam och otrevlig är enda sättet att synas säger hon. Taikira blir glad när vi frågar henne vad orsakerna till gäng och ungdomsvåld är här. Hon har tänkt mycket på hur våldet normaliserades i området hon växte upp i. Det är vardagsmat, kommer alltid hända. Så tänker folk. Det är viktigt att ändra folks mentalitet – att få dem att förstå att det finns nåt mer i livet än att dö. Det finns inte bara en orsak till att det är så mycket våld – det är så mycket. Men hon och Dawnya nöjer sig inte med att försöka väcka områdena de själva kommer från. Genom antivåldskampanjen de gör med the Intersection nu håller de tal för beslutsfattare, träffar polismästaren, går ut i media. Nu har de för första gången i livet känt hur de kan göra nytta. Och innan vi går skickar Dawnya med att det är viktigt att vara uthållig i insatser för unga, att de kan känna att de har nåt att hålla fast vid, som inte är gänget, nåt pålitligt, som påminner lite om en familj. För många barn här är vana vid att inte kunna lita på saker och människor omkring dem, så det här kan betyda hela skillnaden. Vi lämnar tjejerna på the Intersection, som ju betyder vägkorsning, Dawnya och Taikira som var inne på samma sak som flera andra här i stan: man måste våga se problemen för att börja bearbeta orsakerna till gängexplosionen bland barn och unga. Och samtidigt har vi på Kaliber kunnat visa att barn över stora delar av Sverige dras till gängkriminalitet, dras in i en kriminell livsstil av äldre. Och hur polisen tycker det är svårt att ha koll på dem. Hur den största regeringssatsningen som gjorts mot det här hittills – nått långt ifrån alla.   Vi är tillbaka hos James MacArthur vid Greenmount avenue. Ett område som haft dåligt rykte så länge någon minns. Jag frågar hur han trivs här? Jodå folk är trevliga och det finns viss sammanhållning säger han. Exempelvis har folk gemensamt samlat ihop bidrag för att öppna brandstationen här igen när stan stängde den för att spara pengar. Men – det är också så att han investerat i ett hus när han flyttade hit. Han trodde att det skulle lugna sig i området. Det har det ju inte gjort än så säljer han nu – gör han en stor förlust. Han har helt enkelt inte råd att flytta. Nån snabb eller enkel lösning ut ur våldet och ungdomsgängen i Baltimore finns inte. Hur man har kommit hit är enklare att se menar han. Bakgrunden finns i ekonomin, arbetslösheten, drogmissbruket, vilket ger att unga söker sig till gäng och blir föräldrar i unga år. Han liknar det vid att stan är full av mygg. Alla försöker vifta bort dem. Men ingen vill prata om att stan är byggt på ett träsk. Så länge man inte vill se problemen och inte pratar om dem – kommer inga stora förbättringar att kunna ske, menar han. Vad tycker han vi ska akta oss för i Sverige? Ekonomi har mycket att göra med gängs födelse menar James MacArthur. Han ser hur medelklassen flyr stan och det skattefinansierade skolsystemet fallerat  samtidigt som gängen rekryterar mer än nånsin. När samhällets basfundament börjar krackelera – utvecklas ett alternativ. Allt du ser här i Baltimore är gräsrotsalternativ som utvecklas, säger han, även män med belastningsregister har familjer vars munnar måste mättas – och då säljer man droger. De skapar jobb för att de inte kan få jobb, de har bara en förälder och hittar familj i gänget. Reporter: Kina Pohjanen Producent: Lisa Helgesson Exekutiv producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Uber och förarna

    · 00:31:46 · Kaliber

    Det har stormat kring företaget Uber. I Sverige lades samåkningstjänsten Uber pop till slut ned. Men många förare dömdes. Vilket ansvar tar Uber och hur påverkar företaget arbetsmarknaden? När samåkningstjänsten Uber pop lanserades i Sverige blev den snabbt populär. Det behövde inte längre kosta så mycket att ta sig hem från krogen som med vanlig taxi.Det fanns bara en hake. Tjänsten Uber pop var inte laglig. Efter 600 dagar lade företaget ned den. Men förarna fick ta smällen - omkring 60 har hittills dömts i domstol.Kaliber idag handlar om det världsomspännande företaget Uber och deras förare - både i Sverige och i USA där allt började.Vi är i Stockholms tingsrätt en solig dag. Daniels fall ska upp i rätten: för första gången i sitt liv ska han stå inför en domstol, efter att ha kört som förare för Uber Pop. Och därför är han misstänkt för olaga taxitrafik och brott mot taxitrafiklagen.Eftersom Daniel vill vara anonym har vi låtit en annan person läsa in vad han säger För mig känns det så här: det här borde vara den lyckligaste tiden i mitt liv. Jag blev pappa för två veckor sen. Och här står jag, åtalad för ett brott, efter att ha kört för Uber som jag trodde var ett lagligt jobb. Det känns så konstigt. I hela mitt liv har jag aldrig varit i domstol eller blivit åtalad.Daniel körde för företaget UBER som på bara några år gick från noll till att bli en av världens största aktörer på taximarknaden. Ett företag som hyllats av resenärerna, men är illa sett av den etablerade taxinäringen. Uber har vuxit sig allt större genom låga priser och att tjänsten är enkel att använda. Men de har fått kritik för aggressiva affärsmetoder och att de brutit mot lagen.Kaliber handlar idag om dom som får betala priset för billiga resor och lagbrott. Vad händer med förarna som körde för Uber pop i Sverige och vad är det som gör att Uberförare i New York protesterar utanför UBERs kontor där? Följ med till UBERs hemland USA och till Europakontoret i Amsterdam. Men vi börjar på ett informationsmöte i Stockholm förra sommaren.Jättekul att ni är här för att lyssna på oss. Vi jättekul liksom, vi har gjort Uber pop här sen i september och det funkar fantastiskt bra. SåHan som pratar är i 25-årsåldern och står i en konferenslokal på ett hotell i Stockholm. Åhörarna som har kommit hit är framförallt män mellan 25 och 50 år, de flesta med utländsk bakgrund. De är här för att höra hur det är att köra Uber pop.Startade 2010 i USADet omtalade företaget Uber startade 2010 i San Fransisco i USA och skakade då om taxivärlden med sin tjänst. Med den nya digitala tekniken behövde man inga taxiväxlar, köer eller kontanter. Nu finns företag med liknande tjänster men UBER är överlägset störst.Ubers affärsidé är att via en app i telefonen sammanföra privatpersoner med förare som vill köra dem. Med ett enkelt knapptryck kan man beställa en bil till den geografiska position man befinner sig på och få en uppgift på om hur mycket resan kommer att kosta.När Uber började etablera sig i Europa mötte företaget på motstånd i många länder. I till exempel Frankrike protesterade andra taxiförare och brände bildäck. Men för Sverige som haft en avreglerad taximarknad sedan 1990 var det lätt för Uber att etablera sig. Här kan i princip vem som helst starta ett taxibolag och det får finnas hur många taxibilar som helst. Man skulle kunna säga att Ubers förarna är frilansare och i Sverige ska alltså alla ha taxiförarlegitimation.Men när Uber lanserade tjänsten Uber POP under hösten 2014 vände man sig till privatpersoner utantaxiförarlegitimation och då blev det mycket uppståndelse. Tillbaka till Ubers representant som står där på rekryteringsmötet:Jag tänkte göra en snabb presentation om den här tjänsten Uber och Uber pop. Uber är ett teknikföretag, många tror att vi är ett taxiföretag men det är vi inte. Det vi är hör för att prata om idag är inte en taxitjänst, det är en samåkningstjänst. Vi har även taxitjänster.Det är alltså som samåkningstjänst som Uber försöker lansera Uber POP. Vanliga privatpersoner utan taxiförarlegitimation och taxitrafiktillstånd började skjutsa kunder i egen bil. Pop-resorna var enligt företaget 60 procent billigare än vanlig taxi. 80 procent av notan gick till föraren som skulle stå för bil, bränsle, försäkring och skatt, Uber tog 20 procent.Vi har gjort det här sen september. Hundratals förare som kör, funkar väldigt bra, vi har ingen press från skatteverket eller polisen. Det funkar braOlagligt med Uber pop i SverigeMen bara två månader efter att det här mötet hölls kom den första tingsrättsdomen om att det var olagligt att köra för Uber POP.Men trots det fortsatte Uber med sina informationsmöten för att locka förare dit. Daniel var en av dem som gick på mötet.Vid den tidpunkten hade Daniel ett jobb: att dela ut tidningar mellan 02 och 04 på natten, sex dagar i veckan. Han och hans fru hade fått veta att de skulle bli föräldrar och han behövde ett nytt jobb. En kompis tipsade honom att han kunde köra Uber POP. Det här var alltså efter att den första domen fallit och ändå fortsatte Uber att rekrytera förare till tjänsten. Vi blev alla lurade och vi blev alla utnyttjade. Varför ger man folk ett jobb ifall de vet att de kommer att dömas i domstol?I november i fjol blev Daniel stoppad av polisen när han körde för Uber pop. Han fick höra att han var misstänkt för olaga taxitrafik. Jag åkte till Uber och sa: hey, jag har blivit stoppad av polisen: man kan inte göra så här, skjutsa folk mot betalning i Sverige. Då sa Uber så här: Nej, polisen försöker bara stoppa dig. Domstolen ska först bestämma sig. Så du kan fortfarande köra Uber pop till dess att domstolen säger att vi måste stänga ner.Daniel litade på Uber, men blev stoppad en gång till av polisen och den här gången slutade han för gott. Jag är fortfarande så ny här i Sverige. Jag känner inte till lagarna här. Om jag visste att Uber pop var olagligt så skulle jag aldrig ha kört för Uber pop.I rättssalen där rättegången mot Daniel hålls, håller kammaråklagare Hans Ranholm sitt slutanförande. Och där får företaget Uber sig en känga:Man ska som grundregel inte tala illa om någon som inte befinner sig i rättssalen, som inte kan försvara sig. Men jag tror inte att det är en alltför stor överdrift att säga att det sätt som Ubers verksamhet genom den här Uber POP-appen, den var inte så snygg. Det är utan tvekan så att XX och en hel del andra som anmälde sig som förare har blivit utnyttjade."Det är ett utnyttjande" Hej! Välkommen!Hos trafikpolisen i Solna har polisinspektör Anders Thonfors förhört ett 80-tal av de förare som blivit åtalade för bland annat olaglig taxitrafik efter att ha kört för Uber pop. Anders Thonfors har arbetat som polis i 30 år och han är förbannad på hur Uber har hanterat förarna. Ja, det är ett utnyttjande av de här människorna, ett bondfångeri. Det handlar ju om att tjäna pengar och inget annat. Man har utnyttjat dem och de har ingen chans själv att sätta sig in i vad är det för lagar och regler som gäller i Sverige. Det har de inte fått någon information om, i vart fall ingen som de har förstått.Uber har ju sagt till förarna inom Uber pop att fortsätta att köra trots att tingsrätten i första skedet sa att det var olagligt, liksom Transportstyrelsen att det stred mot lagen.Vad tycker du om det? Lagtrots. Punkt. Det är väl inte så mycket att säga om det. Man struntar i vad myndigheter säger, man fortsätter.Trafikpolisen har redovisat ett drygt hundratal fall i Stockholm och Göteborg. Kalibers granskning visar att hittills har cirka 60 män dömts i tingsrätten för att ha kört för Uber pop. I mars i år kom den första vägledande domen i hovrätten. Den man som dömdes då fick dagsböter för olaga taxitrafik och brott mot taxitrafiklagen.Uber pop blev särskilt populärt bland unga. Men Uber pop fick också mycket kritik under den tid som den existerade i Stockholm och Göteborg. När vi gjorde jobb om Uber pop för Sveriges Radio förra sommaren så sa tre av tio förare öppet till oss att de inte betalade skatt.På det här rekryteringsmötet som vi då besökte med dold mikrofon så var Ubers representanter noga med att understryka att de inte skulle lämna in inkomstuppgifter om Uber pops förare till Skatteverket.Vi betalar skatt för vår del som vi tjänar på det här. Du bestämmer själv vad du ska göra med dina pengar. Den enda som känner till att du tjänar pengar är Uber och det är du. Det är ditt eget ansvar hur du eventuellt deklarerar det här.Så ni lämnar inga uppgifter till skattemyndigheterna?Nej.Det är förarnas eget ansvar att betala skatt, men flera av dem som vi talat med har tolkat Ubers information som att de inte behöver det.Enligt Skatteverket har man fram tills nu upptaxerat 280 personer som körde för Uber pop. (Uppdaterad siffra samma dag som programmet sändes: 304 st). De får alltså betala restskatt för sina inkomster från Uber pop.Efter all kritik om skatten gjorde Uber det möjligt för förarna att genom appen skicka inkomstuppgifterna direkt till Skatteverket. Men det är fortfarande upp till föraren att göra det.Uber pop lades ned i SverigeNyheter från EKOT 11 maj 2016: Uber pop läggs nerMotståndet blev för stort: i maj i år lades Uber pop ner i Sverige och idag har Uber i Sverige endast tjänster där legitimerade taxiförare kör på uppdrag av företaget Uber.Så är det också i New York, USA. Idag är det bara legitimerade taxiförare som får köra i själva staden New York. Men där har Uberförare börjat protestera mot företaget och opinionsbildare känner en oro över hur Uber ska påverka arbetsmarknaden i stort.Vi åker dit för att se vad som hänt de här sex åren då Uber har funnits. Hur har företaget Uber påverkat den amerikanska arbetsmarknaden?Vi åker taxi med Uber. I appen knappar vi in var vi vill bli hämtade.Okej, det är Leonardo som kommerVi åker in till Manhattan och här, inne i de trendiga kvarteren i Soho är det många som använder tjänsten. Uber har blivit det självklara valet för många unga, som sociologistudenten Kelthy More som använder Uber istället för vanlig taxi. Jag använder mig av Uber främst I city och det är som ersättning för taxi. Det är mycket bekvämare. Du behöver inga kontanter och det är mycket lättare när du kan nå någon genom en app i mobilen.Varför använder du Uber istället för taxi?Du måste vänta på en taxi och kolla om det kan komma en. Uber är mer kontrollerat och du får en inom några minuter.( I primarly use Uber here in the city and its a substitution for a cab or a taxi. And its a lot more convenient, you dont have to have cash on you, and its an easier way than you can always someone on your phone.Why are you using Uber instead of a cab? A cab you have to wait, and hail a cab to see if it is coming. And Uber, you are just gonna have one and its more controlled because you can call when you want to and it gonna be there in a few minutes.)36 000 förare i New YorkOch Uber har vuxit snabbt: på sex år har Uberförarna gått från noll till 36 000 i New York och därmed tagit upp konkurrensen om passagerarna med de klassiska gula taxibilarna .Enligt bedömare låg företagets marknadsvärde på mellan 60 och 70 miljarder dollar i fjol. Den 40-årige grundaren Travis Kalanick är idag en av USAs hundra rikaste personer.Uber har också blivit ett av de bolag som många tar upp som exempel i den nya delningsekonomin som kan förklaras med olika sätt att hyra, dela och låna saker istället för att äga dem.Vissa menar att delningsekonomin kan komma att förändra sektorer inom samhället och på det viset kan den här nya ekonomin få stora politiska konsekvenser.Under vår resa i USA intervjuar vi 25 Uberförare. Många gillar flexibiliteten i jobbet, men tycker ersättningen är för låg och att det är svårt att påverka företaget.Reporter: Just nu så står vi på en gata mitt i Chinatown och väntar på en förare som ska ta oss på en tur till Brooklyn. Vi har pratat med ganska många förare när vi har varit ute och åkt. De har inga problem att åka med oss som kunder men när vi väl vill slå på mikrofonen och göra en intervju, är det svårare. Nu tror jag att han kommer här, ja perfekt!Han heter Salman och han och hans förarkollegor på Uber har börjat organisera sig. I januari bestämde sig Uber plötsligt för att sänka priset på resorna, vilket genast drabbade förarna eftersom de kör på provision. Salman var en av de som var med och protesterade utanför Ubers kontor i Queens. Men det gav inte mycket effekt. De gjorde inget, de agerade inte. När anställda strejkar runt om i världen pratar ledningen med dem. Även om de inte kan lösa problemet så diskuterar de I alla fall med dem.( But they didnt take any action. Even they didnt talk about this. When the employees go on strike everywhere in the world, the management talks with them, they discuss with them, they are addressing their problem, if they can not solve the problem: at least they can discuss with them. )"Jag har inget val"Salman säger att Uber, till skillnad från andra företag vars anställda inte är nöjda, inte ens brydde sig att ta diskussionen med förarna, men så är de ju inte anställda utan partners. Han känner sig inte nöjd med att jobba för Uber. Jag gillar det inte, men jag har inget val, därför gör jag det. Uber är ingen god arbetsgivare. Jag säger det om och om igen. För de tar inte hand om sina förare, de tar inte hand om dem som tjänar pengar åt dem.( In short I dont like it, but I have no choice therefore I am doing it. UBER is not a good employer. I am saying again and again they are not good employersBecause they are not taking care of the drivers, they are not taking care of the people that is earning for them.)I ett blogginlägg förklarade Uber att man sänkte priserna för att få fler kunder, men man medger också för oss att kommunikationen till förarna kunde varit bättre.Vi åker till huvudstaden Washington DC, Här har Ubers tjänst, som liknar Uber POP i Sverige, kommit att bli ett alternativ till en dåligt utbyggd kollektivtrafik och ett taxisystem som många är missnöjda med. Här på stationen träffar vi 23-åriga Rashmie som väntar på ett tåg. Hon tycker att Uber är ett smidigt sätt att ta sig runt i stan och använder tjänsten 3-4 gånger i veckan: Det kan vara svårt att ta sig runt, speciellt inne i city, då är det bra med Uber. För folk i utkaterna som ska in till downtown kan det ta för lång tid med tunnelbananan eller bussen. Och det är dyrt att köra med egen bil. Jag tycker Uber är bekvämt.Har du funderat på arbetsvillkoren för förarna?Jag måste erkänna att jag aldrig tänkt tanken.( Especially in a city like DC, it could be difficult to get around, Uber could be a good option. In DC a lot of people live in the outskirts in the city and need to go to the downtown. With a Metro and the bus it can take a long time. But it is also expensive to drive your own car. I find Uber to be pretty convenient.Have you been thinking of the working conditions for the drivers of Uber? I must admit that that had not crossed my mind.)Liten sektor, men den växer fortNågon kilometer från Capitol Hill där kongressen ligger, finns en av USAs största banker, JP Morgan Chase. Där träffar vi Fiona Greig, som är chef för en av bankens analysenheter.JP Morgan Chase har tittat på hur många av deras sex miljoner kunder i USA som får inkomster från delningsekonomin, som Uber. Av dem drygt 3 procent som fått inkomster från denna sektor under de senaste tre åren. En liten andel, men ökningen var ändå dramatisk säger Fiona Greig.Vi pratar om en liten sektor, men den växer väldigt fort.( We have talking about a small sector! It is growing very, very fast.)Fiona Greig ser fördelar med att delningsekonomin ger fler jobb, med låg tröskel som hjälper folk att komma in på arbetsmarknaden. Det är bättre att få en egen inkomst istället för att låna av familj och vänner eller att ta ytterligare lån via kreditkortet. Men nackdelarna ser hon också: att de här jobben inte direkt ger fördelar som hälsoförsäkring eller pension.Fiona Greig tror att den här sektorn på vissa sätt kan göra arbetsmarknaden mer effektiv. För den som blivit av med jobbet kan man till exempel köra Uber i väntan på att hitta ett riktigt bra jobb, istället för att ta första bästa, säger Fiona Greig.( Rather, than, when I lose my job I take any job, I can actually be more patient because I have source of income from driving selling, and I can wait for the better match. It can actually make that market more efficient. )I New York jobbar Uber-föraren Salman vidare i sin bil.Han har en examen i marknadsekonomi från hemlandet Pakistan och jobbade som säljare i hemlandet Pakistan, men han har svårt att hinna söka andra jobb. För att kunna försörja familjen jobbar han 12-13 timmar om dagen, sex till sju dagar i veckan, från ett på dagen till 01-02 in på natten. Dörren till det amerikanska näringslivet förblir stängd.Jag har ingen annan möjlighet. Jag har försökt att få ett jobb men ingen är beredd att ge mig det. Jag har en examen. Jag har försökt i Virginia, jag har försökt i New York, men ingen är beredd att ge mig ett jobb. Det är därför jag kör.( But I have no other option, I tried to get some job, but nobody is ready to give med a job over here. I have a MBA. I tried, I tried in West Virginia, I tried in New York nobody is ready to give me work. Therefore I am driving.)I somras blev Salman påkörd av en lastbil. Som tur var skadade han sig inte, men det gjorde bilen. Bilen var försäkrad, men under de två månader som bilen var på verkstaden och försäkringsbolaget redde ut vem som skulle betala kunde han inte jobba. Han och hans fru och de två barnen fick leva på kreditkorten.Hur överlevde du under dessa månader?Med kreditkortet.Hur lång tid kommer det ta att återbetala det? Kanske lång tid, två-tre år?(So how did you survive during those month? With the credit card I said to youSo how long will it take you to repay it? Maybe long time, I was not expecting this much, it will take more than 2-3 years?)Så Salman räknar alltså med att det kommer ta två-tre år att betala skulden.En arbetsmarknad i förändringDet här är ett exempel på den riskförskjutning som många pratar om när arbetsmarknaden förändras på det här sättet.I den ekonomiska modell som Uber jobbar efter, där är förarna utbytbara om de inte får höga ratingpoäng. Idag finns en oro att Ubers arbetsmodell ska sprida sig till andra sektorer på arbetsmarknaden som tillverkningsindustrin eller restaurangbranschen.Eftersom förarna inte är anställda kan Uber med en enkel knapptryckning sänka priset eller stänga av en förare från plattformen. Då kan det röra en förare som kan ha tagit ett lån för att köpa en bil, bara för att kunna jobba för Uber. Det är något man har märkt på organisationen Coworker, som försöker organisera arbetare som jobbar on demand alltså: vid behov.Michelle Miller är en av grundarna till Coworker och här ingår bland annat 5000 Uberförare från hela landet. För ett år sen fick hon leda ett seminarium om de här frågorna tillsammans med president Barack Obama om de här frågorna. Michelle Miller säger att det är allt vanligare att arbetarna inte är anställda utan sitter så här på lösa kontrakt.Det är verkligen en trend I ekonomin där alltfler företag försöker få folk att jobba för dem, få sina företag att växa utan att ge dem en anställning.Så som situationen är tänker jag allt oftare på att det som sker i Uber sker för allt fler arbetare i det här landet.( And it is really a broader trend of the economy where more and more companies are trying to get people to work for them, to perform their work that they need, to grow their companies, without directly employing them. What the situation actually is, I often think about Uber, in particular, as more of a structural story as what is going to happen to a lot more workers in this country.)Hon säger att Uber-förarna tydligt har märkt av prissänkningarna som gjordes i januari. De har förlorat mellan 100 och 200 dollar varje vecka. De är redan lågavlönade från början, de lever ur hand i mun, så få mindre betalt kan verkligen få dig att hamna i en skuldfälla.( These workers are low wage workers to begin with, these are workers who probably live pay check to pay check if that. And so, missing that amount of money, really puts you on a cycle towards debth.)Uber lockar förare med formuleringen: bli din egen chef. Men i själva verket styrs förarna av Ubers effektiva datasystem, en algoritm som kan ge bonus till den förare som kör mycket men som tillfälligt stänger av den förare som tackar nej till en körning. Men de träffar aldrig någon chef och det här gör något med den här yrkesgruppen menar Michelle Miller. Det här är de verkliga konsekvenserna av vad som händer när vår arbetsmarknad och säkerheten för arbetare bestäms av en uppsättning av algoritmer och beslut om vinst. Och det finns inga skyddsnät för de här arbetarna. De kommer fortsätta att arbeta för de är desperata. De har inte mycket val. Skillnaden mellan att arbeta och inte arbeta, är att äta och inte äta.( This are the real life impacts of what happens when our labor market and labor security is determined by a set of algorithms and profit decisions. And there is no safety nets underneath for these workers to see that there are safe. They will continue to work because they are desperate, and they dont have a lot of choice. The difference between working and not working is eating or not eating. ) Förut hade arbetsgivaren ett ansvar gentemot sina arbetare: om det hände en olycka på en byggarbetsplats så var det arbetsgivaren som stod för omkostnaderna. Så är det inte idag i exemplet Uber, menar Michelle Miller: nu har risken har förflyttats från företagen till de individer som utför jobbet.( The risk used to sit with your employer and your government, the financial risk used to sit with them, for taking care of you if something went wrong, and now all of this risk has shifted on to these individuals. )Andra sektorer påverkasMichelle tror att Ubers sätt att fungera kan komma att påverka arbetsmarknaden i stort och där ser hon en stor utmaning hur man ska hantera det. Jag tror att den viktigaste lärdomen är att Ubers ekonomiska struktur kommer att påverka många andra sektorer.( I think what is important here all of this: Uber is an economic structure which is going to infiltrate multible other sectors.)Tillbaka till Uber-föraren Salman som engagerade sig i protester mot företaget. Han har bjudit in oss till sitt hem i Queens. Barnen leker i vardagsrummet, dottern är 4 och sonen 1 år gamla. Salman säger att det är för barnens skull som han kämpar som Uberförare. Jag kämpar för dem och för mig, men ja, jag gör det för barnens skull.( I think that I am struggling for them for me and for them as well so I am doing for them. So if I am not taking care in their activities but I am doing my part.)Hans fru Naila förklarar att hon ibland känner sig som en ensamstående mamma, eftersom Salman så sällan är hemma. Det är tufft att vara gift med en Uber-förare. Jag måste vara väldigt förstående. Men ska jag vara riktigt ärlig vill jag inte att han ska jobba för Uber mer. Jag vill inte att han ska köra taxi. Jag vill att han ska göra något bättre.( For a woman I must say its tough to got married with a Uber driver! Cause they dont have much time and you have to be patient and you have to be very you know You have to be really understanding. Should I tell you the truth? I dont want him to work with Uber no more. I dont want him to drive the cab no more. I want him to do something better. )Uber drog in som en tsunamiVi lämnar familjen I Queens. Vi får åka med Uberföraren Dean Barry, som jobbat länge som taxiförare. Uber drog in på marknaden som en tsunami.( Uber came in to the market like a tsunami.)Han beskriver Ubers etablering i USA som en tsunami. Ingen visste riktigt vad det var och de tog över.( Nobody know what kind of business it was and its taking over.)Han själv tycker att flexibiliteten är det bästa med att köra Uber, att han själv kan välja när han ska köra och när han ska vara ledig. Jag gillar flexibiliteten i jobbet, du kan jobba när du själv vill, du kan till exempel parkera bilen i garaget och gå hem när du själv vill. Jag känner till många som slutar köra för de gula taxibilarna, eftersom intäkterna blir mindre.( Because the flexibility of the job, you work any time you like and you stop any time you like. If you dont make enough you have to drive work many hours. But you have the flexibility to go and leave the car in the garage. And come home, those kind of things, are a lot of people are leaving the yellow cab because is a shift to shift to shift situation. Because the revenue of the yellow cab is going down.)Men Uber är inte det enda företag han kör för. Som förare måste man vara tillgänglig på alla taxiföretags appar överallt för att få ihop tillräckligt med körningar. På instrumentbräden har han fullt med telefoner och skärmar för att hänga med. Att köra taxi i New York är som att köra ett flygplan säger han.Dean Barry tycker att Uber måste betala förarna mer. Vissa dagar måste han köra 25 till 30 mil för att få ihop förtjänsten och det är för mycket.Det är mycket körning.(Its lot of driving in Uber.)Under vår resa i USA intervjuar vi 25 Uberförare. De flesta är nöjda med flexibiliteten i arbetet, men tycker att ersättningen är för låg och de anser att de har små möjligheter att påverka sin arbetssituation."Förarna är mycket viktiga för oss"På plats i New York får vi besöka Ubers huvudkontor, men någon intervju får vi inte göra. Väl hemma i Sverige får vi reda på att vi är välkomna till Ubers Europakontor i Amsterdam.Europakontoret ligger i ljusa lokaler i centrala Amsterdam. Vi passerar ett pingisbord och en hörna med soffor och TV-spel. De runt 300 anställda, de flesta i 25-30-årsåldern.31-årige Pierre-Dimitri Gore-Coty som är högsta chefen på stället och en riktig senior i Uber-sammanhang har inget eget rum utan även han sitter och jobbar i ett öppet kontorslandskap.Vi frågar hur Uber ser på förarnas betydelse? Förarna är mycket viktiga för oss eftersom de är våra kunder. Vi säljer den tekniska plattformen till dem. Vi ser dem som våra nyckelkunder.(The drivers are extremely important for us because they are our customers. So essentially we are selling to drivers to use the technology platform, we are selling to them. Obviosly we see drivers as our key customers.)Pierre-Dimitri Gore-Coty ser alltså förarna som kör för Uber, framför allt som kunder, och inte som representanter för företaget. Om de inte är nöjda kommer de sluta använda appen.Vi frågor om Ubers affärsmetoder, de upplevs av många som aggressiva, hur ser han på det? Jag vet att många upplever Uber på det sättet. Den snabba expansionen kan uppfattas som aggressiv.( I know many people perceive uber like that. I think for me the aggressive comes on the back on two things, the company has expanded enormously quickly.)Han menar att Ubers snabba expansion kan uppfattas som aggressiv samtidigt som man har gett sig in i en bransch som på många håll i Europa är kraftigt reglerad med till exempel taximonopol.Viktigare att titta framåt än bakåtHan tar upp de protester som varit mot Uber från taxiindustrin i europeiska städer där det funnits ett taximonopol och en reglerad marknad. Vår historia är bredare än så, det handlar om teknik.( We feel our story is broader than this, it is technology.)Under intervjun pratar Pierre-Dimitri Gore Coty mycket om att framtiden snart är här, och om att många ägnar för mycket tid åt att titta bakåt än framåt. Till viss del är det för mycket fokus på att titta bakåt istället för framåt, dit framtiden är på väg.(Too much focus to some extent on looking backward instead of looking forward where the future is headed. )Ledsen för de åtalade förarnas skullI Sverige har Kalibers granskning visat att runt 60 män har åtalats och dömts för att ha kört för Uber pop. Förarna fick ta smällen, åklagare och polis går så långt att de säger att det är ett utnyttjande.Men vad säger Ubers Europachef? Jag kan inte säga mycket mer än att jag är ledsen för vad de har fått gå igenom.(I cant say much but I am sorry for the drivers who had to go through that.)Uber har i vissa fall betalat advokat och böter åt förarna. Och Gore-Coty beklagar att enskilda förare har drabbats och vi frågar om de hade räknat med den här risken när de introducerade Uber pop i Sverige? Vi trodde aldrig att det skulle gå så långt för de enskilda förarna.(At no point we thought that it would go that far for the individual drivers.)Väntade på slutliga beslutetMen varför fortsatte de trots att transportstyrelsen först sa att det var olagligt och sedan förarna börjat fällas i tingsrätten? Ja, men samtidigt är de komplexa beslut, eftersom vi inte hade det slutliga juridiska beslutet.( Yes but on the same time those are complex decisions when we dont have final legal decision.)Uber ville få saken prövad i högsta instans och samtidigt var tjänsten populär och både fler kunder och förare anslöt sig. Vi ville vänta på det slutliga beslutet från domstolen.( I think that we had to wait for the final decision from the court. As far that I can say, when you have appeal the final decision, no final verdicts actually have been made.)I Frankrike har över 200 förare åtalats och dömts för olaglig taxitrafik efter att ha kört Uber pop. Men här åtalades och dämdes även själva företaget och ansvariga chefer. Pierre-Dimitri Core-Coty och hans chefskollega i Frankrike, dömdes i nu i somras till böter för att ha drivit en olaglig transportservice.I dag har polisen i Sverige också inlett en förundersökning gentemot företaget Uber som, vad Kaliber erfar, rör just beställaransvaret: att Uber drev tjänsten Uber pop trots att det går emot lagen. Ingen person är misstänkt för brott i nuläget. Pierre-Dimitri Gore-Coty säger att man tar den svenska förundersökningen på stort allvar. Vi tar det här på stort allvar och följer processen och utredningen. Vi samarbetar med åklagaren och myndigheterna.Tror du det kommer bli på samma sätt som i Frankrike? Jag vet inte. Det får framtiden utvisa.( We take this extremely seriously, we are following the process and the investigation we collaborate with the public prosecutor, the public authorities to get to the end of the process, hopefully.Do you think that we will see the same situation that you were facing in France this very year? I dont now, future will tell.)"Det känns smärtsamt"Tillbaka i Sverige och föraren Daniel igen. Idag faller hans dom och vi träffas för att höra hur det har gått.Vi ringer till Stockholms tingsrätt.Domen kom för en halvtimme sen. Då döms han för olaga taxitrafik och brott mot taxitrafiklagen. Det känns svårt när du äntligen har fått ett jobb och du jobbar där och sen så blir du åtalad jobbet du har haft är olagligt och du blir dömd för det. Så, det känns verkligen smärtsamt just nu. Men, men, sånt är livet. Du måste ändå gå vidare. Känslan av att bli dömd i domstol, jag känner mig som en fånge. Det känns smärtsamt. För mig blir det att lära sig en läxa: att inte lita på någon. Jag har läst så mycket om Sverige som land, att Sverige är ett av de minst korrumperade länderna i Europa. Jag trodde aldrig att företag som Uber kunde finnas här. Det här blir en lärdom om att aldrig lita på någon.Vi har pratat med flera dömda förare och domen är inte det enda som påverkar dem. Det handlar till exempel om att de blir av med körkortet under en begränsad tid, de förlorar jobbet, de får nej när de ansöker om att bli taxiförare och på grund av att de är straffade får de vänta upp till två år extra på ett svenskt medborgarskap.I Solna jobbar polisinspektör Anders Thonfors vidare med sina utredningar om förare som kört för Uber.När vi tittar tillbaka på den här perioden om några år, vad tror du att vi kommer komma ihåg av det? Ja, ett exempel på hur man inte ska ha det. Man kan ta med sig teknikförändringarna till framtiden och modernisera. Men Uber är väl ett bra exempel på hur man inte ska ha det. Betänk om man hade så på andra områden i samhället, då hade vi ju inget samhälle kvar av det samhälle vi känner nu. Det blir det nå annat samhälle.Vad blir det för samhälle då? Ja, vad ska vi kalla det för? Vilda västern? Som man hade på 1800-talet. Fast i nutid.Reportrar: Karin Wettre och Maria RidderstedtProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se 

    starstarstarstarstar
  • Säsongsavslutning: Vad hände sen?

    · 00:28:53 · Kaliber

    I säsongens sista Kaliber följer redaktionen upp några av de senaste årens granskningar och tar reda på vad som hänt. Den här säsongen har vi bland annat granskat Jägarförbundets dubbla stolar, kollat på Gotlands nya försvar och gjort nyhetsdokumentärer om mordet på Lisa Holm och om när Sverige stängde gränsen för flyktingar.Vi har också gjort serien Mirakelmetoden i fyra delar om en kontroversiell metod för att hjälpa personer med till exempel utvecklingsstörningar som inte kan prata att kommunicera via datorn. Men idag ska vi följa upp några andra granskningar.Förundersökning om tvångsinjektioner återupptasFörst återvänder vi till en prisbelönt granskning vi sände hösten 2014 om att det förekom tvångsinjektioner av lugnande medel på människor när de skulle utvisas ur Sverige med flyg.Händelserna polisanmäldes och utreddes, men åklagare lade ner förundersökningen för att brott inte kunde styrkas.Men Kaliber tog reda på vad polis och åklagare egentligen hade gjort. Och vi kunde visa att de utsatta aldrig förhördes eftersom de, enligt åklagaren, inte var kvar i Sverige. Och Kaliber kunde i mars i år avslöja att en av dem faktiskt fanns i Sverige under hela förundersökningen.Och nu har åklagare Lotta Karlsson återupptagit förundersökningen.  Det är en miss från vår sida att vi inte upptäckt att den här målsägande fanns i Sverige och då får vi försöka rätta till det nu, säger åklagare Lotta Karlsson.I programmet "Tvångsinjektionerna - offren som ingen sökte" den 21 mars i år letade alltså Kaliber upp en av de som fått en injektion lugnande på flyget när han skulle utvisas. Så här lät det då:"Vi vet att mannen är i Sverige, men inte var han finns. Så vi skickar ett brev till Migrationsverket, som de vidarebefordrar till honom. Efter någon vecka får vi ett sms. Han vill träffas. Och det är så vi hamnar på hotellet med de gamla heltäckningsmattorna som vi hörde om i början på programmet. Ett av Migrationsverkets boenden.Det är här han är, mannen som skulle utvisas, men som aldrig blev insläppt i Libyen. Under hela förundersökningen var han registrerad hos Migrationsverket och han har haft regelbunden kontakt med gränspolisen. Ändå har ingen hört hans berättelse. Han vill inte att vi använder hans riktiga namn, utan ber om att få bli kallad för Nasir.Vi har inte berättat för Nasir exakt varför vi vill träffa honom, eftersom vi inte vill riskera att påverka hans berättelse. Det enda vi har sagt är att vi vill prata med honom om hans utvisning från Sverige. Det här är min berättelse om när jag skulle utvisas till Libyen 2012. De hämtade mig och jag sa okej, jag ska åka.Det var på morgonen de skulle åka och på flygplatsen så fanns det flera andra libyer. Men medan de gick ombord på planet så dröjde sig Nasir kvar, berättar han, och sa att han inte ville åka. Sätt mig tillbaka i häktet istället, berättar Nasir att han sa då.Enligt kriminalvården så betedde sig Nasir aggressivt, hotfullt och spottade. Han belades med fängsel och ikläddes en så kallad spotthuva.Nasir berättar att de befann sig inomhus när det hände. Han satt på ett bord, när han blev omringad av nio eller tio personer. Han ställer sig upp och visar hur de vred om armarna, tog ett grepp över nacken och i hans ena armhåla. Han visar på mig hur någon greppade tag om hans smalben bakifrån och drog omkull honom på golvet. Jag fick injektioner, berättar han, två stycken. Han visar på sin högra och vänstra skinka.Han visar hur han satt fingrarna i halsen för att kräkas. Det var så starka injektioner.Sen visar han hur de satte på honom handfängsel och fotfängsel. Någon la ett ben över hans nacke och någon satte på honom en huva. Han drar ner sin mössa över ansiktet för att visa. Det kändes som om jag inte hade någon kraft, jag var kraftlös.Nasir berättar hur injektionen fick honom att förlora all kraft. När han fördes ombord på flygplanet, han hade svårt och gå, säger han.Enligt rapporter från resan hade han mycket riktigt fängsel på händer och fötter, och någon hade dragit en så kallad spotthuva över hans huvud.10:05 "Börjar bli lite lugnare. Andas lite lugnare. Puls 86!"Vi läser i en rapport från sjuksköterskan, som var med på resan."Dock säger han sig vara illamående och göra tappra försök att kräkas utan resultat!"Under själva flygresan, beskriver Nasir, så var han vaken, men ändå inte, som ett djur som sover med öppna ögon. Han säger att hade svårt att röra sitt vänstra ben när han klev av planet.Det här är Nasirs berättelse. Flera detaljer stämmer med det vi kan läsa i rapporter från resan.Men det finns alltså också en annan version av hur det gick till när Nasir fick lugnande medicin - läkarens. Det har hållits ett polisförhör med honom om resan till Libyen, och då sa han något som inte står i hans rapport från resan: att Nasir tagit emot sprutan frivilligt. Det sa han också när vi ringde upp honom hösten 2014."Förundersökningen om de misstänkta tvångsinjektionerna lades alltså ned i slutet på förra året. Men nu efter Kaliber program har alltså Lotta Karlsson bestämt sig för att återuppta förundersökningen om misshandel. I och med att vi fick reda på att det fanns en målsägande i Sverige så finns det andra förutsättningar att utreda brott.Vad är det ni ska undersöka? Vi ska ju framförallt höra den här målsäganden och se vad han har att säga.Hur viktig kan just hans upplevelse vara? Den kan ju vara väldigt viktig för det här och för att han kan ge en bild av vad han anser ha hänt.Vem eller vilka är misstänka här? Det vill jag inte gå in på nu. Vi har återupptagit förundersökningen, huruvida det är misstankar gentemot utpekade personer just nu det vill jag inte svara på, på grund av förundersökningssekretessen.Vad tänker du om att det blev så här? Det är en miss från vår sida att vi inte upptäckt att det här målsägande fanns i Sverige och då får vi försöka rätta till det nu, avslutar åklagare Lotta Karlsson.Tvångsinjektionerna offren som inge sökte: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/695135?programid=1316Tvångsinjektioner av lugnande på utvisningsresor bryter mot svensk lag: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/448980?programid=1316Förvaltaren får snart sin domKommer ni ihåg Karolina Ahlström? Hon var med i en granskning om gode män och förvaltare som Kaliber gjorde för drygt två år sen.På senare tid har det varit mycket uppmärksamhet kring gode män och förvaltare. En undersökning som SVT gjorde nyligen visade att även i de fall där kommunen misstänker fiffel görs det sällan någon polisanmälan. Istället är det ofta en anhörig som slår larm. Precis som Karolina Ahlström gjorde.Hennes pappa bor på ett gruppboende för psykiskt funktionshindrade i Boden. Men en dag berättade personalen att pappa Stefan aldrig hade pengar, inte ens till det allra nödvändigaste, som vinterkläder.Och i förra veckan avslutades rättegången med den gode mannen som hade hand om pappans pengar."Huvudförhandlingen fortsätter i sal 2. Även Karolina Ahlström kallas till salen." Det var nervöst för jag var förväntansfull. Jag har väntat på det här i två och ett halvt år nu., på den här dagen. Sen när jag kom in i salen och såg förvaltaren och pappa sitta där i salen så fick jag ny kraft, ny energi och kände att nu ska jag göra det här för pappas skull, säger Karolina Ahlström när Kalibers reporter träffar henne i Luleå tingsrätt. Man kan väl säga om man vill vara lite skojig att det är ditt fel att vi sitter här idag. Eller i alla fall är det din förtjänst om man vill säga så, säger åklagare Mikael Holmquist i rättssalen.Kanske hade den här rättegången inte blivit av om det inte hade varit för Karolina Ahlström - men nu är den 17 maj och idag börjar rättegången mot hennes pappas före detta förvaltare. I åhörarsalen i Luleå tingsrätt slår sig ett 15-tal personer ner och stämningen är spänd. Förvaltaren som är i 50-årsåldern är åtalad för grov förskingring alternativt grov trolöshet mot huvudman i sammanlagt 11 fall. Men precis som åklagare Mikael Lundquist inledde med att säga så började allt med Karolina Ahlström: Ja, det här handlar ju om att den här dottern till en av de som har drabbats börjar ana oråd och grävde helt enkelt fram material på egen hand som visade att det såg jättekonstigt ut.Direkt efter att personalen hade berättat för Karolina att något inte stod rätt till med hennes pappas ekonomi kontaktade hon överförmyndarnämnden i Boden - det är den som har ansvar för att kontrollera att förvaltaren sköter sig. Men därifrån tyckte hon inte att hon fick något gehör. Jag kände att jag inte fick någon stöttning i det jag sa, utan det var mest: den här förvaltaren, han har ju så många uppdrag och det här är ju en väldigt pålitlig människa, sa Karolina då, som istället började gräva på egen hand. Eftersom förvaltaren hade slängt en hel del papper begärde hon ut årsredovisningar och fakturor från kommunen och så gick hon igenom mängder av kvitton från pappans konto på Coop. Och det är de kvittona som åklagaren nu har framför sig i en pärm i rätten när Karolina ska vittna:Åklagaren: Vi ska inte gräva ner oss i det här men det är ju väldigt många punkter som du tycker inte passar in på din pappa. Hur pass övertygad känner du dig om att det här kan han inte ha fått?Karolina: Väldigt övertygad.Åklagaren: Är det något särskilt som gör att du tycker att det känns orimligt att han skulle ha fått del av det här. Några särskilda poster?Karolina: Ja, det var väl utemöbler, det var hemmabiosystem, dvd-skivor, ljudböcker, tamponger, diverse skotertidningar, damtidningar, gummisnoddar till håret, ja.En stor del av inköpen handlar också om mat - men Karolinas pappa har en skada på matstrupen och har sondmatning - det är livsfarligt för honom att äta så han får bara väldigt små smakportioner. Det har funnits två kort kopplade till pappans konto på Coop - ett som personalen på boendet har kunnat använda och ett som förvaltaren har haft för att kunna handla till hennes pappa med - och det är inköp med det kortet som Karolina har reagerat på: Det är ju tacomiddagar, det är renstekar, det är ju oxfilé, det är ju laxfilé. Det är enorma mängder mat och jag tror inte att min pappa sitter hemma på fredagskvällen och har taco-mys eller käkar renstek. Och det är ingenting som jag tror att boendet skulle tillåta att han får i smakportioner heller, säger Karolina.Boden kommun anser inte att de har brustit i kontrollen, men det var först efter att Karolina hade polisanmält förvaltaren på egen hand och gått ut och berättat om det i tidningen som Boden kommun till slut också polisanmälde förvaltaren, då också för hans andra uppdrag. Sammanlagt handlade det om 14 stycken och elva av dem har gått till åtal. Man har ju viss möjlighet att agera och reagera och här har det ju pågått, jag har bara gått tio år tillbaka i tiden för skadeståndets del men det kan ha förekommit tidigare, säger advokat Rune Bäcklund företräder Karolinas pappa och de andra målsägarna. Det är uppenbart saker, ganska dyra saker som man borde lätt med ett telefonsamtal med personal eller anhöriga, eller den som sägs ha fått det kunnat fråga: har de fått det? Är det någon som använder telefon eller dator? Då hade det här blivit uppdagat och då skulle vi inte ha varit här, i alla fall inte i så många år.Hur skulle du säga att förvaltaren har skött sitt uppdrag? Väldigt dåligt. För han har ju orsakat huvudmännen kravavgifter, dröjsmålsräntor, man har tidvis inte haft pengar till det nödvändigaste. Man har inte fått kläder, man har inte fått tillräckligt med mat och så vidare, säger Rune Bäcklund.Förvaltaren nekar till alla anklagelser och hans advokat vill inte svara på några frågor. Han säger att han tycker att hans klient är dömd på förhand. Men inför rätten säger förvaltaren klart och tydligt att han tycker att han har gjort ett bra jobb - att han möjligen kan ha blandat ihop kontokorten någon gång eftersom han har haft flera huvudmän - men han har absolut inte begått något brott.Bland åhörarna här är det fler som, precis som Karolina, är anhöriga till personer som har haft förvaltaren. Och under den första pausen går en man fram till den åtalade och skäller ut honom och säger att han ska erkänna vad han har gjort. När rättegången börjar igen får han en tillsägelse av domaren, men stämningen piskas upp ytterligare när den åtalade svarar med att le och i smyg för rätten - ge fingret åt oss i åhörarsalen.Sammanlagt handlar det om 800 000 kronor som Rune Bäcklund nu kräver i skadestånd av förvaltaren för sina klienter och ungefär 180 000 av dem gäller Karolinas pappa.När Karolina har vittnat klart kommer hon också och sätter sig i åhörarsalen. Hon ser samlad ut, men när det är dags för personalen på hennes pappas boende att vittna, börjar tårarna rinna:Rune Bäcklund: Du talade om kläder, hur har han haft det med skor och sådant?Personal: Ja, det har varit dåligt, det har det. Stefan går ju oftast i gympaskor. Han har fått gympaskor av mig, jag har tagit dit gympaskor åt Stefan och annan personal och sen från Ria. Om Stefan har fått utav sin förvaltare, det kan jag inte heller svara på för det vet jag inte.Rune Bäcklund: Men du och Ria har gett?Personal: Ja.Rune Bäcklund: Varför köpte han inte själv?Personal: För att han inte hade pengar. Det fanns inga pengar så då tog vi hemifrån, min son hade ändå vuxit ur dem.Karolina Ahlström efter rättegången: Ja, jag har ju varit ganska iskall hela dan idag, jag ska vara stark, men sen på slutet så sista vittnesmålet så bröt jag ihop. När man fick höra vilken fruktansvärd misär han har levt i under de här åren och att jag inte har vetat om det. Fått gå till Ria Oasen, ett ställe där man kan få gå och hämta ut gratis kläder om man inte har så god ekonomi. Att han har fått springa där och hämta ut vinterkläder och skor. Att han inte ens har kunnat få köpa det för egna pengar. Fast det har funnits pengar, bara det att de har hamnat hos en annan familj.Mycket av det som åklagaren använder är faktiskt saker som du har tagit fram. Vad tänker du om det? Då känns det verkligen som att allt slit var värt det. Det var värt sena nätter, sena kvällar, alla telefonsamtal och telefonköer jag fick sitta i och ringa runt till företagen och böna och be om hjälp. Det var, många känner pappa sen tidigare sen när han var frisk och har umgåtts med honom så det var inga problem. Alla var väldigt hjälpsamma.Nu har ju din pappa fått en ny förvaltare. Hur funkar det nu? Det funkar jättebra nu, han har stenkoll på allt och jag märker ju vilken skillnad det är nu. Han har betalat av pappas skulder som den gamla förvaltaren har dragit på honom, allting är borta hos Kronofogden och han har upprättat ett sparkonto åt honom där han har en bra buffert nu. Pappa är mycket gladare nu när han vet att hans ekonomi inte är i fara längre, berättar Karolina Ahlström.Den första rättegångsdagen är över - två och ett halvt år efter att Karolina polisanmälde förvaltaren är den del av åtalet som rör Karolinas pappa avklarad. Det är med lätta steg jag går ut härifrån nu, det är det. Det känns jättebra att det är avklarat, att pappas del är avklarad. Jag hade velat vara med på alla förhandlingar. Men det går inte, jag måste ju hem, avslutar Karolina.Hela rättegången avslutades den 9 juni och domen kommer den 4 juli. Åklagaren yrkade på två års fängelse. Förvaltaren nekar till brott.Karolinas pappa blev av med flera hundra tusen - utan att någon reagerade:http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/336445?programid=1316Flera personer utreds av åklagareNu om en uppmärksammad julmiddag som ledde till en mututredning.Hösten 2014 sände vi granskningen "Stimpirater och funny money", då vi undersökte vart musikens upphovsrättspengar tar vägen.Vi visade då bland annat att en julmiddag där Föreningen Svenska Tonsättare, FST, bjöd in landets kulturmakthavare, kunde uppfattas som en muta.Uppgifterna ledde till att åklagare på Riksenheten mot korruption startade en förundersökning, där nu flera personer utreds för misstanke om brott.Så här lät det i SVT:s Kulturnyheterna den 1 juni i år."Chefen för statliga konstnärsnämnden utreds för mutbrott. Den misstänkta mutan gäller Föreningen Svenska Tonsättares julmiddagar, där syftet kan ha varit att påverka makthavare inom musiklivet. Det var åtminstone så det lät när ordföranden intervjuades i radioprogrammet Kaliber. Julmiddagen är ett sätt att påverka politiker och tjänstemän att förstå vikten av samtida konstmusik. Och i sammanhanget tycker jag det är ganska billigt. Vi får ju mycket berättelser 'jag träffade den här konstnärlige ledaren och sen gav han mig en beställning' eller 'vi började spela mycket mer av den här tonsättaren tack vare de kontakter som togs på den här middagen' "Martin Q Larsson har senare backat från sitt uttalande i Kaliber. Men nu utreds ett 20-tal myndighetspersoner för misstanke om mutbrott. Chefsåklagare Alf Johansson vid Riksenheten mot korruption sa så här i SVT:s Kulturnyheterna i början av juni:"Vad är då skillnaden då på representation och det som kan uppfattas som en muta? Jag bryr mig inte om vad man kallar saker och ting, utan det vi tittar på, det är om det är en förmån i lagens mening och med det menas att det finns en påverkansrisk, säger Alf Johansson.Vilka förmåner konkret skulle man kunna tro att svenska tonsättare skulle ha fått genom de här bjudmiddagarna? Man behöver inte få några förmåner utan det kan räcka med att det finns en påverkansrisk, Man ska vara mycket restriktiv som myndighetsperson, säger Alf Johansson.Julmiddagarna har anordnats av Föreningen Svenska Tonsättare ska enligt åklagaren ha kostat mellan 1200 och 2000 kronor per person och bjudning. En av dem som utreds för misstanke om mutbrott är Ann Larsson, direktör för den statliga myndigheten konstnärsnämnden. Hon säger så här i ett mejl till Kulturnyheterna.'Den kostnad som föreningen meddelade utåt var 250 kronor per person 2013.'Ann Larsson säger också att hon välkomnar att den här typen av representation prövas."Stimpirater och funny money:http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/456551?programid=1316Inväntar andra försök med fixeringEn Kalibergranskning, som ledde till en omfattande debatt efter att det sändes i februari förra året, handlade om ett kontroversiellt och storskaligt försök som den svenska grisnäringen drev. Där testade de bland annat att fixera suggor bakom så kallade skyddsgrindar vid grisfödsel, så att de bara kunde stå och ligga, men inte vända sig om.Försöket, som kallades djuromsorgsprogrammet eller kontrollprogram gris, pågick under ett år på tolv anonyma svenska gårdar och omfattade 4 400 suggor. Med försöket ville grisnäringen förändra de svenska djurskyddslagarna och reglerna eller få undantag från dem.Efter att programmet sändes kom resultaten av försöket och också en rapport från Jordbruksverkets experter.Kaliber besökte Kvarnlyckans Gård ett stenkast från Skånes sydspets. Det är en modern anläggning där slaktgrisar föds upp. Gården drivs av Mattias Espert, som också är vice ordförande i Sveriges Grisföretagare.Han berättar om syftet med djurförsöken. I grunden kan man säga att vi går tillbaka till djurskyddet. Vi vill uppnå hälsosammare och friskare grisar och framförallt få ner vår väldigt höga spädgrisdödligheten. Och de bitarna, även att suggan när hon lämnar den lilla grisen att hon ska vara i god kondition för att påbörja en ny kull, säger Mattias Espert.Grisnäringen ville alltså undersöka om färre smågrisar dör vid grisfödsel om suggorna rutinmässigt fixeras bakom skyddsgrindar. Och även testa om suggan är i bättre kondition för att få en ny kull om kultingarna diar kortare tid. Är det där en skyddsgrind? Det är en skyddsgrind, svar ja.På Mattias Esperts gård finns redan skyddsgrindar som idag bara får användas i undantagsfall i några få dagar. Skyddsgrinden ser ut som en lång liggande gaffel och kan fällas ut på sidan av boxen och suggan stängs då in och kan ligga och stå, men inte vända sig.Hoppas du få använda den i större utsträckning? Vi får se hur, i och med att vi inte har någon beprövad, eller vi har ingen forskning och utveckling vad det gäller skyddsgrind i Sverige, med svenska förhållanden, med svenska djur så vet jag inte det. Men är det så att vi inte kan se någon förändring på suggan under den korta tiden vi pratar om, vid grisningen, och vi sparar grisarnas liv på det så absolut kan jag tänka mig det, säger Mattias Espert.Nästan två månader efter att Kaliber sändes, i slutet av mars förra året, kom resultaten av grisnäringens försök.Dagens Eko 30 mars 2015:"Det sker en mycket, mycket liten minskning av spädgrisdödligheten om suggorna inte kan vända sig när de föder. Det visar de tester som gjorts. Gunnar Johansson var försökets veterinär: Nej, det är verkligen inte en stor skillnad. Och jag skulle säga att det inte är någon skillnad om man ska uttrycka sig försiktigt.Resultaten visade alltså att det var marginellt färre spädgrisar som dog vid grisfödsel.Försöket med att kultingar diade upp till en vecka kortare tid för att suggorna ska klara av att föda fler kultingar, visade på en något ökad produktion. Men det visade inte att det blev bättre för suggorna. Däremot minskade antibiotikabehandlingarna för diarré hos kultingarna.Med resultaten ansökte branschorganisationen Sveriges Grisföretagare om ett så kallat kontrollprogram till Jordbruksverket. Med ett kontrollprogram kan alla lantbrukare som blir godkända få göra undantag från gällande djurskyddsregler. Och i november förra året kom Jordbruksverkets experter med sin bedömning av grisnäringens försök.Gotlandsnytt 17 november 2015:"Ja, det bör fortsätta vara förbjudet för grisbönder att regelmässigt fixera suggor bakom skyddsgrindar i Sverige. Det finns inga belägg för att skyddsgrindar skulle rädda fler smågrisar från att klämmas ihjäl vid födseln. Det anser experten Per Wallgren, som är både statsveterinär och professor i djurhälsa: Det var faktiskt ingen skillnad om man har suggan fixerad eller inte. Och därför är vår rekommendation då att man inte ska göra det. Suggan är ju rimligtvis mer komfortabel om hon inte är fixerad, vilket hon ju är i stora delar av Europa. Så vi är lite unika på det här i Sverige och det är vi rätt stolta över.När det gäller en kortare ditid gjorde experterna bedömningen att det kan accepteras.Men efter experternas rapport har ansökan från Sveriges grisföretagare legat på is på Jordbruksverket.Grisföretagarna ska komma in med kompletteringar innan Jordbruksverket fattar något beslut. Och ordföranden Ingemar Olsson säger nu till Kaliber att de inväntar vad andra undersökningar kommer fram till. Vi ska se litegrand vad som kommer in. Det pågår ju lite studier runt om. Dels i Sverige, men även utomlands där man tittar på de här bitarna. Det är väl alltid intressant att se vad man kommer fram till i de undersökningarna, säger Ingemar Olsson.En undersökning som Sveriges Grisföretagare väntar in är den som Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, håller på med just nu. Det är ett djurförsök där 100 suggor fixeras vid grisfödsel och jämförs med 100 suggor som inte fixeras.Ingemar Olsson säger att de inte släppt tanken på att få använda skyddsgrindar för att fixera suggan mer än vad som är tillåtet idag. Det kan finnas kvar i deras ansökan, trots experternas slutsatser. Jag vill inte säga varken bu eller bä förrän man ser mer resultat utav det. Och framför allt vad man kommer till på andra ställen. Visar det sig att det här fel väg, fel arbetssätt att jobba, att det finns bättre sätt, då är det givetvis det vi ska titta på. Men vi vill inte omkullkasta om det finns en eventuell möjlighet att gå vidare i detta spår, avslutar Ingemar Olsson.Minskat djurskydd för ökad lönsamhet:http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/495082?programid=1316Nu tar Kaliber sommarlov och är tillbaka den 5 september med nya granskningar.På vår hemsida och i appen sverigesradio play kan du lyssna på alla våra tidigare granskningar. Reportrar: Markus Alfredsson, Micha Arlt, Andreas Lindahl, Daniel Värjö, Anna Jutehammar, Annika H ErikssonProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se         

    starstarstarstarstar
  • Utsatt för brott - fick du hjälp?

    · 01:34:59 · Karlavagnen

    I kväll i Karlavagnen vill vi höra dig som utsatts för brott och hur det känns efteråt. Blev du trodd, fick du hjälp och klarades brottet upp? Har du ringt till polisen för att få hjälp? Kanske har du drabbats av inbrott i ditt eget hem eller för ett förslaget bedrägeri? Har du utsatts för ett våldsbrott och fick du någon hjälp då? I kväll i Karlavagnen vill vi höra dig som utsatts för brott och hur det känns efteråt. I veckan gick Moderaterna ut med ett förslag om 1000 nya poliser – för att minska de grova brotten och öka tryggheten. Ändå säger forskare att våldsbrotten går ned och att otryggheten har minskat också. Men långt ifrån alla brott klaras upp, en hel del polisutredningar läggs ned utan att den som begick brottet åkte fast.  Ring 099-110 90 och berätta hur det var när du utsattes för ett brott. Slussen öppnar 21. Blev du trodd, fick du hjälp och klarades brottet upp? Du kan också mejla karlavagnen@sverigesradio.se Programmet med Paul Zyra startar 21.40.

    starstarstarstarstar
  • Invandrarfamiljer drabbas oftare av brott än infödda

    · I lagens namn

    Statistik om utsatthet för brott för olika grupper Utsatta för brott under 2013:Något brott mot enskild person:Svenskfödda med båda/en förälder inrikes född(a) 12,3 %Svenskfödda med båda föräldrarna utrikes födda 16,9 %Utrikesfödda 13,7 %BedrägeriSvenskfödda med båda/en förälder inrikes född(a) 3,3 %Svenskfödda med båda föräldrarna utrikes födda 5,1 %Utrikesfödda 4,0 %HotSvenskfödda med båda/en förälder inrikes född(a) 4,4 %Svenskfödda med båda föräldrarna utrikes födda 6,1 %Utrikesfödda 4,5 %MisshandelSvenskfödda med båda/en förälder inrikes född(a) 2,3 %Svenskfödda med båda föräldrarna utrikes födda 3,6 %Utrikesfödda 2,0 %PersonrånSvenskfödda med båda/en förälder inrikes född(a) 0,6 %Svenskfödda med båda föräldrarna utrikes födda 1,5 %Utrikesfödda 1,1 %SexualbrottSvenskfödda med båda/en förälder inrikes född(a) 1,4 %Svenskfödda med båda föräldrarna utrikes födda 1,2 %Utrikesfödda 1,2 %TrakasserierSvenskfödda med båda/en förälder inrikes född(a) 4,6 %Svenskfödda med båda föräldrarna utrikes födda 6,6 %Utrikesfödda 6,5 %Källa: BRÅ:s nationella trygghetsundersökning 2014. Cirka 12 000 personer har tillfrågats om vilka brott de eventuellt har utsatts för under 2013.

    starstarstarstarstar
  • "Safe targets"

    · 00:29:22 · Kaliber

    De är sårbara och utsatta, och har det mesta emot sig i rättsapparaten. Kaliber - om barn med funktionsnedsättningar och mötet med rättvisan, där åklagare tvivlar på deras rättstrygghet. Vi börjar i lägenheten hemma hos Karins familj. Karin, som egentligen heter något annat, är 16 år. Hon har en pigg lite utforskande blick bakom de stålbågade glasögonen. För en liten stund sen kom hon hem från sitt korttidsboende och är hungrig. Hennes pappa har satt in falukorv och pommes frites i ugnen. Och hennes mamma som vi kallar Anna dukar. Karin har en utvecklingsstörning och en autismspektrumdiagnos och går i särskola. En kväll förra hösten fick Anna ett samtal från Karins rektor. Någonting hade hänt med Karin på skolan. – Och jag frågar naturligtvis då vad som har hänt. Samtidigt så är jag ganska lugn. Jag blir alltså inte förvånad över att någonting har hänt, för någonstans är jag alltid beredd att någonting, någon dag, ska hända, berättar Anna.                  Det rektorn berättar, enligt Anna, är att Karin vägrat göra som hon blev tillsagd av en i personalen på skolan, och att den personen har dragit Karin så hårt i armen att hon har ramlat nerför en trappa och blivit liggande där. Rektorn är ganska fåordig, men berättar att det finns två vittnen och att han ska utreda det vidare och återkomma. – Och när jag har lagt på luren, då känner ju jag, då kommer min chock på något sätt: nej men gud, vad är det som har hänt? Det går någon vecka, Karins föräldrar får läsa vad de två vittnena säger att de har sett och Anna plockar fram vittnesmålen som hon har sparat. – De har alltså sett att min dotter har suttit i trappen utanför matsalen och varit jättearg. Hon har sparkat den här personen på benet, vilket har lett till att han har blivit jättearg. Han har dragit henne så hårt i armen så att hon har trillat nerför en trappa och slagit sig och blivit liggande gråtande på golvet. Anna tvekar först, men bestämmer sig för att polisanmäla händelsen. – Det gör ju jag för min dotters skull, för att hon ska få en röst, helt enkelt. Det dröjer inte särskilt länge förrän jag får kontakt med en man på polisen som är min handläggare och han frågade väldigt lite frågor faktiskt. Så att på honom kändes det som att han hade gett upp ganska tidigt. Vad jag fick veta var ju att ärendet har lagts ned, brott kan inte styrkas. Att utreda brott mot barn, fall där ord ofta står mot ord, är bland det svåraste rättsväsendet har att hantera. Men det finns en grupp barn som innebär särskilda utmaningar – barn med funktionsnedsättningar som ofta är dolda - till exempel neuropsykiatriska funktionshinder som autism, eller lättare utvecklingsstörning. I en rapport från FN:s barnfond Unicef, som kom förra året, konstateras att barn med funktionsnedsättningar löper nästan fyra gånger högre risk att bli utsatta för våld eller övergrepp, jämfört med andra barn. Kaliber i samarbete med Barnaministeriet från UR ställer frågan hur rättsväsendet möter den här utmaningen. Och undersöker om de här barnen ges samma möjlighet som andra barn att få upprättelse när de utsätts för brott. – Här har vi ett till exempel ett fall med en pojke som har ADHD, man sitter då och förhör det här barnet under väldigt lång tid, säger Katrin Lainpelto, som är jurist och forskare på Barnrättscentrum vid Stockholms universitet. Hon har granskat nedlagda förundersökningar som rör brott mot barn i nära relationer. Hon berättar att hon i sin forskning har träffat på många exempel där utredningarna uppvisar brister med tanke just på barnets funktionsnedsättning. – Barnet ger då också uttryck för att, inte orkar sitta kvar, blir sprattlig i benen. Och då fortsätter man ändå med förhöret, fortsätter hon. Förundersökningarna hon och en forskargrupp har granskat är från åren 2004 och 2006. Här upptäckte Katrin Lainpelto ett tydligt mönster, som lade grunden för ett just nu pågående forskningsprojekt. Det handlar om bemötandet av barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar i rättsapparaten. – Vad man kan säga om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är att de är relativt vanligt förekommande i anmälningar när det gäller misshandel och även sexuella övergrepp. Man kan också se att åklagarna verkar vara väldigt restriktiva med att väcka åtal i de här ärendena. Katrin Lainpelto har granskat drygt 700 barnärenden och av dem - visade det sig – hade 15 procent av misshandelsfallen och elva procent av sexualbrottsfallen någon form av neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning. Och efter genomgången av förundersökningarna kunde hon konstatera att inget av de ärendena hade gått vidare till åtal. – Det man kan se till exempel i misshandelsärendena, så har den misstänkte erkänt i en tredjedel av fallen, men ändå så väcks det varken åtal eller att man skulle utfärda ett strafföreläggande. Det händer ingenting, man lägger ner förundersökningen helt enkelt.  – Så i de distrikt som du har granskat har man inte väckt något åtal där barnet har ett neuropsykiatriskt funktionshinder? – Nej inte i ett enda. – Hur tolkar du de här resultaten? – Ja, jag skulle nog tolka det så att det för det första finns en stor okunskap kring hur man bör bemöta de här barnen, hur man bör förhöra barnen. Det kanske också ger utrymme för en viss rädsla, att man inte vet så mycket hur man ska hantera de här barnen. Man kanske blir mer restriktiv med att väcka åtal, man kanske har förutfattade meningar om vad domstolen kommer att tycka, på något sätt blir då funktionsnedsättningen en riskfaktor när det gäller trovärdighet och tillförlitlighet i utsagan. Hur vanligt det är att förundersökningar läggs ned - i fall där brottsoffret är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning - vet ingen säkert. För de här barnen går inte att spåra i brottsstatistiken, och eventuella funktionshinder noteras inte som rutin i utredningarna. Men för att få en bild av hur det ser ut, vände vi oss till samtliga 32 allmänna åklagarkammare i landet. Vi ville veta om de här barnens möjlighet till rättslig prövning påverkas av att de har de här funktionsnedsättningarna. Som förundersökningsledare är åklagaren ansvarig för att ett misstänkt brott utreds på bästa möjliga sätt. Och vi bad att få prata med en åklagare på varje åklagarkammare som ofta har hand om just barnärenden. En stor majoritet – 26 av de 32 tillfrågade åklagarna - svarar att det kan vara svårare att väcka åtal om målsäganden är ett barn med en sådan här diagnos. Så här låter några av deras kommentarer: ”Många av de här barnen kan inte berätta på ett sätt så att det håller i domstol. Tyvärr…” ”Det är svårare att hålla förhör med sådana barn. Berättelsen är ju den bevisning man har. Det kan vara svårare att få fram den om barnet har funktionsnedsättningar. Det är bland det svåraste som finns.” Vi har kommit i kontakt med föräldrar till barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar, som menar att man inte tagit hänsyn till deras barns särskilda behov under förundersökningen. Vi har bland andra talat med mamman till en idag 16-årig flicka med autism och måttlig utvecklingsstörning, som polisanmält att hennes dotter våldtagits på en toalett på skolan. I sin begäran om överprövning skriver föräldrarna, när åtalet lagts ned: att det borde ha funnits med en expert på plats som kunnat tillföra kunskap om dotterns funktionsnedsättningar och att frågorna som ställdes under förhöret inte var anpassade efter dotterns utvecklingsnivå. Flickans mamma säger till oss, att hon upplever det som att utredarna hade gett upp redan från början. En annan förälder som vi har pratat med är Eva, som egentligen heter något annat. Och eftersom Eva vill vara anonym, har vi låtit en skådespelare ge röst åt hennes erfarenheter. – Vi kan gå häråt… När vi talas vid, har det gått några år sedan Eva polisanmälde sin dåvarande make för sexuella övergrepp mot deras gemensamma barn. I flera år hade hon känt på sig att något inte stod rätt till, och hon berättar att en dag satte barnet själv ord på att något hade hänt. Och då, bestämde hon sig för att polisanmäla. – För mitt barn som är väldigt beroende av trygghet och tydliga rutiner var det extremt ångestladdat. Eva berättar att hennes barn har en autismdiagnos. Talet kom sent och såväl på förskolan som hemma har man använt bildverktyg ibland för att lättare kunna kommunicera. En knapp vecka efter polisanmälan blir barnet kallat på ett förhör. De visas runt i lokalerna där förhöret ska hållas och Eva berättar att hennes barn är oroligt och stressat. – Jag hade ju inte kunnat förbereda mitt barn alls, jag fick ju inte berätta var vi skulle. Och för ett barn med en sådan här diagnos, är allt som är ovisst extremt oroande. Att från den ena sekunden till den andra sitta i det där kala rummet med en helt främmande människa, och dessutom berätta om ett djupt trauma. Min magkänsla sa att: det här blir inte bra, berättar Eva. Eva säger att hon upplever att man inte tog någon hänsyn till hennes barns särskilda behov. – Mitt barn var ju traumatiserat redan när förhören började och litade inte på vem som helst. Det skulle väl inget barn göra i den här situationen, men mitt barn har ju dessutom väldigt stora svårigheter med att uttrycka sig och tänker inte alla gånger som vi ”normala”, om man nu ska säga så. Dessutom behöver mitt barn mycket mer trygghet och stöd än andra barn. Eva säger att hon önskade att en psykolog eller expert på funktionshinder skulle ha närvarat. En som kunde hjälpa till att tolka hennes barns funktionsnedsättningar. – Jag frågade flera gånger om det verkligen inte fanns något sätt att anpassa förhöret med tanke på funktionsnedsättningarna. Något som kunde skapa lite mer trygghet och göra situationen avslappnad. Men förhörsledaren sa att det inte var tänkbart med några anpassningar, det var liksom inte förhandlingsbart. Eva förklarar att hon är väl medveten om, att en förälder varken bör eller kan påverka ett förhör, men hon kände stor maktlösheten när ingen verkade bry sig om hennes barns funktionshinder.  Eva berättar att hennes barn förhörs ytterligare två gånger, och att hon varje gång påpekar att en psykolog borde närvara. – Jag ville att någon opartisk, utifrån, skulle vara med, någon som hade specialkunskap om barn med funktionshinder, och då menar jag någon med specialistkompetens. Men jag fick blankt nej. Men vad kan man göra annorlunda för att bemöta de här barnen inom rättsväsendet på ett bättre sätt, om de nu har kognitiva svårigheter och har svårt att berätta?   – Jag tror att det är generellt bra att personer som i sina yrkesroller möter personer med psykiska funktionshinder som kan  påverka, liksom, utfallet av en sådan här process, naturligtvis har en grundläggande kunskap om vad de här handikappen innebär, och också att det faktiskt är inte så att man inte kan överhuvudtaget vara med, säger Clara Hellner Gumpert, som är barn- och ungdomspsykiater och forskare vid Karolinska institutet. Hon är medförfattare till boken ”Att intervjua barn med intellektuella och neuropsykiatriska funktionshinder” och poängterar att funktionshinder kan yttra sig på väldigt olika sätt. Men i boken pekar författarna på hur de här barnen kan förmås att berätta om de får rätt hjälp på vägen. Och för det behövs kunskap. – Till exempel om man har autistiska drag eller en autismdiagnos, då är det bra att förstå vad det innebär för, alltså att man kan någonting om det. Till exempel att barn kan ha svårt i samspelet med en annan människa, att de har svårt för sådant som de inte är väldigt väl förberedda på. Obekanta nya situationer kan skapa väldigt mycket stress. Så att jag menar, när du och jag pratar med varandra så har vi en annan interaktion i vårt samtal, men att ha ett sådant här samtal med ett barn det är en alldeles speciell samtalsteknik som man behöver öva mycket på. Man behöver spela in sina samtal och titta på sig själv och se hur man gör egentligen. Och det är väldigt bra att ha någon annan som tittar på en också, som kan ge feedback så att man tränar. Det här är något som kräver mycket träning, fortsätter hon. Med bättre kunskap om de funktionsnedsatta barnens särskilda behov skulle man alltså, enligt Clara Hellner Gumpert, kunna öka förutsättningarna att hålla ett fungerande förhör med barnen. En åklagares grundutbildning efter examen innehåller bara enstaka lektioner om barn med funktionshinder och flera av åklagarna vi har talat med efterlyser mer kunskap om de här frågorna. Viss hjälp kan åklagare hämta i den så kallade Barnhandboken, en handbok med goda råd för åklagarna om ärenden som gäller övergrepp mot barn. I den står det att förundersökningen i vissa ärenden kan behöva tillföras extern kunskap från områden som barnpsykologi, barnpsykiatri eller annan expertis. Det står att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig för att förstå barnet och värdera barnets berättelse. Men i vår enkät till Sveriges samtliga åklagarkammare visar det sig att bara fem av de 32 åklagarna vi frågar så gott som alltid anlitar sakkunniga för att lättare förstå ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning i förhörssituationen. Hälften, 16 av de 32 åklagarna svarar att de oftast inte gör det. ”Det finns inga väl utarbetade rutiner. Vet inte varför det är så.” ”Nej, oftast inte. Bara vid en handfull tillfällen under alla mina år som åklagare.  Inte i den utsträckning som behövs. På grund av resursbrist.” ”Nej oftast inte.  En stor brist är att det inte finns upparbetade rutiner för VEM jag kan ringa. Jag får uppfinna hjulet från början varje gång. Jag tror det vore bra om vi jobbade mer med externa aktörer. Men som det ser ut idag har vi inte beredskapen för det.” Tillbaka till Barnrättcentrum på Stockholms universitet. I en helt färsk experimentell studie på juriststudenter har Katrin Lainpelto undersökt hur en diagnos kan påverka bedömningen av barnets trovärdighet. Drygt hundra studenter har fått ta del av samma historia där ett barn utsatts för ett övergrepp - men bara hälften har fått veta att barnet har funktionsnedsättningen ADHD och högfungerande autism. Och resultatet är tydligt, menar Katrin Lainpelto. – Den grupp som får reda på att barnet har en diagnos bedömer barnet som mycket mindre trovärdigt, att barnet har lämnat mindre detaljerade uppgifter. Och då har man ändå läst samma förhör.  Det enda som skiljer sig mellan de två grupperna är att ena gruppen får reda på att barnet har diagnos, och den andra inte. – Vad säger det här resultatet? – Vi blir påverkade av faktorer som inte ska påverka oss, helt enkelt. Det säger att de här diagnoserna implicerar att barnet inte får samma behandling, inte får samma värdering. Det säger också att de här barnen eventuellt också kan vara utsatta för en strukturell diskriminering, att vi inom rättsväsendet, medvetet eller omedvetet, ofta sker det ju omedvetet, men att vi faktiskt inte ger de här barnen samma möjlighet. Bedömningen borde bli likadan, för det är precis samma förhör, men det blir det inte och vi har fått väldigt signifikanta siffror på att det får en väldig påverkan, säger Katrin Lainpelto. Vi återvänder till köksbordet hemma hos Karins familj. Och Karins mamma Anna som polisanmälde att en i skolans personal dragit hennes dotter i armen så hårt att hon ramlat nerför en trappa. Anna berättar att när förundersökningen inleddes fick hon frågan av förundersökningsledaren om Karin kunde förhöras med tanke på hennes funktionsnedsättningar. Anna sa då nej, eftersom hon var osäker på om Karin verkligen skulle kunna sätta ord på det som hade hänt. Men idag tänker Anna att man ändå borde ha försökt. Hon säger att för henne handlar det om likhet inför lagen och hon tycker det är märkligt att det var upp till henne att fatta beslutet om Karin kunde förhöras eller inte.  – För då hade hon fått sin röst och det är ju den vi saknar och det var ju därför jag gjorde polisanmälan från början – hur ska vi göra hennes röst hörd? Så här i efterhand tänker Anna att det inte är uteslutet att hennes dotter hade kunnat berätta om hon hade fått stöd av någon med särskild kunskap om vad hennes funktionsnedsättning innebär. Och att det borde ha skett enligt någon slags självklar rutin. – Jag tror att hon kan svara. Däremot så vet man ju inte om hon kommer att göra det. Men absolut så finns möjligheten, det gör den. Det har hon visat vid flera tillfällen när hon har fått frågor, kanske vid läkarbesök och så, att hon ändå faktiskt har svarat jättebra. Och jag har till och med blivit förvånad ibland så absolut, det tror jag. Så jag tycker att det är värt ett försök, att man måste ge dem en chans. – Vad tänker du kring det, att inte din dotter fick den chansen? – Det är sorgligt. Det är jättesorgligt för så kommer hela hennes liv att se ut. Och det är ju det vi känner som föräldrar, att - hur ska vi göra? Vi vet ju ingenting om hur hennes liv kommer att se ut. Hon kan ju vara med om vad som helst på dagarna. Vi har ju ingen aning om inte någon annan berättar, om ingen annan hjälper oss. Och det är jobbigt som förälder att känna den osäkerheten. Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta, att de flesta av de åklagare som svarat på vår enkät, åklagare som arbetar med barnärenden, säger att det kan vara svårare att väcka åtal i fall där målsäganden är ett barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar. Vi har också hört om vikten av kunskap om de här barnens särskilda förutsättningar, för att ge dem möjlighet att kunna berätta om vad de har varit med om. Ändå är det bara ett fåtal av åklagarna som vi har talat med som regelbundet tar in sakkunniga och experter för att underlätta förhören med barnen, trots att de rekommenderas att göra det. I vår enkät frågade vi åklagarna från de 32 åklagarkammarna om de anser att barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar har samma rättstrygghet som andra barn när de utsätts för våld eller övergrepp. Två tredjedelar – 21 av de 32 tillfrågade – svarar nej - de här barnen har inte samma rättstrygghet. ”Nej, Det finns en stor okunskap. Barnen beter sig helt enkelt inte som vi förväntar oss och det finns stor risk för feltolkningar. Det finns fördomar kring både diagnoser och beteendemönster.” ”Rättstryggheten är låg för alla barn, men den här gruppen är extra utsatt. Samma regler gäller för alla, men har vi brustit i förhöret påverkar det givetvis bevisläget.” ”Barn är otroligt skyddslösa. Man når inte så långt man vill. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är dubbelt utsatta.” Riksåklagaren Anders Perklev är högsta myndighetschef på Åklagarmyndigheten. Vi tog med oss våra enkätresultat till honom och började med att fråga hur han ser på att så många som två tredjedelar av åklagarna vi har talat med anser att barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar inte har samma rättstrygghet som andra barn. – Först ska jag säga att det naturligtvis är allvarligt att konstatera det. Samtidigt så har jag en viss förståelse för att just utredningar där målsäganden är ett barn med funktionshinder är svårare än andra. I den meningen att det kan vara svårt att få fram tillräcklig bevisning, och utredningarna. Sen är det naturligtvis inte önskvärt att samhället ska kunna erbjuda sämre skydd. Det bästa vore ju om man kunde erbjuda alla precis samma grad av skydd, säger Anders Perklev. I vår enkät till åklagarna ställde vi också frågan om det behövs tydligare riktlinjer för hur man ska hantera att målsäganden är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning, för att säkra de barnens rättstrygghet. Fler än hälften – 18 av de 32 åklagarna – svarade ja, det behövs tydligare riktlinjer. Flera av åklagarna efterlyser också mer utbildning, bättre rutiner och handledning. – Vi kan alltid bli bättre, och vi måste alltid sträva efter att bli bättre, svarar Perklev. – Det är ju många åklagare som efterlyser mer kunskap just kring neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar… – Jag tror att, alltså vi har utbildning, och den är viktig. Och vi har vidareutbildning, och den planeras fortlöpande där vi ser över behovet av vilka utbildningar vi ska erbjuda åklagarna. Sen kan ju inte åklagarna vara experter på allt, utan man måste se till att man har också bra kontakter i samverkan med andra myndigheter, med annan expertis, så att man kan säkra det kunskapsbehovet som finns. – I den barnhandbok som Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum gav ut 2012 slås det fast att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig vid förståelsen och värderingen av barnets berättelse och eventuella symptom, och åklagarna rekommenderas att överväga att anlita expertis som stöd i anslutning till förhör med ett funktionshindrat barn. Men av de åklagare som vi har talat med i enkäten så svarar hälften att de oftast inte tar in sakkunniga i fall som rör barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionshinder och ungefär en tredjedel anlitar sakkunniga ibland. Hur ser du på genomslaget för rekommendationerna i handboken? – Det har jag väldigt svårt att värdera så här när jag får uppgiften första gången så här. Och det beror ju på att åklagare måste göra en bedömning i varje enskilt fall. – Flera åklagare som vi har talat med säger att de inte ens vet vart, eller till vem de som ska ringa om de behöver få tag på en sakkunnig när de har ett ärende med ett barn som har en funktionsnedsättning. – Ja det tycker jag är lite förvånande eftersom den informationen finns i vår Barnhandbok. – Du sa att det är inte åklagarens roll att vara expert på allting, att det är omöjligt, men det är ju åklagarens roll att säkra rättstryggheten även för barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar. Och om det är så många åklagare som säger att de inte anser att de kan det riktigt, då är det någonting att förbättra? – Det vill jag understryka att vi kan alltid bli bättre och vi ska alltid bli bättre. Och det du nu berättar för mig om vad åklagare har sagt till er, det är någonting som vi måste, naturligtvis, följa upp. Och se vad som ligger bakom det, och hur vi på ett bättre sätt ska kunna tillgodose de behoven som nu åklagarna ger uttryck för. Vi har berättat om en grupp brottsoffer som är osynliga i brottsstatistiken - barn med, ofta dolda, funktionsnedsättningar, barn som oftare än andra utsätts för våld och övergrepp och samtidigt har svårare att få upprättelse i rättsapparaten. Och Katrin Lainpelto, forskare vid Stockholms barnrättscentrum, har en tanke om att det här hänger ihop. Hon menar att det här öppnar upp för att de här barnen oftare blir utnyttjade  – Krasst uttryckt, relativt riskfritt skulle jag vilja säga. Det händer inte speciellt mycket om man blir påkommen. Man brukar kalla den här gruppen av barn för ”safe targets”, alltså det är riskfritt att förgripa sig på dem. – Jag tycker inte att det hanterades rätt. Förundersökningen som gällde Evas barn lades ned. Och Eva säger att hon inte kan släppa tankarna på hur hon tycker att ärendet hanterades. – I avslaget står det att mitt barn inte har berättat om detaljer. Men situationen var så stressad och otrygg och det påverkade mitt barn jättemycket. Allt det här lämnar en känsla av att rättsväsendet inte är till för alla. Det är så jag känner. Nästa vecka fortsätter vi vår serie om barnen och rättvisan. Reportrar Anna Maria Höglund och Hanna Larsson, UR Producent: Karl Brodin, UR Exekutiv producent: Sofia Boo, Kaliber Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • "Vi beväpnar våra ungar"

    · 00:29:18 · Kaliber

    Föräldrar som vill beväpna sina barn, poliser som vädjar om hjälp och en förening för unga avhoppade kriminella mitt i skottelden. Kaliber om årets våldsammaste månad i Göteborg - med nio skottlossningar, två skadade och ett dubbelmord. Göteborg, onsdagen den 18 september 2013. Det är föräldramöte i stadsdelen Biskopsgården. – Hur många ungdomar ska vi förlora tills de börjar göra nånting? – Det är det frågan är?  – Det händer ingenting. Ska vi skaffa oss vapen och skjuta mot de som skjuter mot oss? Hur ska vi agera? I en liten föreningslokal på Godvädersgatan trängs boende i området. De föräldrar som lyckats få en stol sitter. Andra står längs väggarna och i hallen. De pratar om att beväpna sina barn. – Den enda sak vi kan göra är att vi beväpnar våra ungar, låt dem försvara sig. Det är bästa sättet. Annars, låt staten komma och göra nånting. Vi lever i det här landet, vi måste ha trygghet. – Sade du att vi ska beväpna våra barn? – Men det är enda sättet, förstår du vad jag menar? – Vi ska samla pengar och köpa vapen. – Nej, nej. Det här är inte nån bra idé. Så långt ner behöver vi inte gå. Så långt ner behöver vi inte gå.  Vad är det som får föräldrar att vilja ge vapen till sina barn? Hur hamnade vi här?  – Om vi lugnar ner oss. September är en månad då gängstriderna i Göteborg eskalerar. En månad som börjar med sex skottlossningar inom loppet av åtta dagar. Med två skadade och ett dubbelmord. Sent igår kväll sköts två män sköts ihjäl i Biskopsgården i Göteborg. Männen, 17  och 28 år gamla, fördes svårt skadade till Sahlgrenska Sjukhuset där de senare avled. (Ekot, 5 sept.) 4 september. Klockan 21:49. Väderilsgatan, Biskopsgården. Två personer skjuts ihjäl med över 35 skott vid en gångbro. När man kommer över gångbron är det stora klipphällar som sträcker sig upp där någon har skrivit med sprayfärg, Rest in Peace.  – Polisen är överallt men de kan inte hitta dem. Vid minnesplatsen vid gångvägen, där dubbelmordet ägde rum, står två killar lutade mot ett järnräcke. Ryggarna mot den trafikerade Sommarvädersgatan som ligger nedanför slänten. Det var där nere, från andra sidan gatan, som skotten avlossades. De två killarna kände ett av offren.  – Han var skitsnäll och min bäste vän nästan. – Kanske de kommer döda oss också, vem vet? – Tänker du så? --  Ja, bara jag bor här. – Vi är rädda faktiskt. När det är typ klockan sju vi är inte ute längre, vi är hemma. Det är farligt område. Dubbelmordet blir snabbt en riksangelägenhet. Polisen beskriver det som kulmen på ett gängkrig som började med ett annat mord i området, sommaren 2012. Redan dagen efter går de ut och ber om hjälp från polisen i övriga landet. Mängden brott har ökat och Göteborgspolisen har för många gängrelaterade ärendenpå sitt bord. Både Rikskriminalpolisen och Malmöpolisen skickar resurser.   – Igår var det några skottlossningar här också tror jag. Vart jag än vänder mig i Biskopsgården träffar jag folk som på ett eller annat sätt drabbats av skottlossningarna. En kille i tjugoårsåldern talar samlat om för mig att han varit med och begravt fyra vänner. Den senaste ett av offren i dubbelmordet. Jag pratar med i flera personer i området som inte vill blir identifierade på något sätt för att de är rädda helt enkelt. Personerna jag träffar berättar hur de börjat ändra sina vardagsrutiner sedan skjutningarna började nu i september. De går hem tidigare från jobbet. Den ena håller utkik över gatan, medan den andra går ut och startar bilen. De säger att alla vet vilka personer som är inblandade i det här, men ingen säger någonting för att de är själva rädda för sina liv. Och det ligger ju i linje med det som polisen säger också när de går ut och vädjar till allmänheten om att få in tips och vittnesmål om vem eller vilka som har legat bakom de här skottlossningarna och dödskjutningarna. Ännu en skottlossning i Biskopsgården i Göteborg. Det är den fjärde skottlossningen i Göteborg den här veckan och den andra bara idag… (Ekot, 8 sept.) Bara en knapp kilometer söder om platsen för dubbelmordet ligger två längor med hyreshus mot varandra. Emellan dem en öppen gård med träd, bänkar, bord. Lekplatser med sandlådor och gungor. Här var  både ungdomar och vuxna ute på eftermiddagen, små barn lekte,  när dagens andra och veckans fjärde skottlossning i Göteborg inträffade. En lägenhet besköts med flera skott. Kulhålen syns i fönsterrutan. När jag ringer på där, dagen efter skottlossningen, är det ingen som öppnar. I fönstret våningen nedanför syns ett kulhål. Det var en olyckshändelse.  – Hej, ledsen att jag stör. Mikael Sjödell heter jag och kommer från Sveriges Radio. Angående skottlossningen. Var det din lägenhet som blev beskjuten, en av dem? – Ja, precis, den nedre av dem. – Den nedre av dem. Du skulle inte orka visa var det var någonstans? – Jo, det kan du väl få se.  Torbjörn släpper in mig. Det är mindre än tjugofyra timmar sedan en kula gick genom ett av fönstren i hans lägenhet. Fyra dagar efter dubbelmordet, en knapp kilometer härifrån. Mindre än åtta timmar efter att en man sköts i benet, två kilometer bort.  – Det kom ju en ung man på moped utanför här och ville väl min granne någonting, antar jag. Han stod först och skrek lite grand upp mot grannen. Så sköt han ett antal skott upp mot huset. Ett av skotten gick in i ett av våra rum. Torbjörn delar lägenhet med två kompisar. De var bortresta båda två när det hände. Och tur var väl det – skottet gick in i en av kompisarnas sovrum. I fönstret syns två runda kulhål med sprickor åt sidorna. Ett i ytterglaset och ett i innerglaset. – Kulan har ju gått in snett nerifrån. Den här personen som sköt stod ju ute på gården. Och sen så har den gått in genom fönsterrutan och förmodligen upp i taket. Här ser man lite märken i hörnet där som man väl antar kommer därifrån. – Det är som svarta gnidmärken, ser det nästan ut som? – Ja, ungefär så. – Och det är ju i hörnet precis ovanför sängen. – Ja, precis. När skotten avlossades mitt på dagen, vid halv två-tiden, låg Torbjörn i sin säng. Hans rum har också fönster mot gården, där skotten kom ifrån. När det hände slängde han sig ner på golvet och ringde 112. – Hur många skott hörde du? – Jag räknade inte exakt, men sex, sju kanske. Nått sånt. – Har du reagerat på att det varit stökigt eller bråkigt, är det något som du märkt av tidigare eller var det här första gången? – Nej, jag tycker egentligen inte att det varit så himla stökigt. Och på många sätt så är det nästan idylliskt med barn som leker på gården och så vidare. Naturligtvis så finns det väl här och man har ju bränt bilar och så vidare. Och det har ju förekommit en del grejer under den tiden som jag har bott här, bland annat då den här killen som blev knivmördad för om det är ett eller två år sedan nu, här i närheten också. Några dagar senare hålls en manifestation mot våldet i Biskopsgården. Det är mest ungdomar, några områdespoliser och representanter från kommunen. Få föräldrar är med. Christer Melvinsson är motorcykelpolis. Den här kvällen eskorterar han manifestationen från motorcykelsadeln. – Jo, det har jag också funderat på. Det kan ju vara massor med olika orsaker som gör att föräldrarna inte är här. Många av de föräldrar som bor här uppe, de jobbar obekväma tider och det är skiftgång och det är svårt för dem att få tiden att räcka till helt enkelt. Christer Melvinsson har jobbat på Hisingen i 28 år. – Jag har ju en egen idé om det här och det är att det är inte de som skjuter som vill att det ska skjutas, utan de delar ut orders till yngre förmågor. Som vi upptäckt ett antal gånger. Kommer farande på moped, den bak har vapen. Skjuter, lämnar platsen. Sedan är det tyst. – Som nere här på Sommarvädersgatan i glasrutorna? – Ja, det var ett typexempel. Biskopsgården och Backa är de områden på Hisingen som är mest utsatta för gängkriminalitet, berättar han. Han har lärt sig att känna igen medlemmarna i de olika grupperingarna. – Självklart. Och de här var ju småknattar när jag började som polis. Och en del var inte födda ens en gång. Så det är klart jag känner till dem. – Det är samma människor alltså? – Ja, ja, ja, det är det. – Hur stora är de här grupperingarna? – Ja, det är olika vilket gäng det är. Vi har Backa-gänget och vi har Backa-yngre och vi har Biskopsgänget här uppe då. Och det varierar. Ibland så byter de gäng också. Inte att de går till varandras, men att de byter och kommer upp till andra nivåer. – Tyngre nivåer? – Tyngre, ja. Så är det. – Vad är det för åldrar i de här -  du pratar om Backa-gänget och Biskopsgänget, vad pratar vi om? – Det kan komma ifrån fjorton upp till tjugofem, kan vi prata om där. Polisens bild av vilka det är som skjuter på varandra är att det handlar om så kallade territoriella gäng. Lösare grupperingar av kriminella bekanta som bor i samma område. Förr var organiserade gäng som Bandidos och Hells Angels med sina undergrupperingar mer dominanta.  Men efter att Bandidos blivit utskjutna från stadsdelen Angered av en mer territoriell grupp sommaren 2008 kommer en brytpunkt. De organiserade gängen drar sig tillbaka och de territoriella växer fram allt mer. Den kanske viktigaste skillnaden är enligt polisen att de organiserade gängen har regelverk för vad man får och inte får göra, vad man behöver fråga om lov att få göra. Sånt finns inte i de nya grupperingarna.  Därför har de lättare till att gå ut att göra våldsbrott.  Och ju mer man skjuter på allmän plats, desto större risk att oskyldiga drabbas. – Kan det hända igen, fråga vi oss. Javisst. Det är klart det kan hända igen. Det ska vi inte blunda för utan det kan mycket väl vara så. För den gängkriminalitet som vi har i Göteborg idag, kommer vi inte tillrätta med den då tror jag våldet kommer fortsätta, säger Christer Melvinsson.  Och våldet fortsätter. Fem dagar senare. Klockan är tio här är Ekot. Det har varit en ny skottlossning i Biskopsgården i Göteborg. Larmet kom till polisen vid sjutiden och efter förhör tror polisen att skotten var riktade mot en man som befann sig på platsen. (Ekot, 17 sept.) 17 september. Klockan 18:42. Fyra maskerade män på två mopeder stannar utanför en föreningslokal på Godvädersgatan och  avlossar uppemot tolv skott mot en folksamling.  Men ingen skadas. – Och det fortsätter ju smälla och det är massor som drar in sina barn och blir oroliga. Och i adrenalinet så springer jag bara ut och letar efter min dotter alltså. Christian bor i ett av hyreshusen i närheten av platsen där skotten avlossades. Själv var  han på väg till den lilla fristående tvättstugan som vetter mot gatan, precis där det skjuts. Det är mycket folk ute. Ungdomar som hänger, föräldrar som tvättar, barn som leker. En av de som är ute är hans sjuåriga dotter. – Så jag vet inte ens om jag sprang emot skotten till exempel. Jag vet inte vad jag gjorde i den situationen utan det vara bara att hitta min dotter. Och jag stod där och tittade på folk och skrek ”var är min dotter? Har ni sett min lilla dotter?”  och så visade jag med handen, liksom.  Jag fick en sån känsla sen att det kanske är som man har sett på filmer från krigsdrabbade länder att dom springer ut till sina barn som ligger skadade där för att de har råkat fått en kula i sig. Det var en sådan känsla jag hade. Skotten som får Christian att springa efter sin dotter avlossas utanför Neutrala Ungdomsföreningens lokaler. Det är en ideell förening här i Biskopsgården som driver en öppen verksamhet med aktiviteter för ungdomar och har projekt för unga som vill hoppa av gängkriminaliteten. Polisen tror inte att skjutningen var riktad mot föreningen, men går snabbt ut med att det fanns en måltavla bland de som befann sig utomhus. Den personen, vi kan kalla honom för Ali, är däremot anställd av föreningen och jobbar med de avhoppade ungdomarna. Själv säger han att han inte vet varför polisen tror att han skulle vara den gärningsmännen var ute efter. – Nej, jag vet inte faktiskt var de har fått den uppfattningen ifrån. Jag vet ingenting faktiskt. De påstår mycket. Ali har ett tungt kriminellt förflutet. Har varit med i tre olika organiserade gäng och har dömts flera gånger för narkotika, misshandel och olika vapenbrott. Det i sig är inget konstigt att ha det här baggaget när man jobbar med avhoppade ungdomar. Men flera boende jag pratar med blev oroliga när det kom fram att han kanske var måltavlan för skjutningen och när det visade sig att han dömts för brott även på senare tid. – Det är sant, jag blev dömd för två veckor sedan. För grovt vapenbrott och eget bruk narkotikabrott. Det kan jag inte ljuga om. Det är sant. Men detta var nånting som hände för  mer än ett år sedan. Det var innan Neutrala [Ungdomsförening, reds. anm.] kom på tal. Och det här med vapenbrott, det var inte ens pistol eller nått, det var ammunition. Fyrtiofem olika patroner och sådant. Och olika magasin. – Det är ändå ganska tätt inpå. Vi pratar om k-pistmagasin och fyrtiofem patroner. Narkotikabrott – det var GHB, amfetamin, dopning. Det är ju inte direkt småsaker direkt vi pratar om? – De gjorde tillslag hemma hos mig och det var vad som fanns hemma hos mig. Men ja, det är sant. Men fortfarande, jag var ändå inte anställd. Jag blev anställd en månad efter. De flesta av brotten som domen bygger på begicks mycket riktigt innan Ali började jobba med ungdomarna på föreningen. Men ett av dem begicks fyra månader in i anställningen. Då blev han tagen av polisen med en kniv i fickan. Själv säger han att det där med kniven var ett missförstånd, att han tagit den från en ungdom som gick och bar på den. Han har klippt banden med kriminaliteten, fortsätter han, och inte tagit några droger sedan han började jobbet med avhopparna. – Finns det en risk – jag tänker nu när du jobbar med ungdomar – att oavsett om du har slutat eller inte, att det förflutna förföljer dig till de kretsar det finns ungdomar som är utsatta? – Vad ska jag svara på det? Det finns alltid en risk med det. Men man får kämpa, man får ta ett steg i taget och tänka sig för vad man gör och vad man inte gör och sådant. – Kan du vara säker på att du inte kommer bli en måltavla? – Självklart så kan jag inte var säker. Jag kan inte vara säker. Handen på hjärtat, jag kan inte sitta här och snacka skit och säga det till dig. Kan inte vara säker. Nej det kan jag inte. För jag vet ingenting, vad det här handlar om eller någonting, men man vet aldrig som sagt. Från Neutrala Ungdomsföreningens sida tror man inte att Ali var måltavlan, men  för att tillmötesgå folks oro och i väntan på att utredningen  av skottlossningen ska bli klar, får Ali tills vidare inte jobba med de unga avhopparna utan med andra mer praktiska sysslor. Trots att polisen ökat sin närvaro i Biskopsgården under september tar det tolv minuter för den första patrullen att komma till skottplatsen. Det retar upp folk. Den uniformerade närvaron verkar inte ha gett någon ökad trygghetskänsla bland de boende. Bland ungdomarna här snackas det mycket om att skaffa vapen och skjuta tillbaka eftersom man känner att polisen inte gör nått. En ung kille jag pratar med är uppgiven. Han har varit på plats vid fyra av skottlossningarna, berättar han. Bevittnat dubbelmordet. ”Ska jag behöva se min vän skjutas ihjäl? Sen få höra skotten mot lokalen här, där jag sitter? Jag är bara 17  år”. Han pratar högre och intensivare för varje ord. ”Jag vill ha ett eget vapen så jag kan skjuta tillbaka nästa gång och döda de jävlarna. Varenda en”. Christian som sprang ut och letade efter sin dotter, kände likadant den där kvällen.  – De kommer hit och skjuter på våra barn, systrar, bröder, pojkar, mammor och pappor. Ser jag någon av dem så dödar jag dem på plats. Kände jag rätt av. Då kände man att nu är det den gamla Christian igen. – Den gamla Christian, vem är det? – De gamla Christian det var väl han som hade kraftigt polishat, mot samhället, och stod utanför samhället helt enkelt. Christians sjuåriga dotter klarade sig bra. Hon hade sprungit hem på egen hand. När Christian själv var i hennes ålder hade det redan börjat gå utför för honom. Först var det oskyldigt – palla äpplen och reta gubben i huset bredvid. Sedan ner på torget och reta andra killar som hängde där, sno nåns keps. Efter det testa hasch. Han minns inte exakt men tror var det nån som snodde en haschkaka från sina föräldrar. Sen kom de på att de kunde sälja det där också och tjäna lite småpengar – Då var det att man villa ha pengar så man kunde gå på diskotek eller gå på Liseberg, för vi hade samma situation, vi hade inga pengar. Och det var ju absolut inget organiserat, men vi såg ju upp till de äldre och då fick vi också för oss att ”ska vi göra ett gäng?”. Och då var det här i Biskopsgården, de kallade sig Biskopsgårdens Maffia eller nånting. Då kallade vi oss Mini-Biskops Mafia. Skolan gick inte bra. I andra klass hugger han en klasskompis ni handen med en blyertspenna och bryter av så spetsen fastnar i handen. I fjärde klass hotar han en elev med kniv. Slår en förälder med påk så att hon bryter armen. Blir avstängd och får börja i en specialskola. I sjuan amfetamin och rån. Christian och hans kompisar börjar åka och slåss med folk från andra stadsdelar på kvällarna. Och så rullar det på. – Mitt första fängelsestraff där fick jag ju för att jag hade varit i stan och så blev min kompis överfallen. Och jag misshandlade han och blev gripen då, sedan blev jag dömd till fängelse för det. Christian är med i flera olika tunga, organiserade gäng. Under de senaste tio åren har han dömts till totalt fyra års fängelse. Hans senaste fängelsestraff på ett och ett halvt år kom 2011. Då gällde det åtta brott, bland andra narkotikabrott, grovt vapenbrott, våldsamt upplopp och ett förråd med vapen, ammunition och sprängmedel. 2012 åkte han dit för narkotikabrott igen. Och för bara ett par månader sedan, snatteri. Trots att Christian själv under många år varit en del av den kriminella världen pratar han om det som händer i Biskopsgården och runt om i Göteborg nu som något nytt. – Jag har alltid sagt ”Nej, nej. Kriminella sköter det. De vill inte skada en vanlig Svensson”. Men idag? Nej, jag tror inte jag kan säga så riktigt. Tyvärr. Han berättar att det tidigare funnits en kodex bland kriminella att inte skada oskyldiga, folk som står bredvid,  men att det verkar vara som bortblåst idag. Det kan vara värt att vara tydlig här: Christians moraliska kompass är inte nödvändigtvis att det är fel att skjuta, utan att skjuta fel personer. – Man tar ju den personen man vill åt. Vad är det för jävla feghet? Att brassa av massa salvor mot folksamlingar där det är barn, där det är unga. Och när jag springer ut där efter min dotter va? Den känslan har jag aldrig haft nånsin i mitt liv. Kanske man också inser att vad fan, det här är ju inte klokt. Utanför Christians lägenhet hålls ännu en manifestation mot våldet i biskopsgården. De flesta av årets fyrtioåtta rapporterade skottlossningar i Göteborg är ouppklarade, precis som så många andra från tidigare år. Under 2013 har så här långt åtta personer skjutits ihjäl. Tjugotre skadats. Personer som blir skadade men överlever väljer oftast att tiga för polisen och istället hämnas på egen hand. Och när det gäller offentliga dödskjutningar är nio stycken under de senaste fem åren fortfarande olösta. När det gäller dubbelmordet den 4 september är polisen fortfarande på dörrknackningsstadiet. Över femhundra dörrar  har de knackat på. Tvåhundrafemtio återstår. Efter en dryg månad är de inte framme vid någon form av misstanke mot några gärningsmän. Trots att polisen höjt närvaron för att öka tryggheten, med förstärkning i utredningsarbetet från Rikskrim och Malmöpolisen, och trots att det i Biskopsgården finns stadsdelsvärdar, kvällsvandrare, nattvandrare och samlingsplats som har extra öppet för samtal med oroliga boende, så fortsätter skottlossningarna. Det skjuts till och med utanför en förening som jobbar med ungdomar som försöker hoppa av kriminaliteten. – Den enda sak vi kan göra är att vi beväpnar våra ungar, låt dem försvara sig. Det bästa sättet. Och i slutet av september pratar föräldrar på ett föräldramöte  i Biskopsgården om beväpna sina barn. De har fått nog av otrygghet och att inget händer. – Vi pratar, vi har haft möte, vi har krismöte, folk patrullerar här. Och ingenting. De som vill göra sin sak de kommer göra det ändå. Också polisen har bjudits in till föräldramötet. Förtroendet för polisens jobb med dubbelmordet och skottlossningarna är lågt. Folk är arga. – För det verkar som ni inte tar det på allvar? Områdespolis Hans Jörgen Ostler, svarar på kritiken. – Absolut gör vi det. – Ni kommer hit, kör två rundor, ni åker hem. – Nej, nej, nej, nej. Absolut inte. Vi är här nu, jättemånga poliser som är i Biskopsgården. Men de här unga vuxna och ungdomarna som ställer till med det här problemet, de har bra koll på var vi är. De begår inte de här brotten när vi står här. De väntar tills vi har åkt iväg femhundra meter och sedan begår de brottet. Och då ser vi inte vilka det är. Vi vet ungefär vilka det är som är kapabla och det är inte många individer. Vi pratar om ett femton, trettiotal tal unga vuxna och ungdomar som har kapacitet att begå de här sakerna. Och det är inte rimligt att femton  till trettio personer ska kunna sätta en hel stadsdel i skräck och få människor att vara rädda för att gå ut. Därför måste vi gå ihop, berätta om det vi ser för oss, så att vi kan hitta de här personerna och ta dem och sätta dem i fängelse om det är de som är skyldiga. – Men folk är rädda för sitt liv! – Exakt, kommer ni skydda oss sen? – Exakt. Det är ju såhär, de här personerna de är ju farliga. Och jag förstår ju att man är rädd att berätta vad man har sett eller vittna emot de här personerna. Men man kan ringa in anonymt tips, det man vet. Och för att det här ska fungera, för att vi ska få tag i de här, så behöver vi eran hjälp och de som bor i områdets hjälp. Jag kan inte gå ut och ta någon på chans och hoppas att det är han. Det är så tyvärr. Samlingsplatsen mellan tvättstugan, sopstationen och föreningslokalerna på Godvädersgatan . Lite längre bort en fotbolls- och basketplan. Här träffar jag ofta flera ungdomar som bor i området och som  varken jobbar eller går i skolan. Flera kommer fram och berättar sina egna historier: om brutna löften om fastjobb från praktikplatser, om sina prickar för narkotikabrott i belastningsregistret, om hur lätt det är att tjäna, säg, tjugotusen på att sälja droger. Ungdomar kan strafftider, dagsböter och beviskrav för olika typer av brott på sina fem fingrar. Flera har hunnit börja med kriminalitet, åka fast för olika brott, och sluta –  innan de ens fyllt tjugo. – Jag vet inte om de yngre har liksom tagit efter? Tillbaka hos Christian. Han berättar att han själv ofta låtit yngre i området, som inte haft några egna pengar, hjälpa till och sälja droger och stöldgods. – Javisst, det kommer låta jävligt hemskt det här nu, men” här, du får hämta billigt om du säljer där, så kan du göra lite pengar och så”. Det är ju lite så. – Är inte det att väldigt mycket bidra till ungdomars framtidsmöjligheter, eller begränsningar, att låta dem komma in i den världen? – Jo, det är det. Men, då har också situationen varit såhär att de har ju känt sig totalt övergivna. De har inte fått några alternativ till att tjäna pengar på annat sätt. Utan då ser de, när de står och hänger här på torget, kanske ser nån som gör pengar. Vad fan, de vill också ha en ny jacka. Förstår du? Då har jag känt liksom att ”om du vill?” alltså. – Kan du motivera för dig själv att göra så med ungdomar för det kanske det är de som fem år senare, eller tio år senare, sitter där du sitter eller går igenom det du har gått igenom och har gjort det du har gjort? – Det är väl också lite att man…  jag kanske inte tänkte så klart just då. Man vill ju ofta hjälpa varandra. Och då ställer man ju upp så gott man kan. Och  idag så känner jag ju lite skuld. Jag är ju också en del av att det har blivit så. Jag har också varit med och byggt upp det här samhället, på så sätt.  September månad avslutas med ytterligare två skottlossningar på öppen gata. Oktober börjar inte bättre. En man 29-årig man skottskadades i ett ben i Angered i går kväll. (Västekot, 6 okt.)  I Göteborg har en man blivit ihjälskjuten under natten. Han hittades i en trappuppgång i Angered. (Ekot, 7 okt.) Strax efter klockan 19 var det dags för ännu en skottlossning i Göteborg (Västekot, 9 okt.) – Jag blir faktiskt lite ledsen när jag ser de här yngre grabbarna. Jag menar, se bara på mig. Jag frågade några killar – kolla på mig. Har jag nån jävla dyr bil? Har jag de där miljonerna? Bor jag i nån villa? Åker jag på semester fler gånger varje år? Har jag den där guldlänken? Nej.   Reporter Mikael Sjödell mikael.sjodell@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • CIVILA OFFER OCH FRIA FÖRÖVARE

    · 00:55:45 · Konflikt

    Krav på utredning av krigsbrott höjs igen efter Gaza och Sri Lanka. Men hur går det med förtroendet för folkrätten när krigsförbrytare klarar sig? Om när stor makt går före internationell rätt. Mörka minnen från Falluja, Groznyj och Hanoi. Krigsveteraner vittnar - krigshjälte kräver åtal av Bush-administrationen. I veckan meddelade åklagarkansliet vid Internationella Brottmålsdomstolen i Haag att de hittills har tagit emot 210 anmälningar om brott begångna bara under det tre veckor långa kriget i Gaza. Vi har i tidigare upplagor av Konflikt skildrat hur inrättandet av Internationella krigsförbrytartribunaler fått till effekt att brott mot mänskligheten och krigets lagar oftare hamnar på agendan. Dock begränsat till konflikter i små länder som Rwanda, Sierra Leone och forna Jugoslavien. Men hur är det med de stormakter som sitter permanent i FN:s säkerhetsråd och därmed ytterst har ansvaret för efterlevnaden av den internationella rätten? Med i studion för att diskutera hur internationell rätt efterlevs, hur krigsbrott utreds och hur krigsförbrytare straffas finns Hans Blix, docent i folkrätt, f.d. Folkpartistisk utrikesminister i slutet av 70-talet, FN-veteran som bl a medverkat till skrivande av FN-konventioner, omtalad chef för FN:s vapeninspektörer i Irak och nu senast ordförande för den internationella kommissionen om massförstörelsevapen och Mike Powers, sedan 1968 bosatt i Sverige och nu efter 40 års tid veteran inom antikrigsrörelsen, under 70-talet engagerad i De förenade FNL-grupperna, och sedan svenska Afghanistan-kommittén där han var med och arrangerade tribunalen om Sovjetiska krigsbrott i Afghanistan, och nu som ordförande i föreningen ”Irak Solidaritet”, som krävt USA uttåg och beivrande av amerikanska brott där. Olfat Mahmoud lever och arbetar i ett flyktingläger i södra Beirut. Konflikts Daniela Marquardt träffade henne på en konferens med rubriken ”Kommer mänsklig säkerhet åter på agendan 2009”. Olfat Mahmoud säger att hon gärna vill tro att den våg av kritik som Israels krig i Gaza har väckt kommer att få effekt, att respekten för människors säkerhet och för internationell rätt kommer att stärkas efter det här, men vissa mäktiga länder kommer alltid undan, säger Olfat Mahmoud. Och det undergräver förtroendet för det internationella samfundet och internationell rätt. Det senaste kriget i Libanon är ytterligare ett exempel på anklagelser om krigsförbrytelser som aldrig fick någon oberoende juridisk prövning, däribland Israels oproportionerliga våld riktat mot civila, användningen av klusterbomber som än idag fortsätter att lemlästa och döda. En annan del av världen där tilltron till det internationella rättssystemet närmar sig bottennivå är västra Irak, platsen för några av Irak-krigets mest intensiva strider. 2004 belägrades staden Falluja av USA-koalitionens styrkor, sedan det väpnade upproret visat sig vara särskilt hårt där. Vid offensiven ”Phantom fury” anfölls staden. Skolor, sjukhus, elnät, vägar, renings- och vattenverk slogs i spillror och de civila offren kunde räknas i tusenden. Det säger Muhammad Al-Darraji som var där. John Pace var under åren 2004 till 2006 chef för FN:s kontor för mänskliga rättigheter vid FN-missionen i Irak. På kort tid byggde han ett nätverk av informanter, han utökade staben som bearbetade, analyserade, prövade och sammanställde rapporter. John Pace’s problem var bara att sedan den USA-ledda koalitionen fått en tillfällig regim på plats i Bagdad, avslutades mandatet för FN:s specielle rapportör om mänskliga rättigheter. Senator John Kerry har bestämt sig för att från sin nya position som ordförande för utrikesutskottet försöka driva åtal mot Bush-administrationen för brott mot konstitutionen och krigsförbrytelser. För ett par veckor sedan bad Kerry vännen Phillip Butler om hjälp. Och Butlers uppdrag blev att författa en appell till kongress och senat om saken. Liksom senator Kerry är Butler krigshjälte från Vietnam men med fler medaljer. Phillip Butler tvekar inte att själv slå fast att av alla de namn han nämner i sin artikel tveklöst har gjort sig skyldiga till brott mot den amerikanska konstitutionen och internationella konventioner.  I januari 2006 fick en gemensam rysk-svensk militärövning i Boden, med namnet operation snöflingan stor uppmärksamhet eftersom Ryssland representerades av förband som kunde knytas till folkrättsbrott begångna i Tjetjenien. Svenska Helsingforskommittén polisanmälde generallöjtnanten Vjatjeslav Sucharev med hänvisning till dennes befälsansvar för de begångna brotten. Fallet prövades aldrig eftersom den svenska åklagaren, i strid mot internationell rätt, ansåg att Sucharev var straffrättsligt immun eftersom han var inbjuden av den dåvarande svenska regeringen. Året därpå samövade svenska förband än en gång med ryska förband under befäl av general Igor Puzanov som anklagas bl.a. för massakern i Novye Aldi i februari 2000. Varken Puzanov eller Sucharev har ställts inför rätta. När Konflikts Marie Liljedahl ringde upp Ekatarina Sokirianskaia på den ryska människorättsorganisationen Memorial för att tala om ryska krigsförbrytelser i Tjetjenien i torsdags så börjar hon med att påminna om att det är på dagen 9 år sedan massakern i Novye Aldi. Programledare: Mikael Olsson Producent: Marie Liljedahl

    starstarstarstarstar
  • MAKT OCH MÖJLIGHET I INTERNATIONELL RÄTT

    · 00:55:29 · Konflikt

    Lördag 15 novemberReportage av Randi Mossige Norheim om en historisk rättegång; en krigsförbrytare döms i USA för sin grymhet i Liberia - med hjälp av vittnen från Lappland.Men vem beivrar amerikanska brott mot mänskligheten? Eller ryska? Om förväntningar och förtroendekris för den internationella rätten. Först kom Nürnberg-rättegångarna för drygt 60 år sen. Sen kom ingenting fram till 90-talets krig på Balkan och i Rwanda då realiteter som etnisk rensning, folkmord drev fram nya domstolar för dömande av krigsförbrytare. FN inrättade tillfälliga internationella tribunaler för det forna Jugoslavien, Rwanda och Sierra Leone och 2002 anslöt sig tillräckligt många länder till idén om en permanent internationell brottmålsdomstol så att den kunde förverkligas. Vi har fått internationella rättsinstitutioner med hög profil som ser ut att ta krafttag mot brotten mot mänskligheten. I den nya permanenta domstolen i Haag är det fyra länder som står i centrum för utredning och åtal: Kongo, Sudan, Uganda och Centralafrikanska Republiken.Vid FN:s specialdomstol Sierra Leone pågår, sen snart ett och ett halvt år, en av de mest uppmärksammade rättegångarna, mot Liberias förre president Charles Taylor, som står åtalad för flera krigsförbrytelser och en rad brott mot mänskligheten.Men även hans son, Chuckie Taylor har nyligen dömts i USA för liknande brott begågna i Liberia. Han greps när han försökte besöka födelselandet USA med falskt pass. Konflikts reporter Randi Mossige-Norheim är, förutom tidskriften Rolling Stone, en av de få i världen, som har uppmärksammat den historiska rättegången. Det var vittnesmålen från Taylors offer, flugna till Florida från bland annat svenska Lappland, som gjorde Chuckie Taylors grymheter kända. Hör ett av vittnena berätta i Randi Mossige-Norheims reportage.I USA, där Chuckie Taylor döms för tortyrbrott, där anklagas också högsta ledningen, George Bush och hans regering för brott mot just tortyrkonventionen, av bland andra FN:s tortyrkommitté. Vi ställde frågan till en av FN:s mer framträdande experter på internationell rätt om alla verkligen är lika inför lagen, om den internationella rättvisan verkligen blind? Kingsley Chiedu Moghalu svar var att den i alla fall inte är färgblind, med tanke på att de flesta som på senare tid har dömts är afrikaner, förutom ett antal förbrytare från Balkan. I sin bok ”Global Justice” med den talande undertiteln ”the politics of war crimes trials” beskriver Moghalu ett internationellt rättssystem som i grunden är politiserat - där makt ger rätt och fribrev, men inte rättvisa. Samtal i studion med Said Mahmoudi, professor i internationell rätt, om den internationella rättens brister men också förtjänster genom att frågan har lyfts fram i ljuset. Man måste hålla förväntningarna på rätt nivå, säger Mahmoudi. De stora makterna, som USA, Ryssland och Kina har sett till att Romstadgan, som ligger till grund för den Internationella brottmålsdomstolen, är formulerad så att dessa stater inte kan ställas inför rätta. Hemliga fängelser, användning av i konventioner förbjudna vapen, angrepp på civilbefolkningen, tortyr i alla former. Det är några exempel på de brott mot internationell rätt, som USA har begått i Irak och som filmaren och skribenten Hana Al-Bayaty berättade om vid ett seminarium i Stockholm nyligen. Som filmare, på plats i Irak har Hana Al-Bayaty själv sett effekterna av den amerikanska krigföringen, hur stora delar av flera städer har utraderats - Falluja, Tel Afar, Haditha. Hana Al-Bayaty sitter också med i ledningen för B Russels Tribunal, ett internationellt nätverk av akademiker, författare, artister, fd FN-personal och forskare, som sedan 2004 undersöker och dokumenterar amerikanska krigsbrott i Irak. De inspirerades av 1967 års Russeltribunal som startades av filosofen Bertrand Russel för att undersöka krigsbrott i samband med USA:s krigföring i Vietnam. Juristen Ekaterina Sokirianska, från den ryska människorättsorganisationen Memorial, också nyligen på besök i Stockholm, vittnade om ryska krigsförbrytelser i bland annat Tjetjenien - urskillningslösa bombningar, tortyr och summariska avrättningar. Gripandet av den rwandiske presidentens högra hand Rose Kabyue har vållat en intensiv diplomatisk dispyt. Både Frankrike och Rwanda använder internationell rätt som argument och i Afrikanska unionens stöd till Rwanda kan man ana en viss afrikansk trötthet över ensidigheten i rättsskipningen hittills. Rose Kabuye och flera andra högt uppsatta rwandier anklagas av Frankrike för nedskjutningen av planet med landets dåvarande president Habyarimana och flera fransmän, och därigenom indirekt ha orsakat hutuernas hämnd och folkmordet 1994. Men i Rwanda är Rose Kabuye nationalhjälte, berättade journalisten Kennedy Ndahiro vid The New Times när Konflikts Daniela Marquardt ringde upp honom i Kigali.Eftersom Sverige har skrivit under Romfördraget så har vi också förbundit oss att leta efter och lagföra krigsförbrytare från andra länder som kommit hit. Sedan i mars har polisen en särskild enhet för den saken; krigsbrottskommissionen. I somras grep de en rwandisk medborgare, i det här fallet misstänkt för folkmord. Men det var en person som den Rwandiska regeringen gärna ser dömd och har begärt utlämnad. Han sitter fortfarande i häkte i väntan på svensk domstols avgörande om Rwanda kan betraktas som rättssäkert nog för en utlämning. Evelina Westergren besökte Ingemar Isaksson, chef för rikskriminalpolisens nya krigsbrottskommission.Programledare: Mikael OlssonProducent: Daniela Marquardt

    starstarstarstarstar