arkiv samtal

  • SOS Alarm och löftet som sprack

    · 00:30:18 · Kaliber

    Larmnumret 112 är en trygghet för många, en livlina. Därför är det viktigt att någon svarar snabbt och att snabb hjälp skickas ut. Kaliber granskar idag SOS Alarm och hur de sköter sitt uppdrag. Här var då min sons rum, och man ser ju att det är väldigt mycket svart och där är ett väggfäste för en teve och teven var helt i hopsmält.Jag är i Ljungby i Småland, i vad som är kvar det hus där Katrin Marnell bodde till en kväll i mars förra året. Nu finns bara två ytterväggar, och några sotiga innerväggar. Hon berättar att hon och hennes pojkvän just skulle till att somna när hon stördes av ett ljud: Jag hörde ett konstigt ljud och gick ut upp och tittade genom fönstret, såg inget gick och lade mig igen. Sen gick min pojkvän upp i vardagsrummet så såg att det kom lågor.De sprang och hämtade barnen, 4-åriga Frida och 8-årige Tim som redan hade somnat. Jag tog inga kläder, ingenting. Jag var i bra trosorna, Frida hade pyjamas på sig, vi fick inte ens på oss skor. Vi tog dem som de var, vi tog inte ens skor på oss.I grannhuset bor Katrins svärmor: Vi sprang bara in här och ropade det brinner, det brinner.De ringde 112 och berättade vad som hade hänt och fick snart beskedet att en brandbil var på väg. Och eftersom räddningstjänsten ligger bara tre kilometer från huset trodde de att hjälpen skulle komma snabbt. Alltså de svarade ju fort, men de kom aldrig kändes det som. Och vi ringde ju från flera telefoner och de sa att de var på väg fast de hade blivit skickade fel.Katrin fick veta att räddningstjänst var på väg vad hon inte visste var att den räddningstjänst som larmats ut låg nära 20 mil därifrån.Katrin är inte ensam om att ha råkat illa ut det finns flera fall.Kaliber handlar idag om SOS Alarm det företag som har i uppdrag att stå för mycket av vår trygghet och säkerhet, och som snabbt ska larma ut ambulans och räddningstjänst vid olyckor eller sjukdomar.  Men på senare år har SOS alarm fått kritik. Det har framför allt handlar om man inte svarar tillräckligt snabbt på nödnumret 112, men också om felbedömningar och hjälp som skickats åt fel håll.SOS Alarm har försökt få ner svarstiden genom att ändra sitt arbetssätt. Men Kaliber kan idag visa att hjälpen inte kommer fram snabbare. Det tar istället längre tid att larma ut rätt räddningstjänst. Hur blev det så?Jag har åkt till räddningstjänsten i Mora. Det är stort larm och räddningsmanskapet har 90 sekunder på sig innan bilen ska rulla ut genom dörrarna.Det är flera länkar i räddningskedjan innan en räddningsbil eller ambulans kan åka ut på en olycka eller sjukdomsfall. Kaliber ska tittat på två av dem:Först ska någon svara på nödnumret 112 och ta reda på vad som har hänt. Regeringen har gett det uppdraget till SOS Alarm.Sedan ska ambulans eller räddningstjänsts larmas ut, och på de flesta håll i landet är det SOS Alarm som sköter även det.Och det är viktigt att både svarstiden och tiden för att larma ut är kort. Det säger Johan Szymanski som är räddningschef i Mora och Orsa kommuner: Det viktigaste för oss är att den nödställde får hjälp så snabbt som möjligt och då gäller det ju att SOS svara så snabbt som möjligt när man väl ringer och att man larmar ut så snabbt som möjligt. Avgörande sekunderSOS Alarm är ett bolag som ägs av staten och Sveriges kommuner och landsting gemensamt. Kommuner och landsting skriver avtal med och betalar SOS Alarm för att bolaget ska larma ut ambulanser och räddningsbilar. Men i Mora har SOS Alarm under senare år inte uppfyllt avtalet och larmat ut inom den tiden som man har lovat: Det vi har uppmärksammat då är över flera års tid nu så har SOS inte hållit de tider som vi har avtalat om, säger Johan Szymanski.Från att någon ringer 112 och säger att det hänt en olycka eller att det brinner ska det normalt inte ta mer än 120 sekunder, alltså två minuter innan hjälp skickas ut.Det handlar om mediantiden, den får man om man sorterar alla tider i storleksordning och pekar ut den tid som ligger alldeles i mitten. Ibland går det alltså fortare ibland tar det längre tid, men normalt ska det alltså inte ta mer än 120 sekunder.Men på senare år har det alltså tagit SOS Alarm längre tid att larma ut en räddningstjänst. Man har leget på både 130 och 140 sekunder säger Johan Szymanski.Men vad spelar de här sekunderna egentligen för roll? Och skulle man exempelvis ha, låt säga ett barn som håller på att drunkna då kan tio, tjugo eller trettio sekunder vara avgörande. Föräldrarna kanske ser att det här barnet håller huvudet ovanför vattenytan men hinner försvinna under vattnet innan vi kommer fram och då är tio sekunder eller tjugo sekunder oerhört viktigt, säger Johan Szymanski.Han säger att tidigare var SOS Alarm bra på att hålla tiderna, men att det förändrats på senare år och han tror att det beror på att SOS Alarm arbetar på ett nytt sätt. Tidigare togs 112-samtalen emot av den närmaste SOS-centralen, numera svarar SOS-operatörer på 112-samtal från hela landet. Men för SOS-operatörerna blir det svårt att hitta var hjälpen behövs och det är det som gör att tiderna för att larma ut en räddningsbil har ökat menar Johan Szymanski: Så den lokala förankringen, lokalkännedomen har försvunnit. Man hittar helt enkelt inte. Det tror jag är problemets kärna. Man kanske svara i Göteborg eller Malmö och så kommer larmet från Mora eller Venjan eller någon annan liten ort i Dalarna. Och då är det naturligtvis svårt att avgöra var den hjälpsökande behöver resurserna.Så varför har SOS Alarm börjat jobba på det här nya sättet? Det visar sig handla om att man inte uppfyller regeringens krav i den första delen av räddningskedjan, utan tar alldeles för lång tid på sig att svara på 112-samtal.I genomsnitt ska det inte ta längre än 8 sekunder innan någon svarar. Och ingen ska behöva vänta längre än 30 sekunder. Det är krav som regeringen ställer men som SOS Alarm inte har uppfyllt de senaste åren. Hej, Lena heter jag. Hej Claes, välkommen!Jag är på SOS Alarms huvudkontor i Stockholm och träffar Claes Eliasson som är chef för alarmering och beredskap. Vad vi har gjort är att använda våra resurser så effektivt som möjligt. Och vi har alltså gått över till något som vi kallar nationell mottagning. Där alla operatörer i hela Sverige kan ta emot besvara ett nödsamtal var man än ringer in ifrån. Och det gör vi för att då kapa de här längsta svarstiderna så att ingen ska behöva sitta och vänta på svar i ett nödläge när det finns en ledig operatör någonstans i Sverige.Förra året fick den som ringde 112 vänta drygt 13 sekunder på att någon skulle svara, och då hade ändå tiden gått ner sen året dessförinnan. Och mer än var tionde som ringde fick vänta mer än 30 sekunder.Hur har det då gått under 2016? Under våren har vi sett svarstider på 10-12 sekunder under våren och under sommaren uppåt 16 sekunder. Och tyvärr har de inte riktigt gå ner riktigt under september.Claes Eliasson säger att det beror främst på att antalet samtal där någon verkligen behöver hjälp har ökat: Antalet med ett faktiskt hjälpbehov ute i samhället ökar, vårdärendena ökar, det blir ett ökat tryck på sjukhus etcetera och även räddningstjänstärenden ökat något. Men också att vi jobbar med ett kvalitetsarbete där vi blir bättre på att dokumentera de hjälpinsatser vi gör och det gör att samtalstiderna ökar något.SOS Alarm når alltså fortfarande inte upp till kravet från regeringen om den som ringer 112 inte ska behöva vänta längre än 8 sekunder i genomsnitt, och att ingen ska behöva vänta längre än 30 sekunder. Men Claes Eliasson menar ändå att arbetet har gett ett visst resultat. De allra längsta tiderna har minskat: De allra längsta kunde ligga på ett par, tre minuter, där är vi nere i en halvering av det. Men då ska vi också säga att det handlar om något enstaka jämfört med en nio-tio tusen per dygn samtal. Men det är ju ändå väldigt viktigt att vi fokuserar just där för det kan ju vara där en allvarlig situation har inträffat.Men kan han se några nackdelar med det förändrade arbetssättet? Nej, i princip inte. Varje operatör kan ju hävda det här med geografin och lokalkännedom, men det är ju så att det finns ingen operatör i världen som kan hela Stockholms geografi utantill, det byggs om och det är stort och det är oerhört mycket gator, så man måste jobba med de kartsystem vi har och det är oerhört moderna kartsystem. Och jobbar man med det kan man positionera precis överallt, om man jobbar rätt, säger Claes Eliasson.Det flera räddningstjänster pekar på, att försöket minska tiden för att svara på 112, har gjort att tiderna i nästa del av kedjan, att larma ut räddningstjänst, blir längre eftersom SOS-operatörerna har svårt att hitta när det svarar på samtal från ett större område så är det inget som Claes Eliasson känner igen. Kånnavägen, LjungbyMen när Katrin i Småland ringde 112 var det en annan SOS-central än den lokala som svarade och operatören hade stora svårigheter att hitta rätt: Och vi ringde ju från flera telefoner och sa verkligen Kånnavägen och Ljungby och de sa att de är på väg liksomEnligt den utredning som SOS Alarm gör senare så har operatören uppfattat Kånnavägen men stavar fel och skriver o i stället för å. När det inte blir någon träff tar operatören bort Ljungby i sökfältet och får upp en väg som heter Skonarevägen. Den ligger nästan 20 mil därifrån på en helt annan ort, men trots det larmas räddningstjänsten i delen av landet ut.Under tiden ser Katrin hur branden sprider sig: Det vällde ut svart rök och vi hörde fönster som exploderade och gick vi runt kunde vi se lågor slå ut.Vad tänkte du när du såg det? Panik, alltså vad ska man göra, var ska man ta vägenTvå andra SOS-centraler ta emot ytterligare samtal och två räddningsärenden skapas, vilket enligt utredningen gör att SOS-operatörerna har svårt att få överblick över händelsen. Först sju minuter senare har SOS Alarm lyckats lokalisera platsen på kartan och efter det kan man larma ut rätt räddningstjänst.Katrin tror att om rätt räddningstjänst larmats ut snabbare hade man kunnat begränsa branden: Jag tro att de hade kunnat ha branden bara i själva vardagsrummet och resten av huset hade klarat sig. Det är min gissning för att det skulle gå mycket, mycket bättre.Katrins hus ligger på en gata med villor och små industrier, på andra sidan centrum ligger räddningstjänsten i Ljungby. Carl Håkansson är räddningschef här. Vi upplevde ju inte att det skulle varit något anmärkningsvärt förrän vi kommer dit och vi fick rätt mycket synpunkter av folk på plats, och kanske med all rätt. Men vi visste ju inget om att ett antal minuter tidigare hade larmet gått till en helt annan räddningstjänst i en helt annan del av landet.Liksom räddningschefen i Mora menar Carl Håkansson att SOS Alarms arbete med att korta den allra första delen av räddningskedjan nämligen att svara när någon ringer 112, har lett till att tiden i nästa del i kedjan har ökat. Det tar längre tid att larma ut en räddningstjänst.Förändringen har införts stegvis, en del av landet åt gången, och i slutet på 2015 svarar nu SOS-centralerna på samtal från hela landet. Det tar längre tid innan de vet mer om positionen och olyckan och det tar längre tid där av att vi får larm och det SOS kanske har förbättrar är att de svara snabbare men, ja, det är ju en del i kedjan men det får ju inte ske till bekostnad av att man larmar oss senare, säger Carl Håkansson.Men hur lång tid tar det då från att SOS Alarm har svarat på 112 till att en räddningstjänst skickas ut? Kravet är ju att det i mediantid inte ska ta längre än 120 sekunder, alltså två minuter vid allvarliga händelser."Vi ville klargöra att vi har fått nog"Men siffrorna för Sverige visar att sedan 2012 har man inte klarat det kravet och sedan 2014 har mediantiden varit nästan 20 sekunder för lång, alltså omkring 140 sekunder.Vi återvände till räddningschefen i Mora Johan Szymanski: Är det en drunkning eller någon som ligger i ett brinnande hus såär ju de här sekunderna oerhört viktiga och då har vi råd att vänta så länge.När jag får hjälp att hitta fler siffror kan jag konstatera att tiden har ökat allt sedan 2010 och sedan januari 2014 och fram till juni i år har SOS Alarm inte lyckats uppfylla kravet på skicka ut en räddningstjänst vid allvarliga händelser inom 120 sekunder, en enda enskild månad.Det här fått cheferna för samtliga räddningstjänster i Dalarna att i ett brev till SOS Alarm och kräva förbättringar. Och ser man inte en förbättring före nyår kommer räddningstjänsterna i Dalarna att överväga att lämna SOS Alarm enligt Johan Szymanski. Vi ville klargöra att vi har fått nog, vi tyckte inte att vi hade varit tillräckligt tydliga tidigare. Men vi ville tala om att det här håller inte, ni måste bli bättre.Men att de långa tider för att larma ut en räddningstjänst skulle bero på att SOS-centralerna stegvis har gått över till att svara på 112-samtal från hela landet, det är inget som Claes Eliasson, chef för alarmering och beredskap på SOS Alarm håller med om. Han ser snarare att det beror på förändringar i samhället: Det är mycket som har förändrats i samhället. Vi bygger om våra larmplaner regelbundet, förväntningarna på oss förändras, vi har språkutmaningar, det är så mycket i samhället som förändrats så det blir lite förenklat att ta ut en faktor och säga att det är det som det handlar om.Han pekar också på att tiderna ha gått ner något de senaste månaderna: De här sista 3-4 månaderna så har vi brutit den här trenden och de har gått ner. Så de är på väg ner just nu.De har ökat sedan 2010 sa du och att man har fåt ner dem de senaste månaderna kan det verkligen vara ett trendbrott, eller bara en tillfällig dipp? Det kan vi ju inte svara på, det kan vara precis som du säger, men de arbeten vi gör så är det i varje fall enligt plan.Fram till 2012 klarade SOS Alarm att larma ut räddningstjänst inom 120 sekunder vid allvarliga fall. Sedan dess har tiderna ökat och ligger nu på omkring 140 sekunder. År 2012 var också då SOS Alarm stegvis började gå över till svara på 112-samtal i större områden.Men går det verkligen inte att få veta om det här hänger samman?Borde inte SOS Alarm eller räddningstjänsterna ha statistik där man se om det gör någon skillnad på tiderna för att larma ut beroende på var samtalet tas emot, om samtalet tas emot av närmaste SOS-centralen eller av någon annan central?Men Claes Eliasson säger att SOS Alarm inte mäter så idag: Vi följer upp totalen på hela Sverige.Men ni mäter inte för enskilda centraler och skillnaden mellan om man tar emot på närmaste central? Nej, nej inte idag.Men Kaliber har fått ta del av siffror som inte redovisats officiellt. De visar skillnaden på den tid det tar att larma ut en räddningstjänst om den närmaste SOS-centralen har svarat eller om man svarar på en annan central.Och det visar sig att det med ett enda undantag tar längre tid om man svara på en annan central än den som är den närmaste SOS-centralen. Skillnaden är i vissa fall så stor som 30 sekunder. Men när jag presenterar den uppgiften för Claes Eliasson säger han att det är siffror han inte känner igen: Det känner jag inte igen men däremot kan jag inte dementera det för så kan det naturligtvis vara, det är inte omöjligt, men det är inga siffror jag känner igen.Men kan det verkligen stämma? Vi har ju fått del av siffor som visar det här. Vi återkommer till det här senare i programmet.Och ibland tar det inte bara längre tid, ibland skickas en ambulans eller räddningstjänst ut åt helt fel håll, det som hände Katrin när hennes hus brann ned, och man larmade ut en räddningstjänst i en helt annan del av landet.Under 2015 registrerade SOS Alarm i snitt 32 positioneringsavvikelser i månaden, det vill säga en om dagen. Under 2016 fram till och med juli har det ökat till 36 i månaden. Ja, någonstans drygt noll komma en promille av alla samtal och det är väl runt en om dagen. Men då ska vi också säga att det är alla felpositioneringsavvikelser som vi har, vilket kan vara då i de flesta fall väldigt obetydliga fel husnummer eller något liknade till lite allvarligare naturligtvis, säger Claes Eliasson.Finns exempel på där det har gått riktigt illa? Ja, det finns det absolut, som tur är det väldigt, väldigt få varje år.SOS larmar alltså inte bara ut inte räddningstjänst utan också ambulans i stora delar av landet. Och handlar det om ett livshotande tillstånd ska det gå på 100 sekunder en minut och 40 sekunder alltså 20 sekunder snabbare än en brandbil. Det läser jag i SOS Alarms årsredovisning där man konstaterar att man fram till 2015 har klarat målet. Men under 2016 har tiderna för att larma ut ambulans ökat. Det tittar vi på och har för närvarande inget riktigt bra svar men vi analyserar det, säger Claes Eliasson.Men när jag bestämmer mig för att mer noggrant titta på ambulanssifforna upptäcker jag något underligt. Är det så att SOS Alarm inte redovisar hela sanningen om hur lång tid det tar att larma ut ambulans?Jag har åkt till Akademiska sjukhuset i Uppsala, här i ambulansgaraget träffar jag Per Andersson som är verksamhetschef: En ambulans idag är som ett litet sjukhus, vi kan ge väldigt kvalificerad vård.I juni 2015 startade Uppsala läns landsting tillsammans med Västmanland en egen larmcentral. Ett skäl är att ambulanssjukvården har blivit mer avancerad. Ett annat skäl var att man var missnöjd med hur SOS uppfyllt kontraktet med landstingen.Och nu efter nästan ett och ett halvt år säger Per Andersson är de är nöjda med hur det har gått. Erfarenheterna som vi bedömer det, men då är vi ju part i målet, de är enbart goda. Alla punkter vi kan mäta, olika tider så är det förbättringar och vi känner också att vi har fått ett större inslag av medicinskt innehåll i tjänsten, den är mer utvecklingsbar, vi har fått mer kontroll över våra resurser, säger Per Andersson.Det är fortfarande SOS Alarm som svarar på 112-samtalen och behövs det en ambulans så ringer de upp landstingens larmcentral och lämnar över ärendet. Totalt tar uppringningen och överlämningen i genomsnitt 40 sekunder. Men trots den extra tiden har den totala tiden för att skicka ut en ambulans inte ökat. Den är lika lång eller till och med något kortare. Men hur är det egentligen möjligt? Vi tror ju att det är en kombination av kompetens, rätt stöd och i viss mån geografisk kompetens, de som jobbar kan de här områdena, och som känner dem väl. Vi har många personer som roterar mellan ambulans och larmcentral och som rör sig på vägarna och som kan sätta adresser snabbare.Men det är nu jag upptäcker att det finns något som inte stämmer. De siffror Per Andersson visar mig från SOS Alarm och från landstingens larmcentral talar om att det tar ungefär tre minuter att larma ut en ambulans.Men vid livshotande tillstånd ska det ju gå nästan dubbelt så fort, alltså under 1 minut och 40 sekunder, vilket är det mål som SOS alarm säger sig ha uppfyllt fram till och med i år.Hur hänger det här ihop egentligen? Det är en fråga som också landstinget i Uppsala ställde sig och de upptäckte då att SOS Alarm i sin redovisning bara räknar med en del av den tid det faktiskt tar att larma ut ambulans. Ja, om vi tittar på SOS Alarms tider så upptäckte vi under senaste perioden i samband med en avvikelse att vi hade uppgifter från anhöriga hur länge en person varit uppkopplad mot 112 och vi hade uppgifter från ärendet som var kortare och då visade sig att det vi då fick redovisat så ingick inte hela tiden på SOS Alarm från det att samtalet besvarades tills att ambulans larmades ut, säger Per Andersson.Så när SOS Alarm säger att de klarar att larma ut en ambulans inom 100 sekunder, det vill säga 1 minut och 40 sekunder, talar de alltså inte om hela samtalet från att de svarat på 112 tills att de larmat ut en ambulans.Till skillnad från tiderna för att larma ut räddningstjänst där hela tiden är medräknad börjar de för ambulans att mäta tiden en bit in i samtalet efter att de har konstaterat att det handlar om ett vårdärende. Något som man blev mycket förvånad över på Uppsala läns landsting. Det väckte stor förvåning hos oss och var en nyhet. Måhända var vi naiva, men det väckte stor förvåning. Ja, frågan är ju om vi ställt för få frågor och bara utgått från det som vi själva har känt har varit så självklart, om det nu var naivt eller inte, men det har inte förespeglat oss att man bröt upp det på det sättet, sen kanske det finns skäl för det som vi inte har förstått men i de redogörelser vi har haft har det aldrig diskuterats, säger Per Andersson.Att inte ha någotVarför redovisas bara en del av tiden när man larmar ut ambulans? När jag träffar Claes Eliasson på SOS Alarms huvudkontor i Stockholm kan han inte svara på frågan och ber att få återkomma. Senare får jag ett svar från SOS Alarms presschef Helena Söderblom som säger att eftersom det skiljer mycket mellan hur avtalen ser ut med olika landsting, har man valt att redovisa på det här sättet. Men, säger hon, självklart borde det framgå tydligt på vilket sätt SOS Alarm väljer att redovisa.Men jag har en fråga kvar att ställa till Claes Eliasson. Det handlar om SOS Alarms nya sätt att arbeta, där SOS-centraler stegvis gått över till att svara på 112-samtal inom ett större område, och där man tog steget fullt ut i slutet på förra året och började svara på samtal från hela landet.De siffror som Kaliber tagit del av visade ju att den tiden för att larma ut räddningstjänst var längre om samtalet till 112 hade tagits emot på någon annan SOS-central än den som är närmast men det var inget som Claes Eliasson då sa sig känna igen. När jag par dagar söker honom per telefon säger han att jo, det stämmer, så är det. Vi kan se att det tar något längre tid att larma ut räddningstjänst från en annan plats i landet. I januari, omedelbart efter att gemensam nationell mottagning infördes så var skillnaden 20 sekunder. Det har vi successivt arbetat ner och i september är nu den här skillnaden 13 sekunder och den fortsätter kontinuerligt att minska, säger Claes Eliasson.SOS alarm, det företag som ska stå för en stor del av vår trygghet och säkerhet, har alltså under senare år fått allt svårare att uppfylla de krav som regering, landsting och kommuner ställer. Tiderna för att svara på 112 har varit för långa och i många år har det tagit för lång tid att larma ut räddningstjänst.För att korta svarstiden på 112 har SOS Alarm låtit SOS-centraler svara på samtal från hela landet. Men Kaliber har kunnat visa att det inte har gjort att hjälpen kommit fram snabbare, utan tvärt om eftersom det har fått till följd att tiden för att larma ut räddningstjänst blir längre.Kaliber är snart slut men först återvänder till Katrin i Ljungby i Småland, som fick vänta länge på att SOS Alarm skulle hitta rätt adress och kunna larma ut rätt räddningstjänst. På morgonen var det bra lite rök, men branden var släckt i varje fall.Och du vaknade och såg det, hur kändes det? Det kändes konstigt, att inte ha något, att allt var borta.Vad tänker hon då om det som hände? Jag tycker det är väldigt dåligt, för det ska ju gå fort och dom som sitter där borde förstå bättre och kunna skicka ut snabbt.Reporter: Lena PetterssonProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se   

    starstarstarstarstar
  • #22 Målkonflikten kring resiliens – samtal med Helena Lindberg, MSB

    · Podd72

    http://pod.mittmedia.se/pod/filer/podd_72-22.mp3 Podd72 kan även laddas ned från iTunes och Acast. 2016 var ett händelserikt år för år, bland annat tryckte tregeringen på startknappen när det gällde totalförsvarsplaneringen. I samband med Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen träffade podden MSB:s generaldirektör Helena Lindberg för ett samtal om det gångna året: – Ett väpnat angrepp, vad ställer det … Fortsätt läsa #22 Målkonflikten kring resiliens – samtal med Helena Lindberg, MSB Inlägget #22 Målkonflikten kring resiliens – samtal med Helena Lindberg, MSB dök först upp på Podd72.

    starstarstarstarstar
  • #15 Lögn & förbannad dikt, samtal med försvarsministern om informationskriget

    · Podd72

    http://pod.mittmedia.se/pod/filer/podd_72-15_.mp3 Podd72 kan även laddas ned från iTunes och Acast. I det här specialavsnittet i Podd72 hör du försvarsminister Peter Hultqvist (S) i ett längre samtal om informationskrig: Hur det går till, var kommer det ifrån, vilka problem och utmaningar det skapar och hur kan vi tillsammans hantera det. Några av huvudbudskapen i intervjun: Rysk aktivitet … Fortsätt läsa #15 Lögn & förbannad dikt, samtal med försvarsministern om informationskriget Inlägget #15 Lögn & förbannad dikt, samtal med försvarsministern om informationskriget dök först upp på Podd72.

    starstarstarstarstar
  • Möjliga samtal: Casanova möter en KD-politiker

    · Drama i P1

    ---FUT: Radioteatern: Möjliga samtal, Casanova versus Familjen ---PRO:Josephson, Ludvig ---BSK:Radioteaterb: Möjliga samtal, Casanova versus Familjen, av Ludvig Josephson Från 2012. För mer info: sr.se/radioteatern ---MED: - författare: Josephson, Ludvig (förf) - regissör: Josephson, Ludvig (regi) - skådespelare: Lindell, Johan - Casanova (roll) - skådespelare: Holmberg, Johan - KD-politiker (roll) - kompositör: Tavares, Janne (c) - musiker:Tavares, Janne (exek) - tekniker: Johansson, Michael - inspicient: Philip, Sven ---PÅA: (vad P1-presentatören ska säga) Välkomna till Radioteaterns serie Möjliga samtal. Under tio minuter träffas två personer och pratar med varandra. Veckans samtal är skrivet och regisserat av Ludvig Josephson från Radioteatern. ---AVA: (vad P1-presentatören ska säga) Vi har hört ett möjligt samtal av Ludvig Josephson. Casanova spelades av Johan Lindell och i rollen som KD-politikern hörde vi Johan Holmberg. Musik Janne Tavares, ljud Michael

    starstarstarstarstar
  • Vilken roll spelar samtalet idag?

    · 01:29:20 · Karlavagnen

    Ikväll handlar Karlavagnen om samtal om det där samtalet som gjort skillnad i ditt liv. Hur viktigt är det att samtala? Många skickar ju hellre sms eller mejlar idag. Hur är det för Dig? Hur viktigt är det att vi pratar med varandra? Vilken roll har samtalet idag? Vad är ett samtal? Är du en sådan som hellre använder gps när du är på semester på en ny plats eller frågar du den du möter? Googlar du efter bra restaurangbesök eller frågar du människor på gatan. Ringer du till din gamla moster eller din mamma varje fredags kväll? I en värld där allt nu digitaliseras och vi finns mer och mer uppkopplade på nätet. Vad händer då med våra samtal? Talar vi mindre med varandra? När hade du ett samtal som verkligen betydde något? Eller när hade du ett samtal med en ny människa och du hittade en ny vän? Programledare är Niklas Källner och du kan mejla redan nu på karlavagnen@sverigesradio.se. Idag startar Karlavagnen kl 21.03 Telefonslussen öppnar 20.00  

    starstarstarstarstar
  • Om den svåra och enkla konsten att ge varandra full uppmärksamhet

    · 00:10:13 · OBS

    Sju minuter måste man lära sig att vänta för att se om det kommer att hända något intressant. Sen får man ta fram sin mobil kan man lära i Sherry Turkles nya bok "Tillbaka till samtalet" Den amerikanska psykologen och sociologen Sherry Turkle har i mer än trettio år studerat hur vi handskas med den digitala tekniken men också hur den handskas med oss. Om och hur den förändrar vårt beteende och hur vi förhåller oss till varandra. Hon sitter inte för sig själv på en akademisk institution och skapar sig en teori om världen utan frågar, frågar, frågar sig fram. I början då hon intervjuade ungdomar om deras dataspelande och de karaktärer de skapade i spelen, det som hon redovisade i boken Leva online var hon mycket entusiastisk över de möjligheter att utforska sin personlighet som denna då nya teknik möjliggjorde. Med tiden har hon blivit alltmer pessimistisk. Den förra boken, Alone together, Ensamma tillsammans handlade om människans relation till de robotar som ska hålla oss sällskap i framtiden. Som i Japan där äldre kan få en robotsäl som är programmerad till ögonkontakt. Hur kan vi nöja oss med så lite? undrar Turkle. Föräldrar som inte släpper greppet om mobilen ens under måltiderna, kvällar där alla sitter i varsitt rum och kollar på varsin skärm. Och nu har hon alltså skrivit 442 sidor till, om Tillbaka till samtalet.  Ja, det är väl vad den handlar om. Börja prata. Du törs. Om ironin i att vi strävar efter att kunna samtala med robotar samtidigt som vi undviker att behöva samtala med varandra. Sherry Turkle intervjuar tonåringar, föräldrar, par, lärare, elever och besöker arbetsplatser. Hon citerar författaren Thoreau som tillbringade två år i skogen och skrev i sin essäbok Walden: Det fanns tre stolar i mitt hus, en för ensamhet, två för vänskap, tre för sällskap. Och det är också i de stolarna Turkle delar upp sin bok om vår flykt från samtalet. När Turkle talar om samtal menar hon inte det pliktskyldiga kallpratet utan det förutsättningslösa och spontana, som främjar idéskapande och där vi vågar visa oss sårbara. De samtalen kräver tid, och att man lägger ifrån sig mobilen. Vi har gått in i en ny sorts Tyst vår, menar hon, och anspelar på Rachel Carsons rapportbok om att tekniken utgjorde ett hot mot miljön, nu kan det vara tekniken som utgör ett hot mot empatin. Lärare säger till henne att tolvåringarna är som åttaåringar, allt för länge övade framför datorerna där det är lätt att få en illusion av vänskap utan de krav som följer på närhet. Riktiga människor kräver, skriver Turkle, att man reagerar på deras känslor. Vi har blivit allt sämre på att föra ett samtal. Se folk i ögonen, vara uppmärksam på andras behov. Viktigt att understryka är att hon inte menar att vi ska sluta att använda mobiler och datorer, bara vara mer uppmärksam på den roll de spelar i våra liv. Ett exempel är de studenter som deltog i en undersökning där de inte fick använda sina mobiler i femton minuter redan efter sex minuter började ge sig själva lätta elchocker för att de hade tråkigt. Jag minns att poeten Kristina Lugn för tjugofem år skrev i en krönika att man skulle lära sitt barn att ha tråkigt för annars kommer barnet aldrig att komma på något eget, och det rådet har jag utan större framgång försökt uppfostra efter, och Sherry Turkle är inne på samma linje. Om vi inte kan vara för oss själva ibland kommer vi att känna oss ännu ensammare - hur uppkopplade vi än är. Hur gör man då rent handfast för att sluta flacka med uppmärksamheten under familjemiddagar och lära sig att göra slut på sms inte är ok i en tid då det blir allt svårare att få någon annans fulla uppmärksamhet? Några som tröttnat har uppfunnit ett spel som heter mobiltornet. Alla på middagen lägger sina mobiler i en hög, och den första som rör vid en telefon som ringer får betala hela notan. Mamma säger till sonen: om du ska ställa in middagen hos mormor så räcker det inte att skicka ett meddelande, du får ringa henne och berätta att du inte kan komma. Att höra besvikelsen i en annans röst kan göra att man förstår att man är väntad, saknad, älskad. En vuxen amerikan kollar sin mobil var sjätte minut. En fjärdedel av tonåringarna surfar fem minuter efter att de vaknat. 80 procent sover med mobilen bredvid sig. En forskare i boken menare att detta interagerade med mobilerna driver människan in i ett nytt sorts beteende som präglas av ständig vaksamhet. Fear of missing out. En arbetsgivare säger att unga på anställningsintervju som blir kallade till ett andra samtal ser ut som hjortar paralyserade av strålkastare. De hade hoppats på en uppföljning via mejl. Men istället för vänta på att tekniken ska lösa problemen med tekniken, istället för att installera en empatiapp, göra vad? En stol: Återvänd till dig själv, vissa som Turkle intervjuat säger att de inte kan känna en känsla eller tänka en tanke innan de har delat den. Jag vill känna en känsla alltså måste jag skicka ett meddelande. Filosofen Hannah Arendt sa att autonoma människor kan konsten att umgås med sig själva. De är strängt taget aldrig ensamma utan tillsammans med sig själva. Avskildhet leder till ökad kreativitet. Nu säger många collegestudenter i boken att de slösurfar på nätet när de är ensamma. Även tillsammans med andra: vi vill bara vara tysta och kolla våra telefoner. Två stolar: Undersökningar visar att föräldrarna tittar mer på mobilerna än på barnen. Det är som om tv-apparaten blivit vår mest sociala aktivitet, då tittar åtminstone några på samma skärm.    Men Turkle menar att det är ingen personlig svaghet att vara halvt beroende av sin mobil. Att bryta samman för att man glömt att ladda den. Det är bara en förutsägbar reaktion på en mycket genomtänkt design. Den är skapad för att ge omedelbar känslomässig tillfredsställelse men om man vet det är det också lättare att se på vilka sätt den också gör oss  - sårbara. Många unga säger till Turkle att ett samtal öga mot öga gör en för sårbar, man tappar kontrollen. Och att istället för att prata med de på samma fest, säger någon, sitter alla och kollar vad som händer på andra fester, försöker ta reda på om man borde vara nån helt annanstans istället. Den norska socialantropologen Thomas Hylland Eriksen skrev för femton år sen om snabb och långsam tid i informationssamhället. Och det är väl bäst att behärska båda. Att kunna både uni-tasking och multi-tasking. Kunna välja mellan att göra flera saker samtidigt eller en enda beroende på situation och uppgift. Men Turkle menar att om man är uppväxt med bara multitasking blir det svårare att lära sig djup koncentration i efterhand. Och kunskap är något mer än att bara sortera information, förlägger vi minnet utanför oss själva förtvinar kulturen. Walter Benjamin sa på sin tid att bästa sättet att minnas något var att skriva av det för hand. En juridikprofessor som uppmanade sina elever att anteckna under föreläsningarna för hand uppnådde strålande resultat. Det är som om den konstanta användningen av mobilerna knappt går att ifrågasätta utan att man framstår som en bakåtsträvande moralkaka. Men Sherry Turkle har efter trettio års empiriska studier på fötterna när hon pratar om simulerad uppmärksamhet och empatiglapp. Hon studerar inte hur sociala medier på kort tid kan dra samman stora folkmängden till demonstrationer och möten utan är i sin bok fokuserad på de mer nära aktiviteterna. Träffas. Prata med varandra. Jag vet inte riktigt hur lätt det var att prata med varandra för tjugo år sen heller. Många av de viktigaste samtalen blev väl aldrig av. Istället för att titta ner i sin mobil stirrade man håglöst ut genom fönstret. Men om man till slut ska dra sig några samtal till minnes så är det väl ändå de långa, reservationslösa, uppriktiga. Ansikte mot ansikte. Katarina Wikars, Sveriges radios kulturredaktion   Litteratur Sherry Turkle: Tillbaka till samtalet samtalets kraft i en digital tid. Översättning Linus Kollber, Bokförlaget Daidalos, 2017.

    starstarstarstarstar
  • P1 Kultur 11 februari

    · 00:59:00 · Kulturnytt

    Inför alla hjärtans dag: Att läsa och skriva om kärlek - samtal kring Roland Barthes återutgivna "Kärlekens samtal". Dessutom: Var befinner sig Beyoncé just nu? Och är det ok att säga "skådis"? Kärlek måste vara litteraturhistoriens mest återkommande tema. Nyligen gavs Roland Barthes "Kärlekens samtal" från 1977 ut igen - en grundbok för alla som vill förstå kärlekens anatomi.  Vad utmärker kärleken i svensk litteratur idag? Hur skriver man i världens kanske mest utforskade litterära plogfåra? Och hur mår den svenska kärleksdikten? Samtal med författarna Sigrid Combüchen och Kristofer Folkhammar. Efter förra veckans musikaliska bombnedslag i form av en ny Beyoncé-låt där världens största artist blir otvetydigt politisk, frågar vi: Var befinner sig Beyoncé nu? Samtal med Tina Mehrafzoon, programledare Musikguiden i P3 och Aida Wondimu, skribent. Dessutom: Vår teaterkritiker Maria Edström frågar sig i "Veckans ord" varför det skulle vara ok att benämna skådespelare med det förklenande "skådis" - vi säger ju knappast "fotis" om Zlatan?  

    starstarstarstarstar
  • Sommardal i etern - Bartok och brännvin, ett samtal i Hades om den litterära 40-talismens källflöden och tillfälligheter

    · 00:44:32 · Kulturpoddar i P1

    Göran Sommardal om bakgrunden till programmet Bartok och brännvin, ett samtal om den litterära 40-talismens källflöden och tillfälligheter. Det var i slutet på 70-talet, när jag skrev bokrecensioner och annat i Afton­bladet, som jag inledde mitt långa samtal med Axel Liffner. ”Det var i slutet på 70-talet, när jag skrev bokrecensioner och annat i Afton­bladet, som jag inledde mitt långa samtal med Axel Liffner. När vi inte talade om hur jag borde skriva mina artiklar, så ägnade vi en hel del tid åt Axels egen karriär från tvålpojke, via konduktör vid Stockholms spårvägar, som redaktör för litteraturtidskriften Utsikt och så småningom kulturredaktör på Aftonbladet, ”med arbetsledartillägg”, som han gärna tillade med glimten i ögat. Minst lade han ut texten om sig själv, och desto mer om de andra 40-talisterna: Lindegren, Vennberg, Hillarp, Grave, Thoursie, Ahlin, Alfons, Oswald, Dagerman. Sedan skulle det dröja mer än tio år, innan jag kände mig mogen för att intervjua de då kvarvarande, och sedan skulle det ändå dröja ytterligare 20 år, tills jag nu äntligen sätter samman rösterna till ett program. Som ett samtal i Hades, vilket de elektromagnetiska spåren på rullbanden fortfarande förmår lyfta ur glömskan.” Med bl.a. Axel Liffner, Rut Hillarp och Karl Vennberg. Redaktör: Göran Sommardal

    starstarstarstarstar
  • Sommarläsning

    · 00:38:59 · Filosofiska rummet

    Filosofiska rummet samlar fyra tänkare och ber dem dela med sig av sina bästa boktips för sommaren. Hör barnläkaren Lars H Gustafsson, filosofen Cathrine Felix, bibliotekarien Karin Malmström och sociologen Bo Isenberg. Äntligen sommarlov för landets studenter och förhoppningsvis välbehövlig semester för landets löneslavar, kanske till och med lite lugn för dagens överaktiva pensionärer? Då samlar Filosofiska rummet fyra tänkare och ber dem dela med sig av sina bästa boktips för hängmattan, stranden, torget eller var man nu önskar tillbringa sommaren. Hör barnläkaren Lars H Gustafsson, filosofen Cathrine Felix, bibliotekarien Karin Malmström och sociologen Bo Isenberg tala om bl a följande böcker: Better by mistake - The unexpected benefits of being wrong" av Alina Tugend. Ethics in the Light of Childhood av John Wall. Ull, av Hugh Howey. Acceleration, modernitet och identitet av Hartmut Rosa. Trötthetssamhället avByung-Chul Han. Programledare: Lars Mogensen, producent: Thomas Lunderquist Redaktionens lyssningtips Sommaren är inte bara lästid. Den kan också vara lyssningstid. Filosofiska rummets poddarkiv är en skattkammare. ”Det är lite svindlande att titta i poddarkivet där det finns hundratals spännande, roliga, utmanande och ibland smått underliga program att välja bland”, säger Lars Mogensen. ”Om jag bara sticker ner näven i lådan hittar jag tre samtal jag gärna vill tipsa om som sommarlyssning.” Virilio och hastigheten. Ett samtal om hastighetens betydelse för människans utveckling. Varje ny brödrost är snabbare än den förra. Varje ny dator gör den gamla till en löjlig tröska. Enligt den franske filosofen Paul Virilio är hastigheten central om man vill förstå sig på våra samhällen. Men varje ny uppfinning bär också på en ny olycka. Gäster är den norske antropologen Thomas Hylland Eriksen, historikern Lars Ilshammar och konstprofessorn Gertrud Sandqvist. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/70993?programid=793 Anscombe, Foot och dygdetiken. Ett samtal utifrån Elisabeth Anscombe och Philippa Foot – två av 1900-talets viktigaste moralfilosofer. Är det rimligt att handla så att en person dör om jag samtidigt räddar livet på fem? Och hur viktiga är mina avsikter i en viss situation för hur min handling ska bedömas? Anscombe stod Wittgenstein nära och många har nog hört Foots berömda tankeexperiment om moraliska handlingsalternativ med en skenande spårvagn - the Trolley Problem. Vi lät deltagarna – filosoferna Cathrine Felix, Per Bauhn och Jeanette Emt – grubbla kring tankeexperimentet. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/61274?programid=793 Alla vill leva länge men ingen vill bli gammal, säger man. Tyvärr är dock sambandet mellan livslängd och ålder direkt och ofrånkomligt. Så vad gör vi när kroppen förlorar sitt underhållningsvärde, för att citera Kristina Lugn. Går de existentiella frågorna som är förknippade med processen att besvara nöjaktigt? Vad händer med själen när kroppen förfaller, och är vi över huvud taget samma person i våra olika åldrar? Ett samtal om åldrande från 2005 med författaren Jacques Werup som skulle fylla 60 det här året, terapeuten och författaren Patricia Tudor-Sandahl, pensionären Annmari Asker samt filosofen Tobias Hansson. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=793&artikel=793625 Vad är bildning i vår tid? En gång i tiden innebar bildning att man kunde några klassiska språk, hade läst filosofi och var beläst i den klassiska litteraturen. Men vad är bildning idag? Förutom rent intellektuella insikter bör man ha koll på popmusiken, Barcelonas laguppställning och vad som rör sig i populärkulturen. I det här programmet möts skribenten Andres Lokko, författaren Martina Lowden och Göran Greider i ett samtal om vad en bildad människa i vår tid bör ha koll på. Programmet sändes i december 2007 http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/92994?programid=793 Vad är politik? Valet 2010 gjorde Filosofiska rummet en ambitiös satsning på en serie om de olika ideologierna. I det avslutande programmet diskuterade vi vad som är politik. Ett program som kan vara värt att lyssna på igen så här i valtider. Medverkande är filosoferna Sven-Olof Wallenstein och Fredrika Spindler och estetikforskaren Cecilia Sjöholm. Programmet sändes i september 2010. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/68052?programid=793 Språkets evolution. Varför pratar vi? Det är en fråga som inte är alldeles lätt att ta reda på. Kring talets ursprung finns en rad teorier som är svåra att verifiera vetenskapligt. Men att vi är sociala varelser som gärna vill ta ett snack med våra medmänniskor är drivkraft som är svår att underskatta. Författaren Lasse Berg,  kognitionsforskaren Peter Gärdenfors och Karin Aronsson som förskar kring barns språkutveckling, diskuterar språkets evolution. Programmet sändes i maj 2010. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/71990?programid=793

    starstarstarstarstar
  • Studio Ett

    · 01:29:11 · Studio Ett

    16-timmen innhåller samtal om vaccin mot vattkoppor, reportage från Saltkråkan/Norröra 50 år efter tv-inspelningen, samtal om den dopade världsekonomin och specialsändning direkt från Kairo inför årsdagen av Mursis första år vid makten. 17-timmen innehåller samtal om den fällande domen i Sinairättegången, utrikesreportage från USA om invandringsfrågan, samtal om hiv bland barn som halverats i sju afrikanska länder, om EU:s nya medlemsland Kroatien och avrundas med ett samtal om SR-arkivets digitalisering.

    starstarstarstarstar
  • Spelkungen, trafiken på Öresundsbron och Georgien

    · 00:44:27 · Studio Ett

    Torsdag 14 augusti 16.00-16.45SpelkungenI Göteborg åtalades idag återigen den 55-årige så kallade spelkungen. I stämningsansökan som lämnades in vid Göteborgs tingsrätt åtalas 55-åringen och elva andra personer för omfattande ekonomisk brottslighet, där han enligt åklagarna genom illegala spelautomater har lurat staten på omkring 30 miljoner kronor. Vem är denne 55-årige man som av många anses vara huvudpersonen i den organiserade brottsligheten i Sverige? Samtal med Kalibers reporter Kristina Hedberg. Kaliber kartlade spelkungens verksamhet i en serie reportage för två år sen.Öresundsbron38 miljoner bilar har korsat Öresundsbron sedan öppningen 1 juli 2000. 25.000 personer åker tåg över bron varje dag. I fjol ökade antalet bilar med 19 procent. Och om man ska tro Öresundsbrokonsortiet så kommer antalet resenärer över sundet bara att fortsätta öka. Frågan är förstås hur mycket trafik Öresundsbron klarar. Redan nu klagar bilister på köer i rusningstid, och tågpendlarna svettas på fullsatta tåg. Några som också har det tufft är tullen, där diskuterar man nu nya metoder för att få en rimlig chans att hejda smugglingen in i Sverige. Medverkar i samtal gör bl.a: Caroline Ullman-Hammer, VD Öresundsbrokonsortiet, Lars Carmén, turistchef Malmö och Pia Kinhult, regionråd (m). 17.00-17.45GeorgienLäget Georgien är lugnare men fortfarande spänt. Idag reser USA:s utrikesminister Condoleezza Rice först till Frankrike och sedan vidare till den Georgiska huvudstaden Tbilisi. Vad är syftet med resan, och vad kommer hon att ta upp? Samtal med Sveriges Radios utsände Sten Sjöström. Vi hör också med SR:s utrikesreporter Jan Andersson på plats i Tbilisi om den senaste utveckligen i Georgien.Svenska medier om RysslandSvenska medier kritiseras för att vara negativt inställda gentemot Ryssland och att i för stor utsträckning ta Georgiens parti, stämmer det verkligen? Samtal med Ingrid Thörnqvist biträdande utrikeschef på SVT och Irina Dergacheva Sveriges korrespondent för nyhetsbyrån ITAR-TASS.BrottningsskandalenEn arg Ara Abrahamian tog svenskt brottningsbrons efter seger i bronsmatchen i 84-kilosklassen. Men när han tog emot medaljen slängde han den i golvet i protest och försvann från prisceremonin. Men vilket var värst - domartabben i semifinalen, eller Abrahamians beteende under prisceremonin? Kommentarer av Martin Lidberg, fd världsmästare i brottning, och Gunnar Bolin, P1:s OS-krönikör på plats i Peking.GymnasterVarför är åldern så viktig för gymnaster? Hur mycket måste man träna för att vinna medalj? Samtal med Sveriges Radios korrespondent Hanna Sahlberg i Kina och Marie Nyberg, internationell domare teamgymnastik.Oroligt i Kashmir22 personer har dödats de senaste dagarna i den indiska delen av Kashmir. Det är de värsta oroligheterna på tjugo år, men varför nu? Analys av SR:s utrikesreporter Vladislav Savic.Programledare: John Chrispinsson och Odd ClausenProducenter: Magnus Westberg och Odd Clausenmagnus.westberg@sr.se  odd.clausen@sr.se 

    starstarstarstarstar
  • 197. Maja Asperö Lind i: "Bizarro-Arkiv Samtal"

    · 01:16:37 · Arkiv Samtal

    I veckans avsnitt av Arkiv Samtal är allting upp och ner! Mjölken är grön, vatten rinner uppåt och så vidare.Man kan donera pengar till podden på www.patreon.com/arkivsamtalTwitter: @gardenfors#arkivsamtalInstagram: @gardenforsSnapchat: gardenforsFacebook: Arkiv Samtal - eftersnackgruppen

    starstarstarstarstar
  • Ett samtal med Pia Printz

    · Förlagspodden

    Hösten är en intensiv period i bokbranschen. Vi följer det tempot ett tag och kommer varje vecka under en kort period. Så här är det äntligen, vårt samtal med Pia Printz som blev så långt att det utgör hela det här avsnittet av Förlagspodden. Pia Printz som dök upp från ingenstans och etablerade sitt förlag … Continue reading Ett samtal med Pia Printz →

    starstarstarstarstar
  • Samtal och samtalsteknik med Staffan Hultgren

    · Lära Från Lärda

    Veckans facklitteratur är "Tid för samtal" och veckans gäst är författaren och beteendevetaren Staffan Hultgren.Med utgångspunkten i att alla människor vill bli sedda och bekräftade beskriver Staffan hur vi genom samtal kan skapa bra relationer, framåtrörelse och utveckling. Samtalstekniker som gäller både professionellt och privat.I programmet pratar vi bl.a. om hur man genom samtalstekniker kan utveckla människors konsekvenstänkande och beslutsfattande. Vi pratar om skillnaden mellan debatt, diskussion och dialog. Och vi pratar om hur och varför man ska sträva efter att skapa goda samtal. Lyssna och få en kortversion av boken!

    starstarstarstarstar
  • Bland bohemer, radikaler och konditoritanter

    · 00:09:16 · OBS

    Kaféerna fyller i grunden samma funktion som de alltid har gjort. Men vissa saker har radikalt förändrats. Elin Grelsson Almestad tar oss med på en resa från 1600-talets Venedig till juicebaren. I serien Juicebaren, som hade premiär på SVT Play i slutet av 2016, skildras en grupp människor som blivit stammisar på just en juicebar. De är hippa Södermalmsbor som verkar ha oändliga mängder tid att sitta och diskutera med varandra och klarar, utan att fnissa, av att beställa en juice vid namn hubba bubba subba. Att låta handlingen ha sin utgångspunkt på en offentlig plats; exempelvis bar, restaurang eller kafé, är ett välkänt grepp och ingenting kan vara mer rätt för en samtidsskildring i svensk storstad än just en juicebar. De juicekedjor som poppat upp de senaste åren vittnar om att många inte längre vill mötas över kolhydratsstinna bakverk eller vanligt bryggkaffe. Juicebarerna signalerar fräschhet för folk i farten drycken serveras oftast i take away-plastmuggar och här erbjuds raw food-bollar och andra uppbyggliga tilltugg för en sund och stark kropp. Så är också en av seriens bästa och mest talande scener när en medelålders man i khakibyxor kommer in och evangelistiskt förklarar för den unga praktikanten att juicerna inte alls är sockerfria, frukt innehåller faktiskt socker i sig självt. Hippa juicebarer kan kännas fjärran från de europeiska kaféernas ursprung, som brukar placeras i Venedig under den tidiga delen av 1600-talet. De venetianska kaffehusen kom sedan att fungera som modell för resten av Italien och övriga Europa under samma århundrade. Kaféerna var exklusiva platser med marmorpelare och förgyllda stolar för välbärgade besökare, men blev snabbt samlingsplatser dit konstnärer och intellektuella träffades för att diskutera. Även i London blev under samma tid kaféerna en samlingspunkt för diskussioner kring politik och affärer. Sociologen Frans Oddner beskriver i sin avhandling Kafékultur, kommunikation och gränser hur kaffehusens sociala konvention inbegrep att besökarnas sociala bakgrund skulle förbigås: konversationen var öppen för vem som helst, oberoende av social och religiös tillhörighet. Den stora majoriteten av besökarna var personer ur den framväxande medelklassen, men besökarna kom även från andra klasser och delar av samhället. Med ett undantag: den klasslösa samvaron på kaféerna var begränsad till män, kvinnor hade inte tillåtelse att besöka dem. Från mitten av 1800-talet florerade bohemer på Paris kaféer. De var skribenter, författare och konstnärer som fann en intellektuell och konstnärlig oas på de kaféer som ofta var öppna stora delar av dygnet. Här kunde de arbeta, läsa, umgås, diskutera med varandra och inspireras av varandras arbeten. När de nybyggda boulevarderna i centrala Paris slog upp sina kaféstråk med enorma uteserveringar blev kaféet också en utkiksplats, där du avslappnat med en kaffekopp kunde studera de självmedvetna och extravaganta dandys som promenerade förbi. Vid sidan av denna borgerligt präglade kultur fanns i Paris även arbetarkaféer. De var, förutom kaffeservering för arbetare och deras familjer, även sammanlänkad med andra sociala sammanhang såsom kyrkan, arbetsplatsen och affärerna runt omkring. I boken The World of the Paris Café Sociability among the French Working Class berättar socialhistorikern W. Scott Haine om hur arbetarkaféet utgjorde en viktig plats för både social gemenskap och möten för den framväxande arbetarrörelsen. På kaféet kunde arbetare dra sig undan från arbetsgivarens bevakande blickar för att möta grannar, arbetskamrater och släktingar under avslappnade former med en kopp kaffe. Hit var också hela familjen välkommen, en stökig men varm miljö. Men arbetarkaféet var lika mycket en plats för politisk organisering och agitation, där krav och drömmar formulerades och alla var välkomna att delta. Även kvinnor släpptes fram för att uttrycka sina åsikter, flera decennier innan de skulle få rösträtt. Också i Wien samlades bohemerna på kaféer och flera kaffehus blev litteraturhus, dit även kvinnor begav sig. Det var vanligt att gästerna arbetade på kaféerna och flera av dem fungerade i praktiken som tidningsredaktioner, där utgivare hade möten med skribenter och hoppfulla aspiranter. På kaféet knöt du kontakter och skapade dig ett namn som skribent och författare och det blev centrum för det litterära samhället. De intellektuellas självklara plats på kaféerna levde kvar länge. På det till det yttre oansenliga och inrökta Café Bräunerhof satt Thomas Bernhard på de slitna skinnsofforna och skrev och på Café de Flore ägnade Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir timmar åt att diskutera med likasinnade och dela tidningar med varandra. Dagens kaféer må de vara juicebarer, italienska kaffebarer, kafékedjor eller kondis fyller i grunden samma funktion som på 1600-talet och framåt. En plats för enskild kontemplation, läsning eller arbete, men i lika stor utsträckning en plats för möten och samtal. Men enligt sociologen Frans Oddner förändrades kafékulturen i och med konsumtionssamhällets genombrott under mitten av 1950-talet. Kaféet som plats för motstånd, agitation, intellektuella samtal och politisk gemenskap gick förlorad. Och visst är det svårt att se hur stora kafékedjor eller en immunförsvarsstärkande juice on the go skulle kunna vara ett fundament för intellektuellt tankearbete och politisk organisering. Walter Benjamin menade att den stadsströvande flanörens död var kapitalismens triumf och samma väg verkar den kravlösa kafékulturen ha gått. En annan stor skillnad jämfört med de historiska kaféerna är naturligtvis könsfördelningen. Idag är kaféerna minst lika mycket, om inte mer, kvinnornas självklara plats. Lattemammor med barnvagnar och bebisar som fyller fiken med samtal och barnskrik, tonårstjejer som dricker söta kaffedrinkar och delar på en morotskaka. I Svenska Dagbladet ondgjorde sig skribenten Josefin Holmström över de unga kvinnor som högljudda gjorde det omöjligt att under kaffehusbesöket umgås med sina egna tankar eller föra ett resonemang. Och visst är högljudda samtal till förtret, inte minst för de många frilansare som använder kaféet som en arbetsplats, på samma sätt som många mer eller mindre lyckade skribenter och författare gjort genom århundrandena. Men möjligen hade Josefin Holmström reagerat på samma sätt inför de mansdominerade kaffehusen i Wien under förra sekelskiftet. Historikern Peter K. Andersson skriver i sin bok Kafémänniskan hur männen tycktes ha varit tillåtna att bete sig hursomhelst och beskriver hur de syns sitta nerhasade i sina stolar, de talar högljutt och exalterat och vandrar omkring mellan borden som om de ägde stället. Och så har vi ju kvinnan som bär den svenska kafékulturen på sina axlar sedan decennier tillbaka. Konditoritanten. Hon som beställer en slät kopp kaffe och bakelse och som finns i alla svenska städer, stora som små. Konditoritanten kommer kanske aldrig att beställa en hubba bubba subba eller svepa en dubbel espresso, men det är mycket tack vare hennes kärlek till långa kafferepssamtal och konditori-hantverk som kaféet fortfarande är en central mötespunkt i Sverige ända in i vår tid. Elin Grelsson Almestad, författare

    starstarstarstarstar
  • Avsnitt 3: Fyra faktorer som styr framgång

    · 00:10:21 · Monkey mindset – mental träning

    Manus för avsnitt 3 Välkommen till Monkey mindset. En podcast som framför allt, men inte bara, kommer att handla om  mental träning. Jag heter Daniel Sjöstedt och jag är mental tränare,  och i det här, det tredje, avsnittet kommer jag att prata om fyra faktorer som styr vår prestation. När Lars Eric Uneståhl – den mentala träningens fader – som jag har nämnt kort i tidigare avsnitt – på 70-talet forskade om vad som gjorde att vissa lyckades bättre än andra kom han fram till att det framför allt var fyra faktorer som spelade in. Dessa fyra var "självbild", "målbild", "attityd" och "känsla". Uneståhl kom att kalla dem för SMAK-faktorerna och i dagens avsnitt tänkte jag prata om dessa. Den första faktorn är självbild. I det här begreppet ingår hur du ser på dig själv. hur din självkänsla och ditt självförtroende är. Och hur ditt inre samtal låter. Vi har ju alla ett inre samtal. Det här samtalet påverkar oss massor. Vissa har en inre röst som ständigt talar om för dem att de är dåliga eller att de inte duger eller att det de säger eller gör är fel. Andra har ett inre samtal som stöttar och peppar och analyserar situationer utifrån en realistisk verklighet. Tänk dig att ditt inre samtal istället var din bästa vän, som du träffade hela tiden. Skulle du behålla den vännen om han eller hon talade till dig på samma sätt som du pratar med dig själv. Om inte så skulle du nog fungera bättre om du lyckades ändra det här inre samtalet. Din självbild är mycket viktig och redan tidigt i den mentala träningen så börjar vi jobba med den. Självbilden går att förändra. Den andra faktorn är målbild. Vad har du för mål. Det är alltså ett framtidsinriktat sätt att tänka. Var vill du vara om fem år, till exempel. Den som hittar en bra målbild, en sann målbild kommer att märka att det ger energi och livsglädje. Det är lustfyllt att känna att man är på väg någonstans, att det man gör har en mening och rör sig i en riktning som man själv tycker är rätt.  Att jobba med mål är både lätt och svårt. Det finns många som inte har några mål, andra har mål som de egentligen inte arbetar för att uppnå, de ligger bara där som ett dåligt samvete. Men om du låter det här ta tid, arbetar igenom dina värderingar och hittar mål som är dina på riktigt, inte mål som du tror att du förväntas ha, så är det väldigt effektivt.  Det går ju också att se det tvärtom. Den som inte har några mål kommer ha svårt att nå dit han eller hon vill. Den personen riskerar att få lägga ner sin tid och sina resurser på att uppfylla någons annans mål.  Mål är ett stort ämne och jag kommer troligtvis att komma tillbaka till det men kom ihåg att mål kan se ut på olika sätt. Det kan vara en händelse långt in i framtiden eller det kan vara en strävan efter att uppnå en känsla (av tillfredställelse till exempel) i det dagliga livet. Attityd är den tredje smakfaktorn. Det handlar om hur du ser på livet. Hur du tolkar det som händer dig och det som händer runt omkring dig. Det finns som du säkert vet alltid flera olika sätt att se på verkligheten. Det värsta som finns är ju när politiker eller företagsledare har fattat något stort och svårt beslut som drabbar många människor negativt och som istället för att erkänna problemen väljer de att använda orden utmaning eller att låtsas se det som en möjlighet. Man kan störa sig på det här, jag vet att jag gör det, men det de säger är i grunden inte så dumt. Men det handlar förstås lika mycket om vad du säger som hur du säger det.  När någonting händer en kan man välja hur det ska tolkas. Det som vissa tolkar som ett misslyckande som de sedan låter hindra dem att försöka igen eller jobba vidare, ser andra som en erfarenhet eller som feedback över vad som inte funkar. Sedan fortsätter de, jobbar hårdare eller ändrar sin strategi. Man ska aldrig förneka verkligheten. Om något har gått åt skogen så måste man kunna erkänna det. Att låtsas som att allt är bra gör ingen nytta. Inte heller att klämkäckt försöka övertyga den drabbade, av arbetslöshet till exempel, att det här är världens möjlighet.  Men det är vad som händer sedan som ofta är avgörande för hur framgångsrik någon blir inom sitt område. Alla råkar ut för misslyckanden men olika människor hanterar det på olika sätt.  Attityd är alltså hur du väljer att se på verkligheten och det här går också att träna och det gör vi inom den mentala träningen. Den sista Smak-faktorn är känsla. Den tar upp vilken sinnesstämning man har när man ska prestera och även i livet i stort. Våra känslor styr oss väldigt mycket, det går ju oftast att se på någon som har en dålig känsla. En känsla av att vara obekväm i situationen till exempel lyser igenom väldigt tydligt i vårt kroppsspråk. En av de saker som är intressant med just våra känslor är att de i vissa lägen går att frambringa. Och hur vissa känslor fungerar bättre än andra i olika situationer. Om du är lika gammal som jag kommer du säkert ihåg hur 100-meterslöpning såg ut innan Usain Bolt slog igenom. När kameran presenterade löparna inför loppen så var alla stenansikten. De var djupt fokuserade. Vissa såg till och med arga ut. Stirrade stint på mållinjen. Alla som skulle springa försökte frambringa samma känsla och deras kroppsspråk var designat för att i just den situationen skapa just den känslan. Man var övertygad om att den känslan var den rätta att ha när man skulle prestera så bra som möjligt på hundra meter. Sedan kom Bolt. Ett helt annat ansiktsutryck. Ett kroppsspråk som var precis tvärtemot alla andra. Han lattjade med publiken och spexade framför kameran. I början tolkades det här som att Bolt inte riktigt tog det på allvar. Han var ju lekfull, hur kunde han vara det? Och hur var det möjligt att trots det springa så snabbt. Vad Bolt hade upptäckt, och vad jag vet så var han bland de allra första, om inte först, med det här, var att det faktiskt fanns en känsla som kunde prestera ännu bättre på hundra meter. Man skulle kunna säga att han hittade en känsla som tillät hans kropp att på ett bättre sätt plocka fram all sin inneboende kompetens. En typ av avspänd effektivitet som ingen före honom hade tänkt på. Nu är det Bolts känsla som är den som dominerar när det ska springas hundra meter. Du har säkert också ibland upplevt liknande saker. Ibland flyter det bara, allt funkar. Det beror inte på magi eller att månen står rätt i förhållande till stjärnorna. Det beror på att du, antagligen av en lycklig slump, lyckats frambringa den ideala prestationskänslan för det du skulle göra just då. Vad gjorde du för att skapa den känslan? Om du skulle kunna gå tillbaka och göra allting före den känslan på exakt samma sätt så skulle du kunna få tillbaka den. Det här jobbar vi också med inom mental träning och det handlar förstås inte om att springa OS-final på hundra meter utan oftast så pratar vi då mer om vardagskänslor. att må bra helt enkelt. Gå omkring med en bra känsla istället för en dålig känsla. Jag har använt ordet framgång här. Vad är då framgång? Jag kommer inte att snöa in på det i det här avsnittet även om det är en intressant diskussion. Men vad framgång betyder för dig är det upp till dig att definiera. Säkert någonting som vi också kommer att återkomma till. Det viktiga är att förstå att de här fyra smakfaktorerna är möjliga att påverka.  Sammanfattningsvis så finns det alltså fyra Smak-faktorer: Självbild, målbild, attityd och känsla. Tack för att du har lyssnat och på återhörande.

    starstarstarstarstar
  • P1 Kultur 28 januari

    · 00:59:00 · Kulturnytt

    Joan Didion är aktuell i ny biografi - samtal om ett ikoniskt författarskap. Dessutom om Rihannas oannonserade albumsläpp igår; om nyutgåvan av Walter Benjamins Passagearbetet och veckans ord: "Äger" Joan Didion har varit en del av den amerikanska litterära scenen i över 50 år. Hennes produktion spänner från journalistiska texter och essäer till romaner, film- och teatermanus. Hör Marie Lundström, programledare för Lundströms bokradio, och kulturjournalisten Karin Arbsjö i ett samtal utifrån den aktuella biografin "The Last love song" av författaren Tracey Dougherty. Igår släppte Rihanna oannonserat först den nya singeln "Work" och strax därefter ett helt nytt album. Samtal med Nöjesguidens Rebecka Hedström om Rihannas senaste musikaliska steg.  Walter Benjamins klassiska "Paris 1800-talets huvudstad" ges ut igen i en illustread utgåva, nu under titeln "Passagearbetet". Katarina Wikars har träffat översättaren Ulf Peter Hallberg i ett samtal om hur man ska läsa, var man ska börja och hur man ska foga samman Benjamins fragmentariska verk. Den här veckan har kulturredaktionens Gunnar Bolin valt ett veckans ord: "Äger". Vad säger det om vår samtid? Dagens essä från OBS handlar om vad Shakespears pjäser egentligen har att säga om andra tider än när de skrevs. Teaterkritiker Maria Edström har läst Jan Kotts "Shakespear - vår samtida" från 1964 och hittar tankar som fortfarande är giltiga.

    starstarstarstarstar
  • #061 – Samtal om staten, övervakningen och lagstiftningen

    · Digitalsamtal

    I samtal med Thomas ”Skjortan” Olofsson diskuterar Carl Heath stater, övervakning och lagstiftning utifrån det som nu sker i Storbritannien. I höstas trädde ny lagstiftning i kraft där som får långtgående konsekvenser för medborgares rätt till privatliv. The Investigatory Powers Bill, eller i folkmun ”The Snoopers Charter” ger staten rätt till övervakning på helt ny nivå.... The post #061 – Samtal om staten, övervakningen och lagstiftningen appeared first on Podcasten Digitalsamtal.

    starstarstarstarstar
  • Stina och Thomas på referensboendet

    · 01:24:34 · Söndagarna med Stina Wollter

    "Att byta ut missbruk mot gemenskap, att byta ut självförakt mot självaktning, att resa sig när man varit uträknad; vilken seger!" Stina Wollter Det var ingen plötslig händelse som ledde till att Thomas började missbruka alkohol. Mera som att han hade övat upp en vana att varje dag efter jobbet skulle det vara något att dricka - och det blev inte bättre av att en parrelation tog slut. När han ser bakåt var det i samband med en flytt i nioårsåldern som allt på sätt och vis började med att han i den nya klassen blev en slags "hackekyckling" som han säger. Det blev liksom många bäckar som skapade den flod som ledde till alkoholism och bostadslöshet.Idag önskar Thomas att han hade kunnat säga till sig själv - då att Det här är ingen lösning. Och Du är inte ensam, något han har fått erfara i  gemenskapen inom Anonyma Alkoholister, AA.   Hör Stina och Thomas samtal från referensboendet utanför Göteborg där flyttlådorna står framme eftersom det är ett tillfälligt boende. Ett samtal med Thomas som beskriver sig själv som en helt vanlig man. Ett samtal om bruk och missbruk, ensamhet och identitet, om vad ett arbete kan betyda liksom vilka relationer man har. Efter 23 hör du Alexandra prata om sitt missbruk - som började redan i tonåren - och sin väg ur det, Peter om vad hemlöshet kan göra med en människa och Anna om att fortsätta att älska och stå nära den som dricker för mycket. Ikväll kan du inte ringa till programmet eftersom det är förinspelat men bidra gärna med kommentarer via sociala medier #p4stina eller skicka ett mail till sondagsstina@sverigesradio.se Du får också gärna föreslå gäster i programmet och skriv gärna varför du vill höra just den personen i ett samtal med Stina!  

    starstarstarstarstar