alla mina kamrater

  • 00:14:10

    Bodil Malmsten: Alla behöver Montaigne

    · OBS

    Essäns upphovsman är den franske författaren och filosofen Michel de Montaigne  (1533-1592). Författaren Bodil Malmsten beslöt sig för att skriva en essä om honom. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag blir  tillfrågad om att göra en radioessä, fritt valt ämne, jag får välja vad jag vill och jag väljer att göra en essä om Montaigne! En essä om Montaigne, Michel de Montaigne, alla essäers fader och upphovsperson - ännu en av miljoner misslyckade essäer om Montaigne - jag har själv skrivit ett antal - är jag kliniskt galen, har jag fått hybris, hur skulle jag kunna göra en essä om Montaigne - jag har inte täckning för det, jag kan inte, jag behöver hjälp. Jag slår upp ordet essä i Nationalencyklopedin, en essä är en uppsats eller artikel, där en författare diskuterar ett ämne på ett personligt sätt och gärna med ett elegant språk." Gärna med ett elegant språk, säger Nationalencyklopedin, det säger inte Michel de Montaigne: Det tal jag älskar är enkelt och naturligt, likadant på papperet som i munnen; ett saftigt och muskulöst tal, kort och koncist, hellre hårt och brutalt än vekt och välkammat, hellre besvärligt än tråkigt, utan all förkonstling, oregelbundet, abrupt och djärvt, där varje liten bit bildar en egen kropp; inte pedantisktinte advokatspråk.... skriver Montaigne. Jag vill att ämnet skall träda fram och fylla åhörarens fantasi så att han inte minns orden. Ämnet Michel de Montaigne, det är ju han själv som är ämnet för boken, det vet alla, inget nytt med det, inledningen till Montaignes essäer är en av världslitteraturens mest citerade och motto för mer än en onödig självbiografi genom tiderna: Här vill jag bli sedd sådan jag är, enkel, naturlig och vardaglig, utan anspänd förkonstling: ty det är mig själv jag målar...  Det är mig själv jag målar, skriver Montaigne, mig själv jag målar.  Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för min bok. Du har ingen anledning att använda din tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne. Alltså farväl! Montaigne den första mars år femtonhundraåttio." Först säger han att han vill bli sedd sådan han är och sedan att läsaren inte har någon anledning att kasta bort tid på ämnet! Typiskt Montaigne, hade han inte velat få några läsare hade han suttit med sina essäer i sitt slottstorn i lugn och frihet från alla bekymmer, hade han inte velat bli läst hade han inte publicerat essäerna men det gjorde han och fick läsare ända från femtonhundraåttio och till i dag. Montaigne är alltid aktuell, han är inte svår, han är lätt att läsa, han är rolig, klok, han är lärd, han är knäpp - han vågar vara Michel de Montaigne med alla motsägelser, han är Michel de Montaigne men att skriva en essä om honom det säger sig självt att det inte går.  Han har ju redan gjort det, ingen kan göra det bättre och särskilt inte jag. Att jag kom att läsa Montaigne beror på  en folkbildningsbesatt professor som tyckte att jag behövde Montaigne och skickade alla tre essäerna i Jan Stolpes översättning till huset där jag bodde i Finistère på franska atlantkusten. Alla behöver Montaigne - det var bara det att för mig var det femtio år för sent. Vad jag hade behövt var att läsa Montaigne från början, när jag i och med att jag lärde mig läsa - började forma någon sorts tänkande från första klass i folkskolan i inre Norrlands fjälltrakter. Jag hade behövt Montaigne som stöd för att tänka för mig själv, som mig själv, för att vara mig själv på mina villkor. Klassföreståndaren var mer inne på utantillärning av psalmer, kroppsaga och skamvrå än på Montaigne, det var som på Montaignes tid, även om Montaigne inte gick i någon liten B-skola i Norrlands inland. Montaigne gick i en progressiv skola där han placerats av sin för sonens räkning extremt ambitiöse far. Jag tänker på Montaigne, hans farsarv, hans slott, hans torn, hans bibliotek, hans fru - alla hushållsnära tjänster han fick och slapp betala för, hans priviligierade självkritik, jag tänker från Montaigne och till min uppväxt, mina magistrar i byskolan i Norrlands inland och fjälltrakter. När magistern kom in i klassrummet skulle flickorna niga och pojkarna bocka.  En gång såg inte magistern att jag neg och lappade till mig. - Här niger vi. Vilka vi? Men det sa jag inte, det enda jag sa var att jag neg. - Jag neg, sa jag. Och han lappade till mig igen. Det var inte för att jag inte neg som han dängde till mig. Han retade sig på mig och hade väntat på ett tillfälle att dänga till mig och jag vet varför han gjorde det. För att han måste, han ville lära mig en läxa som hans uppgift var. Det handlade om min personlighet, om hur jag verkade vara och hur jag var. Kaxig på ytan och uppstudsig, strykrädd inuti. Varken eller och både och. En dubbelgångare till mig själv med motsatta egenskaper och motsatt personlighet. Så var det och så är det. Montaigneskt. Men säg det till magistern och han lappar till mig den dag som i dag är. Att komma in på läroverket var inte fy skam där jag kommer ifrån och där jag kommer ifrån vet man allting om skam. Skammen är min arvedel. Skammen och några kubik granskog som jag ärvde och sålde så fort arvsskatten var betald. Michel de Montaigne ärvde ingen skam eller också gjorde han det och essäerna är hans sätt att utmana skammen, att bemästra den, att undersöka hur långt han kan vågar gå för låta sig bli sedd som Montaigne, essäernas Montaigne, den för essäbruk tillsnyggade och motsägelsefulle Montaigne. "Blyg och oförskämd, kysk och kättjefull, pratsam och tystlåten, hård och känslig, snillrik och korkad, sur och snäll, lögnaktig och sanningsenlig, lärd och okunnig och frikostig, girig och slösaktig skriver Montaigne. Någon tar anstöt, det kan inte hjälpas. Det är bättre att han tar anstöt en enda gång än att jag själv gör det varenda dag; det vore ett ständigt slaveri. Visst, det är bättre att andra tar anstöt en och annan gång än att man gör det själv varenda dag, självklart är det bättre, ändå gör jag inte annat än granskar anstötlighetsgraden anstötlighetskoefficienten - i mina ord och meningar, ständigt slaveri, så har jag det. Omontaignskt. Vad tjänar det till att lära känna tingen om vi förlorar all den frid och ro som vi annars skulle ha och om vetandet sätter oss i sämre läge än Pyrrhons gris?  skriver Montaigne. När filosofen Phyrron en dag var ombord på ett fartyg i storm så uppmanade han dem som var rädda att titta på en gris ombord som inte alls brydde sig om stormen.  Jag ville jag vore grisen hos Montaigne, Pyrrhons gris. Någon har räknat ut frekvensen av ordet jag i Montaignes essäer, jag vet att jag har antecknat uppgiften, men jag kommer inte åt den. Mitt Montaignematerial essäerna, böckerna om Montaigne och alla mina Montaigne anteckningar ligger i en felmärkt flyttkartong bland alla  andra felmärkta flyttkartonger i det vindskontor som hör till lägenheten i Stockholm där jag tillfälligt och i andra hand bor efter min flyttning från Frankrike. Det är som det är med allting, jag har det men jag kommer inte åt det. Totalt omontaignskt.  Det är mig själv jag målar. Det kan han säga! Han är ju sig själv till skillnad från alla mini-Montaigne, det här är mitt trettonde försök att få ihop den här essän, tretton sömnlösa nätter, månader, år. Sedan jag öppnade en hemsida för sex, sju år sedan har jag gjort mer än trettio inlägg om Montaigne och det var med Montaigne som mental sponsor och garant jag skrev min första bloggtext: Hade Montaigne levt nu och inte mellan 1533 och 1592 hade han direkt insett vilket behändigt verktyg internet är och skaffat sig en blogg. Den flytande bloggformen hade varit perfekt för Montaigne. Där hade han kunnat lägga till nya tankar och löpande kunnat visa vilket vidunderligt fåfängligt, skiftande och fladdrande ting människan är.  Världen är en evig gungbräda skriver Montaigne. Allt i den gungar oupphörligt:jorden, Kaukasus klippor, Egyptens pyramider - de gungar allmänt och de gungar särskilt. Själva beständigheten är inget annat än en långsammare gungning Det gungar allmänt och det gungar särskilt, jag blir sjösjuk. Montaigne har ju redan sagt allting bättre eller stulit det från de gamla grekerna. Allt som finns att säga har han sagt om vanan, om lidandet  den som är rädd för att lida han lider redan för att han är rädd, om njutningen med att klia sig Jag kliar mig mest på öronen, som periodvis kliar inuti. Om den njutning man får av andras gillande: Bland alla njutningar finns det ingen som är farligare än den njutning man får av andras gillande. Han har skrivit om sina njurstensanfall, om döden och döendet, om lärdom, resor, vänskap, skrivande - jag vill lära mig av Montaigne, men det är för sent, jag har ingen grund. Jag måste börja från från början varenda gång, jag skäms och beklagar mig över mina oöverstigliga skrivproblem, jag kan inte skriva och även när jag gör det så känns det inte så. En gång fick jag ett brev från en läsare som ville trösta mig för mina skrivproblem, särskilt problemet med den stora romanen, den som ska bli tredje delen av en trilogi där jag för länge sedan obegripligen - har skrivit de första två. Hej Bodil! Jag är uppfylld av beundran av ditt författarskap o längtar efter din Stora Roman. Jag föreslår att du gör som Moigntain (eller vem det nu var) och skriver om dig själv och du ska sen ha en romans med en av dina litterära idoler, ni får varandra och han dör på slutet. Ok, jag vet att han är död men nån konstnärlig frihet kan man väl ta sig... Ta ut ett fett förskott, lycka till! Ett så fint tröstbrev och ändå är jag otröstlig, jag kan lika litet skriva min stora roman som min essä om Montaigne. Jag vill lära av Montaigne men jag lär mig inte, så går det inte till. Man kan inte lära gamla hundar sitta. Gamla hundar måste lära sig själva eller stå tills de stupar. Jag vill inte stupa stående, jag ska göra som Montaigne, dra mig tillbaka från offentliga uppdrag och viga mitt liv åt mitt lugn och mina sysslor, jag ska rista in mitt uppdrag i en takbjälke som Montaigne.  "I Herrens år 1571, 38 år gammal, den sista februari, på sin födelsedag, drog sig Michel de Montaigne tillbaka, sedan länge led på slavtjänst vid domstol och i offentliga ämbeten..." Det hänger på din vilja, inte på antalet år, om du har levt tillräckligt. Jag skildrar inte varat. Jag skildrar övergången: inte en övergång från en ålder till en annan, eller som folk brukar säga från sjuårsperiod till sjuårsperiod, utan från dag till dag, minut till minut.  "Jag har försonat mig med detta liv med sten; i det finner jag saker som ger mig tröst och hopp." Bodil Malmsten Litteratur: Michel de Montaigne: Essais, Larousse, 2002 På svenska: Michel de Montaigne, Essayer. Bok 1  (Jan Stolpe, översättare) Stockholm, Atlantis, 1986 Michel de Montaigne, Essayer. Bok 2, (Jan Stolpe, översättare) Stockholm, Atlantis, 1990 Producent: Lena Birgersdotter lena.birgersdotter@sr.se

    starstarstarstarstar
  • 00:29:52

    LSS - frihetsreformen där funktionsnedsatta blivit Svarte Petter

    · Kaliber

    På 90-talet fick personer med funktionsnedsättning makten över sina egna liv och möjligheten att leva som alla andra. Men idag bollas människor mellan myndigheterna och toalettbesök räknas i hundradels timmar. Kaliber om hur funktionshindrade har blivit Svarte Petter och om frihetsreformen som kom av sig. – Välkommen till STIL, här håller vi till. Här är matsalen, och här finns te och kaffe, säger Jonas Franksson, som visar runt på STIL där han jobbar. Det är en ideell förening för personer med funktionsnedsättning. Jonas har själv en CP-skada och är rullstolsburen. – Vi var ju en med och drev igenom hela assistanslagen, så det känns lite ärofyllt att jobba här. På 80-talet var STIL en av flera som kämpade för att personer med funktionsnedsättning skulle få makt och frihet att leva sitt liv på sitt eget sätt. Fortfarande bodde många på stora institutioner även om det blivit vanligare att kunna få hjälp i egen lägenhet, en klar förbättring från 60- och 70-talen då unga människor fortfarande kunde placeras på ålderdomshem direkt efter gymnasiet. Men bland funktionshindrade fanns drömmen om något mer: ett liv precis som alla andras. Att kunna jobba, bilda familj, ha en fritid. Så 1993 klubbade riksdagen igenom LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som ger rätt till en rad olika insatser alltifrån särskilt boende och ledsagare till personliga assistans, som Jonas fick. – Och det var ju en total revolution! Och den revolutionen var det skulle jag säga att jag kunde börja leva ett liv som alla andra, som mina jämnåriga kamrater. Plötsligt hade jag fått livet på nåt sätt. LSS gäller personer med svåra och varaktiga funktionshinder som kan vara psykiska eller fysiska: exempelvis utvecklingsstörning eller hjärnskada. Det kan också handa om svåra sjukdomar som leder till stora svårigheter i det dagliga livet. Jonas CP-skada gör honom rullstolsburen och han har begränsad styrka i armarna och svårt med finmotoriken i fingrarna och han behöver hjälp över hela dagen. Den nya lagen fick stor betydelse för honom. – Detta att jag kunde styra över mitt eget liv, kunna gå ut när jag ville, kunna vara ute på kvällar och nätter leva livet på det sättet, men också vad det gällde engagemang. Att jag kunde blir ordförande i en organisation, och börja studera på högskola och universitet, säger han. De som har rätt till personlig assistans är de som har allra störst behov av hjälp, och som behöver hjälp med det som kallas grundläggande behov, som exempelvis äta, klä sig eller gå på toaletten. För dem som har grundläggande behov över 20 timmar i veckan betalar försäkringskassan, alltså staten, för de dem som har grundläggande behov under 20 timmar betalar kommunen. 2014 var det drygt 16 000 personer som fick hjälp med assistans av försäkringskassan, och därtill kommer dem som får hjälp av kommunerna. Lagen ger de funktionshindrade stort inflytande över vilken hjälp de ska få och hur den ska vara utformad. – Så jag tog ju för mig av hela smörgåsbordet där så att säga. Och ett liv som varit fullt av begränsningar var plötsligt ett fullvärdigt liv. Och det var ju friheten som var den stora skillnaden och att jag själv hade makten över mitt eget liv, berättar Jonas. Kaliber idag handlar om vad som hände med lagen som skulle ge personer med funktionsnedsättning makt över det egna livet och friheten att leva sitt liv på sitt eget sätt. Jonas tar sig genom korridorena på Stil med hjälp av sin personlige assistent Thomas Wijkmark. På väggarna finns bilder från olika manifestationer som föreningen har deltagit i. Han ska snart hämta yngsta dottern Maj på dagis, men på vägen ska han stanna för att handla till middagen. – Så ska vi ha morötter och ris, säger Jonas till Thomas i affären. Den som behöver av hjälp med grundläggande behov som att äta eller gå på toaletten och alltså har rätt till personlig assistans har sedan också rätt till övriga behov, det vill säga hjälp med allt annat som ingår i ett vanligt liv, till exempel att handla, förflytta sig, jobba och hämta på dagis. Jonas bedömdes ha grundläggande behov som översteg 20 timmar i veckan och fick alltså hjälp av försäkringskassan. Sammantaget fick han 12 timmars assistanstid om dagen, när man räknade samman grundläggande och övriga behov. – Det var väl då jag kunde bestämma mig för att skaffa barn till exempel, bilda familj så där långsiktigt, när man inte bara tar ansvar för sig själv utan även för andra, sina egna barn. Och det skulle jag nog inte ha gjort om jag inte hade känt mig så säker på mitt liv. Och så då lagom till att min dotter var två-tre år så började det här komma med nedskärningarna, säger Jonas Franksson. Under många år ökade antalet personer som fick personlig assistans från försäkringskassan, bland annat därför att lagen ändrades så att de som gick i pension fick behålla sin assistans. Men i slutet på 00-talet hände något. Ökningen planade ut och allt fler som sökte fick avslag, samtidigt ökade antalet som blev av med den hjälp de tidigare haft efter att försäkringskassan gjort en omprövning av deras beslut, något som lagen säger ska göras vartannat år. Sedan 2010 mister i genomsnitt 300 personer varje år sin assistans från försäkringskassan, tidigare var det bara omkring 50 personer. Och det kan bara till en mindre del kan förklaras med att antalet personer med assistans är fler totalt. 2013 blev Jonas tillsammans med 297 andra av med den hjälp de tidigare fått från försäkringskassan. – För jag låg ju väldigt nära den här 20-timmars gränsen då, 20 timmars grundläggande behov, den tid man använder i badrummet som avgör om man ska få försäkringskassan eller kommunen, säger Jonas. De striktare bedömningarna beror bland annat på en dom som kom 2009 där högsta instans som på den tiden var regeringsrätten tolkade vad som ska räknas till grundläggande behov. Domen gällde en person som kunde äta själv, men behövde hjälp med att laga och duka fram maten och i bland också skära den på tallriken. Domstolen ansåg då att grundläggande behov handlar om den del av hjälpen som är privat eller känslig för den personliga integriteten, och kom därför fram till att mannens behov av hjälp med maten inte skulle räknas som ett grundläggande behov. Försäkringskassan har skrivit en vägledning till sina handläggare om hur de anser att lagen ska tillämpas. I den vägledningen tolkar de också domen från 2009. Försäkringskassan drar flera slutsatser, bland annat: Att föra maten till munnen är ett grundläggande behov, att laga mat, duka fram eller hälla upp dryck i glaset är det inte. Att gå på toaletten, tvätta sig, raka sig eller sminka sig är grundläggande behov. Men att ta sig till toaletten behöver inte vara ett grundläggande behov. Att ta på sig underkläder, byxor eller tröja är ett grundläggande behov, men inte att ta på sig ytterkläder eller skor. – Det absurda är ju att min möjlighet att jobba med det jag vill, min möjlighet att vara en bra förälder till mina barn bestäms av min tid i badrummet, menar Jonas. Och det är alltså de grundläggande behoven som avgör om en personen ska få rätt till personlig assistans och om det är försäkringskassan eller kommunen som ska betala. Moment för moment prövas av försäkringskassan och räknas om till hundradels timmar. – Det är ju väldigt integritetskänkande frågor, det är på detaljnivå och handlar om toalettbesök och annat. – Men vad är det för frågor då? – Det handlar om vad man behöver för hjälp och hur många gånger och hur lång tid det tar. Tiden är ju det väsentliga för försäkringskassan. Vi ska återvända till Jonas men för att få veta mer om hur LSS-lagen har fungerat i praktiken åker jag till högskolan i Kristianstad. I ett pampigt stenhus i det gamla regementet finns Lennart Erlandsson som forskar om LSS. Han är kritisk till minuträknandet och menar att bedömning av hjälpbehovet måste göras på ett annat sätt. – Det är social kunskap, om individuella förhållanden som är på en helt annan nivå. Och då fungerar det dåligt att räkna på hundra dels timmar vad det tar att gå på toaletten, eller inta måltider, eller förflytta sig, kommunicera med andra. Det kan ju var och en förstå att så fungerar inte ens vardag, säger Lennart Erlandsson. Han vill att myndigheterna ska fatta beslut utifrån konsekvenserna för den enskilde, alltså att man utgår från vilken hjälp personen behöver för att syftet med lagen ska uppfyllas. Enligt honom gör försäkringskassan idag en allt för snäv och begränsad tolkning av lagen, en tolkning om inte ger plats för de individuella hänsyn som lagen faktiskt ger utrymme till menar han. – När man använder de här vägledningsdokumenten så styr de alldeles för hårt. Och det innebär att den enskilde individens behov kommer i skymundan jämfört med hur det borde vara, säger Lennart Erlandsson. För det finns ett handlingsutrymme enligt lagen, det problematiska är hur försäkringskassan använder sig av det, menar Lennart Erlandsson och pekar på försäkringskassans vägleding för handläggare som i detalj redogör för hur en bedömning ska gå till. – Men det ska ju inte var så att de interna dokumenten styr i en riktning mot gällande lagstiftning och lagens målsättning som står i lagens förarbeten. Då blir det problematiskt! – Och det är så det är idag? – Ja, när man gör de här generaliserande uttalandena, så blir det inte handlingsutrymme som innefattar beslut enligt lagens målsättning, säger Lennart Erlandsson, som alltså är kritisk till minuträknandet och försäkringskassan snäva tolkningar av lagen. Till en del beror det på de domar som kommit framför allt regeringsrättsdomen från 2009. Och det är vad försäkringskassan har att rätta sig efter. Det säger Monica Svanholm som är enhetschef på försäkringskassan. – Och vi såg att det kommer att få till följd att det blir en mer strikt bedömning vad det gäller de grundläggande behoven. Och det är ju det som hänt, flera har blivit av med timmar, till följd av den här skärpta praxisen, säger Monica Svanholm. Och hon menar att det är viktigt att man räknar noggrant på tiden, något som gjordes redan före den avgörande domen 2009. – Det har vi gjort tidigare också. Det handlar om att man måste vara väldigt noga, hur ser din måltidsituation ut, hur ser din hygiensituation ut, vad är det du behöver hjälp med. Man kommer ibland ner i minuter, men ofta är det större tidssjok det handlar om, fortsätter hon. Men hur tänker då försäkringskassan om de som förlorar sin assistans, efter försäkringskassans omprövning? – Man har ju det här för att kunna leva sitt liv. Man ska inte behöva vara orolig för att försäkringskassan ska göra en omprövning. Så vi har jobbat under hösten för att hitta ett nytt sätt att jobba med att följa upp i stället och fokusera på vad som förändras. Vi pratar inte om omprövning. – Men är det nån skillnad då? – Ja, just den här oron vill vi försöka minska för att egentligen vad vi kallar det för spelar ingen roll för oron men många har läst i tidningen att man blir av med timmar och få följer att man inte kan klara sig. Då har det ju att göra med den här praxisen som vi försöker att förklara. – Men som enskild finns det väl anledning att känna oro för förändrad praxis? – Men vi vill i varje fall försöka få det här så smidigt av ren omtanke, ibland tror vi att man oroar sig mer än nödvändigt. Det är ju bara de grundläggande behoven som är så här strikta. Men det är just de grundläggande behoven som avgör om en person överhuvudtaget har rätt till hjälpinsatsen personliga assistans och för att få hjälp i vardagen, och storleken de grundläggande behoven avgör om personen hamnar hos försäkringskassan eller kommunen. Vi återvänder till Jonas Franksson som hämtar dottern Maj på dagis på väg hem från jobbet. Hon är i full färd med att vika pappersfigurer när Jonas kommer in genom grinden. Hon ger honom en stor kram. – Oj, vad tung du har blivit… – Har det gått bra? Att Jonas miste sin assistans från försäkringskassan berodde på de hårdare bedömningar av grundläggande behov. Och så är det för de allra flesta. Inspektionen för socialförsäkringen har gjort en genomgång om orsakerna till den indragna assistansen. 2013 var det bara 8 procent som fått förändrade levnadsvillkor till exempel bättre hälsa, och 1 procent där indragingen berodde på fusk eller felaktigheter. För övriga handlade det alltså om en hårdare bedömning. Och Jonas var väldigt orolig inför sin omprövning: – Det handlade ju om mitt liv liksom, om mina möjligheter att fortsätta jobba. Min möjlighet att kunna fortsätta vara en bra förälder till mina barn. Att kunna leva mitt liv. Den som inte nöjd med ett beslut från försäkringskassan kan vända sig till förvaltningsrätten. Det gjorde Jonas. Men skillnaderna är stora mellan olika förvaltningsrätter hur lätt det är att få rätt. Medan förvaltningsrätterna i Falun och Härnösand ger den enskilde rätt i över 40 procent av alla fall, är det bara 19 procent som får rätt i Stockholm. Det här visar siffror från domstolsverket. Och Jonas tillhörde dem som förvaltningsrätten sa nej till: – Det hade varit avslag i förvaltningsrätten, en väldigt kortfattad dom där jag inte tyckte att de alls hade tagit hänsyn till mina synpunkter. Jag väntar på prövningstillstånd nu, berättar han. Ja, det finns ytterligare en möjlighet, nämligen kammarrätten. Men kammarrätten tar inte upp alla fall utan bara dem där de bedömer att de kan komma till en annan slutsats än förvaltningsrätten eller om frågan är principiellt intressant. För att få veta om det ser likadant ut i kammarrätterna med skillnader mellan olika delar av landet går jag igenom 500 kammarrättsdomar från 2012, 2013 och 2014. Det visar det sig att i hälften av fallen har funktionshindrade fått rätt mot försäkringskassan. Och även vad det gäller kammarätterna finns regionala skillnader. Kammarrätten i Jönköping ligger lägst, bara 37 procent av de funktionshindrade som överklagar får rätt. Medan i Göteborg är det 59 procent. Möjligheten att få rätt mot försäkringskassan i domstol kan alltså bero på var man bor i landet. Inspektionen för socialförsäkringen har i en rapport tittat på socialförsäkringsmål i förvaltningsrätterna. De geografiska skillnaderna är stora i den här typen av mål, säger Emma Rönström som varit projektledare. I rapporten har man specialstuderat tre olika typer av socialförsäkringsmål: sjukpenning, sjukersättning och arbeteskadeersättning och dragit slutsatsen att olika domstolar har olika sätt att se på frågorna. Och enligt Emma Rönström gäller det troligen också assistansersättningen. - Vår övergripande slutsats är att det är hänförligt till domstolarna, att man har olika synsätt och gör olika bedömningar på olika förvaltningsrätter och det innebär ju att det har betydelse var man bor i landet och vid vilken förvaltningsrätt att få sitt ärende prövat eftersom det är olika stor sannolikhet att får rätt. - Men är det rättsäkert? - Det är en fråga som vi diskuterar i rapportern och vi framhåller vikten av att domstolarna har tillräckliga resurser för att utreda och skriva bra domar och så vidare. Gudrun Antemar är lagman för förvaltningsdomstolen i Stockholm. Hon säger att förvaltningsdomstolarna har tagit upp en diskussion med anledning av den här rapporten som visar på skillnader. Men gör inte det här att man kan ifrågasätta rättssäkerheten? - Jo, jag förstår att man kan göra det och som enskild skulle jag blir oroad. Det är därför det är så viktigt att vi har tagit till oss den här rapporten och vi diskutera den mellan domstolarna vilket jag tycker är viktigt, säger hon. Lägenheten där Jonas bor med fru och de två döttrarna har högt till tak och i vardagsrummet står ett piano. Thomas Wijkmark hjälper Jonas från rullstolen till en fåtölj i köket, sedan skär han morötterna i stavar och ställer fram i en skål på bordet. När Jonas förlorade sin rätt till assistans från försäkringskassan fick han vända sig till kommunen, som gjorde en ny utredning. En utredning som visade sig gå till på ett annorlunda sätt jämfört med försäkringskassans. En arbetsterapeut skulle göra en så kallad ADL-utredning, vilket innebär att ett intyg om det dagliga livsföringen ska skrivas. Och för att göra det ville hon vara med när han duschade. – Ska det verkligen vara nödvändigt sa jag, hon att för mig är det inte nödvändigt men kommunerna brukar vilja ha det på det här sättet. Så jag hörde av mig till min handläggare och sa att ska det verkligen vara nödvändigt att jag ska duscha inför en främmande person. Vi måste väl kunna prata om det här, jag måste väl kunna visa med kläderna på. Då sa hon att du är fri att göra så absolut, men då kommer inte det här ADL-intyget att väga lika tungt. Jag är inte säker på att du kommer att få de timmarna du behöver. Och då hade jag ju inget val, berättar Jonas och han tycker att en person som behöver hjälp över hela dagen borde få det av staten, alltså försäkringskassan utan att myndigheterna kartlägger de intima situationerna. Både försäkringskassans närgångna frågor och kommunernas ADL-intyg går över gränsen för vad som är okej, menar han. Efter kommunens utredning började nu ett bollande mellan myndigheterna för Jonas. Kommunen kom nämligen fram till att Jonas grundläggande behov faktiskt var över 20 timmar i veckan och försäkringskassan trots allt var den som skulle betala. Det gjorde att Jonas fick göra ytterligare en utredning hos försäkringskassan som inte ville fatta något nytt beslut, eftersom Jonas hade överklagat till domstol. Så Jonas fick återvända till kommunen. Och nu beviljade kommunen personlig assistans, men inte tolv timmar om dagen som han hade haft hos försäkringskassan utan nio och en halv timme om dagen. – Jag räknade snabbt ut i huvudet att det kommer att funka, fortsätta arbeta på något sätt men jag kommer inte att ha någon fritid längre. Men jag kommer att kunna vara en bra förälder till mina barn, och det kändes som det allra viktigaste att de inte skulle hamna i skiten för det här. Den minskade assistanstiden gör att Jonas väljer att ha väldigt få timmars assistans vissa dagar för att få andra dagar att fungera med jobb, dagishämtning och annat. Han har varit tvungen att gå ner i arbetstid och de assistansfria dagarna sitter han i lägenheten utan möjlighet att ta sig ut. Kaliber handlar idag om LSS-lagen - den lag som kom till för funktionshindrade skulle kunna leva ett liv som alla andra. Men under senare år har allt fler förlorat den hjälp de har haft och bollas mellan försäkringskassan och kommunen.                                                                                För Jonas kom alltså kommunen och försäkringskassan fram till två olika bedömningar av hur mycket hjälp han behövde. Och så är det också för flera andra. För att förstå hur det kan vara en så stor skillnad ringer jag upp Birgitta Morin som är enhetschef på beställarenheten funktionsnedsättning i Hägersten-Liljeholmens statsdelsförvaltning, dit Jonas hör. Hon kan inte kommentera det enskilda fallet, men säger så här om det olika bedömningarna: – Det är en oerhört komplicerad lagstiftning att jobba eftersom efter som den är oerhört bred och ger kommun och försäkringskassa möjlighet att fatta nästan vilka beslut som helst. Under de sista åren har det kommit ett antal domar och det är ju dem vi läser på och försöker följa rättspraxis. Och jag kan tänka mig att det kan se olika ut i olika kommuner och statsdelar hur mycket man följer de här domarna och vad det är för handläggare, säger Birgitta Morin. En annan förklaring kan vara, säger hon, att försäkringskassan är väldigt petig med att räkna på grundläggande behov som att äta eller gå på toaletten medan man för övriga behov räknar mer schablonmässigt. Kommunen däremot räknar lika noggrant på all tid som den funktionshindrade behöver hjälp med. Enligt Birgitta Morin gör kommunen noggranna utredningar och vill intyg från arbetsterapeut om den dagliga livsföringen. Men att arbetsterapeuter vill vara med när någon duschar är inget hon känner igen säger hon. – Jag tycker det låter så konstigt att man ska vara med och se när någon duschar, att klä av sig naken och så, jag känner inte igen det från det jag har sett, att arbetsterapeuter arbetar så, det kanske är mer så att man tittar hur ser det ut i badrummet och man kanske visar svårigheterna, men inte så intimt att någon har suttit och varit med och tittat när man duschat. Jag känner inte riktigt igen den beskrivningen från arbetsterapeuter att man arbetar så. – Det är inget krav från kommunen? – Nej! Det känner jag inte igen. Däremot vet jag att arbetsterapeuter kan fråga kan jag vara med vid morgonrutinerna, och att man kan titta in i badrummet. Men det handlar ju inte om att dra ner byxorna och sitta på toalett utan man kanske visar med kläderna på, säger Birgitta Morin. Hon säger också att försäkringskassans hårdare bedömningar, som gör att många funktionshindrade behöver få hjälp från kommunen där de bor, ställer till stora svårigheter för kommunerna, som plötsligt kan få ökade kostnader för miljoner kronor. – Det är ju en kostsam insats helt klart. – Men försöker man hålla ner den kostnaden? – Det ska ju vara rimligt, det är ju utifrån den enskildes behov, det klart att vi är försiktiga med att fatta alltför generösa beslut, vi fattar ju utifrån den enskildes behov. Sen kan vi ju aldrig neka insatser till någon som är i behov av insatser, avslutar hon. Jonas fick alltså fortsatt personlig assistans av kommunen, även om det blev färre timmar, när han miste sin assistansersättning från försäkringskassan. Men hur går det då för andra som mister sin hjälp från försäkringskassan? Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, har tittat på frågan och kommit fram till att många som blir av med sin assistans från försäkringskassan inte beviljas personlig assistans av kommunen, utan får annan hjälp i stället. Det kan handla om hemtjänst eller att de får flytta till ett boende. ISF konstaterar att den som mister assistansersättningen sannolikt också mister en stor del av sin frihet och sitt självbestämmande. Och 20 procent blir helt utan hjälp, enligt ISF. Det kan visserligen handla om personer som fått bättre hälsa eller tvärtom blivit sjukare och hamnat på sjukhus. Men bland dem kan också finnas personer som inte får någon hjälp trots att de fortfarande har ett stort hjälpbehov, konstaterar ISF. För flera funktionshindrade har alltså de striktare bedömningarna från försäkringskassan lett att de fått mindre hjälp eller blivit helt utan hjälp. Och många har förlorat en del av sin möjlighet att själva styra över sina liv, något som var syftet med lagen när den kom på 90-talet. – Det var också en konstig sak, jag fick mitt liv plötsligt så väldigt begränsat och ändå kände jag en lättnad för att det inte var värre än vad det var, berättar Jonas. Kaliber har skickat en enkät till samtliga kommuner och stadsdelsförvaltningar. 59 procent har svarat. Tre fjärdedelar av kommunerna har svarat ja på frågan om de har fått gå in med ny hjälp eller ökad hjälp till personer med funktionshinder efter att försäkringskassan blivit hårdare i sina bedömningar. Och cirka 40 kommuner säger att de har behövt spara in på annan verksamhet för att klara de ökade kostnaderna. – Ja, det här är ju bekymmersamt för det drabbar ju inte bara de här personerna med funktionsnedsättningar utan det kan ju drabba även andra personer, för det är ju så i en kommun att man har ju oftast en budget för en socialnämnd. Och det innebär ju att det kan vara barn i behov av särskilt stöd som drabbas eller äldre personer, eller alla de verksamheter som ligger inom socialnämndens budget, säger Annika Wallenskog är bitrände chefsekonom på SKL, Sveriges kommuner och landsting. I Kalibers enkät tar kommunerna upp exempel på vad de dragit ner på för att klara de ökade kostnaderna för LSS-lagstiftningen. Det kan handla om neddragning av personal, att man dragit ner på alla verksamhet som inte är tvingande enligt lagen eller att man göra striktare bedömningar överlag. Flera nämner också just äldreomsorgen – så här skriver några kommuner: ”Äldreomsorgen är störst hos oss så den får spara för att klara utökningarna” ”Socialtjänsten har fått lämna över medel till LSS för att täcka kostnaderna” ”Vi har sparat på övrig LSS-verksamhet samt äldreomsorg” ”Neddragning av personal, dvs lägre grundbemanning” Och enligt SKL är det stora kostnader det handlar om. Enligt en beräkning dom har gjort har försäkringskassan, alltså staten, skjutit över kostnader för miljard kronor per år på kommunerna. Annika Wallenskog menar det kan bli så, just därför att det är två myndigheter som ansvarar för samma sak. – Så fort man har ett delat huvudmannaskap, så blir det ju så att en part kan förändra sitt sätt att göra bedömningar och då går det över ett ansvar på den andra parten. Det blir ju väldigt rörigt. SKL har hela tiden drivit fråga att staten borde ta hela kostnaden för personlig assistans. Men enligt Annika Wallenskog har kommunerna nu börjar fundera på att själva ta över ansvaret, för att slippa att dela ansvaret med staten: – Vi har drivit frågan väldigt tydligt att det ska vara ett statligt huvudmannaskap tidigare, men nu börjar vi väl luta åt att det kanske inte har så stor betydelse. Det viktiga är att det är en part som har huvudmannaskapet. Vad som helst är bättre än det här delade, menar Annika Wallenskog. Men vad säger då Jonas Franksson om det delade ansvaret mellan stat och kommun - och Annika Wallenskogs förslag att kommunen ska ta över. – Det delade huvudmannaskapet ställer ju till stora problem. Alltså personlig assistans handlar ju i grund och botten om mänskliga rättigheter. Möjligheten att leva det liv du vill leva är en del av de mänskliga rättigheter, och det måste staten stå som garant för. Kommunerna klarar inte att vara garant för de mänskliga rättigheterna. Kaliber idag har handlat om 90-talets stora jämlikhetsreform som skulle ge personer med funktionsnedsättning makt över det egna livet, men där människor idag bollas mellan myndigheterna i ett Svarte Petter-spel i takt med att bedömningarna har blivit allt hårdare. Och där möjligheter att få rätt skiljer mellan olika delar av landet. Reporter: Lena Pettersson Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • 00:29:31

    När protester blir till hot

    · Kaliber

    Sverige satsar på vindkraften och i dag byggs det ett vindkraftverk om dagen. Men bakom den stora utbyggnaden finns hårt motstånd, konflikter och hot. Kaliber fortsätter granskningen om vindkraftens baksida. – Här har de samlats nu, de är inte många men de verkar ganska arga, vindkraftsmotståndarna. Vindkraft är subventionerad miljöförstöring står det på den största banderollen. ­– Man kallar det här vindkraftspark, men detta är ju en industri. – Nu måste vi fortsätta kämpa för att det här ska bli bra – JA! Demonstrationer mot vindkraft runtom i landet från förra året. – Vi är här i dag för att vi ska tala om att vi är ledsna och djupt bedrövade över att vår miljö där vi lever och verkar ska bli vindindustri. Framtidshopp, eller social katastrof - vindkraften väcker känslor. Bygder delas upp i för och emot. Förra veckan berättade Kaliber om hur vindkraften är vår tids stora energisatsning, men hur en lagändring flyttat fokus från ren energi till tvivelaktiga pengar. I dag ska det handla om hur det organiserade motståndet mot vindkraften har vuxit sig allt starkare i takt med vindkraftsutbyggnaden. Hur de som arbetar med att planera och bygga vindkraften upplever att motståndet försvårar och fördröjer deras arbete, och om hur motståndet på sina håll har gått överstyr. – Jag har ju fått en del mail som jag inte tycker hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Jag har fått en del mail med personliga påhopp ifrån människor som jag trodde att jag kände. Gunilla Hedin är ordförande för kommunfullmäktige i Härjedalen. – Det har förekommit trakasserier, jag kallar det trakasserier, bland annat med affischer som kom upp som jag inte har en aning om vem som satt upp, men med bland annat en dödsruna på där man menar att jag har varit med och begravit demokratin i Härjedalen. – I början var det väldigt jobbigt när de skrev en massa skit om mig på hemsidan, men sedan så kom jag över det där, men jag vet att mina barn och mina kompisar gick in och kollade och tyckte att det var förskräckligt, att det var hemskt att det stod en massa saker som inte var sant. Gunilla Hedin och Håkan Johansson – två lokala politiker från olika platser i Sverige som har upplevt hur vindkraftsmotståndet har blivit hotfullt.  – Det påverkar när man går till simskolan, man träffar varandra på olika avslutningar, på ICA, man träffar varandra. Och spänningen finns ju kvar. Man är så himla upprörda över de här grejerna, de som är mot är så himla upprörda och tror att det är så himla farligt och de är så ilska av sig. Och sedan finns det de som vill bygga som också blir ilskna. Det är som ett täcke över hela kommunen, inget händer. Allt ska överklagas, allt ska bråkas. Det är inte bra alls, det är inte bra i skolan, det är inte bra någonstans. Det är skogsbygd mot slättbygd – istället för att vi tar den här kommunen framåt ihop så blir det en fråga som lägger locket på alltihop. Flera vindkraftsprojektörer Kaliber har talat med har också upplevt de här hotfulla stämningarna. Men först - hur blev vindkraften en så omtvistad fråga?  Bilens anti-sladdfunktion har gått igång flera gånger när vi parkerar bilen på Storgatan i Linköping, på en av vinterns hittills snöigaste dagar. På en tvärgata ligger RGP Vindkrafts kontor, där Rolf Pettersson arbetar med att planera för och bygga vindkraft. – Vi har märkt att det har blivit stor skillnad senaste åren helt klart, mycket beroende på det organiserade motståndet. Och vi var nog rätt förskonade från sånt här i början när man höll på. Jag har ju hållit på länge, första tio åren var det inga större problem överhuvudtaget. Men sedan kom det här organiserade motståndet även upp till Östergötland. Men generellt sätt är svenskarna positiva till vindkraft som energikälla. SOM-institutet vid Göteborgs universitet undersöker varje år svenskarnas åsikter kring bland annat vindkraftsfrågan – och enligt undersökningen för 2011 var det bara 1 procent som helt ville avstå från energikällan. Nästan nio av tio svenskar ville satsa mer eller lika mycket på vindkraften som i dag. Men det är en annan sak när ett eller flera vindkraftverk ska byggas i människors direkta närhet. Det här beskrivs ibland som NIMBY-effekten – not in my back yard – eller – inte på min bakgård – och betyder att de som får vindkraften inpå knuten ofta är de största motståndarna. Karin Hammarlund jobbar som forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp och konsult inom landskapsanalys. Hon har studerat vindkraftsmotståndet. Precis som med kärnkraften på 80-talet är vindkraft en fråga som rör upp känslor, säger hon. – Det finns nästan ingen som säger att jag rycker på axlarna när man pratar om vindkraft, antingen älskar man det eller så hatar man det.  Vindkraftsmotståndet har blivit mer organiserat och kan upplevas som militant och aggressivt, säger Karin Hammarlund. – Om man känner att min inte har fått sin röst hörd, då klart att man blir mer och mer uppfinningsrik i hur man ska få sin röst hörd. Och då handlar det ofta om att väcka opinion på ett eller annat sätt. Just när man pratar om det utifrån det etablerade vindkraftsmotståndets perspektiv så verkar vindkraft vara väldigt, väldigt farligt. Och det klart, om man kan få det att framstå som väldigt farligt är det många som vänder sig dit för att få stöd och som är oroliga. Känner man sig hotad och trängd, då blir man militant. Antingen så ger man sig eller så kämpar man för sin sak. Ja, vi ska prata om vindkraft nu och en stund framåt, detta mot bakgrund… I P4 Skaraborg kunde man i juni förra året höra några av de vanligaste argumenten för och emot vindkraft, i en debatt mellan vindkraftsmotståndaren Jonny Fagerström och vindkraftsföretagaren Anders Schönborg. – Vindkraften är i dag helt onödig, vi går i Sverige mot ett elöverskott. Anders Schönborg, hur lönsam är vindkraften? – Framför allt är det väldigt lönsamt mot miljön. Och det är ofta de här argumenten som hörs – motståndarna tycker att vindkraftsutbyggnaden är obefogad och att den förstör människors och djurs livsmiljö. Medan förespråkarna framhäver att det är en ren energikälla och att Sverige har goda förutsättningar för vindkraft. Men i det här programmet ska vi inte ge oss inte i debatten för eller emot, utan istället berätta om förhållandena för de som på olika sätt berörs av vindkraftsutbyggnaden. I takt med den snabba utbyggnaden av vindkraften har motståndet blivit både starkare och mer välorganiserat, framför allt genom den rikstäckande paraplyorganisationen Föreningen Svenskt Landskapsskydds arbete. De har funnits sedan 1999, men det är de senaste två, tre åren som föreningen har vuxit som mest. Enligt egna siffror engagerar de 30 000 medlemmar i dag. På föreningens hemsida kan man läsa att storskalig etablering av vindkraft är det största hotet mot vår natur och mot vårt kulturarv. Jonny Fagerström är talesperson för föreningen, och hans namn dyker upp så fort det talas om vindkraftsmotståndet. – Vi räknar med att 150 000 människor på landsbygden kommer att bli drabbade om man ska bygga ut vindkraften till 30 twh som man pratar om i planeringsmålet. Och när man väl har börjat med att titta på de här målen stödja människor så kan man inte sluta helt plötsligt, utan då måste man fortsätta tills det har nått vägs ände. Det handlar om att påverka politiker, påverka vindindustrin, påverka opinionen och i sista änden att överklaga och skriva samrådsyttranden. Förutom att arbeta med föreningen är Jonny Fagerström också aktiv klimatskeptiker. Han är bland annat engagerad i Stockholmsinitiativet – en förening som på sin blogg – the Climate Scam – skriver att det så kallade klimathotet är överdrivet. Under rubriker som ”Vindkraften är en skrevspark mot välfärden och landsbygden” och ”Vindkraften - en propagandalögn och samhällsekonomisk katastrof” - skriver Jonny Fagerström insändare för att övertyga bland annat landets kommunpolitiker om att vindkraft är något negativt. – Jag, tillsammans med några andra i styrelsen, har skrivit flera hundra artiklar till i princip alla lokaltidningar i hela Sverige där vi har dels skrivit om vår uppfattning om det här, och dels har vi bemött vindenergins artiklar i alla tidningar. Och det finns inga tvivel om att Föreningen Svenskt Landskapsskydd har varit framgångsrika i sitt arbete. Vi har pratat med tio personer som jobbar som vindkraftprojektörer, som alltså arbetar med att planera för och bygga vindkraft. Och alla utan en säger att det organiserade motståndet försvårar deras arbete. Rolf Pettersson, projektör på RGP Vindkraft säger att halva arbetsdagarna går åt till motståndet, framför allt till att bemöta överklaganden. Tillståndsprövningen för vindkraft tar tre till fyra gånger så lång tid i dag jämfört med för 15 år sedan, säger han.   – Många är ju trötta på det, ordentligt trötta, och det är många som inte tycker att det är speciellt roligt längre att jobba med vindkraft, på grund av att man hela tiden får höra från motståndarna hur dåligt det är. Man ger upp. Man tröttnar på det helt klart. Finns det inget positivt med det här motståndet, att det blir en debatt, att man tar upp olika aspekter, för vindkraft påverkar ju miljön ändå? – Nej, jag tycker nog inte det, i och med att debatten förs under bältet och deras argument baseras inte på fakta. Förra veckan berättade Kaliber hur ett kommunalt veto infördes 2009 - som innebär att vindkraftsprojekt som innefattar mer än sex verk måste bli godkända av kommunen. Vi berättade hur kommuner använder det kommunala vetot för att kräva vindkraftsprojektörer på pengar – för att kommunerna ska säga ja till deras vindkraftsplaner - en slags utpressning kallade flera personer det. Men vetot innebär också att motståndsrörelsen får större inflytande. Det säger Agne Hansson som är en av fyra vindkraftssamordnare som är utsedda av regeringen för att underlätta för expansionen av vindkraften. – Genom det kommunala vetot har de fått mycket, mycket större inflytande. Mycket större än andra parter har i tillståndsprocessen. För att de kan påverka de kommunala…? – Ja, och ställa villkor på politikerna. Och det är ganska uppenbart, därför att erfarenheten som jag fick, eftersom jag har varit med under hela tiden, har jag ju sett att alla tillståndsärenden, beslut om vindkraftsutbyggnad i kommuner, beslut över vindkraftsplaner och annat – de ligger i stort sett nere 1,5 år före ett val, för då blir politikerna lite byxis och då vågar de inte ta beslut om det finns starka motstånd emot vindkraftsbeslut och det är olyckligt. Energimyndigheten gjorde 2010 en undersökning där de bland annat kom fram till att som kommunernas vetorätt ser ut I dag kan grupper med stark medial uppvaktning avgöra hur en kommun ska använda sin mark. Dåvarande miljöminister Andreas Carlgren gick i början av 2011 ut och sa att han ville ta bort det kommunala vetot. ”Vi behöver en förändring så att kommuner inte bara lyssnar på opinioner och säger nej utan även försöker lösa konflikterna”, sa han då. Men i dag är det här ingen fråga som de aktuella departementen driver.   När vi ringer runt och pratar med personer i vindkraftsbranschen är det flera som berättar om hur motståndsrörelsen, med Föreningen Svenskt Landskapsskydd i spetsen, använder ohederliga metoder, bland annat felaktiga argument. En som säger att hon har varit med om det här är Hanna Lind. Hon jobbar som miljökonsult på Triventus Consulting och är ständigt i kontakt med motståndsrörelsen. – Det stora problemet med det organiserade motståndet är att metoderna inte alltid är helt rumsrena, man sprider felaktig information och det gör folk rädda, trots att det är mycket som är lätt att dementera. Vindkraftssamordnaren Agne Hansson har en liknande bild av hur motståndsrörelsen arbetar. – De har väldigt lite sakargument egentligen och använder i stort sätt vilka argument som helst för att försöka nå sina syften, vilket är lite främmande för det demokratiska system och den demokratiska debatt som vi av tradition har här i Sverige. Det är ganska militant det motståndet på vissa händer. Det förändrar sig och det är inte generellt, men i ledningen för den här organisationen finns många sådana företrädare som beter sig på det sättet, vilket är olyckligt. Men Jonny Fagerström, talesperson för Föreningen Svenskt Landskapsskydd, slår ifrån sig kritiken. – Vindindustrin är ju inte fria från synd heller, de går ju fram som ångvältar i terrängen och sysslar också med propaganda, lögner, erbjuder pengar och försöker lura människor. Jag tar avstånd från den typen av metoder, och det påstår sig vindindustrin också göra men de behöver nog se över sitt eget hus innan de uttalar sig om hur människor på bygden verkar. Här står ord mot ord – personer i vindkraftsbranschen säger att motståndsrörelsen använder sig av ohederliga metoder, och motståndsrörelsen tycker detsamma om vindkraftsbranschen. En möjlighet att protestera hör hemma i en demokrati, det kan nog alla skriva under på, men ibland kan motståndet gå överstyr. – Så blev jag uppringd av en man som mer eller mindre skrek till mig att vi ska spränga era jävla vindkraftverk i luften, kommer ni hit så ska vi sabotera för er och bara öste ur sig förolämpningar och hot om hur de skulle sabba för oss.  Hanna Lind har arbetat som miljökonsult i två år och hon berättar att motståndet var svårt att hantera till en början, men att hon har vant sig. Samråden, då vindkraftsbolagen träffar allmänheten, brukar vara de tillfällen då motståndet blir som mest påtagligt, berättar hon. – I vissa projekt kan motståndsgrupperna bli väldigt hotfulla, både i telefon, brev och mail och i fysiska situationer på samråd där vuxna människor beter sig som om man lever i en sandlåda. Jag har kollegor som efter samråd har känt sig väldigt, väldigt hotade och faktiskt varit på väg att polisanmäla människor för deras uppträdande på samråd. Finns exempel på när deltagarlistan har blivit stulen. Motståndarna har gjort det till sin taktik. Det är ju rent sabotage, det är ett sätt att tvinga företaget att ta ett steg tillbaka och börja om fråTvå vindkraftsprojektörer och två  en motståndströrelse?mma med.  måste prata med nån. under nga ar blivit stulen. ändigt i kontn början. För Hanna Lind och hennes kollegor har hoten inneburit att de har blivit försiktigare i sitt arbete. I dag åker de inte två, tre personer till ett samråd i en kommun där motståndet är stort som de gjorde förut, utan bunkar upp med extra folk. Ibland har de varit tio personer ifall mötet skulle spåra ur, säger hon. De tio projektörer vi har pratat med berättar om fler exempel på hot – fyra personer upplever att de själva har blivit hotade, sju av tio säger att de har kollegor som har blivit utsatta för hot. En kvinna berättar: ”Det var under ett samråd – det var hätsk stämning. Jag hamnade i en diskussion med en person efter genomgången – då spottade han på mig. Det var inte mycket att göra, det var bara att gå därifrån. Men det var det värsta jag har varit med om.” Samma kvinna berättar om hur hennes kollegor har varit med om mer subtila hot – hur motståndare ska ha sagt: ”jag vet var du bor och var dina barn bor”. Det är inte ett demokratiskt beteende att trakassera och hota personer på grund av deras arbete eller deras ståndpunkt. Men enligt de vi pratat med förekommer det alltså i dag. – Det har förekommit trakasserier. Gunilla Hedin är ordförande för kommunfullmäktige i Härjedalen. – Jag kallar det trakasserier, bland annat med affischer som kom upp som jag inte har en aning om vem som satt upp, men med bland annat en dödsruna på där man menar att jag har varit med och begravit demokratin i Härjedalen. Dödsrunan från september förra året är utformad precis som de dödsannonser man ser i tidningen. Den döde är Demokratin i Härjedalens kommun, och de närmast sörjande är invånarna, ekonomin, naturen och turismen. Längst ner anges vem som är den skyldige – där namnges bland annat Gunilla Hedin. – Den satt uppe lite varstans i Svegsområdet. Hur kändes det då? – Egentligen bara skakar jag på huvudet, det säger mer om de som har satt upp dem, än om mig. Jag tyckte ju att det var lite obehagligt, men jag tror att gemene man tyckte att det var osmakligt. Jag tyckte att det var osmakligt gjort. Jag önskar att man kunde föra en dialog och en frisk debatt om det här. Där man kan se för och nackdelar, utan att vi behöver vara elaka mot varandra. En annan kommun där vindkraften har skapat motsättningar är Ödeshög i Östergötland, mellan de som är för och de som är emot vindkraft i kommunen. Håkan Johansson är moderat politiker som i 12 år var ordförande för Miljö- och byggnämnden, med ansvar för frågor som rörde vindkraftsutbyggnaden i kommunen. Då utsattes han för bland annat för muntliga påhopp, säger han. – De började skjuta på mig personligen, de kollade upp mig vad jag höll på med som politiker och nämndordförande, att mina privata företag tryckte de på – bäst du passar dig annars kommer det gå dåligt för din frus företag och sådana saker. De stod på gårdsplan ibland och vid mina vindkraftverk som jag har och ja, det var en hotfull stämning. Det var en jobbig tid. Vi är i det grå boningshuset på Håkan Johanssons och familjens gård, på slätten. Lite längre bort på familjens mark står tre vindkraftverk, vi ser de stå och snurra genom fönstren. Håkan Johansson tjänar själv pengar på vindkraften – han får arrende från vindkraftbolaget som äger verken. Han säger att han har upplevt hur motståndare, organiserade av den lokala motståndsföreningen Rättvis vind, genom påtryckningar och hot har försökt att få honom att säga nej till vindkraft. – De har en egen hemsida, Rättvis vind, med anklagelser mot mig. De kollade upp en massa saker, de kollade upp alla mail som jag har skrivit till min sekreterare bland annat 12 år tillbaka. De har rivit i mina bygglov på mina egna verk, sådant som inte handlar om skogsbygden alls, utan för att få mig att bli nervös och säga stopp till vindkraften.    Hur höga är de här då? – Det där är 65 meter och det där är 72 meter. Hur nära står de då? – 400 meter. Men du satt som ordförande i den här nämnden, var det helt lämpligt för dig att upplåta mark åt de här vindkraftverken, och tjäna pengar på det. Du tycker inte själv att det var olämpligt? – Inte det minsta, jag var ju inte med själv och tog det beslutet. Det har inget med de andra vindkraftverken att göra. Man får gärna granska mina verk. Om man som granne blir irriterad över att mina verk är uppe det kan jag förstå. Men att folk som bor en mil bort, bara för att jag är ordförande i en nämnd ska gå på mina verk. Det förstår jag inte. Bygden har delats i två läger – mellan de som är för vindkraft, och de som är emot, säger Håkan Johansson. Själv ha han känt av det både i simhallen, och på ICA. – När man åker ner och handlar i Ödeshög så känner man att man hade många blickar som var mot en, många människor var riktigt elaka. De gick på och sa att det är bäst att du tänker dig för. Vi åker vidare genom det snötäckta landskapet, in mot Ödeshög centrum. Vi stannar utanför kommunhuset, intill mataffären. Det är låg aktivitet på biblioteket i Ödeshög. Vi är här för att träffa Hans Ström som är ordförande i föreningen Rättvis vind, som har funnits sedan 2009. – Vi är ju inte i princip emot att generera el med vindkraft, utan det är just placeringen som vi har synpunkter på. Vi anser att Sverige är så stort och glesbefolkat i vissa områden, så där kan man kanske klämma in de här vindkraftsparkerna, men hålla på att klämma in dem i Ödeshögs skogsbygd som man håller på att planera för, det tycker vi är helt fel. – Man kan börja grunna på vad var det som gjorde att vi bildades vår förening – jo det var det att vi helt plötsligt riskerade att få de här vindkraftverken nära oss, vi som bor i skogen och då började vi samla ett gäng med folk och som sagt, nu är vi uppe i närmare 700 medlemmar och det är Ödeshögs största förening vad jag vet. Så att vi är en betydande maktfaktor politiskt. Det märkte man i valet 2010 där vi i princip styrde valet till de partier som hade något så när vettiga synpunkter vad gäller placering av vindkraft. Det som Hans Ström säger bekräftar den bild Agne Hansson, vindkraftssamordnare, ger av hur motståndet på grund av det kommunala vetot fått allt större politisk betydelse. Men vad säger Hans Ström om hoten som Håkan Johansson säger att Rättvis vind har utsatt honom för?   – Jag betraktar det som helt felaktiga påståenden. Jag känner inte till något fall där han har blivit hotad, och har han det får han väl polisanmäla det. Vi har varit väldigt försiktiga i vårt agerande. Jag kan väl säga som så att han själv jämförde Rättvis vind med militanta djurrättsaktivister – så är det någon som framfört felaktiga synpunkter så är det han. Han känner sig utpekad som person, han och hans familj. Vad säger du om det? – Nej, det inte bra om han upplever situationen så, men enligt mitt sätt att se så har han inte blivit hotad av några människor vad jag vet. Det är helt otänkbart. Det är väl några knäppgökar då som har ringt, som vi inte har någon kontroll över. Men som jag sa förut – är man politiker, sitter man i en nämnd då får man räkna med att bli granskad. Det är en demokratisk sak, det är en rättighet för medborgarna. Men granskad är en sak, men att bli påhoppad personligen och att ens frus företag hamnar på er hemsida – vad säger du om det? – Jag har inte sett att det existerar, och gör det det så är det inte bra, det är inte rätt. Då får vi ta bort det. Det är första gången jag hör det. Men som sagt, jag känner inte till att vi har hotat nån, vi har inte bråkat med nån, vi har bara tagit fram fakta. Och tål man inte fakta som politiker, då ska man inte vara politiker. Och det är ju inte första gången en politiker har blivit uthängd – titta i kvällspressen, det är tio gånger värre där än vad vi har hittat på. Reportrar: Malin Sandberg och Frida Johanson Producent: Sabina Schatzl

    starstarstarstarstar
  • 00:29:24

    Elever drabbas när Skolinspektionen låter ofärdiga skolor starta

    · Kaliber

    Det är Skolinspektionen som ska säkra kvaliteten i den svenska skolan. Men hur väl fungerar deras kontroll? Kaliber i P1 är tillbaka efter sommaruppehållet och i samarbete med Utbildningsradions Skolministeriet granskar vi i skolinspektionen - myndigheten som skolministern menar ska agera vakthund mot oseriösa aktörer och dålig kvalitet. I det första programmet möter vi skolinspektörer som ifrågasätter systemet och eleven Nora som inte känner att hon fått den skolgång hon blivit lovad. – Musiken är ju mest så, eftersom jag kommer ihåg… jag gick ju en stund kvar i min gamla skola, i nian, typ hela augusti och lite av september, och bara på den korta stunden så märkte jag hur mycket jag lärde mig ändå… du vet slavarna, musikens tid… alltså vi lärde oss mycket om historien om musiken och toner och gitarr och piano och allt det där… Nora går i nian på den nystartade Deltaskolan i Haninge utanför Stockholm. Det är en liten friskola, här går runt 80 elever. Jag träffar henne en dag i maj, och trots att det bara är några veckor kvar till skolavslutningen så har Nora ännu inte fått någon musik- eller franskaundervisning. Även undervisningen i andra ämnen har varit svajig och problemkantad, berättar hon. – Och allt det har de lärt sig och vi kommer inte ha lärt oss nånting om musik. Då förstår jag hur mycket kunskap vi missar och hur dum man kommer verka vara när de kan allt det där, och så börjar vi gymnasium så kan vi ingenting, så vet vi inte ens vad en ton är, säger Nora Jag är på Noras skola för att vara med när Skolinspektionen gör en tillsyn här idag. Skolan har varit igång under nästan ett helt läsår, men det här är första gången som Skolinspektionen gör ett fysiskt besök för att kolla hur den nya skolan fungerar. Deltaskolan har sina lokaler inne i ett större kontorskomplex, en senapsgul byggnad i förortens centrum. Deltaskolan marknadsför sig som en skola för livet, och Visionen är att alla elever ska få godkänt i alla ämnen.  Hur bra fungerar kontrollen? Med skolpeng, aktiebolagsdrivna skolor och en i stort sett fri etableringsrätt har Sverige ett av världens mest liberala och decentraliserade skolsystem. I teorin kan vem som helst starta en skola. Men för att alla elever ska få en god och likvärdig skolgång, har vi sen 2008 Statens skolinspektion, en myndighet som ska se till att alla skolor – kommunala och fristående – håller måttet. Och tilltron till Skolinspektionen som grindvakt är stor. Utbildningsministern Jan Björklund har sagt att Skolinspektionen ska vara en vakthund mot dålig kvalitet. När det under senare år har rapporterats om problemskolor och oseriösa skolhuvudmän, när skolor gått i konkurs och elever och lärare lämnats vind för våg, så har svaret från politiskt håll ofta varit högre kvalitetskrav – och mer och bättre kontroll. Kaliber i samarbete med Skolministeriet från UR ställer frågan: hur bra fungerar den här kontrollen egentligen? Kan Skolinspektionen leva upp till så höga förväntningar? Och vad släpper man igenom? Och varför har Nora inte haft någon franska eller musik? – Sen kommer vi att intervjua rektorn, i en och en halv timme. Och i princip vad vi gör är att vi intervjuar rektorn utifrån ett strukturerat underlag. Vi kommer göra lektionsobservationer, sen kommer vi ha en intervju med eleverna i årskurs 8 och 9, säger inspektören från skolverket. Det är bara fristående skolhuvudmän som måste söka tillstånd och gå igenom en etableringskontroll för att få starta en ny skola. Den som vill starta en friskola fyller i en blankett och skickar in olika dokument till Skolinspektionen. De gör sen en prövning som nästan helt grundar sig på de inskickade dokumenten. När ansökan är godkänd så går den nya skolan igenom en etableringskontroll innan man startar. När Skolinspektionen gjorde en sån etableringskontroll för Deltaskolan på våren inför skolstarten förra året, så hittade man flera brister:  -      Verksamheten bedrivs inte av den huvudman som har godkännande för utbildningen -      Huvudmannen har inte tillgång till elevhälsa vid skolenheten -      Huvudmannen har inte lokaler för att syftet med utbildningen ska kunna uppfyllas -      Huvudmannen har inte den utrustning som behövs för att syftet med utbildningen ska kunna uppfyllas -      Huvudmannen har inte anställt en rektor som uppfyller behörighetskraven i skollagen -      Huvudmannen har inte rekryterat behöriga lärare i samtliga ämnen som erbjuds vid verksamheten Skolhuvudmannen, Mia Lundberg enskild firma, fick då skicka in papper för att visa hur hon tänkte komma tillrätta med bristerna. Men Skolinspektionen såg att några brister fanns kvar. Det handlade om lärare som saknade behörighet, att det saknades lärare i vissa ämnen och att det inte fanns någon skolkurator. Men i juni 2013, inför skolstarten till hösten, fick Deltaskolan ändå klartecken för att starta och ta emot elever. Skolinspektionen förutsatte att huvudmannen skulle rätta till bristerna före terminsstart. Så långt har det mest varit fråga om en skrivbordskontroll. Det är alltså först nu i maj, när skolan har funnits i nästan ett år, som man tar reda på vad det har blivit av det hela, i verkligheten. "Viljan inte världens största" De två inspektörerna, en jurist och en pedagog, har suttit med på några lektioner under morgonen. Och nu har det blivit dags för ett samtal med skolans rektor Thomas Borg. –  Hur förmedlar ni till eleverna vad det är de ska lära sig och hur kursplanerna ser ut och så där? – Ja, alltså jag kan säga direkt att det som kan göra mig besviken ibland det är att det finns inte världens största engagemang. Om man så att säga ska demokratisera och låta eleverna delta i undervisningen. Så är det ju. Utan de är ju präglade att –planera det där, sköt det där. Viljan är inte världens största eller världens bästa, säger Tomas Borg   – Hos eleverna? – Ja just det, precis.                 Inspektörerna frågar om skolan har skolsköterska och skolkurator. De ställer frågor om bibliotek och utrustning, och de vill veta hur skolan jobbar med särskilt stöd. Det blir snart tydligt att allt inte är på plats, att mycket på skolan inte fungerar, något som rektorn själv medger. – Jag ser ju hellre att en elev går ut härifrån och kan läsa, skriva och räkna, prata engelska än att man kan…ha viss förståelse, förstå mig rätt. – Mm. Sen är det ändå många som har behov av musiken för att förstå engelska. Det får man inte glömma. – I know. Jag vet det. – Jag menar inte…det är inte som så att jag vill sätta det ämnet mot ett annat. Jag menar bara som så här att kan du få över pengar genom att göra så, och kunna anställa två mattelärare istället, eller två språklärare, så tycker jag att det är mer funktionellt. – Mm, jag förstår. Du vi pratade ju lite om lärarnas, och vi har bett om att få en lista och så vidare, men har alla lärare idag… har alla lärare pedagogisk utbildning idag, som jobbar här? – Både ja och nej. Alltså, en del har ju…alla har ju inte pedagogisk utbildning från lärarhögskolan. En del har ju en pedagogisk utbildning från idrottsrörelsen, till exempel. En har jobbat som polis i 20 år, som jag tycker också har en väldigt bra pedagogisk utbildning. Så är det. – Men alla har inte idag formell behörighet? --Nej. Det är riktigt, svarar Deltaskolans rektor Många skolinspektörer ifrågasätter systemet Vi ville veta hur inspektörer på Skolinspektionen själva ser på sina möjligheter att se till så att bara skolor som håller måttet får starta. Vi har fått kontakt med 116 inspektörer, som svarat på frågan om de tycker att kraven som ställs på nystartade skolor är tillräckliga? Och 40 av de uppger att de inte, eller delvis inte, tycker att kraven räcker. ”Bedömning görs utifrån dokument. Svårt att bedöma avsikten med att starta skolan, om de bakom har rätt kompetens mm. Svårt att säga hur det ska bli i verkligheten. Vissa huvudmän är kända som dåliga men får ändå tillstånd att starta nya skolor.” ”Huvudmän startar skolor utan att ha en plan eller veta ens hur man ska se till att eleverna får det de har rätt till. Även vid förstagångstillsyner där skolan uppger att de påbörjat arbete med många olika områden men sen visar det sig att inget gjorts på skolan sedan den startade. Det är inte en skola man bedriver utan en social inrättning för elever med trasslig skolbakgrund och där anställs även lärare som inte är utbildade.” Flera av inspektörerna vittnar om att det är svårt att bedöma om en huvudman är seriös eller ens vet vad det innebär att bedriva en skola. De berättar om uppstartsproblem och att de vanligaste bristerna de ser är att det saknas kompetenta lärare och lämpliga lokaler. Några av inspektörerna ställer också upp på intervjuer med oss mot att de får vara anonyma. Vi har därför låtit andra personer ersätta deras röster. Så här beskriver en av dem hur svårt det kan vara att komma åt olämpliga huvudmän: – Dels är det svårt att få kunskap om en huvudman om man aldrig haft en skolverksamhet innan, dels vet vi att det är många problemhuvudmän eller huvudmän med problem sen tidigare som ändå får tillstånd för att det är juridiskt väldigt svårt att… sätta dit dem eller liksom stoppa dem från att få tillstånd. Det ser vi gång på gång. Det är inte så lätt att komma åt. Det ska ganska mycket till också, det här med bevisbörda. Hon förklarar att även om man upptäcker brister redan i etableringskontrollen så kan det bli svårt att anmärka på bristerna, rent juridiskt, eftersom det är tidskrävande att samla in bevis som ska hålla i domstol - tid som inte alltid finns. Och då väljer man lätt den enklaste vägen. – Vi släpper det, vi låter det gå. Vi kollar det sen i förstagångstillsynen. Vi orkar inte sätta ner foten här heller, för det tar för mycket tid och resurser och det är jobbigt. – Och vad kan man hitta vid de här förstagångstillsynerna?   – Ja, men till exempel så kan man väl redan i förväg ibland se att det här kommer de inte att fixa, de kommer inte att ha kompetenta lärare vid skolstart. De säger att de kommer att ha den här lokalen i ordning och sen när de väl startar… vi kollar ju inte till exempel hur ska ni ge eleverna särskilt stöd. Det gör vi inte i etableringskontrollen. Det finns bara ett visst antal punkter vi kollar på eftersom verksamheten inte är igång. Flera av inspektörerna menar att kraven på nystartade skolor inte är tillräckligt högt ställda, att det inte går att stoppa oseriösa eller dåliga huvudmän så länge de har alla papper i ordning, och att skolorna som tillåts starta kan vara halvfärdiga. Och bilden av en halvfärdig skola är också vad Nora och andra elever på Deltaskolan, målar upp för oss. – I september började jag här… – Och hur tycker du att det har funkat på den här skolan? – Inte så jättebra. Om jag ska vara ärlig så ångrar jag litegrann att jag började här. Den är inte riktigt klar. – Skolan menar du? Hur då? – Det har varit lite sådär med lärare, typ vi har haft tre olika bildlärare. Kafeterian är inte fixad, vi har inga böcker, vi har inga skåp där vi kan lägga våra kläder…ja det är litegrann sådär. Jag tycker inte att den är riktigt förberedd. – Vilka andra ämnen bekymrar dig? Både när det gäller din kunskapsnivå när du ska börja gymnasiet, men också nhär det gäller betyg och så? – Det är musik, det är teknik, sen så är det…vad är det mer? SO… SO också. Det är ungefär de ämnena. Geografi…har vi haft geografi?  (Elever i bakgrunden: – Nä) Vi har inte haft geografi heller… – Har du mycket kamrater på andra skolor så du kan jämföra och höra med dem? – Ja… de tycker att den här skolan är väldigt dålig. Och när jag hör hur mycket de lär sig så mår man själv lite dåligt för jag känner man vill ju inte verka dum sen när man börjar på gymnasiet. – Vad var det som gjorde att du ville byta skola till att börja med? – Det lät så bra, det lockades, rektorn pratade så bra, alla var jättenöjda i början, men sen så började man märka lite grann att den inte var så bra. De får det att låta så bra, så man blev lite lurad, kan man säga. Jag frågar en annan av inspektörerna som vi har pratat med, också hon vill vara anonym och har fått sin röst utbytt, jag frågar om hon tycker att det är rimligt att elever får gå på en skola där allt inte är på plats och kanske förlora en termin eller två. – Nä, nä, absolut inte. Det är det, man är för snäll egentligen och det är väl inte förrän nu man har börjat utarbeta någon form av att man hellre ska fälla än att fria, för egentligen är det tvärtom från vår sida. Det handlar ju om att man måste vara insatt i att det är från dag ett som man ska ha en bra utbildning. Inte att ”vi håller på att göra det här” och ”vi ska fixa”. Om man tänker på vilka som ska gå i de här skolorna, så är det ju för deras skull man ska kunna vara hårdare och stoppa på en gång. Riksrevisionen hittar brister Redan 2012 tittade Riksrevisionen på hur Skolinspektionens kontroller av nystartade friskolor fungerade. Nina Gustafsson Åberg, är utredare på Riksrevisionen och hon menar att Skolinspektionen har svårt att leva upp till den roll man fått i det svenska skolsystemet. – Skolinspektionen har en väldigt viktig roll i det här systemet, för att få hela systemet med fristående friskolor att fungera så behöver man ha en myndighet som släpper in rätt aktörer. Och i den meningen så tycker vi att Skolinspektionen behöver utveckla sin prövning. Riksrevisionen såg i sin granskning att Skolinspektionen hittade brister hos två tredjedelar av alla nystartade skolor när man gjorde en förstagångstillsyn på skolorna. Många av bristerna var återkommande, å det handlade ofta om lärare som inte var behöriga och dålig uppföljning av elevernas kunskaper. Prövningen för att få starta skolor handlar mer om att huvudmannen ska svara rätt på en blankett, säger Nina Gustafsson Åberg: – Och då är frågan lite grann vad prövningen faktiskt lyckas fånga? Man måste komma ihåg att det är en jättekomplex verksamhet… alltså, en majoritet i riksdagen vill ha fristående skolor och man vill att de ska vara bra från dag ett och samtidigt har den här myndigheten ett uppdrag att granska en verksamhet som inte finns. Och det är jättesvårt. Och den här paradoxen, att man fått i uppdrag att granska en verksamhet som inte finns, väcker frågan vad man egentligen kan förvänta sig av Skolinspektionens granskning. – Alltså, vad kan vi ha för förväntningar egentligen på den här prövningen, vad kan man tro att den kan leda till? Det kanske är så att den här prövningen kan sålla bort de allra, allra värsta exemplen och den sållar ju bort väldigt många, det måste man komma ihåg. Men det är samtidigt så som vi också såg att det finns problem med lärare och det finns problem med lokaler och finns ett antal problem som ofta återkommer. Så om man fördjupar prövningen av de områden så kommer man eventuellt de problemen lite tidigare i alla fall. Eller kan se varningstecknen ännu tydligare så att man kanske kan fatta ett annat beslut helt enkelt, säger Nina Gustafsson Åberg. Riksrevisionen kom alltså fram till att Skolinspektionen måste bli bättre när de gör sin prövning, men de påpekar också att politikerna har gett Skolinspektionen en svår uppgift, att granska en verksamhet innan den startar. Skönt att lämna skolan För Nora och några av hennes skolkompisar är skadan redan skedd, men hon tycker ändå det ska bli skönt att gå ut nian, trots att hon fortfarande inte vet hur det blir med betyg och ämnen hon inte haft någon undervisning i hittills. – Men det känns skönt ändå, vi ska sluta nu, jag gick bara här i ett år, min brorsa gick här i sjuan, min mamma tog ut honom direkt, och jag ville inte att han skulle gå här för tre år… att gå här, det känns som att han skulle tappa så mycket kunskap som andra lär sig på andra skolor. Om ni kollar runt så märker ni: det är som en fritidsgård. Man gör lite grann hur man vill, man kommer när man vill, man går när man vill. Man har ingen respekt för tiderna och sånt där. Deltaskolans huvudman, Mia Lundberg, har fått chansen att bemöta kritiken från eleverna, men hon hänvisar till rektorn Thomas Borg. Han medger att de haft problem med lokaler och lärare i praktiska och estetiska ämnen, och också när det gäller språkundervisningen. Men trots att han tidigare stolt berättat att skolan är bra på att locka till sig elever, tycker han inte att allt är skolans fel. Noras känsla av att ha blivit lurad, och att skolan är som en fritidsgård, avfärdar han. Och han menar att det är svårt att garantera att eleverna får all undervisning som de har rätt till. – Alltså, det stora problemet är ju vår årskurs 9 där vi inte lyckats med alla bitar. En anledning är ju då att om man byter skola, och byter man skola efter jul, sista terminen som är kvar, det är ju svårt för oss att reparera nånting som man har… man har flytt från nånting va, man hoppar från en tunna till en annan, men vår ambition är att när de går ut så ska de ha betyg i alla ämnen som de har rätt till innan de går ut, säger Thomas Borg. – Det är inte så långt kvar av terminen, hur ska man göra då ? Hur ser du på det? – Först och främst är det så här att, jag har försökt få in antalet timmar som de haft i musik tidigare, och delvis på grund av den timplanslösa skolan så är det svårt att veta hur många timmar musik de haft. – Du har ju ansvar för din skola och för de elever som går här och i det ansvaret ligger ju att ta reda på hur mycket timmar de har gjort i ett visst ämne för att kunna ge den undervisning de har rätt till? – Men alltså, det är klart att jag har ett ansvar för det, men det är ju ganska svårt när man börjar här och har en skolbakgrund där man har bytt skola två eller tre eller fyra eller kanske ännu fler gånger.   fria skolvalet, men en klar nackdel är faktiskt den biten att man kan byta. Man kan hoppa från tunna till tunna när man får problem eller är besviken eller inte är nöjd med betygen, då byter man skola. Och någonstans på resans gång så tappar man information och man tappar nettotid, och det kan ju inte vara som så att den som står sist i produktionskedjan, i det här fallet vi, att skulden enbart ska hamna på oss. Vi har kunnat berätta att Skolinspektionen – kontrollinstansen som ska se till att bara skolor som håller måttet får starta, att de ändå släpper igenom skolor som inte är färdiga. Vi har hört inspektörer som själva berättar om krav som är för lågt ställda. Och när Riksrevisionen undersökte hur bra Skolinspektionens etableringskontroller fungerar, så såg de att två tredjedelar av skolorna som fått starta hade brister när de senare följdes upp. Kanske rättar skolorna till problemen med tiden. Men konsekvenserna – i form av knackig skolgång, uteblivna betyg och osäkerhet inför framtiden, får de elever ta som har oturen att vara först att välja en sådan skola, en skola som trots att den har blivit godkänd av en myndighet, inte kan ge dem den undervisning de har rätt till. Skolinspektionens generaldirektör svarar Är det rimligt att elever som valt en nystartad skola med en massa förhoppningar, att de ska behöva finna sig i att saker inte finns på plats och att undervisningen inte fungerar - under en termin, under ett helt läsår? Nej, det tycker inte den person som är högst ansvarig för kontrollmyndigheten: – Det är naturligtvis inte alls rimligt att elever går i en verksamhet som inte uppfyller lagstiftningens krav och här har ju huvudmannen ett mycket mycket tydligt ansvar, säger Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler. – Men man måste också komma ihåg, i det system som finns, de politiska partierna är överens om att det ska finnas fristående skolor och kommunala skolor. Det ska finnas en möjlighet för nya fristående skolor att etablera sig. Då tror jag att man ska vara medveten om att det finns en uppbyggnadsfas för skolorna, precis som det kan finnas stora fördelar i en helt nystartad skola. Men systemet ser ut så att vi har fristående skolor, vi har ett ansökningsförfarande och ansvaret för att bedriva skolan det ligger hos kommunen och de fristående skolhuvudmännen. Och vi ska granska och peka på brister och nödvändiga utvecklingsområden för att eleverna ska få sin rätt till utbildning tillgodosedd, fortsätter Begler. Ann-Marie Begler är tydlig med att Skolinspektionens verksamhet inte ska ses som någon garant för att skolor som startar verkligen håller måttet. – Nej, och det är ju så att våran etableringskontroll liksom våran tillsyn det skapar ju inga garantier, utan ansvaret för skolverksamheten det ligger ju hos huvudmannen som, när det gäller fristående skolor äger skolan, eller hos de kommunala huvudmännen. Där ligger det, liksom, absolut tydliga ansvaret. Det vi kan göra med vår etableringskontroll det är att se: finns de grundläggande förutsättningarna på plats? Kraven som ställs på nystartade skolor är inte tillräckliga, enligt många av de inspektörer som vi har frågat, men det, menar Ann-Marie Begler, är inte något myndigheten kan rå över. – Man kan naturligtvis ha olika uppfattning om kraven är tillräckliga. Vi följer ju de kraven som lagstiftningen ställer. Man kan ju liksom ha lagstiftning som anger andra typer av krav. Men vårat uppdrag här, det är ju inte att hitta på någon egen verksamhet utan det är att följa de kraven som Sveriges riksdag har beslutat om ska gälla vid etablering av en skola. – Många av inspektörerna säger då att det är svårt att kontrollera vissa saker, alltså huvudmannens intentioner, seriositet eller kompetens att faktiskt bedriva skolverksamhet, och att det är lätt att missa, alternativt att man inte kan komma åt saker fast man ser dem…hur ser du på er roll i det här? – Jo, naturligtvis är det ju så att vissa saker är ju hemskt hemskt tydliga för oss, och det kan man ju också se i våra beslut. Det finns andra saker som är väldigt mycket svårare att kontrollera där vi är hemskt beroende av att få information från elever, från föräldrar och också från lärare. Så att det är ju alltid en problematik i tillsyn och i granskning. Det som vi har gjort då för att förbättra vårt underlag i vår tillsyn det är att vi frågar elever, vi frågar personal och vi frågar föräldrar inför vår tillsyn hur de ser på sin skola. Och då får vi ett väldigt rikt material. – Den myndighet som ska vara en vakthund mot dålig kvalitet måste alltså kompromissa med elevers rättigheter, för att det ska finnas en möjlighet för nya skolor att etablera sig. Det är så systemet ser ut. Och ansvaret för att ge alla elever en god och likvärdig skolgång har samhället överlåtit åt var och en av de aktörer som verkar på skolmarknaden. Vad kom då Skolinspektionen fram till efter tillsynsbesöket på Deltaskolan i maj? I somras, den 27 juni, kom beslutet: ”Skolinspektionen konstaterar att det fortfarande saknas rutiner och strukturer på många områden. Det saknas exempelvis rutiner för att säkerställa att eleverna får ta del av utbildningens mål och att de ges möjlighet att utöva inflytande över utbildningen …” (ljudet tonar ut) Beslutet mynnar ut i ett föreläggande om 11 punkter. Det betyder 11 konkreta brister som Deltaskolans huvudman måste komma tillrätta med. Kritiken handlar om att alla lärare inte är behöriga eller har utbildning för det de undervisar i. Att det saknas specialpedagogisk kompetens och skolkurator. En annan kritikpunkt är att skolan inte alltid gör klart för elever vad målet med utbildningen är, vilka krav som ställs på dem och vilka rättigheter de har. Och det här bekräftar mycket av Noras kritik mot skolan. Deltaskolan säger till oss att de inte håller med om Skolinspektionens kritik i alla delar. Men senast den 30 september måste de redovisa för Skolinspektionen att de har rättat till bristerna. Då är Nora någon annanstans, men i hennes och klasskamraternas gamla skolbänkar sitter en ny uppsättning elever, som kanske har samma förhoppningar och förväntningar som Nora hade. Och hur gick det då för Nora till slut? Hon erbjöds en nödlösning med franskan som hon inte var nöjd med och tackade nej till, men musiken tog skolan igen genom att de två sista veckorna före skolavslutningen ägnades helt åt musik. – Han fixade ju det de två sista veckorna tror jag det var, så det var ju bra att vi fick musik men det var lite klantigt att fixa det de två sista veckorna när man nästan slutat skolan. – Hur var det, vad gjorde ni på de här veckorna? – Vi lärde oss spela piano några låtar, sjöng, spela trummor… vi hann ändå med ganska mycket för att vi gick ju varje dag i två veckor. – Men tror du att du lärde dig lika mycket som om… – Nä, det tror jag inte eftersom de andra niorna, eller skolorna gick i musik i ett helt år… och man läser ju också på musiken om historien om musik, det gjorde inte vi. Vi hann inte det. Den skolan, Deltaskolan hade behövt ett år till. Den var inte riktigt klar. Man kände det. Reporter: Maya Abdullah UR  maya.abdullah@ur.se Producent: Karl Brodin UR karl.brodin@ur.se Exekutiv producent: Andreas Lindahl andreas.lindahl@sverigesradio.se Nästa vecka fortsätter Kalibers granskning av Skolinspektionens möjligheter att hålla ordning i den svenska skolan.  Då handlar det om hur fasaderna putsas upp när skolinspektionen kommer på besök. 

    starstarstarstarstar
  • 00:29:49

    Anställd - men bara ibland

    · Kaliber

    Kaliber kan berätta om de visstidsanställda, en grupp som ger en helt ny bild av den berömda svenska välfärden. Vi har träffat tre personer som på olika sätt har drabbats av att arbetsmarknad och trygghetssystem inte längre passar ihop. I tre program ska vi berätta om villkoren för dem som inte har ett fast jobb. Vi kommer att visa hur trygghetssystemen inte har hängt med när arbetsmarknaden har förändrats och hur enskilda människor drabbas, inte för att de inte har ett jobb, utan för att de inte har ett fast jobb. Del 1 - Om de visstidsanställda och priset de får betala De är arbetsmarknadens stötdämpare. När både kommuner och företag vill vara så flexibla det bara går, är inte längre de fasta jobben lika dominerande. Projektanställningar, inhopp, vikariat, frilansjobb med F-skatt, bemanningsbolag, egenanställningar, det kommer ständigt nya sätt att flytta risken från arbetsgivaren till arbetstagare, till de "Osäkert anställda", de som gör jobbet utan att få tryggheten. Soile Savelius går ingenstans utan sin mobiltelefon, inte ens på toaletten. Hon säger att den är hennes bästa vän, samtidigt som hon hatar den. I dag har telefonen varit väldigt tyst, säger hon. – Telefonen ligger på toalettsitsen när jag duschar. Jag har den på högsta volym på natten så att jag vaknar av den i fall något kommer på morgonen. Då vaknar jag. Hon är timvikarie i Västerås kommun, arbetar med det som heter dygnet runt-patrullen och med vuxna människor med hjärnskador. Hon är vår tids daglönare. Varje gång ett arbetspass blir ledigt får Soile ett sms, som hon måste svara snabbt på för att få arbetspasset, för hon är inte den enda som får samma sms, utan en av flera personer som vill ha passet lika gärna som hon själv. Det är en tävling, den som snabbast hinner svara på sms:et, vinner. – Ja, ibland har jag varit jättesnabb, tycker jag. Suttit med telefonen i handen och så knappar jag in “ja” och sedan ser jag efter vad det är för ett jobb. Så får jag inget svar tillbaka att jag blivit bokad. Då har någon varit snabbare än mig, garanterat. Vi ska strax komma tillbaka till Soile Savelius, men var började egentligen historien om det trygga Sverige, där våra gemensamma försäkringar skulle fånga oss om vi föll? Den svenska välfärden Den svenska modellen som länge skapade stolthet hemma och väckte beundran utomlands handlade till stor del om arbetsmarknaden. Under många decennier i 1900-talets mitt skapade tillväxt, arbetsfred och lagstiftning en trygg och rimligt stor kaka åt stora delar av befolkningen. Industrisamhället byggdes med tiden upp kring den fasta anställningen och avtalen mellan fack och arbetsgivare. På 1970-talet kom förkortningar som LAS och MBL, lagar som stärkte de anställdas rättigheter. Men så förändrades samhället och därmed de anställdas situation. Med den djupa ekonomiska krisen på 1990-talet bröts den fasta anställningens dominans. Inte bara ökade arbetslösheten till tidigare knappt sedda nivåer. Dessutom var det allt fler som inte fick fasta jobb. De som fick nöja sig med tillfälliga anställningar ökade, från en av tio till mer än var sjunde. En ökning som sedan dess har bestått genom skiftande konjunkturer. – Det verkar vara så att under lågkonjunktur ökar det varje gång och när det är högkonjunktur så sjunker det lite tillbaka, men aldrig tillbaka till samma nivå som det har varit tidigare, säger Irene Wennemo. Irene Wennemo är huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen, som bland annat ser över hur trygghetssystemen fungerar vid sjukdomar och arbetslöshet. – Så det verkar vara en successiv uppgång, men det går lite stegvis. Det är klart att det kan vara så att vi är på väg och kommer att ha fler tillfälliga anställningar, att det är maktförskjutningar på arbetsmarknaden och så vidare som har lett fram till det här. De som drabbas hårdast är de yngre. Där är de osäkra anställningarna flest, under de senaste åren har en femtedel av de anställda mellan 25 och 34 år varit visstidsanställda. Då är inte ens de som mer eller mindre frivilligt jobbar via en egen firma medräknade. Irene Wennemo är en nyckelperson för att lösa ett problem som växt men som inte fått särskilt mycket uppmärksamhet. Hon har sin bakgrund i LO, men har fått uppdraget i socialförsäkringsutredningen av den borgerliga regeringen. – Det är en ökad rörlighet på arbetsmarknaden, men man kan se att för medelålders så är det ingen skillnad från tidigare, de byter jobb lika ofta som förr och det är ingen dramatisk förändring. Utan den stora förändringen är under etableringsfasen i arbetslivet. Förr var den ganska kort, man slutade skolan och sedan gick det rätt snabbt tills man hade sitt första fasta jobb. Nu har vi en mycket mer utdragen process, det kan ta fem, tio år då man håller på att etablera sig i arbetslivet. Och det handlar inte bara om unga utan i minst lika hög grad om de som flyttar till Sverige från andra länder, som också har den här utdragna etableringsprocessen. Under den perioden så kombinerar man ofta tillfällig anställning med arbetslöshetsperioder, med studier under perioder, eller att man jobbar utomlands under någon period. "Jag måste sitta här med telefonen och vänta"  Vi sitter i Soile Savelius vardagsrum i den lilla tvåan strax utanför Västerås centrum. TV4:s nyhetsmorgon står på i bakgrunden och på soffbordet brinner en kandelaber. Soile Savelius är 48 år. Hon har haft fasta jobb förr. Men när hon för några år sedan vågade ta språnget och säga upp sig för att studera till kriminalvårdare, hittade hon aldrig tillbaka. När hon insåg att utbildningen inte var något för henne stod hon plötsligt utan jobb, nu fanns det inga fasta jobb att få, hon blev timvikarie. Det var ett och ett halvt år sedan. – När man har fast jobb, då kan man vara lugn som person, man får sin lön varje månad, man har sitt schema klart och jag kan planera efter schemat vad jag ska göra på min lediga tid. Som det är nu, jag kan inte planera ett skit rent ut sagt. När vi träffar Soile Savelius strax före jul har hon inte en ledig och avslappnande jul att se fram emot,  nu gäller det att ta chansen att jobba så mycket som möjligt när andra är lediga för att få ihop pengar. – Jag jobbar varje helg t ex i december. Jag har barn i Umeå , jag har mina syskon här och syskonbarn, jag kan inte fira jul med dem. Jag har mina vänner i Stockholm, jag kan inte åka till de på helgerna när de är lediga. Jag måste sitta här med telefonen i handen och vänta. Inga pengar vid sjukskrivning De visstidsanställda har inte bara en osäker framtid på jobbet utan missgynnas också av stela trygghetssystem. Den fasta anställningen är fortfarande nyckeln till full trygghet, den visstidsanställde betalar lika mycket skatt och sociala avgifter men riskerar att gå lottlös när tryggheten som bäst behövs. En arbetad vecka eller en intjänad krona för den fast anställde är mer värd än för den visstidsanställde.   – För de som har fast jobb fungerar regelverken bra, men just för de här som inte har det är det lite för mycket lotteri över om man har ett försäkringsskydd eller inte, säger Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen. Det är väldigt lätt, faktiskt, att göra lite fel som gör att man tappar det försäkringsskydd som är väldigt viktigt om något dramatiskt händer. Det är klart att så länge man är frisk och har lätt att få jobb så är inte det något stort problem. Men när man blir allvarligt sjuk eller får barn, eller blir långvarigt arbetslös, då kan små missgrepp eller otur få väldigt dramatiska effekter. Det här har Shideh Nikzad märkt in på bara skinnet. – Efter tre månader fick jag ett brev från Försäkringskassan om att jag inte får fortsätta få sjukpenning eftersom jag inte är fastanställd. Det spelade ingen roll att min läkare skrev brev till dem en eller två gånger. Vi har överklagat men vi fick ingen sjukpenning. Om en fast anställd bryter foten är det självklart att man får vara hemma och bli frisk. Sjukförsäkring är en grundläggande rättighet. Men om man som Shideh Nikzad är timvikarie och skadar foten på jobbet, då riskerar man att bli ruinerad och tvingas att ta lån för att bli frisk igen. Shideh Nikzad lever fortfarande med sviterna av vad som hände i hemtjänsten i Karlstad, där hon arbetat nästan åtta år som timvikarie, när olyckan var framme. – Som timvikarie måste man ställa upp för att få de här timmarna och det gjorde jag i många år. Hon tog alla pass hon kunde för att som ensamstående mamma försörja sina barn, ofta jobbade hon mer än sina fast heltidsanställda kolleger. – Då trivdes jag med jobbet, med att jobba med människor, med mina kolleger, med chefen också, det hade gått jättebra. Alla var nöjda. Allt var bra, tills jag skadade foten. Hon vred till foten på väg mellan två vårdtagare. Då märktes skillnaden mellan vikarien och den fastanställde. – Då var det en jättejobbig tid för mig och då försökte jag låna pengar och skulden som jag har den är enorm. Och den måste jag betala tillbaka. Det är fel att man blir behandlad på det viset! Får man fråga hur mycket du har lånat? – Jag har lånat nästan 30 000 kronor. Då har jag krediter kvar. Shideh Nikzad opererades och sjukskrevs i sju månader, det gav ärr både på foten och i hennes ekonomi. Efter fyra månader drogs hennes sjukpenning in. Andra regler vid fast anställning Det har varit en ständig debatt om Försäkringskassans regler de senaste åren, men det speciella med fall som Shideh Nikzads är att anställningsformen visar sig spela en så avgörande roll. Trots att Shideh Nikzad gick med foten i en särskild stödjande stövel och ständigt behövde värktabletter, ansåg Försäkringskassan att hon skulle söka nya jobb, kontorsjobb hon kunde klara även med en dålig fot. – Hon sa till mig att söka kontorsjobb. Då sa jag “de här tipsen som du ger mig, om det var en nära eller kära till dig, skulle du då ge samma tips?” “Vi pratar inte om mina nära och kära”, sa hon “Vi pratar om dig och du ska söka det här jobbet”. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, jag grät den här dagen och jag kände på mig att alla dörrar stängs framför mina ögon. De här krockarna mellan en förändrad arbetsmarknad och de stela trygghetssystemen gäller inte bara sjukförsäkringen. Kaliber har pratat med forskare, fackliga representanter, ekonomer, anställda och arbetsgivare. Vi har tagit fram statistik, läst rapporter från intresseorganisationer och forskare, och fram träder en bild: På punkt efter punkt missgynnas den visstidsanställde. Det gäller exempelvis sjukförsäkringar, turordningsregler, A-kassa och dessutom sådant som styrs av kollektivavtal som omställningsförsäkringar, avtalspensioner och föräldralön. Vi ska titta närmare på flera av de här exemplen, men först tillbaka till Shideh Nikzad i Karlstad. Hade hon varit fast anställd när hon skadade sin fot hade hon fått sjukpenning nästan dubbelt så lång tid, sex månader, innan sjukpenningen drogs in. Då hade hon klarat sjukskrivningstiden utan lån och kunnat rädda familjens ekonomi. Det märks att minnet fortfarande plågar henne. – Ärligt talat, jag mådde inte alls bra, jag mår fortfarande inte bra. Psykiskt mår man dåligt, jag kunde inte försörja mina barn, jag kunde inte vara den mamma de ville ha, man vill göra så mycket för sina barn. Min son skulle ta studenten precis 2009 och jag kunde inte göra som alla mammor kanske önskar sig för sina barn. Då mådde jag jättedåligt. Då kände jag mig besviken. Då kände jag mig lite arg. Just sjukförsäkringen är erkänt problematisk för dem som inte har en fast anställning.   I Västerås har Soile Savelius börjat fundera på den här saken. – Jag har tänkt tanken - hur sjutton blir det om jag blir långtidssjukskriven? Vet du vad du har för skydd där? – Nej, jag har inte en aning. Inte en susning, säger Soile Savelius. Statliga system gynnar fast anställda När det gäller statliga regelverk så är förutsägbarheten en viktig faktor, det ska gå att veta vad som gäller. Men Per Åkesson, som är stabsdirektör på Försäkringskassan tycker inte att det är överraskande att SoileSavelius inte vet hur hennes försäkringsskydd ser ut. – Jag är inte förvånad, det är väldigt svårt. Och formellt kan du inte veta förrän den dagen du blir sjuk, det är först då det blir fastställt. Du kan inte få ett ordentligt, säkert, förhandsbesked heller. Per Åkesson tycker själv att dagens socialförsäkringssystem är förlegat. – Jag tycker att det är rimligt att säga att det regelverk vi har i dag, som ju är väldigt gammalt, det är nog lite för en svunnen tid. Det tar nog inte riktigt hänsyn till hur arbetsmarknaden fungerar i dag. I sjukförsäkringen finns det flera exempel på att visstidsanställda riskerar att bli utan ersättning, trots att de betalat lika mycket till systemen som de fastanställda. Ett litet misstag kan räcka. Om du till exempel bestämmer dig för att studera i en lucka mellan två anställningar, utan att ta studielån, förlorar du rätten till sjukpenning om du blir sjuk under studierna. Du blir nollklassad, oavsett hur länge du har arbetat och tjänat pengar som är sjukpenningsgrundande. Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen, igen. – Då är det kört. Då har man noll i ersättning under sin sjukdomsperiod. Och det är också sådant som, det händer verkligen. Så det är inte något extremt ovanligt utan det förekommer definitivt. På samma sätt som de visstidsanställda kan bli utan sjukpenning kan de också bli utan arbetslöshetsförsäkring, trots att de betalat in A-kasseavgiften månad efter månad. Om du inte har fått ihop tillräckligt många timmar året innan, alltså inte uppfyllt det så kallade arbetsvillkoret, då står du utan A-kassa dagen du blir arbetslös. – Om man är med och betalar och finansierar en försäkring så är det också viktigt att man är försäkrad. I dag har vi konstiga glapp i systemen i det här avseendet. Som i arbetslöshetsförsäkringen, man är med i en A-kassa och betalar ganska dyrt och så visar det sig när man blir arbetslös att man inte får någon ersättning. Det tycker jag är, så ska det inte se ut. Det är en orimlighet i dagens regelverk, säger Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen. Det är inte bara de statliga systemen som gynnar de fast anställda. I de flesta branschers kollektivavtal finns generösa villkor för omställningsförsäkringar som ger en uppsagd person gratis vidareutbildning, extra pengar medan man söker jobb och kvalificerad coachning, normalt får visstidsanställda inget av det här, bara de fast anställda. "Utlasad" Ytterligare ett exempel på hur visstidsanställda och fastanställda hanteras annorlunda är turordningsreglerna i LAS, det där om sist in, först ut. Lagen är skriven så att det inte alls gäller för visstidsanställda, de får gå när deras kontrakt tar slut, även om de jobbat längre än en del fast anställda. De visstidsanställda är stötdämpare när arbetsgivarna vill ha flexibilitet och slippa ge fasta anställningar. För att verkligen få maximalt handlingsutrymme har en del arbetsgivare satt i system att låta personer sluta precis innan de enligt lagen annars skulle ha rätt till en fast anställning. Just det här hände Lisa, när hon hade arbetat på en förskola i nästan två år. – Jag har utbildning, jag har kompetens, jag är omtyckt, omtyckt av barn, föräldrar och kollegor. Det är inte någon som tror att jag inte ska få anställning. Lisa var bara 18 dagar från att få en fast tjänst när hon insåg att hon inte skulle få förlängt vikariat. – De flesta var så positiva, men jag förstår inte själv heller. För föräldrar började mejla in till chefen och frågade om jag skulle vara kvar och chefen hade svarat på deras frågor. Tyvärr hjälpte inte det. Nu hade kommunen upptäckt att hon varit anställd så länge att hon, just därför, inte fick fortsätta.  – Det känns inget bra. Man ramlar omkull framför målet. Man känner sig värdelös fastän man har gjort jättebra jobb. Det som hänt Lisa kallas ”utlasning”. Det är egentligen alldeles bakvänt men samtidigt både vanligt och logiskt. Lagen om anställningsskydd är tänkt att skapa förutsägbarhet för de anställda, de ska veta att den sist anställde också är först ut. Men de här rättigheterna är inget en anställd får omedelbart, först efter tolv månaders anställning kommer de första begränsningarna av arbetsgivarens beslutsrätt. Därför är det i allt fler branscher vanligt att anställda blir “utlasade”, det vill säga inte får sina visstidskontrakt förlängda, efter dessa tolv månader, eller efter 24 månader när ytterligare en begränsning infaller. – Barnen tycker att det har varit roligt, kul och man ser barnens utveckling. Jag såg dem när de var ett, två och tre år, men sen fick jag inte stanna. Det var konstigt, säger Lisa. Det här är vanligt bland barnskötare i vissa kommuner, som vill hålla öppet för att i stället anställa utbildade förskollärare, och det är vanligt i branscher med gott om sökande till varje jobb, som i mediebranschen, där arbetsgivarna alltid hoppas hitta en lite vassare reporter. För de här grupperna blir LAS märkligt nog en stupstock i stället för trygghetsfaktor. Anställningar kan staplas på varandra Isobel Hadley-Kamptz är journalist och författare och har skrivit boken Frihet och fruktan, med essäer om nutida liberalism – Bland dem som är vikarier och blir utlasade hela tiden så omhuldar man ju inte lagen om anställningsskydd, fullt förståeligt. Samtidigt som det också är fullt förståeligt att den som är 55 år gammal och på svensk extremt åldersdiskriminerande arbetsmarknad inte skulle ha en chans att få ett nytt jobb tycker att det är rätt tryggt att ha de där reglerna. Jag kan inte säga på rak arm hur de där reglerna borde fungera men arbetsgivarna upplever dem ju som ett problem och går runt dem så den där tryggheten som reglerna är till för finns ju inte egentligen, åtminstone inte för alla, säger Isobel Hadley-Kamptz. Visstidsanställningar behövs. Man måste kunna ta in extrapersonal när folk är sjuka eller går på semester. För arbetstagare kan de tillfälliga anställningarna fungera som en språngbräda in på arbetsmarknaden, men det finns en återkommande kritik från de arbetsmarknadsexperter och fackliga representanter vi på Kaliber har talat med: att arbetsgivare skulle tänja gränserna och ge tillfälliga anställningar trots att de behöver personal lång tid framöver. Det är lagen om anställningsskydd, LAS, som lägger fast turordningsreglerna och bestämmelserna om att en anställd inte ska kunna bli uppsagd utan anledning. Det är också LAS som slår fast regler för när en visstidsanställning måste bli fast anställning. Men de reglerna har luckrats upp de senaste åren, menar Samuel Engblom, jurist på tjänstemannafacket TCO. – Sen 2007 så behöver inte arbetsgivaren säga varför en tidsbegränsad anställning ska vara tidsbegränsad. Enligt LAS får man bara vara visstidsanställd hos samma arbetsgivare i max två år under en femårsperiod. Sedan ska anställningen övergå till en tillsvidareanställning. Så blir det inte alltid i praktiken. Genom att ”stapla” olika typer av visstidsanställningar kan arbetsgivaren gå runt de reglerna. Det kan se ut så här: Du har en så kallad ”allmän visstidsanställning” på ett företag. När du börjar närma dig två års anställning gör arbetsgivaren om din anställning till en säsongsanställning. Genom att hoppa mellan olika anställningsformer kommer du aldrig upp i de två åren under en femårsperiod, och kontentan blir att du i teorin kan jobba hur länge som helst utan att få någon fast anställning. Detta är helt förenligt med LAS. Men det är enligt EU-kommissionen inte förenligt med EU:s visstidsdirektiv vilket gång på gång har påtalats. – Vi från TCO:s sida anmälde Sverige till EU-kommisionen, säger Samuel Engblom från TCO.  Vi säger att just den här möjligheten att stapla tidsbegränsade anställningar på varandra, den bryter mot EU-rätten. EU-kommisionen håller med oss, och regeringen har nu lagt fram ett förslag på hur man ska kunna förändra detta. Regeringens förslag är inte tillräckligt, och jag hoppas att de kommer komma tillbaka med ett bättre förslag som effektivt stoppar det här staplandet i all evinnerlighet som man håller på med. Men i fall som Lisas handlar det inte så mycket om att anställningar staplas på varandra, i stället byter arbetsgivaren ut personalen för att slippa ge någon fast anställning. De riktigt fingerfärdiga företagen kan ibland erbjuda en utlasad person att i stället komma tillbaka via bemanningsbolag eller som frilansande konsult. Kritik mot sms-systemet – Kanske ett halvår till, jag vet inte om jag orkar mer. Om jag ska vara ärlig. För det är tärande. Vi är tillbaka i vardagsrummet hos Soile Savelius, i Västerås. – Det är stressigt, jag har inget eget liv, jag vet aldrig månad för månad vad jag får för pengar. De tre sakerna gör att jag kanske orkar ett halvår till. Soile Savelius jobbar för kommunen, men det är företaget Bemanningstjänst som har fått i uppdrag av kommunen att organisera timvikarierna. Åke Wahlsten är miljöpartist och ordförande i den kommunala nämnden ProAros som har ansvar för Bemanningstjänst och han är medveten om den kritik som riktas mot sms-systemet. – I klartext har vi behövt utvecklas. Det startade 2008, och det har varit en utredning av Ernst & Young, om hur det har fungerat, och de föreslog en del förbättringsåtgärder, säger Åke Wahlsten. Men hon upplever den här situationen som väldigt stressande. Och hon tycker att det är väldigt svårt att planera och säger att hon inte har mycket av ett liv just nu när hon jobbar på det här sättet. Vad säger du om det? – Då säger jag följande, för det första så har hon ju möjlighet att söka tillsvidaretjänster till exempel hos oss eller hos de privata när hon så vill. Det gör hon också. – Och jag förstår ju då att hon fungerar väl och då kommer hon förmodligen snart att få arbete tillsvidare. Även om hon fortsätter att vara visstid så blir man ju så småningom tillsvidare.   Hon orkar jobba på det här sätten max ett halvår till. Vad tror du om det? – Jag tror ju att vara timvikarie i många år är väldigt stressigt. Det är en viktig resurs. Sen kan jag ju inte lova heltid när det gäller alla timvikarier. Så jag säger att så hög sysselsättningsgrad som möjligt är bra för vikarierna, oss och medborgarna.   Shideh Nikzads fot blev till slut bra och i dag har hon ett fast jobb i hemtjänsten. Men skulden från sjukskrivningen utan pengar från Försäkringskassan, den är kvar. Hennes sista hopp är en överklagan som ligger i Kammarrätten i Göteborg. Hemma hos Soile Savelius i Västerås fortsätter väntan på nästa sms. – Det kom inga sms i dag, så ja. Man får gilla läget, man får vara arbetslös i dag.    Nästa vecka ska vi berätta om de som tvingas bli egenföretagare för att alls få ett jobb, frilansar, fastlansar och ofrivilliga företagare. Den granskande serien "De osäkert anställda" har gjorts av Tredje Statsmakten för Kaliber.     Researcher: Valeria Helander Producent: Lars Truedson Exekutiv producent: Eskil Larsson eskil.larsson@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Ett meddelande

    · Alla mina kamrater

    Med anledning av turbulensen kring Alla mina kamrater och AMK Morgon, kommer ingen podd ut den här veckan. Vi har mycket att stå i, bland annat rent tekniskt eftersom Acast, som hostar våra filer, sade upp samarbetet med oss. Vi måste tyvärr även ställa in stand up showen i Gävle på fredag den 20 november, pga att arrangören inte ville att vi skulle komma. Därtill tvingas vi också att ställa in resten av showerna i år, dvs Livepodden på Bonden bar den 30 november Söderhamn 4 dec Östhammar 5 dec Borås 19 dec Alla som har köpt biljetter, kommer att få pengarna tillbaka från Billetto. Det vi däremot vet, är att AMK Morgon kommer tillbaka enligt schemat den 30 nov, förhoppningsvis i två veckor. Om ni har några frågor, maila gärna på allaminakamrater@gmail.com, Facebooksidan Alla mina kamrater, eller sök upp oss på Twitter eller Instagram Tack för att ni lyssnar, vi återkommer så snart vi kan.

    starstarstarstarstar
  • 01:09:57

    327: Changing How We Think About Cancer by Revealing the Critical Role of Context in Tissue Specificity - Dr. Mina Bissell

    · People Behind the Science Podcast - Stories from Scientists about Science, Life, Research, and Science Careers

    Dr. Mina Bissell is a Distinguished Scientist in the Life Sciences Division of the Lawrence Berkeley National Laboratory. She received her B.A. in Chemistry from Radcliffe College and a M.Sc. in Bacteriology and Biochemistry as well as a Ph.D. in Microbiology and Molecular Genetics from Harvard University. Afterward, Mina was awarded a Milton Postdoctoral Fellowship at Harvard University followed by an American Cancer Society Postdoctoral Fellowship at the University of California, Berkeley. She started off at the Lawrence Berkeley Laboratory to study cell biology and cancer viruses and has dedicated over 40 years of her career to exceptional research there, rising through the ranks to her current position. Mina has received many awards and honors during her career. Just to name a few, she was awarded the highest award of the Department of Energy called the Lawrence Award, the Lifetime Achievement Prize from the Lawrence Berkeley National Laboratory, the American Cancer Society's Medal of Honor, the Susan G. Komen Foundation Brinker Award, an Honorary Doctorate from Pierre and Marie Curie University, and many more. In addition, Mina has been elected as a Member of the National Academy of Sciences and a Member of the Institute of Medicine of the National Academies. She is also a Fellow of the American Association for the Advancement of Science, the American Academy of Arts and Sciences, the American Philosophical Society, and the Royal Society of Chemistry. A few years ago an award in Portugal was created in Mina's name, and the Mina J. Bissell Award is given every 2 years to a person who has changed our perception of a field. Mina is with us today to tell us all about her journey through life and science.

    starstarstarstarstar
  • 507 - Guarding One's Privacy

    · ESL Podcast - Previous Episodes

    Slow dialogue: 1:19 Explanations: 3:51 Fast dialogue: 15:33 I went to visit my old friend, Mina, whom I hadn’t seen in several years. It was one of the strangest afternoons of my life! Dan: Hi, Mina, it’s really good to see you. Mina: Dan, come in. Hurry! Dan: Uh, okay. Why do you have four locks on your door, and why are all of the curtains drawn? Mina: I like my privacy. And anyway, I think there’s a peeping Tom around this apartment building and I don’t want him to get a peek into my apartment. Dan: Oh, okay. I noticed that your name isn’t on your mailbox. I wasn’t sure I had the right apartment number. Mina: Do you think I would voluntarily give people that information? They are constantly trying to invade my privacy. All I want is anonymity, but I have to be on guard all of the time. These days, I only give out personal information on a need-to-know basis. Dan: No offense, but isn’t that a little paranoid? You act as though everybody is out to get you. Mina: Aren’t they? Haven’t you noticed? We constantly have to disclose our most personal information on forms and to anyone who comes to our door. If I didn’t know you were coming today, I wouldn’t have opened my door at all. Dan: You mean you live here in seclusion, like a hermit? Mina: Of course not! I have plenty of friends. Come and meet them all. Dan: Wow, you must have 10 birds and 20 cats! Mina: Yes, that’s right. But, rest assured, none of them will breathe a word of what you say here today! Script by Dr. Lucy Tse

    starstarstarstarstar
  • 00:29:26

    IS och kommunernas brist på kunskap

    · Kaliber

    Enligt Säpo har mellan 130 och 300 ungdomar lämnat Sverige för att strida i Syrien och Irak. Kaliber idag handlar om unga svenska IS-rekryter och kommuner som saknar beredskap att förebygga, bemöta och bearbeta våldsbejakande extremism. Det verkade bli en grå, regnig eftermiddag, som vilken som helst. Men så drog två män i Paris på sig svarta masker, grep sina vapen och rusade in på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris elfte arrondissement. Vad som hände sen det vet vi. De dova tonerna från Notre Dames klockor berättar att det är landssorg och vi vet att unga människor som radikaliseras till våldsbejakande islamism är ett växande problem också här i Sverige men är det någon som vet vad man ska göra åt det?   Mellan 130 och 300 unga män och kvinnor har rest härifrån, beredda att riskera sina liv och delta i fasansfulla grymheter som varje dag skördar liv i Syrien och Irak. I en mellanstor svensk stad, besöker vi en av alla föräldrar som oroas över barn som har åkt till IS i Syrien. Katarina, som vi kallar henne, är mamma till två söner. För ett halvår sen försvann hennes äldsta son som är 19. – Han har precis slutat skolan, jobbat sommaren, skulle fortsätta jobba där, flytta till sin lägenhet några dagar efter. --Vi fick ett sms där det var bara att: jag är i Syrien så ni vet. Då vet man att den dagen klockan kvart över tolv så levde han. Det kom på hans pappas telefon sen dess ingenting. --Vänta jag ska hitta: Katarina tar fram sin plånbok. Och visar en bild, en bild på sin son. – Han är väl 12 år där. Hur var han som pojke? Han var jätte… lugn det viktigaste för honom var att alla var nöjda. Han kunde göra saker som han inte själv ville, bara alla andra blir nöjda... Ja, som alla andra barn det var skolan och små problem och inget speciellt så. Sen som tonåring lika problem som alla andra, kom berusad hem någon lördag som alla andra och körde moped utan hjälm som nästan alla andra och kompisar... Katarina säger att hon inte såg några tecken på att hennes son radikaliserades. På det sättet skiljer hon sig från andra anhöriga som Kaliber har pratat med men som inte vill höras i en intervju. När sonen försvann hade Katarina inte en tanke på Syrien eller IS. – Jag själv tänkte att det har hänt någonting, han är påkörd någonstans, kan inte meddela sig, kan inte ja… Så du hade inga andra misstankar om att han skulle ha åkt till Syrien eller Irak? – Inte då alltså jag kunde inte fatta att det kunde… Det var så lång ifrån mig det var inte i… Det hörde inte till min värld att något sånt kunde hända mig. Katarina säger att den hjälp och det stöd hon, som anhörig behöver inte finns där hon bor. Vi ska återkomma till det men först backar vi tiden.   Sverige agerar nyvaket konsteras på en konferens innan jul En månad innan terrorattacken i Paris hålls  en konferens i i Göteborg som ska sätta igång arbetet mot den våldsbejakande extremismen, samtidigt kommer det till pressens kännedom att ännu en ung person som lämnat Sverige för att ansluta sig till terroristorganisationen IS - har avlidit i strider i Syrien. – En 17 åring från Göteborg som har stridit tillsammans med islamister dödades förra veckan. Han är vad man vet den hittills yngste svensk som stridit för IS och andra jihadistgrupper, skriver gp.se. Konferensen anordnas av Den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, som började sitt arbete i somras och leds av Mona Sahlin. Syftet med konferensen är att dela kunskap om det höger- vänster och religiöst extremistiska våldet. Trots att svenskar enligt Säpo i nästan 10 år åkt till terrororganisationer som al-Qaida och al-Shabaab i Somalia, att Sverige julen 2010 fick sin första självmordsbombare och att hundratals ungdomar nu reser till IS i Syrien och Irak, har Sverige till skillnad från många andra länder knappt någon avhopparverksamhet eller något förebyggande arbete som gäller våldsbejakande islamism. – Det är ett ganska nyligt uppvaknande att vi ska möta de här 100-300 ungdomarna som åkt ner till Syrien och krigat. Några kommer aldrig komma tillbaka, några kan vi fortfarande förhindra att de åker, andra kommer behöva hjälp när de kommer tillbaka. Christer Mattsson, en av deltagarna på konferensen har under många år jobbat med högerextrema ungdomar. Under nittiotalet, efter det uppmärksammade mordet på högstadieeleven John Hron startade han en verksamhet som vände utvecklingen i Kungälv utanför Göteborg. Men precis som många andra här på konferensen konstaterar Christer Mattsson att när det gäller just den våldsbejakande islamismen är Sverige nyvaket. – Man har nog inte en riktigt klar bild av på vilket sätt man kan lära sig utav det som vi har gjort gentemot de som hamnade i våldsbejakande högerextremistiskt: förebyggande modeller, avhopparstöd, stöd och långsiktigt stöd osv, så det är i sin linda ännu. – Det är faktisk så att det finns svenska unga pojkar i Syrien som nyligen har dött och kommer och dö och jag tycker att situationen är akut. Johanna Lihagen är muslimsk själavårdare på anstalter och häkten och hon tycker att det är dags att ta frågan om de unga människorna som ansluter sig till t.ex. IS på större allvar: – Alltså jag är oroad över situationen och har varit det länge. Det har dött för många och när det finns personer i samma familj som reser då tycker inte jag att man har gjort tillräckligt… Om en person reser och sen så är det ytterligare en som reser då tycker jag man har misslyckats och det gör mig både ledsen och upprörd. Sverige är ett av de länder i Europa som i förhållande till folkmängd har flest IS-rekryter. Men många andra EU-länder arbetar mer aktivt för att förhindra unga människor från att ansluta sig till islamistiska extremistgrupper. Storbritannien och Danmark framhålls i internationella sammanhang som länder som kommit långt i det arbetet, och förra året, i brist på liknande verksamheter här i Sverige, slog flera svenska imamer larm och efterlyste hjälp med att förhindra personer att lämna landet för att strida med IS. Också de moskéföreträdare Kaliber har talat med säger att de är redo att ta teologiska diskussioner med radikaliserade ungdomar - men de tycker att myndigheterna måste få igång ett mer organiserat arbete som förhindrar unga människor att åka till IS. Göteborgs moské tycker att kommunen borde ha satsat tidigare Bönen ska snart börja i Göteborgs moské.  Snö som blir till regn får människor att skynda sig in och blöta skor fyller snabbt hyllorna innanför porten den här fredagsförmiddagen. En stor andel av de svenskar som anslutit till IS har åkt från Göteborg. Mohammad El-Alti som är informationsansvarig på moskén säger att kommunen borde ha satsat mycket tidigare på att hjälpa folk som har extrema tankar – Jag förväntar mig en tydlig plan där det framgår väldigt tydligt att det här ska göras de här kommande 2-3 åren. Satsningar i utsatta områden, satsningar för att få ungdomar som är i utanförskap att bli aktiva i samhället osv det vill jag se. Mohammad El-Alti säger att moskén vill samarbeta med kommunen för att stoppa rekryteringen. Och han säger att det behövs konkreta satsningar på ungdomar som är i riskzonen. – Där är det ju väldigt viktigt att det finns någonstans att kunna vända sig när man känner att man klarar inte av det här längre eller när man vill hoppa av helt enkelt. Varför säger du att det är ett samhällsproblem, varför är det inte ett problem för de familjerna som det gäller? Som har barn, eller ungdomar som åker? – Det är ju ett problem för familjerna definitivt men det här är ju ett samhällsproblem det är ju inte så att en viss grupp kan lösa det här utan det är ett samhällsproblem, ett samhällsansvar som man har på samma sätt som det är för de andra extrema grupperna där samhället har kommit in och visat sitt stöd och så att säga kunnat motverka. Man måste förena krafterna och hjälpas åt för att kunna komma åt det här problemet, säger El-Alti – Man kan faktiskt titta ut lite grann på andra länder och se hur andra länder har gjort och Storbritannien är ett väldigt bra exempel där det finns organisationer som jobbar mot extremism, all form av extremism så att säga. Ibland sägs det att församlingar, moskéerna måste ta ett större ansvar vad säger du om det? --Jag menar jag kan inte säga att moskén inte gör sitt arbete utan självklart gör vi vårt arbete och vi är beredda att vara med, liksom kommunen om det är ngn satsning som man gör. Eller behöver hjälp med teologisk argumentation, så finns vi ju där. Men det är ingen som har hört av sig till oss. Många kommuner saknar verktyg visar Kalibers enkät För att få en bild av hur Sveriges kommuner jobbar med att förhindra och förebygga våldsbejakande islamism har Kaliber frågat, socialcheferna i Sveriges kommuner och storstädernas stadsdelsförvaltningar, om de anser att de har verktyg att förebygga våldsbejakande islamism bland ungdomar. Av de 132 som har svarat anser 70 procent att de inte har verktyg att förebygga våldsbejakande islamism bland ungdomar. 8 procent säger att man har det.   Andra kommuner svarar att de här problemen ska fångas upp av skolan och det socialtjänsten redan gör. Och i en av de kommunerna blickar Katarina ut från sitt vardagsrumsfönster. Hon minns hur det var första tiden efter att hennes son plötsligt var borta. -- Han försvann. Vi visste inte var. Försökte polisanmäla men eftersom han råkar vara vuxen så måste man vänta i en vecka. En vecka av helvete sen… Efter att jag har anmält och inte hört något från polisen så var jag på nätet och letade efter telefonnummer till en annan myndighet som kan hjälpa, för de svarade aldrig på polisen… Så ringer Eva från Säpo, säger Katarina. Katarina och hennes familj behöver få stöd. Hon behöver hjälp med att hantera ilskan över sonens beslut att ansluta sig till IS och samtidigt - saknaden efter honom - hon har också många praktiska frågor. Det myndighetsstöd som Katarina fått hittills kommer lite oväntat från en tjänsteman på Säpo, säger hon: – Hjälp som jag har fått då var det från Eva från Säpo. Genom att verkligen känna att den här människan bryr sig och hon vet vad jag pratar om och hon tycker inte att jag är ute någonstans och cyklar. Hon kom hit för att sitta här och prata och berätta hur det brukar gå till och ja då berättade hon att det är flera som blev rekryterade till kriget med att kriga med ISIS… Det är fler föräldrar än Katarina som har svårt att veta vart de ska vända sig när deras barn lämnat Sverige för IS. Som Kaliber har berättat idag saknar många kommuner beredskap att både förebygga islamistisk radikalisering och möta anhöriga.  – Det var mitt i semestern det är den här situationen vi behöver din hjälp det var lite som att släcka en brand, säger Yassin Ekdahl Yassin Ekdahl som är psykolog i Lund har regelbunden kontakt med flera föräldrar, mest från Stockholm, vars barn åkt till Irak och Syrien. Föräldrar som behöver hjälp. Han träffade dem första gången när han höll en föreläsning om psykiska sjukdomar - det visade sig att de som var där hellre ville tala om IS.   – Några av dessa föräldrars barn hade åkt då till Syrien. De var förtvivlade naturligtvis och visste inte.. Uppgivna och ville ha hjälp som de visste inte var de skulle vända sig till. Yassin Ekdahl kan erbjuda föräldrarna psykologisk stöd - men det hänger på att han gör det på sin fritid. Också han tycker att det borde tas ansvar för de här föräldrarnas problem på kommunal nivå. -- Det är en övergripande fråga som skulle egentligen hamna på högsta kommunstyrelsen där man skulle fatta beslut. Men så vitt jag vet… Det har inte hänt så mycket. Jag vet i alla fall i Stockholm där jag varit inkopplad och jobbat med de här föräldrarna… Jag vet att de har haft en utbildning i Järvaområdet men vad de gör själva har jag inte sett. Inget som har sipprat ner på gräsrotsnivå, föräldrarna ringer fortfarande mig… Nu sitter jag och i Skåne och ska jobba med förädlar i Stockholm och dessutom på frivillig basis så det är… Utifrån det kan jag säga att det inte är mycket som har hänt. Det saknas specialister dit oroliga kan vända sig I vår enkät har vi också frågat Stockholms fjorton stadsdelsförvaltningar om det finns specialpersonal eller någon särskild enhet, som personer kan vända sig till om de vill få hjälp med en omyndig anhörig som har planer på att åka till terrorverksamhet i Irak eller Syrien. Det är bara Bromma och Rinkeby- Kista som säger att de har det. --Du lyssnar på eftermiddagssändningen i P4 Värmland och jag heter Malin Kling Uddgren och jag har fått Peder Hyllengren i studion… Efter terrorattentatet i Paris 7 januari, har forskare med inriktning på terrorism hörts och setts i otaliga sändningar. När Peder Hyllengren som är forskare på Försvarshögskolan satt i studion på Radio Värmland i somras var det lugnare, men det var samma kritik då som nu – kritik som vi också har hört från deltagare på konferensen i Göteborg och från Göteborgsmoskén, att Sverige borde ha vaknat för länge sen.  --Alltså det här problemet har funnits i flera år känns det som. Känns som man skulle mycket väl ha kunnat göra ngt. Man har legat lågt från politiskt håll, man har också legat lågt på lokal nivå att ta tag i förebyggande åtgärder därför att där har vi inte heller kommit någonstans i Sverige. Dels så är det en tragedi för de familjer som drabbas men det är också en oerhörd brutalitet och grymhet som de här personerna utsätter civila och andra för, nere i Syrien och Irak och att få stopp på det här är oerhört centralt. --Vi får se vad som händer helt enkelt och hoppas att det händer någonting… Det som har hänt sen Peder Hyllengren satt där i studion i somras är att regeringen har tillsatt en snabbutredning om möjligheten att förbjuda svenska medborgare att delta i träning och strida med FN-listade terrorgrupper. Men arbetet med att förebygga radikalisering och med avhopparprogram och anhörigstöd - det går som vi har pekat på i dagens Kaliber, inte lika snabbt. Vi har frågat Sveriges socialchefer om de anser att det i deras område finns tillräcklig med kunskap om ungdomar som radikaliseras och ansluter sig till terrorgrupper. 6 av de 132 svarar ja. Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin: – Och om det är så tycker jag inte att det är bra, därför är en av mina stora uppgifter att se till att alla kommuner skaffar sig en strategi och utser inte bara personer utan också hur samarbetet i en kommun mellan till exempel polis, skola, socialförvaltning, civilsamhälle ska se ut. Och här finns också en naivitet hos många kommuner tycker jag, därför att har man inte problem med extremister så kanske man får det. Så antingen väntar man tills problemen är där eller också inser man att argumentationen för demokratiska lösningar är så pass svår och viktig att det är ett uppdrag som alla kommuner måste ha för det är väl det och inget annat som egentligen är arbetet mot extremist. Så det finns en stor brist här. Göteborg som sägs var bäst i landet ägnar sig fortfarande åt att leda metod Göteborg brukar framhållas som den kommun i Sverige som kommit längst när det gäller att ta fram en strategi för att arbeta med frågor kring våldsbejakande islamism – det som Mona Sahlin efterlyser -  men trots att kommunen  har sett problemen sen slutet  av 2012, vet de inte riktigt hur de ska jobba. Sven-Johan Dahlstrand som är enhetschef på socialresursförvaltning i Göteborg säger att man ser på frågan ur fyra perspektiv. --Det finns främjande perspektiv och det handlar mer om att hur kan vi jobba med processer som gör att alla känner innanförskap och tillhörighet i staden. Sen finns förebyggande, eller förperspektiv innan någon person hamnar i de här grupperingarna eller reser iväg och deltar i strid och där måste vi göra aktiviteter ihop med civilsamhället och trossamfund och försöka påverka personerna i rätt riktning kanske ihop med våra tjänstemän också. Sen finns ett underperspektiv och det är när personen har rest och då måste vi fundera på vilket stöd kan vi bistå med till anhöriga och de frågorna som uppstår under tiden de har rest. Och så finns det ett efterperspektiv och det är de som kommer hem och då måste vi fundera på hur kan vi hjälpa dem att fungera i samhället igen och finnas med stöd och vård för de personerna också. Det är liksom strukturerna men du säger att ni måste fundera på och lära er mer… Vad gör ni konkret? Just nu handlar det mycket att försöka hitta aktörer att arbete ihop med, så det är ett slags detektivarbete att hitta de här. Titta på andra städer och länder hur man jobbar, vi har inte så mycket uppbyggt… Och det finns nog ingen riktig beredskap i Sverige hur vi ska bemöta det i ett bra arbete. Och just nu så vet vi inte vilka insatser som är de bästa så vi är sökande i våra insatser. Vad säger du till de som tycker det tar lång tid? – Vi måste ta oss den tiden att fundera… Vilka insatser som är bäst och se till att de blir bra också. Du tycker inte att det är problem att det går långsamt? – Det är alltid problem att medborgare från Göteborg och Sverige dör oavsett anledning och det är klart att det är bråttom att hindar det men vi har inga bra svar på hur vi ska göra i den här frågan just nu. Det är på ett sätt bättre att inte göra något än att göra fler saker. Men om facit är att så många har dött i strider? --Jo absolut så ska vi göra rätt saker det är målet vi måste bara hitta hur det ska gå till. Jag tänkte på det när jag var på den här konferensen i Göteborg som hölls i 4 städer, att det var väldigt viktigt att fokus skulle vara på alla 3 former svensk extremism, men samtidigt så har vi situationen med de unga som åker till ISIS eller Syrien och Irak som är ganska akut. Och vi har avhopparverksamheter för högerextremister och flera andra länder har avhopparverksamheter och vi har fortfarande liksom bara kunskapsinhämtning? – Nu är det så att uppdraget jag har fått av regeringen handlar om alla former av våldsbejakande extremism och det är också ett faktum att vi också har framförallt killar från Sverige som åker till Ukraina, nazister och krigar så att problemet är bredare än så. Men annars har du rätt i din fråga och det är också därför jag också har sagt till regeringen nu att jag vill ha resurser för att bygga upp avhopparverksamhet därför att det fattas. Vi har avhopparstöd för nazister eller de som lämnar högerextrema grupper det har vi ju därför att det här har varit ett akut och stort problem sen 80 och 90-talet i Sverige men det är annorlunda med de här religiösa grupperna och därför måste det steget tas nu. Så att kunskapsinsamling är inte det stora, det stora är att sprida den kunskap som finns, att banka in det i huvet på alla delar av Sverige att ni har också ett ansvar. – Jag heter Greta Berg och är ansvarig utredare, och ansvarig för brottsförebyggande frågor på Sveriges Kommuner och Landsting. Till dem så då säger att det är lite nyvaket i Sverige när det gäller den frågan, vad säger du om den bilden? – Jag tycker att kommunerna har uppmärksammat frågan och jag tycker att de också visar tro på att de vill lära sig mer och ge det stöd de behöver. Men det här är inte en helt lätt fråga eftersom kommunerna inte alltid får den här kunskapen det första de får. Alltså det måste ju vara någon som uppmärksammar kommunerna på att det är någon som är på väg att åka eller någon som har kommit hem. Så här krävs ett samspel mellan olika aktörer i samhället. För du säger att det finns ett intresse för frågorna att man liksom börjar tala om det men i vilken mån finns de här akuta insatserna som också efterfrågas? – Det här området skiljer sig inte åt från annat stöd utan det är liksom det vanliga kommunala stödet som man här får. Sen behöver man mer kunskap om hur man ska bäst bemöta de här individerna, hur man ska kunna påverka dem, och hur man ska få dem att inte vilja åka eller hur man ska hjälpa dem när de kommer hem och vilka erfarenheter de har då. Det behöver vi mer kunskap om men det är inte som att socialtjänsten i Sverige säger att vi hjälper inte individer som har den här problematiken det gör vi ju vi ska hjälpa alla individer som står inom socialtjänstens försorg, även fast vi inte har någon jättebra plan för det så gör vi ändå mycket, men vi behöver mer kunskap och den håller vi på att skaffa oss. I Kaliber idag har vi hört om svenska kommuners brist på beredskap och kunskap kring ungdomar som radikaliseras och ansluter sig till terrorgruppen IS. Minst 130, kanske så många som 300 unga svenskar har åkt till Syrien och Irak och vi har hört röster från flera delar av Sverige som säger att det finns ett akut behov av både förebyggande arbete, avhopparverksamhet och stöd till anhöriga. På konferensen i Göteborg som vi besökte i början av programmet töms salen sakta på folk. Christer Mattson som har jobbat med högerextrema ungdomar i många år säger att problemet med att stävja de unga våldsbejakande islamisterna är större än att det bara går långsamt: – Om jag då får vara väldigt krass så tror jag det finns en vithetsnorm i detta som man inte kan blunda för. Vi vet att en handfull svenska ungdomar har stupat men jag tror att det finns en ganska stor risk att vi inte ens betraktar de som svenskar utan som hemmahörande i det här området eller andra delar av världen. Hade vi fått nyheter om att si och så många från Arvika har åkt iväg och stupat här och där ute i världen så hade vi nog förhållit oss på ett annat sätt. Så först och främst måste vi tillstå att det är ett problem eller vakna upp och känna att detta är ett problem. När tror du att han kommer hem? – Igår, jag vill att han kommer hem igår, jag vill att han inte ens åkt…. När jag tror att jag får hem honom. Det vet jag inte… Kaliber är slut. Nästa vecka hör vi hur man arbetar med radikaliserade ungdomar i länder utanför Sverige. – I certainly think that in Europe, especially in Sweden programs like this need to be develop very quickly - we´re more than happy to cross over to help.    Reportar: Anna Maria Höglund och Sara Moein Producent Andreas Lindahl kaliber@sverigesradio.se  

    starstarstarstarstar
  • 00:32:08

    Airbnb och diskrimineringen

    · Kaliber

    Många hyr idag rum eller lägenheter via airbnb när de är på semester. Den populära uthyrningssajten där privatpersoner kan hyra av andra privatpersoner runt om i världen. Men gäller det här för alla? Betalar du med kreditkort? En eller två personer i rummet? Två. Här är nyckeln. Frukosten är i frysen, brödet hänger vi på dörren.( You pay with your credit card? Will you have one or two persons in the room? Two. This is the key.­ The breakfast in the fridge, the bread on the door.)Det här är Tim Davis, han har just landat efter flygresan från USA och checkar in på det här hotellet i en förort i södra Stockholm.Tim är systemutvecklare och DJ. Han bor i vanliga fall på Manhattan i New York men reser över hela världen för att spela på klubbar. Han har just kommit från Arlanda. Det här är första gången som han besöker Sverige. I kväll ska han spela på en klubb på Östermalm.Hotellet som vi är på håller på att renoveras, överallt är byggnadsställningar och färgburkar, det ser mest ut som en byggarbetsplats. Det var inte så här han hade tänkt sig att bo. Han hade tänkt hyra en hel lägenhet i centrala Stockholm via bokningstjänsten Airbnb. Jag brukar på vandrarhem när jag reser, men bestämde mig för att göra något annorlunda. Jag kollade inte efter vandrarhem i Sverige, utan vill pröva Airbnb. Jag tyckte det var en bra idé att spara lite pengar och få en hel lägenhet för samma pris som ett hotell, säger Tim Davis.( I usually stay as hostels when I travel, but decided to try something different, I didnt look at hostels for Sweden, I wanted to try Airbnb. I thought it was a good idea to save some money and get a full apartment for the same price as the hotel.)Airbnb är en webbaserad tjänst där privatpersoner kan hyra rum eller hela hem av andra privatpersoner runt om i världen. De som vill hyra eller hyra ut skapar en profil med bild och namn på sidan.Det snabbt växande förtaget Airbnb finns idag i 191 länder och har över två miljoner boenden att erbjuda. Det betyder att företaget är har betydligt fler rum och finns på fler platser än världens största hotellkedja Marriott."Efter ett tag började jag se ett mönster"Det finns flera liknande tjänster, men ingen av konkurrenterna är i närheten av Airbnbs storlek. I Stockholm, Göteborg och Malmö har uthyrningen ökat explosionsartat de senaste åren. I Sverige finns idag över 13 000 värdar.Airbnb erbjuder dig att boka boenden från lokala värdar och upplev en plats som om du verkligen bodde där. Men gäller det här erbjudandet för alla?Vad händer när vi med hjälp av namn och bild får välja vem som ska hyra vår lägenhet eller utföra tjänster i vårt hem? Hur spelar fördomar in när företag som Airbnb låter privatpersoner låna eller hyra saker av varandra?Är den här nya hyllade delningsekonomin lika öppen för alla?I dag handlar Kaliber om Tim som inte lyckades boka en lägenhet i Stockholm, om Kristen som stötte på problem i Argentina och om svenska Sara som lever i Sverige men ständigt tvingas fundera över om hon utsätts för diskriminering. Vi kommer att undersöka den här frågan både här i Sverige och i USA där tjänsten startades.Hemma i New York hyr Tim Davis ut ett rum i sin lägenhet via Airbnb till turister från hela världen och i somras skulle han alltså själv testa tjänsten i Stockholm. Men i Stockholm fick jag bara nej, folk som sa att datumen inte var tillgängliga, att de skulle åka nästa dag, säger Tim Davis.( But in Stockholm I was just getting a lot of people who said that the dates was not available, that they were leaving the next day.)När man kontaktar en värd har de flesta värdar möjlighet att välja om man vill erbjuda sitt hem eller inte till den som frågar och alla Tim kontaktade avböjde hans förfrågan och sa att det inte var ledigt hos dem.­ Efter ett tag började jag se ett mönster. Jag skickade ut 15 olika förfrågningar och alla sa nej, men jag noterade också att datumen fortfarande var kvar på webbsidan.( After a while I was starting to see a pattern, I was sending out 15 different requests, and all of them were declined. But I also noticed that the dates were opened at the website.)Efter att ha kontaktat 15 värdar på Airbnb men blivit avböjd av alla började Tim undra vad det var frågan om. Men han såg även att flera värdar lät lägenheterna ligga kvar på webbsidan som lediga. Tim Davis började misstänka att anledningen till att alla värdar nekade honom att hyra var hans hudfärg. Jag har aldrig varit i Sverige, så jag började undersöka: är det okej att åka dit? Kommer det bli problem? Kommer det bli ett stort problem för mig att vara där som är svart man?( I have never been to Sweden and so I started to researching: is it ok to go there? Is it, are there going to be problems? Is there going to be a big problem for me to be there as a black man?  )   Han började undra om det är säkert för honom som en svart man att besöka Sverige. Som svart man i USA upplever du någon form av rasism varje dag, så du blir hårdhudad, och jag brukar inte låta mig påverkas av det här, säger Tim Davis, annars kan du aldrig njuta av livet.( As a black man living in America you almost experienced some level of racism almost every day, so you almost get a thick skin for it so if you let it get you down, then you will never enjoy life.) Men det lämnar en dålig eftersmak. Du är en person med goda intentioner, du vet att du är en DJ, du tycker det ska kul att åka, och så får du inget varmt välkomnande av Airbnb.( But it does leave a bad taste in your mouth, you are a person with a good intention, you know you are a DJ, you are excited to come, and you are not getting such a warm welcome from Airbnb.)Men hur kan Tim Davis vara så säker på att det handlar om rasism, det kan ju vara något annat som gör att ingen vill hyra ut sin bostad till honom?Vi bestämmer oss för att testa själva. Påverkar din hudfärg din möjlighet att hyra?Vi får hjälp av totalt sju personer, både män och kvinnor, som lånar ut sina Airbnb-konton till oss eller låter oss skapa nya konton i deras namn. En av dem är Sara, som är 25 år, utbildad undersköterska och bor i Stockholm. Så här förklarar hon varför hon vill hjälpa oss. För att jag bär på en kropp som svart kvinna och jag stöter på olika händelser i mitt liv och jag vill kunna se om det här också är någonting som stämmer in på just det här scenariot då.Har du någon gång känt dig, misstänkt, trott, vetat att du blir diskriminerad? ­ Ja det har hänt några gånger att man får glåpord skriket efter sig på stan att det är någon som kommer fram och puttar på en bara man står vid perrongen, eller det kan vara blickar, sådana grejer liksom.  T ex om man går i affären och det är ngn efter en som sådana grejer kan man inte ta på, om jag ska handla smink eller kläder. Någon går bakom en.Vad händer i dig när sådana saker händer? Man känner sig förminskad först och främst, man känner sig att man får ta ett ansvar, man får aldrig liksom vara en enskild individ, man bestraffas som ett kollektiv fast man är en person och man får ta alla andras fördomar om en folkgrupp, man får aldrig vara en enskild individ, det tycker jag är tufft.Under tiden vi gör det här testet så åker vi till USA för där har den här frågan fått mycket uppmärksamhet i år.Vi kontaktar en värd i New York via Airbnb, och vi får ja direkt. När vi har landat tar vi taxi till adressen som vi fick på sms.Vi ska bo hemma hos Andrew på Manhattan. Vi har betalt via bokningssajten, men pengarna får Andrew via Airbnb först 24 timmar efter att vi checkat in utan att vi anmält några problem. Det är bra pengar helt enkelt. Nu står vi på en trottoar och väntar på en man vi aldrig träffat, men som vi ska dela lägenhet med den här veckan. Det känns lite nervöst, trots att vi har sett på tidigare gästers recensioner av det här boendet att alla som bott här verkar supernöjda. Vi har skickat sms att vi är på plats.  Ledsen att jag är sen.Inga problem! Hur är läget?Bra. Har ni väntat länge?Nej, bara fem minuter.( Sorry Im lateNo problemHow is it going? Where you here long? Only five minutes)Andrew tar oss med in genom en tung plåtdörr full med klotter in i en trång hall och upp för två branta trappor. Vi kommer in i lägenheten med två sovrum. Lägenheten är inredd med tunga creméfärgade sammetsgardiner och antika möbler. I ett kök i med träluckor och lantlig känsla står alla tänkbara köksmaskiner. Välkomna! Det här är ert rum, det här är sköldpaddornas. Bry er inte om dem, säger Andrew.( So Welcome, obviously this is your room, this is the turtles dont mind them.)I det ena rummet sover han och det andra ska vi sova. Jag ska visa lite i rummet först. Lamporna har dimmer. Här finns en make up-spegel och här är handdukar. Luftkonditioneringen kan ni stänga av och på.( Ill show you your room first so there is these two lamps and then there is sealing light in behind there, its a dimmer. There is a makeup mirror and there is towels in there.The air-condition you can turn it off and on.)Andrew visar oss runt i lägenheten och berättar allt fungerar. Han säger att han har hyrt ut ett rum i sin lägenhet på det här sättet i drygt ett år. Varje vecka kommer det nya personer från hela världen hit och han verkar älska det. Alla som kommer hit är på sitt allra bästa humor och är verkligen uppspelta över att vara i New York, så det är mycket kul och ger energi med alla de här människorna från hela världen omkring sig.( Everybody is on their best behavior they are really exited to be in New York so its a lot of fun in sense of the energy  it brings into your life and then you meet all of these exciting people around the world that invites you to come  and stay with them.)Men så tjänar han också en hel del pengar på detta. Det är bra pengar helt enkelt.( The financial reward for doing this is significal.)Hans hyra på 2 800 dollar, d v s ungefär 24 000 kr i månaden betalas helt av uthyrningsverksamheten. Dessutom går han motsvarande drygt 10 000 kr plus varje månad. Jag gör 4000 dollar i månaden, så det är nästan 50 000 dollar per år, säger Andrew.( Its 4000 a month basically, is how much I am making, so thats almost 50 000 dollar a year.)50 000 dollar alltså runt 420 000 kronor per år säger Andrew att han tjänar på att hyra ut ett rum i sin lägenhet på Manhattan. Då är det kanske inte så svårt att förstå varför Airbnb har blivit så stort i New York. Men det har även skapat en hel del debatt, om att riktiga jobb hotas inom hotellindustrin och om att bostadsbristen i stan påverkas av att folk hyr ut så här till turister istället för till folk som verkligen behöver någonstans att bo.I Berlin förbjöd man nyligen korttidsuthyrning av hela lägenheter. Och så fungerar det även här i New York. Därför har vi valt den här lösningen - att hyra ett rum hos en person som bor kvar i lägenheten. Men trots att det är olagligt finns tusentals hela lägenheter att välja på när vi tittar runt bland objekten på sajten.Så vi bor alltså lagligt. Men Andrew som vi bor hos, han har inte tillstånd från sin hyresvärd att hyra ut så här, så om det kommer fram kan han förlora sitt hyreskontrakt. Därför vill han inte att vi använder hans riktiga namn i det här reportaget. Bara några kvarter från Andrews lägenheten bor Tim Davis som upplevde sig diskriminerad i Stockholm och som vi träffade i somras. Vi går dit för att höra hur han bodde under resten av sin Europa-turné. Hej!Hallå! Hej Maria, trevligt att träffas.( Hi!Hello!­ Maria hello, nice to meet you. )Han bor i en lägenhet på 24:e våningen med en fantastisk utsikt över Manhattan. Det här är förmodligen den bästa utsikten i världen!Ja, vilken utsikt!(This might be the place with the best view in the world!Yeah!What a view!How are you?Good!)Tim, som går under artistnamnet DJ Justice spelar några av sina favoritmixar för oss.Han har just kommit hem ifrån Europa där han har bland annat spelat på klubbar i Amsterdam, Berlin och Ibiza. Men då valde att bo hotell, säger han. Efter problemen som han haft med Airbnb i Sverige ville han inte riskera att bli nekad boende igen. Jag kunde inte ta det, att någon skulle säga att de här datumen inte var lediga när jag redan var på väg. Så jag bokar hotell, ger dem mitt kreditkortsnummer, kommer dit, får nyckeln. Det är väldigt förutsägbart, men det var så jag gjorde under hela min resa.( I couldnt deal with any type of discrimination, that somebody said, no these dates are not available because I was already on my way there. So I book a hotel, give them my credit card, show up, they give you the key, it is all very predictable, so I did it under my whole journey.) Tim Davies historia är inte unik och faktum är att det till och med forskats om i fall värdarnas uppfattning om gästens etnicitet kan påverka möjligheten att få hyra rum eller lägenhet via Airbnb."Airbnb har designat sin plattform så att diskriminering möjlig"Forskaren Ben Edelman, har tillsammans med några kollegor på Harvard Universitetet i Boston, gjort en studie som visar att det är lättare att få hyra rum och lägenhet via Airbnb om värden tror att man är vit. Forskarna skapade över 6 000 låtsaskonton utan foton, men med namn som är stereotypa för svarta eller vita i USA. Testet visade att förfrågningarna från konton med typiskt afro-amerikanska namn hade 16 procent svårare att få hyra rum eller lägenhet via Airbnb. En siffra som Ben Edelman menar skulle vara 0 procent om du bokade ett hotellrum via en bokningssida på nätet och bara behöver fylla i dina kreditkortuppgifter.­ Airbnb har designat sin plattform så att diskriminering möjlig, eftersom man kräver namn och starkt uppmanar sina användare att ladda upp ett foto på sitt ansikte, säger Ben Edelman, Airbnb har alltså gjort problemet till fakta.( Airbnb has designed its platform in a way that makes discrimination likely. So Airbnb has put this problem into fact, into a fact by creating an environment where guests are required to reveal racial sensitive information.)Efter att Harvardstudien presenterades i december förra året ville Airbnb inte göra någon stor sak av det. Deras svar var i princip att diskriminering, det är ett samhällsproblem som följt med till deras sida.Men under våren och sommaren har allt fler personer i USA börjat dela sina berättelser på bloggar och i sociala medier under hashtaggen Airbnbwhileblack. Där finns berättelser om allt från en konstig känsla till rent rasistiska påhopp från värdar som avbokat gäster med hänvisning till deras hudfärg.I maj i år så stämde 25-åriga Gregory Selden Airbnb efter att han nekats att hyra ett ställe i Philadelphia som han sedan kunde boka med ett fejkat konto med en profilbild av en vit man.Frågan om rasism har blivit ett PR-problem för Airbnb i USA och i somras tog företaget kontakt med experter och knöt flera konsulter till sig för att göra en handlingsplan.En av dom som har fört samtal om detta med Airbnb finns i Washington, så vi åker dit till The Lawyers' Committee for Civil Rights under Law, som är en medborgarrättsorganisation som grundades av president John F Kennedy på 60-talet och som bland annat jobbar med diskrimineringsfrågor. Vi träffar Kristen Clarke, president på The Lawyers' Committee for Civil Rights under Law, och hon börjar med att berätta om hur hon själv misstänker att hon utsatts för diskriminering på Airbnb. För två år sen ungefär när jag och min skulle åka till Argentina och Buenos Aires.( About 2 years ago I was taking a trip to Argentina to Buenos Aires.)Gång på gång nekades hon att hyra ställen som fortsatte att annonseras som lediga. Det gjorde mig oroad. Som en medborgarrättsjurist och afro-amerikans kvinna vill jag förvissa mig om att jag behandlas med värdighet.( It made me feel unsettled as a civil rights lawyer and as an Afro-American women I want to make sure that I am treated with dignity.  If I am spending my money somewhere that I am spending it and being respected.)Till slut hittade hon ett ställe att bo på, men hon kunde inte släppa tanken på att hon hade blivit nekad på grund av sin hudfärg. Det måste varit min hudfärg som fick dem att säga nej.( It had to be my race which made them turning me down.)Precis som Tim är hon inte så sugen på att använda Airbnb efter den här erfarenheten.Men borde inte alla ha rätt att själva bestämma vilka som ska komma in i deras hem, frågar jag Kristen Clarke. Alla har ju rätt att bestämma vem som ska komma in i deras hem, till exempel bara studenter eller kvinnor, men i samma ögonblick som du bestämmer dig för att tjäna pengar på det och ingå i delningsekonomin måste man följa lagen, säger hon.( Everybody has the right to decide who they let in to their private home, just women or students but the moment that you decide to profit of that decision and to make money and to enter the sharing economy rules have to apply.) I USA är det medborgarrättslagarna från 60-talet som reglerar att du inte får neka att sälja någon varor eller tjänster på grund av deras hudfärg. I Sverige är det diskrimineringslagstiftningen som reglerar att man inte får missgynna någon på grund av deras hudfärg när man handlar med varor och tjänster.  Vi kan inte ignorera det här. Kampanjen #airbnbwhileblack har satt ljuset på det här problemet. Det är inget isolerat problem. Många svara användare räknar med detta.( Discrimination is not a problem that we should ignore when it rears its ugly head and airbnbwhileblack, the social media campaign that is shining a spotlight on this problem makes clear that this is not an isolated problem. There is many black users who encounters that. ) Kristen Clarke menar att vårens kampanj på sociala medier, #airbnbwhileblack, har effektivt har belyst de problem som Airbnb har med diskriminering, och att Airbnb som ett stort globalt företag borde göra allt de kan för att stoppa detta, menar hon.Det som borde spela roll är ju vad en person säger och vad andra värdar har för erfarenhet av den personen sedan förut. Hon tycker att Airbnb låter fotot och namnet spela för stor roll i uthyrningsprocessen.Men hur gick det då med vårt eget test hemma i Sverige."Tyvärr är det inte ledigt dåVi träffar Sara igen. Hon är en av dem som lånat ut sitt Airbnb konto till oss.Vad tror du att det här testet kommer att visa? Jag vill ju att det här testet kommer att visa att det är lika för alla som handlar på Airbnb men jag tror ju magkänslan säger att jag kommer särbehandlas.Vi har alltså fått låna flera användares Airbnb-konton i Sverige. Kontona innehåller bara namn, bild och bostadsort, men inga tidigare recensioner eller presentationer.Vi började med att använda de svarta personernas konton och frågade 200 Airbnb-värdar i Stockholm, Göteborg och Malmö om deras objekt var ledig några specifika datum.Av dem svarade lite mer än hälften ja, här ser vi alltså ingen diskriminering alls.Men resten då de som svarade nej eller inget alls, det är ju de som vi är intresserade av här. Skulle de ha gett en annan person ett annat svar?Vi frågar dem som har svarat nej igen men nu från ett konto som tillhör någon av testpersonerna som är vita, och som är blonda och blåögda - snabbt svarar nästan var tredje ja.Av dem som svarade nej i första omgången, så ändrade sig alltså var tredje person.Slutsatsen vi kan dra i vår undersökning är att problemen med diskriminering på Airbnb tycks finnas även här i Sverige.  Och att det finns en mycket större risk att drabbas av diskriminering på Airbnb jämfört med om man bokar boende på ett hotellrum via en bokningssida som till exempel booking.com eller expedia.com, där du bara behöver ett kontokort.Så här svarade några av värdarna som först sa nej till vår svarta testperson.Nej tyvärr, vänner kommer på besök.Tyvärr kommer vi inte att vara hemma dessa datum.­Nej tyvärr är inte bostaden tillgänglig, hade glömt att ändra i kalendern.Jag är ledsen men vi kan inte då.Ledsen men jag måste vara hemma då.Tyvärr är det inte ledigt då.Och så här lät samma värdar när en vit person upprepade frågan.Ni är mer än välkomna.Absolut, det funkar bra. Välkommen!Absolut den är ledig.Det är ledigt, bara att boka.Ni är hjärtligt välkomna att bo i vår lägenhet under dessa datum.Det ordnar vi, vilken tid kommer ni på fredag?Svårast att få hyra är det för de svarta männen. Det är lite lättare för de svarta kvinnorna att få hyra men av dem är det Sara som bär slöja som oftast blir nekad att hyra något.Vad är dina spontana tankar när du har hört detta? Ja, helt ärligt jag är jätteupprörd, det är bara en, det är en sån äcklig känsla att vet du vad, någon tycker någonting om dig fast du aldrig har sett mig i hela ditt liv inte pratat med mig, det är fett hemskt, helt ärligt.När vi går igenom testet får Sara tårar i ögonen. Det är bara ett bevis på att mänskligheten är så, vi människor vi utsätter andra människor för saker som vi inte ens vet att vi gör, även om det är undermedvetet eller inte men vi tänker inte på att det faktiskt är en människa som sitter där så du känner inte den, det är en hemsk känsla faktiskt och att behöva bära med sig den hela sitt liv, man anpassar sig, men det är en jobbig känsla.Men vad säger Airbnb om det här då? Vi har under flera veckor försökt få en intervju med någon av företagets representanter i Norden eller i USA. De har avböjt att medverka, men de är medvetna om att det förekommer diskriminering på deras plattform.Så här lät det när en av företagets grundare Brian Chesky pratade om detta i somras i amerikansk TV:Vi var sena på den här frågan. Vi var så fokuserade på tilliten och säkerheten, vi ville att alla ska måste ha en verklig identitet, så tilliten och säkerheten gjorde att vi riktade in oss på andra kriser och när vi gjorde det tappade vi fokus på den här viktiga frågan.(You know, I think that we were late on this issue. I think that we were so focused on the notion of trust and keeping people safe, we wanted everybody to have a real identity, make sure, because we were responding to other crises, of trust and safety, and while that happened we took our eye of the ball of this incredibly important issue.)Resultatet av att Airbnb fokuserade på den här frågan nu under sommaren blev en rapport som publicerades nu i september. Det är även den rapporten som man hänvisar till när vi vill ha en intervju. Där ber man om ursäkt för att ha agerat långsamt i den här frågan.Det ska bli enklare att anmäla om man upplever sig diskriminerad, Airbnb tar på sig att försöka ordna ett annat boende i sådana fall och värdarna ska kunna gå en webbaserad kurs om fördomar. Dessutom vill man få fler att gå med på att man kan boka boende hos dom direkt utan att först få ett godkännande av värden. Kristen Clarke på The Lawyers' Committee for Civil Rights under Law, tycker att det här är ett viktigt steg i rätt riktning men inte tillräckligt. Jag tycker inte att man ska visa bild och namn förrän man bokat, säger Kristen Clarke.(I think that it should no longer require people disclose photos and names prior to reservation.)Foto och namn är bara viktigt när man väl har bokat säger hon. När man låter värdarna se hudfärgen på den som de tänker hyra ut till, om personen ifråga har slöja eller turban kan de leda till diskriminering och det måste vi få bort ur processen, menar Kristen Clarke. Det är viktigt att veta vem du ska lämna nyckeln till när en reservation har gjorts, men den informationen behöver man ju inte lämna innan reservationen är bekräftad. Det är där jag tycker Airbnb ska börja.( Its important to know who you are going to hand your key out to whens a reservation is in place but there is no need why that information should be revealed to host prior to confirming a reservation so thats where I think that Airbnb need to start.)Vi pratar om att Airbnb inte är det enda företag som förmedlar varor och tjänster med namn och bild på säljare och konsument inom den växande delningsekonomin. Men som ett av de största och mest kända företagen menar Kristen Clarke att de har ett särskilt ansvar.När vi tillåter för mycket diskretion, historiskt sett har det visat sig att det är då diskriminering visar sig. Så det här är ett gyllene tillfälle för Airbnb att ta täten och bli en förebild för andra företag inom delningsekonomin.( When you allow people come and choose who can come and stay, clean your house, bring you food. When we allows too much discretion historically thats when we see discrimination coming to play so this is a real moment for Airbnb to be the leader thats it wants to be and take action that will help make it a role model for other companies in the sharing economy space.)Hon lyfter fram företaget UBER som ett positivt exempel i det här sammanhanget. I deras app som gör att man kan beställa en taxitjänst i mobilen ser föraren och resenären inte varandras namn förrän beställningen är gjord.Flera svarta kändisar har hyllat appen på sociala medier för att det är lättare för dem att beställa en bil på det här sättet. I New York stoppar man ju de traditionella gula bilarna på gatan och många, särskilt afroamerikanska män upplevde svårigheter med detta.Även Ben Edelman som forskar om det här på Harvard Universitetet menar att bilderna och namnen måste bort om man på allvar vill få bort diskrimineringen:Policyn verkar vara att frågor om public relations är mer i fokus än att komma till rätta med diskriminering. Det viktiga är god PR.(This policy looks that it was designed more with public relations questions in mind and less on mind on actually fixing discrimination. Looks like it was designed to get good PR, and it did get some good PR. But was it designed to fix discrimination? To stop discrimination from accruing and to do that as quickly and thoroughly as possible? I would say no.)Men Airbnb säger att de ska experimentera med att minska bildernas betydelse. Det här är alldeles för vagt menar Ben Edelman.De lovar inte att agera utifrån vad experimentet visar och de lovar definitivt inte att det blir några resultat.(They dont promise to actually act on the result of the experiment, they certainly dont promise that their experiment will have any particular results.)Men skulle värdarna inte skrämmas bort om man plötsligt var tvungen att säga ja eller nej till någon som man inte sett? Det tror inte Ben Edelman.Airbnb är kommersiellt, det är designat för att tjäna pengar till värdarna, värdarna kommer vara nöjda med vilket system som helst som göra att de tjänar pengar. Och det här är själva slutsatsen. Om Airbnb verkligen skulle vilja genomföra förändringar så skulle de kunna stoppa diskriminering. Men det har bestämt sig för att inte göra det.(You know, Airbnb is a commercial service, its designed to make money for the host, the host will be happy with any system that continues to give them money. And this is the real bottom line, seems to me like Airbnb could really press this change throw if they really wanted to stop discrimination. But they decided not to. )Både Ben Edelman och Kristen Clark menar att Airbnb måste ta ansvar för hur man konstruerat sin plattform och att det är de som har möjligheten att förändra det här genom att ta bort namn och bild ur processen. Men samtidigt är det ju värdarna som fattar beslutet att säga ja eller nej.När vi frågar den svenska diskrimineringsombudsmannen, DO, får vi svaret att det är värden som man skulle kräva på skadestånd ifall DO fick in ett sådant här ärende.Normalt är den privata sfären undantagen diskrimineringslagstiftningen, men om man lägger ut sin lägenhet eller ett rum på en kommersiell sida som Airbnb och tar ett pris som motsvarar ett hotellrum, skulle det räknas som att man säljer en tjänst, och omfattas av lagen enligt DO. Men än så länge har detta inte prövats rättsligt i Sverige (med airbnb alltså).Men vad säger värdarna själva? De som sa nej till våra testpersoner. Vi ringer upp några av dem för att höra, men ingen vill berätta om det här i radio. Några får vi ändå prata med en stund, men ingen av dem vill kännas vid någon diskriminering, i alla fall inte att det har skett medvetet.Vår värd i New York, Andrew, har hört talas om problemen med diskriminering, men samtidigt så menar han att när man släpper in någon i sitt hem är det viktigt att man känner att man har kontroll.Som värd måste du tillåtas ha total kontroll över de här situationerna, och om du får se en person som du inte tror du vill hyra ut till ska du helt enkelt kunna neka.(As a host you are allowed to sign off who you allowed to stay there you are in total control of the situation so if you see people that you dont think you wane host you can simply deny them.)Och det här är också skälet till att Airbnb inte vill ta bort foton ur processen, de menar att det är en för viktig del i processen att skapa tillit.Hemma hos Tim några kvarter därifrån fastnar vi vid det stora fönstret och tittar på utsikten.Och även om Tim Davies tappade lust att själv hyra boende via Airbnb säger han att kommer han fortsätta erbjuda turister att hyra ut ett rum i hans lägenhet via tjänsten. Men värdarna borde fundera över sin världsbild, menar han.Konceptet är svinbra och visst det är någons hem vi pratar om så det är ju den personen som i slutänden måste bestämma vem man vill släppa in i sitt hem. Men på samma gång måste de förstå att världen är väldig uppdelad, de borde vara lite mer accepterande mot folk som reser. Du vet aldrig vem du möter. Det finns många härliga människor runt om i världen och om du begränsar dig till människor som bara ser ut som du, kan du verkligen gå miste om härliga människor och riktigt bra konversationer, avslutar Tim Davis.(I think that the concept is great and there is someones home so in the end of the day they get to decide who they want to let in in their house but in the same time they should understand that the world is a very diverced place, they should be a little more accepting of people that travels.You never know who to meet. It is a really big world out there and there is a lot of great people out there and if you restrict yourself to people who just look like you, you could really missing out some really great people, and some really good conversations.)Reportrar: Maria Ridderstedt och Karin WettreProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • 00:29:40

    Tiggarjobben - Kaliber granskar Hjärta till Hjärta del 1

    · Kaliber

    Biståndsorganisationen slår insamlingsrekord och Statsministern ger sitt stöd. De som tigger i Sverige får jobb som korgflätare i Rumänien men snart är flera tillbaka här för att tigga. Välkommen till konferens om utsatta EU-medborgare och samverkan mellan Svenska organisationerDet är september 2015 och regeringen med minister Åsa Regnér håller en stor heldagskonferens om tiggerifrågan på Nalen i Stockholm.  Sedan regeringen tillträdde i oktober förra året så har vi jobbat hårt med situationen för de utsatta EU-medborgare som ber om pengar på gatorna i de flesta av städerna i Sverige. Konferensen sänds på SVT. Närmare 200 speciellt inbjudna gäster, ambassadörer, höga politiker och biståndsarbetare ska diskutera utifrån regeringens nya linje - att de som tigger på gatorna främst ska hjälpas i sina hemländer och inte här.  Tack för alla era insatser hittills och tack för att ni är här och tack för gott samarbete framöver. En av organisationerna som lyfts fram på scenen är Hjärta till Hjärta. På kristen grund driver de biståndsprojekt i främst Östereuropa. Rickard Klerfors är biståndsansvarig.  Vi måste ut från det här, ursäkta mig, jultomtetänket och drabbade stackars offer. De är precis som vi. Vi vill ju se till att folk får arbete, det vill de själva. Jag har smugit in här några korgar bakom på scenen. Men visa dem! Ja jag kan visa upp en här.  Det är väl spännande?  Och jag tror att allmänheten gärna är med och stödjer att man kan jobba hemma och försörja sig. Genom ett nystartat korgflätningsföretag i Rumänien har Hjärta till hjärta skapat arbetstillfällen. Och några av de som förut tiggde har redan åkt hem.  Två av de personer som nu håller på att göra korgar i Pauleasca i Rumänien var förra vintern i Stockholm och i Linköping och tiggde. Nu har man så pass god inkomst av det här att man inte tänker resa hit, av den anledningen. Men när träffar dem sist så säger det här paret Vi vill till Sverige. Men varför då ska ni inte va hemma?, frågar jag. Jo ni är så trevliga ni är så bra, vi vill komma som turister - men vi vill inte sitta här och tigga, säger Rickard Klerfors.Biståndsorganisationen Hjärta till hjärta slår insamlingsrekord. Deras hyllade jobbprojekt i Rumänien har stöttats av många svenskar och har beskrivs som en framgångssaga. Men hur ser det ut bakom kulisserna? Det ska vi undersöka i två program. Hjärta till Hjärta slår insamlingsrekord och hyllas av StatsministernVi kan gå tillbaka. det sitter någon annan där borta Nu ska vi gå på stan. Linköping Mars 2016. Rickard Klerfors på Hjärta till Hjärta visar runt och pekar ut var de som tigger brukar sitta. Han har bott i Rumänien över 10 år och kan språket.  Bun ziua, Romania?Han stannar till och pratar men en man som sitter och tigger utanför en stor hamburgerkedja.  Tråkigt att sitta här? Trist.  Jag tycker också det här är tråkigt.  Jag tycker inte om att sitta här. Rickard Klerfors har valt att inte lägga några pengar i muggarna.  Jag ger inte till de som tigger på gatan. Frågan är inte om vi ska hjälpa utan hur vi ska göra det här. (Startar bilen) Nu är vi på väg till Biståndsorganisationen Hjärta till hjärta.Oj vad stort det är! Ja det är en stor second hand. Det är ett sätt för oss att få in medel till den verksamhet som vi bedriver utöver att folk skänker pengar.  Så vi går in och tar en kopp kaffe.  Det första som möter besökarna i receptionen till huvudkontoret är en reklamskylt som informerar om de handflätade korgarna.  Här har du korgar. Vi kommer in i secondhandbutiken som är stor som en Hockeyplan. Och korgarna har fått en egen sektion i butiken, ett femtiotal står travade på varandra.  Så ser de ut. Det är ju hantverk. Ingen är den andre lik, säljslanor använder man och gör de här korgarna av.  Bredvid korgarna en reklambild som visar en solbränd man. Han bär en korg på axeln och ler in i kameran. Leendet blottar en saknad framtand. Den leende mannen pryder också omslaget på den folder som sitter fäst vid varje korg.  Vi skickar med varje korg en beskrivning av vad det här handlar om, hur många människor som fått arbete genom det här. Vad står det på framsidan? Tack för att du hjälper utsatta romer till en bättre framtid. Jag tycker det är viktigt att trycka på det här med värdighet. det känns ju viktigt att man kan få ett jobb, göra det man har en tradition av, att vi bevarar det. I foldern står att 10 personer i nuläget är anställda i det sociala företaget Hjärta till hjärta startat tillsammans med en rumänsk stiftelse. Korgtillverkarna betalar skatt på sin inkomst och får del av social förmåner som sjukförsäkring och pension. Men foldern som bara är några månader gammal är redan daterad berättar Rickard Klerfors. Idag är det 25 anställda i företaget.  Och dessutom att en del av dem har kunnat återvända hem från tiggeri i bland annat Linköping till arbetet och inkomst hemma i Rumänien. Det har gått bra för Hjärta till Hjärta insamlingskampanjer, på mindre än två år har penninggåvorna från svenska folket dubblerats och ifjol samlades över 6 miljon kronor in till organisationen. Och i årsrapporten för 2015 lyfts korgprojektet och fokuset på hjälp till EU-migranter i sina hemländer fram som en viktig förklaring till det ökade givandet. Hjärta till hjärta har också haft draghjälp genom uttalat stöd från höga politiker. Statsminister Stefan Löven på fråga från Expressen om man ska ge till de som tigger.  Varje människa får göra precis som man känner själv.. Jag har valt att skänka regelbundet till organisationen Hjärta till hjärta. Anders Holmefur är högsta ansvarig på Hjärta till hjärta.  När vår statsminister och andra går ut offentligt och talar om att man stödjer Hjärta till hjärta då ökar våran trovärdighet och sånt gör att vi är oerhört tacksamma och vi vill verkligen vara måna om att varje peng som kommer in också kommer till användning i de här områdena. Vi var nere för bara någon månad sen och då kom en gubbe som flätar korgar och så sa han Kommer ni fortsätta med det här?, Ja självklart! Råvarorna finns, kunnandet finns och vi har kunder i Sverige som frågar efter det här. Han svarade nu har jag satt in fönster och dörrar i mitt hus då ska jag planera att gå till tandläkaren och få laga mina tänder om jag vet att det finns en fortsatt möjligheter att jobba.Vi börjar se, enskilda exempel på, hur man vänder tillbaka nu och hittar försörjningsmöjligheter. När det sprider sig i Sverige att det finns jobb i hemmiljön, där det innan inte fanns någonting, då blir det väldigt spännande. Hjärta till hjärta kan ge många exempel på hur bra det har gått.  Men det finns också andra berättelser ska det visa sig.Från tiggeri till ett riktigt jobb hemma Det är många av husets dörrar som har det där knarret. Anita Lilburn är en av dem som engagerat sig för EU-migranterna som kom hit.  Det är väldigt svårt. Man styr och ställer och tror att man gör det bästa och det inte säkert att det är det. Här i villan med sjötomt och utsikt över Dånviken står en sliten flygel i vardagsrummet. Spelar du piano? Ja.Hon sätter sig och börjar spela ett stycke Bach som hon tycker passar ämnet vi ska prata om - EU-migranter som tigger.  Jag gillar Bach väldigt mycket.  Anita var med när de som tigger dök up i Sverige.Nyhetsinslag: Nu på sista tiden har det ökat kraftigt senaste månaderna. Tiggeriet är utbrett i Sverige. 44 kommuner har svarat att det förekommer. Runt 2011 ställdes Sverige inför nya utmaningar. Då började stora grupper från Rumänien och Bulgarien anlända hit.  Nyhetsinslag: Jag är säker på att vi kommer att se en kraftig ökning de närmsta åren. Det som från början mest var ett storstadsfenomen sprider sig över hela landet. Också i Rönninge, söder om Stockholm, dyker de som tigger upp. Och Anita tvingas ta ställning. Hjälpa eller inte? Plötsligt så satt de här och där. I Salemstaden och Rönninge Centrum. Utanför Coop och ICA. Det såg för eländigt ut, man gav lite pengar och vinkade.  I tunneln under pendeltåget satt en man i 40 årsåldern. Ion från Rumänien. Anita som innan pensionen jobbade som språklärare får kontakt.  Jag gick förbi och visade med hela kroppen det är kallt. Han sa frig, frig. Det måste betyda kallt. Sen pekade han en dag på sina skor mic, mic. Det måste betyda liten. Det var lätt att skaffa ett par skor i rätt storlek och då blev han jätteglad och sådär rullade det på.Pengar i tiggarmuggen blir till skor, en vinterjacka och snart har Anita och hennes man köpt en enklare husvagn till Ion. 18000 kronor kostade den. Husvagnen får stå på grannen Birgittas tomt och de kopplar in el.  Mamma! Paradis Caravan, Paradis Caravan! Han va helt hänförd. Det var så roligt att se.  Varför Ion? Vad var det med honom? Hans vänliga glada utstrålning och det fantastiska i att han aldrig klagade. Han var beundransvärd på många sätt. Anita fortsätter hjälpa Ion och hans familj och snart är hon en del av en ny slags folkrörelse i Sverige. På många platser i landet startas vid den här tiden 2013-2014 initiativ och grupper för att hjälpa EU-migranter som tigger. De heter namn som Hemlösa EU-migranter i Borås, Gotlands solidaritet för EU-migranter och Hjälp Västerbottens tiggare. Också Anita är med och organiserar sig tillsammans med grannen Birgitta.  Alla var väldigt upprörda och ville ville hjälpa de till något bättre. Vi startade Salems stödgrupp för migranter. Anita börjar efter hand tvivla på vad insatserna och hjälpen de ger egentligen gör för nytta. Det är som att skänka i ett bottenlöst hål känner hon ibland.  Det är så sporadiskt de får pengar. Dels får de ju allt mindre i sina koppar för folk börjar krokna och sen särskilt på vintern finns det inga jobb i trädgårdar och sådär. Hösten 2015 lanserar Hjärta till Hjärta korgprojektet i Rumänien. NYHETSINSLAG: Nu i de projekt vi har startat så har vi en sådan efterfrågan på arbetskraft. att vi planerar att ha ett hemvändarprogram, säger Rickard KlerforsAnita Lilburn kan läsa i tidningar, se på tv och höra på radio om hur tiggarna nu får jobb. Biståndsansvarige Rickard Klerfors har ett tydligt budskap till de som tigger - och ett erbjudande. NYHETSINSLAG: Åk hem till din by. Gå den här den yrkesutbildningen så får du ett studiebidrag under tiden. När du avlagt ditt examensprov så blir du erbjuden en anställning i det här projektet.   Ja. Vi blev jätteglada det här är grejen. Det här är vägen till ett bättre liv.Anita Lilburn tar kontakt med Hjärta till hjärta.  De skulle få diplom, sjukförsäkring, pensionspoäng och en fast inkomst. Om de lyckades göra 5 korgar i dagen skulle de komma upp i en för rumänska mått mätt ganska god inkomst. Då lyckades vi få in vår vän Ion på det projektet. Anita och stödgruppen startar en insamling och betalar så att Ion kan resa hem. Vad skriver du nu?  Korgflätning i Pauleasca. På nätet kan hon följa utvecklingen i projektet. På Hjärta till hjärtas hemsida står att kursen Ion gått är avslutad och den blev en framgång. Flera av deltagarna grät av lycka när de fick sina diplom står det i texten som illustreras med en gruppbild där alla poserar med sina diplom.  Där är Ion! Det blev en framgång och en milstolpe i Hjärta till Hjärtas insatser i Rumänien. Där är korgarna! Fina. Du ser det är en jättebra grej. 25 korgflätare har nu arbetet i det sociala företag Hjärta till hjärta startat Men när jag träffar Anita är det nått hon inte vet om. En viktig detalj som kommer att vara med och förändra hennes åsikt om Hjärta till hjärtas jobbprojekt i Rumänien. Ett oväntat möteTre dagar senare åker jag tillbaka till Rönninge. Under bron till Pendeltåget sitter en person som alla tror ska vara i Rumänien. (skrammel från mynt i mugg) Hej hej!Ion är tillbaka.  Jag undrar vad som hände?Vi går bort till ett kafé i närheten och han börjar berätta.  Jag ville. Jag ville fläta. Ion som heter Greeru i efternamn var tacksam för möjligheten och hjälpen Anita gav honom. Han säger att han inte ville misslyckas och tyckte att jobbet var en bra möjlighet. Det var avancerat att fläta korgarna, säger han, men efter några veckor blev han ganska skicklig. Och han klarade sluttestet - han lyckades fläta en korg under tre timmar. Jag frågar om han kan peka ut sig själv på gruppbilden Hjärta till hjärta publicerat på sin hemsida från diplomutdelningen.   Ja. Där är jag med diplomet. Ion började jobba med att fläta korgar för Hjärta till hjärta. Han säger att han fick kontant ersättning per korg. I början var det strax under 40 kronor per korg. Men i februari 2016 sänktes det till lite över 30. Månadslönen som Anita läst om på Hjärta till Hjärtas hemsida kom inte Ion i närheten av.  15 lei, 30kronor Är det pengar?Jag tar fram bilden på Hjärta till hjärtas hemsida igen. Den på de tolv som fått sina diplom. Jag frågar honom hur många av de på bilden som jobbar kvar i företaget. Han pekar istället på de som lämnat. Han själv och fyra till säger han.   1, 2, 3, 4. De är reda i Sverige. Många är i Norrköping, de är tillbaks. Eskilstuna, Norrköping. Det Ion berättar ger en annan bild än det Hjärta till hjärta berättar i sin insamlingskampanjer för projektet med de flätade korgarna. Finns det de som kan bekräfta Ions berättelse.  Jag åker till Linköping.  One is here.  Ok she thinks one is here? Vad heter du?  Florin. Florin har en liknande berättelse som Ion. Också han flätade korgar och sitter nu och tigger sen några dagar tillbaka. Han bekräftar de nivåer på ersättning Ion berättat om.  Det här är alla pengar. (skramlar och visar med mynt) Max fyra korgar om dagen kan man göra, och mina barn hjälpte mig också. Fler som hoppat avFlorin säger att hans fru stannat kvar i Rumänien och har fortsätt göra korgar med två av barnen som hjälper till.  Självklart, barnen gör korgar också.  Hur gamla är barnen?  17 och 14 år gamla. Barnen är 17 och 14 år gamla och tillsammans kan de göra fyra korgar om dagen berättar han. Inte ens när alla tre hjälps åt kommer de upp i lönen i månaden Hjärta till Hjärta skriver om på sin hemsida.  Its awful! Where is the rest of the money? This is not to help!Jag träffar Gabriella Diia som ursprungligen är från Rumänien. Hon har kontakt med många som tigger i Linköping och stöttar dem på olika sätt. Hon har mött flera som hoppat av korgflätningsföretaget berättar hon. Och anledningen är ersättningen.   A lot of them, they are coming, they are turning back to beg because they are not payed for the baskets. Totalt kommer Kaliber i kontakt med nio korgflätare varav 6 fortfarande arbetar kvar i Rumänien. Vissa av dem har varit med sen starten och har tidigare flätat korgar över tio år. Ingen vi pratar med kommer upp i de lönenivåer som Hjärta till hjärta skriver om på sin hemsida.  Ingen säger sig ha lyckats flätat de 5 korgar som är normen för en heldags arbete. Flera nämner timpenning under 10 kronor. Och alla bekräftar att ersättningen sänktes i februari 2016. Hur går det här ihop? På Hjärta till hjärtas hemsida som vänder sig till svenska givare - står om lön på 3600 konor i månaden efter skatt. När jag träffade Rickard Klerfors från Hjärta till Hjärta - i mars 2016 menade han att ersättningsnivåerna till och med vad ännu högre än så.  De själva kom med förslag om vilken norm som de kan göra på en dag. Gör man produktionsnormen så får de 1800 lei i månadslön kan man säga och det motsvarar ungefär 3800 kronor. Så det är 40 kronor av det här för korgen, Hur många korgar kan man göra per dag? Fem stycken kan man göra på en dag, en korgtillverkare. En del sa att de kan göra sju, men vi sa ok då sätter vi normen vid fem så kan alla klarar av det.  Hej Ion. Godmorgon!Anita Lilburn har fått kontakt med Ion igen. Anställningen i korgflätarföretaget i Rumänien hon fixade åt Ion blev inte som hon förväntat. Om det nu är sant det som Ion berättar?   Väldigt sorgligt alltså. Då blir jag väldigt förbannad. Jag blir förbannad att de har utlovat någonting som inte är sant.  Hur kan det vara i Hjärta till Hjärtas intresse? Hur vågar de? Det måste ju komma ut förr eller senare. Varför har ersättningen sänkts?Jag återvänder till Hjärta till Hjärtas huvudkontor i Linköping.  Vi kan gå in på mitt kontor det är inte så märkvärdigt. Det hyllade korgprojekt i Rumänien har stöttats av många svenskar som köpt korgarna här i Sverige eller skänkt pengar. Det har beskrivs som en framgångssaga. Jag visar de uppgifter som Kaliber tagit fram för de ansvariga på Hjärta till hjärta. Direktor Anders Holmefur som är högste ansvarig ser allvarligt på uppgiften om att barn så unga som 14 år skulle vara med i produktionen av korgarna.  Vi tar bestämt avstånd från att hela familjen och ungar och allt skulle var inblandade i att producera korgar. Att flera av korgmakarna hoppat av och är tillbaka i Sverige för att tigga kommenterar han såhär.  Jag tycker det är tragiskt utifrån den situation att med den budget vi lagt i det här så tjänar de efter förhållandena i det här byn, väldigt god inkomst. Det som ni har utlovat om man antar det här jobbet och blir anställt har det stämt det som ni har sagt?  Det beror på deras egna förutsättningar. Vi erbjuder ju en, vi sa den här kursen i februari, jag var ju med när de fick de här diplomen och där var det ju uttryckligen sagt vilka av de här som skulle behöva ytterligare handling för att klara av det här. I er artikel efter den där kursen stod att kursen blev en framgång?  Absolut. En enorm framgång. Jag berättar om uppgiften att fem av de 12 på bilden som Hjärta till hjärta publicerade från kursavslutningen redan lämnat korgflätningen och är tillbaka i Sverige för att tigga.  Det tycker jag är väldigt tråkigt då. Jag har ju minnesbilder där en kvinna som aldrig har gått i skolan fick ett kursintyg och gråter av glädje och säger äntligen kan jag jobba och bygga en framtid, vad säger du om sånt? Jo fast det är ju framtiden, det viktiga är väl vad det blev sen så att säga? Jo och där måste vi på något sätt överlåta till den enskilda deltagaren att utifrån vad vi erbjuder av möjlighet, i stöd och utbildning och så vidare, att de som vill tar den här chansen. Biståndsansvarige Rickard Klerfors sitter med under intervjun. Han kommenterar att flera av arbetarna hoppat av såhär.  Vi har varit väldigt noga med att inte överdriva vad vi lovar men sen, med facit i hand, så har man uppfattat det som mycket mer för att man lever i en desperation och söker efter något bättre och de som vi har fört en dialog med har uppfattat mer av löfte än vad vi i själva verket har sagt. Man om stannar till vid det här löftet då är det väl så att saker och ting inte bara har uppfattats, ni har ju varit väldigt tydliga med att ni har satt det på pränt. Det finns ett socialt företag.  Ja. Man får 3600 kronor om man klarar mininormen, och den kan alla klara av.   Det är vad de själva har förslagit och utifrån den kalkyler jobbar vi. Enligt mina uppgifter är det snarare hälften man får. Än vad ni har sagt.  Det här med 3600 det kan nog då egentligen säkert säga för varje person när ett helt år har gått. Hur utfallet har blivit över hela året.  Rickard Klerfors har uppgett att ersättningen per korg till arbetarna är 18 rumänska lei - strax under 40 kronor. Men de vi varit i kontakt med berättar samtliga att ersättningen sänktes till 15 lei  - strax över 30 kronor för varje flätad korg. I Hjärta till Hjärtas 5 secondhandbutiker säljs korgarna för 350 kronor. Nu ställer jag frågan igen. Hur mycket får arbetarna för varje flätad korg? Ja nu ska vi se här, jag kommer inte ihåg riktigt. Det har vi haft en diskussion om. Jag tror att det är nu 15. Får jag bara fråga. För ni skriver ju väldigt uppdaterande om projektet. Den här lönesänkningen, varför har ni inte skrivit om den på Facebook och hemsidan och så? Det kan man fundera på och jag är fullständigt öppen och ärlig med det och det är viktigt att vi uppdaterar den uppgiften. Det viktiga är ju totalt sätt vad man kan få för månadsinkomst. Varför har lönerna sänkts? Jag tror att det finns någon skattehöjning och sånt här som ligger bakom det. Men det får jag ta reda på. Vem har sänkt lönen?  Alltså det beror nog kanske på, eller det beror på input från staten där man då ändrar lagstiftning och annat. Och vad man ska betala in i skatter och annat. Skatten har höjts? Ja och det här är jätteviktigt att vi har en dialog om och är väldigt tydliga med. I butik säljs korgarna för 350 kronor. Med momsen borträknad är intäkten 280 kronor vid varje försäljning. Varför får de som gör korgen bara 30 kronor frågar jag.   Ja och hittills har vi inte fått något plus på kontot i och med att vi haft kostnader för att sätta igång det här. Men det har väl kommit från bidrag från Sverige?  Rörelsekapital och så vidare och dessutom transportkostnader och bygga upp och så vidare men jag tror vi kommer landa i ett överskott, en vinst på det här. Då kan man diskutera om vi ska betala mer för varje produkt eller om vi ska använda pengarna till andra insatser i deras område. Sen är det klart att alla vill ha mer, det ligger ju i sakens natur.  Jo fast nu fick de ju mindre? Ja det var ingen som var lycklig över att höra det men efter det här mötet kom man ändå överens om det här. Reporter: Magnus Arvidson, Produktionsbolaget FiltProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • 00:08:38

    På spaning efter det minne som flytt

    · OBS

    Varje gång vi kommer ihåg en händelse förändras minnet en smula. Vad får det för konsekvenser när självbiografier ska skrivas. Ja, vad vet vi egentligen om våra egna liv? Den 17:e november 1995 föll stora mängder snö över Västsverige. Jag har livliga minnen av att befinna mig på Göteborgs centralstation utan att komma hem den kvällen, och av att dagen efter se människor åka längdskidor vid Götaplatsen. Det är bara det att jag inte alls befann mig Göteborg dessa dagar, utan hemma i Ljungskile. Jag tror mig veta att mina falska minnen kommer dels av en väns berätta om sin snöoväderskväll på centralstationen, och dels från en bild i Göteborgs-Posten av skidåkare i centrala stan. På samma sätt har en annan vän berättat att hon tagit över ett av mina minnen. Vi växte upp i samma område av likadana hus. När jag berättade att ett av mina första minnen var av hur stor jag kände mig när jag kunde se en tofs av mitt eget hår i spegeln över den låga badrumsbänken, sa hon att hon hade trott att detta var hennes minne ända tills hon nu hörde mig berätta det igen och insåg att hon bara lånat det.För några år sedan pratades det mycket om falska minnen kopplat till människor som genom terapi letts att minnas övergrepp som aldrig ägt rum. Minnesforskaren Elisabeth Loftus har liknat minnet vid en wikipediaartikel som vem som helst kan gå in och ändra i. På samma sätt skapar och omformar vi alldeles på egen hand hela tiden våra vanliga minnen. Varje gång vi tänker på något vi varit med om förändras det litegrann. Det vetenskapliga ordet för det är rekonsolidisering. Det är en process som kan upprepas många gånger. Detaljer faller bort och tillkommer, ordningsföljder ändras, personer byts ut eller läggs till, olika tillfällen läggs ihop till ett enda.Vittnespsykologin har också visat att vi har svårt att komma ihåg ens grundläggande skeenden i händelseförlopp vi bevittnat. Delvis beror det på att vi redan när det händer feltolkar eller missar viktig information, men studier visar att vi under de veckor som följer även förändrar våra minnen utifrån vad som tycks oss mest logiskt, eller vad våra fördomar och förväntningar säger oss borde ha hänt. Men också känslor kopplade till minnet förändras över tid. Det gamla minnet formas om av det liv vi lever nu, vilken stämning vi är i när vi plockar fram det, hur relationer till de inblandade förändrats, vad som hänt oss i livet sedan det skedde och hur andra återgivit samma händelser för oss. Ett glatt minne kan bli mörkare om vi mår dåligt när vi plockar fram det, eller om relationen till någon inblandad försämrats, och tvärtom.Ju äldre våra minnen blivit desto mer ökar möjligheten att vi hunnit omforma dem, kanske i flera omgångar. Därför är risken stor att den pensionär som skildrar sin barndom misslyckas med att göra det på ett sätt som överensstämmer med hur den upplevdes medan den faktiskt pågick. Vi förskönar och förvränger, förstorar upp våra egna positiva drag och insatser, förminskar och rationaliserar det dåliga vi gjort - och förstärker på så vis vår självkänsla och känslan av trygghet och konsistens. "Troligtvis", skriver hjärnforskaren Pontus Wasling i sin bok Minnet fram och tillbaka, "är hela syftet med vårt dåliga minne att vara självförhärligande. Vi anpassar helt enkelt våra hågkomster efter våra nuvarande behov och det är viktigare att ett minne är oss till lags än att det är korrekt.Så hur mycket kan vi egentligen lita på en självbiografisk bok?Det funderar Joyce Carol Oates över i boken Det förlorade landskapet. Den innehåller ett antal självbiografiska berättelser från barndomen upp till vuxen ålder. Både ton och teman känns igen från Oates romaner. Här finns starkt dramatiska händelser, som en ungdomväns självmord, mordet på en äldre släkting och incest och våld i en grannfamilj. Joyce Carol Oates skriver att en författares verk är en kodifierad återgivning av författarens liv. Och allteftersom åren går glömmer man det privata livet, sånär som på konturerna av det. Bara då och då kommer man ihåg nyckeln till koden. Med andra ord: när de egna minnena blir till arbetsmaterial bleknar och förvanskas de. Minnen och fantasi flyter samman.Oates erkänner också medvetna förvanskningar för att skydda sig själv eller dem hon skriver om. Flera personer kan också ha slagits ihop till en enda, eller personlighetsdrag lagts till för att skärpa storyn. Hon förklarar att hon väljer essensen av sitt liv, och förbättrar den. Så jobbar vi alla hela tiden men oftast utan att vara medvetna om det. Vi skapar mening och konsekvens där ingen mening eller konsekvens finns. Vi ägnar oss åt det som på marknadsföringslingo kallas storytelling.Vår vänstra hjärnhalva jobbar hela tiden med att ge logiska förklaringar, fylla i luckor, se samband och mönster. Där spinns röda trådar av liv som de flesta av oss levt på måfå, och vi bygger en sammanhängande berättelse som kan visa oss själva och andra vilka vi är. Utan en sådan riskerar vi att framstå som konstiga. Det normala är att presentera sitt liv som en begriplig historia.Kulturen vi lever i erbjuder mönster eller scheman för hur vi skapar våra livsberättelser. När jag läste journalisten Martin Caparròs reportagebok Hunger slogs jag av hur många av dessa jordens fattigaste och mest utsatta människor han intervjuade som beskrev sina liv som resultatet av guds vilja. I västvärlden skulle den som lade fram sin livshistoria så med stor sannolikhet betraktas som ganska udda. Här är vi i första hand agenter i våra liv ensamma befälhavare på våra skepp. Jag gjorde som alla andra utan att tänka på det, eller jag gjorde som jag blev tillsagd är inget vi hör andra berätta särskilt ofta, trots att det troligen är sant för merparten av våra erfarenheter.Jag hörde en gång en författare som ondgjorde sig över att när hon skrev en roman så trodde alla att den var självbiografisk men när hon skrev självbiografiskt så misstrodde alla sanningshalten. Det kan säkert upplevas som tröttsamt och paradoxalt, men likafullt är det högst relevant att ifrågasätta den som påstår sig återge exakta sanningar om sitt liv. Som Joyce Carol Oates skriver: "Egentligen har vi inte tillgång till de personer vi en gång var. Våra minnen är uppdiktade, även om de är välmenta. Slut citat.I fallet med snöstormen vet jag att jag "minns" fel. Vad gäller långt många fler minnen är jag osäker. Trots att mina barn inte är så gamla har jag redan svårt att minnas vem av dem som sa och gjorde vad när de var små. Vad gäller de allra flesta av mina minnen tillåter jag mig att vara säker på att minnas rätt. I alla fall ända tills de stöts mot någon annans minnen av samma sak och de visar sig skilja sig åt. Eva-Lotta Hultén, frilansjournalist

    starstarstarstarstar
  • 00:29:34

    Myndigheter slarvar med skyddade personuppgifter – Marianne tvingades flytta

    · Kaliber

    Marianne trodde att hon och barnen var säkra för sambons misshandel men skyddet visade sig vara en falsk trygghet. Myndigheterna röjde uppgifter som gjorde det möjligt för honom att hitta dem. Då kände jag väl att vi blev ännu mer trygga eller att det blev ändå säkert, jag tänkte att nu kanske det kommer att bli bra, för jag var väldigt rädd för hur det skulle gå. Det sa de ju att det är ett väldigt starkt skydd och att få det där innebär att då ska han inte kunna hitta oss. Visst sa de att det fanns ju den mänskliga faktorn och att det kunde bli fel, men kunde aldrig någonsin tro att det skulle hända tre gånger!Förra året anmälde cirka 17 000 personer att de misshandlats av någon de hade en nära relation med. Marianne är en av dem som under flera år levde i en misshandelsrelation och när hon till slut lämnade sin sambo visar det sig att det skydd hon fick av samhället inte var så tryggt som hon trodde. Flera gånger röjer myndigheterna uppgifter som gör det möjligt för mannen att hitta henne och barnen.Kaliber idag om när samhällets skydd av hotade och förföljda personer brister och när skyddet krockar med andra lagar. Jag träffar Marianne utanför den lägenhet där hon bor tillsammans med sina två barn. Det är den senaste i raden av bostäder där de har bott sedan hon valde att lämna sin sambo för några år sedan.Marianne låser upp dörren och vi går in. Hon frågar om jag vill ha kaffe, dukar fram koppar och fat och plockar bort några leksaker från soffan.Hon berättar om åren med sin sambo Magnus. För att skydda henne har vi ändrat en del detaljer. Marianne och Magnus heter egentligen något annat, och vi har låtit en annan person läsa in Mariannes berättelse. Han bekräftade mig på ett sätt som jag aldrig hade blivit bekräftad förut och han visade också ett väldigt stort intresse och det hade jag aldrig varit med om tidigare heller. Det var något positivt och tryggt med att han fanns där hela tiden, berättar Marianne.Men det som först framstår som omtänksamhet, blir snart kontroll och begränsning. Det började kanske med att jag hade kopparna på fel hylla i köket eller, eller möblera om, och sen började med mina kläder, att jag hade fel kläder. Jag skulle ha byxor i stället för kjol, och andra sorters underkläder.Som många andra kontrollerande och misshandlande män tar han över hennes ekonomi. Han tog liksom allt och sen fick jag fickpengar, jag kanske fick 50 eller 100 kronor som jag fick göra vad jag ville med varje månad, men resten, även om det var mina egna pengar fick jag fråga honom om lov om jag ville använda dem.Magnus sätter upp regler alltifrån vilka ord som får användas till hur man gör när man går på toaletten. Efter att sonen Hugo föds blir det ännu värre, och Magnus är våldsam mot både Hugo och Marianne. Det var liksom leksituationer som spårade ur så man kunde aldrig säga att det var så, det hade kunnat vara bara en olycka, men det var ju väldigt många olyckor och det var i samband med att min sambo blev provocerad på något sätt som han sparkade till honom eller knuffade till honom i någon dörr eller så där.Också Marianne råkar ut för knuffar och slag som ofta framstår som olyckshändelser. Men det händer också att Magnus hindrar henne från att lämna lägenheten, brottar ner henne eller håller fast henne. Och en gång försöker han strypa henne. Han liksom satte sig på mig och höll fast runt min hals med båda händerna och jag trodde då att jag skulle dö och sen efteråt så var jag, jag kunde inte röra kroppen. Jag vet att jag låg hela dagen, nästa dag, han hämtade vår son på förskolan och när de kom hem då hade jag inte kunnat röra mig.Innan Marianne träffar Magnus är hon framgångsrik i sitt yrke. Men när dottern Kajsa föds är hon sjukskriven och hon jobbar inte på många år. Men till sist har Marianne fått nog. Vi hade varit ifrån varandra en lägre tid över sommaren och när vi sen skulle åka tillbaka hem då kände jag att jag var rädd för det för hur det skulle bli för barnen därhemma.Marianne tar kontakt med socialtjänsten på den ort där hon vistats under sommaren. Där ordnar man snabbt ett skyddat boende för henne och barnen.När sedan Magnus börjar leta efter henne bedömer polisen att hon inte är säker där hon är. De flyttar henne till en annan ort några mil därifrån.Här känner hon sig trygg och fri. Här kan hon för första gången på många år gå och handla med egna pengar, utan att vara rädd. Det var en sån otroligt lättnad att kunna gå runt där och välja precis själv vad jag ville handla. Och inte behöva tänka på att ringa honom och fråga om det gick bra eller vad han ville att jag skulle handla, säger Marianne.Känslan av trygghet ökar när skatteverket beviljar Marianne skyddade personuppgifter. Hon och barnen får det som kallas sekretessmarkering. Det innebär att hennes adress är dold för allmänheten, och att myndigheter ska vara ytterst försiktiga med att lämna ut uppgifter som kan skada personen. Jag tänkte att nu kanske det kommer att bli bra, för jag var väldigt rädd för hur det skulle gå.­ Du litade på det här skyddet? Ja, det sa de ju att det är ett väldigt starkt och att få det där innebär att då ska han inte kunna hitta oss.Men det visade sig snart att det var en falsk trygghet. Skyddet kommer bara att hålla i ett par månader innan myndigheterna röjer uppgifter som gör det möjligt för Magnus att hitta Marianne. Det händer i den vårdnadsutredning som socialtjänsten i Farsta gör. Där skriver man ut orten där sonen Hugo får hjälp på BUP, Barn och ungdomspsykiatrin, för att bearbeta det han varit med om. Marianne som har fått kämpa hårt för att sonen ska få hjälp blir helt förtvivlad. Det var verkligen som att allting rasade. Jag kunde inte fatta att det var sant att de gjorde så.Marianne får ett mejl där utredaren ursäktar sig och skriver att: hoppas du och behandlaren på BUP ändå kan finna sätt att fortsätta er kontakt på ett så tryggt sätt som möjligt.Men det dröjer inte länge innan Magnus börjar ringa och skriva brev till BUP-mottagningen. Enligt journalanteckningar som förs på kliniken uppträder han synnerligen otrevligt i kontakt med dem. Polisen och kuratorn sa att de inte tyckte att det var en trygg plats för oss att vistas på och att det var bäst att vi avslutade behandlingen.Misstaget som socialtjänsten gör innebär alltså att sonen Hugo inte kan fortsätta få den hjälp som han behöver och det ska visa sig att det inte är sista gången som samma socialtjänst röjer det skydd som Marianne trodde sig kunna lita på.Parallellt med vårdnadsutredningen gör socialtjänsten i Farsta också en utredning för att utifrån barnens perspektiv bedöma om de behöver ingripa. När det är dags för socialsekreteren att besöka Marianne och barnen säger hon att Magnus har bett att få komma med. Hon sa att han väldigt, väldigt gärna ville träffa barnen och att han ville följa med och hälsa på oss när socialtjänsten skulle komma.Marianne ber att få byta socialsekreterare, men får ett svar som hon inte hade räknat med. Då sa de att de hade tagit min oro på allvar och bestämt sig för att avboka besöket hos oss. Utan de kunde genomföra utredningen på distans.  I utredningen slår man fast att om barnen har utsatts för våld från pappans sida är de nu skyddade och befinner sig i en trygg och säker miljö. Och därmed avslutar man ärendet.Men samtidigt som socialtjänsten konstaterar att barnen nu är trygga, lägger de med ett intyg där det står exakt vilket skydd Marianne fått och var hon och barnen är placerade, och så skickar de det till Magnus. Jag tänkte att det var inte klokt och att det varja, nej, det var inte klokt och varför har de gjort så härvad är det fråga om?!Socialtjänsten i Farsta röjer alltså Mariannes skyddade uppgifter vid två tillfällen. Jag tar kontakt med chefen, Per-Ove Mattsson, för att höra hur han ser på vad som har hänt. Men han vill inte svara på frågor och trots att Marianne har skrivit en fullmakt som låter mig ta del av hennes ärende hänvisar han till sekretessen. Efter en lång diskussion går han med på att svara på frågor på mejl. Men när jag får mejlet, visar det sig inte innehålla några svar. Jag ringer då upp honom igen. Hej, Lena Pettersson, Sveriges Radio. Hej! Jag fick ditt mejl och blev lite förvånad för det är ju inte svar på mina frågor. Jaa jag tänkte på det sen och.då tänkte jag så här, jag backar, jag vill inte kommentera det enskilda ärendet. Jag har kommit fram till det. Trots att jag har en fullmakt Det innebär ju inte per automatik att vi uttalar oss och jag har kommit fram till att jag inte vill kommentera det här fallet, säger Per-Ove Mattson och hänvisar till är det svar som stadsdelsnämnden skrivit till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, efter att Marianne gjort en anmälan dit.I svaret står det att nämnden anser att de bara gjort fel bara en gång, och det förklarar de med att det var ett misstag.Det andra tillfället när man skickade uppgifter om vilket skydd Marianne hade fått, och var hon bodde, anser stadsdelsnämnden att det var Mariannes eget fel. Hon hade ett eget ansvar att skydda uppgifter som inte skulle röjas, står det i svaret till IVO, och hon hade blivit informerad om att det material hon skickade in skulle komma att skickas vidare.Men det är helt fel anser Inspektionen för vård och omsorg, och konstaterar att ansvaret ligger på nämnden och ingen annan. Och ansvaret är ännu större, eftersom det gäller skyddade personuppgifter, konstaterar IVO.Men det är alltså ingenting som ansvarig chef Per-Ove Mattsson vill prata om. I det mejl jag får från honom skriver han i allmänna ordalag att de tar allvarligt på påpekanden från IVO och vid de tillfällen de av misstag röjt skyddade personuppgifter har de gått till botten med vad som har hänt och genomfört åtgärder för att det inte ska hända igen. För Marianne var IVO:s kritik mycket viktig. Men det kändes ju som att kanske inte var galen utan att det hade blivit jättestora fel och att det betydde mycket, det var någon slags upprättelse att det faktiskt var fel och att det faktiskt var tokigt för det hade de ju själva aldrig erkänt, säger hon.Kaliber i dag handlar om när samhällets skydd för hotade och förföljda personer brister och om Marianne som vid två tillfällen råkade ut för att få sina skyddade personuppgifter röjda. Och det ska visa sig hända igen en tredje gång.Vi ska återvända till det, men först tar jag kontakt med skatteverket som är den myndighet som beslutar om skyddade personuppgifter för att få veta hur sekretessmarkering är tänkt att fungera. Ingegerd Widell är verksamhetsutvecklare på skatteverket. Det är tänkt att fungera som en varningsflagga kan man säga. När folkbokföringen har registrerat att en person fått sekretessmarking så aviseras det ut till andra myndigheter och då får man med den här flaggan som säger att man ska inte lämna ut uppgifter om det finns anledning att tro att det kan leda till men för personen om uppgiften lämnas ut, säger Ingegerd Widell.Sekretessmarkering innebär alltså inte att uppgifterna är hemliga, utan är en uppmaning till myndigheter att vara ytterst försiktiga och inte lämna ut uppgifter som kan skada personen. Det är den vanligaste formen av skyddade personuppgifter som cirka 12 500 personer har i dagsläget. Och enligt Ingegerd Widell är omkring 60 procent av dem kvinnor, som liksom Marianne behöver skydd från en tidigare partner.Många av de här personerna har också barn tillsammans med den person som de hotas och förföljs av. Men gemensam vårdnad och skyddade personuppgifter är svårt att kombinera. Så länge det finns gemensam vårdnad har myndigheter en skyldighet att fråga bägge föräldrar om eventuella insatser som behöver göras för barnen, säger Ingegerd Widell. Om man säger att man som kvinna med barn har flyttat till en annan del av landet och så kommer plötsligt kommunen eller socialkontoret och frågar då om de instämmer i det ena eller det andra oavsett vad det är, och redan här när man säger var man ringer ifrån, vilken kommun så kan man ju ringa in den här kvinnan och barnet utan större svårighet.Vi återvänder till Marianne som dukar av fikat från kaffebordet och vi bestämmer oss för att ta en promenad.Att skyddade personuppgifter inte går ihop med gemensam vårdnad är något som också Marianne fått känna av. Hon försöker ordna dagis, men kommunen där hon bor säger att de i så fall måste berätta för pappan att barnen går på dagis och var. Och då är skyddet borta igen.Och framför allt behöver hon hjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin på en ny mottagning för sonen Hugo som mår mycket dåligt. De hon kontaktar säger samma sak: de inte kan garantera att hennes och sonens uppgifter är skyddade så länge hon har gemensam vårdnad.Det är först efter att Magnus långt om länge godkänner att hon ska få söka hjälp i närheten av där de bor, som Hugo kan få den hjälp han behöver. Det är liksom ett system som slår sönder människor. Jag är ju ändå vuxen, det värsta är känslan av att samhället sviker mina barn, det har jag svårt att släppa. Det är inte möjligt att det bara är mina barn som sviks, utan det måste finnas många barn som sviks på liknande sätt.Vi lämnar Marianne för att åka till kvinnojouren i Stockholm Alla Kvinnors hus, där Ann Isaksson är verksamhetschef. Jag frågar henne om hon blir förvånad över det som hänt Marianne. Nej, det blir jag inte, utan det ser ut så många gånger och jag tror att det ibland är mer tur än skicklighet att det inte blir så. Vi får ju påtala eller påminna många gånger om att skriv inte för mycket eller skriv inte det, eller framförallt var de är någonstans och det visar ju verkligen det här att det är svårt helt enkelt, säger Ann Isaksson.På alla kvinnors hus bor varje år mellan 80 och 90 kvinnor, och Ann Isaksson säger att en handfull av dem råkar varje år ut för att uppgifterna röjs av myndigheter. Det kan ju få förödande konsekvenser, att man blir mördad i värsta fall och det kan ju bli framför allt besvärligt, flytta och ändra och dona och göra om allting på nytt och bryta upp från adress och bryta upp från där man är. Vad tycker du borde ändras för att minimera risken? Jag tycker att man behöver följa upp bättre, vad som görs, vad som görs bra och hur man gjorde då. Och också när det inte blev rätt, vad var det som gick fel och att man lär sig av de misstagen. Jag tycker att det många gånger passerar förbi, alldeles för lätt, när det görs misstag. Och på något sätt görs det om och om igen då.Men hur vanligt är det att skyddade personuppgifter röjs av myndigheterna? För att få veta ringer jag runt till olika myndigheter, men det finns ingen statistik. Inte ens skatteverket som beviljar skyddade personuppgifter vet.För att ändå få en bild bestämmer jag mig för att kontakta poliser som jobbar med personskydd eller brottsoffersamordning. De träffar visserligen inte alla med skyddade personuppgifter, men många.Jag får svar från 20 poliser runt om i de 25 områden som polismyndigheten numera är uppdelad i. Elva av dem, alltså drygt hälften, har erfarenheter av att myndigheterna röjt uppgifter som gjort det möjligt att spåra den person som skulle vara skyddad.Och allra vanligast visar det sig vara att domstolar röjer uppgifter, genom att till exempel lägga med adress-uppgifter i kallelse eller domar. I Skåne upplevdes problemet så stort förra året att polisen skrev till domstolsverket och krävde de skulle skärpa rutinerna.Något som har fått domstolsverket att förbättra sin information till domstolar, erbjuda utbildning för domstolspersonal och ändra i datasystemen för att minska risken för att det ska bli fel.Vi återvänder till Marianne som har gjort sig klar för att hämta barnen på dagis. Hon låser upp en cykel med kärra där bägge barnen får plats.När Marianne lämnade Magnus blir han också anmäld för att ha misshandlat Marianne och sonen Hugo. Utredningarna går inte vidare till åtal, men när tingsrätten ska avgöra vårdnadsfrågan konstaterar de ändå att det finns ett visst stöd för det Marianne har berättat om våld och hot, bland annat vittnesuppgifter och intyg från BUP och tingsrätten kommer fram till att Marianne ska ha ensam vårdnad om barnen. De ska bo hos henne, och eftersom hon och barnen har skyddade personuppgifter bedömer tingsrätten att pappan heller inte kan träffa dem. Ja, det var som en jättestor lättnad. Det var så många problem som löstes, allt med sjukvård och BUP och skola och det blev ju som att vi kunde leva som vanligt, eller någorlunda normalt, säger Marianne.Men lättanden ska bli kortvarig. Magnus överklagar till hovrätten. I rättegången finns det ett utlånade från barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. I utlåtandet står namnet på kuratorn som har skrivit det. En enkel sökning på nätet visar vid vilken BUP-mottagning hon jobbar.Men varför kunde hovrätten inte gå med på att ha ett anonymt expertutlånande med tanke på att Marianne och hennes barn har skyddade personuppgifter?Fredrik Wersäll är president, alltså chef, vid Svea hovrätt, som är den hovrätt dit Magnus överklagade. Fredrik Wersäll har läst domen och satt sig in i Mariannes fall. Våra regler om bevisning förutsätter att båda parter vet vem som har avgett ett visst utlåtande, säger han. Men vad är det som gör att man inte kan ha det här, för i den andra vågskålen ligger ju vikten av att inte röja skyddade personuppgifter? Här finns det ju motstidiga intressen som måste vägas mot varandra, men vi kan inte ge avkall på anonymitetsfrågan, det ser jag inte att vi har utrymme för.Lagen ger alltså inte möjligheter till anonyma expertutlåtanden vid en rättegång, säger Fredrik Wersäll.Men för Marianne innebär det här att samhället för tredje gången sviker det skydd hon trodde sig blivit lovad. Och hon tvingas flytta ytterligare en gång. Nej, det var en liten ort och jag kände mig inte trygg med att vi skulle bo där, det fanns bara en gågata i stan och det kändes inte bekvämt att gå där.Men hovrättens dom innebär också att Marianne nu lever under ett nytt hot om att Magnus ska få veta var hon och barnen bor. Hovrätten kommer nämligen fram till att även om Marianne ska ha ensam vårdnad och att barnen ska bo hos henne, så ska pappan ha umgängesätt och träffa barnen. Träffarna ska ske på annan ort än där de bor och sociala myndigheter ska hämta och lämna barnen. Nu är det liksom barnen som inte ska råka berätta något som gör att han kan hitta oss. Det blir ju en väldigt konstig situation. Så det är det som oroar dig mest? Ja.Enligt hovrätten är faran för Marianne och barnen inte längre överhängande. Men Marianne känner sig inte säker och är rädd för vad som kan hända om barnen råkar berätta något som göra att Magnus kan hitta dem. Trots det vågar hon inte heller låta bli att göra som domen säger, eftersom risken då är att barnen hämtas med polishjälp om hon inte medverkar till det umgänge som hovrätten har dömt till. Jag tycker det är konstigt.... polisen flyttade oss därifrån och hjälpte oss ifrån honom. Och om jag inte gör allt vad jag kan för att fullfölja den här domen ska samma polis hämta barnen och ta dem till honom. Det är väldigt konstigt.Att domstolar dömer till umgänge samtidigt som det finns skyddade uppgifter är något som Ann Isaksson på Alla kvinnors hus är mycket kritisk till. Det här det går inte ihop helt enkelt. Då blir adressen röjd och det blir farligt. Det händer ofta hos oss att barn och varit på umgänge och blivit pumpade på olika sätt, och det förstår man, barn kan inte hålla det och ska inte behöva hålla det heller.Fredrik Wersäll, president vid Svea hovrätt menar att domstolen har att göra en avvägning mellan två olika intressen: behovet av skydd och intresset av umgänge. Ja, när hovrätten eller en domstol ska göra en bedömning måste man ju fundera över om det går att utforma ett umgänge, så att man i så liten utsträckning som möjligt skadar ett annat starkt intresse, till exempel vikten av skyddade personuppgifter. Och när jag läser den här domen förefaller det mig som att hovrätten ägnat detta betydande uppmärksamhet och fundera över hur ska det här kunna lösas: vikten av umgänge samtidigt som man inte utsätter ena parten för någon fara, säger Fredrik Wersäll.Det är alltså långt ifrån i alla situationer där skyddade personuppgifter verkligen ger ett skydd. Och att skyddet för hotade och förföljda personer inte är tillräckligt är känt sedan länge. Den tidigare regeringen tillsatte därför en utredning för att se på möjligheterna att stärka skyddet. Birgitta Pettersson är kanslichef för skatterättsnämnden och den som gjort utredningen. När det gäller skydd för personer som är hotade och förföljda så har man ofta fått kritik för att skyddet är för svagt och att det finns stora risker att information sprids på ett sätt som inte är tänkt, säger Birgitta Pettersson och föreslår ett utökat och förbättrat skydd för flera av dem som i dag har sekretessmarkering.Det skulle kallas skyddad folkbokföring och innebär att man är skriven på en annan adress än där man faktiskt bor. Till skillnad från idag ska det kunna ges tills vidare och kombineras med andra skyddsåtgärder och hon föreslår också en skärpning av sekretesslagstiftningen, som ska göra de skyddade uppgifterna hemliga. På så sätt hoppas Birgitta Pettersson risken för att uppgifter röjs ska minimeras. Normalt sett när man har ett starkare skydd blir myndigheterna mer observanta på uppgifterna innan man lämnar ut dem. Men gör en annan typ av prövning och man kommer också att förbättra sina rutiner hoppas vi.Utredningen är nu ute på remiss, men redan nu säger justitieminister Morgan Johansson att det kommer att bli förändringar, förhoppningsvis redan nästa år. Det gäller dock inte frågorna om vårdnad och umgänge. De frågorna ligger i en egen utredning som ska bli klar först nästa höst.Kaliber ska återvända en sista gång till Marianne som har kommit fram till förskolan för att hämta barnen. Hon säger att hon nog inte hade vågat ta steget och lämna sin sambo om hon hade vetat vad som väntade henne. Jag har tänkt många gångar om jag visste hur hemskt och svårt det skulle bli och att jag skulle känna mig så utlämnad och ensamdet har känts som att de har sparkat på mig och att de suddade ut oss från världskartan. Vi blev liksom utsuddade och bortklippta och det var som en jättestor insats att placera någon i skyddat boendeoch sen fick vi ingen hjälpdet var väldigt hemskt och hade jag vetat det så hade jag nog inte vågat helt enkelt.Reporter: Lena PetterssonProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se 

    starstarstarstarstar
  • 00:29:10

    Vad leder skolinspektionens granskningar till?

    · Kaliber

    Går det att kontrollera fram kvalitet i skolan eller kan en alltför omfattande kontroll rentav vara skadlig? Det tredje och sista programmet i Kalibers och UR Skolministeriets serie om Skolinspektionen handlar om vad de som granskar skolinspektion anser. Och vad vill politikerna med Skolinspektionen i framtiden? – En av de allra mest misslyckade reformerna i svensk skolpolitik, och då är ändå konkurrensen hård, det är Göran Perssons kommunalisering av skolan. Göran Persson menade att om man kommunaliserar skolan så kommer resultaten att höjas och läraryrket att stärkas. I själva verket så vet alla idag att det har blivit precis tvärtom, säger skolminister Jan Björklund. – Vilda västern var ju en spännande tid. De svaga hade svårt. De starka segrade . Därför kan man konstatera att Vilda västern kan vara ett utmärkt stoff till ungdomsromaner. Men det är en usel modell för svensk skola, säger Stefan Löfven. Om exakt en vecka är det riksdagsval och redan tidigt i valrörelsen stod det klart att skolan skulle bli en av valets viktigaste frågor. Så det var väntat att både Jan Björklund och Stefan Löfven valde att lyfta fram skolfrågan i sina sommartal i år.  Löfven pratar om vinstjakt i skolan medan Björklund pekar på kommuner som inte tar sitt ansvar som skolhuvudmän,  det vill säga kommuner och privata aktörer. Det kan verka som att Jan Björklund och Stefan Löfven pratar om olika saker, men båda pekar på problem som är följder av att Sverige, under de senaste decennierna, fått ett av världens mest liberala och decentraliserade skolsystem. Samtidigt har den statliga styrningen av skolan ökat med hjälp av mer inspektion och kontroll. Och 2008 bildades en ny myndighet – Statens skolinspektion. I tredje och sista delen av Kaliber och skolministeriets granskande serie om Skolinspektionen ställer vi frågan om det går att kontrollera fram kvalitet i skolan. Kan en alltför omfattande kontroll rentav vara skadlig? Vad säger de som jobbar inom skolan och blir granskande?  Och vad har politikerna har att säga om skolinspektionens roll i framtiden. Men först en tillbakablick: – Och allt det där har de lärt sig och vi kommer inte att ha lärt oss någonting om musik.  Då förstår jag hur mycket kunskap vi missar och hur dum man kommer verka vara när de kan allt det där, och så börjar vi gymnasium så kan vi ingenting, så vet vi inte ens vad en ton är, säger eleven Nora.   I två program har vi granskat hur bra Skolinspektionens kontroller fungerar. I det första programmet träffade vi Nora som gick i nian på en nystartad friskola. Skolan hade många brister trots att den hade blivit kontrollerad och godkänd av skolinspektionen. Det saknades lärare, lokaler och utrustning. Och undervisningen i ämnen som franska och musik var svajig och problemkantad. Så Noras sista år på högstadiet präglades av stor oro inför framtiden. – Om jag ska vara ärlig så ångrar jag lite grann att jag började här. Den är inte riktigt klar, säger Nora. Vi har berättat att inspektörer på Skolinspektionen själva tycker att kraven som ställs för att få starta en ny skola idag är otillräckliga. Och Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler säger att dagens system är utformat så att man måste tillåta en uppstartsfas för nya friskolor. I det andra programmet handlade det om vad för slags brister i en skola man egentligen kan upptäcka under en inspektion. Lärare från en skola som blivit granskad berättade om hur de tvingas lägga viktigt elevarbete åt sidan för att få dokument och nya handlingsplaner i ordning. Skolan får efter en tid tummen upp av Skolinspektionen – medan lärarna som vi pratat med menade att grundproblemen på skolan fanns ju kvar och att det som var formulerat på papper inte var något annat än luftslott. – Det är en väldigt speciell situation att sitta på en intervju med Skolinspektionen eftersom hela skolans framtid ligger i händerna på Skolinspektionen, sa läraren Annika. Flera av dom som jobbar med att utföra inspektioner på skolor tycker inte själva att dom kommer åt alla brister. – Jag kanske vet att kvaliteten på en skola är dålig. Men så skickar de in någon pappersprodukt som ser bra ut. Ja, då kan inte jag göra så mycket mer för vi har inte varit där tillräckligt och samlat in tillräckligt många uppgifter, så det skulle inte hålla juridiskt, säger en inspektör till Kaliber. Att bara granska papper ger en missvisande bild Skolinspektion som fenomen är egentligen inget nytt, men hur skolan har granskats och vilken betydelse kontrollen har haft har varierat mycket över tid ända sen mitten på 1800-talet då den första skolinspektionen sjösattes. Den Skolinspektion vi har idag, bildades för sex år sen och har som uppgift att kontrollera och granska skolorna så att de håller måttet. Men också verka för att förbättra kunskapsresultaten. Det har gjorts satsningar, reformer, undersökningar och kontroller. Och just det här med att kontrollera skolan har blivit allt viktigare. --Det är regeringens uppfattning att varje skola ska granskas lika kritiskt och uppfylla samma höga kvalitetskrav oavsett vem som driver den eller vilken inriktning den har. Regeringen har därför föreslagit skarpare och tätare kvalitetsgranskningar av varje skola och föreslagit att 150 miljoner kronor per år i utökade resurser till Statens skolinspektion ska anslås för detta, sa Jan Björklund i Riksdagen 2008, strax efter att skolinspektionen hade bildats.  Men är kontroll och inspektion ett bra sätt att höja kvaliteten på skolan? Det finns de som har undersökt saken. – Nu är kaffeapparaten borta! Vi håller på och bygger om, nämligen. – Ja. – Så det är därför det liksom är… I en korridor på Riksrevisionen är Sophie Casson Lindbäck på jakt efter en kaffekokare. – Var är kaffet? Där! Efter en stunds letande går vi in på hennes rum med varsin blå kopp rykande kaffe. Sophie Casson Lindbäck är revisionsdirektör på Riksrevisionen, den myndighet som har till uppgift att granska andra myndigheter. Förra året var hon ansvarig för en rapport om just Skolinspektionen. Och i rapporten riktar riksrevisionen kritik mot Skolinspektionens tillsyn. – Det viktigaste för oss var att visa, empiriskt som vi kallar det, genom intervjuer och statistik och enkäter, att Skolinspektionen i tillsynen oftast inte bedömer undervisningen, det som är viktigast i skolan, säger Sophie Cassun Lindbäck. – Varför har det blivit så? – Det är väldigt svårt att bedöma undervisningen, det visar vi också. Men vi tycker att det är viktigt att berätta. För det finns ofta föreställningar om att, har Skolinspektionen varit och tillsynat en skola då är den ju avcheckad och godkänd. Och har man fått brist i det som skolinspektionen kallar undervisning och lärande, då tror man ju att de har bedömt undervisningen. Men det har man alltså oftast inte och det är jätteviktigt att riksdagsledamöterna vet om det här. Sen kan det ju vara så att dokumenten hänger ihop med det som Skolinspektionen kallar processer. Om dokumenten inte är i ordning det kan ju vara symptom på att man inte har koll på sin verksamhet. Absolut kan det vara så, men det ger ju inte hela bilden, säger Lindbäck Man granskar papper men skapar förväntningar om att själva undervisningen är godkänd, fast man inte har tittat på den. Det menar Sophie Casson Lindbäck. Att bedriva granskning är också kostsamt, säger hon, och det måste vara rättssäkert. Och då är det enklare att bedöma om ett dokument är i sin ordning än att dra slutsatser av vad en enskild inspektör uppfattar om en skola under ett besök. Riksrevisionen kom i sin rapport om Skolinspektionen fram till att det sätt som man granskar skolan på idag är tveksamt med tanke på att en så komplex verksamhet som skolan där själva kärnan, det vill säga undervisningen, inte låter sig pressas ner i en färdig form så lätt. Och det är det som är granskningssamhällets baksida, eller om man så vill, Skolinspektionens omöjliga uppdrag, menar Sophie Casson Lindbäck. – Man har mycket högre förväntningar på skolinspektionen än vad skolinspektion i praktiken kan leverera. Och när jag säger man så handlar det om alla från riksdagsledamöter till den enskilde föräldern eller eleven som ska välja skola. Där är forskningen tydlig att det här granskningssamhället, där riksrevisionen är en del, vi får ju också vara självkritiska, vi bidrar ju alla till att det blir väldigt mycket granskning, kritik, kontroll, och då gäller det väl att kunna vara kritisk - apropå glappet mellan förväntan och verklighet. Kan kritik och kontroll säkerställa att det blir bra kvalitet i den faktiska verksamheten? Riksrevisionen kom alltså fram till att Skolinspektionen inte kan säkerställa kvaliteten i skolan eftersom de inte tittar tillräckligt mycket på undervisningen, som trots allt är skolans kärna. Inspektörerna vill ha mer fokus på att granska undervisningen Kaliber och Skolministeriet har ställt ett antal frågor till alla som jobbar på Skolinspektionen och som gör själva inspektionerna ute på skolorna. Och på frågan hur de tycker att Skolinspektionen skulle kunna utveckla sitt arbete för att bidra till kvalitet och likvärdighet i skolan, så är just mer fokus på undervisningens kvalitet en återkommande tanke. Så här säger några av inspektörerna. ”Det behövs mer fokus på undervisningens kvalitet. Tydligare stöttning till skolorna efter tillsynen, kanske någon enhet eller avdelning från Skolverket som går in och stöttar rektorerna efter att en tillsyn genomförts” ”Det är viktigt att de formella delarna fungerar för det är en rättssäkerhet för enskilda elever. Men det vi inte gör är att titta på elever som en grupp, om en viss skola ger bra undervisning till sina elever. Vi har ju i uppdrag att hjälpa skolorna att utvecklas och det kanske viktigaste att utveckla är ju undervisningen för det är ju där saker och ting händer, det är ju där elever lär sig. Men den delen har vi lämnat åt sidan för den juridiska delen. Så där skjuter vi bredvid målet.” I våras tittade några forskare med inriktning på pedagogik och statsvetenskap på hur det fungerar att styra skolan med hjälp av inspektion. Sara Carlbaum är statsvetare och jobbar på Umeå universitet. Och också hon ser risker med en skenande kontrollapparat. – Vi skapar en ökad misstro på att skolsystemet inte fungerar, att vi inte har någon tilltro till lärare, vi har ingen tilltro till rektorer, vi har ingen tilltro till huvudmännen, utan vi behöver den här ökade kontrollen. Och det finns då en förväntan på att när det finns en kontroll då ska det inte finnas några ickefungerande skolor eller skolor med bristande kvalitet eller eventuella oseriösa aktörer, utan då ska de här systemen jämt upptäcka det. Och det ser jag som att det här skapar ju en väldigt extrem kontroll, ett kontrollbehov som till slut kanske inte egentligen fyller någon större funktion, säger Sara Carlbaum. – Vad kan det få för konsekvenser för eleverna med ett sådant system? – Alltså det har ju funnits en väldigt stor tilltro, och det finns det fortfarande, till Skolinspektionen till exempel, som ett system för att se till barnens rättigheter eller till elevernas rättigheter. Och en risk med ett utökat kontrollsystem det är att man egentligen bara, från huvudmännens sida, blir mer fokuserad på: vad är det Skolinspektionen kräver? Än vad barnen, allas barns bästa egentligen kanske är, säger Carlbaum. Sara Carlbaum menar att man måste fråga sig om ökad kontroll är lösningen på skolans alla problem och vill höja ett varningens finger för att låta Skolinspektionen växa sig större genom att få mer resurser, större muskler och fler sanktionsmöjligheter innan man ens tar reda på om det verkligen leder till en bättre skola. – Jag menar att vi kan inte kontrollera i all evighet, eller i en väldigt stor utsträckning, utan frågan är ju vart den här balansen ligger, alltså hur mycket kan vi kontrollera innan det blir på något sätt kontraproduktivt. Alltså det man borde diskutera det är väl vad utbildning bör vara till för. Är det till för enbart den enskilda individen att nå vissa mål? Är det till för samhället i stort? Alltså vad utbildning är till för i stort är väl sådant som man bör diskutera. Och att man också kan diskutera: vad gör den här kontrollen? Vad ska vi ha den till? Vad bidrar den med? Och vad är eventuella negativa konsekvenser av kontrollen? Säger Sara Carlbaum Både Riksrevisionen och forskare som vi har pratat med, alltså de som granskat granskaren, pekar på att man faktiskt inte vet om granskningen verkligen har den effekt som det var tänkt, att den leder till bättre kvalitet, likvärdighet och ökade kunskapsresultat. Men vad säger då de som är ute i verkligheten, de som jobbar i skolan? Jo, en del varnar för att felfinnandet riskerar att leda fel.    Lärarfack, skolledare och friskolor inte nöjda med Skolinspektionen  I ett mötesrum högst upp i ett stort kontorskomplex, med utsikt över den kaotiska Stockholmstrafiken sitter representanter för de viktigaste aktörerna i den svenska skolan. Det är bland annat Sveriges kommuner och landsting, de två lärarfacken, friskoleorganisationer och Sveriges elevråd. Och framme vid podiet står Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler. Anledningen till att alla kommit hit är att Ann-Marie Begler ska presentera de kommande förändringarna i inspektionens arbete. Det gäller framförallt den regelbundna tillsynen på skolor. De viktigaste förändringarna är att man kommer att fokusera på de svaga skolorna. Och tanken är också att inspektörerna inte längre ska besöka alla kommunala skolor, men däremot alla fristående. – Vi vill att ni överväger, eller i alla fall funderar på vilket sätt man kan återinföra skolinspektörer, säger en av deltagarna. En av de som sitter och lyssnar och antecknar är Matz Nilsson, han är förbundsordförande för Skolledarna. Och han är kritisk. Inte till myndigheten utan till det uppdrag de har fått. – Felfinneriet tror vi inte är lösningen, utan det gäller också att lyfta dem och stödja dem i sitt utvecklingsarbete, säger Nilsson Matz Nilsson tycker att man istället, med stöd i vetenskap och forskning, borde fokusera på att stötta skolor och huvudmän. Och han tror inte att den nya tillsynsmodellen som just har presenterats kommer att förändra saker i grunden. Vi har inte råd att fortsätta på samma sätt, menar han: – Vi har nu… vi går in på det sjunde året på denna inspektionen. Vi ser att svenskt skolresultat fortfarande faller. Vi kan inte vänta sex år till och upptäcka samma sak därför vi tror från Sveriges skolledarförbund, ska vi få en snabbare resultatutveckling då måste skolornas personal involveras i  att inte bara bli granskade utifrån sina brister. Nilsson är inte den enda på seminariet som är kritisk. Så här säger Pontus Bäckström, från Lärarnas riksförbund: – Det är lite det som också syns i det här seminariet: alltså, om man tittar mycket på dokumentationen och tittar –har det upprättats ett åtgärdsprogram som skollagen säger att det ska göras? Ja det har det gjort. Ja, men sedan kommer följdfrågan: har det sedan inneburit att man har fått det stöd man ska få? Då ser vi att nej det är inte alltid man får det. Och där är ju en brist i dagsläget som tillsynen i någon mån kan ge. Och det skulle kunna behöva förbättras. – Vi delar bedömningen att det blir för mycket fokus på dokumentationen. När man inte möts mellan erfaren lärare och en annan lärare så kommer man ju inte kunna mötas i det pedagogiska samtalet, och det är just det det får till fokus, då fokuserar man mer på dokumenten och mindre egentligen på undervisningen, på mötet mellan lärare och elever, och det är där allting händer, säger Andreas Mörck, lärarnas riksförbund. Ytterligare en deltagare på seminariet är Birgitta Ljung och hon är där som de idéburna friskolornas röst. Hon delar inte Beglers entusiasm inför vare sig de kommande förändringarna eller för skolinspektionens uppdrag, som det ser ut idag. – Det är fortfarande bara inriktning på att söka fel och ingenting för att lyfta det positiva, och det tror väl vi i min organisation att ska man lyfta skolan så är det frågan om att försöka hitta det som är bra. Det är ju ingenting som märks och syns i debatten särskilt mycket, det är ju de här inspektionerna som får genomslag, där det är snarare så tror jag att man sänker skolor. Skolverksamheten i Sverige den liksom blir nedpressad i sko… jäms med fotknölarna. Det är så lärare och skolor upplever det, säger Birgitta Ljung. De som blir granskade av skolinspektionen är alltså är kritiska till fixeringen vid dokumentation och bristen på helhetssyn kring det skolorna gör. De är inte emot skolinspektion i sig, tvärtom. De tycker att tillsyn behövs. Men många efterlyser att man jobbar tillsammans för att hjälpa skolorna att bli bättre istället för att racka ner på dem. Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler tycker inte att kritiken mot att man sysslar med papperskontroll är riktigt rättvis. Hon menar att man kan inte kan skilja på dokumentation och verklighet på det sättet. – Om man tittar på de beslut vi har: det handlar ju ytterst om undervisningen. Om elever inte får särskilt stöd, det handlar ju faktiskt om elevernas undervisning. Om rektor inte klarar fullt ut av sitt uppdrag med att till exempel utvärdera sin verksamhet, förändra sin verksamhet och utveckla den utifrån de utvärderingar man gör, och utifrån den information man har, då handlar ju det om kvaliteten i verksamheten. Tittar man på våran tillsynsmodell så är det mycket mindre dokument vi granskar idag än vad man har gjort tidigare och det tycker jag är väldigt positivt. Vi kommer också nu, när vi kommer att välja ut 20 % av skolorna, kunna få möjlighet att gå in mer i klassrummet och använda våra resurser till att granska lektioner mer för att få ett underlag för våra beslut. Samtidigt måste man ju också säga att själva utvecklingen av kvaliteten, hur undervisningen ska bedrivas, hur man ska undervisa, den är i stor utsträckning det professionellas ansvar, säger Ann-Marie Begler generaldirektör på Skolinspektionen. – Men kan man kontrollera fram kvalitet i skolan, i en så komplex verksamhet som skolan är? – Man kan genom inspektion bidra till att huvudmännen arbetar med kvalitetsutveckling. Och jag har väldigt väldigt många exempel på att det också sker. Och det är ju det som är syftet med verksamheten, det är det grundläggande syftet: att förbättra skolan just för elevernas skull, säger Begler En skola för elevernas skull. Och ansvaret för eleverna det har ju huvudmännen, poängterar Begler gång på gång. Det är viktigt att allmänhet och politikerna inte förväntar sig mer av Skolinspektionen än det de kan göra -  att peka på brister och utvecklingsmöjligheter. Och själva arbetet för att utveckla en skola, det görs bäst av de som jobbar där. – Det är ju viktigt för oss att informera om att just vårt uppdrag är att peka på de här förändringsbehoven och utvecklingsbehoven, men att det är de som då driver skolan som måste jobba med det. Och det är väldigt självklart för man känner ju sin egen verksamhet, så det går ju aldrig för någon annan utifrån att arbeta med internt förändrings- och utvecklingsarbete, säger generaldirektören. Högsta chefen på skolinspektionen tycker att tillsynen som den ser ut idag fyller en viktig funktion och att deras satsningar är helt i linje med det uppdrag de fått från regeringen. Skolinspektionen viktig  Vad säger då de som har gett dem det uppdraget? Vi ville veta vad själva upphovsmannen till dagens Skolinspektion tänker kring dess roll, men utbildningsminister Jan Björklund vill inte ställa upp på intervju med Kaliber för att svara på våra frågor om skolinspektionen. Ingen av Folkpartiets andra skolpolitiker i riksdagen vill träffa oss heller. Men Bertil Östberg, statssekreterare på Utbildningsdepartementet, tar emot oss. – Min första fråga är: hur skulle du beskriva den roll som Skolinspektionen har i det svenska skolsystemet? – Ja skolinspektionen har en viktig roll. Skolinspektionen var när vi tillträdde i regeringen en del av Skolverket. Vi tyckte att den var så viktig så att det skulle bli en egen myndighet, så från 2008 så är Skolinspektionen en egen myndighet och vi har också fördubblat resurserna till Skolinspektionen – dubbelt så mycket pengar och dubbelt så många anställda idag, och vi har också i den nya skollagen från 2011 givit skolinspektionen mycket mera muskler. Nu kan Skolinspektionen ingripa med förelägganden och med viten på ett sätt som tidigare inte var möjligt, säger Östberg. – Det finns en stor tilltro, bland annat från politiskt håll, men också hos allmänheten till den här myndigheten och vad den kan åstadkomma, skulle du säga att man lyckas uppfylla de förväntningarna? – Jag tror skolinspektionen gör ett väldigt bra arbete men det är klart att skolinspektionen jobbar ju ständigt för att utveckla sin verksamhet. Under de senaste fem sex åren så har ju Skolinspektionen granskat alla skolor. Vi är nu inne i en ny tillsynsomgång och där är tanken att Skolinspektionen mer ska inrikta sitt arbete på de skolor där man kan förvänta sig att de största problemen finns därför att vi tror att det ger bättre resultat, säger Östberg. – Du var inne på att Skolinspektionen har fått mycket resurser, utökade resurser, men det har också kommit kritik om att, bland annat från Riksrevisionen, om att det faktiskt inte går att säga att Skolinspektionen kan säkerställa kvaliteten i svensk skola, vilket man har förväntningar på sig om.. – Ja nej det är klart att det gäller att utveckla verksamheten och det är klart att även om man har en väldigt bra skolinspektion så ska man inte tro att de kan hitta alla problem i den svenska skolan. Men vi tror att skolinspektionens verksamhet på ett bra sätt bidrar till att göra skolan bättre. På Sveavägen 68 i Stockholm har det största oppositionspartiet, Socialdemokraterna, sitt partihögkvarter. Där tar skolpolitiske talespersonen Ibrahim Baylan emot. Och han menar att en kontrollmyndighet som Skolinspektionen, den behövs i det skolsystem som vi har idag: – Vi behöver kontroll och uppföljning i ett ganska decentraliserat system, det är viktigt, men det har funnits en övertro i den nuvarande regeringspolitiken att det allena kommer att lösa alla problem. Resultaten av detta är ju tyvärr ganska magra, snarare har det lett till en ökad överbyråkratisering, att det är mer fokus på det ytliga, man ska visa att det är rätt, sen om de dokument man visar egentligen har hjälpt eleverna eller inte, det verkar, enligt Riksrevisionen vara mindre viktigt och det måste förändras. Jag tror man behöver bredda Skolinspektionens uppdrag. Precis som Riksrevisionen skriver så måste man kolla på det ju forskningen visar bidrar, nämligen undervisningens kvalitet, lärarnas kompetens, och annat. Idag är det ju väldigt fokuserat på dokumentation och det i sin tur har ju lett till en ökad byråkratisering och att det ser bra ut på ytan men där det i grund och botten handlar om elevers rätt till utbildning och det fullföljs inte, säger BAylan Hur stor kan då en kontrollapparat tillåtas växa innan den motverkar sitt syfte? Finns det en gräns? – Ja jag tror att det finns sådana gränser. Man kan inte bygga ut kontroll hur mycket som helst. Men det är klart att vi ska ha en stark kontroll och vi ska ha en skolinspektion som har starka muskler och som verkligen ingriper när det inte fungerar bra. Så ska det absolut vara. – Det är en relevant diskussion som man måste ta nu för Skolinspektionens verksamhet har ju vuxit enormt mycket. Och det handlar inte bara om att skjuta till nya resurser, man måste också fundera: hur används resurserna? Och den diskussionen är det nog dags att ta nu, skulle jag tro, säger Baylan. Det finns gränser för hur stort uppdrag Skolinspektionen kan få, enligt både Bertil Östberg, folkpartist och statssekreterare på Utbildningsdepartementet, och Socialdemokratiska skolpolitiska talesperson Ibrahim Baylan. Men än är inte gränsen nådd. Inget talar för att skolinspektionens roll kommer minska, oavsett om det blir regeringsskifte eller inte, och det utan att någon vet om det verkligen leder till bättre kvalitet i skolan. Det har vi kunnat berätta i dagens Kaliber. Och vi har också hört en forskare som menar att en växande kontrollapparat till och med bidrar till att skapa misstro gentemot skolan. Men politikerna vi har hört är fast beslutna om att kontroll, det behövs i dagens fria skolsystem, även om kampen om skolan inte på långa vägar är slut. --Vi måste återupprätta den svenska kunskapsskolan. Det är så vi skapar ökad jämlikhet i Sverige. För klassresor de börjar i klassrummet, säger skolminister Jan Björklund. --Tänk om. Tänk om Sverige behöver en skolminister, utbildningsminister som lyssnar på forskarna och lärarna och de andra, och inte bara skjuter snabbare än sin egen skugga, säger Stefan Löfven. Under tiden som politikerna fortsätter att argumentera i sina skolfrågor så går årskull efter årskull ut i den hårt kontrollerade skolvärlden och det är långt ifrån alla som känner att de har fått det dom behövde. Som Andreas, som vi hört om tidigare i den här programserien. – Här är mina betyg. – Och? – Jag hade fyra IG. Nej jag skoja, ha ha. Alltså om man jämför idag och ett år tillbaka, så är idag… idag känns som den dag jag blir insläppt i paradiset. Om man jämför med att komma ut ur helvetet. Det är ganska bokstavligt talat också, säger Andreas. Reportrar Maya Abdullah och Karin Andersson, UR Producent Karl Brodin, UR Exekutiv producent Andreas Lindahl, SR andreas.lindahl@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • 00:30:22

    Made in India - om ridsportens smutsiga baksida, del 2

    · Kaliber

    Läderindustrin i indiska Kanpur förgiftar staden. Ändå säljer svenska företag varor härifrån trots att de säger sig värna om miljön. Kalibers granskning av ridsportens smutsiga baksida, del 2. En man som är klädd i vita, lite smutsiga kläder kommer emot oss. Han viftar med armarna för att få vår uppmärksamhet. Vi har precis klivit ur bilen i en liten by som ligger i utkanten av den indiska industristaden Kanpur. Det visar sig att mannen är bonde och han vill berätta för oss vilka problem han och andra bönder i hans by får på grund av den stora läderindustrin i staden. Garverierna, det är deras fel säger han. Han har medicinska problem med att det kliar, de har hudproblemen, allergier. Och matsmältningsproblem, översätter vår tolk.­ Från vattnet? Ja, från vattnet, eftersom de använder det här vattnet.Mannen visar sina armar och berättar att de alltid kliar, han har fått någon typ av eksem. Andra i byn har fått magproblem, berättar mannen som heter Rajan. Och skördarna är nästan helt förstörda. När han försöker så vete så växer det inte längre, så nu försöker han livnära sig på att odla en speciell blomma som används i hinduiska tempel. Och allt är vattnets fel säger han, det är giftigt. Det är det som gör människorna och djuren här sjuka. Men vi har inget val, vi måste använda det här vattnet. Det här vattnet är förorenat av kemikalier, säger Rajan. Folk förlorar sina fingrar på grund av vattnet, bönderna arbetar med händerna i jorden och i vattnet som är fullt av kemikalier och tungmetaller, och det här gör att deras fingrar fräts sönder, berättar Sushmita Sengupta som jobbar i vattenteamet på den New Delhi baserade organisationen Center for Science and Environment.Sushmita Sengupta har varit i Kanpur och gjort research om föroreningarna där. Hon berättar att nånting som kan liknas vid spetälska drabbar bönderna som arbetar med händerna bland grödorna. Mixen av kemikalier och tungmetaller som finns i vattnet gör att skinn och muskler fräts sönder.I förra veckan kunde Kaliber berätta om hur indiska arbetare riskerar sin hälsa när de tillverkar ridutrustning som säljs i svenska butiker. Vi reste till den indiska industristaden Kanpur där man tillverkar ridprylar till många länder, bland annat Sverige. Vi kunde berätta om de svenska företagen Gekås i Ullared, Hööks hästsport, Biltema, Granngården och grossisten Globus. Och hur de handlar med ridutrustning som tillverkats på fabriker i Kanpur under förhållanden där arbetarna utsätts för risker. Från förra veckans program:Det är 45 grader varmt i Kanpur i norra Indien när vi visas runt i de dåligt ventilerade fabrikerna. Inte på något av de garverier som vi får besöka ser vi arbetare med skyddsutrustning. Vikram som jobbar i ett garveri berättar att han får andningsproblem av sitt jobb."Inte på någon av de fabriker som vi besökte såg vi arbetare som hade skyddsutrustning mot kemikalier, det låg skräp, högar av tyg och annat brännbart material runt om i lokalerna, tomma och fulla behållare med brandfarliga ämnen låg huller om buller. Vi pratade med arbetare och läkare som vittnade om att folk blev sjuka av sina jobb.Men problemen som finns kopplade till läderindustrin i Kanpur stannar inte där. Kemikalierna och tungmetallerna som används för att tillverka läder påverkar så många fler än bara dem som jobbar i fabrikerna. Det drabbar också dem som lever i och omkring staden. Och de här miljöproblemen har varit kända i årtionden. Är det här okänt för de svenska företagen? Eller blundar de för det? De har ju uppförandekoder där det står att deras leverantörer ska ta miljöansvar och att de själva kollar upp att det här efterlevs. Idag fortsätter Kaliber granskningen av ridsportens smutsiga baksida. Företagen det handlar om heter alltså Gekås i Ullared, Hööks hästsport, Granngården och Biltema. De säljer alla ridutrustning som är tillverkad i Kanpur. Antingen produktion av egna märken eller som återförsäljare, eller både och. Och de säger alla att varorna de säljer ska tillverkas på ett juste sätt, även när det kommer till att ta miljöansvar. Som minst ska deras leverantörer och underleverantörer följa lagarna i det land där varorna tillverkas. Vi är en stor aktör, vi har väldigt många besökare, alltså mycket ögon på oss. Och det är naturligt att vi känner ett engagemang även i miljöfrågor, säger Jan Wallberg, koncernchef Gekås.­ Allmänt ett miljöansvar måste alla företag ta, säger Per Sigvardsson, VD Granngården. Ja, vi tänker väl ganska, eller väldigt mycket på det just nu i alla fall, och har gjort i några år i bolaget om man säger så. Code of conducten i säg tar ju sikte på leverantörernas underleverantörer om man säger så. Uppfylla alla regler som finns i landet givetvis då, vi pratar hälsa och säkerhet, vi pratar miljö och kemikalier, säger Joachim Höök, VD Hööks.Det är lätt att förstå att när det kommer till garvningen och tillverkning av läder i Kanpur så är det en industri som skadar miljön. Bara man googlar orden Kanpur och pollution så kommer det upp otaliga texter om miljöförstöringen som garverierna orsakar. Indisk media skriver ofta om ämnet och det senaste året har de lokala myndigheterna påbörjat ett arbete med att stänga nästan hundra garverier i Kanpur för att försöka få ner volymen på det gifta vatten som släpps ut. Dessutom granskar den indiska miljööverdomstolen The national green tribunal huruvida alla garverier i Kanpur ska tvingas stänga. Utsläppen som garverierna orsakar är olagliga.Men Kaliber reser ändå till Kanpur för att med egna ögon få se föroreningarna och få träffa de människor som drabbas av dem. Och för att ta reda på hur det ser ut bestämmer vi oss för att följa vattnet.Vi börjar vid garverierna. Det är här som råhudar från till exempel vattenbufflar bearbetas i en lång process för att till slut bli till läder.Det finns flera hundra garverier i Kanpur, enligt myndigheterna kan det vara så många som mellan 400 och 700 stycken, men bara 170 av dom finns registrerade. De flesta ligger i området Jajmau precis invid den heliga floden Gagnes som rinner genom Kanpur.Garvning av hudar räknas till en av de mest förorenande industrierna. I garvningsprocessen kan uppemot 130 olika kemikalier och tungmetaller användas, som krom, ammoniak, svavelsyra, tensider och mängder av salt.Kemikalierna blandas med massor av vatten, vatten som ju måste ta vägen nånstans efter att det använts i garveriet. Här i Kanpur rinner det ut i floden Ganges, eller som bevattning till böndernas åkermark.Från garverierna tar vi oss vidare på vår tur genom staden för att se vad som händer med garveriernas avfall.Första stoppet är en av de soptippar där garverierna dumpar sådant material som blivit över i tillverkningsprocessen. Vi går in på området som är ungefär lika stort som en fotbollsplan, marken är grå och här och där ligger högar av blåaktiga läderrester färgen är ett resultat av kromgarvningen. På andra ställen ligger högar av hår och andra djurrester. Så här beskriver Kalibers reporter det på plats:Man kan se att runt i kring den här stora soptippen är det små skjul där folk alltså bor. Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva den här lukten, det luktar som någon slags blandning av typ våt ko och kemikalier, det luktar inte så där jättegott. Ok, jag kan inte gå närmare det där, lukten är för stark för mig.Enligt den lokala miljöorganisationen Eco Friends så finns det runt tio till 15 sådana här soptippar runt om i Kanpur där man dumpar överblivna rester från garverierna. En del av resterna eldas upp, en del rinner iväg med vattnet när det regnar och sprids ut i området. Områden som folk alltså bor i. Medan vi står på soptippen kommer en lastbil och kör in. På flaket är det fullt av blöta slemmiga blåaktiga läderslamsor. Några män hoppar upp på flaket och börjar skyffla av avfallet. Jag tar en bild på dem men det gillar de inte. Mannen där sa att vi inte fick ta bilder, varför vill de inte att vi tar bilder? frågar reportern Jitendra Dixit från Eco friends. Det är olagligt att dumpa avfall så här, säger han.Vi åker vidare till ett tempel som ligger på strandbanken till floden Ganges. Bredvid templet finns ett utlopp där garveriernas vatten rinner ut. På vägen dit åker vi över en bro och jag ser hur en grupp människor står och tvättar kläder i floden inte långt från området där garverierna ligger. Reportern berättar från platsen:Nu står vi alltså vid det här diket där garveriernas överblivna vatten rinner ut i floden. Men just nu så verkar de alltså inte släppa ut något sådant här överblivet vatten, för då ska vattnet vara helt brunt här och nu är det mera grågrumligt. Plus att eftersom det är monsunsäsong så är floden väldigt, väldigt bred och det är jättemycket vatten i den just nu så då syns inte de här utsläppen lika mycket.Alla garverier i Kanpur ska ha ett eget reningsverk i anslutning till fabriken. De ska också ha en återvinningsenhet, där man samlar ihop använt krom, förklarar Rakesh K Jaiswal som är president för Eco Friends. Sen ska vattnet vidare till stadens centrala reningsverk för att renas ytterligare. Men det här fungerar inte. Vattnet som kommer ut från garverierna får inte innehålla mer än 2 mg krom per liter, förklarar Rakesh K Jaiswal. Men oftast innehåller vattnet som kommer ut från garverierna nästan hundra gånger mer, mellan 150-200 mg krom per liter. Det finns några få garverier som är bättre på att rena sitt vatten, säger Rakesh K Jaiswal, men ingen är helt bra. Det är svårt att hitta något här i Indien som är helt perfekt, säger han.Efter att vattnet lämnat garveriet är tanken att det ska vidare till stadens centrala reningsverk ett reningsverk som garveriägarna och myndigheterna ska betala för och sköta tillsammans. Men inte heller det fungerar. Varje dag släpper garverierna i Kanpur ut 50 miljoner liter vatten som är fullt av kemikalier, berättar Rakesh K Jaiswal. Men det centrala reningsverket har bara kapacitet att rena nio miljoner liter, så resten åker rakt ut i floden orenat. Det vatten som det centrala reningsverket har tagit hand om förs ut till åkermarkerna kring staden för att användas som bevattning, men inte heller det är rent, berättar han. Du kan se kvalitén på vattnet som används som bevattning, säger Rakesh K Jaiswal.Vi åker vidare längs vattnets väg. Vi passerar huvudgatan i området Jajmau, där garverierna ligger på rad efter varandra. Vi fortsätter förbi det centrala reningsverket som ligger i slutet av gatan och kör tills vi kommer till den plats där vattenet från det centrala reningsverket kommer ut. Kalibers reporter beskriver från platsen:Ok, nu står vi alltså här vid utsläppet från det här centrala reningsverket, där vattnet som ska vara renat genom alla steg liksom rinner ut, men vattnet som kommer härifrån det är liksom, ja vad är det, typ grå grönaktigt. Så det här ska vara renat? Det här är det säkra vattnet som är för bevattning, säger Jitendra Dixit på Eco Friends ironiskt. Men det är inte säkert? Nej, det är inte säkert, säger han.Från stället där vi står förs vattnet vidare till åkermarkerna i långa smala kanaler. Vi åker max någon kilometer och där börjar en del fält breda ut sig. Vi stannar i den första byn vi kommer till. Där träffar vi bonden Gesempku som är i 50-års åldern. Han sitter i en liten kiosk med ett stort bandage runt ena foten. Han kan inte längre jobba på fälten berättar han. Han är säker på att det bara beror på vattnet. För till och med ett litet sår som man får, på grund av vattnet blir det mer allvarligt, översätter vår tolk.Gesempkus fot började bli sårig när han gick runt på åkern och jobbade, nu har det gått sex månader utan att det har läkt, berättar han. Han har varit hos läkaren och fått mediciner men de har fortfarande inte hjälpt. Han själv är säker på att det är kemikalierna i vattnet som orsakat såren. Och skördarna blir bara mindre beklagar han sig, hans produktion har gått mer med 70 procent, säger han. Produktionen har gått ner jättemycket, det påverkar min familj, säger han.I samma by träffar vi bonden Rajan, han med eksem på armarna som vi hörde i början av programmet. Och längre in i byn träffar vi några bönder som sköter om sin flock med bufflar. De berättar att de köper bufflarna från ett område nära Delhi, när de kommer hit mjölkar de upp till 15 liter om dagen, men efter några veckor så ger de knappt tio liter.Bönderna berättar att problemet funnits i många år. Men att det blir allt värre. De har demonstrerat och protesterat för att få myndigheterna att göra något. Då kommer folk dit och tar prover och bilder men inget mer händer, säger de. Eller jo, eftersom myndigheterna har konstaterat att grundvattnet i byn är förorenat, får de vatten från tankbilar nu istället som de kan ha till att dricka.Att grundvattnet i Kanpur har blivit förorenat bekräftar även Satish Sinha som är biträdande direktör på miljöorganisationen Toxics Link.Han berättar att han varit med och gjort en studie tillsammans med den myndighet som ska hålla koll på föroreningar, The Central Pollution Control Board. De tog prover på grundvattnet runt om i Kanpur och hittade tydliga bevis på att vattnet var förorenat av sexvärt krom. Vatten som folk alltså dricker.Det är framför allt krom som används när man garvar hudar på kemisk väg. Vanligtvis använder man trevärt krom när man garvar, men det trevärda kromet kan övergå till att bli sexvärt krom om garvningen görs på fel sätt. Sexvärt krom är klassat som cancerogent och kan ge upphov till flera olika cancerformer.Men vattnet som släpps ut i floden Ganges eller till åkermarkerna har inte bara rester av krom, utan i det finns en blandning av hälsofarliga kemikalier som garverierna använt i sin tillverkningsprocess. Vi hör Rakesh K Jaiswal på Eco Friends. I varje familj kan man träffa på någon som är påverkad av det förorenade vattnet, säger Rakesh, och i vattnet är det också krom som orsakar cancer. Men folk här är fattiga och har inte råd att gå till bra läkare, så cancern blir aldrig upptäckt innan de dör.Vad gör då de indiska myndigheterna åt problemet? I byn träffar vi också Humil Omar. Han jobbar för ett statligt projekt som heter Ganga Action Plan. Den indiska regeringen sjösatte det här projektet redan på 80-talet som ett initiativ för att försöka rena den gravt förorenade floden. Men han erkänner utan omsvep att man inte kommit så långt. Det görs många studier på föroreningarna i vattnet och hur man skulle kunna motverka dem, men utöver det händer det inte så mycket, säger Humil Omar.Men, som vi redan berättat, har myndigheterna också börjat stänga ner nästan hundra garverier för att försöka få ner mängden förorenat vatten som släpps ut, och det pågår en granskning i den indiska miljööverdomstolen huruvida alla garverier ska tvingas stänga.Vi har nu följt vattnets väg från garverierna till åkermarkerna. Vi lämnar byn och åker tillbaka in till staden. Där träffar vi Mr. Sultan som är med och leder ett av de större läderföretagen. De garvar 400-500 buffelhudar om dagen, säger han stolt. Inte heller han förnekar problemen med utsläppen till floden och menar att garverierna gör så gott de kan. Alla är seriösa, till och med läderindustrin är väldigt seriös när det gäller att rena Ganges. De vill inte förorena floden, säger Mr. Sultan.Han berättar att det görs olika studier på hur det centrala reningsverket i Kanpur skulle kunna förbättras både vad gäller själva reningen, men också kapaciteten att rena mer vatten. Men att genomföra det här är dyrt och det finns en konflikt kring vem som borde betala: garveriägarna, myndigheterna i Kanpur eller Indiens regering. Själv tycker han inte att det är garveriägarna som borde behöva stå för hela kostnaden.Efter en vecka i Kanpur har vi nu också med egna ögon sett utsläppen från garverierna. Tidningarna skriver om utsläppen, den indiska regeringen har länge varit medveten om problemet, lokala politiker och myndigheter likaså, garverinäringen själv, miljöorganisationer, bönder problematiken är välkänd. Utsläppen är dessutom olagliga. Att garverierna släpper ut orenat vatten är inte tillåtet. Det som sker är ett brott mot dom indiskalagarna, säger Satish Sina på miljöorganisationen Toxics Link. Myndigheterna vet om det men ändå händer inget.Något som Humil Omar som jobbar för det statliga projektet Ganga action plan också medger. Alla vet om problemen men kanske är det är ingen som riktigt lyfter upp dem till den högsta nivån, så Högsta domstolen kanske inte har hela bilden tydlig för sig, säger han.Och det är alltså i den här staden som mycket av den ridsportutrustning som säljs i Sverige tillverkas. Hööks, Biltema, Gekås och Granngården har alla varor härifrån i sina butiker.Men utsläppen från garverierna och miljöförstöringen är ju kända, så hur är det möjligt att de svenska företagen säljer produkter som tillverkas här? De säger ju att de tar ansvar för miljöpåverkan vid tillverkningen av de varor de säljer. Och i sina uppförandekoder så skriver de att deras leverantörer som minst ska följa lagarna i det land där tillverkningen sker. De skriver dessutom att de kontrollerar att kraven de ställer följs.Men när vi frågar de svenska företagen, som säljer lädervaror som träns och grimmor just härifrån, vad de känner till om de här miljöproblem så är det ingen av dem vi pratar med som säger sig känna till det här.Hööks hästsport har sysslat med sadelmakeri sen 1930-talet, nu producerar de sina egna märken i bland annat i Kanpur. VD och delägare Joachim Höök har själv varit i Kanpur, men han säger sig inte känna till något om utsläppen som garverierna orsakar: Ingenting egentligen, inte mycket i alla fall. Det var inget som du fick veta något om när du var där? Nej, nej. En sak som jag tycker är lite konstig, för jag har ju varit där nu nyligen, och man får ju tidningen på hotellet och varje dag så är det ju om de här miljöproblemen från garverierna och utsläppen i floden. Och det är ju liksom allmänt känt i staden de här problemen, så hur kan ni inte veta om det? Ja, det är ju en bra fråga i så fall. För som sagt jag själv har varit i Kanpur, men nu var det många år sen. Om våra inköpare har missat att läsa tidningen och missat nyheterna och inte fått informationen, det är väl olyckligt givetvis i så fall. Hur tycker du att det går ihop med ert miljöarbete, era miljökrav? Det är klart att det som du säger till mig nu, att de inte följer lagar och regler på garverierna i Indien, då är det nyheter för mig givetvis då. Och det är ju klart att det känns ju inte alls bra på så sätt då.Inte heller Granngården säger sig känna till miljöproblemen. Trots att det är ett bolag som omsätter nästan två miljarder om året, menar de att det är deras leverantörer som ska göra kontrollerna av produktionen, det är deras ansvar, och Granngården litar på dem. Det säger inköpschefen Henrik Larsson och VD Per Sigvardsson: Jag tänker att vi får tala med vår leverantör. Om det är så. Det är helt fel om det är på det sättet, säger inköpschefen Henrik Larsson. Men den här code of conducten, och det här ni skriver på er hemsida, det är ju för era kunders del, lurar ni inte kunderna då att ni har koll, att det här sköts på ett juste sätt, när ni faktiskt inte kollar om det stämmer? Om vi får en indikation på att det finns missförhållanden på ett eller annat vis då tar vi det på största allvar och, ett tar upp en dialog med den leverantören som vi köper den här produkten ifrån och hör vad de har att säga om det här. Och två, om det inte blir en åtgärd då får det en konsekvens i vårt samarbete, säger VD Per Sigvardsson. Ni sa att ni är ett litet företag, att ni liksom inte kan ha den här kollen, fast ni gör väl ändå en vinst varje år, kan man inte avsätta en viss andel pengar till att ha bättre kontroll?­ Vi pratar tusentals, eller i alla fall ett antal hundra leverantörer, och ett antal tiotal, femtontal, tjugotal länder, så den organisationen har de stora kedjorna, men vi har inte den kapaciteten. Vilket ansvar tycker du att ni har för de produkter som ni köper från andra delar av världen och den miljöpåverkan de har? Ja, vi ska inte jobba med leverantörer som inte följer dom lagar och regler som finns, och dom policys som finns, säger Per Sigvardsson.Inte heller Gekås säger att de känner till miljöproblemen, och menar att det är deras kontroll som brustit. Jan Wallberg är koncernchef och Malin Helde är VD med ansvar för inköp på succévaruhuset. Ni har uppenbarligen varit där och vi har inte, och är det inte okej så är det ju en klar signal till oss att vi bör ha bättre koll på hur det ser ut där i området, säger Jan Wallberg. Hur kommer det sig att ni inte har varit där och kollat? Det är väl något vi får titta på ordentligt. Men det är återigen stickprovskontroller, vi tittar på stora leverantörer, stora produktområden, där det också är riskområden såklart. Så försöker vi göra en vettig prioritering på vilka vi åker till. Men det här har vi ju inte säger Malin Helde. Men när ni ändå har olika krav ni ställer, miljökrav, arbetsmiljökrav och sånt, hur kan ni ställa upp såna krav om ni faktiskt inte kollar att det efterlevs? Ja, du har rätt. I den bästa av världar skulle man vara ute och titta på varje leverantör, och den leverantörens underleverantörer. Som kan vara många. Och då tror jag, vi är nog inte ensamma om att man väljer att ha en struktur och metodik där man gör just stickprovkontroller och försöker hitta och jobba med leverantörer som där man har förtroende och tror att det ska fungera. Men jag tror, i det här fallet så är det uppenbart att det här har gått förbi oss på ett sätt som inte är okej, säger Jan Wallberg.Biltema är det enda företag som inte vill vara med på någon intervju med oss. Detta trots flera mail och telefonsamtal till deras presschef Henrik Jarl. Biltema, Henrik Jarl. Hejsan. Det här är Veronika Karlsson på Sveriges Radio. Hejsan hej. Vi pratades vid i förra veckan att du Ja, det stämmer bra....att du skulle återkomma till mig med möjlighet till en intervju i veckan. Ja, det har uppstått en viss situation på vår arbetsplats. Aha. Så jag tror nog att vi får hoppa över denna gången. Det blir bäst så.Vi får ingen intervju med någon på Biltema utan företaget skickar istället ett mail där de skriver att de tar problematiken på fullt allvar.Och precis innan det här programmet är klart, får vi nytt mejl från Biltema. De skriver att de gjort en revision hos leverantören  i Indien och att de som ett resultat av det besöket kommer upphöra köpa in läderprodukter med detta ursprung.Också de andra företagen säger till Kaliber att de nu ska undersöka förhållandena i Indien närmare. Vi hör Joachim Höök på Hööks hästsport. Så får vi ju titta närmare på vad det kan bero på och vad vi skulle kunna göra åt det i så fall. Vad skulle ni kunna göra åt det? Att betala mer för produkterna för att de skulle renas om man säger så? Ja, det skulle det väl absolut kunna vara, om nu detta är ett problem, så är det klart att det skulle kunna vara så. Det är ju inte bara vi som köper grejer därifrån, det gör ju hela världen, och hela hästsportbranschen om det är den vi pratar om specifikt nu då. Det finns ju inte ett fint varumärke på fina gatan heller som inte köper varor från Kanpur. Det är klart att alla måste hjälpas åt och dra sitt strå till stacken i så fall, säger Joachim Höök.De indiska miljöorganisationerna är i alla fall på det klara med att de svenska företagen måste ta sitt ansvar. De internationella och andra stora företag som producerar sina varor här måste ta ett mycket större ansvar, säger Satish Sina på Toxics Link. Någon del av vinsten som de gör måste komma samhället här tillgodo, och de måste försäkra sig om att människor och miljö inte kommer till skada.Bonden Gesempku, han med såret på foten som inte vill läka, har bara en sak att säga. De borde rena vattnet, så att vi kan syssla med jordbruk här, så att vi också kan dra nytta av jordbruket. De måste rena vattnet, avslutar han. Reportrar: Veronika Karlsson och Matilda Eriksson-RehnbergProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se   

    starstarstarstarstar
  • 00:29:35

    Brottsbekämpning eller skydd för privatlivet - den infekterade debatten om datalagring lever vidare

    · Kaliber

    Vad är viktigast? Att få fast mördare, pedofiler och fildelare, eller din rätt till ett privatliv? Kaliber nyhetsdokumentär om den avgörande domen om datalagringsdirektivet som inte avgjorde någonting. Det kan verka självklart. Vem vill inte ha fast terrorister och mördare? – Om vi inte hade haft SMS-trafiken hade vi inte haft nånting. Utan detta hade vi aldrig kunnat få ett slut. Vi kommer att få se många fler fall av det här slaget, som har hänt med min bror. Ska man inte kunna använda det då? Men frågan är om det är värt att myndigheter samlar in allt om vem du ringer sms:ar eller mejlar för att lösa brott?   – Ingen kan garantera att den här informationen inte missbrukas. De nöjer sig inte med vissa kategorier av människor utan de tar ju oss alla. Det är ju drömmen för vilken diktatur som helst. Din integritet och ditt privatliv står emot brottsbekämpning. Det är det datalagringsdirektivet handlar om. Det finns två läger i Sverige. De som kämpar för integriteten och de som tycker att det är värt uppoffringen för att kunna lösa brott. Allt börjar i ett EU-direktiv och en dom skulle avgöra om direktivet var giltigt eller inte. EU-domen skulle visa vem som hade rätt. Det här är Kaliber nyhetsdokumentär – om EU-domen som upphävde datalagringsdirektivet och vad domen betyder. Datalagringsdirektivet blir till Det är den 8 april i år och ganska varmt för årstiden. På radion pratas det om Ukraina och främlingsfientlighet, men just den här dagen är det många som undrar hur det ska gå med det där omdebatterade datalagringsdirektivet. Datalagringsdirektivet är det direktiv som betyder att alla länder måste spara uppgifter om vem du ringer till, skickar meddelanden till, vem du mejlar, vem som hör av sig till dig och var du är när du gör det. Men ingenting om vad det står i mejlen eller vad du säger i samtalen. Det är alltså det där direktivet som gjorde att debatten om integritet kom och uttrycket bodströmssamhället, som i betydelsen, övervakningssamhället myntades. Men frågan är om direktivet går för långt? Bryter det mot grundläggande rättigheter som står över alla andra lagar, alltså rätten till ditt privat- och familjeliv? Eller är intrånget acceptabelt med tanke på möjligheterna att lösa brott? Brottsbekämpning står mot medborgarnas frihet.  I Luxemburg ska snart EU-domstolen förklara direktivet ogiltig, det kommer att väcka nytt liv i debatten i Sverige. Men först backar vi tillbaka några år för att förstå varför direktivet alls blev till. För 10 år sen drabbades Europa av ett av de värsta terrordåden i nutid. Nästan 200 människor dog i Madrid och nära 2 000 skadades. Det här är startskottet till debatten om att Europa behöver försvara sig mot terrorattacker. Ett år senare sker nästa stora terrordåd i Europa. Hundratals skadas och drygt 50 personer dör i London när flera bomber sprängs i tunnelbanan och på en buss. För att skydda sig mot terrorbrott bestämmer EU att alla företag som erbjuder internet eller telefoni ska börja spara all trafik och var du är när du kopplar upp dig eller ringer ett samtal. Operatörerna har redan den här informationen men nu är det nya att den måste sparas också för att hitta terrorister och på köpet kan man lösa andra brott. Det är februari 2006 och datalagringsdirektivet är här. Datalagringsdirektivet och Sverige När det kommer ett direktiv måste alla medlemsstaterna skaffa en egen lag som följer direktivet, eller anpassa de lagar som finns för att det ska stämma överens med direktivet. Med andra ord så blir det olika lagar i de olika medlemsstaterna, även om lagarna liknar varandra eftersom de är formade för att följa direktivet. Det blir inte helt lätt att få till en datalagringslag i Sverige.  Debatten var tuff och det dröjer tills Sverige införlivar lagen.  Först den 1 maj 2012 börjar de nya lagarna om datalagring ändå gälla i Sverige efter att Sverige dömts till böter i just EU-domstolen för att vi inte följer direktivet. Just det att det är en egen svensk lag, det är det som blir avgörande för att det ska bli en ny debatt i Sverige.  En debatt som börjar den 8 april i år, när EU-domen som ogiltigförklarar EU-direktivet kommer. ”EU-domstolen underkänner kritiserade datalagringsdirektivet” Direktivet är inte giltigt. Nu ställer sig hela Europa frågan: vad gör vi nu? Länderna kommer att gå åt olika håll. Men vad handlar det om egentligen? Vad är det som är så farligt med datalagringsdirektivet? Kritiken mot datalagringen ”Internetleverantör stoppar lagring av uppgifter” – Två timmar efter domen stängde vi av datalagringen, då raderade vi också samtliga filer vi hade bakåt, säger Jon Karlung som är VD för Bahnhof. Han visar runt i en av serverhallarna de har i Stockholm. Bahnhof är den internetleverantör som har varit mest högljudd i debatten om integritet. –  Ytterst är det en kärnfråga om demokrati och frihet. Om du och jag har ett privat samtal, är det rimligt att det ska sparas? Det handlar om att man tränger in i människors vardag. Du bygger ett tittskåp rätt in i svenska folkets vardagsrum där man sparar alla trafikuppgifter. De kan kartlägga exakt var du har surfat, vem du har pratat med och du kan bygga upp hela sociala kontaktnät. Det är så mycket som vi gör i det digitala rummet, säger Jon Karlung. Efter Bahnhof är det fler företag som slutar att lagra uppgifterna. Tele2 är en av de större aktörerna som har både från telefoni och internet. Stefan Backman är chefsjurist på Tele2 och säger på samma sätt att det handlar om att vi lever våra liv på nätet. – I grunden handlar det om yttrandefrihet. Våra kunder ska kunna känna sig fria att uttrycka sin åsikt, besöka de hemsidor de själva finner är lämpligt. Om det finns en risk för att våra kunder inte känner sig trygga för att de vet att det pågår någon form av övervakning. Vi lever på att tillhandahålla våra kunder tjänster och då måste de känns sig trygga, säger Stefan Backman. Men frågan är ju om det inte är värt att spara all data för att lösa mord, barnpornografibrott och annan brottslighet.  – Vi har förståelse för att det finns ett fåtal användare som använder våra tjänster och därmed kan spåras när de begått kriminella handlingar. Men det betyder inte, tycker vi, att det kan legitimera en massövervakning av hela svenska folket, det gäller att hitta balansen, säger Stefan Backman. Risken för missbruk Under kalla kriget hade Säkerhetspolisen, Säpo, stora felaktiga register över svenska medborgare som var engagerade på vänsterkanten. En av de som blev registrerad var journalisten Per Nygren som har jobbat många år på Göteborgs-Posten. Han tycker att datalagringen är ett större problem än Säpos felaktiga register. – Ju större tekniska möjligheter samhället får att övervaka oss, desto värre blir det ju. De nöjer sig inte med vissa kategorier av människor på den ena eller andra politiska kanten eller den ena eller andra religionen, utan de tar oss alla. Det är ju drömmen för vilken diktatur som helst, säger Per Nygren. Per Nygren är ett exempel på när myndigheter har gått över gränsen och missbrukat sina möjligheter till att avlyssna och göra listor på människor med åsikter. – De stoppade in folk i fack och sa titta här vilka konstiga människor i stället för att se vad de egentligen tyckte och tänkte, och fråga varför de har gjort som de har gjort. Det är kränkande, säger Per Nygren och fortsätter: – En del har drabbats allvarligt för att de inte fått de jobb de inte fått berättigade till och utan någon förklaring, de har ju inte haft någon chans att förklara sig mot de här anklagelserna när Säpo har sagt att den där människan är opålitlig så den kan vi inte ta in här, säger Per Nygren.   Sverige bröt mot de mänskliga rättigheterna, det är fel att ha register om vad människor tycker och tänker. EU-domen om datalagringen tar bland annat upp just risken för missbruk. Det finns inte tillräckligt skydd mot att uppgifterna ska kunna användas på ett felaktigt sätt, skriver de. I Sverige behövs det inte alltid domstolsbeslut för att få ut uppgifterna längre. Stefan Backman på Tele2 berättar att de har fem personer som bara jobbar med att gå igenom det som myndigheter begär ut.   – Det är inte obetydligt antal som vi nekar för att det inte är lagligt stöd. Per Nygren, registrerad av SÄPO, säger att datalagringen är drömmen för vilken regim som helst – och det var precis såna tankar som Adriana fick när hon hörde om Skånepolisens romregister. – Det kan ju komma nån Hitler-idiot till makten. Då är vi de första som åker till en gaskammare. De äldre, man såg det i deras ögon, de blev jätterädda. ”Nu händer det, nu händer det igen.”, säger Adriana. Adriana plockar bland papprena som visar att hon och hennes treåriga dotter är med i det uppmärksammade registret som skånepolisen hade över romer. – Här ser man det då.. ”du förekommer med namn och personnummer” Adriana heter egentligen något annat men vill inte vara med sitt riktiga namn, just för hennes dotters skull. Vi hämtar henne på dagis och hon kommer springande i sin rosa jacka och rosa överdragsbyxor. Leksaken hon har med sig hem från dagis idag är Lilla My. – Det är jättehemskt, det går inte att smälta att en treåring ska finnas i något polisregister. Hon är dömd för att hon är född eller är det straffet hon får för att jag är hennes mamma, säger Adriana. Ingen här på dagis vet att en av treåringarna finns med i ett polisregister. – Tänk om hon inte har alla möjligheter som alla andra har, tänk om hon blir förhindrad i sitt liv på grund av detta. Själv undrar jag vad som händer om några år om jag vill köpa bostad eller någonting. Kan man se då att jag är registrerad. Det är såna frågor som kommer. Det tror jag inte är så fint att vara med i något slags polisregister, säger Adriana. Det här är en av riskerna säger kritikerna till datalagringen. Det är en massövervakning och om myndigheterna går över gränsen när inte dina åsikter passar in eller om du har fel bakgrund, vem vet hur det kan användas? Polisens register var olagligt säger Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden och Säpo fälldes i Europa-domstolen. Myndigheterna har gått över gränsen fler än en gång, hur vet vi att det inte kan hända igen? Gränserna flyttas Det handlar också om att gränserna flyttas. Från början fick bara myndigheterna plocka ut uppgifter som sparas när det handlade om brott som straffades med fängelse. I dag går det att plocka ut vissa uppgifter, vid minsta brottsmisstanke, till exempel fildelning eller nättrakasserier. Det här är en utveckling som Stefan Backman på Tele2 är orolig för. – Idag till exempel lagrar man ju inte innehåll i tjänster, det är en gräns som den svenska lagstiftaren har varit väldigt tydlig med än så länge. Men i takt med att man faktiskt suddar ut de här gränserna för vad som är okej och inte okej så flyttar man det högre och högre upp på den här skalan. Vi är jättebekymrade om det skulle komma förslag som bygger på att man för vissa brott ska få ta del av innehåll. Då börjar det bli otroligt integritetskänsligt. Vi är inte där idag och vi hoppas att vi inte hamnar där imorgon, men vi är bekymrade över att vi kanske gör det, säger Stefan Backman. Jon Karlung på Bahnhof är också rädd för vad som ska hända i framtiden i takt med att gränserna flyttar sig. – Vilket samhälle vill man ha, man kan bygga ett samhälle där man vet allt om alla, med de tekniska verktyg man kommer då få fullständig inblick i alla människors liv, vill vi ha ett samhälle där man har det, säger Jon Karlung.   Det handlar om integritet, vårt privatliv, en rädsla för att bli övervakad, att någon följer varje steg du tar. Vill vi verkligen ha ett storebrorsamhälle som övervakar oss? Domen får effekter ”Nätoperatörer kan sluta att lagra data utan att få myndigheten post och telestyrelsen, PTS, efter sig” Post och Telestyrelsen är den myndighet som ska se till att uppgifterna sparas.  Den 10 april, två dagar efter EU-domen kommer, ger de ett första besked om att svensk lag inte gäller. Staffan Lindmark är jurist här och han hade önskat att domen var tydligare. – Den personliga integriteten är en fråga som blivit allt viktigare och allt mer uppmärksammad. Man kan tycka att den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta, men att det finns massa uppgifter om dig utgör alltid en risk. I den bästa av världar så hanteras de på rätt sätt, de kommer inte i orätta händer och de används bara till de mest vällovliga syftena. Då tror jag att det är få som har några synpunkter på det. Men den kan komma i orätta händer, det kan vara ren slarv, misstag, tekniska misstag och politiska beslut. Integritetsfrågan är viktig och därför finns det väldigt mycket regler som syftar till att skydda individen, säger Staffan Lindmark. Det som har hänt är alltså att domen kom, företagen slutar lagra och myndigheten som ansvarar för lagringen tolkar till att börja med EU-domen som att svensk lag inte gäller. Men lagen finns ju av en anledning. Att lösa och förhindra brott. Brottsbekämpning och datalagring Den 11 april: ”Polisen oroas för de nya reglerna för datalagring” Sören Clerton är polisöverintendent på Rikspolisstyrelsen. Det tog inte lång tid från det att tele- och internetbolagen slutade att spara uppgifterna innan polisen börjar märka det. – Det fanns flera fall av utredningar som vi inte kom längre med och över huvudtaget inte kunde fortsätta, där vi inte kom längre helt enkelt. Det fanns bland annat ett stort barnpornografiärende som utspelades på internet, det fick vi lägga ner. Det var omöjligt att gå vidare när vi inte fick IP-adresserna, säger Sören Clerton och fortsätter: – Det är ett verktyg som vi har stor nytta av för att bekämpa en rad olika typer av grov brottslighet. På nätet idag framför allt begås ju oerhört mycket brott, inte minst mot barn. Det kan vara olika typer av övergrepp, barnpornografi men också mycket förtal, de är i princip omöjliga att lösa om vi inte har tillgång till den här typen av uppgifter. En som har sett på nära håll hur lagen kan fungera är Shqipe. Hennes bror blev mördad. – De hittade en stålvajer runt hans hals. Sen hade de bränt upp honom, men läkarna har konstaterat att han har blivit bränd efter att han har bragts om livet, att det har varit för att sopa igen spåren, säger hon. Vi är vid havet för det var vid havet som de brukade leka med varandra när de var små. Hennes bror som var pappa till fyra barn. – Jag önskar att han kunde se sina barn växa upp. De är så vackra, så intelligenta, så roliga och det gör mig så ledsen att han går miste om allt detta. Det skär i mitt hjärta. Utan datalagringsdirektivet hade polisen aldrig kunnat gripa någon alls berättar hon. – Det blev klart tidigt att det handlade om människorov och att det var de här två för man hade sett genom telefonens positioneringar genom masterna hur de har rört sig och att den ena av dem har sms:at med min bror eller pratat med min bror och sedan sms:at med den andra mannen och det är så man kunde knyta dom, säger Shqipe. I juli dömdes två män i tingsrätten för mordet på hennes bror. När männen greps kunde polisen också läsa sms:en i telefonerna där de skriver om Shqipes bror. – Om vi inte hade haft sms-trafiken hade vi inte haft någonting. Åklagaren hade inte ens väckt åtal mot de här två tror jag, säger Shipqe.   Men männen blev friade i nästa instans, hovrätten. Shqipe är besviken över att de inte la större tyngd vid just bevisen från telefontrafiken. Men hon uppskattar att lagen finns. – Utan detta hade vi aldrig kunnat få ett slut, säger Shqipe. Datalagringsdirektivet i EU gjorde att Sverige skaffade lagen, som i sin tur gjorde att polisen kunde gå vidare i utredningen och det har i sin tur lett till att Shipqe och hennes familj kunde få ett avslut. För polisen är det självklart att det är värt att spara telefontrafiken etc.  Eva-Lotta Hedin är chefsjurist på rikspolisstyrelsen. – Lagstiftarna har ansett det och vi anser det att just för att i andra vågskålen är brottsoffrena och möjligheten att klara upp väldigt svåra brott och allvarliga brott. Det är ju inte vi som samlar in det utan de stannar ju hos leverantörerna utan vi tar bara in uppgifterna när vi behöver dem i samband med brottet. Frågar du mig så tycker jag att det är värt det, säger Eva-Lotta Hedin. Kritiken mot att gränserna har flyttats motiveras med att det är mycket brottslighet på nätet som inte har en chans att lösas om polisen inte ens får ut abonnemangsuppgifter. Det är nämligen bara det som polisen får ut om det inte rör sig om allvarliga brott som straffas med fängelse. Så när det handlar om trakasserier på nätet eller fildelning så är det bara namn och adress som hör ihop med ett IP-nummer som polisen kan få ut, inget om vilka sidor du varit inne på eller vem du mejlat. Sören Clerton, Rikspolisstyrelsen igen. – När det gäller internetbrottslighet, där är i regel helt avgörande för att vi ska komma vidare i utredningen.   Vi minns ju Säpos åsiktsregistrering och nu närmare romregistret, hur vet vi att det inte blir några nya register, hur vet vi att det inte missbrukas? – Om det sker missbruk så skulle man upptäcka det genom olika kontrollorganen. När det gäller den här typen av uppgifter så är det inget som polisen lägger upp register i utan det handlar ju om att samla uppgifter för en konkret utredning. Mord, barnpornografibrott och trakasserier på nätet kan lösas med hjälp av datalagringen. Det är ett verktyg som polisen använder hela tiden säger dem, utan det här kan mördare och pedofiler gå fria. Debatten om datalagringen är nu igång i Sverige igen efter EU-domen. Men hur påverkar domen den svenska lagen? Lagen är ju självständig från direktivet som blev ogiltigt, men samtidigt så är ju lagen formad efter direktivet. Direktivet blev ju ogiltigt av en anledning. För att det bröt mot de mänskliga fri- och rättigheterna. Sveriges lag utreds ”Vi har en svensk lagstiftning och det är inte den som är underkänd utan det är direktivet. Så det är en väldigt speciell situation” Den 11 april, tre dagar efter domen säger den dåvarande justitieministern att svensk lag gäller än så länge. Men domen måste analyseras närmare. ”Regeringen tillsätter en utredare för att se över de svenska reglerna för datalagringen förhåller sig till EU-domen” Den 29 april får en person i uppdrag att reda ut vad som gäller. Det är Sten Heckscher som tidigare bland annat varit rikspolischef och ordförande i högsta förvaltningsdomstolen. – Vi fann ju att svensk rätt är i överensstämmelse med EU-rätten och Europa-konventionens krav. Det handlar om att man gör en samlad bedömning. Det är inte så att lagen blir underkänd bara för att vi sparar allt om alla fortsätter han. – Därför att de säger rent ut att den omständigheten att man lagrar så här mycket och oavsett brottsmisstanke är i och för sig problematiskt, men det medför inte automatiskt att systemen blir oproportionerliga.  Det är för att vi har regler runt lagen som gör att lagen ändå kan gälla säger han. – Utan det handlar om hur de kompletteras på olika sätt. Till exempel när får de användas, av vem får de användas, vem bestämmer vad som får användas och så vidare. Att Sverige sparar uppgifterna minimitiden, sex månader, till skillnad från andra länder är ett sånt exempel. – EU-domstolen är noga att påpeka att de gör en helhetsbedömning och att det inte är någon enstaka komponent som gör att det här blir oproportionerligt utan det är en sammavägning och vi har gjort på samma sätt att vi också har gjort en sammanvägning, säger Sten Heckscher. Men det finns några brister, till exempel att ingen kollar vad polisen gör med uppgifterna efter att de fått dom, så det kan bli små ändringar av lagen. – Det är möjligt att vi kan fila på marginalen och göra det lite bättre.  Men i en samlad bedömning så bryter alltså inte svensk lag mot mänskliga fri- och rättigheterna enligt Sten Heckschers utredning. När den kommer den 13 juni ändrar det helt riktningen på vad som händer i Sverige. Svensk rätt gäller ”Den svenska lagen om datalagring behöver inte ändras på grund av att EU-domstolen...” Efter det här beskedet kommer Post- och Telestyrelsen med sitt slutbesked om hur svenska lagen ska tolkas. De citerar utredningen och den 27 juni, säger Post och Telestyrelsen till Tele2 att de måste börja lagra data igen. ”Efter att en svensk utredning slagit fast att EU-domstolens beslut inte hindrar fortsatt lagring i Sverige har Post- och Telestyrelsen, PTS, nu tvingat operatören att börja lagra igen. Tele2 lyder, men under protest och överklagar. Månaderna går och fler företag får tillsägelser och börjar lagra data igen. I oktober prövas det i svensk rätt för första gången. Den 13 oktober: ”Teleoperatören Tele2 ska fortsätta lagra all datatrafik i sex månader slår förvaltningsrätten fast i en dom idag.” Förvaltningsrätten kommer fram till att i en samlad bedömning så gäller svensk lag. Här hade det kunnat vara över. EU-domstolen gjorde en samlad bedömning och kom fram till att EU-direktivet var ogiltigt för att det bröt mot grundläggande fri- och rättigheter om ditt privatliv. Men den svenska lagen hade fler regler som gör att det finns ett större skydd för din rätt till ditt privatliv, den svenska domstolen gör en samlad bedömning och säger att svensk lag gäller. Men det är inte över där, vi ska komma tillbaka till det. Först ska vi se vad som hänt i Europa. Alla länder i EU var ju tvungna att analysera domen och ta ställning till hur deras lagar stämmer överens med de grundläggande fri- och rättigheterna.   Europa tolkar domen I Danmark sparar de all trafik längre än i Sverige, i ett år. De gör en ändring i lagen, de slutar spara vilka hemsidor man är inne på när man surfar på nätet. I övrigt kommer justitiedepartementet fram till att dansk lag i stort gäller precis som i Sverige och säger att det är en samlad bedömning som avgör det. I Österrike såg det ut ungefär som i Sverige med regler runt lagarna och sex månaders sparande. Författningsdomstolen upphäver lagarna helt efter EU-domen och inget sparas längre där. Storbritannien reagerade mer eller mindre tvärtom. Nu när inte EU:s direktiv gällde längre, gjorde regeringen en ny snabblag  som gick längre. Storbritanniens lag går överlag längre än svensk lag. Det var bråttom för annars skulle operatörerna sluta lagra sade premiärministern. I Europa är det lika splittrat som i Sverige. Det finns länder med liknande lagstiftning som Sverige som har underkänt sina lagar och det finns länder som har mer långtgående lagar som har kvar dem.   Nu är det november och som det ser ut nu gäller svensk lag i Sverige. Det blir fortsatt datalagring. Men det är inte riktigt slut där. Sista ordet inte sagt Tele2 har gått vidare i rätten. ”Tele 2 överklagar förvaltningsrättens dom” – Vi hoppas att vi där får rätt, när alla möjligheter är tömda finns ju möjligheten att vända sig till EU-domstol. Det är en möjlighet vi får överväga i en sån situation. Absolut, säger Stefan Backman chefsjurist på Tele2. Internetleverantören, Bahnhof, har anmält Sverige till Europa-kommissionen för att få dem att säga till Sverige att sluta lagra. – Då är det vi som anmäler konungariket Sverige för fördragsbrott till Europeiska unionens kommission, säger Jon Karlung VD för Bahnhof. Så gott som alla internet och telefonföretag sparar uppgifterna igen nu. Allt är tillbaka till ordningen som var innan EU-domen i april i år. Hur det blir till slut handlar om att skydda dig och lösa brott för att du ska kunna känna dig säker, men det handlar också om din integritet och risken med att myndigheter vet allt om dig. Det kan missbrukas. Adriana och hennes dotter var med i romregistret och Per i Säpos register, de har alla blivit registrerade av myndigheter på ett felaktigt sätt, men kan förstå att det finns ett värde i att spara information om vem de ringer, sms:ar och mejlar. – Grovt kriminella brott ska man verkligen försöka att lösa, men det finns en risk med allt. Då får man lita på myndigheterna att de gör sitt jobb, inte det där lilla extra som man inte behöver göra, säger Adriana. Per Nygren är mer tveksam. – Även om det är väldigt goda intentioner, man vill komma åt terrorister, det är ju bra. Så intentionerna är säkert goda, men om man inte kan garantera att uppgifterna inte missbrukas eller ens kan garantera att man kan komma åt de här människorna som man vill komma åt, då är det fullständigt onödigt och farligt. Farligt för enskilda människor, säger Per Nygren. Shqipes bror blev mördad, datalagringen har gjort att hon har fått ett avslut, samtidigt förstår hon Adriana som registrerats olagligt av polisen och hennes rädsla. – Jag vill inte tänka på det för jag vill inte tro på det. Det gör mig tryggare att veta att de respekterar den här lagen att de inte går över gränsen. Ibland är det dåligt med vissa saker men just när det kommer till telefontrafik tycker jag att det är bra. Är man misstänkt för brott då tycker jag att man ska avlyssnas och ta ut trafik och det här. Det hjälper ju.  Svensk lag gäller just nu, men sista ordet är alltså inte sagt ännu eftersom domen har överklagats. Det kan sluta där det började i EU-domstolen.  Reporter: Jonna Burén Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se  

    starstarstarstarstar
  • 00:38:16

    Elisabet Hermodsson i minne

    · P2 Dokumentär

    Författaren, visdiktaren, konstnären, filosofen Elisabet Hermodsson gick ur tiden 11 maj i år. P2-medarbetaren Eva Sjöstrand tecknar ett porträtt från ett möte med Elisabet Hermodsson 1994 på Fårö. Elisabet Hermodsson delade sin tid mellan Uppsala och Fårö. Med sina visor skrev hon in Fårös stränder och karga hedmark in i den svenska visskatten. Hon var en pionjär med sina bilddikter och många böcker där hon för fram en civilisationskritik som värnar människan och naturen gentemot teknokratin och vetenskapen. Bara några veckor tidigare i våras dog hennes man, också en Fåröprofil, konstnären Olof Hellström. Producent: Eva Sjöstrand, Sveriges Radio P2 och P4 Gotland Musik i programmet: 1) Elisabet Hermodsson: Längtan. Elisabet Hermodsson, ordlös sång, Erik Liedholm, gitarr. Inspelning Vattenringar Ingrid Thunegard Utbildningsradion 1986. 2) Elisabet Hermodsson: Sommardoft. Elisabet Hermodsson, sång, Rune Gustafsson, gitarr, Arne Domnerus, altsax, klarinett, Henry Gustafsson, flöjt, Claes Rosendahl, flöjt, Georg Riedel, kontrabas. Inspelning 1973. Album: Vad gör vi med sommaren, kamrater? Proprius PROP 7724. 3) Trad från Fårö/Erik Fröberg: Fåröbornas aftonbön. Herbert Kärren Olsson, tal. Inspelning 1977. Album: Musik på gotländska, Wessman&Pettersson skivor, Visby. 4) Elisabet Hermodsson: Visa till Fårö. Elisabet Hermodsson, sång. Gruppen Näsvisa: Yvonne Biresack, Staffan Bergman, Staffan Karlsson. Inspelning SR Gotland 1970-80-tal. 5) Elisabet Hermodsson: Visa till Fårö. Arne Domnerus, klarinett. Rune Gustafsson, gitarr, Georg Riedel, kontrabas. Inspelning 1973. Album: Vad gör vi med sommaren, kamrater? Proprius PRCD 7724. 6) Elisabet Hermodsson: Visa om en framtid. Elisabet Hermodsson, sång, Rune Gustafsson, gitarr, Arne Domnerus, altsax, klarinett, Henry Gustafsson, flöjt, Claes Rosendahl, flöjt, Georg Riedel, kontrabas. Inspelning 1973. Album: Vad gör vi med sommaren, kamrater? Proprius PRCD 7724. 7) Elisabet Hermodsson: Samtal på heden. Bengt Lundin, arrangemang, gitarr och konstnärlig ledning, Jan Kling, flöjt, Leif E Hellman, klarinett, Irene Sjöberg-Lundin, kontrabas, Bo Blixten Dahlman, gitarr. Inspelning 1974. 8) Elisabet Hermodsson: Vackre Apollo. Bengt Lundin, arrangemang, gitarr och konstnärlig ledning, Jerker Halldén, flöjt, Larsolof Loman, klarinett, Leif E. Hellman, klarinett, Peter Höglund, fagott, Bengt Belfrage, horn, Hubert Reinholdson, violin, Gunnar Klinge, violin, Urban Graedén, viola, Per- Ola Claesson, violoncell, Iréne Sjöberg-Lundin, kontrabas, B o Blixten Dahlman, gitarr. Inspelning 1974. Album: Vakna med en sommarsjäl, Caprice CAP 21568. 9) Elisabet Hermodsson: Visa i vinden. Karolina Andersson, sopran, Göteborgs Kammarkör, dirigent och arrangör Gunnar Eriksson. Inspelning 2013. Album: Vi kom från jorden, Footprint Records FRCD 075 10) Elisabet Hermodsson: Sommarkväll på ön. Musikhögskolans kammarkör, Göteborg. Arrangör och dirigent: Gunnar Eriksson. Album: Bara drömmare och dårar Inspelning 1992. Proprius PRCD 9037. 11) Elisabet Hermodsson: Vara ingenting. Bengt Lundin, arrangemang, gitarr och konstnärlig edning, Larsolof Loman, klarinett, Eric Dybeck, violoncell. Inspelning 1974. Album: Vakna med en sommarsjäl, Caprice CAP 21568. 12) Elisabet Hermodsson: Längtan. Elisabet Hermodsson, ordlös sång, Erik Liedholm, gitarr. Inspelning Vattenringar Ingrid Thunegard Utbildningradion 1986.

    starstarstarstarstar
  • 01:13:17

    Episode 75 - Når ønskebarnet ikke kommer

    · Ingefær podcast

    Veldig mange opplever å ha problemer med å bli gravide. Kanskje flere enn vi tror, siden det kanskje ikke er så vanlig å snakke om. Ukes gjest, Mina Ghabel Lunde, har foreløpig gått gjennom ni forsøk - uten hell. Hvordan er det å ønske seg barn, men ikke få til, hverken naturlig og med hjelp? Mina Ghabel Lunde skriver om prosessen til henne og ektemannen Jonas på bloggen hennes. De har gått igjennom ni forsøk uten hell, men gir ikke opp. Savnet etter eget barn er stort og jeg tror ikke at jeg, som ikke har opplevd å være ufrivillig barnløs, ikke forstår hvor vondt det er å ville men ikke få til. Jeg har hørt om forhold som går til grunne. Du blir fullstendig ødelagt av disse hormonene. Mina startet å skrive om å ikke få barn da hun innså at å være ufrivillig barnløs var svært vanlig - men at få snakket om det. Det er tabu, sier Mina, og tabu gjør at dette helseproblemet ikke blir anerkjent på jobb, i det offentlige, blant venner. Mina gir oss innblikk i hvordan prosessen er fra undersøkelse på sykehus, til hormoner og sprøytestikking, eggutak, venting, innsetting og mensen. Døgnet etter eggutak er et fryktelig døgn. Man er gjennomhullet på utsiden etter 12 dager med sprøyter i magen og gjennomhullet på innsiden av skjeden etter stikkingen for å få ut egg. Vi snakker også om bitterheten og misunnelsen som Mina har åpnet opp om at hun tidvis føler. Det er noe vi alle kjenner oss igjen i, det er jeg sikker på. Vi har alle noe vi ønsker, som andre har. Mina har kraftig endometriose. Da vi møttes ventet hun mensen. Hun klarte ikke sitte stille på stolen grunnet smerter, selv om hun hadde tatt svært sterke smertedempende piller. Det var såvidt hun klarte å komme til studioet. Jeg hadde fått mensen samme dag og kjente ingenting. Jeg føler jeg setter livet på vent, og jeg blir jo ikke yngre. Jeg blir kjempestressa.

    starstarstarstarstar
  • Ep.11 – “A Healthy Perspective” w/ Mina Leslie-Wujastyk

    · Chalk Talk Climbing Podcast

     On soul searching, fear, and finally deciding what matters most. Listen on the player at the top of the page or find us on itunes! Mina Leslie-Wujastyk is an incredibly driven athlete who can be harder on herself than anyone else. Her progress is clearly visible in the IFSC standings where she rose from 59th place in 2009 to 9th place in 2013. In this episode we talk about her final push for world domination and the physical and emotional battles that she faced. Mina is amazingly well-spoken and fantastic to listen to if you value conversations on the mental aspects of climbing.  Also take the time to check out her blog and the trailer for the new film, “Project Mina” coming out this month! (links below) Show Notes for Mina Leslie-Wujastyk: Rocklands and the Vice (8b/V13) Her love/hate relationship with competition... The post Ep.11 – “A Healthy Perspective” w/ Mina Leslie-Wujastyk appeared first on .

    starstarstarstarstar
  • 00:59:36

    TFP #043 Charlotte Hågård - KarriärCoachen

    · The FLAWD Podcast

    I avsnitt #043   Charlotte Hågård är entreprenör, karriär coach, författare, expert på att bygga personliga varumärken i sociala medier med främst fokus på linkedi. Med över 25 års erfarenhet, jobbat me 50000 personer i karriärcoachning och skrivit 7st egna böcker på ämnet karriärcoachning.   Full shownotes: http://flawd.se/tfp043   Charlotte menar att ""Alla jobb har ett bästföredatum" , hur förbereder du dig för nästa steget i din karriär? Hur ska man göra för att skapa en karriär som man brinner för? "Livet är för kort för att ha tråkigt på jobbet, satsa på en karriär du brinner för" säger Charlotte, och i podden får vi  ta del av henner ramverk: Inåt/Utåt/Framåt där du får en mall av vad nästa steg blir om du inte är nöjd i din nuvarande plats i karriären. Vi djupdyker i hur man kan använda LinkedIn, ditt digiala CV, hur ska man tänka vid referenser, när man knyter kontakter? Hur ska man tänka kring sitt personliga varumärke. Detta och oändligt mycket mer praktiska tips ofrån Charlotte Hågård - karriärcoachen. Se nu till att din nästa investering i karriären blir att prenumerera och lyssna igenom The FLAWD podcast!! :)     Subscribe: iTunes | Android | RSS | Stitcher Vem? Charlotte Hågård är entreprenör, karriär coach, författare, expert på att bygga personliga varumärken i sociala medier med främst fokus på linkedin, jobbar med individer och organisationer, och har gjort detta i 25 år. Charlotte har jobbat med över 50000 personer i karriärcoachning Utvalda länkar: Lyssna också på http://www.stickut.nu/ http://www.charlottehagard.se/ Spana in våran produktivitets kurs: Mastering the Art of Focused Productivity   Shownotes 4.00 Vem? 4.10 Vad är New Start - Sveriges första karriärrådgivningsföretag.  Vad gjorde att Charlotte kunde se att detta skulle bli en "grej"? Vi får höra Charlottes bakgrund. "Headhhuntad att bli headhunter" 5.50 Gud vad många som behöver ett steg INNAN intervjun! Vad folk skriver konstigt om sig själv. 6.30 Varken Intervjuarna eller de som intervjuades hade koll på processen. "jag vill va mer en karriärrådgivare" 7.30 Paul Stevens! En av världens ledande karriärexperter också skrivit 35 böcker. 0900 Charlottes egna böcker 7 st i dags dato. 10.00 Vilka är de största förändringarna i karriärrådgivning de senaste 25 åren. Charlotte berättar att alla behöver hjälp att hitta jobb och hur ens kompetens bäst kommer till sin rätt. Coachning har ju växt de senaste åren. Idag är man mer öppen för att få hjälp och också betala för att få hjälp. När Charlotte började va de mest Chefer som hade coacher och karriär. 11.15 Det handlar inte alltid om "ett steg uppåt" utan det är ju hela din "Livskarriär". Idag är det mer tillgängligt på alla nivåer, det var det inte när Charlotte började. 12.05 " Livet är för kort för att ha tråkigt på jobbet, satsa på en karriär du brinner för"  - hur gör vi det? ta hem ansvaret. VI är ENSAMT ANSVARIGA FÖR VÅR EGEN UTVECKLING! ALLA jobb har ett bästföre datum! Varje dag är ett steg närmare pension, hur vill du ha det? Gör en ordentlig inventering i hur du kommer fram i livet till nästa steg. Gör det strukturerat! 14.45 Charlottes MODELL: Går du i tankarna att " borde jag inte göra något annat", jag trivs inte med jobbet. Då måste man alltid: all utveckling och förändring börjar med dig själv. INÅT/UTÅT/FRAMÅT. Inåt: Gör en ordentlig självinventering. Skaffa dig en bra självinsikt! Ett antal saker är viktiga: VIlka är dina arbetsvärderingar Vad är viktigt i ditt arbete? Var är du intresserad av? Vilka arbetsuppgifter får dig att glömma tid och rum? FLOW? Vad brinner du för? Vad engagerar dig? Har du koll på din kompetensprofil? Vem du är som person? Driven? Långsam? Eftertänksam? Impulsiv? Färdigheter? vad är du bra på? Ledarskap? Motivera andra? Utbilda andra? Transportera saker? :) Köra bil? Duktig på att sätta ihop saker? Leda projekt? få folk att marchera i rask takt! Vad är mina färdihgeter? vad är jag bäst på? Kunskaper? Vad kan jag? vad är mina bästa kundskaper? vad kan jag plärau t till andra? Kombintion av egenskaper, färdigheter kunskaper Titta på dina drivkrafter - vad får dig gå upp på morgonen? vad driver dig framåt? 18.00 Titta på din personliga hinder. Vad är ivägen för dig? Sjukdom, nätverk? Efter självinsikt behöver du ha en karriärvision - en tydlig bild om vart du är på väg. Hur ser ditt idealjobb ut? Hur skulle du vilja jobba? 4 dimensioner: Arbetsinnehåll - di Arbetsmiljö - vilket sammanhang? Privat/statligt? Anställningsform - anställd/inhyrd frihyrd? Livskvalite - hur vill du ha ditt liv? Där har du en bra själinsikt och kariär vision GÅ sen till UTÅT! Dina alternativa vägar Verklighetstesta dina alternativa vägar - bygg nätverk "media exemplet" - prata med 3 personer 20.00  FRAMÅT Ta beslut Göra en plan Strategi 1 år 3 år 7 år s plan 21.00 hur kan jag börja med att få min självinsikt FRÅGA någon du litar på eller så -HUR SKULLE DU BESKRIVA MIG MED 5 ord? Vilka 3 ord om mina positiva sidor Fråga 5-10 personer! Sätt dig med datorn/block - skriva - "the good old way" - detta är ord jag beskriver mig själv med. Detta är jag intresserad av !! Detta är mina styrkor! 23.30 SWOT eller 360 analys - ANLITA EN COACH! Del Personlig marknadsföring 24.15 Personlig marknadsföring. Räcker det inte med att ha ett CV och vara duktig på sitt jobb? Det vanligaste skälet att personer lämnar sitt jobb är att man inte gillar sin chef. 25.05 Arbetsgivarna idag går in på sociala medier . LinkedIn 25.30 LinkedIn är ett slags digitalt CV: -länka till vår post om detn 26.40 Vad tycker Charlotte att de flesta gör för fel i sin personliga marknadsföring: Man saknar självinsikt!! Jag är mer intresserad av vilka resultat du skapat med ditt sätt att jobba. Vad kan DU åstadkomma? Hur skiljer du dig? 27.20 Arbetsgivaren tänker inte på Dig. Arbetsgivaren tänker på: VAD KAN DU GÖRA FÖR OSS? 27.40 Charlotte är certifierad i Extended DISC. Det finns gratistester på Nätet - länka till DISC profile - röd grön blå eller gul - en typisk grej - ett sätt att få en gemensam förståelse/språk. Myers Briggs. 29.45 tips: gör en kolumn: Detta söker företaget - detta kan jag 30.45 LinkedIn - vårt digitala CV - Gör en vinnande linkedin profil - UTMANA dig själv att Sticka ut 31.25 Vad är LinkedIn och varför ska vi vara där? Det är 480 miljoner medlemmar - världens största karriärnätverk. Nyligen blivit uppköpta av MicroSoft. 32.00 Linkedin är ett rekryteringsverktyg idag. Det är ett ställe för dig att presentera dig på nätet - ett Digitalt CV delux. DU behöver en profil, du kan knyta till dig ditt nätverk, följa företag, hitta lediga jobb - det är ett karriärverktyg. Charlotte är Specialiserad på hur du kan bygga upp din linkedin profil. Charlottes bok lär oss: Hur vi kan bygga vårat varumärke Hur skaj ag tänka när jag ska kommunicera om mig själv yrkesmässigt 7 strategier du bör förstå innan du börjar jobba med din linkedin profil Hur du ska lyfta fram dig själv Hur man ska tänka med foto Yrkesrubrik Sammanfatttning Bransch Hur du beskriver arb. livs erfarenhet på ett intresseväckande sätt. Allt du behöver för att göra ett professionellt intryck Boken är som att hålla Charlotte i Handen när du skaffar LinkedIn. 36.05 en " Fem två" diet för att bli duktig på linkedin - hur ska du lägga upp din tid - Fem veckor 20 minuter i veckan hur kan man göra då -vad gör jag verje vecka, varje månad varje kvartal, varje halvår varje år . 36.50  hur tackar man ja/nej till injbudningar - hur bjuder man själv in andra - hur skapara man intresse 38.10 - LinkedIn - hur ska man göra med förfrågningar man är tveksam till?  Varför är du på LinkedIn överhuvud taget? Du vet ALDRIG varifrån nästa möjlighet kommer!! 39.00 Peters strategi - med att validera förfrågningar. Evernote länk till hur du kan svara - 40..00 41.00 Kompetenser - värdet på det är inte så högt. Däremot är referens mer värt. Hur kan man få någon att skriva en bra referens. Referenser (rekommendation kallas det på Linkedin) bör då få från någon du känner till yrkesmässigt Kan du tänka dig att skriva en referens åt mig? Läs mer om vad andra säger om Charlotte 45.00 "Skulle du kunna tänka dig skriva en rekommendation? Jag vill att du ska skriva hur jag var som projektledare när vi jobbade tillsammans." 46.00 Linkedin på FLAWD - läs mer. 46.05 Du kan skicka en draft till den personen som - skicka mig ett första förslag. 47.00 Hur håller Charlotte sig produktiv? Charlotte är en doer, entreprenör. Hon vill känna att hon har åstadkommit någonting. 48.00 Charlotte använder sin Outlook Kalender som en "pepparkaksdeg" - vill du lära dig hur man kan använda kalendern enligt GTD lyssna på vårt avsnitt av GTD. 48.30 Charlottes färgkodning: Allt privat gult, grönt för betalda uppdrag, planerar in tanketid, träning. Stuvar om stuvar in. Charlotte har alltid en dag då det inte finns något alls. En dag att "jobba hemma". Att göra listor. One note - anteckningsverktyg. Jag rekommendear Evernote. Charlotte - Whatsapp - lyssna på hur vi använder whatsapp - charlotte användwer det istälelt för att ringa. Ringa tar 5 min. Kort kommunikation. 50.30 53.00 KWINK - vad hade Charlotte gjort annorlunda de senaste 25 åren? Häng alltid med folk som är bättre än dig själv! En lärdom från driva företag - en annan plan för FTG utveckling. Sälj inte din tid. Sälj produkter, så du kan tjäna pengar när du sover. Tid är BEGRÄNSAT och går inte att skala! Skaffa en egen coach som hjälper dig. 57.06 Knyt gärna kontakt med Charlotte på Linkedin - men gör då en personlig inbjudan!!! Nyhetsmorgon: Nyhetsmorgon intervjuar Charlotte Nyhetsmorgon Intervjuar Charlotte Böcker E-Myth Revisited Charlottes Böcker: Stick Ut på Linkedin Alla har talang! Jobbsökarboken CV-boken Ansökningsboken Bli din egen coach Socials Hemsida: http://www.charlottehagard.se/ Företag: NewStart FB:@Charlotte.hagard  Twitter: @Charlottehagard Instagram: @Charlottehagard LinkedIn: @Charlottehagard Personer vi nämner Paul Stevens - TACK! Tack för att du lyssnar! Ge oss 5 stjärnor på itunes och stitcher  om du gillar det vi gör! Dela podden med de du känner så hjälper du oss att nå fler :)   Läs mer om våra refenser     FLAWD: Subscribe: iTunes | Android | RSS | Stitcher Engage with us on  FaceBook - Twitter - Instagram - Youtube Want to level up your life??? Join /apply for these Circles of Influence: Apply for our MASTERMIND Apply for our SLACK Channel for exponential Growth! Apply now - it is a Selective process! Sign up for our Online course Mastering the Art of Focused Productivity! In beta now! Apply!! Sign up for the popular Newsletter Thank you for reading and listening! You are awesome! :)

    starstarstarstarstar