anna och viktor

  • Vad har vi för skydd mot skvallerläsning?

    · 00:31:52 · Kaliber

    Vem ska få läsa din sjukjournal? I det elektroniska samhället blir det allt lättare att vara nyfiken - så hur vanligt är det egentligen med skvallerläsning av patientjournaler? Och finns det en konflikt mellan god vård och risken för spridning av känslig information? Kaliber handlar idag om vården och den personliga integriteten. - Här är ju vår dotters grav, så hit brukar vi åka. Anna och Tomas dotter blev bara några månader gammal. Hela sitt liv levde hon på neonatalavdelningen på ett sjukhus i södra Sverige. Samtidigt som flickan svävade mellan liv och död, började rykten om barnets hälsotillstånd, spridas på hemorten. Anna och Tomas tog så illa vid sig av händelserna att de inte vill vara med i en ny intervju om det de blev utsatta för. Men så här berättade paret för P4 Jönköping för ett par år sedan. Vi har också valt att kalla dem något annat: – Ja, det var ju väldigt grova ord om våran dotters tillstånd. Sånt vi inte ens hört från läkarna. Det var ju inte så roligt att höra ryktesvägen och det var då vi blev misstänksamma, var hon hade kunnat få den informationen ifrån, säger Tomas. Anna och Tomas begärde ut loggarna från dotterns journal. Då upptäckte de att personal som inte hade haft något med vården av deras dotter att göra läst i journalen. - Vi trodde ju inte det var sant, hur en människa kan vara så nyfiken att man går in i nån annans journal? Det var så oerhört kränkande och vi blev väldigt ledsna och arga på samma gång, fortsätter Anna. Det är en vanlig dag på en av avdelningarna på Falu lasarett. Patienter kommer och går. Och det är många saker och mycket information för personalen att hålla reda på. En sjuksköterska och en läkarsekreterare pratar om problem som dyker upp. Alla har vi nån gång kommit i kontakt med vården. När vi gör det, ska all information om de diagnoser, och den vård och behandlingen vi får,  antecknas i en journal. Förr fanns den här informationen bara på papper. Då var det ett begränsat antal människor som hanterade journalen, och hade möjlighet att läsa om dig. Men sedan kom den digitala tekniken - även till sjukvården. Och med tekniken - debatten om skvallerläsning av patientjournaler. Ett exempel är då statsrådet och tidigare metallordföranden Leif Blomberg dog efter en tids vård på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg 1998.  En kontroll visade att 26 anställda vid sjukhuset hade läst hans elektroniska journal, utan behörighet. Och några dagar efter mordet på utrikesminister Anna Lindh väcktes misstankar om att obehöriga hade varit inne och läst hennes elektroniska sjukjournal på Karolinska. Sedan kom patientdatalagen, som bland annat ska skydda vår personliga integritet när vi söker vård. Vad har hänt sedan lagen infördes? Hur säkra är systemen som ska skydda oss - håller de måttet? I Kaliber idag -  om balansgången mellan god vård och risken med allt mer öppet digitalt journalsystem. Patientdatalagen trädde ikraft i juli 2008. Den reglerar hur elektronisk information ska hanteras inom hälso- och sjukvården. Lagen infördes bland annat för att underlätta ett större utbyte av patientinformation mellan vårdgivare. För ju mer information den som ska vårda eller bota dig har om dig och din sjukdom, desto mindre risk för felbehandling och bättre förutsättningar för god vård.  Hans Wingstrand är läkare och är professor vid Lunds universitet och berättar om vikten rätt information. – Som läkare har jag ju nytta av att kunna komma åt patientens tidigare sjukdomshistorik, behandling och läkemedel, säger han. Nytt i patientlagen var bland annat möjligheten till sammanhållen journalföring - alltså möjligheten för fler än en vårdgivare att läsa din journal. Samtidigt som man ökade tillgängligheten till dina patientuppgifter, såg man också risker med öppenheten –  och lagen innehåller därför hårdare krav på vårdgivarna att skydda den personliga integriteten. Maria Bergdahl är jurist och expert på patientdatalagen. Under flera år jobbade hon på Datainspektionen med granskningar av lagen. – Personlig integritet är ju viktigt i samhället i stort idag med internet och alla uppgifter som delas på 0,1 millisekunder, men när det gäller sjukvården så är det ju dom känsligaste uppgifter som finns om en patient, samlade i journalsystem, säger Maria Bergdahl. Integritetskraven i lagen innebär bland annat spärrfunktioner, krav på begränsningar i behörighetstilldelningen, och kontroll av vilka som går in i din journal, via så kallade loggar. Nu har lagen funnits i sju år. Och problemen att följa den lika länge: 2011:  En majoritet av personalen i landstingen har ännu inte utbildats i patientdalalagen, PDL. Det framgår av siffror i den kommande SLIT -rapporten från Sveriges Landstings IT-chefer. 2013: En granskning  utförd av Datainspektionen visar att det blivit enklare för patienter att spärra journaluppgifter från att lämnas ut mellan olika vårdenheter och vårdgivare. Samtidigt är det anmärkningsvärt att man först nu, fem år efter lagens införande,  börjar satsa på att införa spärrfunktioner säger tillsynschefen på Datainspektionen till tidningen Vårdfokus. 2014: En ny SLIT-rapport visar att det återstår mycket anpassning av system, regler och rutiner samt utbildning av personal för att klara patientdatalagens krav. 2015: En omfattande granskning som datainspektionen gjort av  landstingen och regionerna i landet samt Sahlgrenska universitetssjukhuset visar att samtliga  brister när det gäller riskanalyser över de anställdas tillgång till patientuppgifter. Flera vårdgivare får också kritik för att inte ha tydliga riktlinjer för loggkontrollerna. Det är Datainspektionen som är tillsynsmyndighet för patientdatalagen och som bland annat  kontrollerar att vårdgivarna har säkerhetsåtgärder för att skydda känsliga patientuppgifter. Sedan lagen började gälla har myndigheten granskat tillämpningen av lagen flera gånger. Den senaste, och mycket omfattande tillsynen,  blev klar i slutet av mars i år. – Vi har hittat väldigt många brister, det rör framförallt såna här saker som behörighetsstyrning, och åtkomstkontroll, som är två av dom här centrala frågorna i patientdatalagen. Men också i förhållande till patienters rätt att spärra sina uppgifter inom och mellan vårdgivare. Man har inte fullt ut följt de regler som finns i patientdatalagen då,  som är till skydd för patientens personliga integritet, säger Magnus Bergström, IT-säkerhetsspecialist, enheten för myndigheter, vård och utbildning vid Datainspektionen. Centralt i lagen är dom uttryckliga bestämmelserna att förhindra obefogad spridning av elektroniska uppgifter om patienter. Det innebär att bara de som verkligen behöver ska kunna se din journal och det som står om dig där. Och det är just här som vårdgivarna brister - än idag. Innan vårdgivaren bestämmer vilka som ska ha behörighet, ska en behovs- och riskanalys göras. Att det här inte görs innebär alltså vårdgivarna idag riskerar ha alltför vida och felaktiga behörighetstilldelningar, det vill säga att fler än de sjuksköterskor, läkare och andra som har med din vård att göra  kan se din journal. Läkaren Hans Wingstrand menar att vårdgivarna försummat och prioriterat bort sekretessfrågan: – Det finns idag i praktiken inte längre någon journalsekretess. Det kan man ju knappast påstå när 100 000-tals människor har tillgång att komma in och läsa din journal. I samtalet som sagt, och vid behandlingssituationer fungerar detta väldigt bra då vårdpersonal som sagt har hög moral när det gäller detta, men sedan dokumenteras detta i våra datoriserade journalssystem. Och då har inte längre personalen kontrollen över detta, och inte patienten heller. – Men om moralen är hög  - varför är det då ett problem att många har tillgång till uppgifterna i journalerna? – Ja, det är att det handlar om så många människor och även om vi vill tro gott om våra medmänniskor så är riskerna uppenbara att det missbrukas på något sätt och vid ett antal tillfällen. Att så många som 100 000-tals personer kan ha tillgång till din journal beror på något som heter nationell Patientöversikt. Det är ett system som alla landsting och regioner är anslutna till,  och som gör det möjligt för behörig vårdpersonal att med vårt samtycke ta del av journalinformation som registrerats hos andra landsting, kommuner eller privata vårdgivare. I ett stort grönvitt hus vid skogskanten i Stockholmsområdet bor Johanna med sin man, fyra barn och de tre katterna. –  I oktober så hela karusellen höll på det var en ganska jobbig period för alla, känns deppigt här hemma då köper vi två små kattungar, så blir det livat och roligt och det blev det, berättar Johanna. Johanna läser till läkare, men efter händelserna i höstas ifrågasätter hon nu sitt yrkesval. Efter att hon själv blivit opererad  tillstöter komplikationer och hon söker akutvård, två dagar efter varandra.  Vid besöken känner hon sig illa behandlad av vårdpersonalen, och upplever att de har förutfattade meningar om henne. Hon ber att få läsa sin journal. – Journalerna är saftiga och fulla av åsikter, hobbyanalyser och huruvida jag spelar eller inte eller om jag inte har smärta. Om min smärta var på riktigt eller inte. Jag tänkte var har ni stått och smugit på mig? Alltså det var så absurt. Så då tänkte jag - jag vill se - vilka har läst det här? Tack vare sina studier vet Johanna att patientdatalagen ger oss rätt att ta del av de inloggningar som gjorts till vår journal. Den informationen ska enligt lagen vara utformad så att patienten kan bedöma om inloggningen var befogad - eller inte. –  Och då när jag får hem dom här och sätter mig här i soffan med min man och börjar titta. Så ser jag ju att de här två akutbesöken på kanske sammanlagt 20 timmar, under loppet av ett, två dygn, så har det skett över 100 inloggningar. Och det har varit av mer än 20  sjuksköterskor och undersköterskor. Och om jag avrundar snällt - uppåt - så har jag haft kontakt med fyra sjuksköterskor. – Blev du förvånad över hur det såg ut i journalen och loggarna? – Ja jag blev jätteförvånad. Förskräckt. Och jag tänker att det kan vara mycket i en människas liv som man inte vill skylta med. Eller som man inte vill prata med vem som helst om, för det kanske är känsligt. Efter att i flera månader, utan resultat, försökt få en förklaring till inloggningarna från kliniken där hon vårdades, kontaktar Johanna Datainspektionen som uppmanar henne att göra en polisanmälan.  Polisen beslutar efter en dag att inte inleda någon förundersökning, med skälet att "uppgifterna i ärendet ger inte anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats". Men hur är vanligt är det då att tillgången till våra känsliga uppgifter missbrukas? Att den mänskliga nyfikenheten tar över de sekretessföreskrifter man som sjukvårdsanställd har att följa hände förstås även innan patientdatalagen fanns. Men efter lagens införande - som alltså kräver kontroller av olovliga journalslagningar - verkar upptäckten av misstänkta fall ha ökat.  En genomgång som tidningen Vårdfokus gjorde 2012 visar att landstingen mer än fördubblat sina polisanmälningar på två år. Lena Jönsson, jurist på landstinget Dalarna, tror ökningen beror på just möjligheterna till upptäckt. – Det beror säkert på en förbättrad kontroll och medvetenhet. Jag tror inte antalet fall har ökat utan jag tror det är en ökad medvetenhet om integritet och sekretess, säger Lena Jönsson. Kaliber har frågat vårdgivarna runt om landet hur många dataintrång de upptäckt mellan åren 2010 och 2014, alltså de senaste fem åren. Flera svarar att de inte sammanställer sådana uppgifter och några uppger att de bara har koll för ett par år tillbaka. De 23 landsting, regioner och privata vårdgivare som svarat på våra frågor uppger att 200 fall noterats. Av dem har 90, mindre än häften, polisanmälts. 93 fall har lett till nån form av arbetsrättslig åtgärd - det vill säga muntlig eller skriftlig varning - eller avsked. Men att alla fall inte polisanmälts, betyder inte automatiskt att de inte var olagliga. Och flera som Kaliber pratat med tror att det finns ett mörkertal av olovliga intrång. Landstinget Dalarna till exempel, upptäckte att de misstänkta fallen av olaga intrång ofta fastnade hos verksamhetscheferna. Det är oftast de som har ansvaret för att kontrollera loggarna, så fall av misstänkta intrång utreddes aldrig. I Dalarna flyttade man därför ansvaret för anmälningar till juristen, Lena Jönsson. – Vi ser ju att det är en tuff sits för verksamhetscheferna att ta det ansvaret att göra en polisanmälan. Det finns ju en risk att det stannar där.  Och patienten behöver också veta att det sker en mer oberoende granskning. Sedan 2013 finns i Sverige 15 vårdåklagare, vilka utreder misstänkta brott begångna av vård och omsorgspersonal i deras yrkesutövning. Det är idag vårdåklagarna som utreder om de olovliga inloggningarna är brottsliga, så kallade dataintrång. – Ett slags ganska vanligt ärende är ju att folk som har tillgång till dom här systemen vill kolla sin granne, eller nån släkting eller något. Och dom har ju naturligtvis ingen rätt att gå in och titta i den journalen, utan det gör ju de av nyfikenhet. Och då blir det i alla fall ingen svårighet att säga att det får dom inte. Och det vet de ju själva att dom inte får. Så då är det ju mer en fråga om att komma på dem, säger kammaråklagare Zilla Hirsch, som är en av två vårdåklagare i Stockholm och fortsätter. – Och de anmälningar jag har, alla kommit till för att patienter själva har funderat över ”kan någon har varit inne i min journal” och då har patienten själv begärt ut ett loggutdrag och på den vägen är det. Jag har ju aldrig fått någon anmälan, notera de är bara tre men,  där sjukhuset själva via något säkerhetssystem eller någon stickprovskontroll, gjort någon anmälan och sagt att här har vi personal som varit inne i någon journal som de inte ska vara inne i.  Av de cirka 300 fall av vårdärenden som vårdåklagarna utrett de två år de funnits, handlar merparten, cirka 70 procent, om dataintrång och då i huvudsak i journaler. Men det är få som leder till åtal och fällande dom. – Ett  ärende som jag tycker är ganska intressant, där är det ju vårdpersonal som har varit inne i en journal och då blir det diskussion - om det var något de hade rätt att göra utifrån sina tjänsteuppgifter. Och där kan det nog bli en diskussion -  om det var rätt att gå in i journalen eller inte. I vissa fall kan det ju vara tydligt, om man har de här arbetsuppgifterna får man i alla fall inte titta i den delen av journalen eller så. Men en del andra kan det till slut bli svårt att säga. För vad ligger inom ramen för deras tjänst? Det kan ju bli svårt att avgöra, säger Zilla Hirsch. Eftersom Datainspektionens granskningar visat att många vårdgivare saknar både system och riktlinjer som styr upp kontrollerna - är det helt enkelt ingen som vet hur många som olovligen går in i din journal. Magnus Bergström på Datainspektion tycker att det här är ett problem. – Loggkontrollerna då,  de syftar ju till att kunna upptäcka och beivra obehörig åtkomst. Befattningshavarna som ska utföra de här kontrollerna måste ju då naturligtvis veta vad det är de ska kontrollera och vad de ska leta efter.  Det är en förutsättning för att de här loggkontrollerna ska bli verkningsfulla.  Har man inte de här riktlinjerna riskerar man att få en obehörig spridning av patientuppgifter. Och det är inte acceptabelt, säger han. Och läkaren Hans Wingstrand håller med om att dagens kontroller är bristfälliga: – Det säger sig självt att det görs 100 tusentals lagliga, helt legitima  inloggningar varje dygn inom svensk sjukvård och det säger ju sig självt att risken för åka fast för ett enstaka olagligt intrång, den är ju minimal. Dessutom är det ju så att OM det upptäcks - så ju skadan redan skedd. Då har någon varit in och läst din journal.  Men trots att det finns en lag och trots att tillsyner visat på brister, kan Datainspektionen bara konstatera problemen, och följa upp att vårdgivarna bättrar sig. Det finns inga sanktioner att ta till mot de vårdgivare som inte sköter sig. Något juristen Maria Bergdahl märkte av under sin tid på Datainspektionen. – Ett problem som jag ser det, är ju att om en vårdgivare inte lever upp till kraven i PDL, exempelvis när det gäller integritetsskyddet, så finns det inga sanktioner att ta till. Så bryter du mot lagen, så händer det egentligen ingenting. Exempelvis om det finns möjlighet till att vitesförelägga en vårdgivare,  det skulle ge mer muskler att man som datainspektionen som tillsynsmyndighetskulle ha lite mer muskler när man är ute och tillsynar. Och vårdåklagare Zilla Hirsch skulle gärna se att fler fall av misstänkta dataintrång hamnade hos henne och hennes kollegor: – I den rollen som jag har, som åklagare, så tycker jag alltid det är bättre om vi förutsättningslöst får titta på sakerna och utreda dem själva. Och då konstatera om man var behörig, eller inte, för att vi normalt sett utreder brott och det är det vi möjligen är lite bättre på än andra, säger hon. – Om man då sitter själv och gör bedömningen att … ”nä, det här får man väl ändå göra” Då sker en sållning och ur ett rättsperspektiv tycker förstås jag inte att det är bra.  Anna och Tomas, polisanmälde intrånget i den sjuka dotterns journal, och det gjorde även sjukhuset. Sköterskan åtalades, erkände ett dataintrång och dömdes till böter. Hon fick en varning av arbetsgivaren och jobbar kvar på sjukhuset. Kaliber borrar idag djupare i patientdatalagen - den lag som ska skydda vår personliga integritet när vi söker vård. Sekretessen inom sjukvården förväntas vara grundmurad. Men vi har kunna visa att det är lätt att läsa journaler som man egentligen inte får. Fler än dem som behöver inom vården har tillgång till din journal då landstingen och regionerna saknar behovs- och riskanalyser för behörighetstilldelningar. Kontrollerna av journalloggarna brister – då många vårdgivare saknar system och riktlinjer för kontrollerna. Och få av fallen som polisanmäls leder till åtal. Från början var det ju tänkt att lagen också skulle underlätta att ge  god vård , just genom att fler kan ta del av uppgifterna i vår journal? Men blev det verkligen så? Nej, inte enligt vårdgivarna i alla fall. I debatten har representanter för vårdpersonalen tyckt att lagen försvårar möjligheterna till god vård,  eftersom den ställer krav på HUR informationen får delas. Och man har haft svårt att tolka den delen av lagen som gäller vem som har rätt att titta i journalen, och NÄR vårdpersonal får ta del av journaluppgifter. Till exempel menar en del att det är oklart om det är tillåtet att följa upp hur det gått för en patient man vårdat tidigare.  Eller läsa in sig på patientens journal innan besöket. Hans Karlsson, är avdelningsdirektör på SKL, Sveriges kommuner och landsting och företräder alltså vårdgivarna. Han säger att de upplever lagen som krånglig och begränsande. –  Om konstruktionen är idag där man binder informationen till en organisatorisk enhet, snarare än till patienten , det skapar risker där vi inte kan upprätthålla god patientsäkerhet i alla delar. Jag tror så, att det finns patienter, som av olika och mycket berättigade skäl, inte vill att  deras information ska ses av fler. Och då ska man kunna spärra det. Men de allra, allra flesta, förutsätter nog att vården och omsorgen  har tillgång till informationen och är nog förvånad och snarare kritisk till det, säger Hans Karlsson. Och även Lena Jönsson på landstinget Dalarna ser problem med lagen: – I takt med att vården blir allt mer fragmentiserad , vi får allt fler privata vårdgivare, så får vi problem med att överföra information och att kvalitetssäkra informationen, och mäta vårdens resultat. Det gör också att patienterna får problem, informationen finns inte där man förväntar sig den. Många har nog blivit förvånade över att de tvingas bära runt på sin pappersjournal i denna digitala värld. Och anledningen till att man fortfarande inte kan leva upp till skyddet av patienternas integritet bättre, beror på tekniken , IT-systemen,  menar vårdgivarna Hans Karlsson och Lena Jönsson: – Det finns många befintliga system som inte har tillräckliga stöd som lagen kräver. De systemen kräver anpassningar som är väldigt kostnadskrävande, säger Lena Jönsson. –  Lagstiftningen har ju kommit på senare år och flera av vårdens IT-system fanns redan tidigare. Och det är ofta lite komplicerat att lägga till de här funktionerna, men jag upplever ändå att det finns ett väldigt målmedvetet och bra arbete för det här, säger Hans Karlsson. – Men det har gått sju år och fortfarande är man inte riktigt där? –  Nä, och som jag säger det är en komplex lagstiftning och många saker att ta hänsyn till och en administrativ rutin som ligger utöver de primära uppdraget att utöva vård och omsorg och det är många  behov som ska tillgodoses i ett it-system. Så frågan är vad som är viktigast för dig när du söker vård? Att veta att läkaren vet allt hen behöver för att kunna hjälpa dig - eller att kunna vara säker på att det du säger till doktorn, stannar mellan er? Eller kan man ta hänsyn till både och? Kaliber har idag granskat vården i it-samhället. Vi har kunnat visa att vårdgivarna har problem med att skydda vår personliga integritet. De lever inte upp till den lag som finns till för detta. Men nu finns ett förslag på ny lag för att ersätta patientdatalagen. 2011 – när lagen bara hade tre år på nacken - bestämde regeringen att utreda på nytt hur information ska hanteras inom hälso- och sjukvården. Man tyckte att den nuvarande lagen inte var tillräckligt bra för att hjälpa sjukvårdspersonalen att ta del av varandras uppgifter över vårdgivargränserna, till exempel mellan olika  landsting och mellan landstingen och kommunerna. Den här utredningen heter ”Rätt information på rätt plats i rätt tid” och var klar i april förra året.  Den föreslår två nya lagar; en socialtjänstdatalag och en hälso- och sjukvårdsdatalag. Från sjukvårdens håll ett efterlängtat lagförslag. De vill ha en ny lag – helst nu. Vårddirektören Hans Karlsson på Sveriges kommuner och landsting hoppas att regeringen sätter igång snart. – Ja, jag hoppas och tror att man på regeringskansliet daterar upp det här, alltså tittar på det igen och går till en lagstiftningssituation. Sånt tar tid men det är ändå viktigt att börja arbeta, säger han. ­–  Som jag ser det krävs det en lagändring för att ge teknikerna möjlighet att utforma behörighetssystem och kunna ge åtkomst till olika system, säger Lena Jönsson på landstinget Dalarna. Men flera tunga instanser är i sina remissvar starkt kritiska till den över 1000 sidor tjocka utredningen. Bland andra justitiekanslern, JK, och datainspektionen, som säger helt nej till lagförslaget med motiveringen att som JK skriver - integritetsaspekten verkar ha fått stå tillbaka för ett verksamhetsfokus, det vill säga din integritet får stå tillbaka för vårdens behov. I utredningen finns bland annat förslaget att patientuppgifter ska kunna delas ännu lättare än idag mellan verksamheter och vårdgivare  - mellan olika sjukhus, och mellan landsting och privata vårdgivare, men inte enbart inom vården, utan även till forskning och till socialtjänsten. Den innehåller också ändrade regler för möjligheten att spärra sin journal och att samtycket till sammanhållen journalföring tas bort. Du som patient ska inte längre behöva bli informerad om  - och säga ja till - att dina uppgifter sprids. Juristen Maria Bergdahl, expert på patientdatalagen, är ytterligare en som reagerat hårt på förslagen till ny hälso- och sjukvårdsdatalag. – Här är det också fråga om medbestämmande för patienten. Patienten ska känna att  man kan ta del av och göra skillnad i sin egen vård. Ett medgivande, till att exempelvis andra vårdgivare får ta del av ens journal, gör ju också att patienten har koll på vilka som vårdgivare är det som varit inne i min journal, säger hon. – Vad betyder det här rent konkret, om det skulle bli verklighet som du ser det? –  Det är lite av det som är problemet för i utredningen så saknas en heltäckande konsekvensanalys, vilket naturligvis gör att det är omöjligt att se konsekvenserna. Men man kan ju befara att det kommer bli sämre. Hur illa, det är omöjligt att säga. Även läkaren och professorn Hans Wingstrand har reagerat på det nya lagförslaget. – Jag kan inte citera men jag kan referera datainspektionens remissvar, om man ännu inte följer patientdatalagen av version 2008  är det inte dags att revidera den! –  Vad får det för konsekvenser för mig som patient? – Ja, du kan inte känna dig säker på att dina uppgifter som du lämnat stannat mellan dig och din närmaste vårdgivare, säger Hans Wingstrand. Förslaget till ny lag ligger idag hos socialdepartementet. När eller om den bli verklighet har regeringen inte bestämt. Och i nuläget kan alltså landstingen, regionerna och privata vårdgivare fortfarande  inte leva upp till den nuvarande patientdatalagen  - sju år efter införandet. – Jag har bara ett ord – oacceptabelt, säger Maria Bergdahl. Och under tiden så fortsätter de känsliga uppgifterna om oss snurra runt i de elektroniska journalsystemen, där tiotusentals personer har tillgång till dem, och kontrollerna brister. För Anna och Tomas blev den fruktansvärda tiden med dotterns sjukdom och död också en påminnelse om varför det är viktigt med personlig integritet och sekretess inom vården. – Ja, det är ju förskräckligt. Man ville ju inte tro att det var sant och framförallt tror man ju inte det ska hända för när man befinner sig på sjukhuset ska man ju känna sig trygg, för det som händer innanför väggarna med patienter och bland personal och så, att det alltid stannar där. Att det aldrig kommer utanför väggarna, säger Tomas. Och hemma hos Johanna har det blivit kväll och dags för katterna att komma in för natten  - och jag funderar över vad Johannas erfarenheter av att vara patient har betytt för henne. Hon har ännu inte, ett halvår efter hon var sjuk, fått någon förklaring av kliniken till varför över 100 inloggningar gjordes vid de två besöken. Och hon vill inte längre finnas med i något sammanhållet journalsystem: – Jag har bestämt mig för att gå ur. Jag tänker att det har jag inget att förlora på.  Så länge är ung och frisk. Om jag blir gammal eller dement eller multisjuk eller så, då kanske det är mer patientsäkert att ha en sammanhållen journalföring. Men inte nu. – Hur ser du idag efter den här erfarenheten på skyddet för den personliga integriteten i vården idag? – Det var verkligen ett uppvaknande. Och det känns obehagligt. Man läser ibland hur många som har åtkomst till journalsystemet, det kan vara allt från en vaktmästare till en sjukgymnast du aldrig träffar. Och om det här då inte följs, att bara den du får vård av får läsa,  ja, det ger en sur eftersmak, avslutar Johanna. Producent Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • "Safe targets"

    · 00:29:22 · Kaliber

    De är sårbara och utsatta, och har det mesta emot sig i rättsapparaten. Kaliber - om barn med funktionsnedsättningar och mötet med rättvisan, där åklagare tvivlar på deras rättstrygghet. Vi börjar i lägenheten hemma hos Karins familj. Karin, som egentligen heter något annat, är 16 år. Hon har en pigg lite utforskande blick bakom de stålbågade glasögonen. För en liten stund sen kom hon hem från sitt korttidsboende och är hungrig. Hennes pappa har satt in falukorv och pommes frites i ugnen. Och hennes mamma som vi kallar Anna dukar. Karin har en utvecklingsstörning och en autismspektrumdiagnos och går i särskola. En kväll förra hösten fick Anna ett samtal från Karins rektor. Någonting hade hänt med Karin på skolan. – Och jag frågar naturligtvis då vad som har hänt. Samtidigt så är jag ganska lugn. Jag blir alltså inte förvånad över att någonting har hänt, för någonstans är jag alltid beredd att någonting, någon dag, ska hända, berättar Anna.                  Det rektorn berättar, enligt Anna, är att Karin vägrat göra som hon blev tillsagd av en i personalen på skolan, och att den personen har dragit Karin så hårt i armen att hon har ramlat nerför en trappa och blivit liggande där. Rektorn är ganska fåordig, men berättar att det finns två vittnen och att han ska utreda det vidare och återkomma. – Och när jag har lagt på luren, då känner ju jag, då kommer min chock på något sätt: nej men gud, vad är det som har hänt? Det går någon vecka, Karins föräldrar får läsa vad de två vittnena säger att de har sett och Anna plockar fram vittnesmålen som hon har sparat. – De har alltså sett att min dotter har suttit i trappen utanför matsalen och varit jättearg. Hon har sparkat den här personen på benet, vilket har lett till att han har blivit jättearg. Han har dragit henne så hårt i armen så att hon har trillat nerför en trappa och slagit sig och blivit liggande gråtande på golvet. Anna tvekar först, men bestämmer sig för att polisanmäla händelsen. – Det gör ju jag för min dotters skull, för att hon ska få en röst, helt enkelt. Det dröjer inte särskilt länge förrän jag får kontakt med en man på polisen som är min handläggare och han frågade väldigt lite frågor faktiskt. Så att på honom kändes det som att han hade gett upp ganska tidigt. Vad jag fick veta var ju att ärendet har lagts ned, brott kan inte styrkas. Att utreda brott mot barn, fall där ord ofta står mot ord, är bland det svåraste rättsväsendet har att hantera. Men det finns en grupp barn som innebär särskilda utmaningar – barn med funktionsnedsättningar som ofta är dolda - till exempel neuropsykiatriska funktionshinder som autism, eller lättare utvecklingsstörning. I en rapport från FN:s barnfond Unicef, som kom förra året, konstateras att barn med funktionsnedsättningar löper nästan fyra gånger högre risk att bli utsatta för våld eller övergrepp, jämfört med andra barn. Kaliber i samarbete med Barnaministeriet från UR ställer frågan hur rättsväsendet möter den här utmaningen. Och undersöker om de här barnen ges samma möjlighet som andra barn att få upprättelse när de utsätts för brott. – Här har vi ett till exempel ett fall med en pojke som har ADHD, man sitter då och förhör det här barnet under väldigt lång tid, säger Katrin Lainpelto, som är jurist och forskare på Barnrättscentrum vid Stockholms universitet. Hon har granskat nedlagda förundersökningar som rör brott mot barn i nära relationer. Hon berättar att hon i sin forskning har träffat på många exempel där utredningarna uppvisar brister med tanke just på barnets funktionsnedsättning. – Barnet ger då också uttryck för att, inte orkar sitta kvar, blir sprattlig i benen. Och då fortsätter man ändå med förhöret, fortsätter hon. Förundersökningarna hon och en forskargrupp har granskat är från åren 2004 och 2006. Här upptäckte Katrin Lainpelto ett tydligt mönster, som lade grunden för ett just nu pågående forskningsprojekt. Det handlar om bemötandet av barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar i rättsapparaten. – Vad man kan säga om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är att de är relativt vanligt förekommande i anmälningar när det gäller misshandel och även sexuella övergrepp. Man kan också se att åklagarna verkar vara väldigt restriktiva med att väcka åtal i de här ärendena. Katrin Lainpelto har granskat drygt 700 barnärenden och av dem - visade det sig – hade 15 procent av misshandelsfallen och elva procent av sexualbrottsfallen någon form av neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning. Och efter genomgången av förundersökningarna kunde hon konstatera att inget av de ärendena hade gått vidare till åtal. – Det man kan se till exempel i misshandelsärendena, så har den misstänkte erkänt i en tredjedel av fallen, men ändå så väcks det varken åtal eller att man skulle utfärda ett strafföreläggande. Det händer ingenting, man lägger ner förundersökningen helt enkelt.  – Så i de distrikt som du har granskat har man inte väckt något åtal där barnet har ett neuropsykiatriskt funktionshinder? – Nej inte i ett enda. – Hur tolkar du de här resultaten? – Ja, jag skulle nog tolka det så att det för det första finns en stor okunskap kring hur man bör bemöta de här barnen, hur man bör förhöra barnen. Det kanske också ger utrymme för en viss rädsla, att man inte vet så mycket hur man ska hantera de här barnen. Man kanske blir mer restriktiv med att väcka åtal, man kanske har förutfattade meningar om vad domstolen kommer att tycka, på något sätt blir då funktionsnedsättningen en riskfaktor när det gäller trovärdighet och tillförlitlighet i utsagan. Hur vanligt det är att förundersökningar läggs ned - i fall där brottsoffret är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning - vet ingen säkert. För de här barnen går inte att spåra i brottsstatistiken, och eventuella funktionshinder noteras inte som rutin i utredningarna. Men för att få en bild av hur det ser ut, vände vi oss till samtliga 32 allmänna åklagarkammare i landet. Vi ville veta om de här barnens möjlighet till rättslig prövning påverkas av att de har de här funktionsnedsättningarna. Som förundersökningsledare är åklagaren ansvarig för att ett misstänkt brott utreds på bästa möjliga sätt. Och vi bad att få prata med en åklagare på varje åklagarkammare som ofta har hand om just barnärenden. En stor majoritet – 26 av de 32 tillfrågade åklagarna - svarar att det kan vara svårare att väcka åtal om målsäganden är ett barn med en sådan här diagnos. Så här låter några av deras kommentarer: ”Många av de här barnen kan inte berätta på ett sätt så att det håller i domstol. Tyvärr…” ”Det är svårare att hålla förhör med sådana barn. Berättelsen är ju den bevisning man har. Det kan vara svårare att få fram den om barnet har funktionsnedsättningar. Det är bland det svåraste som finns.” Vi har kommit i kontakt med föräldrar till barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar, som menar att man inte tagit hänsyn till deras barns särskilda behov under förundersökningen. Vi har bland andra talat med mamman till en idag 16-årig flicka med autism och måttlig utvecklingsstörning, som polisanmält att hennes dotter våldtagits på en toalett på skolan. I sin begäran om överprövning skriver föräldrarna, när åtalet lagts ned: att det borde ha funnits med en expert på plats som kunnat tillföra kunskap om dotterns funktionsnedsättningar och att frågorna som ställdes under förhöret inte var anpassade efter dotterns utvecklingsnivå. Flickans mamma säger till oss, att hon upplever det som att utredarna hade gett upp redan från början. En annan förälder som vi har pratat med är Eva, som egentligen heter något annat. Och eftersom Eva vill vara anonym, har vi låtit en skådespelare ge röst åt hennes erfarenheter. – Vi kan gå häråt… När vi talas vid, har det gått några år sedan Eva polisanmälde sin dåvarande make för sexuella övergrepp mot deras gemensamma barn. I flera år hade hon känt på sig att något inte stod rätt till, och hon berättar att en dag satte barnet själv ord på att något hade hänt. Och då, bestämde hon sig för att polisanmäla. – För mitt barn som är väldigt beroende av trygghet och tydliga rutiner var det extremt ångestladdat. Eva berättar att hennes barn har en autismdiagnos. Talet kom sent och såväl på förskolan som hemma har man använt bildverktyg ibland för att lättare kunna kommunicera. En knapp vecka efter polisanmälan blir barnet kallat på ett förhör. De visas runt i lokalerna där förhöret ska hållas och Eva berättar att hennes barn är oroligt och stressat. – Jag hade ju inte kunnat förbereda mitt barn alls, jag fick ju inte berätta var vi skulle. Och för ett barn med en sådan här diagnos, är allt som är ovisst extremt oroande. Att från den ena sekunden till den andra sitta i det där kala rummet med en helt främmande människa, och dessutom berätta om ett djupt trauma. Min magkänsla sa att: det här blir inte bra, berättar Eva. Eva säger att hon upplever att man inte tog någon hänsyn till hennes barns särskilda behov. – Mitt barn var ju traumatiserat redan när förhören började och litade inte på vem som helst. Det skulle väl inget barn göra i den här situationen, men mitt barn har ju dessutom väldigt stora svårigheter med att uttrycka sig och tänker inte alla gånger som vi ”normala”, om man nu ska säga så. Dessutom behöver mitt barn mycket mer trygghet och stöd än andra barn. Eva säger att hon önskade att en psykolog eller expert på funktionshinder skulle ha närvarat. En som kunde hjälpa till att tolka hennes barns funktionsnedsättningar. – Jag frågade flera gånger om det verkligen inte fanns något sätt att anpassa förhöret med tanke på funktionsnedsättningarna. Något som kunde skapa lite mer trygghet och göra situationen avslappnad. Men förhörsledaren sa att det inte var tänkbart med några anpassningar, det var liksom inte förhandlingsbart. Eva förklarar att hon är väl medveten om, att en förälder varken bör eller kan påverka ett förhör, men hon kände stor maktlösheten när ingen verkade bry sig om hennes barns funktionshinder.  Eva berättar att hennes barn förhörs ytterligare två gånger, och att hon varje gång påpekar att en psykolog borde närvara. – Jag ville att någon opartisk, utifrån, skulle vara med, någon som hade specialkunskap om barn med funktionshinder, och då menar jag någon med specialistkompetens. Men jag fick blankt nej. Men vad kan man göra annorlunda för att bemöta de här barnen inom rättsväsendet på ett bättre sätt, om de nu har kognitiva svårigheter och har svårt att berätta?   – Jag tror att det är generellt bra att personer som i sina yrkesroller möter personer med psykiska funktionshinder som kan  påverka, liksom, utfallet av en sådan här process, naturligtvis har en grundläggande kunskap om vad de här handikappen innebär, och också att det faktiskt är inte så att man inte kan överhuvudtaget vara med, säger Clara Hellner Gumpert, som är barn- och ungdomspsykiater och forskare vid Karolinska institutet. Hon är medförfattare till boken ”Att intervjua barn med intellektuella och neuropsykiatriska funktionshinder” och poängterar att funktionshinder kan yttra sig på väldigt olika sätt. Men i boken pekar författarna på hur de här barnen kan förmås att berätta om de får rätt hjälp på vägen. Och för det behövs kunskap. – Till exempel om man har autistiska drag eller en autismdiagnos, då är det bra att förstå vad det innebär för, alltså att man kan någonting om det. Till exempel att barn kan ha svårt i samspelet med en annan människa, att de har svårt för sådant som de inte är väldigt väl förberedda på. Obekanta nya situationer kan skapa väldigt mycket stress. Så att jag menar, när du och jag pratar med varandra så har vi en annan interaktion i vårt samtal, men att ha ett sådant här samtal med ett barn det är en alldeles speciell samtalsteknik som man behöver öva mycket på. Man behöver spela in sina samtal och titta på sig själv och se hur man gör egentligen. Och det är väldigt bra att ha någon annan som tittar på en också, som kan ge feedback så att man tränar. Det här är något som kräver mycket träning, fortsätter hon. Med bättre kunskap om de funktionsnedsatta barnens särskilda behov skulle man alltså, enligt Clara Hellner Gumpert, kunna öka förutsättningarna att hålla ett fungerande förhör med barnen. En åklagares grundutbildning efter examen innehåller bara enstaka lektioner om barn med funktionshinder och flera av åklagarna vi har talat med efterlyser mer kunskap om de här frågorna. Viss hjälp kan åklagare hämta i den så kallade Barnhandboken, en handbok med goda råd för åklagarna om ärenden som gäller övergrepp mot barn. I den står det att förundersökningen i vissa ärenden kan behöva tillföras extern kunskap från områden som barnpsykologi, barnpsykiatri eller annan expertis. Det står att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig för att förstå barnet och värdera barnets berättelse. Men i vår enkät till Sveriges samtliga åklagarkammare visar det sig att bara fem av de 32 åklagarna vi frågar så gott som alltid anlitar sakkunniga för att lättare förstå ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning i förhörssituationen. Hälften, 16 av de 32 åklagarna svarar att de oftast inte gör det. ”Det finns inga väl utarbetade rutiner. Vet inte varför det är så.” ”Nej, oftast inte. Bara vid en handfull tillfällen under alla mina år som åklagare.  Inte i den utsträckning som behövs. På grund av resursbrist.” ”Nej oftast inte.  En stor brist är att det inte finns upparbetade rutiner för VEM jag kan ringa. Jag får uppfinna hjulet från början varje gång. Jag tror det vore bra om vi jobbade mer med externa aktörer. Men som det ser ut idag har vi inte beredskapen för det.” Tillbaka till Barnrättcentrum på Stockholms universitet. I en helt färsk experimentell studie på juriststudenter har Katrin Lainpelto undersökt hur en diagnos kan påverka bedömningen av barnets trovärdighet. Drygt hundra studenter har fått ta del av samma historia där ett barn utsatts för ett övergrepp - men bara hälften har fått veta att barnet har funktionsnedsättningen ADHD och högfungerande autism. Och resultatet är tydligt, menar Katrin Lainpelto. – Den grupp som får reda på att barnet har en diagnos bedömer barnet som mycket mindre trovärdigt, att barnet har lämnat mindre detaljerade uppgifter. Och då har man ändå läst samma förhör.  Det enda som skiljer sig mellan de två grupperna är att ena gruppen får reda på att barnet har diagnos, och den andra inte. – Vad säger det här resultatet? – Vi blir påverkade av faktorer som inte ska påverka oss, helt enkelt. Det säger att de här diagnoserna implicerar att barnet inte får samma behandling, inte får samma värdering. Det säger också att de här barnen eventuellt också kan vara utsatta för en strukturell diskriminering, att vi inom rättsväsendet, medvetet eller omedvetet, ofta sker det ju omedvetet, men att vi faktiskt inte ger de här barnen samma möjlighet. Bedömningen borde bli likadan, för det är precis samma förhör, men det blir det inte och vi har fått väldigt signifikanta siffror på att det får en väldig påverkan, säger Katrin Lainpelto. Vi återvänder till köksbordet hemma hos Karins familj. Och Karins mamma Anna som polisanmälde att en i skolans personal dragit hennes dotter i armen så hårt att hon ramlat nerför en trappa. Anna berättar att när förundersökningen inleddes fick hon frågan av förundersökningsledaren om Karin kunde förhöras med tanke på hennes funktionsnedsättningar. Anna sa då nej, eftersom hon var osäker på om Karin verkligen skulle kunna sätta ord på det som hade hänt. Men idag tänker Anna att man ändå borde ha försökt. Hon säger att för henne handlar det om likhet inför lagen och hon tycker det är märkligt att det var upp till henne att fatta beslutet om Karin kunde förhöras eller inte.  – För då hade hon fått sin röst och det är ju den vi saknar och det var ju därför jag gjorde polisanmälan från början – hur ska vi göra hennes röst hörd? Så här i efterhand tänker Anna att det inte är uteslutet att hennes dotter hade kunnat berätta om hon hade fått stöd av någon med särskild kunskap om vad hennes funktionsnedsättning innebär. Och att det borde ha skett enligt någon slags självklar rutin. – Jag tror att hon kan svara. Däremot så vet man ju inte om hon kommer att göra det. Men absolut så finns möjligheten, det gör den. Det har hon visat vid flera tillfällen när hon har fått frågor, kanske vid läkarbesök och så, att hon ändå faktiskt har svarat jättebra. Och jag har till och med blivit förvånad ibland så absolut, det tror jag. Så jag tycker att det är värt ett försök, att man måste ge dem en chans. – Vad tänker du kring det, att inte din dotter fick den chansen? – Det är sorgligt. Det är jättesorgligt för så kommer hela hennes liv att se ut. Och det är ju det vi känner som föräldrar, att - hur ska vi göra? Vi vet ju ingenting om hur hennes liv kommer att se ut. Hon kan ju vara med om vad som helst på dagarna. Vi har ju ingen aning om inte någon annan berättar, om ingen annan hjälper oss. Och det är jobbigt som förälder att känna den osäkerheten. Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta, att de flesta av de åklagare som svarat på vår enkät, åklagare som arbetar med barnärenden, säger att det kan vara svårare att väcka åtal i fall där målsäganden är ett barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar. Vi har också hört om vikten av kunskap om de här barnens särskilda förutsättningar, för att ge dem möjlighet att kunna berätta om vad de har varit med om. Ändå är det bara ett fåtal av åklagarna som vi har talat med som regelbundet tar in sakkunniga och experter för att underlätta förhören med barnen, trots att de rekommenderas att göra det. I vår enkät frågade vi åklagarna från de 32 åklagarkammarna om de anser att barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar har samma rättstrygghet som andra barn när de utsätts för våld eller övergrepp. Två tredjedelar – 21 av de 32 tillfrågade – svarar nej - de här barnen har inte samma rättstrygghet. ”Nej, Det finns en stor okunskap. Barnen beter sig helt enkelt inte som vi förväntar oss och det finns stor risk för feltolkningar. Det finns fördomar kring både diagnoser och beteendemönster.” ”Rättstryggheten är låg för alla barn, men den här gruppen är extra utsatt. Samma regler gäller för alla, men har vi brustit i förhöret påverkar det givetvis bevisläget.” ”Barn är otroligt skyddslösa. Man når inte så långt man vill. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är dubbelt utsatta.” Riksåklagaren Anders Perklev är högsta myndighetschef på Åklagarmyndigheten. Vi tog med oss våra enkätresultat till honom och började med att fråga hur han ser på att så många som två tredjedelar av åklagarna vi har talat med anser att barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar inte har samma rättstrygghet som andra barn. – Först ska jag säga att det naturligtvis är allvarligt att konstatera det. Samtidigt så har jag en viss förståelse för att just utredningar där målsäganden är ett barn med funktionshinder är svårare än andra. I den meningen att det kan vara svårt att få fram tillräcklig bevisning, och utredningarna. Sen är det naturligtvis inte önskvärt att samhället ska kunna erbjuda sämre skydd. Det bästa vore ju om man kunde erbjuda alla precis samma grad av skydd, säger Anders Perklev. I vår enkät till åklagarna ställde vi också frågan om det behövs tydligare riktlinjer för hur man ska hantera att målsäganden är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning, för att säkra de barnens rättstrygghet. Fler än hälften – 18 av de 32 åklagarna – svarade ja, det behövs tydligare riktlinjer. Flera av åklagarna efterlyser också mer utbildning, bättre rutiner och handledning. – Vi kan alltid bli bättre, och vi måste alltid sträva efter att bli bättre, svarar Perklev. – Det är ju många åklagare som efterlyser mer kunskap just kring neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar… – Jag tror att, alltså vi har utbildning, och den är viktig. Och vi har vidareutbildning, och den planeras fortlöpande där vi ser över behovet av vilka utbildningar vi ska erbjuda åklagarna. Sen kan ju inte åklagarna vara experter på allt, utan man måste se till att man har också bra kontakter i samverkan med andra myndigheter, med annan expertis, så att man kan säkra det kunskapsbehovet som finns. – I den barnhandbok som Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum gav ut 2012 slås det fast att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig vid förståelsen och värderingen av barnets berättelse och eventuella symptom, och åklagarna rekommenderas att överväga att anlita expertis som stöd i anslutning till förhör med ett funktionshindrat barn. Men av de åklagare som vi har talat med i enkäten så svarar hälften att de oftast inte tar in sakkunniga i fall som rör barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionshinder och ungefär en tredjedel anlitar sakkunniga ibland. Hur ser du på genomslaget för rekommendationerna i handboken? – Det har jag väldigt svårt att värdera så här när jag får uppgiften första gången så här. Och det beror ju på att åklagare måste göra en bedömning i varje enskilt fall. – Flera åklagare som vi har talat med säger att de inte ens vet vart, eller till vem de som ska ringa om de behöver få tag på en sakkunnig när de har ett ärende med ett barn som har en funktionsnedsättning. – Ja det tycker jag är lite förvånande eftersom den informationen finns i vår Barnhandbok. – Du sa att det är inte åklagarens roll att vara expert på allting, att det är omöjligt, men det är ju åklagarens roll att säkra rättstryggheten även för barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar. Och om det är så många åklagare som säger att de inte anser att de kan det riktigt, då är det någonting att förbättra? – Det vill jag understryka att vi kan alltid bli bättre och vi ska alltid bli bättre. Och det du nu berättar för mig om vad åklagare har sagt till er, det är någonting som vi måste, naturligtvis, följa upp. Och se vad som ligger bakom det, och hur vi på ett bättre sätt ska kunna tillgodose de behoven som nu åklagarna ger uttryck för. Vi har berättat om en grupp brottsoffer som är osynliga i brottsstatistiken - barn med, ofta dolda, funktionsnedsättningar, barn som oftare än andra utsätts för våld och övergrepp och samtidigt har svårare att få upprättelse i rättsapparaten. Och Katrin Lainpelto, forskare vid Stockholms barnrättscentrum, har en tanke om att det här hänger ihop. Hon menar att det här öppnar upp för att de här barnen oftare blir utnyttjade  – Krasst uttryckt, relativt riskfritt skulle jag vilja säga. Det händer inte speciellt mycket om man blir påkommen. Man brukar kalla den här gruppen av barn för ”safe targets”, alltså det är riskfritt att förgripa sig på dem. – Jag tycker inte att det hanterades rätt. Förundersökningen som gällde Evas barn lades ned. Och Eva säger att hon inte kan släppa tankarna på hur hon tycker att ärendet hanterades. – I avslaget står det att mitt barn inte har berättat om detaljer. Men situationen var så stressad och otrygg och det påverkade mitt barn jättemycket. Allt det här lämnar en känsla av att rättsväsendet inte är till för alla. Det är så jag känner. Nästa vecka fortsätter vi vår serie om barnen och rättvisan. Reportrar Anna Maria Höglund och Hanna Larsson, UR Producent: Karl Brodin, UR Exekutiv producent: Sofia Boo, Kaliber Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • "Det finns ingen möjlighet att hålla hela gränsen stängd"

    · 00:29:18 · Kaliber

    Stefan Rydell letar efter droger i ett hav av brev och paket, kinesiska drogproducenter underkänner svenska tullens arbete och Max och Viktor tjänar stora pengar på lagliga droger. Kaliber granskar handeln med lagliga droger. Vi möter de som försöker stoppa handeln. Men också de som tjänar pengar på att sälja droger utan att begå något brott. Det är några dagar kvar till julafton. Viktor bjuder på fika i ett lite småstökigt kök i Göteborg. Det blir te och dammsugare. Viktor är 28 år. Han heter egentligen någonting annat. Han har sedan ett år tillbaka gett sig in i en lite annorlunda bransch. Viktor säljer lagliga droger på sin hemsida. De har många namn men kallas ofta internetdroger eller forskningskemikalier. – Jag kom i kontakt med forskningskemikalier i tonåren. När det först började säljas i Sverige. Då var det väl bara ett allmänt intresse av droger i sig. Flera år senare såg vi att det fanns en marknad för det. Och att det fanns en god chans att göra en ordentlig vinst på det. På senare år har tull och polis i Sverige hittat allt mer internetdroger. Det handlar om syntetiska substanser som liknar klassisk narkotika till effekten. De säljs framför allt på hemsidor. Många gånger är internetdrogerna lagliga. Svenska myndigheter vill så snabbt som möjligt göra nya internetdroger olagliga. Problemet är att det hela tiden kommer nya internetdroger. Folkhälsomyndigheten bedömer att det kommer en ny missbrukssubstans i veckan. Och myndigheterna kan inte hålla jämna steg. I förra veckans Kaliber berättade vi om internetdrogen spice. Den är populär bland unga, vilket leder till att allt fler få söka akut sjukvård och drogen kan dessutom leda till svåra psykiska besvär. I dag undrar vi om svenska myndigheter är tillräckligt rustade för att vinna kriget mot internetdrogerna och vilka är de skuggfigurer som ligger bakom handeln med lagliga droger på internet? För att lära oss mer om svenska myndigheters arbete så lämnar vi Viktors kök och tar en biltur ner mot Helsingborg. Väl framme i Helsingborg hälsar vi på hos Tullverket som huserar vid ett industriområde precis intill E4:an. Narkotikaexperten Lars Hansson tar emot. Han visar upp bilder på sin dator. – Det här är en bra bild. Det är antalet beslag i procent. Som tull och polis tillsammans lagt ihop sin statistik. Då kan vi se att internetdrogerna tagit en allt större del av tårtbiten. December 2013 presenterade Tullverket och Rikskriminalpolisen rapporten "Drogsituationen i Sverige 2010-2012". Där konstaterade man att internetdroger står för cirka 16 procent av de samtliga beslagen av narkotika, dopningsmedel och narkotikaklassade läkemedel. Men Tullverket fick av tekniska skäl inte med sina siffror för just internetdroger. Lars Hansson menar att det därför finns ett stort mörkertal när det kommer till beslagen av internetdroger. – Och jag tror att tullen har nog beslagtagit mer än vad polisen gjort. Så då är det ju en väldigt stor andel där egentligen. Men vad är egentligen en internetdrog? – De här nya internetdrogerna som kommer de har ju funnits i många år. Det är ju någon som går in och läser om en forskningssubstans. Och så läser de att den här har ju både en centralstimulerande och en hallucinogen effekt. Men det var för mycket av det. Det skulle egentligen blivit ett läkemedel. Men så sa forskarna att det här blir inget bra läkemedel, men då finns den där någonstans och så letar man upp den. Många nya internetdroger är i själva verket gamla substanser som tagits fram i samband med läkemedelsforskning. Men substanserna har lagts åt sidan då effekten inte ansetts lämplig för mänskligt bruk. I förra veckans Kaliber kunde vi höra om syntetisk cannabis, spice. Spice var från början också en substans tänkt som läkemedel. Men idag är spice en populär drog bland unga i Sverige som leder till allt fler akuta sjukhusbesök. Utöver spice finns det en uppsjö av andra internetdroger. De flesta har en effekt som kan liknas vid dem man får av LSD, ecstacy eller amfetamin. Alla nya internetdroger som påträffas i Sverige kommer med sannolikt att bli olagliga i framtiden. Men för att kunna göra en internetdrog olaglig, måste svenska myndigheter först hitta den. – När det kommer till de här missbrukssubstanserna som man köper på nätet. Det allra mesta landar på Arlanda. I post och paketflödet där, berättar Lars Hansson på Tullverket. Därför beger vi oss till Postens terminal vid Arlanda Flygplats. – Det här kan man ju se att det är en typisk internetförsändelse. Inget är handskrivet. Stefan Rydell är tullinspektör vid Arlanda. Han gräver i en postsäck. Den här dagen har hans kollegor hittat en rad misstänkta försändelser från Slovakien. Han visar upp ett kuvert som innehåller en plastpåse full med vitt pulver. – Som du ser. Ingen aning om vad det är. Kan vara amfetamin, heroin eller vad som helst. Men det här öppnar vi inte utan det skickas på analys till vårt laboratorium. Så här ser det många gånger ut när Tullverket hittar internetdroger. Vid första anblick kan man aldrig veta vad det egentligen är för något. Påsen med pulver kommer skickas på analys till Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL. Där kan kemisterna se vad det är för drog man hittat. Om den inte redan är olaglig så kommer den börja utredas. Hittills har knappt 200 olika internetdroger blivit olagliga i Sverige. Det innebär att de har klassats som antingen narkotika eller hälsofarlig vara. Och vad hälsofarlig vara innebär, låter vi tullverkets narkotikaexpert Lars Hansson förklara. --  Där kan man putta in många fler än vad man kan i narkotikalagstiftningen för den är tuffare skriven. Tanken är inte om att sätta någon bakom lås och bom för här är max ett års fängelse. Oavsett hur mycket det är. Utan det här är för att markera att vi förbjuder det för att det är farligt. Lars Hansson menar att klassningen av en drog direkt påverkar de som handlar med internetdroger. – Och det märker vi att när vi puttar in någonting i den lagen har de en benägenhet att försvinna från de här hemsidorna. Så den har en betydelse. Hur gör då de som säljer internetdroger för att hålla koll på vilka substanser som är lagliga och vilka som inte är det? Vi ställer frågan till Viktor. – Vi håller kontakt med Folkhälsoinstitutet för att få reda på när saker och ting klassas och liknande och sen gäller det att några dagar innan klassningen går igenom göra sig av med allting så de inte har en anledning att göra hembesök då. Ja rea ut det och du får kasta det om du inte blir av med det. Det är ändå bara pengar jämfört med att straffas, berättar Viktor. Folkhälsoinstitutet, som sedan årsskiftet heter Folkhälsomyndigheten, publicerar på sin hemsida en lista på alla substanser som är under utredning. Där kan alltså vem som helst gå in och ta reda på vilka substanser som är på väg att bli olagliga. Flera försäljare av internetdroger uppger för Kaliber att de använder sig av denna lista för att hålla koll på lagstiftningen. Men bara för att drogerna är lagliga så står inte myndigheterna maktlösa. Den 1 april 2011 fick myndigheterna nämligen ett nytt verktyg i kampen mot drogerna. Då kom förstörandelagen. – Tull och polis får omhänderta preparat som ännu inte är klassade men som vi vet att man missbrukar. Då kan vi omhänderta det och vi slipper lämna tillbaka det.  Det är för att spara människoliv helt enkelt, berättar Lars Hansson på Tullverket. Förstörandelagen innebär att tull och polis omhändertar lagliga droger om de tror att de kommer bli olagliga. Men lagen har begränsningar. Den som blir av med den lagliga drogen kan inte straffas för det.  Åklagare kan nämligen inte åtala någon för brott med hjälp av förstörandelagen. – Det bygger ju på att jag tar något från dig som du äger och inte är olagligt. Och det är ju lite konstigt egentligen. Men det är ju just de här substanserna som är lagliga men som vi vet missbrukas av ungdomarna. Då har vi rätt att omhänderta det, berättar Lars Hansson och visar ett exempel. – Här kommer tabletter som vi har tagit på den lagstiftningen. Då hittar tullen 40 000 tabletter i två påsar. Det en hemsida som säljer det här. Då går jag in och gör en fejkad beställning. Och då är det slut. Och det är våra kollegor som snott det för dem då. Max driver hemsidan som Lasse Hansson just berättade om. Hans villkor för att ställa upp på intervju var att hans röst förvrängs. Ett villkor vi gått med på eftersom vi tycker det är viktigt att han berättar. Max är en av Sveriges största aktörer när det kommer till handel med lagliga droger. – Beslaget var egentligen inget större problem, säger Max om beslaget Lars Hansson berättade om. Han är 23 år och har varit i gång med sin hemsida sedan 2011. Max tar emot i sitt kontor som är beläget mitt i den centrala delen av en större svensk stad. Det är stor och fräsch kontorslokal. Datorerna står uppradade efter varandra. Han tar med oss in till ett litet rum i ena änden av lokalen. Det första man möts av är ett brummande ljud. Varför har ni fläktar här? – Det är kolfilter. Varför har man det? – Det är för att det inte ska lukta i hela kåken. I rummet står en våg, skyddsglasögon och två stora kassaskåp som säkert väger över 200 kilo vardera. Det är här inne som Max förvarar sina internetdroger. Här vägs och paketeras hans produkter. Max tar en stor påse med vad som ser som hö och går bort mot vågen. Det är spice som ska portioneras i små svarta plastpåsar. När spicet är packat så kommer det skickas ut till Max kunder över hela Sverige. Han verkar inte bekymrad över att tullens arbete skulle hota hans affärer. – Hur många paket kommer till Sverige från utlandet varje dag? Hur många bilar kör över gränsen varje dag? Hur många går över gränsen varje dag? Hur många färjor kommer varje dag? Hur många utrikesflyg landar i Sverige varje dag? Det finns ingen möjlighet att hålla hela gränsen stängd. Det går inte. Och kanske har Max en poäng. Vid post och paketflödet på Arlanda går Stefan Rydells kollegor igenom dagens postförsändelser från Holland. – Hit till postterminalen så kommer det brev. Och bara i brev så kommer det runt 160 000 stycken varje dygn. Från hela världen. – Som du ser. Det är lite som att leta efter en nål i en hösäck. Det här är lådorna från Holland som vi tittar på. Här gör man en grovsortering efter erfarenhet. De är fem här idag och det är en bra bemanning. Normalt är man tre eller två och då hinner man inte med så mycket. Sen är det ju själva rapportskrivningen som tar tid. När man väl påträffar något så ska det ju dokumenteras också.  Stefan Rydell har svårt att bara titta på när hans kollegor går igenom låda efter låda med post och bestämmer sig för att hjälpa till. Precis som Stefan Rydell säger så är bemanningen ett bekymmer för Tullverket. Deras beslag har växt i omfång men inte bemanningen. Under de senaste tio åren har tullpersonal som befinner sig på marken, runt försändelserna, färjor, broar och flyg blivit färre. Men trycket har ökat i och med en allt mer utbredd internethandel. Frågan blir hur mycket missbrukssubstanser de hade hittat om deras bemanning varit bättre. Vi ställer frågan till Stefan Rydells chef, Sven-Peter Ohlsson, som är ytterst ansvarig för gränsskyddet. – Vi har minskat rejält på en tio års period. Det är väsentliga minskningar. Kommer detta hålla i längden? Utmaningen blir ju inte mindre tänker jag. – Har jag mer resurser kommer vi göra mer resultat. Det är så. Vi kommer i så fall minska tillgången på narkotika mer om vi hade mer resurser så är det men för närvarande använder jag de resurser jag har så att säga. Antalet tulltjänstemän som aktivt kontrollerar transporter, individer och postförsändelser, har sedan 2008 gått från 529 till 396. Det betyder alltså att var fjärde tulltjänsteman försvunnit. Hur rustade är då svenska myndigheter att stoppa införseln av internetdroger i Sverige? Bara till Postens terminal vid Arlanda kommer det alltså drygt 160 000 brev per dygn. Tullverket hävdar själva att de tar långt ifrån allt som förs in i Sverige och att de kunde ta mer droger om deras bemanning varit bättre. Medan svenska myndigheter utreder nya droger för att kunna göra de olagliga, så fortsätter nya internetdroger att strömma in i landet. Men tullverkets narkotikaexpert Lars Hansson är ändå övertygad om att deras arbete gör skillnad. – Sedan den här lagen kom så har Tullverket i Sverige omhändertagit 140 kilo missbrukssubstanser. Och mellan tummen och pekfingret så att man bättre ska förstå så motsvarar det någonstans två, tre  upp till tio ton i klassisk narkotika. Det handlar ju om jättekvantiteter för de är ju så potenta.  Och jag påstår att vi sparat massa människoliv på grund av den. – Jag ska visa dig en påse här som jag brukar ha med mig.  Lars Hansson börjar gräva i en skinnväska. Snart drar han upp en liten plastpåse som innehåller en liten mängd vitt pulver. – Här är ett gram av en drog. Den påminner om LSD till effekten. Den är superpotent. Här är ett gram, det är 2000 doser. 2000 doser som du håller i din hand? – Ja, och då har jag räknat om här. Vi tog 128 gram, det är 256 000 doser. Och där har du värdet på det 12,8 miljoner på de 128 gram vi hittade i påsen. Så de nya drogerna kräver så små kvantiteter i jämförelse med de traditionella drogerna. I princip samtliga internetdroger produceras ursprungligen i kinesiska laboratorier. Men hur kommer deras produkter ut till svenska konsumenter? För att kunna ta reda på mer om hur handelskedjan fungerar, så beslöt vi oss för att agera intresserade köpare. Vi får kontaktuppgifter till en kinesisk producent av internetdroger från en person i branschen. – Hello? Hello can you hear me? – Yes I can hear you. Kvinnan som svarar jobbar på ett kinesiskt laboratorium som tillverkar internetdroger. Vi förklarar för henne att vi är intresserade av att sälja hennes produkter i Sverige. – Oh Sweden right. Have you done business with anybody in Sweden before? – Yes of course many packages. You have research chemicals right? – I have X, X , X, X. Which one are you interested in? Hon berättar att hon skickat många paket med internetdroger till Sverige förut. Vi frågar henne om det brukar vara några problem när det kommer till att få in internetdroger i Sverige. --  You know Australia and New Zealand the costumes are really tough. Then I need to hide the product in something. But Sweden is not very hard to pass costumes so I can ship directly. Just send directly. Hon säger att svenska tullen inte är något att oroa sig för. Inte som den australienska eller den i Nya Zealand. Där måste man anstränga sig förklarar hon. Hon fortsätter sen med att förklara hur själva affären går till. – The payment by Western Union. Ok for you? And if the package is stopped by customs, I will resend once for free, ok? And usually the package will be received in seven days. Hon säger att om den första leveransen stoppas av tullen, så får vi en ny utan extra kostnad. Hon verkar väldigt mån om att lugna oss och avslutar med att säga att hon är intresserad av en lång affärsrelation. – I want to do long term business with you. Innan hon hinner lägga på luren så förklarar vi att vi i själva verket inte alls är intresserade köpare, utan journalister. Detta tas inte väl emot av kvinnan i luren som strax därpå avslutar samtalet. – I don´t want to talk to you ok? Vi gjorde bedömningen att vi inte skulle få reda på den här informationen, utan att först utge oss för att vara en köpare. Kaliber har varit i kontakt med fem olika kinesiska laboratorier. De beskriver svenska tullen som lättpasserad och några av dem påstår sig ha koll på svensk lagstiftning när det kommer till internetdroger. Det har de för att kunna bistå sina kunder med lagliga substanser. Förra veckan berättade vi om spice. Syntetisk cannabis. En populär drog bland ungdomar och som enligt experter vi talat med ger allvarliga biverkningar. Både Viktor och Max säljer laglig spice på sina hemsidor. De har båda åldersgräns på sina hemsidor. 18 år respektive 20 år. Men vi undrar ändå hur de ser på risken att deras produkter i slutändan hamnar hos ungdomar. – Den risken finns ju alltid. Och lika väl att folk kraftigt missbrukar det vi säljer. Men det är ju inte i det syftet vi säljer. Vi hoppas ju istället att det kan användas för nöje och inte för att vara missbruk eller ge någon inkomst genom att sälja till barn. Det är inte därför vi säljer. Det är ett moraliskt dilemma liksom att….att det kan ske. Men det är inget vi känner att vi kan komma ifrån. Vi säger att det ska inte användas på det sättet, men mycket mer kan vi inte göra, säger Viktor. När Max är klar med att paketera spicet, ställer vi även frågan till honom. – Den risken finns eller det kan man nog utgå ifrån att det sker. Men vi gör det bästa vi kan för att undvika men det är svårt. Har du aldrig tänkt att det här kanske någon får tag på och får en jätteobehaglig upplevelse, blir beroende eller till och med skadar sig? Är det något du tänker på? – Jo så är det ju. Det är kemikalier. Det finns massor av farliga kemikalier. Nu i jultider kommer ju småbarn springa runt med fyrverkerier. Det finns farliga produkter överallt i samhället. Men det slutgiltiga ansvaret för samtliga produkter oavsett bransch ligger i slutändan alltid hos konsumenten. Substanserna Max och Viktor säljer är lagliga. Åtminstone tills de blir klassade som narkotika eller hälsofarlig vara. Och precis innan de blir det så rear de helt enkelt ut den substansen för att inte åka fast. För det är viktigt att följa lagen i den här branschen säger Max. – Mycket noga med att alltid följa alla lagar. Det är ju många i branschen som inte har betalt skatt, vilken är en väldigt dum ide. Om du redan har alla myndighetsögon på dig. Börja då inte bråka med Skatteverket. Kaliber har varit i kontakt med fem olika representanter för hemsidor som säljer lagliga internetdroger. Alla säger att de har egna företag, skattar och är momsregistrerade. Men trots sina ansträngningar att följa lagen så fick Max i slutet på 2012 besök av polis. Hans varor beslagtogs. – Det visste jag från början att det inte var en fråga om de kommer utan när. Och ja. Nu kom de. Han har fortfarande inte åtalats för något brott men är enligt åklagaren fortfarande misstänkt. Tillslaget innebar en ekonomisk smäll för Max. Hans varor var borta. Men han hade att ta av. Under 2012 sattes drygt 10 miljoner kronor in på det bankgirokonto som är kopplat till Max enskilda firma.  De stora insättningarna på Max konto väckte Ekobrottsmyndighetens intresse. Kaliber har tagit del av deras förundersökning. Där framgår det att Max misstänktes för grovt bokföringsbrott. Men utredningen lades ner eftersom Max kunde presentera en fullständig bokföring som Ekobrottsmyndigheten nöjde sig med. – De har egentligen inget att gå på. Sen vet man aldrig vad de hittar på. Kaliber har idag kunnat berätta om vilka som står bakom handeln med internetdroger. Vi har samtidigt kunnat visa att svenska myndigheter inte klarar av att hålla jämna steg med dessa aktörer. De försäljare av internetdroger som vi talat med är samtliga män. Mellan 20 och 35 år. De säger att de betalar skatt och följer lagen. De har lärt av sina föregångares misstag. Svenska myndigheters främsta vapen är att stoppa deras varor vid gränsen. Men allt färre tulltjänstemän ska hålla kolla på allt större volymer av internetdroger.  De kinesiska producenter vi talat med ser svenska gränsen som lättpasserad i jämförelse med andra länders. Men Sven-Peter Olsson, ansvarig för Tullverkets gränsskydd tycker ändå att den svenska tullen gör ett bra arbete. – De har mer resurser på plats så att säga. Om du tar USA. Men jag tror att per individ så gör vi nog mer beslag än vad de gör på det här området. Vi bör ha ett mål att genom kontrollinsatsen börjar folk upptäcka att det lönar sig inte att skicka det här hit. Vi måste komma till kurvan där vi bryter toppen så att säga så att det börjar minska och där är vi inte. Då är det så att kontrollinsatser måste ligga på minst samma nivå som nu och borde öka. Tullverkets narkotikaexpert Lars Hansson är övertygad om att svenska myndigheter försvårar handeln med lagliga droger, men säger samtidigt att det kan bli värre innan det blir bättre. – Jag tror att vi fortfarande kommer se en ökning i det här flödet. Men någonstans så kommer det stanna upp, det kommer ju inte vara den här enorma ökningen. Men internet är fortfarande ett relativt nytt sätt att saluföra varor på. Reporter Adam Samara adam.samara@sverigesradio.se Producent Annika H Eriksson annika.h.eriksson@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Myndigheter slarvar med skyddade personuppgifter – Marianne tvingades flytta

    · 00:29:34 · Kaliber

    Marianne trodde att hon och barnen var säkra för sambons misshandel men skyddet visade sig vara en falsk trygghet. Myndigheterna röjde uppgifter som gjorde det möjligt för honom att hitta dem. Då kände jag väl att vi blev ännu mer trygga eller att det blev ändå säkert, jag tänkte att nu kanske det kommer att bli bra, för jag var väldigt rädd för hur det skulle gå. Det sa de ju att det är ett väldigt starkt skydd och att få det där innebär att då ska han inte kunna hitta oss. Visst sa de att det fanns ju den mänskliga faktorn och att det kunde bli fel, men kunde aldrig någonsin tro att det skulle hända tre gånger!Förra året anmälde cirka 17 000 personer att de misshandlats av någon de hade en nära relation med. Marianne är en av dem som under flera år levde i en misshandelsrelation och när hon till slut lämnade sin sambo visar det sig att det skydd hon fick av samhället inte var så tryggt som hon trodde. Flera gånger röjer myndigheterna uppgifter som gör det möjligt för mannen att hitta henne och barnen.Kaliber idag om när samhällets skydd av hotade och förföljda personer brister och när skyddet krockar med andra lagar. Jag träffar Marianne utanför den lägenhet där hon bor tillsammans med sina två barn. Det är den senaste i raden av bostäder där de har bott sedan hon valde att lämna sin sambo för några år sedan.Marianne låser upp dörren och vi går in. Hon frågar om jag vill ha kaffe, dukar fram koppar och fat och plockar bort några leksaker från soffan.Hon berättar om åren med sin sambo Magnus. För att skydda henne har vi ändrat en del detaljer. Marianne och Magnus heter egentligen något annat, och vi har låtit en annan person läsa in Mariannes berättelse. Han bekräftade mig på ett sätt som jag aldrig hade blivit bekräftad förut och han visade också ett väldigt stort intresse och det hade jag aldrig varit med om tidigare heller. Det var något positivt och tryggt med att han fanns där hela tiden, berättar Marianne.Men det som först framstår som omtänksamhet, blir snart kontroll och begränsning. Det började kanske med att jag hade kopparna på fel hylla i köket eller, eller möblera om, och sen började med mina kläder, att jag hade fel kläder. Jag skulle ha byxor i stället för kjol, och andra sorters underkläder.Som många andra kontrollerande och misshandlande män tar han över hennes ekonomi. Han tog liksom allt och sen fick jag fickpengar, jag kanske fick 50 eller 100 kronor som jag fick göra vad jag ville med varje månad, men resten, även om det var mina egna pengar fick jag fråga honom om lov om jag ville använda dem.Magnus sätter upp regler alltifrån vilka ord som får användas till hur man gör när man går på toaletten. Efter att sonen Hugo föds blir det ännu värre, och Magnus är våldsam mot både Hugo och Marianne. Det var liksom leksituationer som spårade ur så man kunde aldrig säga att det var så, det hade kunnat vara bara en olycka, men det var ju väldigt många olyckor och det var i samband med att min sambo blev provocerad på något sätt som han sparkade till honom eller knuffade till honom i någon dörr eller så där.Också Marianne råkar ut för knuffar och slag som ofta framstår som olyckshändelser. Men det händer också att Magnus hindrar henne från att lämna lägenheten, brottar ner henne eller håller fast henne. Och en gång försöker han strypa henne. Han liksom satte sig på mig och höll fast runt min hals med båda händerna och jag trodde då att jag skulle dö och sen efteråt så var jag, jag kunde inte röra kroppen. Jag vet att jag låg hela dagen, nästa dag, han hämtade vår son på förskolan och när de kom hem då hade jag inte kunnat röra mig.Innan Marianne träffar Magnus är hon framgångsrik i sitt yrke. Men när dottern Kajsa föds är hon sjukskriven och hon jobbar inte på många år. Men till sist har Marianne fått nog. Vi hade varit ifrån varandra en lägre tid över sommaren och när vi sen skulle åka tillbaka hem då kände jag att jag var rädd för det för hur det skulle bli för barnen därhemma.Marianne tar kontakt med socialtjänsten på den ort där hon vistats under sommaren. Där ordnar man snabbt ett skyddat boende för henne och barnen.När sedan Magnus börjar leta efter henne bedömer polisen att hon inte är säker där hon är. De flyttar henne till en annan ort några mil därifrån.Här känner hon sig trygg och fri. Här kan hon för första gången på många år gå och handla med egna pengar, utan att vara rädd. Det var en sån otroligt lättnad att kunna gå runt där och välja precis själv vad jag ville handla. Och inte behöva tänka på att ringa honom och fråga om det gick bra eller vad han ville att jag skulle handla, säger Marianne.Känslan av trygghet ökar när skatteverket beviljar Marianne skyddade personuppgifter. Hon och barnen får det som kallas sekretessmarkering. Det innebär att hennes adress är dold för allmänheten, och att myndigheter ska vara ytterst försiktiga med att lämna ut uppgifter som kan skada personen. Jag tänkte att nu kanske det kommer att bli bra, för jag var väldigt rädd för hur det skulle gå.­ Du litade på det här skyddet? Ja, det sa de ju att det är ett väldigt starkt och att få det där innebär att då ska han inte kunna hitta oss.Men det visade sig snart att det var en falsk trygghet. Skyddet kommer bara att hålla i ett par månader innan myndigheterna röjer uppgifter som gör det möjligt för Magnus att hitta Marianne. Det händer i den vårdnadsutredning som socialtjänsten i Farsta gör. Där skriver man ut orten där sonen Hugo får hjälp på BUP, Barn och ungdomspsykiatrin, för att bearbeta det han varit med om. Marianne som har fått kämpa hårt för att sonen ska få hjälp blir helt förtvivlad. Det var verkligen som att allting rasade. Jag kunde inte fatta att det var sant att de gjorde så.Marianne får ett mejl där utredaren ursäktar sig och skriver att: hoppas du och behandlaren på BUP ändå kan finna sätt att fortsätta er kontakt på ett så tryggt sätt som möjligt.Men det dröjer inte länge innan Magnus börjar ringa och skriva brev till BUP-mottagningen. Enligt journalanteckningar som förs på kliniken uppträder han synnerligen otrevligt i kontakt med dem. Polisen och kuratorn sa att de inte tyckte att det var en trygg plats för oss att vistas på och att det var bäst att vi avslutade behandlingen.Misstaget som socialtjänsten gör innebär alltså att sonen Hugo inte kan fortsätta få den hjälp som han behöver och det ska visa sig att det inte är sista gången som samma socialtjänst röjer det skydd som Marianne trodde sig kunna lita på.Parallellt med vårdnadsutredningen gör socialtjänsten i Farsta också en utredning för att utifrån barnens perspektiv bedöma om de behöver ingripa. När det är dags för socialsekreteren att besöka Marianne och barnen säger hon att Magnus har bett att få komma med. Hon sa att han väldigt, väldigt gärna ville träffa barnen och att han ville följa med och hälsa på oss när socialtjänsten skulle komma.Marianne ber att få byta socialsekreterare, men får ett svar som hon inte hade räknat med. Då sa de att de hade tagit min oro på allvar och bestämt sig för att avboka besöket hos oss. Utan de kunde genomföra utredningen på distans.  I utredningen slår man fast att om barnen har utsatts för våld från pappans sida är de nu skyddade och befinner sig i en trygg och säker miljö. Och därmed avslutar man ärendet.Men samtidigt som socialtjänsten konstaterar att barnen nu är trygga, lägger de med ett intyg där det står exakt vilket skydd Marianne fått och var hon och barnen är placerade, och så skickar de det till Magnus. Jag tänkte att det var inte klokt och att det varja, nej, det var inte klokt och varför har de gjort så härvad är det fråga om?!Socialtjänsten i Farsta röjer alltså Mariannes skyddade uppgifter vid två tillfällen. Jag tar kontakt med chefen, Per-Ove Mattsson, för att höra hur han ser på vad som har hänt. Men han vill inte svara på frågor och trots att Marianne har skrivit en fullmakt som låter mig ta del av hennes ärende hänvisar han till sekretessen. Efter en lång diskussion går han med på att svara på frågor på mejl. Men när jag får mejlet, visar det sig inte innehålla några svar. Jag ringer då upp honom igen. Hej, Lena Pettersson, Sveriges Radio. Hej! Jag fick ditt mejl och blev lite förvånad för det är ju inte svar på mina frågor. Jaa jag tänkte på det sen och.då tänkte jag så här, jag backar, jag vill inte kommentera det enskilda ärendet. Jag har kommit fram till det. Trots att jag har en fullmakt Det innebär ju inte per automatik att vi uttalar oss och jag har kommit fram till att jag inte vill kommentera det här fallet, säger Per-Ove Mattson och hänvisar till är det svar som stadsdelsnämnden skrivit till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, efter att Marianne gjort en anmälan dit.I svaret står det att nämnden anser att de bara gjort fel bara en gång, och det förklarar de med att det var ett misstag.Det andra tillfället när man skickade uppgifter om vilket skydd Marianne hade fått, och var hon bodde, anser stadsdelsnämnden att det var Mariannes eget fel. Hon hade ett eget ansvar att skydda uppgifter som inte skulle röjas, står det i svaret till IVO, och hon hade blivit informerad om att det material hon skickade in skulle komma att skickas vidare.Men det är helt fel anser Inspektionen för vård och omsorg, och konstaterar att ansvaret ligger på nämnden och ingen annan. Och ansvaret är ännu större, eftersom det gäller skyddade personuppgifter, konstaterar IVO.Men det är alltså ingenting som ansvarig chef Per-Ove Mattsson vill prata om. I det mejl jag får från honom skriver han i allmänna ordalag att de tar allvarligt på påpekanden från IVO och vid de tillfällen de av misstag röjt skyddade personuppgifter har de gått till botten med vad som har hänt och genomfört åtgärder för att det inte ska hända igen. För Marianne var IVO:s kritik mycket viktig. Men det kändes ju som att kanske inte var galen utan att det hade blivit jättestora fel och att det betydde mycket, det var någon slags upprättelse att det faktiskt var fel och att det faktiskt var tokigt för det hade de ju själva aldrig erkänt, säger hon.Kaliber i dag handlar om när samhällets skydd för hotade och förföljda personer brister och om Marianne som vid två tillfällen råkade ut för att få sina skyddade personuppgifter röjda. Och det ska visa sig hända igen en tredje gång.Vi ska återvända till det, men först tar jag kontakt med skatteverket som är den myndighet som beslutar om skyddade personuppgifter för att få veta hur sekretessmarkering är tänkt att fungera. Ingegerd Widell är verksamhetsutvecklare på skatteverket. Det är tänkt att fungera som en varningsflagga kan man säga. När folkbokföringen har registrerat att en person fått sekretessmarking så aviseras det ut till andra myndigheter och då får man med den här flaggan som säger att man ska inte lämna ut uppgifter om det finns anledning att tro att det kan leda till men för personen om uppgiften lämnas ut, säger Ingegerd Widell.Sekretessmarkering innebär alltså inte att uppgifterna är hemliga, utan är en uppmaning till myndigheter att vara ytterst försiktiga och inte lämna ut uppgifter som kan skada personen. Det är den vanligaste formen av skyddade personuppgifter som cirka 12 500 personer har i dagsläget. Och enligt Ingegerd Widell är omkring 60 procent av dem kvinnor, som liksom Marianne behöver skydd från en tidigare partner.Många av de här personerna har också barn tillsammans med den person som de hotas och förföljs av. Men gemensam vårdnad och skyddade personuppgifter är svårt att kombinera. Så länge det finns gemensam vårdnad har myndigheter en skyldighet att fråga bägge föräldrar om eventuella insatser som behöver göras för barnen, säger Ingegerd Widell. Om man säger att man som kvinna med barn har flyttat till en annan del av landet och så kommer plötsligt kommunen eller socialkontoret och frågar då om de instämmer i det ena eller det andra oavsett vad det är, och redan här när man säger var man ringer ifrån, vilken kommun så kan man ju ringa in den här kvinnan och barnet utan större svårighet.Vi återvänder till Marianne som dukar av fikat från kaffebordet och vi bestämmer oss för att ta en promenad.Att skyddade personuppgifter inte går ihop med gemensam vårdnad är något som också Marianne fått känna av. Hon försöker ordna dagis, men kommunen där hon bor säger att de i så fall måste berätta för pappan att barnen går på dagis och var. Och då är skyddet borta igen.Och framför allt behöver hon hjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin på en ny mottagning för sonen Hugo som mår mycket dåligt. De hon kontaktar säger samma sak: de inte kan garantera att hennes och sonens uppgifter är skyddade så länge hon har gemensam vårdnad.Det är först efter att Magnus långt om länge godkänner att hon ska få söka hjälp i närheten av där de bor, som Hugo kan få den hjälp han behöver. Det är liksom ett system som slår sönder människor. Jag är ju ändå vuxen, det värsta är känslan av att samhället sviker mina barn, det har jag svårt att släppa. Det är inte möjligt att det bara är mina barn som sviks, utan det måste finnas många barn som sviks på liknande sätt.Vi lämnar Marianne för att åka till kvinnojouren i Stockholm Alla Kvinnors hus, där Ann Isaksson är verksamhetschef. Jag frågar henne om hon blir förvånad över det som hänt Marianne. Nej, det blir jag inte, utan det ser ut så många gånger och jag tror att det ibland är mer tur än skicklighet att det inte blir så. Vi får ju påtala eller påminna många gånger om att skriv inte för mycket eller skriv inte det, eller framförallt var de är någonstans och det visar ju verkligen det här att det är svårt helt enkelt, säger Ann Isaksson.På alla kvinnors hus bor varje år mellan 80 och 90 kvinnor, och Ann Isaksson säger att en handfull av dem råkar varje år ut för att uppgifterna röjs av myndigheter. Det kan ju få förödande konsekvenser, att man blir mördad i värsta fall och det kan ju bli framför allt besvärligt, flytta och ändra och dona och göra om allting på nytt och bryta upp från adress och bryta upp från där man är. Vad tycker du borde ändras för att minimera risken? Jag tycker att man behöver följa upp bättre, vad som görs, vad som görs bra och hur man gjorde då. Och också när det inte blev rätt, vad var det som gick fel och att man lär sig av de misstagen. Jag tycker att det många gånger passerar förbi, alldeles för lätt, när det görs misstag. Och på något sätt görs det om och om igen då.Men hur vanligt är det att skyddade personuppgifter röjs av myndigheterna? För att få veta ringer jag runt till olika myndigheter, men det finns ingen statistik. Inte ens skatteverket som beviljar skyddade personuppgifter vet.För att ändå få en bild bestämmer jag mig för att kontakta poliser som jobbar med personskydd eller brottsoffersamordning. De träffar visserligen inte alla med skyddade personuppgifter, men många.Jag får svar från 20 poliser runt om i de 25 områden som polismyndigheten numera är uppdelad i. Elva av dem, alltså drygt hälften, har erfarenheter av att myndigheterna röjt uppgifter som gjort det möjligt att spåra den person som skulle vara skyddad.Och allra vanligast visar det sig vara att domstolar röjer uppgifter, genom att till exempel lägga med adress-uppgifter i kallelse eller domar. I Skåne upplevdes problemet så stort förra året att polisen skrev till domstolsverket och krävde de skulle skärpa rutinerna.Något som har fått domstolsverket att förbättra sin information till domstolar, erbjuda utbildning för domstolspersonal och ändra i datasystemen för att minska risken för att det ska bli fel.Vi återvänder till Marianne som har gjort sig klar för att hämta barnen på dagis. Hon låser upp en cykel med kärra där bägge barnen får plats.När Marianne lämnade Magnus blir han också anmäld för att ha misshandlat Marianne och sonen Hugo. Utredningarna går inte vidare till åtal, men när tingsrätten ska avgöra vårdnadsfrågan konstaterar de ändå att det finns ett visst stöd för det Marianne har berättat om våld och hot, bland annat vittnesuppgifter och intyg från BUP och tingsrätten kommer fram till att Marianne ska ha ensam vårdnad om barnen. De ska bo hos henne, och eftersom hon och barnen har skyddade personuppgifter bedömer tingsrätten att pappan heller inte kan träffa dem. Ja, det var som en jättestor lättnad. Det var så många problem som löstes, allt med sjukvård och BUP och skola och det blev ju som att vi kunde leva som vanligt, eller någorlunda normalt, säger Marianne.Men lättanden ska bli kortvarig. Magnus överklagar till hovrätten. I rättegången finns det ett utlånade från barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. I utlåtandet står namnet på kuratorn som har skrivit det. En enkel sökning på nätet visar vid vilken BUP-mottagning hon jobbar.Men varför kunde hovrätten inte gå med på att ha ett anonymt expertutlånande med tanke på att Marianne och hennes barn har skyddade personuppgifter?Fredrik Wersäll är president, alltså chef, vid Svea hovrätt, som är den hovrätt dit Magnus överklagade. Fredrik Wersäll har läst domen och satt sig in i Mariannes fall. Våra regler om bevisning förutsätter att båda parter vet vem som har avgett ett visst utlåtande, säger han. Men vad är det som gör att man inte kan ha det här, för i den andra vågskålen ligger ju vikten av att inte röja skyddade personuppgifter? Här finns det ju motstidiga intressen som måste vägas mot varandra, men vi kan inte ge avkall på anonymitetsfrågan, det ser jag inte att vi har utrymme för.Lagen ger alltså inte möjligheter till anonyma expertutlåtanden vid en rättegång, säger Fredrik Wersäll.Men för Marianne innebär det här att samhället för tredje gången sviker det skydd hon trodde sig blivit lovad. Och hon tvingas flytta ytterligare en gång. Nej, det var en liten ort och jag kände mig inte trygg med att vi skulle bo där, det fanns bara en gågata i stan och det kändes inte bekvämt att gå där.Men hovrättens dom innebär också att Marianne nu lever under ett nytt hot om att Magnus ska få veta var hon och barnen bor. Hovrätten kommer nämligen fram till att även om Marianne ska ha ensam vårdnad och att barnen ska bo hos henne, så ska pappan ha umgängesätt och träffa barnen. Träffarna ska ske på annan ort än där de bor och sociala myndigheter ska hämta och lämna barnen. Nu är det liksom barnen som inte ska råka berätta något som gör att han kan hitta oss. Det blir ju en väldigt konstig situation. Så det är det som oroar dig mest? Ja.Enligt hovrätten är faran för Marianne och barnen inte längre överhängande. Men Marianne känner sig inte säker och är rädd för vad som kan hända om barnen råkar berätta något som göra att Magnus kan hitta dem. Trots det vågar hon inte heller låta bli att göra som domen säger, eftersom risken då är att barnen hämtas med polishjälp om hon inte medverkar till det umgänge som hovrätten har dömt till. Jag tycker det är konstigt.... polisen flyttade oss därifrån och hjälpte oss ifrån honom. Och om jag inte gör allt vad jag kan för att fullfölja den här domen ska samma polis hämta barnen och ta dem till honom. Det är väldigt konstigt.Att domstolar dömer till umgänge samtidigt som det finns skyddade uppgifter är något som Ann Isaksson på Alla kvinnors hus är mycket kritisk till. Det här det går inte ihop helt enkelt. Då blir adressen röjd och det blir farligt. Det händer ofta hos oss att barn och varit på umgänge och blivit pumpade på olika sätt, och det förstår man, barn kan inte hålla det och ska inte behöva hålla det heller.Fredrik Wersäll, president vid Svea hovrätt menar att domstolen har att göra en avvägning mellan två olika intressen: behovet av skydd och intresset av umgänge. Ja, när hovrätten eller en domstol ska göra en bedömning måste man ju fundera över om det går att utforma ett umgänge, så att man i så liten utsträckning som möjligt skadar ett annat starkt intresse, till exempel vikten av skyddade personuppgifter. Och när jag läser den här domen förefaller det mig som att hovrätten ägnat detta betydande uppmärksamhet och fundera över hur ska det här kunna lösas: vikten av umgänge samtidigt som man inte utsätter ena parten för någon fara, säger Fredrik Wersäll.Det är alltså långt ifrån i alla situationer där skyddade personuppgifter verkligen ger ett skydd. Och att skyddet för hotade och förföljda personer inte är tillräckligt är känt sedan länge. Den tidigare regeringen tillsatte därför en utredning för att se på möjligheterna att stärka skyddet. Birgitta Pettersson är kanslichef för skatterättsnämnden och den som gjort utredningen. När det gäller skydd för personer som är hotade och förföljda så har man ofta fått kritik för att skyddet är för svagt och att det finns stora risker att information sprids på ett sätt som inte är tänkt, säger Birgitta Pettersson och föreslår ett utökat och förbättrat skydd för flera av dem som i dag har sekretessmarkering.Det skulle kallas skyddad folkbokföring och innebär att man är skriven på en annan adress än där man faktiskt bor. Till skillnad från idag ska det kunna ges tills vidare och kombineras med andra skyddsåtgärder och hon föreslår också en skärpning av sekretesslagstiftningen, som ska göra de skyddade uppgifterna hemliga. På så sätt hoppas Birgitta Pettersson risken för att uppgifter röjs ska minimeras. Normalt sett när man har ett starkare skydd blir myndigheterna mer observanta på uppgifterna innan man lämnar ut dem. Men gör en annan typ av prövning och man kommer också att förbättra sina rutiner hoppas vi.Utredningen är nu ute på remiss, men redan nu säger justitieminister Morgan Johansson att det kommer att bli förändringar, förhoppningsvis redan nästa år. Det gäller dock inte frågorna om vårdnad och umgänge. De frågorna ligger i en egen utredning som ska bli klar först nästa höst.Kaliber ska återvända en sista gång till Marianne som har kommit fram till förskolan för att hämta barnen. Hon säger att hon nog inte hade vågat ta steget och lämna sin sambo om hon hade vetat vad som väntade henne. Jag har tänkt många gångar om jag visste hur hemskt och svårt det skulle bli och att jag skulle känna mig så utlämnad och ensamdet har känts som att de har sparkat på mig och att de suddade ut oss från världskartan. Vi blev liksom utsuddade och bortklippta och det var som en jättestor insats att placera någon i skyddat boendeoch sen fick vi ingen hjälpdet var väldigt hemskt och hade jag vetat det så hade jag nog inte vågat helt enkelt.Reporter: Lena PetterssonProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se 

    starstarstarstarstar
  • Kalken som delar Gotland

    · 00:29:30 · Kaliber

    Det är en konflikt som splittrar ön i för och emot. På spel står arbetstillfällen, skatteintäkter, miljardvinster, dricksvatten, skyddade naturområden och sällsynta växter. Och i den här känsliga frågan finns det politiker som sitter på dubbla stolar. Kaliber idag handlar om kalkbrytningen på Gotland och vad som hänt efter demonstrationerna i Ojnareskogen. Daniel Heilborn kör genom Ojnareskogen. Han är en av de mest framträdande personerna i motståndet mot ett storskaligt kalkbrott här, det som kallas Bunge-täkten. - Vi åker på gamla Ojnare väg här, som är en väldigt gammal väg från 1600-talet någon gång. Här har man förstärkt vägen inför avverkningarna. Han är arkitekt och miljöpartist. Och stannar bilen och pekar. – Här på höger sida om Ojnare myr har vi naturreservatet Bäste träsk, som ingår i nätverket Natura 2000 och rakt över på andra sidan så vill man bryta ut Bunge Ducker-täkten och det går ju precis kant i kant här. Du ser avverkningen på vänster sida och naturreservatet på höger sida. Om 25 år så kommer det på vänster sida vara ett 25 meter djupt kalkbrott och på höger sida vägen så ska det fortfarande vara ett opåverkat Natura 2000-område - och det verkar ju osannolikt. Det är paneldebatt i den gamla biografen i Slite. – God kväll på er allihop! Tommy Wahlgren heter jag och jag har fått den stora äran att leda den här kvällens debatt om det minskade antalet åretruntjobb på Gotland. Tony Johansson har jobbat i kalkindustrin i snart 30 år och hans pappa före honom. – Det här är en väldigt, väldigt allvarlig fråga. Vi lever på skatteintäkterna. Det är fakta. Vad har vi för alternativ? Han är klubbordförande i IF Metalls avdelning vid Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk. Han är dessutom socialdemokratisk lokalpolitiker i Miljö- och hälsoskyddsnämnden. – Det är ju så att vi har en hög arbetslöshet för både vuxna och unga mellan 18 och 24 år - och tappar vi de unga - vad gör vi då? Arbetstillfällen ställs mot miljön. Skatteintäkter och miljardvinster mot dricksvatten och unika naturområden.  Konflikten om kalkbrytningen på Gotland är känslig och infekterad. Påtaglig och närvarande. Gotland är ett, i den här frågan, splittrat samhälle.  Den här splittringen går ända in i maktens korridorer. Och till Miljö- och hälsoskyddsnämnden, där det finns flera ledamöter som sitter på dubbla stolar. För att förstå vad konflikten handlar om förflyttar vi oss tillbaka till augusti 2012 då demonstranter gjorde allt för att stoppa Nordkalks avverkning.  För Nordkalk hade fått ett positivt beslut i Mark- och miljööverdomstolen för kalkbrottet, som överklagats till Högsta domstolen. En av de demonstranter som klättrade upp i träden när polisen skulle köra bort dem var Daniel Heilborn. – Det här var ju det område som man avverkade när det var som hetast i debatten här och som mest protester. Han är åtalad för ohörsamhet mot ordningsmakten för att han vägrade klättra ned. I tingsrätten friades han, men det överklagades till hovrätten. Trots att han riskerar att dömas säger han att det var värt det. – Det blev ju väldigt bra mediegenomslag och folk fick upp ögonen för det här och har granskat det här. Demonstrationerna, mediabevakningen och oron på ön ledde till att avverkningen stoppades. Först vädjade landshövdingen till skogföretaget Mellanskog, sen beslöt Länsstyrelsen att stoppa avverkningen när det kom fram att Nordkalk hade avverkat betydligt mer skog än företaget hade tillstånd till. Men demonstrationerna ledde också till att Gotland blev mer splittrat där grannar, vänner, släktingar och kollegor står på olika sidor. I en stuga några kilometer från det tänkta kalkbrottet bor Kristina Bohman Söderdahl och Olov Söderdahl, som leder föreningen Bevara Ojnareskogen. – Det är ju väldigt infekterat och det blev ju ännu mer infekterat då i samband med demonstrationerna. Det blev väldigt skärpt under den tiden. Såren finns kvar. Det märker vi också. Har ni stött på bekymmer på grund av det här? – Det finns gamla vänner som vi har tappat kontakten med. Kristina får tårar i ögonen och gör en gest att hon inte vill säga mer. Olov fortsätter. – En del går åt ett annat håll när man kommer. Men det får vi ta. Ger man sig in i leken får man ju tåla den. Men det stora beslutet, om det skulle bli ett kalkbrott eller inte, kom den 18 juni förra året i Högsta domstolen. "Strax före klockan nio kom beskedet från högsta domstolen att Nordkalks planerade stenbrott i Ojnareskogen måste prövas på nytt av mark - och miljödomstolen. En framgång för motståndarna vid Dunker Bunge. Men ett nederlag för kalkindustrin." SR P4 Gotland 18/6-2013 Så efter sju år och två vändor i mark- och miljödomstolarna så ska den utdragna miljöprövningen av Nordkalks täkt börja om igen i lägsta instans. Det är för att domstolen måste pröva Nordkalks täkt utifrån EU-lagarna om Natura2000-områden, som är EU-skyddade områden. Och sådana riskerar här att påverkas av täkten. För Nordkalk blev konsekvensen att företaget kämpar för sin framtid på Gotland. Nordkalk börjar få slut på sten i sin befintliga täkt i Klinthagen, som är landets största kalkbrott, och har ansökt om att utvidga den och så ska de provborra efter mer. Företaget har också förlorat en storkund. SSAB i Luleå förlängde inte avtalet eftersom Nordkalk inte kan garantera att leverera kalk under tillräckligt lång tid. – Vi har i dagsläget inte möjlighet att gå in i långa kundåtaganden, eftersom situationen är osäker för oss om tillgången på sten, säger Eva Feldt kommunikationschef på Nordkalk. Hur länge räcker det ni har nu? – Med det tillståndet vi har i dagsläget så har vi sten år 2014 ut, men vi håller på att undersöka om att ansöka om en utvidgning av den befintliga täkten, Klinthagen. Sen har vi en del sten på upplag till vissa kundgrupper, så totalt har vi sten för två-tre år framåt. Vad händer om ni inte får bryta i Bunge? – Utan Bungetäkten har vi inte sten de närmaste åren. Det är klart att det riskerar vår verksamhet på Gotland. Hur många riskerar sitt jobb? – Det är 150 arbetstillfällen som sysselsätts genom den här täkten. 120 av dem på Gotland och 30 på fastlandet. Men sen är det ju inte bara de som drabbas utan också deras familjer och samhället runt omkring. Vad handlar det om i pengar? – 17-20 miljarder kronor värderades täkten till i marknadsvärde som alltså är försäljningsvärde och inte vinst. Nordkalk är ett finskt företag och dit går också vinsterna. På Gotland har man brutit kalk sen 1600-talet men industrin har blivit allt mer storskalig. De tre stora kalkföretagen på Gotland har idag runt 400 anställda och sysselsätter nästan lika många till, enligt If Metall. Nordkalk räknar med att Bungetäkten tar cirka 25 år att bryta ut tills den är tömd. Och kalkindustriarbetaren Tony Johansson, som också är klubbordförande på Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk, är orolig för vad som händer om Nordkalk inte får bryta i Bunge. – För hela Gotland och norra Gotland, så är det ekonomiskt en ren katastrof. Vi generar såpass många arbetstillfällen som i sin tur skapar fler jobb inom regionen, som i sin tur generar pengar som ger välfärd och omsorg. Vi har en hög arbetslöshet inom industrin och If Metall. Vi har legat på 20 procents arbetslöshet. Det här är väldigt allvarligt. Jag har diskuterat Bungetäkten sedan 2008 och än idag går folk och är väldigt oroliga. Tony Johansson bor i Slite på norra Gotland alldeles nära Cementas fabrik. Hans pappa, morbror, farbror och bror har jobbat eller jobbar i kalkindustrin. Och många av hans vänner och grannar gör också det. Han är orolig även för sitt eget jobb på sikt. Tony Johansson är också socialdemokratisk lokalpolitiker. – I och med att jag är politiker ser jag helheten också. Blir jag avskedad så får väl jag söka annat jobb på fastlandet. Men jag ser också på region Gotland. Det är det mest allvarliga. Det är ju skatteintäkterna som styr regionens ekonomi. Daniel Heilborn står vid Ojnare Myr. Bara vinden hörs och det luktar just myr. – Jag har full förståelse för det. Kalkindustrin har varit här länge och det är många som jobbar inom den, men som jag ser det kan vi inte hålla på så här längre. Var ska det sluta? Vi kan inte starta ett nytt brott och ett nytt brott hela tiden, utan vi måste tänka om hur vi bygger vårt samhälle. Och sen tycker jag att jobbfrågan också handlar om alla dem andra som jobbar här på norra Gotland. Både lantbruk och besöksnäring är beroende av vattnet och den orörda naturen. Området hotas från två håll av både Nordkalks planerade kalkbrott som kan bli 2,5 kilometer långt och totalt 170 hektar stort och av Svenska Mineral, SMAs närliggande befintliga täkt som företaget vill utvidga med ytterligare 60 hektar åt det här hållet. Båda täkterna ska nu prövas i Mark- och miljödomstolen. Både miljövänner och de flesta av de inblandade myndigheterna ser stora risker för Bäste träsk, Gotlands största sjö, som är ett Natura2000-område, vilket är en EU-klassning av skyddsvärd natur. Och sjön är också tänkt som dricksvattentäkt på norra Gotland. – Det är området är redan ett avgränsat område som man kallar för ett miljöskyddsområde som avgränsades 1973. Hela syftet med det var för att skydda Bäste träsk och hela dess tillrinningsområde. Och utvidgningen av dessa båda tänkta täkter ligger inom detta tänkta vattenskyddsområde, så det är klart att det kommer att påverka. I området finns sällsynta växter och insekter, vissa som bara finns på norra Gotland. Det aktuella området ligger intill två Natura2000-områden men är inte klassat som det. Regeringen och dåvarande samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin tog 2006 bort området från Naturvårdsverkets förslag - till fördel för kalkbrytningen. Och det var samtidigt som Nordkalks tillståndsprocess började.  Vid myren hörs bara vinden. – Det finns inget boende, inte ens ett fritidshus i det här området. Det är ett av de sista områdena som är oexploaterat på Gotland och jag tycker det är otroligt viktigt att bevara. Det handlar inte bara om vattnet, utan också om den biologiska mångfalden. Det är ett orört område och det har vi inte så många kvar. Det här är en konflikt där ingen vill se konsekvenserna av den andres nederlag. Ingen vill se att någon blir arbetslös och ingen vill se att unik natur och dricksvatten förstörs. Och det är en konflikt som politiker har svårt att hantera. Tillbaka till biografen i Slite och paneldebatten om jobben. – Tänk efter nu vad vi håller på med. Vi håller på att tappa alla våra industrijobb. Det här är en väldigt allvarlig fråga. Det är måndag kväll den 2 december. Ledande företrädare för de sex partierna i regionfullmäktige sitter på den ena sidan och på den andra sidan sitter lokala företrädare för Svenskt Näringsliv, LRF och två från LO – Linus Gränsmark, ordförande på Gotland och Tony Johansson, ordförande för Metallklubben på Kalkproduktion AB och kalkindustriarbetare och den som ligger bakom den här debatten. – Så vad tycker ni politiker, håller ni med mig eller diskuterar ni emot? Samtidigt som Tony Johansson frågar om politikerna håller med honom eller inte så är han ju själv också politiker. Han och Linus Gränsmark är alltså inte bara fackliga företrädare utan båda är socialdemokratiska lokalpolitiker som sitter i Region Gotlands Miljö- och hälsoskyddsnämnd. Och där fattar de beslut som rör kalkindustrin. Och där har det också blivit diskussioner om jäv. När det gäller beslut om Nordkalk har en vänsterpartist och en centerpartist som är emot ett kalkbrott bedömts som jäviga. Och även Tony Johansson har bedömts som jävig. Så Miljö- och hälsoskyddsnämnden är splittrad i frågan om kalkbrytningen. Miljöpartisten Isabel Enström är tillförordnad ordförande i nämnden. – Vi har behandlat det här så mycket i nämnden nu, så nu är det upp till respektive ledamot att ta sitt ansvar. Framförallt är det en demokratisk fråga. Hur det ser ut utifrån? Det är min ingång. Vi ska titta närmare på två beslut om kalkbrytningen som Miljö- och hälsoskyddsnämnden tog i slutet av förra året. Det första beslutet fattades den 12 november. Då handlade det om Svenska Minerals utvidgning av täkten vid Ojnareskogen, som ska prövas i Mark- och miljödomstolen. Miljö- och hälsoskyddsnämnden skulle lämna in sina synpunkter till domstolen, men nämnden beslöt att inte göra det. Och det trots att Miljö- och hälsoskyddsnämnden tillhör de instanser som miljödomstolarna måste be om synpunkter ifrån och det är vad miljönämnder också oftast gör. Isabel Enström tycker att beslutet blev konstigt och att det är viktigt att skicka in yttranden. – Domstolens uppgift är att få in så mycket information som möjligt och göra en samlad bedömning. Om viktiga lokala instanser inte yttrar sig så missar man ju en del i helheten. Därför är det viktigt att Miljö- och hälsoskyddsnämnden yttrar sig om det vi har ansvar för. I Miljö- och hälsoskyddsnämnden ska de ta hänsyn till miljön, men enligt flera ledamöter var arbetstillfällena ett argument som fördes mot att lämna in ett yttrande, även om det inte var huvudargumentet. – Ja, det var flera olika argument som inte syns i besluten. Men diskussionen var att vi inte skulle yttra oss från nämnden och då försökte de föra fram bra argument för det och att just föra fram arbetstillfällen är ju inte relevant för Miljö- och hälsoskyddsnämnden, tycker jag. En av dem som drev frågan att inte yttra sig i ärendet om Svenska Mineral var socialdemokraten, kalkindustriarbetaren och metallklubbsordföranden Tony Johansson. – Vi måste se en helhet i det här som politiker. Vi måste se att Gotland ska fortsätta leva och verka. Miljö och industrin måste samverka om vi ska få en levande verkande landbygd. Men är det Miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift att ta hänsyn till industrin och jobben? – Nej, absolut inte. Enligt nämnledamöter jag pratat med så var just jobben något som ni förde fram i diskussionen i nämnden i det här beslutet...var det inte så? – Nej, det var det inte. Sen få det stå för dem, men så var det inte. Vi såg helheten i det här. Men är helheten här att också tänka på industrin, jobben och miljön? – Miljö och hälsa är ju miljön, men också hälsa. Det är ju det man tappar lite i "miljö OCH hälsa". Hälsan är ju också om folk mår dåligt, då har vi ju en dålig hälsa, så det där är inte bara miljöfrågor, utan också hälsa. Ingenstans i Miljö- och hälsoskyddsnämndens reglemente står det att man ska ta hänsyn till arbetstillfällen. Men det står bland annat att ”stor hänsyn ska tas till konsekvenserna för miljön på lång sikt, det vill säga för kommande generationer.”. Jag frågar Isabel Enström. Strider det mot reglementet att ta näringslivspolitisk hänsyn eller hänsyn till jobben? – Det kan man säga att det gör. Det står ingenstans att vi ska göra det. Det är inte Miljö- och hälsoskyddsnämnden uppgift. Det andra beslutet fattades den 10 december. Då handlade det om Nordkalks planerade täkt i Ojnareskogen, som ska prövas i Mark- och miljödomstolen nu i mars. Och då kom Socialdemokraterna och Moderaterna med ett eget yttrande där de tagit bort stora delar av det förslag som miljöinspektören på förvaltningen hade lämnat. Det som togs bort handlade till exempel om vad domstolen ska ställa för villkor på Nordkalk vad det gäller efterbehandlingen av täkten och om att Nordkalk inte ska få börja med avverkningen och arbetet med täkten förrän högsta instans har kommit med sitt beslut. Tony Johansson var inte med vid det här tillfället. Men bakom beslutet fanns Linus Gränsmark, ordförande för LO på Gotland och som satt bredvid Tony Johansson på paneldebatten i Slite. – Därför att yttrandet som var till förslag var väldigt, väldigt detaljerat - och det kan ju vara bra - men det blev lite för detaljerat, man gick in i detaljstyrning nästan och det är inte riktigt vår uppgift i nämnden, utan vi ska se till att vatten och miljö inte tar skada och det sa vi också i vårt yttrande. Så vi skrev ett eget yttrande i den här frågan. Båda de här två besluten i Miljö- och hälsoskyddsnämnden blev alltså till fördel för kalkföretagen. Det första beslutet blev att inget yttrande alls lämnades till Mark- och miljödomstolen och i det andra så togs flera synpunkter bort. En synpunkt som försvann i båda de här besluten, och som var miljöinspektörens viktigaste, var att Mark- och miljödomstolen bör pröva Svenska Minerals ansökan och Nordkalks planerade täkt tillsammans eftersom båda täkterna påverkar samma område. En sådan samlad prövning är viktig, tycker Isabel Enström. – Så därför är det jätteviktigt. Ser vi bara till en del i det hela, då får vi inte helhetsbilden: Hur blir totalpåverkan på det här området - både utifrån markförhållanden och påverkan på vattnet? Men majoriteten i  Miljö- och hälsoskyddsnämnden ville inte se en samlad prövning. Jag frågar Linus Gränsmark varför. – Vi anser att domstolen är kapabel att besluta om det här ska vara en samprövning. Och anser de det så är det naturligtvis så det ska gå till, men det måste vara domstolen som beslutar om det ska vara så. De här två besluten har alltså fattats i en nämnd där ledamöter sitter på dubbla stolar och där det också varit diskussioner om jäv. Tony Johansson har bedömts som jävig när det gäller Nordkalk eftersom han jobbar på underleverantören Kalkproduktion, som till största delen ägs av Nordkalk. Men yttrandet som han röstade ner om Svenska Mineral berörde alltså även Nordkalk eftersom det handlade om att företagen borde prövas tillsammans. Han ansågs inte jävig då av nämnden och han tycker inte att det var problematiskt för honom. – Nej, nej, nej, absolut inte. Än en gång, när jag sitter med i Miljö- och hälsoskyddsnämnden så är jag politiker. Och än en gång, där ser vi till Miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift. Så det här är två skilda bolag, två skilda ärenden och då får vi behandla det så. Det har också varit diskussioner ifall LO-distriktsordföranden Linus Gränsmark är jävig och nämnden har beslutat att han inte är det. Men nämndens yttrande i Nordkalk-ärendet har överklagats till Förvaltningsrätten just på grund av Gränsmarks fackliga uppdrag. Hur håller Linus Gränsmark och Tony Johansson isär sina olika roller, undrar jag. – Man måste vara proffsig. En gång är du facklig, en gång är du politisk. Både jag och Linus har hållit på så många år, så vi kan sära på det. Jag betvivlar inte en sekund på att vi kan det. Vi kan det, så nu får vi tyst i den frågan, säger Tony Johansson. Hur håller ni isär uppdragen just vad gäller Miljö- och hälsoskyddsnämnden då ni ska se en miljöaspekt och i facket ska ni se mer till era medlemmar och jobben? – Vi måste ha en långsiktig syn på det vi gör i nämnden och det är den synen man får ha som politiker: nu har jag ett politiskt uppdrag i den här nämnden och punkt slut. Sen att jag är facklig också gör ju att jag har kunskap i de här frågorna. Om jag inte fanns där hade ju ingen sakkunskap funnits i nämnden, säger Linus Gränsmark. Kalkbrytningen är en känslig fråga på Gotland. Det fick jag ett ytterligare ett exempel på när jag själv hamnade på förstasidorna på båda lokaltidningarna. När jag gjorde intervjun för det här programmet med Daniel Heilborn i Ojnareskogen ville Daniel visa mig Svenska Minerals kalkbrott. Vi är mitt i skogen och plötsligt börjar varningssirenerna tjuta för sprängning. – De spränger snart... Hur nära är vi? – 300 meter kanske… Det är en skylt där på trädet - är det något varningsområde? – Ja jag tror det är en gräns. Efter nära 15 minuter spränger de i kalkbrottet, 300 meter bort. En vecka därefter står det på förstasidorna.  ”Två kom nära sprängning” är rubriken på Gotlands Tidningar och ”Överväger att sätta in vakter – sedan sprängningar filmats” är rubriken i Gotlands Allehanda. I artiklarna stod det bland annat att jag och Daniel Heilborn tagit oss in på ett säkerhetsområde, sprungit ifrån personal, filmat och att vi avhystes. Inget av det stämmer. Vi filmade inte, vi var utanför säkerhetsområdet och varken sprang eller blev avhysta. Jag frågar Thomas Mårtensson, platschef på Svenska Mineral om hur han ser på detta. – Det vart en höna av en fjäder. I och med att det är så känsligt med kalkbrytning, så florerar det jättemycket rykten om att vi hade jagat personerna på området med fyrhjulingar och vi hade gjort en massa andra saker. Det är helt osanning. Det har alltså hänt mycket sen demonstrationerna förrförra sommaren. Och om knappt två månader, i mitten av mars, börjar prövningen av Nordkalksärendet i Mark- och miljödomstolen på nytt. Alla väntar spänt på domslutet och båda sidor är segervissa. Det är många tunga instanser som vill att Mark- och miljödomstolen ger Nordkalk avslag, till exempel Naturvårdsverket, Länsstyrelsen på Gotland och Havs- och Vattenmyndigheten. Även många organisationer och boende i trakten vill det. Bland andra föreningen Bevara Ojnareskogen. Olov och Kristina Bohman Söderdahls huvudargument är vattnet. – Det är vattnet i två bemärkelser, det är både dricksvattnet och det grundvatten som påverkar hela omgivningen. – Det är en så stor påverkan som är så oförutsägbar. En myndighet med en annan syn är SGU, Sveriges Geologiska Undersökningar, som anser att det går att bedriva ett kalkbrott i området med Nordkalks föreslagna kontrollprogram. Nordkalks kommunikationschef Eva Feldt anser att det inte blir skador på de skyddade naturområdena om de får tillstånd. – Jag hoppas att den nya prövningen nu också kan skapa en trygghet hos gotlänningarna att när vi väl får det här slutliga tillståndet så kan de vara säkra på att de här frågorna är ordentligt prövade. Och även Tony Johansson tror på ett kalkbrott. – Oron finns naturligtvis, men jag är rätt övertygad om att de kommer få bryta med väldigt strikta regler. Daniel Heilborn, arkitekten och miljöpartisten tror tvärtom. – Jag känner mig ganska övertygad om att det blir ett rungande nej och sen kommer Nordkalk överklaga till Mark- och miljööverdomstolen. Reporter Daniel Värjö daniel.varjo@sverigesradio.se Producent Annika H Eriksson annika.h.eriksson@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • SJ:s biljettpriser - "ett lotteri"

    · 00:29:20 · Kaliber

    76 eller 860 kronor för en tågbiljett Skövde-Stockholm? På bara några timmar stiger priset med över 1000 procent på en slumpmässigt vald avgång. Samtidigt sjunker en biljett Herrljunga-Stockholm från drygt tusen kronor till 365 kronor. Det är idag omöjligt att på förhand veta vad en tågresa kommer att kosta. Idag handlar Kaliber om prissystemet som enligt vissa blivit ett lotteri: där somliga vinner, andra förlorar - och ingen på förhand vet vad resan kommer att kosta. Lyssna på övriga delar i Kalibers granskning: Folkets järnväg del 1: Statistik för försenade tåg tolkas felaktigt Folkets järnväg del 3: Svårt att forska på järnvägsförseningar En krona eller 3000 – en tågbiljett hos SJ kan idag kosta nästan vad som helst – men några får betala priset för att andra reser billigt. Hör om prissystemet som av många upplevs som ett lotteri.     – Jag kanske får betala några hundra, jag kan få betala 1000 och det vet jag inte när jag går in i köpsituationen. Så skulle det ju inte funka i en vanlig affär om jag ska köpa en köttbit. Det beror på, vad de säger i kassan vad den kostar när jag kommer dit. Jag skulle bli, ibland glad, ibland arg, ibland slänga den där biten och säga att då vill jag inte köpa. För det har ju nästan hänt när jag har varit på SJ och de har sagt att du får betala så här mycket, jag har haft lust att vända och gå. Birgit Linnér Göthe tycker om att åka tåg, framför att för att det är bekvämt och miljövänligt – men det hon inte tycker om - det är att hon aldrig i förväg vet hur mycket hennes biljett kommer att kosta. – Jag håller med om att det är lite märkligt att det hoppar så och det är det hela tiden vi jobbar med för att verkligen försöka förstå och se hur det ser ut för kunden. Välkommen till den andra delen i Kalibers serie om den svenska järnvägen. I förra veckan undersökte vi glappet mellan de ansvarigas och resenärernas upplevelse av tågförseningarna. I dagens program tittar vi närmare på ett annat glapp – det mellan SJ:s syn på sitt biljettsystem och de resenärers, som upplever  det som orättvist.   – De som gynnas det är de som tycker att det är fantastiskt roligt att försöka vinna över systemet och sitter och kollar biljettpriser och uppdaterar sig hela tiden. År 2005 införde SJ så kallat dynamiskt prissystem för sina biljetter. Systemet innebär att det inte längre finns några fasta priser att utgå ifrån. Enligt SJ ska systemet ändå präglas av följsamhet och förståelse – men trots att har funnits i 8 år nu så visste ingen av de resenärer vi träffade på X2000 mellan Stockholm till Göteborg, hur mycket de skulle få betala för sina biljetter, innan de bokade resan.   – Nej, inte före jag bokar det, det gör jag ju inte. Jag går ju in och tittar på Internet och så. På det viset tar jag reda på det. – Det beror på när man bokar och sådär så att man ska då inte jämföra med andra resenärer vad det kostar för då kanske man blir lite ledsen att man har betalat för mycket. – Ja, ibland växlar ju priserna när man åker till Göteborg så det kan ju bli hutlöst dyrt så någon gång så flög vi för att det var billigare och det är ju befängt kanske men så var det. Skulle jag kunna få fråga er vad era biljetter kostade? – Jag har betalt 195. – Jag 450. Känner ni varandra? – Nej Du har betalat mer än dubbelt så mycket som din stolsgranne här, vad tänker du om det? – Ja, det ju lite inarbetat att det är så det är, att man vet att man får vara ute i god tid och man får ha tur om man ska få ett bra pris och det kan lika vara tredubbelt så dyrt så man vet inte riktigt. Jag har väl sällat mig till de allra vanligaste och accepterat är det är så det är.   Och vad tänker du som fick den billiga biljetten? – Ja, jag hade ju tur denna gång så det är ju ett spel på något sätt. Man har tur ibland, ibland blir det dyrt. Och jag bokade väl, jag kommer inte ihåg men det är nog en 3-4 veckor sedan. Trots att tåget från Stockholm till Göteborg bara är fyllt till ungefär till hälften den här onsdagsförmiddagen i februari och alltså inte är en av de mer populära avgångarna, varierar priserna mellan stolsätena i vagn fyra – från 165 kronor till 1000.   Sen avregleringen av tågtrafiken, körs tågen av en mängd olika operatörer som alla väljer sina egna prissystem. Vi ska koncentrera oss på den största SJ – som också är den vi äger gemensamt, via staten, även om SJ numera drivs som ett aktiebolag.  SJ brukar rekommendera sina resenärer att köpa sina biljetter så tidigt som möjligt – men som konsument kan det vara svårt att jämföra SJ:s priser. Wilhelm Landerholm är data scientist, vilket inte är detsamma som en dataexpert, utan en som bygger statistiska och matematiska system, till exempel prissystem:    – Ingvar Kamprad hade någon idé om att alla varor i ett varuhus skulle vara prissatt för att kunden skulle veta precis vad alla varor skulle kosta. Det blir väldigt svårt i SJ:s modell. Alltså vad kostar en resa Örebro-Stockholm? Ja, det beror på! I normala fall brukar jag rekommendera att man lägger ett fast pris som man alltid kan utgå ifrån, så där man har en möjlighet att säga att Stockholm – Örebro kostar så mycket och Örebro Stockholm kostar så mycket. De behöver inte vara samma pris varje dag, men de skulle kunna vara måndag till torsdag och sedan kanske lördag som egen dag och fredag och söndag liksom, så att man på något sätt får ett pris att förhålla sig till. Vana resenärer, kan mycket väl göra vinster i systemet men för den människa som ska åka och hälsa på moster Svea i Sveg så blir det svårt att sätta sig in i allt det här. – Stockholm C till Lidköping… Birgit Linnér Göthe är inte data scientist – men inte heller någon ovan datoranvändare – ändå tycker hon inte att hennes kunskaper räcker till att köpa just tågbiljetter. Ska hon satsa på sista minuten? Vara ute i god tid eller försöka köpa på auktionssajten Tradera? – Jag känner en liten osäkerhet varje gång jag ska närma mig biljettköpet, att jag måste tänka ut en strategi – hur ska jag lägga upp mitt köp? – Det känns som gambling vad jag ska betala för min resa. Det är ju som om jag skulle få betala en sak i den affären och den i en annan. När det gäller SJ så vill jag ha ett tydligt system där jag vet vad jag har att vänta mig, det har jag inte nu. Vore det inte då schysstare att de sålde biljetterna för 500 kr både till min granne och till mig, kan man tycka. I alla fall så skulle jag tycka, som den person som jag är att det var bättre. Men här lämnar ju de en rad olika alternativ, en palett på hur man kan köpa sin resa, är inte det bra att man har de här valmöjligheterna? – Men valmöjligheterna är inte tydliga. Gärna valmöjligheter okej, men tala om för mig. Om jag kommer så här tidigt eller så här sent så kostar det, tillhör jag den och den kategorin så är det detta som gäller. Så att jag vet, tala om för mig så kan jag välja. Men nu är det plötsliga förändringar som jag inte förstår och det är det som jag tror skapar osäkerhet och lite upprörda känslor hos oss som ska åka. Birgit Linnér Göthe driver eget företag och reser en del i tjänsten. Orsakerna till att hon tycker att det är krångligt att köpa just tågbiljetter är framför allt två. Den ena är att hon inte vet var hon ska köpa biljetterna och den andra är att hon inte vet när hon ska köpa dem: hennes erfarenhet är inte att det nödvändigtvis blir billigare för att hon bokar tidigt och så förstår hon inte hur priserna kan ändras så fort. Och Birgit är inte ensam om den här känslan. Kurt Hultgren är generalsekreterare på resenärsforum – en intresseförening för resenärer i kollektivtrafiken.   – Från Resenärsforums sida brukar vi säga att det är ett lotteriprissystem och det är det helt enkelt för att man aldrig i förväg vet vilket pris det blir, utan ibland är det ett högt och ibland är det ett lågt. Och de här som gillar att hitta låga priser de vet väl ibland hur de ska bära sig åt, de ska handla tidigt eller riktigt sent, men de flesta är ju inte sådana vaneresenärer, utan de tänker sig att de ska köpa en biljett och köper man då någon gång sådär lagom i förväg så blir det oftast en ganska dyr biljett och då tänker man att det var ju otur den här gången, jag får säkert en billigare biljett nästa gång och då är det ju litegrann av en lotteriupplevelse. Lotteri, spel och tombola – ord som återkommer när vi pratar med resenärer – men hur snabbt ändras priserna egentligen? För att få en uppfattning om det ber vi data scientist Wilhelm Landerholm titta närmare på hur priserna på en och samma tågresa kan förändras beroende på vilken tidpunkt den bokas.   – Och då kan man ganska enkelt se att om man följer det här över tid, då ser man liksom svängningarna i priserna. Men innan vi tar reda på svaret vill vi veta varför SJ har det här prissystemet. Så vi åker till SJ:s huvudkontor och träffar nytillträdde VD:n Crister Fritzson:    – Prissystemet lanserades 2005 och det är ett system som bygger på efterfrågan och tillgång och anledningen till att vi lanserade systemet det är att vi ska fylla våra tåg. Och varför vi vill ha tåg som har hög beläggning det är att det är bra för kunden, vi kan ha lägre priser. Det är bra för SJ, vi kan tjäna mer pengar som vi kan investera i tåg och vår verksamhet och så är det bra för miljön.    Men många kunder vi har pratat med upplever att det är som ett lotteri att köpa biljett till tåget. Varför tror du att de gör det? – Vi kanske inte har varit tillräckligt tydliga med att informera om vår prismodell och det måste vi naturligtvis göra och vi tittar ju över den hela tiden så att den ska vara så följsam och förståelig som möjligt ju, så detta är en pågående dialog. Men kan du beskriva för mig hur den ser ut? – Ja, den ser ut så att vi har ett antal varianter på olika biljetter som man kan välja. Mitt råd är att är man ute i god tid, gå in på vår kalender för att verkligen titta på och hitta billiga biljetter.    Enligt SJ har det dynamiska prissystemet lett både till att tågen fylls bättre och att prisökningen på tågbiljetter varit mindre än övriga varor i Sverige, jämfört med konsumentprisindex alltså, men eftersom SJ av konkurrensskäl inte vill lämna ut siffrorna, kan vi inte kontrollera dem. Frågan vi vill ha svar på är dessutom snarare varför så många, fortfarande efter 8 år med det här prissystemet tycker att det är svårt och jobbigt att köpa en tågbiljett. Så vi åker tillbaka till Wilhelm Landerholm: – Då ser man till exempel att det finns då priser som blir billigare senare och priser som då blir väldigt mycket dyrare. Det Wilhelm har gjort är ingen vetskaplig undersökning, utan han har helt enkelt tagit ett stickprov av hur prisutvecklingen på tågbiljetter kan se ut, beroende på när man köper sin biljett. För att kunna se det har han gjort en lista över alla tåg som ska komma till Stockholm från Göteborg fredagen den 22 mars – för en vanlig resenär hade det alltså handlat om att ha ungefär en månads framförhållning när man köper sin biljett. – Jag gick in i kalendern också tittade jag efter någonting som ligger en bit framåt som vi troligtvis snart börjar boka med dagens datum då. För att vi ska få reda på hur snabbt biljettpriserna svänger har Wilhelm vid tre tillfällen mellan klockan fyra och åtta på kvällen, gått in och tittat på vad som har hänt med biljettpriserna på vart och ett av tågen. Han har också tagit reda på vad de har fått betala som kliver på längs vägen, i Skövde eller Herrljunga. Alla biljetter är 2:a klass – ej ombokningsbara. – Ja, det är ju ganska ordentliga skillnader i vissa fall och kanske inte framför allt sträckan Göteborg–Stockholm som inte har så stora svängningar egentligen.  Det finns några fåtal gånger som det slår igenom. Utan det är snarare längre upp på sträckan mot Skövde där det finns ett par extremer där priset går från 76 kronor till 860 kronor. På tre timmar? – Ja. Priset från Göteborg fördubblas också där på tre timmar? – Ja precis. Om det nu är så att SJ fyller sina tåg på det sättet som man kanske skulle kunna tänka sig att de gör, men man vill ju inte dem att slå på det här sättet. Tänk dig själv om du går och handlar mjölk på ICA, ena sekunden kostar mjölken tio kronor när du är där men grannen kan få betala 38 kronor. Det blir ju inte riktigt seriös tycker jag. Hur det ser ut i SJ:s prislista generellt vet vi alltså inte, men under vårt slumpvis utvalda fredagsdygn sjunker priset på en biljett från Herrljunga till Stockholm från drygt 1000 kronor till 365 på 4 timmar. En biljett från Göteborg till Stockholm mer än fördubblas på 3 timmar och på samma tid ökar priset på biljetten för den som ska ta sig från Skövde till Stockholm med inte mindre än 1031 % - från 76 kronor till 860. Även om vi har hört många resenärer säga att de upplever biljettköpet som ett lotteri blir vi överraskade av resultatet. Vi skriver ut det och tar med det och visar för SJ:s VD Crister Fritzson.   – Nej men det är då att då blev det en väldigt hög bokning och det är liksom det det bygger, det är naturligtvis olyckligt och det är det här vi försöker titta över för att försöka ”fin-tuna” vår modell och försöka få den mer följsam. Vad jag gör till exempel när jag åker till Skövde, för jag åker ofta till Skövde för där är min släkt, då brukar jag gå in och titta, åka lite tidigare på fredagar för då är det oftast lite billigare. Men det här är en ökning ändå med 1031 % på tre timmar. Och det är inte nödvändigtvis så att de bara ökar eller minskar, de hoppar fram och tillbaka här på fyra timmar. – Alltså nu har vi 800 avgångar per dag, jag kan inte hålla i detalj hela tiden, men jag håller med om att det kan vara lite märkligt att det hoppar så och det är det vi hela tiden jobbar med, att verkligen försöka förstå och se hur det ser ut för kunden och det är det hela vår fokus går ut på.  Nej, Crister Fritzson, kan såklart inte hålla alla avgångar och priser i huvudet – och vi har ju som sagt bara tittat på priserna för ett dygn – hur det ser ut i SJ:s prislista som helhet vet vi inte. Därför mejlar vi några följdfrågor till SJ när vi är tillbaka på redaktionen. Vi frågar om det är vanligt att priserna svänger så här mycket? Och så ber vi om en utförligare förklaring till hur priset på resan från Skövde till Stockholm kunde stiga med över 1000%  på bara några timmar: Vi får det här svaret från SJs presschef: ”Hej, vi kan inte spekulera i det enskilda fallet, men exempel på sådant som ger snabba prisrörelser är om många kunder bokar samtidigt under en kortare period – eller om de biljetter som ingår i våra lågprissatsningar tar slut.” Det är bland annat just de här snabba svängningarna som har fått Birgit Linnér Göthe att känna mer osäkerhet när hon köper tågbiljetter än när hon köper andra varor och tjänster.  – Ja, jag känner mig lite som en bricka. Det är någon som lite leker med mig, jag ska inte förstå vad priserna grundar sig på. – Jag ska just resa nästa helg, då tänker jag såhär, ska jag våga vänta för då ska jag åka en fredag. Är det då så att det finns sådana här sista minuten kvar? Vågar jag det? Eller ska jag beställa redan idag? Eller ska jag beställa tre dagar innan? Eller ska jag chansa? Med risk för att jag får betala rejält, mer än jag absolut vill. Jag kan förstå om priser förändras om det har med helgtrafik, om det är hög beläggning för något sådant – då är det lätt att förstå att priserna går upp, men andra saker förstår jag inte. – Ja, konsekvenserna blir ju som vanligt i en marknadsanpassad ekonomi att det finns helt enkelt vinnare och det finns förlorare på marknaden. Tommy Andersson är docent vid nationalekonomiska institutionen på ekonomihögskolan i Lund. – Och anledningen till att jag kan den här typen av prissystem är för att det har varit ett av mina forskningsområden under en ganska lång tid. Enligt både Tommy Andersson och Wilhelm Landerholm gynnar den här typen av system dem som har tid och är flexibel. Om det inte spelar så stor roll vilken tid man ska åka kan man komma över riktigt billiga tågbiljetter och det har gjort att systemet också har starka anhängare. För den som dessutom är datorvan och lite påhittig kan biljettpriset bli ännu lägre.     – De som gynnas är de som tycker att det är fantastiskt roligt att försöka vinna över systemet och sitter och kollar biljettpriser och sitter uppdaterar sig hela tiden. Utifrån ett konsumentperspektiv så är det såklart en nackdel att om man vill ha en billig biljett så kräver det, ett: flexibilitet och två: att man har tid och möjlighet att övervaka hur priserna föll så att man ska kunna finna en billig biljett och det här är då något som kan missgynna grupper som inte har tid, intresse eller kunskap att ta reda på mer exakt hur man ska göra för att ta fram en billig biljett. Sedan det nya prissystemet infördes kan det verkligen löna sig att undersöka olika biljettalternativ – det kan till exempel vara så att den som reser i andra klass… – Jag ska till Göteborg och har betalat 1067, 1116. …har fått betala mer för sin biljetter än den åker första klass på samma tåg. – 399 kronor, 399 kronor – 1:a klass, 1:a klass!  Vad vi också såg när vi tittade på biljettpriserna på tågen mellan Göteborg och Stockholm ett dygn – var att den som tänker lite kreativt kan spara 100-lappar med hjälp av bara några knapptryck. Tillbaka till data scientist Wilhelm Landerholm. – Om vi då tar till exempel Göteborg C och så tar vi Stockholm. Wilhelm ska egentligen inte hela vägen från Göteborg till Stockholm, utan tänker hoppa på tåget i Skövde, men innan han köper biljetten tittar han också på vad det skulle kosta om han köpte en resa hela vägen från Göteborg. – 10.50 kostar 195 ifrån Göteborg 10.50 kostar 272 från Skövde. Då skulle ju jag boka biljetten från Göteborg. Ja, priset sjunker från 272 kronor till 195 när Wilhelm bokar en resa hela vägen från Göteborg istället för bara från Skövde. – Det finns ganska stora möjligheter för den då som är lite fingerfärdig i datorns värld och förstår att tåget kommer att fortsätta till Göteborg att hitta de här möjligheterna och det är kanske det som bildar den totala bilden av prissättningssystemet, att vi blir lite osäkra, att finns det den här möjligheten, finns det andra möjligheter då och varför ska det vara på det här sättet? Men tittar du såhär när du bokar tåg? Ja, det gör jag ju. Det är klart att jag går in och kollar. Alltså ska jag till Västerås så tittar jag ju alltid på Köping och Örebro eller så och då kanske man bör se över vad som är möjligt. I listan över tåg vi har tittat på hade det vid två tillfällen lönat sig, för den som bara skulle åka från Herrljunga eller Skövde, att istället boka en resa hela vägen från Göteborg. Vid en av avgångarna är prisskillnaden så stor som 600 kronor. Vad säger SJ:s VD Crister Fritzson om det här?  – Jag har också sett det och det är ju vissa avgångar och vissa sträckor som är väldigt attraktiva. Och de kan få ett högre pris och detta är verkligen något vi verkligen tittar över. Jag vet t.ex. mellan Göteborg och Skövde kan det vara dyrare än mellan Göteborg och Stockholm och jag förstår att det kan vara kunder som ser det som konstigt och vi försöker hela tiden anpassa vår prismodell runt omkring det, men det bygger på att just den sträckan är extremt attraktiv. Men det är ju samma tåg, hur kan det vara mer än 600 kr billigare att åka från Göteborg än från Skövde till Stockholm, på samma tåg? – Jag förstår att det kan se märkligt ut och det är någonting vi måste titta över för att den ska bli mycket, mycket mer följsam och att kunderna ska kunna förstå det. Alla de avgångarna som vi har måste vi hela tiden, vi jobbar dagligen med att kunna få det och jag håller med dig, det ser märkligt och, men det bygger på att det är en väldigt attraktiv linje och då kan det bli så här och det måste vi titta på och det måste vi jobba med att få en mer följsam prismodell. Men det finns andra exempel som är svåra att förstå. Det kan t.ex. vara hur det kan vara billigare att åka första klass än andra klass? – Ja, det är ytterligare en sak vi håller på att titta på och det beror på att det är en högre bokning på andra klass och då kan det bli så och vi är inne och tittar hela tiden för så ska det så klart inte vara, men i vissa lägen så uppstår det eftersom vi har en dynamisk prismodell och där har man en möjlighet att få tag på en billig förstaklassbiljett, men i grunden så är det naturligtvis så att det ska vara billigare att åka andra klass än första klass, men det beror på bokningsläget och här igen jobbar vi med det här och jag kan förstå att kunderna blir lite fundersamma när de ser det och det är något vi hela tiden jobbar med. Men vad säger du till de som känner att de missgynnas av det här, de som inte sitter vid datorn och jämför? – Om man ser till grunden varför vi gjorde det här så är grunden att vi ska fylla våra tåg och all erfarenhet i hela branschen visar att detta är en bra modell. Men är du nöjd med systemet som det ser ut idag? – I stort är jag nöjd och det har visats i och med att vi har till exempel förra året så ökade resandet med fem procent, men vi fortsätter att jobba med det som jag sade tidigare, vi har ett antal förändringar som kommer göra att kunderna får en mycket mer tydlighet i vår prismodell, så vi är på rätt spår, men vi är absolut inte framme. Enligt SJ så har det nya prissystemet alltså både lett till att tågen och kassan fylls betydligt bättre – sedan systemet infördes har SJ:s ekonomi förbättrats avsevärt – nu i februari presenterade SJ en vinst för 2012 på 498 miljoner kronor före skatt. Staten ställer också krav på att SJ ska gå med vinst. Men resenärerna ställer andra krav på SJ – Elin Mannheimer bor i Lund och åker ofta och hälsar på släkten i Dalsland – hon har aldrig ägt en bil och vill fortsätta ta tåget, men nu när hon snart ska få barn funderar hon på att ta körkort – eftersom hon aldrig vet vad biljetterna kommer att kosta vet hon inte om familjen kommer att ha råd att resa med tåg.   – Det känns som att det ska vara en samhällsinrättning, liksom. Hur det fungerar med politik och allt sådant där det kan ju vara hur krångligt som helst men jag känner fortfarande att det finns ett ansvar som måste tas för att vi ska ha en fungerande järnväg som inte handlar om att man ska tjäna så mycket pengar som möjligt på resenärerna, utan att det faktiskt ska, folk ska kunna åka tåg helt enkelt. Jag tycker att det är tråkigt, de känns giriga liksom. Ja, jag förstår det, jag är egen företagare själv och vill också gå runt och gärna ha ett överskott, men jag tycker fortfarande att man måste se till kundrelationen. Jag tycker att det är konstigt att man kan bedriva en sådan verksamhet och faktiskt då när man får kritik bara slå den ifrån sig. Det tycker jag är jättemärkligt, att man inte tar det på allvar och faktiskt förstår vad det är folk säger när man säger att man är besviken. Jag känner ingen som inte har kritik mot SJ.  Vad säger du om det? – Det är tråkigt, jag hade sett fram emot att kunna kanske eftersom jag har rest mycket och tycker om att resa och vi åker ofta på tågluff och sådär också så känns det som att tåget har varit en så stor del av mitt liv. Jag hade hoppats att det hade kunnat fortsätta vara det. Så jag hoppas att det blir en förändring och jag nästan kräver att SJ gör någonting åt det här faktiskt. För jag är faktiskt en av deras bästa kunder om jag ska vara ärlig. – Ja vi vet ju att de flesta konsumenter vill veta vad de betalar, man vill veta vad det kostar att resa och det är klart att om man vet att en tågbiljett mellan Stockholm och Göteborg ligger på allt mellan 99 kronor och 2500, om man ska planera sin resa, så är det klart att man substituerar bort den resan mot en annan form av resande exempelvis buss som kör mot fast pris eller bil. Och jag tycker att man ska ställa sig frågan vad SJ har som mål. Om man tittar på SJ idag så är uppdraget att man ska vara lönsamma. Tommy Andersson på ekonomihögskolan i Lund säger precis som Elin Mannheimer att frågan om SJ:s biljettsystem också är politisk – eftersom ju SJ, även om det drivs som aktiebolag ägs av staten.    – Att man ska vara lönsamma betyder nödvändigtvis inte att man ska dra in så mycket pengar som möjligt, utan man kan ta hänsyn till andra faktorer, till exempel kundnöjdhet, beläggningsgrader och sådant. Och då kanske man bör fundera på om det är det här systemet man ska använda sig av på lite längre sikt. Men har SJ ett samhällsansvar eller är det, sen bolagiseringen, som vilket annat företag som helst? Finns det även här ett glapp mellan vad resenärerna förväntar sig av SJ och vad SJ själva tänker? VD Crister Fritzson igen: – Vi har tydliga mål från ägarna. Vi är ett affärsdrivande bolag som ska ge en avkastning till vår ägare. Jag har väldigt tydliga mål från min styrelse. Punktlighet är fokus från styrelsen och mitt uppdrag, mitt fokus och SJ:s fokus. Vi ska jobba med effektivisering, vi ska jobba med att utveckla vårt ledarskap. Resenärer som vi pratar med anser att SJ har ett samhällsansvar för att folk ska ta tåget istället för andra färdmedel. Har ni något samhällsansvar? – Vi är en väldigt stor aktör naturligtvis som opererar i hela Sverige så vi har ett ansvar helt klart och det tar vi genom att vi är väldigt noggranna med att vi finns i hela Sverige vi erbjuder bra tjänster och vi jobbar hela tiden för att kunderna ska vara nöjda, så vi tar ett stort ansvar och vi tycker att vi är en viktig del i samhället. Men med tanke på vilka som äger er, ser du att ni har ett annat ansvar än de andra företagen på marknaden? – Vi har ett väldigt tydligt uppdrag från ägarna och det är att vi är en affärsdrivande verksamhet, vi har finansiella mål från ägarna, vi ska ha en avkastning på eget kapital och vi ska ha en viss soliditet. Eftersom det är en affärshemlighet exakt hur SJ sätter sina priser så har vi inte kunnat undersöka det – i dagens program har däremot kunnat visa att det svänger rejält om SJ:s prislista. Det har gått 8 år sen det nya prissystemet infördes – en del är nöjda – andra känner att de får betala ett för högt pris för biljetterna. Birgit Linnér Göthes önskan att SJ skulle kunna erbjuda henne ett alternativ som hon förstod. – För min del skulle jag må bättre av att veta att så här kostar det. I den här perioden så är det de här rabatterna, gör jag såhär så blir det så. Så kan jag istället välja någonting som jag förstår och vet att det här kommer att hända. Ja, en större transparres helt enkelt. Ett system som kunderna vet om hur det fungerar och som är tydligt och hyggligt rättvist. Kaliber är slut. I nästa vecka hör du den tredje och avslutande delen i vår serie om den svenska järnvägen. Då kommer det handla om hur förtroendet för järnvägen ska återvinnas. – Innan man börjar borra i Hallandsåsen så måste man ju liksom fundera på om tåget kan ta en annan väg. – Jag tror att svenska folket älskar tåg. Men vi kan inte tycka om dem nu, när de levererar så dålig kvalitet.   – Redan innan tåget går kommer resenärer fram och frågar: kommer tåget komma fram i tid idag tror du? Reportrar: Micha Arlt och Jimmy Karlsson Producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Uthängda med nakenbilder - men lagen kan inget göra

    · 00:29:39 · Kaliber

    Att skicka avklädda bilder till varann är ett fenomen som blivit vanligare i och med sociala medier och chatprogram i telefonerna - ungdomar beskriver det som "något som alla gör". Men vad händer om bilden kommer på villovägar eller plötsligt publiceras offentligt? Kaliber har granskat det rättsliga skyddet för de som hängs ut med nakenbild på nätet. Anna fick nakenbilder spridda på nätet, en avklädd bild på Ebba hamnade på Instagram och en 13-årig flicka i Växjö hängdes ut på Facebook. Alla visste vem som gjort det - ingen kunde straffas. Idag handlar Kaliber om när privata bilder hamnar på nätet. – Man har ju killkompisar som går in på KIK, den här sms-appen, bara för att fråga tjejer om nakenbilder, för att det tycker de är kul.  Har du blivit tillfrågad om nakenbilder? – Ja, många gånger, jag har fått nakenbilder också av killar, det är inte ovanligt, säger 15-åriga Hannah. På en högstadieskola i en liten stad i Västsverige träffar jag Hannah och Ebba. De är femton år och går i nian. Vi pratar om de bilder de har fått via olika sociala medier och kontakttjänster på nätet - och de frågor de har fått - om att skicka bilder på sig själva - avklädda. Varför vill killar skicka nakenbilder på sig själva till dig? – För att få en tillbaka, tror jag, eller för att visa att de är typ stolta över sitt könsorgan, säger Hannah. Men hur avklätt är det på de här bilderna? – Alltifrån kalsongbilder, magbilder, vad ska jag säga, helnaket, det är stånd och "vanligt", säger Hannah. Ebba plockar upp sin telefon och visar applikationen Kik, det är ett program som man kan ladda ned till sin mobil och använda för att skicka och ta emot meddelanden till personer som har lagt upp sin profil där. – Jag går in på Kik här nu då, och det första man ser är den där chathistoriken, där man ser alla man har skrivit med och här, längst upp till vänster... Ebba berättar att hon har valt att blockera en del av dem som har tagit kontakt med henne.  – Här har jag blockat alla som har skickat bilder, och frågat om bilder. Jag vet inte riktigt hur många det är, en, två tre...18 stycken...och då har jag ändå rensat en gång också. Men kan du se vad de har skickat till dig? – Nej, inte nu, man tog ju bort det det första man gjorde. Det är lite, ”oh, you look so sweet, I want to se more, take some clothes off”, först är de snälla och det är väl det som gör att tjejer skickar bilder till dem också, berättar Ebba. Varken Ebba eller Hannah har skickat några avklädda bilder på sig själva andra, de säger att de vet vad som kan hända om man gör det. Men de vet samtidigt andra som har skickat avklädda bilder och de beskriver det som ganska vanligt. – När man tar bilden tänker man kanske inte på konsekvenserna, men när man gjort det så tänker man att han kanske kommer att skicka runt bilden och visa den för andra, det har ju hänt tjejer här på skolan. Och sen tyckte folk att det var hon som gjorde fel, säger Hannah. Ebba och Hannah berättar att det inte är ovanligt att de får frågan både från kända och okända om att skicka avklädda bilder på sig själv. Jag bestämmer mig för att testa - jag registrerar mig på en av de vanligaste meddelandeapplikationerna och utger mig för att vara en 14-årig tjej - jag har ingen profilbild på min användare, bara ett påhittat namn. En kort stund senare tar en kille kontakt, han utger sig för att vara i 20-års åldern och frågar vad jag gör, och var jag bor - jag svarar och frågar tillbaka. Sedan undrar han om jag har någon bild på mig själv som jag kan skicka till honom. När jag säger nej, vill han skicka en bild på sig - och det kommer en självtagen bild på hans bara överkropp. Vi fortsätter att skicka några meddelanden fram och tillbaka, han skriver att han vill att jag ska berätta hur jag ser ut, sen frågar han om han får skicka en bild som ska göra mig kåt. Det plingar till i telefonen igen - och meddelandet innehåller en bild på en erigerad penis. Idag handlar Kaliber om att skicka avklädda bilder på sig själv till kända och okända via mobilen eller nätet - och vilket rättsligt skydd som finns om bilden publiceras till allmän beskådan på Internet. Det är en mulen höstdag i slutet av oktober, 15-åriga Ebbas mamma Josefine är hemma för att äta lunch och mata hunden. Och hon minns tillbaka på den där dagen strax innan jul förra året. – Ebba ringde mig till jobbet på mobilen och var väldigt ledsen och upprörd, hon berättade vad som hänt, då ringde jag polisen och kollade av med dem då hur man gick till väga. En avklädd bild på hennes dotter Ebba lades ut på Instagram, en bildtjänst på Internet där vem som helst kan starta ett konto och lägga ut bilder. Rubriken där Ebbas bild lades ut pekade ut henne som en av stadens horor. Ryktet om Instagramlistan spred sig fort på skolan. De elever jag pratar med idag har alla sett bilderna. – Ja, jag har sett bilden, det var någon som sa att det fanns bilder, säger en kille på skolgården. Vad tänker du om det som hände de här tjejerna? – De får skylla sig själva, de skulle ju inte ha skickat bilderna, fortsätter han.  Det var i mitten av december förra året, bara någon vecka innan jullovet, bilderna var på nakna eller avklädda elever på skolan. – Alltså man känner ju folk som berättar för en och man har Instagram själv och så, jag såg flera av tjejerna, berättar några tjejer jag träffar på skolgården. Vad tänker ni om det som hände? – Alltså jag fattar inte vad de tänker med, det finns inte en chans att man kan skicka till en kille utan att han sprider det, fortsätter tjejerna på skolgården. Ryktet om att nakenbilder på elever på skolan hade lagts ut på nätet hade också nått Ebba. Men hon visste inte då, att hon själv, var en av de uthängda tjejerna.   – När jag fick reda på det satt på hemkunskapen, jag visste redan om att sidan fanns för min klasskamrat hade blivit upplagd där och hon var helt förkrossad och jag lovade att hjälpa henne att ta reda på vem som låg bakom. Och helt plötsligt petar hon mig på axel, och säger Ebba du behöver nog se det här...och så var jag på bilden, jag blev jättearg och ledsen och slog i dörrar, säger Ebba. Bilden hade Ebba tagit tillsammans med en kompis på skoj och inte skickat vidare. Ebba tror att bilden kom på villovägar genom att en kille på skolan hade lånat hennes mobil och skickat över bilden till sin egen telefon... – Först blev jag helt iskall och jag visste inte vad jag skulle göra. Vi pratade med rektorn, jag ständigt grät för jag visste inte vad jag skulle göra, jag hade panik. Jag har ju aldrig skickat såna bilder, för jag visste att något sånt här kunde hända. Ebba beskriver bilden på sig som ganska oskyldig, den förställde henne i joggningbyxor och bh men några av de andra tjejerna på Instagramlistan var mer avklädda - och en av de andra tjejernas föräldrar tog kontakt med polisen. Det blev en anmälan om förtal, som gick vidare till åklagaren men ärendet lades ned eftersom den misstänkte killen inte var straffmyndig. Även Ebbas mamma Josefine kontaktade polisen. – Jag ringde polisen för att kolla vad vi kunde göra. Ebba informerade mig att sidan var ju redan borta och nedlagd. Och då fick jag ju till svar från polisen att de kan ingenting göra eftersom då finns inte sidan här utan då finns sidan sparad på en server utomlands. Vad tänkte du då? – Nej, vad ska man göra, jag kan ju inte göra en jätteapparat om det ändå inte leder någonstans, säger Ebbas mamma Josefine.  Ebba och hennes mamma Josefine valde att inte göra någon polisanmälan. Svaret från polisen, att det var svårt att göra något, gjorde att de kände att det inte var någon mening. När jag ringer polisen idag och frågar blir svaret ett annat. Gerd Brantlid, enhetschef för polisens kontaktcenter i Västra Götaland, säger att det måste ha blivit något fel. – Vi får ju in många anmälningar och direktivet är att vi ska skriva en anmälan, vi skulle ha rått den här mamman att anmäla, det var fel att inte göra det och det är jättebeklagligt, säger Gerd Brantlid, enhetschef för polisens kontaktcenter i Västra Götaland, idag. Det här programmet handlar om att skicka avklädda bilder på sig själv till andra via mobilen eller över nätet, och hur det rättsliga skyddet ser ut om bilden hamnar på villovägar, till exempel läggs ut till allmän beskådan på Internet. Jag tar kontakt med 15 olika stödcentrum runt om i landet som jobbar med unga brottsoffer, där får jag höra om hot och kränkningar på nätet - och att bilder blir en vanligare del av det här. Jag får höra att bilder ibland tas i intima situationer och sedan används som maktmedel för att hota, eller att bilder som någon skickat frivilligt används för att tvinga till sig fler bilder och också att det finns en skam över att ha skickat en bild, för att man känner sig delaktig och skyldig. – Jag tänkte ju inte på det då, nu efteråt tänker jag "fan vad korkad jag är", men nu finns inget att göra åt det, så säger en 15-årig tjej i Stockholm som jag får kontakt med via ett stödcentrum för unga brottsoffer. Hon säger att hon gärna vill berätta sin historia för oss men hon vill vara anonym, vi kallar henne Anna. – Det började med att jag var ”på G” med den här killen, sen så började vi snacka, ringas på kvällarna, sen så skickade vi bilder till varandra, säger Anna. Anna berättar att hon träffade en kille som hon blev intresserad av, och han verkade intresserad av henne också. De började skicka meddelanden till varandra på mobilen och sen även bilder. – Då skickar man ju vanliga bilder, ansiktet typ. Sen blev det ju mer och mer, naken, stringtrosor, du vet. Och så sa jag "du också", så man skickade alltid varannan bild, säger Anna.  Går det inte att säga nej? – Nu gör det ju det så klart men då gick det inte. Han sa på ett sånt sätt att man tänkte okej då...det gick liksom inte att säga nej. Vad är det man känner i ett sådant läge, om man skulle säga nej? – Det är ju jag som bestämmer om jag vill skicka eller inte, man sa kanske nej någon gång, då blev han kanske lite småsur, jag var inte erfaren av pojkar då. För en dryg månad sen, mer än ett halvår efter att Anna sagt upp kontakten med killen, kom det plötsligt ett obehagligt meddelande på Facebook.  – Jag fick hjärtklappning, säger Anna. Meddelandet på Facebook var från killens nya tjej, hon hade hittat de avklädda bilderna på Anna och hotade att lägga ut dom på Annas Facebooksida på Internet och hon gjorde också verklighet av hotet. – Man blir ju skitnervös, och ledsen också, man ska inte skicka sådana bilder men alla gör det, fortsätter hon. Anna ringde direkt till polisen - som tog upp en anmälan om förtal. – Samtidigt som jag pratade med polisen tog jag bort bilderna, och polisen sa att det här är hemskt, det här ska inte hända. Och att de skulle kontakta mig. Några veckor senare kom ett brev från åklagaren, om att Annas fall hade lagts ned. I beslutet står det: "Åtal för brottet är inte av särskilda skäl påkallat från allmän synpunkt.".  Lagstiftningen om förtal har höga trösklar. Utgångspunkten är att den som har förtalats själv ska vända sig till domstol, och väcka åtal och kräva straff och skadestånd. Det är en stor skillnad mot de flesta andra brott, om någon till exempel har blivit misshandlad, då är åklagaren skyldig att driva målet - om det finns tillräckliga bevis. Men när det gäller förtal får åklagaren bara driva fall där det finns särskilda skäl, och den bedömningen görs utifrån ett allmänt samhällsperspektiv. Det kan till exempel handla om att någon pekas ut som kriminell. – Det är en reglering som säger att vi bara får väcka åtal i särskilda fall, helt enkelt, när det är såpass anstötligt att någon har blivit utsatt att staten behöver träda in och ta sitt ansvar, säger Helene Gestrin. Helene Gestrin är åklagare i Linköping, hon handlägger ofta förtalsmål, och är också engagerad i debatten om kränkningar på internet. – Det är ett ställningstagande som riksdagen har gjort gång på gång, egentligen. Man har konstaterat att förtal och förolämpning, det är det staten har sagt att hit men inte längre, här är det inte längre rimligt att staten går in och värnar sina medborgares intressen i den utsträckningen. 15-åriga Annas fall, vars nakenbilder publicerades mot hennes vilja på nätet, men som inte gick vidare var enligt lagen alltså inte tillräckligt allvarligt för att hon skulle få hjälp av samhället. – Man borde fatta att det här är allvarligt, det är så pinsamt för oss tjejer, även fast polisen tycker att det är en småsak, men det är inte en småsak för oss, säger Anna.  Jag vill veta mer om det här, och börjar leta efter fall som har gått till rättegång och jag hittar några olika domar - som alla har avgjorts det här året och där den som har drabbats är under 18 år. En av domarna gäller en 13-årig flicka i Växjö. I mitten av maj dök en bild på henne upp på en fejkad Facebooksida. Bilden föreställde 13-åringen i bara trosor - hon hade skickat bilden till en kille - men en annan tjej hade kommit över den och lagt ut den på den fejkade Facebooksidan och det hela gick till rättegång. – Det blir ju också en fråga om vad man kan utläsa utav en bild egentligen, och jag menar att omständigheterna runtomkring det här fallet gör att de som ser bilden tolkar det hela på ett visst sätt som gör att det är förtal, säger Tommy Sköld, åklagare i Växjö. Åklagaren Tommy Sköld menar att den bild av flickan som publiceringen förmedlade gjorde att det handlade om förtal: att hon kunde framstå som en person som gärna vek ut. Men tingsrätten i Växjö gjorde en annan bedömning. Åtalet ogillades - den flicka som erkänt att hon lagt ut bilden friades - det var inte förtal.  I domen läser jag "Att enbart publicera en nakenbild på en människa är oftast inte förtal. För att en sådan gärning ska innebära förtal måste något ytterligare läggas till så att en nedsättande uppgift kan anses lämnad." Det krävs ofta något mer än bara en avklädd bild, antingen att det skrivs något - ett nedsättande omdöme, till exempel att personen på bilden är lösaktig. Eller att bilden publiceras i ett sammanhang som gör att andra som ser bilden ser ned på den som visas. Jag hittar flera fällande domar där personer har dömts för att ha lagt ut lättklädda bilder på före detta flickvänner på sexkontaktsidor, till exempel. Trosbilden på 13-åringen i Växjö lades inte ut i något sådant sammanhang, utan på Facebook. Men den friande domen i Växjö tingsrätt har överklagats och ska prövas i hovrätten. – Det är ju för att se, var går gränsen egentligen, för att den här bilden ligger ju ganska nära den undre gränsen som jag ser det men jag tycker fortfarande att det ändå är förtal om man ser till omständigheterna runtomkring, säger Tommy Sköld. Bland domarna hittar jag ett annat fall. I slutet av sommaren förra året började snacket gå bland ungdomar i Hudiksvall. Tjejer fick höra att nakenbilder på dom fanns med i nåt som kallades för ”Hudikmappen”. Det visade sig handla om en mapp med över hundra bilder på mer eller mindre avklädda tjejer, totalt var ett 30-tal olika tonårsflickor från trakten med i mappen - som också hade lagts ut på nätet. Tomas Eriksson var åklagare i målet. – Tjejerna upptäckte att folk började viska bakom deras ryggar i skolkorridorerna. Och någon av flickorna berättade att en person hade kommit fram till henne och frågat om hon ville ha sex, och när hon sa nej så blev hon kallad hora. Det här förekom både på stan och på nätet, berättar Tomas Eriksson. I mitten av juli i år dömdes en 17-årig pojke för att ha förtalat två av flickorna: i domen berättar flickorna hur det började, att de lärt känna killen, att de var intresserade av honom och ville bli ihop och att han skickat nakenbilder på sig till dem och att han ville ha motsvarande tillbaka. Den ena flickan berättar: "Jag sa först nej, men sen gav jag med mig, jag ville inte göra honom besviken - och verka tråkig och jag trodde att jag var den enda för honom. " Åklagaren Tomas Eriksson kunde inte bevisa att det var den 17-årige killen som lagt ut bilderna på nätet, bara att han skickat dem till en kompis och att dom sen har hamnat på nätet. – Högsta domstolen har slagit fast om man bara visar upp en naken kropp så är inte det att förtala den personen för att alla är vi nakna ibland. Men jag menar att när man visar upp en person naken i ett sammanhang där det framstår att personen vill visa upp sig naken tillsammans med andra nakna och poserar på internet - då menar jag att man sprider en uppgift om personen som är nedsättande, säger Tomas Eriksson. Till skillnad från i Växjö döms här en 17-årig kille för förtal. Här var det sammanhanget som avgjorde, anser åklagaren Tomas Eriksson. Nakenbilderna på flickorna publicerades tillsammans med en lång rad andra nakenbilder på andra tjejer, den som såg bilderna kunde få uppfattningen att flickorna inte hade något emot att visa upp sig på det sättet. – Jag tycker att det är ett märkligt rättsläge som vi har nu, sedan Högsta domstolen har bestämt sig för att en avklädd bild i sig inte innehåller några förtalande uppgifter. Jag tycker nog att man ska pröva om man ska väcka åtal i varje fall, säger Tomas Eriksson. – Jag tycker personligen inte att det är klandervärt att man avbildas naken på bild, om man själv vill det. Men det betyder inte att jag är så naiv att jag tror att den liberala synen på den här saken är normaliserad i samhället. Det räcker att gå till sig själv, och känna - hur skulle min omgivning reagera om nakenbilder på mig började spridas på nätet, skulle allt vara som vanligt då eller skulle det vara på något annat sätt när jag kom till jobbet. Skulle folk prata bakom min rygg? Jag tror att de flesta människor i samhället upplever att om det började sprida nakenbilder på dem på nätet skulle de uppleva det negativt, folk skulle börja prata, säger Tomas Eriksson. Jag läser vidare i domen och fastar vid skadeståndet. Det står: "tingsrätten finner rättspraxis visa att kränkningsersättningen skulle ha bestämts till 15 000 kronor om flickorna inte hade medverkat till att bilderna på dem hade hamnat i pojkens besittning. Tingsrätten finner skälig kränkningsersättning vara 10 000 kronor... " Tingsrätten sänker alltså skadeståndet från 15 000 till 10 000 kronor till flickorna, eftersom de själva skickade bilderna till killen.  Jag tar kontakt med rådmannen Ola Hansson men han vill inte kommentera varför skadeståndet sänktes mer än det som står i domen. Men åklagaren Tomas Eriksson är kritisk till att det sänktes. – Jag kan tycka att det är väldigt problematiskt, med hänvisning till att målsägande skulle ha medverkat till sin egen kränkning. De här tjejerna medverkade inte till den här kränkningen. De var helt förvissade om att om de visade upp de här bilderna för gärningsmannen så skulle han inte sprida dem vidare, han hade lovat dem det. De hade ingen anledning att inte tro honom. De här flickorna kan inte på något sätt klandras för det som hände. Men något eget ansvar måste man väl ändå ha? – Ja, något ansvar måste man ha och det ansvaret tycker jag sträcker sig till att man inhämtar ett löfte från mottagaren att det här bilderna inte ska spridas vidare, säger Tomas Eriksson.  De höga trösklarna i lagstiftningen om förtal har kritiserats. Nyligen presenterade regeringen ett förslag om att sänka kraven, så att fler som utsatts för förtal ska få samhällets hjälp. Men flera av de åklagare jag pratar med i arbetet med det här programmet tror inte att det kommer att göra någon större skillnad just när det kommer till avklädda bilder eller nakenbilder. En av dem är åklagaren Helene Gestrin i Linköping, som engagerat sig i debatten om nätkränkningar. – Enbart topless eller nakenbilder på kvinnor eller män, där finns det ett antal rättsfall som säger att uppgiften i sig är inte förtal. Och då hjälper det ju inte att justera åtalsribban så att säga. Är uppgiften överhuvudtaget inte förtal då blir ju inte det aktuellt. Jag har svårt att sätta fingret på exakt hur bildhantering skulle justeras, säger Helene Gestrin.  Är det är ett slag i luften? – Det vi kommer tillbaka till är att vi inte har något bildskydd på det sättet i svensk lagstiftning nu. En bild på en naken individ är inte skyddad, säger Helene Gestrin. – Det som inte är tillfredsställande i dagens lagstiftning är spridning av bilder som uppfattas kränkande, det är bara förtalslagstiftningen och den matchar inte, anser Helene Gestrin. Vi återvänder till 15-åriga Ebba som vi hörde i början av programmet. Hon valde att inte polisanmäla det som hänt henne, den avklädda bilden som lades ut på Instagram. – Jag har oftast varit jättenoga, men sedan när det här hände - det var ju inte ens meningen, och då känner man bara att det här var ju kört. För de här bilderna försvinner ju inte från Instagram heller. De som är riktigt bra på sådana grejor de kan ju återskapa bilderna, säger Ebba. Ebba visar sin mobiltelefon igen. Har du fått några bilder? – Ja det har jag, en hel del. De flesta har jag tagit bort för jag tycker att det är äckligt, men jag har några kvar. Vill du visa? – Ja, det kan jag göra, den här har jag fått från en kille som jag vet vem det är. Eh, det är en snopp... Och jag tänker på det jag har fått höra tidigare - om en känsla av tvång att skicka bilder på sig själv - men också bilden som maktmedel.  Du har sparat den? – Jag var arg på honom, jag tycker han är dum i huvudet. Vad tänker du att du ska göra med den bilden då? – Bara ha den för att reta honom lite typ, jag hade inte planerat att jag ska skicka den eller så, bara om han gör något mot mig så kan jag visa den och säga - tänk efter nu… Men det såg ut som du hade flera avklädda bilder i din telefon? – Men det är mycket av tjejer som jag vet vilka det är, ofta tjejer jag inte tycker om... Hur har du kommit över de bilderna då? – Jag umgås med flera killar än tjejer och mina killkompisar litar ganska mycket på mig och det är killkompisar som fått sådana bilder av tjejer och ibland skickar de dem till mig och undrar varför tjejerna har skickat de här bilder, det är ju inte så att killarna vill att jag ska lägga ut bilderna på Instagram eller så. Men vad ska man ha de här bilderna till då, du har ändå sparat avklädda bilder på både killar och tjejer? – De här bilderna med tjejerna sparar jag mer för att det är så komiskt, jag brukar sitt och skratta åt det för jag förstår inte varför man skickar såna här bilder överhuvudtaget. Låter som man lever farligt, man skickar en bild till någon och så kan någon annan ha dem som ett hot? – Jo, för den som har bilden känner att man har ett övertag, för det har jag ju själv varit med om. Samtidigt tycker jag att man får skylla sig själv, man borde fatta att det kan hamna hos vem som helst, man får ha det i åtanke. När du själv drabbats nu då, på sätt och vis, du ska inte vara lite schysst och radera de bilder du har fått? – Alltså jag har raderat en hel del också, men de flesta som är där är sådana personer som har varit taskiga mot mig. Och då känner jag att försöker de något igen, så kan jag liksom visa bilden även om jag inte har planerat att lägga ut bilderna - mer passa dig liksom. – Jag skickade ju inte min bild så jag känner egentligen inget medlidande för dem, för jag tycker att de förtjänar det. Med tanke på att jag inte skickade min bild själv. Om man har skickat en bild själv, då förtjänar man det? – Alltså, förtjänar gör man väl inte, inte att det ska hamna på internet men om man skickar och vet om att det kan hamna hos vem som helst då får man ju lite skylla sig - man får tänka sig för, säger Ebba. Reporter Jenny Hellström jenny.hellstrom@sverigesradio.se Producent Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Kaliber avslutar säsongen med en tillbakablick: Vad hände sen?

    · 00:29:39 · Kaliber

    Sjukhus Lex Maria anmäler förlossning, nya regler för kommunala biståndsresor och svenska språkanalyser får kritik av domstol i Storbritannien. Idag tar vi reda på vad som hänt efter några av våra granskningar. I februari i år granskade Kaliber kommunala biståndsprojekt, där politiker och tjänstemän från Kronoberg rest på ett 40-tal resor till Sydafrika. Resor där så mycket som en tredjedel av tiden gått till turistande av olika slag som besök på hantverksmarknader eller utfärder som safari. Och vid flera av tillfällen lät svenskar sig bjudas på safariutflykterna. Men efter vår granskning har både ICLD, den organisation som betalar ut biståndspengarna kommit med ett åtgärdsförslag som nu väntar på att bli godkänt av Sida. Och även politikerna i Kronoberg satt upp regler för de egna resorna. Roland Gustbée är ordförande i Regionförbundet Södra Småland och medlem i styrgrupp i Kronoberg som ansvarar för biståndsprojekten. - Det innehåller bland annat att en resa ska omfatta en normal arbetsvecka med arbete och förtydligande om hur man ska  göra om man vill förlänga resan för att ha fritid, att det sker på egen bekostnad. Ja, när Kaliber granskade de resor som politiker och tjänstemän i Kronoberg gjort på olika biståndsprojekt till Sydafrika visade sig att i genomsnitt ägnades mindre än halva tiden åt arbete och så mycket som en tredjedel av tiden gick till turistande och fritidsaktiviter av olika slag som besök på hantverksmarknad och olika utflykter som exempelvis safari. Så här lät det i Kaliber när programmet sändes i februari:   - It is an honour for us as a municipality tonight to... Vid en av resorna, i det projekt som bland annat ledde till att Tlokwe fick en ny hemsida var Öppna kanalen i Växjö med. Vi har fått deras tillstånd att använda oss av ljud från filmen.  Första dagen tas man emot med en välkomstmiddag. Sammantaget ägnas tre och en halv dag åt arbete och studiebesök. Sedan gör svenskar en utfärd och efter ett par timmar på små grusvägar kommer man fram till en lejonfarm. Där får man möjlighet att hålla och kela med en lejonunge. Nästa dag ägnas också åt djur. Den här gången i Pilanesberg national park, på en safaridag där man bland annat ser elefanter, zebror och giraffer. Dagen efter safarin är ledig så när som på ett kyrkobesök ocfh enligt reserapporten hinner man också med ett besök på ett lokalt bryggeri och får smaka det inhemska ölet innan man avrundar med en slutdiskussion och åker till flygplatsen. " Och så här sa Roland Gustbée i februari när vi visade honom vår undersökning. - Då tycker jag det är för lite arbete. Och efter Kalibers granskning kommer det nu att bli mer arbete på resorna när nu den politiska styrgruppen i Kronoberg alltså beslutat om riktlinjer som bland annat säger att sådana här fritidsaktiviter fortsättningsvis får ligga efter arbetsveckan och bekostas på egen hand. Och att deltagarna inte få ha med sig partner och barn under arbetsveckan, där arbetet ska motsvara just en arbetsvecka. Det är biståndspengar från Sida som har bekostat projektresorna, men pengarna hanteras av ICLD, internationellt centrum för lokal demokrati, och även de säger att de tagit fram ett åtgärdsförslag efter Kalibers granskning. Förslaget förtydliganden i uppförandekoden och andra styrdokument och ska nu beslutas av Sida. Men hur kommer det sig att man har kunnat göra ett 40-tal resor sedan 2006 som man gjort i Kronoberg utan att ha haft regler, som till exempel säger att deltagarna bekostar fritidsaktiviter själva. - Det är väl så att man fortsätter i gamla hjulspår till någon påpekar att någonting är fel, det är väl ganska vanligt att man gör så. Jag tycker det är bra att vi har tagit fram de här reglerna nu, det skapar en tydlighet och faktiskt den sammanställning som gjordes plockade fram en del avarter som tycker att det är bra att vi undviker i framtiden, säger Roland Gustbée. Förlossningsskada Lex Maria-anmäls efter tre år I höstas granskade vi förlossningsvården. I ett  program kunde vi visa hur barn skadats eller dött när övervakningen av barnen under förlossningen brusit och i ett program visade vi hur barn skadats eller till och med dött  där  hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats har varit en bidragande orsak till att det blivit fel i vården Vi kunde även berätta om fallen som inte anmäls till myndigheterna enligt Lex Maria, trots att barn skadats och trots att  patientförsäkringen LÖF betalt ut ersättning för en undvikbar vårdskada. Vi berättade då bland annat om nu treåriga Linnea i Lund som drabbades av en syrebrist vid förlossningen. Efter vårt program har Skånes universitetssjukhus nu valt att Lex Maria anmäla hennes förlossning. Juni 2014, Linnea sitter i soffan tillsammans med mamma Tina och pappa Per och tittar på Alfons Åberg.  Det är ett halvår sedan vi senast sågs- då i december berättade  Tina och Per om hur de kämpat för att Skånes universitetssjukhus skulle Lex Maria anmäla Linneas förlossning, men inte fått gehör. De ville inte att det som hände Linnea skulle hända igen. Så här sa Tina i programmet som sändes i december. - Ja det känns på något sätt som mot respekt för Linnea. Alltså att känna att som sagt när hon blir äldre och man mer kan prata om detta att man kan säga att ja men detta hände dig och det är fruktansvärt men det ledde till att man ändrade och gjorde något så det blev bättre, säger Linneas mamma Tina Lindman. Linnea drabbades av syrebrist vid förlossningen och har idag en cp-skada. I december kunde vi berätta att Patientförsäkringen LÖF bedömde att Linneas skada varit en undvikbar vårdskada enligt patientskadelagen och att hon hade rätt till ersättning .Tina hade feber, Linnea hade bajsat i fostervattnet och Linneas hjärtljud var avvikande under förlossningen. En av LÖF:s läkare menade att det  var fel att koppla bort den maskin som övervakade Linneas hjärtljud under förlossningen, när Tina skulle gå på toaletten. Efter toalettbesöket var Linneas hjärtljud så dåliga att Linnea fick förlösas med kejsarsnitt. Dessutom kunde vi berätta att Kvinnokliniken i Lund dröje fyra månader med att göra en avvikelserapport. Kvinnoklinikens verksamhetschef Andreas Herbst, som tillträdde efter Linneas förlossning sa så här i december: - Ja jag har ju tittat på det här ärendet det har jag ju gjort och jag kommer ju ha en diskusson med chefläkaren kring det. - Vad vill du diskutera? - Handläggningen av fallet. Och nu i våras, skickade alltså sjukhuset in en lex maria anmälan till Inspektionen för vård och omsorg. Nästan tre år efter förlossningen. - Ja vad ska man säga, det är någon sorts upprättelse, känslan av att det inte bara sopas bort liksom att Linneas...det är klart man vill känna att man åtminstone gjort något åt det för att undvika det i framtiden. Sjukhuset skriver i anmälan att de Lex Maria anmäler på grund av bristande övervakning av riskpatient och att verksamheten vidtar åtgärder med förbättrade rutiner för övervakning av riskpatienter. - Det är skönt att läsa att det blir något resultat av det hela....och det är just den där grejen jag vill ha, att kunna prata med Linnea när hon blir äldre och kunna säga att, det skedde ett resultat av det hela, att man förbättrade just det här att man skärper till det. Inspektionen för vård och omsorg,  utreder ärendet just nu.  Men Handläggaren på IVO berättar för oss att en händelse kan bli  svårare att utreda när så lång tid gått eftersom personalen kan ha svårare att minnas. Det är en av anledningarna till att  en anmälan ske senast två månader efter en händelse. - Jag tycker det är pinsamt att man inte gjort det och jag tycker också det är väldigt pinsamt att man inte någonstans ber om ursäkt. Alltså ber om ursäkt nu för att man dröjt i tre år och att vi faktiskt har fått ligga på och ta av vår kraft och energi som vi behöver lägga på annat liksom. Marie Ekberg är chefsläkare på Skånes universitetssjukhus och är den som skickat in anmälan. - Varken den nuvarande verksamhetschefen eller jag kände till det här ärendet och vi vet alltså inte riktigt hur man resonerade tidigare. Verksamhetschefen gick igenom ärendet på nytt, vi tittade även på den tidigare utredningen som var gjord via då lanstingens ömsesidiga försäkringsbolag och gjorde helt enkelt en annan bedömning idag. - Vilken bedömning gör ni? Varför gör ni en anmälan? - Det ska ju sägas att det här var ett komplicerat ärende, det var svårbedömt men vi gjorde ändå bedömnigen att man kan skärpa upp befintliga rutiner och ser man det att det finns möjlighet att minska risken för att en sådan här händelse inträffar igen ja då ska man anmäla enligt Lex Maria och det var därför vi gjorde det. Hon säger att Linneas hjärtljud  visserligen övervakades under förlossningen, men att verksamhetschefen alltså sett att man kan förbättra rutinerna övervakningen när det gäller riskpatienter som Tina var. Varför det dröjt så länge med en anmälan har Marie Ekberg svårt att kommentera eftersom hon först för några månader sedan fick kännedom om linneas förlossning. Och hon säger att patienter inte ska behöva kämpa för att sjukhuset ska göra en Lex Maria-anmälan. - Vad tänker du om att det här föräldraparet att de upplever det så? - Ja, det kan jag förstå...och det beklagar jag. - De vill gärna ha någon typ av ursäkt för att det dröjt tre år... - Ja, men det kan jag be om ursäkt för, absolut. Men även om sjukhuset nu Lex Maria anmält Linneas förlossning, saknar Tina och Per idag förtroende för hur sjukhuset sköter sin skyldighet att anmäla händelser som medfört allvarliga vårdskador. - Det kanske är mycket annat som missas för att det uppmärksammas inte. - Jag känner inte något förtroende över huvudtaget för deras uppföljning när de försöker förbättra vården liksom. vi tror att det är så att man vill hålla nere antalet anmälningar...så upplever jag det för jag förstår annars inte varför man inte gjorde detta tidigare.  Chefsläkare  Marie Ekberg säger att Skånes universitetssjukhus har förbättrat sitt patientsäkerhetsarbete att de vill lära av misstag som skett. Hon säger att de inte försöker hålla nere antalet anmälningar och att Lex Maria-anmälningarna i stället ökat sedan 2012. - Ja det är jätte tråkigt att de känner så och vi får göra vårt bästa för att på olika sätt kommunicera att vi gör det här att vi sköter det här. Nu väntar Tina och Per på beslutet från IVO som kan dröja ytterligare några månader och nyligen firade Linnea sin treårsdag. - Det känns skönt att man kan lägga grejer bakom sig för det här har liksom legat och malt hela tiden att jag måste, att man måste för linneas skull. Hade det bara varit för mig själv hade man nog inte orkat. jag hade nog inte orkat lägga energin på det, men eftersom det är för linnea så är det svårt att bara släppa det. hon kan ju inte själv driva det vidare. Så det känns skönt. - Om inte annat för, vår känsla för Linnea inför linne när hon blir äldre, att vi kan visa för henne att vi pushade på för att det skulle ske, för att för oss är det inte bara betydelselöst utan för oss var det jätte viktigt liksom. Och som sagt det har ju tagit jätte mycket på krafterna att ligga på så ja...ja jag är nöjd att det blir gjort. Språkanalyser kritiseras av brittisk domstol Det svenska företaget Skandinavisk Språkanalys AB, som utför språktester av asylsökande för bland annat Migrationsverket, får kritik av högsta domstolen i Storbritannien. Domstolen menar bland annat att företaget brister i sin redovisning av analytikernas kompetens. I en hylla på Kalibers redaktion så står det ett tjugotal pärmar. De innehåller dokument som kan ha haft en avgörande betydelse för många människor framtid. - Det här är alltså språkanalyser som vi begärde ut 2012. För två år sedan gjorde Kaliber en granskning av företaget Skandinavisk Språkanalys AB, eller Sprakab som de oftast kallar sig. Det är ett svenskt företag som specialiserat sig på att göra så kallade språkanalyser – att lyssna på asylsökandes språk och dialekter och därmed hjälpa myndigheter att avgöra varifrån de kommer. – It’s really a bit painful to let someone else rule you or make a decision upon you by your language. En av dem vi träffade då var Sherif, som hade fått besked om att han skulle utvisas, eftersom han enligt en språkanalys kom från norra Somalia, och inte, som han själv menar, från huvudstaden Mogadishu. – When it comes to Somalia people do speak a bit different dialects, but not so different that anyone could identify where this person came from. Visst pratar människor olika dialekter säger han, men inte så olika att vem som helst kan avgöra varifrån någon kommer. Sherifs advokat överklagade beslutet till Migrationsdomstolen och tog hjälp av en somaliskspråkig lingvist, som hävdade att hans dialekt mycket väl kunde komma från Mogadishu. Migrationsdomstolen gick på Sherifs linje, och han fick uppehållstillstånd. Sprakabs språkanalytiker är anonyma, både för Migrationsverket, domstolar och de asylsökandes offentliga biträden. Som en del av granskningen igenom ungefär 1 200 språkanalyser, och kunde avslöja att många av företagets analytiker inte hade den kompetens som Migrationsverket efterfrågar, och att det fanns analytiker gjorde bedömningar av språk utan att det framgick att de hade det språket som sitt modersmål. I samband med granskningen blev vi uppringda av företagets vd, Pia Enevi. – Så du menar att du sitter och granskar våra analytikers bakgrund i de här rapporterna? Och sen förväntar du dig en intervju av mig. Du, nu förstår ju jag syftet med det här. Vad tråkigt. Jättetråkigt. Jättejättejättetråkigt. Jag trodde aldrig att man jobbade så här. Aldrig. Men det måste väl finnas någon liksom extern kontroll av det här? Så att allmänheten vet att det här går rätt till? – Nämen varför ska allmänheten veta att det går rätt till? Det är ju det personer, våra kunder som ska veta det. Bland Sprakabs kunder finns inte bara svenska Migrationsverket. De arbetar också för myndigheter i länder som Kanada, Australien, Nederländerna och Storbritannien.  Och nu i maj fick företaget kritik av högsta domstolen i Storbritannien som i en dom rörande två asylärenden menar att Sprakab brister i att redovisa analytikernas kompetens. Dessutom anklagas en av företagets analytiker för att ha uttryckt sig på ett sätt som inte anstår ett opartiskt expertvittne. Efter att vår granskning gjorde Migrationsverket en kvalitetskontroll av Sprakabs rapporter. Den gjordes genom att 10 av Sprakabs bandinspelningar skickades till ett holländskt företag för granskning – och resultatet var bra. I nio av de tio fallen kom Sprakab och det holländska företaget fram till ungefär samma slutsats om den asylsökandes ursprung. Men urvalet av vilka bandinspelningar som skulle skickas iväg för granskning gjordes av Sprakab själva. Är det rimligt att företaget som man ska granska själva gör urvalet av vilka rapporter som man ska granska? Fredrik Beijer är tillförordnad rättschef på Migrationsverket. - Ja, de gör ju urvalet av bandanalyserna och jag kan inte se några problem med det om man inte har några misstankar om att företaget skulle vara ohederligt på något sätt och det har vi inte. Men är det inte en grundläggande princip att man…om man ska granska någonting att den parten inte är inblandad i granskningen så att säga? - Ja alltså det här handlar ju om ett urval av ett antal band…ett par bandinspelningar, ett antal bandinspelningar och ett…nej, jag kan faktiskt inte se att det skulle ha någon betydelse i det här fallet. Fredrik Beijer menar att det viktigaste är att Migrationsverket inte lägger för stor vikt vid analyserna, utan gör en egen utredning och en egen bedömning. Sprakabs vd har avböjt att bli intervjuad av Kaliber, och hon har inte heller svarat på de frågor vi skickat via mail. Kalkbrytningen på Gotland fick ja i första instans I slutet av januari handlade Kaliber om den infekterade konflikten om kalkbrytningen på Gotland. Det som står på spel är dricksvatten, skyddade unika naturområden, sällsynta växter och arter, arbetstillfällen, skatteintäkter och miljardvinster. Programmet tog upp vad som hänt efter de stora demonstrationerna i Ojnareskogen sommaren 2012 och granskade också Region Gotlands miljö- och hälsoskyddsnämnd där politiker sitter på dubbla stolar. Sen dess har förvaltningsrätten tagit upp frågan om jäv i nämnden och så har det kommit domar i mark- och miljödomstolen om båda företagen Nordkalks och SMA Minerals stenbrytning i Ojnareskogen. - Här på höger sida om Ojnare myr har vi naturreservatet Bäste träsk, som ingår i nätverket Natura 2000. Daniel Heilborn kör genom Ojnareskogen. Han är en av de mest framträdande personerna i motståndet mot ett storskaligt kalkbrott här, det som kallas Bunge-täkten. Han  är arkitekt och miljöpartist. - Om 25 år så kommer det på vänster sida vara ett 25 meter djupt kalkbrott och på höger sida vägen så ska det fortfarande vara ett opåverkat Natura 2000-område - och det verkar ju vara osannolikt. - Det här är en väldigt, väldigt allvarlig fråga. Vi lever på skatteintäkterna. Det är paneldebatt i den gamla biografen i Slite. Tony Johansson har jobbat i kalkindustrin i snart 30 år och hans pappa före honom. Han är klubbordförande i IF Metalls avdelning vid Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk. Han är dessutom socialdemokratisk lokalpolitiker i Miljö- och hälsoskyddsnämnden. - Det är ju så att vi har en hög arbetslöshet för både vuxna och unga mellan 18 och 24 år. Arbetstillfällen ställs mot miljön. Skatteintäkter och miljardvinster mot dricksvatten och unika naturområden. Konflikten om kalkbrytningen på Gotland är känslig och infekterad. Påtaglig och närvarande. Gotland är ett, i den här frågan, splittrat samhälle. Den här splittringen går ändå in i maktens korridorer. Och till miljö- och hälsoskyddsnämnden, där det finns ledamöter som sitter på dubbla stolar. - När jag sitter med i miljö- och hälsoskyddsnämnden då är jag politiker. Och än en gång, där ser vi till miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift. Man måste vara proffsig. En gång är du facklig, en gång är du politisk I miljö- och hälsoskyddsnämnden sitter socialdemokraterna Tony Johansson, som är kalkindustriarbetare och metallklubbsordförande, och Linus Gränsmark, ordförande för IF Metall och LO på Gotland. Och de har varit med att fatta beslut om stenbrytningen. Det gäller bland annat de synpunkter, yttranden, som nämnden skulle lämna in till mark- och miljödomstolen inför prövningarna av både Nordkalks tänkt täkt och SMA Minerals utvidgning av företagets befintliga täkt i Ojnareskogen. När det gäller yttrandet i ärendet med SMA Mineral beslöt nämnden att inte skicka in nåt yttrande alls. Och när det gäller Nordkalk blev det ett lindrigare yttrande än vad förvaltningen föreslagit. Både besluten till fördel för kalkindustrin. Så här sa Tony Johansson och Linus Gränsmark om hur de håller isär sina olika roller som fackliga och miljönämndspolitiker. - Både jag och Linus har hållt på så många år, så vi kan sära på det. Jag betvivlar inte en sekund på att vi kan det. Vi kan det, så nu får vi tyst i den frågan. - Hur håller ni isär uppdragen just vad gäller miljö- och hälsoskyddsnämnden då ni ska se en miljöaspekt och i facket ska ni ser mer till era medlemmar och jobben? - Det är den synen man får ha som politiker: nu har jag ett politisk uppdrag i den här nämnden och punkt slut. Sen att jag är facklig också gör ju att jag har kunskap i de här frågorna. Om jag inte fanns där hade ju ingen sakkunskap funnits i nämnden. Beslutet om Nordkalk anmäldes till förvaltningsrätten. Anmälaren ansåg att Linus Gränsmark var jävig. I slutet av april kom domen, där förvaltningsrätten beslutade att LO- och IF Metall-ordföranden socialdemokraten Linus Gränsmark var jävig när miljö- och hälsoskyddsnämnden, där Gränsmark är ledamot, behandlade frågan om Nordkalks stenbrytning på norra Gotland. - Ja, jag är förvånad. Jag trodde faktiskt att det skulle bli ett annat utslag Förvaltningsrätten ansåg att Gränsmark var jävig vid det här beslutet eftersom han som ordförande för IF Metall vid en tidigare domstolsförhandling fört kalkindustriarbetares talan. Under våren har mycket hänt i frågan om kalkbrytningen på Gotland. SR P4 Gotland 16.30 21 maj: I dag har alltså facken och dom anställda vid Nordkalk i Storugns informerats om varsel. 55 av totalt 72 anställda på Gotland berörs. Jörgen Pettersson är huvudskyddsombud vid nordkalk i storungs, och såhär reagerade han på dagens besked: - Det känns för jävligt rent ut sagt. Anledningen till varslen är att bolaget inte har något tillstånd att bryta sten efter årskiftet i bolagets befintliga täkt Klinthagen. Dom om förlängt tillstånd och en utvidgning av täkten förväntas komma i slutet av december. En vecka senare, 27 maj, stod miljöpartisten och arkitekten Daniel Heilborn inför rätta i Hovrätten för ohörsamhet mot ordningsmakten. Han åtalades efter protesterna i Ojnareskogen sommaren 2012. I tingsrätten friades han. Domen kommer nästa vecka. Och den 2 juni kom båda domarna i mark- och miljödomstolen om Nordkalks tänkt täkt i Ojnareskogen och SMA Minerals utvidgning av det befintliga kalkbrottet där. SR P4 Gotland 16.30 2 juni: Mark- och miljödomstolen säger ja till stenbrytningen på norra Gotland, både när det gäller Nordkalk och Svenska Mineral. Vid Nordkalk har ledningen ägnat någon timme åt att läsa domen i eftermiddag och platschefen Mikael Lindberg är nöjd, även om sista ordet ännu inte är sagt. - Så här långt är vi jättenöjda med resultatet. Det är ju inget att sticka under stolen med. Vi ska ju komma ihåg att det här knappast är det slutliga beskedet. Vi kommer ju att får leva med en fortsatt process framöver. Domen blev alltså en stor framgång för Nordkalk och SMA men ett bakslag för motståndarna, som bland annat är oroliga för hur stenbrytningen ska påverka vattentillgången i området. Britta Calamnius och Beatrice Bandergård hade svårt att hålla tillbaka tårarna när de fick beskedet. - Många tårar. - Men inte bara tårar. Det är kampvilja också. Domarna kommer att överklagas. Redan har bland andra naturvårdsverket, länsstyrelsen, och naturskyddsföreningen beslutat att överklaga. Men det kommer dröja innan det blir domar som vinner laga kraft eftersom det kan bli fler överklaganden och dessutom kan EU komma att ta upp frågan. Under tiden fortsätter konflikten på Gotland. Nytt lagförslag om gode män och förvaltare I mars granskade Kaliber systemet med ställföreträdare, det vill säga förvaltare och gode män. En förvaltare eller god man ska vara en hjälp för dem som inte har möjlighet att sköta sin ekonomi på grund av skada eller sjukdom. Men Kaliber kunde visa att systemet inte fungerar som det är tänkt. Det är både rättsosäkert och öppnar för bedragare. För Martin Granlund i Ånge, utanför Sundsvall, blev det en mardröm. Hans förvaltare misskötte hans ekonomi och han fick betalningsanmärkningar. Han försökte bli av med sitt förvaltarskap, men det dröjde 15 år innan han lyckades. - De struntar ju i en vad man än säger. Ska man prata om nånting så skyller de bara ifrån sig. Ring dit och ring dit. Eller så har de inte tid att prata. Ring nån annan gång. Och gör man det då lyssnar de inte då heller. - Har du nån gång under de här åren varit glad över att du har haft förvaltare? - Nej, jag har inte varit glad alls. Lagen om god man och förvaltarskap är från 1924. Den är alltså till för att hjälpa dem som inte kan sköta sin egen ekonomi på grund av skada eller sjukdom. Ingen vet hur många som idag får den här hjälpen, men antalet ökar, visade Kalibers kartläggning. Martin råkade alltså illa ut. Men överförmyndarnämnden i Sundsvall, som är de som ska kontrollera förvaltarna ville inte kommentera Martin Granlunds fall, men ansåg att ingen gjort något fel. Efter 15 år lyckades Martin Granlund bli av med sitt förvaltarskap. Men han är inte ensam. Kaliber var i kontakt med många personer där förvaltarskapet inte har skötts. Karolina Ahlström var en av dem. Hennes pappa är satt under förvaltare och Karolina insåg att flera hundra tusen kronor hade försvunnit från hennes pappas konto. Hon började en lång kamp för att få berörda myndigheter att reagera. - Jag kände att jag fick inget medhåll från deras sida. Jag fick ingen hjälp. Det var som att de försökte skydda sig själva och förvaltaren. Och flera experter som Kaliber var i kontakt med kritiserade systemet som de menade måste göras om i grunden. En av dem är Elisabeth Carlsund som själv har gjort två granskningar av systemen när hon jobbade på riksrevisionen. - Har jag en riktig tur så har jag en jättebra förvaltare eller god man, men har jag otur så är det mycket som kan passera kunde vi se, utan att det händer någonting. Och då är det, vart ska man vända sig? Ja, vad kan man göra, man kan klaga hos överförmyndaren. Den överförmyndare som har rekryterat kanske någon som de känner och övertalat dem mer eller mindre att ta det här uppdraget och som inte alltid sköter sin tillsyn. I en intervju med Kaliber då i mars sa justitieminister Beatrice Ask att lagen skulle göras om. - Vi kommer inom kort att lägga förslag som handlar om att skärpa reglerna för rekrytering och tillsättning, ställa högre krav på tillsynen, ställa större krav på utbildning som ska erbjudas de som ställer upp som gode män och förvaltare. Och den 24 april kom så lagförslaget från regeringen. Det innebär bland annat att den som ska få en ställföreträdare i större utstäckning än idag själv ska få bestämma vem det blir. Dessutom ska kontrollen av de som föreslås som ställföreträdare skärpas och sen så ska gode män och förvaltare erbjudas utbildning. Om dessa lagändringar gör att det blir bättre återstår att se. Lagen ska börja gälla den 1 januari 2015. Reportrar: Markus Alfredsson, Micha Arlt, Anna Berg, Sofia Boo, Annika H Eriksson, Lena Pettersson och Daniel Värjö. Programledare: Sofia Boo och Markus Alfredsson. Producenter: Sofia Boo och  Annika H Eriksson. Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Kan man lita på att läkaren kan sitt jobb?

    · 00:29:34 · Kaliber

    Hur säker kan man vara på att man får rätt vård och att den läkare man möter har rätt kompetens?Kaliber undersöker vem som kontrollerar kvaliteten i den svenska vården och hur illa det kan gå när rätt kompetens saknas. - Ja det går inte att beskriva. En sådan sorg och smärta som var…Att det kunde gå så illa. Att vi hade sån otur och träffade den doktorn, säger Ulla Pettersson. En stol är tom i köket hemma hos Ulla Petersson i Åmål. Det är någon som saknas - Kjell-Erik, Ullas lillebror. Han sökte vård efter att ha drabbats av en grav hjärtinfarkt men fick inte den hjälp han behövde. Istället blev han ordinerad ryggövningar. På rehabkliniken Olivia i Danderyd håller Nils Björneheim på med att stoppa träpluppar i små hål. Det är ett solitaire-spel och används för att träna finmotoriken. Bredvid sitter arbetsterapeuten Sandra Skog. - Jag tänker att om tio minuter så är det den här handträningsgruppen. Vi kanske ska ta det lite lugnt nu? Så vi inte tar slut på dig fullständigt, säger Sandra Skog till Nils Björneheim. - Ja, det behövs nog, säger Nils och reser sig upp. Han går ut i korridoren. Hur går det för Nisse? - Den här operationen han var med om, det var ju en fullständig katastrof att det blev som det blev och som han har berättat för mig så var han riktigt illa däran. Tänker man på det så har det ju hänt väldigt mycket på så kort tid, säger Sandra Skog.  Ute i samlingshallen står Nils och kollar dagens schema. Senare väntar bland annat språkövningar, gym, minnesträning och qigong. Det är ett tajt schema, så vi bestämmer oss för att ses hemma hos Nils när dagen är slut. Nils är gammal träslöjdslärare och jobbade tidigare på en skola en bit bort. Hans elever kallade honom för Nisse. Men allt skulle förändras en dag i oktober 2012. - Här står vi på sjukhuset. Här ligger han nerbäddad med alla maskiner runtomkring. Vi är hemma hos Nils och hans fru, Marie-Louise. I handen håller hon fotografin från sjukhuset. - Här ligger han nerbäddad, med alla maskiner runt omkring. Helt borta, säger Marie-Louise. Vad var det som hände? Vad var det som hände? Jo….eeh…vi skulle bli…det var det här med…, säger Nils och blir tyst. Han har svårt att  få fram orden och det mesta av hans minne från händelsen är borta. Men Marie-Louise som skriver dagbok minns det fortfarande tydligt. - Han skulle ta bort en polyp i näsan. Den gjorde så att han hade andningssvårigheter, säger Marie-Louise. En polyp är en liten vävnadsknöl i slemhinnan som gör att man blir täppt i näsan. Det är en relativt vanlig åkomma som uppemot 300 000 svenskar har problem med. Knölen tas ofta bort genom ett litet ingrepp i näsgången. - Och Nisse åker iväg på morgonen.. eller vi skjutsar dig till sjukhuset. Och sen är det ’hejdå, lycka till, vi syns ikväll’. Och jag själv skulle ha avskedsfest på jobbet för jag skulle gå i pension samma dag. Jag stod och blåste ballonger på jobbet och så ringer läkaren från sjukhuset och säger att ”Det där har inte gått något vidare…”, berättar Marie-Louise. Läkaren som opererat Nils har begått ett allvarligt misstag. Men det får Marie-Louise inte veta när sjukhuset ringer. Bara att Nils har fått en akut hjärnblödning och att han åkt med ambulans till neurointensiven på Karolinska sjukhuset. - Och då åkte jag och sonen dit. Och vi hittade rätt på dig och fick se dig, och det var ingen munter syn just då i alla fall, säger Marie-Louise och tittar på Nils som sitter tyst och lyssnar. Vad kände du just då? - Ärligt talat så vet jag inte. Det var bara tomt. Ett tomt kaos. Jag vet inte riktigt, det vart blackout, säger Marie-Louise Björneheim. Var du någonsin rädd för att inte Nisse skulle komma tillbaka? - Ja, det var jag ju. Oh ja, det var jag. Jag trodde faktiskt inte det. Så som han såg ut när han låg på sjukhuset…För han rörde sig ju inte. Vi kunde få en liten, liten förnimmelse om vi höll honom i handen. Att man fick en liten, liten tryckning tillbaka. Men ingen annan reaktion. Och det var jättejobbigt. Usch. Nils går inte att få kontakt med. Han läggs in med slangar för att tömma hjärnan på blod. Och en track i halsen, ett slags rör för att underlätta andningen. Det ska dröja månader innan han vaknar till liv. Och då är det en annorlunda Nils som vaknar upp. - Han visste ju inte vem jag var. Konstigt nog kände du igen barnbarnet. Men inte Mattias och mig första gångerna du började vakna upp. Du tittade bara på oss som att, vilka är vi? Säger Marie-Louise. Läkaren får inte fortsätta operera De första månaderna kan Nils varken röra sig, prata eller minnas något. Det blir en lång resa med rehabilitering, där Nils får lära sig prata och gå på nytt. Och det dröjer nästan två år innan Nils  får veta vad som gått fel. I augusti 2014 kommer ett beslut från Inspektionen för Vård och omsorg, den myndighet som bedriver tillsyn över vården. Där framgår det att läkaren försökt ta bort Nils polyp med en tång, och att han inte använt någon optik för att kunna se vad han gör. En direkt olämplig metod enligt IVO. Nils som ligger nedsövd märker aldrig när läkaren råkar göra hål och kommer åt den del i huvudet där hjärnan sitter. Marie-Louise går iväg och hämtar ett kuvert. Kuvertet med den utredning som IVO skickade för några månader sen. - Han har haft upp ett instrument upp i hjärnan. Det blev ett hål. Man har ett litet nät emellan näsan och hjärnan där luktsinnet sitter liksom. Och det var det han petade sönder och sen upp i hjärnan. Och så blev det blodutfyllnad och då blev det en stor hjärnblödning, förklarar Marie-Louise. Läkaren får även kritik för ytterligare ett fall, där en patient fått smärta och blödningar efter två misslyckade näsoperationer. Man beslutar att läkaren inte bör utföra någon mer kirurgi, och sjukhuset placerar honom på en annan mottagning i Stockholm. Jag har varit i kontakt med läkaren, men han vill inte medverka i någon intervju. - Det är helt ofattbart. Man kan inte tro att sånt här kan hända. Och man blir ju jätteledsen. Gjort går inte att göra ogjort. Men det förstörde Nisses liv och delvis mitt. Och sonens också egentligen, det händer ju mycket runt omkring, säger Marie-Louise. - Ja, det är ju som du säger. Man vet ju inte vem som bestämmer över en. Det känns ungefär som dom vart och petat undan benen på en. Och sen har man försökt komma tillbaka, tillbaka…, säger Nils Björneheim. Hur kunde en olämplig läkare få operera Nils? Och finns det fler än bara Nils som drabbats av att inte få träffa en läkare med rätt kunskaper? Jag bestämmer mig för att kontakta Inspektionen för vård och omsorg och får då veta att just kompetensbrister inom vården är ett av flera riskområden som man sett de senaste åren. Janna Kokko är utredare på IVO. - Vad vi har gjort är att vi har samlat in risker både från det som vi har sett och sen också det som andra aktörer påpekar som riskområden. Och där har många aktörer påpekat att kompetensbrister hos personal är ett riskområde, eller en risk för patientsäkerheten. Men vi har kollat på det på väldigt övergripande nivå för att kunna prioritera vår kommande tillsyn, berättar Janna Kokko. Enligt henne handlar det inte specifikt om bara kompetensbrist hos enskild personal, utan även om brist på vissa typer av specialister och att en del inte får tillräckligt med kompetensförhöjning. Jag är nyfiken på om det finns fler fall som Nils. Därför begär jag ut alla avslutade anmälningar som handlar om kompetens bland vårdpersonal. Jag begär också ut alla tillsynsärenden där IVO kritiserat personal för oskicklighet, det vill säga att personalen har bristfälliga kunskaper i sitt yrke. Sammanlagt går jag igenom 191 fall som lett till kritik de senaste fem åren, och hälften av dom rör läkare. Sverige saknar de kontrollsystem som finns i många andra länder I dom ärenden jag granskat, hittar jag flera exempel på både dödsfall och allvarliga vårdskador, som kan härledas till att läkare haft brister i sin kompetens. Här finns exempel på barn som dött, patienter som blivit blinda och läkare som ordinerat dödliga medicindoser till sina patienter. Så hur kommer det sig att patienter riskerar att träffa läkare med bristande kunskaper?          Jag åker till Sahlgrenska Akademin i Göteborg. Här möter jag Eric Hanse. Han är professor och dekanus. Tidigare var han ansvarig för läkarutbildningen i Göteborg. - Ja, läkarkårens kompetens är god och hög generellt sett. Men den kan bli ännu högre, säger Eric Hanse. Enligt Eric Hanse så finns det flera saker som kan bli bättre och gemensamt är kontrollen av läkares kompetens. En del handlar om själva läkarutbildningen, där kraven successivt minskar ju längre man kommer. Som exempel nämner han den svenska specialistutbildningen som inte innehåller någon obligatorisk slutexamen. Men det stora problemet kommer efter utbildningen. Då blir det istället upp till arbetsgivaren att se till att läkaren har rätt kompetens för sitt jobb. Något system som återkommande kontrollerar kompetensen finns inte.  - Det är väldigt olyckligt. På alla nivåer i den här utbildningskedjan, hela vägen från grundutbildning till AT och vidareutbildning och fortsatt vidareutbildning, så bör det finnas kontrollstationer, så att säga. Och såna kontrollstationer blir aldrig vattentäta, och ska inte vara heller kanske, hur finmaskiga man än gör dom. Men dom minskar risken för att sånt här ska hända i alla fall, säger Eric Hanse. Om man som arbetsgivare anställer en läkare, vad har man för möjligheter att kontrollera den här läkarens kompetens? - Nej, man har ju att lita på att dom utbildningar som den här läkaren har gått på olika nivåer uppfyller en god kvalitet, säger Eric Hanse. Det är den femte december 2013 och medicinska riksstämman hålls på Waterfront Congress Centre i Stockholm. Här samlas branschfolk och föreläsare för att debattera och nätverka. På en debattscen står barnläkaren Anders W Jonsson, även riksdagsledamot för Centerpartiet. Ämnet för debatten är ”Vem vill gå till en läkare som inte hänger med?” och Anders W Jonsson argumenterar för att Sverige bör införa en kontroll över läkarkompetens.  - Ja, det här var en av många debatter jag varit med i under de senare åren, där vi diskuterat just det här, varför Sverige är så unika i det att vi inte har någon kvalitetskontroll av legitimerad personal, säger Anders W Jonsson. Systemet Anders W Jonsson förespråkar kallas recertifiering. Det går ut på att yrkesutövare återkommande får bevisa sin kompetens, till exempel via kunskapstester vart femte år och ofta genom att redovisa att man uppdaterat sig med ny relevant forskning. Systemet används i olika former runt om i världen. Men inte i Sverige. - Jag tycker att det är fel. Jag tycker att Sverige i likhet med i stort sett alla andra länder, borde ha system där man återkommande får visa att man behåller kompetensen på det område man är legitimerad att arbeta. Jag kommer ihåg från den här debatten vi hade att efteråt hade jag stämt träff med en amerikansk barnläkarkollega som var på stämman i ett annat ärende. Jag skulle visa honom Sveriges riksdag. På vägen hit till riksdagen frågade han vad jag debatterat. Och då berättade jag det här, och han blev ju väldigt förvånad. Hur kan det vara så i Sverige att man inte har någon kompetenskontroll alls på läkare? Och så beskrev han det amerikanska systemet där man har dubbla kontrollsystem, där dels delstaterna har en uppföljning, och dels yrkesföreningarna också har en uppföljning. I det material jag gått igenom hos IVO, är det tydligt att läkare med kompetensbrister ofta upptäckts först efter att fel har begåtts. Och det här är ett problem menar Anders W Jonsson, som tycker att Sverige borde införa ett system som granskar läkares kompetens innan felen begås. Han jämför det med svenska revisorer, som var femte år får förnya sina yrkescertifikat. - Det borde i Sverige vara lika viktigt att ta hand om svårt sjuka människor som det är att hantera pengar. I ett läge där vi säger att auktoriserade revisorer, där ska staten återkommande kontrollera att man håller kompetens. Då är det ju skamligt att man då tycker att hela sjukvården där det handlar om människors hälsa, liv och död, att man där inte har någon form av kompetenskontroll, säger Anders W Jonsson Med på scenen står även Olle Larkö. Han är överläkare och dekanus på Sahlgrenska Akademin. Kollega till Eric Hanse som ni hörde tidigare i programmet. - Vad vi vänder oss emot är att vi inte har samma krav på läkarna som man har i andra länder, säger Olle Larkö. Varför har vi inte det? - Ja, det är svårt att svara på det. Kan vara ett uttryck, om man får vara lite elak, ”Slapp-Sverige”. Att man tror att saker ordnar sig i alla fall, säger han. Enligt Olle Larkö är det framförallt läkares fortbildning som är viktigt att kontrollera. Det vill säga den kunskap som läkare får efter att dom är färdiga specialister, till exempel genom att åka på konferenser eller läsa ny forskning. Och han får medhåll från sin kollega Eric Hanse. - Den allmänna synen är att läkaryrket som många andra yrken är något som ingår i ett livslångt lärande. Och alla utbildning, även i det livslånga lärandet, är något som befrämjas av krav på individerna på alla nivåer. Men som det är nu i systemet så minskar kraven successivt ju längre man kommer i det livslånga lärandet. Och det är på sikt inte bra för inlärningskvaliteten. Så vi tror ändå att det är bra med krav på alla nivåer, även om man har vart yrkesverksam en längre tid, säger Eric Hanse. Olle Larkö bryter in. - Det är klart att det kan förekomma att kompetensbrister gör att man felbehandlar. Det är ju därför vi tycker att man ska förebygga detta så långt man kan. Med att hänga ut i utvecklingen helt enkelt. Läkare är inga fantommänniskor heller, utan vi kan göra fel även om man är kompetent. Det är olyckligt om man gör fel för att man är inkompetent, och vi vill så långt som möjligt gardera oss från detta, säger han. Kjell-Erik drabbades av grav hjärtinfakt men blev ordinerad ryggövningar I ett av fallen jag granskat, dyker orten Åmål upp. Här bor Ulla Pettersson och hennes make Holger. Vi går in Ullas kök. Efter en stund pekar hon på den rödvita mattan framför diskbänken och börjar berätta om sin lillebror, Kjell-Erik. - Här bara han ramla ner. Och blev liggandes ner här efter diskbänken. Alldeles precis efter här låg han. Så det var jobbigt att sköta matlagning och disk, det känns fortfarande jobbigt med den här bänken, för det påminner så mycket om det som hände då, säger Ulla Pettersson. Vi sätter oss i matrummet. Det var en oktoberdag som hennes lillebror Kjell-Erik kom hit, berättar hon. Kjell-Erik var blek, kallsvettig och klagade över en extrem smärta i ryggen och bröstet. Dom åker till vårdcentralen där dom blir ombedda att sätta sig i väntrummet.  - Nej, det orkar jag inte, sa min bror då. Men sen kom det en läkare. Och när vi hade berättat då att han hade så ont i ryggen, och han hade ont i mellangärdet och det tryckte över bröstet och han hade väldigt hjärtklappning. Då fick vi följa med in på ett undersökningsrum. Och där togs EKG. Och då sa han att, ja det syntes en liten förändring. Och så fråga han min bror om han hade haft en hjärtinfarkt tidigare. Och nej svarade ju min bror då, berättar Ulla. Läkaren ser fundersam ut, berättar Ulla. Han säger till Kjell-Erik att lugna ner sig och ta ett djupt andetag. Efter en stund säger han att Kjell-Eriks hjärtklappning bara är en panikattack, orsakad av inflammation i ryggen. - Och så skulle han visa min bror hur han skulle göra ryggövningar för att stärka upp ryggmuskulaturen. Så han fick lägga sig på britsen. Och så skulle han ha händerna utefter sidorna och sträcka upp överkroppen och huvudet. Och det kunde ju inte min bror. Läkaren fortsätter med att försöka få Kjell-Erik att göra ryggövningar. Efter en stund ber han Kjell-Erik och Ulla att gå in i ett annat rum och vänta, eftersom en annan patient står på tur. - Och då säger min bror till doktorn att. ”Ja, jag kommer inte att klara mig igenom det här”. Och då tog doktorn tag i armen på min bror. Och så sa han att ”Lugna ner dig nu. Lugna ner dig. För det som du känner bak i ryggen, det är inte farligt. Och inte det du känner tryck över mellangärdet. Och hjärtklappningen, det är inte farligt. Du behöver INTE oroa dig!”, berättar hon. "Jag kommer dö nu" Medan de väntar i rummet börjar Kjell-Erik att hosta kraftigt. Läkaren kommer senare tillbaka och gör bedömningen att Kjell-Erik även lider av lunginflammation. Han skriver ut lite antibiotika och skickar hem Ulla och Kjell-Erik. Väl hemma hos systern, börjar allt snurra för Kjell-Erik. Han har svårt att andas och svetten pärlas i hans panna. Ulla bestämmer sig för att ringa en ambulans.  - Och min bror, han sa att ”Jag kommer att dö nu”. Och då försökte jag trösta honom och säga att ”Bara ambulansen kommer”. Och ”Jag dör innan dom kommer…”. Det var det sista han sa. Och sen bara han rasa ihop på golvet.  Ulla försöker ropa och ruska om Kjell-Erik, men får inget svar. Hon springer till telefonen för att ringa 112 igen, när hennes man ser ambulansen stanna utanför. - Och dom började ju å jobba med honom på en gång. Och gjorde såna här tryck på bröstkorgen på’n. Ulla står ute i hallen medan personalen försöker få liv i Kjell-Erik. Efter en stund hör Ulla hur det blir tyst i köket. - Personalen på ambulansen kom ut och sa att…”Tyvärr, det går inte att få något svar från din bror, hjärtat är stilla och det går inte att få igång det”. Och när dom kom med båren och….ja dom undrade ju om jag ville att han skulle vara kvar här tills en läkare kom och konstaterade dödsfallet. Eller om dom skulle ta med honom. Och då var han ju redan blå i det som man såg av ansiktet och så…Så då var det ju bara att konstatera att…han var död, säger Ulla medan tårarna rinner ner för hennes kinder. Chefläkare på Närhälsan och den vårdcentral som Ulla och Kjell-Erik besökte heter Monica Radeberg. Efter händelsen gjorde hon en egen utredning och anmälde även ärendet enligt Lex Maria. - Jag ser allvarligt på händelsen och beklagar den. Och det är av den anledningen som vi har gjort den här händelseanmälan och en Lex Maria-anmälan till IVO, säger Monica Radeberg. Den obduktion som gjordes efter Kjell-Eriks död, visade att han avlidit i en hjärtinfarkt. Och enligt både IVO och Monika Radeberg, borde läkaren ha förstått det redan första gången han såg resultatet av EKGt. Det visade nämligen tydliga tecken på att Kjell-Erik hade en akut hjärtinfarkt och läkaren borde ha ringt på en ambulans direkt. Hur kunde det bli så här? Det var en felbedömning. Och som jag också skrev i händelseutredningen och som också IVO höll med om, var att det handlade om kompetensbrist hos enskild hälso- och sjukvårdspersonal, säger Monica Radeberg, chefläkare på Närhälsan. Om en läkares kompetens brister i vissa avseenden som du säger. Hur kommer det sig att han jobbade där han gjorde? - I det här fallet handlade det om behov av läkare, alltså vikarier. Det var brist. Man har inte tillräckligt med ordinarie läkare och behöver ha bemanningsläkare eller vikarier. Så det var ju ett bemanningsföretag som hade hjälpt den här enheten med läkarbemanningen. Ni som anställer personal. Vad har ni för ansvar i det här? - Vi har ett ansvar att ta referenser…Att vi har personer med rätt kompetens…på rätt ställe.. Och vad var det som gick fel i det här fallet? – Ja, den här personen hade ju inte rätt kompetens i det här fallet……..Det jag vill tillägga är att jag beklagar detta. Det är en tråkig händelse som vi tagit på stort allvar. Den doktorn jobbar ju inte kvar i närhälsan. Vad jag vet, så gör han inte det, säger Monica Radeberg. Läkaren är fortfarande verksam inom vården i Västra Götaland och har i perioder varit stafettläkare på andra vårdcentraler i regionen. När jag ringer upp honom, håller han inte med om att hans kompetens varit otillräcklig. Men någon intervju där han kan utveckla det hela, vill han inte vara med i. Var han jobbar idag, vill han inte heller uppge. Läkarbristen förvärrar problemen Det är inte bara IVO som identifierat kompetensbrist som ett problem i den svenska vården. I december 2014 meddelar Riksrevisionen att även dom sett problem med kompetensen inom sjukvården i en förstudie. Senare i höst ska de presentera resultatet av en större granskning av kompetensproblemen inom vården. Men här ligger fokus mer på kompetensförsörjning, det vill säga frågan om rätt kompetens finns på rätt plats. Det råder idag brist på läkare med spetskompetens,  framförallt inom psykiatrin och allmänmedicin. Och enligt flera experter jag talat med är det ofta ur det perspektivet man ser problemet. Det stora problemet är inte inkompetent personal, utan snarare att det här inte kompenseras med annan, mer kompetent personal. Men kan det vara så att läkarbrist kan få konsekvenser även för enskilda läkare? Jag åker till Stockholm för att träffa Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren. - Ja, det är allvarligt. Man kan säga att både legitimation och specialistbeviset är statens garant för att yrkesutövaren håller måttet, säger Heidi Stensmyren. För Heidi Stensmyren är det framförallt fortbildning som är viktig för att bibehålla god kompetens. Hon är inte övertygad om att recertifiering är rätt väg att gå, däremot skulle hon gärna se ett system som ställer högre krav på att läkarna får rätt fortbildning.  Samtidigt tror hon att läkarbrist och kompetensbrist hos enskilda läkare kan ha vissa samband. - Tittar man på primärvården, så är det ju många läkare som kanske är den enda läkaren på vårdcentralen. Och det innebär i stor grad ensamarbete. Och det här blir en nedåtgående spiral. För dom har då så få läkare på plats så man får svårt att delta i fortbildning och uppdatera sig. Eftersom det är så dåligt bemannat. Sen så blir det här en spiral som fortsätter. Man får inte fortbildning och får ta en större del i produktionen. Och så blir det bara produktion till sist. Det blir en ond cirkel.   På Södermalm i Stockholm, ligger huvudkontoret för Sveriges kommuner och landsting, SKL. Jag har stämt träff med chefen på SKL:s vård- och omsorgsavdelning, Hans Karlsson, för att fråga hur han ser på det här med kompetensbrister och att det sker fel i vården. Som lagen är skriven, är det idag upp till arbetsgivaren att se till vårdpersonalen har rätt kompetens. Jag har pratat med en del experter som menar att det är ett problem att Sverige inte har något riktigt system som kontrollerar läkarnas kompetens. Vad tänker du om det? - Ja, det beror på vad du menar med kontroll. Vi har ingen myndighet som på något sätt prövar kompetens efter ett visst antal år eller som följer upp det i den meningen. Däremot finns ju tillsynsmyndigheter, Inspektionen för vård och omsorg som har ett tillsynsansvar, säger Hans Karlsson på SKL. Det finns ju exempel på andra länder där man har till exempel recertifiering. Att man kollar upp kompetensen var femte år till exempel. Hur ser du på ett sånt system? - Om man söker sig till ett vårdande yrke så…har man…då är grundinställningen att man faktiskt ska kunna klara sitt yrke på ett bra sätt. Vi tror mindre på en formalisering i form av någon typ utav examen igen, utan det handlar om att ständigt vara upptagen av att lära sig lite mer.. Men som lagen är skriven så är det ju ändå arbetsgivaren som har ansvar att kontrollera läkarens kompetens. Varför kan det ändå ske sådana här fel i vården? - Ja, och det är ju en riktig beskrivning att arbetsgivaren, chefen ska vara ansvarig för det. Man ska se till att personen dels har rätt utbildning men också har fått rätt kompetensutveckling under tiden. Det är ett konstaterande att så här långt är systemet inte perfekt. Ingen är nöjd med det. Alla är upptagna med att försöka ta bort dom brister som finns. Eller att kompensera för det faktum att vi inte är perfekta människor. Det vi måste göra när vi vet att det är att göra ett fel eller att det är att det händer något som inte var avsett, är att det är en del av en vardag. Då handlar det om att acceptera att det förekommer, och bygga in system som säkerställer att dom här bristerna inte leder till att det drabbar en patient. Men hur ska man som patient veta att den läkare man träffar faktiskt har rätt kompetens? - Jag tycker att man som patient i svensk sjukvård ska kunna förutsätta det. Man ska inte behöva försäkra sig extra mot det eller vara oroad för det. Jag är övertygad om att i den absoluta majoriteten, nästintill alla fall, så kan du vara helt säker på det. Sen finns det exempel på att uppenbart inte kompetensen räckte, säger Hans Karlsson, chef på SKL:s vård- och omsorgsavdelning. I matrummet hemma hos Ulla Pettersson i Åmål igen. Hon visar en bild på sin bror Kjell-Erik. Han står på en fiskebåt, med gula regnkläder och håller upp en stor fisk. Det är en av de sista bilderna som togs på hennes bror. - Att det kunde gå så illa.. En doktor som ändå inte var så ung…utan hade lite erfarenhet. Att vi hade sådan otur att vi träffade den doktorn. Det är dom tankarna jag har, som snurrar runt i huvudet på mig både dag och natt. Och att en inte ska lita på en doktor längre. Jag kommer aldrig göra det mer…  Reporter: Michael Verdicchio P4 Göteborg Producent: Andreas Kron P4 Göteborg Andreas Lindahl Exekutiv producent Kaliber kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Hot, våld och föräldrar som går över gränsen

    · 00:29:24 · Kaliber

    Att cykla snabbare genom skogspartier, bli uppringd och utskälld en lördagkväll, att gå omkring med ett kompakt obehag i magen, att hela tiden se till att ha ryggen fri. För en del lärare är hot från föräldrar en del av vardagen. Kalibers och Skolministeriets andra del om föräldramakt i skolan handlar om föräldrar som uppträder hotfullt mot lärare. Det kan röra sig om allt från hot om olika anmälningar till hot om våld. I extrema fall har även lärare blivit utsatta för våld av en förälder. - Man blir lite nervös. Man vaktar hela tiden på vad man säger och till vem man säger något. Och hur man agerar. Och kollar hela tiden om det är någon där, berättar Gunilla som har flera erfarenheter av hotfulla föräldrar. Manus Kaliber om hot mot lärare – Att komma till min arbetsplats, att stå och gapa och skrika, att hota mig. Föräldrar som hotar med trakasserier och våld. – Alltså, jag blir så förbannad att jag har god lust att klappa till han, sa jag. Lärare som inte vågar vara ensamma i skolan, det handlar Kaliber och Skolministeriets granskning av föräldramakt i skolan idag. – Har det varit en besvärlig dag kan man nog köra av sig en hel del energi innan man kommer hem, så att det känns skönt. Tommy böjer sig ner över den silverfärgade cykeln. Han älskar att trampa igång kroppen på morgonen. Men trots den värmande vårsolen är cykelturerna inte vad dom varit. – Sen är det ett skogsparti som ska åkas igenom. Och där cyklar man snabbare genom det partiet, för att inte råka ut för någonting. Jag funderade också över att ta alternativa vägar och ställa cykeln på andra sidan skolan. Men, jag gjorde inte det. Det var en självkänsla som drev mig. Fasiken, ska någon få ändra mitt liv på det här sättet? Det är inte rätt. Att cykla snabbare genom skogspartier, bli uppringd och utskälld en lördagkväll, att gå omkring med ett kompakt obehag i magen, att hela tiden se till att ha ryggen fri. För en del lärare är hot från föräldrar en del av vardagen. Kaliber kan idag tillsammans med Skolministeriet från UR berätta om lärare som vittnar om att de blivit hotade av en förälder. Det kan röra sig om allt från hot om olika anmälningar till hot om våld. I extrema fall har även lärare blivit utsatta för våld av en förälder. Det här är berättelsen om vad som hände Tommy. Skolan som Tommy jobbar på är precis lagom och han vet vad nästan alla elever heter.  26 år i yrket har han bakom sig. Det är i matsalen det hela händer. Det som kommer få Tommy att överväga en fortsatt framtid i läraryrket. Tommy sitter vid ett bord omgiven av elever med matbrickor framför sig.  Dom småpratar med varandra. Det är långbord i rader, rostfria serveringsbord med burkmajs och rivna morötter, knäckebröd och lättmjölk. Plötsligt är det ett barn i matkön där framme som stör. – Han stod och trumma på en diskbänk. Den var tom under så det blev som en resonanslåda så det ekade i hela matsalen. Och efter flera tillsägelser så stod barnet fortfarande kvar. Då gick jag fram och pratade med barnet men han fortsatte att göra det. Då tog jag ett lätt tag i armen och förde ut barnet en bit i matsalen.   Dagen efter, precis när Tommy ska börja sin lektion, kommer pappan till pojken instormandes på skolan. Han är fly förbannad och skäller och gormar på Tommy som upplever situationen mycket hotfull. – Det var då han sa ”jag står och funderar på om jag slå ihjäl dig eller om jag ska polisanmäla dig”. Det hör min kollega, som tur är. Det slutar med att han går därifrån och säger att ”helst skulle jag vilja slå ihjäl dig”. Den här mannen är lite större än vad jag är och jag hade nog inget att sätta emot om det skulle hända någonting. Tommy försöker lägga händelsen bakom sig, men det är svårt. Han börjar mer och mer se sig över axeln. Han cyklar snabbare genom skogspartiet, funderar på om han får ha bilen stående ifred, mörka kvällar ser han alltid till att ha sällskap när han går från skolan och till parkeringen.  Tre månader efter själva händelsen gör Tommy något som är ovanligt, han väljer att polisanmäla pappan. – Ja, då kunde jag inte stå emot längre för då hade jag så mycket känslor inom mig. När man börjar titta sig omkring och när man börjar fundera om ens barn ska bli utsatta för någonting. Då pratade jag med polisen och frågade om jag kunde anmäla  honom och det kunde jag för det här var ett olaga hot. Ja, så gjorde jag det. Det är ytterst få lärare som väljer att göra en polisanmälan efter att dom blivit hotade. Att någon hotar en på det brutala sätt som Tommy säger att han upplevt hör som tur är inte till vanligheterna. Vi frågade 673 lärare i landet om dom varit med om att en förälder eller vårdnadshavare uppträtt eller uttryckt sig hotfullt. 476 svarade . Och 272 lärare berättade att dom hade varit med om det. Såhär skriver några av lärarna i sina svar: ”Pappan sa till min chef att han skulle slagit mig, gjort mos av mig om jag inte varit kvinna. Jag fick veta att mannen tidigare hade missbrukat anabola. När vi hade möte var han väldigt aggressiv och anklagande.” ”På en lapp som föräldrarna skulle skriva under fick jag veta att jag skulle skärpa mej, för annars... Jag kommer allt att ge dig. Du kommer inte att vara säker”. ”Vid ett tillfälle blev jag upptryckt mot väggen av tre arga familjemedlemmar. Eleven hade varit hotfull och kränkt en annan elev som gick förbi. Jag ifrågasatte hennes beteende och då ringde hon efter sin mamma.” ”Under ett utvecklingssamtal slog pappan näven i bordet och skrek rakt ut. Han var mycket upprörd och jag blev oerhört rädd, mest för att jag var ensam på skolan och kände mig oerhört utsatt.” ”Jag har blivit hotad från föräldrar som gett mig information om sina känningar hos Hells Angels.” ”En av mina kollegor blev slagen av en pappa, som också hotade henne med att han visste var hennes barn gick i skolan och hur de såg ut.” Det här var några citat från ett par av de många vittnesmål från lärare som blivit utsatta för hot av arga föräldrar som vi fått ta del av genom Skolministeriets lärarenkät. Kanske är det ögonblick av ilska och frustration som väller över, men för den som blir utsatt blir livet aldrig riktigt sig likt. Enligt lärarförbundet som också gjort undersökningar kring hot och våld i skolan så är hoten mot lärare något som ökat dom senaste åren. Vi ska återvända till Tommy som mitt i sin arbetsdag får besök av en arg pappa som påstår att han misshandlat hans son och som enligt Tommy säger sig vilja döda honom.  Pappan som skulle ha uttalat dödshotet har också han gjort en polisanmälan. Han har anmält Tommy för ringa misshandel.  Tommy tycker det hela är djupt olustigt och mår dåligt av händelsen.  Men nåt vidare stöd från skolan tycker inte han att han får. – Dom frågade om jag ville ha nån hjälp. Och så frågade de hur jag mådde vid några tillfällen. Men nu med facit i hand så skulle man tagit hjälp. För man är fruktansvärt ensam. Problemet är nog att det inte finns någon plan för hur man ska ta hand om det här. Det händer bara och sen får det vara, sen är upp till var och en, men det måste finnas en handlingsplan, tror jag.  Hur man ska gå tillväga. Man kanske ska tvinga iväg den utsatta till någon form av samtal för att få hjälp. För det kommer uppstå fler gånger.  – På den sidan har vi mellanstadiet och på den sidan lågstadiet. Thamir Zubair är rektor på Tommys skola. – Det viktigaste när man upplever att det blir hotfullt är att inte vara ensam med det samtalet. Du måste ha någon med dig. Efter bråket mellan Tommy och pappan så kallar Thamir in båda på ett möte för att reda ut det hela. På slutet tar de varandra i hand och Thamir ser saken som utagerad. Han har även försökt stötta Tommy med samtal och pratat  med personalen om hur dom ska agera om det skulle hända igen. Han tycker att han har gjort det han bör göra som chef. – Jag säger återigen att när vi försöker göra insatser här på skolan så är vi vuxna människor. Att konflikten skulle komma att finnas kvar långt efter det beklagar han, men han ser det inte som sitt ansvar. – Det är meningen att man ska reda ut så det blir klart för föräldern och för läraren också. Men det blev inte så.  Och det beklagar jag, det beklagar jag. – Känslan av att vara kränkt. Att komma till min arbetsplats, att stå och gapa och skrika. Att hota mig. I slutändan så gäller det inte bara mig utan flera stycken som blir utsatta. Det kanske är så att man måste gå ut med det mer än vad man gör och tala om vad som händer. Händelsen som började med att en pojke står och trummar på en bänk i matsalen slutar med två rättegångar och en dom. I den första rättegången är Tommy målsägande. Pappan är anklagad för olaga hot. – Det kändes fruktansvärt. Jag var jättenervös.  Jag hade nog behövt ha andra kläder med mig att byta till när jag gick därifrån för så svettig var jag. Det går inte beskriva hur det är att sitta i en rättssal. Det kändes fruktansvärt att behöva genomlida det här. En rättegång är för de flesta en ovan upplevelse. I situationer liknande Tommys kan facket hjälpa till med juridiskt ombud. Ove Rang är förbundsjurist på Lärarförbundet är en av förbundets jurister som går in och stöttar lärare i rättegångar. – Det här är ju en av lärarförbundets viktigaste frågor. Det är ju oroande att se att sånt här sker. Framför allt så får man ju sig en tankeställare att vilken reaktion borde skolan och skolans ledning få av detta? Vad gör man för att komma till rätta med det här problemet och den här arbetsmiljön som det faktiskt innebär för alla, såväl elever som lärare i den här situationen. – Om vi tar ett av de här ärendena så var det ju så att den här pappan fortsatte att komma till skolan för att hämta sitt barn. Det är ju naturligt. Men att se en människa som man blivit misshandlad av är ju något obehagligt. Särskilt när det pågår en förhandling och det är i domstol. – Det som också uppstår för en människa i den här situationen är att man får väldigt svårt att sova. För det sätter sig. Känslolivet kommer i svallning och man ifrågasätter mycket. Man ifrågasätter så långt som att ska jag fortsätta i det här yrket, ska jag fortsätta här? Och man ser sig noga för en extra gång över axeln var man än är. Ove Rang förbundsjurist på lärarförbundet. Läraren Tommys kollegor ställer upp som vittnen under rättegången och pappan döms till villkorlig dom, dagsböter och att betala ett skadestånd till Tommy. I den andra rättegången är det Tommy som är anklagad för ringa misshandel av pojken. Men där väljer rätten  att fria. – Det kändes… ja, nu ska man väl inte svära, men det kändes jäkligt bra. Det var skönt att få upprättelse för jag tyckte inte att jag hade gjort något fel, utan jag hade bara gjort det som var mitt jobb att göra. Men det känns tråkigt att ha upplevt det på det här sättet.   Kaliber kan idag tillsammans med Skolministeriet från UR alltså berätta att av dom  476 lärare som vi varit kontakt med svarade 272 stycken att  dom varit med om att en förälder eller vårdnadshavare uppträtt eller uttryckt sig hotfullt. – Jag tycker det låter högt och det är allvarligt. Adam Jansson är expert på skolfrågor på arbetsmiljöverket – Jag tror för det första att vi har ett mörkertal när det gäller skolan. Jag tror att det händer saker som kanske inte rektor eller vi på arbetsmiljöverket eller någon annan för den delen heller får reda på, men som kommer fram i en sådan här intervjuundersökning. Om man har en lärargärning så kanske det inträffar då och då att du utsätts för ett subtilt hot, eller ett öppet hot. Det är allvarligt om det förekommer och det måste förebyggas. Adam Jansson anar ett mörkertal vad gäller hot och våld mot lärare. Ofta rapporteras det inte in, trots att det är arbetsgivarens skyldighet att göra det.   Och precis som facket så säger Adam Jansson att hot och våld är en högt prioriterad fråga. En lärare jobbar oftast ensam och representerar en myndighet och är därmed i en utsatt position.  – Lärare har ju undervisningen med allt vad det innebär, men man träffar ju också föräldrar vårdnadshavare på andra tider, som kvällar och tidiga mornar, för att ha samtal och utvecklingssamtal och sådana saker. Då är man ju väldigt utsatt om våld- och hotsituationen skulle uppstå just då. Där skulle jag vilja att skolorna skulle ha en större beredskap och ha tydliga rutiner för vad som gäller vid ensamarbete. Gunilla är lärare på mellanstadiet sen tio år tillbaka. Hon har aldrig gått så långt som att polisanmäla någon, men har flera erfarenheter av hotfulla föräldrar. – Jag satt i klassrummet med barnet och mamman och pappan. Han blev så arg! Det är efter skoltid. Skolan är tom på elever och personal.  Sånär som på Gunilla som har utvecklingssamtal. Framför henne sitter två föräldrar och ett barn. – Och så ställde han sig över mig såhär. Jag tror ju inte han skulle slagigt mig, men det kändes ju så. Som att snart åker jag på en propp.   Gunilla tycker händelsen på utvecklingssamtalet är obehaglig men lägger det bakom sig.   Några veckor senare ger hon samma pojke en tillsägelse när han är stökig i klassrummet. På väg hem från jobbet ringer telefonen. – Då cyklade jag så jag stannade och svarade, på min privata telefon, och han skällde ut mig så där riktigt och han skulle anmäla mig till skolverket för rasism och kränkande behandling och jag skulle minsann inte komma och tala om att hans son inte kunde uppföra sig. Men i och med att han hade varit så hotfull gången innan så blev det sådär så jag började titta mig över axeln lite grann och hoppades att man inte skulle möta honom på stan. Det är ju ett litet samhälle.   Nästa termin får Gunilla en ny klass. En mamma visar sig va väldigt orolig för att hennes barn ska råka illa ut. – Hon började dyka upp i klassrummet och rycka upp dörren och skälla och gapa på andra elever, inte sitt eget barn. Det var en grabb som satt och vässade en penna. Och hon ryckte ifrån honom pennan och pennvässaren och skällde ut honom för att han förstörde skolans material. Ah, men stopp! Om du ska va sådär får du inte komma in här i klassrummet, för det där sköter jag. Och kanske var det där det skar sig jag vet inte, för sen började hon verkligen dyka upp lite var stans på alla möjliga konstiga ställen och kolla vad jag gjorde. – Det fanns höga skåp som inte stod ända in till väggen på ett ställe. Då hade hon ställt sig inne där emellan, så då såg man ju henne inte när man kom in i klassrummet. Och jag vet inte hur hon tog sig in för klassrummen var ju låsta, men jag kan tänka mig att vaktmästaren eller städerskan eller någon annan har släppt in henne för att hon sagt att hon ska hämta något till sonen eller något sånt.  Vad sa hon då? – Nej, då sa hon ingenting utan då bara gick hon.  Efter några veckor och man började känna att vad sjutton, är hon här nu igen? Står hon där bakom varje gång, varje morgon, varje lektion? Hur påverkades du i din roll som lärare när du hade en förälder som smög runt? – Man blir lite nervös. Man vaktar hela tiden på vad man säger och till vem man säger något. Och hur man agerar. Och kollar hela tiden om det är någon där. Även barnen påverkades ju. Och rektorn vi hade då var på väg in i väggen och orkade inte ta tag i det där, han var jättebra på andra sätt. Men så bytte vi rektor när det var en månad kvar på terminen och den rektorn sa att såhär får det inte vara. Vi flyttar barnet till en annan skola i rektorsområdet. Men vi sa att hädanefter är vi aldrig ensamma på ett föräldramöte och vi är aldrig ensamma i skolan när vi har utvecklingssamtal. Skolan har blivit en mer låst plats än den har varit. Men det är fortfarande så att föräldrar kan komma in och härja. – Det finns föräldrar som är väldigt påträngande och arroganta och bär sig dumt åt. Och jag kan berätta utifrån min erfarenhet att det finns ingen lärare som klarar sig utan några felaktigheter. Något litet fel gör vi alla. Rolf Olsson i Bjuv har varit skyddsombud i 35 år och kommer ofta i kontakt med lärare som upplevt hotfulla föräldrar. Och det är inte ovanligt att föräldrarna får med sig skolledarna på tåget om det finns missnöje mot en lärare. – Rektor har idag budgetansvar. Får man för lite elever och föräldrar säger att ja, men då byter vi skola, då är det lätt att göra en övermarkering, så att säga. – Vad kan det handla om för slags hot om vi tar det här med att föräldrar är hotfulla mot lärare och skolpersonal? – Det var när elever har fått för dåliga betyg,  påstådda lögner om att de hade gjort något mot eleven och så. Så finns där ju väldigt hotfulla föräldrar som har kommit till skolan med både basebollträn och annat. Dom skulle hämta ut lärare och banka dom. Varför kommer det ut på skolan? – Jag tror det beror på människor som inte mår bra. Människor som har dåliga relationer i samhället för övrigt och måste hävda sig på ett väldigt, väldigt dåligt sätt. – Det finns ju dom som har sagt att jag går aldrig tillbaka igen, och som inte gör det heller. Varför tror du att föräldrar gör sådär? – Jag tror framförallt att det är att dom är så frustrerade över att det inte ska gå bra för ens barn, jag tror att det är det det bottnar i.    Ove Rang, jurist på Lärarförbundet har också han en teori om varför hoten ökar. – Om man summerar och funderar på de här frågorna så kan man se att ja, statistiken säger ökning, men vi har egentligen ingen empirisk undersökning som säger vad exakt beror det på. Det verkar vara många faktorer. Jag nämnde för dig ett förråat och segregerat samhälle är något som brukar anföras såsom orsak till att det är hårdare i skolan, men det finns inget underlag att säga att det är på det sättet.  Man ser snarare likheter till att skolorna ökar i storlek och framförallt elevantalet ökar i klasserna, som en tydlig källa till hot- och våldssituationer. Det har att göra med en frustration över att man inte får det lärandet man behöver. Det försvinner elevassistenter och lärartjänster skärs ner i samband med ekonomi och då blir människan än mer avidentifierad och icke synbar. Det som också spelar roll är att vi är mycket mer digitala nuförtiden. Hoten behöver inte komma ansikte mot ansikte. Dom kan i realiteten bli genom inspelningar som går ut på You tube. Det kan vara att man använder Facebook, Twitter eller något liknande där man sprider ringaktning för någon eller hotar någon. Det kan också tala för någonting med tiden.    Men det finns en röst i berättelsen om föräldrar som hotar sina lärare som vi inte hört. – Nu hade jag lastat i Västerås i fredags. Men den går ju att dela den här trailern, vet du. På en mack intill motorvägen har tvåbarnspappan Mattias stannat till med sin långtradare. Han har nyss lossat och i handen har han en pappmugg med kaffe. Det är Mattias som är den arga pappan som läraren Tommy polisanmälde för olaga hot och som också blev dömd för brottet. – Jag har precis varit i Chicago så jag har haft en annan kille som har kört så det är inte jag som skitat ner, för en gångs skull. Jag sätter mig här… – Sätt dig vart du vill! Och i förarhytten i skydd från motorvägens buller får jag höra hans version av vad som hände. – För det första får jag höra att jag är väldigt högljudd när jag pratar och det har att göra med att jag hör själv dåligt. Och visst, irriterad det är jag! Jag är fruktansvärt irriterad. Han har varit på min son som jag aldrig har rört! Då ska inte heller någon annan göra det med honom. Och det kommer ut andra lärare som säger ”nä, nu får du lugna ner dig!” Men jag säger ”jag är lugn! Det är ni som håller på och dummar er. Han ska lyssna på vad jag har att säga, sen ska jag gå härifrån”, sa jag.   ”Jag funderar på två saker. Det ena är att du ska få samma behandling, och det andra är att jag ska polisanmäla dig och det tänker jag göra”, sa jag. Jag svarade på en gång ”Det tänker jag göra! När jag går ut härifrån så tänker jag ringa och polisanmäla den här händelsen. Ja gör det , det tycker jag”, sa han då. ”Det kan du ge dig på!” sa jag. Mattias har blivit dömd för att ha hotat läraren Tommy till livet, men enligt honom själv har han aldrig uttalat något dödshot. – Jag svär på min morfars grav att jag aldrig har sagt dom orden! Jag skulle aldrig göra en sådan sak. Det finns inte i min mun, inte i min värld. Jag kan säga dra åt helvete till folk om jag blir förbannad, men that´s it. Något mer gör jag inte. Men att han blev skärrad och rädd för dig, kan du förstå det? – Inte med tanke på att jag var dit dagen efter och vi skakade hand och allting var lugnt, så kan jag inte förstå det, nej. Att han fram till den timmen då jag kom tillbaka kände olust, ja, det kan jag förstå. Men inte när jag är där dagen efter och pratar med honom i lugn och sansad ton. Jag pratade med han i samma läge som jag pratar med dig just nu. Och det var som jag sa åt honom, jag kan inte rå för mitt röstläge, hur jag låter, sa jag. Sen kanske det hade fel effekt på dig, men jag ville höra vad du hade att säga till ditt försvar för att du skadar mina barn.  Då när du gick till skolan och var sådär arg, nu måste du reda ut det här, vad tänkte du att konsekvenserna skulle bli? – Polisanmälan. Jag ville höra hans version innan jag polisanmälde honom. Förklara att nu får det vara stopp. Jag vet vad som händer, nu är det slut. Punkt slut. Då står det en lärare 20, 30, 40, 50 meter längre bort där i korridoren och hon hör att jag säger att jag gärna skulle klappa till honom. Och det säger hon tack vare i polisförhöret som är ganska intensivt in på det här. Han hör här borta att jag säger att jag ska döda honom. Jag har aldrig sagt det till en människa och jag kommer aldrig att säga så till en människa för inte ens min värsta fiende önskar jag livet ur. Men enligt svensk lag, är ni tre vittnen till en händelse så kan ni döma vem som helst. Så otäckt är det. Jag har pratat med polisen om det här för i och med att jag är jägare så har mina vapen hållit på att hänga löst och jag har förklarat för honom och han har tittat på fallet och som det verkar nu så kommer jag få behålla mina vapen åtminstone. Men kan det inte vara så att du har sagt det? Nej, det flyger aldrig ur mig en sådan sak! Men vad tänker du kring att han fortfarande går omkring och har obehagskänslor efter den här händelsen? – Jag visste inte ens att han hade det, om jag ska vara ärlig. Och det finns ingen anledning till att han ska ha det heller. Jag är inte ens i närheten av honom. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det… jag förstår inte honom om han säger att han fortfarande är rädd för mig – varför? Då vill jag att han ska svara på varför han är det? Jag kan träffa honom idag, jag kan skaka hand, krama om honom, jag har ingenting emot honom. Han har dömt mig ja, det har han gjort. Men jag har fortfarande ingenting emot honom. Jag kan inte säga att jag hatar honom för det gör jag inte,  jag känner inget som helst agg emot honom. Läraren Tommy säger att efter allt som hänt så har hans förhållande till barnen förändrats. – Man har väl blivit försiktigare på det sättet att man kanske backar och inte gör någonting, fast man skulle göra det. För man är rädd för att man ska bli anklagad för något annat. Tyvärr är det då eleverna som blir lidande på det här om man inte agerar tillräckligt fort i vissa situationer. Om två barn skulle bråka, hur hårt törs jag gå in och stävja bråket? Om jag nu tar i och det blir blåmärken, vad blir jag anklagad för då? Men för att det ska bli ett blåmärke måste man ju ta i ganska hårt? – Ja och det undviker man att göra. Det var ju så att jag tog barnet i armen  då när jag förde ut det, och så slet han sig loss. Och jag vet inte om det uppstod ett blåmärke då, eller om det bara är som föräldrarna säger att det varit ett blåmärke. Jag vet inte. Jag hoppas att det inte var jag som gjorde de där blåmärkena. Du har inte övervägt att sluta ditt jobb som lärare? – Jo, faktiskt. Det är väl en av händelserna som gör att man kanske skulle vilja sluta, men sen finns det andra saker också som gör att man skulle kunna tänka sig sluta som lärare och göra någonting annat istället. Men sen är jag väl för gammal för att få ett nytt jobb också, men det är ju en annan sak. Reporter: Karin Andersson Producent: Lovisa Haag Exekutiv producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Göteborgarna sa nej - käftsmällen som kom som en kalldusch

    · 00:29:36 · Kaliber

    De etablerade partierna underskattade göteborgarnas ilska över trängselskatten. Ett färdigförhandlat väg- och järnvägspaket och en skatt som tagits ut i över ett och ett halvt år hjälpte inte. Det blev ett tydligt nej i folkomröstningen på valdagen. Kaliber nyhetsdokumentär: Käftsmällen som kom som en kalldusch. Det skulle bli en enkel match i folkomröstningen om trängselskatt i Göteborg. De etablerade partierna räknade med ett ja. Men göteborgarna ville annorlunda. Dagen efter folkomröstningen vaknade Göteborgs etablerade partier med en baksmälla. - Alla seriösa partier var för att behålla trängselskatten. De, som vi säger i Göteborg, fepplade eller schabblade bort det här. - Som många var jag nog förvånad över att det blev ett sånt beslut och väldigt fundersam om hur fan det här ska gå. - Jag har varit med och skrivit på avtalet och jag står för det västsvenska paketet.  - Men borde ni ha gjort mer? - När man har resultatet i hand borde man förstås ha gjort mer. Det här är några röster i Kalibers nyhetsdokumentär om folkomröstningen om trängselskatten i Göteborg. Vi kommer återkomma till dem, men först ska ni får träffa Kaj Helenius. Han bor med sin fru och två katter  i Backa Röd på Hisingen i Göteborg. Han har jobbat på Volvo och byggt bilar sedan 1963, men nu är han pensionär sedan 15 år. Kaj Helenius visar upp de senaste räkningarna för trängselskatten från Transportstyrelsen. - Vi har två stycken här, den första är min. Jag betalar 137 kronor för att jag har kört min dotter till hennes arbetsplats på Tagenevägen på torsdagar och hämtar henne på torsdagar. Jag åker tolv kilometer fram och tillbaka och det har kostat mig så mycket pengar.  Han kör fram och tillbaka för att hämta och lämna sin dotter och passerar kamerorna som tar betalt för trängselskatten.  - Min fru jobbar inom störningsjouren, det är en kommunal instans, hon har 179 kronor här i augusti månad.  Strax över 300 kronor för augusti månad betalar Kaj Helenius och hans fru för trängselskatten.  De bor i ett lummigt hyreshusområde i norra Göteborg, där moståndet mot trängselskatt är som kraftigast. 91 procent i Backa Röd röstade nej på frågan ”Anser du att trängselskatten ska fortsätta i Göteborg efter valet 2014?”  - Ingen politiker hade fattat hur mycket det drabbade gemene man, det tror jag inte.  Kaj Helenius tror inte att politikerna förstod hur trängselskatten drabbar folk. Det blev ett nej från göteborgarna till trängselskatten med 57 procent mot 43 procent ja. Göteborgarna röstade nej till de pengar som ska betala en stor del av olika väg- och järnvägsprojekt. De röstade nej till trängselskatt som inblandade politiker redan är överens om och har beslutat om.  Och betalstationerna sitter redan uppe och tickar in pengar.  Det som har väckt många göteborgares ilska är bland annat betalstationernas placering. I Backa Röd till exempel måste de som bor där betala trängselskatt för att åka och handla i sitt eget område, alltså utan att åka in till centrala stan.    - Till exempel här i Backa, här är mycket arbetare och invandrare. Jag tror att många inte förstod vad syftet är med det här. När de gjorde det på ett så klumpigt sätt när de satte spärrarna på såna ställen. Då drabbade det människor. De som kanske inte i grunden inte förstod vitsen med trängselskatten.  - När du åker till Bäckebol och handlar då klarar du dig inte på en timme, det finns så mycket annat att titta på också. Då åker du på samma avgift igen. -Finns det ingen annan affär? -Det finns Netto, men människor åker inte och handlar mat i första hand, utan de åker till de affärer som säljer kläder och allt möjligt.  Hur kommer det sig att göteborgarna röstade nej till trängselskatten? Och hur kunde politikerna missa hur vindarna blåste? Nu står politikerna med resultatet från göteborgarna att de inte vill betala de här vägsatsningarna med trängselskatt - hur ska de hantera det?  Kaliber nyhetsdokumentär. I dag om folkomröstningen om trängselskatt i Göteborg.  För att förstå varför en folkomröstning överhuvudtaget hölls när trängselskatten redan var på plats måste vi gå tillbaka flera år.  Det har tidigare varit tradition att staten står för notan när stora satsningar på infrastruktur ska göras i Sverige. Men numera ställs det ibland krav på kommunerna att själva stå för delar av kostnaden. Först ut att införa trängselskatt i Sverige var Stockholm 2006 för att få pengar till  bland annat vägar. Styrande Socialdemokraterna i Göteborg lovade tidigt en folkomröstning om det skulle bli vägavgifter. Det här för att betala stora väg, järnvägs- och tunnelprojekt. Det som senare kom att kallas Västsvenska paketet och som beräknas kosta 34 miljarder kronor. När staten 2008 var beredd att skjuta till pengar för fick politiker i Göteborgsregionen bråttom och de kom överens om att trängselskatt skulle betala en del – 14 miljarder kronor. Då ändrade sig Socialdemokraterna i frågan om att hålla en folkomröstning för göteborgarna och både Göteborgs kommunfullmäktige och riksdagen klubbade igenom det hela 2010.  I Stockholm tog beslutsprocessen om trängselskatt flera år och man genomförde en testperiod innan folkomröstningen, där stockholmarna sa ja. Det gick betydligt snabbare i Göteborg och de styrande skippade en folkomröstning. Kritiken lät inte vänta på sig. Från P4 Göteborgs nyhetssändning:  - Motståndet mot trängselskatten har nu lett till ett nytt politiskt parti. Partit kallar sig Vägvalet och ställer upp i kommunalvalet i höst.  Göteborgs enda kvällstidning, Göteborgs-Tidningen, GT, startade en kampanj för att samla in namnunderskrifter så att man den vägen skulle få till en folkomröstning om trängselskatt. Och det gick vägen. P4 Göteborgs nyhetssändning:  - Ett 100-tal åskådare lämnade mer än 55 000 namnunderskrifter till ordförande för kommunfullmäktige.  GT fick in det antal röster som krävs för att frågan skulle beslutas om av Göteborgspolitikerna. Och efter timmar av manglande i kommunfullmäktige i maj 2013, där moderater vände i frågan om folkomröstning och var oeniga inom partiet, beslutades att en folkomröstning skulle genomföras i Göteborg. Det blev 28 röster mot 53 i beslutet i kommunfullmäktige att en folkomröstning ska genomföras.  När beslutet om en folkomröstning togs hade betalstationerna suttit uppe i Göteborg och tickat in pengar i nästan ett halvår. På valdagen den 14 september i år röstade så göteborgarna om trängselskatt. Och det blev alltså ett nej till med drygt 73 procent valdeltagande. Då hade betalstationerna suttit uppe i över ett och ett halvt år.  Det blev alltså ett nej, trots opinionsundersökningar som visat motsatsen. Det blev ett nej, trots att samtliga partier, utom Sverigedemokraterna och det lokala enfrågepartiet  Vägvalet, var överens om trängselskatten som en del av betalningen av Västsvenska paketet. Mikael Gilljam är professor i statsvetenskap på Göteborgs universitet. Kaliber träffar honom vid Hagakyrkan, den plats där en planerad underjordisk pendelstation beräknas byggas och stå klar om dryga tio år. - Jag blev förvånad. Jag trodde att det var en lätt match för hela etablissemanget, de etablerade partierna, att de skulle kunna brotta ner Vägvalet och Sverigedemokraterna. Hade de bedrivit någon form av kampanj hade de säkert gjort det också, säger professor Mikael Gilljam och  ifrågasätter alltså att de etablerade partierna fört någon kampanj för att göteborgarna skulle rösta ja till trängselskatten. - Och jag kan inte förstå varför de inte gjorde det, utan de, som vi säger i Göteborg, ”fepplade” bort, eller schabblade bort det här. Och nu sitter de där med…i någon slags rävsax och det är därför det blivit alldeles tyst. Ingen säger någonting, om varken situationen i Göteborg som parlamentariskt är krånglig, det kan ju vara en bidragande orsak. Men inte heller hur man tänker gå vidare med att hantera det här besvärliga folkomröstningsresultatet. - De schabblade bort det säger du? - Ja, jag tror att, hade man bedrivit en kampanj och gått ut och bett sina egna väljare att rösta ja och förklarat varför man ska rösta ja. Jag kan knappt minnas att jag såg någon kampanj över huvudtaget. Och det kan ju finnas skäl till att man inte bedrev någon kampanj. - Man kanske trodde att det skulle ordna sig ändå. Man kanske tänker att man ska lämna väljarna i fred och inte blanda sig i. Men jag tror att frågan är alldeles för viktig. Det kan inte ha varit det. Det fanns opinionsmätningar som pekade på att ja-sidan skulle vinna och att man då slog sig till ro med det. Jag gissar att det är samma fenomen som med Sverigedemokraterna. Vissa saker är svårare att mäta än andra och har man inte mätt det förut så kan man inte kalibrera sina mätinstrument. Opinionen om trängselskatt är någonting nytt, precis som Sverigedemokraterna är ett nytt parti, och opinionsinstituten är inte så duktiga att man kan lita på dem, säger Gilljam och fortsätter:  - Det jag hoppas att det inte var, men som jag inte kan utesluta, det är väl att man tänkte sig att ”den här folkomröstningen tänker inte vi bry oss om i alla fall så varför ska vi gå ut och lägga tid på att kampanja när vi kan bedriva valrörelse för att bli återvalda till fullmäktige istället. Och sen, även om folket röstar nej så tänker vi köra över den folkomröstningen i alla fall.” Jag har inga belägg för att det är så men, jag förstår inte varför man inte la mer kraft.  Men det är fler som är kritiska. Gunilla Grahn-Hinnfors är politisk reporter på Göteborgs-Posten; Göteborgs största tidning. Hon visar mig runt på redaktionen som ligger ett stenkast från nybyggda Gamla Ullevi och med fönster mot Centralen. Gunilla Grahn-Hinnfors har skrivit mycket om frågan om trängselskatt. - När det gäller trängselskatten och det Västsvenska paketet har de etablerade partierna haft samma åsikt och det har inte varit en fråga som har splittrat dem. Då har man valt bort,  i alldeles för högutsträckning tror jag, och trott att man skulle kunna glida igenom och få ett ja, utan att anstränga sig, säger hon. - Jag tycker att det är allvarligt att man dels inte haft någon plan B eller strategi för vad som skulle hända om det blev ett nej, för det verkar man inte ha haft utan man har bara trott att det skulle gå att köra igenom och att man i så liten utsträckning nu pratar om hur vi ska hantera detta. Det man säger nu är att vi ska tillbaka till parterna. Så får vi se vad som händer sen. Hade man tagit ansvar lite tidigare hade man ju tagit några underhandskontakter. - Frågan är så infekterad också så det här påverkar hela politiken. Det ställer tilliten till våra valda politiker inte i ett så klädsamt ljus. Det är ett jätteproblem att man på vägen förlorar så hemskt mycket av tilltro till andra politikområden också. Det här gäller inte bara trängselskatt, utan det här gäller väldigt mycket mer. Professorn i statsvetenskap, Mikael Gilljam och Göteborgs-Postens politiska reporter Gunilla Grahn-Hinnfors tycker alltså inte att det förts någon större ja-kampanj för trängselskatten inför folkomröstningen. Kaliber ringer runt till de partier som var för trängselskatten. De håller inte med om att kampanjen saknades.  - Vi har ju debatterat och diskuterat den här frågan varje dag, till exempel på Kungsportsplatsen, där vi hade valstuga och där vi också hade eget material just om detta som vi hade tagit fram som vi satte Folkpartiets logga på, säger Pär Gustavsson från Folkpartiet.  - Min upplevelse var att det var svårt att föra en diskussion om trängselskatten i valkampanjen. Väljarna var inte så intresserade av att diskutera just den frågan med oss verkar det som, säger Max Reijer från Miljöpartiet.  - Om det finns en kritik mot oss som var ja-partier för att det inte fanns några praktiska insatser så tycker jag inte att den kritiken träffar oss i Socialdemokraterna först, säger Moa-Lisa Fransson, Socialdemokraterna.  - Vi har ju drivit en valrörelse till kommun, region, riksdag och folkomröstning och då har vi lagt fokus på de frågorna som vi framför allt tycker är viktigast. Då handlar det om barn och ungas uppväxtvillkor, det handlar om valfrihet och värdighet i äldreomsorgen, om behovet av ett nytt ledarskap i Göteborg och så vidare. Men självklart har vi haft med att vi är för det Västsvenska paketet och säger ja till trängselskatten just för att vi behöver satsningar på infrastrukturen. - Hade ni någon kampanj enbart om trängselskatten? - Nej det har vi inte haft, säger Jakob Hallman från Kristdemokraterna.  Partierna som varit för trängselskatten tycker alltså att de fört kampanjer.  43 procent av göteborgarna röstade ja till att ha kvar trängselskatten och mest positiva var de i centrum. Jag beger mig uppåt Johanneberg i centrala Göteborg, där flest röstat ja till att ha kvar trängselskatten, som i nuläget ligger på mellan 8 och 18 kronor vissa tider på vardagar. En av de som röstade ja till den var Anna Åhlund.  - För att jag tror att det behövs. Vi måste finansiera de stora samhällsbyggnadsprojekten i Göteborg de närmaste åren och jag har inte sett några andra förslag om hur man ska finansiera det, säger hon.  Anna Åhlund är civilingenjör, och jag träffar henne en onsdagskväll, när hon är på språng, iklädd träningskläder en onsdagkväll ett stenkast från där hon bor. Hon pendlar 14 mil med bil varje dag till och från jobbet och betalar ungefär en femhundring i trängselskatt varje månad. Trots att hon påverkas ekonomiskt av trängselskatten genom bilpendlingen är hon alltså positiv till trängselskatten och att den finansierar Västsvenska paketet. Och för Anna Åhlunds del behövdes ingen folkomröstning. - Ärligt talat tyckte jag att det var onödigt med en folkomröstning för politikerna hade redan tagit sitt beslut och satt upp alla stationer. Sätta upp stationer är inte ett gratis projekt det heller och det tror jag många glömmer bort. Tar vi bort det är det flera miljarder av våra egna pengar som vi bara kastar i sjön. - Det var väl bra på så sätt att det väckte en debatt om hur man ska göra och det gav väl någon signal till politikerna, men så långt som till folkomröstning tycker jag inte att det behövde gå för min del i alla fall. -Har du sett någon kampanj kring folkomröstningen? - Nej jag har inte sett någon kampanj alls, vare sig Nej eller Ja.  Lou Hedström Bokinge är på väg att hälsa på sin dotter i Johanneberg när jag träffar henne utanför en matbutik. För henne var det självklart att rösta ja till trängselskatten. Hon tror att det är olika anledningar till att göteborgarna röstat nej.  - Det kan ju bero på massa olika saker, det kan bero på att man inte är insatt eller har samma värderingar som jag har. Det kan också vara ett självändamål, att det kostar pengar, då brukar  man rösta för att det inte ska drabba en själv då rent ekonomiskt, då kanske man skiter i miljön, säger hon. Anna Åhlund och Lou Hedström Bokinge röstade ja kring trängselskatten för miljön och för att väg- och tunnelprojekt ska kunna finansieras. Men vad säger de som röstade nej? Vad ligger bakom det? - Ja, jag sa nej till trängselskatten för att jag tycker att den drabbar orättvist, säger Susanne Eriksson, som också bor i Johanneberg, grejar med sin telefon när jag stör henne för att fråga om trängselskatten. Hon himlar lite med ögonen när jag tar upp ämnet, som stötts och blötts så mycket i Göteborg senaste åren. I hennes familj, som pendlar med bil, innebär det ökade kostander och  hon nämner just orättvisan, som hon upplever med trängselskatten. - Att vi inte har kunnat välja, vi bor ju i centrum och har på något sätt blivit instängda av trängselskatten om man jobbar utanför den zonen så att man varken kommer till eller från jobbet utan att få en ökad kostnad som ligger på 600-700 kronor i månaden vilket drabbar väldigt snett. -Har du sett någon kampanj kring trängselskatt? - Jag har sett kampanj om både och, avslutar Susanne Eriksson.  Nej-sägaren Kaj Helenius: - När en så stor ändring görs i samhället som med trängselskatten måste den informationen vara så tydlig att alla människor förstår den.   Vi är tillbaka hos Kaj Helenius i Backa Röd och jag vill veta mer om vad som ligger bakom hans motstånd till trängselskatt. Han har länge röstat på Socialdemokraterna men han ser en förändring som av partiet som gör honom tveksam.  - Jag röstade på sossarna sista valet också, men ärligt talat tog det emot. -Varför då? - Invandringen och trängselskatten, det drabbar arbetarklassens människor mycket mer än de som bor inne i Haga. Kaj Helenius som alltså under många val tillbaka röstat på Socialdemokraterna är mer tveksam till partiet nu på grund av frågor som handlar om trängselskatten, invandringen, de socialdemokratiska idéerna som han tyckte var tydligare förr. Han tror att folk lagt in något mer i frågan om trängselskatt än frågan som stod på röstsedeln.  Det är dags för en sammanfattning. Statsvetaren på Göteborgs universitet, Mikael Gilljam, och Göteborgs-Postens politiska reporter, Gunilla Grahn-Hinnfors, ifrågasätter Göteborgspolitikers kampanjande av trängselskattsfrågan. Och göteborgare jag pratat med som röstat, varje sig det är ja eller nej, har också funderat kring kommunikationen som kommit från politikerna. Vad säger då politikerna? Anneli Hulthén är socialdemokratisk ordförande i kommunstyrelsen och moderaten Jonas Ransgård vice ordförande.  Jonas Ransgård  blev liksom många andra förvånad över att vakna upp till ett nej till trängselskatten dagen efter göteborgarna fått säga sitt. Men kritiken mot att de inte fört någon tydlig kampanj för varför trängselskatten behövs håller han inte med om. - Jag tycker att vi vid alla tillfällen frågan kommit upp på har varit mycket  tydliga från alliansens sida vad vår linje var, att vi förespråkar ett ja i folkomröstningen för vi behöver de här investeringarna till Västsverige. Jag tycker inte att vi har darrat på det här alls. -Det är ju en skillnad att svara på frågan när man får den och driva en kampanj? - Ja, vi har ju också i våra debattartiklar framhållit att vi tycker att det Västsvenska paketet är viktigt, sen går det alltid att prata mer om frågor, men vi har varit tydliga med vår linje. -Men borde ni gjort mer? -  När man har resultatet i hand så borde vi förstås ha gjort mer. -Hur kunde ni missa vart vindarna blåste? - Det är svårt att säga, det kan ju också vara att vindarna ändrade sig. Normalt pekar ju opinionsundersökningarna hyfsat rätt, men det händer mycket i en valrörelse också. - Men det visade sig också att det var splittrat i ert parti? - Ja, jag tror att alla partiers sympatisörer utom i Miljöpartiets och Vägvalets är en väldigt splittrad bild hur man ser på detta. Jonas Ransgård pratar om en splittrad bild om hur man ser på trängselskatten och Västsvenska paketet. Drygt tre veckor före valet visade sig en splittring inom partiet, där en ledande moderat ifrågasatte vissa delar av järnvägsprojektet i motsats till egna partiet. Det här medförde uppmärksamhet kring frågan. Moderaterna är ett av de partierna som backade i Göteborg, med tre mandat. Socialdemokraterna, som styrt Göteborg under de senaste 20 åren, backade ännu mer och förlorade fem mandat. Jag träffar Anneli Hulthén, socialdemokrat och kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, i Rådhuset, där kommunledningen numera håller till. Hon vill i likhet med Moderaterna, inte heller kännas vid att Socialdemokraterna inte fört någon ja-kampanj och därmed sjabblade bort frågan om trängselskatt. - Det var flera partier som drog ett stort lass. Socialdemokraterna gjorde det och Miljöpartiet drog också ett stort lass när det gällde det Västsvenska paketet i valrörelsen och gav ett tydligt besked. - Däremot är jag skarpt kritisk till moderaternas icke-kampanj och ibland dubbla budskap som man förde under hela valrörelsen. - Hur såg er kampanj ut då? - Då handlade det om att Johan Nyhus, som är ansvarigt kommunalråd, var uppe i alla debatter som fanns. Vi försökte att bemöta den kritik som fanns till exempel mot Västlänken i debattartiklar. Vi sökte också stöd med andra partier i fullmäktige i debattartiklar men fick nej på det för då skulle det upplevas som ett etablissemang sades det. - Mikael Gilljam sa till mig att jag hoppas att de inte struntade i att kampanja för att de ändå inte kommer att bry sig om resultatet? - Den tolkningen får stå för Mikael Gilljam, jag skulle nog aldrig kunna uttala mig eller tänka någon tanke så ens som politiker. - Men hur kunde ni missa vart vindarna blåste? - Jag tror inte att vi missade vart vindarna blåste. Däremot hade vi inte räknat med att de sista 14 dagarna inte bara handlade om trängselskatten, utan en ihop koppling mellan trängselskatten och Västlänken och helt plötsligt så blossade det upp en jättediskussion om Västlänken. Västlänken som Annelie Hultén pratar om är en stor järnvägstunnel som ingår i det stora infrastrukturpaketet. - Det finns också en kritik från Mikael Gilljam, men även Gunilla Grahn-Hinnfors om att det varit tyst från er politiker. Vad är din kommentar? - Det kanske har varit tyst men det är faktiskt så att det inte bara har varit den här frågan som ska avhandlas efter valet och vårt besked har varit att det är bra att ha majoritet på plats både här, i regionen och i riksdagen innan vi diskuterar hur vi ska ta frågan vidare. Och vi Socialdemokrater och rödgröna har vid upprepade tillfällen sökt kontakt med övriga partier för att få ett samtal om just denna fråga. Nu står politikerna i Göteborg alltså inför att omförhandla om trafiksatsningarna man redan beslutat om, inte bara inom alla etablerade partier, utan även staten, Västra Götalands-regionen och Region Halland. Eller att inte lyssna på folkomröstningen och riskera att det blir en svekdebatt. - Svekdebatt om man uppfattar folkomröstningen som definitiv, men det är fortfarande en rådgivande folkomröstning och svekdebatten har väl funnits med hela tiden, eftersom diskussionen om folkomröstning har funnits med redan från start och när vi avvisade det så fortsatte diskussionen. Så den svekdebatten har ju redan diskuterats i många år redan. Då får man ta ställning som politiker, vad är det du ska göra, ska du bara avbryta, ska du låta detta bara försvinna eller ska du stå upp för det som du skrivit på en gång i tiden. - Vad lutar det åt för dig? - Jag har varit med och skrivit på avtalet och jag står för det Västsvenska paketet. - Då är det bättre att köra över göteborgarna? - Nej, det är det inte. Men vi ska ju träffa parterna och se, finns det några andra varianter på att skaffa 14 miljarder kronor och senast idag så såg jag att den statliga budgeten såg ju inte fullt så frisk ut som man skulle kunna tro. Jag tror att det är rätt många runt om i landet som ser att ska det mer infrastrukturpengar ut, så är det kanske inte på Göteborg det ska falla utan det finns andra hål att fylla också. - Det låter lite som att det lutar åt att vi får köra på? - Det är ju det avgörandet vi får ta som politiker. Men jag kan inte säga det för det är inte bara jag som ensamt bestämmer över paketet. Det är fler parter i det här, det är därför vi ska sätta oss med parterna och jag tror att ingen av de andra parterna upplever att de har 14 miljarder över. Och moderaternas Jonas Ransgård, vad tycker han om hur göteborgarnas nej till trängselskatt ska hanteras? - Vi behöver få till viktiga investeringar, vi behöver respektera folkomröstningsresultatet och det behöver kombineras på något sätt. Hur det är möjligt det får nog de här samtalen med parterna visa, vi kan ju inte bestämma över detta helt själva, säger Jonas Ransgård. Jonas Ransgård, moderat vice ordförande i kommunstyrelsen, vill alltså kombinera att lyssna på folkomröstningen och satsa på infrastrukturen. Kommunstyrelsens ordförande, socialdemokraten, Anneli Hulthén vill stå upp för redan påskrivna avtal. Det finns fortfarande många frågetecken kring politiken i Göteborg. De rödgröna vill styra staden i minoritet med stöd av Feministiskt initiativ. Vilka som får igenom budgeten avgörs i november och trängselskattmotståndarna Sverigedemokraterna och Vägvalet är tillsammans tungan på vågen.  Kaliber är strax slut. Du har hört om folkomröstningen om trängselskatten i Göteborg. Där göteborgarna röstade nej. Och de etablerade partierna missade vart valvindarna blåste. Nu slickar de såren och funderar på hur ska hantera folkomröstningsresultatet.  Göteborgs-Postens politiska reporter, Gunilla Grahn-Hinnfors,  pekar på problemen. - De sitter i ett klassiskt dilemma där det verkligen inte finns en bra lösning. Hur de sen än gör kommer det att bli svek. Det handlar om att stan förtvivlat väl behöver den här typen av infrastruktur. Man har låst varandra vid ett paket där ingen är helnöjd men alla har fått något. Man har ett jätteproblem, samtidigt som man har ett nej och samtidigt måste man ju finansiera detta paket och hur ska man göra det? Från Anna Åhlund som röstade ja och Kaj Helenius som röstade nej kommer tydliga svar. - Jag tror inte att man kommer att ta bort det helt men jag tror att man kommer att förändra det. Man måste ju lyssna på folkomröstningen på något sätt, men det vore dumdristigt och slopa helt och hållet, eftersom man redan investerat så himla mycket i det, säger Anna Åhlund. - Jag tror att de kommer att köra över nejet, det är en så ekonomisk och politisk så stor sak att de sparkar sig själv i röven om de låter nejet få full verkan och det är jag rädd för, avslutar Kaj Helenius.  Reporter: Sylvia Dahlén Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Bristande rutiner på barnahusen när utsatta barn åker hem efter förhör

    · 00:29:25 · Kaliber

    Runt om i landet öppnar barnahus, som ska hjälpa barn som har utsatts för våld eller övergrepp. Men Kaliber och Barnaministeriet från UR berättar om hur bristande rutiner gör att barn riskerar att skickas ensamma hem från barnahuset - hem till en misstänkt förövare. I förra veckan kunde vi berätta om hur barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar riskerar att bli rättslösa när de utsätts för våld eller övergrepp. Idag handlar Kaliber om barnahusen – ett koncept som går ut på att alla myndigheter som berörs när ett barn blir utsatt för våld eller övergrepp samarbetar under ett tak. Barnahusen ska ha barnens bästa i fokus. Men det händer faktiskt att de sviker barnen, ska det visa sig. -Här hänger man av sig eller? -Ja om man vill så kan man hänga av sig. Vi har precis klivit in på barnahuset i Umeå. Malin Sundberg som jobbar här visar runt. I hallen hänger några teckningar. De föreställer streckgubbar, drakar och blommor, de skvallrar om att det här är ett ställe där barn brukar vara. -Ja, jag vet faktiskt inte vilka barn som har ritat det här. Det är väl helt enkelt barn som har besökt oss här i olika former. Lite längre fram i korridoren finns en bokhylla med böcker, papper och kritor, och på golvet står ett litet tält där man kan leka medan man väntar. Men det är inte för att måla och leka som barnen kommer hit. Hit kommer barnen för att berätta om det värsta tänkbara - att mamma, pappa eller någon annan har gjort en illa. -Här är ju då medhörningsrummet. Det får de ju se också. De får ju se alla rum, de får se vilka som sitter här. Här kommer vi sitta uppradade. Åklagare och så där. Så då får de ju se och titta. Ofta att de sätter igång kameran någonstans och så där så de får se på skärmen hur det kommer se ut. -När använde ni det här senast? -Det var nu här på förmiddagen. -Så då satt hela uppställningen här. Alldeles nyss då? -Ja. Det var två barn som blev förhörda. Ett syskonpar. -Men alla är borta nu? -Ja, alla är borta nu. Det verkar ha gått bra. Barnahusen är ingen myndighet utan kom till som en reaktion på att barn som utsatts för övergrepp for illa under utredningarna. Varken bemötandet eller miljön var anpassad för barn. När det finns misstankar om brott mot barn startar en stor apparat där många myndigheter är inblandade. Så istället för att ett barn ska behöva åka runt till olika myndigheter och berätta samma historia om och om igen, så ska barnet köras till ett hus - ett barnahus. Och där träffa polis, åklagare och rättsmedicin som påbörjar brottsutredningen, socialtjänsten - som ansvarar för att barnet får skydd och hälso- och sjukvården som har hand om barnets fysiska och psykiska hälsa.   Och att starta sådana här barnahus har blivit väldigt populärt. På bara tio år har vi fått 30 stycken barnahus i Sverige. Förra året var över 160 av Sveriges kommuner anslutna till ett barnahus, och flera hade långt gångna planer på att starta ett.  Men är verkligen barnahusen en sådan universallösning som de ofta framhålls som? Arbetar de på det sätt som är bäst för barnet? Sedan det första barnahuset öppnades har det gjorts flera utvärderingar, som visar att barnahusen inte lever upp till det de är tänkta att vara. Rikspolisstyrelsens riktlinjer säger att målet för barnahusen är att ge rättstrygghet, gott bemötande, stöd och skydd. Och det är skyddet, alltså det stöd som barnet kan behöva efter att det berättat för polisen om en förälders övergrepp, som vi har tittat närmare på. Viket ansvar tar barnahusen för det som händer efter besöket? Och vem har ansvaret? -Vi ville göra en anmälan, mamma hjälpte oss med det, och då gick vi till polisen. Ronja och hennes bror Jakob, som egentligen heter något annat berättar att de växt upp med hot och våld. De vill vara anonyma och därför har vi låtit ett annat barn ersätta deras röster. Ronja och Jakobs föräldrar lever separerade och har en minst sagt infekterad relation. Familjesituationen har utretts av socialtjänsten flera gånger.  Men Ronja och Jakob tycker att ingen har lyssnat på vad de känner och vill.  Efter att ha berättat för ett otal socialsekreterare att de är rädda för sin pappa och inte vill bo med honom, bestämde de sig för att själva gå till polisen och anmäla honom för misshandel. -Och pratade med en kvinnlig polis där inne. Sen efter en tid så fick vi komma in på barnahus och göra ett förhör på vad det var vi ville anmäla om. Först skulle jag då bli förhörd. Då fick vi sitta inne i ett rum. Jag själv då först med en polis. Det fanns en kamera så att några bakom en vägg kunde se mig och höra mig. Polisen frågade om, ja, händelser och olika brott. -Vad tänkte ni att det skulle leda till det här att ni gick till polisen och berättade? -Jag tänkte att det skulle bli ett slut på alla nya människor som hela tiden kommer in i våra liv och pratar med oss och berättar varför de är här, sådana här som reder ut hur barnen har det i hemmet, vi fick väldigt många sådana. Jag ville att det skulle ta slut. Jag ville också att pappa skulle få besöksförbud och inte prata med oss eller någonting. För det är väldigt jobbigt att veta att han kan komma upp på stan och bara säga hej. Jag skulle bli orolig med en gång tror jag om något sådant skulle hända. Jag tänkte också att det skulle vara väldigt skönt att lägga alla de här åren bakom sig. Efter alla de saker han har gjort mot oss. Hotat och varit våldsam. Men det blev inte riktigt så som Ronja och Jakob ville. Efter förhören ringde polisen direkt till deras pappa och berättade att barnen hade anmält honom, berättar de. Och Ronja och Jakob fick åka hem med mamma, som de bodde hos, som om inget hade hänt. Med många obesvarade frågor i huvudet. Vad skulle hända nu? Skulle pappa också förhöras? Hamnar han i fängelse? Och vad händer när de träffar honom nästa gång? Kommer han att vara arg? -Sen var vi fria att gå så vi gick ut. Det var inte så fint väder. Det var grått och trist. Jag var väldigt orolig för jag vet att han kan vara väldigt våldsam och kan göra i princip vad som helst när han är arg. Vi lämnar Ronja och Jakob en stund. Och funderar på vad som kan hända ett barn som just berättat för polisen om våld och övergrepp hemma.  Händer det att ett barn kommer på förhör på något av landets barnahus och sedan skickas raka vägen hem till den misstänkta, som just fått ett samtal av polis eller åklagare om att barnet skvallrat för polisen?   För att få svar på det frågade vi samordnaren, alltså den person på Barnhuset som ska se till att myndigheterna träffas och pratar med varandra. Vi frågade samordnaren på samtliga barnahus i landet, 30 stycken, hur vanligt det är att barnet får träffa den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret utan att någon ifrån de samverkande myndigheterna följer med. Av de 26 barnahus som svarade säger nästan hälften, 12 stycken, att det händer ibland att barnen kommer hem utan att någon från myndigheterna på barnahuset är med. 4 svarar att det händer ofta, och ytterligare 4 att de inte vet om det händer. Å när vi frågar hur vanligt det är att socialtjänsten – som är de ytterst ansvariga för själva skyddet - följer med barnet hem, så säger bara 3 barnahus att det sker som rutin. Och det här - att barn åker hem själva - är anmärkningsvärt tycker Åsa Landberg som är psykolog och jobbar med våldsutsatta barn. -Om man tänker sig de barn som faktiskt har blivit misshandlade eller utsatta för brott så är ju risken att det förvärrar deras situation hemma. Dels att de skuldbeläggs på olika sätt. Att de får reda på att de gjort fel som har berättat, att de straffas på olika sätt. Det kan också innebära att de hotas eller får mer stryk när de kommer hem. Och det är naturligtvis så att det kan vara föräldrar som inte gjort någonting. Men, många har ju slagit sina barn. Och frågan är då vad som händer när man kommer hem som barn. Jag tror att i en hel del fall så är föräldrarna arga, besvikna, rädda, undrar vad barnen har sagt. Samtidigt har de ofta fått höra ifrån den som ringt upp och informerat att de varit på förhör att de inte ska pressa barnet, att de inte ska fråga för mycket. Så för en del barn innebär det att de kan ha väldigt arga föräldrar, för andra innebär det att det blir helt tyst när de kommer hem och ingen säger någonting alls fast alla vet att de varit på polisförhör. Och att man gör så här, skickar hem barnen ensamma, är något som förvånar Hanna Linell, doktorand som forskar kring våldsutsatta barn på institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet. -Det tyder ju på att våld är normaliserat av oss om jobbar med de här frågorna också på något sätt. Det känns ju som ett svek gentemot våldsutsatta barn. Att man… hur och när är det okej? Jag vet inte. Det känns som att man får ont i magen bara man tänker på att det görs. Och just, vad gör det med ett barn, och ett barns vilja att berätta. Hanna Linell menar att om inte vuxna gör sitt yttersta för att garantera att barnet inte kommer råka illa ut efter att det tagit mod till sig och berättat om våld och övergrepp riskerar man dels att barnet tystnar, eller tar tillbaka sin berättelse, dels att barnet tappar tron på vuxenvärlden och tron på att situationen faktiskt går att förändra. Det här ju något som alla vuxna borde fundera på. Vad gör man i stunden när någon berättar någonting för en? Det känns ju väldigt knepigt när en verksamhet som ska jobba i de är ärendena inte heller verkar ha tänkt på det här egentligen. Vår enkät visar också att nästan hälften av barnahusen som svarade – 12 av 26 - saknar på förhand uppgjorda rutiner för hur barnet ska skyddas efter ett förhör. Och det här stämmer bra överens med Lena Wiströms erfarenheter. Hon är biträdande jurist och arbetar som särskild företrädare, alltså barnets juridiska ombud. Hon tar över vårdnadshavarens ansvar under förundersökningen och är ofta den som skjutsar barnet tillbaka till skolan efter förhöret. -En gång när jag satt i bilen på väg från ett polisförhör på barnahuset så fick jag ett telefonsamtal. Att du kan inte komma till skolan med barnet för den ena föräldern är här och är jätteaggressiv och upprörd över att barnet är borta. Och vi väntar på att polis och socialtjänst ska komma hit så du får åka en sväng. Så vi ringer när det lugnat ner sig när du kan komma med barnet. Så då fick jag ju bara vända fast vi var nära skolan, och försöka förklara för barnet att vi ska åka någon annanstans en stund och ta en glass och så ska vi åka till skolan sen. Det känns ju väldigt märkligt. Jag vill tillägga det att vi är ju bara jurister. Vi är ju inte alls pedagoger eller socialsekreterare. Vi är inte utbildade för att ta hand om barn. Egentligen är ju inte det vårt jobb men det blir ändå vårt arbete. Och det är ganska svåra frågeställningar många gånger. Man hamnar i konstiga situationer. Ibland kanske hotfulla situationer där man måste improvisera. -Men hur är det möjligt, tänker jag, att göra en riskbedömning om man inte vet hur situationen blir för barnet när föräldern träffar barnet? -Det funderar jag ofta på hur de vågar fatta vissa beslut ibland, men de måste ju göra det och de får ju arbeta efter sina rutiner och de är väl utbildade för det får vi hoppas. Men rutinerna saknas alltså på många ställen, visar vår undersökning. Vi ställde också frågan till barnahusen om de är nöjda med hur rutinerna kring barnets skydd fungerar i praktiken?  Och över hälften - 14 av de 26 - svarade nej. De tycker inte att det fungerar. Och samordnarnas egna kommentarer visar att det här är ett problem. Så här skriver några i sina svar: ”Rutiner med hämtning och lämning brister” ”Olika myndigheter arbetar för mycket var för sig utan att ta hänsyn till varandra” ”Vore bra om det fanns ett uppföljningsteam. Ofta blir det helt tyst runt familjen efteråt när myndigheterna ska utreda” Carl Göran Svedin är professor i barn- och ungdomspsykiatri och har tillsammans med psykolog Åsa Landberg kvalitetsgranskat barnahusen. Resultaten redovisades i en rapport för Rädda Barnen. Där upptäckte de stora skillnader mellan hur olika barnahus jobbar. Idag ska Carl Göran och Åsa föreläsa för personal på Barnhuset i Göteborg.  Det är första gången de besöker lokalerna. Vi plockar fram och visar Carl Göran Svedin enkätsvaren som vi fått ifrån barnahusen. -Jag tänker att det inte är bra och kanske en av de saker vi varit mest kritiska mot för att om man ska se det ur et barnperspektiv. Det är ju inte barnet som, jag menar det är vuxna som sätter igång hela det här utredningsförfarandet med polisförhör och man kommer till barnahus, man har blivit hämtad kanske på dagis eller skola och sen behöva åka tillbaka utan att veta om mamma och pappa vet något, framför allt om någon av dem är misstänkt, är tycker jag helt felaktigt. Och man bör ha rutiner för hur barnet möter sina föräldrar igen. -Vilken betydelse har det då? -Ja man kan ju säga att barnahusen kom till för att minska det man kallar sekundär traumatisering av barn, det vill säga att barn som blivit utsatta för något brott, misshandel eller sexuella övergrepp, ska inte ytterligare traumatiseras via själva utredningen. Det är egentligen grundtanken med barnahus - man ska undvika allting som kan vara jobbigt och försvåra för barnet. Man ska göra det så barnvänligt och smidigt och så lite skrämmande besvärligt för barnet som möjligt. Och då är det här en del som kan vara en väldig plåga för barnet att gå hem då och inte veta – får jag en utskällning när jag kommer hem? Eller vad händer när jag kommer hem och vem vet att jag varit på barnahus och hos polisen och så vidare, säger han. Psykolog Åsa Landberg: -Nu när de är på plats  har de ju världen chans att se till att det faktiskt blir bättre för barnet, det är ju det som är själva vitsen med ett barnahus. Men man har inte kommit dit än. Samtidigt så tror jag att för många inom socialtjänsten så blir det här en extra belastning. Det blir lite grann som att de får städa upp efter rättsväsendet och när de inte har tid med det, när de inte riktigt har möjlighet att göra det på ett bra sätt så blir de ofta kritiska även mot själva polisanmälan, man tycker inte att det leder någonstans, man tycker kanske att det bara förvärrar i familjen. -Var det den förklaringen som ni fick till varför ett barn kan åka hem ensam, till exempel? -Nej, paradoxalt nog inte. Det som det oftast var att de inte hade tänkt på det. De hade inte riktigt satt sig in i barnets situation hur det blir att komma hem ensam, säger Åsa Landberg. - …och sen får man gå in hit, i det som är undersökningsrum… Tillbaka till barnahuset i Umeå och samordnaren Malin Sundberg. På barnahuset ser hon till att myndigheterna samverkar, och vid sidan av det arbetet har hon också egen erfarenhet av att göra skyddsbedömningar som socialsekreterare. Hennes uppfattning är att socialtjänsten sällan eller aldrig är med när barnet träffar den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret. -Jag tänker att det finns ju alltid en risk för repressalier, om det är som barnet berättar och att föräldern inte kan hantera den situationen. Och skulle vi ha verktyg eller metoder för att förhindra det så vore väl det fantastiskt, men jag tänker att det kommer vi aldrig kunna skapa. -Så du menar det inte spelar någon roll om socialtjänsten har som rutin att följa med barnet hem, till exempel? -Jo jag tänker att det spelar roll. Jag tänker att allt förebyggande arbete som man kan göra är bra. Sett ur den aspekten är det värdefullt att socialtjänsten finns med. Så jag tänker att det helt klart finns stor utvecklingspotential där. Hur gick det då för Ronja och Jakob, syskonen som anmälde sin pappa och förhördes på ett barnahus? -Sen en månad senare så fick vi ett meddelande… I brevet från advokaten står det att alla som var med är överens om att de varit mycket duktiga, att det de sa var sant och att det var ett mycket olämpligt och dumt beteende de berättat om. Att åklagaren inte väljer att gå vidare beror istället på att en del saker ligger för långt bak i tiden, och att det inte räcker hela vägen för andra. Det ni ska ta med er ”är att ni båda varit modiga och berättat. För många som blir utsatta för brott har det betytt absolut mest inte varit resultatet utan just att de vågat berätta”. -Det kändes som om den klumpen man hade i magen hade försvunnit men sen kommit tillbaka. Det kändes än en gång som om man inte blev trodd. -Man mår inte bra och man inte fokusera på det man behöver göra. Utan man går kanske och tänker på ett polisförhör istället för att göra läxorna. Och man börjar tvivla på det man känner. Och man börjar tvivla på sig själv ibland och tänker att nej de har nog rätt. Jag kommer väl ihåg fel. Jag gjorde nog fel. Och sen finns det inget kvar att stå upp för sig själv längre  -Har ni träffats någon gång efteråt? -Ja det har vi. -Har han sagt något till dig om att ni gjorde anmälan? -Nej det har han inte. De flesta barn som kommer på polisförhör på barnahusen får precis som Ronja och Jakob åka hem igen. Ronja och Jakob bodde ju inte hos sin pappa. Men ibland, när barnen bor med den misstänkte, kommer det fram information i förhöret som gör att barnet omhändertas. Men även då saknas rutiner och barnperspektiv anser Lena Wiström, särskild företrädare. -Då har de ibland inte alls planerat för det vilket gör att alla står ställda inför en situation som man inte vet hur man ska hantera. -Hur då? Berätta, vad kan det vara för situation? -När man inser att man sitter med tre barn i olika åldrar som måste placeras i ett jourhem omedelbart, och så har man inte platser. Då blir det ju att vi hamnar i en situation där vi måste vänta. Och för mig hände det en gång att då fick jag bara i uppdrag att ja då får du sitta med barnen och vänta. Och vi fick åka iväg till en lekplats, jag fick köpa pizza till barnen och lekte några timmar och det var jätte jobbigt för jag kunde ju inte informera och det äldsta barnet var så pass stort att hon undrade vad som försiggick och det blev en jätte jobbig situation för jag fick ju inte säga som det var. Och de var ju inte trygga med mig och vi hade ingen annan personal på plats, för att invänta en adress där jag skulle köra och lämna dem sen på ett jourhem. Det kan jag tycka var väldigt dåligt planerat av socialtjänsten och jag tycker också att det brast i att de inte fanns där för mig och de här barnen. Så därför kan jag inte känna att jag tycker att samverkan har fungerat optimalt någon gång. Hanna Linell vid institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet: -Det är ju inte bra att starta upp en verksamhet utan att ha tänkt igenom de här frågorna, alltså vad man ska ha för arbetssätt när det gäller våldsutsatta barn. Det tyder ju troligtvis på att man inte riktigt har tittat på problematiken och lärt sig den från grunden och i och med att det är så många inblandade när det gäller att få till ett bra skydd för barnet och en bra rättsprocess så tyder det väl troligtvis på också att man inte har haft möjlighet att prata igenom det här tillsammans med olika aktörer. Tillbaka till barnahuset i Umeå. Där är oftast inte ens socialtjänsten med och lyssnar på vad barnet berättar i polisförhöret. Vilket gör att socialtjänsten får göra den delen av skyddsbedömningen baserad på andrahandsinformation, berättar samordnare Malin Sundberg -Jag tror alla vi som finns i barnahus, både här i Umeå och i hela landet , vi finns ju här med tanken att det här ska bli bra för barnet. Men att få de olika myndigheternas arbetssätt och uppdrag, att få dem att matcha ihop med att också hela tiden möta det här barnet. Det är inte tvärenkelt. Det borde kunna vara tvärenkelt men det är inte det. Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta att det ofta saknas rutiner för skyddet efter besöket på barnahusen, och att barn som berättat om våld och övergrepp riskerar att skickas ensamma hem i händerna på misstänkta förövare. Hur kan det få vara på det här sättet? För att reda ut ansvarsfrågan på barnahusen ringde vi upp några av dem. Men det visar sig inte vara helt tydligt var ansvaret egentligen ligger. Regeln är att socialtjänsten i kommunen ansvarar för barnens skydd, men i och med att flera myndigheter är inblandade på barnahusen, som har lika mycket makt och ansvar, så riskerar frågan om hur det blir för barnet när det åker hem bli allas eller ingens ansvar.  Elisabet Oskarsson, enhetschef på barnahuset i Kalmar, förklarar det så här: -På barnahuset är ju vi ansvariga för de rutiner som finns här och vad som sker här. Och sen att vi kan vara en resurs och stöd i vad som händer efter. Men sen är det alltid barnets hemkommun som har ansvaret för själva ärendet.  -Men är inte det här saker som ni borde ha rutiner för och ha tänkt igenom redan innan ni startade? -Jo. Och det är ju gjort också, men sen så dyker det ju alltid upp nya frågor och utmaningar när det är olika organisationer som ska föras mycket tightare ihop. Liknande svar får vi även från andra barnahus som vi pratar med. Några efterlyser någon form av övergripande verksamhet, ett nationellt centrum som servar barnahusen med rutiner och riktlinjer. Och det här är något som psykologen Åsa Landberg har önskat sig länge. -Egentligen är det ganska konstigt. Om man tänker att hela barnahusen är ett svar på att man måste samverka på lokal och regional nivå för att det ska bli bra för barnen, men vi har inte motsvarande på nationell nivå. Där är det alldeles tomt. Ronja och Jakob besökte barnahuset med hopp om att deras situation skulle förändras. Men eftersom brott inte kunde styrkas lades deras polisanmälan ner. Så nu har de berättat sin historia för ännu några socialsekreterare och träffar sin pappa sporadiskt, säger Ronja. -Jag vill få folk att öppna ögonen och se att det finns andra människor som behöver hjälp och har det mycket värre. Som inte blir trodda i någonting och kanske får bo med den ena föräldern som kanske slår eller hotas eller ja, mycket värre saker.   Nästa vecka fortsätter vår serie om barnen och rättvisan. Reporter: Lovisa Haag, UR Producent: Karl Brodin, UR Exekutiv producent: Annika H Eriksson, Kaliber Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Kaliber fyller tio år!

    · 00:29:39 · Kaliber

    Det har handlat om svenska basketligan, biltvättar och nagelsalonger, om gängkriminalitet, sexhandel och om den svenska alkoholkulturen. Vi har mött pälsbutiksägare, uzbekiska gästarbetare och skattefifflande läkare. Vi har varit i alltifrån de norrländska urskogarna till kinesiska smyckesfabriker. 252 program och många banbrytande avslöjanden. Kaliber fyller tio år! Och idag blickar vi tillbaka på åren som gått. Det första Kaliber sände söndagen den 4 april 2004. Det avslöjade hur kollekt från svenska kyrkan går till dem som kringgår kyrkans regelverk och hur 4 miljoner kronor lämnade kyrkans kontroll och hamnade i meningsmotståndarnas händer. Och de som var med då vid starten det var Sanna Klinghoffer, Anna Jaktén och Kristina Hedberg. - Anna Jaktén, du var reporter när Kaliber startade. Hur väl minns du det första programmet? - Ja, det här första programmet minns ju jag varenda ord helt och hållet och till fullo känns det som. Och själva jobbet att granska Svenska Kyrkan var ju som att sticka huvudet rakt in i ett getingbo. Och det var omtumlande också att få det genomslaget eller den uppmärksamheten som det blev. Och för mig var det också omtumlande att jobba i grupp, som vi gjorde. Att vi jobbade på Kaliber så tydligt ihop. För mig var det fantastiskt. - Kristina Hedberg, du var programledare, det var dig vi hörde här, hur var det då när ni startade Kaliber?  - Det var som Anna säger. Jag tycker det reportaget var så bra för det satte tonen för Kaliber. Det var en hemmablind fläck, det var ett ganska ogranskat område. Det var ett reportage, inte bara faktaradio. Att det blev så känns ju som att det var ganska mycket tur och slump och vi hade alla möjligheter men det var ju väldigt lite bestämt och fastslaget och beslutat när vi startade, utan vi fick ju hitta fram dit själva och vi simmade runt och…vi delade på en telefon i början, vi hade en dator, vi hade noll riktlinjer. Men fantastiskt att få det förtroendet också, samtidigt, av Sveriges Radio. - Sanna Klinghoffer, du var producent när det startade, hur var det att dra igång ett program för undersökande journalistik, håller du med om det som Kristina precis beskrev här?  - Ja, jag håller absolut med. Det var helt fantastiskt. Och jag tror att när vi började så förstod vi inte riktigt vidden av det, och det var nog tur att vi inte riktigt förstod vidden av det. Vi lärde oss ju nya grejer efter varje program. Och vi blev också sakta men säkert djärvare, modigare och ville mer. Och klarade mer. Och den resan var jättekul och jättehäftig att göra, säger Sanna Klinghoffer.  - Men det var ju många saker som höll fast också. Som till exempel att vi från början var väldigt transparenta med hur vi jobbade. Att man redovisar så här gjorde vi, det här bakgrundsmaterialet har vi, det hade vi redan från första början, säger Anna Jaktén.  - Och det är så de flesta redaktioner som jobbar med granskande journalistik idag faktiskt gör. Vi ska lyssna på några korta klipp från tre program. Först det här som sändes 2005: ”- Jag har också nybörjartur och vinner 100 kronor. Jag säger till butiksinnehavaren som säger att han snart ska komma ut. - När du vinner pengar står du inte och skriker utan du kommer hit.  Mannen i butiken ger mig en hundralapp, men han säger åt mig att jag måste prata tyst om att jag fått ut en vinst.   - Du får komma fram till disken, annars får du inga pengar. Förstår du? - Ja, man får ta det lite diskret. - Man får ta det diskret, ja.” - Kristina Hedberg, du var en av reportrarna bakom den här granskningen av spelkungen. Kan du berätta, vad var det för granskning?  - Ja, det handlade om den illegala spelmarknaden som hade en ganska legal fasad. Men det är bara en sak som jag inte kan låta bli att tänka på när jag hör just det här klippet var hur vi var liksom så dåligt rustade att vi skulle göra då en dold inspelning vid en spelautomat. Och Mikael Funke hade en pytteliten bandspelare, men vi hade ingen pytteliten mikrofon, så han var nog den osmidigaste spelautomatspelaren som de hade sett i den butiken men de genomskådade honom inte. Vi granskade framförallt en ganska stor makthavare på den kriminella marknaden får man väl säga, Rade Kotur, som idag sitter fängslad för de skattebrott han höll på med där, att undanhålla pengar från den vita marknaden. - Vilka svårigheter ställdes ni inför under den här granksningen?  - Förutom det där med mikrofonen? Nämen, det är ju alltid svårt att granska just kriminalitet för det finns ju liksom inga officiella dokument på det. När man talar med en politiker så är det ju ganska att kontrollera att den personen verkligen har gjort det den personen säger. Men när du pratar med en medhjälpare som har jobbat i något skumt nätverk för länge sedan så finns det ju ingen liksom…Man får kolla folk på andra sätt då. Det lärde vi oss i den här granskningen. - Anna Jaktén, du gjorde flera program om häkteshängningar, bland annat om Leo i Mariestad. Och vi ska lyssna en bit från det programmet som var från 2008: ”Det är i början av april. Kortet med sista hälsningar har bleknat av regnet. Och någon har lagt ut grus och spångar på leran och gräset där två bröder visar till rätt grav. Här under blommorna och jorden och leran ligger en tredje bror, en lillebror. Vi kan kalla honom Leo. Det är om Leo det här programmet handlar. - Älskar dig och kommer alltid att älska dig. Det är ifrån flickvännen och dottern. Någon som vill vara anonym har genom sitt arbete fått insyn i vad som hände på häktet i Mariestad två veckor tidigare, den första februari. Källan är trovärdig, säger att sanningen måste fram, och berättar. ”Häktespersonalen lät honom bara hänga.  När ambulanspersonalen kom möttes de av en låst dörr. Och när de tog ner honom levde han! Under de drygt två veckor som har gått är det uppenbart att man ifrån Kriminalvården gör allt för att mörka händelsen. Det är helt säkert att chefer vet vad som har hänt, men de vill uppenbart inte ta sitt ansvar.” – Vad handlade det här om? – Det handlade om en ung man som hängde sig på häktet i Mariestad och där vårdarna som hade ansvar för honom och hans hälsa och liv inte tog ner honom utan lät honom hänga kvar. Och ambulanspersonalen när de kom så tog de ner honom, och faktiskt igång hjärtat på honom. Men skadorna på hjärnan var för stora, så han klarade sig inte. Och den här historien kom inte fram förrän vi eller jag i det fallet började granska det. – Men vad ledde det fram till? – Det ledde till flera olika saker. Det ledde till utbildningsinsatser och så på svenska häkten. Det ledde också till en debatt om synen på självmord. Och det ledde till att tre vårdare dömdes i tingsrätt för tjänstefel. Ett av de program som kanske har fått mest uppmärksamhet genom åren det var granskningen i tre program av Sverigedemokraterna 2009. Tre personer gick med i partiet för att se om Sverigedemokraterna hade gjort upp med sitt rasistiska förflutna, om det som partiet förmedlade utåt var samma inom partiet. Såhär lät det då. ”– Det kommer bara mer och mer invandrare till staden. Och vi vill inte ha hit de jävla kossorna. När de kommer med åtta barn i släptåg. Sverigedemokraterna är ett parti som fortfarande får epitetet främlingsfientliga i nyhetssändningar. Själva är de tydliga med att personer med rasistiska åsikter ska uteslutas. Linjen inåt ska vara samma som den utåt. De som kommer från de här länderna är riktiga barbarer, de har det i ryggmärgen, säger den här partimedlemmen. De andra skrattar eller håller med." - Sanna Klinghoffer du var en av reportrarna i det här programmet, och producent för den här serien. Delar av det vi hörde var inspelat med dold mikrofon. Vad tänker du om den här granskningen idag? - Jag tycker den är jättespännande med tanke på också den här diskussionen som är nu och som har pågått i olika vändor gällande Sverigedemokraterna och deras politiska arv som har kommit upp i flera olika omgångar och när jag tänker på den idag så tycker jag att den är djärv, modig och att den visade på någonting som är väldigt viktigt. - Det blev ju en ganska kraftig debatt och diskussion eftersom det handlar om dolda mikrofoner som ju är en kontroversiell arbetsmetod inom journalistiken. Hur resonerade redaktionen där? - Vi hade väldigt svårt att förstå att ett parti som hade haft en sådan tydlig främlingsfientlig hållning tidigare helt ändrar ideologi och hade tydliga signaler på att de inte riktigt hade gjort det. Så vi gjorde två saker. Vi intervjuade Jimmie Åkesson och andra öppet. Och sen så beslöt vi att låta först en reporter gå med i Göteborgsavdelningen. Men så tänkte vi såhär att om vi nu skulle få någonting där eller inte få någonting där så säger inte det något om hela partiet. För att ge en sann bild så lät vi tre reportrar gå med i partiet, för att se vad som sägs på möten. Och det är ju ingenting som de hade sagt till oss om det var så. Och det märkte vi på öppna intervjuer. Så det var vårt ända sätt att få reda på vad de sa. Och där var instruktionerna till de här reportrarna väldigt tydliga. Att inte inleda, att vara passiv, att inte själv ha en rasistisk…rasistiskt sätt att prata. Utan att vara ögon och öron. - Tack så mycket för att ni kom hit, Sanna Klinghoffer, Anna Jaktén och Kristina Hedberg. Ni som faktiskt var med när Kaliber faktiskt startade. Vi ska nu lyssna på fler klipp ur några av de 252 program som har sänts under Kalibers tio år. Obol: ”I Taormina på Sicilien - inte långt från vulkanen Etna - går en man in på ett hotell. Han talar vant med personalen på italienska. Vi har just ätit lunch på en uteservering. Strax ska vi påbörja en intervju. Men intervjupersonen ser först en flygel och sätter sig. Han som just satt sig vid flygeln i Taormina heter Bo Johansson. Samtidigt som han är här på Sicilien så rapporterar medierna i Sverige om honom - och om hans Obol.” Det var ett avslöjande som skakade om den svenska idrottsvärlden. En schweizbaserad miljardkoncern som hette Obol hade fått ett rykte om sig som svensk idrotts välgörare. Obol erbjöd generösa sponsringskontrakt med idrottsklubbar. I utbyte hjälpte klubbarna till att få företag och privatpersoner att placera pengar i bolaget – ju fler investerare, desto mer sponsring. ”Kronan på verket det var när Obol nu i höst tecknade ett femtonårigt sponsoravtal med basketbollförbundet. Och sedan dess heter basketligan Obol basketball league.” Men Obol visade sig vara en gigantisk bluff. ”Idrottssponsor granskas av finansinspektionen för kapitalförvaltning utan tillstånd” ”De har sagt att de är schweizbaserade, men finns inte alls där. Och de har varken tillstånd för fondhandel i Sverige, Schweiz, eller i Kanada, där de också säger sig arbeta.” I samband med avslöjandet lämnade Obols huvudmän landet och höll sig borta ända tills Kaliber fick träffa den pianospelande finansmannen Bo Johansson ett och ett halvt år senare – på Sicilien. - Det finns ett sätt att få reda på vem som står bakom Obol investment och det är att jag säger vem det är. – Varsågod. – Nej, det kommer jag inte att göra. Det kommer jag aldrig att göra. – Men varför kommer du inte göra det? – Varför skulle jag göra det? – För att vinna i trovärdighet, för att… – Är jag intresserad av min trovärdighet? Är jag intresserad av att rentvå mig nu när jag kommer och träffar er? – Jag hade…Om jag hade varit du hade jag varit intresserad utav att rentvå mig. – Ja, men det är inte mitt intresse. Inte på något sätt. Jag är inte intresserad av att rentvå mig. Jag vill att kunderna ska få tillbaka de pengar som vi kan uppbringa.” Kina: ”Luften är mättad av sötaktigt stendamm och bullret är på gränsen till outhärdligt redan från början. Men det ska bli värre. Mr Huang är klädd i flanellskjorta och brun kavaj och ser butter ut. Han verkar från första början lite förbryllad över ”affärsmännen” från Sverige som går och skriker för sig själva hela tiden.” 2006 granskade Kaliber den svenska handeln med Kina. Genom att utge sig för att vara affärsmän lyckades Kalibers reportrar besöka flera fabriker som levererar granit och smyckestenar för export. ”Redan när vi kommer på tio meters avstånd från byggnaden ser vi hur dammet yr från ingången. Och Mr Huang själv börjar vifta besvärat framför munnen. Sen vinkar han in oss.” Kaliber kunde berätta om arbetsförhållanden som var så dåliga att många av de kinesiska arbetarna fick den dödliga sjukdomen stendammslunga. ”Och för att skona oss från dammet knuffar chefen till arbetarna en efter en för att få dem att sluta slipa just när vi går förbi. Efter bara tio minuter därinne har vi redan munnarna fulla av fint damm och börjar få svårt att hålla den affärsmässiga attityden uppe. – Det där var riktigt, riktigt illa faktiskt. Det gick knappt att vara där inne. Jag har hela munnen full med små, små partiklar.” Efter Kalibers granskning stoppade flera svenska kommuner sin import av sten från Kina. Och Sveriges Stenindustriförbund tog fram en uppförandekod för sina medlemsföretag. Bland annat finns det nu krav på att all importerad sten ska vara märkt, så att arbetsförhållandena i ursprungslandet går att kontrollera. Sverigedemokraterna: 2009, ett år innan riksdagsvalet, gjorde Kaliber alltså en granskning av Sverigedemokraterna, som då var ett parti på väg in i riksdagen. Tre reportrar hade gått med i partiet, och dokumenterade möten och andra samtal med dold mikrofon. Syftet var att undersöka om det var som partiet sa, att de gjort upp med sitt rasistiska förflutna, och att det inte fanns någon skillnad mellan det som sas inåt och det som sas utåt. ”De som kommer från de här länderna är riktiga barbarer. De har det i ryggraden, säger den här partimedlemmen. De andra skrattar eller håller med.” Reportagen avslöjades en rasistisk jargong på politiska möten och andra sammankomster. Och på en resa med nyblivna unga partimedlemmar så sjöng och spelade ledande Sverigedemokrater vit makt-musik. ”Det är alltså den svenska symbolsången för svensk trettiotalsnazism som Erik Almqvist kallar för en cool antimarxistisk sång” Det sjöngs också en sång om Olof Palme. ”Skottet brann, blodet rann, Olof Palme han försvann. Olof Palme gick på bio.” Partiledaren Jimmie Åkesson, som sjöng med i sången om mordet på Olof Palme, ville efter att han lyssnat på programmet inte ge Kaliber en intervju. Däremot uttalade han sig i andra medier, här i SVT:s Debatt: – Jag förstår att det är stötande på många olika sätt. Och jag vill också säga att jag tar fullt ansvar för den här enskilda händelsen som jag upplever egentligen som i de här två programmen från Kaliber som vi har hört hittills som är riktigt, riktigt illa. Inte heller idag vill Jimmie Åkesson ge Kaliber en intervju angående programmen. Det meddelar Sverigedemokraternas presstjänst. Den tidigare riksdagsledamoten Erik Almqvist skriver via mail att den nazistiska propagandasången som han sjöng, ”Friheten Leve”,  är ”symboliskt kritisk mot både marxism och borgerlighet. Något jag står för även om jag sannolikt inte delar mycket av låtskrivarens åsikter i övrigt.” Skogen: ”– De här ringarna vid barken på granen, det är spår av tretåig hackspett, som är en rödlistad fågel. – Du menar det schackmönstrade där, det är tretåig hackspett alltså?   – Ja.” Nej, det är inte ett inslag från naturmorgon, utan Kalibers reporter Ola Sandstig, som är ute i en urskog utanför Kvikkjokk i Norrbotten. En unik skog med utrotningshotade arter, som snart skulle huggas ner. ”Det är ingen skog för virke, utan kommer förmodligen bli till pappersmassa, och till slut kanske hamna i brevlådan som reklamblad.” Kaliber kunde visa hur skogsbolag struntade i lagens krav om miljöhänsyn, och hur skyddsvärda så kallade nyckelbiotoper avverkades. Dessutom kunde Kaliber visa hur Skogsstyrelsen, den myndighet som har ansvar för att skydda naturvärden, tystade ner känslig statistik om hur skogsföretagen skadar miljön, efter att bolaget Stora Enso Skogs vd ringt upp myndigheten. All inclusive: ”– Det är smidigt med barnen. Och bufféerna är fantastiska för just barnen.” 2011 granskade Kaliber den hetaste semestertrenden, all inclusiveresor. Sol och bad, gratis mat och drinkar – allt ingår. Gästerna betalar i förväg. ”De kan äta tills de storknar från de välfyllda bufféerna. Revbensspjäll, vattenmelon och frasiga baguetter.” Men Kaliber kunde visa att all inclusive-trenden har en mörk baksida. Små restaurangägare slogs ut när turisterna slutade komma, och hotellanställda vittnade om arbetstider och löner som bröt både mot lagar och internationella konventioner. ”Känns det som att ni har gjort tillräckligt för att kontrollera att de hotellen ni har avtal med håller det som ni i sin tur lovar till turisterna? – Nej, absolut inte.  Kajsa Moström, på Apollo Sverige, ett av de reseföretag som granskades.  - Vad ska ni göra då?   – Nä det är bara att vi.. att vi ser till att vi kollar det.” Cytotec: ”– De kanske nämnde att man kommer att blöda lite eller att man förstod det i och med att man liksom skulle krysta ut fostret men de nämnde ju inte hur mycket man verkligen kommer att blöda, för att det är ju enorma mängder blod. Man tror du man ska förblöda när man står där.” Det presenterades som ett säkert, effektivt och inte minst billigt alternativ till godkända läkemedel på marknaden. 2012 kunde Kaliber berätta om preparatet Cytotec, som blivit vanligt inom svensk kvinnosjukvård. Cytotec är egentligen en magsårsmedicin, men orsakar också kraftiga sammandragningar hos gravida, och används därför flitigt vid till exempel uteblivna missfall. Stora delar av läkarkåren betraktade cytotec som säkert. Men kvinnor som Kaliber träffade hade en helt annan bild. ”– Alltså det var ju, det forsade ju liksom ut. Så kändes det i alla fall, eller det kändes inte bara så utan det var så för man såg ju på golv och på väggar och det var blod överallt. – Du säger på väggarna på toaletten? – Ja, alltså jag stod ju. Jag blev väl liksom chockad och stod väl antagligen och vred och vände och undrade hur jag skulle få stopp på det här och hur jag skulle… Så det blev blod överallt, det var enormt mycket.” Cytotec används också vid förlossningar, något som utländska myndigheter varnat för. Här var läkarkåren delad och vissa menade att det fanns risker, eftersom medicinen var svår att dosera. Idag använder fler kliniker Cytotec vid igångsättning av förlossningar än när Kalibers granskning gjordes. Förespråkarna säger att medicinen är säker om den doseras rätt. Språkanalyserna: – Jag sa till henne att jag inte vill åka landet som jag inte kommer ifrån. Det är bättre att om ni ska skicka mig tillbaka till Somalia. Där kommer jag ifrån. Men jag vill inte åka nåt… en annat land som Migrationsverket hittat på. Det vill jag inte åka. För lite mer än två år sedan träffade vi Aisha Sharif, som skulle utvisas till Tanzania – ett land hon själv säger att hon aldrig satt sin fot i. Anledningen till att hon skulle utvisas just till Tanzania var att en så kallad språkanalys som visade att hon pratade språket swahili. Själv hävdar Aisha att hon kommer från Somalia och talar språket bajuni, som är närbesläktat med swahili. När Kaliber granskade ärendet så visade det sig att språkanalytikern som skrivit rapporten inte själv kunde bajuni. Det fanns också en annan språkanalys som visade att Aisha kunde somaliska. Och en världsledande expert på östafrikanska språk menade att det var uteslutet att hon kom från Tanzania. Språkanalyser utförs av privata bolag, och språkanalytikernas identitet är skyddad, så när som på ett anonymiserat cv som ligger som bilaga till själva analysen. När Kaliber gick igenom 1200 språkanalyser som gjorts under 2011 så visade det mindre än en tredjedel av analytikerna har någon som helst språkrelaterad utbildning och de inte alltid hade språket de analyserade som modersmål. – Vi har försökt vara på Tanzanias ambassad, och de har sagt att de absolut inte kommer släppa in mig, för att jag kommer inte från Tanzania. – De kan inte utvisa mig och jag vet inte vad som kommer att hända med mig. De kan inte utvisa mig och de vill inte att jag får stanna här i Sverige. Aisha Sharif lever fortfarande i Sverige. Hon har inte kunnat utvisas, eftersom Tanzania inte heller tror på att hon är medborgare i landet och vägrar ta emot henne. - Det här var alltså ett axplock från de tio år som Kaliber har sänts. Nuvarande producent är Sabina Schatzl. Du tog över 2011. Det är ju en väldig bredd vi hör här..... - Ja, det är Kalibers styrka. Vi håller oss inte bara till de klassiska myndighetsgräven, utan tvätom så ger vi oss ut även i oväntade ämnen. - Vad har hänt med programmet sedan starten 2004? - Vi har hållt fast vid att vi ska vara djärva och modiga, att reportaget är viktigt. Det typiska för Kaliber är kvar, men idag är det 40 program istället för 20 och det är väldigt roligt för vi är med lyssnarna en större del av året och har blivit väldigt självklara inom Sveriges Radio, flera redaktioner vill följa upp det vi gör. - Kaliber bygger ju en hel del på tips från våra lyssnare - hur ska man göra om man vill komma i kontakt med oss? - Man kan mejla och på vår hemsida finns också instruktioner hur du gör om du vill lämna väldigt känsliga uppgifter och hur du kan skydda dig själv och källor. Du kan ockås ringa såklart, avslutar Sabina Schatzl. Det vi har hört idag är bara några av alla de 252 program som gjorts. Reportrar: Markus Alfredsson och Annika H Eriksson Producenter: Sofia Boo och Annika H Eriksson kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Kaliber fortsätter granskningen av socialtjänsten

    · 00:29:11 · Kaliber

    Barn som misshandlas, vanvårdas och utsätts för sexuella övergrepp. Det lagliga skyddet för utsatta barn är starkt i Sverige. Men vem bär ansvaret när hjälpen ändå inte kommer? “Hur svårt ska det vara? Hur många fler barn och ungdomar kommer att behöva lida för att det inte händer någonting? Det här är den andra delen i Kalibers serie om krisen i socialtjänsten. I förra veckan visade vi att många socialkontor har brist på personal och att inte ens grundläggande rutiner följs på många håll. Orosanmälningar om barn som far illa tappas bort och utredningar blir inte gjorda. Efter programmet har vi fått många reaktioner. Socialsekreterare har hört av sig och berättat att det är kaos där de jobbar. Fackförbunden kräver att hela socialtjänsten ses över och barnministern säger att hon ser allvarligt på situationen. Många blev också starkt berörda av polisen Tobias Lundbergs berättelse om när han i september hittade en övergiven 1-åring i en lägenhet i Sundsvall i samband med en husrannsakan: – Och jag böjer mig så klart ner och lyfter upp henne och håller henne mot mig och jag ser att hon är alldeles grusig och smutsig i ansiktet och på de här små små händerna så är hon smutsig. Och när jag håller henne mot mig så märker jag att på baksidan av blöjan är det fullt med spyflugor som sitter på blöjan. Det är inte bytt på henne på jättelänge och hon luktar så otroligt illa, berättade Tobias Lundberg. Socialtjänsten i Sundsvall gör anmälan till Lex Sarah I veckan kallade socialtjänsten i Sundsvall, som hade haft kontakt med familjen tidigare, till en presskonferens och berättade de har gjort en Lex Sarah-anmälan till inspektionen för vård och omsorg. – Klockan är halv fyra och det är vid den tiden vi har bjudit in er till en pressträff för att berätta om ett arbete som vi har gjort under hösten och det grundar sig på den händelse som alla som har blivit informerade om har berörts väldigt mycket av, när det var ett litet barn som hittades övergiven i en lägenhet, sa socialdirektör Thorbjörn Stark – Ni kanske hörde Kaliber i söndags där man pratade om socialsekreterarnas arbetssituation och lyfte fram det här ärendet som ett exempel på den verksamhet vi bedriver… I sin egen utredning har socialtjänsten kommit fram till att de har brustit på flera punkter: Delar av insatser har inte blivit utförda enligt gällande rutiner. Tidsgränser för utredning och uppföljning har inte hållits och det har brustit i kommunikationen mellan olika enheter. Det finns socialkontor som fungerar bra men många har precis som i Sundsvall haft problem länge och i den här veckans program undersöker Kaliber hur krisen har uppstått. Varför lämnar de erfarna socialsekreterarna avdelningarna för barn och unga? Och varför stannar de nya inte kvar? "Vi ser att vi bryter mot lagen" Laila Åberg är socionom och jobbar på ett behandlingshem i Stockholm. Men fram till i maj i år jobbade hon på socialtjänsten i Skärholmen  - först som socialsekreterare i 5 år och sen som biträdande chef i 6 år. Hon säger att hon egentligen hade velat vara kvar inom socialtjänsten, men att det till slut inte gick: --De erfarna som jag kan räkna mig till. Vi stannar inte kvar. Vi accepterar inte det här. Vi ser att vi bryter mot lagen. Vi ser att arbetsförhållandena inte är humana. Men det viktigaste av allt, det är att man ser att barn, familjer och unga inte får den hjälp de behöver, säger Laila Åberg Laila Åberg säger att arbetet de sista åren blev så pressat att hon inte klarade av att vara kvar och att hon blev en person på jobbet som hon själv inte kunde var stolt över. – Jag insåg att jag bara jobbade efter våra politikers budgetgränser. Jag var väldigt färgad över att hela tiden tänka på budgeten och piskan kring vår dokumentation, tidsramar. Vi använder oss helt enkelt inte av den kompetens som finns inom socialtjänsten. För den tiden finns inte. Utan det är brandsläckning hela tiden. Det är förskräckligt hur det är. Jag är jätteupprörd. Men när du var chef, då var ju du ändå ansvarig för verksamheten. Så vilken del hade du i att ni inte gjorde tillräckligt? – Ja, jag hade ju den delen att skriva på beslut och att jag höjde min toleransnivå för vad som var, inte ok att bryta mot lagen, men däremot att tänja på den. Det gjorde jag mer och mer. Det var också det som mynnade ut i att jag till slut sa upp mig, säger Laila Åberg Lagmässigt har skyddet för utsatta barn stärkts de senaste åren. Numera måste alla som jobbar med barn göra en anmälan redan vid minsta misstanke om att ett barn far illa. Det har lett till att mängden ärenden har ökat. Kraven har också ökat på att socialtjänsten ska lyssna på vad barnen själva har att säga. Men det stärkta lagliga skyddet når inte alltid fram till barnen visar Kalibers granskning. Före detta socialchef Laila Åberg säger att socialtjänsten inte har fått förutsättningar att hänga med i samhällsutvecklingen: – Vi följer med på vissa plan…  Metoderna har blivit bättre, ja, man kan slå sig för axeln, men mötena har blivit mycket kortare och extremt mycket färre. Uppföljningar hinns inte med. Politikerna kan säga att i Sverige jobbar vi såhär, det ska vara rättssäkert osv - men mötena hinns inte med, säger fd socialchef Laila Åberg. "Jag kan inte stå för det här" Många erfarna socialsekreterare har gjort som Laila Åberg och lämnat socialtjänstens avdelningar för barn och unga. In kommer istället unga nyutexaminerade socionomer, som ofta utan knappt någon introduktion alls, får börja jobba med de tyngsta ärendena på avdelningarna för barn och unga. Karl Palm var en av dem. Han började på socialtjänsten i Södertälje 2009. -Jag hade nog förväntat mig att det skulle vara ganska tufft. Det hör man under utbildningen och man träffar folk som jobbar där så jag hade förväntat mig och ställt in mig på att det här kommer att bli ganska hårt. Men också att jag skulle lära mig mycket så klart. Hur var det sen när du kom till jobbet som socialsekreterare? – Det var ganska omtumlande och ganska galet på ett sätt. Det var en ärendemängd och arbetsbelastning som var helt otrolig, rent ut sagt. Jag hade inte riktigt den rutinen och det tempo man behöver. Så jag malde på, vi pratade jättemycket om det här i arbetsgruppen och med cheferna och signalerade att det här är ganska galet. Efter ett tag så börjar man fundera, kommer jag att palla det här? Hur länge jobbade du kvar? – Jag jobbade 11 månader tror jag och sen kände jag att nej det går inte. Det kändes som att, nej, jag kan inte stå för det här riktigt. Och det tänker jag nog fortfarande, säger Karl Palm Både Karl Palm och Laila Åberg säger alltså att de slutade på socialtjänsten för att de inte tyckte att de fick möjlighet att göra ett bra jobb. På senare år har också det också startat många privata företag som jobbar på uppdrag av kommunerna och som ofta kan erbjuda bättre arbetsvillkor. Vad händer med barnen när socialsekreterarna slutar och hela tiden ersätts av nya? Philip är 22 år och när han var liten var han ett av barn som behövde samhällets skydd. Vi träffar honom i en förort till Stockholm på en av årets första snöiga dagar. Det var här han bodde under de perioder han kunde bo med sin mamma. När hon var inne i svårt missbruk blev han placerad i olika familjehem. Philip säger att han, ända sen han var liten, har önskat sig en vuxen att ha stadig kontakt med, men sen han var i 10-årsåldern har han fått träffa så många olika socialsekreterare att han han har tappat räkningen. Och för honom var det jobbigt att hela tiden mötas av nya vuxna. – Det som hände de flesta av de gångerna jag var i kontakt med socialtjänsten var att jag fick träffa nya handläggare hela tiden och nya personer som skulle sätta sig in i min historia och mitt liv och i min framtid då får man ju också säga. – Det var väldigt jobbigt att varje gång behöva återberätta det som har hänt, dels det som hade hänt innan och den situationen som var där och det som var jobbigast var att aldrig bli lyssnad på. De frågade frågorna som de skulle fråga och ville veta vad jag ville men tillslut blev det ändå som de hade tänkt sig från början, säger Philip. Philip tror att det har fått betydelse för honom att socialsekreterarna hela tiden kom och gick. Om någon hade kunnat se hur han hade det under en längre tid, tror han att den personen också hade kunnat jobba för mer långsiktig lösning. Istället blev det ständigt nya möten och nya tillfälliga lösningar.   – En relation kanske är omöjlig gentemot socialtjänsten, men att i alla fall finnas där som en vuxen person som man kan ringa och fråga att få stöd och hjälp. Eller kanske bara bli lyssnad på, tror jag att jag saknade väldigt mycket. Jag höll väldigt mycket inom mig. För det tar ett tag när man är liten att våga berätta. Hade det kommit mer frågor så hade jag öppnat mig mer. Jag minns också när jag yngre så fick jag gå till BUP då och hamnade i en stödgrupp där jag kunde prata med andra barn i samma situation och få någon form av  stöd. – Jag insåg tidigt att det var inte andra barn jag behövde prata med, utan det var nog vuxna jag behövde få stöd av. Jag tror att jag hade berättat mer i vad jag kanske hade velat ha i form av stöd och hjälp och på det sättet kanske sluppit många av de minnena jag har och de situationer jag har behövt uppleva, säger Philip. Har nya lagar och hårdare regler gjort situationen bättre för barnen? Det var för att barn som Philip skulle få det bättre som lagarna och reglerna skärptes de senaste åren. Under arbetet med den här serien har vi pratat med ett 20-tal socialsekreterare och de flesta tycker att de nya lagarna och ökade kvalitetskraven är väldigt bra på pappret. Men i praktiken säger de, kan de hittills till och med ha lett till att utsatta barn har fått en sämre situation. I en redan pressad arbetssituation går mycket tid åt till att fylla i blanketter och administration för att få det att se bra ut. Det här har också kommunernas arbetsgivarorganisation, Sveriges kommuner och landsting sett. Åsa Furén-Thulin är chef för sektionen för vård och socialtjänst. – Vårt uppdrag har breddats och fördjupats under ett antal år. Med den gamla regeringen började man detaljstyra på ett helt annat sätt. Från 2006 till 2013 har jag tror 189 lagändringar kommit till i socialtjänstlagen. Man går från en ramlag som blivit ett detaljerat lapptäcke. Det har blivit mycket svårare i det här arbetet. Jag säger inte att det är dåligt men det kräver väldigt mycket, säger Åsa Furén-Thulin på SKL. SKL anser att staten borde ha skjutit till extra resurser till  kommunerna när de ändrade lagen och lade till föreskrifter. "Hur kan man sova och veta att det här pågår?" – Obehandlade aktualiseringar, inte inledda utredningar, påtaglig risk för allvarliga missförhållanden. Laila Åberg som fram till i maj jobbade som biträdande chef inom socialtjänsten läser i lex-Sarah beslut vi har med oss. När socialtjänsten misstänker att de själva har gjort fel är de skyldiga att göra en lex Sarah-anmälan till inspektionen för vård och omsorg, IVO och vi har gått igenom alla lex Sarah-beslut som gäller socialsekreterarnas handläggning av barn- och ungdomsärenden. från 1 januari i år till 31 oktober. I förra veckans Kaliber berättade vi om anmälningar som inte kommer fram eller glöms bort. I lex Sarah-besluten kan vi läsa att socialtjänsten i Arboga har missat att lyssna av en mottagningstelefon till barn- och familjeenheten -  I Malmö blir en anmälan om misstänkt barnmisshandel liggande i socialkontorets reception.   Vi hittar också flera socialkontor där det verkar ha rått totalt kaos. Dokumentation sker på handskrivna lappar och stora delar av personal och chefer säger upp sig samtidigt. – Så här får det inte se ut. Men jag vet tyvärr att det är såhär det ser ut. Det här är verkligen sådana saker som händer. Jag blir så fruktansvärt upprörd. Jag blir så arg så jag finner inga ord när jag ser   – Jag undrar hur man kan sova och veta att det här pågår. Hur kan man sova och veta att man har möjligheten att påverka och inte gör det? säger Laila Åberg Vem är det du vill väcka? – Ja politikerna. Jag vill väcka deras intresse för att över huvud taget sätta sig in i hur allvarlig situationen är, säger Åberg fd socialchef. Det politiska ansvaret för utsatta barn är tudelat - det är staten som med lagar sätter nivån för vilket skydd barnen ska ha rätt till - men det är kommunerna som ansvarar för själva verksamheten. För att se till så att kommunerna sköter sig har inspektionen för vård och omsorg, IVO i uppdrag att göra inspektioner hos socialtjänsterna. Anna Öström är utredare på IVO. – Den normala gången är så att vi gör en inspektion. Vi påtalar de brister vi har funnit i hanteringen av förhandsbedömningar och genomförande av utredningar och andra ärenden och sen får socialtjänsten komma in med förslag till åtgärder. Sen i slutändan fattar vi ett beslut om vi tycker att det är tillräckligt. Ja, sen kan vi hålla på och ha en dialog med vissa nämnder under en ganska lång tid, säger Anna Öström på IVO. Och vad händer om det inte löser sig? – Om det inte löser sig, om det är ut och år in och man ser att det är samma problem hela tiden så är det skarpaste verktyget att vi kan ansöka om att förelägga om vite för den här socialnämnden. Men hjälper det verksamheten att bötfälla den? – Nej, det är ett skarpt verktyg som vi ogärna använder, men det är ju också en signal till politikerna om att det krävs större grepp för att lösa de här frågorna. Hur man i detalj löser varje socialtjänsts problem, det kan inte vi gå ut med men om vi ser att det år ut och år in inte fungerar så är det vårt skarpaste verktyg. För det ska ju inte ha någon betydelse var man bor i Sverige om man ska få skydd av socialtjänsten. Är det så idag? – Ja, det tror jag. Det är jag ganska övertygad om. Att det är större chans i vissa socialtjänster än i andra, säger Anna Öström. Sverige kritiserades av FN redan 2009, föratt skyddet utsatta barn får skiljer sig i olika delar av landet men för att ta reda på varför det är skulle vi behöva åka till alla landets 290 kommuner.  Det kan vi inte så istället väljer vi ut en,  en kommun som vi vet har haft stora problem i flera år.   Barn riskerade att dö i Västerås efter att 57 anmälningar belv liggande hos kommunen Vi åker till Västerås. Här har socialtjänsten barn och unga fått kritik från Socialstyrelsen och IVO sedan 2011. Senast i våras uppdagades att maillådan till barn och ungdomskontoret inte hade öppnats på 11 månader. I den låg flera orosanmälningar.  Under våren blev också 57 barnutredningar liggande utan åtgärd i upp till två månader. För 47 av barnen var situationen så allvarlig att det kan ha inneburit ett hot mot deras liv, skriver IVO. Västerås hotas nu av vite på 1 miljon kronor om de inte kommer tillrätta med sina problem. Precis som många andra kommuner i Sverige har socialtjänsten i Västerås haft en hög personalomsättning och många vakanser. Socialsekreterare  i Västerås har under året protesterat och sagt att de haft för lite resurser och en orimlig arbetsbelastning. Så sent som i september slog en handläggare larm till IVO och berättade att andelen ärenden som blivit liggande då hade blivit ännu fler.   Det är nämnden för individ- och familjeomsorg som har ansvaret för socialtjänsten - men det är i kommunstyrelsen, kommunens regering, som det avgörs hur kommunens resurser ska fördelas. Och personalen säger att de saknar de resurser de behöver - så hur prioriterad är socialtjänsten i Västerås? Socialdemokraterna suttit vid makten i Västerås i olika koalitioner sedan 2010 , nu sedan valet tillsammans med Mp, C och Kd. Koalitionen gav i oktober i år ut ett gemensamt manifest med 130 punkter som slår fast vad man vill satsa på i kommunen. Som ordförande i kommunstyrelsen har socialdemokraten Anders Teljebäck det högsta politiska ansvaret i kommunen: Och så tittar jag på ert manifest här "Samarbete för Västerås”, Då ser man att socialtjänsten kommer på 109 plats. Hur ser du på den prioritetsordningen? – Det är ingen prioritetsordning. Alla punkter som finns i ett sådant här dokument har ett likvärdigt värde. Den där punkten är dessutom väldigt skarp, som talar om vad vi vill göra, både med rättssäkerhet och utveckla så att vi får en bra socialtjänst, och det där kommer vi att förverkliga, det är vår ambition, säger Anders Teljebäck ordförande i kommunstyreslen i Västerås Det är ju ändå till syvende och sist en prioritetsfråga i kommunen hur man fördelar skattemedlen. Och så ser jag att kommunen satsar 4.5 miljoner i ett konst-snöprojekt som går av stapeln nu i december. Hur motiverar ni det inför skattebetalarna att “vi lägger pengar på konstsnö” samtidigt som barn här i kommunen riskerar att fara illa? – Vi lägger pengar på en strand mitt i stan som är tillgänglig för alla barn, vi lägger pengar på en ny skejtpark som är jätteviktig för barns och ungas fritidsverksamhet, vi lägger pengar på våra femton fritidsgårdar. Det är en lång rad aktiviteter vi lägger pengar på för att utveckla de människor som finns här i staden. Vår tro och absoluta uppfattning är att såna aktiviteter är viktiga för de här barnen och ungdomarna som också är på väg in eller befinner sig i en sådan här situation, säger Teljebäck Ni har ansvaret att tilldela resurser, men med tanke på hur det ser ut nu, har ni tagit det ansvaret fullt ut? – Det kan vara att vi har haft en ansträngd situation på alla våra kontor, men framför allt på barn och unga att vi har hamnat där vi har hamnat. Så att i den bemärkelsen så kan det vara att om man inte klarar en del av organisation så skapar det kostnader i en annan del. Vi har alla all anledning att jobba med de här frågorna och se till så att vi får en annan situation. Men i slutändan, som sagt, vi politiker kan aldrig avsvära oss ansvaret för någon verksamhet som bedrivs i staden. Vi ansvarar för allt, säger Anders Teljebäck kommunordförande Västerås IVO planerar att göra ytterligare en inspektion hos socialtjänsten i Västerås framöver, men hur länge ska barnen behöva vänta innan de kan räkna med att få hjälp? Socialtjänsterna är kommunernas ansvar, men  regeringen har också ett ansvar för att utsatta barn ska få hjälp, oavsett var i landet de bor.   Barnministerna blir upprörd efter att ha lyssnat på Kalibers granskning För att ytterligare stärka skyddet för barn vill regeringen nu göra FN:s barnkonvention till lag. Men är det ytterligare en lag barn som bäst skulle hjälpa de barn som far illa just nu? Åsa Regnér är socialdemokrat och tillträdde som barn, äldre och jämställdhetsminister efter valet - vi har många frågor vi skulle vilja ställa till henne, men hennes schema är pressat och inför det här programmet få vi inte träffa henne mer än 10 minuter, på språng mellan två möten. Hur ser ministern på problemen inom socialtjänsten och att många kommuner inte följer lagen? – Jag har lyssnat på ert första program och också tagit del av rapporter, inspektionen för vård och omsorg och det finns också forskningsrapporter och berörda fackliga organisationer har meddelat hur situationen ser ut och jag är förstås väldigt oroad över den. Mycket av det som berättas i ert inslag är ju väldigt upprörande helt enkelt, säger barnminister Åsa Regnér. Personal som vi har pratat med säger att det finns ett stort glapp mellan vad lagen säger och hur det ser ut i verkligheten ute i kommunerna. Vad beror det på? – Lagen är ju till för att stödja barns rättigheter och se till så att barn inte far illa och det är en väldigt viktig princip. Det går så att säga inte att inte stödja barn i utsatta situationer. Det är en grundläggande uppgift som socialtjänsterna har helt enkelt. Men idag är det ju många kommuner som bryter mot lagen? – Ja, det finns ju många fall som har uppmärksammats och som har varit uppe i debatten och som är väldigt upprörande. Jag kan inte uttala mig om de här enskilda fallen men som jag sa, jag är medveten om att den här situationen är väldigt ansträngd. Därför finns det nu en speciell samordnare som också kommer att återföra förslag till mig på vad vi vidare kan göra och är det sådant som finns i socialtjänstlagen som behöver förändras, då lyssnar jag på det. Men socialtjänstlagen ger ett starkt skydd för utsatta barn och lagen ska följas, säger Åsa Regnér.  Men tycker du att den gör det idag? – Som jag sa, det finns ju flera fall där det uppenbarligen har brustit på olika sätt. Om det är lagstiftningens fel det har jag svårt att säga, det som har kommit fram verkar ofta vara rutiner och helt enkelt en hård belastning. Men jag vill gärna se på hela helheten och återkomma om det är så att regeringen ytterligare bör göra någonting. För de socialsekreterare vi har pratat med, de säger att det är jättebra med stärkta skydd för barnen lagmässigt, men det vi behöver nu är mer resurser, inte nya lagar. – Ja, som sagt jag ska se på helheten men resursfrågan är också en fråga där man får olika uppgifter. Därför att det är också så att man har vakanser och inte hittar personal. Det verkar också vara så att personal som kommer in till exempel inte får en bra introduktion. Blir satta på tuffa jobb som man inte har erfarenhet av osv. Så den här frågan är väldigt komplex och därför är det viktigt att se över den men det som gäller i de här frågorna det är att barn ska inte fara illa. Barn ska ha ett starkt skydd det kan man inte prioritera bort. Kommunerna måste arbeta på ett sätt så att barnen har det här skyddet. Om det finns ytterligare saker som regeringen kan göra för att stödja kommunerna i det här så är jag klart beredd att titta på det. Men det går inte att vänta på det, utan barnen måste ha det här skyddet nu, säger Åsa Regnér socialdemokratisk barnminister. Åsa Regnér har nu gett regeringens samordnare ett utökat uppdrag att se över vad regeringen kan göra för att förbättra situationen - hon utesluter inte heller en nationell handlingsplan eller  socialtjänstkommission för att komma till rätta med krisen. Risk att medias rapportering leder till att färre anmäler situationer där barn far illa Flera vi har pratat med säger att det finns en risk för att uppmärksamheten i media om problemen i socialtjänsten kan leda till att färre anmäler oro för barn som far illa - att man tänker att det ändå inte är någon idé - men det är helt fel väg att gå, säger före detta biträdande socialchef, Laila Åberg. – Ja, det är ju förskräckligt och det har jag mött många gånger. När jag har haft samarbete med förskolor och skolor så är ju det precis det de hela tiden anmärker på, ni gör ju ändå ingenting. Det är ingen idé att anmäla men vi säger ju tvärtom, är ni osäkra alltid. Ni behöver inte ha några bevis. Det är de siffrorna vi har att slå politikerna i huvudet med men vi kan inte gör mer utan mer resurser i form av personal, säger Laila Åberg. Vi åtevänder till Sundsvall. --Vi kommer har en annons ute för att hitta kvalificerade utredare.. Socialtjänsten i Sundsvall som nu lex Sarah-anmält sig själva efter händelsen där en 1-åring hittades övergiven i en lägenhet, säger att de nu har vidtagit åtgärder. De har anställt en mentor för de socialsekreterare som kommer in nya och är på väg att anställa en till. De har också höjt lönen för personalen med tio procent enligt socialdirektör Thorbjörn Stark. Reportrar: Micha Arlt och Anna Iversen. Exekutiv producent: Andreas Lindahl kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Fulspel i dataspelsbranschen?

    · 00:29:29 · Kaliber

    Annas och Torbjörns son gjorde av med familjens semesterkassa när han spelade Minecraft på nätet. Kaliber synar idag handeln som riktar sig till barn i ett av världens största dataspel. Världens största dataspel Det här är ju första gången vi gör det här, att vi loggar in på Minecraft-servern. Ni har provat Minecraft lite innan? frågar läraren Felix Gyllenstig Serrao.Jag är på Frölundaskolan i Göteborg. Här undervisas klass 6B i historia med hjälp av dataspelet Minecraft. Var bodde adeln nånstans? Bönderna då? Hur är det med dem?Klassen har delats in i fyra grupper. Adel, borgare, präster och bönder. Eleverna Lano, Nohadra och Hamdi har blivit bönder. Där ska vi odla saker, mat och sånt. För vi har inte råd att köpa mat. Vi måste odla för att få mat och pengar, berättar Nohadra.Eleverna är uppslukade i dataspelsvärlden. Spelet Minecraft ser ut lite som en legovärld, kan man säga, där du kan bygga i stort vad du vill med hjälp av fyrkantiga block. Den här terminen ska eleverna i 6B bygga upp sina egna delar av en 1600-talsstad.Rent visuellt så ser spelet både fyrkantigt och simpelt ut. Långt ifrån så grafiskt och verklighetstroget som många andra spel som görs idag. Vi håller på att ta bort allt gräs och jord, som är grönt, visar Lano. Det ska inte vara för fint, för vi är ändå bönder, fyller Nohadra i medan de bygger vidare.Men i Minecraft handlar det inte om snygg grafik, här ligger fokus istället på det kreativa. Att skapa. Själv eller tillsammans med andra över nätet. Kommer ni ihåg vem kungen var? frågar läraren Felix klassen. Du! svarar eleverna i kör. Jag tycker den frågan är så himla skön! (Felix, lärare)Felix Gyllenstig Serrao, eller Spelläraren som han kallar sig på sin blogg, står bakom projektet Minecraftklasser. Han är förstelärare här på Frölundaskolan och föreläser för föräldrar, pedagoger och lärarkollegor om det positiva med att spela dataspel och hur Minecraft kan användas i utbildningen. Då har det varit till exempel matematiken, historia, vi har använt det i samhällskunskapen, ja, hela SO-blocket. Det kan ju vara att man bygger en framtidsstad som jag gjorde med niorna förra året där man försöker se till hur en hållbar stad ser ut om 100 år? Så får de bygga själva och så skriver de en personlig loggbok om vad de har lagt in i staden och hur de tänkte. Och så ska det baseras på riktiga teorier, säger han.Det här är sjunde Minecraft-klassen Felix håller i. Så länge man har en bra pedagogisk idé och man ser att eleverna faktiskt lär sig så finns det ju faktiskt en poäng att ta in nya sätt, så att vi kan konkurrera med de här nöjesbitarna som vi konkurrerar med hela tiden här i skolan. Det kanske inte alltid är papper och penna som ska konkurrera med det roliga utan man kanske ska ta till sig de verktygen som de använder och se hur kan vi använda dem pedagogiskt, säger han.Inte bara skolor utan även organisationer och myndigheter har använt Minecraft. Sveriges Byggindustrier och Trafikverket har låtit skolelever tävla om att bygga den bästa staden. Och förra året öppnades under en tid en svensk psykologmottagning i Minecraft.Minecraft är ett av de största dataspelen i världen. Totalt finns över 100 miljoner registrerade användare. Det är alltså fler människor än vad som bor i hela Tyskland. Youtube-videor när folk spelar Minecraft har miljarder och åter miljarder visningar. Och i årets spelupplaga av Guinness rekordbok har Minecraft flera världsrekord och deras fyrkantiga figurer är med på omslaget.Men det finns också en annan sida av spelet. En parallell ekonomi där det går att tjäna stora pengar genom att locka barn att betala för saker inne i spelet.12-åriga Hamdi är en erfaren Minecraft-spelare. Och när han spelar hemma har han köpt saker inne i spelet flera gånger. Kläder, svärd, diamanter och sånt, berättar han.Varför vill man köpa saker inne i spelet, undrar jag? Typ för att man får mer saker än andra. Jaha, man tävlar lite mot varandra? Ja, man kan tävla lite mot varandra och så.Guldpengar, olika verktyg och egenskaper kan du alltså köpa för riktiga pengar. Men för det behöver man ju ett kontokort. Har Hamdi det undrar jag? Min mammas. Får du ta det? Nej, svarar han tyst. Du har tagit det i smyg? Ja. Jag skrev in numret och sånt, och koden till kortet. Är det många av dina kompisar som också köper grejer sådär som du gör? Ja. De tar från sina föräldrar lite i smyg? Ja. Är ni inte rädda att ni ska bli påkomna? Nej. Bara lite. Vad skulle din mamma säga? Jag vet inte hon skulle bli arg.I dagens Kaliber ska vi titta närmare på den här spelekonomin och vart pengarna tar vägen.Spelet har blivit en handelsplats för barnNyckeln till Minecrafts enorma framgång är att spelarna själva kan skapa egna världar. En plats där du inte bara kan bygga vad du vill, utan också bestämma vem som vara med och vad man får göra i just din värld. En sådan här värld skapar du på en server, som är ungefär som en central dator som andra kan komma åt via nätet.Spelföretaget bakom Minecraft, svenskgrundade Mojang, driver inte de här privata servrarna. Hela grejen är att spelet ska växa med hjälp av spelentusiaster som bygger upp de här egna världarna på egen hand. Men att driva en server kan kosta en del pengar. Och snart började serverägarna att ta betalt för olika prylar och egenskaper till din karaktär i spelet. Det hade öppnats en marknad där du kan tjäna bra med pengar på de som spelar.Många av spelarna är barn som precis som 12-åriga Hamdi i Frölundaskolan själva varken har pengar eller kontokort. Men för den som vill finns det lättförståelig hjälp att få.I en instruktionsvideo berättar ägaren till en av de största servrarna i Sverige hur man betalar för grejerna man vill köpa."Det du gör när du är här är att du klickar på fliken donera. Så finns det en lista på alla ranks som går att köpa här. Jag tänker ta den dyraste, Legend, 500 kronor. Så klickar du i I agree to the terms and conditions of this purchase. Om du vill läsa Terms & Conditions kan du klicka på den men det är inte så viktiga saker." Den här typen av försäljning fick föräldrar att höra av sig till Mojang och klaga på att deras barn kunnat köpa dyra saker i spelet. Så 2014 gjorde Mojang ett försök att reglera försäljningen. Samtidigt är ju hela idén att spelet ska växa och många servrar runt om i världen var beroende av pengarna de drog in.Så Mojang bestämde att man får ta betalt för kosmetiska saker, som en grön hatt till din figur eller ett par gula byxor till exempel. Men inte för sånt som påverkar själva spelet: en bättre yxa att hugga sten med, egenskaper som att flyga eller guld som du kan handla för inne i spelet. Sånt som gör att du får en fördel gentemot någon som inte har betalat är alltså inte okej. Och det här är viktigt, enligt Mojang, just eftersom de har så många unga spelare. Alla ska ha samma möjligheter.Jag ger mig in i Minecraftvärlden, på flera populära svenska servrar. I stort sett alla struntar i Mojangs regler. Inne i spelet finns virtuella butiker där jag får reda hur man köper paket med olika fördelar. Och jag får köpuppmaningar i chatfönstret där man kommunicerar med andra spelare. Vill du kunna flyga? Gör såhär!Och i instruktionsvideon jag tittar på förklarar ägaren till en av de största svenska servrarna hur och vad du fyller i om du använder dina föräldrars kort."När du är här skriver du in ditt kortnummer, utgångsdatum, CSC, förnamn och efternamn. Och förnamn och efternamn ska vara det som står på kortet. Om det är din pappa så är det din pappas förnamn och efternamn, inte ditt." Så hur gamla är de som handlar inne i spelet? De som spelar har ofta ganska krångliga spel-alias av typen xRAW_MCx, ungefär. Men när vi kartlägger genomförda köp lyckas vi identifiera runt trettio av spelarna som listats på en av de större svenska servrarna i augusti. Alla utom tre är minderåriga, mellan åtta och 13 år gamla. Var de har fått pengarna ifrån, om de har handlar med eller utan sina föräldrars tillåtelse vet vi inte.Mojang vill inte prata om säljverksamhetenJag börjar söka Mojang för att höra vad de tycker om att flera servrar bryter mot deras regler. Och att barn uppmanas att handla extragrejer i deras spel. Men det ska visa sig vara lättare sagt än gjort att få dem att prata om köp- och säljverksamheten i Minecraft. Skulle du kunna maila mig bara, vad det handlar om?Efter ett första samtal på lite drygt en minut där VD Jonas Mårtensson ber mig att maila honom, går det inte längre att nå honom på telefon.11-åring köpte upp familjens semesterkassa En av de som handlat i spelet är en 11-årig kille. Vad vi kan se har han köpt saker för 1000 kronor inne i Minecraft. Vi hör av oss till hans föräldrar för att höra hur mycket de känner till om sin sons inköp. Och det visar sig att de har mer att berätta.Vi hamnar i köket hos föräldrarna Anna och Torbjörn. Anna häller upp kaffe och berättar om sina två söners spelande. De sitter just nu på sina rum vid datorerna. Annas syn på spelandet har förändrats. Ja, den förändras väl mer och mer. Jag tycker det är helt vansinnigt att sitta där uppe från efter skolan till kvällen. Det får jag inte in i mitt huvud. Men det är ju så dagens ungdomar gör. De spelar och umgås via nätet och pratar med varandra hela tiden och har jättekul. Så det är nog bara hänga med och gilla läger känner jag, berättar hon.Men för ett år sen, när hon kom hem från jobbet, upptäckte att något var fel. Jag skulle gå in på banken och kolla över lite som jag brukar göra någon gång i veckan. Jag sitter där och bläddrar och sen upptäckter jag siffror som jag inte kände igen. Då började jag tänka att någon hade tagit mitt kort eller om det var något lurendrejeri på gång. Ganska orolig blir man ju. Och det visade sig vara Paypal-uttagningar till olika spelsidor. Trehundra. Fyrahundra. Femhundra. Femhundra. Femhundra. Pappa Torbjörn bläddrar och läser högt bland kontoutdragen. Listan fortsätter, 47 kronor, 68 kronor, 94, 400Totalt har sonen hunnit köpa för runt sextusen kronor innan de spärrar sitt kreditkort. Nej man fick ju ta ett prat med sonen, säger Anna. Vad sa han först? Nej, det kändes han ju inte vid alls. Det var inte han. Men sen efter ett tag så erkände han att det hade gått till såna saker, till spelet. Han hade ju tagit mitt kontokort. Sen har ju jag ett sånt här Paypalkonto. Sen hade han fått se själv på nätet hur han skulle göra med kortet och vilka uppgifter han skulle skriva in. Så det var ju lätt fixat för honom. Det är riktigt otäckt faktiskt att det är så enkelt. Det kan ju hända, men man tror ju aldrig att det ska hända en själv, säger hon.Flera av köpen gick just till den server där ägaren gjort en instruktionsvideo som förklarar hur man handlar med sina föräldrars kort. Vi spelar upp den för Anna och Torbjörn. Vad tänker ni nu när ni har sett den? Det hade jag inte en aning om det där. Att det är så lätt. En som är inne i spelandet och som vill komma fram i spelet, som vår grabb, och vill komma fram i spelet då är det klart att han köper det dyra, säger Torbjörn Ja, man förstår ju hur han har gjort och det är inget svårt, fyller Anna i. Ja vad känner man? Man blir ju lite arg. Både mot dataföretaget och likadant mot vår son. Så ska man ju inte göra. Det har man fått växa upp med och jag har försökt att lära honom det. Men det gjorde han ändå helt enkelt. Han har ju ångrat det och skämts lite för vi pratade ju med honom. Vi låste in datorn i x antal månader och han förstod att han hade gjort något dumt. Men det tog nog skruv tror jag. Han tänkte efter vad han hade gjort, säger Torbjörn. Så det vart lite dålig stämning? Ja, det kan man säga att det vart. I en fyra-fem månader. Men det var på sommaren så det gick rätt bra. Det var bättre att få ut honom och spela fotboll tycker jag, säger Torbjörn.Anna och Torbjörn är tacksamma för att det inte blev mer än 6 000 kronor. Men den summan sved ändå. Det var innan semestern så man hade tänkt ha det till andra grejer. Man fick ändra om i planeringen bara. Sådana här inköp av sommarkläder och vi skulle åka till Ullared och sånt där. Det gick ju inte, berättar Anna.Fortsätter söka MojangJag fortsätter försöka nå Mojang, företaget bakom dataspelssuccén Minecraft. Jag vill fråga hur de ser på sitt ansvar för den köp-och-säljverksamhet som växt fram i deras spel. Men jag får inga svar på mina frågor.Förra året köptes Mojang upp av amerikanska Microsoft. Men det är fortfarande Mojang som sköter allt som har med Minecraft att göra, berättar Johanna Snickars som är kommunikationschef på Microsoft här i Sverige. Det är de instruktioner jag har fått också. Vi har ju ingen från Mojang som jobbar på Microsoft, så det enda vi kan göra är att hänvisa till dem, säger hon. Det finns ju en möjlighet att Mojang kan ställa upp på det här. Jag vet ju att de är relativt svåra att få tag på i och med att de får så extremt mycket förfrågningar, men det har ju funnits tillfällen när de har ställt upp, fortsätter hon.17-åring lever på försäljning i speletFlera av köpen som Annas och Torbjörns son gjorde gick till en av de största svenska Minecraft-servrarna. Den sköts av en kille som är 17 år.Genom sitt eget företag driver han både spelservern och en populär Youtube-kanal med nästan 70 000 prenumeranter. Det är som en videoblogg, han filmar när han spelar, när han är på olika spel-events och svarar på frågor från fansen. Youtube-kanalen bidrar ju väldigt mycket till att servern ens existerar, för utan Youtube-kanalen skulle nästintill ingen känt till den här. Så man kan säga att jag gör lite reklam för servern på Youtube. Lite indirekt reklam, säger han.Han känner till spelföretaget Mojangs regler att man inte får sälja sånt som ger betalande spelare fördelar framför gratisspelare. Och han vet att han inte följer reglerna. Hade han gjort det hade han inte fått sålt lika mycket, berättar han. Man får ju trots allt en liten fördel. Och man blir igenkänd lite i chatten. Det handlar lite om exklusivitet. Om man har den högsta ranken då bevisar man liksom att, åh, jag har faktiskt lagt pengar på det här.Och försäljningen går bra. På hans server kan man köpa olika kit med saker, så kallade ranker, för mellan femtio och femhundra kronor. På serverns hemsida listas de tio senaste köpen och vi gör upprepade stickprover under fem månader för att få en uppfattning om hur mycket han drar in. Stickproven visar att intäkterna motsvarar mellan fyrtio- och femtiofemtusen kronor i månaden. De senaste två åren har han kunnat leva på det här, berättar han. Det är lite som att driva ett vanligt företag, det kan gå skit men det kan också gå bra. Om vi inte skulle ha rankerna så skulle vi inte gå runt.Det är den här typen av försäljning som krävs för att servrar ska bli populära och överleva, säger han. Utan det hade det inte gått. Alltså jag tror inte att det hade funnits så många servrar. Helt ärligt. Jag tror faktiskt inte det. Och jag tror det är det Mojang har insett och det är därför de inte gjort nått på över ett år.Samma resonemang hör jag från de andra serverägare jag pratar med som också bryter mot Mojangs regler. Det är de privata servrarna som driver spelet framåt, och om de inte kan sälja grejer så hade de och hela Minecraft tappat i popularitet. Och kanske ligger det nått i det där? Sen Mojang införde de här nya reglerna verkar inte mycket ha hänt. Försäljningen fortsätter.Den 17-årige serverägaren är med sina föräldrars tillåtelse både juridiskt och ekonomiskt ansvarig för sitt företag. Vi väljer att inte ha med hans namn på grund av hans låga ålder. Och eftersom han är omyndig har vi också varit i kontakt med hans pappa som har godkänt att han är med i programmet. Jag undrar hur killen ser på att han säljer saker till barn? Det är egentligen som vilken affär som helst. Det är föräldrarnas ansvar. Så länge man är under 18 år så måste du ha målsmans tillstånd. Så det är upp till föräldrarna vad man lägger sina pengar på online, enligt mig. Och enligt alla serverägare egentligen.Det är den som äger kontokortet som har betalningsansvar. Samtidigt är det just han som gjort den där instruktionsvideon som talar om hur man betalar om man använder sin förälders kontokort. Vad skickar en sån video för signaler till de barn som spelar? Det är inte direkt tänkt att barn ska kolla på det och sen ta sina föräldrars kreditkort. Det är det absolut inte. Som sagt, man måste ha målsmans tillstånd om man är under 18 år. Är det inte lite godtroget det där? De flesta som följer dig är unga, har du inte nått litet ansvar för hur du påverkar dem, vad de köper och hur de köper? Nu är det väldigt, väldigt sällan som folk handlar utan deras målsmans tillstånd. Det har hänt ett fåtal gånger att jag fått in ett mail och då är jag väldigt samarbetsvillig. Om föräldrarna glömt logga ut från Paypal eller om de har lyckats få tag i ett kreditkort, så återbetalar jag donationen direkt. Men rent moralisk tänker jag, tycker du att det känns schyst att sälja saker till åtta-tioåringar, när det också handlar om saker som du egentligen enligt de här reglerna från Mojang inte ens får sälja? Ja, det tycker jag. Det är deras eget val att lägga pengar på spelet och jag ger ju det som står, så det är inget bedrägeri någonstans. Det är deras egna val om de vill lägga pengar på det och dessutom är det upp till målsman att bestämma om de verkligen får det.Ett väldigt tveksamt affärsuppläggJan Bertoft är generalsekreterare på intresseorganisationen Sveriges Konsumenter. Jag har bett honom gå igenom de hemsidor och videor vi har kikat på. Han har även fått se bilder på hur köpuppmaningarna kan se ut inne i spelet. Det här är ett väldigt tveksamt affärsupplägg, konstaterar han.Det är inte i första hand de enskilda, ofta unga och entusiastiska, serverägarna som Jan Bertoft tycker gör nått fel här. Utan Mojang som har skapat plattformen där en handel som riktar sig till barn har kunnat växa fram. Det är ju själva idén och själva systemet som driver fram det här. Snarare än de enskilda ungdomar som skaffar sig servrar och försöker bygga upp dem och så vidare. Så själva systemet driver fram ett köpbeteende och en marknadsföring som faktiskt gör att effekten blir att barn lockas att göra köp utan att kanske inse vad de gör eller för pengar som de kanske inte har, säger han.Det är inte förbjudet med reklam till barn på internet, men det finns regler i Sverige och EU om hur sådan reklam får se ut. Du får inte ha uppmaningar som köp här! eller uppgradera här. och man får inte baka in reklamen i dataspel så att barn inte förstår vad som är reklam och inte. Ofta bygger ju det här också på att man vill vara häftigare, det finns nån sorts statusjakt bakom det här som jag också tycker är väldigt tveksam. Spelar det nån roll att det är just Minecraft det handlar om? Ja, det spelar roll att det vänder sig till minderåriga och att det är så pass stort och så pass utbrett gör att det är extra viktigt att hålla rent från oetiskt, tveksam kommersiell påverkan tycker jag.Det är alltså Mojang som har det yttersta ansvaret enligt Jan Bertoft på Sveriges Konsumenter. Om Mojang har regler som ska se till att köpen är schysta, så måste de ta ansvar för att reglerna följs, tycker han. Om man verkligen menar det från Mojangs sida så måste ha mycket kraftigare medel och visa i handling att man faktiskt menar allvar, säger Jan Bertoft.Jag har flera frågor som jag vill ställa till Mojang. Varför är det så viktigt att det ska gå att köpa saker i deras spel? Vilket ansvar har de för att det köps och säljs till minderåriga? Varför har de inte sett till att deras egna regler följs? Men de vill inte ställa upp på någon intervju.Under flera veckor försöker jag få till en intervju. Men jag får nöja mig med ett kortfattat mailsvar där det skriver:Vi är medvetna om att det ett flertal servrar som inte följer våra vägledningar, vilket vi kommer att jobba aktivt för att förändra.Men innan de gjort några förändringar vill de inte kommentera någonting.Inget spelförbudUnder tiden spelar Annas och Torbjörns söner vidare inne på sina datorer. Det är ingenting man pratar om att man blivit av med pengar på ett sånt vis. Genom spel, du vet. Det tror jag många tycker är lite pinsamt och det tycker nog jag också, att man har lagt ut pengar på spel, säger Anna.Något totalt spelförbud har det inte blivit, men nu har de spärrat möjligheten att göra köp på nätet. Så skulle sönerna vilja lägga sina månadspengar på saker i spel, måste de få mamma och pappas tillstånd först. Det får ju vara under kontrollerade former i så fall. Vi är med ju med om det ska köpas något och förhandlar lite mer om vad månadspengen ska gå till. De får ju stå för att om de inte vill köpa lördagsgodis så får de vara utan. Det får man vara lite hård på. Periodvis i alla fall, säger hon.Och för er som undrar hur det gick för 12-åriga Hamdi som i början av programmet berättade att han tog sin mammas kort lite i smyg och köpte saker i Minecraft, så kan jag säga att hon inte blev arg. Reportrar: Mikael Sjödell och David CarrResearch: Andreas Lindahl och Kalle KovacsProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Kaliber granskar krisen i socialtjänsten

    · 00:29:37 · Kaliber

    Socialtjänsten i stora delar av landet befinner sig i kris. Personalen flyr och grundläggande rutiner följs inte. Det här drabbar barn som behöver samhällets skydd. I den första delen av Kalibers serie berättar vi om barn som misstänks bli kränkta, misshandlade och utsatta för sexuella övergrepp, utan att någon utredning görs. Du hör också polisen som i september i år hittade en övergiven 1-åring i en lägenhet. – Här är det några trappor upp – ett helt vanligt bostadsområde. Det är en ganska färsk händelse. Det pratas fortfarande väldigt mycket om den. Både folk man träffar utanför jobbet och sen även folk på stationen. Jag tror att det har skakat väldigt många att sånt här faktiskt händer. I Sverige och i lilla Sundsvall, säger Tobias Lundberg. Tobias Lundberg är polis och i sitt jobb möter han många utsatta barn. Det var också Tobias som i september i år hittade en övergiven 1-åring i en lägenhet. Vi kommer att visa att läget bland de som jobbar med barn och ungdomsärenden på många håll är så allvarligt att personalen flyr - och att det som hände i samband med det uppmärksammade fallet i Karskrona - där 8-åriga Yara dödades, att ett fax från polisen blev liggande i flera dagar, inte bara kan skulle kunna igen. Det har redan har hänt. På flera håll i Sverige. Det är svårt att veta hur många barn det är som far illa i Sverige idag, mörkertalet är stort. Men alla, som jobbar med barn är skyldiga att anmäla till socialtjänsten om de känner oro för ett barn. 2010 gjordes det enligt Socialstyrelsen anmälningar om 60 000 barn. Vi återvänder till platsen där polisen hittade ett övergivet barn Tobias Lundberg kommer och möter upp vid stationen i en civil polisbil och vi åker samma väg som han körde på eftermiddagen den 10 september. Några timmar tidigare hade hans kollegor stoppat en bil och i den hittat stöldgods från ett inbrott. I bilen fanns ett par och deras gemensamma 2-åriga . Polisen ringde socialtjänsten som omhändertog barnet och paret togs in för förhör. Men eftersom allt stöldgods inte hade hittats fick Tobias och hans kollega i uppdrag att åka till parets lägenhet och göra en husrannsakan: – Det är alltid spännande. Polisiärt spännande att göra husrannsakningar. Det är ju alltid kul och man vill ju alltid hitta det där man letar efter. Nu ville vi ju hitta det här stöldgodset så klart att kunna driva den här utredningen framåt. Så  jaa, ett roligt polisjobb helt enkelt, Säger Tobias Lundberg. Efter den här händelsen har polisen fått kritik för att de inte tog reda på om paret hade fler barn - men Tobias Lundberg säger att de visste att de hade en 1-åring också och att de hade fått veta att det barnet var hemma och hade barnvakt. Tobias och hans kollega var alltså förberedda på att de skulle finnas folk hemma, men för säkerhets skull hade de tagit med sig parets nyckel: --Då ska vi svänga in på den här gatan här och vi ställde oss precis här. Tobias Lundberg tycker att det är jobbigt att prata om det som hände men han vill också berätta om vad han kan mötas av som polis – så han tar ett djupt andetag och minns hur det var den där eftermiddagen när de gick uppför trapporna och hörde barnskrik inifrån lägenheten - men när de knackade på var det ingen som öppnade… – Till slut så väljer vi att gå in i lägenheten. Vi tar lägenhetsnyckeln som vi har med oss och låser upp och kliver in. Jag går först in i den här lägenheten, med kollegan efter mig och det första jag möts av är en vägg av värme. Det är otroligt varmt, säkert 30 grader varmt och det är en stank. Det är som att gå in i en vägg, det luktar väldigt surt, svårt att beskriva. – Det flyger stora spyflugor genom luften och det surrar inne i lägenheten. När jag går in i lägenheten så ser jag att fönstren i vardagsrummet är täckta med filtar. Jag rör mig snabbt genom lägenheten för att, ja men, finns det några personer här inne? – Och varför håller de sig undan från oss? Varför öppnar de inte dörren? – När jag går genom köket så ser jag att det är odiskat, det är smutsigt, det är matrester som ligger framme. När jag kommer längst in i lägenheten, när jag har passerat köket så är det en dörr till ett litet rum och de här barnskriken blir bara skarpare och skarpare, högre och högre ju längre in i lägenheten jag kommer. Likaså den här stanken av surt och avföring. Det luktar riktigt illa. Polisen hittar en 1-årig flicka i ett kolsvart rum – När jag öppnar dörren till det här lilla rummet, då är det en värmeexplosion och den här stanken blir än värre. Luften är alldeles tjock här inne. Det är alldeles kolsvart, det är ett litet rum och längst in i hörnet så står det en spjälsäng. Jag går snabbt in i rummet och river ner filten som täcker fönstret för att få in lite ljus och jag böjer mig över den här spjälsängen. Då ser jag, i botten på spjälsängen, det finns inga sängkläder eller så, utan det ligger bara en hög med filtar och på dem ligger det en liten flicka. En liten späd, uppskattningsvis 1-årig flicka, säger Tobias Lundberg – Hon bara tystnar när hon ser mig och bara stirrar rätt på mig. Jag böjer mig såklart direkt ner och lyfter upp henne och håller henne emot mig och jag ser att hon är alldeles smutsig och grusig i ansiktet och på de här små, små händerna är hon smutsig. Hon är så varm så att håret hon har på huvudet ligger som klistrat mot huvudet och mot pannan på henne. När jag håller henne emot mig så märker jag också att på baksidan av blöjan är det fullt med spyflugor som sitter på blöjan. Det är inte bytt på henne på jätte, jättelänge och hon luktar så otroligt illa. Surt blandat med urin och avföring. – Hon är så himla, himla varm. Så jag tar ut henne ur det här rummet. Sätter henne bara ner i soffan i vardagsrummet med ryggen mot ryggstödet och berättar för min kollega vad som har hänt och vad jag har hittat. Han hjälper till att lätta på hennes klädsel och vi river ner filtarna från fönstren och öppnar fönstren för att få in luft. Jag har inte jättemycket erfarenhet av barn. Jag har inga egna barn, men jag har en brorsdotter och jag tycker mig veta hur en 1-åring ska vara och hon gör ingen ansats att krypa eller röra på sig. – Hon skriker inte, hon försöker inte prata, gå eller stå. Hon bara sitter där helt apatisk och stirrar rätt fram. Min kollega försöker... ja... prata med henne och underhålla henne, medan jag springer in till köket och bland all disk och smuts hittar jag en nappflaska som jag efter bästa förmåga diskar ur. Den är möglig och äcklig. Jag fyller den med vatten och går ut och försöker få henne att dricka, jag förstår att hon måste få i sig vatten. Men hon har ingen sugreflex kring nappen på flaskan, utan vattnet bara rinner ur mungiporna på henne och droppar ner på de här smutsiga kläderna. Och jag känner mig ganska handfallen. – Jag pratar med min kollega, ska vi ringa ambulans eller hur ska vi göra? Men vi har en kommunikation med vår kommunikationscentral och vi säger att vi måste komma i kontakt med socialtjänsten. Det här behöver vi hjälp med. Det här är ingenting jag är utbildad för. Men den här lilla tjejen börjar kvickna till lite grann, hon börjar följa oss med ögonen. Min kollega lyckas vara lite pedagogisk med en nyckelknippa och till och med få fram ett litet leende och hon börjar dricka vatten. "När hon ser skicket på den här lilla tösen och skicket på lägenheten så börjar hon gråta." – Ja, vi känner att hon kommer inte att dö här i alla fall. Så vi tänkte att vi väntar på socialtjänsten. Men under hela den här tiden så sitter hon bara där. Hon sitter som en liten person med benen rätt ut och ryggen mot ryggstödet... och tittade förundrad på det som hände runt omkring. Vi hittar i hörnet på det här vardagsrummet, hittar vi under en filt, en liten hundbädd och i den ligger det en hund som är kraftigt vanvårdad. Den är lika apatisk som den här lilla flickan var. – Den är alldeles klibbig och luktar urin och avföring och jag förstår direkt att den här hunden kommer inte att klara sig. Den blev blev sedemera avlivad också. Den var för vanvårdad helt enkelt. Och efter ett tag, som säkert inte var så jättelång tid, men det kändes som en evighet, så kommer det en representant från socialtjänsten dit och tar om hand den här flickan. Den här kvinnan har haft med familjen att göra förut så hon känner flickan och när hon ser skicket på den här lilla tösen och skicket på lägenheten så börjar hon gråta. Jag förstår verkligen för det är jättesvårt att beskriva, berättar Tobias Lundberg polisman i Sundsvall. Hur kände du dig? --Ja, just då visste jag vad jag hade för arbetsuppgift, som i och för sig då kändes helt ovidkommande, att leta det här stöldgodset. Men, det blev lite autopilot, man jobbade på, men de flesta tankarna kom efteråt. Hur kan det vara såhär och hur kan folk ha det såhär verkligen? Vad hade hänt om ni inte hade kommit? – Ja, de här föräldrarna fick ju senare på kvällen lämna polisstationen men det hade ju kunnat bli så att de hade blivit anhållna och sedermera häktade också och då hade de kunnat få sitta hos polis i dagar och veckor. Men det värsta som hade kunnat hända är att hon hade kunnat få vara ensam i den där spjälsängen i det där mörka rummet utan vatten eller mat i flera dagar. Men då hade hon väl inte klarat sig? – Jag vill inte ens tänka den tanken, men nej. Det var fruktansvärt verkligen, säger Tobias Lundberg. Tobias Lundberg säger att det här var en extrem händelse, men att han ofta möter barn som far illa i sitt jobb. Vi ska prata mer med honom om en stund,  men först åker vi till socialkontoret i Sundsvall - Det var självklart föräldrarna som skulle ha tagit hand om sitt barn - men när föräldrar inte gör det så är det socialtjänsten som har det yttersta ansvaret för att skydda barnet. Och i det här fallet hade socialtjänsten haft kontakt med familjen tidigare. Eva Leijon är enhetschef för individ och familjeomsorgen på socialtjänsten i Sundsvall: – Det pågår en intern utredning just nu som sannolikt kommer att mynna ut i en Lex Sarah, men i övrigt kan jag inte uttala mig om det eftersom vi tittar på det just nu, säger Eva Leijon. Nej, vi kommer inte att få veta hur den 1-åriga flickan kunde hamna i en så utsatt situation. Eva Leijon hänvisar till sekretessen. Vi kan därför inte heller säga hur stor roll situationen inom socialtjänsten har spelat i det här fallet, men vi vet att det funnits problem på socialkontoret i Sundsvall länge. Anmälningar blir liggande i flera månader En bit bort i korridoren på socialkontoret har socialsekreterare Karin Gustafsson sitt arbetsrum. Redan 2012 skrev hon tillsammans med 14 arbetskamrater ett brev till politikerna i socialnämnden om att situationen på socialkontoret var så pressad att de inte hann hjälpa barn på det sätt de borde: --Ja, alltså så som det har varit här i Sundsvall då och antagligen över hela landet så ligger vi hela tiden på efterskott. Vi hinner inte starta upp våra utredningar när vi får dem. De blir liggande i kanske flera månader innan vi ens hinner börja. Vi bryter alla frister. Vi hinner inte liksom samtala i tillräcklig grad med familjen och andra som känner barnen för att ta reda på vad är det just det här barnet behöver i form av hjälp och stöd, säger Karin Gustafsson. Karin Gustafsson jobbade inte den där septemberdagen när 1-åringen hittades men hon minns tydligt vad hon tänkte tidigare i år när hon fick höra nyheten om Yara. Den 8-åriga flickan i Karlskrona, som hittades död i april, trots att polisen hade skickat ett fax med misstankar om att for illa till socialtjänsten flera dagar innan: – Jag läste ju då om den här anmälan som kommit och blivit liggande på ett bord utan att den hade blivit uppmärksammad och min omedelbara tanke var att det skulle mycket väl ha kunnat vara här i Sundsvall också. När vi ser att vi har flera vakanser, vi har kollegor som blir långtidssjukskrivna. Vi kollar alltid varandras posthyllor och skrivbord, men självklart skulle det kunna hända att en sådan anmälan blir liggande en dag eller två. Det skulle ju kunna vara för sent om det var ett liknande tillfälle. Det tror jag finns en uppenbar risk, antagligen på de flesta socialkontor runt om i landet, säger Karin Gustafsson. Myndighetens epost inte kollad på 11 månader i Västerås Socialtjänsten i Karlskrona har fått mycket kritik för att de inte agerade på polisens fax - faxet blev liggande hos en handläggare i sex arbetsdagar och uppmärksammades först dagen efter Yaras död.  Skulle samma sak alltså ha kunnat hända i Sundsvall? När socialtjänsten misstänker att de själva har gjort något fel är de skyldiga att göra en så kallad Lex Sarah-anmälan. Så vi begär ut och går igenom alla lex Sarah-beslut som rör socialsekreterarnas arbete med barn och ungdomsärenden från den 1 januari i år fram till den 31 oktober. Det är 85 stycken - och när vi läser anmälningarna förstår vi Karin Gustafssons reaktion -  för det som hände i Karskrona har redan hänt på fler platser i Sverige. I 12 av de 85 lex Sarah-beslut vi går igenom har socialtjänsten, precis som i fallet med Yara, helt missat en eller flera anmälningar. När en av handläggarna på socialkontoret i Malmö blir långtidssjukskriven går ingen in och läser hennes mejl på flera månader. När mejlen öppnas hittar man 5 orosanmälningar om samma barn, ett barn som misstänks bli misshandlat av sin vårdnadshavare. På ett annat socialkontor har en postbox fått nytt lås - vilket leder till att posten inte delas ut till socialtjänsten på minst 4 dagar. Och vi hittar en anmälan som handlar om socialtjänsten i Västerås - där har e-posten i en myndighetsbrevlåda inte blivit läst på 11 månader. Mellan slutet av mars 2013 och februari 2014 har ingen kontrollerat brevlådan. Gunilla Westberg är chef för socialtjänsten i Västerås. – Det stämmer, säger Gunilla Westberg chef för socialtjänsten i Västerås. Hur kunde det bli så? – Eh … jag skulle behöva titta i vårt svar… det är ju ganska länge sen. Det uppdagades i februari 2014, så det är ju inte så länge sen. – Ska vi se … vi gjorde en förändrad organisation 2012-2013 och i samband med det saknade vi rutiner för hur myndighetsbrevlådan skulle skötas och kommunicerade det till dåvarande enhetschefer i mars 2013 men av en anledning som vi inte vet blev inte den arbetsuppgiften utförd. Så fort vi upptäckte det gick vi naturligtvis igenom samtlig e-post som hamnat i den här lådan och åtgärdade det, säger Westberg. Hur många orosanmälningar för barn som kunde ha farit illa fanns det i den här lådan? – Det kan jag inte svara på på rak arm. Vi har ju en händelse i Karlskrona nu i våras med en åttaårig flicka som dog och då var det ett fax som låg bara några dagar. Vad tänker du om att det var en brevlåda hos er som var otömd i elva månader? – Det är ju fruktansvärt och jag kan ju konstatera i efterhand att vi hade tur. Vi kommer att återkomma till anmälningarna som inte når fram i nästa Kaliber. Men när vi läser lex Sarah- besluten ser vi att många barn blir utan hjälp även i de fall där anmälningarna kommer fram. Inspektionen för vård och omsorg, IVO, är den myndighet som ska kontrollera att socialtjänsterna sköter sitt uppdrag. Nyligen gjorde IVO inspektioner hos 24 socialtjänster i Mellansverige. Dom hittade då en mängd anmälningar som de ansåg borde ha lett till utredning, men där ingen utredning gjorts: – Bristerna är så pass allvarliga så att i princip så följer man inte, lagen beaktas inte i alla fall, och barnrättsperspektivet beaktas inte och det här leder ju till sammantaget att det finns barn som faller igenom det skyddsnät vi har. Så att så allvarliga är bristerna, I över hälften av inspektionerna hittade IVO anmälningar som de ansåg borde ha utretts. Bland de fall som inte blev utredda läser vi om ett barn där orosanmälningar kommer in från flera håll samtidigt. Beroendecentrum, polisen och släktingar till barnet anmäler att föräldern har återfallit i missbruk. Och vi läser om ett barn som misstänks vara utsatt för sexuella övergrepp hemma - när anmälan kommer in ringer socialtjänsten till den misstänkta förövaren och frågar om det är sant? När den misstänkta nekar och säger att familjen inte vill ha kontakt med socialtjänsten, väljer socialtjänsten att inte inleda någon utredning: “Från IVO:s håll är det ju anmärkningsvärt att man bara pratar med den misstänkta förövaren. Ev in med lite mer… Men när jag läser det här blir jag helt bestört. Ja, jag vet inte vad jag ska säga: jag har ju sammanställt det här materialet och det är ingen rolig läsning. Sen måste man komma ihåg att i vissa socialnämnder har man större problem än i andra.” Men här finns det också ett barn som själv har berättat att det blir misshandlat hemma och där socialtjänsten inte gör nånting på flera veckor. Ja, man undrar ju hur det kan ta så lång tid, när barnet har blåmärken och själv berättar. Det kan man fråga sig. Har ni hittat någon orsak till det? Det kan naturligtvis se olika ut, men det som är gemensamt för alla är att de har ett rekryteringsproblem. Att hitta erfarna handläggare. Många orkar bara jobba med de här ärendena några år. Jag tycker att vi ser de signalerna överallt. Även i större kommuner. Förut tänkte vi att det bara rörde mindre orter, att det var svårt att rekrytera dit men det gäller även större orter.” Den vanligaste förklaringen Inspektionen för vård och omsorg får av kommunerna till varför det brister är alltså att socialtjänsten saknar personal. På senare tid har flera socialtjänster gått ut och berättat att de har svårt att hitta personal, men hur stort är problemet?  För att ta reda på det skickar Kaliber ut en enkät till alla landets 290 kommuner - så många som 222 svarar. Vi frågar om de saknar personal bland de som jobbar med att handlägga barn och ungdomsärenden - och (nästan) hälften av kommunerna svarar att de gör det. Den 1 oktober saknade 109 kommuner personal. I Falun till exempel saknades 7 av 59 socialsekreterare,  i Dorotea 3 av 5 och i Hultsfred var 5 av 23 tjänster vakanta. I 16 kommuner saknades mellan 20 och 30% av personalstyrkan och i 13 kommuner saknades ännu fler. Tillbaka till socialkontoret i Sundsvall där personalen inte hinner göra sitt jobb och länge har protesterat och sagt att situationen är ohållbar. Och sen de skrev det där brevet till politikerna hösten 2012 har det inte blivit bättre, menar socialsekreterare Karin Gustafsson: – Jag har faktiskt tagit fram det här brevet och kikat på det för då var vi 15 stycken i vår arbetsgrupp som skrev under. Idag så har 9 av de 15 slutat och två antingen är eller har varit långtidssjukskrivna. Så dert är en fruktansvärd statistik egentligen, säger Karin Gustafsson. På två år har alltså över hälften av Karins arbetskamrater slutat - och något svar på brevet fick de aldrig av politikerna, säger hon.  Det var först när personalen gick ut i media i våras som de fick svar. Mats-Johan Adner är moderat och tog för drygt ett år sen över ordförandeskapet i socialnämnden i Sundsvall, den nämnd som har det politiska ansvaret för socialtjänsten: Hur kommer det sig att du inte reagerat tidigare? – Jag hade inte riktigt klart för mig att det var en så allvarlig situation, säger Mats-Johan Adner Och vad fick du klart för dig då? – Att det var en allvarlig situation och att vi måste tillföra resurser och se till att socialtjänsten och socialdirektören verkligen gör någonting för vi har bett i flera omgångar om att de ska komma med några förslag på vad de kan göra, men till sist satte vi ner fötterna och bad dem att de ska anställa fyra socialsekreterare till. Ja, i maj i år fick socialtjänsten pengar för att anställa fler socialsekreterare - men det har inte lett till att fler jobbar med att hjälpa utsatta barn i Sundsvall - för socialtjänsten har inte lyckats tillsätta de nya tjänsterna. Eva Leijon, enhetschef på individ och familjeomsorgen, säger att hon, som chef, har sett det här problemet länge: – Det är ett jättestort bekymmer och vi har väldigt svårt att rekrytera och jag kan säga att jag har inte gjort annat än rekryterat de sista året, men jag hinner inte rekrytera i samma takt som vi förlorar medarbetare, säger Eva Leijon Du har ändå lett den här organisationen i 11 år, borde inte du ha skrikit ännu högre för att stoppa det här? – Det kan man säkert tycka. Sen tycker jag att jag gjort det. Ända sen 2009 har vi med jämna mellanrum lyft arbetssituationen och arbetsbelastningen på utredare. Vad tycker du att du har fått för respons? – Inte så mycket. Sundsvall är inte den enda kommunen som har svårt att få tag i kvalificerad personal. I vår undersökning svarar så många som 70% av kommunerna att det har svårt att rekrytera. Över 100 kommuner väljer också att skriva egna kommentarer och bland dem läser vi att det är näst intill omöjligt att rekrytera personal med erfarenhet, att personalen flyr och att socialkontoren slåss om dem som kan tänka sig att ta jobben. Flera chefer skriver att det är oroliga över hur de ska kunna behålla den personal de har kvar. Det finns kommuner där personalsituationen ser bra ut, men de flesta skriver att det har blivit  svårare och svårare att rekrytera. Svårt att hitta personal trots mer resurser Ordföranden i socialnämnden i Sundsvall, Mats-Johan Adner, kan inte ta ansvar för vad kommunen gjorde innan han tillträdde för drygt ett år sedan. Nu har nämnden skjutit till fyra nya tjänster till socialkontoret, men inte heller han har nån lösning på hur man ska få tag i personal: – Vi kan ju inte trolla. Vi jobbar ju för att göra det. Mycket mer än så kan vi inte göra, vi kan inte snabbutbilda vad jag vet i alla fall, då måste vi försöka hitta de personer som är villiga och hågade. Nästa steg är väl att , ja jag vet inte vad man ska göra egentligen. Ja, vad tänkte du säga? Inget mer, säger Adner Hur stor betydelse personalbristen hade i fallet med den övergivna 1-åringen kan vi som sagt inte veta - men vi vet att personalen länge hade varnat för att krisen inom socialtjänsten skulle kunna drabba barn som far illa - och vi vet att fler barn i Sundsvall riskerar att bli utan den hjälp de behöver. "Den där tomma, stirrande blicken. Jag tänker på henne ganska ofta.” När socialtjänsten hade hämtat den övergivna 1-åriga flickan i lägenheten eftermiddagen den 10 september, fullföljde Tobias Lundberg och hans kollega sitt egentliga uppdrag, att leta efter resten av stöldgodset - de hittade inget, och åkte tillbaka till polisstationen och skrev en lång rapport till socialtjänsten. Det är polisen som gör flest anmälningar om barn som far illa, trots att Tobias och hans kollegor ofta möter barnen först när det har hunnit gå ganska långt. – Det här är en extrem händelse men liknande händelser är inte alls ovanliga, utan vi stöter på jättemånga socialt utsatta människor där det verkligen har gått fel. Men det här var extremt för jag har aldrig varit med om något liknande. Men du stöter på barn som far illa ditt arbete? Ja, jag stöter på familjer som inte fungerar som de ska och där barnen hamnar i kläm, definitivt och det är en otrolig hopplöshet. Jag känner en otrolig hopplöshet för jag har inte mer verktyg än att jag kan vidarebefordra det här till andra myndigheter. Men du kan känna en hopplöshet i att möta de här barnen? – Ja, definitivt. Det är en oerhörd hopplöshet att se hur folk i vårt samhälle har det. Många har det väldigt dåligt, väldigt svårt. Många barn. Och det är ju därför man skriver de här rapporterna gång på gång för man hoppas att nu leder någon vart. Tänker du på henne ibland? – Mmm, jag tänker på den här blicken hon gav mig. Den där tomma, stirrande blicken. Jag tänker på henne ganska ofta. Den 1-åriga flickan och hennes syskon, som var med i bilen när föräldrarna greps är fortfarande omhändertagna av socialtjänsten. Utredningen pågår och föräldrarna är i nuläget misstänkta för misshandel av barn, häleri och brott mot djurskyddslagen. När vi pratade med Socialtjänsten i Sundsvall i veckan hade de ännu inte lyckats tillsätta de nya tjänsterna. Producenter och reportrar: Micha Arlt och Anna Iversen. Exekutiv producent: Andreas Lindahl kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Martin förlorade rätten att bestämma över sitt liv - tog 15 år att bli fri

    · 00:29:14 · Kaliber

    Tänk dig att du en dag inte längre har tillgång till dina egna pengar och att din namnunderskrift inte längre gäller. Att du inte får åka på en resa utan att först fråga om lov. I Kaliber idag hör du hur det kan gå till när en människa förlorar rätten att bestämma över sitt eget liv. - Nu är vi i Erikslund då, Gubbyn.  Det är många som tycker det är fint här, säger Martin Granlund, som är på väg till brevlådan för att hämta posten. - Jag har varit och hämtat och posten… roliga räkningar och lite sotning… En helt vardaglig rutin för de flesta av oss, men inte för Martin – för Martin är det frihet. För att ta reda på varför kommer vi att behöva gå tillbaka till en dramatisk händelse för snart 27 år sen. Vi kommer att rota igenom tre stora kassar fyllda med fakturor och räkningar och vi kommer att förstå hur svårt det kan vara att göra sin röst hörd.  Och vi kommer att fråga oss hur det står till med den svenska rättssäkerheten. Det här är den första delen i Kalibers serie om förvaltarskap. Det som fram till år 1989 kallades för omyndigförklaring. Den stora skillnaden nu mot då är att man idag behåller sin rätt att rösta. Förvaltarskap är en åtgärd som kom till för att skydda samhällets svagaste, men som också är ett av de största ingrepp samhället kan göra i en enskild människas liv. Bengt Wahrolen är jurist och jobbar med förvaltarärenden och han beskriver vad ett förvaltarskap innebär rent juridiskt. - Det innebär att man kan inte själv faktiskt göra några giltiga rättshandlingar, man kan inte göra avtal, inte köpa en bil, ta upp lån eller låna ut pengar. Det är ju en större inskränkning än vad någon annan råkar ut för någonsin. Den som får ett straff fortsätter ju att ha sitt personliga liv, även om han fysiskt begränsas då. Att förvaltarskap behövs är de flesta överens om, vi blir allt äldre, och många psykiatriska institutioner har stängt igen. Allt fler behöver hjälp med att klara vardagen. Men hur noggranna utredningar görs innan någon sätts under förvaltarskap? För att ta reda på det har vi åkt till Ånge. - Nu är vi på loppis. - Oj, här är det grejer! - Ja, och här fylls det på hela tiden. Det är alltifrån gamla plåtleksaker till gamla fönster, det har jag sålt hur mycket som helst av, berättar Martin Granlund. Ungefär mitt i Sverige i den lilla byn Gubbyn strax utanför Ånge bor Martin Granlund i ett ljusgrått hus tillsammans med sin katt Gubben. Här har han också en gårdsloppis som han håller öppen på lördagar och söndagar. - Det är mycket som inte jag vill ha men som alla andra vill ha. Och det är jag väldigt glad för. Vi lämnar loppisen och går in i Martins hus, tar varsin kopp kaffe och sätter oss i soffan i vardagsrummet för att prata om den händelse för snart 27 år sen som förändrade Martins liv över en natt. Det var en sen och riktigt kall novemberkväll år 1987 som Martin olovligen tog sig in på SJ:s banområde i Sundsvall. - Ja, 16 år var jag och tjyvlånade en bil som jag körde i ganska hög fart och jag sladdade in i en stoppbock så att bilen gick av. Flög ut från bilen cirka 20-30 meter. Och så blev jag kraftigt medvetslös då. Martin fick allvarliga skallskador och hölls nedsövd i flera veckor. När han vaknade visste han inte var han var, knappt ens vem han var. Så efter olyckan blev det lite som att börja om på nytt med allting. - Ja, lära mig att prata. Träna upp musklerna i både ben och armar och ja, börja om helt enkelt från början då. Medan Martin kämpade med att komma tillbaka till livet började det trilla in försäkringspengar på hans bankkonto. Ofta kom de i klumpsummor det kunde vara 20 000 kronor en gång och 100 000 en annan. Martin, som aldrig hade haft så mycket pengar förut och inte heller hade någon närstående som kunde hjälpa honom, tog kontakt med Örnsköldsviks kommun, där han bodde då för att få hjälp med ekonomin. - Jag tyckte att det var det enda vettiga jag kunde göra det så att jag kunde lära mig lite om ekonomin då. Hur man hanterade så stora pengasummor. Kommunen ansökte om en god man till Martin. Hur många det är som har en god man eller förvaltare idag är det ingen som riktigt vet. Men en undersökning som Kaliber har gjort visar att så många som 15 000 ansökningar kom in till tingsrätterna förra året – och de allra flesta går igenom enligt tingsrätterna. Det är en ökning med 15 procent på fem år. Allra mest ökar antalet ansökningar om förvaltare.  Om man enkelt ska beskriva skillnaden mellan en god man och förvaltare kan man säga att en god man är en person som går bredvid och hjälper till, medan en förvaltare är en person som träder in istället för. Det krävs ingen utbildning för att bli varken god man eller förvaltare. I princip kan vem som helst åta sig uppdraget. Lagen säger bara att personen ska vara ostraffad, rättrådig, erfaren och lämplig – och uppdraget bygger till stor del på att människor ställer upp ideellt. Det här systemet är grundat på lagar som började gälla mellan 1917 och 1924 och som kom till för att skydda den som inte kan klara sig själv i samhället. Och även om justeringar har gjorts att par gånger så kom den till i en tid då samhället såg helt annorlunda ut. Då bodde många kvar på orten där man hade vuxit upp, man kände varann och när man blev gammal eller var sjuk flyttade många in på äldre boende eller institution. Från det att lagen skrevs till att Martin fick sin gode man hade det hunnit gå nästan 100 år. Martin var till en början väldigt nöjd med den hjälp han fick av sin gode man. Hon tog hand om nästan allt som rörde hans ekonomi under rehabiliteringen och hon gjorde det bra. Men med åren, när han började känna sig bättre och själv ville ha mer kontroll över sin ekonomi uppstod det slitningar mellan dem. Något som kulminerade när Martin år 1998, utan att fråga, bytte upp den bil han hade till en nyare modell. - Och då tyckte jag att jag kanske inte behövde säga till min gode man för ett bilbyte, utan jag gjorde det ändå. För pengar finns det ju. Det var då det vart ett riktigt bombnedslag i huset. Det vart en ordentlig diskussion ”men Martin, du ska tala om det här för mig, hela tiden, oavsett. Nu tänker jag bestämma möte med Ö-viks kommun om förvaltarskap” och jag visste inte ens vad det var för nånting. Strax därefter kallades Martin till ett möte hos kommunens överförmyndare. Det är överförmyndaren som ska se till så att den som behöver en god man eller förvaltare ska få det. En överförmyndare behöver inte heller ha någon särskild utbildning och är ofta politiskt förtroendevald.    När Martin kom till mötet visste han inte mycket mer om vad det handlade om än att hans gode man var väldigt arg. - Ja, och då tog de bara ett papper, typ så här, säger Martin och visar. Då kan du kolla här och så kan du skriva under här. Gör det här nu på en gång så har vi det här avklarat. Så godtroget så skrev jag på det här pappret. - Visste du då vad förvaltarskap innebar? - Nä, de förklarade inte. De sa inte jag kunde sparka en god man ens en gång. Det papper Martin hade skrivit under utan att förstå vad det handlade om var ett medgivande om förvaltarskap. Och efter mötet skickades en ansökan om förvaltarskap för Martin in till tingsrätten. Förutom det medgivandet som Martin hade skrivit på bifogades ett kuratorsintyg och ett läkarintyg.    Hur många som har förvaltare idag vet man inte, men undersökningen som  Kaliber har gjort visar att tingsrätterna fick in 2000 ansökningar förra året. Det är en ökning med 25procent på fem år. Och när tingsrätterna ska fatta sitt beslut är det läkarintyget som väger tyngst. Innan vi tittar närmare på vad det stod i Martins läkarintyg vill vi veta hur det går till när en läkare gör bedömningen av om en person ska sättas under förvaltarskap eller inte. Vi åker och träffar Karin Sparring Björkstén. Hon är specialist i psykiatri och geriatrik och jobbar som överläkare i psykiatri i södra Stockholm. Till henne ringer många läkare med frågor om just intygen för förvaltarskap. - När det gäller förvaltare är min erfarenhet att man lägger ner mycket arbete och försöker få ordentliga läkarintyg. Problemet är ju att det finns ju inga regler för vad man ska skriva i intygen. För många andra intyg, till exempel om jag skulle sjukskriva dig för nån krämpa så finns det ju ganska noggranna anvisningar som Försäkringskassan har utfärdat vad man ska skriva och hur man ska formulera sig. Man kan få intygen i retur om de är dåliga. Eller patienten får inte sjukpenning. Men här finns det inga rekommendationer. - Så hur ska läkarna veta hur de ska skriva sina intyg? - Nej, men det gör vi ju inte. Vi vet inte det. Vi gör så gott vi kan. -  Men innebär det då att det är upp till varje läkare hur noga det här blir? - Ja. Karin Sparring Björkstén säger att det råder en stor osäkerhet i läkarkåren om hur de här intygen ska skrivas och att det skulle behövas tydliga riktlinjer – och hon är också noga med att betona att förvaltarskap behövs i vissa fall. - Det finns ju en del människor som är maniska eller får andra mycket allvarliga psykiska sjukdomar. Speldjävulen till exempel och då kan man ju sätta sprätt på allt de äger och har. Då måste vi ju skydda de människorna. Man kan tillsätta en förvaltare akut och det ska man göra i vissa fall. - Men hur kan man tänka sig att det påverkar en människa som inte bör ha förvaltare att bli satt under förvaltarskap? - Ja, det måste ju vara fruktvärt kränkande. Man fråntas ju sin rättshandlingsförmåga. Man får inte bestämma över sina pengar eller sitt liv, man kan inte ingå avtal. Det är väldigt mycket man inte kan. Man är inte en fri människa längre. Vad stod det då i Martins läkarintyg? Jo, läkaren som är en vikarierande distriktsläkare på vårdcentralen skriver att Martin själv vill ha förvaltare. Han skriver också att Martin har en funktionsnedsättning som antagligen är kopplad till trafikolyckan. Men orsaken till att han behöver förvaltare är enligt läkaren framför allt hans svårigheter att hushålla med pengar, som exempel på det tar läkaren upp att Martin gått i borgen för ett lån som en kompis har tagit på 25 000 kronor och den där bilaffären Martin hade gjort. Han skriver också att Martin har hamnat i skuld på grund av bilköpet, vilket inte stämmer. Martin har vid det här tillfället inga skulder. Hans ekonomi är tvärtom bättre än de flestas. Han har en stadig månadsinkomst i form av både pension och försäkringspengar. Men även om han hade haft en skuld är ju frågan var gränsen innan samhället träder in för att skydda någon. Jurist Bengt Wahrolen säger att det finns reglerat i lagen att man ska ha rätt att leva efter sina tillgångar. - Förvaltarskapen är i stort sett förbehållna de fall där någon förstör sin ekonomi. Och då kan jag säga dessutom att: det räcker inte med att man slösar pengar utan att förstöra sin situation ska ju handla om att man inte klarar sig i framtiden. När rätten ska fatta beslutet om Martins förvaltarskap blir Martin aldrig kallad. Det står i lagen att den som kan höras ska göra det, men om en person har skrivit under ett medgivande är det inte nödvändigt. Det görs ingen kontroll av att det verkligen var vad personen ville. - Det är lag på att man ska få yttra sig, om man kan, när det gäller att utse god man, för det är ju mer fråga om en hjälpreda. Men när vi går till den starkare inskränkningen nämligen att ha en förvaltare, då säger inte ens lagen att man ska fråga den som berörs. Det blir helt upp till Vårdsverige att beskriva den här personens behov och sen föreläggs det tingsrätten som ofta tar det bara på handlingar. I lagen står det tydligt att inskränkningen i en persons liv aldrig får vara större än den behöver vara. För att se till att det blir så är också förvaltarskapet indelat i tre områden: att bevaka personens rätt, förvalta egendom och sörja för person, det vill säga ansvara för att personen får den omvårdnad han eller hon behöver. Den 6 april år1998, en vecka innan Martin ska fylla 27 år, sätts han under förvaltarskap och han fråntas rätten att bestämma över sitt liv på samtliga tre områden. - Jag fick inte sköta nånting. Förvaltarskap innebär alltid begränsningar. Det är som att skriva dit med stora bokstäver på väggen: NEJ! Du har alltid den här förvaltaren inpå dig hela tiden. Så det är oroligt hela tiden. Det är hur jobbigt som helst. För Martin börjar nu en lång period av vad han beskriver som ett fängelse.  Förvaltaren sätter in pengar på det enda konto Martins har tillgång till varje torsdag. Han fått mellan 700 och 1500 kronor i veckan, lite beroende på vilken förvaltare han har haft, de pengar han har vill ha utöver det får han fråga om. För att dryga ut veckopengen ägnar han sig åt sin hobby, loppisverksamheten.  Och så köper och säljer han prylar på auktionssajten Tradera. Men han känner sig hela tiden låst och vill bli av med förvaltarskapet. - De struntar ju i en vad man än säger. Ska man prata om nånting så skyller de bara ifrån sig. Ring dit och ring dit. Eller så har de inte tid att prata. Ring nån annan gång. Och gör man det då lyssnar de inte då heller.  - Har du nån gång under de här åren varit glad över att du har haft förvaltare? - Nej, jag har inte varit glad alls. Lagen säger att ett förvaltarskap ska omprövas varje år – i praktiken går det till så att förvaltaren fyller i en blankett där han eller hon kryssar för ifall behovet av förvaltare kvarstår. Blanketten skickas sen till kommunens överförmyndare som ska göra en bedömning. Men systemet är uppbyggt så att överförmyndaren sitter på stolar. För samma personer som ska sörja för Martins bästa har också anlitat den rättrådiga peson som är Martins förvaltare. Den överförmyndare som ifrågasätter förvaltarens omdöme ifrågasätter alltså samtidigt sin egen rekrytering.        År 1999 flyttar Martin från Örnsköldsvik till Sundsvall, men innan flyttlasset går tar han kontakt med överförmyndaren där och berättar att han vill ha sitt förvaltarskap upphävt. Men ingen ny läkarutredning görs. Åren går och Martin ber gång på gång om att förvaltarskapet ska upphävas – och han mår sämre och sämre. Och när han 2012 får besked av sin förvaltare om att han inte längre får ha kvar sitt användarkonto på Tradera, eftersom han inte får ingå några som helst avtal, blir allting svart. - De här dagarna för nåt år sen när jag också försökte med att upphäva förvaltarskapet. Jag har pratat med den här förvaltaren då, jag vill ha ett avslut på det här. Jag har hållit på i 14 års tid men ni lyssnar inte. Då hade jag fixat en strypsnara av en vajer då. Jag var just på väg när en kompis dök upp. Han hade inte tänkt komma men han gjorde det ändå. Han frågade vad i helsike jag höll på med. Jag ska hänga mig sa jag. Jag orkade inte prata och sen brast jag i gråt då. Då fick jag åka ambulans ner då. Då fick jag vara där då och prata om det här. Att jag ville bli fri det här förvaltarskapet och det är ingen som lyssnar sa jag. Martin blir inlagd på Sundsvall sjukhus. I ett intyg skriver läkaren att Martin lider av en depression och har tydliga självmordsplaner – och att de enligt Martin är helt hållet kopplade till den kränkning han upplever av att ha en förvaltare. - Ja, det var antingen eller. Det var ingen som lyssnade så det var antingen eller. Jag hade förberett mig för döden och hade inte han kommit så hade inte jag heller suttit här. I soffan. Med dig. På Sundsvalls sjukhus hjälper personalen Martin att skriva en ansökan om att bli av med förvaltarskapet, direkt till tingsrätten.   Ungefär samtidigt ringer telefonen hemma hos Eva. Eva känner inte Martin särskilt väl. Men nu ringer Evas gamla kollega och berättar att Martin har hamnat på sjukhus och mår väldigt dåligt. Och där och då fattar Eva ett beslut – för hon har känt till Martins situation och vet att han länge har försökt bli av med sitt förvaltarskap. - Men jag har ju mitt företag och jag har två barn och jag hade ju mitt. Inte förrän då, när han satt på sjukhuset tänkte jag, nää, under alla dessa år, det är så många som känner Martin, nu ska jag lägga min hand på han och hjälpa han. Och det har jag gjort för det har ju varit tokigt allting. Eva som själv har haft uppdrag som god man och dessutom driver eget och är van vid att göra ekonomiska redovisningar bestämmer sig alltså för att hjälpa Martin. Eva sätter sig och ringer runt, hon bokar tid för en ny läkarundersökning på vårdcentralen och hon ringer till överförmyndarkontoret och bestämmer möte. - Det är fruktansvärt. Det gör ont i hjärtat på en, Hur kan man få leva så där? Det är ju bedrövligt. Martin får ett möte på överförmyndarkontoret, men överförmyndaren avstyrker ännu en gång hans önskan om att bli av med förvaltarskapet . I sin skrivelse till tingsrätten uppger de att Martin fortfarande har svårt att hushålla med pengar, förvaltaren säger att han kommer med förslag till köp han inte har råd med och att hon fått avstyra dåliga affärer. Dessutom ska Martin en gång ha lyckats ta ut pengar från sitt eget sparkonto utan att fråga om lov. Nämnden hänvisar också återigen till det nu 15 år gamla läkarintyget och bilbytet han gjorde då. Men hur länge håller ett läkarintyg för förvaltarskap? För att ta reda på det återvänder vi till Karin Sparring Björkstén, överläkare i psykiatri. - Man ska ju ompröva förvaltarskapet en gång om året. Och om patienten eller huvudmannen, som man säger, inte vill ha det så är det ju väldigt rimligt att man gör en ny läkarbedömning och tar ställning igen. Läkarintyg är ju färskvara och det händer väldigt mycket i en människas liv, både åt det bättre och åt det sämre hållet. Med Evas hjälp genomför Martin den utredning överförmyndaren inte gör. Martin går till vårdcentralen och träffar två olika läkare. Han utreds också grundligt av en psykolog som också genomför en mängd tester. I psykologutlåtandet står det: ”Patientens på sin höjd lindriga begränsningar att hantera sin privatekonomi på ett bra sätt, förefaller för undertecknad ej på långa vägar stå i proportion till det stora ingrepp i den personliga integriteten som ett förvaltarskap innebär. Det är för undertecknad inte ens tydligt att han totalt sett och vid en jämförelse med ett befolkningsgenomsnitt, har några sådana begränsningar.” Och i läkarintyget står det:   ”Av patientens berättelse förstår man ju också att han vid skadan 1987 ådrog sig en ordentlig skallskada med en lång rehabiliteringsperiod. Detta i ett skede då vuxenlivet inte ens hade börjat. Hans omdöme och erfarenheter är självklart annorlunda idag, både på grund av ökad livserfarenhet och till följd av att rehabiliteringen efter en så omfattande skada tar många år i anspråk. Utifrån det material vi får fram i dagsläget och min personliga bedömning vid besöket finner jag inte att Martin uppfyller kriterier för att ställas under förvaltarskap. Jag skulle heller inte intyga att Martin Granlund skulle vara i behov av god man”.     Den 11 januari år 2013 kommer Martins ärende upp i Sundsvalls tingsrätt och den här gången är Martin närvarande – och han berättar sin historia. - Och vi satt där och de här nämndemännen eller vad det var som frågade mig vad jag skulle vilja göra med mitt liv? Ja, jag skulle vilja vara mig själv och sköta allting själv. Huvudsaken är att jag blir av med det här förvaltarskapet. Och blir jag inte fri det här då vet ni vart jag ska nånstans. Då kommer jag till himlen, sa jag. - Och sen satt de väl och skrev och hade sig och då sen då sa de det att vi tar en paus. Sen gick vi in igen och då vart det klart då att vi förklarar Martin fri ifrån förvaltarskapet. Pang sa det bara! - Och den som skrek högst det var väl egentligen Eva, hon klappade händerna och så fick jag en kram av Eva och av min advokat och sen gick vi ut. Då var det över. Bara den känslan är fruktansvärt skön. Att man äntligen få vara sig själv och inte behöva ringa varje torsdag eller få pengar varje torsdag. Planera och allt det där, det är borta nu så att jag är så, jaa, jag kan göra precis vad jag vill. Jag kan resa jorden runt om jag vill, utan att fråga, ja, jag kan leva mitt liv och det är det jag gör nu. Rätten beslutade att Martins förvaltarskap skulle upphöra med omedelbar verkan. - Så gick vi ut och firade! Och åt pizza tror jag att vi gjorde. Men, alltså det var en lycka liksom. Här har man kämpat och kämpat och allt det här skedde på bara ett halvår så var det klart, minns Eva. Nu har vi mängder av frågor vi vill ställa till de som haft ansvar för Martins förvaltarskap: överförmyndarkontoret i Sundsvall som har handlagt hans ärende och överförmyndarnämnden Mitt som har det övergripande politiska ansvaret. Vi undrar varför det aldrig gjordes någon ny utredning av Martins förvaltarskap? Vi vill vet hur de tycker att de har skött Martins ärende? Och vi undrar hur de har tänkt efter tingsrätten upphävande av förvaltarskapet? Martin vill också ha ersättning från kommunen för den skada han har åsamkats under de här åren. Vi har fått en fullmakt där Martin tillåter alla inblandade att uttala sig fritt till oss. Överförmyndarkontoret i Sundsvall har fått en ny chef sen Martins förvaltarskap upphävdes. Hon heter Cecilia Aspholm och vi ringer till henne och blir lovade en intervju. Men några timmar innan avbokar Cecilia och skickar istället ett mejl med ett skriftligt svar. I det står det att nämnden inte har någonting att anmärka på hur förvaltaren har skött sitt uppdrag. Cecilia Aspholm skriver också att hon efter att ha gått igenom Martins akt kan konstatera att ärendet har handlagts efter gällande lagstiftning och de rutiner som arbetats fram på överförmyndarkontoret. Med stöd av de uppgifter som finns i akten har det varit nämndens uppfattning att förvaltarskapet bör kvarstå. Men vi får ingen möjlighet att ställa följdfrågor. Vi ringer till överförmyndarnämnd mitts ordförande, moderate Bertil Swensson – och vi ringer igen – vi pratar in på hans telefonsvarare och vi mejlar – och till slut ringer han tillbaka, men då har han inte tid. -  Ja, tyvärr så är min tid väldigt begränsad just nu så att jag har inga tider för närvarande. Vi säger att vi har en mängd frågor vi vill ställa om Martin Granlunds ärende och att vi har en fullmakt, men Bertil Swenson hänvisar till att han som myndighetsperson inte kan diskutera enskilda fall. - Om någon har klagomål på nämnden då ska huvudmannen anmäla det till länsstyrelsen, säger han. Och någon allmän intervju om nämndens arbete när det gäller förvaltarärenden hinner vi heller inte få till, eftersom Bertil Swenson hänvisar till vecka 13. Efter samtalet gör vi nya försök att nå både Bertil Swenson och Cecilia Aspholm. Vi skickar ett mejl till båda där vi förklarar att fortfarande vill höra deras syn på saken. Vi får ett nytt mejl från Cecilia Aspholm, där hon nu skriver att hon kan konstatera att det finns anledning att se över överförmyndarkontorets rutiner vad gäller omprövning av förvaltarskap. Hon skriver också att hon även kommer att se över den utbildning som idag ges till förvaltare och gode män.   Är Martins fall unikt? Eller är det som överförmyndarkontoret skriver, att det är så här rutinerna för förvaltarärenden ser ut? Vi kan inte veta om fler befinner sig i Martins situation – men under arbetet med den här serien har vi stött på flera fall där tingsrätten, ofta efter anhörigas protester, har upphävt förvaltarskap. Och även vi kan konstatera att det kan vara svårt att få tag i någon ansvarig. Numera går Martin med lätta steg till brevlådan och hämtar sin egen post. Den 24 april öppnar han en liten antikvitetsaffär. Den ska heta Martins butik. - Jag älskar ju att hålla på med det här med antikviteter, träffa nytt folk och träffa nya kompisar. Det är hur kul som helst. Sen han fick tillbaka rätten att ta hand har han inte varit orolig över sin ekonomi. - Nej, det är jag inte. Absolut inte, jag är en fri människa nu och jag gör ju som jag vill så att självklart måste jag ju betala räkningar annars så går det åt pipan. I nästa veckas program går vi vidare med vår granskning om förvaltarskap och då kommer det att handla mer om hur noggrann kontrollen är av dem som är satta att skydda samhällets svagaste. Reportrar: Anna Berg och Micha Arlt Producenter: Anna Berg och Micha Arlt Exekutiv producent: Annika H Eriksson kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Brandkatastrofen som blivit turistmagnet

    · 00:29:26 · Kaliber

    Det var en ojämn kamp mot lågorna i Sveriges största skogsbrand i modern tid. Det som började med en gnista i den intensiva sommarhettan blev snabbt ett eldhav som tvingade människor och djur att fly i panik. Kalibers nyhetsdokumentär handlar om brandmän som letar i skogen, helikoptrar som inte får tillstånd att hjälpa till, och de som förlorat sina gårdar och nu blir utstirrade och fotograferade av brandturister. Per Sevelin står ute i hagen och bygger ett vindskydd till sina får. Omringad av sönderbrända träd sitter hans fru Emma på en liten kulle med händerna på sin sjumånaders mage. I bakgrunden leker döttrarna Cornelia och Madicken med familjens hund. I mobilen har han bilder av hur gården såg ut förr. Då fanns det både stall och garage här. Och ett sädesmagasin som familjen tänkte göra om till gäststuga. Det enda som finns kvar nu är boningshuset. Det står fortfarande kvar, trots att det brunnit i äppelträdet precis utanför fönstret.  - Det här var en ladugård tidigare. Nu är det inte så mycket kvar mer än stenbyggnad av det. Det har stått åtta kor här en gång i tiden. Nu är det bara lite sten kvar. Sten och plåtbitar, säger Per Sevelin. Hans ögon är vattniga av tårar. Handen darrar när han pekar runt i det som nu bara är en hög av stenar och krossade tegelpannor. - Här ser man ju kedjorna där korna stod en gång i tiden. Och även självbevattnande drickshoar. Det är som en spökruin, säger han. Hur känns det att gå här? - Det känns inte så bra. Är det jobbigt? - Ja, det är det. Väldigt tråkigt att det skulle behöva gå så långt. Att de inte fick stopp på branden tidigare. Att barnen skulle behöva uppleva ngt sånt här, säger Per Sevelin Den 31:a juli är en av de varmaste somrarna på länge. Glassförsäljningen har slått rekord och stränderna är överfulla av badgäster. Det dagen då allt  startar. Klockan 13.29 ringer en skogsarbetare in till SOS och berättar det brinner vid ett kalhygge, i ett område på ungefär 30 gånger 30 meter. Bara minuter senare har brandmännen hoppat i sina dräkter och åker i full fart med skrikande sirener.  Exakt hur branden startar är inte fastslaget, men det mesta tyder på att det är en gnista från en skogsmaskin som blir starten på den största svenska skogsbranden i modern tid.  Brandingenjören Fredrik Eriksson var först på plats. Idag, sju veckor efter branden liknar området mer ett månlandskap än en skog. Träd och stenar har förvittrat och kvar är bara kol och stenbitar. - Här ser man stenskärvor som bara ramlat av den stora stenen här, säger Fredrik Eriksson samtidigt som han gräver med handen i resterna, säger Fredrik Eriksson. När Fredrik Eriksson kommer hit för första gången har det brunnit i ungefär en timme.  Det är egentligen bara 25 minuters restid hit. Men Fredrik och hans kollegor lyckas först inte hitta rätt. De irrar runt ett bra tag och medan tiden tickar börjar Fredrik leta själv. När han till slut lyckas  hitta larmaren och elden, har området på 30 gånger 30 meter blivit uppemot 500 meter gånger 1 kilometer. - Det var här borta som larmaren mötte upp. Vi sprang upp längs vägen här. Och när vi kommer runt hörnet så ser vi då att det ryker kraftigt från den här glesa delen av skogen. Det ryker över vägen och så ser vi då att det har börjat brinna i den här stora rishögen. Och att branden har spridit sig vidare upp i skogen. Det var väldigt höga lågor då. Det var upp mot trädtopparna, säger brandingenjören Fredrik Eriksson. GPS:erna visade fel väg Trots att vägen har funnits på Lantmäteriets kartor i över 10 år, hittar brandkåren alltså inte hit. Det ska nämligen visa sig att brandmännen har samma slags  gps:er som finns i vanliga personbilar, och att vägen hit inte existerar i dom. Brandkårens gps:er visar därför in dem på fel väg och en resa på 25 minuter blir istället en timme enligt dokumentation som Kaliber tagit del av. - Det är förstås olyckligt men fullt naturligt med tanke på att det kartmaterialet som finns inte är uppdaterat med de här nybrutna vägarna. Och det är ju svårt att hitta på de här vägarna också. Men det är klart. Varje minut är viktig. Det är inte så svårt att inse att ju snabbare man är på plats, ju bättre är det. Det bästa hade ju varit bäst att vara på plats när det var 30 gånger 30 meter. Då hade man kunnat hantera det på ett helt annat sätt, säger Fredrik Eriksson. Nu blir det bråttom. De första kritiska minuterna har gått förlorade och det brinner överallt. Men Fredrik Eriksson har inte tid att fundera. Han kallar på den första brandbilen och börjar genast arbetet med att försöka omringa branden med så kallade begränsningslinjer. - Vid de begränsningslinjerna, där ska vi inte släppa förbi branden. Man lägger brandslang, drar ut så man har strålrör och vatten. Och sen när branden kommer så försöker man helt enkelt dämpa ner den så att den inte sprider sig. Men när vi har de här förhållandena så tar sig branden bara upp i träden och hoppar över huvudet. Eller så har man gnistor som flyger förbi och så börjar det glödbränder som sen blir flammande bränder på andra sidan vägen på grund av det. Så det var väldigt, väldigt svårt, säger Fredrik Eriksson. Terrängen gör det svårt att ta sig fram med vägfordon och Fredrik gör allt för att hålla nerverna i styr. Men så tänds hoppet när en militärhelikopter passerar. Den är på väg mot Luleå och har nyss släckt en annan skogsbrand söderut. - På eftermiddagen där så kommer det en helikopter och landar på en mosse alldeles bredvid där branden började. Och kom ut till en av våra deltidsbrandmän och sa att ’Det ser stort ut här. Behöver ni hjälp?’. Och det behövde vi ju förstås. Men hoppet släcks lika fort. Efter ett par telefonsamtal får Fredrik Eriksson veta att helikopterteamet har jobbat för länge och inte har tillstånd att hjälpa till. Helikoptern tvingas  flyga hem till Luleå. - Det var ju väldigt frustrerande. Det var ju en väldigt glad nyhet att det fanns en helikopter på plats. Så det var ju väldigt frustrerande att vi inte kunde få någon hjälp av den, säger Fredrik Eriksson. Branden har nu spridit sig en bra bit över till grannkommunen Sala. Det har redan kommit viss förstärkning därifrån, men inte tillräckligt. Svårt att få grepp på situationen  Några mil bort ligger Sala. På en brandövningsplats står fyra brandmän och lyfter en stor plint av trä och bildäck. Idag, sju veckor efter att branden startade, är det betydligt lugnare tempo här. Jan Lindberg som arbetar på räddningstjänsten i Sala minns fortfarande den där första kvällen, då brandmännen i grannkommunen begärde förstärkning. Det var Jan Lindberg som tog över ansvaret redan första kvällen. - Jag åker ut ditt på plats och möter Fredrik Eriksson då som var räddningsledare där ute på plats. Jag gör en orientering runt området så gott det går där då. Det gäller ju hela tiden att försöka tänka taktiskt och fördela de resurser man har på bästa sätt. Och försöka få ett bra grepp om hur branden sprider sig och hur det ser ut i den riktningen då, berättar Jag Lindberg. Han fortsätter arbetet med att försöka omringa elden. Till sin hjälp har han brandmän från både Västerås, Virsbo och Sala. Dag två får man dessutom förstärkning av en militärhelikopter som hjälper till att vattenbomba. Dag tre får man förstärkning av fyra helikoptrar och ett 70-tal brandmän sätts in. Nu börjar man få koll på hur branden sprider sig. Och den fjärde dagen ser släckningsarbetet till och med positivt ut. - I det läget kändes det nog som att vi hade, för stunden tillräckligt med resurser. Vi hade ju kontroll på branden söderut och till vissa delar. Men däremot var den ju inte under kontroll. Det vi sa då under helgen, det var ju att vi hade den inte under kontroll men vi var försiktigt optimistiska. Och vi hade ju en förhoppning där att det här skulle gå att klara av. Men så kom ju måndagen. På brandens femte dag, måndagen den 4:e augusti som i dag fått öknamnet svarta måndagen, vänder vinden. I kombination med torkan och värmen sprids elden som en flodvåg. - Det var ju den här extrema värmen. Vi hade ju alltså över 30 grader varmt. Och vi hade en fuktighet på under 30 procent, och där har man en magisk gräns. Och när man har såna förhållanden, då blir det nästan som krut i backen. Överallt där det slår ner gnistor och glöd så tänder det. Och här fick vi ju gnistregn på många håll och vi hade sträckor på upp till 1,8 km där gnistor slog ner och tände, säger Jan Lindberg. De tvingas fly flr sina liov och köra genom elden Den femte dagen drar elden fram så snabbt att inget kan stoppa den. Räddningsledningen beordrar polisen att omedelbart börja evakuera folk som bor i närheten. Drygt tusen personer får veta att de ska packa med det viktigaste och lämna sina hus inom ett par minuter. Paniken är total. Men det är inte alla som får någon varning. - Jag var på jobbet var jag. Jag armerar och gjuter trappor och balkonger. Kom hem vid tre-tiden ungefär, säger Per Sevelin i Stabäck. Den här dagen är han hemma lite tidigare från jobbet för att sälja en motorcykel som han haft ute i en annons på nätet. - Medan de var här så vart det mörkare och mörkare. Dels utav rök. Det var ju som på kvällen, riktigt mörkt. När vi stod här uppe på gården så såg vi först ner i hagen här. Sen en minut senare, då såg vi inte ens till stallet. Och det började även regna glöd i luften, så de hade ganska bråttom härifrån när de hade köpt hojen, berättar Per Sevelin. Han springer ner till hagen för att titta till sina hästar. Röken är så tjock att han knappt kan se framför sig. -Direkt när jag kom därifrån, då sprang jag in och sa till Emma: ”Jag åker upp och kollar om jag kan se ifrån Ängelsberg, nere vi åmynningen hur nära det är.” Men jag kom bara upp till våra postlådor. Det är cirka 700 meter härifrån. Då stod det en bil med varningsblinkers och ropade att det brinner 200 meter härifrån, åt Norbergshållet till. Så då tvärvände jag ju och åkte full fart ner. Och sprang in och hämtade familjen. Och medan jag sprang in så kände man strålningsvärmen från höger sett, bakom vårat sädesmagasin, berättar Per Sevelin. Inne i köket står Pers fru Emma Helmersson och lagar pytt i panna. Vid köksbordet sitter dottern Madicken och i vardagsrummet Cornelia. - Han inspringandes och sa att det brinner uppe på vägen så vi måste åka nu. Tog med mig lilla tjejen som satt vid bordet och skulle äta, berättar Emma Helmersson. Ute på gården hänger barnens badkläder på tork. Under en stor ek svajar en gunga och i gräset ligger en omkullvält barncykel. Men familjen hinner inte ta med sig någonting. Bara hunden Kira kommer med. - Vi sprang ut här och ner för våran lilla grusgång som vi har här. Och då bar ju jag på lilla tjejen. Det gjorde egentligen ganska ont att springa på det där barfota, men jag tänkte inte så mycket på det då. Sen gick det väldigt fort, berättar Emma Helmersson. - De kastade sig bara in i bilen så fort det gick. Vad ska vi göra sa jag när jag såg att det brann framför oss.  Men hon sa bara kör. Så jag körde bara. Men man såg egentligen ingenting. Hade helljuset på men det hjälpte inte. Även fast man åkt vägen hur många gånger som helst så visste man inte vart man var. Kunde ha varit var som helst. Ni såg bara rök alltså? - Ja, rök och eld. Och barnen gallskrek bak i bilen. Medan familjen Sevelin kör för sina liv, fortsätter branden att sprida sig. Det är inte alla som hinner undan. Bara ett par kilometer bort blir en ung timmerförare omringad. Han har inte en chans att undkomma elden som slukar allt i sin väg. Han hittas senare vid väg 668, eller Dödens väg som den ska komma att kallas. Idag finns inte mycket kvar här mer än svarta fält och döda träd. Hur kan det komma sig att det fanns dom som aldrig fick en varning den där dagen?   - Alltså det gick så väldigt väldigt fort. Alla vart ju överraskade av det. Man hann inte ens varna en del, säger Agneta Kumlin. Agneta Kumlin är närpolischef i Sala. Hon var även ansvarig för evakueringsgruppen i Västmanland under branden. - Det är lite, om man tänker sig själv när folk berättar. Helt plötsligt var det bara där. Lika fort så gick det ju faktiskt även för räddningstjänsten, för polisen, för alla. Och då att hinna med det budskapet, kan ju ibland vara nästan omöjligt, berättar Agneta Kumlin. - Det var ju människor överallt. Det var människor som både var nyfikna givetvis och människor som ville ha koll på läget. Behöver jag åka och sånt. Ingen visste, för man såg ju inte där man stod var det var. Och ingen hade något riktigt övergrepp på det och då tänkte man: Herre gud, hur stort ska det här bli. Vad ska det bli utav det? Det är räddningstjänsten som beordrar om evakuering och polisens uppgift att registrera och se till att folk lämnar områden. Men Agneta Kumlin beskriver en kaosartad situation där polisen har svårt att veta vilka som ska evakueras och var linjer ska dras. - Att få ordning på om folk var hemma eller inte. Om de hade lämnat frivilligt eller om kommunen hade flyttat på folk, eller om polisen hade evakuerat, det håller vi på med än i dag och har inte fått fullständig kontroll på. Och det är ju polisens uppgift egentligen att registrera de evakuerade, säger Agneta Kumlin. Under svarta måndagen fortsätter branden att sprida sig norrut. Nu sprids skräck för att branden ska nå även Norberg och att en hel tätort ska försvinna i lågorna. Löpsedlar och nyhetssändningar fylls av vittnesmål från branden och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap slår fast att det är den största svenska skogsbranden i modern tid. Den sjätte dagen, under tisdagen, bedöms läget så allvarligt att staten går in. Tidigare har de kommunala räddningstjänsterna haft ansvaret. Men nu tillsätts en ny stabslednings för att leda och samordna arbetet. Spänd väntan på vattenbombningsplanen Räddningstjänsten som har över 200 personer som bekämpar branden begär nu förstärkning från hela Sverige. Samtidigt väntar man på vattenbombningsplan från Frankrike och Italien. Skogsvirke för hundratals miljoner har redan brunnit upp och situationen för polisen som står vid spärrplatserna fortsätter att vara kaosartad. - Jag kan tänka mig så här att det var flera poliser som stod vid spärrplatser som inte kom härifrån, det var mörkt, man såg branden, man visste inte riktigt var gränsen går, man hittar inte och sen så börjar de fundera: Ska jag själv flytta på mig till slut? Så det finns ju mänskliga förklaringar på det men i den där mänskliga förklaringen så tycker jag ändå att vi ska försöka hitta en rutin som fungerar lite bättre. Och det där ska ju bli intressant, för man håller på att ta fram en ny katastrofregistrering och förhoppningsvis ska man titta på branden. Vad missades och vilka gånger är det svårt? säger Agneta Kumlin. I Kaliber har vi berättat om värdefulla minutrar som gick förlorade. Om brandkåren som inte fick kontroll på branden och om polisen som inte hade koll på evakuerade. Men när samhället misslyckas, händer nåt annat. Folk börjar ta saker i egna händer. I Västerfärnebo bor Elisabet Pettersson. Tillsammans med sin familj driver de en stor gård där de föder upp boskap som sedan skickas till slakterier. Elisabet visar sin favoritko. Trots att de inte döper korna kan man inte undvika att få en relation till vissa, berättar Elisabet. Redan den första helgen märker Elisabet hur röken sprider sig. Hon stannar till och med hemma från ett bröllop för att hon inte vågar lämna djuren. Och det är fler som är oroliga. Elisabet pratar med flera grannar som redan börjat ordna för att få sina djur därifrån. - Då visar det sig också att vi behöver börja evakuera redan på måndag eftermiddag. Nu evakuerade vi totalt 1200 djur ungefär. Både får och nöt då. Och då började vi mobilisera. Och det är det såhär när man är på landsbygden att man ringer till någon som känner en annan, som har en sak som vi behöver. Så det blir ju en telefonkedja helt enkelt. Och en väldig kunskapsbank, berättar Elisabet Pettersson. Det är nu som folk börjar gå ihop. Hundratals frivilliga samlar in verktyg, kläder och lagar mat, både för att hjälpa räddningstjänsten och de som behöver evakueras. - Det är ju fantastiskt hur man ser hur en landsbygd kan gå ihop när det verkligen gäller. Då är alla på samma nivå och man hjälps åt. Man struntar i vad som hänt längre tillbaks och runtomkring. Alla bara samlas och jobbar. Och det tycker jag man måste ta till sig och ta med sig för framtiden. Se det här som en resurs och ta till vara den. Man kanske bygger upp någon form av landsvärn som man hade längre tillbaks. Vi har rustat ner så länge i så många år. Brandens sjätte dag skriker brandmännen efter all hjälp dom kan få. Men det blir inte bättre av att vattenbombningsplanen som man väntar på från Italien blir försenade. När de väl kommer fram på brandens sjunde dag blir de dessutom stående på en flygplats under större delen av dagen. De kan inte flyga över brandområdet på grund av dålig sikt. Senare under kvällen lyfter planen i alla fall och börjar släppa vatten över området. De kommande dagarna släpper planen sammanlagt 10 miljoner liter vatten. Läget förbättras något men branden är fortfarande inte under kontroll. Under helgen förväntas vinden förvärra arbetet. Och på brandens tionde dag kallar man till presskonferens. - Vi kommer att sättas på prov i eftermiddag. Jag är helt övertygad om det. Den värsta delen av dygnet är framför oss. Jag är hoppfull. Jag tror inte att vi ska behöva se ett genombrott. Men om det blir, så gör vi allt som vi överhuvudtaget kan med alla resurser vi har för att slå tillbaks det, säger Lars-Göran Uddholm under presskonferensen. Brandmännen fortsätter att bekämpa elden under helgen. Vindarna gör det svårt att få kontroll i det extremt torra vädret. Men så på måndagen, brandens tolfte dag, kommer det som alla längtat efter. Regnet. Redan samma dag bedöms läget vara under kontroll. När insatsen avslutas en månad senare, har nästan 14 000 hektar brunnit, ett område lika stort som tre fjärdedelar av hela Stockholm.   26 byggnader står i ruiner och skogsägare har förlorat skog för närmare en halv miljard. Nu börjar myndigheternas granskning av sig själva. Det är ett omfattande arbete som pågår än idag. Men frågan alla ställer sig är om branden hade behövt bli så stor som den blev. Det kommunala räddningstjänstera är ju inte dimensionerade för att släcka jättestora skogsbränder. Vi är dimensionerade för det man kallar vardagsolyckor, i vårat fall trafikolyckor, lägenhetsbränder och andra begränsade händelser. Det finns ingen svensk räddningstjänst som är dimensionerad för riktigt stora olyckor utan då handlar det om att söka samarbete och ta hjälp av andra, säger brandingenjören Fredrik Eriksson. - Hade man sett och förstått omfattningen av den här branden och förstått vilka proportioner det skulle få så hade man naturligtvis försökt att dra på med ännu mer resurser ännu tidigare. Det kan man väl säga. Men det var ju ingen som förstod hur stort och allvarligt det här skulle bli, säger insatsledaren Jan Lindberg. Han tycker att man gjorde så gott man kunde under förutsättningarna, men är ändå självkritisk. En annan som är självkritisk är Salas närpolischef Agneta Kumlin. - Det som jag tycker att man kan göra bättre till nästa gång. Det är att snabbare få igång det som vi fick igång.  För när vi väl fick igång arbetet där, då är jag själv imponerad över det arbete som vi gjorde. Det tog i alla fall tills på onsdagen och i vissa fall på torsdagen innan alla som vi ville ha där insåg att de skulle vara där mycket mer, säger Agneta Kumlin. - Mitt i alla elände och tragiska som har hänt så hoppas jag ju och tror att det ska leda till mycket positivt. Och det är ju viktigt att det gör det. Det finns någon nytta med det i alla fall. Det är väl så man får se det, tillägger Jan Lindberg. Borta i Västerfärnebo visar Elisabet Pettersson runt på gården. Nu är alla djuren tillbaka och just här har det inte brunnit. Hon berättar att vardagen sakta börjat återvända till det normala för lantbrukarna. Men det finns ett problem – turisterna. - Jag har ju svårt att förstå det för jag kan ju se det här varje dag. Jag kan se skog och natur varenda dag. Jag förstår att det finns ett intresse. Men jag tycker det är hemskt om man ska åka upp där det är avspärrat, där man faktiskt inte får vistas. Man har väldigt mycket konsekvenser av det här. Man vet inte hur det blir i framtiden med sin skog. Man vet inte hur det blir, det som har brunnit upp. Man vet att man har en försäkring men, det är så otroligt mycket som måste ordnas nu rent praktiskt. Och att då ha folk som gör intrång, det är inte okej. Jag tycker man ska lämna folk i fred, för de har nog ändå, säger Elisabet Pettersson. Längs väg 668 vid Stabäck flockas pensionärer och barnfamiljer. Här står de med termosar på biltaken, kameror i handen och gräver bland resterna. Faktum är att trycket blivit så stort att man tvingas ha ett vaktbolag som patrullerar längs vägen och Länsstyrelsen överväger nu att öppna ett turistcentrum bara ett stenkast bort. En annan som är kritisk till turisterna är närpolischefen Agneta Kumlin igen. Hon tycker det har gått för långt.                                                                                                                          - Det finns människor där nu som har flyttat hem. Och dom känner ju sig som att dom är på zoo säger dom. Folk kliver in på deras tomter och tar foto på dom, fast dom är ute själva och sånt. Tar ingen hänsyn alls. Och det är ju en lite  svart baksida tycker jag av det här, säger Agneta Kumlin. I Stabäck röjer Per Sevelin röjer fortfarande bland resterna av sin gård. Eftersom allt inte var försäkrat får han göra det mesta själv. Det är ett tungt jobb och det blir inte lättare när folk kliver ur sina bilar för att titta på förödelsen. - Det stannar ju bilar hela tiden. Fast det är stoppförbud, så stannar de och tar kort. Kliver även ut och går in i skogen har jag sett vid flera tillfällen. Jag såg till och med en barnfamilj här i lördags. Stannade med husbil och hela familjen gick ut och gick in, berättar Per Sevelin. - De stannar ju gärna vid sommarstugan där uppe. Grannen har berättat att de till och med har gått in på tomten och grävt i brandrester och rotat runt. Och det känns ju jättetråkigt att det inte ska kunna visas lite respekt för oss som faktiskt bor kvar här nu, tillägger Emma Helmersson. Nu ligger parets största fokus på att försöka se framåt och gå vidare. För hur går man egentligen vidare från något sånt här? - Försöka tänka att det växer upp igen och att det kommer bli grönt och fint. Och försöka bygga upp så mycket som möjligt, säger Per Sevelin. Michael Verdicchio michael.verdicchio@sr.se

    starstarstarstarstar
  • Justitieministern: "Vi ska rätta till de brister som finns men vi gör inte om systemet"

    · 00:29:26 · Kaliber

    Mycket pengar, utsatta människor och stora brister i kontrollen. Har det som var tänkt att fungera som ett skydd för samhällets svagaste blivit en arena för bedragare? Allt fler kräver nu att regeringen river upp systemet med gode män och förvaltare och gör om från grunden. - Jag är 95 år och där är jag och min syster, säger en äldre dam. - Foton som hänger på väggen och vilken är det som är du då? Är det du som är till vänster eller höger? - Höger förstås. - Förstås? Ja,ja… skrattar sjuksköterskan Sabina Bäckström. Det är snart dags för lunch på demensboendet Nytorgsgården i Stockholm – och sjuksköterskan Sabina Bäckström går ett varv och ser till de boende. Många av dem som bor här har blivit gamla och glömska och klarar inte längre av att sköta sin ekonomi, men hjälpen de får av samhället fungerar inte alltid, berättar Sabina.      - Om du ringer och tjatar och pengarna inte kommer? Vem ska du kontakta då om de inte har anhöriga?, säger Sabina Bäckström. Det här är den tredje och sista delen i Kalibers serie om förvaltarskap. Det som tidigare kallades omyndigförklaring.  Förvaltarskap och godmanskap har kommit till för att skydda den som inte kan ta hand om sig själv. Det kan vara på grund av psykisk sjukdom  eller till exempel demens. Men tidigare i vår serie har vi hört om människor som far väldigt illa. Stora summar pengar som försvinner utan kvitton och människor som inte får sitt förvaltarskap omprövat på många år. Under seriens gång har vi också fått många mejl och telefonsamtal från människor som berättar om liknande händelser.      Innan vi tar reda på vad den ansvariga ministern, justitieminister Beatrice Ask, har att säga om systemet ska vi börja med att ringa in problemen. Kritiken handlar inte om ifall förvaltarskap och godmanskap behövs. Tvärtom de flesta är överens om att behoven kommer att öka. I takt med att vi blir allt äldre kommer fler av oss att förlora våra förmågor. Många äldreboenden och psykiatriska institutioner har också slagit igen de senaste decennierna. Men även många av dem som bor på en institution behöver hjälp av någon som sköter deras ekonomi. Det gör de flesta på Nytorgsgården, där sjuksköterskan Sabina Bäckström jobbar. - Alltså det behövs ju nån som sköter ekonomin så är det ju bara. Så det finns ju ett behov det gör det ju absolut. Någon måste ju kunna sköta ekonomin speciellt för dem med minnessjukdomar. Sabina Bäckström har jobbat som sjuksköterska i 14 år och haft mycket kontakt med gode män och förvaltare genom åren och hon säger att det där väldigt olika hur väl de sköter sina uppdrag. En del gode män hälsar på ibland, håller kontakt med personalen och ser till så att deras huvudmän får både den omvårdnad och de pengar de behöver,  men det finns också de som inte ens ser till så att de boende får sina grundläggande behov uppfyllda. - De flesta problemen som vi har är ju när man tar kontakt och de inte riktigt sköter det ekonomiska. Man tar kontakt för pengarna börjar ta slut och de behöver gå och klippa sig eller gå på fotvård eller något sånt och så dröjer det väldigt länge innan pengarna kommer in. Ibland måste man ringa och tjata och påminna: Nu är det så att vi bara har så många kronor kvar. Det behöver fyllas på för annars kommer hon inte att ha råd att göra någonting. Det måste fyllas på. Jaa, säger dem. Vid nästa tillfälle när man behöver pengarna så finns de inte där och det är väl inte så riktigt som det ska fungera, berättar Sabina. - Vad gör ni då i en sådan situation? - Nä, alltså det är väldigt svårt för personalen. Jag menar vi kan ju inte ta med boende på sådana saker som de kanske skulle behöva. Men även saker som en utflykt. Har de inte råd att åka så är det ju uschligt att de får sitta hemma på en solig dag om de ska ut och bara fika, men har inga pengar. Det måste ju kunna fungera det här med godmanskap för dem som inte har släktingar eller kan sköta ekonomin själv. För de boende blir på Nytorgsgården kan alltså skillnaden mellan en bra eller dålig god man eller förvaltare innebära skillnaden mellan om man kan åka med på en utflykt eller inte.    Som det ser ut idag ska systemet med gode män och förvaltare uppfylla både behoven för den som bor på en institution och för den som bor i sitt eget hem. För den som bor hemma finns det inte alltid någon personal som kan ringa och tjata om pengar.  Att bli satt under förvaltarskap är en betydligt större inskränkning i en människas liv än att ha en god man, även om båda uppdragen vilar på samma lag. En god man aldrig får göra nånting som är tvingande, utan måste ha sin huvudmans samtycke, medan en förvaltare tar över beslutanderätten och träder in i personens ställe. En del av dem som har en förvaltare har små eller inga möjligheter att göra sina röster hörda. Därför anses det också extra viktigt att samhället skyddar just den här gruppen. Men så ser det inte alltid ut i praktiken.    En som har mer inblick än de flesta i hur systemet fungerar i verkligheten är Elisabeth Carlsund. Hon gick i pension för ett och ett halvt år sen, men innan dess jobbade hon på Riksrevisionen. Det är kommunerna som har ansvar för förvaltarskap och godmanskap, men de statliga länsstyrelserna har till uppgift att kontrollera att kommunerna utövar den tillsyn de ska. När Elisabeth Carlsund granskade länsstyrelsernas kontroller – år 2006 och  2009 – såg hon ett skyddsnät där maskorna blivit så stora att systemet kan locka till sig bedragare.    - Kombinationen av att det handlar om många människor som inte kan föra sin egen talan, det är därför de har en ställföreträdare, mycket pengar inblandade och det finns väldigt lite insyn från samhällets sida i realiteten. Vi följer inte ens upp hur många handlar det om här, hur mycket pengar handlar det om? Det vi har idag, det är siffror från den första granskningen som avser 2004. Sen har vi inte siffror på hur mycket det är. Och det sker väldigt mycket utan att det finns en ordentlig insyn i och med att det inte finns någon uppföljning av det hela, säger Elisabeth Carlsund. Det finns alltså inte ens någon statistik över hur många som har god man och förvaltare idag. De senaste siffrorna är från 2004. Då handlade det om 88 000 personer men det har blivit många fler sen dess – och allra mest ökar förvaltarskapen. Det visar en undersökning som Kaliber har gjort. Men trots att det handlar om  så utsatta människor saknas det idag tydliga regler för hur förvaltarskapet ska gå till. När tingsrätterna fattar beslut om förvaltarskap lägger de stor vikt vid läkarintyget,  men i den första delen av vår serie berättade Karin Sparring Björkstén som specialist i psykiatri och geriatrik och jobbar som överläkare i psykiatri i södra Stockholm att det råder en stor osäkerhet i läkarkåren om hur läkarintygen för förvaltarskap ska skrivas. Det finns idag inte ens några kriterier för vem som ska anses behöva en förvaltare. - I en del andra länder har man jobbat med det här och det finns direktiv. I  England har man nåt som heter the mental capacity act, där man har strukturerat upp väldigt noggrant hur man ska bedöma om människor har förmåga att fatta vettiga beslut som är bindande. Men vi har inga direktiv ens för det här, säger Karin Sparring Björkstén. Idag kan ett läkarintyg om förvaltarskap skrivas av vilken legitimerad läkare som helst, en läkare som kanske bara har träffat personen en kort stund på en vårdcentral. Och omprövningen av förvaltarskap görs inte heller alltid som den ska. Enligt lagen ska ett förvaltarskap omprövas varje är, men i tillsynsrapporter från länsstyrelser läser vi om kommuner, som på grund av tidsbrist, dröjer flera år med att upphäva förvaltarskap. Till och med i fall där de själva har konstaterat att förvaltarskapet borde upphöra.   När tingsrätten har fattat beslut om förvaltarskap och förvaltaren tillsätts är det kommunens överförmyndare som sköter rekryteringen. De kan fråga runt i sin egen bekantskapskrets eller till exempel annonsera efter folk. Och det var en just en sån annons om att Uppsala kommun sökte gode män som Berit Stag läste i tidningen för 21 år sen. - Berit, vi ses om fjorton dagar, säger en kvinna i Uppsala som har Berit som god man. - Jaa, det gör vi som vanligt såklart, säger Berit Stag, som precis har varit och hälsat på en av sina huvudmän. Hon brukar besöka kvinnan två gånger i månaden. Berit har sammanlagt sju huvudmän och hon drivs av en önskan om att ge dem så goda förutsättningar som möjligt i samhället. - Jag tycker om att försvara människor som inte kan försvara sig själva till de rättigheter man har. Vi kan ju bråka med myndigheter, vi som är friska, på ett helt annat sätt. De har inga möjligheter att kunna göra det och då är det väldigt intressant att hjälpa dem så att de har sin rätt. För de har lika stor rätt att leva och ha ett bra liv i samhället som vi har. Det är väl därför jag tycker om att göra det, säger Berit Stag. - Från överförmyndaren i din kommun, hur mycket instruktioner har du fått av dem hur du ska genomföra uppdraget? - Man får ju inte instruktioner därifrån mer eller mindre. När man får uppdraget så man får man ett papper där det står vilka åtgärder man ska göra då i början, att man ska ta kontakt med banker och si och så, sen är det upp till mig själv, så man får ju inte mycket hjälp därifrån. - Men hur mycket utbildningar erbjuds du från kommunen? - Ingen, mer eller mindre. Ingen utbildning därifrån. När jag började, då fanns ju inte godmansföreningen och gjorde det här då som de gör nu med utbildning. Men nu är det då att via föreningen så utbildas ju folk. - Men i den kommun där det inte finns någon engagerad förening, vad händer med den? - Stackars huvudmän! Det är ju bara att säga det. De får inte den hjälp de behöver där kanske. Det krävs ingen särskild utbildning för att bli förvaltare eller god man och det gör det inte heller för att bli överförmyndare. De som är överförmyndare är ofta politiskt förtroendevalda. Eva von Scheele är förbundsjurist på Sveriges kommuner och landsting och  företräder kommunerna och hon bekräftar att det inte finns några tydliga regler, varken för hur förvaltare eller överförmyndare ska hjälpa de mest utsatta i samhället idag.  - Det stora problemet, det är den lagstiftning som inte varken hjälper varken överförmyndarna eller ställföreträdarna att tala om vilket uppdrag ställföreträdarna har. Och det i sin tur är ju en rättsosäkerhet för de mest utsatta i samhället, säger Eva von Scheele. - Vad sätter det den som tar på sig uppdraget i för sits? - Att den får ett otroligt stort ansvar, skyldigheter som man sen då ska redovisa för överförmyndaren som sen då i sin tur ska försöka tolka lagen, där det inte finns någonting att tolka. Lagarna som styr systemet med godmanskap och förvaltarskap kom till redan i början av 1900-talet. Det har gjorts en del ändringar genom åren, men i grunden ser systemet likadant ut nu som då, men samhället har under samma period genomgått stora förändringar. Margareta Brattström som är professor i civilrätt på Uppsala universitet och en av Sveriges främsta experter på familjejuridik, tycker inte att lagstiftningen har följt med sin tid.     - Det finns ju ganska många fall där det inte riktigt fungerar som det är tänkt. Och då måste man ju börja fundera på hur det kommer sig. Finns det någonting som kan vara bättre? Och det har ju utretts flera gånger om och man vet en hel del men man har inte genomfört det än. Så det är ju lite sorgligt, säger Margareta Brattström. Vi ska återkomma till de utredningar som faktiskt är gjorda, men först ska vi återigen titta närmare förvaltarens uppdrag.  Att vara förvaltare är ett frivilliguppdrag som till stor del bygger på att folk vill ställa upp ideellt. Arvodet för en förvaltare ligger på mellan 9 000 och 13 000 kronor om året och uppdraget kan vara både krävande och utsatt. Det handlar inte bara om att ta hand om en persons vardagsekonomi, utan kan också röra sig om stora affärer som fastighetsförsäljningar – och om att se till så att huvudmannen får bra omvårdnad. En förvaltare har heller ingen rätt att avsäga sig sitt uppdrag förrän en ersättare har hittats. Många kommuner har idag svårt att hitta folk som vill åta sig uppdraget och det har i sin tur lett till att de förvaltare som finns kan ha väldigt många uppdrag.   Berit Stag som vi träffade i Uppsala har sammanlagt sju godmans- och förvaltaruppdrag och enligt henne tar det ungefär motsvarande 75 procent av en heltidstjänst att sköta dem.     Men det finns förvaltare och gode män som har över 70 uppdrag – och i lagen finns det ingen övre gräns för hur många uppdrag en förvaltare får ha. Att en del förvaltare har väldigt många uppdrag ser de flesta kommuner som ett stort problem. Så för att förbättra kvaliteten har flera kommuner satt upp egna maxgränser. Men när vi läser protokoll från överförmyndarnämnders sammanträden och ringer till de här kommunerna visar det sig att även de ofta bryter mot sina egna regler. Överförmyndarnämnd Mitt i Sundsvall har till exempel satt en gräns på max tio uppdrag. Ordförande i nämnden är Bertil Swenson.    - Vi har en gräns på högst tio stycken, säger han. - Följer ni den gränsen? - Japp. - Fast jag vet att ni har flera förvaltare som har fler än tio uppdrag… - Ja det beror ju på om det är en person som har skött uppdraget väldigt länge, så kan de få någon till. Maud Ollén, överförmyndare i Norrköping: - Vi har i våra riktlinjer en maxgräns på tio uppdrag. Vi följer den till 95 procent. Det finns en och annan god man och förvaltare som har några fler uppdrag än tio. Malmö har satt sitt tak tre gånger så högt. Där får en ställföreträdare ha 30 uppdrag, men inte heller här följs reglerna. - Dels är det väldigt individuellt hur många man klarar av, sen är det så att vi har svårighet att hitta ställföreträdare till de uppdrag som är mest krävande, säger ordförande i överförmyndarnämnden Bengt Persson. Även i de fall där en kommun håller sin maxgräns kan förvaltaren ha fler huvudmän, eftersom han eller hon samtidigt kan ha uppdrag i andra kommuner.    Ett annat stort problem i regelverket som många experter pekar på är överförmyndarens dubbla roller. Förutom att tillsätta förvaltaren är det också överförmyndarens ansvar att granska förvaltaren. Följden av det här blir att den som klagar på en förvaltare samtidigt kritiserar överförmyndaren. Det är ju överförmyndaren som ska se till så att allt fungerar. I vårt förra program berättade vi om Karolina Ahlström. Hon slog larm till överförmyndaren i Boden och berättade att hon misstänkte att hennes pappas förvaltare hade gjort av med flera hundra tusen av hennes pappas pengar för egen räkning. Men hon tyckte inte att hon fick något gehör. - Det var som att de försökte skydda sig själva och förvaltaren genom att poängtera att han var så bra och pålitlig och att allting har varit i sin ordning när de har fått sina kvitton och årsräkningarna, berättade Karolina Ahlström. Karolina Ahlström polisanmälde själv förvaltaren och det gjorde till slut även kommunen.Polisutredningen har precis påbörjats och förvaltaren vill inte uttala sig. Som anhörig har man rätt att ta del av de årsräkningar förvaltaren lämnar in till överförmyndaren, men alla har inte anhöriga.   För att se till så att kommunerna verkligen sköter tillsynen har därför också de statliga länsstyrelserna till uppgift att granska den här verksamheten. Men inte heller länsstyrelsernas tillsyn fungerar som den ska. När Elisabeth Carlsund gjorde sina granskningar för riksrevisionen såg hon också att det ser väldigt olika ut i olika delar av landet.    - Det är ett system som öppnar i realiteten för väldigt stora variationer med alldeles för stora maskor där det slipper igenom problem som borde ha plockats upp och uppmärksammats och åtgärdats av både överförmyndare och länsstyrelser men där det inte händer. För mycket ramlar igenom, säger hon. - Men skulle du säga att det här området ändå är ganska genombelyst och granskat vid det här laget? Man känner till problemen? - Ja två granskningar av mer eller mindre samma område med tre år emellan, det är ganska väl omhändertaget får man väl säga med tanke på den konkurrens som finns när det gäller att titta på olika områden. Riksrevisionen har alltså gjort två stora granskningar och justitiekanslern, JK, har också undersökt länsstyrelsernas tillsyn - senast 2013 och också sett att tillsynen inte är tillräcklig på många håll i landet.   Redan för tio år sen, år 2004, gjordes också en stor statlig utredning av systemet med godmanskap och förvaltarskap. Det resulterade i en 1 500 sidor tjock rapport över brister och förslag till åtgärder, men sen dess har inte mycket hänt. Flera andra länder i vår närhet har däremot sett över sina system. I Norge och Finland till exempel är tillsynen förstatligad. I Finland är det dessutom numera till största delen tjänstemän som har hand om förvaltaruppdragen.  Finland och Norge har också infört så kallade framtidsfullmakter. De innebär att man själv medan man är frisk utser en person som ska träda in i ens ställe den dag man kanske behöver den hjälpen. De flesta är överens om att framtidsfullmakter skulle minska trycket på de ställföreträdare som finns, men de löser inte de andra stora problem som finns i systemet. Regeringen väntas snart komma med ett nytt lagförslag om godmanskap och förvaltarskap och vi har fått signaler om att det kommer ingå ett införande av framtidsfullmakter i det. Men ingenting i utredningsförslaget tyder på att systemet kommer att förändras i grunden. Trots att kritik mot systemet nu kommer från så många håll. Från Eva von Scheele, förbundsjurist på Sveriges Kommuner och landsting: - Man lappar och lagar och har utredningar som gör vare sig varken till eller från, eller tvärtom det blir andra problem av dem som man inte har förutsett så att det behövs en översyn över alltihop, tycker jag. Och från Claes Gillberg som är överförmyndare och ordförande i den ideella organisationen föreningen Sveriges överförmyndare: - Vi vill nog att den skulle reformeras lagstiftningen ganska rejält, så att man får isär och väldigt tydligt pekar på hur det ska vara och kanske slipper en hel del sådana här oegentligheter som dyker upp. Margareta Brattström, professor i civilrätt på Uppsala universitet är också kritisk. Hon har vid det här laget hunnit få bokhyllan full av utredningar som har gjorts inom det här området.   - Det har inte hänt så mycket och det är ju det som är lite frustrerande, eftersom som sagt var det här är personer som inte kommer skrika efter hjälp själva för det kan de inte göra. Och de flesta länder i vår omedelbara närhet har ju nya regler på det här området. - Vad är det som hindrar då att vi gör samma sak i Sverige? -Det är ju lagstiftarens ambition – riksdag och regering – det måste ju en fråga på den politiska dagordningen, avslutar Margareta Brattström. Den som har möjlighet att sätta den politiska dagordningen inom det här området är justitieminister Beatrice Ask – vi får göra en kort intervju med Beatrice Ask på språng mellan en debatt och ett anförande. Kommer regeringens lagförslag att förändra systemet i grunden? - Nej, vi gör inte om systemet. Det finns de som säger att det vore bättre att använda sig av offentligt anställda rakt över. Vi har ett system som bygger på ett frivilligt engagemang av vanliga medborgare. I grunden är det en tradition och en erfarenhet som fungerar bra på många sätt och det finns ingen anledning att slänga ut barnet med badvattnet. Men vi måste och ska rätta till de brister som finns, säger Beatrice Ask. - Under den här serien har vi träffat väldigt många som har råkat illa ut. Anhöriga som har fått göra egna utredningar när man har haft misstankar om att förvaltaren har förskingrat pengar, vi har pratat med personal på äldreboende där de boende inte får gå på fotvård för att pengarna inte kommer in i tid – vad tänker du om det här? - Det är ju bland samhällets mest utsatta människor som inte själva kan fatta beslut i egna angelägenheter och de är väldigt sköra och syftet med en god man eller en förvaltare är att någon ska föra deras talan och stå på deras sida och det fungerar inte alltid. Men jag är inte säker på att det skulle fungera bättre generellt i något annat system heller. Det här är svårt och därför måste det vila på en väldigt bra rekryteringsprocess, tillsyn och kontroll hela tiden. - Men flera av dem vi har pratat med säger att systemet är så osäkert idag att  det till och med lockar till sig bedragare. Vad säger du om det? - Ja, det är ett av skälen till att skärpa kraven när det gäller rekrytering och att också kontrollera dem som utses till gode män och förvaltare bättre än hittills och där kommer regeringen också att ta initiativ. Man ska också ha klart för dig att en stor del av verksamheten fungerar ju väl, människor får den hjälp de behöver och då tycker jag kanske att det viktigaste är att rätta till de uppenbara bristerna och få det att fungera bättre. - Men hur stor del av verksamheten fungerar väl? - Ja, jag har inte siffror på det i huvudet just nu och det kan man kanske inte ha för det finns ju grader av det hela, men de här allvarliga händelserna som jag säkert tror att ni har stött på, de är i helheten inte en stor andel, men vart och ett av dem är ju naturligtvis oerhört allvarliga. - Men hur kan man veta att det inte är en stor andel om man inte har kontrollerat? - Vi har behov av bättre statistik också på det här området, men vi har ju ändå en överblick , vi har ju överförmyndarnämnder och andra, så viss kunskap finns det ju faktiskt om hur det ser ut. - Vi har ju till exempel pratat med personal som jobbar inom omsorgen – och har pratat med flera som säger att det är vanligare att det inte fungerar än att det fungerar… - Ja de säger det till dig, men vad har du för statistik på att de kan tala för alla. Jag träffar ju också väldigt många personer som arbetar med de här frågorna- och vad jag säger är att de är komplicerade och det händer saker som är allvarliga och som man måste åtgärda, men det är inte generellt sett så att de säger att det inte fungerar alls, men vi kan inte acceptera de här bristerna, att människor som inte kan hantera sin situation, utsätts för olika typer av brottslighet eller dålig hantering av den som är satt att faktiskt sköta deras tillgångar eller viktiga beslut. - Så vad tänker ni göra åt det? - Vi kommer inom kort att lägga förslag som handlar om att skärpa reglerna för rekrytering och tillsättning, ställa högre krav på tillsynen, ställa större krav på utbildning som ska erbjudas de som ställer upp som gode män och förvaltare. Sen finns det en del av förslaget som handlar om att ge den enskilde större möjlighet att påverka också.  - Men flera andra länder har gjort om sina system, Flinland och Norge till exempel och förstatligat tillsynen – varför gör inte Sverige samma sak? - Där för att vi inte har funnit skäl till att göra det och vi får väl med intresse studera konsekvenserna av hur det kommer att fungera i andra länder där man valt ett annat system, men vi är inte Danmark, Norge eller Finland. Vi är Sverige och vi har vår erfarenhet – och vi har ju inte haft likadana system tidigare heller. - Men det är så många som vittnar om att systemet fungera väldigt dåligt idag – när har man skäl nog att ändra ett system? - Ja, man måste nog höra fler än dem som ni har haft kontakt med och har framfört de synpunkterna. Vi har gjort omfattande utredningar, där många har kommit med synpunkter – och jag säga det att det är ju inte så att en folkstorm som säger att vi bör ändra systemet från grunden, utan det som remissinstanserna har haft synpunkter på är ju framförallt att det finns saker som behöver förbättras, att det finns problem att ta itu med och det har vi arbetat med att försöka åstadkomma och kommer inom kort att lägga förslag, avslutar justitieminister Beatrice Ask. Reportrar: Micha Arlt och Anna Berg Producenter: Micha Arlt och Anna Berg Exekutiv producent: Annika H Eriksson kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Minskat djurskydd för ökad lönsamhet

    · 00:29:25 · Kaliber

    Den svenska köttbranschen uppmanar oss konsumenter att köpa kött från djur som fötts upp med starkt svenskt djurskydd.Men bakom kulisserna driver grisnäringen ett kontroversiellt och storskaligt försök som vill förändra den svenska djurskyddslagen. Kaliber idag granskar vad den svenska grisnäringen gör för att överleva. Vi får ett brev från Jordbruksverket. I brevet ligger ett vykort. Det är en bild på svenska lantrasgrisar som skuttar och bökar utomhus på en solig sommaräng. I brevet ligger också en ansökan om projektstöd för ett djurförsök, som kallas för Djuromsorgsprogrammet.   Det är branschorganisationen Svenska Pig som vill testa att som det kallas "fixera" suggor vilket i praktiken innebär att de blir inlåsta bakom metallgrindar och inte kan vända sig medan de föder sina kultingar och börjar dia. Kultingarna ska också dia kortare tid och det ska vara fler grisar i varje box.   Vi konsumenter uppmanas att köpa svenskt kött, bland annat som här i en film från branschorganisationen Svenskt kött.    "Jag vet att den uppfödning som vi har sker på ett bra sätt. Och det sker på något sätt med respekt för djuren. Vi har en stark svensk djurskyddslagstiftning." (Maria Forshufvud, vd Svenskt kött)   Svenskt kött lyfter fram den svenska djurhållningen och vi konsumenter ska förstå att det är värt det högre priset i köttdisken. Efter fjolårets larm om resistenta bakterier, MRSA, i framför allt danskt fläskkött, så har också det svenska köttet vunnit mark.   Men den svenska grisnäringen gör inte reklam för sina försök att blir mer storskaliga och på sikt förändra den svenska djurskyddslagen. Ett exempel är deras försök Djuromsorgsprogrammet.  Och det ska visa sig att det inte är det enda försöket som testar att fixera suggor.   Bakgrunden till de förändringar som grisnäringen nu vill genomföra är den långvariga krisen. Tusentals grisbönder har lagt ned på grund av dålig lönsamhet.   I Havdhem på södra Gotland ligger ett öde grisstall. Grislukten finns fortfarande kvar.   - Här är ett av slaktsvinsavdelningarna på Almungs som är tomt.   - Varför är det tomt?   - Vi håller på att sluta med grisar. Det är inga grisar kvar.   Bengt Siggelin har varit en av de största grisbönderna på Gotland. Som mest har han haft sju anställda. Nu är det bara en. Trots stora investeringar i nybyggda stallar har han ändå tvingats inse att det inte går längre. Och i vår kommer den sista suggan på gården att slaktas.   - Det är ju dålig lönsamhet. Det kostar pengar när vi håller på med verksamheten. Det har vi inte råd med längre. Nu är det stopp.   - Hur känns det då?   - Det är väldigt tråkigt. Vi står här ännu med stora investeringar som vi gjorde och som inte är betalda. Men det är ju billigare att ha det tomt än att ha grisar i det. Så att det får vara så.   Krisen i grisnäringen har slagit hårt på Gotland. För 20 år sen fanns det över 200 grisgårdar. Nu är det bara ett 30-tal kvar.   - Nu är det matdags.    På en annan gotländsk grisgård, en av de få som fortfarande finns kvar, släpper Alf och Kickan Jakobsson fram de några dagar gamla kultingarna till suggorna. De har hållt på med grisar i 40 år och tog över släktgården i Lye på sydöstra Gotland på 90-talet.   - Det är tredje generationen på den här gården som har grisar nu. Affes farfar var den första på Gotland som började med avelsproduktion. Sen fortsatte hans far. Sen får vi se om sonen tar över.   Stallarna är mörka och gamla, ombyggda efter hand. De vill gärna modernisera, men har inte råd.   - Det har varit något enstaka år som det har gått bra då. Men det har varit en del år då det gått back. Fått låna pengar till driften.   Utvecklingen i Sverige är dramatisk. På 90-talet fanns det 14000 gårdar, nu är 12800 av dem borta. På de 1200 som finns kvar är grisarna ofta fler. Det totala antalet slaktsvin i Sverige har minskat från 3,3 miljoner till 2,5 miljoner per år under 2000-talet.   - Man ser ute i alla socknar, det blir ju mindre och mindre med gårdar. Vi är den enda grisgården kvar här i Lye socken.   - Gårdarna är färre och besättningarna är större?   - Jo, just det. Och kommer man på fastlandet så är det ännu större gårdar och kommer man ut i Europa så är det dubbelt så stora gårdar. Ska man bygga nu för suggor, det är ingen idé att bygga för under 1000 suggor. Det är ju storleksrationalisering hela tiden.   Här i köttdisken ser man den största orsaken till krisen i den svenska grisnäringen. Den här svenska fläskfilé kostar 149 kilot. Den här danska kostar 85 kronor kilot. Det billigare utländska fläskköttet har gjort succé bland de svenska konsumenterna under 2000-talet. Importen har blivit tre gånger så stor samtidigt som den svenska produktionen och fram till förra året minskat lika mycket i ton räknat - 100 000 ton.   I andra EU-länder som Danmark och Tyskland är produktionen mycket billigare. Storskaligheten och effektiviteten i industrin där är en förklaring.   De svenska djurskyddslagarna gör också att det är dyrare att producera här. Och prisskillnaden ökar hela vägen från gården till matkassen.   Vi ska till Danmark med Sveriges Radios Danmarks-korrespondent Anna Landelius för att se vad som skiljer den danska grisproduktionen från den svenska.   - Det är är det hela startar. Vi är i löpeavdelningen.   Ett hundratal suggor står på rad längs väggarna i små, små bås i en stor hall där de insemineras varje morgon. Niels Aagard Jorensen, som driver en relativt stor svinproduktion med 750 suggor här på Frenderupsgården på Själland säger att det är viktigt att få upp en effektivitet för att kunna få ut något av produktionen.   Här föder varje sugga i genomsnitt 18 ungar per kull. I Danmark som helhet är det 35 kultingar per år och sugga, vilket är fler än Sveriges cirka 28 kultingar.    - De kommer ut här.   - Oj, en helt nyfödd gris.   - Den är så ny som den kan vara.   - Oj, nu kom det två till.   Svinuppfödningen i Danmark är enorm. 30 miljoner svin produceras varje år, vilket gör industrin tolv gånger större än den svenska.   Till skillnad från i Sverige så får man fixera suggorna flera veckor i sträck här för att undvika att mamman ska ligga hjäl sina kultingar. Niels Aagard Jorensen tror att de flesta svenska svinuppfödare hade velat fixera sina suggor också. Om de fick.    - På många sätt kan jag förstå det svenska systemet, men att inte fixera vid födsel, det förstår jag inte.    Andra skillnader är att de danska kultingarna diar kortare tid och att grisarna får tre gånger så mycket antibiotika. Boxarna är också mindre och grisarna har lite eller inget strö alls. Danska grisbönder klipper rutinmässigt svansarna av kultingarna eftersom de annars biter knorrarna av varandra i brist på strö att böka med.   - Ni i Sverige har skogen som en råvara och vi i Danmark, vi ser grisarna som vår råvara och då gäller det att göra det bästa man kan för att maximera den, tycker Niels Aagard Jorensen.    - Om man ska kunna tjäna en förnuftig summa pengar till att kunna driva det här runt så ska det vara effektivt.   I Sverige finns det stark kritik mot den danska grisproduktionen. En av de mest högljudda kritikerna är Bo Algers, nypensionerad professor i husdjurshygien vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU.   - Det är en intensiv djurhållning, som också tyvärr står i strid med Eus regelverk. De lever inte upp till de bestämmelser som ska gälla också för den danska grisproduktionen. Samtidigt har de ökat sin effektivitiet, sin produktivitet och ökat storleken på sina kullar?   Ja, danskarna avlar systematiskt på ökad kullstorlek. Man pratar nu till och med om 40 grisar per sugga och år. Det är enorma kvantiteter naturligtvis och suggan själv räcker då inte till.   - Hur ser du på den utvecklingen?   - Jag tycker att man har passerat det som biologin egentligen tillåter för förutsättningarna för den formen av grisproduktion innebär en stor användning av antibiotika, hållande av djur i bur och en väldigt hög dödlighet.   Det är inte bara i Danmark som spädgrisar dör. I Sverige dör fler än en halv miljon varje år. Nästan var femte kulting dör under sina första levnadsdagar. Och det är sämre än i Danmark där var sjunde spädgris dör.   Det vanligaste är att de dör av undernäring eller att de kläms ihjäl under suggan. Det är viktigt för branschen att fler grisar överlever och det finns också med som ett mål i den handlingsplan som tagits fram för att vända utvecklingen i den svenska grisnäringen. Regering, myndigheter, intresseorganisationer och branschen har tillsammans gjort handlingsplanen.   Slutsatserna är bland annat att den framtida grisproduktionen måste bli lönsammare och kommer ske i stora enheter med krav på hög effektivitet.   I praktiken innebär det att varje sugga ska få fler kultingar per år, 30 är målet. Och att halvera antalet spädgrisar som dör. Allt med en bibehållen hög djurvälfärd.   Ett annat spår i handlingsplanen är att få övriga länder i EU att nå svensk nivå inom djurskyddet och börja följa EUs gemensamma lagar och regler. De flesta länderna i EU bryter mot reglerna utan att straffas.   - Var det där? Är det här man svänger in?   Vi kommer till Kvarnlyckans Gård som ligger ett stenkast från Smygehuk längst ner på Skånes sydspets. Gården på den flacka slätten är en av de modernaste och effektivaste i Sverige och drivs av Mattias Espert. Han är Sveriges största smågrisproducent och kämpar för svensk grisproduktion.   - Här har vi suggkorten som vi står och tittar på här nu så heter den här suggan 2823. Hon är beräknad grisning idag, så hon är ju väldigt nära.   - Jag är väldigt stolt över min gård. Den här resan jag gjort på den här 10 åren knappt, är jag väldigt stolt över.   Mattias Espert byggde det här grisstallet för tio år sedan på familjegården. Det är ljust och i raderna av boxar av metallrör ligger högdräktiga suggor som ska föda fram nya griskullar. Här finns plats för 400 suggor. Men några mil bort på en annan gård har han 1600 suggor.  Mattias Espert sitter också i ledningen för de tongivande branschorganisationerna Sveriges Grisföretagare och Svenska Pig, som varit med att ta fram Handlingsplanen för att öka svensk grisproduktion.   Själv har han jobbat i Danmark och sneglar mycket på de danska grisböndernas arbetssätt.   - Det är alltid fint att måla upp en liten skärgårdsidyll med lite utegrisar här och lite sånt där och lite krusidull, men där är alltid en verklighet som kommer i kapp. Jag tror att effektiva, stora anläggningar...man ska vara duktig, man ska ha friska djur och man ska värdesätta det men man ska aldrig blunda för omvärldens framfart.   - Den här hon har precis satt igång. Den grisen kom ut nu bara för en halv minut sedan.   Precis som det står i Handlingsplanen har Mattias Espert målet att öka antalet kultingar till 30 per sugga och år och han är snart där. När suggorna får fler kultingar än vad de har spenar, flyttas kultingar till så kallade amsuggor, som har fått mindre kullar och har lediga spenar. Grisarna föds upp i boxar som byggts av ett danskt företag. Som på de allra flesta konventionella grisgårdar får grisarna aldrig gå ut.   Mattias Espert köper grissperma med avelsgener från Holland och Danmark, framförallt för att de suggorna avlats fram för att ge fler och större kullar och har bättre spenar. Han pratar till exempel om att optimera och maximera suggan.   - Det är som i allt företagande, du har dina djur, du har din yta, ditt stall och du har din personal. Ju fler grisar jag producerar på den här ytan och ju friskare mina djur är, ju bättre går mitt företag... och på så sätt kan jag reinvestera och komma vidare och utveckla företaget.   Vi tar på oss blåa tossor över de smutsiga stövlarna när vi går in i tillväxtavdelningen.   Mattias Espert oroas av att så många spädgrisar dör i Sverige, smågrisdödligheten är 18 procent. Det vill han göra något åt.   - Vi har ju ett gott djurskydd i Sverige och det står jag fast vid och det är jag väldigt stolt över. Men sen har vi vissa av de här delarna som spädgrisdödligheten som jag skäms över helt enkelt.   Där vill näringen att jag som producent ska stå och slå mig för bröstet och säga att vi har en av världens bästa djurskyddslagar. Så vill jag verkligen kunna stå bakom den i hela ledet och där är 18 procents spädgrisdödlighet inte okej så vi måste hitta vägar framåt.   Tillbaka till Alf och Kickan Jakobsson på sydöstra Gotland, som också har problem, framför allt under sommaren, med att smågrisar dör.   - Nu kommer vi in i en BB-avdelning. Det kan vara på sommaren när det är riktigt varmt då slänger sig suggan lite hursomhelst. Då kan de ju ligga ihjäl någon. Men jag tycker det funkar ganska bra. Det är mycket jobb och man får gå och plocka in smågrisar i smågrishörnen tre gånger om dagen.   Alf Jakobsson är tveksam till storskaligheten och djurvälfärden ute i Europa och vill inte närma sig det sättet att föda upp grisar. Han hoppas istället att få mer betalt för köttet och att svenska politiker kan få andra länder i EU att följa de gemensamma reglerna.   - Det är ju inte gott att konkurrera med dem helt enkelt. De har kunnat haft större besättningar. Sen har de mindre golvytor och då kan man bygga billigare än vad vi har kunnat här. Fixerade suggor och fler djur på mindre ytor. Det är ju en konkurrensnackdel för oss. Men vi har en eldsjäl i Bryssel och det är Marit Paulsen. Det är nog bra. Hon gör nog vad hon kan.   I EU-parlamentet i Strasbourg trycker svenska ledamöter på för att andra länder ska följa Grisdirektivet. Det är gemensamma regler, som de flesta länder inte följer. Enligt direktivet får man inte kupera svansar rutinmässigt och suggor får inte stå fixerade året runt.   Men folkpartisten Marit Paulsen låter uppgiven.   - Det här är fruktansvärt svårt att få igenom därför att när det är en sådan saftig majoritet i ministerrådet som slåss för att få lov att klippa svansarna så är det väldigt, väldigt svårt att göra någonting. Vi försöker att driva det igenom. Vi skriver till kommissionen och vi försöker att göra resolutioner och så vidare. Men....vi får luddiga svar, till intet förpliktigande svar skulle jag vilja säga. Så jag är osäker på hur i herrans namn vi ska kunna driva igenom det, säger hon.   - Vad krävs för att alla länder ska följa grisdirektivet?   - Du, just nu pågår en debatt här i parlamentet om vi ska försöka anmäla kommissionen till Eu-domstolen därför att de inte drar till exempel länderna som klipper svansar inför rätta. Det jag personligt har sagt det senaste året det är, snälla backa upp de svenska grisproducenterna. Det är upp till oss svenska konsumenter att och rädda dem eller inte.   Och konsumenterna har så smått börjat köpa mer svenskt kött. I köttdisken syns många blågula köttetiketter på förpackningarna och förra året såg Jordbruksverket en liten men tydlig vändning i den svenska konsumtionen av griskött. Från januari till september minskade importen av utländskt griskött med 6,6 procent och den svenska produktionen ökade med 1,1 procent.   Enligt Jordbruksverket beror det bland annat på larmen om resistenta bakterier i framförallt danskt fläskkött. Men i väntan på en ökad lönsamhet driver grisnäringen ett storskaligt försök som inte finns med i köttbranschens reklamfilmer.   Djuromsorgsprogramet har pågått på tolv anonyma gårdar i södra Sverige. Vi får inte veta vilka gårdarna är med motiveringen att lantbrukarna ska skyddas och att produktionsresultaten är känsliga. Men det gör försöket svårt att granska. Och ingen vet exakt hur många djur som är med i projektet.   Det vi får reda på av Svenska Pig, som driver försöket, är att 4 400 suggor är med och då kan det handla om mer än 100 000 grisar.   I försöket testar de bland annat att fixera suggor bakom skyddsgrindar i fem dagar vid grisfödsel, att stänga in suggor vid inseminering i upp till en vecka i liggbås där de inte kan vända sig. Och att kultingar får dia upp till en vecka kortare tid. Dessutom så testar de att ha fler slaktgrisar per box och fler grisar per stall. Eftersom det strider mot den svenska djurskyddslagen och svenska föreskrifter så har de sökt och fått tillstånd att bedriva djurförsök. Mattias Espert berättar vad syftet är:   - I grunden kan man säga att vi går tillbaka till djurskyddet. Vi vill uppnå hälsosammare och friskare grisar och framförallt få ner vår väldigt höga spädgrisdödligheten. Och de bitarna, även att suggan när hon lämnar den lilla grisen att hon ska vara i god kondition för att påbörja en ny kull.   Djuromsorgsprogrammet vill undersöka om färre smågrisar dör om suggorna fixeras bakom skyddsgrindar, då riskerar inte kultingarna att klämmas ihjäl under suggan. Och så vill de testa om suggan är i bättre kondition för att få en ny kull om kultingarna får dia kortare tid.   Svenska Pig vill förändra den svenska djurskyddslagen eller göra det möjligt att få undantag. Skyddsgrinden ser ut som en lång liggande gaffel och kan fällas ut på sidan av boxen och suggan stängs då in och kan ligga och resa sig, men inte vända sig.    - Är det där en skyddsgrind?   - Det är en skyddsgrind, svar ja.   På Mattias Esperts gård finns redan skyddsgrindar som idag bara får användas i undantagsfall.   - Hoppas du få använda den i större utsträckning?   - Vi får se hur, i och med att vi inte har någon beprövad, eller vi har ingen forskning och utveckling vad det gäller skyddsgrind i Sverige, med svenska förhållanden, med svenska djur så vet jag inte det. Men är det så att vi inte kan se någon förändring på suggan under den korta tiden vi pratar om, vid grisningen, och vi sparar grisarnas liv på det så absolut kan jag tänka mig det.   Men en av de starkaste kritikerna, SLU-professorn Bo Algers, tycker att det här är fel väg att gå.   - Ja, det tycker jag är att gå tillbaka till 60-talet och jag tror faktiskt inte att medborgarna idag accepterar att man sätter djur i bur så de inte ens kan vända sig om. Vi har ju varit väldigt stolta över den svenska djurskyddslagen som inte medger detta.   - Men hur ska man få ner smågrisdödligheten i Sverige?   - Man ska ha mindre kullar och man kommer att kunna ha en helt annan stolthet i produktionen och man kan sälja på även etiska mervärden.   Bo Algers ser risker med att kultingarna i Djuromsorgsprogrammet slutar dia efter fyra veckor istället för fem.     - En tidig avvänjning innebär en abrupt avvänjning för smågrisarna från modersmjölken till smågrisfoder. Och det vet vi också på ett helt annat sätt riskerar att påverka tarmfloran på ett negativt sätt, så att man får diaréer. Med detta kommer risken för en ökad antibiotikaanvändning som ett brev på posten.   Metoderna som testas för att fler kultingar ska överleva kan enligt kritikerna orsaka problem för suggan. Viveca Eriksson som är länsveterinär i Halland, där en av försöksgårdarna ligger, säger att suggan kan bli sjuk av att vara fixerad i fem dagar när hon föder. Hon ser också risker med att suggan stängs in i upp till en vecka vid inseminering. Det testas i Djuromsorgsprogrammet för att suggorna inte ska hoppa på och skada varandra. Men det gör också att de inte kan vända sig.   - I samband med inseminering innebär ju det att de bajsar där de ligger och det blir en väldigt smutsig miljö för suggan. Och hon kan ju inte röra sig där heller då. Jag tycker inte att jag ser så mycket fördelar med detta.   Viveca Eriksson har själv utan framgång försökt att få information om hur det går med försöken i Djuromsorgsprogrammet och efterlyser mer öppenhet.   - Jag tycker inte att man ska lägga locket på och inte vara transparent i en sådan här process i samhället. Särskilt inte nu när folk i allmänhet har fått upp ögonen för hur viktigt det är att köpa svenskt kött.   Och Viveca Eriksson tror inte att Djuromsorgsprogrammet i första hand handlar om djuromsorg.   - Syftet är väl att entrepenörerna som arbetar i branschen ska få mer lönsamhet och det är ju lovvärt, men det får ju inte ske på bekostnad av djurvälfärd och inte heller på bekostnad av vad konsumenterna ute i butikerna är okej med.   Tillbaka på Kvarnlyckans gård vid Smygehuk svarar Mattias Espert på kritiken om att Djuromsorgsprogrammet handlar mer om lönsamhet än om djurens bästa.   - Jag förstår den kritiken, sen går jag tillbaka hela tiden på att vi har en hög spädgrisdödlighet i Sverige och än en gång som bransch och som lantbrukare i mitt fall så är det min skyldighet att försöka hitta en väg framåt. När man hör det rakt upp och ner så låter det som om vi bara vill tjäna pengar eller något sådant. Jag har inte detta som en hobby. Jag har 16 anställda som ska ha lön varje månad.   - Kritiker menar att det är sämre för djuren att suggorna blir fixerade och att det är en kortare digivningstid för kultingarna?   - Det är där vi får se vad studien utvisar. Jag är av en annan uppfattning där men än en gång kan jag inte uttala mig mig om det för jag vet inte vad resultaten blir.   En veterinär som ser positivt på Djuromsorgsprogrammet och även deltagit i kontrollerna på försöksgårdarna är Erik Lindahl. Han är vd för Lundens Djurhälsa och säger att suggorna skulle må bättre ifall kultingarna får sluta dia tidigare innan de avvänjs och tas ifrån mammorna.   - När det gäller suggornas kondition efter avvänjning så finns det en avhandling som visar att den svenska utslagningen av suggor efter avvänjning icke är oansenlig.   Så att kultingarna diar kortare tid gör att suggorna bättre klarar fler kultingar per kull och tätare kullar, säger Erik Lindahl. Och han tror inte heller att det behöver innebära att kultingarna behöver mer antibiotika.   - Jag ser det som så att grisen idag är ju större idag vid avvänjning än vad den var för 15 år sen och det leder till att grisen har ganska bra förutsättningar redan idag. Vi får ju se vad försöket utvisar, om det blir så att antibiotikaförbrukningen ökar eller grisarna påverkas negativt på något sätt. Jag tror man måste vara lite ödmjuk för utvecklingen som faktiskt sker i det genetiska materialet.   Dagen efter vårt besök på Kvarnlyckans gård i Skåne får vi en första rapport om Djuromsorgsprogrammet, som formellt avslutades vid årsskiftet. Svenska Pig konstaterar bland annat att lönsamheten på grisgårdarna ökat och att de har skickat fler grisar till slakt än tidigare. Men det står inget om det är fler smågrisar som överlever eller nåt om hur suggorna har påverkats av att fixeras.   Det står att det varit problem med suggor som blivit smutsiga när de stängts in vid inseminering. De slutliga resultaten från Djuromsorgsprogrammet ska presenteras senare i vår. Det är Jordbruksverket som har godkänt Djuromsorgsprogrammet och gett projektstöd på drygt en miljon kronor, varav hälften kommer från EU.   Det finns alltså de som tycker att Djuromsorgsprogrammet är rätt väg att gå och de som tycker att det är fel väg. Men det finns ingen svensk vetenskaplig forskning på svenska förhållanden om fixering av suggor gör att fler smågrisar överlever.   I ett helt nytt projekt som få känner till så vill Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, göra en vetenskaplig studie på fixering av suggor. Anne-Charlotte Olsson är försöksledare:   - Syftet med projektet är ju att få fram objektiva siffror på smågrisdödligheten i två olika system i samband med grisning.   - Så det du säger är egentligen att Djuromsorgsprogrammet är inte en vetenskaplig studie?   - Ja, i princip är det det jag säger. Det är ett försök man gör. De tittar i ett antal besättningar och jämför med historiska siffror. Och det finns ingen möjlighet att publicera sådana siffror internationellt. Det är ingen vetenskaplig undersökning.   I SLUs försök ska minst 200 suggor ska vara med. Hälften ska fixeras i tre dagar när de föder. Försöket är tänkt att pågå i två år och det ska leda till en vetenskaplig rapport. Anne-Charlotte Olsson förklarar varför hon vill undersöka det här:   - Jag jobbar för att vi ska ha en svensk grisproduktion kvar och vi har en svensk grisproduktion som är betydligt bättre än i andra europeiska länder. Men jag ser ju samtidigt att våra svenska grisbönder har svårt att konkurrera och de har det tufft.   Köttbranschen fortsätter att uppmana oss konsumenter att köpa svenskt kött för att djuren föds upp enligt en av världens starkaste djurskyddslagar.Men det vi konsumenter inte informeras om är vad grisindustrin gör för att öka lönsamheten och på sikt överleva och att färre spädgrisar ska dö.   Det görs inga reklamfilmer om de försök som sker bakom kulisserna som vill förändra den svenska djurskyddslagen.Delar av grisnäringen vill gå mot en storskaligare och effektivare industri där suggor fixeras och kultingar diar kortare tid för att klara produktionstakten.   Det är långt ifrån idyllen på Jordbrukverkets vykort med grisarna som skuttar runt i gröngräset, men Mattias Espert säger att det inte finns någon väg tillbaka.   - Man kommer ju inte ifrån den grejen också, vare sig du använder skyddsgrind eller ej eller gör på något annat sätt så är det så att minska produktionen eller backa i produktionen, jag ser det som en utopi. Allting går ju framåt. Varför en utopi? För att klara sig, alltså kunna konkurrera, kunna få fram en bra, säker produkt så kan man inte backa en utveckling utan man måste följa den och bli bättre hela tiden.   Det finns också grisbönder som tvekar inför en utveckling mot en mer storskalig industri. En av dem är Alf Jakobsson på Gotland, som har nya kullar grisar på gång.   - Nu är vi i sinsuggstallet. De är nyinseminerade här en grupp, igår och idag.   Han vill helst inte fixera och maximera suggor.      - Då närmar vi oss övriga Europa. För konkurrensens skull så måste vi göra det om vi inte får bättre betalt. Det ska produceras så otroligt med smågrisar per sugga, det är ju 30 smågrisar per sugga och år vi ska upp till. Det blir intensivt. Det är dock i alla fall djur vi håller på med. Levande väsen.   Reportrar: Daniel Värjö och Anna Jutehammar, P4 Gotland. Anna Landelius, korrespondent, Danmark   Producent: Andreas Lindahl.   Kontakt: kaliber@sverigesradio.se    

    starstarstarstarstar