det nye

  • Testamentet som glömdes bort

    · Kaliber

    Karl Johan dog utan familj och testamenterade sina pengar till fattiga i bygden genom en stiftelse i sitt namn - men Karl Johans yttersta önskan uppfylldes aldrig. Kaliber - den sista viljan - det bortglömda testamentet. Berit sitter vid sitt köksbord och minns tillbaka på sin granne från när hon var barn, 60 år tillbaka. – Han var lång och smal, mager tror jag. Grått hår hade han. Han hade en rosa brevlåda, det var ovanligt på 40-talet. Det kommer jag ju ihåg. Karl Johan Johansson och hans syster Berta var Berits närmsta granne när hon var barn och växte upp. – De hade haft det väldigt fattigt, mycket mera än vad som var vanligt på den tiden. De bodde ju i ett hus som var väldigt dåligt. Jag kände de inte så noga, man gick ju nåt ärende och Karl Johan var ju hemma och tröskade, det är det enda jag kommer ihåg. Det här handlar om Karl Johan Johansson och hans sista vilja. Berit kommer att ha en huvudroll i den här berättelsen, trots att hon inte kände Karl Johan så bra. Vi ska komma tillbaka till Berit, men först ska vi till Boestorp. Det var här Karl Johan Johansson bodde. – Då ger vi oss ut rätt ut på åkern. Vi är i Boestorp i Södra Lundby nån mil utanför Vara på Västgötaslätten. Grannarna Karl-Anders Andersson och Jan-Erik Svensson tar kurs och går rätt ut längs med en åker, över lite taggtråd och stannar inte förrän vi står mitt ute på fältet. – Det syns inte så mycket var, men huset låg här och ladugården lite längre bort. Jag tog med ett det kortet här. Jan-Erik tar fram en svart-vit bild. En man och en kvinna sitter framför ett gammalt hus. Det är Karl Johan och hans syster Berta. – Så här såg det ut då, detta kortet är taget på 30-talet skulle jag tro. Då ser vi gränsen här, det är ett buskage. Det var körsbärsträd som var hela kanten här. Så låg huset här och ladugården bakom. – Inte ett spår är det? – Nej, det syns ingenting kvar. Karl Johan föddes här i stora Boestorp 1903 – då hette gården Lars Gisslesgården. Han var ett av fem syskon, men syskonskaran krympte snabbt. Två av hans systrar och hans storebror gick bort innan Karl Johan hann fylla 14 år. Till slut var det bara Karl Johan och hans lillasyster Berta som blev kvar – och de bodde kvar ända till 70-talet, när Berta gick bort. – Jag har ett kort här, det är bara ett litet tag före han flyttade till Vedum. Vi ser här att huset ser lika dåligt ut som det gjorde där, det har inte hänt så mycket på 40 år. Det är det ju minst emellan de här korten. Det var inte bara huset som var nergånget. Här fanns ingen ström, inget vatten och när Jan-Erik kom och lussade när han var liten eller gav dom färskt bröd så kom ljuset från en fotogenlampa. Vi går in och sätter oss i Jan-Eriks kök. De har i sin hembygdsförening fått mängder av papper, kvitton, betyg och foton som berättar om Karl Johans liv. – Han var ju väldigt proper ser man ju, det var han ju alltid. Det kunde man ju inte se att han bodde så dåligt. Nej, det gick inte att se de som träffade honom ute. Just det här att han hade sin hatt och sin överrock och kom och cyklade, det är ett minne. Bilden av Karl Johan växer fram som en ordentlig man som alltid såg bra ut, visste vad som hände och som gjorde ett bra jobb. Han var ordningsvakt vid nöjestillställningar, han ska ha skrivit i Skarabors läns tidning och för Nordiska muséet. Karl Johan spelade ofta på tipset och vann någon gång. – Han var ju så idrottsintresserad också, så fotboll och detta det kunde han ju väldigt bra, han var lite insatt på så vis, säger Jan-Erik. Jan-Erik plockar fram en biljett till en fotbollsmatch, den kommer från det legendariska fotbollsåret 1958. – Han hade alltså vunnit en biljett till fotbolls-VM och den biljetten finns kvar här, han åkte aldrig till Stockholm på detta. – Han åkte aldrig? – Nej, för biljetten finns kvar och den är inte riven utan hela biljetten finns kvar. Det var kvartsfinalen som Sverige spelade mot Sovjetunionen. Sverige vann med 2-0, gick vidare och vann till sist silver i fotbolls-VM. – Jag undrar varför han inte åkte då? – Ja. Det kanske var för dyrt för att åka till Stockholm. Karl Johan som var så fotbollsintresserad kunde antagligen inte åka på kvartsfinalen för att han inte hade råd. Han blev kvar i Vedumstrakten som dagsverkare hela sitt liv trots att han ville något annat. – Det pratade han om många gånger att hans stora olycka var att han inte fick läsa som ung. Jag har hans betyg här och han hade toppbetyg i skolan, men det fanns ju inga pengar att läsa för. Han var hos en lantbrukare här och ville låna pengar, men det fick han ju inte. De tyckte att ”Det var ju onödigt att läsa”. Annars hade han nog blivit riksdagsman eller något sådant som ung, säger Jan-Erik Svensson. Karl Johan Johanssons högsta önskan var alltså att få studera, men han hade inte råd. Karl Johan som levde så sparsamt och fattigt ville i stället att andra ungdomar som inte har råd skulle få chansen. Under större delen av sitt liv sparade han sina pengar och när han dör, 89 år gammal, lämnar Karl Johan nästan 270 000 kronor efter sig. Pengarna testamenterade han till mindre bemedlade som studerar.  – Det är väl där det kommer fram, att inte han fick studera i unga år själv. Testamentet Det är Karl Johan Johanssons testamente Kaliber handlar om idag och den sista viljan. Vad har hänt med pengarna som skulle hjälpa fattiga i byn att studera? Kaliber går på jakt för att ta reda på var pengarna tog vägen och vad som hände med Karl Johans sista vilja. – Han gick ju bort då i juli och då hörde jag väl det. Det är Berit, som bodde granne med Karl Johan som barn, som började att gräva i det här. Det började med en artikel i tidningen efter han dog.  – Jag vet att vi läste ju det, att han testamenterar till kyrkan. Karl Johan som hon mindes var fattig hade sparat pengar nästan hela sitt liv för att testamentera bort dem till de som inte har så mycket pengar. Så här formulerade han det i testamentet: ”Mina [resterande] tillgångar i form av bankmedel och premieobligationer skall efter min död förvandlas till en stiftelse, för behövande, mindre bemedlade och studerande”. Karl Johan hade inga arvingar och då är det Allmänna arvsfonden som är den rättmätiga arvingen, men det går alltså att skriva testamente. Av de 1800 som dör utan arvingar varje år skriver också 1200 testamente, precis som Karl Johan Johansson. Berit bodde inte längre kvar, men testamentet satte sig i minnet och flera år senare undrade hon vad som hade hänt med hans vilja. Berits bror bodde däremot kvar i området. – Ja jag var ju med min bror och då blir det ju att man pratar, att det var ju att ingen visste om det hade delats ut några pengar. Karl Johan skriver i sitt testamente att de som ska få pengar från stiftelsen ska vara skrivna i Bitterna pastorat. Ansvaret för stiftelsen delar han upp. Kyrkorådet i Bitterna ska se till att det blir en styrelse som ansvarar för utdelningen. Den lokala banken, Skaraborgs läns sparbank ska förvalta pengarna och verkställa testamentet. Det är också banktjänstemän som bevittnar testamentet. Det finns ingen skyldighet att ta emot ett arv, men både kyrkan och banken meddelar att de är villiga att göra som testamentet säger. Men mer än 20 år senare frågar Berit och hennes bror runt för att få reda på vad som har hänt med pengarna och det visar sig att ingen har hört något om att några pengar från stiftelsen ska ha delats ut. – Jag tyckte ju att det var förfärligt att hans vilja då - att ingen hade gjort något åt det, för att det är ju det som är meningen. Karl Johans vilja, det var så tydligt att det var fel, säger Berit. Det har alltså gått 22 år sedan Karl Johan  skrev sitt testamente 1993. 1993 är året då Sverige är mitt inne i en finanskris, det är krig i Jugoslavien. Tjeckoslovakien blir Tjeckien och Slovakien och i USA blir Bill Clinton för första gången president. 22 år har gått och Karl Johan, som levde fattigt och sparsamt hela sitt liv, verkar inte ha fått sin yttersta vilja uppfylld. Ingen har fått ta del av de hopsparade nästan 270 000 kronor han lämnade efter sig. – Det har väl naturligtvis funnits sådana som har kunnat få de här pengarna. Tänk en ungdom som går på gymnasiet som får 10 000 eller 5 000 kronor, det är ju mycket för en sån som har det knapert. Så då tänkte jag att är fel att ingenting görs, så då tog jag itu med detta. Berit börjar undersöka vad som har hänt. Hon kontaktar skatteverket och får veta att det inte finns något organisationsnummer på någon sådan stiftelse, ringer prästen i området och mejlar Vara pastorat. Hon får ett första svar av ekonomichefen. – Då svarade hon att ingen utdelning har skett på grund av att medlen är placerade i bundna obligationer. Berit får fram bouppteckningen som visar vad Karl Johan lämnade efter sig och den visar att det mycket riktigt fanns premieobligationer när Karl Johan dog. Premieobligationer betyder att du sparar pengar i staten, det är ett tryggt sätt att spara och det finns en chans att du kan vinna pengar. De löper de ett antal år och så var det i Karl Johans fall. Men de sista obligationerna måste ha förfallit för över 15 år sedan.  – Det var ju i alla fall 268 000 kronor i obligationer, de måste ju ha lösts in. När en människa dör räknar vi med att den sista viljan blir lyssnad till. Det som vi skriver ner utgår vi för att det blir verklighet – men frågan är om det är så? Här fortsätter vi Berits jakt för att se vad som har hänt. Vi börjar på 90-talet.  Finns det någon stiftelse alls? Jag beger mig till landsarkivet för att titta på protokoll från kyrkorådet i Bitterna. Jag börjar med att gå igenom protokollen för just det kyrkoråd som enligt testamentet fick ansvaret att sätta igång stiftelsen. Jag går igenom alla protokoll från det att Karl Johan dör ända fram till 2000-talet, det står om kyrkbänkar, resor och annat som händer, men inget om det som jag letar efter. Efter att ha gått igenom alla protokoll, står det inte ett ord om Karl Johans stiftelse eller att man skulle tillsätta en styrelse. Så jag testar en annan väg. Inom kyrkan finns det flera olika råd och nämnder som har olika uppgifter. Kanske att någon annan del av kyrkan hade ansvaret. Jag sätter mig i bilen och åker till Vara pastorats kansli som Bitterna pastorat tillhör numera efter att kyrkan har organiserat om. Jag får hjälp på kansliet att se vad som är diariefört under Karl Johan Johanssons stiftelse. Här visar sig en helt ny bild. Det är kyrkonämnden i Bitterna som har haft uppe stiftelsen på sina möten och alltså inte kyrkorådet. Och inte bara en gång. Protokollen avslöjar Första gången nämnden tar upp det är i januari 1994, året efter Karl Johan dog. 1994: I protokollet står det att Skaraborgs läns sparbank, som ju hade i uppgift att verkställa testmentet, har berättat för kyrkonämnden om testamentet och de bestämmer: ”Att enligt Karl Johan Johanssons vilja delta i bildandet av en stiftelse i hans namn”. De föreslår också att själva kyrkonämnden ska bli den första styrelsen. Jag bläddrar vidare bland mötensprotokollen. Och Karl Johans namn dyker upp igen två år senare. 1996: Förslag ska tas fram på hur stiftelsen ska kunna bildas. 1997: Arbetet med bildande av stiftelse ska komma igång. Det bildas en arbetsgrupp som formulerar stadgar. Här finns stadgarna också, även om de inte är underskrivna. 1999: Här hittar jag nya stadgar. Ytterligare två år senare och nu är vi inne på 2000-talet.  2001: Här ställs en fråga om hur långt det har kommit med testamentet efter Karl Johan Johanssons död. Den dåvarande kyrkoherden ska höra vidare. Ett möte till – här finns informationen om att de sista obligationerna löstes in året innan.  Bitterna kyrkoråd får under året uppgiften att utse styrelse och det skrivs en uppsättning stadgar – igen. 2002: En arbetsgrupp ska ta reda på hur de bildar en stiftelse. Stadgar skrivs, två gånger. 2004: Här finns ett protokoll med styrelsen för stiftelsen. Nu har det alltså gått mer än 10 år sedan Karl Johan dog. Sedan dröjer det. Nästa gång något dyker upp är 2011. 2011: En styrelse ska bildas. Stadgar skrivas och uppgifter kollas upp. 2013: En person som är med på mötet undrar vad som hände med Karl Johans stiftelse. På 20 år har alltså inget egentligen hänt. Eller ja, fem uppsättningar stadgar har skrivits, man har utsett styrelse några gånger, men ändå verkar ingenting ha hänt. Jag tar med alla protokoll och visar det för Berit, som hade Karl Johan Johansson som granne när hon var barn. – Det måste ju vara slöhet. Jag blir beklämd, att det kan vara så här långdraget. De tar upp det, men det kommer ingenstans för att de vet inte, det är ju så att de måste ta till experter. Det är ju okunskap det är frågan om, ifrån början till slut. Jag ska inte anklaga någon för någonting, men okunskapen. Att bilda en stiftelse Ett namn som återkommer i mötesprotokollen under åren är Inger Gustafsson. Hon är idag vice ordförande i församlingsrådet i Vedum idag. Jag träffar henne och ordföranden i rådet Stig Johansson på församlingshemmet i Vedum. Inger känner väl till Karl Johan Johansson och hon var med på det allra första mötet, där Karl Johans testamente togs upp. – Ja, det var väl väldigt bra att det är någon som vill donera pengar till ett sådant ändamål så att ungdomar kan söka. Men sedan var det ju inte så lätt att dela ut och så när man läste testamentet, säger Inger Gustafsson. Stig är alltså den som är ordförande sedan några år tillbaka. – Jag tror inte att det är någon som inte haft avsikt eller viljan att det ska lösas. Men det har inte varit högsta prioritet någon gång och så är det massa omständigheter hela tiden, säger Stig Johansson. Huvudanledningen till att inget hände på 90-talet säger Inger är för att det inte fanns pengar så att de faktiskt kunde bilda en stiftelse. – Att det gått så lång tid, det kommer ju an på det att det dels var det han gav som skulle bli den här stiftelsen var ju obligationer, så det var inget kapital från början, säger Inger Gustafsson. De sista obligationerna förföll ju år 2000 enligt ett av protokollen i kyrkonämnden, men efter det att obligationerna förföll så har det ändå varit ett problem med att det 268 000 kronor har varit för lite pengar säger hon. I testamentet står det nämligen att avkastningen, alltså så mycket pengarna växer, det är det som ska delas ut. – Någon avkastning har det ju inte varit på pengarna någon gång egentligen så att man skulle kunna dela ut, det kostar ju att bilda en stiftelse, säger Inger Gustafsson. Här ska vi stoppa lite. För det stämmer nämligen inte. ”Det är redan en stiftelse” Brita Rustad-Karlsson är länsjurist på Länsstyrelsen i Västra Götaland, specialiserad på stiftelser. Hon säger att det inte stämmer att det inte skulle kunna vara en stiftelse för att det bara finns 268 000 kronor.  – De här gamla stiftelserna har inte det problemet, utan det är nya stiftelser som måste ha ett kapital så att ändamålet kan uppfyllas från första dagen. Vi visar upp testamentet för henne och hon säger att i och med att testamentet är skrivet så här så blev det per automatik en stiftelse den sekund som han tog sitt sista andetag. – Vi ser ganska ofta såna här fall att man tror att man ska bilda en ny stiftelse, men det är inte det den handlar om för den är redan bildad, säger Brita. --Så är det riktigt formulerat så att det redan är en stiftelse? – Ja, absolut. --Som också fungerar idag 22 år senare. – Absolut. Tillbaka till Vedum och församlingsrådets ordförande Stig Johansson och vice ordförande Inger Gustafsson. – Jag ska berätta en sak. Det finns redan en stiftelse, det är en stiftelse för att han har skrivit att det ska bli en stiftelse i sitt testamente. Den är inte registrerad, men det har det inte varit något krav på det. – Det är inte de uppgifterna vi har fått när vi har kollat. Det här borde ju bankens jurist kunnat sagt till oss ganska enkelt. Det borde de ju kunna kan jag tycka, säger Stig Johansson. - Varför har ni inte pratat med länsstyrelsen? – Det kanske man kunde ha gjort tidigare. Men när vi var och pratade med banken och deras jurist så kändes det som att vi var på rätt väg, men det du säger nu det skulle man ju kunnat göra för längesen i så fall, säger Stig Johansson. Trots att det står tydligt i testamentet att det är kyrkorådet som har ansvar för stiftelsen genom en styrelse som de ska utse så har de alltså stannat vid att fråga banken om råd och de återkommer till att det är just det delade ansvaret för stiftelsen som har varit problemet. Själva förvaltningen av pengarna hade ju banken ansvar för. – Vi kände att vi ägde inte frågan. Vi skulle bilda en stiftelse och dela ut pengarna samtidigt som banken förvaltar det, det är nog det som har blivit problemet i det hela, säger Inger Gustafsson. – Men det står ju i testamentet att kyrkorådet ska ansvara för stiftelsens bildande, igångsättande och utse styrelse, är inte det ganska tydligt? – Ägde frågan gjorde vi ju, men att vi inte visste hur vi skulle vända oss för att få utdelning av de här pengarna då. Bankens ansvar Inger Gustafsson och Stig Johansson återkommer till att det var ett delat ansvar och att de frågat om råd på Skaraborgs läns sparbank genom åren. Det var också banken som enligt testamentet hade ansvar för att det skulle verkställas. I Vara är det egentligen bara ett kvarter mellan Vara pastorat och banken. Det är de två det handlar om Jag står utanför, de vill inte prata med mig för att de säger att det är banksekretess, det betyder att man inte får säga någonting om några kunder man har eller har haft, inte ens när man slutat  men jag får inga svar härifrån på varför de inte gjort något de här åren. Men några veckor senare så ändrar de sig, VD Leif Johansson vill vara med.  De får fortfarande inte prata om kundsamtal men säger generellt att de inte får förvalta och placera pengar själva utan att kunden ber om det. Han läser testamentet som är skrivet på papper från Sparbanken och vidimerat av bankpersonal på 90-talet och läser formuleringen. ”Stiftelsens kapital skall förvaltas av Skaraborgs läns sparbank.” – Det tolkar jag då som att den här stiftelsen då ska ha konton här i banken och ge oss uppdrag att sköta det här. --Så det här är inget som ni har något uppdrag att göra själva? – Nej det får vi inte göra. Det fick de inte på 90-talet heller. Ett problem har ju varit att uppfattningen från kyrkan har varit att de måste bilda en stiftelse, en formulering som står i testamentet, trots att det per automatik har varit en stiftelse. --De har fått höra att det varit för lite pengar för att bilda en stiftelse? – Det har ju ett begränsat belopp som jag har förstått att vi pratat om. Jag kan ju inte uttala mig om vad de fått för svar under tidens gång. Jag kan ju bara säga som det är idag att ni skickar in protokoll till Länsstyrelsen så att ni ser till så att stiftelsen finns och att det finns klart registrerat vem som företräder stiftelsen. Det är alltså Länsstyrelsen, som har tillsyn över stiftelser som säger att det är en stiftelse per automatik när det är skrivet i ett testamente, men i testamentet står det alltså att den ska bildas. --Kan det vara så att ni inte heller känt till att det redan var en stiftelse? – Nu spekulerar du i någon som var för 20-25 år sedan, jag tror säkert att vi hade jurister som var behjälpliga redan då. --Vad säger du om den formuleringen då, testamentet är skrivet på er bank? – Ja, uppenbarligen kan det ju ha varit tydligare. Men det står ju ganska tydligt här tycker jag, det är kyrkorådet i Bitternas ansvar. Styrelsen i Karl Johan Johanssons stiftelse har hela tiden varit kyrkorådet i Bitternas ansvar. Det har varit olika omständigheter de här åren. Människor har kommit och gått i olika kyrkoråd, nämnder och församlingsråd och det har varit omorganisationer inom kyrkan. --Men 22 år? – Jag tror inte att det här var något vi kunde greppa och vi fick inte de rätta trådarna att dra i heller. --Men Karl Johan Johansson då, vad känner du för honom? – Det är synd att vi inte klarat av att få hans vilja fullt ut. Vi kommer inte längre. Det är ingen som vill ta på sig hela ansvaret för att Karl Johans sista vilja ännu inte har uppfyllts. Församlingsrådet skyller på banken och banken säger att ansvaret är stiftelsens styrelse. Karl Johan var kunnig Någon mil från församlingshemmet i Vedum sitter Jan-Erik Svensson och Karl-Anders Andersson som var grannar med Karl Johan och plockar bland hans gamla papper som Jan-Erik har sparat i hembygdsföreningen. – Han var ju otroligt kunnig. Vi hade ju mycket nytta av honom. Det har jag ju på band mycket av det han berättar Jan-Erik tar fram en pärm som han har skrivit in alla ljudinspelningar han har gjort. Jag väljer ut en inspelning med Karl Johan Johansson från 70-talet. ”Det är ju idag vi har den 8:e januari 1974, idag börjar den så kallade bensinransoneringen och jag har följt med. Jag förresten, jag är Karl Johan Johansson från Södra Lundby, även om jag numera bor i Vedum”. Han berättar om husförhör, en brand 1911 och berättelser från förr. Karl Johan Johansson som själv läste och sparade tidningar och följde med i vad som pågick lämnade efter sig ett testamente om en stiftelse som ingen tog tag i eller hade tillräckligt med kunskap för att genomföra det. Men är det här ett enda fall eller finns det fler?  Länsstyrelsen och stiftelser Länsstyrelsen är ju den myndighet som har tillsyn över just stiftelser och det här exemplet med Karl Johan Johansson är inte ovanligt enligt Brita Rustad-Karlsson som är länsjurist på Länsstyrelsen i Västra Götaland. – Vi får ju in ansökningar på stiftelser som varit bildade längre tillbaka i tiden som dykt upp och legat i någon byrålåda. Det här är inget konstigt för oss vi ser det hela tiden. I framtiden går det inte att lagligt låta en stiftelse bara ligga. Sedan år 2010 måste alla stiftelser som har bildats även registreras och senast när det här året är slut ska även alla gamla stiftelser vara registrerade. Och det kan finnas tusentals. Bara i Västra Götaland tror länsstyrelsen att det finns mängder med okända stiftelser  – Vi har gjort en preliminär bedömning av stiftelser som vi inte känner till som ska komma in här det är 1 500. --Men då finns det fler? --Det kan hända. Men Karl Johan Johanssons stiftelse kom ju från hans testamente, är det ingen som följer upp testamenten? Testamentens öde Karl Johan Johansson dog ju som bekant utan någon nära familj och då är det alltså Allmänna arvsfonden som är den rättmätiga arvingen, då måste de godkänna testamenten. 1994 godkändes också Karl Johans testamente av kammarkollegiet som har hand om Allmänna arvsfonden. Annette Walldén är advokatsfiskal på kammarkollegiet. --  Då har vi godkänt testamentet så att säga och testamentestagaren är den som är dödsbodelägare, då har inte vi någon roll längre, för då är inte vi dödsbodelägare längre. – Då släpper ni det? – Ja. I ett sådant här fall när ingenting har hänt så skulle arvet kunna gå tillbaka till Allmänna arvsfonden om inte testamentet verkställs, men då måste Kammarkollegiet få reda på det också. Anette Walldén har inte hört talas om något liknande fall. – Det är väldigt sällsynt att något trillar mellan stolarna på det här sättet. Vi har inte ställts för det tidigare. Men det betyder inte att det aldrig händer, det kan finns fall där Allmänna arvsfonden inte är inblandad. – Det är 90 000 personer som dör varje år i Sverige och det är en bråkdel som har Allmänna arvsfonden så om detta händer när andra är legala arvingen, det får vi aldrig höra om utan det är när vi är den legala arvingen som man ringer till oss. De har inget ansvar att kolla upp vad som händer med ett testamente och det har ingen annan heller. – Nej, det finns inte det. Ingen myndighet. Men själva testamentstagaren har ett intresse av att få ut sitt arv. --Borde det finnas någon? – Vi tycker att det är en lagstiftningsfråga, men det är väldigt ovanligt att vi hör om något sånt här. När det kommer till Karl Johan Johansson så godkände både Skaraborgs läns sparbank och kyrkonämnden i Bitterna att följa testamentet. Ändå hände inget och det finns ingen som följer upp testamenten och det är ingen som straffas för att man inget gör. Pengarna – finns de? Vi ska tillbaka till Vedums församlingshem en sista gång och församlingsrådets vice ordförande Inger Gustafsson. – Vi har ju tagit fram ett förslag till hur vi vill göra för att dela ut pengarna. Vi får se försöka jobba vidare med det, se om vi kan få en permutation eller något sånt, säger Inger Gustafsson. Hon säger att de ska göra ett försök att göra en permutation, en ändring i Karl Johan Johanssons testamente, så att de får dela ut från kapitalet istället för avkastningen. För det blir inte så mycket pengar om det bara är avkastningen. Men det här gäller ju bara så länge pengarna finns. Banksekretessen stoppar mig från att få veta vad som hänt på kontot, de som skulle vara styrelse i stiftelsen och på så sätt ha tillgång till kontot har inte själva förstått att de har haft det och Karl Johan Johansson har ju inga andra arvingar som har rätt att se på kontot. Jag frågar Inger vad hon vet om hur det ser ut med pengarna. – Kontoutdrag har jag ju, det har jag fått de senaste. Inger tar fram en pärm. Här är pengarna. – Pengarna står fortfarande på honom alltså? – Ja det gör de.  22 år senare finns alltså pengarna kvar. Det är 385 000 kronor. Pengarna står på ett konto för Karl Johan Johansson, på samma adress han bodde på när han gick bort för 22 år sedan. Karl Johan Johanssons 270 000 har vuxit till nästan 385 000 kronor. Det är de 115 000 kronorna som egentligen skulle vara utdelade till mindre bemedlade som studerar, det som han själv aldrig fick möjlighet att göra. Vi är tillbaka hos Berit vid hennes köksbord. Hon som bodde granne med Karl Johan för 60 år sedan och som började gräva i vad som hände med testamentet. För henne spelar det ingen roll om man tar av kapitalet eller om det är avkastningen. Så länge pengarna går till det Karl Johan önskade. – Jag hoppas att det ska bli en bra stiftelse med bra regler och att det anlitas någon person som kan sätta igång den här stiftelsen och hoppas ju naturligtvis så snart som möjligt så att de sätter rejäl fart så att det inte tar åratal. Ett testamente skriver man ju för att ens kvarlåtenskap ska gå till ett visst ändamål, sedan händer det inte. Jag trodde inte detta var möjligt, men det är det ju tydligen, avslutar Berit. Det handlar om den sista viljan. En sista önskan som du lämnar kvar i livet när du dör.  Det kan finnas tusentals liknande stiftelser som Karl Johan Johanssons stiftelse som myndigheterna inte känner till. Och när det kommer till testamenten finns det ingen som följer upp om testamentena verkligen uppfylls. Så ser det ut idag när det kommer till den sista viljan. Jan-Erik och Karl-Anders – Karl Johans gamla grannar - sitter med alla papper och foton som vittnar om Karl Johans liv – och pratar om just det här. – Den här personen det gäller, den har ju önskat det här. Då kan man inte sopa det under mattan bara för att den inte finns längre. Det är ju en yttersta vilja, då är det viktigt att följa den. Reporter: Jonna Burén Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se  

    starstarstarstarstar
  • Bältningarna på BUP - Kaliber granskar barnpsykiatrin del 1

    · Kaliber

    Barn bältades och låstes in på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Stockholm. Avslöjandet fick chefer att avgå och löften gavs om att de många bristerna skulle upphöra. Men blev det bättre? "En vacker tjej, lugn. Som försökte titta bort. Hon hade någonting i blicken. Nånting hemskt som hade hänt henne. Någon som hade gjort henne illa. Fruktansvärt illa.""Det här är ju också en klassisk patient. Det här ju en väldigt begåvad flicka. Och det slutade ju på det värsta möjliga sätt som finns." När Amanda var 13 år började hon skära sig själv. Hennes mamma hade svårt att förstå varför. - Det här är hennes rum. Och det som var här var att plocka undan rakblad alltså jag gick och tittade, gick och snokade, under sängen - Här med knivarna, jag försökte gömma dom, men det gick inte. Jag menar man måste ju ha knivar. Jag har inte ens kvar den här skrapan med rakblad till spisen. Det kunde man ju inte ha kvar.   Amandas mamma minns ett av alla självmordsförsöken. Då hade Amanda svalt sömntabletter. - Hon la sig bredvid mig, för hon sov väldigt ofta bredvid mig i sängen. Och så säger hon jag älskar dig. Jag älskar dig också, och jag var ganska trött. Hon hade svårt att somna, hon hade sömnproblem det hade ju också med hennes dåliga mående och depression att göra. Så jag somnade väl till men jag kände att hon höll på att skaka och rycka hela tiden. Och då sa hon att hon hade tagit tabletter och då ringde jag ambulansen. Det är också kaosartat att se sitt barn och hur borta hon var. Det är förfärligt att se sitt barn i en sådan situation. Det är förfärligt också att ens barn inte vill leva.  Amanda läggs in på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm. Hon är då 14 år. På kliniken finns en akutmottagning och två vårdavdelningar med cirka tio vårdplatser på varje. Amanda får flytta in på avdelningen Nord i ett av de orangea husen med utsikt över Årstaviken. Amandas mamma visste inget om att personal - bara några månader tidigare -  i juni 2013 -  slagit larm till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, om vanvård och missförhållanden på kliniken.  Det handlade bland annat om hur kliniken använde tvångsåtgärder, såsom bältesläggning och avskiljning. Personalen som larmade menade att barn i för stor utsträckning spändes fast i bältessängar, att de allt för ofta gavs tunga läkemedel mot psykoser. Och att de isolerades ensamma i en källarlokal. - Vad jag kommer ihåg? Jag kommer ihåg att det var en IVO-anmälan någon gång i juni.  Per-Olof Björck är verksamhetschef på BUP Stockholm har det yttersta ansvaret för vården på kliniken. När anmälan kom hade han inte börjat arbeta där än.  - Det som jag tyckte var mest alarmerande var det patientfokus som den beskrev. Det tyckte jag pekade på en vård att så ska det inte gå till.   IVO påbörjade en omfattande utredning och när myndigheten presenterade sin rapport var kritiken svidande. Framförallt reagerade myndigheten på hur kliniken använt olika tvångsåtgärder. Till exempel isoleringen av patienter som gjordes utan att det rapporterades eller att beslut togs om avskiljning. I beslutet riktade man allvarlig kritik mot kliniken och krävde att de otillåtna tvångsåtgärderna skulle upphöra.  IVOs kritik var så pass allvarlig att de två högsta cheferna på kliniken - dagen efter - lämnade in sina avskedsansökningar. Ett kristeam tillsattes. Och nu skulle bristerna rättas till. Personalen skulle utbildas i - hur och när - det är tillåtet att använda tvångsåtgärder. Till IVO föreslog kliniken en rad åtgärder. Bland annat skulle isoleringslokalen i källaren stängas.  - Det var första gången vi kom i kontakt med psykiatrin på det här sättet. Och vad vet man. Ingenting egentligen. De första veckorna var kanske lite lugnt och det var lite samtal och det fanns en skola man kunde gå till och det var nytt för oss båda. Och det var samtal som skulle kunna hjälpa.   Amandas mamma tar ledigt från jobbet och får också bo i ett rum på kliniken. Amanda får gå i den intilliggande skolan. Hon är konstnärlig och på skolan kan hon syssla mycket med det hon tycker om. Att sjunga och att ta bilder. Hon har också en blogg om fotografi på nätet. Hej hej jag tänkte göra jag fick en kommentar som undrade hur jag hade gjort - redigeringen på en bild tidigare som är lite mainstream och sånt där som jag inte använder i vanliga fall men som kan vara lite fint då och då. Nu jag bara leker lite i Photoshop.  I flera videoklipp lär hon ut hur man gör sina bilder bättre i Photoshop.  Det kanske inte är en av de bästa bilderna men.  Amandas mamma och storebror visar bloggen: - Här har vi även hennes fotoblogg. - Det här är en av de bästa bilderna. Här är hennes självporträtt. Och det här var saker som hon gjorde när hon var 12-13 år.  På kliniken dröjer det inte länge innan Amanda börjar skära sig själv igen. Det framgår av Socialförvaltningens journalanteckningar. Hon gör också flera självmordsförsök. Amanda åker in och ut från BUP. Ett tag placeras hon på ett behandlingshem för att få hjälp med sitt självskadebeteende. Men hon trivs inte - och i maj förra året - 2014 - är hon tillbaka på kliniken.  - Sen så var det flera intagna där. Några hade varit intagna tidigare och några var mer avancerade i sitt destruktiva beteende än vad min dotter var, och man lär av varandra. Hur många andra patienter fanns det där då? - Det var alltid fullt. Så det blev ganska kaotiskt där ett tag när de krossade glas och blomkrukor. Tillhyggen, överhuvudtaget för att skada sig själva så där började faktiskt det här med bältningarna.  Kaliber har träffat flera i personalen på kliniken. Det är en läkare och två skötare - som har god insyn i vården - de vill berätta om hur barn och unga vanvårdas, att det inte alls har skett nån förbättring på kliniken sen skandalen 2013. De är rädda för att råka illa ut. Vi har därför bytt ut deras röster. Så här säger läkaren om den stämning som rådde i personalgruppen när Amanda lades in på kliniken i maj förra året.  - Det fanns inget tydligt och klart ledarskap. Det var för många chefer som var för osäkra. Och då gick det alltså inte att bedriva en professionell vård. Vi i personalen som har jobbat länge inom BUP är ju helt förtvivlade över den situation som är. Över den vanvård som faktiskt delvis bedrivs.  Personalen Kaliber har pratar med berättar att många bland de anställda hade blivit oengagerade. Så pass mycket att de ibland struntade i läkarnas ordinationer. Så här säger de två skötarna om stämningen på kliniken:    - Det blir små kotterier. Informella ledare i personalgruppen, lite tongivande figurer. Det kan bli fel. Vad gör de då? - Ja, man kan gå emot läkarordination. De har en egen uppfattning vad som är bäst för patienten. - Personalen är trött och lite ångestfylld. Det är inget roligt att gå till jobbet. Många som har slutat. Våra kunniga arbetskamrater det är jättemånga som har slutat.  Bältningarna På kliniken finns det tre rum med bältessängar. På väggarna hänger tyg för att dämpa ljuden. Själva sängen är som en undersökningsbrits med bälten. Bältena spänns fast runt benen, händerna och runt magen. Bältning är något vårdpersonalen får göra, men bara i lägen där någon riskerar att komma till skada. Vi har fått höra att man på kliniken inte följer de lagar som måste följas när man använder den här typen av tvångsåtgärder.  Då i början av sommaren förra året var de flesta inne på avdelningen tjejer med självskadebeteende. Men enligt den personal som vi har pratat med lyckades man inte hantera deras utåtagerande.  Deras lösning - när tjejerna skar sig - blev att spänna fast dem i bältessängar. Ofta var de först tvungna att brotta ner tjejerna.   - Det är bältningar i princip dagligen.- Oftare och oftare blev det. - Ibland flera gånger om dagen.  När det händer något och personalen trycker igång larmet kommer det personal springade från andra avdelningar. Skötarna förklarar att det ofta blir kaotiskt och ibland är man tvungen att bälta flera patienter samtidigt.  - Du trycker på larmet. Då kommer folk, den kan komma två, fyra, sex utifrån plus våra egna.  Amandas mamma gick alltid undan när bältningarna skedde. Hon ville inte se.  - Jag vet när jag har varit på avdelningen och det bara rusar in larmet går. Det bara rusar in människor. Bara det är ju traumatiskt.   - Läkaren vi har kontakt med berättar att situationen höll på att bli okontrollerbar.  - Det eskalerade. Med tvångsåtgärder med bältesläggning med tvångsmedicineringar och Amanda blev bälteslagd ohyggligt många gånger på en kort period. Det spred sig så det var väldigt många andra som också blev bälteslagda och det anlades mordbränder till och med. Det bara steg.  - Vid något tillfälle var det väktare som kom. Bara det att se den här väktaren med svarta handskar på mitt barn. Medan de andra springer runt. Ungdomarna. Och personalen mäktar ju inte med heller. Det är inte okej. Men hur påverkades hon av att bli bältad tror du? - Hon berättade ju också. Dels fysiskt kunde hon visa mig hur tilltufsad hon var. Hon hade ju blåmärken överallt. Men också att känna att nu har jag misslyckats igen. Och övergrepp vad gör de emot mig?  En av skötarna har varit med och bältat Amanda flera gånger.    - Och märker man då att det här skenar iväg och man får dra fram sängen. Det skriks, och hög ångest och så flickan inte är kontaktbar. Fram med sängen och sen upp. Det är skrik och sparkar och man får hålla i sig så att man inte blir skadad själv och att inte kollegor blir skadade och framförallt att inte patienten blir skadad.Men hur många gånger har du varit med och bälteslagt henne? - Oj. Det har jag tappat räkningen på faktiskt.  Enligt verksamhetschefen Per-Olof Björck har det funnits en otrygghet hos personalen, mycket på grund av att det är så många som har slutat. Men också på grund av den hårda kritiken som tidigare kom från IVO.  - Organisationen blev inte trygg av det som hände. Det fanns en utbredd rädsla att man inte fick hålla i patienterna, man får inte ingripa överhuvudtaget för då blir man anmäld. Men de var rädda för att göra tvångsåtgärder efter det som hade varit. Men ändå så ökade det, antalet? Jag tror att bältningarna ökade för det var det man kunde göra och det var det man kunde besluta om. Det är en skadad organisation du pratar om.  Bup bryter mot lagen Enligt lagen får bältningar bara göras om det finns en stor risk att patienten skadar sig själv eller någon annan person allvarligt. Men ofta så finns inte den här risken när bältningarna görs, enligt den personal som vi har pratat med.  - Man har ingen kontroll riktigt. Det är en ganska fruktansvärd känsla när man står där och man vet nu har Amanda egentligen bara ångest. Vi kunde inte hantera det här bättre än att bara lägga henne i bälte. Det är ju inte så att hon har agerat ut och slagit någon. Vid något tillfälle har hon gjort det också och försökt skada sig själv, men inte alla gånger.Så många gånger var de här bältningarna omotiverade? - Ja, i ett slags preventivt syfte. Det är mot reglerna och då står man där och tänker. Blev det här rätt nu? Vad är det jag deltar i?  Det skötaren beskriver är mot reglerna. Men att man inte följde de lagar som reglerar tvångsåtgärder var ju det kliniken fick kritik för i IVOs rapport. De här bristerna skulle ju ha rättats till. Verksamhetschefen Per-Olof Björck ser allvarligt på det personalen berättar.  - Då tycker jag att de som ser det ska skriva en avvikelse till vårt avvikelsesystem så att det kommer till allmän kännedom om att det är så. Berätta det här för det här är oegentligheter. Vad tänker du om att de berättar att det händer?- Vad jag tänker om det? Jag säger ju det att det är ju fel om man gör så.Så vad ska du göra åt det då? - Jag kan inte göra någonting förrän jag får reda på det. Du får ju reda på det nu. - Ja, och då har det hänt. Då tar man upp det och säger att så får inte ske. Men hur allvarligt är det? - Ja, det är allvar. Så ska inte ske, säger jag ju.     BestraffningEnligt personalen vi pratat med var det många anställda som var trötta på tjejerna som skar sig. De säger att tjejerna ibland bältades eller isolerades som ett slags straff. Värst var det för Amanda som enligt läkaren väckte starka känslor hos vissa i personalen.  - Det hatet man kunde visa, man tyckte att hon manipulerade, förstörde, att man inte brydde sig om överläkarnas ordinationer om hur hon skulle övervaka henne så att säga för att det skulle kunna hända någonting, säger läkaren. - Å det här du säger om bestraffning man ruttnar på ett läge, man tröttnar och tänker att hon kan gott ha det nu liksom, säger en av skötarna.  - Och då var det sjuksköterskor till exempel som vägrade att gå in när flickan hade rispat sig skulle övervakas för att det fanns en risk att hon skulle rispa upp sina sår. Vägrade gå in och göra det vilket gör att hon drar upp sina sår och förlorar en massa blod. Då struntade man att ta hand om henne? - Ja visst gjorde man det och man följde inte ordinationer som hade gjorts av läkare.En annan form av bestraffning är ju att ge en massa mediciner vilket också skedde. Hon stod ju på jättemycket mediciner.  När personalen är för stressad, inte har tillräcklig kompetens och saknar stöd från ledningen är det lätt hänt att man börjar använda tvångsåtgärder. I värsta fall lyckas man inte bryta mönstret. Det menar Håkan Jarbin som är chefsöverläkare på BUP i Halland, och styrelseledamot i Svenska Föreningen för Barn- och ungdomspsykiatri. Han säger att om tvångsåtgärderna dessutom börjar användas som straff måste ledningen ta sitt ansvar. - Straff är inte grunden till en bra behandling. När det blir straff så tänker jag att det är personal som är överansträngd och kan för lite de vet inte hur de ska göra, då blir man förbannad när det inte går som man vill, och när man inte vet vad man ska göra då blir det primitivt och man ställs mot väggen och man har en för svår uppgift och det är det helt enkelt ledningen som måste skärpa sig och se till att det finns förutsättningar för att bedriva den vård som man fått i uppdrag att bedriva.Enligt Håkan Jarbin är det alltså en ledningsfråga. Men vad säger den ansvariga verksamhetschefen på kliniken Per-Olof Björck om uppgifterna om att patienter straffas?  - Så ska inte ske. Och det är klart att om det sker är det första det man skulle göra är ju att prata med personalen och se över så att säga. Det handlar kanske om personalens trygghet i gruppen och hur man hanterar och hur man upplever sin arbetssituation och så. Det ska man inte ta ut över patienterna. Det är ju helt förbjudet.  2014 blev ett dystert rekordår Men hur mycket tvång används egentligen på kliniken? Kaliber har begärt ut statistik från över antalet beslut om fastspänning. Den visar att förra året 2014 - då Amanda bältades så många gånger - var ett rekordår. Då togs 105 beslut om bältesläggning. Det är fler än vad som gjordes under 2011, 2012 och 2013 tillsammans. 2015 kommer att bli ett nytt rekordår. Redan nu i september hade man gjort fler bältningar - 116 stycken - än vad som gjordes rekordåret 2014.  Vi får tag i en intern sammanställning över hur många beslut som tagits om fastspänning när det gäller Amanda. Den visar att hon på bara tre och en halv månad 2014 bältas 44 gånger. Det är nästan hälften av alla bältningar som gjordes på kliniken under hela det året.   Hur är det rimligt att det blir så många bältningar på en och samma patient? - Det kan jag inte kommentera, säger Per-Olof BjörckVarför inte det? - Jag kan inte kommentera ett enskilt fall. Bältningar borde man undvika, det har jag sagt. Det låter ju orimligt för vem som helst som lyssnar.  Eftersamtalen genomförs inte som de skaEn av de viktigaste metoderna som skulle minska antalet bältningar är så kallade eftersamtal. Då personalen och patienten tillsammans - efter att det har lugnat ner sig - pratar igenom händelseförloppet. Vad var det som hände? Hur kan vi göra annorlunda nästa gång? I klinikens egna riktlinjer står det att samtalen ska göras efter varje bältning. Personalen vi har pratat med tycker att samtalen är viktiga. Problemet är att de sällan hålls.  - Jag som läkare har aldrig varit med, säger läkaren.- 3 gånger av 10 kanske vi håller de här men det är när det är lugnt, säger en av skötarna.  - Man hinner inte göra det för man det andra gänget kommer. Man måste hem. Eller något annat. Man glömmer bort det, säger den andre av skötarna. - När det är kaotiskt då är det sådant här som fallerar. Det blir ju en ond spiral av allting, säger läkaren. Verksamhetschefen Per-Olof Björck säger att de inte för någon statistik över hur ofta samtalen sker.   - Jag har ingen koll på det. Man gör det ibland. Ja, det är sådant vi jobbar med att få till det.Ni ska göra det men ni gör inte det, hur kan det få vara så? - Vi ska göra det, men vi gör det inte. Men du säger att det ska göras eftersamtal. - Ja. Det är min ståndpunkt som verksamhetschef. Sen gäller det också att det ska utföras. Det är ju personal som ska utföra det och så ska de göra det. Men vadå, de struntar i det? - Det har jag ingen aning om, det kan jag inte uttala mig om. Om det glöms bort ibland eller inte. Men är inte det en verksamhetschefs ansvar att se till att sådana här saker fungerar och särskilt sådant som ska göras? - Jo det är mitt ansvar att göra det och det är mitt ansvar att driva det. Men sen att genomföra det på kort tid det är inte så lätt alla gånger idag. Det är mitt mål att det ska ske. Öka på. Det ska bli bättre och bättre.  Flyttas till vuxenpsykiatrin Tillbaka till Amanda. I slutet av oktober förra året har personalen fortfarande inte lyckats lösa problemen på avdelningen, enligt våra källor. På BUP tar man beslut om att flytta Amanda till PIVA - den vuxenpsykiatriska intensivvårdsavdelningen som ligger i Huddinge, det framgår av hennes journal hos Socialförvaltningen. På PIVA vårdas vuxna med psykoser, manier och missbruksproblem.  Från avdelningen kontaktar Amanda IVO för att göra en anmälan. Hon säger till IVO att det har varit fel med alla bältningar på BUP och att hon känner sig rädd inne på vuxenavdelningen. Hennes storebror och hennes mamma åker ofta dit och hälsar på.  - Framförallt blev hon helt neddrogad. Helt. Så det kanske inte var så mycket bältningar för att hon var så drogad, säger mamman. - Ja, hon var slö i skallen. Hon stod och skakade. Hon hade massor med tics på grund av biverkningarna av de droger hon hade i kroppen. Hon var störd på något sätt. Hon var inte Amanda längre. Hon var någonting annat. Det var hemskt att se, säger storebrodern. Isolering Efter fem månader skrivs Amanda ut från PIVA. Men det dröjer inte länge förrän hon är tillbaka på BUP-kliniken. Det var i våras, i april. På kliniken har man återigen öppnat källarlokalen - trots kritiken som man tidigare fått av IVO.  - Det här är en bra yta, säger verksanhetschef Per-Olof Björck. Den fungerar väldigt bra och dokumenterar man sina beslut så är det inga problem. Men varför öppnades den då? - För att vi behöver avskiljningsmöjlighet. Den ingår i vårdmöjligheten.  Amanda isoleras i den återöppnade källarlokalen. När en patient isoleras heter tvångsåtgärden avskiljning och får pågå i max åtta timmar, eftersom det är ett så stort ingrepp i patientens fri- och rättigheter.  I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för psykiatrisk tvångsvård står det att avskiljning endast får användas i undantagssituationer. Det står också att avskiljning bara i sällsynta fall får ske längre än åtta timmar. Om det gör det måste en läkare ta ett nytt beslut var åttonde timme. Uppgår tiden till mer än några dagar så ska handla om extrema fall, enligt föreskriften. Amanda blir kvar i källaren i över tre veckor.  - Hon blev ju jätteledsen. Eller hur? Säger Amandas mamma. Ja hon var väldigt ledsen.  Hur stor del av den här tiden var hon isolerad då? - Hela tiden.  - Från det att hon kom, hon var två nätter på akuten, för att de inte visste var de skulle ha henne. Och sen blir hon placerad där i källaren, och där var hon i tre och en halv vecka.  Efter skandalen 2013 riktade IVO allvarlig kritik mot kliniken för att läkare inte tog beslut om avskiljning. Våra källor uppger att det flera gånger sedan dess har hänt att det här besluten inte tas.  - Det har inte varit någon överläkare som har gjort någon bedömning inom åtta timmar. Då är det olaga frihetsberövande man sysslar med, säger läkaren.  Verksamhetschefen Per-Olof Björck medger att det kan vara så: - Det kan vara någon gång då bakjouren funderat om man ska väcka patienten om det är mitt i natten. Men då har man ju brutit mot lagen? - Om det har hänt så har man gjort det ja.  En varningssignal som inte hörsammadesUnder veckorna i isoleringen i källaren börjar Amanda berätta att hon varit med om något hemskt. I Socialförvaltningens journalanteckning från den åttonde maj står det att Amanda har berättat att hon utsatts för en gruppvåldtäkt.  Trots att man på BUP nu känner till att hon kan ha varit utsatt för övergrepp så fortsätter bältningarna nere i källarlokalerna. I journalanteckningen framgår det att under vistelsen på 23 dagar bältas hon 13 gånger. Det borde inte ha skett enligt läkaren.  - Har man varit med om en sån oerhört traumatisk upplevelse så. Det är en sån situation som påminner mycket om en bältesläggning. Du är ju fastspänd ligger helt blottad kan man ju säga. Om man har varit med om en sån sak där man inte har en chans därför att en person som är mycket starkare lägger sig ovanpå en och genomför en våldtäkt så måste det vara en ohygglig upplevelse.   - Naturligtvis om man har upplevelser av fasthållning som är traumatiska så är det ännu värre, säger verksamhetschef Per-Olof Björck. Självklart. Men ändå sker det på kliniken, för jag har ju kunnat se det i journalanteckningarna från socialförvaltningen. Att det har skett. Jag kan inte svara på ett enskilt fall. Och eftersom jag inte vet om det så är det svårt att kommentera.   Personalens ansvar Men vad har personalen själva för ansvar över vården som getts till Amanda? Enligt läkaren var ansträngningarna stora för att få cheferna att reagera.  - Därför pratade jag med dem som var ansvariga för vården och pläderade för att det måste finnas ett annat sätt att bemöta det här på. Jag tycker att jag gjorde vad jag kunde. Absolut. Det gjorde jag.  Men varför sa ni inte ifrån när hon blev bältad så många gånger? - Det finns ett team runt henne. De borde, de är ansvariga i fallet. Inte vi. De borde ha reagerat och sagt ifrån, säger den ene skötaren.- Det är klart att det svider lite, säger den andre skötaren. Sen kan jag som vanlig personal säga att äsch jag hade inte det yttersta ansvaret men man är ju delaktig i det. Hur ser du på det? - Det är ingen skön känsla. Det är ingen skön känsla.  Den 21 maj i år skrivs Amanda ut från BUP. Hon flyttar in på ett behandlingshem. Inte så lång tid efter blir hennes mamma uppringd när hon är på jobbet av föreståndaren på hemmet. Hon vill att de ska träffas.   - På vägen hem då jag gick hem, berättar Amandas mamma. Då tänkte jag, är hon död? Nej, hon kan inte vara död. Alltså du vet, tusen tankar.  Men när hon kommer hem, så förstår hon vad som hänt.  - Och då ser jag dom på gatan. Och då ser jag prästen. Och då fattar jag. Då fattar jag att hon är död.  Amanda spelar keyboardJag har när hon sjunger, säger Amandas mamma. Jag har den på min telefon.  Amandas mamma visar ett videoklipp på sin telefon. Videon är från nyårsafton. Amanda sitter i vardagsrummet och spelar på sin keyboard.  - Så får det inte gå till. Så här har det varit, och det här är inte det enda ärendet, det finns fler, säger den ene skötaren.- Vi borde ha bättrat oss för länge sen, säger den andre skötaren. Nu i september kom svaret på Amandas anmälan som hon gjorde till IVO. Myndigheten kommer inte utreda hennes ärende. De skriver: Det har kommit till IVO:s kännedom att anmälaren har avlidit. Ärendet ska därför avskrivas.Reporter: Mikael FunkeResearch: Emilia Mellberg Producent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Järnvägsunderhåll med livet som insats

    · Kaliber

    Hur stora är riskerna för de som jobbar med underhåll på våra järnvägar när tågtrafiken ökar och röster höjs om att tågen ska komma i tid. Kaliber; om riskerna för de som jobbar på våra järnvägar. Det är den första februari 2010 och klockan är tre minuter över fem när Ulf Jonsson ringer in till driftcentralen i Norrköping. Det är ett av de sista samtalen han gör. – Fjärren Norrköping – Ja hej det här var Jonsson Linköping. – Hej. – Det var meningen att vi skulle röja lite snö på perrongen men   det har inte kommit någon förare än så jag tänkte om du har problem med några växlar så kan du ju höra av dig i så fall. Jag är ändå här. – Gud så bra, då ska jag skriva upp ditt nummer här. – Jag testar lite växlar här så får vi se då. – Ja det kan du göra. – Ja jätte bra. – Bra – Tack hej. – Hej. Det är snö och is i en växel i Linghem. Det ligger strax utanför Linköping och Ulf och kollegan åker dit med spadar och utrustning för att värma upp växeln. Det är mörkt ute och Ulf och hans kollega har pannlampor på sig. Det var den där vintern för tre år sen när det var så mycket snö. Nyheterna duggade tätt om att tågen var sena – ”tusen sena tåg hittills i år” – ”Kräver åtgärder mot sena tåg” ”Sena tåg blir politik”. Ute på spåren blir det tystare när det är snö, framför allt X2000 som redan från början är ett tyst tåg. Det är mycket att göra den här dagen och Ulf och hans kollega vill åka vidare från Linghem till nästa ställe för att skotta snö. De börjar jobba i växeln och det är meningen att Ulf Jonsson ska hålla utkik efter tåget medan kollegan jobbar. Tåget som går i 140 kilometer i timmen.  Det är tre år senare och Ulf Jonssons fru Birgitta Jonsson plockar fram kaffe i Ulfs föräldrahem. – Han var en väldigt jordnära, en väldigt plikttrogen person. Arbetet gick före det mesta. Och punktlig. Kvart i sju skulle han vara på jobbet när han började sju för att han skulle hinna byta om innan han började, det tyckte han var viktigt. Lojal mot företaget alltså var han ju, det var den första känslan jag fick när de kom och talade om det för mig liksom, så jäkla orättvist. Han som var så lojal och ställde upp när de ringde olika konstiga tider och så, och just han skulle då råka ut för det här. Det är ju inte rättvist alltså. Birgitta pillar på duken framför sig när hon pratar, hon rullar upp den och rullar ner den igen och gör det om och om igen. Det är Ulfs föräldrahem, men är det bara hans fru Birgitta som bor kvar. Hon berättar att arbetet gick före det mesta för Ulf. – Ett uttalande som han hade, Ja men idag hade jag lite ont i axeln, då la jag en sten i skon för då kände jag inte det.  Då kunde han jobba ändå för då kände han bara sten i skon. Ja men du vet. Jag kunde tycka att om han var väldigt förkyld att var hemma då, men det gick jag ju inte för då kom ju den och den maskinen. Sån var han ju.  Så han slet ju på kroppen mycket mer än han borde. Det var vi osams om flera gånger, men inte de sista åren för då la jag ner. Ja men bestäm själv då….ja lite så. Var han aldrig hemma och var sjuk? – Det var någon gång han hade en stålflisa i ögat och då kunde han inte det eller om han hade väldigt hög feber, men då sjukskrev han sig inte, han tog en semesterdag. Han hade inga sjukdagar i protokollet och det ville han inte ha. Du hör han var principfast den här mannen, utan då kunde man ta en semesterdag en fredag eller måndag sådär om man var lite dålig. Då, i slutet av januari för tre år sen, då var det sådär att Birgitta tänkte att nu har det blivit lite för mycket för Ulf på jobbet. – Den helgen innan olyckan hände där, då hade han pratat med sin arbetsledare på fredagen att han skulle vara ledig lördag, söndag, men då ringde de tidigt på lördag morgon och sa att nu har det snöat i natt igen och hej och hå och då åkte han iväg och jobbade då, två långa dagar lördag söndag där. Företaget Ulf Jonsson jobbade på hade hand om underhållet utanför Linköping. Det var där Ulf och hans kollega åkte runt och fixade växlar och skottade snö. –  Jag kommer så väl ihåg när han kommer hem på söndagkvällen. Man pratar om att folk är askgrå i ansiktet, men han var så blek och grå i ansiktet och så genomtrött alltså, sen så var det sagt att han skulle börja klockan fem på morgonen, det var ju bestämt sen tidigare. Så han åkte ju iväg till det. Han och kollegan är på plats i Linghem och då ringer kollegan in till driftcentralen som styr tågen. Det går många tåg här och det är svårt att få tid till att röja upp i växeln. – Fjärren i Norrköping. – Det blir väldigt få minuter nu. För jag har ett tåg strax på gång då men… – Men kan jag inte få lokalt efter det alltså. – Jo det går bra. Där är det lite längre lucka där så. – Ja. Tågen ska gå och samtidigt måste snön i spåren röjas bort. Det handlar om minuter att jobba på. September 2013. – Nu får vi vänta till grävmaskinen har grävt ut ordentligt så vi kan lägga i sliprarna igen där. Mellan Göteborg och Lerum jobbar Lasse, som jag kallar honom, han vill inte vara med med sitt riktiga namn. Han jobbar med vanligt underhållsarbete. – Så vi ska byta de här sliprarna som är gamla och ruttna. Vi är vid Västra stambanan, en av de hårdast trafikerade banorna i Sverige, och på ett av spåren förbereder grävmaskinen för att Lasse och hans kollega ska kunna lägga träsliprar under rälsen. Han berättar att det här spåret är avstängt – det kommer inte komma några tåg här så länge de jobbar. – Men det intilliggande här är det trafik på. Det där? – ja, då ska vi inte stå nära det spåret där. Som han gör tyvärr nu. Kollegan står precis vid spåret, med ena foten upp på rälsen, samtidigt som han röker en cigarett. Han tittar på maskinen som gräver och ungefär var femte sekund tittar han upp och kollar om det kommer något tåg. –  Ja, han står för nära, han ska inte stå där, Men han kollar lite bakåt? – Ja han är ganska vaksam. Han har varit med länge så han vet hur han ska bete sig och är uppmärksam hela tiden. Så är det ju. När man stänger av spåret helt och hållet så kallas det att ha ett A-skydd. Det är det säkraste sättet att jobba på, men Lasse upplever att det är svårare att få tider till det nu än för några år sen. – Det är ju hur mycket tåg som helst. Det går så mycket tåg att vi får inte tid att sköta underhållet riktigt. Det är oftast att vi får göra det på nätterna. Och då går det mycket tåg också på nätterna så vi får inte riktigt med tid då heller. Det är väldigt tidspressat ofta när vi ska göra någonting. Det är inget som får gå fel för då hinner man inte göra jobbet färdigt. Och det är inte så lätt att få nya tider heller för det är så mycket trafik helt enkelt.  Det verkar som att det blir mer och mer hela tiden också, det går snart inte att köra mer tåg, de går på varandra. Lasses känsla är rätt – det går väldigt många fler tåg nu än för några år sedan. På tio år har det gått upp med 14 procent i hela landet när man räknar på hur många kilometer tågen går och det ökar för varje år som går. Här på Västra Stambanan går det 222 tåg en vanlig vardag. Samtidigt ska underhållet skötas. – Då är det ju att allting ska gå normalt, det ska skötas ordentligt med säkerhet och allting. Det vet ju alla om, det gör man, men det får inte strula. Det räcker ju ibland att tågen är försenade. Då kanske man missar en halvtimme, 45 minuter, en timme, då tappar man det i ren arbetstid, då blir det jobbigt på slutet ändå. Trafikverket är den myndighet som bestämmer hur många tåg som ska gå. Det är också Trafikverket som gör upphandlingar och köper in underhållet och driften av själva järnvägen av entreprenörer. Det är sen 90-talet som företag mer och mer har fått ta över driften och underhållet från staten. För tre år sen, 2010, avslutades övergången och idag är det bara entreprenörer - företag som sköter underhållet av järnvägen. Entreprenörerna kan i sin tur hyra in någon som kör en grävskopa eller ett helt företag som ska sköta trädfällning om de vill. Ett av företagen som har hand om underhållet är Balfour Beatty Rail. – Det här är på stambanan. Här är vårt område från Göteborg Central till Alingsås Inne på ett av Balfour Beattys kontor, visar Irene Kållemark upp hur hon försöker få tider för att de ska kunna jobba. – Allt det här är tåg som går här. Det är gröna och röda streck överallt. – Överallt ja, det ser ut som en treåring som ritar en teckning. Där emellan ska man då försöka hitta några luckor eller någonting för att få tillgång till spåret då. Hur hittar du en lucka här? – Här är en liten lucka.  Det handlar om planerade arbeten. Hon visar upp hur det är tomt mellan strecken och där kan man arbeta, men det är mest nattetid. – Ju mer tåg de kör, desto svårare blir det för oss att underhålla. Så är det ju. Om något måste lagas akut ringer Irene Kållemark upp Trafikverket och frågar efter att få stänga av spåret. – Det blir ju mer tåg givetvis som blir påverkade som vi är tvungna att stänga av ett tåg, för det händer ju saker som vi bara…det går inte att vänta, vi måste bara åtgärda det, det blir ju som ett ekorrhjul liksom, det blir så många i kedjan som blir påverkade om man är tvungen att stänga av då. Vad säger de när du ringer och säger att man måste stänga av? – De blir inte glada givetvis, det är ingen som vill, alla tågen ska ju fram, det är det som är vår målsättning också att störa trafiken så lite som möjligt, men lika väl som vi försöker ge och ta så gör de det också, jag tycker det funkar bra.   Det är inte alltid man stänger av spåret när man jobbar. Det går bra att ha tågvarnare också. Då håller en person utkik efter tåg medan de andra jobbar. Om tåget går i 130 kilometer i timmen, och du skruvar åt en bult så det tar säg fem sekunder att ta sig ur spåret – då måste tågvarnaren se 540 meter bort för att alla ska kunna ta sig ur spåret i tid. Tåget kommer på 15 sekunder, du har fem sekunder på att ta dig ur spåret och en säkerhetsmarginal på tio sekunder. Kommer tåget kan det vara så att du ropar till dina kollegor, men om det är bullrigt kan du behöva knacka dem på axeln. Det var Ulf Jonsson som skulle hålla utkik i Linghem. Tåget gick i ungefär 140 kilometer i timmen. De skulle ha 20 sekunder på sig att ta sig ur spåret när Ulf hade sett tåget i mörkret. Fjärrtågklareraren som övervakar tågen ringer Ulf Jonssons kollega, nu kommer det nämligen några tåg. – Fjärren i Norrköping . – Ja efter det sen då. – Nu har jag några tåg på rad här då. – Ja. Jag har inte hela dan på mig. – Nej men. Alltså när den här har passerat förbi så går det en ifrån Norrköping om fem minuter. Jag vet inte om du hinner nåt emellan där då. – Ja om vi kan få lite lokalt då så hinner vi väl värma på lite grann. – Ja. – Ja- Allt tid är bra tid. Jag har ett tåg som går om fem minuter – om ni hinner någonting då.  Ja, all tid är bra tid. – Ja det är bra. – Det är bra. – Hej. Ibland är det bara några minuter mellan det att tågen går. Då jobbar man under de minuterna. På Västra Stambanan där det en vanlig dag går 222 tåg väntar Lasse och kollegan på att grävmaskinen ska bli klar. Lasse berättar att det ligger i ryggmärgen att tågen ska gå. – Så länge man jobbat har man inpräntat, tågen ska fram, då jobbar du så fort som möjligt för att göra så bra som möjligt så att tågen kan rulla. Då kan det bli lite grann att det går för fort. Man gör det inte riktigt. Då kan man kanske också slarva lite med säkerheten. Det kommer ett tåg kommer framför mig i spåret där kollegan stod för en liten stund sen. Jag vänder mig snabbt om för att se var han är någonstans, men han står långt ifrån spåret. – Det går så långsamt här så det är ingen fara. Även om han skulle stå i vägen där skulle han hinna stanna. Här är det absolut ingen fara där vi är nu. Vi kan fortsätta prata om att det kan få för fort ibland i jobbet.  Den där stressen, hur påverkar den säkerheten tror du?  – Den påverkar rätt mycket gör den, har du stress kan du tänka fel många gånger för att du ska skynda dig. Man försöker skynda sig så jobbet blir klart tidigare. Man försöker sno ihop det snabbare än man ska göra och då kan den här lilla halvstressen komma och då kan det ju hända att man gör lite smågrejer. Men inga större grejer blir det ju aldrig. Jag pratar med ett tiotal killar som jobbar i spåren med underhållet av järnvägen och alla har liknande uppfattningar av hur det är svårare att komma ut på spåren och tidspressat. ”Tiderna blir kortare och det är mycket nytt folk” ”Vi hinner ju aldrig jobba”. Och nästan alla har någon berättelse om när det var nära ögat någon gång. Lasse också.   – Då stod jag i ett spår, då stod jag i en övergång. Så kom tåget på spåret bredvid. Bommarna gick upp eller var på väg att gå upp trodde jag men tåget passerade och jag går ut i spåret. Och ställer mig och tittar upp och det är 100 meter ifrån mig. Jag vet inte hur snabbt jag kom ur spåret, men på något sätt gick det och det sa bara wooof, så gick det förbi mig. Då blev jag rädd. Jag bara satte mig ned, benen darrade  så rädd blev man. Det är som man brukar säga, du får en chans, du får ingen mer. ”Fyra snöröjare var nära att bli påkörda av tåg XX. De höll på med snöröjning i en växel och kastade sig undan med bara några meter tillgodo /.../” Det här är händelserapporter från Transportstyrelsen. De får in de allvarligaste incidenterna – nära ögat tillfällena, alltså tillbuden och så klart olyckorna. De senaste tio åren har antalet olyckor och tillbud ökat när det kommer till arbete i eller vid spår. ”/.../Två personer i arbetsoveraller på bron. /.../ En person står tryckt mot ena sidan den andra personen kastar sig åt sidan endast ca 20 meter framför tåget. ” Kaliber har gått igenom alla olyckor och tillbud, som anmälts till Transportstyrelsen de senaste tio åren. Jag tittar efter de händelser som har med tåg att göra och där det är arbetare inblandade som jobbar på eller vid spåren. Fram tills 2007 gick det att räkna de här tillfällena på tio fingrar, de varierar mellan två och nio stycken per år. Men efter det händer något. 2010, elva och tolv är det istället mellan 30 och 40 stycken per år. ”Föraren /.../ har sett banarbetare. Hastigheten på platsen är 200km/h. En av banarbetarna var ytterst nära att påköras. /.../ Föraren vet ej hastighet eller avstånd vid händelsen bara att det var "så inihelvete nära". Föraren är mycket skärrad.” Det mesta är nära ögat – men vi ser också dödsolyckor. Fyra arbetare blir påkörda och dör. ”En person /.../ som arbetade med växelriktning i nedspår /.../ kom över i uppspåret och blev påkörd /.../. Personen avled.” ”Tre personer som utförde rälsjordning vid Tomteboda /.../ blev påkörda av tåg /.../ En av personerna omkom, en blev skadad och en klarade sig fysiskt oskadd.” ”En person påkörd av tåg XX vid Tungelsta cirka klockan 12.35. Personen omkom. ” De som jobbar i järnvägen som jag pratar med säger att en orsak till att olyckorna och tillbuden ökar kan vara att det rapporteras mer, en annan orsak kan vara att det går fler tåg och samtidigt är mer underhåll nu än tidigare. Men brytpunkten 2010 – sammanfaller också med året som staten helt lämnade över underhållet och driften av järnvägen till företagen.  Facket tror att det är huvudorsaken till att olyckorna har ökat. Men det tror inte Robert Röder. Han är ordförande för Föreningen Sveriges Järnvägsentreprenörer och VD för Strukton Rail ett av de större företagen i branschen. – Om det blir för många underleverantörsled på varandra finns det alltid en risk för kommunikationsbrister eller kompetensbrister och så vidare. Hur gör ni för att lösa det? – Vi försöker ha så kort kedja som möjligt, vi försöker jobba med de få utvalda som vi tycker svarar upp mot våra värdegrunder och våra kravbilder och förväntningar och sen att vi jobbar väldigt nära med dem så att vi vet vilka de är så att säga. Jag kan inte se något mönster som säger att det är just avregleringen som skapat de olyckor och tillbud vi sett de senaste åren. Jag tror att kombinationen med ökat antal tåg, högre intensitet och mer arbeten är en del som bidrar till det. Det tror jag. Många jag har haft kontakt med säger också det att det är mer och mer säkerhetstänk hos myndigheter och företag. Men så säger de ju också att ”det går så många tåg att man inte kommer åt att jobba mer”. – Det är på gränsen alltså. Vi maxar systemet och insatserna. Vi har ju alltid haft som mål att tågen alltid ska komma i tid och tågen ska alltid fungera och det alltid ska lira, så där har vi nog själva löst lite omöjliga uppdrag ibland för att lösa det här. Där tror jag att vi har ett av frågorna vi måste titta på.  Nu måste vi backa bandet och komma till en lugnare takt med mer ordnade avstängningar och det måste vi tillsammans med trafikverket hitta bra flöden mellan behovet av att transportera människor och gods och att underhålla anläggningarna. Ing-Marie Vestrin är säkerhetschef för underhåll på Trafikverket och hon säger att det ju är mycket trafik på järnvägen men hon tycker att det är en bra balans idag mellan trafiken och underhållet. – Det finns ju ett stort tryck på järnvägen och det finns ett stort tryck på att använda kapaciteten och framkomlighetskraven är ju höga när det gäller tågtrafiken. Oavsett hur många som får vänta är säkerheten det som måste gå före. Och hon känner igen problemet med tillbud och olyckor bland de som jobbar i och vid spåren. – Statistiken ser inte bra ut. Vi måste jobba mera för att få ett bättre utfall och det är i grunden våra entreprenörer som måste göra det jobbet. Hon säger att säkerheten går först och så länge man följer reglerna är det säkert men att Trafikverket också tittar över sitt ansvar- om reglerna behöver förändras eller om de kan göra det ännu tydligare när de gör upphandlingar i framtiden. – Säkerheten är en förutsättning för hela den här verksamheten som bedrivs. Går det före pris? – Jag vill inte helst prata om pengar och säkerhet. Säkerhet måste alltid få kosta. Olyckan i Linghem hade aldrig hänt om spåret varit avstängt. De flesta av de olyckor och tillbud som Kaliber har gått igenom hade inte hänt om det varit avstängt spår. Skulle man inte alltid kunna jobba med A-skydd. Då blir det ju inte de här olyckorna. – Det är ju det bästa skyddet vi har. I vissa lägen kan det ju finnas skäl till att man väljer andra typer av skydd och vi har inte sett någon anledning till att ändra det regelverket just nu i alla fall. Och ibland kan det handla om att jobba i några minuter innan tåget går. – Det finns ju ett regelverk i botten där också som ger vid handen vilket skydd man ska ha om man ska göra saker och ting på spåret. Om man använder det regelverket är det säkert även om det handlar om fem minuter. Jag tänker på telefonsamtalet för tre år sen, och på de där fem minuterna. Olyckan utreds fortfarande och det kan komma ett åtal för arbetsmiljöbrott under hösten. Ulf Jonsson jobbadepå Strukton Rail där Robert Röder är VD. Statens Haverikommission skriver i sin utredning om olyckan i Linghem att Struktons förebyggande olycksarbete hade allvarliga brister. Bland annat kände de till att arbeten ibland gjordes utan tillräckligt skydd. I Ulf Jonssons fall borde spåret ha stängts av. Jag har tittat på de här säkerhetssamtalen. Då pratar man om att ”det kommer ett tåg om fem minuter, hinner ni göra något på det? Ja all tid är bra tid.” – Ja, det var det som slog mig väldigt hårt vid den tidpunkten. När vi började se lite tydligare vad som hade hänt under hela vintern och det var ju ett skarpt läge i hela Sverige va. Det är då man inser att de har hållit undan snön och jobbat helt otroligt, men de har tvingats till att jobba ibland under icke optimala skyddsförhållanden, säkerhetsförhållanden, på grund av sånt kaos, på grund av att tågen ska bara fram, snön vräker ner. Prioriteringarna ligger på att få trafikflödena att funka. Då kommer man i den här situationen, det ges inte riktigt tid. Sen började vi styra upp det och successivt slutade vi att jobba under bevakning vid snöröjning, vi krävde avstängda spår. Och då vart det lugnare. Borde ni inte gjort det tidigare? – Ja naturligtvis, med facit i hand skulle vi gjort det mycket tidigare. Men vi försökte ju också, det sa man också glömma bort att många människor har ju försökt att planera och planerat för att stänga av spåren men inte fått tillåtelse till och då vill de ändå göra jobbet för de vill ju att snön ska ju röjas bort och tågen ska kunna jobba, det var ändå tillåtet att jobba under den skyddsformen då så då gjorde de det de kunde. Det går fler och fler tåg, för varje år som går. Samtidigt behöver järnvägen underhållas. Och spåren stängs inte alltid av. Tågen måste ju fram. – Då prioriterade de ju tågtiderna, det är ju så tokigt det kan vara, säger Birgitta Jonsson. Tågtiderna? --Ja att tågen skulle hinna fram i tid. – Då fick de fem minuter så skulle det komma ett tåg. Då var det tänkt så att, Uffe var den som skulle stå och titta när tåget kom och säga till Kalle. Och tåget kommer i 140 kilometer i timmen. Man har inte många sekunder att vinka på där. Jag är i Linghem. Tågen går i uppemot 180 på den här sträckan. Just det där tåget körde i 140, för att det fanns ett annat tåg längre fram så det skulle kommit ikapp det om det hade kört snabbare. Statens haverikommission har skrivit hur händelseförloppet ser ut. ”När de två spårarbetaren kom fram till Linghem ringde en av dem till fjärrtågklareraren. /…/  Efter det att ett tåg hade passerat /…/ fortsatte de två spårarbetarna att arbeta i spårmiljön. De hade en ”tyst” överenskommelse som innebar att om en av de arbetade skulle den andra bevaka och varna för ankommande tåg.” – Vad jag förstår så stod Uffe där och tittade, Kalle värmde med sin gasflaska där nere med gasolen på den här isen och så stod ju Uffe där och kolla och kolla, han såg ingenting då tänkte han, då hinner jag nog hacka lite här. Så då började han hacka där med sin spade eller sitt spett. Nåt som hackade, det räckte, det var precis då tåget kom. ”Vid olyckan arbetade kollegan till den spårarbetare som blev påkörd /…/ och han utgick då från att kamraten under tiden bevakade arbetsplatsen.  Under arbetet /…/ hörde han hur det ”hackade” i växeln.” – Uffe tänkte väl att jag ska hjälpa till lite här då, då tittar han väl kanske ner några sekunder, då när han börjar hacka hör Kalle det och tänkte nämen Gud börjar han hacka där, han ska ju titta efter tåget – då tittar han upp, det var då tåget kom. ”Han tittade upp och såg ett X2000-tåg komma och han lyckades i sista sekund kasta sig undan utan att träffas. När tåget hade passerat upptäckte han att kamraten saknades och han förstod att denne blivit påkörd” – Det går så fort vet du, han kunde lika gärna klarat sig, men då var det lojaliteten ända in i det sista, det kommer inte, jag hinner nog lite grann där. Klockan var nio minuter över sex måndag morgon. – Fjärren i Norrköping – Min kollega vart påkörd av X2000. – Skojar du? – Nej. – Kan någon ringa 112? Vi har en kollega som blivit påkörd av ett X2000. I Linghem. I Linghem är ni va? – Ja. Helvete……helvetes helvetes helvete. – Har du någon aning om hur det är med honom? – Nej jag vet inte. Han är försvunnen. Jag går inte bort och tittar heller. – Nej gör inte det. – Så kommer en av mina kollegor och säger att jag vill att du följer med till personalrummet. För det är två poliser som vill prata med dig och då säger jag direkt att tåget har kört på Uffe. Jag kände det på mig alltså. Och det var ju så. Å fy så hemskt alltså, jag bara skrek vet jag. – Det var ju bara de sekunderna som behövdes för att det inte skulle gå bra då. Det var ju så typiskt honom, att han skulle göra det sista, ja för honom var det ju det sista. Han skulle hjälpa till lite. Det kommer inget. En halvminut kanske jag kan hacka lite. Ja som sagt, det var tacken.   Reporter Jonna Burén jonna.buren@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • SJ:s biljettpriser - "ett lotteri"

    · Kaliber

    76 eller 860 kronor för en tågbiljett Skövde-Stockholm? På bara några timmar stiger priset med över 1000 procent på en slumpmässigt vald avgång. Samtidigt sjunker en biljett Herrljunga-Stockholm från drygt tusen kronor till 365 kronor. Det är idag omöjligt att på förhand veta vad en tågresa kommer att kosta. Idag handlar Kaliber om prissystemet som enligt vissa blivit ett lotteri: där somliga vinner, andra förlorar - och ingen på förhand vet vad resan kommer att kosta. Lyssna på övriga delar i Kalibers granskning: Folkets järnväg del 1: Statistik för försenade tåg tolkas felaktigt Folkets järnväg del 3: Svårt att forska på järnvägsförseningar En krona eller 3000 – en tågbiljett hos SJ kan idag kosta nästan vad som helst – men några får betala priset för att andra reser billigt. Hör om prissystemet som av många upplevs som ett lotteri.     – Jag kanske får betala några hundra, jag kan få betala 1000 och det vet jag inte när jag går in i köpsituationen. Så skulle det ju inte funka i en vanlig affär om jag ska köpa en köttbit. Det beror på, vad de säger i kassan vad den kostar när jag kommer dit. Jag skulle bli, ibland glad, ibland arg, ibland slänga den där biten och säga att då vill jag inte köpa. För det har ju nästan hänt när jag har varit på SJ och de har sagt att du får betala så här mycket, jag har haft lust att vända och gå. Birgit Linnér Göthe tycker om att åka tåg, framför att för att det är bekvämt och miljövänligt – men det hon inte tycker om - det är att hon aldrig i förväg vet hur mycket hennes biljett kommer att kosta. – Jag håller med om att det är lite märkligt att det hoppar så och det är det hela tiden vi jobbar med för att verkligen försöka förstå och se hur det ser ut för kunden. Välkommen till den andra delen i Kalibers serie om den svenska järnvägen. I förra veckan undersökte vi glappet mellan de ansvarigas och resenärernas upplevelse av tågförseningarna. I dagens program tittar vi närmare på ett annat glapp – det mellan SJ:s syn på sitt biljettsystem och de resenärers, som upplever  det som orättvist.   – De som gynnas det är de som tycker att det är fantastiskt roligt att försöka vinna över systemet och sitter och kollar biljettpriser och uppdaterar sig hela tiden. År 2005 införde SJ så kallat dynamiskt prissystem för sina biljetter. Systemet innebär att det inte längre finns några fasta priser att utgå ifrån. Enligt SJ ska systemet ändå präglas av följsamhet och förståelse – men trots att har funnits i 8 år nu så visste ingen av de resenärer vi träffade på X2000 mellan Stockholm till Göteborg, hur mycket de skulle få betala för sina biljetter, innan de bokade resan.   – Nej, inte före jag bokar det, det gör jag ju inte. Jag går ju in och tittar på Internet och så. På det viset tar jag reda på det. – Det beror på när man bokar och sådär så att man ska då inte jämföra med andra resenärer vad det kostar för då kanske man blir lite ledsen att man har betalat för mycket. – Ja, ibland växlar ju priserna när man åker till Göteborg så det kan ju bli hutlöst dyrt så någon gång så flög vi för att det var billigare och det är ju befängt kanske men så var det. Skulle jag kunna få fråga er vad era biljetter kostade? – Jag har betalt 195. – Jag 450. Känner ni varandra? – Nej Du har betalat mer än dubbelt så mycket som din stolsgranne här, vad tänker du om det? – Ja, det ju lite inarbetat att det är så det är, att man vet att man får vara ute i god tid och man får ha tur om man ska få ett bra pris och det kan lika vara tredubbelt så dyrt så man vet inte riktigt. Jag har väl sällat mig till de allra vanligaste och accepterat är det är så det är.   Och vad tänker du som fick den billiga biljetten? – Ja, jag hade ju tur denna gång så det är ju ett spel på något sätt. Man har tur ibland, ibland blir det dyrt. Och jag bokade väl, jag kommer inte ihåg men det är nog en 3-4 veckor sedan. Trots att tåget från Stockholm till Göteborg bara är fyllt till ungefär till hälften den här onsdagsförmiddagen i februari och alltså inte är en av de mer populära avgångarna, varierar priserna mellan stolsätena i vagn fyra – från 165 kronor till 1000.   Sen avregleringen av tågtrafiken, körs tågen av en mängd olika operatörer som alla väljer sina egna prissystem. Vi ska koncentrera oss på den största SJ – som också är den vi äger gemensamt, via staten, även om SJ numera drivs som ett aktiebolag.  SJ brukar rekommendera sina resenärer att köpa sina biljetter så tidigt som möjligt – men som konsument kan det vara svårt att jämföra SJ:s priser. Wilhelm Landerholm är data scientist, vilket inte är detsamma som en dataexpert, utan en som bygger statistiska och matematiska system, till exempel prissystem:    – Ingvar Kamprad hade någon idé om att alla varor i ett varuhus skulle vara prissatt för att kunden skulle veta precis vad alla varor skulle kosta. Det blir väldigt svårt i SJ:s modell. Alltså vad kostar en resa Örebro-Stockholm? Ja, det beror på! I normala fall brukar jag rekommendera att man lägger ett fast pris som man alltid kan utgå ifrån, så där man har en möjlighet att säga att Stockholm – Örebro kostar så mycket och Örebro Stockholm kostar så mycket. De behöver inte vara samma pris varje dag, men de skulle kunna vara måndag till torsdag och sedan kanske lördag som egen dag och fredag och söndag liksom, så att man på något sätt får ett pris att förhålla sig till. Vana resenärer, kan mycket väl göra vinster i systemet men för den människa som ska åka och hälsa på moster Svea i Sveg så blir det svårt att sätta sig in i allt det här. – Stockholm C till Lidköping… Birgit Linnér Göthe är inte data scientist – men inte heller någon ovan datoranvändare – ändå tycker hon inte att hennes kunskaper räcker till att köpa just tågbiljetter. Ska hon satsa på sista minuten? Vara ute i god tid eller försöka köpa på auktionssajten Tradera? – Jag känner en liten osäkerhet varje gång jag ska närma mig biljettköpet, att jag måste tänka ut en strategi – hur ska jag lägga upp mitt köp? – Det känns som gambling vad jag ska betala för min resa. Det är ju som om jag skulle få betala en sak i den affären och den i en annan. När det gäller SJ så vill jag ha ett tydligt system där jag vet vad jag har att vänta mig, det har jag inte nu. Vore det inte då schysstare att de sålde biljetterna för 500 kr både till min granne och till mig, kan man tycka. I alla fall så skulle jag tycka, som den person som jag är att det var bättre. Men här lämnar ju de en rad olika alternativ, en palett på hur man kan köpa sin resa, är inte det bra att man har de här valmöjligheterna? – Men valmöjligheterna är inte tydliga. Gärna valmöjligheter okej, men tala om för mig. Om jag kommer så här tidigt eller så här sent så kostar det, tillhör jag den och den kategorin så är det detta som gäller. Så att jag vet, tala om för mig så kan jag välja. Men nu är det plötsliga förändringar som jag inte förstår och det är det som jag tror skapar osäkerhet och lite upprörda känslor hos oss som ska åka. Birgit Linnér Göthe driver eget företag och reser en del i tjänsten. Orsakerna till att hon tycker att det är krångligt att köpa just tågbiljetter är framför allt två. Den ena är att hon inte vet var hon ska köpa biljetterna och den andra är att hon inte vet när hon ska köpa dem: hennes erfarenhet är inte att det nödvändigtvis blir billigare för att hon bokar tidigt och så förstår hon inte hur priserna kan ändras så fort. Och Birgit är inte ensam om den här känslan. Kurt Hultgren är generalsekreterare på resenärsforum – en intresseförening för resenärer i kollektivtrafiken.   – Från Resenärsforums sida brukar vi säga att det är ett lotteriprissystem och det är det helt enkelt för att man aldrig i förväg vet vilket pris det blir, utan ibland är det ett högt och ibland är det ett lågt. Och de här som gillar att hitta låga priser de vet väl ibland hur de ska bära sig åt, de ska handla tidigt eller riktigt sent, men de flesta är ju inte sådana vaneresenärer, utan de tänker sig att de ska köpa en biljett och köper man då någon gång sådär lagom i förväg så blir det oftast en ganska dyr biljett och då tänker man att det var ju otur den här gången, jag får säkert en billigare biljett nästa gång och då är det ju litegrann av en lotteriupplevelse. Lotteri, spel och tombola – ord som återkommer när vi pratar med resenärer – men hur snabbt ändras priserna egentligen? För att få en uppfattning om det ber vi data scientist Wilhelm Landerholm titta närmare på hur priserna på en och samma tågresa kan förändras beroende på vilken tidpunkt den bokas.   – Och då kan man ganska enkelt se att om man följer det här över tid, då ser man liksom svängningarna i priserna. Men innan vi tar reda på svaret vill vi veta varför SJ har det här prissystemet. Så vi åker till SJ:s huvudkontor och träffar nytillträdde VD:n Crister Fritzson:    – Prissystemet lanserades 2005 och det är ett system som bygger på efterfrågan och tillgång och anledningen till att vi lanserade systemet det är att vi ska fylla våra tåg. Och varför vi vill ha tåg som har hög beläggning det är att det är bra för kunden, vi kan ha lägre priser. Det är bra för SJ, vi kan tjäna mer pengar som vi kan investera i tåg och vår verksamhet och så är det bra för miljön.    Men många kunder vi har pratat med upplever att det är som ett lotteri att köpa biljett till tåget. Varför tror du att de gör det? – Vi kanske inte har varit tillräckligt tydliga med att informera om vår prismodell och det måste vi naturligtvis göra och vi tittar ju över den hela tiden så att den ska vara så följsam och förståelig som möjligt ju, så detta är en pågående dialog. Men kan du beskriva för mig hur den ser ut? – Ja, den ser ut så att vi har ett antal varianter på olika biljetter som man kan välja. Mitt råd är att är man ute i god tid, gå in på vår kalender för att verkligen titta på och hitta billiga biljetter.    Enligt SJ har det dynamiska prissystemet lett både till att tågen fylls bättre och att prisökningen på tågbiljetter varit mindre än övriga varor i Sverige, jämfört med konsumentprisindex alltså, men eftersom SJ av konkurrensskäl inte vill lämna ut siffrorna, kan vi inte kontrollera dem. Frågan vi vill ha svar på är dessutom snarare varför så många, fortfarande efter 8 år med det här prissystemet tycker att det är svårt och jobbigt att köpa en tågbiljett. Så vi åker tillbaka till Wilhelm Landerholm: – Då ser man till exempel att det finns då priser som blir billigare senare och priser som då blir väldigt mycket dyrare. Det Wilhelm har gjort är ingen vetskaplig undersökning, utan han har helt enkelt tagit ett stickprov av hur prisutvecklingen på tågbiljetter kan se ut, beroende på när man köper sin biljett. För att kunna se det har han gjort en lista över alla tåg som ska komma till Stockholm från Göteborg fredagen den 22 mars – för en vanlig resenär hade det alltså handlat om att ha ungefär en månads framförhållning när man köper sin biljett. – Jag gick in i kalendern också tittade jag efter någonting som ligger en bit framåt som vi troligtvis snart börjar boka med dagens datum då. För att vi ska få reda på hur snabbt biljettpriserna svänger har Wilhelm vid tre tillfällen mellan klockan fyra och åtta på kvällen, gått in och tittat på vad som har hänt med biljettpriserna på vart och ett av tågen. Han har också tagit reda på vad de har fått betala som kliver på längs vägen, i Skövde eller Herrljunga. Alla biljetter är 2:a klass – ej ombokningsbara. – Ja, det är ju ganska ordentliga skillnader i vissa fall och kanske inte framför allt sträckan Göteborg–Stockholm som inte har så stora svängningar egentligen.  Det finns några fåtal gånger som det slår igenom. Utan det är snarare längre upp på sträckan mot Skövde där det finns ett par extremer där priset går från 76 kronor till 860 kronor. På tre timmar? – Ja. Priset från Göteborg fördubblas också där på tre timmar? – Ja precis. Om det nu är så att SJ fyller sina tåg på det sättet som man kanske skulle kunna tänka sig att de gör, men man vill ju inte dem att slå på det här sättet. Tänk dig själv om du går och handlar mjölk på ICA, ena sekunden kostar mjölken tio kronor när du är där men grannen kan få betala 38 kronor. Det blir ju inte riktigt seriös tycker jag. Hur det ser ut i SJ:s prislista generellt vet vi alltså inte, men under vårt slumpvis utvalda fredagsdygn sjunker priset på en biljett från Herrljunga till Stockholm från drygt 1000 kronor till 365 på 4 timmar. En biljett från Göteborg till Stockholm mer än fördubblas på 3 timmar och på samma tid ökar priset på biljetten för den som ska ta sig från Skövde till Stockholm med inte mindre än 1031 % - från 76 kronor till 860. Även om vi har hört många resenärer säga att de upplever biljettköpet som ett lotteri blir vi överraskade av resultatet. Vi skriver ut det och tar med det och visar för SJ:s VD Crister Fritzson.   – Nej men det är då att då blev det en väldigt hög bokning och det är liksom det det bygger, det är naturligtvis olyckligt och det är det här vi försöker titta över för att försöka ”fin-tuna” vår modell och försöka få den mer följsam. Vad jag gör till exempel när jag åker till Skövde, för jag åker ofta till Skövde för där är min släkt, då brukar jag gå in och titta, åka lite tidigare på fredagar för då är det oftast lite billigare. Men det här är en ökning ändå med 1031 % på tre timmar. Och det är inte nödvändigtvis så att de bara ökar eller minskar, de hoppar fram och tillbaka här på fyra timmar. – Alltså nu har vi 800 avgångar per dag, jag kan inte hålla i detalj hela tiden, men jag håller med om att det kan vara lite märkligt att det hoppar så och det är det vi hela tiden jobbar med, att verkligen försöka förstå och se hur det ser ut för kunden och det är det hela vår fokus går ut på.  Nej, Crister Fritzson, kan såklart inte hålla alla avgångar och priser i huvudet – och vi har ju som sagt bara tittat på priserna för ett dygn – hur det ser ut i SJ:s prislista som helhet vet vi inte. Därför mejlar vi några följdfrågor till SJ när vi är tillbaka på redaktionen. Vi frågar om det är vanligt att priserna svänger så här mycket? Och så ber vi om en utförligare förklaring till hur priset på resan från Skövde till Stockholm kunde stiga med över 1000%  på bara några timmar: Vi får det här svaret från SJs presschef: ”Hej, vi kan inte spekulera i det enskilda fallet, men exempel på sådant som ger snabba prisrörelser är om många kunder bokar samtidigt under en kortare period – eller om de biljetter som ingår i våra lågprissatsningar tar slut.” Det är bland annat just de här snabba svängningarna som har fått Birgit Linnér Göthe att känna mer osäkerhet när hon köper tågbiljetter än när hon köper andra varor och tjänster.  – Ja, jag känner mig lite som en bricka. Det är någon som lite leker med mig, jag ska inte förstå vad priserna grundar sig på. – Jag ska just resa nästa helg, då tänker jag såhär, ska jag våga vänta för då ska jag åka en fredag. Är det då så att det finns sådana här sista minuten kvar? Vågar jag det? Eller ska jag beställa redan idag? Eller ska jag beställa tre dagar innan? Eller ska jag chansa? Med risk för att jag får betala rejält, mer än jag absolut vill. Jag kan förstå om priser förändras om det har med helgtrafik, om det är hög beläggning för något sådant – då är det lätt att förstå att priserna går upp, men andra saker förstår jag inte. – Ja, konsekvenserna blir ju som vanligt i en marknadsanpassad ekonomi att det finns helt enkelt vinnare och det finns förlorare på marknaden. Tommy Andersson är docent vid nationalekonomiska institutionen på ekonomihögskolan i Lund. – Och anledningen till att jag kan den här typen av prissystem är för att det har varit ett av mina forskningsområden under en ganska lång tid. Enligt både Tommy Andersson och Wilhelm Landerholm gynnar den här typen av system dem som har tid och är flexibel. Om det inte spelar så stor roll vilken tid man ska åka kan man komma över riktigt billiga tågbiljetter och det har gjort att systemet också har starka anhängare. För den som dessutom är datorvan och lite påhittig kan biljettpriset bli ännu lägre.     – De som gynnas är de som tycker att det är fantastiskt roligt att försöka vinna över systemet och sitter och kollar biljettpriser och sitter uppdaterar sig hela tiden. Utifrån ett konsumentperspektiv så är det såklart en nackdel att om man vill ha en billig biljett så kräver det, ett: flexibilitet och två: att man har tid och möjlighet att övervaka hur priserna föll så att man ska kunna finna en billig biljett och det här är då något som kan missgynna grupper som inte har tid, intresse eller kunskap att ta reda på mer exakt hur man ska göra för att ta fram en billig biljett. Sedan det nya prissystemet infördes kan det verkligen löna sig att undersöka olika biljettalternativ – det kan till exempel vara så att den som reser i andra klass… – Jag ska till Göteborg och har betalat 1067, 1116. …har fått betala mer för sin biljetter än den åker första klass på samma tåg. – 399 kronor, 399 kronor – 1:a klass, 1:a klass!  Vad vi också såg när vi tittade på biljettpriserna på tågen mellan Göteborg och Stockholm ett dygn – var att den som tänker lite kreativt kan spara 100-lappar med hjälp av bara några knapptryck. Tillbaka till data scientist Wilhelm Landerholm. – Om vi då tar till exempel Göteborg C och så tar vi Stockholm. Wilhelm ska egentligen inte hela vägen från Göteborg till Stockholm, utan tänker hoppa på tåget i Skövde, men innan han köper biljetten tittar han också på vad det skulle kosta om han köpte en resa hela vägen från Göteborg. – 10.50 kostar 195 ifrån Göteborg 10.50 kostar 272 från Skövde. Då skulle ju jag boka biljetten från Göteborg. Ja, priset sjunker från 272 kronor till 195 när Wilhelm bokar en resa hela vägen från Göteborg istället för bara från Skövde. – Det finns ganska stora möjligheter för den då som är lite fingerfärdig i datorns värld och förstår att tåget kommer att fortsätta till Göteborg att hitta de här möjligheterna och det är kanske det som bildar den totala bilden av prissättningssystemet, att vi blir lite osäkra, att finns det den här möjligheten, finns det andra möjligheter då och varför ska det vara på det här sättet? Men tittar du såhär när du bokar tåg? Ja, det gör jag ju. Det är klart att jag går in och kollar. Alltså ska jag till Västerås så tittar jag ju alltid på Köping och Örebro eller så och då kanske man bör se över vad som är möjligt. I listan över tåg vi har tittat på hade det vid två tillfällen lönat sig, för den som bara skulle åka från Herrljunga eller Skövde, att istället boka en resa hela vägen från Göteborg. Vid en av avgångarna är prisskillnaden så stor som 600 kronor. Vad säger SJ:s VD Crister Fritzson om det här?  – Jag har också sett det och det är ju vissa avgångar och vissa sträckor som är väldigt attraktiva. Och de kan få ett högre pris och detta är verkligen något vi verkligen tittar över. Jag vet t.ex. mellan Göteborg och Skövde kan det vara dyrare än mellan Göteborg och Stockholm och jag förstår att det kan vara kunder som ser det som konstigt och vi försöker hela tiden anpassa vår prismodell runt omkring det, men det bygger på att just den sträckan är extremt attraktiv. Men det är ju samma tåg, hur kan det vara mer än 600 kr billigare att åka från Göteborg än från Skövde till Stockholm, på samma tåg? – Jag förstår att det kan se märkligt ut och det är någonting vi måste titta över för att den ska bli mycket, mycket mer följsam och att kunderna ska kunna förstå det. Alla de avgångarna som vi har måste vi hela tiden, vi jobbar dagligen med att kunna få det och jag håller med dig, det ser märkligt och, men det bygger på att det är en väldigt attraktiv linje och då kan det bli så här och det måste vi titta på och det måste vi jobba med att få en mer följsam prismodell. Men det finns andra exempel som är svåra att förstå. Det kan t.ex. vara hur det kan vara billigare att åka första klass än andra klass? – Ja, det är ytterligare en sak vi håller på att titta på och det beror på att det är en högre bokning på andra klass och då kan det bli så och vi är inne och tittar hela tiden för så ska det så klart inte vara, men i vissa lägen så uppstår det eftersom vi har en dynamisk prismodell och där har man en möjlighet att få tag på en billig förstaklassbiljett, men i grunden så är det naturligtvis så att det ska vara billigare att åka andra klass än första klass, men det beror på bokningsläget och här igen jobbar vi med det här och jag kan förstå att kunderna blir lite fundersamma när de ser det och det är något vi hela tiden jobbar med. Men vad säger du till de som känner att de missgynnas av det här, de som inte sitter vid datorn och jämför? – Om man ser till grunden varför vi gjorde det här så är grunden att vi ska fylla våra tåg och all erfarenhet i hela branschen visar att detta är en bra modell. Men är du nöjd med systemet som det ser ut idag? – I stort är jag nöjd och det har visats i och med att vi har till exempel förra året så ökade resandet med fem procent, men vi fortsätter att jobba med det som jag sade tidigare, vi har ett antal förändringar som kommer göra att kunderna får en mycket mer tydlighet i vår prismodell, så vi är på rätt spår, men vi är absolut inte framme. Enligt SJ så har det nya prissystemet alltså både lett till att tågen och kassan fylls betydligt bättre – sedan systemet infördes har SJ:s ekonomi förbättrats avsevärt – nu i februari presenterade SJ en vinst för 2012 på 498 miljoner kronor före skatt. Staten ställer också krav på att SJ ska gå med vinst. Men resenärerna ställer andra krav på SJ – Elin Mannheimer bor i Lund och åker ofta och hälsar på släkten i Dalsland – hon har aldrig ägt en bil och vill fortsätta ta tåget, men nu när hon snart ska få barn funderar hon på att ta körkort – eftersom hon aldrig vet vad biljetterna kommer att kosta vet hon inte om familjen kommer att ha råd att resa med tåg.   – Det känns som att det ska vara en samhällsinrättning, liksom. Hur det fungerar med politik och allt sådant där det kan ju vara hur krångligt som helst men jag känner fortfarande att det finns ett ansvar som måste tas för att vi ska ha en fungerande järnväg som inte handlar om att man ska tjäna så mycket pengar som möjligt på resenärerna, utan att det faktiskt ska, folk ska kunna åka tåg helt enkelt. Jag tycker att det är tråkigt, de känns giriga liksom. Ja, jag förstår det, jag är egen företagare själv och vill också gå runt och gärna ha ett överskott, men jag tycker fortfarande att man måste se till kundrelationen. Jag tycker att det är konstigt att man kan bedriva en sådan verksamhet och faktiskt då när man får kritik bara slå den ifrån sig. Det tycker jag är jättemärkligt, att man inte tar det på allvar och faktiskt förstår vad det är folk säger när man säger att man är besviken. Jag känner ingen som inte har kritik mot SJ.  Vad säger du om det? – Det är tråkigt, jag hade sett fram emot att kunna kanske eftersom jag har rest mycket och tycker om att resa och vi åker ofta på tågluff och sådär också så känns det som att tåget har varit en så stor del av mitt liv. Jag hade hoppats att det hade kunnat fortsätta vara det. Så jag hoppas att det blir en förändring och jag nästan kräver att SJ gör någonting åt det här faktiskt. För jag är faktiskt en av deras bästa kunder om jag ska vara ärlig. – Ja vi vet ju att de flesta konsumenter vill veta vad de betalar, man vill veta vad det kostar att resa och det är klart att om man vet att en tågbiljett mellan Stockholm och Göteborg ligger på allt mellan 99 kronor och 2500, om man ska planera sin resa, så är det klart att man substituerar bort den resan mot en annan form av resande exempelvis buss som kör mot fast pris eller bil. Och jag tycker att man ska ställa sig frågan vad SJ har som mål. Om man tittar på SJ idag så är uppdraget att man ska vara lönsamma. Tommy Andersson på ekonomihögskolan i Lund säger precis som Elin Mannheimer att frågan om SJ:s biljettsystem också är politisk – eftersom ju SJ, även om det drivs som aktiebolag ägs av staten.    – Att man ska vara lönsamma betyder nödvändigtvis inte att man ska dra in så mycket pengar som möjligt, utan man kan ta hänsyn till andra faktorer, till exempel kundnöjdhet, beläggningsgrader och sådant. Och då kanske man bör fundera på om det är det här systemet man ska använda sig av på lite längre sikt. Men har SJ ett samhällsansvar eller är det, sen bolagiseringen, som vilket annat företag som helst? Finns det även här ett glapp mellan vad resenärerna förväntar sig av SJ och vad SJ själva tänker? VD Crister Fritzson igen: – Vi har tydliga mål från ägarna. Vi är ett affärsdrivande bolag som ska ge en avkastning till vår ägare. Jag har väldigt tydliga mål från min styrelse. Punktlighet är fokus från styrelsen och mitt uppdrag, mitt fokus och SJ:s fokus. Vi ska jobba med effektivisering, vi ska jobba med att utveckla vårt ledarskap. Resenärer som vi pratar med anser att SJ har ett samhällsansvar för att folk ska ta tåget istället för andra färdmedel. Har ni något samhällsansvar? – Vi är en väldigt stor aktör naturligtvis som opererar i hela Sverige så vi har ett ansvar helt klart och det tar vi genom att vi är väldigt noggranna med att vi finns i hela Sverige vi erbjuder bra tjänster och vi jobbar hela tiden för att kunderna ska vara nöjda, så vi tar ett stort ansvar och vi tycker att vi är en viktig del i samhället. Men med tanke på vilka som äger er, ser du att ni har ett annat ansvar än de andra företagen på marknaden? – Vi har ett väldigt tydligt uppdrag från ägarna och det är att vi är en affärsdrivande verksamhet, vi har finansiella mål från ägarna, vi ska ha en avkastning på eget kapital och vi ska ha en viss soliditet. Eftersom det är en affärshemlighet exakt hur SJ sätter sina priser så har vi inte kunnat undersöka det – i dagens program har däremot kunnat visa att det svänger rejält om SJ:s prislista. Det har gått 8 år sen det nya prissystemet infördes – en del är nöjda – andra känner att de får betala ett för högt pris för biljetterna. Birgit Linnér Göthes önskan att SJ skulle kunna erbjuda henne ett alternativ som hon förstod. – För min del skulle jag må bättre av att veta att så här kostar det. I den här perioden så är det de här rabatterna, gör jag såhär så blir det så. Så kan jag istället välja någonting som jag förstår och vet att det här kommer att hända. Ja, en större transparres helt enkelt. Ett system som kunderna vet om hur det fungerar och som är tydligt och hyggligt rättvist. Kaliber är slut. I nästa vecka hör du den tredje och avslutande delen i vår serie om den svenska järnvägen. Då kommer det handla om hur förtroendet för järnvägen ska återvinnas. – Innan man börjar borra i Hallandsåsen så måste man ju liksom fundera på om tåget kan ta en annan väg. – Jag tror att svenska folket älskar tåg. Men vi kan inte tycka om dem nu, när de levererar så dålig kvalitet.   – Redan innan tåget går kommer resenärer fram och frågar: kommer tåget komma fram i tid idag tror du? Reportrar: Micha Arlt och Jimmy Karlsson Producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Livsfarlig arbetsmiljö - på bästa sändningstid

    · Kaliber

    Bygg-program är populära på TV. Det handlar om byggfirmor som hjälper familjer att skapa sitt drömboende eller kanske bara att få tak över huvudet. Men hur ser egentligen arbetsmiljön ut på byggena som sedan kablas ut? Kaliber har den här veckan tittat på TV. Promenader på ruttna tak, vårdslös hantering av motorsågar och grävmaskiner, och livsfarliga balansakter högt över marken. Kaliber – om livsfarlig arbetsmiljö på bästa sändningstid. Vi står i en bygghiss som långsamt klättrar upp för fasaden på ett gammalt hus i centrala Stockholm.  – Nu är vi uppe på vinden på… I Vasastan där vi håller på att bygger de här råvindarna och det är tre lägenheter som vi gör, och vi är femton meter upp i luften ungefär nu. Platschefen Jonny Ljungman säger att det här egentligen inte är ett särskilt stort jobb, men att det finns väldigt många risker att ta med i beräkningen. – Det är väldigt mycket att tänka på när man gör ett sånt här jobb. Vi har ju sex meter i takhöjd här inomhus här där vi står. Man måste se till att man får upp ställningar både på utsidan och inne i arbetsområdet. Sex meter är ju ganska högt om man ramlar även inomhus. Med oss är också huvudskyddsombudet Niklas Netterbladt, som här för att gå en skyddsrond. – Jag är deras extra huvud, som ska tänka det de inte har tänkt på innan och försöka se faror och brister och sådär. Se till att vi har det bra, vi gubbar på arbetsplatserna. Känns det bra här då? – Jag tycker det känns jättebra. Ordning och reda. Snyggt. Mycket som händer överallt. Och ändå så är det städat, snyggt, känns bra. – Där kanske… Niklas pekar på en av byggställningarna, där två snickare står och arbetar. – Ja, skyddsräcke på den där skulle vara bra. Jag vet att det är svårt. Men det där behöver vi nästan ha. Eller vi ska ha det. Vad var det du tänkte på för något? – Nej, det är rullställningen som användes där Killarna har ju demonterat skyddsräcket som sitter högst upp för att komma åt. Det är rätt vanligt tyvärr att man gör det. Mens så får man inte göra. Så vi får säga till killarna att sätta upp det igen. Snickarna får omedelbart kliva ner från ställningen, och gå och hämta ett skyddsräcke. Och arbetsledaren Jonny Ljungman berättar att det är just sånt här som kan leda till olyckor – att någon slentrianmässigt har brutit mot säkerhetsrutinerna. – Där är det ju bra att det kommer någon utifrån och tittar på säkerheten därför att vi blir lite hemtama med hur vi jobbar. Det är bra att det kommer någon utomstående och tittar med helt nya ögon för att man blir lite blind när man står mitt upp i ett bygge, och tänker kanske inte på en del saker. Och faktum är att byggen är bland de farligaste arbetsplatserna man kan jobba på i Sverige. I snitt så dör det ungefär en byggarbetare i månaden på svenska arbetsplatser. Och inom byggbranschen anmäls det varje år omkring 3000 olyckor som leder till sjukskrivning. Ofta handlar det om fallolyckor eller att man skadar sig på verktyg. Ändå har Sverige en omfattande arbetsmiljölagstiftning. Och reglerna för hur man ska bete sig på en byggarbetsplats är så många och detaljerade att det är få människor utan för branschen som har koll på dem. Men kanske har de flesta av oss ändå en bild av hur det kan fungera på ett bygge – om inte annat har vi kanske fått det via TV-soffan. Ljudet vi hör kommer från ett av Sveriges populäraste TV-program, Bygglov i TV4. ”Nu får vi akta oss här när farbror Matte kommer och kör grävmaskinen…” Programledaren Willy Björkman ska riva ner taktegel från en villa. Han står i skopan på en grävmaskin. Matte Karlsson, som sitter bakom spakarna, hissar upp honom till takkanten. Men det var något med det här som upprörde flera av de som tittade. – Så får man inte göra. Det är absolut förbjudet. Inger Persson arbetar som inspektör på Arbetsmiljöverket, den myndighet som är ansvarig för att inspektera arbetsplatser, och se till att lagar och regler efterlevs. Hon blev upprörd när hon såg programmet. – De bröt mot flera av Arbetsmiljöverkets föreskrifter väldigt flagrant. Och hon blev ännu mer förvånad över vad programledaren Matte Karlsson säger några sekunder senare i programmet. ”En sak ska man ha klart för sig, här på Bygglov går vi aldrig emot några säkerhetsföreskrifter alls, utan jag tycker det känns…så länge man inte kör upp Willy mer än tre meter från marken i skopan så är det ingen som helst fara.” Men enligt Inger Persson så är det här fråga ett klart regelbrott – man får över huvud taget inte lyfta upp någon i en grävskopa. – Och sen kom motorsågen fram… Några sekunder senare i programmet arbetar Matte Karlsson med motorsåg på ett tak. Det finns ingen byggställning på plats och Matte har varken säkerhetslina eller skyddskläder. – Och det jag reagerar över är att det är så många sitter och tittar på de här programmen. Säkert är det en miljon tittare. Och vad får de för uppfattning då, när man ser hur man jobbar på TV? När vi ringer runt till fler arbetsmiljöinspektörer så får vi höra att det här bara är ett exempel av många. – Man kan se på TV att man kan jobba med tak, jobba på tak utan att säkra sig mot fall. Agneta Axelsson är arbetsmiljöinspektör i Härnösand. – Jag tycker det har varit allvarliga fallrisker som jag har sett i de här TV-programmen, som jag har upprörts över. Vi tittar på ett annat program som har fått kritik – Byggfällan i TV3. Några byggare kliver omkring på ett tak, som ska rivas eftersom det är både ruttet och felkonstruerat. Det finns varken ställningar eller andra skydd mot fall. Det ser märkligt ut, inte minst eftersom en besiktningsman bara minuter tidigare i programmet dömt ut taket som osäkert. Är det verkligen farliga saker man ser på TV alltså? – Fallriskerna jag har sett har varit direkt livsfarliga. Så att det är livsfarliga grejer som visas. Inspektörer på arbetsmiljöverket berättar om livsfarliga arbetsmiljöbrott – som kablas ut på bästa sändningstid. Kan det verkligen vara så? För att få reda på mer tar vi tar hjälp av några som jobbar på heltid med arbetsmiljöfrågor på byggen. ”… jag tycker det känns…så länge man inte kör upp Willy mer än tre meter i skopan så är det ingen som helst fara” Vad säger ni? – Låter lite konstigt att Matte inte har mer kunskaper om vad lagstiftningen säger. Tomas Kullberg är regionalt huvudskyddsombud på fackförbundet Byggnads, och arbetar till vardags med att bland annat inspektera byggarbetsplatser. – För är det över två meter så ska det vara ett treledat skyddsräcke eller säkerhetssele så att han får nog läsa på lite grann. Sen får du inte ställa en person i skopan över huvud taget. – Jag kan instämma helt och hållet där.    Anders Fredriksson jobbar som chef inom Sveriges Byggindustrier, som är byggföretagarnas arbetsgivarorganisation, och har samordningsansvar för arbetsmiljöfrågor. – Det ger fel bild av hur byggbranschen fungerar i stort och hur den ska fungera, det är beklagligt. Vi har bett Tomas Kullberg och Anders Fredriksson att gå igenom  den senaste säsongen av de populäraste byggprogrammen i varje kanal – Byggfällan i TV3, Bygglov i TV4 och Arga Snickaren i Kanal 5. Nu sitter jag med dem i ett konferensrum i radiohuset för att höra vad de kommit fram till. – Han står på ett ben på en stege och utför jobbet… Vi går igenom alla avsnitt av Bygglov som hunnit sändas i år – sju stycken. Tomas Kullberg och Anders Fredriksson har hittat fel i samtliga avsnitt. Det handlar om ergonomiskt felaktiga arbetsställningar; personer som sågar och bilar utan vare sig hörsel- eller ögonskydd; ställningar utan räcke; arbete på tak utan fallskydd och livsfarliga arbetsmoment från stege. – Vi har även en kille där som kryper på knä utan något takskydd som helst, jag tippar på att det tre och en halv meter ner till kanten där. Det kan bli förödande olyckor för den som trillar ner där. Vi tittar på scenen från TV3:s Byggfällan, där personalen kliver omkring på ett tak som en besiktningsman dömt ut som livsfarligt att gå på. – Många olyckor i branschen idag är genomtrampningsolyckor – det är exakt så här de händer.   – Här leker man med livet som insats. Men det här är inte allt. När ett nytt tak ska byggas lite senare programmet, så balanserar byggarbetarna omkring på väggkanten, utan varken ställningar eller livlinor. – Det är en ren katastrof. Här finns det ingen sele ingenting på den här killen som står tre meter upp i luften och en liten liten vindpust så faller han ner och kan då skada sig riktigt ordentligt. Så att det här jobbet skulle jag stoppa omedelbart. – Det är ett lagbrott att jobba på det här sättet. Vi har en alldeles utmärkt arbetsmiljömyndighet och en bra arbetsmiljölagstiftning som anger vad vi får och inte får göra. Och det här är ju ett klart brott mot den lagstiftningen I samtliga avsnitt av Bygglov och Byggfällan som vi tittar på hittar Anders Fredriksson och Tomas Kullberg sätt att arbeta som de menar bryter mot regelverket. Och de berättar att många av sakerna vi ser är riktigt allvarliga. – Om jag tittar på vad som skulle kunnat inträffa så kan jag se på flera av programmen att dödsolyckor skulle nog inte vara så långt ifrån skulle jag vilja säga. Det är extremt farliga saker. Och det är bara en tidsfråga innan det händer någonting. I svensk lag finns det ett krav på att alla byggen som involverar större risker måste ha en så kallad arbetsmiljöplan som beskriver hur riskmomenten ska hanteras. – Och det finns ett antal speciella risker, till exempel arbete på hög höjd, då man måste göra en särskild planering för det.                      Björn Samuelsson är adjungerad professor vid Luleå Tekniska Högskola – Jag har en professur i arbetsvetenskap med inriktning på industriellt byggande. Vem är det som är ansvarig för att en sån här arbetsmiljöplan är på plats? – Det är byggherren, det är beställaren. Det finns vissa undantag, men i de flesta fall så är det beställaren, alltså byggaren, som är byggherre.  Nu tittar jag på TV-program till exempel. Kan du se att det skulle göra någon skillnad att det i första hand så att säga inte är ett bygge, utan det är en Tv-produktion, vad gäller byggherreansvar? – Nej, är det ett bygg- och anläggningsarbete så är det det, och sker det yrkesmässigt, och då gäller reglerna. Programmet Bygglov görs av produktionsbolaget Stockholm-Köpenhamn, och Byggfällan producerades av Meter Television. Båda produktionsbolagen ägs av Metronome Film & Television. Vem är det som är byggherre för produktionerna i era byggproduktioner som man ser i TV?  – Ja alltså byggherren formellt är ju vi som bolag som utför byggarbetena. Nicke Johansson är kommunikationsansvarig på Metronome, och har även ansvar för arbetsmiljöfrågor. Vem är det som är eller har varit byggarbetsmiljösamordnare på de här byggena som man ser i TV? – Alltså vi har betraktat att den som är byggledare, ibland så är det flera som är byggledare, också har det ansvaret. Sen har jag det på företaget. Men för de här byggena som då finns i era produktioner vem har varit ansvarig för att ta fram arbetsmiljöplaner där? – Ja alltså ansvaret har legat på den byggledare som har jobbat för oss. Och det har varit lite olika på olika program och mellan olika avsnitt och så där också. Det har inte fungerat så bra. Nicke Johansson berättar att redaktionerna som arbetat med Bygglov och Byggfällan inte längre finns på plats, och att han därför inte vet hur de har arbetat. Men han säger att det finns risk att de aldrig tagit fram några arbetsmiljöplaner – som lagen kräver att man ska göra vid riskfyllda byggen. – Alltså jag känner ju inte till hur de här redaktionerna som inte längre arbetar har gjort. Men det finns risk att vi inte har gjort det. Jag tänkte att vi kunde titta på några exempel apropå det du sa också där… – Jag har faktiskt… Jag ska precis ta fram min dator för att visa exempel på några av de fel som Tomas Kullberg och Anders Fredriksson har pekat ut, när  Nicke Johansson själv tar fram en bild från programmet Byggfällan.  – Det där är ju ett stort övertramp. Och…eftersom det är radio så kan jag berätta vad de gör. De står på taket, det finns inget fallskydd, man har uppenbarligen brutit upp en del av taket, det finns rammelrisk och de har inga hjälmar på sig. Så får inte ske. Det får inte ske och det får inte se ut så. Och ändå har det blivit så. – Ändå har det blivit så, ja. Är det inte rimligt att man innan man drar igång en sån här TV-produktion ser till att man kan lagstiftningen? – Det är rimligt, det finns ju ett antal intressen som jag har definierat som kolliderar med varandra i de här sammanhangen och som vi nu håller på att titta på för de ska kunna samordna de här intressena. Det är inte en ursäkt, möjligen en förklaring. Förklaringar är bra att ha för att veta hur man ska kunna gå vidare. Alltså vi gör ju inte bara byggen i de sammanhang då vi gör byggen, beroende på vilken nivå vi är på. Vi gör ju Tv-program också. Och vår personal är väldigt fokuserad på att göra TV-programmen. Och jag måste försöka få mina medarbetare att förstå att oavsett om det är en kamera här eller inte så finns det lagstiftning kring byggandet Nicke Johansson berättar att de nu har tagit kontakt med Arbetsmiljöverket för att få råd, och att de också ska utbilda sin personal för att förbättra arbetsmiljön i programmen. Men borde man inte ha gjort det här innan man drog igång produktionen? – Det borde man ha gjort, absolut. Varför blev det inte  så? – Det kan jag inte svara på. Det har skötts i redaktionerna, men det är inte redaktioner som finns här just nu. Men det är uppenbart att det inte har skett i alla sammanhang. – De här byggprogrammen som visas i TV är ju i första hand underhållning. Produktionsbolagen vill ju att det ska vara många människor som tittar på TV, och många gånger så går ju underhållningsvärdet före arbetssäkerheten. Det går ju i andra hand. Helt klart.  En som har stor erfarenhet av att spela in byggteveprogram är Jonny Ljungman, arbetsledaren på bygget i Vasastan som vi besökte i början. Han har bland annat medverkat i ”Från koja till slott”, som sändes i TV3 för några år sedan. – Då när man står på plats och bygger så tänker man inte så mycket på det. Man är ganska gasad i att leverera bra underhållning. Det är extremt tidspressat. Alla de här programformaten bygger på att man ska egentligen inte hinna det man förutsätter sig, det är en del av spänningsmomentet. Och det gör ju att man struntar i en säkerhet och tar genvägar. – Man triggas lite till att spela lite tuff och macho just för att det ska bli bra TV. – Några grejer som man har gjort kanske man skulle ha undvikit för att…Det kanske inte hade blivit så bra TV om det hade gått åt pipan. – Som jag ser den problematiken så är det kanske den bild som man visar upp för folk som tittar på de här programmen, att det är så det ska fungera. Och det är just det här som flera vi talar med oroar sig över just det här – att programmen påverkar attityder ute i verkligheten. Vi talar  med företagare som berättar att de blir ifrågasatta av kunder när de vill ta betalt för säkerhetsutrustning. Och flera av Arbetsmiljöverkets inspektörer berättar för oss att TV-programmen påverkar säkerhetstänkandet ute på arbetsplatserna. Agneta Axelsson, som är inspektör i Härnösand, är en av dem. – Jag har stött på ett flertal gånger småbyggare när jag är ute och diskuterar till exempel fallrisker med dem. Då har de framfört det här att de har sett på TV när de har gjort takarbete, till och med att det har saknats fallskydd va så att. Det blir ju en argumentation, för de tycker att det de ser på TV är ju rätt och jag tycker att det följer inget regelverk och det är allvarliga risker och det omkommer alldeles för mycket byggnadsarbetare i Sverige för att det här ska kännas bra. När vi tar del av mailväxling och talar med andra inspektörer förstår vi det också finns det finns en stor frustration inom Arbetsmiljöverket – inte bara över TV-programmen, utan också över att myndigheten inte tagit tag i frågan – trots att man i åratal känt till bristerna i TV-programmen. Och det finns också byggföretag som har hört av sig till Arbetsmiljöverket och ifrågasatt varför ingenting görs. – Vi  har ju fått information om att det är ju brister när det gäller arbetsmiljön i de här programmen då. Thomas Blombäck är chef hos Arbetsmiljöverket i Stockholm, som har samordningsansvar för inspektion av byggbranschen. – Det är ju bland annat anställda som har tittat på de här programmen och som sett att det förekommit sånt som strider mot regelverket. Och jag ska inte peka ut några speciella program, utan det verkar vara generellt när det gäller många av de här programmen. Det har ju funnits en del kritik internt inom verket som jag har förstått mot att man har varit lite långsam med att hantera den här frågan – känner du till den? – Ja, jag känner till att det har varit kritik över att verket inte har tagit tag i de här frågorna. Det känner jag till ja. Tycker du att det ligger någonting i det? – Jag kan inte svara på den frågan. Nej, jag kan inte svara på det, jag vet inte. Men du måste väl tänka någonting om det? – Nu tar vi ju tag i det här och försöker driva det här framåt och ser framåt och försöker hitta då så att säga en bra lösning på det hela. Så att jag försöker titta framåt och inte bakåt. Enligt Thomas Blombäck är det svårt för Arbetsmiljöverket att ta till några sanktionsåtgärder mot produktionsbolagen – eftersom programmen ofta sänds flera månader efter själva inspelningstillfället. Men han berättar att myndighetens kommunikationsavdelning har varit i kontakt med ett av produktionsbolagen, och att Arbetsmiljöverket kommer att kalla de bolag som producerar byggprogram till ett informationsmöte senare i vår. – Första steget här är att informera dem helt enkelt. Och ge dem en chans att lära sig och ta till sig av det vi kommer att framföra. Det är en lite mjukare linje kan man säga, men jag tror mer på den så att säga. Men det har tagit lång tid för Arbetsmiljöverket att agera. För frågan om bristerna i TV-programmen diskussion i verkets högsta ledningsgrupp redan 2010, efter att inspektörer reagerat  på programmen. Då beslutades att det skulle skickas ut ett informationsbrev till de olika produktionsbolagen. – Den tanken vi hade då, det var väl egentligen ett informationsbrev på något sätt. Ansvarig för att skriva brevet blev Håkan Olsson, som är chef för Arbetsmiljöverkets inspektionsavdelning Syd. – Och sen tog jag med mig frågan. Vi diskuterade den och vi kom fram till att vi försöker se mer proaktivt än reaktivt kring det här. Så vi valde i det läget att gå vidare med våra andra prioriteringar. Vi gör ju olika prioriteringar kring att vara ute och besöka företag och så vidare. Vi valde att inte gå vidare med det. Men att bara skicka ut ett informationsbrev, det är väl ingen särskilt resurskrävande eller svår åtgärd, varför kunde man inte bara skicka ut ett brev? –  Att bara skicka ut ett brev till dem och säga att man har sett någonting kan ju starta upp andra diskussioner. Vi hade den diskussionen och vi gjorde den bedömningen att vi bör ta ett större tag kring det här och se på det kanske ut en lite annan synvinkel kring det så att vi valde att i det läget inte gå ut med ett informationsbrev. Men att skriva det här brevet, det var alltså för resurskrävande då, 2010? – Ja vi gjorde den bedömningen kring det att vi avvaktar med det här, vi ser om vi kan hitta fram på andra sätt som skulle kunna fram till en som vi bedömde som bättre och effektivare del kring det. Flera experter vittnar om upprepade arbetsmiljöbrott på bästa sändningstid. Och Arbetsmiljöverket – den myndighet som är tillsatt att inspektera att lagar och regler efterlevs på arbetsplatser – menar att de inte har kunnat göra mer än att informera – något som de inte har börjat med förrän på senare tid, trots att de uppmärksammat problemen redan 2010.  Vi är tillbaka i konferensrummet på radiohuset, där vi precis har tittat klart på Arga snickaren. Det programmet fick betydligt färre fel än Bygglov och Byggfällan – men det fanns saker att anmärka på även där. – Och det är ju när någon står uppe på stolpar och sågar av någonting och det finns ingenting under då. Det är lite Tarzanstuk över hela den situationen. Så får man inte göra. – Vi gör så gott vi kan… Sen så kan jag hålla med dig om att ibland är det vissa som gör spektakulära saker bara för att det blir en ball bild. Anders Öfvergård, mer känd som ”Arga snickaren”. – Och det är där de här två olika yrkeskårerna krockar. – Det är ju två helt olika branscher det spektakulära för en TV-makare kanske inte alltid är säkert. Och det handlar mer om att man måste ta säkerheten på allvar och säga nej. Och där kanske det är några som inte är tillräckligt starka. Har du varit med om en sån situation där en producent har velat regissera till någonting som är farligt för att det ska vara en snygg bild? – Det är klart jag har varit med om det. Alltså deras stora grej är att leverera bilden. Det är klart att det sker misstag. Det ska jag inte sticka under stol med, jag gör mina misstag jag med. I Bygglov och Byggfällan hittade Tomas Kullberg och Anders Fredriksson allvarliga fel i näsan varje avsnitt. – Jag tycker jag har sett extremt allvarliga brister idag. Det är flera tillfällen här som man nästan blir mörkrädd, och jag skulle aldrig tillåta att man jobbar på det sättet över huvud taget. Och tyvärr är det i lite för många program som man ser såna brister. – Jag kan instämma helt och hållet. Jag tycker att man gör en grej av att byggbranschen ska vara lite macho i vissa program. Och en grej av att det inte är så noga med regler, men det är precis tvärtom i verkligheten. ”En sak ska man ha klart för sig, här på Bygglov går vi aldrig emot några säkerhetsföreskrifter alls, utan jag tycker det känns…så länge man inte kör upp Willy mer än tre meter från marken i skopan så är det ingen som helst fara.” – Det var kanske ett olycksfall i arbetet. Matte Karlsson, programledare i Bygglov. – Självklart ska man inte göra så och det var väl ett misstag som skedde. – Det var ju väldigt stor ironi när man säger att vi följer de reglerna och det kanske inte framgick tillräckligt bra att så här ska man inte göra. Man ska ta det med en nypa salt och sen man väl… Jag tycker inte att det är så farligt. Men självklart ska man föregå med gott exempel och ibland så gör man fel och det är bra att man blir påmind om felen så man kan ta lärdom av dem och förbättra sig. I Vasastan står kaffebryggaren på. – Förbandsmaterial…fanns… Jonny och Niklas har precis satt sig för att gå igenom dagens skyddsrond. – Ställningen…Ställningen säkerhet funktion…Det är väl där då…där skriver jag väl…även om någon satte upp den där på en gång så skriver jag en liten påminnelse på den att man måste kolla…och att killarna tänker sig för. – Absolut…absolut…Jag går ju igenom varje måndag viktiga punkter. Och det där blir ju en. – Sådär, strålande…ta kopia till mig. Du behåller originalet. Det är strax dags att lämna bygget. Men innan jag går tar fram min dator och visar Jonny och Niklas några sekvenser från Bygglov och Byggfällan. – Det där är ju åt skogen. Om man inte kan säkra sig så måste man ju ha en lina… – Nääe det där fyfan, det där finns ju inte… – Stå och balansera och sen ha en klinga igång liksom.. Halkar han till där kan han ju skära av sig både armar och ben och slå ihjäl sig. Det är ju nästan som ett kinderägg, det är tre grejer på en gång. – Ja, han lyckades pricka det mesta. – Vad hade du fått skriva på din KMA-rond? – Ja du, jag vet inte vad jag skulle skriva. Ett stort kryss bara hade det blivit. Reporter: Markus Alfredsson Producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Miljonbråken om järnvägen - Del 2

    · Kaliber

    Missar i avtal, dålig koll på järnvägen och fullt fungerande maskiner som skrotas. I Kaliber fortsätter granskningen av hur skattepengarna för järnvägsunderhållet används. - SJ önskade när jag kom från Uppsala och anlände här i Stockholm så sa de “Ha en trevlig dag i Stockholm”. Jag tycker de kunde ha informerat om att det inte är några tåg alls som går här, säger en av resenärerna på Stockholms centralstation. - Vart ska du nu? - Jag ska till Flemingsberg. - Och blir försenad? - Ja uppenbarligen mycket. Men det här är ju inte första gången. - Har du drabbats av det här förut? - Ja, vi höll på fyra timmar till Uppsala för en och en halv vecka sen. - Vad tänker du om att det blir så här? - Med alla dessa händelser nu så borde det göras någonting radikalt. Underhållet av järnvägen är eftersatt och regeringen har skjutit till pengar till Trafikverket som sköter den. Nu senast i vårbudgeten meddelade finansminister Magdalena Andersson att Trafikverket får 620 miljoner extra i år. - Det finns ju en del kritiska komponenter i järnvägssystemet där vi behöver öka underhållstakten. Det handlar om kontaktledningar, det handlar om växlar, det handlar om ställverk. Men det handlar också om att underhålla rälsen. Och poängen är att ge en mer tillförlitlig järnväg i närtid. Men i förra veckans Kaliber berättade vi att missar och rena felaktigheter i Trafikverkets upphandling av underhåll har lett till domstolstvister om vad avtalen innehåller. Och att Trafikverket efter förlikning har fått ersätta entreprenörer med mångmiljonbelopp.    - Strukton fick 131 miljoner extra och det är för att vi har titta på det här så har vi sett att det finns otydligheter. Och det har vi tagit ansvar och ersatt Strukton för, för de har utfört jobb i anläggningen som vi ville ha, sa Anna Lundman underhållschef på Trafikverket. Nu fortsätter Kalibers granskning av vad som ligger bakom kritiken mot Trafikverket. Riksrevisionen, regeringens utredare och forskare säger alla att verket måste bli bättre på att få ut mer av våra skattepengar när de upphandlar järnvägsunderhåll. Bråk om vad avtalen innehåller, kontrakt som sägs upp och fungerande järnvägsmaskiner som körs till skroten. Trafikverket kommer att svara på kritiken om en stund, men först ska vi titta närmare på själva rälsen. - Här har du ju träsliprar och alla de här gröna kallas för befästningar och dom håller ju fast själva rälsen alltså. Det här är Tina. Hon är bantekniker och jobbar med att laga räls. Vi står mitt i Stockholm och spanar ner på den räls som bär alla tåg till och från södra Sverige. På dagarna passerar tågen tätt här, så det är på nätterna Tina och hennes arbetskamrater jobbar. - Och när det väl är igång så kanske vi har tre timmar på oss att hinna med det här. Sen börjar vi lugna ner oss själva och säga att “vi gör det vi kan”, men sen är det paniken på Trafikledningen, dom vill ju ha igång sin trafik, det börjar bli morgon, klockan är fyra-fem och pendlarna ska iväg till sina arbeten och det, så det är inte populärt om vi drar över tiden. Så det är ett jävla tempo och där är man som en myrstack. Man borrar, skruvar när man väl har fått dit den här nya detaljen. - Du gillar det? - Ja, ja! Man är ett team, man jobbar, alla vet vad de gör. Man behöver inte prata så mycket heller, utan man vet att nu händer det och nu händer det. - Du som är ute på banan, hur skulle du säga att skicket är? - Skicket, ja det är väl si och så. Bättre och sämre. Vi tar ett exempel här nu. Ett slirsår på rälsen, det blir liksom, du ser att det blir som en liten skada. Ett tåg vid lövhalka eller om det är frost på rälsen, så slirar hjulen på tåget. Då blir det som en repa. Sen om det där bara ligger och inte åtgärdas och det kryper ner vatten, så småningom om det inte görs någonting, ja då blir det ju en spricka. Så vi rapporterar det här så klart och eventuellt kan vi få det som en tjänst att åtgärda det här, men det är Trafikverket som bestämmer om vi får ta det här. Här i Stockholm, där Tina jobbar, har Trafikverket anlitat två olika entreprenörer som sköter underhållhållet av banan. Och det, säger hon, gör att det ofta är mycket folk ute på rälsen och den ena aktören vet inte alltid vad den andra gör. - Vi ska ut på ett fel och det visar sig att den andra aktören är i samma växel. Någonting har ju brustit där. Och vem ska vara där då? Då kanske den ena får släppa det där jobbet därför att man inte kan vara två stycken för att man har olika arbeten att utföra helt enkelt. Så det har hänt. Det är sådana här händelser som gör att Tina tycker att Trafikverket verkar ha ett dåligt helhetsgrepp. Att planeringen inte fungerar. Och det är inte bara Tina som tycker så här. Det är också den slutsats som regeringens utredare Gunnar Alexandersson drog alldeles nyligen i sitt delbetänkande “Koll på anläggningen”: - Den kunskap man har är inte tillräcklig och finns inte tillgänglig på den övergripande nivå som mans kulle behöva för att verkligen kunna planera arbetet och få det utfört på det sätt som krävs. Det är också svårt att prioritera mellan olika åtgärder. Jag kan tycka att det är särskilt anmärkningsvärt att man egentligen har känt till det här ganska länge. Internt, och det har också lyfts fram i olika tidigare utredningar. Men ändå har man inte kommit till skott med att åtgärda bristerna. Det tycker jag nästan är det största problemet. I det man nu gör så försöker man bygga upp nya system i det man kallar ANDA-projektet och där försöker man förstås ta den här typen av hänsyn. Gunnar Alexandersson säger att när kunskapen om järnvägen brister påverkar det upphandlingarna av järnvägsunderhåll. - Man kan säga att det blir svårt att beskriva anläggningen på det sätt som krävs för att en entreprenör ska veta vad som behöver göras och vad som den förväntas behöva göras under kontraktsperioden. Och det kan leda till överraskningar som den Kaliber berättade om i förra veckan - att Trafikverket hamnar i tvist och måste betala miljontals kronor i efterhand när entreprenören kommer ut och hittar en bana i betydligt sämre skick än de hade räknat med. - Då kan man ju få en diskussion om vilka extra eller särskilda åtgärder som behöver göras. Den typen av dialog har man ju mellan entreprenörer och Trafikverket, men det kan ju också leda till att man måste göra väldigt svåra prioriteringar i vissa fall. Järnvägsunderhållet började läggas ut på entreprenad av dåvarande Banverket i början av 2000-talet men man hade också kvar en egen avdelning för underhåll fram till 2010, när Banverket slogs ihop med Vägverket och blev Trafikverket. Från och med då började Trafikverket lägga ut i princip allt underhåll på entreprenörer. Gunnar Alexandersson säger att omställningen till en ren beställarsorganisation har lett till att Trafikverkets kunskap om järnvägen har försämrats. - Om fokus har blivit att man beställer en viss funktion på banan från en entreprenör och därmed överlåter väldigt mycket av arbetet med att också samla in kunskap om anläggningen till entreprenören, så tappar men i gengäld en del av den egna kunskapen om anläggningen som man behöver för att planera arbetet. Fungerande maskiner skrotas I samband med bildandet av Trafikverket knoppades den del av blev den del av myndigheten som hade utfört underhåll, Banverket Produktion, av och blev ett statligt bolag, Infranord. Idag är det Sveriges största järnvägsentreprenör. - Är det den här? - Ja, det här bland annat, det här är en ballastplog. Vid avknoppningen fick Infranord med sig i stort sett hela Banverket Produktions maskinpark. Vi står på en verkstad och tittar på några av de maskiner som används när man jobbar med järnvägen. Det är Matz Johansson och Jonny Nadérus, förtoendevalda på fackförbundet Seko, som visar. - När du gör spåret. Så lägger du på makadamen. Då plogar den upp vallarna och allting runt och snyggar till i spåret, gör rent växlar och alltihop. - En stor gulgrön maskin kan man säga. - Ja, det är en ballastplog helt enkelt. - Det är flera som är lite mindre än den här. Dom har sålt till Dubai, tror jag en maskin gick. Och när den kom ner till Dubai var det ingen som kunde köra den, så då fick två av våra killar åka ner och visa hur man gjorde. Efter att Infranord bildades har man sålt flera av de maskiner man ärvde av Banverket. - Och det är såna här plogar som är jättebra att ha på mellanjobb. Men de bara försvinner. Det försvinner mer och mer maskiner. Enligt Seko gör sig Infranord av med en tredjedel av maskinparken - en del har sålts och en del gamla utslitna maskiner har gått till tippen - men Infranord har också skrotat fullt fungerande järnvägsmaskiner: - Först tänker man att det är gamla skrothögar de ska ersätta, men sen ser man vilka maskiner de tar bort och det är otroligt bra maskiner. - Problemet är att man skrotar fullt dugliga arbetsmaskiner som även om de har femton år på nacken skulle kunna gå i minst tio år till så länge vi har maskintekniker som kan serva dem. Eftersom Infranord gör mindre underhåll idag än när man var Banverket produktion, är det helt rationellt att göra sig av med de dyra maskinerna och hyra in efter behov. Maskinerna är dyra att behålla för ett statligt bolag som har krav på sig att göra vinst. Men för skattebetalarnas del har det enligt Seko inneburit att ett stort antal maskiner vi en gång investerade i gemensamt har skrotats, trots att de hade kunnat göra nytta på banan: - I stort sett är det bara gamla Banverket som har sådana här maskiner. Det går inte att hyra in. Det går att hyra in sämre maskiner som har sämre arbetsmiljö och lägre kapacitet och som innebär att det inte kommer att bli ett bra arbete. - Men är ni bara nostalgiska över de här gamla maskinerna? - Om hela Europa skulle vara nostalgiskt så är vi det också. Över åttio procent av de europeiska järnvägsförvaltningarna behåller sina maskiner, ansvarar för underhållet i staten. Så jag är europeiskt nostalgisk om det är så. - Men vad betyder det för järnvägsunderhållet när bra maskiner skrotas eller säljs? - Härifrån ligger Karlbergs station några tusen meter bort. När det blir ett spårfel där och det behövs arbetsmaskiner för att laga, då kommer resenärerna få stå och vänta i några timmar, för det finns inga maskiner i närheten och det innebär ytterligare tågförseningar och också ett sämre järnvägsunderhåll. Vi har sökt Infranord men de vill inte medverka i en intervju - när vi ber dem bemöta Sekos uppgifter skickar de ett skriftligt svar via mejl:  "Det stämmer att vi anpassar maskinflottan till vår nuvarande affärsmodell och precis som i alla andra branscher arbetar vi hela tiden med förbättrade arbetsmetoder och ökad effektivitet. En konsekvens av detta blir att vi skrotar ut maskiner som antingen är ineffektiva, ej efterfrågade eller arbetsmiljömässigt dåliga." Infranord fick alltså med sig alla maskiner vid avknoppningen men skulle samtidigt börja konkurrera på samma villkor som alla andra entreprenörer. Beslutet om att maskinparken skulle tillfalla Infranord var regeringens, men det påverkade järnvägen. Trafikverket kunde i sina upphandlingar inte kräva att en viss typ av maskiner skulle användas även om de kanske var mest effektiva. Det hade i så fall gett Infranord en konkurrensfördel. Det ledde istället till att entreprenörer som var sämre rustade kunde vinna underhållskontrakten. "Snön fortsätter att ställa till det, hundratals tågavgångar ställs in idag. Och här är Lunchekot tisdag. Något bättre i tågtrafiken idag men fortfarande stora problem."  Vi reser tillbaka till de kalla och snöiga vintrarna i början av det här decenniet: - Ja, vi håller på att sopa rent en växel här där det har yrt in snö från ett tåg. Sen jag började är det här är den värsta jag har varit med om. Ja, vintrarna 2010-2011 var kalla och snöiga och banarbetarna kämpade på för att hålla rälsen farbar. På vissa ställen var man mer framgångsrik än andra. I Västsverige var det järnvägsentreprenören Balfour Beatty Rail, BB Rail, som hade ansvar för snöröjningen. Det gick inte bra, tåg stod still och Trafikverket krävde snabbare snöröjnig, men det hade BB Rail varken maskiner eller personal till. Det visade sig snart att man var helt oense om vad som ingick i kontraktet. Varken entreprenören eller Trafikverket var nöjda med jobbet. - Vi kom gemensamt fram till att gemensamt säga upp det här avtalet. Det var viktigt för oss att se till att underhållet skulle skötas och att trafiken inte skulle störas. Malin Holen på Trafikverket i en intervju med Sveriges Radio i november 2011. Tvisten löstes genom att Trafikverket köpte ut Balfour Beatty Rail ur kontraktet för 125 miljoner kronor: - Men borde ni inte ha gjort upp det på förhand, vem som skulle betala vad? - Vi tycker ju att det är tydligt i kontraktet, men vi är oense om den tolkningen. Och därför valde vi den här lösningen vi att gemensamt säga upp det här avtalet. Ett otydligt kontrakt med en underhållsentreprenör leder till att Trafikverket får betala ut 125 miljoner. Vi har frågat Trafikverket om otydligheten i kontraktet bestod i BB Rail kunde ta över underhållet utan att ha de mest effektiva maskinerna. Vi har inte fått svar. Men när vi läser avtalet där kontraktet sägs upp, ser vi att oenigheten bland annat handlar om vem som ska stå för extrakostnader för järnvägsmaskiner. I två program undersöker Kaliber vad som går snett när Trafikverket upphandlar järnvägsunderhållet. Vi har visat att felaktigheter i underlag har lett till dåligt skrivna avtal och att missar i planering ger ökade kostnader. Snart ska vi prata med Trafikverkets högsta ledning men innan dess träffar vi mor och dotter, Kerstin och Ulrika Andersson som står och väntar på tåget till Stockholm på perrongen i Falun. - Jag tycker att det är fantastiskt. Sitta bara och njuta, luta sig tillbaka, titta ut, ha det bra. Så kommer man fram lugnt och tryggt. - Ja, jag tycker också att de skulle satsa mer på tåg. Det är ju väldigt bra sätt att transportera sig. - Varför behöver de satsa mer? - Jag tror att det börjar bli väldigt dåligt med spår och dålig kvalitet. De har inte hållit efter det som de borde. - Varför tror du det? - Jag tror att det är väldigt eftersatt under många år nu. Så nu blir det nog dyrt att fixa till allting, men jag hoppas att de gör det. - Det är klart att det vore fantastiskt om alla kunde transportera sig miljövänligt. Trafikverket har fått mycket kritik för hur de sköter upphandlingarna av underhåll. Bland annat av regeringens utredare och Riksrevisionen. De tycker också att verket borde satsa mycket mer på uppföljningar. Jan-Eric Nilsson är professor på Statens väg- och transportforskningsinstitut och han gjorde ett försök att följa pengarna hur pengarna används för några år sen. - Det fick vi helt enkelt lägga ner, för det gick inte. Man skriver ett avtal på ett antal miljoner på ett visst kontrakt, och då gick det inte att följa upp hur stort kostnadsutfallet blev på samma kontrakt, därför systemet är inte upplagt så att man kan följa de fakturor som kommer in och koppla det till kontraktet. - Hur viktigt är det, skulle du säga, att Trafikverket har koll på sin budget, sina avtal och sina planer? - Det är ju hela uppdraget för Trafikverket. Förr i tiden så underhöll man järnvägen själv. Nu köper man det här och då gäller det att köpa de saker som är förnuftigast att satsa på. Jag tycker att kunskapen att göra systematiska uppföljningar, där finns fantastiskt mycket att lära sig och det finns en resa kvar att göra. - Men vad skulle behöva komma till för att det ska bli en förändring? - Det är ju tiotusenkronorsfrågan även om det skulle heta miljonfrågan nuförtiden, men jag fattar inte att man inte får den här bollen i rullning. - Vad skulle de behöva göra? - Analysera data, hitta folk som kan skriva smarta kontrakt, läsa sig av kommersiella företag som har såna här komplexa kontrakt, det är vad jag tror man skulle behöva göra. Trafikverket har dålig kontroll på både anläggningen och ekonomin, säger forskare och utredare. Men Trafikverkets tillförordnade generaldirektör, Torbjörn Suneson, håller inte med och vill inte heller koppla kollen på anläggningen till upphandlingarna. - Det är två helt olika saker. Upphandlingarna kan vi göra bra ändå. Men vi har bättre koll än man någonsin haft. Sen finns det önskemål från forskare och från Riksrevisionen att vi skulle ha ännu bättre kontroll. Det skulle vi gärna ha också, men vi har absolut tillräckligt bra kontroll för att göra bra upphandlingar. Och när man gör de här beskrivningarna och kopplar kontroll och upphandling, då tror jag inte man är riktigt insatt i hur upphandling går till. - Behövs det inte ett väldigt bra underlag för att kunna göra en korrekt upphandling? - Ju bättre kunskap man har om utvecklingen av spåren, under de fem plus två år, om man utnyttjar optionen som ett underhållskontrakt gäller, desto säkrare blir man om vad som ska göras. Men nu är det ett faktum att det är en gammal anläggning, det är en sliten anläggning, det är jättemycket trafik, så vi kan inte förutsäga exakt vad som sker. Då bygger man in möjligheten att reglera mängder i kontraktet, och det gör man för att försäkra sig om att man inte får onödigt stora riskkostnader. Men det där är detaljer som man kan prata med våra upphandlingsexperter om. - Men verket har ju hamnat i tvist med flera entreprenörer just kring frågor kring kontraktet, vad som ska ingå och vad som inte ska ingå. Är det inte så att om Trafikverket hade haft bättre koll på förutsättningarna, då hade kunnat reglera kontrakten bättre? - Det är möjligt att man hade kunnat undvika det, men det centrala är att det uppstår arbeten som var mer än det man förutsåg och det måste man betala för, för det måste göras. Sen kan det uppstå olika åsikter om hur mycket man ska betala för det och i de här fallen som ni har tittat på är det så att vi har sagt att “nä men så där mycket ska inte skattebetalarna behöva betala för det här” och sen har då entreprenören i fråga hävdat att “vi har gjort det här jobbet, vi ska ha betalt för det” och då använder vi det juridiska systemet, så vi tar det till en juridisk konflikt. Det är alldeles naturligt när man jobbar med kontrakt av olika slag, att om man inte kommer överens, då använder vi rättssystemet. - Men vi har ju hittat att Trafikverket har lämnat fel uppgifter i upphandlingsunderlaget och därefter har man hamnat i tvist med entreprenören. Som lyssnare, skattebetalare så antar jag att man är nyfiken på om det här inte hade kunnat undvikas om man hade haft en bättre koll från verkets sida? - När man har lämnat felaktiga underlag till ett kontrakt, det är olyckligt, det ska vi undvika. Men sånt kan hända och det har uppenbarligen hänt i åtminstone ett fall som jag har hört om. Då måste man se till att man kan reglera det så att det blir sjyst. I det här fallet som du hänvisar till var det ett ursprungskrav som vr långt större än det vi tillslut betalade och vi sparade rätt ordentligt med pengar genom att vi gick in i den tvisten kvalificerat. - Men nu var det en långdragen tvist, dem måste ju ha kostat Trafikverket pengar och resurser också? - Absolut, det kostade den. Så att det är alltid bättre om man vet från början. Men när det inträffar att det blir oklarheter. Då ska man reglera det, och gäller det att inte ge upp och tycka att man ska kämpa för skattemedlen, det gör vi. - Du säger att ni har kämpat för skattemedlen genom att tvista? - Det kan du skriva upp. Vi kämpar för skattemedel varje dag. Torbjörn Suneson delar inte heller Sekos upprördhet över att Infranord nu skrotar arbetsmaskiner som kunde använts på järnvägen. Det var ett regeringsbeslut att låta Infranord få maskinerna vid avknoppningen men det påverkar Trafikverket genom att man nu inte styr vilka maskiner som används i underhållet. - Jag tror att de nya entreprenörerna som kommer in, som gör att - om det nu är som du säger - att de också har maskiner. Så att den där oron, den delar inte jag. - Det är ju maskiner som är investerade med skattepengar från början, vad tänker du om det?? - Det är förmodligen jättebra. Vi måste byta maskinpark även om vi har köpt en lastbil för skattemedel, så någon gång så har den tjänat ut och det har kommit en effektivare eller vad det nu är för maskin man använder. - I det här fallet har de inte tjänat ut, de är fullt fungerande. - Ja, men en gammal spade kan också vara bra, men det kan komma nya maskiner som är mycket effektivare. Trots kritiken mot Trafikverket menar Torbjörn Suneson att man har bra kontroll på hur skattepengarna används överlag, och att inget i kritiken som har riktats är nytt. - Riksrevisionen, forskarna och Gunnar Alexandersson säger ingenting som vi inte själva har sagt och konstaterat, så att vi delar problemanalysen och vi skulle gärna ha möjlighet att uttala oss om det och vi jobbar med att utveckla sådana system, men just nu behövs det mer arbete och tid för att komma dit. - När har ni kommit dit tror du? - Det vet jag inte, det är svårt att sia. - Vad är din målsättning? - Ja, det är jättesvårt att säga, men vi har bra koll och vi ska ha ännu bättre koll. Omvärlden förändras hela tiden, vi lever i en dynamisk tillvaro, så jag tror aldrig vi blir färdiga om jag ska vara ärlig. Jag tror att det är tid som är det viktigaste. Det är tid som behövs, säger Trafikverkets tillförordnade generaldirektör. Men kritiken har riktats under lång tid. Hur mycket längre kan järnvägen vänta? Tina, som är banarbetare och ser rälsen dagligen, säger att det börjar bli väldigt bråttom. - Men när du ser på skicket, är du orolig för att något ska hända? - Ja, det är det där, hur man ska uttala sig om det. Orolig. Ja, det har ju varit ganska frekvent med trasiga korsningar, det har ju alla fått läsa om och det är klart att jag vill ju inte stå här och vara någon Saida och säga att “nu kommer det att hända en katastrof”, men det har ju varit nära nu några gånger, och det man har iakttagit på underhållsbiten, det så klart, underhålls det inte succesivt, åtgärdar man inte månadsanmärkningar, eller rent underhåller rälsen, det så klart det går ju sönder tillslut. Man måste ju underhålla grejer precis som man målar sitt hus eller vad som helst. - Vad ska man tänka som resenär? - Som resenär? En del kollegor säger att “jag åker inte något jävla tåg” - Av dina kollegor som jobbar med järnvägen? - Ja, någon säger så. Men jag åker tåg, det gör jag. - Jag vet bara att det måste ju underhållas på ett mer effektivt sätt och jag upplever, och flera i min bransch, att det är systemfel, högre upp, myndigheten som har hand om det här. Och det hoppas jag politiker också ser och förstår och gör något år det. Tina heter i verkligheten något annat.   Reportrar: Anna Iversen och Micha Arlt Exekutiv producent: Andreas Lindahl Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • "Golare har inga polare" - om en kultur där man löser brott och konflikter utan att blanda in polisen

    · Kaliber

    Polisen är den myndighet som ökar mest när det gäller allmänhetens förtroende. Men i vissa områden sprids istället en rädsla och ett förakt mot polisen. Här tiger man när polisen ställer frågor. Här löser man brott och konflikter själva. Här har golare inga polare. - Här har vi då pingisrummet och två pingisbord. Och sen några bänkar man kan sitta på och så. Och så har vi några datorer där vi brukar sätta på musik och så brukar vi spela samtidigt. Sen har vi ett till biljardbord, berättar Lima är 16 år. Hon visar runt på fritidsgården Flamman som ligger i stadsdelen Kroksbäck i Malmö. På en svart vägg har ungdomarna målat ett stort fuck you-finger. Enligt föreståndaren här är det en hälsning till polisen. - Det är ett sätt att visa vad vi känner. Sen har man ett hat mot polisen här. Även fast de inte har begått ett brott, de småkillarna som är här de hatar ändå polisen. Utanför - runt en offentlig sittgrupp i rött stål - hänger ett gäng i 16-årsåldern. Vissa går och andra kommer. Två av killarna presenterar sig som Ahmed och Abbas. - Polisen kommer hit hela tiden och sånt. Folk känner sig otrygga. Det är det jag menar. - På grund av att de kommer? - Ja. - Alltså om polisen slutar att komma hit så blir det bättre. - Men man kan inte få hjälp av polisen, tror du? - Nej, nej. - Vad är det de gör när de kommer hit?    - De står still. De kollar på ungdomarna. De tror att vi gör någonting. De fortsätter och stoppar dem. De kommer flera stycken hela tiden. Så man tror hela tiden att det är något på gång, när det inte är något på gång. - Och hur känns det för dig när de är här? - Jag känner mig skraj och rädd. - Det är jobbigt när poliserna alltid är här, men folk är vana. - Men vad tycker om när de kommer? - Jag tycker inte att det är trevligt. - Varför inte det då? - Det är som att de campar här. - Ibland det händer bråk, polisen går ut med batong, de skriker mot barnen, de blir rädda. I vissa tillfällen överdriver de på olika sätt. De skriker mot barn, tar ut batong. De skrämmer folket. - Men om jag förstår dig rätt så tycker du att det hade varit bättre om polisen inte kom hit? - Ja, då hade man känt att man hade varit mer trygg. - Ge mig en cigg mannen… I Kaliber förra veckan berättade vi om att polisutredare i allt större utsträckning tvingas lägga ner förundersökningar på grund av att vittnen inte vill berätta om de brott som de sett. Det här leder till att många brott inte går att lösa. Polisutredarna berättade om att en ovilja växt fram i vissa områden - en kultur där man inte pratar med polisen.   I dag försöker vi ta reda på varför. Vi är i Kroksbäck  - ett område i Malmös ytterkanter. Här finns stora grönområden och kommunen har satsat på moderna fotbollsplaner och en påkostad lekplats. Men i området finns det också problem. Invånarna plågas av droghandel, skottlossningar och rån. Christian von Malmborg är närpolis i området. - Alltså det här är ett av de områdena i Malmö där det är mycket… Det är väldigt många normala människor här också men det finns mycket problem i det här området. - Det är ju framförallt Stockholm, Göteborg och Malmö så har det bildats områden som det blir ju små städer i städerna. Det finns folk här, du kan stoppa tio människor här och då har fyra av de ungdomarna inte sett havet, och det ligger 600 meter bort. Jag träffar alltså ungdomar som inte har sett havet och de bor bredvid det. De kommer inte härifrån. Men frågar man ungdomarna ger dom en annan bild. Vi träffar Abbas som är 17 år och som drömmer om att bli elektriker. Han visar runt i området där han har bott i hela sitt liv. Han säger att han trivs. - Enligt polisen är ingen trygg. Men enligt oss ungdomar så är alla trygga. Alla har kul med varandra. Det kanske blir tjafs. Men man blir vänner direkt. Eftersom alla är som en familj. - Det är en riktigt go känsla faktiskt. Det är som din egen familj fast utanför huset. Alla hjälper dig, du hjälper alla. Alla mår bra när du mår bra. - Så ibland när någon är ledsen vi uppmuntrar honom så att han blir bra igen. Här i Kroksbäck - eller K som man säger i området  - håller man ihop. Och det är på gott och ont. Enligt 16-åriga Lima leder den starka sammanhållningen också till att man har det svårt att acceptera folk utifrån.   - Det är ju det att känner man inte folket då generaliserar man. De är riktiga bitches. Om vi säger en tjej kommer, flyttar från Limhamn till Kroksbäck. Hon hade absolut inte kommit in i vårt kompisgäng. Hon hade bara inte det för att vi håller ihop. Vi har känt varandra i åtta-nio år. Vi litar på varandra. Vi är som en familj på något sätt. Vi vet inte var hon kommer ifrån, vi vet inte vad hon har sysslat med och sådana här grejer. - Vi gillar bara att umgås med dem i området, säger en annan tjej. Under sommaren har det skett flera skottlossningar i området, men polisen har haft svårt att få någon att berätta vem eller vilka som ligger bakom. I närområdet finns en lokal polisstation. Här var det meningen att närpoliser skulle komma närmare medborgarna. Men visioner blir inte alltid som det är tänkt. Av de 120 poliser som jobbar här är i praktiken bara tre närpoliser. Området stationen ska täcka har 120 000 invånare. Närpoliserna Johannes Dontsios och Victor Eriksson gör sig redo för patrulltjänst. I ett gammalt bankvalv plockar de ut vapen och annan utrustning som de behöver inför kvällens arbetspass. De berättar om hur de varje dag får kämpa mot polisens dåliga rykte. - Relationen mellan rättsväsendet och vissa människor är inte så god. Det kan bero på att man  inte har någon kontakt. Och viss kultur bland unga är att polisen inte är så jäkla bra - fuck the police och grisar och så, säger Johannes Dontsios. - Rätt ofta när vi är ute så möter vi på att man, som man säger, man golar inte. Det är att man inte pratar med rättssamhället helt enkelt. Om det man har sett, säger Victor Eriksson. - Min analys av det är att det handlar om utanförskap, man känner sig utanför samhället. Känner man inte att polisen är till för en utan att den är mot en, fortsätter Johannes Dontsios. Både Johannes Dontsios och Victor Eriksson säger att det skulle behövas fler poliser som jobbade förebyggande vid sidan av insatsverksamheten. - Ja, vi skulle vart fler. Som vi sa, vi är tre personer på 120 000 invånare. Vi hinner inte med allt det vi vill. Jag tror att hade man jobbat mer förebyggande, varit mer ute och, ja kanske fotpatrullerat till och med, så hade man dels förebyggt brott genom ens närvaro och dels då byggt upp bättre relationer. Man hade lärt känna ungdomarna. Och de hade fått en helt annan bild av polisen, än att de bara dundrar in när det har hänt något, säger Johannes Dontsios. Kvällens patrullerande är en förhållandevis ovanlig del av polisarbetet i Malmös södra förorter. För det mesta är det akuta händelser som gör att polisen dyker upp. Då är det skarpt läge och polis och ungdomar står på olika sidor. Renas Faik är 23 år. Han driver en liten butik några kilometer bort. Här säljer han läsk, godis och cigaretter. Renas Faik fäller ut solstolar utanför butiken. De har han precis köpt. De är till de 10-15 ungdomarna som brukar hänga här vid hans butik. Renas Faik har varit engagerad i Fryshuset och är själv uppvuxen i Malmös ytterkanter. Nu försöker han vara en förebild för dem som är som han själv var. Han har ställt ett krav på ungdomarna: om de ska vara här så måste de göra sina läxor. - Det kommer folk och då kan jag snacka med dem och ha trevligt. Så kan de sitta och plugga här borta, säger Renas Faik och berättar att polishatet är utbrett hos de ungdomarna som brukar hänga här. - Alltså det är verkligen polishat. Poliser ska vara en förebild för ungdomarna. Det är de här människorna som ska se till att det inte ska finnas kriminalitet, att det inte ska finnas våld, det ska inte finnas uppkäftiga killar. De skulle kunna snacka med en kille, du kom hit, varför gör du så, det är väl dåligt, om din pappa ser dig här han blir inte glad över det, så lite fint. Vet du vad de gör istället? De tar 13-åringen, ställer han mot väggen, tar ut batong, visiterar dem och lägger de på marken, lägger ansiktet på asfalten. Va fan är det? - Hur vet du att det går till så då? -Jag har sett det. Jag har själv varit med om det. Enligt närpolisen Christian von Malmborg går det mycket rykten om att polisen tar till övervåld. - Det finns historier som florerar som aldrig har hänt. Det tror ju ungdomarna på och säger, jag känner en kompis som och så vidare, men majoriteten av de här historierna har aldrig hänt så det byggs upp ett polishat som inte är befogat, säger Christian von Malmborg. - Har polisen själva någon del i det, tror du? - Det finns så klart ungdomar som har blivit bryskt omhändertagna i stökiga situationer. Det är stressigt. Det är mycket folk. Det är våld mot polisen. Det är våld mot andra. Man måste snabbt få in folk i buss. En och annan ungdom har säkert fått ont vid flera tillfällen, alltså det kan man inte sticka under stolen med.    Närpoliserna Johannes Dontsios och Victor Eriksson är ute på kvällspatrull. En port har gått i baklås och några tjejer har blivit inlåsta i ett trapphus. I polisernas runda ingår annars besök på fritidsgårdar och i butiker. Och man tar sig också tid att prata med boende. Ett par killar kommer fram och börjar diskutera polisens beteende. - Det finns poliser som hatar vissa och gör saker mot dem, till exempel de kan, jag har inte varit med om det själv, men jag känner folk som har varit med om att de har blivit tagna kört ut långt någonstans och sen bara släppt dem varför de har fått promenera hem. Och blivit slagna också, säger en av dem, säger en av killarna. - Att folk blir bortkörda från en plats, det har polisen laglig rätt att göra ibland. Men det är viktigt där att man förklarar varför man gör det. Att det inte är en hämndaktion eller för att jävlas, säger Johannes. - Men är ni säkra på att alla gör det så som de borde? - Jag är inte säker på att alla gör rätt, jag bara berättar vad lagen säger om det va. Sen har det säkert hänt fel, men att slå någon och sedan slänga av dem i skogen, det får man ju absolut inte göra. Som du berättade, fortsätter Johannes. Den ena killen visar hur hans kompis nyligen blev nertvingad på marken av polisen. Han undrar hur mycket våld polisen egentligen får använda. - Han går helt vanligt men så fäller de bara ner honom. Sen tar de honom, alla tar en hand ett ben, sen gör de grepp på honom. - Vi kan bara stå för vad vi har sett och vad vi gör, säger Victor Eriksson. - Jag själv personligen, jag har aldrig haft någonting med polisen att göra. Men det är klart, man gillar inte såna som inte gör sitt jobb som de ska, och använder den makten på fel sätt ju. Det är det enda, säger en av killarna. - Känns det okej att vi går omkring här då? Frågar Victor. - Det känns helt lugnt. Polisen har på flera sätt ökat sitt förtroende hos befolkningen. Enligt Sifos senaste förtroendemätning bland Sveriges myndigheter var polisen den myndighet som ökade mest i anseende hos allmänheten. Men i landets förorter ser det annorlunda ut. Det visar en rapport som undersökningsbolaget Miklo har gjort. - Enligt vår rapport så tyder det ju inte på att man har ett starkt förtroende för polisen i miljonprogrammen. Snarare att det indikerar åt motsatt håll, säger Marlena Batist, som är konsult på Miklo. De gör bland annat opinionsmätningar åt Jordbruksverket och Finansinspektionen. Förra året mätte man på eget initiativ förtroendet för polisen i Sveriges förorter och utsatta områden. De frågade över tusen boende olika frågor om hur de såg på polisen. Svaren de fick skiljde sig från Sifos undersökning. Bara två av tre uppgav att de litar på polisen. Drygt vart fjärde uppgav att de inte anmälde när de utsattes för brott. Dubbelt så många i gruppen med invandrarföräldrar ansåg att de blivit dåligt bemötta av polisen. - Så slutsatsen är ju ändå att det är inte ett högt förtroende för polisen i de här områdena. Och det som stack ut mest var att över en tredjedel av de tillfrågade i vår undersökning menar att polisen använder övervåld, Marlena Batist. I Kaliber har du hört om ett polishat. Historier om polisvåld. Och en misstro mot poliser som rycker ut för att lösa brott. Men vad får det för konsekvenser? I ett fall som Kaliber berättade om i förra veckan hade polisen det svårt att få vittnen att berätta. Det handlade om en man som blev misshandlad framför sin ettåriga son på en bro här i Kroksbäck. Minst trettio personer såg, men ingen ville berätta för polisen vad de hade sett. På fritidsgården Flamman tycker 16-åriga Lima att det var bra att ingen ville prata med polisen. - Jag tycker det är bra. Det är bra för gemenskapen. Men det är bra för gemenskapen för då litar folk på varandra när det verkligen kommer till liv eller död. Folk kunde ha fått fängelsestraff för det där. Alltså man litar ju mer när det kommer till sådana situationer och där ingen vittnar. - Man skyddar varandra. Det är det du menar? - Ja, man skyddar varandra. Precis. Men som sagt det var riktigt synd om mannen. Hans rättegång blev svårare för att ingen vittnade. Men jag kan förstå varför ingen vittnade. Jag själv hade aldrig vittnat. - Du hade inte gjort det?    - Nej, jag hade inte gjort det. Det är den starka gemenskapen i området som gör att man håller tyst. Att vittna skulle vara att gå emot den sammanhållningen. Bara några meter från där vi sitter har kommunen bjudit in till ett möte. På det här sättet vill man öka tryggheten i området. I Kroksbäcksskolans matsal har man dukat upp med kaffe, bullar och kakor. På de runda samtalsborden ligger högar med informationsfoldrar från olika myndigheter. - Det finns ungdomsproblematik i just de här områdena, säger Jamal El-Haj (S), ordförande i stadsdelsnämnden. - Det har hänt några incidenter här i vårt stadsområde och vi bjuder in våra medborgare för att kunna ha dialog med dem. Här har kommunen tillsammans med polisen, arbetsförmedlingen, Malmö högskola och det kommunala bostadsbolaget MKB  bjudit in de boende i området till en medborgardialog om vad man tillsammans kan göra för att öka tryggheten i området. Men de enda som fikar och bläddrar i foldrarna är representanterna från de olika myndigheterna. Trots att man har annonserat i tidningen så är det nästan inga av de boende som har kommit hit. - Vad tror du det beror det på att det är så som vill vara med och delta och diskutera? - Det kan vara att det är fint väder. Det kan vara att man valde något annat. Det kan vara att vi är mitt i en valrörelse till exempel att anslutningen inte var så väl, Jamal El-Haj (S). - Men hur påverkar det om man inte får med sig medborgarna när myndigheterna försöker nå ut? - Ja, det är brist på demokrati i så fall. - Men du tror att intresset finns? - Ja absolut, även om det inte finns måste va skapa ett intresse. För politiken kan inte fungera själv. Därför måste man ha en dialog med medborgarna, avslutar Jamal El-Haj (S).  Istället för att vända sig till myndigheterna och polisen har det växt fram en kultur i området där man löser konflikter och brott på egen hand. Vi ger oss ut i området och pratar med folk. Flera av dem berättar att det här är något som tillhör sammanhållningen och att det är något att vara stolt över. - Är det någonting som händer på området som alla inte håller med om så samlas alla och tar bort det problemet. De löser det själva, säger en person vi träffar. Killen som vi pratar med bor i det höghus vars fönster vetter ut mot den gångbro där mannen misshandlades svårt framför sin son. Många såg men ingen ville prata med polisen. Killen vill inte säga vad han heter, men berättar gärna i sin dörröppning om hur spontana medborgargarden i området löser konflikter - utan att blanda in polisen. - Ja, vi har haft lite blottare här. De har aldrig kommit tillbaka. Vi har haft folk som har använt, brukat narkotika framför ungar och så som sitter på lekplatser och så. De finns inte kvar där heller. Vi har haft själva stökiga ungdomar som går runt och krossar rutor helt i onödan, bara för att det är onödigt. Men de ungdomarna gör inte det längre. Så man hjälps åt, berättar han. - Men hur fungerar det? Vem är det som bestämmer? - Ingen bestämmer. Alla vet vad som är rätt och fel, så alla går efter varandra. Vet man att han är en blottare, han är dålig för samhället, då är det ingen som behöver bestämma, man vet vad som behöver göras. Skrämma bort honom, få bort honom, få bort honom. En slag, en spark. Bara så han inte kommer tillbaka och blottar sig. Han kan gå någon annanstans. Alla hjälps åt. - Och då behöver man inte polisen? - Nej. Polisen kommer och bjuder in sig själva i dessa området. De behövs inte så mycket. - Vad borde polisen göra annorlunda? - Ingen aning faktiskt. Det är mycket dom borde göra annorlunda. Men det är inget jag kan hjälpa dom med. I Renas Faik butik börjar det komma folk. Han känner väl igen att man ofta löser problem själva. - Ungdomar ansluter sig till ett brödraskap kan man kalla det för. Eller en liten ungdomsfamilj som man har som barn, man växer upp med dem man litar på dem och man litar på de äldre. Lite så. Har man problem och har kommit i knipa så pratar man med de äldre. Och de äldre kan snacka med den som man har problem med. Man löser det alltid på något sätt. Även om det blir med våld, så löser man det ändå. Det blir en lösning på det. Men man ringer inte in polisen. Absolut inte. De förvärrar bara problemet. Det är inte till nytta. - Vad tycker du om att det funkar på det här sättet? - Det är riktigt dåligt att det funkar på detta sättet att folk inte vill vända sig till polisen och säga till dem - vi behöver hjälp. Ni är anställda för att hjälpa oss. Att folk inte vågar eller vill göra det är fruktansvärt, säger Renas Faik. Närpolisen Christian von Malmborg säger att folk i området ofta tar lagen i egna händer. - Det finns ju ungdomsgäng som tycker att de äger vissa gator eller att det är deras gata och då ska de bestämma vilka som ska vara där och vilka som inte ska vara där. Rätt som det är så kommer det dit fel person som inte ska vara där och så ska de jaga bort någon som är farligare än vad de är och så blir det bekymmer och så är det någon stackars narkoman som får stryk i någon gränd för att han satt i fel trappa. Alltså så kan vi inte ha det. Det är polisen man ska ringa, som ska hjälpa de här människorna. Det är det vi är till för, säger Christian von Malmborg. - Men vad tänker du om att det ser ut så?   - Det förstår du lika väl som jag att det inte är bra att ett gäng ungdomar drar runt och ska lösa bekymmer i området och jaga bort knarkare och blottare, alltså det blir inte bra, säger han. Men vad ska man göra då? Det är en fråga som kräver många och kanske långa svar. Men både poliser och ungdomarna i Kroksbäck som vi pratar med uttrycker att det satsas alltför lite på närpoliser som jobbar relationsskapande. Något butiksägaren Renas Faik håller med om. - Om det hade varit en närpolis som hade varit i området då hade han känt varenda en, vad de håller på med och vad de inte håller på med. Okej? Då hade han inte gått och visiterat dem. Utan den som håller på med något hade han tagit ett snack med, säger Renas Faik.  - Och den här berättelsen hör jag av mycket äldre människor som har levt på 60, 70 och 80-talet. De säger att polisen i vår tid kom fram och hjälpte oss eller en tant att bära sina påsar uppför trappan. Eller hjälpa om man hade problem. De var väldigt familjära. I dag är det inte så, fortsätter han. Närpolisen Christian von Malmborg: - Det finns nog väldigt mycket poliser som skulle vilja jobba på ett annorlunda sätt än vad vi har möjlighet till. Jag har aldrig hjälpt en gammal dam över gatan. Om vi uttrycker det så. Det hinns inte med. Det här att hjälpa, den delen finns inte speciellt. Det finns några få poliser på varje polisstation, men det är alldeles för lite. Polismästare Ulf Sempert är chef för Malmöpolisen. - Vi har haft en underbemanning i polismyndigheten i Skåne som då naturligtvis drabbat polisområde Malmö. Vi har varit tvungna att prioritera det som är lagstadgat. Det vill säga till exempel att ta hand om frihetsberövade. Och då har resurserna inte räckt till för allt det där andra. Det är en prioritering som vi har tvingats göra, säger han. Han säger att det låga förtroendet i utsatta områden beror på att det bor så många invandrare där. - Det kan jag förstå att man har en sån känsla om man har levt under förhållanden där polisen är totalitär och väldigt våldsbenägen. - Men det är ju ungdomar som har bott där i hela sitt liv.   - Ja, men man har ändå en påverkan ifrån omgivningen där… - Men varför lyckas man inte i de här områdena? - Det vill jag inte påstå att man inte lyckas. Vi är en bit på väg, men vi har fortfarande en bit att gå. - Men är man ute och pratar med folk i området så känner man sig inte trygg när polisen är närvarande. Det måste väl ändå ses som ett misslyckande? - Alltså det är ju något vi vill ändra på, säger Ulf Sempert. Enligt Ulf Sempert kommer antalet närpoliser bli fler i Malmö under hösten, eftersom man lovats extra resurser från rikspolisstyrelsen. Polisen står nu inför den största omorganisationen sedan myndigheten förstatligades. Den 1 januari 2015 ska 21 polismyndigheter bli en. En av målsättningarna är att den nya polisen ska finnas närmare medborgarna. För tjugo år sedan genomfördes en annan stor reform, den så kallade närpolisreformen. Den misslyckades. Enligt polisförbundet kom bara en bråkdel av närpoliserna att arbeta med närpolisuppgifter när det väl kom till kritan. Men den här gången ska det bli rätt lovar man. Bo Wennström är professor i juridik vid Uppsala universitet. Han är kritisk: - Det är svepande formuleringar om att man ska komma närmare medborgarna. Och historien bakom närpolisverksamheten är relativt tragisk, den havererade helt. Varför skulle det fungera den här gången när man inte ens har den höga ambitionen som man hade i början av 90-talet kan man fråga sig. - I dag, det man framförallt har gjort, är att man har koncentrerat sig på en organisatorisk reform så att de mål som man från riksdag och regering har vad gäller polisen ska få fullt genomslag i organisationen. Så det är mycket en managementreform som man har gjort, säger han. Enligt Bo Wennström inriktar sig förändringsarbetet bara på hur polisen är organiserad, ett pappersarbete. Hur polisen ska jobba på fältet framöver är fortfarande en öppen fråga. Bo Wennström tror inte att de nya satsningarna kommer leda till fler närpoliser. - Det finns väldigt lite som tyder på det. Förutom dessa ord. - Det är bara tomma ord? - Ja, jag menar att det bara är tomma ord, till dess att man kan visa att detta fungerar. Några konkreta siffror eller förändringar i verksamheten har inte presenterats, och några centrala direktiv över hur många närpoliser som ska finnas finns inte heller. I realiteten kommer eventuella närpolissatsningar bli en fråga för de regionala polischeferna. Thomas Rolén har regeringens uppdrag att genomföra och bilda den nya polismyndigheten. Han leder alltså omorganisationen. Han är säker på att man kommer att lyckas den här gången. - Det kommer att, hela vår organisation bygger på att det ska vara mer personal i lokalsamhället än var det är i dag. Det är bland annat därför som man slår ihop det här till en sammanhållen myndighet, just för att frigöra resurser för att föra ut lokalt, säger Thomas Rolén. - Och kommer det att bli så också? - Det kommer att bli på det sättet. I organisationen som vi nu sjösätter här den 1 januari 2015 så är bemanningen och att vi för ut mer resurser lokalt. Ja, så är det. I Kaliber i dag har du hört om ett hat mot polisen i vissa områden. Om hur misstron mot myndigheter har skapat en kultur där man löser brott och konflikter utan att blanda in polisen. Du har hört om närpoliserna som jobbar i motvind för att öka sitt förtroende. Även om den är starkt ifrågasatt lovar man att allt ska förändras till det bättre i och med den nya polisorganisationen. I väntan på det fortsätter vardagen för Lima, Abbas och deras kompisar. Och polisen har en stor utmaning framför sig - om de ska lyckas vända på hur ungdomarna till exempel ser på människor som vittnar: - Golare är om man till exempel vittnar om något man har sett. Och säger fel grejer, och skapar problem för andra. Det kallas för att gola. - Är det bra eller dåligt? - Det är dåligt såklart. - Varför då? - För att man skapar problem för andra. - En golare är en människa som inte passar in i samhället. Helt enkelt. För att han är en golare. En tjallare, säger en anna kille. - Golare har inga polare. - K är bäst, fattar du mannen….. Kaliber är slut. Nästa vecka handlar det om storbranden i Västmanland. Reportrar: Mikael Funke och Alexander Vickhoff Producent:Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Veto med en prislapp

    · Kaliber

    Vindkraften hyllas som framtidens energikälla och i Sverige byggs det vindsnurror som aldrig förr. Men branschen vittnar om hur kommuner kräver bolag på pengar för att säga ja till större vindkraftsetableringar - hur ren energi ofta handlar om tvivelaktiga pengar. Pulkabackar, upplysta skidspår och skoterleder. Det är några av sakerna vi hört att svenska kommuner kräver för att vindkraftsutbyggnaden ska kunna ta fart. I Sveriges nns det i dag drygt 2000 stycken vindkraftverk - ofta lika höga som Kaknästornet. Och just nu byggs det ett vindkraftverk om dagen. – Det är inte så ofta det bjuds stora investeringar i landsbygden och här nns det ju en chans att få vara med och få en del av tårtan. Skulle du kalla det rättsosäkert? – Absolut. Det kan inte vara det samhälle vi vill ha. Det kan inte vara meningen att våra politiker menar att man ska betala sig fram. Att den som betalar mest kanske får ett ja först. Men vi börjar från början. I Sverige ska vi satsa på grön energi. 2009 beslutade regering och riksdag om ett nytt nationellt mål i energipolitiken. År 2020 ska hälften av all energi vara förnyelsebar. Och där spelar vindkraften en viktig roll. Samma år, 2020, ska det nnas förutsättningar för vindkraften att producera ungefär tre gånger så mycket som vi producerar idag. Och då måste det byggas. Kommunen måste aktivt säga JA För att underlätta den här utbyggnaden bestämde man sig att förenkla tillståndsprocesserna, att göra ansökningarna om att få bygga vindkraft lite enklare och lite snabbare. Agne Hansson är en av regeringens fyra vindkraftsamordnare och berättar att en sådan ansökan tidigare kunde ta era år. – Den gamla tillståndsprocessen var ganska bökig. Du kunde överklaga på samma argument ungefär tre tillfällen. Och då anmälde vi till regeringen att det var väldigt krångligt och tog lång tid och ville ha en ändring. Den 1 augusti 2009 infördes nya bestämmelser som skulle snabba på processerna. Bland annat bestämde man att det är länsstyrelserna som ger tillstånd till stora projekt med er än 6 vindkraftverk, och kommunen som handlägger de mindre verken. Men precis innan förslaget klubbades igenom kom kritik från Sveriges samlade kommuner, som menade att de med lagändringarna inte skulle få tillräckligt mycket att säga till om. I sista stund lade regeringen till det som i praktiken blir ett kommunalt veto: kommunen måste aktivt säga JA till de större verken för att vindkraftsplanerna ska bli verklighet. Svarar kommunen inte alls, blir det automatiskt ett NEJ. – Ingen politiker skulle kunna fatta beslut som går så diametralt mot kommunernas vilja skulle ha varit och då ändrade man ju det och kom fram till att man skulle låta kommunerna säga sin mening i det här, och så kanske ingen tänkte då att det här blev ett veto då. Beslutet behöver inte motiveras och kan inte överklagas. Vi har hört att det här drygt tre år gamla tysta vetot systematiskt används för att pressa företagen på pengar – att kommuner för att säga JA ställer krav på ekonomisk ersättning. Det kallas vanligtvis bygdepeng eller bygdemedel och pengarna har vi hört nansierar bland annat pulkabackar, cykelbanor och skoterleder. Men trots att regeringens planeringsmål inte är hotat, kommer det visa sig att den här så kallade bygdepengen är juridiskt tveksam. Vissa hävdar till och med att den är olaglig. I ett snöigt Linköping möter vi projektledaren Rolf Pettersson. Han arbetar för vindkraftsbolaget RGP Vindkraft och berättar att han själv varit med om det här: krav på ekonomisk ersättning. "Det är mer eller mindre utpressning" – Det var faktiskt ganska nyligen jag ck papper på det, att kommunen hade ställt det som krav, eller någon politiker att de ville ha en bygdepeng. Tror det var 1 procent. För att säga ja till det här. Det är mer eller mindre utpressning kan man säga. Kommunen Rolf Pettersson pratar om är Ydre – som i offentliga dokument skriver rakt ut att kommunens tillstyrkan sker under förutsättning att företaget betalar ut en så kallad bygdepeng. Vi ringer upp kommunstyrelsens ordförande: centerpartisten Sven-Inge Karlsson. – Ja det står det, det vet jag. Men det är en förhandling tycker jag att vi kallar det så länge.! Fast det står ju att det är ett krav? – Ja det kanske står som ett krav men det får man rucka på. Jag vet inte om det är hållbart i längden, lagligt. Det vet jag inte. Sven-Inge Karlsson vet alltså själv inte om kravet på bygdepeng håller juridiskt - om kommunerna får begära pengar för att säga ja. Men i dokumenten från oktober 2012 står det svart på vitt – att kommunfullmäktige ger bygglov under förutsättning att vindkraftföretaget skulle betala 1% av bruttoproduktionen i bygdepeng. Men varför formulerar ni det såhär då? – Jag kan inte förklara det. Men jag vill inte skylla ifrån mig, och det står som det står. Men har man uppfattat det på annat vis får vi ta en diskussion! Men du var med på det här mötet? – Ja, jag har varit med på hela tiden Så varför kan du inte förklara dig? – Vi vill ha en bygdepeng. Men man kanske inte klarar sig lagligt, det vet jag inte. Rolf Pettersson igen. – Man kan ju komma med ngn slags bygdepeng frivilligt som jag känner till. Men 1 procent låter mycket som man kör med här då. men just det här att en kommun ställer krav att om vi ska säga ja, ska det nnas en bygdepeng här. Det känns juridiskt tveksamt. Men vi undrar: är det er kommuner som gör såhär – kräver ekonomisk ersättning för att godkänna ett projekt? Och är det här verkligen lagligt? Vi har gått vidare på tips, begärt ut yttranden från Energimyndigheten och läst vindkraftspolicys – som många kommuner har som tillägg till sina vanliga översiktsplaner om hur man ska bygga inom kommunens gränser. Där har vi hittat elva exempel där kommuner har skrivit in bygdepengen som ett krav för att de ska säga ja till vindkraftsetableringar. Beroende på hur många vindkraftverk det är, och hur mycket energi de levererar, blir det olika mycket för varje kommun- men det kan handla om ett par hundra tusen kronor om året. "Det ska inte vara några villkor" Maria Stenkvist är handläggare på Energimyndighetens vindenhet. Vi fångar henne mitt i eftermiddagsruschen på Stockholms central. Hon och Energimyndigheten har era gånger gjort sin ståndpunkt om det kommunala vetot tydlig: – Det ska bara vara, i beslutet ska det bara vara ett ja eller ett nej. Det ska inte vara några villkor och inte någon ekonomisk ersättning. Redan 2010 - ett år efter att vetot infördes - ck Energimyndigheten indikationer från branschen att det inte riktigt fungerade som det skulle. Myndigheten skickade då ut en enkät till företag och berörda myndigheter för att se hur det stod till. På vissa håll gick tillståndsprocesserna inte ens snabbare, utan långsammare. Och så hörde man talas om just det här: att kommunen använde sin vetorätt som förhandling för ekonomisk ersättning. – Vi har uppgifter att det förekommer men det går inte att veriera eftersom ingen är beredd att ställa sig bakom det för att det då kan skada en projektör om man pekar ut kommun. Vi har även pratat med branschen och där vill man inte heller göra en bedömning av hur stort problemet är. Vi vet att det förekommer, men jag tror inte att vi kommer längre än så. Vi uppfattar att det här underlaget från 2010 är tillräckligt för att se över lagstiftningen, säger Maria Stenkvist. Att man borde se över lagen tyckte även dåvarande miljöminister Andreas Carlgren i februari 2011. Han övervägde att ta bort det kommunala vetot helt - på grund av den oförutsägbara faktorn – att till exempel lokal opinion kunde påverka politiker att säga nej. Men ett par månader efter utspelet ersattes han av nuvarande miljöminister Lena Ek, som inte valt att göra det till en stor politisk fråga. Under de senaste två åren har vetot levt kvar oförändrat. Maria Stenkvist är kritisk. – Vi tycker fortfarande att hur man tillämpar regeln är ett problem. När det gäller vindkraft är det kommunala tillstyrkan ett problem som man bör göra något åt. Vi tror att genom ökad kunskap kan man tillämpa regeln på ett bättre sätt. Med den gamla lagstiftningen var bygdepeng inte någon kontroversiell fråga. Det är i kombination med kommunens vetorätt som problemet uppstår. Kaliber lyfter på luren och ringer runt till 10 stycken av landets vindkraftsprojektörer: företagen som planerar, bygger och förhandlar med kommunerna. Alla vi pratar med upplever att systemet som det ser ut idag är rättsosäkert. Majoriteten har varit med om att kommuner krävt pengar för att säga ja till projektet. Kohandel är ett ord som dyker upp, utpressning ett annat. Hanna Lind arbetar som miljökonsult på vindkraftföretaget Triventus Consulting. – Min erfarenhet är att det är ganska vanligt framför allt i Norrland att kommunerna kräver bygdepeng. Det har både jag och mina kollegor varit med om. Det är nåt som ofta efterlevs, för vill man bygga en park får man följa det kommunerna säger, men det är fel juridiskt. Det nns inga andra verksamheter där man måste betala för att få igenom tillstånd. Skulle du kalla det rättsosäkert? – Absolut Emellanåt stöter företagen själva på kritik från boende i vindkraftsområden, som menar att vindkraftbolagen genom bygdepengen mutar sig in till marker där de annars inte hade fått bygga. Den bilden delar inte Hanna Lind, eftersom kraven oftast kommer från kommunernas håll. Däremot tycker hon att det är ett problem att branschen inte protesterar mer. – Det är ju något som inte står rätt till när kommunerna kan kräva detta. Så att branschen som helhet borde väl egentligen kanske stå på sig lite mer, att uppmärksamma det. Att det inte är okej, att utpressa företag. Men tyvärr har det blivit så att man funnit sig i den situationen och anpassat sig. "Vetot en främmande fågel i vår lagstiftning" De esta vi pratat med väljer att just nna sig i situationen: men inte alla. I ett mail får vi till exempel eljätten Eons ståndpunkt: de har hittills valt att backa när kommuner kräver bygdepeng, eftersom man inte anser sig ha rättsligt fog för det. Vindkraften ska byggas för att det nns en konsensus kring behovet av mer förnyelsebar energi – inte för att vi betalar för det, skriver kommunikationschefen Mattias Henneus till oss. Men andra, mindre bolag har inte den möjligheten, berättar era vi pratar med. Ofta har man gjort tekniska utredningar kring till exempel skuggor, buller och påverkan på fågelliv, i era år när man kommer till kommunens förhandlingsbord. Det är ofta arbete värt era miljoner kronor. Då är det enkel matematik som gäller: man säger inte nej till kravet på bygdepeng: eftersom man förlorar ännu mer pengar på att det redan utförda arbetet kanske åker ner i papperskorgen. Regeringens vindkraftsamordnare Agne Hansson är kritisk till systemet som det ser ut idag. – Det blev väldigt olyckligt. Därför att det här vetot är en främmande fågel i vår lagstiftning. Det nns ingen miljöfarlig verksamhet som är så omgärdad av restriktioner som miljövänligt tillstånd för vindkraft. Agne Hansson är en av de fyra personer som är anställda av regeringen för att övervaka och underlätta utbyggnaden av vindkraft. Han har arbetat som vindkraftsamordnare sedan 2006 och upplevt tiden både innan och efter vetot. – Det var ju en olycklig tillkomst av det här, att man inte tänkte igenom det mer noga och förutsåg de här problemen. Då hade man förmodligen också hittat en bättre väg, tex genom att ge överklagansmöjlighet eller annat. Det var nog ett förbiseende. Det var min bedömning. Nästa Rättvik... När man anländer till Rättvik med tåg är det stora, vita kommunhuset något av det första man ser. Gräsmattan framför pryds av skulpturen Rättvikshästen, en slags ljusgrå variant av dalahästen och som ses en symbol för bygden. En trappa upp sitter Inge Östlund - centerpartistisk kommunpolitiker i Rättviks kommun och ivrig förespråkare av bygdepeng. Han menar att utbetalningen av bygdepeng för honom är en självklarhet. – Det här är ju hela bibban där vi pekar ut områden, sen nns det ju en del där vi skriver vad vi vill. Rättviks kommun är en av kommunerna som skrivit in kravet på bygdepeng i sin vindbruksplan. Minst 0,5 % av bruttoproduktionen ska gå tillbaka till bygden. – Här har vi bygdepeng. Rättvik kommun har antagit riktlinjer vid kommersiella anläggningar i Rättvik. Inge Östlund själv tycker vindkraftverken är ganska na men är medveten om att många tycker att de stör landskapsbilden. Bygdepengen blir då viktig för att vindkraftsprojektet inte ska stöta på så mycket motstånd i bygden, säger han. – Det är viktigt att kommuner är med och styr i processen i ett tidigt skede. För går det för långt och man har skrivit ett saftigt arrende så är det svårt att komma åt ytterligare en del av kakan, utan bygdepengen är någonting som ska ligga i botten för en exploatering tycker jag.  Skulle ni kunna tänka er att använda ert veto annars? – Ja alltså. Det är ju fel egentligen. Om man ska behöva använda vetot för en bygdepeng. Men det är fullt möjligt. Och det är nog så. Att vi skulle nog kanske vara beredda att göra det om det skulle dras till sin spets vid en kommande exploatering om vi inte skulle lyckas få loss något återföringsmedel. Han förstår inte kritiken om att systemet det skulle vara rättsosäkert, eftersom pengarna Rättviks kommun förhandlar om inte går in i kommunkassan utan till en separat fond. Sen kan boende och företag i det berörda området söka pengar från fonden till olika lokala projekt. 2012 delade man ut 288 000 kronor till bygden. Bland annat har man på så sätt nansierat upplysta skidspår, ommålning av hembygdsgården och en brännbollsturnering. När Rättvik för två år sedan uppdaterade sin vindbruksplan skickade man som brukligt ut den på remiss, bland annat till Energimyndigheten, som upplyste om att de ansåg kravet på ekonomisk ersättning som direkt olämpligt och som något som saknar rättskraft. I ett utlåtande svarar då Rättvik bland annat att ”om boende i Rättviks kommun ska kunna acceptera att naturtillgångar i deras närområde exploateras krävs också att de får sin del av kakan”. Men varför ett svar på tal istället för att helt enkelt lyda myndighetens råd? Inge Östlund igen. Beskrivs ofta som ett norrlandsfenomen – En kommun är ju suverän att besluta vad den vill så länge ingen överklagar. Vi menar att den här linjen kör vi och vi är inte ensamma utan det är många kommuner som tagit efter det här. Sen får väl Energimyndigheten tycka något annat då. Men om man där på energimyndigheten är måna om att vi får en energiomställning värd namnet, då ska man denitivt anamma bygdepeng. Det är ett av de bästa smörjmedlena som nns, för att slippa osämja vid en exploatering. Men de menar att de skulle kunna ses som olagligt? – Det får stå för dom. Det handlar inte om det från våran sida. Här vill vi se till att folk håller sams och vi tycker det är positivt. Sen vet jag att det nns alla möjligheter för riksdag och regeringen att ta bort det kommunala vetot, men så länge man har det får väl vi nyttja det så länge som det behövs. På Högskolan Dalarna i Falun träffar vi Mattias Gradén, som är kulturgeograf och har forskat om bygdepengens betydelse för ett vindkraftsprojekt. Han menar att själva idéen att ett samhälle ska få ekonomisk kompensation för ett intrång inte är ny. – Det är inget historiskt konstigt att pengar från sådant här hamnar i bygden. Man kan kolla på skogsägande och här i Dalarna och här har man besparingsskogar och de pengarna stannar alltid i bygden för de går ju till fastigheterna och inte till ägarna. Så det är inget konstigt tycker jag. Bygdepengen beskrivs ofta som ett norrlandsfenomen. Mattias Gradén bekräftar att det för några år sedan var en fråga främst i landskap som Härjedalen, Jämtland och Norrbotten. Men nu rör sig idéen om ekonomisk kompensation sakta men säkert allt mer mot söder, menar han - och det genom hörsägen. – I ett projekt när en exploatör börjar bygga tittar man mycket på vad som skett i andra likadana projekt och så använder man det som ett argument, man hämtar idéer från grannkommunen: här i Falun till exempel, har man tittat på Rättvik. Man tittar på vad som händer hos grannen. Och så tar man upp det här, och så yttar sig fenomenet då, från norr till söder då. Vindkraften är viktig för det globala miljöarbetet men det är otydligt hur den egentligen hjälper den lokala bygden, menar Mattias Gradén. Varför bygga just här, tänker många. Bygdepeng skulle då kunna vara ett sätt att hantera det här - att läka såren, som han säger. Idag är det för få personer som direkt får något tillbaka av en vindkraftsetablering, menar han.  – Markägare får rätt så tydliga fördelar. Arrende oftast och väg kanske. Men allmänheten kanske inte upplever de här fördelarna, eller det gör de inte. Och då är bygdepeng ett sätt att hantera det. Inge Östlund i Rättvik menar att vindkraftsexploateringen kan vara en stort uppsving för den glesnande landsbygden. – Det handlar om att bygden ska leva. Det är så jag ser det. Att här har landsbygden chans att få medel till att överleva. – I södra Sverige är man inte sådär. Många där vet inte ens vad bygdepeng är. Det känns som att det fattas inte lika mycket pengar i landsbygden där som det gör i norra Sverige. Man är mer mån om det här ju längre norrut man kommer, av förståeliga skäl. Det är färre människor och svårare att få ekonomin på bygdegård och föreningar att gå ihop. Men jag förstår det här att man vill ha pengar till landsbygden men är det egentligen vindkraftsbolagens ansvar att betala pengar så att landsbygden kan leva? – Ja det är här man tvistar egentligen. Men hur det än är så gör man ett ingrepp i naturen och på något sätt borde det komma de närboende till gagn och i de allra esta fall är man villig att diskutera en bygdepeng, om man kommer in i tid. Men om ni kräver pengar för att tillstyrka en vindkraftsplan, kan man inte se det som lite tvivelaktigt? – Det är klart att det går att vända och vrida på allting, men i mitt huvud nns det inte något tvivel på att det inte skulle vara riktigt, utan såhär kör vi. Men det råder oenighet kring hur kravet på bygdepeng ser ut juridiskt. Det nns faktiskt inget känt fall där man provat det rättsligt. Men en som har en tydlig uppfattning om frågan är Pia Pehrson: advokat och delägare på Foyen advokatrma som specialiserat sig på bland annat vindkraftsfrågor. – Det nns det inget lagstöd för att ta betalt som kommun så får man inte göra det. Och i det här fallet när vi pratar om att tillstyrka ett vindkraftprojekt enligt miljöbalken 16:4, så står det ingenstans att man får ta betalt för det man måste göra enligt miljöbalken. Man måste ta ställning som kommun, och det är inte okej enligt lagstiftningen. "Man får inte ställa krav" Pia Pehrson har representerat olika vindkraftbolag i era fall – men varken hon eller någon annan har alltså drivit en rättslig process om bygdepeng. En möjlig förklaring till att vindkraftbolagen inte anmäler kommunerna är att de är i beroendeställning, menar hon. Och tillsvidare lever många kommuner och företag på att bygdepengen juridiskt fortfarande är en gråzon. Det kan vara därför kommuner trots kritik håller fast vid kraven på bygdepeng i sina vindkraftsplaner. Dessutom menar era kommunrepresentanter vi pratat med att kravet på bygdepeng inte är ett problem eftersom de satt upp fonder eller stiftelser, dit pengarna går, istället för rakt in i kommunens kassa. Det är dock inte direkt förmildrande, menar Pia Pehrson. – Det är en gradskillnad säger jag. Men det förändrar inte situationen: kommunen får eller ska inte lägga sig i om det ska vara några pengar till ett byalag eller olika föreningar. Det är inte kommunens sak. Det får inte vara kommunen. Man får inte ställa krav. Kaliber har också varit i kontakt med Germund Persson, chefsjurist på Sveriges Kommuner och Landsting, som inte ser att det nns några större problem med lagstiftningen som det ser ut idag. När Pia Pehrson får höra det blir hon överraskad. – Det förvånar mig väldigt mycket att man kan säga att det här inte är ett problem, utan i det här läget är det ju inte bara företag utan också politiker som hamnar i kläm. De kommunpolitiker som ska fatta beslut och som i en liten kommun får väldigt mycket synpunkter och kanske arga påhopp för att de ska ta ställning till en vindkraftpark. Om man säger att det inte är ett problem har man nog inte följt så många vindkraftparker i praktiken, hur det går till. Pia Pehrson menar också att det är lätt att peka ut kommuner och företag som skurkarna i det här, men egentligen är det regering och riksdag som borde göra något åt saken. – Jag tycker att den här biten i Miljöbalken att man har lagt hela makten hos kommunen, att tillstyrka ett projekt, utan att det nns kriterier. Det bäddar för en situation där man begär betalt. Och det kan inte vara det samhället vi vill ha. Det kan inte vara så att vi ska betala oss fram. Att den som betalar mest kanske får ett ja först. Vi ringer upp miljöminister Lena Ek för att höra vad hon säger om att kommuner kräver ersättning för att tillåta vindkraft på sin mark - och hon är kritisk: – Jag tror att det är högst tveksamt enligt den reglering vi har som styr verksamheterna. I miljöbalken nns inget stöd för att ta ut ersättning för vindkraftsetableringar. Men samtidigt är det kommunallagen som styr vad kommuner får och inte får göra, vilket Lena Ek menar gör frågan mer komplicerad. Till skillnad från sin företrädare på miljöministerposten - Andreas Carlgren - menar Lena Ek alltså att frågan om det rättsosäkra vetot inte ligger på hennes bord, utan hos hennes kollegor andra departement. – Miljöbalken har ju inte tagit upp avgiftsfrågan eftersom det nns i den allmänna lagstiftningen. Men det var nog inte syftet att man inte skulle följa kommunallagen och de regler som nns där. Och därför tycker jag det är tveksamt att de gör på det här viset. Men ansvaret för kommunallagen ligger delat mellan bostadsdepartementet och nansdepartementet. Tillbaka till Inge Östlund i Rättvik, som medan han pratar snurrar på ett 30 centimeter högt vindkraftverk i plast. Det står på hans konferensbord och är en gåva från den förra vindkraftsprojektören som besökte byn. Kommunen har nyligen fått in ett förslag på en ny vindkraftpark, och även om det ligger ett par år fram i tiden har man redan nu diskuterat ekonomisk ersättning med företaget. Det var positiva tongångar, berättar Inge. Och egentligen är inget annat riktigt tänkbart. – När stornansen kommer och lägger en halv miljard mitt ute i skogen. Då förstod jag att här lär vi vara med på något sätt. Det handlar ju om överlevnad. Och att vi ska få någon industri på de här breddgraderna med 30-50 arbetstillfällen, det är en utopi. Det kanske händer i någon kommun men det är inte särskilt troligt. Utan vi lär ju försöka kriga på de bollar som bjuds. Reportrar: Frida Johanson och Malin Sandberg Producent: Sabina Schatzl

    starstarstarstarstar
  • Goda löften - dålig täckning

    · Kaliber

    Att kunna ringa är något vi ofta tar för givet - men trots att alla svenskar har laglig rätt till en telefon i sin bostad och trots att täckningskartor från telefonbolag visar att mobilen ska funka över i stort sett hela landet, är verkligheten en annan. Kaliber har rest genom Norrlands inland för att få svar på varför det inte längre går att lita på telefonen. Just nu kan du inte nå det önskade numret, var vänlig försök igen om en liten stund Jag sitter i bilen på en parkeringsplats i Sorsele och försöker ringa hem till Teddy Hall, som bor 16 mil härifrån. Sist vi pratade, för några veckor sedan, bröts samtalet och sedan gick det inte att ringa tillbaka. The number you have dialed cannot be reached for the moment , please try again later Att kunna ringa är något som de flesta av oss tar för givet, från hemtelefonen eller mobilen. Men bor du utanför storstäderna är det långt ifrån säkert att det går. Trots att alla svenskar har laglig rätt till en telefon i sin bostad och trots täckningskartor från telefonbolag som visar att mobilen ska funka över i stort sett hela landet, är verkligheten en annan. Tillsammans med P4 Västerbottens reporter Ingrid Marklund ger jag mig ut på en resa i Norrlands inland för att se varför det inte går att ringa. Vi börjar i byn Myckelgensjö, i Ångermanland. -- Vi har hållit på och flytta i en månad ungefär så det är precis sista dagen i gamla huset som vi lämnar ifrån oss nycklarna. Men det är skönt att ha flyttat. Helene Och Per-Magnus Ljunggren har precis packat sista flyttlasset från grannbyn till sitt nya hus i Myckelgensjö. En by där det bor ungefär femtio personer. Här finns en affär med café mitt i byn och flera företag – Ja för jag jobbar ju här uppe så det är därför vi ska flytta. Det är närmare, man kan gå till jobbet. I det nya huset finns ett telefonjack i väggen, men det går inte att ringa. – Nej, de har gjort någonting däruppe där vi bor nu, där uppe… Det gamla telefonnätet med stolpar och koppartrådar som fanns här förut har blivit för dyrt att underhålla och togs bort av Telia i samband med att de inledde de sitt så kallade teknikskifte 2010. – Så vi fick reda på att nej, det finns ingen telefon och inga stolpar och ingenting. När Telia plockar ner sina telefonstolpar ska de ersätta alla kunder som vill med en ny hemtelefon som går över mobilnätet. Så kallad fast mobiltelefoni. Eftersom Helene och Per-Magnus flyttade in efter att telefonstolparna togs bort så är det inte Telias ansvar att fixa en ny hemtelefon med den nya tekniken. Där det en gång gick att ringa är det idag i stort sett helt tyst. Det är nämligen inte bara telefonledningarna som är borta, det finns heller ingen mobiltäckning. Vi går omkring på tomten och testar mottagningen, men får inte napp trots att vi har fyra telefoner med olika operatörer. Det är helt dött. – Det är precis som att det är i hörnet av sändningen, så att säga, så man får leta. Har ni försökt att argumentera att ni har rätt att ha telefon hemma? – Ja, jag har försökt men det är svårt, man vet inte riktigt vad man ska säga. Man kan inte alla lagar. Lagen säger att alla i Sverige har rätt till telefon där man bor. I de fall där det inte funkar, dit varken koppartrådar eller mobilnät når fram, ska Post- och Telestyrelsen – som ansvarar för telefonin i Sverige – gå in och fixa det med speciallösningar. Idag är det femton hushåll i hela landet som fått sådana. Helene och Per-Magnus är inte en av dem eftersom de inte har känt till att de ska anmäla sig till Post- och Telestyrelsen för att få sin lagliga rätt till telefon tillgodosedd. – Hallå? Ja hallå, det var Mikael Sjödell här. – Ja, hej. Teddy Hall, som jag försökte nå i början av reportaget, är ett av de här femton specialfallen. Han bor i Fatsjöluspen, sju mil nordväst om Vilhelmina. Hans gamla fasta telefon togs bort för tre år sedan, men trots förstärkningsantenner på taket, och trots att han testat flera olika operatörer, funkar hemtelefonen via mobilnätet så dåligt att Post- och Telestyrelsen nyligen installerat en extra sattelit-telefon hemma hos honom. Hur hör du mig? – Ja det hörs ju väldigt olidligt. Du hörs ju ungefär som om du håller på att äta. Det är den jag ringer på nu. Som om jag håller på att äta? – Ja precis, som om du pratar med mat i mun. Och det är hela tiden… det brusar hela tiden. Ni har haft det så här i tre år alltså? – Absolut. Där verkar det som att du försvann…. Hallå? Hallå? Hallå är du där? Den speciallösning som Teddy Hall har fått verkar inte heller gå att lita på. Och det kan det blir riktigt besvärligt om han hamnar i en nödsituation. Inte nog med att han måste hoppas på att telefonen funkar i rätt i ögonblick, han kan inte heller som alla andra slå nödnumret 112. På en sattelittelefon måste man knappa in tolv siffror. Och han är inte ensam om att inte lita på säkerheten med den nya tekniken. I takt med att fler och fler telefonstolpar försvinner, försvinner också de tjänster som tidigare gått via det fasta telefonnätet. Som trygghetslarm för äldre och andra behövande. – Nu är vi på väg till Grundtjärn till Erik Jonasson. Och han är en som vi besöker varje dag. Jag sitter på passargerarsätet bredvid Yvonne Nilsson som jobbar på hemtjänsten i Myckelgensjö. Hon berättar att hos de hon besöker i de kringliggande byarna, är det ofta problem med trygghetslarmen nu för tiden. – Ja, förut då det var fasta telefonnätet, då gick det ju bra. Men det är ju nu sedan de tog bort det som det är krångel. Mellan sätena har Yvonne förutom en mobiltelefon med sig en särskild kommunikationsradio – Rakel – en sådan som polis och räddningstjänst använder. Men varken den eller mobilen fungerar där vi åker Nu pep det så där igen, vad betydde det? – Det betyder att det är ingen täckning på Rakel heller. Och mobilen då, är det… – Nej, det finns ju ingen täckning där alls. Det är nästan ingen täckning på hela vägen på mobilen. – Och i den här lilla vita ljusa huset, dit ska vi. Ska vi hälsa på Erik och se hur han har det idag. Grundtjärn är en liten by. Här bor bara 10-15 personer, gissar Yvonne. Två av dem är i behov av hemtjänst. Erik Jonasson är en av dem. – Ja, det hände ju det att jag fick urinvägsinfektion och det gick över i blodet så jag fick blodförgiftning och tappade ju all ork. Så jag tog mig inte upp, jag hamnade på golvet, så jag låg en hel dag här på golvet. Låg och frös, hade bara en t-shirt på mig. Eriks Jonassons son kom förbi på kvällen, ringde ambulans så Erik fick vård. Den gången hade det ”slagit slint i skallen”, berättar Erik, så han kom aldrig åt trygghetslarmet. Men sedan det fasta telefonnätet försvann och han fick trygghetslarmet via mobilnätet har det blivit struligare, säger han. Vad spelar det för roll om det är på det gamla telenätet eller om det är som du har det idag? – Ja, det var ju säkrare, det fungerade jämt. Det fungerade även när strömmen var borta och allting. Det var ju ett säkert larm. Men hemtjänsten kollar ju upp den varje gång. De har ju anteckningar, de har en pärm som ligger på hatthyllan där ute i hallen. – Ja den 9 juli, då provlarmade men då fungerade den inte riktigt bra så då ringde de upp på telefon. Och den 24/7 fungerade den inte heller när vi provlarmade. Och inte den tredje september. Men den 6 september då är det ok. För då genom att det inte är ordentligt så provar vi ju varje vecka. Men det var flera gånger där som det var… – Ja, ja, det har varit mycket krångel. Litar du på att det fungerar, är det ett tryggt trygghetslarm? – Det är inte riktigt tryggt. För att faller kontakten ut via mobilnätet då fungerar den ju inte. Så även om strömmen går kvar så jag blir utan ström, då fungerar den inte heller Your call is being forwarded, please do not hang up. Ja hej Teddy, nu kom jag fram till någon amerikansk röstbrevlåda som på engleska förklarade att jag kunde lämna ett meddelande här. Jag testar och ringer igen. Your call is being forwarded, please do not hang up. En miljon telefonstolpar – så många ska bort till 2015. Framförallt i glesbygden. Elva tusen kunder har redan fått trådarna klippta. Ytterligare fyrtiotusen kommer att bli trådlösa inom tre år. Jag och min reporterkollaga Ingrid Marklund fortsätter vår resa. – Nu kommer vi ut på E12:an, då blir det fäste. Och då ska vi ta av mot Tärnaby? – Ja, då ska vi mot Tärnaby en bit och sedan ska vi ta av emot Björkbacken och Norra Fjällnäs och de här byarna där telefontrådarna är klippta. Vad har vi hört om situationen där då? – Ja, de säger att de senaste dagarna så har det inte gått att ringa vare sig med den fasta telefon, den nya tekniken, och det har inte gått att ringa heller med den vanliga mobilen. Så på några dagar så har man inte kunnat ringa ens nödsamtal till 112 från någon av byarna. Och det är ganska många, det är en 70 personer som bor där. Ja, det har helt enkelt inte gått att nå omvärlden på telefon, på något sätt. De boende i Björkbacken och Norra Fjällnäs samlats till årsmöte i den gamla byskolan som nu fungerar som bygdegård. 14 bybor sitter runt bordet som är dukat med kaffe och semlor. Hur många här har fast mobil telefoni med modem på väggen, om vi tar en handuppräckning? En, två, tre, fyr, fem, sex… De nya hemtelefonerna som går via mobilnätet har inte fungerat som de ska sedan i julas, får vi höra. – Man snackar ett tag, sedan blir det sämre och sämre och innan det är slut, ibland kan han höras nästan som Kalle Anka. Och så pupp! så bryt när man som minst anar. Så den är skitdålig. Vad hette du sade du? – Bengt Hermansson. – Kvaliteten och funktionen var ju väldigt bristfällig. Bryt väldigt ofta. Du kan ringa och prata och så bryts det ner helt plötsligt, så får du ringa upp. Precis innan vi kommer hit har telefonerna legat nere helt i fyra dagar. Anders Fjällström är lantbrukare och fjällräddare i byn. – Det är ju en säkerhetsfråga tycker jag. En väldigt allvarlig säkerhetsfråga, i många byar så är det mycket äldre personer och sedan är det ju som regel aktivt folk, det är fort det händer olyckor. Och har man ingen täckning för telefon så att man kan nå räddningstjänst så har man ju problem. Ja, på bygdeförningens årsmöte är alla missnöjda med Telias fasta telefoner som går via mobilnätet. Jag ringer Telia. – Hans G Larsson, informationsansvarig, Telia. Jag har bett honom titta närmare på situationen i Björkbacken och Norra Fjällnäs. Det har varit några kortare avbrott säger han. – Till exempel handlar det om att det blir nedisning av parabolantenner eller på våra master och ibland så är det korta avbrott som är svårt att förstå varför avbrottet blev, de uppstår och så blir de nästan klara med en gång. Men i Björkbacken så har vi exempel på att det har legat nere i flera dagar utan att det gått att ringa, fyra dagar? – Ja alltså på den beskrivningen som du säger så låter det som att det är något vi behöver undersöka djupare och verkligen analyser de här masterna, vad det beror på och vad vi kan göra för att vi ska få en stabilare situation för de här kunderna. Är hemtelefoni via mobilnätet lika säkert och stabilt som via de gamla koppartelefonledningarna? – För de här kunderna som inte har något kopparnät längre så blir det naturligtvis så att går mobilnätet ner så har de inget alternativ. Man kan säga såhär att ambitionen är att vi ka ha en hög kvalitet på mobilnätet för de här kunderna, men de har inget alternativ när mobilnätet går ner. Men det är inte bara hemtelefonerna det är problem med. Flera av de boende här i Björkbacken och Norra Fjällnäs har varit så missnöjda att de sagt upp sina hemma-abonnemang och gått över till att bara använda mobiltelefon. Men precis som i Myckelgensjö, Grundtjärn och längs vägarna vi åkt i det här reportaget är också mobiltelefontäckningen dålig. Anders Fjällström. – Det är ju inget särskilt med de här fast mobilerna, utan även de här vanliga mobilerna. De bryts ju. Ibland är det väldigt ofta, ibland kan man ha stora problem. Här ska flera av de största operatörerna fungera att prata i enligt deras egna täckningskartor. Själv har jag två telefoner med olika abonnemang med mig. Ingen har mottagning. Får man räkna med det när man bor i glesbygden? – Jag tycker väl inte egentligen att man ska behöva räkna med det. 34-åriga Johan Edström bor i Norra Fjällnäs och jobbar som lärare i Tärnaby, en mil härifrån. – Sedan kanske man inte kan kräva att jag ska ha samma internet eller mobiltäckning som om jag bodde i Umeå, men alltså jag ska ha ett som fungerar och jag ska kunna uträtta de saker som samhället kräver att jag ska göra via dator och telefon. Jag tycker det är en rättvisefråga på något sätt, att man ska ha det. Det ska ju funka för alla. Det ska ju finnas en lägsta nivå som är godtagbar, och den tycker jag kanske inte finns. När jag frågar Telias Hans G Larsson om deras täckningskartor, som visar täckning för mobiltelefon inte bara i Björkbacken och Norra Fjällnäs, utan på 92 procent av hela Sveriges yta, säger han att de utgår från ett bästa-scenario. Hinder som sjöar, skog och fjäll räknas inte alltid med. Så er täckningskarta och de 92 procent av ytan i Sverige som ni täcker är inte samma sak som att det går att ringa på 92 procent av ytan? – Alltså det är ju så i bästa fall. Det är ju självklart så att det vi visar på täckningskartan, det är då en datorberäkning och vi vill naturligtvis att man ska kunna ringa så mycket som möjligt, men det finns ett antal saker som kan vara begränsande helt enkelt. Vad gör ni för att förbättra talkommunikationen på mobiltelefon i glesbygden? – Just nu har det varit en fokusering på storstad och tätorter för där har vi också då över tid haft bekymmer med att vi haft en explosion av datatrafik som tar väldigt mycket kraft av nätet. Varför inte bygga ut mobiltelefonin mer i glesbygden? – Därför att det här är en verksamhet som bygger på att vi satsar där vi kan få tillbaka våra pengar. Kort efter att vi lämnat bygdeföreningen få vi höra att det återigen blivit problem i Björkbacken. Två dagar med stora störningar, och så två dagar till då telefonerna inte fungerat alls. Under den här reportageresan har vi besökt eller pratat med ett fyrtiotal personer i glesbygdsområden i Västerbotten och Västernorrlands län som alla har problem med mobiltelefonin, hemtelefonin, eller både och. Det handlar om allt ifrån telefoner som inte fungerar alls, till samtal som ofta bryts och brusar. Det går helt enkelt inte lita på att det fungerar att ringa. I samarbete med åtta av Sveriges Radios lokala kanaler kartlägger vi också telefonproblemen runt om i landet – från Småland till Norrbotten. Hittills har över 1500 personer hört av sig med olika problem och erfarenheter. – Ja, hallå? Ja hallå, då var det Mikael Sjödell igen. – Ja. Ja, hej… Då ska vi se hur det låter, berätta vad det är för apparat jag ringer på så ska jag lyssna? – Det är ju på sattelittelefon och det, jag hör dig… Du försvinner lite måste jag säga. – Ja, det låter som om du pratar inne i en plåtburk. – I takt med att det fasta nätet monteras ner i stor omfattning och vi blir mer och mer hänvisade till mobiltelefonnätet, så har ju förutsättningarna för en fungerande telefoni försämrats, vill jag hävda. Jan-Åke Olofsson är civilingenjör som tidigare jobbat på Telia i över trettio år med telenät och glesbygdsproblematik som specialitet. Idag jobbar han på institutionen för tillämpad fysik och elektronik vid Umeå Universitet. – Jag kan tänka mig att en tio, femton, tjugo procent har problem och att det sedan är ett antal procent, kanske fem, tio procent där det inte finns förutsättningar att ha täckning överhuvudtaget. Han är övertygad om att betydligt fler än de femton personer som fått specialösningar av Post- och Telestyrelsen har en fast telefon via mobilnätet som inte fungerar. – Här ska vi komma ihåg att glesbygd är inte något enstaka hus uppe i Norrland utan glesbygd finns i stor sett i hela vårt land. Så att det är inget utpräglat geografiskt problem alltså någon speciell region utan det här berör ju egentligen hela landet. Ett problem, menar Jan-Åke Olofsson, är att lagstiftningen bara säkerställer människors rätt till en fast hemmatelefon och inte till täckning på mobiltelefonen. Trots att vi idag har tre gånger så många mobiltelefonabonnemang som hemma-abonnemang. – Tekniken har ju sprungit förbi lagstiftningen så folk säger i allt högre grad upp sina fasta abonnemang och går över till mobila abonnemang. Men där följer inte lagstiftningen med. Post- och Telestyrelsen är den myndighet som ansvarar för telefonin i Sverige. Det är de som ska garantera att Teddy, Anders, Bengt och de andra får en fungerande hemtelefon. Och det är de som auktionerar ut tillstånd och kan sätta upp villkor för de telefonbolag som vill få tillgång till de svenska mobilnäten. När Kaliber går igenom de tillstånd som fördelats mellan teleoperatörerna sedan 2005 ser vi att de här villkoren har förändrats. I två av fyra tillstånd har Post- och Telestyrelsen tagit bort tidigare krav på mobiltelefontäckning helt. I tillståndet för det mobiltelefonnät som är viktigast i glesbygdsområden, som de platser vi har besökt, finns inga krav på varken utbyggnad eller förbättringar. Det enda som sägs är att operatörerna ska behålla samma täckning de hade 2009 fram till 2015. En täckning som baseras på operatörernas egna teoretiska databeräkningar och som vi har kunnat konstatera inte alltid stämmer överens med verkligheten. Varför har ni tagit bort eller mildrat kraven och villkoren på mobiltelefonitjänster och täckning för mobiloperatörerna? – Därför att när de väsentligt överträffar kraven så har de ingen mening längre. Urban Landmark är chef på Post- och Telestyrelsens Spektrumavdelning som ansvarar för de här tillstånden. Men när det fortfarande då inte funkar, varför inte ställa högre krav, när ni som myndighet har möjlighet att göra det, för att garantera att även de som inte bor i storstaden kan kommunicera på ett gott sätt? – Jo, och det är mycket möjligt att vi gör det nästa gång vi tilldelar tillstånd. Vi kan ställa hårdare krav och så här i efterhand så kanske man kan säga att man borde tvingat dem ett par procent till i varje län. Men av olika anledningar gjordes det inte då. De nuvarande tillstånden börjar att löpa ut i slutet av 2025, och om det blir några hårdare krav på teleoperatörerna återstår att se. Jan-Åke Olofsson vid Umeå universitet. – Min uppfattning är att PTS har fokuserat lite för mycket på att tillfredsställa operatörernas krav och för lite värnat om medborgarnas krav på fungerande telekommunikation. – Hallå? Ja, det här är Ingrid Marklund på Sveriges Radio, hej! – Ja, hej du. Det bröts några gånger. Ja, det gjorde det ja. Nu närmar vi oss, nu kör vi igenom byn Maltträsk. – Ok, ja men då har ni bara några kilometer kvar. Men det finns ett telenät till för folk som bor i glesbygden, och där Post- och telestyrelsen fortfarande har tydliga krav i sitt tillstånd. Det gamla NMT-nätet. Ett separat telefonnät som fungerat särskilt bra just för att det når långt ut på otillgängliga platser i landet. Men 2009 slutade plötsligt mobiltelefonerna att fungera. – Det var som att släcka en glödlampa i sovrummet. Det blev egentligen helt dött. Per Mikael Jonsson är ordförande i Rans sameby. Vi träffas vid en hage i Maltträsk där renarna är på bete innan det är dags att ge sig upp i fjällen, till sommarvistet, där samerna från hans by bor och jobbar från april till november varje år. – All annan teknik i världen går ju framåt, men vi känner att det här har ju gått tre steg bakåt under min livstid. Det är ju det som är så tråkigt. Per Mikael och de andra jobbar ofta ensamma eller två och två ute i vildmarken. Tidigare kunde de ringa i mobiltelefonen nästan överallt i fjällen och i skogarna, berättar han, men det går inte längre. Och är olyckan framme kan de inte längre larma för att få hjälp utan att först ta sig långa sträckor till bättre täckningsområden med båt eller skoter. – Och när man ska räkna den här kampen mot klockan, så alla de här momenten så är man ju egentligen körd om det är riktigt allvar. Så är det. Men vi vet det nästan på förhand att vi är ju dömda att vara körda däruppe när det inte finns någon täckning. I stort sett alla vi träffar under det här reportaget säger att de haft stor nytta av att kunna ringa på mobilen via det här nätet. Och det täcker fortfarande över 95 procent av Sveriges yta. Men det som har hänt är att den operatören, Netett, inte längre erbjuder mobiltelefoner utan helt annan typ av telefoni. Linus Jönsson är VD på Netett. Vi träffas på deras kontor på Regeringsgatan i Stockholm. Han visar mig den typ av telefon som man idag behöver för att kunna ringa på deras nät. – Så det här är vårt modem, du har två antenner. Han plockar fram ett modem som är ungefär lika stort som en större pocketbok. I det kan du koppla in en vanlig hemtelefon med sladd. – Här har du kabel för… eller ingång för telefoni. Själva telefonsladden? – Mm. Den här känns ju långt ifrån det man tänker på som mobiltelefon, att bära runt på? – Jaja, som mobiltelefon ja, självklart! Det här är en hemma… vad ska man säga, det är en hemmalösning, men den är mobil. Modemet är till för bredband och bredbandstelefoni, men tjänsten är mobil eftersom man kan bära med sig både modem, sladd och lur. I alla fall i två timmar. Det är så länge batteriet räcker. – Vårat nät är inte markbundet. Därav använder vi namnet mobilt nät. Och då kan det förknippas på olika sätt. Men det var väl ett aktivt val att stänga ned den tjänsten när ni tog över, för det fanns mobiler innan? – Ja, eller aktivt val… det är ett aktivt val, men samtidigt, kan inte vi leverera en tjänst eller en produkt till rätt ekonomi med rätt teknik då kan inte vi, då kan inte vi bära tjänsten. Netett säger alltså att det inte är lönsamt att erbjuda mobiltelefoner. Men hur kommer det sig att Post- och Telestyrelsen gick med på att de slutade med det? När jag läser i Post- och telestyrelsens konsekvensutredning av NMT-nätet från 2004, ser jag att de lägger stor vikt vid att förklara vilken särställning det har i Sverige. Hur folk i glesbygden inte har någon alternativ kommunikationsmöjlighet och hur viktigt det är att det fortsätter finnas ett mobiltelefonisystem med samma goda täckning i glesbygden som tidigare. Men mellan konsekvensutredningen och själva tillståndet, som delades ut några månader snare, har det hänt något. Där det tidigare stod mobiltelefoni står det nu mobil telefoni. Ett ord, har blivit två. Urban Landmark, på Post- och Telestyrelsen. – Tjänsten är mobil och det är telefoni som levereras i den. Och det används ju definitivt som mobil telefonitjänst av transportfirmor, skogsmaskiner och även folk som rör sig gående. Och eftersom det är tillståndet som gäller har operatören alltså kunnat sluta med mobiltelefoner. - Vi tänkte inte på det, ingen tänkte på det. Det ska vi nog erkänna såhär i efterhand att det trodde inte vi skulle hända, eller tänkte inte på att det skulle kunna hända, men det hände i alla fall. Hur som haver så är villkoren skrivna på ett sådant sätt att det ska vara en mobil telefonitjänst och de kraven är uppfyllda och det har aldrig varit några andra krav på det tillståndet att det ska vara något annat än en mobil telefonitjänst. En liten omformulering, där mobiltelefoni alltså blivit mobil telefoni, har gjort att det nät som har en bekräftad särställning för kommunikationen på gelsbygden inte längre går att använda för mobiltelefoner. – Vi tycker att det hade varit bättre naturligtvis om villkoren hade varit skrivna så att det var ett krav på att ha en liten mobiltelefon, en vanlig traditionell mobiltelefon. Ja. Det håller jag med om. Kommer ni kräva det? – I just det tillståndet, eller i alla tillstånd, så måste vi vänta tills tillståndstiden går ut. Då kan vi ompröva villkor och sätta andra villkor. Och när det här går ut så är det mycket möjligt att vi gör det. Nästa gång kraven på det gamla NMT-nätet kan omprövas är 2020. – Men där är vi inte ännu och under tiden så kan vi inte även om vi vill ändra de här villkoren. Vår resa genom Norrlands inland börjar gå mot sitt slut. Folk som har laglig rätt till hemtelefon har inte fått någon fungerande lösning, vilket påverkar både trygghetslarm och möjligheten att ringa 112. Mobiltäckningen i glesbygden är inte så bra som telebolagens täckningskartor säger samtidigt som det inte finns några krav på operatörerna att förbättra mobiltelefontäckningen i glesbygden. Och det enda mobiltelefonsystem som tidigare fungerade i både skog och på fjäll har kunnat läggas ner för att myndigheten gjort ett ord till två. Från en parkeringsficka i väggrenen försöker jag ringa Teddy Hall en sista gång. Just nu kan du inte nå det önskade numret, var vänlig försök igen om en liten stund. Men jag kommer inte fram. Varken på mobila nätet eller sattelittelefonen Your call is being forwarded, please do not hang up. Your call is being forwarded, please do not hang up. Reportrar: Ingrid Marklund och Mikael Sjödell Producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Ur askan i elden

    · Kaliber

    Det skulle bli den perfekta kretsloppsstaden. Men vad händer med löftena i verkligheten? Kaliber om hur en miljöprofilerad kommun godkände att aska med tungmetaller får spridas på åkrar. Varje dag kommer upp emot 36 lastbilar med träflis till kraftvärmeanläggningen Ryaverket i Borås.Biobränslet är på frammarsch över hela Sverige. Det är förnybart och sparar in stora mängder koldioxidutsläpp mot till exempel oljeeldning. Men varje dag måste omkring tio ton bioaska tas om hand på Ryaverket. Borås Energi och Miljös kommunikationschef Jonas Holmberg berättar att askan ska tillbaka till skogen när vi får en rundvisning. Ja det är här bioaskan kommer ut efter förbränning av biobränslet. Den här chauffören lämnar nog en tom container då där detta samla upp i då. När kontainern är fyllda då för vi ut det till skogsbruket då och sluter näringsämnenas kretslopp när det gäller biobränsle, berättar han.Så här har staden Borås valt att presentera sig med reklamklipp på Youtube:Borås som har en lång erfarenhet av källsortering och fjärrvärmeproduktion är på god väg att bli en hållbar kretsloppsstad. En stad där alla invånare är en del av det perfekta kretsloppet.Miljöfanan hålls högt av Borås Energi. Det är var askan från Ryaverket i Borås tar vägen Kaliber handlar om.Per Markusson kör i spåren av gallringsmaskiner på en skogskulle. Man får snirkla sig fram i och med att man kör mycket gallringar och så är det ofta går vi bara i de spåren andra maskiner har gått gjort redan så att säga. Man får bara följa dem, säger han.Han arbetar med att köra ut aska i skogen - fast åt ett skogsbolag i Västra Götaland.Nu är det väl en tjugo meters brant ner till höger här är du inte rädd att välta och trilla ner för en sådan brant? Jag har ju tre-fyra meter dit. Jag hade inte velat köra så mycket närmare.Bakom den specialbyggda skogsmaskinen sitter en spridare som slungar ut aska. Det syns bara på närmaste träden kan det bli lite svart om man säger så. Precis där jag har spritt annars trillar det ner mellan alla grenar, säger Per Markusson.Miljöfarliga tungmetallerAskan är en restprodukt ifrån eldning av biobränsle. När askan sprids tillbaka i skogen återställer den den näring som tagits ut ifrån skogen med biobränslet. Det motverkar också försurning. Men spridningen får bara ske med kontrollerade doser. För i askan finns också miljöfarliga tungmetaller.Kaliber har nåtts av ett rykte att askan från Borås Energi inte bara spridits tillbaka till skogen:Askan spreds på åkrar istället för i skogen.En kväll får vi äntligen träffa en källa vi sökt länge som haft insyn i den dolda verksamheten. Vi träffas på enslig skogsväg för det här är en känslig fråga. Källan berättar:Det spreds flera gånger högre doser på åkermark än vad som får spridas i skogen.Borås siktar mot att bli en perfekt kretsloppsstad. Kaliber bestämmer sig för att undersöka vad kommunen egentligen gör med sin aska från biobränsle med känt innehåll av tungmetaller.Men hur kan askan från ett naturligt bränsle innehålla ämnen som kan vara farliga för människan? Vi tar med dokument med analysprov av askan från Borås Energi vi fått av källan till en av Sveriges ledande kadmiumexperter på Lantbruksuniversitet i Uppsala.Så här ser det ut. Det är det här de har analyserat. Det här är då innehållet. Det verkar vara mycket kadmium men inte så mycket annat. Då undrar man varför?Jan Eriksson jämför med sin egen forskning om aska från skogen. Och det visar sig att även han tidigare publicerat forskningsresultat som visat att biobränsleaska kan innehålla mycket kadmium. Ja, men då ligger askor i den nivån när det gäller kadmium, säger Jan Eriksson.Det är alltså känt sen länge att biobränsleaska kan innehålla betydande halter av tungmetallen kadmium. Och de flesta värden vi ser senare från Borås Energi och miljö visar på snarlika kadmiumhalter. Anledningen är enligt forskaren Jan Eriksson att när biobränslet eldas koncentreras de låga halterna kadmium som finns från början i träet. Då är all biomassa bortbränd så då blir ju allting koncentrerat i en liten massa så att säga.Han berättar att om kadmium sprids på åkermark kommer det senare lätt in i grödorna och vidare till maten. Det som skiljer kadmium från andra tungmetaller är att växterna tar upp det relativt lätt så på det sättet blir vi mer exponerade för kadmium via maten då.Att det tas upp av växter gör kadmium extra lömskt för människan. Jan Eriksson berättar att lägger man på stor mängd aska med höga halter kadmium på åkermark kan det långsiktigt leda till ökade halter i grödan. Det som jag tycker oroar mig är om det innebär en stor upplagring på längre sikt. Just med tanke på att man inte vill öka halterna utan minska halterna i åkermarken.Och fler varnar för hälsoriskerna om aska med kadmium sprids på åkrar. Vi återkommer till det.Vi vill vara elitenGunnar Peters är VD för Borås Energi och Miljö. Vi vill vara eliten när det gäller miljöarbete. Det har ju successivt kommit fram när vi märkt att det fått effekt även ute i världen. Folk kommer till oss och frågar om råd, säger han.Han berättar om det kommunala bolagets ambitiösa satsning att bli miljöförebild. De gör numera reklam för miljöarbetet även på engelska.Borås has long experience in recycling and district heating. And is well on its way to become a sustainable Eco-city.Även VD säger att biobränslets aska förs tillbaka till skogen i ett kretslopp. Biobränslet då tar vi en restprodukt från skogen. Sen så använder vi det och producerar fjärrvärme. Vi producerar el. Och sen tar vi askan och återför till skogen. Och vitaliserar skogen så att det kan växa nytt där. Det är kretslopp det.Har VD rätt i bilden att askan bara sprids tillbaka i skogen? Kretsloppet går ut på att om ämnen återförs till skogen förändras inte den naturliga balansen. Men vad händer om askan hamnar någon annanstans?Vi har andra uppgifter från vår källa att aska spridits på åkermark. Senare får vi även tag på avslöjande dokument om att askan hamnat någon annanstans. Så vi bokar en ny intervju och återkommer senare till VD:n.Upphandling från helvetetVi backar bandet. Länge sköttes en större del av spridningen av bioaska av kommunen med några externa skogsmaskinentreprenörer. Men för fyra år sedan förändrades det. Borås energi valde att göra en större upphandling där bolag fick konkurrera och lägga bud för att sköta hela spridningsverksamheten. Skogsmaskinentreprenören Fredrik Zabel hade under tio år kört ut askan till skogen. Jag såg inget konstigt med upphandlingen egentligen. Jag la in pris och så på upphandlingen. Det är väl först efteråt det varit konstigt med upphandlingen. De har inte följt riktlinjerna som stod i upphandlingen, säger Fredrik Zabel.Trots att det fanns bara fanns ett fåtal specialbyggda skogsmaskiner som kunde sprida askan i skogen, var det ingen av dem som fick del av uppdraget. Vi var ganska få entreprenörer som körde kedjan ut i skogen och då var det ingen av dem som man frågade runt med som hade som inte hade kört ut det i skogen helt enkelt. Då fick vi indikationer på att det var kört på annat sätt, fortsätter han.Vi kontaktar fler som tittade på upphandlingen. Karina Pedersen på skogsfirman Askungen Vital utgick från att askan skulle spridas i skogen.­ Det var en upphandling från helvetet. Det var ett väldigt krångligt förfarande. Det gick till någon som egentligen tänkt att återföra det till åkrar och inte till skogen.Vad trodde ni när ni la anbuden då? Det skulle återföras till skogen. Det var ju hela konceptet att askan skulle återföras till skogen. Och det var också det andra la ett anbud på. Men i själva verket hamnade det på åkrarna istället.Hur kändes det? Får jag svära? Man blir ju bara det är inte alls ok att det får gå på det viset.Skogsföretagaren Daniel Glimtoft hade också arbetat med ett anbud. När han hörde om att aska spreds på åkrar reagerade han på risken för att tungmetaller sprids. I skogen är en omloppstid 70 år. Om man då tar motsvarande mängd aska på jordbruksmark där man har ett-åriga grödor säger det sig självt att tillförseln av näring och tungmetaller blir alldeles skev, säger Daniel Glimtoft.Vad ser du för risk? Att man tillför alldeles för mycket tungmetaller till jordbruksmark.Kaliber undersöker vidare vad som händer när aska från biobränsle med höga halter kadmium sprids på åkrar istället för tillbaka till skogen. Kadmium kan alltså tas upp av grödor. Men vad händer med dem som sen äter pasta, potatis och bröd som innehåller kadmium? Vi vänder oss till Agneta Åkesson professor vid institutet för miljömedicin på Karolinska institutet som forskat på kadmium sen 90-talet. När det väl kommer in i kroppen så ansamlas det huvudsakligen i njuren och där är halveringstiden jättelång. Så det betyder att det vi får i oss stannar kvar i nästan hela vårt liv och det är det som gör kadmium bekymmersamt. Att vi inte kan göra oss av med det, säger Agneta Åkesson. Man tror att hälsoeffekterna uppstår vid lägre koncentration än man trodde då för tjugo år sen. Och att det ser ut som att det är fler eller andra möjliga hälsoeffekter som kadmium kan ge upphov till än man trodde då. Det började med att man fokuserade på njureffekter, sen kom möjliga beneffekter in i bilden sen har det varit möjlig ökad risk för cancer.När vi berättar att aska med kadmium sprids på åkermark blir Agneta Åkesson oroad. Det är bekymmersamt. Vi bör under inga omständigheter öka exponeringen av kadmium snarare minska.Vem drabbar det? I och med att det hamnar i grödorna så drabbas vi alla. För vi alla måste äta.Vad ser du för värsta scenario om man fortsätter med det här? Det här är ett problem som vi drar på oss för all framtid eftersom det är väldigt, väldigt lång bromssträcka och det tar väldigt lång tid att minska nivåerna i åkermark. Så det här är då ett problem som vi skjuter framför oss till kommande generationer.Regleras noggrantPer Markusson som kör ut aska för ett skogsbolag följer långsamt tidigare skogsmaskiners spår.Hur ska du köra här nu då mellan träden? Nä, jag får följa vägen som är här. Jag tror att den går upp här.Per Markusson berättar att skogsbolaget följer hur han spridit askan via loggade GPS-spår. Sen så loggar det hur jag kör i alla områden via en GPS-puck. Så när jag kört färdig då skickar jag tillbaka den till uppdragsgivaren så han får tillbaka den och då syns ju alla spår och var jag vart, berättar Per Markusson.Det är bara tillåtet med ett par doser aska under trädens livstid på cirka 70 år, bland annat för att inte öka mängden tungmetaller i skogen. Skogsstyrelsen har bestämt det. Vi kontrollerar bland annat att det är en ren trädbränsleaska genom att till exempel kontrollera olika tungmetallers halter i askan, säger Karin Ask, som är skogskonsulent på Skogsstyrelsen i Borås. Skogsstyrelsen vill att aska förs tillbaka till skogen, men under noggrann kontroll. All spridning ska rapporteras till Skogsstyrelsen innan den sker. Vi tar in anmälningar för samråd enligt miljöbalken. Och de granskar vi så att det inte finns områden som kräver extra hänsyn. Och vi kollar att den som anmäler tänker följa våra riktlinjer. Om vi inte kommer överens då kan skogsstyrelsen fatta ett beslut eller ett förbud helt enkelt.Vi får tag på Peter Tagesson på Maskinringen Sjuhärad. Han medger att aska spreds på åkermark.  Den aska som spreds på åkermark var inte godkänd att sprida i skogen. Den innehöll spik bland annat, säger Peter Tagesson.Varför är det tillåtet att ha det på åkermark då? På en åker så spelar det inte så stor roll.Men vart tar askan vägen? Medan skogsbolag loggar var de sprider med GPS, vet vi att aska spritts på åkrar men inte hur mycket, i vilka jordar eller om bönderna är medvetna om kadmiumnivåerna. Det var några tusen ton i alla fall.Hur många ton spred ni per hektar? Svårt att uttala mig om det.Vilka marker var det på? Det kan jag inte svara på rakt upp och ner heller.Men ni har spridit tusentals ton på jordbruksmark men ni minns inte var? Jag har ingen anledning att lämna ut det till dig så här rakt upp och ner.Men lite vet vi om spridningen i skog. För att hålla sig till reglerna måste man alltså ha ansökt hos Skogsstyrelsen innan spridningen börjar. När jag söker samråd då följer jag Skogsstyrelsens rekommendation, säger Peter Tagesson.Kaliber går igenom ansökningarna för spridning av aska från Borås Energi som anmälts under de senaste fyra åren. Och då upptäcker vi att det inte finns tillräckligt med skogsmark för att sprida askan. Det finns bara ungefär hälften av skogsarealen.Det saknas ju mark att spridas på om ni ska följa Skogsstyrelsens riktlinjer Skogsstyrelsen har ju inte absolut krav utan en rekommendation.Peter Tagesson på Maskinringen tolkar att de inte behöver följa Skogsstyrelsen. Men senare hittar vi också mer aska som inte hamnat i skogen.För aska finns inga tydliga reglerNär Kaliber söker efter regler för att sprida aska på jordbruksmark får vi reda på att det saknas berättar Jordbruksverkets enhetschef Else-Marie Mejersjö. Jordbruksverket har ju regler när det gäller stallgödsel till exempel och andra mineralgödselmedel och så, men för aska har vi inte något regelverk och askåterföring har främst diskuterats när det gäller skogsmark, säger Else-Marie Mejersjö.Aska på åkermark hamnar därför i en juridisk gråzon. Det finns inga tydliga regler. Det Kaliber hittar är hos miljöcertifieringen KRAV. Våra regler finns för 2016 och då omfattar den 20 olika kapitel. Det är för växtodling, djurhållningsäger Kjell Sjödahl-Svensson är regelchef på Krav. Han visar deras regelbok och när jag berättar att aska sprids på åkermark ringer varningsklockorna direkt. Aska är ofta förorenat med tungmetaller, vilket begränsar användningen väldigt mycket. Kadmium kan vara det som är mest problematiskt. Inte alltid, men ofta.Hos Krav är gödslingen mer reglerad än i lagstiftningen. Krav har valt att ha strikta regler för alla gödselmedel som man tar in utifrån från åkermarken. Och där går vi mycket längre än lagstiftningen som bara gäller när man sprider avloppsslam, säger Kjell Sjödahl-Svensson.Men är inte era regler överdrivet hårda här när det inte finns lagstiftning som går lika hårt fram som ni gör? Nej. Det här skyddet för åkermarken behövs. Det är en så pass viktig fråga att vi inte förorenar åkermarken.Klarar inte KRAV:s reglerVår källa har sagt att det minst sprids lika mycket på åker som i skogen. Om man sprider med samma doser på åkermark som i skogen skulle jorden i princip diskvalificera sig för ekologisk matproduktion. Det här är en dos som är kanske femtio, sextio gånger större än den tillåtna. Så det här är inte acceptabelt.Så det skulle inte klara KRAV-reglerna? Nej, det gör det inte.Med enligt vår källa har det förekommit doser på åkrar som är fem gånger högre än vad som är tillåtet i skogen: Det spreds 20 ton per hektar. De ville bara bli av med det.Peter Tagesson på Maskinringen säger han inte vet hur stora doser som spreds. Det får stå för den personen det är inget jag känner till.Hur mycket var det då? Jag kan inte svara på det, säger Peter Tagesson.Finns pengar att tjänaSkogsentreprenörerna trodde att uppdraget var att sprida aska i skogen. Men Maskinringen tolkade det annorlunda. De valde att även sprida askan på åkermark. De kan ha hittat en lucka i lagen som tillåter detta, trots möjliga hälsorisker med spridning av kadmium. Men varför vill man sprida aska på åkrar?Vad är det snabbaste du kan köra och sprida? En-två kilometer i timmen. Det är helt hur marken ser ut. Ofta är det inte precis slätt ute i skogen. Men det är stubbar och stenar. Allt möjligt, säger Per Markusson, som kör ut aska i skogen.Om du är ett fält istället. Hur snabbt skulle du kunna köra och sprida då? Det vet jag faktiskt inte för jag har inte provat. Men sex-sju kilometer skulle du nog klara i alla fall antar jag.Sex gånger så snabbt? Ja, säger Per Markusson.Karina Pedersen på skogsentreprenören Askungen vital säger att skogspridning är dyrare än att sprida på åker. Det är dyrt att återföra det till skogen jämfört med att täcka det som deponi eller lägga det på åkrar, säger hon.Och en annan skogsentreprenör Fredrik Zabel som inte fick uppdraget av Borås Kommun har gjort en överslagsberäkning på besparingen.Hur mycket tror du man spar i pengar på att köra ut det på åkermark istället för i skogen? Det är ju hela kedjan att man inte behöver göra lika mycket med askan. Du kan hantera den på ett helt annat sätt. Minst 100 kr per ton man spar i så fall, säger Fredrik Zabel.När det handlar om tusentals ton aska per år som ska tas hand om kan en hundralapp i besparing per ton betyda mycket för lönsamheten. När de upptäckt att askan spridits på åkermark frågade Fredrik Zabel Borås Energi. Vi tog kontakt med Borås energi och frågade varför de gjorde som de gjort med den biten.Vad svarade de? De svarade att de inte visste något om detta och att det inte skulle upprepas. De skulle köra ut det i skogsmarker i fortsättningen under den avtalstiden som var 2012 till 2015.Även Karina Pedersen uppfattade att spridningen på åkermark nu skulle upphöra. När vi tog kontakt med Borås energi så sa de att det absolut inte var meningen att det skulle till någon åker. Det skulle till skogen. Vi var liksom gott så. Då får det vara så, säger Karina Pedersen.Och Borås Energi skriver flera mejl till Maskinringen att det inte är acceptabelt att sprida aska på åkermark. Det skriver att det är ett försök som ska avbrytas. Och skriver att det inte är förenligt med deras policy. Gunnar Peters VD på Borås Energi minns: Det var ett ärende där Maskinringen spridit det på åkermark. Då reagerade vi med en gång och skrev ett brev till dem, säger Gunnar Peters.Varför då? Bara för att vi hade sagt att det var i skogsmark.I klagomålet beskrivs också att Maskinringen avvikit från avtalet. De konkurrerande entreprenörerna kontaktar även Skogsstyrelsen i Borås. Dåvarande distriktschefen Bo Hultgren minns. Vi tittade på det här ärendet och tog kontakt med Borås Energi och hörde om det spridits på annan mark än skogsmark. Och de hänvisade till Maskinringen och som kunde bekräfta att så hade skett.Han tar kontakt med både Borås Energi och miljöförvaltningen i Borås. Så småningom fick vi ett besked ifrån Borås stad att man betraktade det här som ett misstag, att den spridits på jordbruksmark och att man i fortsättningen ska verka för att askan återförs till skogen. Med det var vi nöjda och vi har en samsyn, säger Bo Hultgren.Och månaderna efter kritiken om att askan spridits på åkermark nått Borås Energi publiceras flera videos på Youtube som berättar om energibolagets kretsloppsarbete och att askan nu fortsättningsvis sprids i skogen.Efter förbränningen kvarstår en bioaska. Och den återför vi till skogen och på så sätt sluter vi biobränslets kretslopp.Fick uppdrag utan upphandlingUppdraget var att sprida aska i skogen. Men efter att aska spridits på åkrar blev Maskinringen ifrågasatta av Skogsstyrelsen och miljöförvaltningen. Dessutom konstaterades en avvikelse från avtalet. Maskinringen borde ha problem med sin uppdragsgivare Borås Energi. Man förväntar sig nu kanske hårdare kontroll och uppföljning. Men bara några månader senare får istället Maskinringen ytterligare uppdrag utöver att sprida bioaska i skogsmark. Och det utan upphandling. Maskinringen ska ta hand om 4 500 ton aska som inte får spridas i skogen. Det är ett uppdrag värt en miljon kronor. Det kan därmed omfattas av lagen om offentlig upphandling. Men i ett mejl från Borås Energis tjänsteman till Maskinringen beskrivs hur de istället går till väga:Jag skulle vilja att vi har ett annat upplägg som hänvisar till befintligt avtal med överenskommen förändring pga. kontanimering i stället för en ny offert.Tjänstemannen berättar hur de kan runda lagen om offentlig upphandling:Din offert kan annars uppfattas som ett nytt uppdrag och lyder då under LoU och kräver ett nytt upphandlingsförfarande. Totalsumman kommer dessutom att hamna runt en miljon (1 mnkr ) och är då till och med över VD:s delegation och ett styrelsebeslut. Det här kan alltså handla om att tjänstemän tar beslut de inte får. I offerten begär och får Maskinringen dessutom friheten att sprida askan med kadmium var de vill.Det står MR Sjuhärad fritt att välja användningsområde för bottenaskanPeter Tagesson på Maskinringen minns: Vi fick ett mandat att använda den volymen som vi ville.Har de hamnat på åkermark då de här 4 500 tonnen? Den använde ju vi för andra ändamål och den spreds inte på åker.Och var hamnade den istället? Jag har ingen anledning att berätta det för dig, säger Peter Tagesson.Det var ett misstag att sprida på åkermark och det som skulle rättas till enligt Borås stad. På Skogsstyrelsen trodde man att problemet nu var löst. Men blir överraskade när vi tittar på den nya upphandlingen ifjol. Jag utgår från att man har samtal med Borås energi Borås stad och att man är överens om att man ställer den typen av krav på sina entreprenörer som sprider askan så att den hamnar i skog på ett korrekt sätt. Jag har inget skäl att tro att det inte fungerar idag, säger Bo Hultgren på Skogsstyrelsen.Om jag säger så här. Uppföljande upphandling så var det tillåtet att sprida på åkermark. Nytt för mig.Hur kan det bli så här tror du? Det är väl billigare och enklare att sprida på åkermark. Det är inga träd i vägen.Det blir alltså en ny upphandling. Entreprenören Fredrik Zabel läser uppdraget: I denna upphandling har Borås energi och Miljö för avsikt att upphandla transport av aska från Kraftvärmeverket, lagring och hantering samt spridning av bioaska i skogsmark och på åkermark.Här kommer alltså ett tillägg ifrån den tidigare kritiserade upphandlingen att Borås nu tillåter att sprida det på åkermark och det i en offentlig upphandling. Det här kommer efter att Borås Energi sagt att spridning aska på jordbruksmark skulle upphöra.Vad tänkte du när du läste det här första gången? De tyckte väl att det var ett bra alternativ kanske då att lätt bli av med det.Men om de hade sagt att det var förenligt med sin policy hur kan de ändra sig då? Jag vet inte.Och till skillnad från den noggranna regleringen av doser i skogen är det är fritt upp till den som vinner upphandlingen att välja vilka doser som ska spridas på åkermarken.Här hänvisas till markägaren som avgör detta.Om du tittar på upphandlingen; hur mycket tolkar du att man får sprida på åkermark? Lite vad som är lättast helt enkel. Det känns som om de har försökt få ryggen fri litegrann.Fler entreprenörer reagerade på de ovanliga sättet att sprida askan. Formuleringarna i upphandlingen ökar enligt Daniel Glimtoft risken för att ännu mer aska sprids på åkermark. Det är en gråzon regelmässigt och då tycker jag att det kan vara olämpligt i en upphandling. Risken är att man sprider mer på jordbruksmark eftersom det är ett billigare alternativ än i skog, säger Daniel Glimtoft.Öppnar för förändringOch vinnare av nya upphandlingen är återigen - Maskinringen Sjuhärad de var billigast.Nu gör vi en ny intervju med Gunnar Peters, VD för Borås Energi. Vi frågar om den nya upphandlingen där aska med kadmium åter kan hamna på åkrar.Vart tänkte ni att askan skulle spridas nu? I huvudsak på skogsmark.Men är det så det står i förfrågningsunderlaget? Det kommer jag inte ihåg.Jag tittade på förfrågningsunderlaget och där står det hantering av aska på skogsmark och åkermark. Hur kan det stå så? Jag det är väl bara att vi frågade så.Men ni säger att det ska spridas i skogen och så står det i upphandlingsförfrågan att det ska spridas på åkermark också. Ja, finns den öppningen så finns det inget som hindrar att vi sprider bioaskan så. Men vår intention var ju från början i skogsmark helst då för att återföra det biobränsle vi plockat ut ifrån skogen.Men om ni tidigare reagerat på att Maskinringen spred aska på åkermark och ni gillade inte det. Och så tillåter ni sen att ni sprider på åkermark. Ja, men från början så var det inte tillåtet. Men så har vi lättat på det trycket.Med på intervjun sitter även Borås Energis miljöchef Elenor Loyd och bränslestrategen Filip Hedeving. De visar sig att de undersökt att lagen inte förbjuder att askan sprids på åker. Men frågan är om de uppfyller de motkrav Jordbruksverket ställer. Det handlar om att de i så fall ska ha kunskap om effekter som spridning ger. De säger att man ska ha kännedom om hur det påverkar marken på kort och lång sikt, säger Elenor Loyd.Vilka doser tillämpar ni då? På åkermark kan jag inte alls, säger Filip Hedeving. Det är ju verksamhetsutövaren som ansvarar för det, säger Eleonor Loyd.Så ni skjuter ansvaret på Maskinringen då? Nej, det är vi som har ansvaret givetvis då, säger Gunnar Peters.Borås Energis VD säger alltså att det är deras ansvar att veta hur jorden påverkas av aska med kadmium som sprids på åker. Men en grundläggande kontrollfråga om hur mycket som får spridas har de inte svaret på. Och när Kaliber berättar om kadmiumforskarnas oro över de långsiktiga effekterna och KRAV:s analys med en dos som är sextio gånger deras gränsvärde reagerar VD Gunnar Peters.Jag pratade med Krav till exempel. Och de säger att det här är så mycket kadmium att lägger man på de här doserna som jag har fått uppgifter om. 60 årsdoser ungefär mot vad som är tillåtet i ekologisk produktion. Vad säger du om det? Jag tycker det är jättebra att du forskat i det här och gått till grunden i det. Då får vi ta upp den här tråden är det riktigt såsom du påstår då får sätta förbud att lämna det till åkermark i framtiden då, säger Gunnar Peters.Det först när Kaliber ställer frågor som det börjar uppdagas var Borås energis aska från biobränsle tagit vägen. Maskinringen Sjuhärad säger nu att de inte längre tänker sprida aska på åkrar.Efter våra intervjuer uppger Borås Energi och Miljö att 6 500 ton aska spridits på åkermark. De vill inte säga vilken mark eller vilka doser de rör sig om förrän Maskinringen pratat med bönderna. Och de 4 500 ton med bottenaska som inte spreds i skogen vet Borås Energi inte heller var den tagit vägen. Hur den affären kunde göras upp utan offentlig upphandling utreder de nu.Reporter: Erik PalmProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se      

    starstarstarstarstar
  • De svåraste fallen – om rättsväsendets hantering av barnärenden

    · Kaliber

    Höga beviskrav, ojämlika förutsättningar och bristande barnperspektiv. Kaliber - om rättsväsendets utmaningar när barn blir brottsoffer. Det rapporteras om det nästan varje vecka, våld och övergrepp mot barn - de kanske svåraste brott som rättsväsendet har att hantera. Och bakom alla rubrikerna drar rättsapparaten igång. De senaste två veckorna har Kaliber och Barnaministeret från UR handlat om barnen som brottsoffer. Och i det första programmet i vår serie Barnen och rättvisan undersökte vi vilket bemötande barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionshinder får av rättsväsendet när de utsätts för brott, och vi kunde konstatera att majoriteten av åklagarna vi frågade inte tycker att de här barnen har samma rättstrygghet som andra barn. Vi har också berättat om barnahusen, dit barn kommer för att förhöras när de har utsatts för ett misstänkt brott – och vi har sett att rutinerna för skyddet av barnen ibland brister och att barn riskerar att skickas hem ensamma till en misstänkt förövare. Att brott mot barn är särskilt svåra att utreda, säger såväl poliser som åklagare och domare till oss. Och i dagens program tittar vi närmare på hur de här ärendena hanteras. Hur ser systemet ut när brottsoffret är ett barn? Hur resonerar åklagare och domare som jobbar med de här frågorna. Och så hör vi forskare som menar att det går att stärka barnets roll, utan att äventyra rättsäkerheten. Och vi börjar i Svea hovrätt – Då går vi in här i rättssalen… Det är lunchtid och vi har precis klivit in i en av rättsalarna som blivit ledig efter förmiddagens förhandlingar. – …och det är så här det kan se ut. Silvia Ingolfsdottir som är kammaråklagare, visar runt. – När det gäller brott mot barn, så är ju inte barnet med i rättssalen, utan då spelar man upp förhör som ofta hålls på barnahus, och då dras de här dukarna ner, så får vi se när barnet förhörs. Det är så vi lyssnar på det. Silvia Ingolfsdottir pekar på en vit skärm i ena änden av salen där de så kallade videoförhören spelas upp.  I Sverige är det väldigt ovanligt att barn under 15 år hörs i rätten, även om det finns undantag. För att skydda barnet från obehaget som en rättegång kan innebära, använder man sig istället av förinspelade polisförhör – en metod som inte är helt oproblematisk menar vissa - men det ska vi komma tillbaka till lite senare.   Silvia Ingolsfsdottir är relationsvåldsspecialist, och i perioder har hon arbetat uteslutande med brott mot barn – ärenden som, enligt henne, inte alltid står högt i kurs hos alla kollegor. –  Och det är ju tyvärr så att det inte har tillräckligt hög status  inom polis och åklagare att jobb med den här typen av ärenden. Det finns vissa attityder, när jag fick den här tjänsten som relationsvåldsexpert så fick jag, det var faktiskt här i hovrätten, jag mötte en kollega som sa ”är det där verkligen någon typ av brott att hålla på med?” Det finns liksom den jargongen. Det får man ju inte blunda för, det är något man verkligen måste jobba för. Synen på barnärenden inom kåren är en sak, säger Silvia Ingolfsdottir men arbetet innebär också många andra utmaningar.  – Problemet kan ju vara att det är höga beviskrav och det ska det vara.  Men att barn kanske inte alltid uttrycker sig så som vi är vana att man ska uttrycka sig. De har till exempel oerhört svårt för det här med när det har hänt, vilken dag, årstid. Alltså om det har hänt tillbaka i tiden. Inte om det hände förra veckan. Men det är sällan det går så snabbt med en anmälan. I den bästa av världar skulle det vara att de direkt kunde berätta i nära anslutning till händelsen, men tyvärr är det inte så. Då får de svårt att berätta om det på ett, som man säger, trovärdigt och tillförlitligt sätt, att domstolen kan tycka att det är för vagt. Och ett barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp och blivit det flera gånger, till exempel flera hundra gånger, det är ju oerhört svårt för dem att berätta exakt vad som hände vid varje tillfälle. Det är ju omöjligt för en vuxen också. Och Silvia Ingolfsdottir är inte ensam om att se svårigheterna i att utreda barnärenden. I vårt första program om barnen och rättvisan, ställde vi frågor till 32 åklagare som jobbar med barnärenden, en på varje allmän åklagarkammare. Och så här beskriver ett par åklagare utmaningarna med att utreda brott mot barn: "En del tror att barnutredningar är vilka utredningar som helst. De tar mer tid och borde upphöjas” ”Det är svårare att bevisa att barn utsatts för brott. Hela rättsapparaten bygger på att man ska kunna redogöra som en vuxen. ” ”I hela rättssystemet är barn diskriminerade” – Jag tror att det är oerhört viktigt att de som ska förstå barn som misstänks ha varit utsatta för någonting, de som ska förhöra barn, att de har ett barnperspektiv, och att rättssystemet också försöker att analysera det de säger utifrån ett barnperspektiv. Ann-Christine Cederborg är professor vid barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet och har sedan mitten av 1990-talet forskat på metoder för hur man förhör barn som har varit utsatta för brott. Och hon menar att man på många nivåer i rättsapparaten behöver öka sin kunskap om hur barn fungerar, tänker och berättar, för att kunna ge barnet en rättstrygg prövning. – Det förändrar inte de juridiska förutsättningarna, men det ger ändå barnet en högre status inom rättsväsendet om man förstår barnets dilemman att berätta om någonting har hänt. Gör man inte det idag då? – Jag är inte säker på det. Ann-Christine Cederborg började forska på barns vittnesmål i mitten nittiotalet, och hon säger att det då fanns två tydliga falanger när det gällde synen på barn som vittnen – en som menade att barn alltid talar sanning, och en som menade att barn alltid ljuger. Idag, säger hon, vet vi att det är mycket mer komplicerat än så. – För det beror ju på så väldigt många olika saker, om barn berättar det de har varit med om eller inte. Bland annat så beror det på vilken chans de får att berätta, hur de blir samtalade med. Sedan kan det också vara så att barn väljer att inte berätta. De kan till exempel vara hotade, rädda. Och till viss del kan jag faktiskt förstå dem.  Att berätta svåra saker till en polis – och sen händer det ingenting, och då är ju faran där att det blir värre för dem när de kommer exempelvis hem. Om det finns någon som utnyttjar dem i hemmet. När ett barn utsatts för brott är barnets egen berättelse om vad som har hänt viktig för rättegångsprocessen. Och många gånger är det det enda rätten har att fatta beslut utifrån. Rättens uppgift blir att bedöma berättelsens trovärdighet och tillförlitlighet. Genom ett antal domar från Högsta domstolen har det utvecklats en rättspraxis för hur man bedömer om ett vittnesmål är trovärdigt och tillförlitligt. Det handlar om vissa kriterier som en berättelse bör uppfylla, som att den ska vara klar och detaljerad, sammanhängande och självupplevd. Och Ann-Christin Cederborg, forskare vid Stockholms universitet, ser problem med de här kriterierna. – Det jag menar är att de här kriterierna är ju riktlinjer för domstolen, men forskningsgrunden för dem är mera tveksam. Självupplevd, exempelvis, motsägelsefull. Det här beror för mig väldigt mycket på den som tolkar berättelsen. Speciellt det här med självupplevt – hur kan de veta det, de som ska döma? Motsägelsefull – där har jag ju visat att till exempel barn med funktionshinder, att om de får många ledande frågor med ja- och nej-svar så kan de ändra sig från ett ja som blir nej, om man ställer samma fråga igen. Så det beror väldigt mycket på kvaliteten på polisförhöret om man ska kunna uttala sig om det. Ann-Christin Cederborg menar att det finns en fara om rätten i sina bedömningar utgår allt för statiskt från de här kriterierna och inte lägger någon vikt vid de förutsättningar som barnet hade att berätta om sina upplevelser när det förhördes. Till exempel om frågorna som ställdes under förhöret var anpassade efter barnets utvecklingsnivå eller om barnet kan ha känt sig rädd eller hotat. – Om man har bestämt sig för att de här kriterierna ska finnas för att det ska betraktas som en tillförlitlig berättelse, och en berättelse då inte bedöms som tillförlitlig därför att det saknas vissa saker, eller man säger till exempel att barnet verkar inte ha upplevt det här på grund av att hon inte gråter, eller någon sådan här formulering, att det verkar inte självupplevt, så blir det ju väldigt besvärande tycker jag. Det blir inte proffsigt. Det är mer som att det blir en checklista snarare än, menar jag, att diskutera – vilka förutsättningar fick barnet att berätta. Det här är ett iscensatt polisförhör. Det är en barnskådespelare, åttaåriga Ida, vi hör. – Nu är det ju en inledning på ett förhör där vi har försökt att iscensätta just det här rummet på barnahuset. Och det här är Sara Landström, docent i rättspsykologi vid Göteborgs universitet. Inspelningarna som vi får lyssna på är en del av ett forskningsprojekt. Vad är det som uppfattas som trovärdigt i barns vittnesmål  har forskarna frågat sig och de har också undersökt vad det är som påverkar bedömningen av trovärdigheten hos den som lyssnar. Och det har visat sig att barn som visar mer känslor när de berättar också uppfattas som mer trovärdiga. – Vi ville titta just på vad får det för betydelse om barnet gråter till exempel. Här var Ida ganska samlad? – Här var Ida väldigt samlad. Vi kan ta ett annat klipp där Ida inte är så samlad. Här sitter ju Ida ihop. Istället för att svara på förhörsledarens frågor rakt upp och ner så sätter sig Ida i en position där hon drar upp benen mot kroppen och tittar ner. I sin forskning har Sara Landström också intresserat sig för videoförhör. För det är så, precis som åklagaren Silvia Ingolfsdottir berättade från Svea hovrätt, att barn under femton år sällan förhörs i rätten. Istället används förinspelade polisförhör för att inte utsätta barnet för en rättegång. Och det är, säger Sara Landström, självklart väldigt viktigt att skydda barn i en rättsprocess. Men kan det också vara så att det förfarandet påverkar rättens uppfattning om barnets trovärdighet? – När barnet presenteras i rätten så är det ju i ett färdigt format. Det är ett videoinspelat förhör som har hållits i ett tidigare skede. Och kanske inte alltid har de frågor ställts som senare visar sig vara intressanta i utredningen, som kanske var viktiga. Men du har inte samma chans som du har till den tilltalade eller till andra vittnen att kunna ställa de frågorna i rätten. Utan du har att förhålla dig till det här fysiska, det här klara formatet, ett videoförhör. Och det kan ju också vara till barnets nackdel. I sin forskning har Sara Landström kunnat se att personer som ser och hör ett vittne ”live” också uppfattar det som mer trovärdigt. Det faktum att barnet hörs genom ett videoförhör och den tilltalade hörs direkt i rättsalen leder till en systematisk ojämlikhet säger Sara Landström. – Det allvarligaste med det är ju att barnet kan missgynnas, att man bedömer barnet som mindre trovärdigt eller tillförlitligt enkom på grund utav hur barnet presenteras. Alltså att om man hade haft en annan närhet till barnet så kanske man inte hade gjort den bedömningen. Men när barnet nu är en bit ifrån, det är på ett inspelat förhör, så ligger det längre ifrån mig som bedömare, till exempel. Så det är den allvarliga sidan av det, att barnet missgynnas av det, helt enkelt, och att det kanske inte leder till en fällande dom. Det skulle ju vara den absoluta nackdelen. I förlängningen skulle det kunna leda till det. Men Sara Landström menar att obalansen i rätten mellan ett brottsutsatt barn och en misstänkt vuxen förövare skulle kunna jämnas ut om båda parter hörs på samma sätt, till exempel med hjälp av en så kallad videolänk, där båda parter hörs direkt in i rättsalen. – Då skulle det vara att man till exempel kanske hör barnet via videolänk och hör den tilltalade via videolänk. Alltså att de hörs på precis samma sätt. För då blir det inte den här skillnaden. Hur ser man då på barnärenden i domstolen, de som måste följa Högsta domstolens kriterier, och de som måste bedöma barnets trovärdighet utifrån det videoinspelade förhöret? Vi söker upp Mari Heidenborg på Solna tingsrätt, hon har jobbat många år med barnärenden. – Jag heter Marie Heidenborg och är domare. Lagman för Solna tingsrätt. Det som Mari Heidenborg ser som mest bekymmersamt när det gäller ärenden som rör våld och övergrepp mot barn är att det är så få anmälningar som går hela vägen till fällande dom. Statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) - visar att förra året anmäldes 540 fall av sexuella övergrepp mot barn, för att ta ett exempel. Av dem ledde en knapp tredjedel - 32 % - till åtal. När det gäller barnmisshandel ledde 14 % av de nästan 18 000 fall som anmäldes förra året, till att någon åtalades, eller fick ett strafföreläggande. Och domare Marie Heidenborg tror att mörkertalet är stort när det gäller brott mot barn. – Det är väldigt många anmälningar som, ja dels som aldrig ens blir anmälningar men som sedan läggs ner på ett väldigt tidigt stadium på grund av att man tror att de inte kommer vidare. Och det är ju just det här som åklagare vi har talat med säger att de ser som ett stort problem, att det är så svårt att komma vidare med utredningar när det är barn som är brottsoffer. I vårt första program ställde vi frågor till 32 åklagare som handlägger barnärenden, en på varje allmän åklagarkammare. Och många av dem säger att barnärenden är det svåraste som de har att jobba med. Några av dem sa att barns utsagor väger väldigt lätt i domstol och att det är svårt att få fram den berättelse som domstolen kräver. Men Marie Heidenborg, hon säger att den stora bristen när det gäller mål som handlar om brott mot barn det är att utredningarna inte alltid är tillräckligt stadiga. – Ja det vi ska förhålla oss till är att Högsta domstolen har sagt att det räcker väldigt sällan med bara offrets berättelse utan man måste ha någon form av stödbevisning  Och ofta när det är brott mot barn så begås det i hemmet, utan vittnen? – Ja precis, det är typiskt för den här typen av brott. Brott mot barn är i de flesta fall misshandel eller sexuella övergrepp och sådana brott har väldigt sällan vittnen. Men det finns annan typ av bevisning man kan använda sig av. Bland annat teknisk bevisning, någonting som stöder den här berättelsen och det är också viktigt att man kan följa upp om barnet berättar om olika övergrepp. Barnet ger ju ofta kringinformation om hur det såg ut i rummet kanske eller vad personen hade på sig så att man kan följa upp olika uppgifter så man kan se att jo det här stämmer faktiskt. För sådant ökar trovärdigheten väldigt väldigt mycket. Har man då inte gjort det så är det en brist i utredningen och sådana brister hamnar alltid på åklagaren. Och där är vi ju bundna av vad Högsta domstolen har sagt. Vi kan inte sänka beviskraven bara för att vi vet att barnen har svårare att berätta. Så därför är det viktigare, tycker jag då, att man verkligen från polis och åklagare ser till att satsa på den andra utredningen vid sidan av de här förhören och där är det ibland brister. Och att det borde satsas mer på de här frågorna som rör barn det håller åklagaren Silvia Ingolfsdottir med om. Inte minst på utbildning – även för domare. --Vi måste ju bli mycket bättre på, både inom polis, åklagare, domstol och advokater, att utbilda oss om hur barn fungerar, hur de uttrycker sig. Och Polisen har ju kommit långt. Det finns ju speciella barnutredare och vi försöker också gå mycket utbildningar. Jag tror att det vore bra om man införde specialiseringar för domare, att alla domare kanske inte ska ha barnärenden. Att det krävs en kompentenshöjning just hos domare när är det gäller kunskap om hur barn fungerar. Det är något även andra åklagare sagt till oss. ”Domstolarna har en gammaldags inställning som inte är barnvänlig ” ”Domstolarna behandlar barn som vuxna. Det krävs en kompentenshöjning” Marie Heidenborg säger att hon inte alls är säker på att mer utbildning eller införande av specialisering på barnärenden för domare skulle förändra läget. – Ibland sägs det att det är på grund av att vi inte förstår barnen att det är därför som det blir så få fällande domar och det vänder jag mig lite emot för att även om vi har väldigt bra förståelse för att barnen har svårt att berätta och att det är svårt att få fram bra berättelser, även om vi har den kunskapen så måste vi fortfarande iaktta  de beviskraven som vi har. Så bättre kunskaper leder inte direkt till fler fällande domar. Även om vi blir bättre på att förstå barn så måste vi fortfarande ha en hög nivå på utredningarna. Det är ju ibland så att man sitter i rätten och tycker att ja, här räcker inte bevisningen. Men det har kanske gått till på det sättet som brottsoffret då berättar om men bevisningen räcker inte. Har man inte tillräcklig bevisning då kan man inte döma. Tillbaka till Svea Hovrätt och åklagare Silvia Ingolfsdottir. – På den här skärmen, det är där man ser barnförhöret. Oftast är det åklagaren som har med sig de här förhören och spelar upp dem i sin egen dator som kopplas in i domstolens system, som sköter det. Som åklagare så har man det framför sig på en skärm. Silvia Ingolfsdottir tycker att metoden med videoförhören i stort sett fungerar bra, att det skulle vara för traumatiserande för barn under 15 år att höras i en rättssal. Men till viss del håller hon med rättspsykologen Sara Landström, som forskat kring videoförhör, att metoden kan medföra begränsningar. Det kan påverka hur den som lyssnar uppfattar barnet, till exempel som mer moget än vad det är. – Det kan ju vara att man inte riktigt får en känsla för barnet. Jag kan uppleva att framförallt när det gäller våldtäkt mot barn, när målsäganden är 12-13, och oftast är det tjejer som jag har mött, att när de väl hörs om själva händelsen, de pratar ju inte om så mycket annat utan de pratar om en händelse som har varit oerhört traumatiserande, att de kan låta mer vuxna än vad de egentligen är. För sedan när man kommer utanför så pratar de ju som en normal 12–13-åring om någon kille de är kära i eller vilken bio eller film de tycker bäst om. Alltså de är på ett helt annat sätt. Och det kommer ju inte fram, utan det blir bara det här videoförhöret som man spelar upp. Så det kan vara en brist. Och det står ofta i domskälen att man ska iaktta en viss försiktighet när man bedömer de här videoförhören. Silvia Ingolfsdottir anser att rättsförfarandet i barnärenden skulle kunna bli mer oberoende av videoförhören. Man skulle kunna titta mer på hur det går till i andra länder. Själv har hon bedrivit förundersökning i Chile, en förundersökning som gällde våldtäkt av barn här i Sverige. – Och där vet jag att där hörs barnet via länk. Man sitter som på barnahuset fast i domstolen. Så att de hörs på plats men de är i ett annat rum. Och det skulle ju kunna vara, om man utvecklar det här i Sverige, att man skulle ha möjlighet att ställa kompletterande frågor till barnet om det skulle dyka upp. Så att det inte blir att man blir så oerhört beroende av de här videoförhören och att man då har lyckats ställa alla frågor. Men jag tror, det diskuteras ju inte ens, men jag tycker att det var en bra lösning på ett sätt. Men då får ju barnet vara så pass moget att det klarar det givetvis. Kaliber har idag kunnat berätta om de särskilda svårigheter som rättsväsendet möter när de ska utreda och döma i ärenden där brottsoffret är ett barn. En del menar att domstolarnas kriterier för vad som bör känneteckna ett trovärdigt och tillförlitligt vittnesmål, inte är anpassade efter hur barn fungerar när de berättar. Vi har också hört om videoförhören, hur de enligt forskare riskerar att skapa en obalans för barnets vittnesmål jämfört med den som står tilltalad och som närvarar i rätten. Men något som de flesta vi pratat med är överens om – det är att grunden för en rättslig prövning som är både rättstrygg för barnet och rättssäker för den som är misstänkt för brott – det är att utredningen är så gedigen som möjligt från början. Och för det behövs mer resurser och tid, säger åklagare till oss. Vi vänder oss till Åklagarmyndighetens högste chef, Riksåklagare Anders Perklev, för att fråga hur han ser på kritiken av utredningarnas kvalitet i barnärenden, kritik som alltså delvis kommer inifrån den egna kåren. – Det är självklart att man skulle vilja ha resurser för att göra mer. Både egna resurser och utredningsresurser hos polisen. Men som det ser ut i rättsväsendet så har ju både åklagare och polis en uppgift att utreda alla brottstyper och ska täcka hela landet. Och även om vi prioriterar barnärenden så blir det ju alltid en konkurrens om de tillgängliga resurserna. Och det gäller ju på det här området också. Hur ser du på kritiken från bland annat domarhåll att många utredningar i barnärenden inte håller måttet?  – Jag tycker nog att rättsväsendet generellt har blivit bättre på att hantera barnärenden, men att det naturligtvis finns mycket kvar att göra. Enligt min uppfattning, och det tycker jag att jag har stöd för allmänt i rättsväsendet, så har beviskraven höjts under senare år. Och det är ju riktigt och rätt och bra från rättssäkerhetssynpunkt, men det innebär ju också att det är svårare att få fram fällande domar. Så du menar att du anser att man gör tillräckligt bra utredningar som det ser ut idag?  – Nej, det kan jag inte säga, utan här måste ju ske en fortgående utveckling och utbildning. Och förbättra samverkan mellan åklagare, polis och med socialtjänsten. Kan det vara så att barnärenden generellt har en lägre status? – Jag tror inte just för att det är barnärenden men jag tror att det är viktigt att man håller fokus på de här ärendena och ständigt ser till att de får den prioritering de ska ha. Därför att, jag tror rent allmänt sett så finns det vissa typer av ärenden som liksom prioriterar sig själva. Det är de allra grövsta brotten. Där är rättsapparaten duktig på att se till att man får tillräckligt med resurser och att man kan utreda dem på bästa sätt. Och det gör att man måste hela tiden se till då att inte barnärenden och relationsbrottsärenden och ungdomsärenden blir eftersatta. Vad kan du göra för att ge åklagarna bättre möjlighet att göra bra utredningar i barnärenden? – Vi hade ett metodutvecklingsprojekt som avslutades 2012, med slutsatser som håller på att genomföras både hos oss och polisen. Vi har en barnhandbok som uppdateras fortlöpande med vägledning till åklagaren. Vi har ett utvecklingscentrum i Göteborg som har både de här och en del andra brottstyper som fokus, och som utvecklar och följer upp verksamheten, och kontakt med forskningen på området. Man kan säga så här att det finns inget ”good enough” när det gäller den här typen av ärenden. – Det här tar tid och jag tror väldigt mycket på kommunikation mellan personer i det rättsliga systemet och andra kunskapsfält alltså beteendevetenskapen exempelvis. Ann Christine Cederborg, professor vid Stockholms universitet, säger att mycket fortfarande återstår för att stärka barnets roll i rättsapparaten, men att hon ser optimistiskt på framtiden. – I det tror jag att det finns en potential för utveckling, att kunna analysera barnperspektivet i de här ärendena precis som barnkonventionen förväntar sig  vilket inte förändrar att det måste finnas bevis och inte minsta tvivel.  Utan det är mer ett förhållningssätt till barn som jag hoppas vara med och påverka. Reportrar: Anna Maria Höglund och Hanna Larsson Producent: Karl Brodin Exekutiv producent: Sofia Boo kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Misstänkta miljöbrott, dubbla stolar och långsam hantering

    · Kaliber

    Från järnmalmsrusch till konkurs. Kaliber berättar idag historien om gruvolaget Northland Resources som gav framtidstro till utflyttningshotade Pajala. Men som nu, två år senare, har gått i konkurs och anmälts för flera misstänkta miljöbrott. Det är snötäckt disigt och stilla här i Kaunisvaara utanför Pajala. Framför mig står Northlands Resources järnmalmsgruva. Bakom stängslet här står ett stort mörkblått komplex i den disiga vinterdimman och det är omringat av snötäckt skog. Det var det här projektet som väldigt många i Pajala kommun satte hoppet till när det drog igång för över två år sen. Men i december kom konkursen  så maskinerna har nu tystnat här. Lastbilarna med järnmalm har slutat rulla härifrån. Drömmen om jobben gick i kras. Kaliber har idag tittat närmare på berättelsen om den så kallade Pajalagruvan och hittat nya misstankar om miljöbrott och dubbla stolar. Men vi börjar dagens program hos Lennart  Forsberg. Han är en av dom som drabbats av bolagets transporter. - Vi snackar ju tid och otid om att vi ska vara rädda om miljön. Och då är det totalt olämpligt att det får förekomma på det här viset. Och jag säger så här. Jag brukar skämtsamt säga, men det är allvar i det också, om jag skulle utsatt någon annan för det här så hade jag suttit i fängelse nu för grovt miljöbrott, säger Lennart Forsberg. Lennart Forsbergs stuga ligger i fjällorten Bergfors, norr om Kiruna . Stugan är omringad av höga vita fjälltoppar och ligger bredvid malmbanan, som har kallats för Sveriges vackraste järnvägssträcka. Men när gruvbolagets tågvagnar började åka förbi, märkte han att något var fel. Han har filmat när ett av alla tåg åker förbi. Vagnarna har inga lock och i filmklippet syns det hur tåget lämnar ett moln av mörkt järnmalmsdamm vid tomten. - Jag trodde jag hade fått fel på synen först när allting var gråsvart - men det var ju skit ifrån Northlands tåg. Malmen, har han samlat i små burkar, som han visar upp . - Den här malmen som de har fraktat är nedkrossad så man kan jämföra det med potatismjöl eller florsocker. Så nedkrossat är det. Och att då köra det i öppna vagnar - det är helt otroligt att de har tillåtit det. Han visar bilder på när snön på tomten var gråsvart av allt damm. - Förra vintern kunde jag skära tvärsnitt av snödrivorna, det såg ut som värsta rulltårtan - så ini helsike var det. Så man trodde man bodde i en gruva i stort sett, och då var det bara att de fraktade förbi oss. Men det är klart att det blir så när de malde ner malmen så mycket. Och det är enbart ordet arbetsillfällen som har tagit över. Jag tycker det är bra att det skapas arbetstillfällen men inte till vilket pris som helst. - Till Pajalaborna skulle jag faktiskt vilja säga att jag har ingenting emot att det skapas arbetstillfällen i Pajala. Men hade transporterna gått genom Pajala, då hade ni också vaknat och reagerat, fortsätter Lennart Forsberg. Transporterna upprörde i andra byar också. Bland annat i Merasjärvi i hjärtat av Tornedalen där en handfull människor bor . Det finns också ett hundspannsföretag här med över 50 hundar  som har kört färdigt turisterna för dagen. Jag får komma in till Birgit Homburg  som driver företaget. Hon säger att gruvans tunga lastbilar som åkte förbi byn förstörde naturupplevelsen, för även här blev snön längs vägen svart emellanåt. - Jag försökte blunda, jag grät ibland efter vägen när jag åkte mot Kiruna. För att jag såg den stora skillnaden mellan de svarta plogkammarna och den vita snön. Som vi aldrig har upplevt här tidigare. Så det var ett år av helvete rent av. Visst är det viktigt med arbetstillfällen. Det förstår jag också. Men när det kommer till transporter är det viktigt att man håller sig till de miljövänligaste transporterna som finns. Då ska man inte kunna köra Norrbotten kors och tvärs bara för att det är billigare för gruvbolaget, menar Birgit Homburg. - I min värld är det inte förenligt. Gruvverksamhet och turism. Jag vet att många diskuterar att det går att samexisterar. Men inte i närmaste omvigning. 60 Km ifrån är väl ok, men inte den slags turismen som jag bedriver. Jag säljer aktivitetsturism och naturupplevelser och då hör inte varken gruvor, bergtäkt in i bilden. Och framförallt inte de här vägarna, så som det såg ut förra året. Jag skämdes lite när gästerna kom för hur det såg ut efter vägen. De har frågat varför det är så svart efter vägen, fortsätter hon. Men Kaliber idag handlar inte bara om smutsiga transporter. Vi kommer titta närmare på flera tidigare okända miljöproblem som har dykt upp efter gruvan gick i konkurs. Men först kommer en kort summering om Pajalagruvan: Att det finns malm under myrmarkerna i den lilla Tornedalsbyn Kaunisvaara ett par mil utanför Pajala, har man vetat i nästan hundra år . Men ingen har vågat satsa pengar på en gruvstart . Så malmen har blivit liggande samtidigt som Pajala blev till slut blev den värst drabbade kommunen i hela Sverige av utflyttning . Från 60-talet till 2000-talet har befolkningen halverats till runt 6000 personer . Men det är nu räddningen verkar komma. P4: den stora nyheten om att det internationella gruvföretaget Northland Resources avser att starta gruvbrytning i Pajala kommun väcker nu stora förhoppningar i bygden. Det är 2006. Malmen har lockat dit det internationella gruvbolaget Northland Resources. Dom ser en möjlighet att skapa hundratals jobb med tre gruvor i framtiden. Två i Kaunisvaara, och en ett par mil bort in i Finland . Det talas om gruvdrift i minst 25 år. Bolaget fixar sen ett miljötillstånd och en finansiering på flera miljarder. Kommunalrådet hoppas nu på utveckling istället för avveckling. EKOT: "Bengt Niska  räknar med ett par tusen nya invånare inom de närmsta åren. - Om planeringen slår in så kommer effekterna bli lika stora som i början av 1900-talet i Kiruna när det samhället förvandlades till ett enormt industriområde. Så blir det även här." Bengt Niska ser ut att få rätt när hundratals personer får jobb då gruvan byggs upp . Och äntligen ökar befolkningen i Pajala istället för att minska. På köpet blir det bostadsbrist när alla vill flytta dit och kommunen bygger nytt för flera miljoner . Hösten 2012 är det dags att öppna gruvan. Media är på plats när VD:N och landshövdingen trycker på detonationsknappen. Smällen från Kaunisvaara blir en lättnad för många. Och socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfven  besöker gruvan och konstaterar att det luktar pengar. "Det luktar pengar, ja det känns ju" Men bara drygt tre månader efter starten , kommer chocken som hotar hela projektet. "P4: Gruvbolaget Northland Resources är i akut behov av pengar." När 2013 börjar kommer det fram att bolaget är i akut ekonomisk kris. Det fattas runt 2.5 miljard och aktiehandeln stoppas . Oslobörsen kommer också att kräva över en miljon i böter  eftersom ledningen ska ha känt miljardhålet i flera månader utan att gå ut med det. I nästan två år försöker bolaget få ordning på miljarderna, samtidigt som järnmalmspriset rasar  - men i december 2014 tar allt slut. Från nyhetssändning i P4: "En mörk dag för Pajala, idag tog sagan Northland slut. Idag bestämde företaget själva att konkurs var den enda utvägen." När sagan är slut visar företaget upp en förlust på cirka 7 miljarder kronor. Idag håller alla andan i väntan på att en ny ägare ska köpa gruvan av konkursförvaltaren. Han har också fått ärva miljöansvaret - och flera miljöproblem som vi nu ska gå igenom. Ett av fallen handlar om att bolaget ska ha skadat en del av en väldigt skyddsvärd myr med höga naturvärden. Det är en stor myr på över 3000 hektar och planen var att en liten del av myren till viss del skulle urvattnats med några decimeter när marken sprängdes bort. Men bolagets senaste rapport visar grundvattnet istället har sänkts med 16 meter vid en mätstation . Mätningarna visar att sänkningarna som längst har nått ut 600 meter ut på myren. Mätstationerna visar upp olika nivåer och den kraftigaste sänkingen visar alltså på 16 meter. Det kan ha skadat flera sällsynta och artskyddade växter, enligt Länsstyrelsen. Det kan också bli ett problem för Samebyn Muonio om sänkningen fortsätter och mer mark förstörs. För myren är ett viktigt renbetesområde, menar Thomas Sevä, gruvtalesperson för samebyn. - 16 meter låter ju ganska skrämmande egentligen. Det var nog inte det man hade trott från Northlands sida eller någon annans sida från början. Att det skulle sjunka 16 meter är ett stort stort problem. Vi hittar också ett annat problem. Bolaget ska ha byggt en del av anläggningen på mark som dom inte har tillstånd att bygga på, enligt dokument från Länsstyrelsen . Marken har konkursförvaltaren ansökt om att få tillstånd till, och de jobbar för att fixa sänkningen av grundvattnet, skriver han till oss. Och samtidigt som vi läser dokumenten om misstankarna om den torrlagda myren och den felplacerade anläggningen så åtalsanmäls bolaget för det här av Länsstyrelsen i Norrbotten. Det är deras ansvar att granska och anmäla gruvor för misstänkta brott till polis eller åklagare. Och några veckor senare, kommer en tredje anmälan. Mot transporterna - som vi nu ska titta närmare på. Vi tar det från början: Planen var först att transportera malmen med järnväg till finska kusten. Det här skulle svenska och finska regeringen vara med och betala. Men Northland, ändrade sig i sista stund. Nyligen sa bolagets dåvarande vd Karl-Axel Waplan till svenska dagbladet att den finska regeringen inte ville betala för att rusta upp järnvägen. Istället hittade dom ett billigare alternativ. Malmen skulle 30 mil västerut, till norska hamnstaden Narvik där hamnen är isfri och fartygen större. För att få dit malmen, hyrdes lastbilsföretag in för att köra malmen till den svenska järnvägen 15 mil bort. Där lastades malmen ner i godståg och kördes norrut till Narvik. Men bilvägen var dålig så trafikverket planerade att rusta upp sträckan för över 2 miljarder skattekronor. Idag har omkring 800 miljoner lagts ner på vägbygget. Lastbilarna passerade flera byar i Norrbotten. Bland annat slädhundsföretagaren Birgit Homburg som vi var hos tidigare. Förutom att lastbilarna påverkade hennes slädhundsföretag så var hon orolig för säkerheten. Vägen vid byn är smal och kurvig och lastbilarna fick köra 80 km i timmen , där hennes dotter behövde gå av och på skolbussen. Så hon begärde farthinder. - Men det blev avslag på det. Det var inte nödvändigt för att det bara var ett barn antagligen. Vi räknas inte här. Merasjärvi är så pass litet så det är bara två eller tre som opponerar sig. Det tror jag dom klarar av, det är väl det dom har räknat med.   - Varför tror du att du en är en av få som har opponerat dig då? - För att jag prioriterar miljön före arbetstillfällen kanske. Vilket jag ofta fått höra att man inte tycker likadant. Jobben är viktigare än miljön. Miljön kommer antagligen senare före de flesta människorna då när det är för sent. Men jag prioriterar miljön före. Jag känner att det måste finnas andra arbetstillfällen här uppe. Och gruvan i sig hade inte varit så störande moment för Merasjärvi egentligen. Fågelvägen är det 65 km dit. Problemen kom egentligen när Northland flaggade för att köra transporterna till Narvik hamn. För miljön tycker jag absolut, jag har alltid sagt, jag begär inte att man ska stänga gruvan. Jag vill bara att man tänker på den närmsta vägen till hamn och den miljövänligaste vägen, säger Birgit Homburg. När lastbilarna vidare förbi Birgit Homburg lastades malmen ner i tågvagnar  - som kördes förbi Lennart Forsberg och dammade. - Vi brukade plocka bär här på gården. Både lingon och blåbär. Men det har man inte vågat köra sista tiden här. Han nämner ett exempel när barnbarnen var på besök. - Dom var ju ute och lekte i snön och Lillgrabben ville ju äta snö. Så vi fick hålla fullständig koll på honom Och det var inte roligt när det var så skitigt. Dammet var inte farlig har bolaget påpekat, och de har försökt spraya malmen med ett bindningsmedel för att det inte ska damma. Men miljökontoret i Kiruna har fått in fler klagomål, bland annat från turistföretaget Kiruna Lappland, och till slut har de och krävt lock på vagnarna. Men det ska ha varit tekniskt komplicerat enligt företaget. Under arbetet med det här programmet så åtalsanmäls även dammandet av Länsstyrelsen. Men framförallt handlar anmälan om att Länsstyrelsen misstänker att bolaget aldrig har haft rätt i sitt miljötillstånd att köra till Norge. De skulle alltså ha tagit tåget via Finland som bolaget först planerade, enligt anmälan. Men här går meningarna isär. Bolaget tyckte inte att miljötillståndet kan styra transporterna. Det har stått dom fritt att köra på allmänna vägar för att nå ut till sina kunder och de har också fått tillstånd av Trafikverket, som ju har satsat miljardbelopp på vägen. Med skattepengar från regeringen. Dessutom har Länsstyrelsen också varit med och godkänt byggprojekt längs transportsträckan. Konkursförvalteren Hans Andersson förvånas också av anmälan eftersom transporterna har varit allmänt kända länge, och han tycker det framgår tydligt i anmälan att länsstyrelsen är högst osäkra på om transporterna ens är en fråga för dom eller inte. - Och att då gå vidare och lämna in en misstanke om brott, det tycker jag kan ifrågasättas faktiskt, säger Hans Andersson. Länsstyrelsen säger också till oss att de är osäkra. De tycker att frågan är juridiskt komplicerad, men de anmäler ändå för att se om transporterna är en fråga för dem eller inte. Vi lämnar transporterna, för vi hittar ett till problem i bolagets sandmagasin. Det är ett stort magasin med sand och vatten som samlades där när marken sprängdes bort. Men vi får reda på att kan finnas en läckagerisk i magasinet. Det här väcker frågor hos oss, men när vi ringer till Länsstyrelens miljöskyddsenhet, som är tillsynsmyndigheten för gruvor och som ska granska miljöarbetet, får vi först inte prata med dom om  -  När det gäller dom här funderingarna så får jag då hänvisa till Andreas Lind eller till Sven-Erik Österberg, säger en tjänsteman vi ringer upp. Istället hänvisas vi till näringslivschefen, och landshövdingen Sven-Erik Österberg. Han är alltså länsstyrelens högsta chef och är tillsatt av regeringen. Han har valt att ta kliva in och fatta alla yttersta beslut om miljöskyddsarbetet för Northland istället för miljöskyddsenheten. Men en vecka senare får vi plötsligt prata med miljöskyddsenheten igen. David Berggård är gruvexperten där. - Alltså vattenhantering är central. För att vatten är det medium som man behandlar malm med. Samtidigt är det så att vatten transporterar avfallsprodukter från ett sandmagasin. Det finns en läckagerisk i sandmagasinet, menar han. Han säger att bolagets första plan var att forma sanden som en stor kon, eller en kulle. Då skulle inga dammvallar behövts. Men de ändrade sig tidigt under byggandet och valde att inte bygga som de sa i tillståndet, på grund av praktiska och ekonomiska skäl. Så istället för en kulle så ligger nu sanden nästan platt. Lite som en pannkaksmet som breder ut sig i en stekpanna. Problemet nu är att det behövs högre kanter i pannan - alltså stora dammvallar. Idag finns något som bolaget kallar för den yttre vallen som inte är så hög, säger David Berggård. - Ja det är väl ungefär som en skogsbilväg. Det rör väl sig om en meter eller liknande beroende på var du tittar. Kommer det en svår snösmältning med mycket vatten i magasinet, så kommer inte vägen kunna stoppa allt tror han, tror han och fortsätter: - Ja i det här fallet kan man naturligtvis ifrågasätta det. Men det finns uppenbarligen en risk som de måste beakta inför vårsmältning så man kan hantera den här pannkaksmeten. Så får man ingen kontroll över magasinet skulle sand och vatten kunna läcka ut i våtmarkerna, enligt David Berggård. För att undvika det skulle en del vatten kunna pumpas ut i Muonio älv , vilket bolaget har tillstånd att göra. Men det finns en gräns för hur mycket grumligt vatten som får pumpas ut, och om den gränsen överskrids kan det påverka fiskar och vattenorganismer. - Det behöver inte vara några giftiga ämnen alltid som det är fråga om. Det kan räcka med att man får grumling i ett vattendrag, då tar sig helt enkelt fisken till andra områden. Den som tycker tillgången på fisk är viktig och värnar fiskemöjligheter - då kanske det blir utebliven fångst, va, säger han. Det har hänt förut att gränsvärdet för grumligt vatten har överskridits vilket bolaget har berättat för Länsstyrelsen och försökt fixa. Men risken finns alltså kvar, det menar också finska länsstyrelsen. Och de varnade dessutom tidigt för att den tekniken som bolaget ville använda, inte var tillräckligt beprövad i norra Skandinavien med mycket snö. Så det lät optimistiskt, säger inspektören Johani Itkonen. - We stated that we think that this is a rather optimistic idea, säger Johani Itkonen. Så vad händer med magasinet nu? Kommer läckagerisken att byggas bort med dammar, och finns det anledning att misstänka något miljöbrott? Det är miljöskyddsenheten som ska utreda det, men återigen skickas våra frågor uppåt till landshövdingen Sven-Erik Österberg, som alltså tar alla frågor om vilka miljöbeslut som ska tas kring Northland Resources . Men samtidigt som han bestämmer om miljön sitter han med i den så kallade Pajalagruppen . En grupp med olika politiker och representanter från det lokala näringslivet som drog igång för att rädda jobben efter konkursen. Han sitter på dubbla stolar alltså  - men själv vill han tona ner Pajalagruppens betydelse. - Det finns ingen intressekonflikt med Pajalagruppen. Det vill jag starkt dementera. Det är övertonat, säger Sven-Erik Österberg. En Länsstyrelse får möblera om arbetsansvaret hos sig själva, som landshövdingen har gjort här. Men jag frågar om inte det sänder ut konstiga signaler till allmänheten, att han både jobbar för att rädda jobben samtidigt som han tar beslut om miljöbrottsanmälningar. - Jag har inte hört någon allmänhet som tycker det är konstigt. Det är media som försöker framföra det. Jag har inte hört någon allmänhet som tycker det är konstigt att jag sitter med i en Pajalagrupp och försöker rädda jobben.   - Samtidigt som du tar de yttersta besluten om miljöskyddsarbetet? - Ja men kom fram till att vi har slirat på det då. Nu har vi gjort åtalsanmälningar på det här ju. Så jag menar anmälningarna är gjorda, jag tycker frågorna vore mer befogade om vi helt nonchalerat miljöarbetet . Landshövdingen säger att anledningen till att han gick in i miljöskyddsarbetet var att konkursen kom precis innan julen då många var lediga, och att konkursförvaltaren då behövde få raka och snabba besked i det kritiska läget. - Det innebar inte att inte vårt miljöfolk har varit inkopplade i det här. Men vad är det då som gäller? Jo, det är Länsstyrelsens uppgift att anmäla misstänkta miljöbrott i gruvor till åklagare eller polis, så fort det upptäcks. Men två av dom miljöproblemen har två varit kända länge. Så varför har de inte anmält det här tidigare? Frågan går till Sven-Erik Österberg. - Det finns ju liksom ingen mall på när man ska anmäla och när man ska göra det där. Vi vet fortfarande inte om det är något brott i det här det får vi ju se. Däremot , kanske största skälet till att vi inte har gått in i det tidigare. Det är väl att denna fråga har varit satt för en ny miljöprövning. Både den om sandmagasinet, och transporterna. Det Sven-Erik Österberg säger är alltså att det största skälet till att de har avvaktat är att de här frågorna skulle prövas i mark och miljödomstolen, där hela bolagets miljöverksamhet skulle omprövas på nytt. Allt skulle omprövas eftersom bolaget ville öppna en andra gruva och behövde ett nytt miljötillstånd. I det tillståndet skulle både gruva nummer ett och två prövas. Det betyder att frågorna om transporter och grundvattnet också skulle prövas här. Men förhandlingen har skjutits upp flera gånger. Bland annat eftersom bolaget har komplettera sin ansökan. Och i väntan på domstolsförhandlingen så har alltså Länsstyrelsen avvaktat att anmäla menar landshövdingen. Men en som inte köper det resonmanget är Jan Darpö, miljörättsprofessor på Uppsala universitet . Han vill poängtera att han inte är insatt i anmälningarna, men ursäkten att vänta in domstolsprövningen innan de ingrep finns det ingen juridisk grund för enligt honom.  - Det håller inte alls. Att bedömda om ett brott har begåtts är ju något man gör mot de regler som gäller. Inte något man tror ska komma. Och någon möjlighet att göra ogillt det som redan har skett finns ju inte i någon slags domstolsförhandling eller nya tillstånd, säger Jan Darpö. Han säger också att justitieombudsmannen, JO, flera gånger har kritiserat andra länsstyrelser för att de låtit bli att anmäla eller dragit ut på tiden. Så jag ringer upp JO Lars Lindström  för att kolla om det stämmer. - Ja det stämmer. Man ska nöja sig med att konstatera att det objektivt sätt finns anledning att misstänka ett brott. Men hur det sen är med uppsåt eller oaktsamhet eller om brottet eller ringa, såna funderingar ska man lämna över till polis eller åklagare. Funderingarna kan med fördel göras hos polis eller åklagare. JO Lars Lindström säger också att en anmälan ska göras direkt. Och enligt professor Jan Darpö kan man inte avvakta att anmäla när man misstänker brott. Så jag träffar Sven-Erik Österberg igen för att framföra den kritiken. Nu vill han poängtera att de inte har misstänkt brott förrän i år. Detta trots att de redan för två år sen visste att grundvattnet hade sänkts med flera meter istället för decimeter. Och att det nådde 16 meter fick de veta i oktober. Något färskare bevis än så har de inte i sin egen anmälan, och anmälningarna ska ju ske snabbt. - Men att grundvattnet har sänkts med 16 meter har ni ju vetat i flera månader? - Ja men det är ingenting som säger att det är ett brott för att grundvattnet är lägre. Utan det beror på uppsåt eller felaktig hantering, eller om de inte gjort det man bör göra. Det är ju det som ligger till grund för det här, säger Österberg. Det beror på uppsåt, säger alltså Sven-Erik Österberg, vilket går tvärtemot det JO precis sa. - Men Jo säger ju att man inte ska ta hänsyn till uppsåt? - Ja men i det här läget så. Vår uppgift är inte att lämna en åtalsanmälan så fort det uppstår någon fråga heller. Det viktigaste i sånt här och det som har skett jättemycket i Northland är ju vårt engagemang när det gäller miljöfrågor där borta. - Så det du sa tidigare om att frågan var satt för en prövning och att det var därför ni avvaktade, det stämmer alltså inte? - Det stämmer till viss del också. Det var där det skulle prövas. Men i det läget var vi inte så långt framme att vi kunde misstänka ett brott. Men nu hanteras den inte längre och vi kan inte utesluta att det har skett ett brott. Så de har inte misstänkt brott förrän i år, påstår landshövdingen. Trots att också transporterna har varit allmänt kända sen två år och länsstyrelsen har ett krav på sig att anmäla snabbt. - Då låter det ju märkligt att alla tre anmälningar kommer samtidigt under en väldigt kort period efter konkursen? - Men det beror ju på hela arbetet avtar ju i och med konkursen. Det har ju varit en beredning och funnits en ansvarig part att prata med hur man ska undvika problem. Men i och med att det inte finns någon som jobbar med där längre så finns det. Så är ju det faktum som råder ett faktum, på något sätt som är. Många gånger säger man ju att göra det skyndsamt. Men i de fallen är det då man väntar och brottet kan undanröjas. Här är det ju ingen som kan ta undan det här. Det finns ingen tidsfaktor som skulle ta bort problemet, avslutar Österberg. Kaliber har sökt Northland Resources tidigare ledning för det här reportaget, men efter konkursen är det bestämt att konkursförvaltaren Hans Andersson svarar på frågor. Han svarar oss skriftligt om läckagerisken i sandmagasinet. Han menar att bolaget sen länge har jobbat för att förbättra vattenhanteringen och fört en diskussion med länsstyrelsen om hur det ska göras. Under konkursen har dessutom nya förbättringar gjorts, och det finns planer om att få leda bort överflödigt vatten till en bergtäkt om det skulle behövas. Risken för översvämning bedöms därför som mycket liten, enligt tidigare anställda och konkursförvaltarens inhyrda experter. Och den yttre vallen är tillräcklig för att stoppa läckage är bedömningen, men de diskuterar med länsstyrelsen om det behövs dammvallar eller inte. Han menar att bolaget sen länge har jobbat för att förbättra vattenhanteringen och fört en diskussion med länsstyrelsen om hur det ska göras. Under konkursen har dessutom nya förbättringar gjorts, och det finns planer om att få leda bort överflödigt vatten till en bergtäkt om det skulle behövas. Risken för översvämning bedöms därför som mycket liten, enligt tidigare anställda och konkursförvaltarens inhyrda experter. Och den yttre vallen är tillräcklig för att stoppa läckage är bedömningen, men de diskuterar med länsstyrelsen om det behövs dammvallar eller inte . Och landshövdingen har förtroende för att läckagerisken fixas och säger att det därför inte är aktuellt med någon anmälan. Vi lämnar miljöproblemen och är tillbaka i Pajala. En kommun utan gruva och med krisartad ekonomi. Nyligen fick kommunen låna 15 miljoner kronor för att kunna betala ut löner till julen. Här väntar alla nu på en ny gruvägare efter de intensiva åren som varit. Bilvägen som rustats upp för 800 miljoner skattekronor ligger också och väntar, en väg som ju Länsstyrelsen ifrågasätter om den ens ska användas. Här har det inte funnits något stort organiserat motstånd mot gruvan, som det finns ibland annat Jokkmokk där många antingen är för eller emot en gruva. Där har det varit vilda protester och demonstrationer, men här i Pajala hölls istället stödmanifestation när gruvan gick i konkurs. På den lokala thai-restaurangen är det nästan tomt  jag besöker den. Ägaren Janne  vågade öppna den när gruvan kom, och konkursen har varit tung. - Det har varit hårt för alla företagare runtomkring som inte är direkt knutna till gruvan, men som har satsat stort på grund av gruvan. Och i Kaunisvaara har den lokala byabutiken har klappat igen. Förbi den glider pensionären Gerda Uusitalo  på en spark. - Jag har sett 50 och 60 talet när folk har flyttat härifrån. Och sen ville dom komma tillbaks när det fanns jobb. Men det fanns bara jobb i kanske två år - nu är det slut. Det är mörkt. Och man ser inte trafik på samma sätt längre. En skolbuss kommer här, en skolbuss som kanske har några ungar. Det såg ganska tomt ut på bussen. - Ja, det är inte så mycket liv, säger Gerda Uusitalo. Reporter: David Carr Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Försvaret på Gotland – det bidde en tumme

    · Kaliber

    Försvaret på Gotland rustas upp igen för över en miljard kronor men blir en bråkdel av vad det var innan nedläggningen. Samtidigt är Gotland militärstrategiskt viktigt för både Nato och Ryssland. Kaliber idag handlar om återuppbyggnaden av försvaret av Gotland.  Vi befinner oss nu på Tofta skjutfält. Nästan mitt på den plats där den här nya garnisonen kommer börja byggas under nästa år, alltså i början på 2017.Stefan Pettersson är chef för stridsgrupp Gotland. Han står på en grusväg som heter Stridsvagnsvägen. Här finns två stora garage med ett stängsel runt och omkring är det en låg barrskog. Det är förstå gången sen någon gång i början av 80-talet, tror jag, när man byggde K4 i Arvidsjaur som Försvaret bygger en helt ny etablering på det här viset, säger han.Den nya garnisonen är en investering på 780 miljoner kronor och att etablera stridsgruppen kostar en miljard kronor de närmaste fyra åren.Det var för elva år sen som det sista regementet på Gotland lades ned. Nu är säkerhetsläget ett annat. Ryssland, Nato och Sverige rustar i Östersjöregionen. Nu sätter en fast arméstyrka, ett reguljärt krigsförband här ute. Vars uppgift är att utgöra en viss tröskeleffekt. Och det är det man gör. Man återmilitariserar Gotland, kan man väl säga på ren svenska.Det är en presskonferens för några speciellt inbjudna journalister på Karlbergs slott i Stockholm tisdagen den 26 april. USAs biträdande försvarsminister Robert Work och de nordiska och baltiska statssekreterarna står på en rad bredvid varandra. De har under dagen diskuterat säkerheten i Östersjöområdet och ländernas samarbeten. Robert Work får frågan hur viktigt Gotland är vid en konflikt i området. Gotland är ett nyckelområde. Vi skulle se väldigt, väldigt allvarligt på om det hotades, svarar han.Kaliber idag granskar återuppbyggnaden av försvaret på Gotland.Det är en unik och bred plattform inför framtiden. Och betydelsen och tyngden i det kan inte nog understrykas. Det är mycket viktigt. Det vi nu presenterar är också en mycket viktig signal till omvärlden. Vi lever i en tid då den europeiska säkerhetspolitiska ordningen rubbats genom den ryska olagliga annekteringen av Krim. (Försvarsminister Peter Hultqvist ur Studio Ett 2015-04-17.)En tydlig signal från regeringen: Sverige rustar militärt igen och Sverige rustar Gotland.Men hur starkt blir försvaret av Gotland? Hur stark signal är det till omvärlden?Sverige är en militärmakt. En av världens mest påkostade och teknologiskt avancerade. Det är bara tre stater i världen som satsar mer pengar på militära utgifter räknat per invånare. Det är Israel, det är Sovjet och det är USA. (SR ARKIV från 1973)Vid kalla krigets slut i början av 90-talet var försvaret av Gotland omfattande. Det var möjligt att mobilisera 25 000 man. Och det fanns från alla truppslag. Det fanns ungefär 75 stridsvagnar, hundratals artilleripjäser. Och så hade vi naturligtvis hjälp av flyget och flottan som hade sina baser här. Och de skulle försvaras.I en villaträdgård i Visby träffar vi militärhistorikern Bengt Hammarhjelm, som har skrivit flera böcker om försvaret av Gotland och var brigadchef på Gotlands sista regemente P18.Då fanns det fyra regementen på Gotland. Och då kunde 6 000 gotländska soldater snabbt mobiliseras, både anställda i försvaret och de som gjort värnplikten. Alla viktiga förband kunde bemannas av gotlänningar om inga fastlänningar skulle komma, och det var man ju inte säker på att de skulle kunna komma över, säger Bengt Hammarhjelm. På Gotland fanns det ett invasionsförsvar i miniatyr. Sverige, fastlandet, hade ett invasionsförsvar, men Gotland hade också ett invasionsförsvar. Allt för att förhindra att fienden från öster snabbt skulle kunna ta ön, säger Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys på Lunds Universitet och som skrivit flera böcker om kalla kriget. Han säger att Gotland hade en framskjuten roll i det svenska försvaret. Och enligt honom fanns det tre skäl till att försvaret av Gotland var så viktigt under kalla kriget.Det första skälet: Gotland hade en helt unik funktion under det kalla kriget som spaningsplattform in mot det då sovjetiska Baltikum och långt in i sovjetiskt territorium Så för det svenska försvaret var det helt vitalt att ha de här ögonen och öronen på ön.Det andra skälet var att förhindra att sovjetiska styrkor kunde använda Gotland för ett fortsatt angrepp västerut. Och framför allt handlade det ju då om att man kunde flytta fram flygstridskrafter, robotförband av olika slag och lägga på Gotland. Den som kontrollerar Gotland, kontrollerar också Östersjön.Det tredje skälet var försvarspsykologiskt: Om Gotland hade fallit, så skulle det haft en symbolisk betydelse för Sverige som nation och också för fortsatt motståndsvilja, bedömde man. Och det här återspeglades ju i den målsättning som gällde under hela det kalla kriget, nämligen att varje del av Sverige ska försvaras, säger Wilhelm Agrell.Men händelseutvecklingen har gjort att det nu finns ett fjärde, ännu starkare skäl. Vi ska återkomma till det.Riksdagen antog ikväll regeringens samarbetspartiernas förslag om det svenska försvarets framtid. Beslutet i riksdagen innebär bland annat att försvarets verksamhet försvinner eller minskas på en rad orter i Sverige, bland annat i Östersund, Arvidsjaur, Kristinehamn och Visby. (SR Ekot 20041216)Försvaret monterades ned och i vågen av regementsnedläggningar försvann det sista regementet P18 på Gotland 2005. Fem år tidigare hade de tre regementena KA3, A7 och Lv2 lagts ned.P18-området såldes för 40 miljoner. Några år tidigare hade man investerat 50 miljoner i en toppmodern verkstad.Försvaret ställde om från att vara ett totalförsvar, med en stor organisation som skulle kunna försvara Sverige vid ett storskaligt angrepp, till att bli ett insatsförsvar, ett mindre och mer lättrörligt försvar som var inriktat på punktinsatser, framför allt utomlands.Hotet från Ryssland och risken för krig i Östersjöområdet ansågs då vara långt borta. Kvar på Gotland fanns Hemvärnet.Tre år senare, i augusti 2008:Ryska och georgiska trupper strider nu i utkanterna av utbrytarrepubliken Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Och länderna närmar sig allt mer ett krig, enligt Georgien." (SR EKOT 8 augusti 2008)En politisk reaktion i Sverige på kriget i Georgien blev att flytta 14 stridsvagnar till ett förråd på Gotland. Men ingen på plats kunde köra dem.Mars 2014:Ukraina mobiliserar och söker samtidigt internationellt stöd i konflikten med Ryssland. Ukrainska militärbaser på Krimhalvön har belägrats av ryska soldater. (SR EKOT 2 mars 2014)Ryssland annekterade den ukrainska halvön Krim och började strida i östra Ukraina.Ryssland rustade sin militärmakt. Natos allt större närvaro i de baltiska länderna och övningarna i Östersjön var störande för Ryssland.På midsommaraftonen kränktes kränkte alltså två flygplan svenskt luftrum. Samtidigt pågick en stor Natoövning i Östersjön, som Sverige deltog i. (SR P4 Gotlandsnytt 5 augusti 2014)Sverige protesterade idag mot att ryska attackplan i onsdags kränkte svenskt luftrum söder om Öland." (SR Ekot 19 september 2014)Händelserna i Ukraina och Östersjön vände upp och ner på försvars-Sverige. Politiker började nu prata om att förstärka försvaret av Sverige och av Gotland. Och JAS-plan började flyga över ön titt som tätt.10 miljarder mer till försvaret, uppgörelsen klar idag. Och Gotland får egen stridsgrupp. (SR EKOT 17 april 2015)Våren 2015 blev det en helomvändning av det svenska försvaret då riksdag och regering beslutade att Försvarets viktigaste uppgift nu var att försvara Sverige och kunna möta ett väpnat angrepp.I regeringens beslut står det att ett enskilt militärt angrepp på Sverige är fortsatt osannolikt men att militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas.Av de 10 miljarder Försvarsmakten får för att stärka förvaret går en miljard till att etablera stridsgrupp Gotland.På Försvarsdepartementet sätter sig försvarsminister Peter Hultqvist på kortsidan av ett långt bord i en stor sal som heter Oden. Den har vinröda väggar och mycket marmor. Gotland är, som jag ser det, strategiskt från militär synpunkt och strategiskt från säkerhetspolitisk synpunkt, i händelse av en konflikt eller kris, så är ju kontrollen över Gotland väldigt viktig. Den som kontrollerar Gotland har ju också en avgörande betydelse för kontrollen av sjö- och luftvägar. Och det har ju en direkt bäring på också de baltiska republikernas situation, säger Peter Hultqvist.Blivande soldater i Hemvärnet övar på Tofta skjutfält. Här dryga milen söder om Visby rustar Sverige upp försvaret. Vi står nu på den väg som på P18-tiden hette Stridsvagnsvägen, och det heter den fortfarande. Och bakom oss så har vi P18s gamla stridsvagnsgarage på Tofta skjutfält, säger Stefan Pettersson, som är chef för stridsgrupp Gotland, var förut kompanichef på nedlagda P18 och är nu tillbaka i Försvarsmakten efter att ha jobbat på Skatteverket och Kronofogdemyndigheten.Blev du förvånad att det blev en stridsgrupp placerad på Gotland? Både och får jag väl säga. Utifrån de signalerna om hur den säkerhetspolitiska bilden förändrades, så vart jag inte det. Men samtidigt så att steget att etablera ett nytt förband på Gotland kändes ändå ganska långt fram om man ser till allt som krävs här ute, så jag trodde väl egentligen aldrig det, säger han.Det är en helt ny garnison som ska byggas för 780 miljoner kronor. Det ska dras vatten, avlopp, el och värme och byggas vägar, drivmedelsanläggning, spolhall, garage, verkstad, kontor, vaktbyggnad, förråd och gym- och motionshall.Stridsgrupp Gotland ska bestå av två kompanier, alltså två militära enheter, på totalt 300 man. Det är ju både kontinuerligt tjänstgörande, lite drygt 160 personer och resten är på tillfällig bas, säger Stefan Pettersson.Det är mekaniserat skyttekompani, som är tungt beväpnat och lättrörligt, säger Stefan Pettersson. Det är utrustat med ett 20-tal stridsfordon 90. Och så är det ett stridsvagnskompani som jobbar på kontrakt och som övar på ön med jämna mellanrum. Det betyder att de som kan köra kompaniets 14 stridsvagnar inte annars befinner sig på Gotland. Anledningen till etableringen, det är ju som man skriver: att utgöra en första etablering och en bas för den fortsatta tillväxten på Gotland. Vi ska inte försvara Gotland själva, så har nog tanken aldrig varit utan vi är en del av det och utgör då en så kallad tröskeleffekt.Så det handlar om en avskräckande effekt? Ja, det är en som använder det uttrycket. Jag tycker väl att tröskeleffekt låter väl merkorrekt, säger Stefan Pettersson.Vad är det då för hotbild som målas upp? Som stridsgrupp Gotland ska utgöra en tröskeleffekt emot?Nu när de baltiska länderna är med i Nato och efter Rysslands agerande i Ukraina, är Gotland militärstrategiskt viktigare än under kalla kriget. Det anser Wilhelm Agrell, som säger att det nu finns ett FJÄRDE skäl att försvara Gotland utöver de TRE skäl som fanns under kalla kriget och som han berättade om tidigare. Och det är att Gotland blir vitalt för Natos möjligheter att förstärka de baltiska staterna. Men det som framför allt skulle farligt för Nato, det är att Ryssland i en konflikt skulle kunna ta kontroll över Gotland. Så plötsligt finns den här fjärde betydelsen, som är egentligen är mycket starkare än de andra tre, som bara gäller Sverige, säger Wilhelm Agrell.I en lägenhet i Stockholm bor Karlis Neretnieks. Han har varit chef för Gotlands regemente P18 och rektor på Försvarshögskolan. Han ser en kapplöpning mot Gotland i händelse av en kris. Så länge vi själva inte kan försvara ön på ett trovärdigt sätt, så är risken för en kapplöpning överhängande. Men problemet där är att det är den som startar först, det är han som kommer ta ön, säger han.Vad är det som Ryssland vill använda Gotland till då? Det är framför allt att basera långräckviddiga luftvärnssystem och sjömålsbekämpningssystem. Och de når ju 300-400 kilometer nu för tiden. Så det innebär: sitter man på Gotland så kan man i princip skära av alla flygföretag eller sjöföretag som är på väg mot Baltikum.Och varför vill Ryssland göra det? Ja, det är ju helt enkelt för att Nato kan inte försvara Baltikum utan att tidigt sätta in flyg- och sjöstridskrafter för att hjälpa de här länderna. Och har Ryssland då hunnit först till Gotland så kommer Nato inte att kunna göra det. Eller, det kommer att ta så lång tid så att Baltikum är sannolikt förlorat innan Nato kommer till verkan.Men hur sannolikt är det att Ryssland skulle angripa de baltiska länderna, det är ju som att förklara krig mot Nato? Det beror helt på omständigheterna. Vi såg vad som hände på Krim. Hur sannolikt var det? Det var helt osannolikt, men det hände ändå.Men är det inte en skillnad att angripa Natoländer? Visst är det det. Det är en stor skillnad, säger Karlis Neretnieks. Det är självklart en mycket högre tröskel, säger Wilhelm Agrell, men det är nu tänkbart till skillnad från otänkbart. Gotland som det ser ut idag går inte att försvara och därför utgör Gotland ett utomordentligt tacksamt mål för att skaffa sig herravälde över Östersjön, säger Karlis Neretnieks.De militära styrkor som finns på Gotland idag är Hemvärnets 460 personer. Från 2018 ska stridsgrupp Gotland vara etablerad.Hur starkt blir försvaret av Gotland då?Kaliber har försökt ta del av Försvarsmaktens egna analyser och värderingar. Det vi efter en månads mejlväxling till slut har fått ut är ett tiosidigt dokument som till stora delar är maskat för att dölja de sekretessbelagda uppgifterna. Men ett par meningar i inledningen av dokumentet handlar om Försvarsmaktens förmåga vid en högre konfliktnivå. Tillbaka till det om en stund.Kaliber har pratat med ett dussintal försvarsexperter, ledande militärer och försvarspolitiker.Det de har att berätta är en rad brister i försvaret av Gotland. Ja, den helt avgörande bristen, det är bristen på luftvärn och artilleri. För utan de två komponenterna kommer stridsgruppen ha begränsad verkan, säger Karlis Neretnieks.Artilleri är alltså tyngre eldvapen som till exempel kanoner och raketer och luftvärn används för att bekämpa flygplan och helikoptrar.Vad innebär det då militärt om man inte har det på ön vid ett angrepp? Ja, det finns ju inget modernt krig där inte flygstridskrafterna spelar en avgörande, eller väldigt viktig, roll. Och har man då inget luftvärn, så kommer man bli bekämpad innan man ens hamnar i strid på marken, säger Karlis Neretnieks.Som Försvarsmakten är organiserad finns luftvärnet i Halmstad och artilleriet i Boden. Och de som kan köra stridsvagnarna som finns på Gotland är kontraktsanställda och bara tidvis på ön. Soldaterna och utrustningen måste transporteras till Gotland med färja eller flyg. Det är en utomordentligt allvarlig brist. Därför att, som jag sa, Gotland, om det sker någonting i Östersjön, kommer man försöka besätta överraskande. Det kommer innebära, vi kommer att få väldigt lite förvarning. Och personligen tror jag, att det inte är vi som kommer dit först med våra grabbar och tjejer utan det är någon annan, säger Karlis Neretnieks.Hur snabbt kan de här styrkorna komma till Gotland? Det beror helt på, det beror helt på. Har vi höjt beredskapen innan så att personalen finns gripbara. Då kan det röra sig om kanske ett dygn. Men ska de först inställa sig, mobilisera, då kan det bli flera dygn helt plötsligt. Och ska vi börja frakta artilleripjäser från Boden till Visby. Ja, det kommer ta en stund, säger Karlis Neretnieks.Risken är att stridskrafterna inte hinner fram till Gotland i tid eller att de inte kommer fram för att fienden förhindrar det.Avgående arméchefen Anders Brännström bekräftar hur lång tid det tar att få styrkor till Gotland. Ja, det går ju på nåt eller några dygn, va.Och han skulle framför allt vilja förstärka försvaret av Gotland med Luftvärn vore ju väldigt bra att ha på Gotland, självklart va. Och i framtiden, vad vet man. Kommande försvarsbeslut finns det väl möjlighet att det blir en fortsättning på det steget som nu tas i och med stridsgrupp Gotland att det också blir en luftvärnsgruppering permanent där, beroende på hur säkerhetsläget utvecklas.Vad hade det gjort för skillnad om det fanns ett luftvärn här? Det är väl klart att det hade blivit bättre tröskeleffekt, säger Anders Brännström.I salen Oden på Försvarsdepartementet svarar försvarsministern på frågan om att det inte finns något luftvärn på ön. Han säger att man just därför pekat ut Gotland som ett väldigt viktigt övningsområde med luftvärn. Så att, det där är för mig en fullt legal och acceptabel ståndpunkt, va. Sen får vi se då vad nästa försvarsbeslut innebär, säger Peter Hultqvist.Men både luftvärnet ska komma från Halmstad och artilleriet ska komma från Boden. Och de som ska köra stridsvagnarna kanske befinner sig någon annan stans. Vad innebär det för försvarsstyrkan? Ja, alltså. Det vi gör nu det är att etablerar en verksamhet med de här soldaterna på Gotland. Och det är väl naturligt att man kan diskutera hur de här flyttningsmanövrerna ska gå till och hur de här transporterna ska vara. Det är nog inte så att samtliga lösningar på alla problem ännu är presenterade, säger Peter Hultqvist.På regementet P4 i Skövde övar befäl som ska tjänstgöra i stridsgrupp Gotland. Stridsvagnar och stridsfordon kör runt på dammiga grusvägar. Soldater springer hukat längs huskulisserna. Gustaf af Petersens är kompanichef. Det här är Stridsfordon 90. Den kan transportera soldater bak och den kan skjuta med automatkanonen eller kulsprutan, säger Gustaf af Petersens och får frågan hur han ser på att det inte finns luftvärn och artilleri på Gotland. Nu har vi det vi har och vi löser vår uppgift med det vi har. Sen kan man alltid önska sig mer.Han säger att det blir svårare att försvara Gotland om inte styrkor från fastlandet kommer: luftvärn, artilleri och soldaterna som kan köra stridsvagnarna. Vi får ju hoppas att beslut tas i tid så att den förstärkningen kommer i tid. Vi, jag, kommer anpassa vår stridstaktik och taktik utifrån den uppgift vi får och då får vi se vad vi kan försvara med det.Hur kan stridsgrupp Gotland försvara ön vid ett angrepp? Vad kan den göra? Ja, alltså. Vi finns ju på plats och kan vara förberedde på vissa saker och ha övat. Sen, som jag har nämnt flera gånger, så ska vi inte göra det här själva. Vi kommer ju tillsammans med resterande delar av Försvarsmakten, i en händelse av det händer någonting i värld omvärld, försvara Gotland, säger Stefan Pettersson, chef för stridsgrupp Gotland och fortsätter: Vi kan ju, om vi är på plats och har fått förvarning så kan vi ändå bjuda på ett visst motstånd och försvåra för potentiell angripare, vem det nu är, säger han. Den kommer kunna slåss. Står den till exempel på Visby flygplats, så kommer inte Visby flygplats kunna tas omedelbart, utan det kommer bli tämligen omfattande strider, säger Karlis Neretnieks som alltså själv varit chef för Gotlands regemente. Det gör ju naturligtvis att ryssarna kommer få det lite kinkigare om de försöker. Men uppgiften som sådan kommer fortfarande inte vara så värst svår. För stridsgruppen är, som jag sa, för liten och den saknar vitala komponenter.Hur länge kan stridsgrupp försvara Gotland då? Den frågan är ju fullständigt omöjlig att svara på. Till att börja med, hela Gotland kan de inte ens försvara i över huvud taget. Vi talar om enstaka plats. Visby flygplats eller Slite hamn eller någonting sånt.Men kan man försvara Gotland tills andra styrkor kommer? Näe, man kan försvara en plats under kortare eller längre tid. Att det skulle räcka till att tillföra förband till Gotland, så är det inte. För, som jag sa tidigare, all tillförsel som vi kommer att försöka göra i ett sånt läge, den kommer ju också att bekämpas, säger Karlis Neretnieks.Tillbaka till dokumentet som Kaliber har fått ut från Högkvarteret. Det är till stora delar maskat.Men det vi kan se är ett par meningar om Försvarsmaktens förmåga vid krig och konflikt.Dokumentet är en analys och värdering av Försvarsmaktens förmåga efter det tillskott på tio miljarder som Försvarsmakten har fått, där satsningen på stridsgrupp Gotland är del. Det står att Försvarsmaktens bedömning fortsatt är att risktagningen är för stor relativt möjligheterna att möta olika händelseutvecklingar. Detta är särskilt påtagligt avseende uppgifter i högre konfliktnivåer.Det betyder i klartext att Sverige har svårt att försvara landet vid krig och konflikt.På Försvarsdepartementet får försvarsminister Peter Hultqvist frågan:Kan stridsgrupp Gotland som den är utformad nu försvara ön vid ett angrepp? Stridsgruppen kan ju när den väl är klar utgöra någonting som är tröskelhöjande, som har en försvårande omständighet för en eventuell angripare. Och det leder ju också till vi har en helt annan beredskapsmöjlighet på Gotland. Så att jag anser att det här är en viktig investering. Sen om det här är slutpunkten, det är väl för tidigt att säga. Men jag tror ju att den här frågan kommer att vara väldigt aktuell i nästa försvarsberedning också med Gotland.Men hur avskräckande är det då när så mycket är på fastlandet vad det gäller luftvärn och artilleri och de som kan köra stridsvagnarna? Ja, närvaron utav 300 soldater på Gotlandfast det är ju inte 300, det är 160 som är fast placerade där. Ja, men det blir ju totalt sett med de här två kompanierna, så blir det ju 300. Och sen hur man nu löser en del interna bitar i Försvarsmakten, det återstår väl då att se, säger Peter Hultqvist.Men det inte bara militära styrkor på fastlandet som Försvarsmakten och regeringen vill få till Gotland vid en krissituation. I regeringens beslut från juni förra året står det att Försvarsmakten ska öka förutsättningarna för att Sverige ska kunna ge och ta emot militärt stöd och att i det sammanhanget är arbetet med värdlandsstödsavtalet med Nato av stor vikt. Och i förra veckan röstade riksdagen ja till värdlandsavtalet med Nato, som bland annat underlättar gemensamma militärövningar och att just kunna ge och ta emot militärt stöd.Tillbaka till presskonferensen på Karlbergs slott i april när USAs biträdande försvarsminister Robert Work var i Sverige. Jag är mer övertygad än någonsin att vi tillsammans är starkare, att vi tillsammans är mer avskräckande, att vi tillsammans kan göra Östersjöområdet säkrare, säger Robert Work.Professor Wilhelm Agrell säger att det är viktigt för USA och Nato att öva på Gotland och att kunna använda Gotland. Gotland en del av den process där det här värdlandsavtalet ingår. Och det där är viktigt för Nato, att man ska kunna operera via Sverige in mot de baltiska staterna i en krissituation och då blir Gotland väldigt viktigt.Hur viktigt är det för försvaret av Gotland att det kommer styrkor från andra länder? Det finns ju inte så mycket på fastlandet. Så att för uthållighet på Gotland så kommer Gotland likaväl som Sverige att vara beroende av hjälpen från Natoländer och övriga EU-länder.Det kostar alltså en miljard under fyra år att återuppbygga ett försvar av Gotland.Och dessutom investeras 780 miljoner kronor i att bygga den nya garnisonen.För elva år sen såldes det sista regementsområdet på Gotland för 40 miljoner.Och det försvar som blir på ön 2018 är en bråkdel av det som fanns vid kalla krigets slut.Då fanns det fyra regementen med pansar, luftvärn, artilleri, flyg- och marinstridskrafter på Gotland.2018 blir det ett mini-regemente med pansar. Men inget luftvärn, artilleri och inga marinstridskrafter på Gotland. Flygvapnet från Blekinge har en bas på flygplatsen och övar ofta här.Då fanns 6 000 gotländska soldater på ön som snabbt kunde mobiliseras, både anställda och de som gjort värnplikten.2018 finns stridsgruppens 160 yrkessoldater och hemvärnets 460 man på Gotland. Och så finns stridsgruppens 140 tillfälligt anställda som måste ta sig till ön.Alltså ungefär en tiondel så många soldater på ön.Då kunde totalt 25 000 soldater mobiliseras till Gotland.Det är lika många som antalet anställda militärer i hela Försvarsmakten nu.Avgående arméchef Anders Brännström: Hade vi haft ett luftvärnsregemente som det fanns en gång i tiden. Hade vi haft ett artilleriregemente som det fanns en gång i tiden. Hade vi haft ett pansarregemente som det fanns en gång tiden, så skulle det bli väldigt mycket mer avskräckande än vad det blir nu. Så visst, under kalla kriget så var det ju ett betydligt starkare försvar av Gotland. Både än det är nu och vad det kommer att bli när försvarsbeslutet är genomfört. Något annat kan man inte säga, säger han. Man kan inte jämföra numerärer så som det var på den gamla tiden eller kalla krigets tid, då fanns det mycket rent numerärt på Gotland. Gör man bara den jämförelsen, så ter det sig ganska märkligt. Men dagens tekniknivå, dagens förband är inte att jämföra med det som var för 20-30 år sen, säger chefen för stridsgrupp Gotland Stefan Petterson, som var kompanichef på det gamla P18.Även Wilhelm Agrell säger att det inte går att jämföra rakt av. Det är klart att Militärkommando Gotland när det var fullt mobiliserat hade en betydande förbandsmassa jämfört med hur det ser ut idag. Det var ju nästan lika stort som dagens svenska försvarsmakt. Men det var samtidigt en ganska ålderstigen utrustning man hade, säger Wilhelm Agrell.Karlis Neretnieks, som varit chef för Gotlands regemente anser att tröskeleffekten, den avskräckande effekten, blir för låg. Det var fel att lägga ned försvaret på Gotland. Det kunde ha minskats, det kan jag hålla med om. Men att lägga ned det som man gjorde det var fullständigt på gränsen till sanslöst dumt. Här betalar vi nu för våra synder. Vi la ned organisationen, vi la ned infrastruktur eller sålde den för en struntsumma. Ja, vill man ha någonting på Gotland, så är det bara att betala för våra tidigare misstag, säger Karlis Neretnieks. Det blir ju mycket pengar och rätt lite effekt av det hela, kan man konstatera. Frågan är ju då om det här är rimligt. Jag tror att mycket handlar om försvarspolitiken som säkerhetspolitisk symbolhandling, både inåt mot den svenska allmänheten i stort. Man ska visa att man tar de frågorna på allvar. Det är också en markering gentemot omvärlden. Det är att stoppa ned flaggan djupt i jorden och säga att: här är vi nu, avslutar Wilhelm Agrell.Reporter: Daniel VärjöProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se    

    starstarstarstarstar
  • Förlossningsolyckorna som inte anmäls och vad hände med "Elias"?

    · Kaliber

    Överbelagda förlossningsavdelningar och personal som går på knäna - och barn som mist livet i samband med födseln. Kaliber har under hösten berättat om de brister i förlossningsvården sjukhusen själva anmält. Men vad händer med de misstag sjukhusen själva inte rapporterar? Redaktionen har också följt upp reportaget om den då 11-årige autistiske "Elias". När hans mamma ifrågasatte kommunens erbjudande om ny skolplats 35 mil hemifrån, tvångsomhändertogs han och skjutsades iväg med polis. Idag är han 14 år och kan själv berätta om det som hände. I två reportage följer vi den här veckan upp tidigare granskningar. Nya fall av allvarliga skador i förlossningsvården - som inte anmälts av vården. Och vad hände med 11-årige autistiske Elias som tvångsomhändertogs och som vi berättade om 2010? Kaliber följer idag upp två tidigare granskningar. För några veckor sedan sändes vi två program där vi granskade den svenska förlossningsvården. Vi gick igenom Lex Maria-anmälningar från de senaste åren och kunde visa hur platsbrist, stress och underbemanning brister inom fosterövervakningen bidragit till att barn skadats eller till och med dött under de senaste åren. Men idag kan vi berätta fallen so inte anmäls. När det sker en allvarlig vårdskada ska det anmälas enligt lagen om Lex Maria. Vården ska sedan utreda skadan för att förhindra att samma sak sker igen. Och rapportera till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Men vi har hittat fal som inte anmälts enligt Lex Maria. Trots att det finns läkare som bedömer att det handlat om en vårdskada som hade kunnat undvikas. Det handlar om barn som fått hjärnskador i samband med förlossningen. Vi börjar i Lund. December 2013.  På parkettgolvet kryper Linnea 2.5 år. Det var bara några veckor sedan hon lärde sig krypa. Sakta men säkert tar hon sig fram över golvet till pappa Per som sitter i soffan med utsträckta armar. Linnéa, en envis men oftast glad 2.5 åring har en brun tofs på huvudet och tecknar med händerna för att göra sig förstådd. Men på en digital fotoram i familjens hall visas bilder av Linnéa när hon är nyfödd.  Linnea ligger nedkyld, har en massa slangar i sig och är svullen. – Det där är det kändes som en chock. Jag såg henne där första gången också. Jag vaknade upp några timmar senare och då hade de redan sövt ner henne och kylt ner henne. Några timmar efter att Linneas föräldrar Tina Lindman och Per Fredlund kommit in till förlossningen i Lund 2011, för att föda sitt första barn, kopplas Tina bort från den maskin som övervakar Linneas hjärtljud i magen. Tina behöver gå på toaletten. Men innan dess har Linneas hjärtljud varit avvikande, hon har bajsat i fostervattnet och Tina har feber.  När fosterövervakningen kopplas upp igen efter toalettbesöket är Linneas hjärtljud så dåliga att läkare beslutar om ett snitt. När Linnea föds andas hon inte. – Asså jag kommer ihåg när jag vaknade upp från narkosen. Var då ju Per där och hans syster hade kommit och hon hade tagit ett foto på Linnea.  Och jag kommer ihåg att jag såg bilderna, men tänkte att hon lever inte. Jag tänkte att jag är den enda som har förstått att hon inte lever för jag tänkte att Per inte förstod det för de stod ju där och sa att du har ju fått en flicka. Jag kommer ihåg den paniken att hon lever ju inte. De har inte förstått att hon inte lever. och sen när den chocken väl la sig så började jag tänka att allt gick bra och allt har löst sig men så innan jag hade träffat Linnea så kom ju en läkare in från neonatal och berättade då om att de hade kylt ner henne för att det var risk för att få hjärnskador och sånt. Linnea kyls ner för att minska risken för hjärnskador och när hon är fyra dygn görs en magnetkameraundersökning av hennes hjärna. Tina och Per får besked om att man inte kan hitta några tecken på hjärnskador i nuläget. Men månaderna går. Upprepade besök inom vården. När hon är 10 månader vill barnhabiliteringen att bilderna från den magnetkameraundersökning hon gjorde vid fyra dagars ålder ska granskas igen. Nu blir bedömningen en helt annan. Det finns tecken på syrebristrelaterade hjärnskador. --  Och det kändes, det var ju inte…man hade ju träffat Linnea precis innan men bara man fick reda på det så plötsligt blev det väldigt konstigt att veta att hon har en fysisk skada i hjärnan som egentligen har funnits där hela tiden. Läkarna bedömer att Linnea har en cp-skada. Efter förlossningen ansökte Tina och Per om ersättning till Linnea hos Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag Patientförsäkringen LÖF som betalar ur ersättning för skador inom vården som de bedömer som undvikbara vårdskador enligt patientskadelagen. I våras kom beslutet. Linnea har rätt till ersättning.  Tre läkare har gjort bedömningar. En av LÖF:s läkare gör bland annat bedömningen att fanns tecken på att Linnea riskerade syrebrist flera timmar innan hon förlöstes. En annan menar att det  var fel att koppla bort CTG-övervakningen som mäter hjärtljud vid Tinas toalettbesök. Hur var det att få det beskedet då? – Ja man grät…Ja men grejjen var ju att det hade inte behövt hända. – Ja även om det var det svaret man kanske ville ha så är det rätt jobbigt att få det för då tänker man att fan varför gjorde ni inte som ni skulle… Men samtidigt som Patientförsäkringen gjort bedömningen att det är en undvikbar vårdskada så har Skånes universitetssjukhus  i Lund inte anmält det som hände Linnea enligt Lex Maria. Något Per och Tina tycker de borde gjort. – Vi vill ju inte att det här ska drabba någon annan. Sen vet vi ju att det går ju inte dra tillbaka tiden så det blir bra med Linnea men det är på något vis att de tar det på allvar detta är ju en jätte hemskt grej och det är ju något de borde ändra på och det borde vara bra för de själva också ifall detta skulle hända igen. Andreas Herbst är verksamhetschef vid Kvinnokliniken i Lund. Han jobbade inte där när Linnea föddes, men har snabbt satt sig in i ärendet för att kunna svara på våra frågor. – Mitt spontana intryck är att det här inte är självklart att det borde ha Lex Maria anmälts. Därför att när jag ser på ärendet så är det inte för mig uppenbart att här har varit en vårdskada som har varit möjlig att undvika. Jag säger inte att det hade varit fel att göra en Lex Maria-anmälan men min bedömning är att det är inte ett sånt här självklart fall att man absolut borde ha gjort det. Andreas Herbst vill inte kommentera detaljerna i ärendet, men menar att det är rutin att koppla bort övervakningen av hjärtljud vid till exempel toalettbesök, om det inte redan är tydligt att något ytterst allvarligt är på väg att inträffa. Efter Linnea föddes tog det fyra månader för kliniken att göra en intern avvikelserapport, något som generellt ska göras så snart som möjligt enligt Andreas Herbst. I det här fallet gjordes det först efter att föräldrarna ansökt om ersättning hos Patientförsäkringen LÖF. – Jag vill inte recensera eller lägga värderingar i hur man handlade det fallet eftersom jag bara har tillgång till journalhandlingar och inte vet hur man resonerade den gången. Men kan du förstå att föräldrarna tycker det är konstigt att man gör en avvikelserapport först när de har gjort en ansökan till patientföräskringen? – Det kan jag förstå. Varför det? – Jag kan förstå att man som föräldrer tycker att det inte är patientens sak att påpeka avvikelser för oss i sjukvården. Patientförsäkringen LÖF har gett Linnea rätt till ersättning. Men besluet kom i Maj 2013, två år efter förlossningen. – Jag har inte läst svaret från LÖF men det är klart att...bedömer de att det är en undvikbar vårdskada så är det klart att då finns ju skäl att rannsaka sig. Vad tänker du göra nu? – Ja jag har ju tittat på det här ärendet det har jag ju gjort och jag kommer ju ha en diskusson med chefläkaren kring det. Vad vill du diskutera? – Handläggningen av fallet. Pelle Gustafsson är chefläkare på Patientförsäkringen LÖF. Han tycker att fall som handlar om barn som  fått hjärnskador under förlossningen och som blivit beviljade ersättning från LÖF enligt patientskadelagen  borde vara anmälda enligt Lex Maria – Nej för att är det så pass allvarligt att det hamnar hos oss och blir…, men så är det så gott som alltid en händelse som är så pass allvarlig att den faller under vad som ska anmälas till Lex Maria eller enligt Lex Maria. Om det inte gjorts då. Vad tänker du kring det? – Nej det är inte bra. Det enda sättet att bli bättre att lära sig och få upp det här till ytan och kunna ta itu med det det är att vi pratar om det och pratar vi om sådana här saker vid sina rätta vad det egentligen är frågan om så är det Lex Maria anmälan punkt slut. Och Tina och Per i Lund är inte ensamma. 2010 föds en pojke på sjukhuset Ryhov i Jönköping. Förlossningen slutar med ett kejsarsnitt efter att pojken visat tecken på att må dåligt i magen. Pojken är livlös och drabbas på grund av syrebristen av en cp-skada. Föräldrarna vill själva inte vara med i programmet, men vill att vi berättar om deras anmälan. De tycker, precis som Per och Tina i Lund, att det som hände deras son borde anmälts enligt Lex Maria. Sonen har liksom Linnea fått rätt till ersättning från Patientförsäkringen LÖF, En läkare gör bedömningen att han borde förlösts tidigare och att "hela skadan är en följd av den felaktiga behandlingen under förlossningen".  Men inte heller här har en anmälan enligt Lex Maria gjorts. Axel Ros chefläkare inom Jönköpings sjukvårdsområde säger idag att en sådan borde gjorts. -- Det var inget medvetet beslut att inte anmäla utan det var helt enkelt så att det här tragiska fallet inte uppmärksammades som ett fall som skulle anmälas enligt Lex Maria. Nej det kom inte till kännedom till chefer eller chefläkare som då arbetar som ett ärende som skulle anmälas. Vad tänker du om det? – Nej det var inte bra. Sånt som är allvarliga vårdskador som uppmärksammas i vården ska utredas så att man försöker ta reda på varför det händer så man kan vidta åtgärder och sen ska det anmälas enligt lagen till Socialstyrelsen var det då IVO är det nu. Syftet med en Lex Maria-anmälan är alltså att uppmärksamma allvarliga fel i vården, så att de inte händer igen. Och det finns ett krav på att anmälan ska göras inom två månader från att någonting har inträffat. – Ja, det är ju för att det är ju angeläget att man får in de här utredningarnai rimlig tid, utredningens kvalitet gynnas ju av att man utreder i nära anslutning till händelsen. Gunnar Moa är avdelningschef och sitter i ledningen för Inspektionen för Vård och Omsorg, som har tillsynsansvar för sjukvården. – Vad kan det som du ser det få för konsekvenser om man anmäler sent? – Ja, ett problem om man anmäler sent och utreder sent i förloppet, då har man ofta svårare att göra en kvalificerad utredning eftersom det kan ju bygga på att…att man får tag i den personal som har varit medverkande och att man har minnesbilder av händelsen kvar, att dokumentation går att få tag på och så vidare så att…återigen, utredningen gynnas ju ofta av att man kan göra den i nära anslutning till händelsen. När något gått allvarligt fel inom vården ska vårdgivarna alltså anmäla det till Inspektionen för vård och omsorg inom två månader. Vi har hittills hört om fall där det här inte gjorts över huvud taget. Men Kaliber kan också visa att många av de anmälningar som görs inte kommer in så fort som riktlinjerna kräver. Vi har begärt att få ta del av samtliga Lex Maria-anmälningar rörande förlossning som inkommit till IVO under 2012 och fram till september 2013. Och när vi går igenom de 70 anmälningar som vi får ut så kan vi se att den absoluta majoriteten har kommit in för sent. 60 av anmälningarna har inkommit mer än två månader efter att händelsen inträffat. I 39 fall har det tagit mer än 5 månader. Och i 7 fall har det tagit mer än ett år. . Gunnar Moa på IVO igen: – Jag kan inte säga hur pass representativt det här är för alla våra Lex Maria-anmälningar, men det är ju naturligtvis angeläget för oss att vi ständigt håller ögonen på det här så att utredningarna genomförs inom rimlig tid. 2.5 åriga Linnea i Lund lärde sig för några veckor att krypa och kan med hjälp av att teckna med händerna göra sin vilja hörd. Men hon kan inte äta som andra barn i hennes ålder, maten måste vara puread och ju äldre hon blir desto tydligare blir skillnaderna mellan henne och andra barn säger föräldrarna Tina och Per. – det handlar inte om att vi inte är glada för Linnea som hon är. Vi är överlyckliga och vi ser jätte mycket framsteg hos henne nu att hon har börjat krypa eller hasa sig fram det är fantastiskt och det är ofta jag kan sitta nu och titta på Linnea och gråta för att jag kan se att hon….alltså att hon kan krypa det är nog så mycket större för oss än för någon annan som har ett barn som börjar krypa. J Det är liksom inte det att vi inte ser framstegen men det finns ändå ett berg med massa annat som gör livet jobbigt liksom. För oss och för Linnea. Och även om Linnea nu fått ekonomisk ersättning så kan inte Per och Tina släppa att ingen Lex Maria gjorts om Linneas förlossning. – Ja det känns på något sätt som mot respekt för Linnea. Alltså att känna att som sagt när hon blir äldre och man mer kan prata om detta att man kan säga att ja men detta hände dig och det är fruktansvärt men det ledde till att man ändrade och gjorde något så det blev bättre. Den ekonomiska ersättningen har hon ju fått från patientförsäkringen eftersom de har godkänt skadan så det är ju en sak och det är ju självklart också viktigt för oss och för Linneas del men jag tycker det andra är lika viktigt liksom om inte viktigare… Reporter Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se Reporter Markus Alfredsson markus.alfredsson@sverigesradio.se Under hösten har det debatterats mycket om skolan och skolgången för barn med särskilda  behov. Ett av våra tidigare program har nu fått ett stort genomslag i sociala medier. Det handlar om en pojke med autism som tvångsflyttades när skolan i Torsby inte klarade av honom. ”Elias har diagnosen autism och det medför svårigheter i samspel med andra, svårigheter att kommunicera.” – Han tycker om att måla på väggen, jag har försökt att dölja det med tavlor, berättar Elias mamma Stina. Hösten 2010 visar Stina mig sonen Elias rum i Torsby. Ett typiskt pojkrum: Lampan, klockan och gardinerna har döskallemönster. – Han gillar döskallar. I hyllan ligger leksakerna kvar. Men Elias är borta. Och han ska aldrig komma tillbaka till det här rummet ”Han har diagnosen ADHD. Det betyder att han är impulsiv, överaktiv.” Den här är hämtat från ett reportage i Kaliber 2010. Inspelningen om Elias diagnoser är från Förvaltningsrätten där det bestämdes att då 11-åriga Elias skulle tvångsomhändertas och flyttas från Torsby till en skola i Linköping - 35 mil från mamma ”Stina”, morföräldrarna och katten Tyson. – Här är hans sovrum. Hemma hos morföräldrarna i Torsby visar Elias morfar var Elias brukade sova när han hälsade på. – Han är ju väldigt fäst vid mig, han har tytt sig mycket till mig. Han ringer hem och säger att han vill hem. Det är jobbigt. Vi kan inte se att det är något fel på pojken så att han ska kastas ut ur kommunen. – I det här klassrummet där det lyser gick han då. Det gick ganska bra tills han började fyran. Är det just det här med flytt, byte av miljö som blir jobbigt för honom? – Ja, och byte av människor. Hen bytte ju både klass och klassföreståndare. De tre första åren gick det förhållandevis bra i skolan. Han hade en egen stödperson som var med honom även på rasterna. Men stödpersonen drogs in. Och i fyran funkade det inte längre. – Då eskalerade det och han började må sämre. Det funkade inte på fotbollsträningen och han hamnade i konflikt med andra barn, han behövde verkligen hjälp. Så då tvingade jag mig mer eller mindre på Barn- och ungdomspsykiatrin, och de startade en utredning ganska snabbt. I mars 2010 var det klart. Då hade de kommit fram till att han hade autism, adhd, koordinationssvårigheter och ångestsyndrom. Diagnoserna gör att Elias kan börja medicineras. Men medicinen hinner inte ställas in och någon utredning om vad som krävs för att klara skolgången görs inte.    Rektorn vill att Elias ska börja i en annan skola och får Socialtjänsten med sig på att placera Elias i en skola i Linköping. Mamma Stina tycker att kommunen borde ordna skolgång närmare. Hon besöker skolan i Linköping men tycker inte att den verkar bra. Den vände sig inte heller till barn autism. Mammans ovilja gör att kommunen bestämmer sig för att tvångsomhändertar Elias enligt den andra paragrafen i LVU lagen om vård av unga. En paragraf som handlar om missförhållande i hemmet. Vanligtvis brukar det innebära att föräldrarna slår sina barnen eller missbrukar för mycket. Men i det här fallet var det mammans  citat ”negativa eller i vart fall tveksamma inställning till specialskola ” slutcitat som enligt domen utgjorde ett sånt missförhållande. Joar Berglund var rådman i förvaltningsrätten: – I det här fallet var det väl egentligen det att hon inte ville gå med på den här speciella skolformen då som barnets ansågs behöva. Så det var väl en lite udda form av andra paragrafen får man väl säga. Inte det vanliga klassiska. Men om det hade varit så att hon hade sagt att hon gärna flyttade med till Linköping, då hade det inte blivit något LVU? – Nej, förmodligen inte. Varför blev det just den här skolan i Linköping? Den ligger ju ganska långt från Torsby. Flera timmars resa. – Ja, nu frågar du igen någonting som jag inte vet. Jag har ju litat på dem som är inom skolan. I reportaget om Elias kunde vi visa att beslutet om tvångsvård byggde på flera felaktiga uppgifter som kommunen lämnat till domstolarna.  Bland annat hävdade kommunen att Elias behövde en specialskola med specialkompetens om Elias diagnoser och att en sån bara fanns tillgänglig i Linköping. Men skolan i Linköping var ingen specialskola som kommunen hävdat. Ingen  av lärarna hade heller specialpedagogisk kompetens. Och domstolen kontrollerade inte kommunens uppgifter. Joar igen. – Vi litade på skolans bedömning där. De klarade inte av honom där, utan det behövdes några speciella resurser i pedagogik och vad de nu kan ha därborta i Linköping. Vad är det för speciella resurser då? – Ja, fråga inte mig. Jag kan inte sådant där skolpedagogiskt specialia. Reportaget om Elias sändes 12 december 2010. Jag och kollegan Bo Göran Bodin hade gjort nyhetsinslag till samma morgon. Men kvällen innan smäller det: ”Klockan är tio, nyheter från Ekot: Tidigare ikväll var det en serie explosioner kring en bil i centrala Stockholm… ” En terrorattack på Drottninggatan mitt i centrala Stockholm blir en världsnyhet som slår ut nästan alla annan nyhetsrapportering. Våra nyhetsinslag om Elias blir aldrig sända. Söndagens Kaliberprogram passerar utan något medialt intresse.  Men i november 2013 händer plötsligt något. Det nästan tre år gamla programmet om  Elias börjar spridas på sociala medier. Det delas tusentals gånger på Facebook, inom en vecka har fler personer klickat sig in till programmet om Elias, än vad som skett totalt sett för något annat Kaliberprogram någonsin.  Det plötsliga intresset för gör att vi bestämmer oss för att ta reda på vad som hände med Elias. Det är därför jag nu en kylig decembermorgon 2013 sätter mig på tåget till Kristinehamn. När vi gjorde första reportaget fick vi aldrig prata med Elias. Socialtjänsten i Torsby bestämde att han inte ens skulle få reda på att vi sökt honom. Nu är det därför  första gången vi träffas. Elvaåringen, som vi kallar Elias, har blivit 14. – Jag går i åttan… Jag börjar sköta mig mer och mer. Det är viktigt med skolan. Nu ska jag träffa mamma. Mamma Stina har också flyttat till Kristinehamn för att komma närmare sin son. Trots det är beslutet om tvångsvård kvar. I början, under ett år fick Elias inte träffa sin mamma alls.  Men efter att de överklagat det, rev Kammarrätten upp torsby kommuns beslut om umgängesbegränsningar Nu får de därför ses en helg varannan helg. I Kristinehamn bor han annars i ett nytt familjehem. Det första sa upp sig. Det andra också. Han har nu fått flytta fyra gånger. Och han går i en ny skola i Kristinehamn som han tycker är bättre än den i Linköping. – Man ska inte klaga, jag får den hjälp jag behöver. Den förra gjorde inte vad den skulle så det blev mycket konflikter där mellan mig och lärarna. Det är bättre här, för här är de så lugna. Vad skulle du helst vilja? – Jag skulle vilja flytta till mamma och bo där och inte ha LVU eller kontakt med socialen överhuvudtaget, men det kan ju inte jag bestämma. Jag ville inte flytta från första början, det gjorde de ju mot min vilja. Kommer du ihåg den där gången poliserna kom och hämtade dig? – Ja, jag trodde att de ljög först. De kom in och satte sig i soffan, sen sa de: Nu ska vi åka. Och jag sa: Nej jag tänker inte åka nånstans. Sen tog de tag i mej. Och jag tänkte att nu ska jag göra morfar stolt och åka dit utan något tjafs. Sen när jag kom dit märkte jag ju att jag inte fick komma tillbaka och hälsa på eller något. De ville ju ha bort mig.  De ville inte att jag skulle vara kvar där. Kommunen slängde ut mig. Du lyssnade på reportaget som sändes? – Ja, jag blev väldigt besviken över att de inte sa till mig att ni hade sökt mig. Ett par kilometer från skolan bor mamma Stina. – Jag bor ju i Kristinehamn nu. Det är en helt annan situation nu. Han går i en skola som faktiskt anstränger sig. Hur kom det sig att de bytte skola tillslut? – Det var den nya socialsekreteraren som kom in i bilden, sen dess har det blivit bättre. Det är fortfarande socialtjänsten i Torsby som har hand om Elias ärende. Ärendet kanske ska tas över av den nya kommunen men innan dess vågar inte Stina överklaga LVU-domen. – Jag måste vara stark nog att klara av det, det tar både fysiskt och psykiskt.       Anledning till LVU var ju att du var tveksam till den här flytten. Nu har du ju flyttat till dit han är, så då är väl kriteriet för LVU upphävt, kan man ju tänka? – Jo, jag har pratat med dem, det de säger är att jag får göra en omprövning. Men jag tar inte en prövning till med Torsby kommun, då väntar jag till Kristinehamn har tagit över. Stina hamnade i en konflikt med de tidigare socialhandläggarna. De påstod att Elias fungerade mycket bättre i familjehemmen och använde det som belägg för att Stina måste ha brustit i omsorgen. Att Elias hade det bra i de första familjehemmen och den tidigare skolan i Linköping, Stämde inte med vad vi då kunde se att Elias själv skrev på Facebook, där stod att han vantrivdes och ville flytta hem. – Jag brukade ringa hem och grina i telefon och säga att han ville hem. – Han smygringde ju.    – Jag såg till att de hade gått ut så jag kunde ringa, sen kom de in och då blev det ett helvete. De skrek ”Du får inte ringa dit, vi har ju gjort upp det, fortsätter du med det får vi prata med socialen.” Vad sa morfar när du ringde? – Jag vet inte, jag hyperventilerade och grät mest. Varför var du så ledsen? – Jag vill ju inte bo där, jag ville bo där hemma. Nu kommer det så dåliga minnen så jag börjar bli ledsen.  Vad är det för minnen? – När jag inte fick ringa till någon eller träffa någon, och allt var under bevakning när jag väl fick.    Sen den nya handläggaren börjat tillåts Elias ha egen mobiltelefon. Tidigare förbjöds han att prata i telefon med mamman eller morföräldrarna mer än en gång var annan vecka. Och då avlyssnades samtalen av familjehemsföräldrarna som också hade rätt att avbryta samtalen.   Beslutet om det förklarar socialtjänsten med att mamman och morfadern var negativt inställda till socialtjänsten och ”för över sin negativa syn på ärendet till Elias” som det står i beslutet. Brev lästes också av socialtjänsten som skickade de vidare efter en ”bedömning om brevens innehåll”. – Vi fick inte prata om hur det var i skolan. Det fick jag instruktioner om – det skulle vi inte prata om. Kommer du ihåg något tillfälle när de gick in och bröt samtalet? – Det var om vi pratade om socialen eller skolan, då bröt de. – Det var för att jag inte skulle få säga vad jag kände, jag skulle inte få tala ut. Kan du berätta om de samtal du ändå fick göra, när de lyssnade? – Har du varit på en anstalt någon gång? De sitter med luren och så är det fullt med vakter. Typ så var det, men de hade en extralur att lyssna i. De satt i en annan telefon och lyssnade och sa till ”app-app-app nu räcker det”. Om jag ringde socialen och de fick reda på det blev de hysteriska. Det fick jag inte göra. Hur mådde du där i det hemmet? – Jag ville inte bo där över huvud taget. Jag gjorde dumma grejer. Jag hotade och rymde mitt i natten. Det blev poliskonflikter. Jag trivdes inte alls. Jag var som en dräng eller nåt, var tvungen att hjälpa till med allt. Det var inget roligt. Skotta snö och klippa gräsmatta. Det var rätt jobbigt, fast det var bra efteråt när man fick träningsvärk och kände att man verkligen hade jobbat. De gånger han i början fick träffa eller prata med sin mamma brukade han reagera väldigt kraftigt. Han blev ledsen, arg eller tom våldsam. Det tolkades av socialtjänsten som att kontakten med mamman var dålig för honom. Själv säger han att han var arg på mamman. Han trodde att det var hon som bestämt att han skulle flytta.   – Jag var väldigt arg på mamma, jag trodde hon ville bli av med mig, adoptera bort mig. Det tog ett bra tag innan jag fattade. Stina överklagade två gånger och i slutet av 2011 upphävde kammarrätten Torsby kommuns beslut om att de inte skulle få träffas. Domstolen skrev att det inte funnits fog för att helt inskränka den rätten. – Sen så vann virättegången och jag blev jätteglad. Sen kom nästa beslut att telefonbegränsningen kvarstår och vi får träffas en gång var tredje vecka. Då föll allting för mig, jag pallade inget mer. Stina bröt ihop och hamnade på sjukhus.  – Det var den stora chocken, äntligen skulle vi få ha ett umgänge, men nej… Kan du berätta om första gången ni sågs efter så lång tid? – För mig var det ju en chock, han skulle ju snart fylla 13 år, när jag såg honom senast var han elva. Det var ju en tonåring jag träffade, det var inget lite barn längre. Jag hade förväntat mig att jag skulle träffa  mitt barn igen, men så var det ju inte. Så jag fick värsta identitetskrisen, det tror jag jag har fortfarande. Är det verkligen min unge som är så stor? Jag har missat så mycket av hans uppväxt och utveckling. Ulf Johansson har varit socialchef i Torsby sen Elias omhändertogs. Han säger att han inte kan detaljerna i det här ärendet. Men att det blivit bättre nu. – Det är också knutet till den mycket konflikt fyllda situationen som rådde. Hade man inte kunnat bryta den situationen tidigare? – Jag kan inte utesluta det, men det kanske behövde sin tid. Det här med telefonbegränsningen som var, att samtalen avlyssnades och kunde avbrytas – varför har man ett sånt beslut? – Jag är förhindrar att gå in på djupet i ett enskilt ärende, men även där är situationen en annan idag. Den dag du får bestämma helt själv vad du ska göra – vad kommer du göra då? – Om jag fick välja skulle jag vilja flytta hem till mina ”homies” i Torsby. Jag har ju några här i Kristinehamn också som är fantastiska och underbara, men betydligt mer i Torsby. Elias och Stina heter egentligen något annat. Reporter Daniel Velasco daniel.velasco@sverigesradio.se Producent Eskil Larsson eskil.larsson@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Svårt att forska på järnvägsförseningar

    · Kaliber

    Alla är överens om att punktligheten är den största utmaningen för järnvägen. Men de som skulle kunna hitta en lösning på problemen känner sig bakbunda: sifferunderlagen de behöver i sin forskning är antingen av för dålig kvalitet - eller helt enkelt omöjliga att få del av. Det tredje och sista programmet i serien om den svenska järnvägen handlar om forskningen som strandade. Lyssna på övriga delar i Kalibers granskning: Folkets järnväg del 1: Statistik för försenade tåg tolkas felaktigt Folkets järnväg del 2: SJ:s biljettpriser - "ett lotteri" Järnvägsforskare nekas siffror - svårare utreda förseningar Alla är överens om att punktligheten är den största utmaningen för järnvägen. Men de som skulle kunna hitta en lösning på problemen känner sig bakbunda och hindrade. Det tredje och sista programmet i serien om den svenska järnvägen handlar om forskningen som strandade. Förtroendet för järnvägen är lågt och alla är överens om att tågen måste börja komma fram i tid. Men de som skulle kunna få förseningarna att minska har idag inte möjlighet att göra sitt jobb. Det berättar vi om i dagens Kaliber – Först blev resenärerna väldigt arga och vissa gick mot mig och det var väldigt hotfullt kände jag,så att jag hoppade upp då på en bänk som stod där då vid busshållplatsen. Det är vi som personal som utsätts för bemötandet från resenärerna, vissa resenärer. Det är inte bra för oss. Åke Johansson har jobbat som konduktör, eller tågmästare som det numera heter, på SJ i 30 år. Ett jobb som alltmer går ut på att försvara sig mot arga resenärer. I den senaste förtroendebarometern hamnade SJ näst sist. – Tågtrafiken är ju lite opålitlig idag. Jag skulle önska att den gick i tid. Välkommen till den tredje och sista delen i Kalibers serie om den svenska  järnvägen – i de två tidigare programmen har vi undersökt glappet mellan de ansvarigas och resenärernas bild på förseningarna och SJs biljettsystem – i det här programmet tittar vi närmare på vad som skulle behöva göras för att förtroendet för järnvägen ska öka. – Det är faktiskt så illa att när vi ska räkna på stora, stora järnvägsinvesteringar, låt oss säga höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg så har vi inte ens tillgång till hur många som åker med tågen idag. För att se hur stora problem järnvägen står inför behöver vi ta reda på hur förtroendet för järnvägen ser ut idag och då särskilt förtroendet för SJ, inte bara för att det är den största tågoperatören i Sverige, utan också för att SJ fortfarande symboliserar järnvägen för många – eller som Per Corshammar, järnvägsingenjör på konsultföretaget Ramböll uttrycker det: – Jag tror att svenska folket älskar tåget och det transportmedlet men vi kan inte tycka om dem nu när de leverera så dålig kvalitet. Och det beror dels på SJ och på Trafikverket och det här kan människor inte separera, vems är felet, det bryr man sig inte om, man måste komma fram i tid. Ytterst ansvarig för själva järnvägsnätet är infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd och hon ser allvarligt på den förtroendekris som tågtrafiken är inne i.   – Den absolut värsta följden det är naturligtvis om människor och företag tappar förtroendet för att åka eller transportera med järnväg. Alltså, det tar oerhört lång tid att bygga upp ett förtroende med det går snabbt att rasera och det är egentligen ingenting som någon önskar. Men precis hur djup är förtroendekrisen för tågtrafiken? Vi går till Svenskt Kvalititetsindex, SKI, som undersöker kundnöjdheten hos olika företag - de gör varje år intervjuer med slumpvis utvalda resenärer hos SJ som får berätta hur de har upplevt året som gått. Pedram Kaivanipour är analytiker på SKI.   – Det man kan säga är ju att i år hamnade SJ på samma nivå som Ryanair och Ryanair brukar annars vara ett slagträ i just transportsektorn när det handlar om missnöjda kunder och vi ser att SJ ligger på samma nivå. Och kollar man på hur många det är som är missnöjda så är 60% av kunderna missnöjda med SJ och det är ett ganska hårt betyg, men det innebär ju att det finns en del utmaningar som man borde ta tag i? Hur ser utmaningarna ut? – Det handlar framför allt om punktligheten. Man måste börja gå enligt tid och komma fram enligt tid. Och det är väl den största utmaningen man har hos SJ i dagsläget. Det gror ju ett missnöje och att lojaliteten och förtroendet för SJ sjunker.  Hur stora problem har SJ jämfört med andra transportföretag, alltså de som har hand om persontrafik? – Ja, SJ sticker väl ut lite i mängden när man tittar på hur mycket missnöjda kunder de har, så vill man skapa en bild där man är ett pålitligt transportmedel då måste man börja jobba på det här ganska mycket. Tyvärr så ända sedan 2000-talet när vi började göra de här mätningarna så har vi sett en tendens att man har börjar bli mindre och mindre nöjd och problematiken kring just punktligheten och hur man bedömer SJ som en pålitlig leverantör, det har naggats i kanten rejält. Så att år efter år har det blivit sämre och vi ser ingenting som skulle indikera att en förbättring är på väg. Enligt SKI är alltså den förtroendekris SJ är inne i både långvarig och djup. De som ingår i SKIs mätningar är alla kunder hos SJ – men i den årliga förtroendebarometern som genomförs av SIFO undersöks förtroendet hos hela allmänheten. I den senaste Förtroendebarometer från 2012 hade inte fler än 14% ett stort förtroende för SJ  – av de undersökta företagen var det bara SAAB som hade ett sämre förtroende  av de undersökta företagen - efter konkursen. Men trots att oberoende undersökningar har visat det här resultatet i flera år nu, känner inte SJs VD Crister Fritzson riktigt igen sig. Han hänvisar istället till de kundundersökningar SJ själva genomför ombord på sina tåg, nöjd-kund-index. – De undersökningar som vi gör, som vi redovisar i våran årsredovisning, det är när vi intervjuar folk som åker våra tåg och där ser vi att vi har en bättre kundnöjdhet än vad SKI visar. Så jag känner att vi är på rätt spår men vi är absolut inte framme ännu. Så hur ska järnvägen komma hela vägen fram – och få nöjda resenärer? Vad krävs för att resenärernas förtroende för tågtrafiken ska kunna återvinnas? – Jag vill vara säker på att jag kommer fram och inte behöva ta ett tåg tidigare än jag behöver. Det skulle vara målet, att lita så pass mycket på dem att max 5 minuters försening. – Det skulle komma och gå i tid. Jag tror att det är just det, punktligheten, om det skulle funka så tror jag att det skulle vara jättebra att åka tåg.  – Ja, att det är punktligare. Säkrare tåg kanske som funkar även vintertid. Om det funkar snabbt rätt och lätt och utan konstigheter när man ska reklamera nånting och så, så ökar ju förtroendet, absolut. Resenärerna på Stockholms Central får medhåll för sina krav av tågmästare Åke Johansson i Sundsvall. – Ja, det kan ju inte bli annat när det är så mycket förseningar som det är. De har ju rätt att vara förbannade på järnvägstrafiken, all rätt. Problemen märker vi redan innan tåget går så kommer resenärer fram och frågar kommer vi att komma fram i tid idag? Och även om han formulerar sig lite annorlunda gör Åke Johanssons chef, SJs VD Crister Fritzon samma prioritering. – Punktlighet, punktlighet, punktlighet. Fokus på kund, kund, kund. Det är de två övergripande frågorna vi måste ha. Förstå kunden, förstå marknaden, se till att vi levererar den produkten. Förbättra punktligheten. Vi är på rätt spår men vi har inte kommit fram än så där är vårt fokus. Christel Wiman är VD för organisationen tågoperatörerna, där även de privata tågbolagen ingår och hon håller också med. – Här finns ju ett arbete som pågår. Punktlighet ligger, näst efter trafiksäkerhet, högst både för Trafikverket och för tågoperatörerna. Här hittar vi ett svar som allakan enas kring – den största orsaken till att förtroendet för järnvägen är lågt är att tågen inte tillräckligt ofta är i tid. Det bästa sättet att öka förtroendet är med andra ord att minska antalet förseningar.  Så då återstår frågan hur det ska gå till? I Sverige bedrivs forskning om järnvägen på flera högskolor och universitet – dessutom har vi en helt egen myndighet, Statens väg- och trafikforskningsinstitut, VTI. som har till uppgift att se till så att de som ansvarar för infrastrukturen får så goda underlag som möjligt för att kunna fatta beslut. Vi åker till VTI och träffar Jan-Eric Nilsson. Han är professor i transportekonomi och en av dem som försöker ta reda på hur förseningarna i tågtrafiken ska kunna minska. Jan- Eric ritar upp ett diagram på ett papper för att visa hur det gick till när de för ett par år sedan skulle starta ett forskningsprojekt kring just förseningarna i tågtrafiken.    – Vi hade ett antal hundra tusen för att just försöka förstå vad det är som driver förseningar, var uppträder de? Om du har fått en primärförsening, hur sprider den sig i nätet? Det var liksom den typen av frågor vi skulle titta på. Jan-Eric ritar in en kurva för att visa hur innehållet såg ut i det underlag man hade fått från dåvarande Banverket – och det blir en märklig kurva för ganska snabbt hittade Jan-Eric och hans kollegor stora frågetecken i underlaget för tågtrafiken. – Rena galenskaper som gjorde att vi inte litade på det vi såg. En av de stora grejerna var att det var väldigt många godståg som var långt före sin tidtabell framme och det finns en viss logik i att godstågen kan komma fram tidigare. Persontåg måste ju gå efter tidtabell, de kan man inte köra fortare, men godstågen kan göra det av vissa rimliga skäl, men sen när det blir en halv dag eller flera dagar före tidtabell, då är det bara någonting som har blivit fel. Så det var ett exempel. Och de tidiga godstågen var de enda tveksamheterna de hittade i det statistiska underlaget. Ett annat exempel var att vi såg att det var vissa tåg som var framme vid den näst sista stationen kanske klockan 12 och så var de framme vid slutstation en minut i 12, vilket liksom bara är logiskt fel. Så att det finns några slags buggar i de här systemen som gör att kvalitet är tveksam så vi skickade tillbaka statistiken och avslutade vårt forskningsprojekt.    Jan-Erics forskargrupp på VTI la alltså ner försöket att utreda orsakerna till förseningarna – det som var kvar av de 800 000 de hade fått till projektet skickades tillbaka till Trafikverket. Det här är långt ifrån det enda exemplet på att forskning om förseningarna i tågtrafiken inte har kunnat genomföras – forskare efter forskare vi träffar säger samma sak – de får inte tillgång till den information de behöver för att kunna ta read på vad förseningarna beror på - Men hur stor betydelse får det? Hur hade den som reser med tåg kunnat märka om Jan-Erics forskargrupp hade kunnat jobba vidare?    – Ja, som resenär så tar sig ju då infrastrukturhållaren, det vill säga Trafikverket, an de riktigt dåliga ställena först. Det är ju så prioriteten ska vara. Du ska givetvis bygga bort, om du har ofta en typ av signal som går sönder eller en viss typ av korsning eller växel som går sönder, ja med ersätt då med någonting annat, men om du inte vet precis strukturen på förseningarna då kan du inte göra de där grejerna. Det är ju det som är det pinsamma i den här kråksången att vi tror att det är mycket som är fel. Trafikverket säger att vi har en mer och mer eftersläpande underhåll och allt, de kanske har rätt, men vi kan inte ha hårda siffror att belägga det. Det har gått ett och ett halvt år sedan VTI la ner det här forskningsprojektet – sedan dess har de både skrivit och ringt till Trafikverket och bett om att få ett nytt underlag  - men hittills utan resultat. I ett mejl till oss skriver Trafikverket att deras tidigare data kunde vara svårtolkad, men att de sedan dess har förnyat och kvalitetssäkrat sitt system. På frågan varför Jan-Eric och hans kolloger, efter ett och ett halvt år fortfarande inte har fått ta del av det nya kvalitetssäkrade materialet får vi inget svar.    Jan-Eric har dessutom ytterligare en fråga han gärna skulle vilja ha bevarad och den rör de inställda tågen. De tåg som Trafikverket för tillfället inte alls räknar in i förseningsstatistiken:   – Det har betydelse i väldigt många olika samman, givetvis för resenärerna som drabbas av det, men alltså när man ska förstå vad som händer ute i järnvägsnätet så har det ju en betydelse hur tätt tågen går. Om man då har ställt in ett tåg. Då löper ju allting på mycket smidigare. Då behöver man ju förstå varför det här har hänt. Det är en del utav underlaget för att bedöma kvaliteten i den trafiks om bedrivs. Men har ni efterfrågat den här informationen? Ja, vi har frågat efter det och vi jobbar en hel del med kollegor i England som har precis motsvarande typ utav frågor med motsvarande myndigheter i England och där finns den informationen. Så varför får VTI inte tillgång till statistiken över inställda tåg? Inför vårt första program om järnvägen träffade vi Trafikverkets ställföreträdande generaldirektör Caroline Ottosson och enligt henne finns det brister även i den statistiken.     – Vi har behov av att utveckla den kodningen och få bättre kvalitet i de inställda tågen. Men det är viktigt när man tittar på hur järnvägssystemet fungerar, att man tittar både på inställda tåg och på punktlighet. Men vad menar du med att kodningen inte fungerar? – Jag menar att vi måste precisera kodningen, både att de är inställda men vi är också intresserade koda orsaken till att de är inställda och där är vi inte idag så vi behöver förbättra kvaliteten i informationen. Förutom att föra statistik över hur många tåg som ställs in behöver Trafikverket alltså bli tydligare när det gäller att dokumentera varför tågen har ställt sin in. Men varför görs inte det idag?   – Vi vet att ett tåg är inställt men vi har idag inte krav i vår egen organisation att vi ska koda varför det blev inställt men det skulle vi vilja titta på tillsammans med branschen. Inte långt ifrån Jan-Eric Nilssons arbetsrum på VTI jobbar Jonas Eliasson – han är professor i transportsystemanalys på kungliga tekniska högskolan, KTH. Jonas Eliasson skulle gärna vilja räkna förseningarna i tågtrafiken på ett annorlunda sätt än det som görs idag. – Ja, helst vill man ju mäta det i personminuter, alltså det spelar ju ingen roll om ett tåg som är tomt blir sent eller inte. Och man vill ju också veta något om inställda tåg. Man vill ju också veta det längs hela tågets sträckning. Ibland så redovisas förseningar bara vid ankomststationen, alltså vid sista stationen, men det är ju inte heller så kul därför att om folk har klivit av längs vägen så är det ju där de kliver av, det är det som är det relevanta. Så man måste vikta förseningarna inte med tåg utan med personer och det görs väldigt sällan. Genom att mäta förseningarna i personminuter istället för tåg skulle förmodligen också fler resenärer kunna känna igen sig i statistiken – för det under under rusningstrafik och på storhelger, när det är mycket folk på tågen och många tåg på rälsen som risken för tågförseningar är som störst – men idag är det inte möjligt för Jonas Eliasson att ta reda på hur många resenärer som drabbas.   – Det beror på att vi helt enkelt inte vet hur många som kör på tågen och det är för att SJ och andra operatörer anser att det här är deras affärshemligheter. Det är faktiskt så illa att när vi ska räkna på stora, stora järnvägsinvesteringar, låt oss säga höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg så har vi inte ens tillgång till riktigt säkra siffror på hur många som åker med tågen idag. Och det säger sig ju självt att då är det hopplöst att veta om sådana här åtgärder är kostnadseffektiva eller inte. Det som hindrar Jonas Eliasson från att genomföra sin forskning är alltså inte att uppgifterna saknas eller är felaktiga utan att de som kör tågen, tågoperatörerna  inte vill lämna ut uppgifterna.     – De tycker att det här är deras affärshemligheter medan sådana som jag som forskar om det här tycker att liksom samhället tillhandahåller banor som ni kör tåg på. Då borde väl ni också berätta, visserligen förstås under affärsmässig sekretess, för regeringen, för Trafikverket och för forskning, åtminstone så pass mycket underlag så att vi kan fatta goda beslut om hur vi ska tillhandahålla spårkapacitet på ett bättre sätt. Men, ja så länge ingen tvingar dem så är det klart att det är bekvämare för dem att inte berätta saker. Varken Jan-Eric Nilsson på VTI eller Jonas Eliasson på KTH får alltså ut de uppgifter de behöver för att kunna ta reda på hur förseningarna i tågtrafiken skulle kunna minska. Men vem bär ansvaret för det? Och för att se til så att forskningen ska börja bedrivas på ett bra sätt? – Ja, regeringen är de som måste ålägga Trafikverket att göra det här och Trafikverket måste också svara regeringen att, ja, det gör vi och det kommer att lyckas. Därför att Trafikverket har en liten benägenhet att svara att, nej det går nog inte. Alternativt att ja, det ska vi göra och sedan gör de inte det ändå. Så att i regeringen kan man ibland skymta en viss frustration över att de prioriterar det här väldigt hårt men får väl inte riktigt det gensvar från Trafikverket de ibland skulle vilja. Vad kan det få för betydelse då att det finns så dåligt med underlag som du säger? – Ja, det värsta är ju att vi vet ju inte vilka åtgärder det är som skulle vara de mest kostnadseffektiva. Det är det absolut mest allvarliga. Vi vill veta vad vi ska göra åt det här och då är det orsakskodningen som är det helt avgörande. Vi måste veta varför förseningarna uppstår. Om vi inte vet det, då spelar det ingen roll, vi kan inte göra någonting då.    Forskning som inte kan genomföras för att tågoperatörerna inte vill lämna ut affärshemligheter och projekt som helt måste avbrytas på grund av att underlaget saknas eller är av för dålig kvalitet? Vad säger infrastrukturministern. moderaternas Catharina Elmsäter-Svärd om det? – Ja, det är i sådana fall beklagligt för min uppfattning är att det är ju att det är bra att använda forskningen och inte minst vårt eget transportforskningsintitut och de har ju många uppdrag. Det ska man också ha i minnet att varför Trafikverket bildades det var ju också ett sätt att kunna tänka sig att transportslagsövergripande få ut mer för pengarna, vara mer effektiv. De har ju varit igång i knappt två år så traditionen från det tidigare Banverket, in i det nya och hur man nu jobbar. Det är säkert så att finns förbättringspotential där. Det skulle jag säkert tro. De forskare vi har pratat med säger att det här är ett jätteproblem, att få fram data för att kunna forska på hur förseningarna ska kunna åtgärdas och var pengarna till järnvägen ska kunna användas bäst. Vad säger du om det? – Ja, jag delar uppfattningen att har man inte relevant underlag och kan man inte heller titta längre tillbaka i tiden så är det mycket, mycket svårare att göra rätt. Då blir det en prövofas. Jag delar också uppfattningen att jag tycker att det är bra att kunna ha bra siffror och statistik men också ha dem så öppna och trasperanta som möjligt. Men varför beordrar inte regeringen helt enkelt Trafikverket att lämna ut de här uppgifterna? – Ja, du måste väl utgå ifrån att uppgifterna finns och jag tolkar det som att de kanske inte finns. Nej, som vi kunnat berätta tidigare i programmet – finns inte en del av den data forskarna skulle behöva – det gäller till exempel varför tåg blir inställda – men i andra fall finns underlaget, men lämnas inte ut. Så hur prioriterad är den här frågan för regeringen? Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd igen:  – Ja, just forskardelen den är mera ny för mig, utifrån din frågeställning. Det som jag tycker känns oerhört angeläget, det är att ska vi få ut så mycket infrastruktur som möjligt för pengarna, både i den tid som vi har tänkt oss men också till den kostnad vi har satt av pengar, för det är det som sen gör att resenärer kan börja komma i tid så gäller det att hitta hela det samspelta kittet och å är det data, det är bra information, det är uppföljning. Just den frågan, hur vi ska få så mycket infrastruktur som möjligt för pengarna har precis varit föremål för utredning av Riksrevisionen – Riksrevisionen är den statliga myndighet som både ska granska andra myndigheter och följa upp politiska beslut - så sent som i december förra året presenterades de sin slutrapport över hur satsningarna på vår infrastruktur görs. Claes Norgren är Riksrevisor. – Det vi har gjort under de senaste 3 åren, det är att titta på de 500 miljarder kronor som du och jag och andra skattebetalare sätter av för att investera i transportinfrastruktur de kommande 10-12 åren och får man valuta för pengarna? Sedan är det ju också så att ur ett medborgarperspektiv så är det ju viktigt också att man också kan lita på och ha förtroende för transportinfrastrukturen och här finns det ju klara problemindikationer med långa väntetider, förseningar och så vidare. Riksrevisionen har inte undersökt vad som behöver göras för att minska tågförseningarna, men när de har tittat på hur satsningarna på järnvägen har sett ut genom åren har de ändå kunnat hitta ett tydligt trendbrott i hur vi har använt pengarna som satsats på järnvägen. I början av 2000-talet kan man se att satsningarna på underhåll minskade kraftigt. Och ungefär samtidigt ökade kostnaderna för reparationer kraftigt. – Man har prioriterat om och där finns det en sorts rot till en del av de här problemen med förseningar skulle jag bedöma, att man har eftersatt underhållet. Alltmer pengar läggs alltså på att släcka bränder och reparera och mindre på att underhålla – numera ställs också många tåg in i förebyggande syfte när vädret blir dåligt och flera tågsträckor har fått en utökad restid redan i tidtabellen för att undvika förseningar. Åke Johansson som har jobbat på järnvägen sedan 80-talet, mestadels på tåget mellan Sundsvall och Stockholm, tycker att resenärerna har fått det sämre. – När X2000 kom 1990, då åkte man härifrån på 3 timmar, idag tar det 3 timmar och 40 minuter och ändå håller man inte tiden. Det är en utveckling som är onödig alltså. Skulle man satsa på den järnväg man pratar om att man ska satsa på, miljövänlig och så vidare, då skulle man lägga ut dubbelspår. Genast förbereda för det, men man skjuter på det, skjuter på det, skjuter på det. Och det skapar ju de här problemen för resenärerna, för järnvägsbolagen och för oss som jobbar på tågen. Finns möjligheten att återfå det goda rykte som järnvägen en gång hade? – Ja, visst finns det det. Det är bara att man bestämmer sig för att göra ett bättre jobb än det som sker idag. Men då krävs det också att, det är alltså inte en fråga för ett enskilt företag, varken för SJ eller Norrlandståg eller Tågkompaniet, utan det är en fråga för politikerna att ta sitt ansvar. Det är deras jobb nu att ta sitt ansvar för nu för järnvägstrafiken och för resenärernas förtroende för järnvägen. Att politikerna ska ta ett större ansvar kommer också Riksrevisionen fram till i sin rapport. Enligt den följer inte regeringen de riktlinjer som finns idag.  – Ja, alltså riksdagen har formulerat ett antal principer och när vi har granskat dem så ser vi att man inte lever upp till dem tillräckligt. Riksrevisor Claes Norgren igen. – Det innebär helt enkelt att man bör bättre prissätta samhällsekonomiska kostnader så att resandet blir på lämplig nivå. Och sen när man då ska investera, om jag ska använda ett enkelt intryck så, innan man börjar borra i Hallandsåsen så måste man fundera på om järnvägen kan åka en annan väg, om man kan vidta andra åtgärder så att man så att säga investerar de stora pengarna där de verkligen behövs. Och här i de granskningar vi har gjort så har vi sett avvikelser som indikerar att vi skulle kunna få mer valuta för pengarna. Men vad beror de här avstegen på? Varför följs inte de här direktiven? Hur ska det här bli bättre nu då? – Ja, vi rekommenderar egentligen regeringen och Trafikverket att följa Riksdagens principer. Riksrevisionen har också nyligen startat en ny utredning som fokuserar enbart på förseningarna i tågtrafiken, den förväntas vara klar i höst.   Under tiden vi har arbetat med den här serien har Trafikverket skickat ut ett pressmeddelande där de skriver att de nu inleder ett 10-årigt samarbete med forskare runt om i landet för att minska antalet förseningar.     Och efter vårt förra program om SJs prissystem som av många liknas vid ett lotteri – skriver SJ på sin hemsida att de under året kommer att installera ett nytt stödsystem – det ska göra att biljetterpriserna inte ska svänga så mycket som 1000% på bara några timmar. Det pågår en diskussion mellan Trafikverket och branschen om ifall man ska fortsätta presentera den totala tågpunktligheten för resenärerna med 15 minuters marginal. Som ett led i det systematiska punktlighetsarbetet planerar man också att ta reda på vad resenärerna upplever som en försening. Vi går steget längre än så – och har frågat resenärer på Stockholms Central – hur de – om de fick drömma helt fritt – skulle önska att tågtrafiken i Sverige fungerade. – Att de kommer i tid och att det inte är för mycket snö på spåret för då funkar det aldrig. – Jag skulle önska att de satte lite såhär typ som Ryanair, alltså att du vet att ”så här många biljetter finns för det har priset, sen så går det upp till nästa prissteg”. Jag tror att fler skulle åka med tåget om det var tydligare priser, för nu är det lite ruffel och båg-känsla. – Snabbtåg till alla storstäder. – Alltid i tid och sittplats, jag älskar att åka tåg. – Ja, drömma helt fritt så skulle det vara en tågtrafik som på något sätt bekostades genom skattemedel så att alla kunde åka gratis vart som helst. För det känns som en bra grej i och med att det är så miljövänligt när det går på el. – Den skulle komma i tid och avgå i tid. Det är ungefär det som skulle vara drömmen tror jag faktiskt. Om man inte  behöver oroa sig för att komma för sent så är det ett fantastiskt sätt att resa på.  Tågmästare Åke Johansson som gav politikerna lågt betyg för hur järnvägen sköts – hyser desto högre tilltro till tågresenärerna:   De flesta resenärer är tålmodiga, de är positiva och tycker att det är bra att åka tåg. Det är ju positivt att åka tåg miljömässigt och man kan göra en massa saker på tåget. Man kan tänka sig att efter alla förseningar som alla upplever att de skulle sluta åka tåg, men de fortsätter. Jag tycker de är värda bättre möjligheter att färdas och komma fram i tid.   Reportrar: Micha Arlt och Jimmy Karlsson Producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Hot, våld och föräldrar som går över gränsen

    · Kaliber

    Att cykla snabbare genom skogspartier, bli uppringd och utskälld en lördagkväll, att gå omkring med ett kompakt obehag i magen, att hela tiden se till att ha ryggen fri. För en del lärare är hot från föräldrar en del av vardagen. Kalibers och Skolministeriets andra del om föräldramakt i skolan handlar om föräldrar som uppträder hotfullt mot lärare. Det kan röra sig om allt från hot om olika anmälningar till hot om våld. I extrema fall har även lärare blivit utsatta för våld av en förälder. - Man blir lite nervös. Man vaktar hela tiden på vad man säger och till vem man säger något. Och hur man agerar. Och kollar hela tiden om det är någon där, berättar Gunilla som har flera erfarenheter av hotfulla föräldrar. Manus Kaliber om hot mot lärare – Att komma till min arbetsplats, att stå och gapa och skrika, att hota mig. Föräldrar som hotar med trakasserier och våld. – Alltså, jag blir så förbannad att jag har god lust att klappa till han, sa jag. Lärare som inte vågar vara ensamma i skolan, det handlar Kaliber och Skolministeriets granskning av föräldramakt i skolan idag. – Har det varit en besvärlig dag kan man nog köra av sig en hel del energi innan man kommer hem, så att det känns skönt. Tommy böjer sig ner över den silverfärgade cykeln. Han älskar att trampa igång kroppen på morgonen. Men trots den värmande vårsolen är cykelturerna inte vad dom varit. – Sen är det ett skogsparti som ska åkas igenom. Och där cyklar man snabbare genom det partiet, för att inte råka ut för någonting. Jag funderade också över att ta alternativa vägar och ställa cykeln på andra sidan skolan. Men, jag gjorde inte det. Det var en självkänsla som drev mig. Fasiken, ska någon få ändra mitt liv på det här sättet? Det är inte rätt. Att cykla snabbare genom skogspartier, bli uppringd och utskälld en lördagkväll, att gå omkring med ett kompakt obehag i magen, att hela tiden se till att ha ryggen fri. För en del lärare är hot från föräldrar en del av vardagen. Kaliber kan idag tillsammans med Skolministeriet från UR berätta om lärare som vittnar om att de blivit hotade av en förälder. Det kan röra sig om allt från hot om olika anmälningar till hot om våld. I extrema fall har även lärare blivit utsatta för våld av en förälder. Det här är berättelsen om vad som hände Tommy. Skolan som Tommy jobbar på är precis lagom och han vet vad nästan alla elever heter.  26 år i yrket har han bakom sig. Det är i matsalen det hela händer. Det som kommer få Tommy att överväga en fortsatt framtid i läraryrket. Tommy sitter vid ett bord omgiven av elever med matbrickor framför sig.  Dom småpratar med varandra. Det är långbord i rader, rostfria serveringsbord med burkmajs och rivna morötter, knäckebröd och lättmjölk. Plötsligt är det ett barn i matkön där framme som stör. – Han stod och trumma på en diskbänk. Den var tom under så det blev som en resonanslåda så det ekade i hela matsalen. Och efter flera tillsägelser så stod barnet fortfarande kvar. Då gick jag fram och pratade med barnet men han fortsatte att göra det. Då tog jag ett lätt tag i armen och förde ut barnet en bit i matsalen.   Dagen efter, precis när Tommy ska börja sin lektion, kommer pappan till pojken instormandes på skolan. Han är fly förbannad och skäller och gormar på Tommy som upplever situationen mycket hotfull. – Det var då han sa ”jag står och funderar på om jag slå ihjäl dig eller om jag ska polisanmäla dig”. Det hör min kollega, som tur är. Det slutar med att han går därifrån och säger att ”helst skulle jag vilja slå ihjäl dig”. Den här mannen är lite större än vad jag är och jag hade nog inget att sätta emot om det skulle hända någonting. Tommy försöker lägga händelsen bakom sig, men det är svårt. Han börjar mer och mer se sig över axeln. Han cyklar snabbare genom skogspartiet, funderar på om han får ha bilen stående ifred, mörka kvällar ser han alltid till att ha sällskap när han går från skolan och till parkeringen.  Tre månader efter själva händelsen gör Tommy något som är ovanligt, han väljer att polisanmäla pappan. – Ja, då kunde jag inte stå emot längre för då hade jag så mycket känslor inom mig. När man börjar titta sig omkring och när man börjar fundera om ens barn ska bli utsatta för någonting. Då pratade jag med polisen och frågade om jag kunde anmäla  honom och det kunde jag för det här var ett olaga hot. Ja, så gjorde jag det. Det är ytterst få lärare som väljer att göra en polisanmälan efter att dom blivit hotade. Att någon hotar en på det brutala sätt som Tommy säger att han upplevt hör som tur är inte till vanligheterna. Vi frågade 673 lärare i landet om dom varit med om att en förälder eller vårdnadshavare uppträtt eller uttryckt sig hotfullt. 476 svarade . Och 272 lärare berättade att dom hade varit med om det. Såhär skriver några av lärarna i sina svar: ”Pappan sa till min chef att han skulle slagit mig, gjort mos av mig om jag inte varit kvinna. Jag fick veta att mannen tidigare hade missbrukat anabola. När vi hade möte var han väldigt aggressiv och anklagande.” ”På en lapp som föräldrarna skulle skriva under fick jag veta att jag skulle skärpa mej, för annars... Jag kommer allt att ge dig. Du kommer inte att vara säker”. ”Vid ett tillfälle blev jag upptryckt mot väggen av tre arga familjemedlemmar. Eleven hade varit hotfull och kränkt en annan elev som gick förbi. Jag ifrågasatte hennes beteende och då ringde hon efter sin mamma.” ”Under ett utvecklingssamtal slog pappan näven i bordet och skrek rakt ut. Han var mycket upprörd och jag blev oerhört rädd, mest för att jag var ensam på skolan och kände mig oerhört utsatt.” ”Jag har blivit hotad från föräldrar som gett mig information om sina känningar hos Hells Angels.” ”En av mina kollegor blev slagen av en pappa, som också hotade henne med att han visste var hennes barn gick i skolan och hur de såg ut.” Det här var några citat från ett par av de många vittnesmål från lärare som blivit utsatta för hot av arga föräldrar som vi fått ta del av genom Skolministeriets lärarenkät. Kanske är det ögonblick av ilska och frustration som väller över, men för den som blir utsatt blir livet aldrig riktigt sig likt. Enligt lärarförbundet som också gjort undersökningar kring hot och våld i skolan så är hoten mot lärare något som ökat dom senaste åren. Vi ska återvända till Tommy som mitt i sin arbetsdag får besök av en arg pappa som påstår att han misshandlat hans son och som enligt Tommy säger sig vilja döda honom.  Pappan som skulle ha uttalat dödshotet har också han gjort en polisanmälan. Han har anmält Tommy för ringa misshandel.  Tommy tycker det hela är djupt olustigt och mår dåligt av händelsen.  Men nåt vidare stöd från skolan tycker inte han att han får. – Dom frågade om jag ville ha nån hjälp. Och så frågade de hur jag mådde vid några tillfällen. Men nu med facit i hand så skulle man tagit hjälp. För man är fruktansvärt ensam. Problemet är nog att det inte finns någon plan för hur man ska ta hand om det här. Det händer bara och sen får det vara, sen är upp till var och en, men det måste finnas en handlingsplan, tror jag.  Hur man ska gå tillväga. Man kanske ska tvinga iväg den utsatta till någon form av samtal för att få hjälp. För det kommer uppstå fler gånger.  – På den sidan har vi mellanstadiet och på den sidan lågstadiet. Thamir Zubair är rektor på Tommys skola. – Det viktigaste när man upplever att det blir hotfullt är att inte vara ensam med det samtalet. Du måste ha någon med dig. Efter bråket mellan Tommy och pappan så kallar Thamir in båda på ett möte för att reda ut det hela. På slutet tar de varandra i hand och Thamir ser saken som utagerad. Han har även försökt stötta Tommy med samtal och pratat  med personalen om hur dom ska agera om det skulle hända igen. Han tycker att han har gjort det han bör göra som chef. – Jag säger återigen att när vi försöker göra insatser här på skolan så är vi vuxna människor. Att konflikten skulle komma att finnas kvar långt efter det beklagar han, men han ser det inte som sitt ansvar. – Det är meningen att man ska reda ut så det blir klart för föräldern och för läraren också. Men det blev inte så.  Och det beklagar jag, det beklagar jag. – Känslan av att vara kränkt. Att komma till min arbetsplats, att stå och gapa och skrika. Att hota mig. I slutändan så gäller det inte bara mig utan flera stycken som blir utsatta. Det kanske är så att man måste gå ut med det mer än vad man gör och tala om vad som händer. Händelsen som började med att en pojke står och trummar på en bänk i matsalen slutar med två rättegångar och en dom. I den första rättegången är Tommy målsägande. Pappan är anklagad för olaga hot. – Det kändes fruktansvärt. Jag var jättenervös.  Jag hade nog behövt ha andra kläder med mig att byta till när jag gick därifrån för så svettig var jag. Det går inte beskriva hur det är att sitta i en rättssal. Det kändes fruktansvärt att behöva genomlida det här. En rättegång är för de flesta en ovan upplevelse. I situationer liknande Tommys kan facket hjälpa till med juridiskt ombud. Ove Rang är förbundsjurist på Lärarförbundet är en av förbundets jurister som går in och stöttar lärare i rättegångar. – Det här är ju en av lärarförbundets viktigaste frågor. Det är ju oroande att se att sånt här sker. Framför allt så får man ju sig en tankeställare att vilken reaktion borde skolan och skolans ledning få av detta? Vad gör man för att komma till rätta med det här problemet och den här arbetsmiljön som det faktiskt innebär för alla, såväl elever som lärare i den här situationen. – Om vi tar ett av de här ärendena så var det ju så att den här pappan fortsatte att komma till skolan för att hämta sitt barn. Det är ju naturligt. Men att se en människa som man blivit misshandlad av är ju något obehagligt. Särskilt när det pågår en förhandling och det är i domstol. – Det som också uppstår för en människa i den här situationen är att man får väldigt svårt att sova. För det sätter sig. Känslolivet kommer i svallning och man ifrågasätter mycket. Man ifrågasätter så långt som att ska jag fortsätta i det här yrket, ska jag fortsätta här? Och man ser sig noga för en extra gång över axeln var man än är. Ove Rang förbundsjurist på lärarförbundet. Läraren Tommys kollegor ställer upp som vittnen under rättegången och pappan döms till villkorlig dom, dagsböter och att betala ett skadestånd till Tommy. I den andra rättegången är det Tommy som är anklagad för ringa misshandel av pojken. Men där väljer rätten  att fria. – Det kändes… ja, nu ska man väl inte svära, men det kändes jäkligt bra. Det var skönt att få upprättelse för jag tyckte inte att jag hade gjort något fel, utan jag hade bara gjort det som var mitt jobb att göra. Men det känns tråkigt att ha upplevt det på det här sättet.   Kaliber kan idag tillsammans med Skolministeriet från UR alltså berätta att av dom  476 lärare som vi varit kontakt med svarade 272 stycken att  dom varit med om att en förälder eller vårdnadshavare uppträtt eller uttryckt sig hotfullt. – Jag tycker det låter högt och det är allvarligt. Adam Jansson är expert på skolfrågor på arbetsmiljöverket – Jag tror för det första att vi har ett mörkertal när det gäller skolan. Jag tror att det händer saker som kanske inte rektor eller vi på arbetsmiljöverket eller någon annan för den delen heller får reda på, men som kommer fram i en sådan här intervjuundersökning. Om man har en lärargärning så kanske det inträffar då och då att du utsätts för ett subtilt hot, eller ett öppet hot. Det är allvarligt om det förekommer och det måste förebyggas. Adam Jansson anar ett mörkertal vad gäller hot och våld mot lärare. Ofta rapporteras det inte in, trots att det är arbetsgivarens skyldighet att göra det.   Och precis som facket så säger Adam Jansson att hot och våld är en högt prioriterad fråga. En lärare jobbar oftast ensam och representerar en myndighet och är därmed i en utsatt position.  – Lärare har ju undervisningen med allt vad det innebär, men man träffar ju också föräldrar vårdnadshavare på andra tider, som kvällar och tidiga mornar, för att ha samtal och utvecklingssamtal och sådana saker. Då är man ju väldigt utsatt om våld- och hotsituationen skulle uppstå just då. Där skulle jag vilja att skolorna skulle ha en större beredskap och ha tydliga rutiner för vad som gäller vid ensamarbete. Gunilla är lärare på mellanstadiet sen tio år tillbaka. Hon har aldrig gått så långt som att polisanmäla någon, men har flera erfarenheter av hotfulla föräldrar. – Jag satt i klassrummet med barnet och mamman och pappan. Han blev så arg! Det är efter skoltid. Skolan är tom på elever och personal.  Sånär som på Gunilla som har utvecklingssamtal. Framför henne sitter två föräldrar och ett barn. – Och så ställde han sig över mig såhär. Jag tror ju inte han skulle slagigt mig, men det kändes ju så. Som att snart åker jag på en propp.   Gunilla tycker händelsen på utvecklingssamtalet är obehaglig men lägger det bakom sig.   Några veckor senare ger hon samma pojke en tillsägelse när han är stökig i klassrummet. På väg hem från jobbet ringer telefonen. – Då cyklade jag så jag stannade och svarade, på min privata telefon, och han skällde ut mig så där riktigt och han skulle anmäla mig till skolverket för rasism och kränkande behandling och jag skulle minsann inte komma och tala om att hans son inte kunde uppföra sig. Men i och med att han hade varit så hotfull gången innan så blev det sådär så jag började titta mig över axeln lite grann och hoppades att man inte skulle möta honom på stan. Det är ju ett litet samhälle.   Nästa termin får Gunilla en ny klass. En mamma visar sig va väldigt orolig för att hennes barn ska råka illa ut. – Hon började dyka upp i klassrummet och rycka upp dörren och skälla och gapa på andra elever, inte sitt eget barn. Det var en grabb som satt och vässade en penna. Och hon ryckte ifrån honom pennan och pennvässaren och skällde ut honom för att han förstörde skolans material. Ah, men stopp! Om du ska va sådär får du inte komma in här i klassrummet, för det där sköter jag. Och kanske var det där det skar sig jag vet inte, för sen började hon verkligen dyka upp lite var stans på alla möjliga konstiga ställen och kolla vad jag gjorde. – Det fanns höga skåp som inte stod ända in till väggen på ett ställe. Då hade hon ställt sig inne där emellan, så då såg man ju henne inte när man kom in i klassrummet. Och jag vet inte hur hon tog sig in för klassrummen var ju låsta, men jag kan tänka mig att vaktmästaren eller städerskan eller någon annan har släppt in henne för att hon sagt att hon ska hämta något till sonen eller något sånt.  Vad sa hon då? – Nej, då sa hon ingenting utan då bara gick hon.  Efter några veckor och man började känna att vad sjutton, är hon här nu igen? Står hon där bakom varje gång, varje morgon, varje lektion? Hur påverkades du i din roll som lärare när du hade en förälder som smög runt? – Man blir lite nervös. Man vaktar hela tiden på vad man säger och till vem man säger något. Och hur man agerar. Och kollar hela tiden om det är någon där. Även barnen påverkades ju. Och rektorn vi hade då var på väg in i väggen och orkade inte ta tag i det där, han var jättebra på andra sätt. Men så bytte vi rektor när det var en månad kvar på terminen och den rektorn sa att såhär får det inte vara. Vi flyttar barnet till en annan skola i rektorsområdet. Men vi sa att hädanefter är vi aldrig ensamma på ett föräldramöte och vi är aldrig ensamma i skolan när vi har utvecklingssamtal. Skolan har blivit en mer låst plats än den har varit. Men det är fortfarande så att föräldrar kan komma in och härja. – Det finns föräldrar som är väldigt påträngande och arroganta och bär sig dumt åt. Och jag kan berätta utifrån min erfarenhet att det finns ingen lärare som klarar sig utan några felaktigheter. Något litet fel gör vi alla. Rolf Olsson i Bjuv har varit skyddsombud i 35 år och kommer ofta i kontakt med lärare som upplevt hotfulla föräldrar. Och det är inte ovanligt att föräldrarna får med sig skolledarna på tåget om det finns missnöje mot en lärare. – Rektor har idag budgetansvar. Får man för lite elever och föräldrar säger att ja, men då byter vi skola, då är det lätt att göra en övermarkering, så att säga. – Vad kan det handla om för slags hot om vi tar det här med att föräldrar är hotfulla mot lärare och skolpersonal? – Det var när elever har fått för dåliga betyg,  påstådda lögner om att de hade gjort något mot eleven och så. Så finns där ju väldigt hotfulla föräldrar som har kommit till skolan med både basebollträn och annat. Dom skulle hämta ut lärare och banka dom. Varför kommer det ut på skolan? – Jag tror det beror på människor som inte mår bra. Människor som har dåliga relationer i samhället för övrigt och måste hävda sig på ett väldigt, väldigt dåligt sätt. – Det finns ju dom som har sagt att jag går aldrig tillbaka igen, och som inte gör det heller. Varför tror du att föräldrar gör sådär? – Jag tror framförallt att det är att dom är så frustrerade över att det inte ska gå bra för ens barn, jag tror att det är det det bottnar i.    Ove Rang, jurist på Lärarförbundet har också han en teori om varför hoten ökar. – Om man summerar och funderar på de här frågorna så kan man se att ja, statistiken säger ökning, men vi har egentligen ingen empirisk undersökning som säger vad exakt beror det på. Det verkar vara många faktorer. Jag nämnde för dig ett förråat och segregerat samhälle är något som brukar anföras såsom orsak till att det är hårdare i skolan, men det finns inget underlag att säga att det är på det sättet.  Man ser snarare likheter till att skolorna ökar i storlek och framförallt elevantalet ökar i klasserna, som en tydlig källa till hot- och våldssituationer. Det har att göra med en frustration över att man inte får det lärandet man behöver. Det försvinner elevassistenter och lärartjänster skärs ner i samband med ekonomi och då blir människan än mer avidentifierad och icke synbar. Det som också spelar roll är att vi är mycket mer digitala nuförtiden. Hoten behöver inte komma ansikte mot ansikte. Dom kan i realiteten bli genom inspelningar som går ut på You tube. Det kan vara att man använder Facebook, Twitter eller något liknande där man sprider ringaktning för någon eller hotar någon. Det kan också tala för någonting med tiden.    Men det finns en röst i berättelsen om föräldrar som hotar sina lärare som vi inte hört. – Nu hade jag lastat i Västerås i fredags. Men den går ju att dela den här trailern, vet du. På en mack intill motorvägen har tvåbarnspappan Mattias stannat till med sin långtradare. Han har nyss lossat och i handen har han en pappmugg med kaffe. Det är Mattias som är den arga pappan som läraren Tommy polisanmälde för olaga hot och som också blev dömd för brottet. – Jag har precis varit i Chicago så jag har haft en annan kille som har kört så det är inte jag som skitat ner, för en gångs skull. Jag sätter mig här… – Sätt dig vart du vill! Och i förarhytten i skydd från motorvägens buller får jag höra hans version av vad som hände. – För det första får jag höra att jag är väldigt högljudd när jag pratar och det har att göra med att jag hör själv dåligt. Och visst, irriterad det är jag! Jag är fruktansvärt irriterad. Han har varit på min son som jag aldrig har rört! Då ska inte heller någon annan göra det med honom. Och det kommer ut andra lärare som säger ”nä, nu får du lugna ner dig!” Men jag säger ”jag är lugn! Det är ni som håller på och dummar er. Han ska lyssna på vad jag har att säga, sen ska jag gå härifrån”, sa jag.   ”Jag funderar på två saker. Det ena är att du ska få samma behandling, och det andra är att jag ska polisanmäla dig och det tänker jag göra”, sa jag. Jag svarade på en gång ”Det tänker jag göra! När jag går ut härifrån så tänker jag ringa och polisanmäla den här händelsen. Ja gör det , det tycker jag”, sa han då. ”Det kan du ge dig på!” sa jag. Mattias har blivit dömd för att ha hotat läraren Tommy till livet, men enligt honom själv har han aldrig uttalat något dödshot. – Jag svär på min morfars grav att jag aldrig har sagt dom orden! Jag skulle aldrig göra en sådan sak. Det finns inte i min mun, inte i min värld. Jag kan säga dra åt helvete till folk om jag blir förbannad, men that´s it. Något mer gör jag inte. Men att han blev skärrad och rädd för dig, kan du förstå det? – Inte med tanke på att jag var dit dagen efter och vi skakade hand och allting var lugnt, så kan jag inte förstå det, nej. Att han fram till den timmen då jag kom tillbaka kände olust, ja, det kan jag förstå. Men inte när jag är där dagen efter och pratar med honom i lugn och sansad ton. Jag pratade med han i samma läge som jag pratar med dig just nu. Och det var som jag sa åt honom, jag kan inte rå för mitt röstläge, hur jag låter, sa jag. Sen kanske det hade fel effekt på dig, men jag ville höra vad du hade att säga till ditt försvar för att du skadar mina barn.  Då när du gick till skolan och var sådär arg, nu måste du reda ut det här, vad tänkte du att konsekvenserna skulle bli? – Polisanmälan. Jag ville höra hans version innan jag polisanmälde honom. Förklara att nu får det vara stopp. Jag vet vad som händer, nu är det slut. Punkt slut. Då står det en lärare 20, 30, 40, 50 meter längre bort där i korridoren och hon hör att jag säger att jag gärna skulle klappa till honom. Och det säger hon tack vare i polisförhöret som är ganska intensivt in på det här. Han hör här borta att jag säger att jag ska döda honom. Jag har aldrig sagt det till en människa och jag kommer aldrig att säga så till en människa för inte ens min värsta fiende önskar jag livet ur. Men enligt svensk lag, är ni tre vittnen till en händelse så kan ni döma vem som helst. Så otäckt är det. Jag har pratat med polisen om det här för i och med att jag är jägare så har mina vapen hållit på att hänga löst och jag har förklarat för honom och han har tittat på fallet och som det verkar nu så kommer jag få behålla mina vapen åtminstone. Men kan det inte vara så att du har sagt det? Nej, det flyger aldrig ur mig en sådan sak! Men vad tänker du kring att han fortfarande går omkring och har obehagskänslor efter den här händelsen? – Jag visste inte ens att han hade det, om jag ska vara ärlig. Och det finns ingen anledning till att han ska ha det heller. Jag är inte ens i närheten av honom. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det… jag förstår inte honom om han säger att han fortfarande är rädd för mig – varför? Då vill jag att han ska svara på varför han är det? Jag kan träffa honom idag, jag kan skaka hand, krama om honom, jag har ingenting emot honom. Han har dömt mig ja, det har han gjort. Men jag har fortfarande ingenting emot honom. Jag kan inte säga att jag hatar honom för det gör jag inte,  jag känner inget som helst agg emot honom. Läraren Tommy säger att efter allt som hänt så har hans förhållande till barnen förändrats. – Man har väl blivit försiktigare på det sättet att man kanske backar och inte gör någonting, fast man skulle göra det. För man är rädd för att man ska bli anklagad för något annat. Tyvärr är det då eleverna som blir lidande på det här om man inte agerar tillräckligt fort i vissa situationer. Om två barn skulle bråka, hur hårt törs jag gå in och stävja bråket? Om jag nu tar i och det blir blåmärken, vad blir jag anklagad för då? Men för att det ska bli ett blåmärke måste man ju ta i ganska hårt? – Ja och det undviker man att göra. Det var ju så att jag tog barnet i armen  då när jag förde ut det, och så slet han sig loss. Och jag vet inte om det uppstod ett blåmärke då, eller om det bara är som föräldrarna säger att det varit ett blåmärke. Jag vet inte. Jag hoppas att det inte var jag som gjorde de där blåmärkena. Du har inte övervägt att sluta ditt jobb som lärare? – Jo, faktiskt. Det är väl en av händelserna som gör att man kanske skulle vilja sluta, men sen finns det andra saker också som gör att man skulle kunna tänka sig sluta som lärare och göra någonting annat istället. Men sen är jag väl för gammal för att få ett nytt jobb också, men det är ju en annan sak. Reporter: Karin Andersson Producent: Lovisa Haag Exekutiv producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Brottsbekämpning eller skydd för privatlivet - den infekterade debatten om datalagring lever vidare

    · Kaliber

    Vad är viktigast? Att få fast mördare, pedofiler och fildelare, eller din rätt till ett privatliv? Kaliber nyhetsdokumentär om den avgörande domen om datalagringsdirektivet som inte avgjorde någonting. Det kan verka självklart. Vem vill inte ha fast terrorister och mördare? – Om vi inte hade haft SMS-trafiken hade vi inte haft nånting. Utan detta hade vi aldrig kunnat få ett slut. Vi kommer att få se många fler fall av det här slaget, som har hänt med min bror. Ska man inte kunna använda det då? Men frågan är om det är värt att myndigheter samlar in allt om vem du ringer sms:ar eller mejlar för att lösa brott?   – Ingen kan garantera att den här informationen inte missbrukas. De nöjer sig inte med vissa kategorier av människor utan de tar ju oss alla. Det är ju drömmen för vilken diktatur som helst. Din integritet och ditt privatliv står emot brottsbekämpning. Det är det datalagringsdirektivet handlar om. Det finns två läger i Sverige. De som kämpar för integriteten och de som tycker att det är värt uppoffringen för att kunna lösa brott. Allt börjar i ett EU-direktiv och en dom skulle avgöra om direktivet var giltigt eller inte. EU-domen skulle visa vem som hade rätt. Det här är Kaliber nyhetsdokumentär – om EU-domen som upphävde datalagringsdirektivet och vad domen betyder. Datalagringsdirektivet blir till Det är den 8 april i år och ganska varmt för årstiden. På radion pratas det om Ukraina och främlingsfientlighet, men just den här dagen är det många som undrar hur det ska gå med det där omdebatterade datalagringsdirektivet. Datalagringsdirektivet är det direktiv som betyder att alla länder måste spara uppgifter om vem du ringer till, skickar meddelanden till, vem du mejlar, vem som hör av sig till dig och var du är när du gör det. Men ingenting om vad det står i mejlen eller vad du säger i samtalen. Det är alltså det där direktivet som gjorde att debatten om integritet kom och uttrycket bodströmssamhället, som i betydelsen, övervakningssamhället myntades. Men frågan är om direktivet går för långt? Bryter det mot grundläggande rättigheter som står över alla andra lagar, alltså rätten till ditt privat- och familjeliv? Eller är intrånget acceptabelt med tanke på möjligheterna att lösa brott? Brottsbekämpning står mot medborgarnas frihet.  I Luxemburg ska snart EU-domstolen förklara direktivet ogiltig, det kommer att väcka nytt liv i debatten i Sverige. Men först backar vi tillbaka några år för att förstå varför direktivet alls blev till. För 10 år sen drabbades Europa av ett av de värsta terrordåden i nutid. Nästan 200 människor dog i Madrid och nära 2 000 skadades. Det här är startskottet till debatten om att Europa behöver försvara sig mot terrorattacker. Ett år senare sker nästa stora terrordåd i Europa. Hundratals skadas och drygt 50 personer dör i London när flera bomber sprängs i tunnelbanan och på en buss. För att skydda sig mot terrorbrott bestämmer EU att alla företag som erbjuder internet eller telefoni ska börja spara all trafik och var du är när du kopplar upp dig eller ringer ett samtal. Operatörerna har redan den här informationen men nu är det nya att den måste sparas också för att hitta terrorister och på köpet kan man lösa andra brott. Det är februari 2006 och datalagringsdirektivet är här. Datalagringsdirektivet och Sverige När det kommer ett direktiv måste alla medlemsstaterna skaffa en egen lag som följer direktivet, eller anpassa de lagar som finns för att det ska stämma överens med direktivet. Med andra ord så blir det olika lagar i de olika medlemsstaterna, även om lagarna liknar varandra eftersom de är formade för att följa direktivet. Det blir inte helt lätt att få till en datalagringslag i Sverige.  Debatten var tuff och det dröjer tills Sverige införlivar lagen.  Först den 1 maj 2012 börjar de nya lagarna om datalagring ändå gälla i Sverige efter att Sverige dömts till böter i just EU-domstolen för att vi inte följer direktivet. Just det att det är en egen svensk lag, det är det som blir avgörande för att det ska bli en ny debatt i Sverige.  En debatt som börjar den 8 april i år, när EU-domen som ogiltigförklarar EU-direktivet kommer. ”EU-domstolen underkänner kritiserade datalagringsdirektivet” Direktivet är inte giltigt. Nu ställer sig hela Europa frågan: vad gör vi nu? Länderna kommer att gå åt olika håll. Men vad handlar det om egentligen? Vad är det som är så farligt med datalagringsdirektivet? Kritiken mot datalagringen ”Internetleverantör stoppar lagring av uppgifter” – Två timmar efter domen stängde vi av datalagringen, då raderade vi också samtliga filer vi hade bakåt, säger Jon Karlung som är VD för Bahnhof. Han visar runt i en av serverhallarna de har i Stockholm. Bahnhof är den internetleverantör som har varit mest högljudd i debatten om integritet. –  Ytterst är det en kärnfråga om demokrati och frihet. Om du och jag har ett privat samtal, är det rimligt att det ska sparas? Det handlar om att man tränger in i människors vardag. Du bygger ett tittskåp rätt in i svenska folkets vardagsrum där man sparar alla trafikuppgifter. De kan kartlägga exakt var du har surfat, vem du har pratat med och du kan bygga upp hela sociala kontaktnät. Det är så mycket som vi gör i det digitala rummet, säger Jon Karlung. Efter Bahnhof är det fler företag som slutar att lagra uppgifterna. Tele2 är en av de större aktörerna som har både från telefoni och internet. Stefan Backman är chefsjurist på Tele2 och säger på samma sätt att det handlar om att vi lever våra liv på nätet. – I grunden handlar det om yttrandefrihet. Våra kunder ska kunna känna sig fria att uttrycka sin åsikt, besöka de hemsidor de själva finner är lämpligt. Om det finns en risk för att våra kunder inte känner sig trygga för att de vet att det pågår någon form av övervakning. Vi lever på att tillhandahålla våra kunder tjänster och då måste de känns sig trygga, säger Stefan Backman. Men frågan är ju om det inte är värt att spara all data för att lösa mord, barnpornografibrott och annan brottslighet.  – Vi har förståelse för att det finns ett fåtal användare som använder våra tjänster och därmed kan spåras när de begått kriminella handlingar. Men det betyder inte, tycker vi, att det kan legitimera en massövervakning av hela svenska folket, det gäller att hitta balansen, säger Stefan Backman. Risken för missbruk Under kalla kriget hade Säkerhetspolisen, Säpo, stora felaktiga register över svenska medborgare som var engagerade på vänsterkanten. En av de som blev registrerad var journalisten Per Nygren som har jobbat många år på Göteborgs-Posten. Han tycker att datalagringen är ett större problem än Säpos felaktiga register. – Ju större tekniska möjligheter samhället får att övervaka oss, desto värre blir det ju. De nöjer sig inte med vissa kategorier av människor på den ena eller andra politiska kanten eller den ena eller andra religionen, utan de tar oss alla. Det är ju drömmen för vilken diktatur som helst, säger Per Nygren. Per Nygren är ett exempel på när myndigheter har gått över gränsen och missbrukat sina möjligheter till att avlyssna och göra listor på människor med åsikter. – De stoppade in folk i fack och sa titta här vilka konstiga människor i stället för att se vad de egentligen tyckte och tänkte, och fråga varför de har gjort som de har gjort. Det är kränkande, säger Per Nygren och fortsätter: – En del har drabbats allvarligt för att de inte fått de jobb de inte fått berättigade till och utan någon förklaring, de har ju inte haft någon chans att förklara sig mot de här anklagelserna när Säpo har sagt att den där människan är opålitlig så den kan vi inte ta in här, säger Per Nygren.   Sverige bröt mot de mänskliga rättigheterna, det är fel att ha register om vad människor tycker och tänker. EU-domen om datalagringen tar bland annat upp just risken för missbruk. Det finns inte tillräckligt skydd mot att uppgifterna ska kunna användas på ett felaktigt sätt, skriver de. I Sverige behövs det inte alltid domstolsbeslut för att få ut uppgifterna längre. Stefan Backman på Tele2 berättar att de har fem personer som bara jobbar med att gå igenom det som myndigheter begär ut.   – Det är inte obetydligt antal som vi nekar för att det inte är lagligt stöd. Per Nygren, registrerad av SÄPO, säger att datalagringen är drömmen för vilken regim som helst – och det var precis såna tankar som Adriana fick när hon hörde om Skånepolisens romregister. – Det kan ju komma nån Hitler-idiot till makten. Då är vi de första som åker till en gaskammare. De äldre, man såg det i deras ögon, de blev jätterädda. ”Nu händer det, nu händer det igen.”, säger Adriana. Adriana plockar bland papprena som visar att hon och hennes treåriga dotter är med i det uppmärksammade registret som skånepolisen hade över romer. – Här ser man det då.. ”du förekommer med namn och personnummer” Adriana heter egentligen något annat men vill inte vara med sitt riktiga namn, just för hennes dotters skull. Vi hämtar henne på dagis och hon kommer springande i sin rosa jacka och rosa överdragsbyxor. Leksaken hon har med sig hem från dagis idag är Lilla My. – Det är jättehemskt, det går inte att smälta att en treåring ska finnas i något polisregister. Hon är dömd för att hon är född eller är det straffet hon får för att jag är hennes mamma, säger Adriana. Ingen här på dagis vet att en av treåringarna finns med i ett polisregister. – Tänk om hon inte har alla möjligheter som alla andra har, tänk om hon blir förhindrad i sitt liv på grund av detta. Själv undrar jag vad som händer om några år om jag vill köpa bostad eller någonting. Kan man se då att jag är registrerad. Det är såna frågor som kommer. Det tror jag inte är så fint att vara med i något slags polisregister, säger Adriana. Det här är en av riskerna säger kritikerna till datalagringen. Det är en massövervakning och om myndigheterna går över gränsen när inte dina åsikter passar in eller om du har fel bakgrund, vem vet hur det kan användas? Polisens register var olagligt säger Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden och Säpo fälldes i Europa-domstolen. Myndigheterna har gått över gränsen fler än en gång, hur vet vi att det inte kan hända igen? Gränserna flyttas Det handlar också om att gränserna flyttas. Från början fick bara myndigheterna plocka ut uppgifter som sparas när det handlade om brott som straffades med fängelse. I dag går det att plocka ut vissa uppgifter, vid minsta brottsmisstanke, till exempel fildelning eller nättrakasserier. Det här är en utveckling som Stefan Backman på Tele2 är orolig för. – Idag till exempel lagrar man ju inte innehåll i tjänster, det är en gräns som den svenska lagstiftaren har varit väldigt tydlig med än så länge. Men i takt med att man faktiskt suddar ut de här gränserna för vad som är okej och inte okej så flyttar man det högre och högre upp på den här skalan. Vi är jättebekymrade om det skulle komma förslag som bygger på att man för vissa brott ska få ta del av innehåll. Då börjar det bli otroligt integritetskänsligt. Vi är inte där idag och vi hoppas att vi inte hamnar där imorgon, men vi är bekymrade över att vi kanske gör det, säger Stefan Backman. Jon Karlung på Bahnhof är också rädd för vad som ska hända i framtiden i takt med att gränserna flyttar sig. – Vilket samhälle vill man ha, man kan bygga ett samhälle där man vet allt om alla, med de tekniska verktyg man kommer då få fullständig inblick i alla människors liv, vill vi ha ett samhälle där man har det, säger Jon Karlung.   Det handlar om integritet, vårt privatliv, en rädsla för att bli övervakad, att någon följer varje steg du tar. Vill vi verkligen ha ett storebrorsamhälle som övervakar oss? Domen får effekter ”Nätoperatörer kan sluta att lagra data utan att få myndigheten post och telestyrelsen, PTS, efter sig” Post och Telestyrelsen är den myndighet som ska se till att uppgifterna sparas.  Den 10 april, två dagar efter EU-domen kommer, ger de ett första besked om att svensk lag inte gäller. Staffan Lindmark är jurist här och han hade önskat att domen var tydligare. – Den personliga integriteten är en fråga som blivit allt viktigare och allt mer uppmärksammad. Man kan tycka att den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta, men att det finns massa uppgifter om dig utgör alltid en risk. I den bästa av världar så hanteras de på rätt sätt, de kommer inte i orätta händer och de används bara till de mest vällovliga syftena. Då tror jag att det är få som har några synpunkter på det. Men den kan komma i orätta händer, det kan vara ren slarv, misstag, tekniska misstag och politiska beslut. Integritetsfrågan är viktig och därför finns det väldigt mycket regler som syftar till att skydda individen, säger Staffan Lindmark. Det som har hänt är alltså att domen kom, företagen slutar lagra och myndigheten som ansvarar för lagringen tolkar till att börja med EU-domen som att svensk lag inte gäller. Men lagen finns ju av en anledning. Att lösa och förhindra brott. Brottsbekämpning och datalagring Den 11 april: ”Polisen oroas för de nya reglerna för datalagring” Sören Clerton är polisöverintendent på Rikspolisstyrelsen. Det tog inte lång tid från det att tele- och internetbolagen slutade att spara uppgifterna innan polisen börjar märka det. – Det fanns flera fall av utredningar som vi inte kom längre med och över huvudtaget inte kunde fortsätta, där vi inte kom längre helt enkelt. Det fanns bland annat ett stort barnpornografiärende som utspelades på internet, det fick vi lägga ner. Det var omöjligt att gå vidare när vi inte fick IP-adresserna, säger Sören Clerton och fortsätter: – Det är ett verktyg som vi har stor nytta av för att bekämpa en rad olika typer av grov brottslighet. På nätet idag framför allt begås ju oerhört mycket brott, inte minst mot barn. Det kan vara olika typer av övergrepp, barnpornografi men också mycket förtal, de är i princip omöjliga att lösa om vi inte har tillgång till den här typen av uppgifter. En som har sett på nära håll hur lagen kan fungera är Shqipe. Hennes bror blev mördad. – De hittade en stålvajer runt hans hals. Sen hade de bränt upp honom, men läkarna har konstaterat att han har blivit bränd efter att han har bragts om livet, att det har varit för att sopa igen spåren, säger hon. Vi är vid havet för det var vid havet som de brukade leka med varandra när de var små. Hennes bror som var pappa till fyra barn. – Jag önskar att han kunde se sina barn växa upp. De är så vackra, så intelligenta, så roliga och det gör mig så ledsen att han går miste om allt detta. Det skär i mitt hjärta. Utan datalagringsdirektivet hade polisen aldrig kunnat gripa någon alls berättar hon. – Det blev klart tidigt att det handlade om människorov och att det var de här två för man hade sett genom telefonens positioneringar genom masterna hur de har rört sig och att den ena av dem har sms:at med min bror eller pratat med min bror och sedan sms:at med den andra mannen och det är så man kunde knyta dom, säger Shqipe. I juli dömdes två män i tingsrätten för mordet på hennes bror. När männen greps kunde polisen också läsa sms:en i telefonerna där de skriver om Shqipes bror. – Om vi inte hade haft sms-trafiken hade vi inte haft någonting. Åklagaren hade inte ens väckt åtal mot de här två tror jag, säger Shipqe.   Men männen blev friade i nästa instans, hovrätten. Shqipe är besviken över att de inte la större tyngd vid just bevisen från telefontrafiken. Men hon uppskattar att lagen finns. – Utan detta hade vi aldrig kunnat få ett slut, säger Shqipe. Datalagringsdirektivet i EU gjorde att Sverige skaffade lagen, som i sin tur gjorde att polisen kunde gå vidare i utredningen och det har i sin tur lett till att Shipqe och hennes familj kunde få ett avslut. För polisen är det självklart att det är värt att spara telefontrafiken etc.  Eva-Lotta Hedin är chefsjurist på rikspolisstyrelsen. – Lagstiftarna har ansett det och vi anser det att just för att i andra vågskålen är brottsoffrena och möjligheten att klara upp väldigt svåra brott och allvarliga brott. Det är ju inte vi som samlar in det utan de stannar ju hos leverantörerna utan vi tar bara in uppgifterna när vi behöver dem i samband med brottet. Frågar du mig så tycker jag att det är värt det, säger Eva-Lotta Hedin. Kritiken mot att gränserna har flyttats motiveras med att det är mycket brottslighet på nätet som inte har en chans att lösas om polisen inte ens får ut abonnemangsuppgifter. Det är nämligen bara det som polisen får ut om det inte rör sig om allvarliga brott som straffas med fängelse. Så när det handlar om trakasserier på nätet eller fildelning så är det bara namn och adress som hör ihop med ett IP-nummer som polisen kan få ut, inget om vilka sidor du varit inne på eller vem du mejlat. Sören Clerton, Rikspolisstyrelsen igen. – När det gäller internetbrottslighet, där är i regel helt avgörande för att vi ska komma vidare i utredningen.   Vi minns ju Säpos åsiktsregistrering och nu närmare romregistret, hur vet vi att det inte blir några nya register, hur vet vi att det inte missbrukas? – Om det sker missbruk så skulle man upptäcka det genom olika kontrollorganen. När det gäller den här typen av uppgifter så är det inget som polisen lägger upp register i utan det handlar ju om att samla uppgifter för en konkret utredning. Mord, barnpornografibrott och trakasserier på nätet kan lösas med hjälp av datalagringen. Det är ett verktyg som polisen använder hela tiden säger dem, utan det här kan mördare och pedofiler gå fria. Debatten om datalagringen är nu igång i Sverige igen efter EU-domen. Men hur påverkar domen den svenska lagen? Lagen är ju självständig från direktivet som blev ogiltigt, men samtidigt så är ju lagen formad efter direktivet. Direktivet blev ju ogiltigt av en anledning. För att det bröt mot de mänskliga fri- och rättigheterna. Sveriges lag utreds ”Vi har en svensk lagstiftning och det är inte den som är underkänd utan det är direktivet. Så det är en väldigt speciell situation” Den 11 april, tre dagar efter domen säger den dåvarande justitieministern att svensk lag gäller än så länge. Men domen måste analyseras närmare. ”Regeringen tillsätter en utredare för att se över de svenska reglerna för datalagringen förhåller sig till EU-domen” Den 29 april får en person i uppdrag att reda ut vad som gäller. Det är Sten Heckscher som tidigare bland annat varit rikspolischef och ordförande i högsta förvaltningsdomstolen. – Vi fann ju att svensk rätt är i överensstämmelse med EU-rätten och Europa-konventionens krav. Det handlar om att man gör en samlad bedömning. Det är inte så att lagen blir underkänd bara för att vi sparar allt om alla fortsätter han. – Därför att de säger rent ut att den omständigheten att man lagrar så här mycket och oavsett brottsmisstanke är i och för sig problematiskt, men det medför inte automatiskt att systemen blir oproportionerliga.  Det är för att vi har regler runt lagen som gör att lagen ändå kan gälla säger han. – Utan det handlar om hur de kompletteras på olika sätt. Till exempel när får de användas, av vem får de användas, vem bestämmer vad som får användas och så vidare. Att Sverige sparar uppgifterna minimitiden, sex månader, till skillnad från andra länder är ett sånt exempel. – EU-domstolen är noga att påpeka att de gör en helhetsbedömning och att det inte är någon enstaka komponent som gör att det här blir oproportionerligt utan det är en sammavägning och vi har gjort på samma sätt att vi också har gjort en sammanvägning, säger Sten Heckscher. Men det finns några brister, till exempel att ingen kollar vad polisen gör med uppgifterna efter att de fått dom, så det kan bli små ändringar av lagen. – Det är möjligt att vi kan fila på marginalen och göra det lite bättre.  Men i en samlad bedömning så bryter alltså inte svensk lag mot mänskliga fri- och rättigheterna enligt Sten Heckschers utredning. När den kommer den 13 juni ändrar det helt riktningen på vad som händer i Sverige. Svensk rätt gäller ”Den svenska lagen om datalagring behöver inte ändras på grund av att EU-domstolen...” Efter det här beskedet kommer Post- och Telestyrelsen med sitt slutbesked om hur svenska lagen ska tolkas. De citerar utredningen och den 27 juni, säger Post och Telestyrelsen till Tele2 att de måste börja lagra data igen. ”Efter att en svensk utredning slagit fast att EU-domstolens beslut inte hindrar fortsatt lagring i Sverige har Post- och Telestyrelsen, PTS, nu tvingat operatören att börja lagra igen. Tele2 lyder, men under protest och överklagar. Månaderna går och fler företag får tillsägelser och börjar lagra data igen. I oktober prövas det i svensk rätt för första gången. Den 13 oktober: ”Teleoperatören Tele2 ska fortsätta lagra all datatrafik i sex månader slår förvaltningsrätten fast i en dom idag.” Förvaltningsrätten kommer fram till att i en samlad bedömning så gäller svensk lag. Här hade det kunnat vara över. EU-domstolen gjorde en samlad bedömning och kom fram till att EU-direktivet var ogiltigt för att det bröt mot grundläggande fri- och rättigheter om ditt privatliv. Men den svenska lagen hade fler regler som gör att det finns ett större skydd för din rätt till ditt privatliv, den svenska domstolen gör en samlad bedömning och säger att svensk lag gäller. Men det är inte över där, vi ska komma tillbaka till det. Först ska vi se vad som hänt i Europa. Alla länder i EU var ju tvungna att analysera domen och ta ställning till hur deras lagar stämmer överens med de grundläggande fri- och rättigheterna.   Europa tolkar domen I Danmark sparar de all trafik längre än i Sverige, i ett år. De gör en ändring i lagen, de slutar spara vilka hemsidor man är inne på när man surfar på nätet. I övrigt kommer justitiedepartementet fram till att dansk lag i stort gäller precis som i Sverige och säger att det är en samlad bedömning som avgör det. I Österrike såg det ut ungefär som i Sverige med regler runt lagarna och sex månaders sparande. Författningsdomstolen upphäver lagarna helt efter EU-domen och inget sparas längre där. Storbritannien reagerade mer eller mindre tvärtom. Nu när inte EU:s direktiv gällde längre, gjorde regeringen en ny snabblag  som gick längre. Storbritanniens lag går överlag längre än svensk lag. Det var bråttom för annars skulle operatörerna sluta lagra sade premiärministern. I Europa är det lika splittrat som i Sverige. Det finns länder med liknande lagstiftning som Sverige som har underkänt sina lagar och det finns länder som har mer långtgående lagar som har kvar dem.   Nu är det november och som det ser ut nu gäller svensk lag i Sverige. Det blir fortsatt datalagring. Men det är inte riktigt slut där. Sista ordet inte sagt Tele2 har gått vidare i rätten. ”Tele 2 överklagar förvaltningsrättens dom” – Vi hoppas att vi där får rätt, när alla möjligheter är tömda finns ju möjligheten att vända sig till EU-domstol. Det är en möjlighet vi får överväga i en sån situation. Absolut, säger Stefan Backman chefsjurist på Tele2. Internetleverantören, Bahnhof, har anmält Sverige till Europa-kommissionen för att få dem att säga till Sverige att sluta lagra. – Då är det vi som anmäler konungariket Sverige för fördragsbrott till Europeiska unionens kommission, säger Jon Karlung VD för Bahnhof. Så gott som alla internet och telefonföretag sparar uppgifterna igen nu. Allt är tillbaka till ordningen som var innan EU-domen i april i år. Hur det blir till slut handlar om att skydda dig och lösa brott för att du ska kunna känna dig säker, men det handlar också om din integritet och risken med att myndigheter vet allt om dig. Det kan missbrukas. Adriana och hennes dotter var med i romregistret och Per i Säpos register, de har alla blivit registrerade av myndigheter på ett felaktigt sätt, men kan förstå att det finns ett värde i att spara information om vem de ringer, sms:ar och mejlar. – Grovt kriminella brott ska man verkligen försöka att lösa, men det finns en risk med allt. Då får man lita på myndigheterna att de gör sitt jobb, inte det där lilla extra som man inte behöver göra, säger Adriana. Per Nygren är mer tveksam. – Även om det är väldigt goda intentioner, man vill komma åt terrorister, det är ju bra. Så intentionerna är säkert goda, men om man inte kan garantera att uppgifterna inte missbrukas eller ens kan garantera att man kan komma åt de här människorna som man vill komma åt, då är det fullständigt onödigt och farligt. Farligt för enskilda människor, säger Per Nygren. Shqipes bror blev mördad, datalagringen har gjort att hon har fått ett avslut, samtidigt förstår hon Adriana som registrerats olagligt av polisen och hennes rädsla. – Jag vill inte tänka på det för jag vill inte tro på det. Det gör mig tryggare att veta att de respekterar den här lagen att de inte går över gränsen. Ibland är det dåligt med vissa saker men just när det kommer till telefontrafik tycker jag att det är bra. Är man misstänkt för brott då tycker jag att man ska avlyssnas och ta ut trafik och det här. Det hjälper ju.  Svensk lag gäller just nu, men sista ordet är alltså inte sagt ännu eftersom domen har överklagats. Det kan sluta där det började i EU-domstolen.  Reporter: Jonna Burén Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se  

    starstarstarstarstar
  • Ensam och inlåst - brister när ensamkommande låses in

    · Kaliber

    Inlåsning utan att få en advokat, vagt motiverade beslut och ett klent barnperspektiv. Rättssäkerheten brister när ensamkommande barn förvarstas. Det visar en granskning som Kaliber gjort i samarbete med Skolministeriet från UR. Enligt lagen har barn som förvarstas rätt att få ett offentligt biträde. Men när Kaliber och Skolministeriet granskar det knappa 30-tal beslut om inlåsning som fattats under de senaste fem åren, visar det sig att hälften av barnen inte fått något ombud. Det visar sig också att många av besluten är otydliga eller helt saknar motivering till varför barnet ska låsas in. Dåligt motiverade beslut, bristande barnperspektiv och slarv med rätten till advokat. Kaliber tillsammans med Skolministeriet från UR granskar: Hur rättsäkert är det när ett ensamkommande asylsökande barn ska frihetsberövas. Långa korroidorer, dörrar med kodlås och förvaringsboxar i plåt för personliga tillhörigheter. Vi är i Gävle och har precis klivit in på en av Migrationsverkets fem förvarsenheter. – Det finns trettio platser, och jag tror nog att det kan vara antingen fullbelagt eller så gott som fullbelagt. Så nu går vi då in på själva boendet… Niclas Axelsson är Migrationsverkets sakkunnige i förvarsfrågor och visar runt. Ett förvar är en låst avdelning inom Migrationsverket där asylsökande som man misstänker ska hålla sig undan  placeras innan en utvisning. Finns det några barn här nu? – Vi kan se, jag tror inte det. Flera vuxna män möter upp vid dörren och vill berätta om sin situation. Och uppgivenheten och desperationen ligger som ett lock över rummet. Att ensamkommande barn blir inlåsta i förvar är ovanligt i Sverige och kraven på rättsäkerhet är höga. Enligt Utlänningslagen krävs det synnerliga skäl för att ta ett ensamkommande barn i förvar. Lagen preciserar inte vad ett synnerligt skäl kan vara, men däremot står det, att för att förvarsta ett barn, ska barnet tidigare har hållit sig undan en utvisning eller på ett uppenbart sätt ha visat att det kommer att avvika. Innan ett förvarsbeslut fattas ska dessutom andra metoder ha prövats, som till exempel att hålla barnet under uppsikt. Det här ställer höga krav på hur förvarsbeslutet ska motiveras, för att det ska anses vara rättsäkert. Så att inte barn riskerar att hamna i förvar på godtyckliga grunder. Men när Kaliber tillsammans med Skolministeret från UR har granskat de förvarsbeslut som har fattats de senaste fem åren, är det en annan bild som framträder. Ett av de barn som har suttit i förvar är 17 åriga Zaher. – Mitt hjärta blev krossat när jag hamnade i förvaret. Det var jättehemskt och fruktansvärt för mig. Och jag var ensam. Jag undrade hela tiden varför polisen var så våldsam med mig och hämtade mig här och bara lämnade mig här. Varför jag var med dom vuxna killarna. Det var fruktansvärt för mig och jättejobbigt. Och jag hade ingen person som satt med mig och var med mig att prata. Det är inte bra för ett barn. Zaher berättar att han har flytt från talibanernas våld i Afghanistan och började en strapatsrik och farlig flykt till Europa redan för flera år sedan. Han berättar om hur han på vägen har tvingats gömma sig i trånga källare, beskjutits av gränsvakter och levt som hemlös – allt det innan han hamnade på ett boende för ensamkommande barn här i Sverige.       Men en sen eftermiddag i december förra året blev han hämtad av civilklädd polis och bortförd med handfängsel för att tas i förvar och utvisas. – Jag hade ont mycket i huvudet, och tänkte hela tiden skada mig i det där rummet. Vad var din känsla? – Att jag skulle sluta livet. Jag tänkte på förvaret så. Och hela tiden tänkte att jag kom en lång resa till Europa och att mitt liv skulle bli bra och nu jag hamnade i fängelse och att ingen person lyssnade på mig. Jag var jättebesviken och jättearg. Jag bestämde att jag skulle skada mig. Det är bättre att man dör här. Ingen lyssnade på mig. Det är bättre att dö här, säger Zaher. I motiveringen till varför polisen tar Zaher i förvar står bara två rader, om att han i kontakt med Migrationsverket och polisen uttalat att han är emot att lämna landet. Och fältet där dom synnerliga skälen ska motiveras gapar tomt. Motiveringen i beslutet och Zahers egen berättelse, väcker många frågor. Vad krävs egentligen för att ett försvarsbeslut ska anses som välmotiverat? Vem tillvaratar barnets rättigheter i förvaret?  Och hur resonerar beslutfattarna om barnets bästa? Genom migrationsverkets statistik får vi veta att 2119 ensamkommande barn har utvisats från Sverige de senaste fem åren. Och fram till i maj i år är det totalt 29 som har tagits i förvar. Det är polisen som har fattat samtliga beslut och vi bestämmer oss för att titta närmare på hur besluten har motiverats. Som vi tidigare har slagit fast, krävs det uppenbara skäl för att ta ett barn i förvar. Men när Kalibier och Skolministeriet granskar besluten, upptäcker vi  att många är otydliga i sina motiveringar till varför barnet ska förvarstas. I ungefär hälften av besluten uttrycks att barnet tidigare har hållit sig undan en utvisning, vilket också är en grund för att ta ett barn i förvar. Men i resten anges bara att barnet på olika sätt har visat eller uttryckt att det inte vill lämna landet. De uppenbara skälen beskrivs inte närmare än så. Vi bestämmer oss för att ta med besluten till en advokat med lång erfarenhet av förvarsärenden, Enar Bostedt. – Generellt sett kan man säga att dom är, tycker jag, bristfälligt motiverade. Dom är ganska korta. Det står ju i förvaltningslagen, om det är i tjugonde paragrafen,  alla fall står det där att det krävs en motiveringsskyldighet. Det vill säga att man ska kunna berätta i ett beslut på vilka objektiva grunder som beslutet är fattat. Det anser jag väl brister i flera av de här förvarsbesluten som gäller barn. Typiska exempel är väl då i de fallen att ja barnet visar en vilja att inte vilja återvända. Man tolkar barnets kroppsspråk och så vidare. Eller kanske barnet till och med uttryckligen säger nej jag vill inte åka jag vill inte lämna Sverige. Och det är ju så att kommer man till Sverige och vill söka skydd, så är det självklart att man inte vill lämna Sverige. Men det är definitivt inte samma sak som att barnet tänker gömma sig och hålla sig undan. Men vad ska polisen göra då, för det finns ju barn som ska utvisas till ett annat land, måste inte polisen ta till de här metoderna? – Det måste den tyvärr, det står ju i lagtexten, man har att följa lagen. I dom lägena så är det väl ändå viktigt att besluten är välmotiverade och att det kanske  finns någon som kan tillvarata de här barnens rättigheter. Enligt barnkonventionen ska ”barnets bästa komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn”. I Sverige är ännu inte barnkonventionen lag, men frågan utreds just nu på regeringsnivå. Men det betyder inte att myndigheter kan bortse från barnperspektivet. För tre år sedan godkände riskdagen en strategi för att stärka barnets rättigheter, och här står bland annat att ”beslut och åtgärder som rör barn ska följas upp och utvärderas utifrån ett barnrättsperspektiv. Advokat Enar Bostedt igen. – Besluten ska ju fattas i enlighet med barnets bästa. Och här märker man att det är lite rita gissa spring. Det är något man kryssar i.  I ett par så är det verkligen graverande tycker jag, men i samtliga ärenden hade det kunnat motiverats bättre. Det här verkar inte finnas några riktlinjer för utan det är något bara man kryssar för och drar till med. Men det borde finnas riktlinjer där man går igenom varför beslutet är till barnets bästa och på vilket sätt. Vi låter även andra ta del av besluten. Vi besöker Röda korset och Rädda barnen, som också ser bristande dokumentation i besluten. Och vi visar dem även för Niclas Axlesson, migrationsverkets sakkunnige i förvarsfrågor. – En del av de beslut jag har sätt lämnar väl övrigt att önska. Det här är min synpunkt och det här är andra myndigheters beslut och det är något som får stå för dom. Men jag vill nog att besluten som rör frihetberövande generellt och i synnerhet barn att dom är välformulerade att dom inte är så grunda. Utan man får verkligen motviera varför, varför ska det här barnet som vi tittar på, varför ska det tas i förvar, varför är det en sista utväg, varför kan vi inte överväga ett annat alternativ uppsikt till exempel. Sen har jag jobbat så pass länge att jag  vet att kvaliteten på besluten, det handlar kanske inte bara från polismyndigheten utan även våra beslut om förvar mer generellt sett, att det kan vara lite skiftande kvalitet. Bland besluten vi har granskat hittar vi barn från Ryssland, Syrien och Algeriet men majoriteten kommer från Afghanistan. En av dem är Zaher. Vi träffar honom första gången sent på hösten förra året, innan han blir tagen i förvar. Och vi kommer sen att träffas flera gånger under det närmaste halvåret. Just den här dagen spelar Zaher fotboll med sina kompisar. I pauserna sitter vi på avbytarbänk och Zaher berättar  om flykten  till Sverige och båtresan över Medelhavet från Grekland till Italien. – Fem dagar var vi i havet, några barn dog i båten, små, små barn. Det var katastrof och ibland jag drömmer om den resan. Den båten och när jag vaknar mitt i natten är jag svettig, rädd mycket. Zaher säger att han har varit med om mycket i sitt liv, men att sitta inlåst i Förvaret i väntan på utvisning är något av det värsta han varit med om. Känslan av övergivenhet och maktlöshet, och så kränkningen att sitta inlåst som en brottsling. Zaher är ett så kallat Dublinärende. Det därför måste han söka asyl i det första land i Europa där han lämnade sitt fingeravtryck Men där berättar Zaher, utsattes han för ett övergrepp i ett flyktingläger. Han beskriver hur han en natt övermannades och våldtogs av flera vuxna män. Men det anser inte migrationsverket vara skäl nog för att få söka asyl i Sverige. Och därför kommer gränspolisen den där sena eftermiddagen i december för att ta honom till förvaret. – Jag var jättemycket rädd. Mitt hjärta var krossat då. Att jag var i bilen och grät mycket. Jag tittade på kompisarna och på personalen. Jag hade ingen tillåtelse att gå ut från bilen och krama dom och säga till dom… – Det är jobbigt. Att säga hej då till dom. Du fick ingen möjlighet att göra det.   Bredvid sitter Ella Lundgren, som är Zahers godman. Alla barn som kommer ensamma till Sverige har rätt till en god man som kan företräda dem i ekonomiska och personliga frågor. – Jobbigt. – Det är jobbigt ja, du visste ju inte om  ni skulle få träffas igen. Det var ju bara som ett sista… det var ju bara att du skulle iväg. Det var ju det här som var fruktansvärt. Du får inga avslut, du får ingen möjlighet att välja. Och det är ju såna här saker som sätter ärr i själen. Du har haft så många avsked i ditt liv. Mycket som har hänt. Och så blir du behandlad på det här sättet i Sverige. Kunde vara lite humanare att du får säga hej då. Inte ens det får du göra. Det är fruktansvärt. Det är det. – Dom bara lämnade mig i Migrationsverket och sa hej då och lycka till. Sen jag frågade vad händer här, vad vill ni göra med mig. Dom sa att imorgon bitti klockan fyra du ska åka till Italien. Jag var jätteledsen. Jätteledsen. Kaliber och Skolministeriets bild av att polisens förvarsbeslut är dåligt motiverade, stämmer väl överens med en rapport som presenterades av Röda korset förra året. Här har man granskat nära tusen beslut och domar som rör frihetsberövande av asylsökande, mest vuxna. Och precis som vi, hittar de brister i beslutsmotiveringarna. Maite Samacona Aguirre, är rapportförfattare och är överhuvudtaget kritisk till att asylsökande barn sätts i förvar. – En sak vad gäller ensamkommande barn så är Svenska röda korset ganska tydlig med att det borde införas en bestämmelse som uttryckligen visar att ensamkommande barn inte får tas i förvar.  Vilka konsekvenser kan det få för ett barn att bli satt i förvar? – Det finns flera rapporter som visar att människor mår väldigt dåligt och far illa, det är många som skadar sig själva när dom sitter i förvar. Så det kan ha absolut stora konsekvenser för barn. Och sen vet vi att många av dessa barn har varit utsatta för väldigt mycket innan dom kom till Sverige eller under resvägen beroende på om dom är Dublinbarn eller inte. Och det gör att om det är en människa som redan är traumatiserad kan ett frihetsberövadeha enorma konsekvenser för deras hälsa, minst sagt. Och det är ju många i vårt samhälle som inte vet att förvarsinstitutet finns. Och att människor som inte begått något brott, inte alla, men majoriteten är inlåsta. Även om det är ovanligt att ensamkommande barn sätts i förvar i Sverige, kan man se en ökning de senaste åren. Och även  om  detta  måste sättas i relation till att antalet ensamkommande också har ökat, är det ett trendbrott. Vi har tagit del av Migrationsverkets statisk fem år tillbaka i tiden, och kan se att de första två åren satt inget ensamkommande barn i förvar. 2010 och 11  fattades 4 respektive 5 förvarsbeslut. Och förra året var vi uppe i fjorton . Och ökningen tycks hålla i sig – redan i maj i år har åtta ensamkommande barn suttit i förvar. Säkerhetsklassade fönster, personal utrustad med larm och en gård för utevistelse. Vi är tillbaka i förvaret i Gävle och fortsätter rundvandringen. – Så när man kommer till förvaret kommer man in här… Och det är oftast antingen Kriminalvårdens transporttjänst eller polisen som kommer med den person som ska förvarstas. Det är personal från förvaret som läser upp beslutet och oftast har man då telefontolk och sen vill man verkligen vinnlägga sig om att personen förstått beslutet så personen vet varför man är här. Men hur kan så allvariga ingrepp som att låsa in ett barn vara så dåligt motiverade? Vi tar med oss besluten till polisen. – ”Avvek efter att migrationsverket beställt resa för överföring” men då har ju barnet visat att han vill inte. Så då finns det grund för ett förvar så då är det motiverat. Uppgivit också att han inte vill överföras till England i det här fallet. Sven-Åke Eriksson är poliskommissarie i Stockholm och är en av dem som arbetar med förvarsbeslut i gränspolisärenden. – Bara ”motsätter sig att bli överförd till Italien” men det framgår inte riktigt om han avvikit eller någonting här. Står bara att han motsätter sig. Lite dåligt motiverat och inget ombud där… Sven-Åke Eriksson tycker att en del beslut är bra och andra mindre bra. Men han återkommer till en sak. Att även om besluten brister i sina motiveringar, kan man inte utgå från att något fel har begåtts i praktiken. För att göra sig en bild av det, måste man gå tillbaka och granska den dokumentation som har föregått det här beslutet. Men i det här reportaget har vi valt att titta på bara besluten, eftersom lagstiftningen kräver en skriftlig motivering till varför det finns synnerliga skäl att ta barnet i förvar. – Jag får en lite skev bild bara. Det kan vara mycket som finns i beslutet men som inte syns. Borde det synas i beslutet? – Ja det blir ju ja på den frågan. Visst är det det. Och det är ju det som jag reagerar på. Jag ser bara några meningar här där man sammanfattar något som är ett stort ingrepp i ett barns liv? – Absolut. Det håller jag med om. Vi måste ta hänsyn till det här men vi måste också få lite riktlinjer uppifrån. Vad vill våra lagstiftare med det här? Vad vill rikspolisstyrelsen? Men det handlar ju om barn och det ska krävas synnerliga skäl? – Ja, det är helt riktigt. Ändå sitter vi och spekulerar i vad dom här formuleringarna bottnar i… – Ja, tack vare att i den här lagstiftningen, svensk utlänningslag finns det inte så mycket matnyttigt i kommentarerna. Det är det som gör det här så svårt. Det här är en av dom svåraste lagstiftningarna att jobba med. Men borde det inte ställa ännu högre krav på  motiveringsskyldigheten? – Jo, absolut va. Det är ju en sak som måste komma uppifrån våran ledning.  Från rikspolisstyrelsen, från departementet. Att vi är inte nöjd med den här motiveringen utan vi måste förändra oss på ett sätt. Och kanske ta fram ett mönster för att bli bättre på det här.  Det kanske är tid nu när ni granskat det här. Det ligger ju något i det här, många av dom motiveringarna som jag tittat på här är inte fullödiga och inte bra och då måste vi kanske göra något åt det. Nationellt. När vi fortsätter granska förvarsbesluten uppkommer ett annat frågetecken. Enligt utlänningslagen har ett förvarstaget barn alltid rätt till ett offentligt biträde, en person som kan tillvara ta barnets intressen och bevaka att förvaret sköts enligt lagar och regler. Men i många av de beslut vi tittat på, saknas information om barnet har haft det eller inte. Poliskommissarie Sven-Åke Eriksson igen. – ”Offentligt biträde…ja”. Det ska fyllas i ett ”ja” där och så ska det på baksidan vara ett namn på det offentliga biträdet. Det ska ju fyllas i. Men så ser det inte ut på dom här blanketterna till stor del? – Nej, här har vi ett så där oklart. Det är inte kryssat någonting och inget offentligt biträde där. Nej jag kan inte svara på varför dom inte gjort det. Det är ju det lagen säger. Vad säger du om att det ser ut så här då? – Ja, okunnighet eller slarv. Det är vad jag kan säga. Kan det vara så att dom har fått ett ombud fast det inte syns på den här blanketten? – Det kan vara så, att handläggaren har glömt att fylla i det bara. Men det ser man ju i själva ärendet i så fall. Och när Kaliber och Skolministeret går tillbaka i dokumentationen i varje beslut, visar det sig att av 29 ärenden har bara 15 fått offentligt biträde. Tre av barnen som inte fick ett biträder blev först inskrivna som vuxna, men släpptes senare ur förvaret när åldern korrigerats. – Du kommer ihåg att du har fått en fullmakt utav mig och nu vill jag att du hjälper mig… När 17-årige Zaher sattes förvar, blev han tilldelad ett offentligt biträde. Men eftersom det var så sent på kvällen, hade ombudet stängt kontoret. Och när vi talar med ombudet får vi veta att han först nästa dag hade möjlighet att ta del av informationen i Zahers ärende, eftersom han inte jobbade på kvällen och natten. Så Zahers godeman Ella Lundgren, som tillvardags arbetar som stressterapeut, fick så gott hon kunde försöka hjälpa Zaher på egen hand.   – Jag är ju inte utbildad jurist, och jag kan bara söka hjälp hur jag ska formulera och hur jag ska skriva för att överklaga. Men det är som jag säger att jag trodde inte det var den godemannens uppgift att göra såna saker. Men jag lär mig under tiden. Och det gäller bara att hitta utvägar hela tiden. Visst har det varit jobbigt många gånger och man har legat sömnlös på natten och undrat hur man ska skriva och hur det ska bli rätt, att det ska bli bra. Har du en jurist så sköter dom ju alla dom här frågorna och dom har kontakten och hjälper barnet att leta vilka vägar du ska gå vilka möjligheter du har. Kalibers och Skolministeriets granskning visar att bara 15 av dom 29 ensamkommande barn som förvarstagits har haft ett offentligt ombud. Och genom Zahers historia vet vi också, att även om barnet har fått ett offentligt biträde, är det inte är säkert att biträdet hinner göra något i praktiken. Sören Clerton är chef för den centrala gränskontrollenheten vid rikskriminalpolisen i Stockholm som ansvarar bland annat för att ta fram föreskrifter och anvisningar om hur polisen ska arbeta. – Ja, har dom inte fått ett offentligt biträde så är det ju en brist. Dom har som du sa, dom har rätt att ha ett ombud, ett biträde, och det ska ju polisen också beakta och notera i sitt förvarsbeslut. Sen kan jag ju också inse att ibland så är det väldigt praktiskt svårt, det beror ju på vad det är för tid på dygnet och vilken veckodag och så vidare det är, men oaktat det så har ju barnet rätt till ett ombud och det är viktigt att polisen beaktar det. Kan det vara så att det slarvas med den här frågan? – Jag vet faktiskt inte. Jag kan inte svara på det för det är ingen fråga som vi särkskilt har undersökt. Det handlar om barn som har frihetsberövats? – Ja och just därför så är det viktigt att dom får ett offentligt biträde vilket dom har rätt till. Kan det här vara en signal om att det faktiskt skulle behövas gemensamma centrala riktlinjer när det gäller förvarstagande av barn. – Ja, det är möjligt det är det som vi får försöka bedöma nu. Det kan vara motiverat ha mer riktlinjer från centralt håll. Men jag vill också i sammanhanget understryka att det innebär inte att man kan dra slutsatsen att man inte har beaktat barnperspektivet till exempel och det regelverk som finns men att man inte har redovisat i den omfattning som är önskvärt. Borde det göra det då? – Ja det borde det naturligtvis göra. För att man ska ju kunna utläsa av ett beslut naturligtvis, motiveringen till det och en viss  bakgrund. Man kan naturligtvis inte skriva långa uppsatser, det är ju en begränsad blankett vi pratar om, men det finns ju utrymme för att utveckla det här mer. De här frågorna du ställer och det material du visat får ju naturligtvis anledning för mig och mina kollegor att titta närmare på det här. Och sen får vi se vilka slutsatser vi drar av det. Advokat Enar Bostedt igen. – Det är ju absolut inte bra, det handlar ju om barn och det är klart att frihetsberövande är en stor inskränkning av den personliga friheten för vem som helst men när det gäller barn bör man ju vara extra tydlig och noggrann naturligtvis så det är klart att dom bör få ett juridiskt biträde omedelbart. Tillbaka till Zaher i förvaret den där sena kvällen i december förra året. Och hans gode man Ella Lundgren  som, utan advokat, försöker upphäva förvarsbeslutet och utvisningen. Hon vet att Zaher har medicinska skäl som enligt smittskydslagen ger honom rätt till behandling i Sverige. Och efter många fax och samtal står det klart att utvisningen skjuts upp. Tidigt på morgonen, en halvtimme innan planet ska lyfta till Italien, och Zaher kan åka hem. Idag har migrationsverket beslutat att ta över Zahers asylansökan från Italien och han väntar just nu på besked. Reporter: Hanna Larsson Producent: Lovisa Haag Exekutiv producent: Eskil Larsson 

    starstarstarstarstar
  • Vad leder skolinspektionens granskningar till?

    · Kaliber

    Går det att kontrollera fram kvalitet i skolan eller kan en alltför omfattande kontroll rentav vara skadlig? Det tredje och sista programmet i Kalibers och UR Skolministeriets serie om Skolinspektionen handlar om vad de som granskar skolinspektion anser. Och vad vill politikerna med Skolinspektionen i framtiden? – En av de allra mest misslyckade reformerna i svensk skolpolitik, och då är ändå konkurrensen hård, det är Göran Perssons kommunalisering av skolan. Göran Persson menade att om man kommunaliserar skolan så kommer resultaten att höjas och läraryrket att stärkas. I själva verket så vet alla idag att det har blivit precis tvärtom, säger skolminister Jan Björklund. – Vilda västern var ju en spännande tid. De svaga hade svårt. De starka segrade . Därför kan man konstatera att Vilda västern kan vara ett utmärkt stoff till ungdomsromaner. Men det är en usel modell för svensk skola, säger Stefan Löfven. Om exakt en vecka är det riksdagsval och redan tidigt i valrörelsen stod det klart att skolan skulle bli en av valets viktigaste frågor. Så det var väntat att både Jan Björklund och Stefan Löfven valde att lyfta fram skolfrågan i sina sommartal i år.  Löfven pratar om vinstjakt i skolan medan Björklund pekar på kommuner som inte tar sitt ansvar som skolhuvudmän,  det vill säga kommuner och privata aktörer. Det kan verka som att Jan Björklund och Stefan Löfven pratar om olika saker, men båda pekar på problem som är följder av att Sverige, under de senaste decennierna, fått ett av världens mest liberala och decentraliserade skolsystem. Samtidigt har den statliga styrningen av skolan ökat med hjälp av mer inspektion och kontroll. Och 2008 bildades en ny myndighet – Statens skolinspektion. I tredje och sista delen av Kaliber och skolministeriets granskande serie om Skolinspektionen ställer vi frågan om det går att kontrollera fram kvalitet i skolan. Kan en alltför omfattande kontroll rentav vara skadlig? Vad säger de som jobbar inom skolan och blir granskande?  Och vad har politikerna har att säga om skolinspektionens roll i framtiden. Men först en tillbakablick: – Och allt det där har de lärt sig och vi kommer inte att ha lärt oss någonting om musik.  Då förstår jag hur mycket kunskap vi missar och hur dum man kommer verka vara när de kan allt det där, och så börjar vi gymnasium så kan vi ingenting, så vet vi inte ens vad en ton är, säger eleven Nora.   I två program har vi granskat hur bra Skolinspektionens kontroller fungerar. I det första programmet träffade vi Nora som gick i nian på en nystartad friskola. Skolan hade många brister trots att den hade blivit kontrollerad och godkänd av skolinspektionen. Det saknades lärare, lokaler och utrustning. Och undervisningen i ämnen som franska och musik var svajig och problemkantad. Så Noras sista år på högstadiet präglades av stor oro inför framtiden. – Om jag ska vara ärlig så ångrar jag lite grann att jag började här. Den är inte riktigt klar, säger Nora. Vi har berättat att inspektörer på Skolinspektionen själva tycker att kraven som ställs för att få starta en ny skola idag är otillräckliga. Och Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler säger att dagens system är utformat så att man måste tillåta en uppstartsfas för nya friskolor. I det andra programmet handlade det om vad för slags brister i en skola man egentligen kan upptäcka under en inspektion. Lärare från en skola som blivit granskad berättade om hur de tvingas lägga viktigt elevarbete åt sidan för att få dokument och nya handlingsplaner i ordning. Skolan får efter en tid tummen upp av Skolinspektionen – medan lärarna som vi pratat med menade att grundproblemen på skolan fanns ju kvar och att det som var formulerat på papper inte var något annat än luftslott. – Det är en väldigt speciell situation att sitta på en intervju med Skolinspektionen eftersom hela skolans framtid ligger i händerna på Skolinspektionen, sa läraren Annika. Flera av dom som jobbar med att utföra inspektioner på skolor tycker inte själva att dom kommer åt alla brister. – Jag kanske vet att kvaliteten på en skola är dålig. Men så skickar de in någon pappersprodukt som ser bra ut. Ja, då kan inte jag göra så mycket mer för vi har inte varit där tillräckligt och samlat in tillräckligt många uppgifter, så det skulle inte hålla juridiskt, säger en inspektör till Kaliber. Att bara granska papper ger en missvisande bild Skolinspektion som fenomen är egentligen inget nytt, men hur skolan har granskats och vilken betydelse kontrollen har haft har varierat mycket över tid ända sen mitten på 1800-talet då den första skolinspektionen sjösattes. Den Skolinspektion vi har idag, bildades för sex år sen och har som uppgift att kontrollera och granska skolorna så att de håller måttet. Men också verka för att förbättra kunskapsresultaten. Det har gjorts satsningar, reformer, undersökningar och kontroller. Och just det här med att kontrollera skolan har blivit allt viktigare. --Det är regeringens uppfattning att varje skola ska granskas lika kritiskt och uppfylla samma höga kvalitetskrav oavsett vem som driver den eller vilken inriktning den har. Regeringen har därför föreslagit skarpare och tätare kvalitetsgranskningar av varje skola och föreslagit att 150 miljoner kronor per år i utökade resurser till Statens skolinspektion ska anslås för detta, sa Jan Björklund i Riksdagen 2008, strax efter att skolinspektionen hade bildats.  Men är kontroll och inspektion ett bra sätt att höja kvaliteten på skolan? Det finns de som har undersökt saken. – Nu är kaffeapparaten borta! Vi håller på och bygger om, nämligen. – Ja. – Så det är därför det liksom är… I en korridor på Riksrevisionen är Sophie Casson Lindbäck på jakt efter en kaffekokare. – Var är kaffet? Där! Efter en stunds letande går vi in på hennes rum med varsin blå kopp rykande kaffe. Sophie Casson Lindbäck är revisionsdirektör på Riksrevisionen, den myndighet som har till uppgift att granska andra myndigheter. Förra året var hon ansvarig för en rapport om just Skolinspektionen. Och i rapporten riktar riksrevisionen kritik mot Skolinspektionens tillsyn. – Det viktigaste för oss var att visa, empiriskt som vi kallar det, genom intervjuer och statistik och enkäter, att Skolinspektionen i tillsynen oftast inte bedömer undervisningen, det som är viktigast i skolan, säger Sophie Cassun Lindbäck. – Varför har det blivit så? – Det är väldigt svårt att bedöma undervisningen, det visar vi också. Men vi tycker att det är viktigt att berätta. För det finns ofta föreställningar om att, har Skolinspektionen varit och tillsynat en skola då är den ju avcheckad och godkänd. Och har man fått brist i det som skolinspektionen kallar undervisning och lärande, då tror man ju att de har bedömt undervisningen. Men det har man alltså oftast inte och det är jätteviktigt att riksdagsledamöterna vet om det här. Sen kan det ju vara så att dokumenten hänger ihop med det som Skolinspektionen kallar processer. Om dokumenten inte är i ordning det kan ju vara symptom på att man inte har koll på sin verksamhet. Absolut kan det vara så, men det ger ju inte hela bilden, säger Lindbäck Man granskar papper men skapar förväntningar om att själva undervisningen är godkänd, fast man inte har tittat på den. Det menar Sophie Casson Lindbäck. Att bedriva granskning är också kostsamt, säger hon, och det måste vara rättssäkert. Och då är det enklare att bedöma om ett dokument är i sin ordning än att dra slutsatser av vad en enskild inspektör uppfattar om en skola under ett besök. Riksrevisionen kom i sin rapport om Skolinspektionen fram till att det sätt som man granskar skolan på idag är tveksamt med tanke på att en så komplex verksamhet som skolan där själva kärnan, det vill säga undervisningen, inte låter sig pressas ner i en färdig form så lätt. Och det är det som är granskningssamhällets baksida, eller om man så vill, Skolinspektionens omöjliga uppdrag, menar Sophie Casson Lindbäck. – Man har mycket högre förväntningar på skolinspektionen än vad skolinspektion i praktiken kan leverera. Och när jag säger man så handlar det om alla från riksdagsledamöter till den enskilde föräldern eller eleven som ska välja skola. Där är forskningen tydlig att det här granskningssamhället, där riksrevisionen är en del, vi får ju också vara självkritiska, vi bidrar ju alla till att det blir väldigt mycket granskning, kritik, kontroll, och då gäller det väl att kunna vara kritisk - apropå glappet mellan förväntan och verklighet. Kan kritik och kontroll säkerställa att det blir bra kvalitet i den faktiska verksamheten? Riksrevisionen kom alltså fram till att Skolinspektionen inte kan säkerställa kvaliteten i skolan eftersom de inte tittar tillräckligt mycket på undervisningen, som trots allt är skolans kärna. Inspektörerna vill ha mer fokus på att granska undervisningen Kaliber och Skolministeriet har ställt ett antal frågor till alla som jobbar på Skolinspektionen och som gör själva inspektionerna ute på skolorna. Och på frågan hur de tycker att Skolinspektionen skulle kunna utveckla sitt arbete för att bidra till kvalitet och likvärdighet i skolan, så är just mer fokus på undervisningens kvalitet en återkommande tanke. Så här säger några av inspektörerna. ”Det behövs mer fokus på undervisningens kvalitet. Tydligare stöttning till skolorna efter tillsynen, kanske någon enhet eller avdelning från Skolverket som går in och stöttar rektorerna efter att en tillsyn genomförts” ”Det är viktigt att de formella delarna fungerar för det är en rättssäkerhet för enskilda elever. Men det vi inte gör är att titta på elever som en grupp, om en viss skola ger bra undervisning till sina elever. Vi har ju i uppdrag att hjälpa skolorna att utvecklas och det kanske viktigaste att utveckla är ju undervisningen för det är ju där saker och ting händer, det är ju där elever lär sig. Men den delen har vi lämnat åt sidan för den juridiska delen. Så där skjuter vi bredvid målet.” I våras tittade några forskare med inriktning på pedagogik och statsvetenskap på hur det fungerar att styra skolan med hjälp av inspektion. Sara Carlbaum är statsvetare och jobbar på Umeå universitet. Och också hon ser risker med en skenande kontrollapparat. – Vi skapar en ökad misstro på att skolsystemet inte fungerar, att vi inte har någon tilltro till lärare, vi har ingen tilltro till rektorer, vi har ingen tilltro till huvudmännen, utan vi behöver den här ökade kontrollen. Och det finns då en förväntan på att när det finns en kontroll då ska det inte finnas några ickefungerande skolor eller skolor med bristande kvalitet eller eventuella oseriösa aktörer, utan då ska de här systemen jämt upptäcka det. Och det ser jag som att det här skapar ju en väldigt extrem kontroll, ett kontrollbehov som till slut kanske inte egentligen fyller någon större funktion, säger Sara Carlbaum. – Vad kan det få för konsekvenser för eleverna med ett sådant system? – Alltså det har ju funnits en väldigt stor tilltro, och det finns det fortfarande, till Skolinspektionen till exempel, som ett system för att se till barnens rättigheter eller till elevernas rättigheter. Och en risk med ett utökat kontrollsystem det är att man egentligen bara, från huvudmännens sida, blir mer fokuserad på: vad är det Skolinspektionen kräver? Än vad barnen, allas barns bästa egentligen kanske är, säger Carlbaum. Sara Carlbaum menar att man måste fråga sig om ökad kontroll är lösningen på skolans alla problem och vill höja ett varningens finger för att låta Skolinspektionen växa sig större genom att få mer resurser, större muskler och fler sanktionsmöjligheter innan man ens tar reda på om det verkligen leder till en bättre skola. – Jag menar att vi kan inte kontrollera i all evighet, eller i en väldigt stor utsträckning, utan frågan är ju vart den här balansen ligger, alltså hur mycket kan vi kontrollera innan det blir på något sätt kontraproduktivt. Alltså det man borde diskutera det är väl vad utbildning bör vara till för. Är det till för enbart den enskilda individen att nå vissa mål? Är det till för samhället i stort? Alltså vad utbildning är till för i stort är väl sådant som man bör diskutera. Och att man också kan diskutera: vad gör den här kontrollen? Vad ska vi ha den till? Vad bidrar den med? Och vad är eventuella negativa konsekvenser av kontrollen? Säger Sara Carlbaum Både Riksrevisionen och forskare som vi har pratat med, alltså de som granskat granskaren, pekar på att man faktiskt inte vet om granskningen verkligen har den effekt som det var tänkt, att den leder till bättre kvalitet, likvärdighet och ökade kunskapsresultat. Men vad säger då de som är ute i verkligheten, de som jobbar i skolan? Jo, en del varnar för att felfinnandet riskerar att leda fel.    Lärarfack, skolledare och friskolor inte nöjda med Skolinspektionen  I ett mötesrum högst upp i ett stort kontorskomplex, med utsikt över den kaotiska Stockholmstrafiken sitter representanter för de viktigaste aktörerna i den svenska skolan. Det är bland annat Sveriges kommuner och landsting, de två lärarfacken, friskoleorganisationer och Sveriges elevråd. Och framme vid podiet står Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler. Anledningen till att alla kommit hit är att Ann-Marie Begler ska presentera de kommande förändringarna i inspektionens arbete. Det gäller framförallt den regelbundna tillsynen på skolor. De viktigaste förändringarna är att man kommer att fokusera på de svaga skolorna. Och tanken är också att inspektörerna inte längre ska besöka alla kommunala skolor, men däremot alla fristående. – Vi vill att ni överväger, eller i alla fall funderar på vilket sätt man kan återinföra skolinspektörer, säger en av deltagarna. En av de som sitter och lyssnar och antecknar är Matz Nilsson, han är förbundsordförande för Skolledarna. Och han är kritisk. Inte till myndigheten utan till det uppdrag de har fått. – Felfinneriet tror vi inte är lösningen, utan det gäller också att lyfta dem och stödja dem i sitt utvecklingsarbete, säger Nilsson Matz Nilsson tycker att man istället, med stöd i vetenskap och forskning, borde fokusera på att stötta skolor och huvudmän. Och han tror inte att den nya tillsynsmodellen som just har presenterats kommer att förändra saker i grunden. Vi har inte råd att fortsätta på samma sätt, menar han: – Vi har nu… vi går in på det sjunde året på denna inspektionen. Vi ser att svenskt skolresultat fortfarande faller. Vi kan inte vänta sex år till och upptäcka samma sak därför vi tror från Sveriges skolledarförbund, ska vi få en snabbare resultatutveckling då måste skolornas personal involveras i  att inte bara bli granskade utifrån sina brister. Nilsson är inte den enda på seminariet som är kritisk. Så här säger Pontus Bäckström, från Lärarnas riksförbund: – Det är lite det som också syns i det här seminariet: alltså, om man tittar mycket på dokumentationen och tittar –har det upprättats ett åtgärdsprogram som skollagen säger att det ska göras? Ja det har det gjort. Ja, men sedan kommer följdfrågan: har det sedan inneburit att man har fått det stöd man ska få? Då ser vi att nej det är inte alltid man får det. Och där är ju en brist i dagsläget som tillsynen i någon mån kan ge. Och det skulle kunna behöva förbättras. – Vi delar bedömningen att det blir för mycket fokus på dokumentationen. När man inte möts mellan erfaren lärare och en annan lärare så kommer man ju inte kunna mötas i det pedagogiska samtalet, och det är just det det får till fokus, då fokuserar man mer på dokumenten och mindre egentligen på undervisningen, på mötet mellan lärare och elever, och det är där allting händer, säger Andreas Mörck, lärarnas riksförbund. Ytterligare en deltagare på seminariet är Birgitta Ljung och hon är där som de idéburna friskolornas röst. Hon delar inte Beglers entusiasm inför vare sig de kommande förändringarna eller för skolinspektionens uppdrag, som det ser ut idag. – Det är fortfarande bara inriktning på att söka fel och ingenting för att lyfta det positiva, och det tror väl vi i min organisation att ska man lyfta skolan så är det frågan om att försöka hitta det som är bra. Det är ju ingenting som märks och syns i debatten särskilt mycket, det är ju de här inspektionerna som får genomslag, där det är snarare så tror jag att man sänker skolor. Skolverksamheten i Sverige den liksom blir nedpressad i sko… jäms med fotknölarna. Det är så lärare och skolor upplever det, säger Birgitta Ljung. De som blir granskade av skolinspektionen är alltså är kritiska till fixeringen vid dokumentation och bristen på helhetssyn kring det skolorna gör. De är inte emot skolinspektion i sig, tvärtom. De tycker att tillsyn behövs. Men många efterlyser att man jobbar tillsammans för att hjälpa skolorna att bli bättre istället för att racka ner på dem. Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler tycker inte att kritiken mot att man sysslar med papperskontroll är riktigt rättvis. Hon menar att man kan inte kan skilja på dokumentation och verklighet på det sättet. – Om man tittar på de beslut vi har: det handlar ju ytterst om undervisningen. Om elever inte får särskilt stöd, det handlar ju faktiskt om elevernas undervisning. Om rektor inte klarar fullt ut av sitt uppdrag med att till exempel utvärdera sin verksamhet, förändra sin verksamhet och utveckla den utifrån de utvärderingar man gör, och utifrån den information man har, då handlar ju det om kvaliteten i verksamheten. Tittar man på våran tillsynsmodell så är det mycket mindre dokument vi granskar idag än vad man har gjort tidigare och det tycker jag är väldigt positivt. Vi kommer också nu, när vi kommer att välja ut 20 % av skolorna, kunna få möjlighet att gå in mer i klassrummet och använda våra resurser till att granska lektioner mer för att få ett underlag för våra beslut. Samtidigt måste man ju också säga att själva utvecklingen av kvaliteten, hur undervisningen ska bedrivas, hur man ska undervisa, den är i stor utsträckning det professionellas ansvar, säger Ann-Marie Begler generaldirektör på Skolinspektionen. – Men kan man kontrollera fram kvalitet i skolan, i en så komplex verksamhet som skolan är? – Man kan genom inspektion bidra till att huvudmännen arbetar med kvalitetsutveckling. Och jag har väldigt väldigt många exempel på att det också sker. Och det är ju det som är syftet med verksamheten, det är det grundläggande syftet: att förbättra skolan just för elevernas skull, säger Begler En skola för elevernas skull. Och ansvaret för eleverna det har ju huvudmännen, poängterar Begler gång på gång. Det är viktigt att allmänhet och politikerna inte förväntar sig mer av Skolinspektionen än det de kan göra -  att peka på brister och utvecklingsmöjligheter. Och själva arbetet för att utveckla en skola, det görs bäst av de som jobbar där. – Det är ju viktigt för oss att informera om att just vårt uppdrag är att peka på de här förändringsbehoven och utvecklingsbehoven, men att det är de som då driver skolan som måste jobba med det. Och det är väldigt självklart för man känner ju sin egen verksamhet, så det går ju aldrig för någon annan utifrån att arbeta med internt förändrings- och utvecklingsarbete, säger generaldirektören. Högsta chefen på skolinspektionen tycker att tillsynen som den ser ut idag fyller en viktig funktion och att deras satsningar är helt i linje med det uppdrag de fått från regeringen. Skolinspektionen viktig  Vad säger då de som har gett dem det uppdraget? Vi ville veta vad själva upphovsmannen till dagens Skolinspektion tänker kring dess roll, men utbildningsminister Jan Björklund vill inte ställa upp på intervju med Kaliber för att svara på våra frågor om skolinspektionen. Ingen av Folkpartiets andra skolpolitiker i riksdagen vill träffa oss heller. Men Bertil Östberg, statssekreterare på Utbildningsdepartementet, tar emot oss. – Min första fråga är: hur skulle du beskriva den roll som Skolinspektionen har i det svenska skolsystemet? – Ja skolinspektionen har en viktig roll. Skolinspektionen var när vi tillträdde i regeringen en del av Skolverket. Vi tyckte att den var så viktig så att det skulle bli en egen myndighet, så från 2008 så är Skolinspektionen en egen myndighet och vi har också fördubblat resurserna till Skolinspektionen – dubbelt så mycket pengar och dubbelt så många anställda idag, och vi har också i den nya skollagen från 2011 givit skolinspektionen mycket mera muskler. Nu kan Skolinspektionen ingripa med förelägganden och med viten på ett sätt som tidigare inte var möjligt, säger Östberg. – Det finns en stor tilltro, bland annat från politiskt håll, men också hos allmänheten till den här myndigheten och vad den kan åstadkomma, skulle du säga att man lyckas uppfylla de förväntningarna? – Jag tror skolinspektionen gör ett väldigt bra arbete men det är klart att skolinspektionen jobbar ju ständigt för att utveckla sin verksamhet. Under de senaste fem sex åren så har ju Skolinspektionen granskat alla skolor. Vi är nu inne i en ny tillsynsomgång och där är tanken att Skolinspektionen mer ska inrikta sitt arbete på de skolor där man kan förvänta sig att de största problemen finns därför att vi tror att det ger bättre resultat, säger Östberg. – Du var inne på att Skolinspektionen har fått mycket resurser, utökade resurser, men det har också kommit kritik om att, bland annat från Riksrevisionen, om att det faktiskt inte går att säga att Skolinspektionen kan säkerställa kvaliteten i svensk skola, vilket man har förväntningar på sig om.. – Ja nej det är klart att det gäller att utveckla verksamheten och det är klart att även om man har en väldigt bra skolinspektion så ska man inte tro att de kan hitta alla problem i den svenska skolan. Men vi tror att skolinspektionens verksamhet på ett bra sätt bidrar till att göra skolan bättre. På Sveavägen 68 i Stockholm har det största oppositionspartiet, Socialdemokraterna, sitt partihögkvarter. Där tar skolpolitiske talespersonen Ibrahim Baylan emot. Och han menar att en kontrollmyndighet som Skolinspektionen, den behövs i det skolsystem som vi har idag: – Vi behöver kontroll och uppföljning i ett ganska decentraliserat system, det är viktigt, men det har funnits en övertro i den nuvarande regeringspolitiken att det allena kommer att lösa alla problem. Resultaten av detta är ju tyvärr ganska magra, snarare har det lett till en ökad överbyråkratisering, att det är mer fokus på det ytliga, man ska visa att det är rätt, sen om de dokument man visar egentligen har hjälpt eleverna eller inte, det verkar, enligt Riksrevisionen vara mindre viktigt och det måste förändras. Jag tror man behöver bredda Skolinspektionens uppdrag. Precis som Riksrevisionen skriver så måste man kolla på det ju forskningen visar bidrar, nämligen undervisningens kvalitet, lärarnas kompetens, och annat. Idag är det ju väldigt fokuserat på dokumentation och det i sin tur har ju lett till en ökad byråkratisering och att det ser bra ut på ytan men där det i grund och botten handlar om elevers rätt till utbildning och det fullföljs inte, säger BAylan Hur stor kan då en kontrollapparat tillåtas växa innan den motverkar sitt syfte? Finns det en gräns? – Ja jag tror att det finns sådana gränser. Man kan inte bygga ut kontroll hur mycket som helst. Men det är klart att vi ska ha en stark kontroll och vi ska ha en skolinspektion som har starka muskler och som verkligen ingriper när det inte fungerar bra. Så ska det absolut vara. – Det är en relevant diskussion som man måste ta nu för Skolinspektionens verksamhet har ju vuxit enormt mycket. Och det handlar inte bara om att skjuta till nya resurser, man måste också fundera: hur används resurserna? Och den diskussionen är det nog dags att ta nu, skulle jag tro, säger Baylan. Det finns gränser för hur stort uppdrag Skolinspektionen kan få, enligt både Bertil Östberg, folkpartist och statssekreterare på Utbildningsdepartementet, och Socialdemokratiska skolpolitiska talesperson Ibrahim Baylan. Men än är inte gränsen nådd. Inget talar för att skolinspektionens roll kommer minska, oavsett om det blir regeringsskifte eller inte, och det utan att någon vet om det verkligen leder till bättre kvalitet i skolan. Det har vi kunnat berätta i dagens Kaliber. Och vi har också hört en forskare som menar att en växande kontrollapparat till och med bidrar till att skapa misstro gentemot skolan. Men politikerna vi har hört är fast beslutna om att kontroll, det behövs i dagens fria skolsystem, även om kampen om skolan inte på långa vägar är slut. --Vi måste återupprätta den svenska kunskapsskolan. Det är så vi skapar ökad jämlikhet i Sverige. För klassresor de börjar i klassrummet, säger skolminister Jan Björklund. --Tänk om. Tänk om Sverige behöver en skolminister, utbildningsminister som lyssnar på forskarna och lärarna och de andra, och inte bara skjuter snabbare än sin egen skugga, säger Stefan Löfven. Under tiden som politikerna fortsätter att argumentera i sina skolfrågor så går årskull efter årskull ut i den hårt kontrollerade skolvärlden och det är långt ifrån alla som känner att de har fått det dom behövde. Som Andreas, som vi hört om tidigare i den här programserien. – Här är mina betyg. – Och? – Jag hade fyra IG. Nej jag skoja, ha ha. Alltså om man jämför idag och ett år tillbaka, så är idag… idag känns som den dag jag blir insläppt i paradiset. Om man jämför med att komma ut ur helvetet. Det är ganska bokstavligt talat också, säger Andreas. Reportrar Maya Abdullah och Karin Andersson, UR Producent Karl Brodin, UR Exekutiv producent Andreas Lindahl, SR andreas.lindahl@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Kan man lita på att läkaren kan sitt jobb? Del 2

    · Kaliber

    Kaliber fortsätter idag granskningen av läkarnas kompetens och fokuserar på det som många läkare själva beskriver som en tickande bomb - bristen på fortbildning. Sverige är ett av mycket få länder i Europa som inte ställer några nationella krav på att specialistläkare hänger med i utvecklingen. Patienter skadas allvarligt och några har till och med omkommit efter att dom träffat läkare som saknar rätt kunskaper. Det berättade vi i Kaliber för några veckor när vi bland annat tog upp fallet med Ulla Pettersson i Åmål som förlorade sin bror Kjell-Erik efter att en läkare missbedömt hans hjärtinfarkt som panikångest. - Personalen på ambulansen kom ut och sa att, tyvärr, det går inte att få något svar ifrån din bror. Så då var det ju bara att konstatera att, han var död, berättade Ulla Pettersson. Vi berättade också att Sverige saknar system som kontinuerligt kontrollerar läkarkompetens. Efter programmet har vi fått in många reaktioner. En del som hört av sig är patienter, men de allra flesta är läkare. Läkare som Mats Nilsson i Östersund. - Ja, reaktionen var att det är en långbänksdiskussion som har hållit på definitivt sen 70-talet och egentligen har det inte hänt någonting, säger Mats Nilsson. Vad menar du då? - Det saknas tid och resurser för att kontinuerligt följa upp utvecklingen via olika vetenskapliga artiklar och prövningar så att alla doktorer får del av detta och på ett gott sätt kan ta hand om patienterna. Så om jag förstår dig rätt här nu. Menar du att det är fortbildningen som är det stora problemet? – Ja. Man kan säga att en konferens idag kostar någonting mellan 2000-3000 upp till 5000-6000 kronor för två dagars konferens. Och det gjorde dom inte för 20 år sen. Sen tillkommer då resa och boende. Och det är liksom ingen som tagit tag i att anslå de pengarna, säger Mats Nilsson. Han är långt ifrån ensam om att peka ut brist på fortbildning som en tickande bomb inom den svenska vården. I februari gick sex av landets största fackrörelser för vårdpersonal ut i ett gemensamt upprop. Man varnar för att fortbildningsnivån bland vårdpersonal är på väg åt fel håll. Och att läget är så pass allvarligt, att vården snart inte kan garantera att patienterna får träffa personal som är uppdaterade med de senaste behandlingsmetoderna. Kaliber idag ska handla om läkarnas fortbildning. Vi ska börja på Sahlgrenska sjukhuset och ortopedmottagningen i Mölndal. Överläkaren Mikael Sundfeldt är mitt uppe i en operation av ett brutet ben. Med hjälp av en borr gör han hål i ett ben för att sedan kunna fästa en metallplatta på det brutna benet. Mikael Sundfeldt är specialist inom ortopedi och framförallt expert på skelettskador som skett via olyckor. Det är ett kunskapsintensivt yrke, där behandlingsmetoder snabbt blir gamla. Något som gör det extra viktigt att ständigt fortbilda sig. - Vidareutbildning är oerhört viktig för att du ska kunna göra ett bra jobb. Det här är ju ett livslångt lärande, och du måste hela tiden vara påläst. Du måste veta det senaste, det går inte att komma i bakvattnet utan du måste hela tiden vara kunnig och patienterna kräver att du ska vara påläst på det absolut senaste, säger Mikael Sundfeldt. Enligt Mikael Sundfeldt måste man dels uppdatera sig med nya forskningsrön och ibland åka iväg på konferenser där dom senaste behandlingsmetoderna presenteras. I en ortopeds fall kan det handla om hur man bäst opererar en höft eller om att få information om dom senaste knäproteserna. Det är vad som krävs för att hänga med i utvecklingen. Men enligt Mikael Sundfeldt, är ofta verkligheten en helt annan. - Det finns säkert jättemånga som får alldeles för lite utbildning. Det svåra är att få in det i arbetstiden. För ofta när man börjar så rullar arbetstiden på, man ska springa och göra massa olika saker. Mottagning, möten och allting. Ska man åka på en kurs så tar det kanske tre, fyra dagar. Då är du borta från familjen tre, fyra dagar. Du är borta från kliniken tre, fyra dagar. När du kommer tillbaka är det kanske en patient som har ringt dig, som inte fått tag på dig. Och sen har du kanske kollegor som får ställa upp och ta din arbetsbörda under tiden du är borta. Så tid är ett problem. Ekonomi är ett problem. Det är dyrt att åka på kurser, säger Mikael Sundfeldt samtidigt som hans mobil börjar ringa. Det är en patient han glömt ta emot. Han försvinner snabbt iväg. Längre ner i korridoren sitter Magnus Karlsson, verksamhetschef för ortopedin på Sahlgrenska. Det är han som löser scheman och som har hand om den budget som kliniken har att röra sig med. - Alltså, traditionellt så är det ju extremt viktigt med fortbildning av läkare för att dels hålla aktuellt kunskapsläge, men också att ifrågasätta det man gör hela tiden och inte halka efter. Kunskapen inom sjukvården, oavsett om det är ortopedi, den ändras hela tiden. Det är inte samma som det var för tio år sen eller femton år sen. Vissa saker kan ändras på bara några få år. Vi har ju dels en budget för fortbildning, och det kan man väl säga att den budgeten har inte gått ihop sig någon gång, säger Magnus Karlsson, verksamhetschef för ortopedin på Sahlgrenska. Varför är det så? - Nja, vi har traditionellt varit dåliga att ta höjd för det… Vi ska backa bandet lite. Året är 2004 och läkarkårens täta band med läkemedelsindustrin har ifrågasatts en längre tid. Medier rapporterar om läkare som åker iväg på dyra utbildningar, sponsrade av läkemedelsbolagen. Det är många gånger påkostat, där läkemedelsbolagen inte sällan bjuder på både flyg, hotell och dyra middagar på platser som Sydafrika och Västindien. Flera läkare blir påkomna och misstänka för mutbrott. Men 2005 blir det delvis stopp för lyxresorna. I en överenskommelse mellan landstingen och läkemedelsindustrin, kommer man överens om att industrin bara får betala för en del av läkarnas utbildningskostnader. Resten av kostnaden lovar landstingen att stå för. Dom flesta verkar överens om att beslutet är rätt. Men hur blev det egentligen med själva fortbildningen? På Östermalm i Stockholm har Läkarförbundet sitt huvudkontor. Här jobbar Turid Stenhaugen som utredare med särskild fokus på just fortbildningsfrågor. Sedan 2004 är hon ansvarig för en enkät som regelbundet mäter hur mycket fortbildning svenska läkare får. Och det var just överenskommelsen mellan landstingen och industrin, som fick förbundet att reagera. - Ja, det var helt enkelt så att läkemedelsindustrin bidrog med ganska mycket finansiella resurser. Det fanns ganska stora farhågor då inom professionen då om att det skulle bli mindre fortbildning, att det skulle bli sämre möjligheter generellt för läkarna att få kompetensutveckling, säger Turid Stenhaugen Till en början såg det positivt ut. I Läkarförbundets fortbildningsenkät såg man faktiskt att fortbildningen ökade dom första åren. Men trenden skulle visa sig vara kortvarig. - Från 2007, ungefär då så var resultaten som bäst. Och då deltog läkarna i såna här med planerade utbildningsaktiviteter,  externa fortbildningar, ungefär 9,1 dagar i genomsnitt på ett år. Och sedan nu, vid det senaste tillfället när vi genomförde undersökningen år 2012, då var det nere i 7,1 dagar. Och om man tittar på hur mycket man deltar i internutbildning, så var det ungefär 1,5 timme per vecka tidigare. Och där är man nu nere i under en timme per vecka, säger Turid Stenhaugen. Enligt Turid är siffrorna allvarliga. Inte bara för att dom stadigt minskar, utan även för att dom ligger under förbundets lägsta rekommendation. Och hon tror att det kan ha blivit värre sen 2012. Sen årsskiftet 2015, får inte längre industrin sponsra läkares utbildning alls. Numera ska allt betalas av arbetsgivarna. - Vi har följt den här utvecklingen och varit väldigt oroade. Vi har skrivit om det i olika artiklar, men egentligen så har vi märkt, att trots att vi har varnat med varningsklockor så har ingenting hänt. Vi har framförallt fört fram det här till arbetsgivaren men inget har hänt, säger Turid Stenhaugen, utredare på Läkarförbundet. Så hur ser egentligen situationen ut idag? Det ville vi ta reda på. Kaliber skickade därför ut frågor till landets 29 universitets- och länssjukhus. Vi frågade verksamhetschefer inom kirurgi, ortopedi och cancervård om specialistläkarna på deras avdelningar får tillräckligt med fortbildning. 52 av 81 kliniker svarade. Och det är en allvarlig bild som målas upp. Nedan följer några av svaren från undersökningen: ”Även om jag som chef är för utbildning, så är jag restriktiv. Centralt anser man att utbildning är ett område det ska sparas pengar på.” ”Nej, läkarna skulle behöva mer. Det är inte katastrof-läge, men det är inte långt ifrån.” ”Ja, vi försöker ju vara liberala, men kompetensutvecklingen hos vissa är verkligen  inte tillräcklig. Och pengar gör ju att man tvingas prioritera.” ”Det här är ett jätteproblem på kirurgen, och politiker och arbetsgivare tar det inte på allvar. Fortsätter det så här kan vi inte längre lova rätt behandling till våra patienter.” Nästan hälften svarar att specialistläkarna på deras avdelningar inte får tillräckligt med fortbildning. Som patient på ett operationsbord riskerar alltså du att träffa en läkare som inte är uppdaterad med dom senaste behandlingsmetoderna.  Och trots att landstingen ska se till att läkarna får tillräckligt med fortbildning, svarar 26 chefer på Sveriges ledande sjukhus att det saknas pengar för att kunna ge läkarna detta. - Ja, det är under all kritik, säger Heidi Stensmyren. Hon är ordförande på Läkarförbundet. - Vi ser mycket allvarligt på det här. Risken är att kvaliteten i vården blir sämre. Risken är framförallt att vi kommer att arbeta med gammal teknik, att vi inte är uppdaterade. Att vi inte kan erbjuda den nivå på vården som den svenska befolkningen har all rätt att få. Sen ett par år tillbaka är frågan om läkarnas fortbildning en av förbundets viktigaste frågor. Men att få landstingen och arbetsgivarna att lyssna, är inte helt lätt enligt Heidi Stensmyren. - Ja, det stora problemet är att i verksamheterna, ute på golvet, så är det fortbildningen som skärs ned först när man ska spara. Och hälso- och sjukvården har ju haft effektiviserings- och besparingskrav nu i många, många år. Och där är fortbildningen typexempel på något som försvinner snabbt och lätt. Och det är den stora utmaningen. Nu, från den första januari, så är det så att huvudmannen ska finansiera all fortbildningsaktivitet för läkare. Problemet är att dom inte lagt tillräckligt med utrymme i sina budgetar, att dom inte avsatt tillräckligt med pengar för det, säger Heidi Stensmyren. Vi ska återvända till ortopedmottagningen på Sahlgrenska och verksamhetschefen Magnus Karlsson. Han är en av dom som svarat på undersökningen. - Problemet är finansieringen, där de här företagen tidigare har tagit den finansieringen. Landstingen, regionerna, SKL har kanske inte heller tagit höjd och har ju inte heller vetat vad den kostnaden är. Och den kommer ju bli rejäl nu då. Och där kan jag väl känna en viss oro, att det kan bli ganska avsevärt mycket dyrare att använda sig av den typen av utbildningar som haft traditionellt hittills i alla fall, säger Magnus Karlsson. Men enligt Magnus Karlsson finns det ett till problem, som till stor del hänger ihop med ekonomin. Och det är tidsbrist. Att anlita vikarier för att läkare ska åka iväg på konferenser är både dyrt och ibland omöjligt att få ihop med schemat. Och att i en sådan situation få tid över till att fortbilda sig är inte helt enkelt. Speciellt på en klinik som den Magnus Karlsson chefar över, där inte fortbildning finns tydligt inlagt i schemat för specialistläkarna. - Nej, vi har inte avsatt tydligt utbildning i schemat. Däremot ska det finnas administration, och då ska det finnas möjlighet att fördjupa sig där. Nu kan man ärligt säga att många läkare är ganska hårt schemalagda, och de har en ganska begränsad administrativ tid. Vilket gör att dom inte alltid hinner fördjupa sig och föröka sina kunskaper teoretiskt, så är det. Läkare är ganska behövda och vi schemalägger dom rätt hårt där de ska vara. Du måste ju också producera vård. Det är ju liksom en avvägning av hur mycket tid och resurser du har för att utbilda och se till att du har tillräckligt kvalitet på de läkarna du har, och hur mycket vård du ska producera, om man nu kan uttrycka det så krasst. Den avvägningen är jättesvår att göra, säger Magnus Karlsson. En annan som svarat på Kalibers undersökning, är Karl-Åke Jansson på ortopedkliniken på Karolinska norr om Stockholm. Karolinska är ett sjukhus som länge dragits med stora nedskärningar, och enligt Karl-Åke Jansson spelar ekonomin in ganska mycket. Men det främsta problemet som han ser det, är att sjukvården ofta inte gör någon större utvärdering av den fortbildning läkarna behöver. - Alla jobbar nog och har en viss struktur. Men hur den ser ut över tid, den är inte riktigt.. jag har i alla fall inte sett någon sådan. Och det tror jag behövs, säger Karl-Åke Jansson. Det finns olika förslag om hur man ska utvärdera läkares fortbildning inom de olika specialistföreningarna. Svensk ortopedisk förening i Karl-Åke Janssons fall. Och enligt honom hade det inte behövt vara särskilt svårt. - För varje individ så måste man kanske upprätta då hur det ska se ut de närmsta åren. Vad är det den individen behöver? Och vad behöver man som ortoped på en viss tidsperiod? Och så lägger man in det i en individuell handlingsplan för ett år, följer upp den på ett strukturerat sätt, i ett medarbetarsamtal, säger han. I ett tidigare program, berättade Kaliber att Sverige saknar system som återkommande kontrollerar läkarkårens kompetens. Då pratade vi bland annat med Olle Larkö som är dekanus på Sahlgrenska Akademin. Då lyfte han fram vikten av fortbildning.  Jag åkte tillbaka till Olle Larkö igen. För när det gäller just fortbildningen, är Sverige ganska unika. Tillsammans med Malta och Portugal, är Sverige det enda landet i Europa, som inte har någon nationell reglering av läkares fortbildning. Och det här är ett stort problem enligt Olle Larkö. - Jag tycker det är ganska slappt, vi har inga krav på vidareutbildning när man är aktiv läkare under sin specialistperiod på kanske 30, 35 år. Det är ju risk för sämre doktorer då, krångligare än så är det ju inte. Det enda vi tycker är att vi kanske ska göra som man gör kanske i Tyskland eller England. I USA är man långt före, dom kräver att man ska ha specialistexamen, det har vi inte i Sverige. Utan det är i princip tiden man jobbar som är det viktiga. Dom kräver att man ska tenta om igen vart tionde år. Vi har ingenting som är i närheten av dom. Många länder, tex Tyskland, kräver att man ska bevista kongresser som är godkända, vi har inget sånt i Sverige heller. Sverige är helt enastående i detta. Det är ett uttryck tycker jag för ”slapp-Sverige”, säger Olle Larkö. Olle Larkö tycker dels att Sverige måste börja ställa krav på att läkare ska fortbilda sig, men också att det behövs ett system som på riktigt mäter mängden fortbildning. Som exempel nämner han CME-poäng, ett system som används i bland annat USA och Tyskland. - Continuing Medical Education står det för. Man får en poäng per timme man sitter på en godkänd kongress. Dom klockar dig när du går in, dom klockar dig när du går ut. Och så ska man ha 50 timmar per år. Gör man inte det under ett antal år, så blir man av med sitt specialistbevis. Det är ju en väldigt ambitiöst, och det tar ett tag innan vi når dit. Men om man började med att man faktiskt måste bevista vetenskapliga konferenser som alla andra européer gör, det tycker jag är ett första steg. Sen är inte det perfekt, det kan kompletteras med annat och sånt.. I Kalibers undersökning med läns- och universitetssjukhusen, efterlyser nästan alla hårdare krav på fortbildning. En del vill ha tydligare riktlinjer, medan andra vill se CME-poäng. Och en av dom är just Karl-Åke Jansson på Karolinska. - Vi är inte där ännu, men det är möjligt att man är på väg dit. Och det är på så sätt man skulle kunna värdera om den individuella specialisten har den kompetens som krävs och upprätthålla en kontinuerlig fortbildning. Samtidigt så är Sverige inte speciellt känt för att skapa sådana system, säger han. Nej, enligt dom flesta jag talat med, verkar CME-poäng vara långt bort. Men faktum är att det finns ett förslag. I en statlig utredning som presenterades förra våren, fanns förslag om att läkarkåren, tillsammans med en rad andra yrken, skulle få särskilda föreskrifter som direkt uppmanar till fortbildning. Och förslaget togs väl emot av bland annat Läkarförbundet och Svenska Läkarsällskapet, som i åratal kämpat för tydligare regler. - Vi önskar mycket bättre strukturer för kompetenssäkring. Det ska inte vara upp till patienterna att ta reda på om läkaren har fått fortbildning utan det här ska vara ett kontinuerligt system och det ska vara ett krav på verksamheten att se till att sköta kompetensutvecklingen, säger Heidi Stensmyren. Men förslaget har än så länge bara varit ute på remiss. Och en av dom som svarat är Socialstyrelsen. Men dom tycker inte det behövs några nya regler. Pernilla Ek är chef på Socialstyrelsens behörighetsenhet. - Vi är ju i grunden positiva till att man uppmärksammar personalens kompetens som den viktiga spelaren i att bedriva patientsäker vård. Men vi anser ju att de här bestämmelserna redan finns på plats, säger Pernilla Ek. I Hälso- och sjukvårdslagen så står att ”där det bedrivs hälso- och sjukvård ska det finnas den personal, lokaler och utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges.” Och i patientsäkerhetslagen står det att ”hälso- och sjukvårdspersonalen ska bedriva sitt arbete enligt vetenskap och beprövad erfarenhet”. Juridiken är ett kapitel i sig. Men kontentan av det Pernilla Ek säger, är att det redan står i lagen att läkare ska arbeta på ett korrekt sätt, och att arbetsgivaren har ett ansvar för läkarnas kompetens. Det är med andra ord underförstått att fortbildningen ingår i detta. Och det här är något som väcker viss frustration hos Läkarförbundet. - Man har vant sig vid, eller är väl van vid att det här sköter sig lite av sig självt, men det gör det inte, det vet vi. Man måste inse att fortbildning och kompetensutveckling är ett arbete som inte kan skötas med vänsterhanden. Det krävs planer för det. Vi planerar ju in miljö, sortering av avfall, vi har ju en rad områden som systematiskt planeras inne i verksamheterna. Och att inte fortbildning skulle planeras systematiskt inom en verksamhet, det håller inte måttet, säger Heidi Stensmyren. I Kaliber idag har vi berättat om bristen på fortbildning. Läkarfacket larmar för att nivån stadigt sjunker. Och i Kalibers undersökning uppger närmare hälften av kirurg, ortoped och cancer-avdelningarna att deras specialistläkare inte får tillräckligt med fortbildning. Så vad tänker egentligen arbetsgivarna om det här? Jag åkte till Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. På deras vård- och omsorgsavdelning heter chefen Hans Karlsson. Och jag frågade honom hur han ser på att så många upplever att fortbildningen inte är tillräcklig. - Det är svårt att uttala sig om mängd i form av timmar och tid. Men jag tror att det man kan ta reda på, det är ju att titta på kvaliteten. Hur är kvaliteten i svensk hälso- och sjukvård. Och då kan vi konstatera att när det gäller medicinska utfall och vad patienterna tycker om svensk sjukvård, så har vi en oerhört hög kvalitet. Jag tror att man ska modernisera begreppet kompetensutveckling och titta på att det innehåller fler delar än det som traditionellt förknippas med det. Och det traditionella är ofta kurs och konferens. Jag tänker att kompetensutveckling är mycket mer än det och kanske också ska tydliggöras i ett sådant här arbete, säger Hans Karlsson. Hur tänker landstingen rent ekonomiskt i den här frågan? - Ja, landstingens syn på det här handlar nog inte så mycket om pengar. Utan det handlar mer om att hitta rätta formerna för läkare att kunna fortbildas. Jag tror att det är något man får följa över tid och jag är ganska övertygad om att en del av den fortbildning som har varit i form av kurs och konferens kan ersättas med andra former. Webbutbildning, utbildningar där man tillsammans med kollegor på den egna arbetsplatsen tar del av senaste rönen, att man tar del av de senaste kunskapsunderlagen som nu blir allt mer tillgängliga i verksamheten, säger Hans Karlsson. Det finns ju ett förslag om att ställa formella krav på fortbildning. Det så kallade yrkeskvalifikationsdirektivet. Vad tänker SKL om det? - Ja, nu är ju direktivet fortfarande under diskussion och här kommer vi att lämna in ett formellt svar. Jag vill inte föregripa det idag, men jag kan väl säga att den här typen av bindande, normerande föreskrifter är generellt något som vi inte tycker bidrar till kvaliteten i någon större omfattning. Men enligt flera experter som jag har varit i kontakt med så är Sverige ganska unika om att inte ha formella krav på fortbildning. Bara Malta, Portugal och Sverige saknar det här. Hur ser du på det? - Det är ganska svårt att jämföra olika länder, ,men kan vi konstatera att i många länder så är läkare ofta egna yrkesutövare och har en egen verksamhet. De allra flesta svenska läkare jobbar idag som anställda. Några i vårdföretag och de allra flesta i Sveriges olika landsting. Och då finns ju en möjlighet för en relation mellan arbetsgivare och arbetstagare, att se till att kompetensen finns. Där är verksamhetschefsansvaret väldigt tydligt, säger Hans Karlsson. Nej, bindande regler är inget som SKL menar kommer höja kvaliteten. Trots att så många verksamhetschefer  säger att det är just tydligare regler som behövs. Och att det inte skulle handla om pengar, det håller inte Heidi Stensmyren på Läkarförbundet med om. - Landsting och politiker är mycket väl medvetna, är min uppfattning, om behoven av fortbildning. Men det är när man börjar prata pengar, kostnader och konkret som det stoppar upp. Och det räcker ju inte att vi lite snällt från sidan säger att ”men det här håller inte måttet”. Utan det är dags att myndigheter och gärna också departement sätter ner foten. Och säger att vi måste ha krav på fortbildning. Det måste finnas strukturer för uppföljning. Det här kan inte skötas lite vid sidan om, säger Heidi Stensmyren. Sveriges nye folkhälso-, sjukvårds och idrottsminister är socialdemokraten Gabriel Wikström. Jag undrar hur han ser på att så många läkare larmar om att fortbildningen inte är tillräcklig. - Jag tycker att det är allvarligt. Jag tycker att det är viktigt att poängtera att fortbildning i nästan alla yrkesgrupper är nödvändigt för att man ska kunna upprätthålla kvaliteten men också för att yrket ska upplevas som både utmanande och inspirerande. Och särskilt viktigt skulle jag tro att det är för en yrkesgrupp som läkarna. Och det här är ju någonting som är oacceptabelt. Det måste ju bara fungera och i första hand så är det ju faktiskt landstingens och regionens ansvar att  se till att läkarna får den fortbildning som man både har rätt till och behöver för att utföra sitt jobb, säger Gabriel Wikström (S) Mycket riktigt så ligger ansvaret för sjukvården främst hos landstingen. Men just förslaget om ett yrkeskvalifikationsdirektiv, ligger hos regeringen. Så vad tycker då sjukvårdsminister Gabriel Wikström? - Jag vill inte säga vare sig bu eller bä på den frågan, utan vi diskuterar den just nu. Det är ett intressant förslag men man måste naturligtvis alltid analysera helheten innan man kan ta ställning. Vi är ju en relativt ny regering så vi har en del frågor att ta tag i. Det här är ju naturligtvis ett viktigt område och jag ber om att få återkomma både om tidsplan och regeringens ställningstagande, säger Gabriel Wikström (S). När jag frågar Wikström hur han ser på att så många läkare upplever pengar och tid som ett problem för fortbildningen, vill han inte kommentera vad landstingen gör åt problemet. Men han säger ändå att det är något han känner väl igen. - Det är en bild som stämmer väl överens med min egen också. Och som sagt, här har vi ju stora strukturella utmaningar inom den svenska sjukvården. Det handlar ju både om organisation och ledarskap, men det handlar också om att se över, vad ägnar egentligen sjukvårdspersonalen sin tid åt? Och då vet vi att väldigt många upplever att man får ägna sin tid åt administration. Och här har ju regeringen varit proaktiv och i höstas lade vi ett förslag om en så kallad professionsmiljard som just skulle handla om att man avlastar vårdens yrkesgrupper administrativt så att man ägna mer tid åt såväl patientkontakt men också till exempel fortbildning. Nu var det tyvärr ett förslag som föll i och med budgeten men det är ju förslag som vi räknar med att återkomma med under åren, för det här är ju faktiskt en av vårdens stora utmaningar, säger han. På Sahlgrenska jobbar ortopeden Mikael Sundfeldt vidare. Och han tror att om inte frågan blir löst snart så väntar allvarliga konsekvenser. - På sikt så tror jag att det är katastrof. På kort sikt så kanske man inte ser så stora problem, men om man ser det på en fem, sex års horisont så blir det katastrof. I slutändan handlar ju detta om att våra patienter måste få optimal vård. Det är det som det handlar om. De ska få det senaste och det bästa och det mest prisvärda. Och ända sättet att veta det, det är att hela tiden hålla sig ”up to date”. Medicinsk kunskap är färskvara. Reporter: Michael Verdicchio P4 Göteborg Producent: Andreas Kron P4 Göteborg  Andreas Lindahl  Exekutiv producent Kaliber kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar