dom kallar oss pods

  • Jakten på assistanspengarna

    · 00:29:32 · Kaliber

    Konkurrensen om funktionshindrades gunst är hård bland de företag som erbjuder personlig assistans. För ett assistansföretag kan ett påskrivet kontrakt med en ny klient betyda nya vinster på hundratusentals kronor per år. Men hur långt får ett assistansbolag gå i sin jakt på nya kunder? Kaliber och Skolministeriet granskar assistansbolagens marknadsföringsmetoder. Jakten på assistanspengarna Assistansbolag som efterforskar  kontaktuppgifter till personer med funktionshinder,  erbjuder gratisresor och söker upp personer i rullstol på stan. Skolministeriet från UR och Kaliber granskar hur assistansbolagen raggar kunder. Vi är hemma hos Pontus. Det luktar nybakat. – Det är  kärleksmums eller kladdkaka, finns ju tusen namn på den kakan. – Kärleksmums är bra. Pontus är en av ungefär 16 000 assistansberättigade . Det betyder att han får hjälp av en personlig assistent för sina grundläggande behov.  Idag är det assistenten Elsa som jobbar. – Massa saker som dom hjälper mig med så utan mina assistenter skulle jag inte klara mig. – Man kan säga att det är den personliga hygienen och det som en vanlig, som man gör varenda dag. – Nu ska jag öppna dörren bara … Nu kom din mamma här… Idag tittar Skolministeriet från UR och Kaliber närmare på dom metoder som en del assistansbolag använder sig av för att locka till sig kunder. Ett område där myndigheterna saknar insyn och kontroll ska det visa sig. Pontus är nämligen en högintressant kund för dom 1700 privata assistansbolag som finns på marknaden. Ett enda påskrivet kontrakt kan generera stora vinster till assistansbolaget. Inspektionen för socialförsäkringar har räknat ut att ett assistansbolag i genomsnitt kan göra 300 000 kronor i vinst på ett år för en enda brukare. – Jag kan till och med bli påhoppad på stan om man har otur av assistansbolag numera. Och hoppa på en och berätta att ta det här bolaget det är så bra så! Vad tycker du om det då? – Det tycker jag inte om. För jag tycker att om man har assistans ska man kunna välja själv och inte bli påverkad vilket bolag man ska välja. Förenklat kan man säga att när Försäkringskassan räknat ut hur många timmar per dygn du har behov av assistans får du en påse med pengar att köpa assistans för. Och som assistansberättigad har du tre olika alternativ. Antingen kan du välja att kommunen skall sköta din assistans, eller så kan du vara arbetsgivare själv, eller så kan du anlita ett privat assistansbolag. Det är det vanligaste. Pontus  har haft assistans i 15 år. Just nu sköter han assistansen själv men han vill gärna slippa eftersom det är mycket att hålla reda på, så nu letar han efter ett privat assistansbolag  igen.  Och det är i det här läget han blir uppvaktad. – Fortfarande poppar det upp dom här bolagen som inte är seriösa… Pontus mamma. – Och det stör mig, därför att, du behöver ett seriöst assistansbolag som du kan lita på och känner förtroende för. Och alltihop det här va… – Precis, men det är inte lätt att hitta… – Den ena bjöd ju över den andra och det är det jag tycker är så fruktansvärt oseriöst. Vad är det man bjuder då? Vad är det man använder som…? – Men det är precis som med telefonförsäljare. Dom frågar, hur har du det här idag med din assistans? Och det spelar ingen roll vad man säger, det bolaget man pratar med kan alltid göra allting bättre. Det är konstigt. Och dessutom när man är på stan då är ju inte det första man har i tanken assistans och hur man vill tänka över sin assistans. Då är det inte lätt att ta ett sånt livsavgörande beslut som det är. På två sekunder. Så det är fult att ragga upp folk på stan. Vi ska återkomma till Pontus. För det finns något som gör honom ännu mera upprörd än att bli kontaktad på stan. Något han tycker är värre. Men först ska vi träffa Arne Prembäck på Bosse Råd, Stöd och kunskapscenter i Stockholm, en oberoende icke vinstdrivande organisation dit personer kan komma när dom har problem med sin assistansanordnare. Arne var med redan när assistansreformen infördes1994 och har sett hur marknaden förändrats på nära håll. – Det är ju en väldigt, jag tycker man nästan kan beskriva det som en aggressiv marknad. Det är ju bara att titta på handikapptidskrifterna som kommer ut. Hur man målar ut guld och gröna skogar och verkligen försöker locka med det som man säger är unikt. Det är ju en explosionsartad utveckling. Jag tror att det ekonomiska incitamentet har gjort det har blivit det. Man har sett att det är ett lätt sätt att tjäna pengar. Samtidigt som, jag menar det är ju bra att det finns valfrihet. Det är ju inget snack om saken. Men man måste också ha förutsättningar att kunna välja. Att kunna se klart. – Så är du kvar? Ja, jag är kvar. – Perfekt… Vi kan kalla henne Cecilia. Hon har precis som Pontus vid flera tillfällen blivit uppsökt av påstridiga försäljare som vill att hon ska byta assistansbolag. – Det är vissa bolag som är väldigt på fluga när man är ute i offentligheten och kommer fram och säger att ”åååh titta det här har jag att erbjuda”! Och jag är jättebra och du får det här och det här. Och pratar bara på om det hela tiden. Fast jag säger kanske en tredjegång att nej jag är inte intresserad och jag kontaktar dig när jag har behov av att göra det. – Det kan också vara om man återgår till dom här assistansföretagen när dom kommer hem till än. Nu säger jag inte att alla är så, definitivt inte, men många kanske trycker på, till personen tackar ja fast man egentligen inte vill det för man orkar inte står emot. Och så tänker man att jag säger ja så jag blir av med dom. Det kan vara så i många fall tror jag. Kan det inte vara något positivit också, att man konkurrerar och vill överträffa varandra, för dig som kund kan väl ändå det vara något positivt för då får du det bästa som du kan få? – Ja, det kanske det är i vissa avseenden, men sen är det ju faktiskt så att pengar är ju inte allt. Både du som kund och dina assistenter ska ju vara nöjda. Och bilden av att personer som har assistans känner sig påhoppade av gränslösa försäljare bekräftas av flera brukarorganisationer som vi talat med. Maria, är mamma till ett funktionshindrat barn och blev så upprörd när hon blev kontaktad av ett assistansbolag att hon bestämde sig för att anmäla företaget till Konsumentverket. – Dom ringde och sa att dom ringer från ett företag som jobbar med att lämna information och informerar om att funktionshindrade barn ska få det dom har rätt till. Och jag hade då blivit uppring en gång tidigare av samma företag. Jag blev irriterad. Sa att dom inte får lov att ringa på mobilnummer för att sälja sina tjänster för att det strider mot etiska regler om marknadsföring. Och då sa dom - vi säljer ingenting. Och när jag tittade på personen som hade ringt så var hon försäljningschef på det här företaget. Men ändå säger hon, nej vi säljer ingenting. Det blir jag irriterad på att man låtsas att man inte säljer tjänster, att man inte är ärlig med sin avsikt. Och sen förstås då att dom ringer mig, jag vill ju veta hur dom  fått reda på mitt nummer och att jag har ett funktionshindrat barn. Ja för du frågade rakt ut var dom fått numret ifrån? – Ja det gjorde jag och då hävdade dom att dom hade ett samarbete med statistiska centralbyrån. Och då i den vevan var jag i kontakt med Statistiska centralbyrån för jag var upprörd över att man spred information om vilka som har funktionshinder. Då tittade Statiskiska Centralbyrån på det och återkom sen och förnekade att dom hade såna uppgifter som dom lämnat ut och att det inte finns något samarbete. Så då ljög dom ju. Och när du sa att du inte trodde det var så sannolikt, vad fick du för svar då? Nej bara undviker att ja det kan jag inte svara på. Nej men så  är det osv. Jag fick  inget bra svar. Marias anmälan till konsumentverket blev aldrig mer än en anmälan. Konsumentverket prioriterar inte detta ärende. – Och sen är det ju också det här naturligtvis att man bekymrar sig över vilka uppgifter är det egentligen som cirkulerar där ute?  Vad finns det mer?  Ja var får egentligen assistansbolag som objudna ringer hem till personer med funktionshinder uppgifterna ifrån? Vi kontaktar VD:n på företaget som ringt Maria för att fråga hur dom fått tag i hennes hemliga mobilnummer. VD:n hänvisar då till att dom nu satt igång en egen internutredning om saken och att dom inte vill kommentera kritiken förrän den är klar .  Uppgifterna om vem som har rätt till assistans ska vara sekretessbelagda hos myndigheterna. Men det finns ett sätt att få uppgifterna via myndigheter – domar som blir när personer överklagar till exempel försäkringskassans beslut är offentliga handlingar. Och alldeles nyligen begärde ett annat assistansbolag i Malmö ut 30 domar i förvaltningsrätten, och fick då serverat namn och adress till potentiella kunder. Det här är VD:n Peter Kärnefeldt. – Vi skickade ut 30 stycken brev där vi inte pratade om alls om domar eller grejer eller någonting utan rent bara vi har startat ett assistansbolag i sportenstecken. Om man var intresserad av att byta assistansbolag så kunde man ringa oss. Vi tänkte inte på det som att dom skulle se det som något negativt. Och det är jättebeklagligt. Men jag kan samtidigt så här i efterhand förstå dom. Pontus igen. – Jag har haft bolag som velat att vi ska ut och ragga på stan. För det ser ju bättre ut om kunderna som sitter i rullstol är ute och markandsför på stan.   Som att du skulle jobba? Ja. 500 spänn per kund var det. Så får vi 500 per kund som skriver på för dom som vi rekommenderar. Dom ville till exempel att vi skulle åka ut på Frölunda torg och sitta där en hel dag och dela ut foldrar. Jag var där en gång tror jag och då såg jag ingen funktionshindrad överhuvudtaget så jag tror inte det gav så stort resultat. Men du åkte till Frölunda torg för att se om du hittar någon? – Ja, men det var helt meningslöst. Jag vet inte, dom tyckte väl att då slipper vi göra jobbet själva. Men man tyckte ju om bolaget så man gjorde det ju. – Marknadsföring ska ske på ett propert sätt. Och man ska inte utnyttja personers svagsinne eller bristande förmåga att fatta beslut, sunt förnuft helt enkelt. Fredric Käll är ordförande i Bransch Personlig assistans inom Vårdföretagarna och representerar drygt 230 assistansbolag. Han känner väl till att personer med funktionshinder blir kontaktade av försäljare på assistansbolag och säger att den typen av marknadsföring är något som organisationen tar starkt avstånd ifrån. – Den kanske mest flagranta marknadsföringsmetoden som vi tar definitivt avstånd ifrån är ju när man hämtar ut listor och på så sätt knackar dörr hos personer som har till exempel färdtjänst. Man har tagit ut färdtjänstlistor, och erbjuder dem pengar för att antingen söka assistans eller för att komma över till assistansbolaget. Fredric Käll känner till två fall där adresser till personer med funktionshinder har läckt ifrån taxibolag som kör färdtjänst. Uppgifter som är olagliga att lämna ut. – Och dom få tillfällen det har hänt brukar det gå ganska fort larmklockor genom hela systemet. Att nu är den och den igång dom gör så och så. Ganska fort så blir det nästan en lynchstämning över dom här personerna som knackar dörr. Så i det hänseendet så är det ganska självmarkerande. Eller oftast självmarkerande. För folk blir upprörda och irriterade. Varigenom syftet med att göra så förfelas. För vad dom vill är ju att få kunder och det får dom inte den vägen. Det vet du händer att man hämtar färdstjänstlistor? – Yes.  Men det är ju sekretessbelagda uppgifter? – Precis. Och vi vet inte hur dom får tag i dom. Jag önskar jag visste och för varje gång det händer så börjar det efterforskas ganska ordentligt. Var dom kommer ifrån men… Finns det andra marknadsföringsmetoder som ni tar avstånd ifrån? – Att man betalar att för att en kund ska komma över genom olika typer av ersättningar eller erbjudanden om man väljer att skriva på. Direkt avstånd ifrån. Sen finns det säkert en uppsjö andra. Som tur är kommer man inte kontakt med dom så ofta. Vi är hemma hos Pontus igen. För precis som Fredric Käll på Vårdföretagarna antyder, finns det företag som inte bara vill åt kontaktuppgifter och ringer hem. Och det är det som gör Pontus mest upprörd. Han rullar fram till skrivbordet och plockar fram ett papper han sparat. Ett reklamblad ifrån ett assistansföretag på orten som damp ner genom brevinkastet. Ett hösterbjudande står det. – Fick en lapp i brevlådan att jag skulle få 3000 kronor i porslin av ett assistentbolag om jag valde dom som kund. Vet inte vad dom tyckte jag skulle ha 3000 kronor porslin till men det tyckte dom. Har även blivit erbjuden utlandsresor. När jag var utomlands för några år sen så träffade jag en svensk kille där som hade ett assistansbolag i Örebro tror jag att det var. Han såg ju att jag var funktionshindrad så han kom fram till mig när jag var på semester och han presenterade sitt assistentbolag och att han hade lägenheter på Teneriffa och att jag kunde få komma dit  när jag ville och dom betalar min resa och assistentens resa utan problem hur ofta jag vill och ha rekreation som han sa. – Sen är det så också att dom flesta handikappade människorna lever på så låg ekonomisk standard, naturligtvis. Lovar dom då guld och gröna skogar eller som du till och med sa att någon skulle betala en halv hyra eller vad sjutton det var. Eller fixa det eller ordna det. Det är klart som sjutton då. – Klart man kan blir lockad av sånt om man har det dåligt ställt. – Det är dom svagare människorna som råkar ut för det här och kan bli så lätt förledda. Enligt Fredric Käll på Vårdföretagarna strider alltså assistansbolag mot branschens etiska riktlinjer när de ger brukarna gåvor, men är det olagligt? Susanne Moverare, sakkunnig på Försäkringskassan säger att assistansersättningen skall användas till assistans. Om de används till att betala till exempel nöjen kan den försäkrade bli återbetalningsskyldig. Men det gäller bara om man anställer sina assistenter själv. Privata assistansbolag får nämligen ge brukaren gåvor om de betalas med den beskattade vinsten. Men om pengarna till gåvor verkligen tas från vinsten, kontrolleras inte av Försäkringskassan. Något som bekymrar Tomas Agdalen,  jurist på Inspektionen för Socialförsäkringar som har tillsynsansvar för försäkringskassan. – Vår erfarenhet är att det här följs inte upp riktigt. Det finns ingen riktig kontroll över hur assistansanordnare använder ersättningen. Utan det flyter nog på. Man betalar ut assistansersättningen och sen så kommer det in redovisningar, så betalas det ut ny assistansersättning. Så ingen kontrollerar liksom till vilka konstader assistansersättningen använts. Det verkar inte så nej. Men är det rimligt? Det handlar om väldigt stora summor pengar som man betalar ut av skattemedel och så har man inte kontroll på hur dom används? – I ett optimalt system så är det ju viktigt att veta hur dom allmänna medlen används och till vilka kostnader dom har används.  Här vet vi bara att dom har använts till något abstrakt. Som personlig assistans. Faktiskt har vi jättelite kontroll på hur pengarna används. Egentligen ingen alls. Men även om försäkringskassans regelverk tillåter gåvor till personer med assistans tycker Fredric Käll, vårdföretagarna att valet av anordnare bör baseras på kvalitén på assistansen och inte grundas på någon typ av belöningssystem. I det långa loppet så riskerar det  att  urholka förtroendet för reformen, säger han. Så vi blev nyfikna på om det finns fler assistansbolag som har liknande erbjudanden som det som Pontus fick om fint porslin och bestämde oss för att  ringa till ett tiotal assistansbolag. Vi hittade på en fiktiv person. Ida Andersson , för att se vad företagen var beredda att ge henne som blivande kund. Ja hej jag heter Ida. – Hej Ida. Hej jag ringer åt en vän som är på jakt efter en assistansordnare. Vad gör er speciella så? – Vi har nöjdast kunder, det är det som gör oss speciella… När vi ringer runt till olika assistansbolag och frågar varför vi ska välja dem, lyfter många fram att de ger gratis juridisk hjälp i kontakt med myndigheter. Men vi får även erbjudanden som handlar mer om att brukaren – kunden – skall få förmåner. Nej men det är några som har haft asså så här  att man kan få extra förmånligt som man blir kund. Något välkomsterbjudande. Har ni något sånt? Ida Andersson kunde i vår rundringning få till exempel gratis danskurs och prova på dyk. Ett företag säger att dom kan subventionera en utlandsresa för brukaren som en början på ett gott samarbete. Och ett annat assistansbolag kan bjuda på en veckas gratis boende i Thailand för kunden. Vi ringer också företaget som hoppades att Pontus skulle nappa på en fin servis. Maja Koppfeldt som äger bolaget förklarar att dom ser välkomstpaket som ett vanligt sätt att marknadsföra sig i branschen – Nej jag kan se att när jag blir kund i många olika företag så får jag ett välkomstpaket. Det  är som Siba har om du köper en tv får du cykel. Det är ju inte ovanligt att man arbetar utifrån någon form av välkomstpaket när man startar. När man blir brukar hos ett assistansföretag så är det ju väldigt mycket pengar det kanske är en affär på upp till en och en halv miljon och när man då ger ett välkomstpaket så är det av ringa värde. Det är ju inte därför man väljer ett assistansbiolag. Det är ju så många bitar som ska stämma om det ska kännas rätt. Men varför väljer ni att marknadsföra er med den typen av erbjudanen då? – Vi marknadsför oss på många olika sätt. Välkomstpaket av något slag har vi haft ända sedan början. För att vi vill tacka för förtroendet och det är också där man sätter igång ett nytt samarbete och det känns viktigt att man gör det korrekt från början. Att vi vill visa vår uppskattning helt enkelt. Det är det vi gör. Men kan ni se att det finns en risk för att en kund blir lockad av ett sånt här erbjudande och väljer det på grund av den gåva man får och inte pga av kvaliteten på assistansen? – Nej det gör jag inte Enligt försäkringskassans riktlinjer ska assistansersättningen gå till assistans. Hur får ni in den här gåvan i assistansen? – Det här tar ju vi av våran vinst i bolaget. Fredric Käll, Vårdföretagarna igen. – Vi är otroligt kritiska till den  typen av beteende, så där gör man inte. Vilket ansvar har ni för att branschen följer de etiska riktlinjer som ni har och så? – Vi har ett stort ansvar. Vi jobbar hela tiden och kontinuerligt med att informera våra medlemmar om våra etiska riktlinjer för i slutändan om man bryter mot dom kan leda till uteslutning. Förutom att betona sitt eget ansvar anser Fredric Käll på Vårdföretagarna att även försäkringskassan har ett ansvar för att assistansersättningen inte används till olika typer av lockerbjudanden. – Det finns ingen gemensam benämning över vad vi ska förse kunderna, brukarna med. Och det saknar vi. Fredric Käll får medhåll ifrån Anders Westgerd, verksamhetsledare på GIL, ett brukarkooperativ i Göteborg. På senare år har det uppmärksammats mycket fusk inom assistansbranschen och det har talats om att kostnaderna har skenat. Försäkringskassan har genomfört en rad regeländringar och det har blivit svårare att få assistans. Samtidigt sockrar vissa assistansbolag kontrakten. Det rimmar illa tycker Anders Westgerd. – Man har stramat åt tillvaron allt mer, medans man har egentligen överhuvudtaget inte ifrågasatt hög vinstutdelning och oskäliga marknadsföringsmetoder. Och det är någonting som gör mig rent ut sagt förbannad. Att man avhändar makten för dom assistansberättigade och gör livet betydligt mer problematiskt och man inskränker i lagstiftningens intentioner men man låter det mer eller mindre vara vilda västern på marknadssidan. Att man mer eller mindre kan bete sig och plocka ut oskäliga vinster och där tycker jag dom ska lägga fokus istället. Susanne Moverare, försäkringskassans sakkunnige inom assistansersättningen. – Försäkringskassan har möjlighet att kontrollera om man är egen företagare och anställer sina egna assistenter, där är man skyldig att redovisa precis vad man använder ersättningen till. Men bolagen kan ni inte gå in och titta på kvitton och vad dom använt pengarna till i praktiken? – Nej, det kan vi inte göra om man väljer att köpa sin assistans av ett privat bolag så har vi inte den möjligheten idag. För många organsationer och brukare som jag har pratat med dom är upprörda över att man skärper till kontrollen bland dom som är assistansberättigade. Man kollar att man gör sina timmar att man får sin assistans som man har sagt, men sen finns det inget som kollar att bolagen använder deras pengar på rätt sätt. – Nej, bolag och vinster det är en politiker fråga och det är inget som vi idag har möjlighet att gå in och titta på. – Men vi ser fram emot en utredning som pågår just nu och se var man landar i för eventuella lagförslag i februari 2014. – Vi står här och så brukar vi alltid bara ”tog du nyckel”? Och så frågar vi varandra, ”tog du nyckeln”? Nej jag tog nyckeln. Då kan vi stänga. – Vem är assistent åt vem? – Ja, exakt. Det går några veckor. Pontus och Elsa, en av hans personliga assistenter är på promenad med Pontus hund. – Utan assistansreformen så hade det varit jätte många som inte hade klarat sig, överhuvudtaget. Så assistansreformen behöver en uppryckning. Den är i grunden asbra. Det är det bästa som har hänt funktionshindrade människor någonsin.  Nu har Pontus efter många turer bestämt sig för ett assistansbolag som han tycker verkar seriöst och bra. – Det finns bolag som det jag ska ha nu, som bryr sig om både personal och brukare. Usch jag hatar ordet brukare, men finns inget… – Det gör jag med men vad ska man kalla det? – Finns en del som säger kund men jag gillar inte det heller – Inte jag heller, brukare känns så stelt – Vad sägs om människa? – Ja, min människa säger man då! – Ja! Jag vet inte. Hopp, hopp! Får du åka tullstol en stund din lilla lata hund. Reporter: Lovisa Haag

    starstarstarstarstar
  • Ensam och inlåst - brister när ensamkommande låses in

    · 00:29:37 · Kaliber

    Inlåsning utan att få en advokat, vagt motiverade beslut och ett klent barnperspektiv. Rättssäkerheten brister när ensamkommande barn förvarstas. Det visar en granskning som Kaliber gjort i samarbete med Skolministeriet från UR. Enligt lagen har barn som förvarstas rätt att få ett offentligt biträde. Men när Kaliber och Skolministeriet granskar det knappa 30-tal beslut om inlåsning som fattats under de senaste fem åren, visar det sig att hälften av barnen inte fått något ombud. Det visar sig också att många av besluten är otydliga eller helt saknar motivering till varför barnet ska låsas in. Dåligt motiverade beslut, bristande barnperspektiv och slarv med rätten till advokat. Kaliber tillsammans med Skolministeriet från UR granskar: Hur rättsäkert är det när ett ensamkommande asylsökande barn ska frihetsberövas. Långa korroidorer, dörrar med kodlås och förvaringsboxar i plåt för personliga tillhörigheter. Vi är i Gävle och har precis klivit in på en av Migrationsverkets fem förvarsenheter. – Det finns trettio platser, och jag tror nog att det kan vara antingen fullbelagt eller så gott som fullbelagt. Så nu går vi då in på själva boendet… Niclas Axelsson är Migrationsverkets sakkunnige i förvarsfrågor och visar runt. Ett förvar är en låst avdelning inom Migrationsverket där asylsökande som man misstänker ska hålla sig undan  placeras innan en utvisning. Finns det några barn här nu? – Vi kan se, jag tror inte det. Flera vuxna män möter upp vid dörren och vill berätta om sin situation. Och uppgivenheten och desperationen ligger som ett lock över rummet. Att ensamkommande barn blir inlåsta i förvar är ovanligt i Sverige och kraven på rättsäkerhet är höga. Enligt Utlänningslagen krävs det synnerliga skäl för att ta ett ensamkommande barn i förvar. Lagen preciserar inte vad ett synnerligt skäl kan vara, men däremot står det, att för att förvarsta ett barn, ska barnet tidigare har hållit sig undan en utvisning eller på ett uppenbart sätt ha visat att det kommer att avvika. Innan ett förvarsbeslut fattas ska dessutom andra metoder ha prövats, som till exempel att hålla barnet under uppsikt. Det här ställer höga krav på hur förvarsbeslutet ska motiveras, för att det ska anses vara rättsäkert. Så att inte barn riskerar att hamna i förvar på godtyckliga grunder. Men när Kaliber tillsammans med Skolministeret från UR har granskat de förvarsbeslut som har fattats de senaste fem åren, är det en annan bild som framträder. Ett av de barn som har suttit i förvar är 17 åriga Zaher. – Mitt hjärta blev krossat när jag hamnade i förvaret. Det var jättehemskt och fruktansvärt för mig. Och jag var ensam. Jag undrade hela tiden varför polisen var så våldsam med mig och hämtade mig här och bara lämnade mig här. Varför jag var med dom vuxna killarna. Det var fruktansvärt för mig och jättejobbigt. Och jag hade ingen person som satt med mig och var med mig att prata. Det är inte bra för ett barn. Zaher berättar att han har flytt från talibanernas våld i Afghanistan och började en strapatsrik och farlig flykt till Europa redan för flera år sedan. Han berättar om hur han på vägen har tvingats gömma sig i trånga källare, beskjutits av gränsvakter och levt som hemlös – allt det innan han hamnade på ett boende för ensamkommande barn här i Sverige.       Men en sen eftermiddag i december förra året blev han hämtad av civilklädd polis och bortförd med handfängsel för att tas i förvar och utvisas. – Jag hade ont mycket i huvudet, och tänkte hela tiden skada mig i det där rummet. Vad var din känsla? – Att jag skulle sluta livet. Jag tänkte på förvaret så. Och hela tiden tänkte att jag kom en lång resa till Europa och att mitt liv skulle bli bra och nu jag hamnade i fängelse och att ingen person lyssnade på mig. Jag var jättebesviken och jättearg. Jag bestämde att jag skulle skada mig. Det är bättre att man dör här. Ingen lyssnade på mig. Det är bättre att dö här, säger Zaher. I motiveringen till varför polisen tar Zaher i förvar står bara två rader, om att han i kontakt med Migrationsverket och polisen uttalat att han är emot att lämna landet. Och fältet där dom synnerliga skälen ska motiveras gapar tomt. Motiveringen i beslutet och Zahers egen berättelse, väcker många frågor. Vad krävs egentligen för att ett försvarsbeslut ska anses som välmotiverat? Vem tillvaratar barnets rättigheter i förvaret?  Och hur resonerar beslutfattarna om barnets bästa? Genom migrationsverkets statistik får vi veta att 2119 ensamkommande barn har utvisats från Sverige de senaste fem åren. Och fram till i maj i år är det totalt 29 som har tagits i förvar. Det är polisen som har fattat samtliga beslut och vi bestämmer oss för att titta närmare på hur besluten har motiverats. Som vi tidigare har slagit fast, krävs det uppenbara skäl för att ta ett barn i förvar. Men när Kalibier och Skolministeriet granskar besluten, upptäcker vi  att många är otydliga i sina motiveringar till varför barnet ska förvarstas. I ungefär hälften av besluten uttrycks att barnet tidigare har hållit sig undan en utvisning, vilket också är en grund för att ta ett barn i förvar. Men i resten anges bara att barnet på olika sätt har visat eller uttryckt att det inte vill lämna landet. De uppenbara skälen beskrivs inte närmare än så. Vi bestämmer oss för att ta med besluten till en advokat med lång erfarenhet av förvarsärenden, Enar Bostedt. – Generellt sett kan man säga att dom är, tycker jag, bristfälligt motiverade. Dom är ganska korta. Det står ju i förvaltningslagen, om det är i tjugonde paragrafen,  alla fall står det där att det krävs en motiveringsskyldighet. Det vill säga att man ska kunna berätta i ett beslut på vilka objektiva grunder som beslutet är fattat. Det anser jag väl brister i flera av de här förvarsbesluten som gäller barn. Typiska exempel är väl då i de fallen att ja barnet visar en vilja att inte vilja återvända. Man tolkar barnets kroppsspråk och så vidare. Eller kanske barnet till och med uttryckligen säger nej jag vill inte åka jag vill inte lämna Sverige. Och det är ju så att kommer man till Sverige och vill söka skydd, så är det självklart att man inte vill lämna Sverige. Men det är definitivt inte samma sak som att barnet tänker gömma sig och hålla sig undan. Men vad ska polisen göra då, för det finns ju barn som ska utvisas till ett annat land, måste inte polisen ta till de här metoderna? – Det måste den tyvärr, det står ju i lagtexten, man har att följa lagen. I dom lägena så är det väl ändå viktigt att besluten är välmotiverade och att det kanske  finns någon som kan tillvarata de här barnens rättigheter. Enligt barnkonventionen ska ”barnets bästa komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn”. I Sverige är ännu inte barnkonventionen lag, men frågan utreds just nu på regeringsnivå. Men det betyder inte att myndigheter kan bortse från barnperspektivet. För tre år sedan godkände riskdagen en strategi för att stärka barnets rättigheter, och här står bland annat att ”beslut och åtgärder som rör barn ska följas upp och utvärderas utifrån ett barnrättsperspektiv. Advokat Enar Bostedt igen. – Besluten ska ju fattas i enlighet med barnets bästa. Och här märker man att det är lite rita gissa spring. Det är något man kryssar i.  I ett par så är det verkligen graverande tycker jag, men i samtliga ärenden hade det kunnat motiverats bättre. Det här verkar inte finnas några riktlinjer för utan det är något bara man kryssar för och drar till med. Men det borde finnas riktlinjer där man går igenom varför beslutet är till barnets bästa och på vilket sätt. Vi låter även andra ta del av besluten. Vi besöker Röda korset och Rädda barnen, som också ser bristande dokumentation i besluten. Och vi visar dem även för Niclas Axlesson, migrationsverkets sakkunnige i förvarsfrågor. – En del av de beslut jag har sätt lämnar väl övrigt att önska. Det här är min synpunkt och det här är andra myndigheters beslut och det är något som får stå för dom. Men jag vill nog att besluten som rör frihetberövande generellt och i synnerhet barn att dom är välformulerade att dom inte är så grunda. Utan man får verkligen motviera varför, varför ska det här barnet som vi tittar på, varför ska det tas i förvar, varför är det en sista utväg, varför kan vi inte överväga ett annat alternativ uppsikt till exempel. Sen har jag jobbat så pass länge att jag  vet att kvaliteten på besluten, det handlar kanske inte bara från polismyndigheten utan även våra beslut om förvar mer generellt sett, att det kan vara lite skiftande kvalitet. Bland besluten vi har granskat hittar vi barn från Ryssland, Syrien och Algeriet men majoriteten kommer från Afghanistan. En av dem är Zaher. Vi träffar honom första gången sent på hösten förra året, innan han blir tagen i förvar. Och vi kommer sen att träffas flera gånger under det närmaste halvåret. Just den här dagen spelar Zaher fotboll med sina kompisar. I pauserna sitter vi på avbytarbänk och Zaher berättar  om flykten  till Sverige och båtresan över Medelhavet från Grekland till Italien. – Fem dagar var vi i havet, några barn dog i båten, små, små barn. Det var katastrof och ibland jag drömmer om den resan. Den båten och när jag vaknar mitt i natten är jag svettig, rädd mycket. Zaher säger att han har varit med om mycket i sitt liv, men att sitta inlåst i Förvaret i väntan på utvisning är något av det värsta han varit med om. Känslan av övergivenhet och maktlöshet, och så kränkningen att sitta inlåst som en brottsling. Zaher är ett så kallat Dublinärende. Det därför måste han söka asyl i det första land i Europa där han lämnade sitt fingeravtryck Men där berättar Zaher, utsattes han för ett övergrepp i ett flyktingläger. Han beskriver hur han en natt övermannades och våldtogs av flera vuxna män. Men det anser inte migrationsverket vara skäl nog för att få söka asyl i Sverige. Och därför kommer gränspolisen den där sena eftermiddagen i december för att ta honom till förvaret. – Jag var jättemycket rädd. Mitt hjärta var krossat då. Att jag var i bilen och grät mycket. Jag tittade på kompisarna och på personalen. Jag hade ingen tillåtelse att gå ut från bilen och krama dom och säga till dom… – Det är jobbigt. Att säga hej då till dom. Du fick ingen möjlighet att göra det.   Bredvid sitter Ella Lundgren, som är Zahers godman. Alla barn som kommer ensamma till Sverige har rätt till en god man som kan företräda dem i ekonomiska och personliga frågor. – Jobbigt. – Det är jobbigt ja, du visste ju inte om  ni skulle få träffas igen. Det var ju bara som ett sista… det var ju bara att du skulle iväg. Det var ju det här som var fruktansvärt. Du får inga avslut, du får ingen möjlighet att välja. Och det är ju såna här saker som sätter ärr i själen. Du har haft så många avsked i ditt liv. Mycket som har hänt. Och så blir du behandlad på det här sättet i Sverige. Kunde vara lite humanare att du får säga hej då. Inte ens det får du göra. Det är fruktansvärt. Det är det. – Dom bara lämnade mig i Migrationsverket och sa hej då och lycka till. Sen jag frågade vad händer här, vad vill ni göra med mig. Dom sa att imorgon bitti klockan fyra du ska åka till Italien. Jag var jätteledsen. Jätteledsen. Kaliber och Skolministeriets bild av att polisens förvarsbeslut är dåligt motiverade, stämmer väl överens med en rapport som presenterades av Röda korset förra året. Här har man granskat nära tusen beslut och domar som rör frihetsberövande av asylsökande, mest vuxna. Och precis som vi, hittar de brister i beslutsmotiveringarna. Maite Samacona Aguirre, är rapportförfattare och är överhuvudtaget kritisk till att asylsökande barn sätts i förvar. – En sak vad gäller ensamkommande barn så är Svenska röda korset ganska tydlig med att det borde införas en bestämmelse som uttryckligen visar att ensamkommande barn inte får tas i förvar.  Vilka konsekvenser kan det få för ett barn att bli satt i förvar? – Det finns flera rapporter som visar att människor mår väldigt dåligt och far illa, det är många som skadar sig själva när dom sitter i förvar. Så det kan ha absolut stora konsekvenser för barn. Och sen vet vi att många av dessa barn har varit utsatta för väldigt mycket innan dom kom till Sverige eller under resvägen beroende på om dom är Dublinbarn eller inte. Och det gör att om det är en människa som redan är traumatiserad kan ett frihetsberövadeha enorma konsekvenser för deras hälsa, minst sagt. Och det är ju många i vårt samhälle som inte vet att förvarsinstitutet finns. Och att människor som inte begått något brott, inte alla, men majoriteten är inlåsta. Även om det är ovanligt att ensamkommande barn sätts i förvar i Sverige, kan man se en ökning de senaste åren. Och även  om  detta  måste sättas i relation till att antalet ensamkommande också har ökat, är det ett trendbrott. Vi har tagit del av Migrationsverkets statisk fem år tillbaka i tiden, och kan se att de första två åren satt inget ensamkommande barn i förvar. 2010 och 11  fattades 4 respektive 5 förvarsbeslut. Och förra året var vi uppe i fjorton . Och ökningen tycks hålla i sig – redan i maj i år har åtta ensamkommande barn suttit i förvar. Säkerhetsklassade fönster, personal utrustad med larm och en gård för utevistelse. Vi är tillbaka i förvaret i Gävle och fortsätter rundvandringen. – Så när man kommer till förvaret kommer man in här… Och det är oftast antingen Kriminalvårdens transporttjänst eller polisen som kommer med den person som ska förvarstas. Det är personal från förvaret som läser upp beslutet och oftast har man då telefontolk och sen vill man verkligen vinnlägga sig om att personen förstått beslutet så personen vet varför man är här. Men hur kan så allvariga ingrepp som att låsa in ett barn vara så dåligt motiverade? Vi tar med oss besluten till polisen. – ”Avvek efter att migrationsverket beställt resa för överföring” men då har ju barnet visat att han vill inte. Så då finns det grund för ett förvar så då är det motiverat. Uppgivit också att han inte vill överföras till England i det här fallet. Sven-Åke Eriksson är poliskommissarie i Stockholm och är en av dem som arbetar med förvarsbeslut i gränspolisärenden. – Bara ”motsätter sig att bli överförd till Italien” men det framgår inte riktigt om han avvikit eller någonting här. Står bara att han motsätter sig. Lite dåligt motiverat och inget ombud där… Sven-Åke Eriksson tycker att en del beslut är bra och andra mindre bra. Men han återkommer till en sak. Att även om besluten brister i sina motiveringar, kan man inte utgå från att något fel har begåtts i praktiken. För att göra sig en bild av det, måste man gå tillbaka och granska den dokumentation som har föregått det här beslutet. Men i det här reportaget har vi valt att titta på bara besluten, eftersom lagstiftningen kräver en skriftlig motivering till varför det finns synnerliga skäl att ta barnet i förvar. – Jag får en lite skev bild bara. Det kan vara mycket som finns i beslutet men som inte syns. Borde det synas i beslutet? – Ja det blir ju ja på den frågan. Visst är det det. Och det är ju det som jag reagerar på. Jag ser bara några meningar här där man sammanfattar något som är ett stort ingrepp i ett barns liv? – Absolut. Det håller jag med om. Vi måste ta hänsyn till det här men vi måste också få lite riktlinjer uppifrån. Vad vill våra lagstiftare med det här? Vad vill rikspolisstyrelsen? Men det handlar ju om barn och det ska krävas synnerliga skäl? – Ja, det är helt riktigt. Ändå sitter vi och spekulerar i vad dom här formuleringarna bottnar i… – Ja, tack vare att i den här lagstiftningen, svensk utlänningslag finns det inte så mycket matnyttigt i kommentarerna. Det är det som gör det här så svårt. Det här är en av dom svåraste lagstiftningarna att jobba med. Men borde det inte ställa ännu högre krav på  motiveringsskyldigheten? – Jo, absolut va. Det är ju en sak som måste komma uppifrån våran ledning.  Från rikspolisstyrelsen, från departementet. Att vi är inte nöjd med den här motiveringen utan vi måste förändra oss på ett sätt. Och kanske ta fram ett mönster för att bli bättre på det här.  Det kanske är tid nu när ni granskat det här. Det ligger ju något i det här, många av dom motiveringarna som jag tittat på här är inte fullödiga och inte bra och då måste vi kanske göra något åt det. Nationellt. När vi fortsätter granska förvarsbesluten uppkommer ett annat frågetecken. Enligt utlänningslagen har ett förvarstaget barn alltid rätt till ett offentligt biträde, en person som kan tillvara ta barnets intressen och bevaka att förvaret sköts enligt lagar och regler. Men i många av de beslut vi tittat på, saknas information om barnet har haft det eller inte. Poliskommissarie Sven-Åke Eriksson igen. – ”Offentligt biträde…ja”. Det ska fyllas i ett ”ja” där och så ska det på baksidan vara ett namn på det offentliga biträdet. Det ska ju fyllas i. Men så ser det inte ut på dom här blanketterna till stor del? – Nej, här har vi ett så där oklart. Det är inte kryssat någonting och inget offentligt biträde där. Nej jag kan inte svara på varför dom inte gjort det. Det är ju det lagen säger. Vad säger du om att det ser ut så här då? – Ja, okunnighet eller slarv. Det är vad jag kan säga. Kan det vara så att dom har fått ett ombud fast det inte syns på den här blanketten? – Det kan vara så, att handläggaren har glömt att fylla i det bara. Men det ser man ju i själva ärendet i så fall. Och när Kaliber och Skolministeret går tillbaka i dokumentationen i varje beslut, visar det sig att av 29 ärenden har bara 15 fått offentligt biträde. Tre av barnen som inte fick ett biträder blev först inskrivna som vuxna, men släpptes senare ur förvaret när åldern korrigerats. – Du kommer ihåg att du har fått en fullmakt utav mig och nu vill jag att du hjälper mig… När 17-årige Zaher sattes förvar, blev han tilldelad ett offentligt biträde. Men eftersom det var så sent på kvällen, hade ombudet stängt kontoret. Och när vi talar med ombudet får vi veta att han först nästa dag hade möjlighet att ta del av informationen i Zahers ärende, eftersom han inte jobbade på kvällen och natten. Så Zahers godeman Ella Lundgren, som tillvardags arbetar som stressterapeut, fick så gott hon kunde försöka hjälpa Zaher på egen hand.   – Jag är ju inte utbildad jurist, och jag kan bara söka hjälp hur jag ska formulera och hur jag ska skriva för att överklaga. Men det är som jag säger att jag trodde inte det var den godemannens uppgift att göra såna saker. Men jag lär mig under tiden. Och det gäller bara att hitta utvägar hela tiden. Visst har det varit jobbigt många gånger och man har legat sömnlös på natten och undrat hur man ska skriva och hur det ska bli rätt, att det ska bli bra. Har du en jurist så sköter dom ju alla dom här frågorna och dom har kontakten och hjälper barnet att leta vilka vägar du ska gå vilka möjligheter du har. Kalibers och Skolministeriets granskning visar att bara 15 av dom 29 ensamkommande barn som förvarstagits har haft ett offentligt ombud. Och genom Zahers historia vet vi också, att även om barnet har fått ett offentligt biträde, är det inte är säkert att biträdet hinner göra något i praktiken. Sören Clerton är chef för den centrala gränskontrollenheten vid rikskriminalpolisen i Stockholm som ansvarar bland annat för att ta fram föreskrifter och anvisningar om hur polisen ska arbeta. – Ja, har dom inte fått ett offentligt biträde så är det ju en brist. Dom har som du sa, dom har rätt att ha ett ombud, ett biträde, och det ska ju polisen också beakta och notera i sitt förvarsbeslut. Sen kan jag ju också inse att ibland så är det väldigt praktiskt svårt, det beror ju på vad det är för tid på dygnet och vilken veckodag och så vidare det är, men oaktat det så har ju barnet rätt till ett ombud och det är viktigt att polisen beaktar det. Kan det vara så att det slarvas med den här frågan? – Jag vet faktiskt inte. Jag kan inte svara på det för det är ingen fråga som vi särkskilt har undersökt. Det handlar om barn som har frihetsberövats? – Ja och just därför så är det viktigt att dom får ett offentligt biträde vilket dom har rätt till. Kan det här vara en signal om att det faktiskt skulle behövas gemensamma centrala riktlinjer när det gäller förvarstagande av barn. – Ja, det är möjligt det är det som vi får försöka bedöma nu. Det kan vara motiverat ha mer riktlinjer från centralt håll. Men jag vill också i sammanhanget understryka att det innebär inte att man kan dra slutsatsen att man inte har beaktat barnperspektivet till exempel och det regelverk som finns men att man inte har redovisat i den omfattning som är önskvärt. Borde det göra det då? – Ja det borde det naturligtvis göra. För att man ska ju kunna utläsa av ett beslut naturligtvis, motiveringen till det och en viss  bakgrund. Man kan naturligtvis inte skriva långa uppsatser, det är ju en begränsad blankett vi pratar om, men det finns ju utrymme för att utveckla det här mer. De här frågorna du ställer och det material du visat får ju naturligtvis anledning för mig och mina kollegor att titta närmare på det här. Och sen får vi se vilka slutsatser vi drar av det. Advokat Enar Bostedt igen. – Det är ju absolut inte bra, det handlar ju om barn och det är klart att frihetsberövande är en stor inskränkning av den personliga friheten för vem som helst men när det gäller barn bör man ju vara extra tydlig och noggrann naturligtvis så det är klart att dom bör få ett juridiskt biträde omedelbart. Tillbaka till Zaher i förvaret den där sena kvällen i december förra året. Och hans gode man Ella Lundgren  som, utan advokat, försöker upphäva förvarsbeslutet och utvisningen. Hon vet att Zaher har medicinska skäl som enligt smittskydslagen ger honom rätt till behandling i Sverige. Och efter många fax och samtal står det klart att utvisningen skjuts upp. Tidigt på morgonen, en halvtimme innan planet ska lyfta till Italien, och Zaher kan åka hem. Idag har migrationsverket beslutat att ta över Zahers asylansökan från Italien och han väntar just nu på besked. Reporter: Hanna Larsson Producent: Lovisa Haag Exekutiv producent: Eskil Larsson 

    starstarstarstarstar
  • Vi och dom på vägen

    · 00:28:31 · Kaliber

    Det har blåst upp till storm i den svenska åkeribranschen. En friande dom mot en makedonsk chaufför har fått svenska lastbilschaufförer att stanna i protest. Kaliber nyhetsdokumentär om lastbilskonflikten. I ett halvår har nu de svenska chaufförer stannat i protest på de svenska vägarna och i dagens Kaliber ska vi titta närmare på vad som egentligen hände. Men vi börjar på en kaj på Söder i Stockholm. Framför oss ser vi här i ruskvädret, en hel del lastbilar utav olika storlekar och modeller, en hel del dragbilar som hänger på en påhängsvagn så att det blir ett ekipage som kan frakta gods. Det är polacker, rumäner, finländare och vi ser bilar från Ryssland, Bulgarien. Stor variation på vad bilarna kommer ifrån men inte så många svenska. Titta här står en RO, rumän alltså Lite längre bort står ett gäng lastbilschaufförer och pratar.Börje Gustafsson, jag kommer från Finland, Borgå.Nu står vi i en av Stockholms hamnar. Vi frågar Börje Gustafsson, vad har han har för uppdrag idagJag har levererat båtar till båtmässan, väntar på att åka tillbaka till Finland, båten går ikväll. Det har ändrats, nu har det kommit utländska, det var bättre förr. Mer lönsamhet.Nu står vi på en plats där det är mycket lastbilar och trafik som går ut och in i landet. Och även trailers som kommer från Finland, har du märkt någon förändring på vilka fordon som kommer och hämtar?Tidigare var det bara svenskar som körde lössläp, men nu är det bara utländska bilar. Man vet inte under vilka förhållanden och hur lagligt det är, säger Börje Gustafsson.I Kaliber idag ska vi titta närmare på en händelse som tände brasan som redan glödde i den svenska lastbilbranschen och fick chaufförer att stanna i protest.En historisk tillbakablickSedan Sverige gick med i EU 1995 är vi en del av den fria rörligheten, målet med transporterna inom EU är att skapa ett gemensamt transportområde med likvärdiga konkurrensvillkor, men många i åkeribranschen tycker att det blivit tvärtom och efterlyser lika villkor.En stridsfråga är huruvida de så kallade cabotagereglerna missbrukas av utländska företag eller inte.Vad är då cabotage? En lastbil från ett annat EU-land som har lossat gods i Sverige får inom en vecka köra tre vanliga inrikeskörningar i Sverige. Detta är regler som EU har bestämt. Utländska lastbilar kan också köra så kallade kombinerade transporter, då man blandar transporter  på väg, sjö och järnväg. Även detta är reglerat av EU. De här reglerna skapar osäkerhet och konflikter i branschen.Vi tar oss tillbaka till oktober 2013. P4 Göteborg rapporter från demonstrationer i centrala Göteborg, 400 transportarbetare protesterar  mot osund konkurrens och lönedumpning. Det lät bland annat så här:Varför är du här idag?För att jag vill visa att jag värnar för mitt och våra jobb. Alla utlänningar får jättegärna komma hit. Men då ska de jobba på våra villkor.Vi vill få en tydligare bild av varför man protesterar. Så vi åker till Jönköping och träffar Johan Kullgren, åkeriägare i Jönköping. Vi är på väg till ett industriområde i Jönköping där Johan och hans kollegor ska stanna i protest kl 12. Vi frågar hur det går med firman?Inte dåligt, men inte så bra som man tycker att det borde. Priserna är så pressade, knappt någon vinst längre, svarar Johan KullgrenHur är det i branschen?Vad ska man säga, den är väldigt snedvriden, fruktansvärd konkurens, många företag från andra länder kommer hit och kör fruktansvärt billigt. Ingen sund konkurrens nånstans, gör att priserna pressas, väldigt många körningar idag kan vi inte köra. Du hade gått minus hela tiden, säger ju sig självt, det går inte, säger Kullgren.Hur vet du att priserna är så pressade?Ja men det vet man ju själv när man lägger anbud på körningar, man hör vad dom får för priser, hört från speditörer i stan. Rätt som det är kommer det en polsk, rumänsk eller bulgarisk dragbil istället på dom trailarna som någon annan körde innan. Då är det inte så svårt att lista ut hur det har gått till, säger KullgrenPå en Facebook-grupp på nätet hittade Johan Kullgren flera kollegor som var upprörda och irriterade över en dom i Sundsvalls tingsrätt. Tillsammans startade de gruppen Här Stannar Sverige och bestämde sig för att protestera mot domen genom att stanna sina lastbilar en kvart vid vägkanten klockan tolv på dagen och vid midnatt. Johan Kullgren berättar:Tingsrättsdomen i Sundsvall var det som fick bägaren att rinna över. Det som fick oss att stanna är situationen är som den är, vi har ingen sund konkurrans alls och det är ett stort problem. . Många som håller på med olagligheter och vi är en bransch som blöder rent ut sagt, ganska kraftigt, många stora åkerier som går i konkurs, det ska inte behöva vara så. Det är ett stort problem som det måste bli någon ordning på.Idag har gruppen drygt 15 000 medlemmar och debattvågorna går ibland höga inne på deras Facebook-sida. Det läggs ut bilder på svenska chaufförer som har stannat vid vägkanten i protest men även bilder på utländska lastbilar som kört i diket, stundtals svämmar känslorna över. Debatten kan bli hätsk, de som administrerar gruppen får ibland be medlemmarna att hålla god ton för att  diskussionerna inte ska urarta.Händelsen som startade uppropet7 oktober förra året. Platsen är E4 mellan Sundsvall och Hudiksvall och klockan är tre på eftermiddagenPolisen är tipsade om att en lastbil har lämnat hamnen i Sundsvall och att föraren kör utan giltigt körkort. En mc-polis skickas ut och vinkar in lastbilen på kontrollplatsen vid Armsjön.Polisen stoppar  den vita volvolastbilen och den körs av en chaufför från Makedonien. Volvon är svenskregistrerarad och föraren jobbar för ett åkeri i Norrköping.Chaufförens pass, id-kort och körkort  kontrolleras och chauffören grips eftersom man misstänker att dokumenten är falska. Chauffören är helt oförstående till gripandet.Senare samma dag, vid tjugo i sex på eftermiddagen. På polisstationen i Sundsvall förhörs chauffören och han nekar till brotten han är anklagad för.Polisen säger att han kör med falska dokument och att körkortet inte är giltigt. Chauffören nekar fortfarande, han menar att allt är i sin ordning, han har redan visat upp dokumenten för myndigheter i Sverige, till exempel Skatteverket och ansökt om att flytta till Sverige .Den makedonska lastbilschauffören häktas några dagar senare , han är fortfarande helt ovetandes om vad hans fall kommer att leda till.Dagarna går, och rättvisans kvarnar maler  och han sitter häktad till några dagar innan domen faller.Vi kallar chauffören för Goran. Så här säger han själv om gripandet:Jag tänkte på mig, jag tänkte på min familj, jag tänkte att jag hade förlorat allt,Den 19 november kom domen mot lastbilschauffören, han stod då åtalad för brukande av falsk urkund och olovlig körning. I Tingsrätten skriver: Det faktum att Goran självmant vänt sig till Skatteverket och visat upp sina handlingar och att han visat upp både passet och id-kortet för polisen när han stoppades trots att de endast efterfrågat körkortet talar för att han inte varit medveten om att de aktuella handlingarna varit falska. och fortsätter: Vid en samlad bedömning anser tingsrätten därför att åtalet ska ogillas.¨Den makedonska chauffören frias .. Domen mot den makedonska chaufförens får mycket uppmärksamhet i media. Protesterna tar fart och så här kunde det låta i radion:Svenska åkerier och transportsäljare slås ju ut nu av folk som inte behöver följa samma spelregler som vi har att följa, då är det svårt att konkurrera.De är inte ens EU-medborgare utan dom köper falska handlingar i Bulgarien och kör i Sverige och blir stannade och avslöjade men går fria i rättegång.Den makedonske chauffören kommenterar reaktionerna så här: Jag har inte förtjänat att bli kallad dumbom och andra flera fula saker. Jag jobbar bara för min familj. Det säger den makedonske lastbilschauffören som friades i Sundsvalls tingsrätt, domen fick de svenska chaufförerna att gå i taket.Idag kör han lastbil i Slovenien och vi har ringt upp honom. Vi vill veta vem personen är bakom epitetet Den makedonska lastbilschauffören och hur han tänkte.Goran är 49 år och har två tonårssöner och en fru hemma i Makedonien. Han tycker att det är fattigt i hans hemland och för att klara livhanken sökte han sig utanför landets gränser och hamnade här i Sverige. Planen var att ta med sig familjen hit och bli svensk medborgare, han hade till och med planer på att hans son skulle läsa vidare här efter att han pluggat klart i hemlandet.Goran säger att han trivdes i Sverige:Ha, vem skulle inte vara nöjd med att jobba i det förlovade landet?Han säger också att han inte känner igen sig i bilden av att utländsk chaufför skulle tvingas leva i misär. Här i Sverige bodde Goran i en campingstuga med tillgång till kök, badrum och tvättstuga, som delades av flera chaufförer. Drömmen var att skaffa sig en ny framtid i Sverige, men det blev inte riktigt som Goran hade tänkt sig.Men, hur kom det sig då att Goran försökte skaffa sig de bulgariska handlingarna? Makedonien är inte med i EU, men på grund av historiska kopplingar mellan Makedonien och grannlandet Bulgarien är det möjligt för makedonier att söka medborgarskap i Bulgarien om vissa kriterier är uppfyllda.Alla som är förare här vill åt dom här dokumenten, dom bulgariska dokumenten, säger Goran.Men eftersom kriterierna är vaga skapas möjligheter för personalen inom myndigheten att tjäna extra pengar genom att tillämpa reglerna generöst, vilket enligt bulgarisk och makedonsk press emellanåt sker.För cirka fyra år sedan tog Goran kontakt med en mellanhand som skulle hjälpa honom med att skaffa pass, id-kort och körkort i EU-landet Bulgarien för att göra det möjligt att jobba inom EU. I förhör Goran berättat att han köpt dokumenten av en man som han uppfattade jobbade officiellt för bugariska myndigheterna, och att han bland annat fick intyga hans mamma och morföräldrar tjänstgjort inom det militära i Bulgarien för att påvisa att han härstammade från landet. Han fick också lämna in sitt makedonska pass, id-kort och utdrag från brottsregistret och han fick göra en intervju på polishuset i Sofia.Goran misstänkte aldrig att handlingarna var falska, han säger: Nej verkligen inte, när man går till departementet för att hämta ut dokumenten tänker man inte så mycket, jag var överlycklig när jag fick dom, jag tänkte på min plan att få jobb i ett europeiskt land och bo där.Vad som har hänt, varför han fick falska dokument, om det handlar om korruption eller dokumentförsäljning har Goran inget svar på:Ja, det är en fråga på mycket högre nivå. Det där kan inte jag ens ha någon aning om, än mindre veta något om det.När domen faller börjar media uppmärksamma fallet och lastbilsprotesterna börjar, i media kallas han bland annat bluffchaufför det stod också att han helt saknade förarutbildning. Fram mot jul, eskalerar protesterna i dom större städerna runt om i landet.Goran har följt protesterna på avstånd och säger:Jag vet allt, jag har följt allt via internet, bara några dagar efter domen så åkte jag från Sverige, jag var här i fyra fem dagar och sen åkte jag till Makedonien, jag visste inte var jag skulle jobba, vart jag skulle, jag blev av med allt faktiskt.Han kan ha förståelse för att man protester men tycker inte det är chaufförernas fel.Det är troligtvis mycket problem i åkeribranschen, att det kommer östeuropéer och tar deras jobb. Men det är bolagen som tar deras jobb och inte chaufförerna. Men rubrikerna i tidningarna som har skrivits om mig, att jag inte hade körkort. Det var några rubriker om att jag själv skulle ha skrivit ut ett körkort. Att jag själv förfalskat allt. Jag har körkort i kategorierna C, E, D sen 1998.Att Goran har ett makedonskt lastbilskort är också något framgår i domen i Sundsvalls tingsrätt.Protester i JönköpingTillbaka till Johan Kullgren i Jönköping, mannen som startade Här Stannar Sverige och som blev förbannad över domen i Sundsvall tingsrätt. Vi frågar om han har läst domen.Delar av den har jag läst. En del har jag läst av den.Men borde man inte begära att du ska läsa hela eftersom ni startade protesterna när den kom?Alltså, jag har väl läst det som jag kände vara vettigt. Jag har sett hela domen men sen har jag inte läst exakt vartenda ord men den är bara en del av. Det är inte det som är Här stannar Sverige, utan det handlar om lika villkor så det är inte bara den domen det handlar om, säger Johan Kullgren.Ni säger ofta att lagar och regler ska gälla lika för alla. Om man tar domen som exempel, på vilket sett är lagar och regler inte lika för alla, om du jämför till exempel dig och den här makedoniern som blev friad.Ja alltså, jag ska inte säga att hade det varit en svensk chaufför hade det blivit värre, för det vet jag inte. Men det är lite så att, jag kommer med min lastbil och har för mycket lampor på den och kört över lite granna så får jag fan värre böter än om du har ett falskt körkort. Det tycker jag är rätt illa, säger Johan KullgrenDet är strax lunchtid i Jönköping och vi är nu framme på Solåsvägen där ett antal lastbilar ska stanna i protest en kvart med start kl 12.Det är ett lotteri det här, hur många som kommer. Men nu börjar det komma några stycken, säger Johan KullgrenVi frågar hur många blev det totalt här nu då?Femton, sexton nånting. Allt är bättre än inget, säger Johan Kullgren.Snåriga regler skapar förvirringHär stannar Sverige vill vara lika inför lagen, men något som gör det ännu mer komplicerat är ett snårigt EU-regelverk som öppnar för missförstånd och att man kan tänja på gränserna.Cabotage rätten som utländsk chaufför att köra tre inrikeskörningar inom en vecka när de kommit hit med gods, eller kombitrafik, det vill säga, när godset kommer till Sverige med båt får man bara köra 15 mil, men kommer det med järnväg så finns det ingen kilometergränsVi hör många som pratar om att reglerna är otydliga, vi ringer till Jimmie Lagerqvist som är handläggare på Transportstyrelsen, och han tycker själv att reglerna är snåriga och säger: Som sagt den här lagstiftningen är väldigt komplex och det finns mkt olika tolkningar och det saknas praxis på området, dvs domar och avgöranden Transportstyrelsen har valt att göra en tolkning av det.Om det fuskas, och i så fall hur mycket, har man på Transportstyrelsen ingen bra uppfattning om.Vi kan ju bara uttala oss om fakta, det vill säga dom officiella siffror som finns, och dom officiella siffrorna som finns det är ju dom som Trafikanalys har tagit fram. Men det är ju baserat på frivilliga uppgifter så där misstänker jag inte att dom illegala transporterna finns att utläsa. Därför är det väldigt svårt att säga hur stort problemet är, säger Jimmie LagerqvistFrågan om olagliga transporter har varit uppe på politikernas bord flera gånger och vid årsskiftet trädde en ny lag i kraft. Det är numera betydligt dyrare  att bryta mot cabotagereglerna och sedan 1 mars kan polisen även låsa fast fordon som t ex bryter mot just cabotagereglerna, med en slags fotboja på däcken, detta kallas klampning. Nu kan polisen ta ut en sanktionsavgift på 40 000 av chauffören direkt på plats vid vägkantenTill idag har 31 sanktionsavgifter fastställts med en summa av drygt 1,2 miljoner kronor. Ytterligare två avgifter har tagits ut som förskott men sen visat sig vara felaktiga och har alltså återbetalats till åkeriernaBilden borde nyanseras menar trafikpolisen i HelsingborgI Helsingborg i Skåne passerar mycket av trafiken på väg till eller från kontinenten. Här utför Skånepolisen många av sina kontroller. I detta mecka av tung trafik jobbar trafikpolisen Sören Johansson, han har kontrollerat tung yrkestrafik i cirka 10 år. Han tycker att han har fått en bättre verktygslåda för att stoppa lastbilar som kör olagligt.Ja men absolut, vår spontana uppfattning, när vi ser ute på väg givetvis, tycker vi att det här har minskat, man ser alltså mindre antal av dom här olagliga transporterna, säger Sören Johansson.I debatten kring utländska lastbilar på svenska vägar har en bild målats upp av många utländska lastbilar är olagliga. Du som möter dessa lastbilar och kontrollerar dem vad har du för bild?En hel del är olagliga. Men att säga som ibland framkommer att allting är kasst och att allting är fel, så är det definitivt inte. Det är många transporter som är lagliga och man får väl dela på dom här bitarna, tittar man på den här olagliga yrkesmässiga trafiken vad det gäller olaga cabotage så är ju det en bit och sen dom andra bitarna vad det gäller kör och vilotider och utrustning och så vidare då är ju det en annan bit men om man just på olaga cabotagebiten så är det många som är helt ok vad det gäller det, så jag tycker att det är en svag överdrift att man tror att allting är fel, så är det ju inte.Som vi berättat tidigare så är reglerna snåriga, det som skulle ha varit en laglig kombitransport kan bli en olaglig cabotagetransport om lastbilen kör över sträckan på 150 kilometerDet är ingen tvekan om det många av dom som vi har skrivit och tagit ut förskottsavgifter på där har det varit den formen av transporter där man har haft ett mål som är mycket längre ifrån hamnen där man har landat än dom tillåtna 150 km, säger Sören Johansson.Sören Johansson tycker att det stora ansvaret borde ligga på de som är ansvariga för transporterna, inte åkarna, utan de som beställer transporterna, alltså speditörerna och han säger:Jag tycker att dom har ett mycket större ansvar och dom frånhänder sig det väldigt ofta genom de bara hänvisar till att dom har skrivit avtal med olika europeiska åkerier, fram för allt från forna öststaterna, t ex Bulgarien. Beställarna bland det stora speditörerna i Sverige, behöver inte nämna någon speciell, men alla dom här stora speditörerna som finns dom har ett mycket större ansvar än vad dom vill göra gällande och det tycker jag att det kommer lite i skymundan. Dom tvår sina händer som Pontius Pilatus men det kan dom inte göra riktigt tycker jag. Speditörerna borde ta större ansvar menar kritikerTommy Pilarp är förbundsdirektör och förbundsjurist på Transportindustriförbundet och företräder alltså speditörer som t ex Bring, DHL och Schenker men också ägare till hamnar som Stockholms hamn. Pilarp är en person som sticker ut hakan i debatten och det gillas inte av alla, på Här Stannar Sverige-gruppen får han svidande kritik och så här kan det låta: Är det ingen som kan ge det där tomteblosset Pilarp betongstövlar o ståplats i Bottenviken.Tommy Pilarp tycker inte att speditörerna flyr sitt ansvar och tvår sina händer som Pontius Pilatus:Det skulle jag nog inte säga, jag har pratat med många av de här stora aktörerna men även de små speditörerna, och det som speditören ska göra enligt de bestämmelser som finns, till exempel att kontrollera att den som utför själva transportern har de tillstånd som krävs, ett gemenskapstillstånd till exempel, att man är momsregistrerad, de kontrollerna görs alltid så vitt jag vet.Vi frågar, om vi nu pratar om en kombitransport. Om det kommer in en transport sjövägen, och speditören känner till att den bara får köra 150 kilometer, och ändå planerar in en resa som är 25 mil vilket ansvar har man i det fallet?I det enstaka fallet, jag kan inte gå in i specifika fall, men jag kan prata om den generella frågeställningarna, då har speditören genom det transportupplägg som han, inte bara medverkar utan till och med är ansvarig för, satt åkeriet i en situation att de kommer att bryta mot ett kombidirektiv, så då har man ett stort ansvar.Det är många svenska åkare som protesterar och ställer krav på er som beställer transporterna, att ni ska ta ett större ansvar, hur möter ni dom kraven?Ja jag kan mycket väl, och med gått samvete lägga ena handen på mitt hjärta och säga att jag behöver inte möta de kraven, jag har varit med om att ställa dem. Det är ingen större hemlighet att Transportindustriförbundet har gått ut i debatten för längesen och sagt att vi är positiva till ett utökat beställaransvar, säger Tommy Pilarp.8 maj, det är kväll och vi är på Stockholmsmässan i Älvsjö. Här pågår Stockholm Truck meet, en lastbilsträff där man bland annat tävlar i vem som har den finaste lastbilen. Vi ser kromade detaljer, vackra lackmålningar på lastbilarna och hör höga motorljud. Det är fest i lastbils-Sverige. Här finns också Här Stannar Sverige representerat och missnöjet gror fortfarande och man planerar nya protester där andra branscher ska medverka.Bibbi Steinert är lastbilschaufför från Habo och verksam i protesterna. Hon tycker att villkoren är orättvisa och efter domen i Sundsvalls tingsrätt menar hon att vi är inte lika inför lagen:Det handlar om pengar hela tiden, men får vi bara in det rätt så får vi pengar, lika villkor för alla. Det är de det handlar om hela tiden, vi ska ha samma domar oavsett vilket land du kommer ifrån, vi ska ha samma i Sverige och du ska handla samma. Du ska tanka i Sverige till exempel, säger Bibbi Steinert.Samma domar, vad menar du med det?Vi ska vara lika inför lagen, säger Bibbi Steinert.På vilket sätt är vi inte det?Det räcker att titta på den uppe i Sundsvall.Du menar att tingsrätten dömde annorlunda för att han var från Makedonien och inte från Sverige.Ja, säger Bibbi Steinert.På vilket sätt då?Det gjorde dom ju, dom släppte ju honom. Han fick ju ingenting. Hade det varit en svensk. Då hade han fått mycket mycket mer, svarar Bibbi Steinert.I höst ska Gorans fall avgöras i hovrätten. I veckan föreslog riksdagen att regeringen ska införa hårdare regler för klampning, nu ska man kunna hålla fast lastbilarna en längre tid. Här Stannar Sverige förbereder just nu sin nästa protest på Sveriges nationaldag.Vi har sökt domaren i målet i Sundsvalls Tingsrätt som befinner sig utomlands och inte vill kommentera . Men lagmannen som är ansvarig för tingsrätten skriver i en kommentar till Kaliber: Jag är övertygad om att varje domare vid Sundsvalls tingsrätt, liksom vid varje domstol inom Sveriges Domsstolar, i sin dömande verksamhet dömer sakligt och opartiskt enligt tillämplig lag och författning -  och ser det som en självklarhet och som ett fundament i vår svenska rättsstat att varje domare i sitt dömande beaktar allas likhet inför lagen.Reportrar: Peter Johansson och Carin BerggrenProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • De försvunna barnen

    · 00:29:43 · Kaliber

    Över tusen barn har försvunnit under de senaste fem åren i Sverige. Det handlar om ensamkommande flyktingbarn som gått under jord och lever på drift, någonstans i Sverige. Kaliber tar reda på vart de tar vägen och hur några av dem lever - och vem som egentligen tar ansvar för barnen. – Här nere på rum nummer sju på nedanvåningen här bodde den senaste killen som avvek. Ismail 15 år, Mohammed 16 år och Amina 14 år - är tre av drygt tusen ensamkommande flyktingbarn som under de senaste fem åren kommit till Sverige - för att sen bara försvinna.  Detta är inga svenska barn. Då hade dom förmodligen hittats. Nej, dom här barnen har sökt sig till Sverige - utan sina föräldrar - på flykt från krig och förföljelse. Nu är många av dem på flykt igen - gömda och glömda av det svenska samhället. I Kaliber idag försöker vi få svar på frågan: vart tar de här barnen vägen? Och vem är det som ska ta ansvar för dom? – Och i rummet bredvid flyttade det precis in en kille igår. Det kan tänkas att den här killen avviker under helgen eller på måndag. Inne i det rum som verksamhetschef Betim Jahiri visar på Beddinge transitboende utanför Trelleborg står det ett par badtofflor bredvid den bäddade sängen. På dörren in till toaletten hänger en tröja och på väggen en ensam teckning med orangea streck. – Det är ju ganska så tomt det är ju ett tecken på att här försvinner folk ganska tidigt, de hinner inte etablera sig mer än hänga upp ett par shorts och handdukar. I ett gammalt mysigt vitt pensionat med knarrande trappor och avskavd färg finns Beddinge transitboende som drivs i Malmö stads regi. Här bor just nu 18 ensamkommande tonårskillar. Hit kommer ständigt nya ensamkommande barn som behöver en plats i väntan på att få sina asylskäl prövade av Migrationsverket. Men många försvinner också härifrån. Minst 2-3 varje månad, säger Betim Jahiri. Och den senaste tiden har dom börjat försvinna i allt snabbare takt. – Dom kommer hit en fredag och placeras här på Beddinge. Vid ett flertal tillfällen har man kommit ner till rummen på måndag morgon och märkt att personen i fråga inte är där utan har avvikit eftersom man har ju förberett ungdomarna på att på måndag måste du söka asyl. Det är den senaste utvecklingen och det är jättekonstigt. Vi lär varken känna dom eller får veta varför dom avviker. Var vet ni då om vart de tar vägen? – Ja, ingenting egentligen. De kan hamna överallt egentligen och vi kan bara spekulera. Det ryktas om svartarbete i Malmö, smuggling, människohandel att dom ingår i nån större härva. När ett barn avviker från boendet finns det tydliga rutiner för vad man ska göra...ansvarig socialsekretare informeras och inom 24 timmar anmäls försvinnandet till polisen. Betim Jahiri säger också att de anställda på boendet försöker ge polisen ett så tydligt signalement som man kan.    --Vårt ansvar tar ju lite slut där när vi gjort en polisanmälan och försökt vara behjälpliga om det skulle behövas eller dyka upp igen. Hur ofta kommer dom tillbaka? – Ingen har kommit tillbaka till det här boendet som jag vet. Kaliber har låtit Migrationsverket ta fram siffror över hur många ensamkommande flyktingbarn som försvunnit dom senaste åren. Och dom visar att över tusen barn har försvunnit sedan 2008. Några av dem är inte äldre än sex-sju år. Siffrorna visar också att antalet försvinnanden har blivit fler. 2011 försvann 163 barn. En siffra som nästan fördubblades under 2012 då 317 barn försvann. En del av dom återvänder frivilligt efter ett tag, men dom allra flesta är fortfarande borta.   Gränspolisen i Skåne har som uppgift att hitta dom barn som försvinner. Bakom en hög anmälningar om försvunna barn sitter gränspolisens chef Kristina Hallander Spångberg och biträdande chefen Leif Fransson. De är uppgivna. – Det finns i princip inget att göra. I vissa av ärendena finns inte ens något signalement på barnen. Ingen identitet. Inga uppgifter om anhöriga. Och transitboendet har inga uppgifter om dom. Så vi har inget att arbeta med. – Jag kan ju bara ta ett exempel från en anmälan här. Signalement då. Personalen på boendet kunde inte ge något signalement. Men Abri är från Marocko och talar arabiska.... Här har vi en:  Mohammed är cirka 180 cm lång. Bar en beige jacka när han lämnade boendet. Har snaggat hår. Och det är det enda ni har? – Ja precis, och då kan man själv föreställa sig hur lätt det är att hitta en Mohammed som är 180 cm lång i Sverige. Och då blir det tyvärr så att ärendet hamnar rätt långt ner i prioriteringen. Det vill säga vi gör ingenting. Och vad vet ni om var de här barnen är idag? – Vi vet ingenting om var de är idag. Varken polisen eller personalen på transitboendena vet alltså vart barnen tar vägen. Men hur är det möjligt att barn i Sverige idag kan försvinna spårlöst? Och var är de? Stockholmståget ska snart åka norrut och dom sista passagerare hoppar på. Vi är ute och letar efter dom som försvunnit. Vi har hört att det är hit en del av barnen söker sig. Till Malmö centralstation. Just den här morgonen hittar vi inga av de försvunna barnen. Men det var hit 17-åriga Sajad kom när han lämnade sitt transitboende. – Det var jättekallt. Och människorna bara kollade på mig, jag kände mig som en tiggare. Den 24:e februari förra året hade 17-åriga Sajad varit i Sverige i fem månader och precis fått besked om att han inte skulle få stanna. – Jag blev mycket trött av livet, jag hade inget hopp att leva vidare. Vad tänkte du då? – Jag kom på att ta livet av mig. Men livet ville annorlunda. Av en kompis på boendet får Sajad veta att han kan gömma sig i 18 månader. Lyckas han med det har han rätt att söka asyl igen i Sverige. – Så sa han till mig att det finns en regel som säger att man kan gömma sig i 18 månader och sen kan man söka asyl igen. Mitt i natten den 24 februari medan de andra på transitboendet ligger och sover packar Sajad sin väska med det han äger - lite kläder och två böcker. Den första tiden lever han på gatan men efter ett tag får han hjälp av Asylgruppen – ett löst sammansatt nätverk som hjälper asylsökande och papperslösa. Vi är på väg till den lägenhet som Asylgruppen har ordnat åt Sajad och några andra killar, som lever gömda. Lägenhetsinnehavaren har flyttat och lägenheten gapar tom. Här kan killarna bo under den tre månader långa uppsägningstiden. På golvet i ett stort tomt vardagsrum sitter fyra andra afghanska pojkar och stirrar in i en liten laptop. På skärmen visas en Bollywoodfilm. Så det är här du bor? – Ja, jag bor här. Sajad vill inte gärna berätta om varför han flydde från Afghanistan. Minnena är för smärtsamma. Nu försöker han istället fokusera på hur han ska klara sig under de resterande sex månaderna som han måste hålla sig gömd. Var sover du? – Jag sover i andra rummet. Vill du visa? – Ja. Här var det mörkt. – Ja, det finns ingen lampa. Hur skulle du vilja beskriva ditt rum? – Tomt. Ingen tv, ingen matta. Ingen bra lampa. Kala väggar, tomt rum med en säng i ett hörn och en hög med kläder – det här är allt du äger? – Jag har tre t-shirts, två jeans och en jacka. Och lite böcker – hur kan du läsa utan lampa? – Jag går till det andra rummet. ”Mördare utan ansikte”  Henning Mankell – vad har du mer för böcker? – Anne Franks dagbok. Sajad är ett så kallat Dublinärende. Enligt Dublinförordningen har man inte rätt att stanna i Sverige om man registrerats som flykting i ett annat EU-land tidigare. Reglerna säger att man då ska avvisas från Sverige till det land som man varit i först. I Sajads fall är det landet Danmark. I Danmark, varför gav de dig avslag där? – Det har de inte förklarat, men jag tänker att det blir mer och mer flyktingar i Danmark och att de blir trötta på flyktingar. Det finns ingen plats kanske. När myndigheterna inte längre tar ansvar för de här barnen är det alltså ideella krafter som får ta vid. För Sajad har hjälpen från Asylgruppen betytt att han fått någonstans att bo, han får lite fickpengar varje vecka och hans kontaktperson sköter kontakterna med skolan där han går och lär sig svenska. Hur lång tid av de här 18 månaderna har gått nu? – Det har gått nästan ett år. Så du har sex månader kvar – hur känns det att det har gått så lång tid ändå? – Det känns bra, jag hoppas att jag en dag kan söka asyl här i Sverige.  --Jag har slutat skolan och nu ska jag till hem. För nu efter skolan har jag inte så mycket att göra. Jag kanske pluggar lite hemma. Och sen... ja, det är fredag och alla är med kompisar och alla är ute, men jag... jag känner mig lite orolig och jag ibland jag blir rädd. Det är fredag och vi träffar ett av dom andra ensamkommande barnen som försvunnit. Arash har precis slutat skolan. Han går på naturprogrammet och drömmer om att arbeta på apotek. Han har levt gömd i snart ett halvår, men han går ändå i skolan. – Jag älskar att plugga och gå i skolan. Men jag är orolig hela tiden. Varför? – Jag är rädd för polisen och jag vill inte åka tillbaka till Afghanistan för att jag har mycket problem där och jag kommer inte leva. Därför är jag rädd när jag går i skolan och sen hem, rädd för polisen och tänker att polisen kommer att hitta mig. Om polisen hittar mig kommer de så klart skicka tillbaka mig – det är därför jag är rädd. Inte långt härifrån står polisinspektören Karl Dannestam och gör en cykelkontroll. Ett trasigt cykellyse gör att en ung tjej får böta 500 kronor. Men poliserna här har även en annan uppgift. Sedan Sverige gick med i Schengen ska polisen också göra en så kallad inre utlänningskontroll om dom blir misstänksamma om att cyklisterna inte har rätt att uppehålla sig i Sverige. De senaste åren har regeringen ställt krav på att polisen ska göra fler kontroller. I Skåne har antalet inre utlänningskontroller mer än tredubblats sedan 2007. Har du några regler när du går hem från skolan? – Ja, jag tänker att idag ska jag ta den vägen, det är bättre att inte alltid ta samma väg. Varför gör du så? – För att jag är rädd för polisen och jag tänker att någon kanske letar efter mig, därför tar jag inte samma väg varje dag.   Arash har fått magsår och har svårt att sova om nätterna. Den medicin han fick på transitboendet är nästan slut. Och han har hamstrat så att medicinerna ska räcka. – Jag har ingen medicin till magen kvar, jag har bara sömnmedicin kvar som jag har sparat. Ibland när jag inte kan sova på hela natten så tar jag en tablett bara för jag är att de ska ta slut och vad ska jag då göra sen?  – Om jag går till sjukhuset ringer de polisen och polisen kommer och hämtar mig. Arash är nästan hemma nu, men vid en annan poliskontroll står biträdande chefen för gränspolisen Leif Fransson. Det är en svår uppgift gränspolisen har. Dels vill de värna om och hitta de barn och ungdomar som försvinner. Men något som prioriteras högre är den grupp av barn som försvunnit och som fått beslut om så kallad verkställighet – alltså att de ska avisas. – Vi har ju faktiskt en rätt att prata med folk, man ställer kanske en fråga ”Hej, vad heter du?”. Kan man då inte prata svenska finns det kanske en grund att gå vidare. Leif Fransson säger att de allra de flesta som gränspolisen hittar inte är via kontroller på stan. Istället handlar det om tips från allmänheten. – Det kan vara boende i en trappuppgång som har sett att det är mycket folk som springer till och från en lägenhet. Vad kan det vara mer för tips? – Andra tips kan vara att man jobbar hos någon person och vi får tips från näringsidkaren när det närmar sig att man ska betala, då ringer man polisen och tipsar om att i den butiken finns det en person som inte har rätt att vara i landet. Och de tipsen stämmer i 99 fall av hundra, vi hittar alltid någon som inte har rätt att vara i landet.   Den senaste tidens debatt om papperslösa har handlat om REVA - ett projekt som går ut på att Migrationsverket tillsammans med kriminalvården och gränspolisen ska bli mer effektiva på att verkställa besluten om avvisning. I Skåne har gränspolisen tillsatt två extra tjänster till satsningen och under förra året lyckades man avvisa 25 procent fler än 2011. Även om REVA handlar om administrativa förändringar inom polisen har många i samband med projektet kritiserat polisens arbetsmetoder - att man kontrollerar folk på gatan och i tunnelbanan, och att man slår till vid vigslar och i anslutning till barnpsykiatrin. – Det vi sysslar med, det väcker jävligt mycket känslor hos folk. Vi letar efter folk som inte har rätt att vara i landet och då kan man ju tycka ”varför gör vi det då?”. Men det är ju inte för vårt eget nöje som vi gör det. Det finns ett antal poliser på gränspolisen och de har en uppgift att sköta. Och vi hanterar den uppgiften på det professionella sättet att vi följer de regler och riktlinjer vi har att jobba efter. Och det kan man tycka vad man vill om ju. Men vad tänker du om att de här kontrollerna kan leda till att de som lever gömda och kanske inte vågar söka sig till skola och sjukvård? – Man kan tycka att det är rent förjävligt egentligen att man har den känslan, för ytterst är det ju människor vi pratar om och vi ska ju behandla dem på ett värdigt och respektfullt sätt. Och då kan man ju tycka att när vi jagar dem – behandlar vi dem på ett värdigt och respektfullt sätt? Nej det är det kanske inte, just då vid det tillfället. Men då blir det ett lite torrt tjänstemanasvar: Vi har en uppgift att sköta och det kan man ju tycka är helt åt helvete vid just det tillfället, men så är det. Får vi andra besked och beslut, då respekterar vi det.  Vi har röstat på de politiker vi har och det är de som stiftar lagar. – Dom pratar jättemycket om polisen. Det är nästan det enda dom pratar om. Och dom pratar om dom ska få asyl eller inte och att nånstans jobba med det när jag vet att det kan stå en polis utanför det blir jättesvårt då att få en person att fungera. När jag vet att det är systemet det är fel på. Jag vet att de inte gör något fel. De försöker bara överleva och klara vardagen. Sara Wåhlin är samordnare på TKT, team för krigs- och tortyrskadade på barn- och ungdomspsykiatrin i Malmö. Hon och hennes kollega psykologen Kenjiro Sato träffar många av de försvunna barnen som lever gömda och har bland annat en grupp där man träffas och äter frukost tillsammans. Allt fler ensamkommande barn med svåra upplevelser och obearbetade trauman söker hjälp här, och Kenjiro Sato säger att man först och främst försöker stabilisera barnen och skapa förtroende genom att göra olika aktiviteter tillsammans. Men ofta lider barnen av sömnsvårigheter, överspändhet och koncentrationssvårigheter som dom inte vet hur dom ska hantera. – Många skadar sig själv för att dom inte orkar stå ut med det här. Smärta i själen som dom säger. Jag vet att i Sverige har några tagit livet av sig så det är det värsta som skulle kunna hända. Då blir hela samhället traumatiserat tycker jag. Det är en katastrof för mänskligheten och en katastrof för oss själva att vi låter detta hända i vårt land. Barnen får aldrig möjlighet att bearbeta dom trauma som dom upplevt i hemlandet eller på resan hit till Sverige, säger Kenjiro Sato. Sen är det ytterligare ett trauma att leva som gömd, med den ständiga ovissheten och rädslan för att polisen ska hitta en. Och riskerna för de här barnen är stora, menar Sara Wåhlin. – Det vet vi ju att det finns människor runt omkring som ser de här barnen som en möjlighet till billig arbetskraft, sexuellt utnyttjande. Vi är i Stockholm och ska träffa Ingrid Åkerman som är handläggare på Länsstyrelsen. Hon ligger bakom den första nationella kartläggningen i sitt slag som kom i slutet av förra året och som handlar om barn i Sverige som utsatts för människohandel. – Det kan vara små barn som tillsammans med vuxna begår stölder i varuhus, eller barn som tigger eller barn som utsätts för sexuella övergrepp. I rapporten har Ingrid Åkerman tagit kontakt med samtliga socialtjänster i Sverige och kunnat konstatera 166 fall där barn misstänks ha utsatts för människohandel. 102 av barnen är utländska och flera av dom är ensamkommande som avvikit. Hon berättar om ett av fallen: – Det är en ung flicka, ensamkommande, asylsökande. Efter ett tag försvinner flickan efter många konstiga telefonsamtal och människor som har rört sig utanför huset. Hon hittas så småningom i et fruktansvärt dåligt skick, söndertrasad i underlivet och blir inlagd på sjukhus under en ganska lång tid. Den här flickan kunde de sociala myndigheterna fånga upp. Men efter ett tag försvinner hon igen. – Var hon är idag det vet vi ju inte. På Stockholms centralstation träffar vi Helena Karlén som är generalsekreterare på organisationen ECPAT som arbetar mot människohandel. – Hade det här rört sig om svenska barn så tror jag att det hade varit ramaskrin, det hade varit stora eftersökningar och pådrag runt om i landet för att leta efter de här barnen och identifiera dem och se till att de fick sina rättigheter tillgodosedda. Även här har man sett tecken på att avvikna barn hamnar i sexhandel. Oftast kommer informationen från personal på Migrationsverket, men också från polisen. – Det är allt möjligt: tiggeri på gatorna, stölder men också sexuellt utnyttjande. Kaliber har tittat närmare på hur ansvarskedjan ser ut när ett ensamkommande barn försvinner i Sverige. Migrationsverket ansvarar endast för att pröva barnens rätt att stanna i Sverige. Aisha Butt på Migrationsverket. – Det är inte möjligt för Migrationsverket att eftersöka de här barnen, det är fortfarande polisens ansvar. Men en bra dialog är jätteviktig. Enligt Migrationsverket är det alltså polisens ansvar att se till att de här barnen inte far illa. Men hos polisen får vi andra besked. Biträdande chef för Gränspolisen Leif Fransson igen: – Det är ju inte polisens ansvar att ansvara för de här personerna. Det ligger ju under soc ansvar. Polisen skyfflar alltså vidare ansvaret till kommunerna och dess socialtjänster. I Malmö är Sema Soer enhetschef på den sociala resursförvaltningen. Hon svarar med att säga att det är polisen som skulle kunna lägga ner mer tid på att leta efter de avvikna barnen och att det finns mycket att jobba på när det gäller samarbetet mellan polisen och socialtjänsten. – Det skulle kunna utvecklas men då krävs ett större initiativ från polisens sida. Och när vi lämnar information att man verkligen gör något av den här informationen, är intresserade av att ta emot det. Myndigheterna skyller på varandra när det gäller vem som ska ta ansvaret för de här barnen. Vi tar frågan om ansvaret till vår moderate migrationsminister Tobias Billström. – Jag utgår från att de myndigheter som berörs gör vad de kan för att hitta de barn som försvinner och också försöker förebygga att de försvinner överhuvudtaget. Vår Migrationsminister litar alltså på att berörda myndigheter tar det ansvaret som krävs för att värna om de ensamkommande barnen som försvinner. Och trots att dom blir fler tycker inte Tobias Billström det finns någon anledning att se över systemet eller den svenska asylprocessen. Den är rättssäker, menar Billström. – Men respekterar man inte det beslut som fattas och väljer att avvika så har man också själv ett ansvar. Men samtidigt är det svårt att se hur det här helst ska kunna undvikas. Det har jag inget svar på omedelbart. Arash har klarat sig från polisen den här dagen på väg hem från skolan. Men han är osäker på om han kommer klara att gömma sig de fyra åren det tar innan han har rätt att söka asyl igen. – Hur ska jag kunna vänta i fyra år. Jag bara ber till Gud att de kan hjälpa mig förstå och min situation. Arash och Sajad i reportaget heter egentligen någonting annat. Reportrar: Anna Landelius och Mikael Funke  Producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Ocean Gala - asylbåten som strandade

    · 00:29:20 · Kaliber

    Det stora antalet flyktingar som kom till Sverige krävde snabba lösningar. Migrationsverket dammsög landet på boendeplatser men mångmiljonupplägget med fartyg gick på grund. Hej, jag heter Egil och är kapten här ombord på Ocean Gala.Egil Aune är kapten på det stora kryssningsfartyget som var tänkt att bli Sveriges största asylboende. Detta skulle vara huvudrestaurangen, och så får vi se hur många de skulle ha blitt, så hade vi öppnat upp mer å mer. Ju mera gäster vi har ombord, ju mera hade vi behövt öppna upp. Nu är vi inne här i Show-loungen, det var huvudshow-loungen, men det är inte så mycket show idag.Egil och hans besättning är inhyrda för att driva skeppet som ett boende för flyktingar. Men hundra besättningsmän har redan åkt hem, det är alldeles tomt, det finns inga flyktingar här. Men vi var klara säger Egil, och så tar han med oss på en rundtur. Båten har fjorton däck och högst upp skulle en basketplan ligga. Swimmingpoolen är täckt med plank. Det är som att vara på en finlandsfärja, men där dom flotta taxfree-butikerna är ombyggda för Migrationsverket med ett mottagningskontor och ett stort väntrum med utsikt mot vattnet. Planen var ju det att Migrationsverket skulle ha sitt folk här, också skulle vi ha aktivitetsledare ombord, vi skulle ha personal till att aktivera och hjälpa flyktingarna ombord här. Så det var vi klara med.Det måste ju kännas väldigt snopet? Vad kan man göra, så här är det i livet. Allt är klart att ta emot. Jag syns de va väldigt intressant, å jag tror vi hade kunna lyckats väldigt bra. Men tyvärr så gick det väl inte så.Migrationsverket anser att rederiet inte uppfyllt kraven i deras avtal, och har alltså stoppat planerna på asylboende ombord. Rederiet anser att myndighetens beslut är taget på felaktiga grunder, och har hittills skickat fakturor på totalt 81 miljoner svenska kronor och kostnaderna för rederiet rinner hela tiden iväg och nu hotar de med att stämma staten på stora pengar. Det här är en del i invecklad härva, och för att förstå hur det har kunnat bli såhär, så måste vi backa tillbaka bandet flera månaderUr Ekot Migrationsverket klarar inte längre att få fram boenden för nyanlända flyktingar. På de ankomstboenden där asylsökande ska bo som mest i ett par dagar Här i Sverige behövs upp emot 20 000 nya boendeplatser för asylsökande innan sommaren.. Det börjar byggas tältläger i Sverige för att ge plats åt några av dom flyktingar som Flyktingströmmen under sommaren och hösten 2015 ställer Migrationsverket inför en tuff utmaning att hitta boenden till asylsökanden. Vid det akuta läget var det över 160 000 flyktingar som kom till landet förra året, och Migrationsverket såg båtar som ett alternativ, och söker efter fartyg.Rederiet Floating Accommodations visar sitt intresse. Bolaget drivs av de två norska bröderna Tandberg, som har erfarenhet vid katastrofer. Efter orkanen Katrina i New Orleans, med sovsalar för studenter, vid orkanen Ike och vid jordbävningen i Haiti.Migrationsverket skriver ett avtal med bolaget som anger att när norrmännen har tillstånden klara, kan deras asylboende på båten användas som asylboende för 1790 flyktingar.Rederiet letar kajplats åt det stora kryssningsfartyget, men hittar ingen. De får nej i stora städer som Stockholm, men så hittar de en i Härnösands kommun och Espen Tandberg, en av delägarna, träffar i januari det socialdemokratiska kommunalrådet Fred Nilsson. Jag tog emot honom och jag lyssnade på vad han sa. Jag log lite åt hans enorma entusiasm, som en väldigt typisk försäljare. Men sa att det här tål att tänkas på. Han gav ju också en del uppgifter på volymen av det här å han talade då inte om 2000 boende, men kanske hälften av det här. Han angav också värden för hur mycket vatten, och sånt där, de skulle behöva för att klara av det här, säger Fred Nilsson.Härnösand är en liten kommun som tagit emot många flyktingar. Vi är kända för att vara en flyktingvänlig kommun säger Fred Nilsson. Men nu, när han hör norrmännens planer, börjar han dra öronen åt sig. Väldigt kort efter hans besök så förstod vi innebörden i det här och satte oss ner, politiker, jag kallade, eller jag inbjöd politiker från alla de politiska partierna, ledningen för de politiska partierna i kommunfullmäktige. För att föra en dialog om det här, för vi insåg ju ganska snart att det här skiljde sig från alla andra förslag.På vilket sätt? Volymen och placeringen. Det är ju så här att när Migrationsverket upprättar ett boende i en kommun, var det än är, så utgår man ju på något sätt från hur det samhället är planerat. Och man kräver bygglov, man kräver räddningstjänstens godkännande. Allting som måste finnas för att det ska vara ett acceptabelt boende. Det gör dom överallt. Och alla partier var överens om att det här inte var en önskad lösning i Härnösand. Vi var överens om det.Kommunalrådet i Härnösand, Fred Nilsson, säger att Migrationsverket lovat att inte trotsa honom - ingen asylbåt ska lägga till i hans kommun. Migrationsverket börjar se problem. Det är svårt att hitta kommuner som vill ta emot flyktingfartyg. De har kontakt med fem fartygsleverantörer som söker kajplats, och båtarna hamnar på regeringskansliets bord."Många människor som var oroliga"Kaliber har tagit del av mailväxlingar mellan en hög tjänsteman på justitiedepartementet och en tjänsteman på Migrationsverket som avhandlar båtarna.Hej, ville bara kolla så att jag uppfattade dig rätt idag, är det så att alla fartygsplaner nu är rökta? Alltså den potential ni såg på 4000 platser är borta.En av cheferna på Migrationsverket, som har ansvar för upphandlingarna med båtar svarar.Hej, Vi ger aldrig upp utan vi tror fortfarande på fartygsplatser.Däremot efter att jag själv pratat med kommunalråden i Härnösand, Timrå och Norrköping så förstår jag att kommunerna inte vill ha fartyg och att de vet att de kan avstyra via bygglovskravet. Ändå förlänger Migrationsverket sina villkorliga avtal med tre fartygsleverantörer. De får längre tid på sig att fixa ledig kajplats och de tillstånd som krävs för att öppna asylboende på båtarna. Jag är Kjell Tandberg och jag är en av ledarna i Floating Accommodations.Vi ringer upp Kjell Tandberg, delägare i Floating Accommodations, bolaget som tänker segla passagerarfartyget Ocean Gala till Sverige. Det är ju helt otroligt. Den myndigheten som står för över en miljard svenska kronor i upphandling må ju veta vilka tillstånd som krävs.Tandberg bryr sig inte om kravet på bygglov, och menar att andra regler gäller till sjöss än på land. Migrationsverket ville ta reda på vilka tillstånd som behövs, om ett bygglov är nödvändigt och förlängde därför tidsfristen säger Tandberg. Men i april funderar Tandberg på det politiska läget i Sverige som förändrat sin asylpolitik. Allt färre flyktingar kommer till landet, vill Migrationsverket fortfarande fullfölja avtalet? Ja den 17 april ställde vi spörsmålet om de vill genomföra avtalet, och det var Migrationsverket som insisterade på att de ville genomföra avtalet.Den kommunikation vi tagit del av visar att både Migrationsverket och Justitiedepartementet börjar tvivla inför flyktingfartygen. I slutet på april vill en hög tjänsteman diskutera båtar med en av cheferna på Migrationsverket:Hej! Tack för bra möte i fredags! Mkt uppskattat att ni kom! Alltid lika bra att ses. Undrar om du har möjlighet att höras i morgon? Skulle gärna vilja prata vidare med dig om ngr frågor (bland annat och hur ni ev kan tänka taktiskt så att ni inte hamnar med för många dyra båtplatser). Och sen, i början av maj blir frågan om att gå ur tecknade avtal med fartyg aktuell, samma höga tjänsteman skickar konkreta frågor till Migrationsverkets avdelning.Vad krävs för att gå ur tecknade avtal för fartyg? Vilka kostnader skulle det enligt avtalet medföra?Den här kommunikationen om fartygen pågår i flera månader, men i media och i Härnösands kommun är den så kallade asylbåten Ocean Gala nästan glömd. Politikerna i Härnösand har andats ut, ända till i juni, då plötsligt ett fartyg dyker upp på radarn. Det har lämnat tyska Kiel och stävar mot Härnösands kommun - Ocean Gala - destination Utansjö hamn.Så här lät det i lokalradion morgonen den 14 juni.P4 Västernorrland, Sveriges radio. Och det är alltså på väg ett enormt fartyg mot Utansjö hamn norr om Härnösand. En oerhört spännande historia. En kommun som säger att, ehhmm nä, det ska inte vara något flyktingboende där. Och så har man redare som säger att, jo, det ska bli flyktingboende här, och vi kan göra så här och si och så. Och kommunen säger att Migrationsverket har sagt att de inte kommer att göra något mot kommunens vilja, och hela den där biten När Ocean Gala seglar mot Utansjö hamn så vet varken Migrationsverket eller Fred Nilsson, kommunalrådet i Härnösand, om att båten ska lägga till just där. Och dom som bor i Utansjö är lika förvånade. Ja, jag åkte hit som så många andra och tittade, å förundrades över vad är det som händer. Å förstod väl egentligen ingenting, vad gör den här? Det begrep vi ju inte.Här bor lokalpolitikern, vänsterpartisten Lars-Gunnar Hultin. Det var mycket folk och bilar, man hade kunnat stå där och sälja varmkorv tror jag och tjänat en hacka. Nej, det var mycket folk och många intressen och många frågetecken. Och många människor som var oroliga och som undrade vad det är som händer.Vad sa dom? Nja alltså, i Utansjö så tar vi ju emot väldigt mycket flyktingar, vi tog emot 150 stycken, så vi fördubblade ju vår befolkning och det gör vi på ett väldigt bra sätt. Det funkar jättebra, befolkningen hjälper till, det har blivit ett lyft för Utansjö. Men att där lägga till 1800 personer till, det blir ju fullständigt omöjligt. För dom människorna kan ju inte bara sitta på båten, det måste man förstå. Dom vill ju gå i land och det är nästan omöjligt att begripa vad det får för konsekvenser."Alla vet var Utansjö finns nu"Båten väcker känslor i byn. Det här är en gammal bruksort som avfolkats med tiden, pappersmassefabriken lades ner för åtta år sedan. Kvällen efter att båten lagt till knackar vi på Utansjögården. Där är det ett möte om något helt annat, men om båten finns mycket att säga. Jag heter Marion Andersson, Det är en väldigt tjusig båt, den pryder kajen så fint där nere, eller hur? Alla turisterna kommer hit och tittar, Förstår du vilken dragningskraft den här båten har? Utansjö på kartan. Alla vet var Utansjö finns nu, och så kommer dom och tittar på båten, igår såg dom stå på bron och titta. Och jag har gjort bort mig, för jag har sagt att jag tycker om båten, och då har jag fått veta idag att det är inte några fler än jag som tycker det.Vem har du fått veta det av? Ja, jag har varit på PRO Och dom sa, så där får du inte säga Marion. Det där är fel.Varför det? Ja för man tycker att det ska inte vara någon båt här med invandrare, och jag tycker ju det. Vet ni vad, jag tänker så här. Helt Underbart, nu kanske vi får en bensinstation, för det har vi ingen. Om det kommer människor hit så sker det saker också, det måste vara mat, bensin. Men vad ska dom göra på båten? Nu måste jag få säga en sak, dom som åker på Åland, vad gör dom? Det är ju roligt, Birka som går förbi här flera gånger. Det är en helg det, nu ska de ju bo här i ett år kanske, det funkar ju inte. Och vi kan ju inte ha 1700 stycken som drar omkring på byarna här på kvällarna, det är ju en omöjlighet.Hur tänker du då? Man ser ju på andra boenden så är det ju mycket mer problem än vad vi haft här. Mycket bråk och sånt, jag tror att det blir mer av sånt om vi får hit så många människor. Det finns inte utrymme för dom att vara helt enkelt, säger en man i byn.Det är många frågetecken när båten Ocean Gala kommer till Härnösands kommun. Redan vid det här laget räknar regeringskansliet och Migrationsverket med en rättslig process.Ett SMS från en hög tjänsteman på justitiedepartementet skickas till en av cheferna på Migrationsverket, dagen efter att Ocean Gala förtöjt.15 juniHåll oss gärna i bilden om hur det utvecklas. Kanske god idé att ni hyr in juridisk spetskompetens innan skadeståndssituationen blir skarp? hur disk(uterar reds anm) ni kring det? Migrationsverket svarar:Vi jobbar hårt med båtarna och den ligger på vår högsta nivå () men lovar att återkoppla så fort jag vet något. Rederiet som ligger bakom planerna på asylboendet ombord på Ocean Gala är redo att ta emot flyktingar säger de. Och de anser att avtalet ska träda ikraft efter att båten blivit inspekterad som boende och fått godkänt. Kontraktet är värt stora pengar för rederiet. Det kostar Migrationsverket drygt 800 000 kronor per dygn att hyra fartyget från och med att avtalet träder ikraft men fortfarande vet inte Migrationsverket vilka tillstånd som är nödvändiga för ett passagerarfartyg. Så här lät det i Studio Ett i P1 den 17 juni. Vad som gäller är att den här entreprenören har fått fram till den 3 juli på sig, att visa att det finns en hamn och att alla nödvändiga tillstånd finns på plats, säger Fredrik Bengtsson som är Migrationsverkets presschef. Finns inte dom här tillstånden på plats till den 3 juli, då blir det inte heller ett asylboende.Programledare: Men bara så att vi förstår tydligt, vilka tillstånd är det då som behövs för att det här ska bli av före den 3 juli? Ja det har vi inte satt ut, för det är vi inte på det klara över utan är det så att det krävs bygglov från kommunen där båten ligger, då är det de som ska uppvisas. Är det andra typer av kommunala tillstånd som behövs, så är det de som ska komma in, och då är det en kontakt mellan entreprenören och kommunen som måste lösas, säger Fredrik Bengtsson.Tiden går och samtidigt rinner pengar iväg för Kjell Tandberg, delägare i Floating Accommodations, som bland annat måste betala löner till de 140 besättningsmännen ombord på Ocean Gala och hyra för kajplatsen. Man ska tänka på att ett fartyg går efter internationella regler, vi räknas som ett passagerarfartyg, antingen om vi ligger i hamn eller om det seglar, eftersom att man måste ha en besättning dygnet runt. I priset så ingår det ju att ta fartyget till Sverige, och bygga om efter de specifikationer som Migrationsverket bad om, säger Tandberg.Tidsfristen för det villkorliga avtalet går ut den 3 juli. Tandberg skickar den första fakturan till Migrationsverket som nu kollar upp om Ocean Gala har alla papper i ordning om boendet ska kunna öppna. Verkets beslut tas tre dagar senare.Ur Ekot 6 juliMigrationsverket stoppar det planerade asylboendet ombord på kryssningsfartyget Ocean Gala som förtöjt i Härnösands kommun. Orsaken är att hamnägaren saknar nödvändiga tillstånd för att ta emot fartyget. Migrationsverket river avtalet om asylboende på Ocean Gala, dom lutar sig mot ett förbud från länsstyrelsen en vecka efter att båten lade till i Utansjö hamn. Hamnen saknar tillstånd och är inte byggd för att ta emot avfallsvatten från en passagerarbåt. Om båten hade varit fullbelagd hade nästan 2000 personer bott där. Det finns också miljöföroreningar i marken. Förbudet mot Utansjö Industrihamn har överklagats av hamnägare, och nu ligger ärendet hos mark- och miljööverdomstolen.Länsrådet, Sten-Olov Altin suckar när vi träffar honom i Härnösand, han väntar på hur det ska bli med båten. Ja, nu är vi här i början av september, och att vi inte har kommit längre än vad vi faktiskt har gjort här nu, det kan jag tycka är lite tråkigt eftersom att vi redan direkt konstaterade att den här hamnen ju varken har tillstånd för, eller är lämplig för att ta emot ett passagerarfartyg. Att inte fartyget har lämnat det kan jag tycka är lite tråkigt.Så båten ligger alltså kvar efter nära två månader. Vi återvänder till kaptenen Egil Aune som också väntar på vad som ska hända. Han och de 45 besättningsmän som är kvar, underhåller båten under tiden.Vad tänker du om det här gamla industriområdet, när du kom hit med båten, det var ju du som körde båten hit. Ja det är ju lite trist att se en nedlagd industri, om man tänker hur det var för några år sedan så var det full aktivitet här, du har Utansjö här uppe som var en liten landsbygd där det var full aktivitet med skola och butik och nu är det inget kvar där. "Migrationsverket kommer att krypa till korset"En hjullastare jobbar en bit bort i Utansjö hamn. Det var inte meningen att dom som bodde på båten skulle röra sig överallt, säger Egil. Men i det stora massamagasinet, säger han, också pekar han på en oval jättelik byggnad framför oss. Där skulle vi ha fotbollsplan och andra aktiviteter. Sen hade vi tänkt att skjutsa upp folk till grindarna, och ha bussar in till Härnösand. Planen var att skjutsa dem opp till gaten där, och så skulle vi ha skyttelbussar som tar dem till Härnösand och sådär. Här vid båten, här är inga problem, om du ser massamagasinet där, där skulle det vara fotbollsplan och där skulle det vara aktiviteter för barn. Men du kan inte gå vidare, för det är gaska stort det här området ser du. Så det skulle blir begränsat. Men vi hade gjort klart här, vi hade till och med staket som gick längs kajkanten här, så dom inte skulle falla i sjön, om barnen var ute och lekte. Det hade vi satt upp, men det har vi tagit bort nu. Så det var gjort klart, och det var Migrationsverket som sa till oss att vi fick sätta upp staketet runt kajkanten, och så gjorde vi. Dom kom här och sa att vi måste sätta upp så härOch Härnösand då, där allt började, där rederiet redan i januari tog kontakt med det socialdemokratiska kommunalrådet, Fred Nilsson, som inte ville ha Ocean Gala i någon hamn. Vad tänker han nu om hur allt har gått till? Ja det är ju så här att om det ska gå bra för flyktingarna som kommer till Sverige, så är det kommunerna som ska lösa det. Det är kommunerna som ska fixa skolutbildning, det är kommunerna som har socialtjänsten som ska lösa allt detta. Allt det här är ju kommunala, den kommunala sfären som löser och därför måste ju migrationspolitiken kopplas mellan statens migrationsansvar och kommunerna som levererar. Och då måste det vara ett lysande samarbete mellan kommun och stat, mellan migrationsverk och enskilda kommuner, och vi har jättelångt kvar att komma dit. Men jag hoppas att det tas steg på vägen dit och det måste ske snabbt och det måste också innebära att dom regelverk som idag hindrar detta, för det finns sådana regelverk som har med upphandlingar att göra, att dom görs och det görs med hast. Det var Migrationsverket som skrev avtalet och gjorde upphandlingen med båtbolaget om Ocean Gala, men det blev en tvist mellan båtbolaget och Migrationsverket och nu har jurister från båda sidorna kontakt. Vad som kommit ut av samtalen är än så länge hemligt. Kjell Tandberg igen: Vi har till den 15 juli, hade vi en prislapp på cirka 11 miljoner, eller 11,1 miljoner US dollar.Kaliber har sökt ansvariga chefer på Migrationsverket, men de vill inte medverka, men verkets presschef, Fredrik Bengtsson, intervjuade vi häromdagen och vi frågade då varför stora båtar kom upp som ett alternativ för asylboenden? Jag tror att om man ska förstå den här frågan, så måste vi måla bakgrunden till varför vi landande där vi landade. Sommaren 2015 så började det stora antalet asylsökande komma till Sverige och Europa på ett slag som vi inte tidigare har sett. På drygt fyra månader tog Sverige emot 120 000 asylsökande personer. Vi hade i praktiken dammsugit hela Sverige efter så kallade Bert Karlsson-boenden, vandrarhem, gamla nedlagda hotell. Vi var till och med inne på gymnastiksalar vid den här tidpunkten. Där fanns inte längre möjlighet för oss att upphandla på vanligt sätt, om man uttrycker sig slarvigt, utan vi var tvungna att gå utanför boxen. Vid den tidpunkten så tittade vi på om det skulle kunna vara möjligt med boende på vatten. Och vi har gjort det tidigare, under Balkankrisen, under 90-talet, och vi var villiga att se om det var möjligt även denna gång.Det var ju en direktupphandling som gjorde att, i det här fallet Ocean Gala som kom seglande upp till Utansjö hamn, gjorde att Härnösands kommun reagerade och kommunalrådet i Härnösand han blev ganska förvånad över det här, vad säger du om hans reaktion?. Jag har full förståelse för hans reaktion, vi visste inte heller att fartyget skulle lägga till i Utansjö. Utan så som avtalet, det villkorade avtalet var skrivet, det var att det här företaget skulle kunna visa att det fanns en hamn som tog emot det här fartyget. Vi hade inte kravställt var någonstans i landet det skulle vara, så att det var även en nyhet för oss.Så ni visste inte att Ocean Gala var på väg upp till Utansjö Industrihamn? Nej.Om vi går in på det här avtalet, så sa du i studio ett att ni var lite osäkra på vilka tillstånd som krävdes. Hur kommer det sig? Det här var en ny företeelse i upphandlingsförfarandet och att anlägga en stor passagerarbåt vid en svensk hamn, med allt vad det innebär. Det är annorlunda än att öppna ett vandrarhem för 200 asylsökande i en ort i Småland. Av den anledningen så skrev vi ganska tydligt att erforderliga tillstånd måste kunna uppvisas för att det här avtalet ska börja gälla.På grund av tvisten mellan Migrationsverket och rederiet vill inte Fredrik Bengtsson gå närmare in på några detaljer. Men hur ser han då på kritiken från rederiet, att pengarna rullar iväg. Kort sagt är det ju så, tittar vi på hela den här asylboende-branschen, om man får uttrycka sig så, så har det ju varit under ett antal år, entreprenörer har kunnat tjäna väldigt mycket pengar. Just eftersom det har varit riskfyllt så har man också kunnat få bra betalt för dom tjänster som man har erbjudit staten, i detta fall Migrationsverket. Det ligger lite i sakens natur, men åter igen jag vill inte närmare gå in och prata Ocean Gala i det läget vi befinner oss just nu.Tillbaka till lilla Utansjö, som nu blivit känt i hela Sverige. Fortfarande finns det delade känslor kring Ocean Gala. Marion Andersson har följt med i alla turer kring båten under sommaren, och hon förstår inte varför man inte gemensamt hittat en lösning på dom hinder som stått i vägen för asylbåten. Ja men allt är ju möjligt, eller hur? Allt är möjligt bara man vill, man har ju farit till månen fram och tillbaka. Jag förstår inte varför det är sådant motstånd. Och sen, jag träffar ju mycket pensionärer och dom tycker att det är bedrövligt men ingen har ju fått mindre pension. Och ingen har blivit utan sjukvård heller, så jag förstår inte varför det är sådant motstånd.Fartyget står kvar, Ocean Gala, vit och glänser i en hamn i Ångermanälven. Frågan vad Migrationsverkets upphandling i slutändan kommer att kosta staten hänger fortfarande i luften. Lars-Gunnar Hultin står vid strandkanten ett par hundra meter ifrån båten och funderar. Det är ju skumt tycker jag alltså, dels, vad är det för människa som sitter på Migrationsverket och skriver på ett sådant här avtal för en miljard.Har du inte den förståelsen att Migrationsverket behövde snabba lösningar? Det ursäktar ingen dumhet i världen alls, man får ju inte vara vårdslös med skattemedel för det, och inte teckna på avtal som du inte vet vad dom leder till eller om dom fungerar. Vi har inte sett det än, men jag misstänker att Migrationsverket kommer att krypa till korset och göra någon jämkning så att vi ändå kommer att förlora några hundra miljoner, det skulle inte förvåna mig.Reportrar: Eva Brännman och Viktor ÅsbergProducent: Andreas Lindahl

    starstarstarstarstar
  • Föräldrarnas makt över skolan

    · 00:28:19 · Kaliber

    Lärare som känner sig pressade att sätta högre betyg än de egentligen vill, rektorer som är rädda att förlora elever och föräldrar som månar om sina barns framtid. Kaliber handlar den här veckan om föräldrars makt över skolan - och när inflytandet går för långt. Lärare pressas att sätta glädjebetyg, rektorer ger efter för föräldrarnas påtryckningar av rädsla för att förlora elever. Har föräldrarna fått för mycket makt över skolan? Idag handlar Kaliber och Skolministeriet från UR om föräldramakt. – Här har jag jobbat i flera år också, längan där borta, det står 5 C på dörren där nu. Det där alltså din klass då? – Det som borde varit min klass ja. I början så kändes det lite konstigt att det var en annan lärare där inne där jag borde vara. – Senaste veckorna så har jag suttit i ett litet rum här inne i det här huset där vi är på väg nu. Man har jobbat som klasslärare i så många år och plötsligt är man inte det längre. Man har blivit fråntagen en del av sin identitet, slutat med något som har tagit otroligt mycket tid, mycket roliga saker med barnen, som massor med lägerskolor och teaterföreställningar. – Men jag trodde ju inte det skulle sluta på det här sättet. Samtidigt som jag då känner att är det så skolan ska va, då är det nog ingenting för mig för jag tror inte på den skolan där föräldrar ska bestämma. Trots att solen gör tappra försök kommer den inte igenom det massiva gråa molnet som hänger över Ljungskile skola. Margareta Almefjord är 62 år och varit klasslärare i nästan hela sitt liv. Idag har hon inte längre en egen klass. För knappt två år sen startade några föräldrar ett uppror mot henne för att deras barn skulle slippa Margareta som klasslärare, innan hon ens hade börjat med den nya klassen. – Ja, först blev jag förvånad och tänkte att det måste vara något missförstånd, vi måste ju kunna prata om saken, men den chansen fick jag aldrig för dom ville inte träffa mig. Och sen under sommaren så trodde jag att det hade lugnat ner sig för jag hörde inget mer men det gjorde det ju inte för föräldrarna fick inte mig utbytt, så då bestämde dom sig för att inte skicka barnen till skolan. Så rektorn stod på sig? – Ja det gjorde han och även vid det laget då förvaltningschefen. Men som sagt föräldrarna höll ju bara barnen hemma. Så vad hände när skolstarten kom? – Då var det tre elever som kom, av 17. Så 14 stannade hemma. Och det gick ju inte riktigt så bra utan föräldrarna hade ju möten och det finns ju dokumentation där som är skrämmande om hur dom som vuxna människor ändå kunde uppföra sig. Skriker och gapar och slänger grejer och vad jag frågar mig är varför. Det fanns ju ett par, någon ledare och ett litet gäng som hakade på där och hjälpte till så man fick en mobbningssituation helt enkelt för att det här är ju i princip en häxprocess. I och med det fria skolvalet har föräldrar och elever fått mer makt och inflytande över skolan. Är man inte nöjd kan man byta. Eller hota med att byta. Kaliber och Skolministeriet har granskat föräldrarnas makt i skolan. Vi skickade ut frågan via URs lärarenkät  673 lärare över hela landet  och nästan  en tredjedel av dom 472  473 som svarade sa att de varit med om att föräldrar hotat med att göra en anmälan till skolinspektionen om läraren inte gjorde som föräldern ville. Så här kommenterade några av lärarna sina svar: ”Det verkar som om detta är något man talar om i hemmen - att anmäla till skolinspektionen. ” ”Eleven fick inte godkänt och då satte en enorm hatkampanj igång där jag mejlbombades och ifrågasattes.” ”Jag höjde rösten mot en elev som kränkte en annan elev, det skulle jag aldrig ha gjort. Mamman blev förbannad för att jag höjt rösten och hotade att anmäla till skolinspektionen.” Tillbaka till Ljungskile. Till slut lät föräldrarna sina barn komma till skolan, men 12 åtgärder var villkoret, bland annat att en pensionerad slöjdlärare skulle vara med på lektionerna för att kontrollera att allt gick rätt till. – Det tycker jag ju i sig är kränkande att man efter 40 år som lärare ska behöva ha någon som sitter och vaktar en. Höstterminen löpte på och övergick till vårtermin men och då hände nåt som blev helt avgörande för Margaretas roll som klasslärare. – Det var två pojkar som satt och hade en matteuppgift, en gemensam uppgift och jag stod ganska nära och den ena bara plötsligt fnissa till så vände jag mig om och tittade och då hade den andre ritat en penis på bänken. Och han suddade ut den snabbt som sjutton, men jag såg den ju och jag gick fram och pratade med dem då och sa att vi hade pratat om det här med att rita könssymboler och det är många som inte tycker att det är särskilt trevligt och dessutom så är det inte ok att rita på möblerna det gör man inte heller, nej,  och då började ha protestera vilt. Det hade han ju inte gjort och så vidare men jag sa att jag såg det och jag sa att vi sluter med såna dumheter, inget mer med det liksom. Och sen kom inte killen till skolan. Tre dagar. Alltså första dan som han inte kom ringde jag hem till mamman för han var inte sjukanmäld och då måste vi ju ringa så dom inte kommit bort på vägen eller något sånt där och då var hon ju så ilsk på mig. Det var ju inte alls som jag sa utan hade ju bara sluntit med pennan. Han hade blivit ledsen för att jag skrek och det visste vi ju redan förut att du skriker och gapar åt barnen. Skriker du och gapar på barnen? – Nej, det är ju inte därför man blir lärare för att man vill vara otrevlig mot människor utan man är ju intresserad av att hjälp barn att utbilda sig och växa upp till välfungerande vuxna och då måste man ju sätta regler och det är väl så att det är ganska många barn idag som inte är vana vid det.    Mamman till barnet som klottrat plus mamman vars pojke satt bredvid anmälde Margareta till skolinspektionen och Barn- och elevombudsmannen för kränkande behandling. – Beo dom sa ju i båda fallen så var det ju ingen kränkning utan det var ju bara sånt som varje vuxen människa måste ta itu med när man har med barn att göra. Medan däremot rektorn tog denna möjligheten att få någonting att plocka bort mig på. – Jag såg att jag hade ett missat samtal. Antonio de la Cruz heter jag. Det gäller Ljungskileskolan då. Du är mamma vars barn ritade på skolbänken och sedan anmälde Margareta till Beo och skolinspektionen. Hur tänkte du då? – Ja men vad har man för roll som förälder skulle jag kunna svara. Det är väl förälderns roll att se att barnen mår bra och att dom är trygga och att allting funkar i skolan. Men det finns ju alltid ett sätt att korrigera, att få barn att förstå att det man gör är fel. Det var ju inte ens det som var problemet. Det som fröken påstått var ju absolut inte sant. Och då var ju mitt barn förödmjukad på ett otrevligt sätt framför alla hans klasskamrater. Du till och med anmälde läraren. Varför det? – Det var ju fel det som hon gjorde. Det var inte ok för mitt barn att få uppleva det. Och det var inte ok för någon annans barn att behöva uppleva det heller. Men den här anmälan fick inget gehör? – Nej tillslut fanns det ingen anledning att fortsätta med det eftersom dom ändå skulle byta lärare. Så ni lyckades flytta på den här läraren? – Det är ganska starka ord du använder. Det handlar inte om att lyckas eller inte. Jag vet inte om du själv har barn och då är det jätteviktig att föräldrarna ska känna sig trygga och det var tyvärr det som vi saknade. --Jag ser att du har sökt mig två gånger Hej! Du var en av dom föräldrar som försökte få bort Margareta som klasslärare till ditt barn. Vad har du för tankar kring allt det som hände? – Ja du tänker så, ja, det jag kan säga är att jag vill ligga väldigt lågt för det är väldigt infekterad stämning kring den här frågan fortfarande. För det är ju fortfarande inte löst som konflikt. Alltså det har ju blivit en lösning som barnen och föräldrarana och skolledningen kan acceptera men jag tror att den enskilde läraren har svårt att acceptera det som skedde. Man har gjort en organisatorisk förändring, man drar ett streck över det och låstas som om det inte finns och så vet man att hon går i pension om två år. Är det föräldrar som lägger sig i eller finns det ett reellt vuxenproblem och hur kommer man åt det? – Alltså man har haft en organisation där man har haft en lärare och en klass det är ett klassrum och en stängd dörr och vad som händer innan för den dörren är väldigt svårt för någon annan att se. Det finns ju ingen dokumentation på något sätt? – Det är ju det som gör det hela mer problematiskt. Det går ju inte säga att varenda elev i varje klass har haft problem men det visar sig att några barn i nästan, jag kan inte säga varje klass, men jag har ju pratat med så många som har kommit fram efteråt. Hade jag haft facit i hand så kan jag säga så här att jag, skulle aldrig göra om denna processen igen för man blir mobbad och utsatt som vuxen förälder. Det blir en sån här liten by-syndrom, skjut budbäraren och det är ju jobbigt. Hur känner du inför allt det här? – Ja det är ju… det känns uppgivet gör det och nu fanns det ju en tjänst nu i mars här och den är tillsatt en annan lärare. Det blev en klass ledig som du skulle kunna…? – Som jag skulle kunna tagit över då va? Nej det får jag inte. Vad gör du nu? – För det första satt jag i flera veckor och sysslade med datorer, bar runt datorer som skulle skrotas. Och det är ju inte direkt mitt jobb det är ju mer en vaktmästarsyssla. I Margareta Almefjordsfall i Ljungskile handlar det om att några föräldrar  tycker och påstår att hon varit otrevlig, skriker och skäller och därmed kränker elever. Men när vi studerat Margaretas historia lite närmare hittar vi ingen dokumentation som tyder på att Margareta gjort något som skulle göra hennes olämplig som lärare. Ord står mot ord. Lärarnas riksförbund som är Margaretas fackförening anser dock att Margareta har rätt och driver nu fallet mot Uddevalla kommun som Ljungskile tillhör. Vi måste dock tillägga att föräldrarna inte gjort något formellt fel utan handlat efter sin övertygelse och föräldraansvar. Vi lämnar Margareta Almefjord en stund. För hon är inte den enda som upplevt att skolan givit efter när föräldratrycket blivit för starkt. Det visar inte minst vår enkät. 186 av dom 472 lärare som svarade på UR:s lärarenkät menade att det har hänt att rektorn på skolan velat att de ska gå med på förälderns krav trots att läraren själv tyckt annorlunda. ”Rektorer är så rädda för föräldrar att de gör vad som helst för att undvika konflikter.” ”Min nuvarande rektor påminner ibland om vissa föräldrars sociala status på orten och säger att vi måste tänka på det” ”Idag känns det som om rektor är rädd för att föräldrarna ska byta skola om de inte få gehör för sina åsikter.” Inga Ordqvist – är rektor på Ljungskileskolan och därmed också Margareta Almefjords chef. – Jo, jag har funderat på detta och nej jag ställer inte upp på det. Det är lite för känsligt. Du vill inte säga någonting om varken det enskilda fallet eller i det stora. – Vi kan ju säga att det är ju löst. Det som det ursprungligen handlade om är löst Har ni löst det? – Jag vill inte uttala mig om det här har jag ju sagt. Tycker du att det är ett problem med för mycket föräldrapåverkan? – Prata med vem som helst. Vilken rektor som helst egentligen. Alla har ju varit i liknande situationer utan att det har blivit lika stort så att säga och det är ju sådant som är aktuellt för alla, däremot är det olika på olika skolor lite beroende på vad man har för upptagningsområde och så. Föräldrar i olika områden är mera på än vad man är på andra ställen kanske. Vad har det med att göra? – Socioekonomiska faktorer eller? Ja till exempel, att man är mera påläst, eller ja mera välutbildade kanske, mera van att påverka i andra sammanhang. Så kan det vara… Vi följde rektor Inga Ordqvist uppmaning och frågade 1570 slumpvist utvalda rektorer över hela landet via UR:s Rektorsbarometer. 72% av rektorerna av de 882 som svarade uppgav att de det varit med om att föräldrar hotat med att lyfta sina barn ur skolan för att få sin vilja igenom. Markurells i Wadköping, här i Radioteaterns version från 1949, är ett klassiskt svensk verk från Hjalmar Bergman, själva plotten är just föräldramakt. Direktör Markeurells vill att hans son inte ska kuggas från skolan, annars hotar han att dra in sitt stöd till staden och läroverket. Så det här med föräldramakt och föräldrapåverkan är kanske egentligen inget nytt? Professor emeritus i idé och lärdomshistoria Sven Eric Liedman kan svara på detta. – Ja, vi hade ju en gång i tiden ett privatlärarsystem i Sverige, det var ju i synnerhet adeln men också så småningom de bättre borgerskapet och det är klart att dom här privatundervisarna som ju ofta var fattiga studenter dom måste ju tillmötesgå föräldrarnas krav för dom bodde hemma hos föräldrarna och så… Då kan man tala om föräldramakt? – Då kan man tala om föräldramakt, alltså den föräldramakten fanns. Sedan så grundades , startade man i Sverige grundskolan då för 50 år sedan, man kan säga att grundskolan fungerade ganska bra i några decennier, medan i synnerhet sedan, det man kan säga är en dubbelreform, en kommunalisering och friskolereform. Efter det har ju effekterna gått utför och effekterna har accelererat kan man säga. Och jag tycker det är så ovärdigt, det finns såna här gymnasiedagar, en slags mässdagar där alla gymnasier tävlar om att dra till sig uppmärksamheten hos eleverna. Det  är ett slags försäliningsraseri där som jag tycker är helt främmande för skolan. Då får man ju ett bisarrt läge, det är som när man överettablerar en viss typ av affärer då blir konkurrensen om kunderna benhård. Så då måste rektorerna gör allt för att tillmötesgå föräldrar? – Visst det finns rektorer som känner sig tvingade att pressa lärarna att sätta lite högre betyg va. Vad händer om läraren säger nej. – Ja då hamnar läraren i en besvärlig situation. Det är ju rektorn som är chefen. Eva Jorendal är lärare i svenska och religion på gymnasiet i Härnösand … – Ja till exempel här har jag då  exempel ifrån nationella prov. Då diskuterade jag bedömningen av dessa två prov med en annan lärare och den här satte jag icke godkänd på, IG. Det är jag som har skrivit det här. Och den här satte jag ett starkt VG på. Och den andra läraren har alltså satt ett G på den som jag satte IG på och MVG på den som jag satte starkt VG på. Och så skickade jag, tog jag bort alla markeringar, och skickade in till dem som gör proven i Uppsala. Vad satt dom? VG plus och IG utan att veta vad jag eller den andra lärare hade satt. När skolchefen ville att du skulle sätta högre betyg eller åtminstone ge godkänt till alla elever. Gjorde du det? – Nej, men det var ju därför jag blev av med jobbet så klart. … – Men jag hade inga planer på att sätta högre betyg då heller? Gjorde dina kollegor det? – Ja men det ser du ju, jag har exempel på det här… – Ja här är då huvudbyggnaden för Härnösands gymnasium. Ja, gammal fin byggnad. Var hade du dina lektioner? – Ja till att börja med hade jag dom uppe på översta våningen här. Men sen kom det propåer att nu skulle inte eleverna behöva flytta på sig utan vi skulle springa som tättingar till deras olika avdelningar som dom var på. – Jag vet jag sprang här det var  en kilometer bort eller någonting det var en diaprojektor en  gång höll på att bära ihjäl mig. Hade ingen bil då. Så man ville inte att eleverna skulle röra på sig så mycket så då fick ni lärare göra det? – Ja dom var ju kunder dom skulle servas. Helt vidrigt faktiskt. – Vi skulle kunna fråga ungdomarna här vad dom tycker om skolan, ställa några frågor. Det finns ju en diskussion om att lärare ska sätta högre betyg... – Man kan ju tänka sig att lärarna känner pressen att dom ska sätta högre betyg. Så att dom …jag tänker bara på mina högstadiebetyg då. Jag vet inte... Hur menar du då? – Nej men man kanske får lite högre betyg än vad man egentligen borde fått. – Nej, jag känner mer att jag inte borde fåt något betyg alls. Så  det var ju det som var problemet. – Men just det här att man tävlar om betyg bland skolor känner jag blev mycket mer nu när friskolorna kom. Man ska tävla med varandra om vem som är en bästa skolan och på den här skolan får man datorer och på den här skolan får man si och så. Och det känns otroligt synd för alla ska ha rätt till samma skola tycker jag. Lärarna kan ju inte göra sina jobb och eleverna får inte den utbildning som dom faktiskt tror att dom har fått. Eleverna Maja och Helen korsar skolgården, Eva tittar efter dom, det kunde ha varit hennes elever. Men Eva Jorendal vägrade sätta högre betyg än vad eleverna  förtjänade och  på grund  av detta fick hon elever, föräldrar, rektor och till sist skolchefen emot sig och förlorade jobbet. Hon fick dock viss upprättelse av tingsrätten som konstaterade det ej fanns sakskäl för uppsägning. Men Eva har trots detta inte fått en ny lärartjänst. Vi har sökt tidigare och ansvariga skolchefer i Härnösand men dom har inte velat uttala sig. Birgitta Wigren är dock nuvarande förvaltningschef för skolan i Härnösand, hon har nyss tillträtt och kan inte uttala sig om Eva Jorendals fall, och det i sig är också ett problem eftersom skolchefer i många kommuner byts ut på löpande band och det är svårt att hitta ansvariga. – Ja jag tycker det har skett en förskjutning på föräldrarnas makt. Framför allt så, eller det är ju sa att lagen har förändrats. Enligt lag har man ju nu ganska stora möjligheter att påverka. Man har som förälder möjlighet att påverka i vilken skola man går. Och det innebär ju i sig i princip att man kan välja lärare för sina barn. När vi frågade lärarna i våran enkät hur många som varit med om att föräldrar försökt påverka betygsättningen svarade nästan hälften, 223 stycken, att de hade det. Och av dom hade var sjätte lärare också gjort som föräldern ville och ändrat betygen. Birgitta Wigren förvaltingschef igen. – Det låter mycket. Att det förekommer det tror jag alldeles säkert att det gör. Men vi jobbar jättemycket med det här för det är otroligt viktigt. För mig är ju också dom betyg som lärarna sätter ett betyg på lärarna själva. Hur menar du då ? – En lärare sätter ju betyg på sin egen undervisningen eftersom man enligt läroplanen har skyldighet att nå eleverna där eleverna står. Och kan man då inte hitta det som eleven behöver så att eleven kan få ett betyg då har man inte som lärare hittat tillräckligt många möjligheter. Så du menar att det är lärarens fel om en elev blir underkänd? – En del utav det. Sen har vi ju naturligtvis elever som inte kommer till skolan eller som inte går att nå av andra skäl. Men finns du i skolan och vill lära dig då har läraren det som uppgift att hitta alla möjliga metoder. Att hitta just den lärstil som just den eleven har. Går du in tillsammans med rektorn och ändrar ett betyg? – Jag har inte rätt att ändra ett betyg. Enligt lagen är det bara rektor som har rätt att ändra ett betyg, Men jag har naturligtvis varit med om att föräldrar har ringt till mig och tyckt att elever fått fel betyg, och jag har gått in och resonerat med lärare och rektorer hur ser det ut och vad har man byggt det här på och så vidare. Och att det har ändrats efter att vi har gjort det. Visst har jag varit med om det. Då kan man säga att det är någon slags föräldrapåverkan då? – Ja och just i det fallet tycker jag inte att det borde vara så utan det skulle vi gjort rätt första gången. Ok, så föräldern hade rätt i det här fallet? – Ja det får man absolut säga. När vi ändrade oss så hade föräldern absolut rätt. Trots arbetssituationen och anklagelserna vidhåller Margareta att hon ej gjort något fel. – Eftersom jag inte gjort något fel är det inte jag som ska bort. Jag tycker att vi måste alla som råkar ut för något sådant här försöka orka med att stå på oss vi kan inte bara liksom förvinna ut bakvägen och så är vi bortglömda om några månader för det är ju enklast om problemet försvinner och problemet är ju jag för tillfället då va i den här skolan. Vi måste stå på oss och säga vi har inte gjort något fel, det är inte ok vi ska inte bort.

    starstarstarstarstar
  • Allt svårare få människor att vittna

    · 00:29:41 · Kaliber

    Över trettio personer såg på när en man misshandlades framför sin 1½-åriga son på en bro i Malmö. Över trettio personer såg, men ingen ville berätta för polisen vad de hade sett. I Kaliber berättar polisen om hur de - i fall efter fall - tvingas lägga ner utredningar, eftersom vittnen inte längre vågar träda fram. Kaliber - om vittnena som tystnat. Christian von Malmborg är polis i Malmö. Han berättar om ett uppmärksammat misshandelsfall på en gångbro i Kroksbäck i Malmö. - Vi kom därifrån med polisbilen. På cykelvägen här. Och kör fram och ställer oss här på bron, säger Christian von Malmborg - Och bron som vi ser här framför oss, tio meter bort. På den befinner det sig, uppskattningsvis 30-40 personer. Sen så ser man hur cykelbanan går in här emellan bostadshusen och det är fullt av människor hela vägen in. Sammanlagt som är här i området runt platsen är ett par hundra människor sammanlagt, fortsätter han. Och många av dem såg vad som hände. En av dem bor i ett höghus som ligger precis intill bron. - Ja, här är din balkong? Inglasad. - Ja, du ser härnere… - Men du stod här då?   - Jag stod här, ja. - Men hur märkte du att det var nåt på gång? - Jag hörde det, upprivna röster, förhöjda röster kan man väl säga. - Och hur skulle du beskriva situationen? - Det kom folk från det hållet och det kom folk från det hållet. Springandes. En del var bara åskådare och en del blandade sig i det. Det var någon som försökte sära på dem också. Jag såg att de höll upp ett tag, sen var de igång igen. - Men var det ett allvarligt slagsmål?   - Ja när de försökte slänga honom över bron, så var det allvarligt. - Men du såg det? - Ja, ja. Vi har hört om det flera gånger. Om vittnen och brottsoffer som inte vill berätta om vad de sett, eller vad de har varit med om. Det handlar om dödsskjutningar i Biskopsgården i Göteborg, om folk som hotas när dom ska vittna mot MC-gäng och om misshandel och mord i Malmö. Människor som inte vågar vittna. I Kaliber idag ska du få höra om nerlagda förundersökningar och inställda rättegångar som beror på att vittnen eller brottsoffer inte berättar. Det handlar om vittnen som tystnat. Det är i september förra året. Yusupha Sallah är från Gambia och har nyligen flyttat till Sverige. Här har han fått jobb som svetsare. Han är på väg till lekplatsen med sin son som är ett och ett halvt år gammal. - I say that we go to the playground. Because the mom go shopping. So I was home with him. So I say we go to the playground, säger han. Men på väg till lekplatsen - mitt på en gångbro - kommer det fram en kille och sparkar bort sonens leksak - och knuffar omkull honom. När Yusupha protesterar blir han omringad av killen och flera kvinnor.  - Yeah. They surrounded me. The man in front and hitting in my face, and I tried to defend myself and get away from them.” De slår mig i ansiktet. Jag försöker försvara mig, berättar Yusupha Sallah. Samtidigt, säger han, försöker han hålla koll på vart hans son har tagit vägen.    - He started to cry. And I hear his voice and calling me and I´m between these women who was grabbing my jacket. The youngest sister is kicking, and the man is trying to hit as much as he can. Jag hör att min son gråter, men dom forsätter bara att slå, berättar Yusupha Sallah.  - So after a few minutes more men comes. They start to hit. But for so long I am defending myself. I just wanna get away from them. Because I am having my focus on my son. How can I get him?” Fler personer ansluter och börjar också slå Yusupha Sallah. Gångbron som knyter ihop höghuskvarteren med ett grönområde, fylls med folk. De strömmar från alla håll - från det närliggande höghuset och från fotbollsplanen som ligger alldeles bredvid. Yusupha Sallah är helt omringad. Hur han än försöker värja sig får han ta emot både slag och sparkar. Mitt i folkmassan står hans son och ser på när hans pappa blir misshandlad.  - I couldn´t see anything. I tried to defend my face. My everything but hit is coming. If I protect my face I got a kick in my back, my legs. From everywhere. I can hear my son crying in this public of so many people. Männen lyfter upp Yusupha Sallah och försöker fösa honom över broräcket. Fem meter ner dundrar stadsbussar och bilar förbi. - Many men lift me up and put me up in the metals. I grabbed the metal, and they tried to push and hitting my hands. Hitting my face and tried to get me away to leave the metal. At this moment I was thinking was that I wanna see my son and I do all that I can to get back to the other side of the bridge.” När jag hänger på utsidan av metallräcket börjar de slå på mina händer så att jag ska tappa greppet. Men mitt fokus är att få se min son. Så till slut lyckas jag häva mig över på rätt sida, säger Yusupha Sallah.    Ungefär då kommer rugbyspelaren Helle Gorm von Spreckelsen cyklande. Han är på väg hem från en träning. - Yes I was biking and when I arrived close to the bridge I could see there was a lot of noise going around, people were running  and I was looking and wonder what was happening. So I looked closer. I guy was laying on the ground and some other people were kicking him, Helle Gorm von Spreckelsen. Jag såg att det var en man som låg på marken och att det var flera personer som slog honom, säger han. - It  was a severe beating. He was bleeding from his eyebrows. He was bleeding from his mouth. Eyes swollen. It looked bad. But no one intervening. Det var en allvarlig misshandel. Mannen blödde från sina ögonbryn och från sin mun. Hans ögon var svullna. Det såg illa ut. Och ingen gjorde något för att stoppa bråket, säger Helle Gorm von Spreckelsen. Till slut slutar männen att slå och polisen anländer till platsen. Christian von Malmborg och hans kollega är de två första poliserna på plats. Men de har det svårt att förstå vad som har hänt. - Det är alltså ingen som vill prata med oss. Många går när vi kommer. Många tittar bort när vi tittar på dem. De säger jag vill inte prata, jag vill inte prata. Det har ju blivit ett problem generellt att människor inte vågar vittna. - Det är en stor frustration, fortsätter Christian von Malmborg, jag ser ju framför mig 30-40 potentiella vittnen, varav hälften kanske till och med per namn kan säga vilka det är som har utfört det och ingen vill träda fram och säga det. - Vad betyder det för polisen att det är så här? - Det innebär tyvärr väldigt ofta att brotten inte går att klara upp. Det blir ju i förlängningen blir otryggare i området för att folk inte vågar ställa upp. Då kan man misshandla varandra, man kan råna varandra på gatan. Man kan bete sig utan att polisen kan göra något åt det. Christian von Malmborg visar var på bron Yusupha Sallah blev hängande. - Så det är en fallhöjd på fem meter om han hade tappat taget. Så du ser det är ganska högt. Han har ju blivit så misshandlad först så att han har tuppat av. Och efter det har han blivit hängande här och det är ganska starkt att ta sig upp igen. Han hade lätt kunnat avlida om han hade fallit ner här. Det är rakt ner i asfalt. Trots slag på händerna här i räcket så lyckades han häva sig upp igen och komma på rätt sida. - De slog på hans händer? - Ja, när han hängde här så slog de på hans händer.  Dagen efter misshandeln hamnar utredningen hos förundersökningsledaren Thomas Bull. -Det jag fick på morgonen när jag kom det var ju att en man som hade kommit med sin son över en bro vid Kroksbäck hade blivit attackerad. Den överlämning Thomas Bull får från de poliser som varit på plats gör honom förvånad. - Jag reagerade så klart över ärendet som i sig var väldigt grovt. Men att, vad ska man säga, akten var väldigt tunn. Alltså det var väldigt få förhör med där. Och med tanke på att när man tittade i promemoriorna och såg att det varit så mycket folk på platsen så var jag väldigt förvånad över att det var så lite förhör med, säger Thomas Bull. Polisens utredning går trögt. Trots stora resurser hittar man ingen som vill berätta tillräckligt om vad som hänt på bron. - Man har bevittnat detta, men man ställer inte upp. Och sen finns så klart aspekten att man inte litar på polisen. Utredningen pågår i flera veckor. Polisen går ut i medierna och vädjar till allmänheten om hjälp. Men man får i det här läget inte in några avgörande tips. Thomas Bull är uppgiven. Han säger att det blivit allt vanligare att folk inte vill ställa upp och vittna. - Ja, i grova brott, om man vet om att det varit mycket folk på platsen, så kan man lätt se en tendens där att folk ställer inte upp direkt och vittnar. Just det här området, Kroksbäck, i samband med just den här händelsen, då hade vi även problem med, vad ska jag säga, gängkriminalitet vi hade skjutningar i området i alla fall med omnejd. Och det var samma problematik där med vittnen som inte ställde upp, fortsätter han. Men handlar det här om enstaka fall? Är det bara i Malmö det händer? Vi ville veta hur det ser ut i övriga landet. Därför tog vi kontakt med drygt hundra polisutredare i dom större städerna - Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. De om några borde ju veta. Drygt 60 procent har svarat på våra frågor. Vi frågade om de någon gång de senaste två åren varit med om att en utredning lagts ned på grund av att målsägande eller vittnen inte vill prata med polisen. Åtta av tio polisutredare svarar ja på den frågan. Och av dom uppger nio av tio att det är ganska vanligt eller att det händer då och då. En majoritet säger dessutom att situationen har förändrats under senare år. De flesta av dom säger att det blivit värre. Så här säger några av dom som har svarat: “Det har blivit vanligare att "vanliga" personer inte vill prata med polisen eftersom dom vill undvika eventuella problem.” “Nästan alla kräver att få vara anonyma. De är rädda. Detta är mycket vanligt idag.” “Det är svårare att få "vanligt folk" att vittna. Förut var det besvärligt eller omöjligt i gängmiljöer men detta har spridit sig. “ “För många ungdomar är det viktigare att inte "gola" än att rättvisa skipas. Det kan upplevas som att i vissa ungdomskulturer är det otänkbart att "gola" på andra. De riskerar replisarier om de "skvallrar" till polisen.” En av dem som svarat på enkäten är Anders Nilsson, polisutredare i Malmö. Han har flera gånger tvingats lägga ner utredningar eftersom ingen velat berätta vad dom har sett.   - Det har varit allt från personrån och stölder och annat, och det har varit något misshandelsfall också där vittnena säger att man inte har sett något, men det är uppenbart så att om man har varit på platsen har man inte kunnat undvika att ha sett någonting. Det är besvärande tycker jag. - Jag kan ju inte tvinga någon att berätta, jag kan uppmana dem att berätta att det är viktigt att berätta det som har hänt. Men jag tycker det borde vara en självklarhet att är man på en plats där ett brott begås så skulle det vara naturligt del att säga att jag såg detta och vill berätta hur det gick till för nästa gång kan det vara jag själv som drabbas, säger Anders Nilsson. Poliserna i Kalibers enkät berättar om en ovilja hos vittnena att prata om det dom har sett: “Man vill inte lägga sig i”. Men vissa utredningar drabbas också av att vittnen hotas till tystnad. Just nu utreds ett mord som skedde i somras på en skolgård i Malmö. Samtidigt som fotbollslaget Malmö FF kämpar för att kvala in till Champions League på Malmö stadion några kilometer bort urartar ett bråk mellan några ungdomar. Bråket slutar med att en 17-åring huggs till döds. Men polisen har svårt att få dom ungdomar som var på plats att berätta. - Någon eller några har påverkat våra möjligheter att ta reda på hur det gick till när en ung människa faktiskt dödas, säger åklagaren Magnus Pettersson som leder förundersökningen. - Vi kunde konstatera att två personer på platsen hade hotat dom övriga som var på platsen att inte berätta. Jag förstår att de unga människor som varit där och som har sett och hört detta har blivit rädda, ordentligt rädda. Magnus Pettersson har ändå goda förhoppningar att lösa mordet. Just nu sitter en 16-åring häktad misstänkt, men än så länge är inget åtal väckt.   - När det gäller den typen av brott, just våldsbrott, så är det många gånger en kombination av teknisk utredning och vittnesiakttagelser och berättelser från människor som varit på platsen och som kanske är drabbade och utav det lägger vi ett pussel. Och får vi inte berättelser så saknar vi pusselbitar och saknas det för många pusselbitar så får vi inte ihop ett scenario och då kan inte jag som åklagare driva det vidare och då är jag tvungen att lägga ner det. Kalibers granskning visar alltså att åtta av tio utredare som vi har frågat tvingats lägga ner utredningar på grund av att vittnen eller målsägande inte vill medverka. Men även i dom fall där det finns vittnen som väljer att träda fram händer det att ärendena drabbas när dom når domstolarna. Kaliber bad domstolsverket att ta fram siffror på hur många rättegångsförhandlingar i Sverige som ställs in för att vittnen inte dyker upp. Det kan såklart handla om att vittnet varit sjuk eller fått andra förhinder, men också om att dom inte vill, törs eller för att dom hotats till tystnad. Siffrorna från domstolsverket visar att antalet inställda rättegångar nästan fördubblats sen 2009. Då - ställdes 421 förhandlingar in på grund av att vittnen inte dök upp. Förra året - 2013 -var den siffran 736. Och trenden håller i sig första halvan av 2014. Enligt poliser som svarat på vår enkät så är det ytterst ovanligt att vittnen råkar illa ut. Men ibland gör dom det. Ett fall handlar om en man som hade misshandlats i Malmö. Men när han är på väg för att vittna i tingsrätten händer något. - Det var alltså målsäganden som hade stått vid en busshållplats här i stan, han skulle ta bussen i god tid och komma till tingsrätten. Då dyker det upp två stycken, berättar åkalagren i fallet, Bo Albrektsson. - Som jag har förstått det vill de bara ha bekräftat att han är han och sedan så smäller det, så någon av de här avlossar då ett eller flera skott mot honom. Och det här tar i båda benen på honom. Och det blir larmat ambulans och så vidare... Mannen som alltså var på väg till tingsrätten för att vittna blir nerskjuten vid en busshållplats. Rättegången får ställas in och först flera månader senare återupptas förhandlingarna. Det slutar med att den misstänkte mannen frias i hovrätten. Under september 2013 står utredningen kring misshandeln av Yusupha Sallah på bron i Kroksbäck still. Polisen ger sig ut till området och knackar dörr i det stora lägenhetshuset som vetter ut mot bron - det hus vars balkonger och fönster enligt förundersökningen var fulla med åskådare när Yusupha Sallah misshandlades framför sin son. Men det var få som ville prata med polisen. Kaliber återvänder till platsen och höghuset. Vi vill veta varför så många valde att inte berätta vad de såg.   Vi får komma in till en man, som bor på sjätte våningen. Trots att hans balkong är överröst med växter har han fri utsikt över gångbron där misshandeln skedde. Han var en av få som pratade med polisen om vad han hade sett. - Det var mycket folk. Det kom folk från det hållet och det kom folk springandes, berättar mannen. - Just att det var så många som såg och ingen ville berätta vad de hade sett för polisen. Vad tänker du om det? - Jag förstår dom. De är väl rädda, här är ju gäng som härjar. De väl rädda för repressalier. - Vad tror du ska till för att folk ska våga? Du vågade ju prata med polisen. - Ja, du. Mycket kan ju vara att, en hel del att många kommer från andra länder där polisen inte är så väl sedd. Det är rädsla för det. Sen är det rädsla för gängen, med att de ska hämnas och så vidare. - Är det mycket sådant? Hämndaktioner? - Ja, det tror jag. Ett par trappor ner berättar en tjej om hur det fungerar i området. - Det är många invandrare här. Det är mer ett grupptänk och ett släkttänk. Man är rädd att om man skvallrar om någon får man hela släkten emot sig. Här är mer social kultur. Om du bråkar med en person så bråkar du inte bara med den personen, du bråkar med hela dennes släkt och farbröder och deras söner. Så då kanske de är rädda. Det tror jag kan vara en anledning. Det beror på vilka som är inblandade i bråket. Är det en person i området som har lite inflytande så kanske dom inte vågar prata. - Skulle du våga berätta för polisen? - Anonymt, ja. Men jag hade inte velat stå där och säga mitt namn och så, för jag vet inte vad konsekvenserna kan bli. Det vill man inte riskera. Man vet inte vad som kan hända, säger hon. - Vad tycker du om att det ser ut så, att ingen vågar berätta för polisen vad som har hänt om det har skett en misshandel? - Alltså det är inte bra alls. Om det har hänt något kriminellt måste man ändå lösa det. Så att det inte upprepas, man måste tänka långsiktigt, man kan inte bara tänka på sig själv. Men ibland händer det lite grejer här, och om de då misstänker att jag har snackat så kanske de går och bränner upp min bil. De kommer ändå att förstöra för en så som de tycker att man har förstört för dom, alltså att dom kan få straff av lagen. Vi fortsätter ner i trapphuset och ringer på nästa dörr. En man öppnar dörren och vi presenterar oss. Mannen känner väl till det som hände på bron. Men säger att det är få här som vill prata med polisen. - Det är ingen som vågar. - Varför inte då? - Polisen skyddar inte de som vittnar. - Hur har du märkt det? - Klart, folk säger varför ska jag bli inblandad när jag inte får skydd. Polisen ställer inte upp, inte för någonting. - Och du då, om du hade sett något hade du berättat? - Jag kanske skulle våga. Jag tror jag skulle våga. Men jag skulle inte gå och säga att det är jag som har berättat eller så. Men jag skulle hjälpa till, anonymt. Det skulle säkert kunna gå. - Men det kan man ju inte göra. -  Då är det så. Det skulle jag inte göra. - Du skulle inte göra det? Varför då? - För att det är ingen som skyddar mig sen. Jag kan inte gå mot tio- femton stycken för att visa att jag är stor och stark. Jag skulle inte göra det. Just möjligheten att vittna anonymt är något som har diskuterats länge. I länder som Norge och Danmark har hotade vittnen möjlighet att vara anonyma. Men frågan är kontroversiell. Trovärdigheten hos ett anonymt vittne är svårare att bedöma - och hur ska en åtalad kunna försvara sig mot någon som han inte vet vem det är? Kritikerna menar att det inte är rättssäkert. Anders Nilsson, polisutredaren i Malmö, säger att det finns mycket annat som kan göras för att bättre skydda vittnen. - Vi måste se till att folk som ska vittna känner en trygghet. och att det inte är något obehagligt i det utan att… det finns ju fall där vittnet och den misstänkte går in genom samma dörr och sitter i samma korridor. Det känns kanske inte så bra för det vittnet. Vi kanske skulle kunna titta på det lite mer och kanske ge mer stöttning, att det finns mer människor till hands vid rättegången som tar hand om vittnen och målsägande och andra. Vi måste kunna ha större möjlighet att hjälpa vittnena än vad vi gör idag, och vi gör redan det idag. Men jag tror vi kan göra mer, resonerar Anders Nilsson. I fallet där Yusuppah Sallah misshandlades framför sin son lyckas polisen till slut övertyga en person att träda fram och namnge en av dom misstänkta.     Det leder till att Malmö tingsrätt kan döma en 21-årig man till två års fängelse för grov misshandel. I domen står det att cirka 10 till 15 personer mellan 20 och 30 år misshandlat Yusupha Sallah i tre till fem minuter. Mannen nekar till att överhuvudtaget att ha varit på platsen och överklagar domen till hovrätten. Åklagaren som driver fallet heter Neela Frisell. Så här säger hon inför hovrättsförhandlingen i Malmö: - Det har varit svårt hela vägen med vittnesiakttagelser, och det är ganska tydligt under förhandlingen även här i hovrätten. - Man kan höra här att handlar om ett tiotal personer inblandade i misshandeln. Hur kommer det sig att bara en person är åtalad?   - Det är ju bara en person som har namngetts för oss. Den personen är åtalad för att ha utfört gärningen tillsammans med andra gärningsmän då icke identifierade sådana. - Så nio av tio kommer att gå fria? - Svar ja. Det är ju effekten av att vi inte fått in några vittnesmål i den delen. - Vad tänker du om det, att så många går fria? - Det är olyckligt i ett större perspektiv att folk inte vågar att ställa upp och vittna och kanske i andra fall inte anmäler brott, och det är allvarligt, inte bara för rättsväsendet, utan för hela samhället. Rugbyspelaren Helle Grom von Spreckelsen var en av få som var med och vittnade. Han kunde inte peka ut gärningsmannen vid den fotokonfrontation som gjordes. Men han säger att han tycker det är viktigt att ta samhällsansvar. Något han lärt sig inom idrotten: - I think that people should intervene. I think that people should stand more up not just to whitness a beating but other things that can takes civil courage. If you see somebody missbehave it could be after a football match people kick at a trashcan for an example. Tell ’em not to. Folk borde gripa in oftare och visa civilkurage. Om du till exempel ser någon sparka på en soptunna. Säg åt dom att inte göra det. Om vi stoppar folk från att göra de små sakerna så kan vi undvika att de stora sakerna händer, säger Helle Gorm von Spreckelsen. - Because it starts there, the small things. If you stop people doing the those small things wrong, the big things never happen. I måndags den 15 september föll domen i hovrätten och en av dem som misshandlade Yusupha Sallah dömdes till fängelse. Men resten av dem som deltog i misshandeln har gått fria.   Hemma hos Yusupha Sallah och hans familj sitter hans son på vardagsrumsgolvet och leker med några leksaksbilar. De bor nu på en skyddad adress. Flytten till Sverige blev inte riktigt som de tänkt sig. De känner sig inte trygga utomhus längre samtidigt har misshandeln påverkat deras son mycket. - Min son litar inte på andra människor längre. Eftersom dom som attackerade mig var araber så har han jättesvårt för dom. Ser han arabiska barn kastar han sina leksaksbilar på dem, berättar Yusuppah Sallah. - Han har blivit aggressiv och vill skada dem. Men alla araber är ju inte onda. Men för ett barn så blir det här annorlunda. Han har ju sett vad de gjorde mot mig. Och känner nog att de alla är likadana. Så nu gäller det för oss att få honom att förstå att alla är inte onda. Vi är alla lika. Kaliber är slut. Men nästa vecka – söndagen den 28 september - fortsätter vår granskning av vittnen som tystnat. Reportrar: Mikael Funke och Alexander Vickhoff Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Gymnastikens olämpliga relationer

    · 00:30:23 · Kaliber

    Den framgångsrike tränaren får lämna klubb efter klubb efter olämpliga relationer med unga idrottstjejer han tränat. Kaliber granskar vad Gymnastikförbundet gör för att skydda barn och unga. --Jag kom trea i fristående. Det var ganska kul att tävla grenfinal. Jag sitter bredvid tränaren och favoriten. Allt det där smekandet har börjat igen. Det är äckligt.(illustrationer från nyhetssändningar) "Åklagaren har valt att inleda en förundersökning mot en framgångsrik gymnastiktränare bakom polisanmälan står gymnastikförbundet. Uppgifter från en psykoterapeut med flera gymnaster som patienter ligger bakom förbundet att besluta göra en polisanmälan. Men det är oklart vad det konkret handlar om för misstankar." "Förundersökningen mot den gymnastiktränare som polisanmälts av svenska gymnastikförbundet läggs ner. Om eventuella brottsoffer väljer att träda fram kan dock ärendet återupptas det skriver åklagaren i sitt beslut"I höstas polisanmäldes en tränare. Det var inte första gången den Tränaren och Gymnastikförbundet varit i blåsväder. Kritiken har främst rört alltför hård träning av unga. Men i bakgrunden även det tabubelagda ämnet närmanden och sexuella relationer mellan tränare och unga gymnaster. Kaliber bestämmer sig för att granska gymnastikförbundets agerande. Om brott inte kunnat styrkas, vad sätter gymnastikförbundet själv för gränser kring relationer mellan tränare och unga gymnaster så att de inte kan utnyttjas i jakten på framgång?Det var för fyra år sen kvinnlig elitgymnastik hamnade på sportsidorna med kritiska artiklar i Dagens nyheter och även reportage här i Sveriges Radio kaliber."Dagens eko kvart i fem. Blivande elitgymnaster pressas för hårt visar en undersökning. förbundets ordförande Malin Eggertz Forsmark.--Det är en smärtsam läsning men den är tillräckligt beskriven så att vi måste ta den på allvar."Efter kritiken genomför Gymnastikförbundet åtgärder för att förändra kulturen med hårda träningsmetoder och vikthets. Men tjejerna som slog larm trodde att debatten också skulle handla om något annat. Närmanden och dom nära relationerna mellan Tränaren och de unga gymnasterna. De är förvånade när de sitter i ett seminarium om problemen 2012.--Sen berättade något annat i artikel som ingen tagit i. Den fysiska närheten. För den fanns där. Han gick och höll små fjortonåriga tjejer i handen.Gymnastikförbundet håller förbundsmöte 2016. Den avgående ordföranden Malin Eggertz Forsmark berättar att sedan kritiken uppmärksammats har de öppet jobbat med att förändra ledarkulturen.--Vi har fortsatt att arbeta på den utslagna vägen för att utveckla vår ledarkultur.Gymnastikförbundet har nu infört uppförandekod, gymnastikombudsman och en juridisk nämnd. Men hittills har inga bestraffningar utdömts. Och om det inte rör uppenbara lagbrott sköts utredningar internt utan insyn.--Vi har också tagit fram verktyg för att stötta föreningar och ledare. Vi har varit oerhört transparanta hela vägen.Men i princip sköter ni allt internt om det uppdagas att en tränare har problem med för nära relationer med gymnaster?--Ja det är internt utifrån de är dom som är delaktiga i händelsen. Vi har en styrelse som måste ta ansvar från föreningen. Och du har förbund. Men nej det är inte offentliggjort.Vi ska återvända till Malin Eggertz Forsmark och hur de utrett problemtränare som rapporteras ha relationer med sina unga gymnaster. Vi kommer i detta reportage granska turer kring en tränare som haft en maktposition i gymnastiksverige på hög nivå. Vi har valt att inte publicera hans namn därför kommer vi i det här reportaget kalla honom tränaren. Tränaren har varit aktiv i över tjugo år. Under åren är det flera som reagerat på Tränaren beteende."Nu ska vi prata gymnastik här i sportextra. Årets SM i artistisk gymnastik avgjordes i år i baltiska hallen i Malmö. Segrare blev blott 15-årige Jenny Lööw. Juniormästarinna och nu seniormästarinna. Ett stort grattis Jenny.--Tack så mycket.--Vad händer härnäst för din del?--Ungdoms-OS i Spanien. Sen får vi se om det blir VM, OS"Vid segerintervjun vet inte Jenny att hon snart ska få se en helt annan sida av sin tränare.--Jag låg i soffan och min mamma låg i andra soffan. Och vi tittade på TV. Och det var en varm sommarkväll. Och då såg jag att jag fått SMS från tränaren och då tänkte jag att va har jag fått sms från tränaren. Det var konstigt för vi brukade inte sms:a så. Att han tyckte jag var väldigt söt och att han såg fram emot att fortsätta träna mig framåt, säger Jenny Lööw--Man kan känna lite skam i mig för någonstans blir man väldigt glad över dom orden. Det var väldigt fint skrivet. Samtidigt som det börjar det snurra. Vad betyder det här? Den här relationen har inte vi. Såhär brukar inte vi prata till varandra. Vad menar han? SåHur gammal var du då?--FemtonTränaren fortsätter SMS:a. Men Jenny Lööw väljer att inte svara på SMS:en från den tjugo år äldre tränaren.--Det här var inte sådana SMS som jag vill ha av en tränare. Så jag visade dom här SMS:en för mamma. Och vi kom överens om att jag inte skulle svara på de här SMS:en.När hon inte svarar svalnar snabbt tränarens entusiasm för att träna henne. Andra favoriter får desto mer hjälp säger hon.--Men jag svalde nog det hela. Men jag visste inte vilka konsekvenser det skulle bli framåt."Britney Spears Im a slave for you. Nu star jag här med Sveriges bästa kvinnliga gymnast Karolina Bohman. Hej!--Hur är läget?--Det är bra fast jag har ont i ryggen. Men annars är det bra. --Hur bra tänker du bli?--Det är svårt att säga hur bra jag tänker bli. Jag satsar ju på OS 2004."Karolina Bohman medverkar i P3 Ketchup. Hon förde dagbok. Ett halvår efter Jenny Lööw inte svarat på tränarens SMS-inviter är Karolina och tränaren på tävlingsresa.--Den här resan har varit rolig ända till igår natt. Igår kväll var det bankett och efter det var det disko.--Jag dansar precis som alla andra. Jag kan inte rå för att en massa killar ville dansa med mig. Och många gånger föste jag bort dom. Men sen ska även tränaren dansa så där nära med mig.Tränaren säger till Karolina att han avslutar kvällen. Men Karolina vill dansa mer.--Bara så du vet så går jag hem nu.--Ok jag går med dom svenska landslagskillarna hem då.--Ja, Och sen vill jag bara att du ska veta att jag tycker du beter dig billigt. Ja du beter dig billigt--Han gick. Jag blev jätteledsen och ringde hem till mamma mitt i natten och grät--Jag är så arg att jag nästan inte kan skriva om det. Ingen har någonsin sårat mig så. Det här är nog slutet på min gympakarriär i alla fall med honom. Hoppas någon annan vill träna mig.--Nu i efterhand när jag läser om det och tänker tillbaks då tycker jag det ser ut som ett svartsjukedrama.Hur gammal är tränaren då? --35 jag var 16.Karolina håller avstånd från tränaren efter hans kränkande ord. Så här skriver hon två år senare.--Efter det har vi varit sura på varandra. Han tyckte vi hade tappat kontakten och att jag inte tycker om våran tränare då. Det är två år sen. Men trots att Karolina är djupt sårad stannar hon kvar. För hon är beroende av honom för att nå sin OS-dröm.--Det sluta med att jag fick be om ursäkt. Nästa sida har jag skrivit. Nu är vi vänner. Vi har dragit ett streck över det här. Jag vill fortfarande träna med den här tränaren. Han är den bästa i landet.Tränaren kommer istället en annan gymnast mycket nära. Jenny Lööw som vi hörde ignorera SMS-inviter fick se nya SMS.--En av de största favoriterna hon visade mig ett sms vid ett tillfälle som han skrivit till henne. Där han hade skrivit. Jag önskar att det var du som låg här i sängen med mig. Jag är ju helt paff när jag ser det här sms:et och tänker. Då har han gått på nästa då.--Vi kunde bara sitta och prata och hon kunde sitta i hans knä. Det var det även när vi flög då. Mycket pilla i nacken och smeka på händerna.Och hur gamla är favoriten och tränaren då?--16 och 36.Karolina Bohman läser ur dagboken:--Han kan inte ha en normal relation till sina gymnaster. Som med favoriten till exempel. Ibland beter dom sig som ett gift par. Och innan det var det ju en annan gymnast.--I mina dagböcker skriver jag att jag vill lägga det åt sidan. Jag vill inte tänka på vad dom håller på med för jag vill göra en bra tävling. Eller jag vill träna bra. Och jag tycker det är sjukt att ingen ingrep.Vi ska möta ytterligare en gymnast. Hon som slog larm först."--Hej och välkomna till Lilla Sportspegeln. Snart blir det gymnastik.--Hopp är knepigt. Jag springer inte så bra så när jag inte har fart brukar det inte bli så bra hopp."Marisa da Silva är 11 år och med i Lilla Sportspegeln. Hon var elitgymnast på 90-talet. Hon gick ut för fyra år sen och berättade att tränaren även tidigare hade unga gymnaster i knät på träningsresor.--I den där bussen så sitter tränaren bredvid och så sitter vi tjejer i hans knä turas om att sitta i hans knä. Jag var väl 11 och dom som var äldre var väl 13-14. Han smekte min hand och jag tyckte det var mysigt.--Och så tänker jag på mina killkompisar. Om de skulle träna ett par 13-14 åriga tjejer i fotboll. Och om någon av dom skulle sitta och vara gosig med dom. Och då skulle jag direkt fråga vad fan håller du på med.Hon reagerar på att tränaren kommer allt närmre sina gymnaster och går över gränsen. Hon berättar att gymnastikflickorna fick vara halvnakna inför hela träningshallen.--Då får dom ta av sig sina dräkter så sätter han på den här pulsmätaren under deras halvutvecklade bröst. Och så står dom där. Jo men det finns inget sexuellt i det här. Det här är ju inom sporten. Vi gör det här för att mäta hjärtfrekvens.Varför gör de inte det där avskilt i ett omklädningsrum eller så?--Ingen aning. Det är ett ordentligt övertramp mot de här tjejerna.Enligt flera källor umgicks Tränaren med gymnasters familjer och hade ofta unga gymnaster som sov hos honom.--Och sen så kollade vi på film tillsammans satt i hans soffa. Favoriten sov väldigt ofta hos honom i veckorna också då vi hade morgonträningar. Anledningen var att hon bodde långt bort och han bodde nära hallen. Jag bodde också långt bort. Jag sov aldrig där.Visste andra tränare om det?--Ja. Det var inget som smusslades med.Visste föräldrar om det?--Ja--Det är bara en riktig obehagskänsla inför hur han utnyttjade sin position och oss. Att han fick så fritt utrymme i den världen. Han liksom testade gränser. Och märkte väl att, nämen det bara är fritt fram här. Det är ingen som säger någonting, säger Marisa da Silva.Kaliber ringer runt till ett 20-tal ledare inom gymnastiken som sett tränaren arbeta. Flera känner tidigt till Tränarens beteende, men har inte vågat berätta om det offentligt eftersom de är rädda för konsekvenserna. Med det finns också de som varnade.--Att man omfamnar och kelar med småflickor kändes helt absurt, säger Lennart Engelbrektsson.Lennart Engelbrektsson ledde en gymnastikklubb som idrottsförälder. Hans söner har varit på landslagsnivå. Han är numera svärfar till Karolina Bohman. Men vid millennieskiftet innan dom kände varandra reagerade han.--Jag och min fru reagerade oerhört starkt på det där. Jag framför senare den här kritiken till den dåvarande sportchefen i Gymnastikförbundet.Vad hände när du tog upp det med sportchefen?--Vad hon gjorde kan jag inte svara på. Men jag fick ingen återkoppling och jag kan inte se att någonting hände.Dåvarande sportchefen på Gymnastikförbundet kan inte minnas något sådant samtal när Kaliber frågar. Lennart Engelbrektsson hamnar så småningom i en infekterad konflikt med Gymnastikförbundet där han menar att dom inte skyddar barnen.--Jag har alltid relaterad det till vad hade hänt om det var i skolan. Det är det jag har haft som rättesnöre alltså när jag reagerat. Så jag har alltid gjort det ganska eftertänksamt vid varje tillfälle.Lennart Engelbrektsson reagerade på Tränaren, men också på en annan makthavare inom gymnastiken. Vi kallar honom Ledaren. Lennart följer med sin son på tävling. På plats vittnar en ung kvinnlig landslagsgymnast om att ledaren berusad säger till henne att hon ska utföra oralsex på andra gymnaster. Lennart varnar Gymnastikförbundet även för det här. Han tror dom ska reagera men inget händer så han tar upp det med vid ett telefonmöte som hölls för sju år sen. Kaliber har fått tag på en inspelning. Så här säger ordförande Malin Eggertz Forsmark.--Den uppfattar jag att det finns en ordentlig genomgång. Och att det fanns en avstängningsdiskussion. Men jag ska följa upp det. Du säger att det hände ingenting. Den måste jag följa upp.Lennart tycker att man skyddar ledare oavsett vad som hänt. Vi träffar Malin Eggertz Forsmark igen som just lämnat sin ordförandepost men sitter kvar som vice ordförande i Europeiska gymnastikförbundet.Många som engagerar sig i Gymnastiken är föräldrar till gymnastiserande barn. Flera av dom vi pratat med har reagerat på olämpligt beteende, men få vill prata om det dom sett. Våra källor säger att personer på Gymnastikförbundet uppmanat dom att inte berätta för det kan innebära problem för de egna barnens idrottskarriärer om det kommer ut. Vi frågar Malin Eggertz Forsmark hur hon ser på det.--Det är munkavle eller hur? För det var det. För jag uppfattar att det är några som säger att inte prata om det.Och att konsekvensen är att det kan innebära problem hos gymnastiserandet hos deras barn.--Jag håller fast vid det. Det låter förskräckligt. Och låter oacceptabelt.Men när Lennart Engelbrektsson berättar vid telefonkonferensen med Gymnastikförbundet att han bland annat tänker ta upp sexuella trakasserier genom åren på en presskonferens hör vi något motsägelsefullt från Gymnastikförbundets ordförande. Hon tar själv upp att om han går ut med uppgifterna kan det få konsekvenser för hans sons karriär.(bandinspelning från telefonkonferensen) --Jag förstår det du säger att du är så trött att ingen litar på mig. Att nu gör jag det utåt, agerar utåt istället för inåt i rörelsen. Så tänker jag då både på verksamheten ni har och på din son som ska iväg på VM. Hur tänker du vinsten i det då? Med en offentlig presskonferens, säger Malin Eggertz Forsmark. --Jag ser att en moralisk seger är större än en VM-medalj, säger Lennart Engelbrektsson.Lennart Engelbrektsson tolkar idag Malin Eggertz Forsmarks uttalande om sonen i samtalet som ett förtäckt hot.--Jag blev helt förbluffad att man inte tar i sakfrågan utan än en gång vill man skydda.--Det hon säger är låt bli det här annars kan det bli problem för din son. Det var ju ett förtäckt hot upplevde jag det som.Malin Eggertz Forsmark lyssnar på inspelningen från telefonkonferensen--Att ta frågan vid det här tillfället innan du ska iväg och tävla hade kanske varit en tajmingfråga.Så det har inget att göra med image-problematik för Gymnastikförbundet?--NejDå tycker jag vi lyssnar på en annan bit.--Får jag säga en sak. Imageproblematik. Vi har hela tiden varit transparanta.(bandinspelning från telefonkonferensen) --Eftersom du har en av dina framgångsrika gossar som fortfarande tävlar, vill du skapa en negativ uppmärksamhet i sporten utifrån ett massmedialt perspektiv som förmodligen kommer att grisa i det. Nu använder jag det uttrycket. Som kommer att hitta olika vinklar. Och så undrar jag om vi är betjänta av det? säger Eggertz Forsmark--Jag ser det här Malin. Vi kommer att hjälpa svensk idrott. Alltså någon gång. Man måste höja sig över den här rädslan sin lilla värld och min lilla gosse. Någon jävla gång måste någon ställa sig över det här, svarar EngelbrektssonDu sa att det var oacceptabelt att man tar upp barnen som tränar när man pratar om problem hos en tränare. Vad gör du här?--Nej det låter ju som jag gör det. Och jag står fast att jag tycker det är oacceptabelt. Det här är sju-åtta år sen.Han tolkar det som ett förtäckt hot som ska få honom att backa mot att ta upp kritik bland annat sexuella trakasserier bland annat hos ledare.--Jag förstår det. Jag tycker aldrig att man ska ta fram barnen och de aktiva i de här diskussionerna vilket jag ju gör där. Det enda jag säger är att det varit en stor problematik kring föreningen och personen Engelbrektsson i sig. Det har varit väldigt många turer i föreningen. Och jag kan inte riktigt förklara varför jag säger som jag gör där.Det blev aldrig någon presskonferens som tog upp närmanden och sexuella trakasserier som Lennart ville. Tre år senare går Marisa da Silva ut i media och varnar för bland annat Tränarens närgångenhet.Till slut görs en extern utredning som ger skarp kritik kring ledarkulturen. Och här ser vi något överraskande i vår granskning. Gymnastikförbundet ger uppdraget att föreslå vad som ska göras åt den skarpt kritiken till Ledaren, alltså Ledaren som Lennart rapporterat för sexuella trakasserier. Malin Eggertz Forsmark.--I backspegeln och när du säger kanske det inte var så lämpligt. Han innehade den rollen under ett halvår och sen förflyttades han från det uppdragetVarför då?--Därför att det blev ju precis som du beskriver inte särskilt bra eftersom han hade en historik som gjorde att det inte blev trovärdigt.Ledaren vill inte låta sig intervjuas av Kaliber. Men skriver i mejl att han är ångerfull över uttalanden och ageranden men att han aldrig har underlåtit sig agera på missförhållanden av sexuell karaktär som han fått reda på.Vi återvänder till Tränaren. Strax efter medieuppmärksamheten 2013 inleder den medelålders tränaren en relation med en av sina unga tidigare gymnaster som nu är myndig. Det här visar interna dokument från tränarens klubb Kaliber får ta del av. Klubben upptäcker detta och han lovar avsluta relationen. Men när det uppdagas att han ändå återtagit förhållandet får han lämna klubben.Elizabeth Ekman är legitimerad psykoterapeut och handledare för Idrottspsykologer med KBT inriktning. Hon behandlar tre gymnaster som haft tränaren.--Dom har ett trauma bakom sig som är kopplat till den här tränaren. Som har resulterat i mycket allvarliga problem. Bland annat i Posttraumatiska stressyndrom.Gymnasterna berättar i behandlingen om extrem bestraffning, mobbing, närgångenhet, sexuella ofredanden, och kallar det själva för övergrepp.Hur kan du vara säker på att det är sant det tjejerna berättar?--Det är väl min professionella sak att bedöma vad som är sant. Det är vårt jobb att göra en sån bedömning, annars skulle vi inte kunna behandla någon.Genom sitt uppdrag ser hon att tränaren har relation efter relation med unga gymnaster som hon tycker är oacceptabelt.--Det är som en lärare ständigt skulle ha relationer med sina elever. Det finns ingen skola som skulle acceptera det.Hur många gymnaster har han haft sexuella relationer med som du har fått uppgift om?--Som jag vet. En två tre fyra. Det är nog fem.Elizabeth Ekman skriver en anmälan till Gymnastikförbundet och varnar för att Tränaren systematiskt utnyttjar gymnasternas beroendeställning. Det enda som kan sätta stopp för hans beteende är avstängning. Avsikten är inte att polisanmäla tränaren för gymnasterna vittnat om händelser som ligger för långt tillbaka i tiden.--Jag fick klara besked ifrån advokat och hovrättsdomare och de sa det kommer bara hamna i papperskorgen. För det går inte att bevisa. Det blir deras ord mot hans. Och att sätta de här tjejerna i den situationen det vill man inte. Dom kommer bara att uppleva och fara illa igen.Gymnastikförbundet polisanmäler ändå. Men utan vittnen läggs förundersökningen ner.Dagarna efter förundersökningen lagts ner gör Gymnastikförbundet ändå interna intervjuer med gymnaster. Sammanlagt har 15 gymnaster, föräldrar och tränare intervjuas och lämnar uppgifter. Men informationen stannar internt och finns inte i någon offentliggjord utredning berättar den nytillträdde generalsekreteraren Johan Fyrberg.--Det är viktig att värna föreningars och enskildas integritet i de här frågorna.Kaliber har tagit del av några av Gymnastikförbundets interna intervjuer. Gymnaster vittnar hur den medelålders tränaren skickar sms på lediga dagar.Önskar du var härJag tänker på dig när jag somnarHon är då 14 år gammal. I början svarade hon artigt men efter ett tag så började hon svara på samma sätt som tränaren. I vittnesmålet beskrivs att tränaren visade argt beteende om hon inte svarade. Gymnasterna berättar att gymnastiken betyder allt för dem. Och han var den framgångsrike tränaren som var vägen till framgång. Tränaren hotade med att inte vilja fortsätta vara hennes tränare om hon inte gav respons. Hon blev fast i relationen.Han utnyttjar sin position. Tjejer i den åldern ska inte behöva uppleva detta.Då och där är det normalt. Men nu mår man dåligt.Hur mycket krävs det? Måste han bli dömd för detta ska få ett slut?I våra telefonsamtal framhåller många att tränaren gett goda sportsliga resultat. Och när förundersökningen läggs ner får den framgångsrike Tränaren fortsätta sitt arbete i en ny klubb han gått till tidigare. Andra föreningar som känner till tränarens historia uppvaktar Gymnastikförbundet för att dom vill att tränaren ska hållas borta ifrån barnen. Vid den tidpunkten har Gymnastikförbundet redan stängt av honom från förbundsuppdrag, men han kan fortsätta träna enskilda klubbar.I januari i år får den medelålders tränaren återigen lämna en klubb på grund av en ny olämplig relation med en ung kvinna i klubben som han tidigare tränat. Hon är myndig. Klubben säger att relationen strider mot en överenskommelse och deras värderingar.Vi har sökt Tränaren i en månad men han vill inte låta sig intervjuas av Kaliber. Via mejl har han, som vi redovisar i programmet, ändå bemött kritiken. Här återger vi ordagrant hans bemötande: Redan i december 2012 presenterades en rapport i vilken kritik framfördes mot den dåvarande ledarkulturen inom svensk elitgymnastik. Jag var en av många elittränare som träffades av kritiken. För egen del har jag också redan för några år sedan offentligen uttryckt insikt om mina misstag och jag har varit medveten om att min ledarstil i likhet med många andras kan utvecklas och förbättras. Under de två år som jag senast varit aktiv inom svensk gymnastik har inte heller någon kritik riktats mot mig i min tränarroll från vare sig gymnaster jag tränat, föräldrar eller berörd arbetsgivare. Det är alltså inte riktigt att jag lämnade min senaste förening på grund av en relation med en gymnast.Jag har flera gånger tidigare och vill så även nu bestämt tillbakavisa gamla påståenden om kränkningar, mobbning, brottsligt agerande m.m. liknande de som du nämner i ditt mejl. Dessa påståenden är inte korrekta. Jag kan inte se uppgifterna, återigen anonyma som i princip alltid (hur ska man för övrigt kunna försvara sig mot sådana), som annat än ännu ett led i den förtals-/smutskastningskampanj som pågått mot mig från vissa personer inom svensk gymnastik under många år. Att svensk kvinnlig artistisk gymnastik varit i disharmoni under ett stort antal år och konfliktytor funnits mellan t.ex. olika personer, föreningar och förbundet är ingen hemlighet. Jag konstaterar att den polisanmälan som gjordes i saken lades ned omedelbart och jag har inte heller varit föremål för någon utredning av de bestraffningsorgan som finns inom idrottens värld. För egen del hade jag välkomnat en rättssäker prövning för att få en möjlighet att kunna rentvå mitt namn. Jag saknar anledning att nu, när vi snart skriver juni 2016, kommentera saken vidare och anser för övrigt att saken inte heller är lämplig att diskutera i medierna.Det har gått åtta år sen gymnastikförbundets dåvarande ordförande Malin Eggertz Forsmark säger hon fick uppgifter om att tränaren hade en relation med en av sina unga gymnaster.--Det fanns i samband med 2008 års OS-kvalifikationer. Och att svaret var nej. Det fanns ingen relation.Idag har man infört att landslagstränare inte ska vara ensamma med gymnaster, uppförandekod, gymnastikombudsman och en juridiska nämnd. Men juridiska nämnden får inte ta upp missförhållanden som är äldre än två månader, berättar Thore Brolin ordförande i Gymnastikförbundets juridiska nämnd.--Det finns en särskild regel i RFs stadgar (Riksidrottsförbundet rds anm) som säger att vi inte får bestraffa om det gått två månader från det att förseelsen begicks eller blev känd. Så då kunde vi inte göra något åt det här. Så därför tog vi inte upp det överhuvudtaget.De som hittills slagit larm om att de blivit utnyttjade av tränare har ofta gjort det först efter karriären är slut. Men när det inte framkommit lagbrott och äldre händelser inte kan tas upp för repressalier, kan tränaren fortsätta.Så han är fri att ta nya uppdrag och träna unga gymnaster?- Jag hoppas och tror att inga föreningar i Sverige kommer att anlita honom, säger Malin Eggertz Forsmark.Enligt Kalibers källor genomgår nu sju av tränarens gymnaster psykologisk behandling bekostad av riksidrottsförbundet.I Kalibers granskning har vi fått höra gymnaster som ställts inför val mellan att låta tränaren komma nära eller få allt mindre av tränarens stöd.Vi ska återvända till Jenny Lööw som långt efter att hon slutat nu berättar varför.--Jag älskade att hålla på med gymnastik. Det var det bästa jag visste. Och jag ville bli bäst i Sverige. Då hade jag i och för sig vunnit SM. Men jag hade så många mer mål. Jag ville komma till VM och jag ville komma till OS.Efter att inte svarat på inviter fick hon som regerande svenska mästarinna inget ekonomiskt elitstöd längre.--Vi skrev ett brev till dom som fattade det här beslutet. Och då fick vi ett svar som visade att tränaren inte ens sökt om bidrag för mig. Då blev det liksom, som han mer och mer slutade träna mig. Och att han till slut inte hälsade i hallen.--Jag tror det som gör absolut mest ont är att jag inte själv fick välja när jag ska avsluta min karriär utan det liksom fattades ett beslut åt mig. Och att jag inte kan minnas min karriär med glädje.Reporter: Erik PalmProducenter: Annika H Eriksson, Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se  

    starstarstarstarstar
  • Kan man lita på att läkaren kan sitt jobb? Del 2

    · 00:29:35 · Kaliber

    Kaliber fortsätter idag granskningen av läkarnas kompetens och fokuserar på det som många läkare själva beskriver som en tickande bomb - bristen på fortbildning. Sverige är ett av mycket få länder i Europa som inte ställer några nationella krav på att specialistläkare hänger med i utvecklingen. Patienter skadas allvarligt och några har till och med omkommit efter att dom träffat läkare som saknar rätt kunskaper. Det berättade vi i Kaliber för några veckor när vi bland annat tog upp fallet med Ulla Pettersson i Åmål som förlorade sin bror Kjell-Erik efter att en läkare missbedömt hans hjärtinfarkt som panikångest. - Personalen på ambulansen kom ut och sa att, tyvärr, det går inte att få något svar ifrån din bror. Så då var det ju bara att konstatera att, han var död, berättade Ulla Pettersson. Vi berättade också att Sverige saknar system som kontinuerligt kontrollerar läkarkompetens. Efter programmet har vi fått in många reaktioner. En del som hört av sig är patienter, men de allra flesta är läkare. Läkare som Mats Nilsson i Östersund. - Ja, reaktionen var att det är en långbänksdiskussion som har hållit på definitivt sen 70-talet och egentligen har det inte hänt någonting, säger Mats Nilsson. Vad menar du då? - Det saknas tid och resurser för att kontinuerligt följa upp utvecklingen via olika vetenskapliga artiklar och prövningar så att alla doktorer får del av detta och på ett gott sätt kan ta hand om patienterna. Så om jag förstår dig rätt här nu. Menar du att det är fortbildningen som är det stora problemet? – Ja. Man kan säga att en konferens idag kostar någonting mellan 2000-3000 upp till 5000-6000 kronor för två dagars konferens. Och det gjorde dom inte för 20 år sen. Sen tillkommer då resa och boende. Och det är liksom ingen som tagit tag i att anslå de pengarna, säger Mats Nilsson. Han är långt ifrån ensam om att peka ut brist på fortbildning som en tickande bomb inom den svenska vården. I februari gick sex av landets största fackrörelser för vårdpersonal ut i ett gemensamt upprop. Man varnar för att fortbildningsnivån bland vårdpersonal är på väg åt fel håll. Och att läget är så pass allvarligt, att vården snart inte kan garantera att patienterna får träffa personal som är uppdaterade med de senaste behandlingsmetoderna. Kaliber idag ska handla om läkarnas fortbildning. Vi ska börja på Sahlgrenska sjukhuset och ortopedmottagningen i Mölndal. Överläkaren Mikael Sundfeldt är mitt uppe i en operation av ett brutet ben. Med hjälp av en borr gör han hål i ett ben för att sedan kunna fästa en metallplatta på det brutna benet. Mikael Sundfeldt är specialist inom ortopedi och framförallt expert på skelettskador som skett via olyckor. Det är ett kunskapsintensivt yrke, där behandlingsmetoder snabbt blir gamla. Något som gör det extra viktigt att ständigt fortbilda sig. - Vidareutbildning är oerhört viktig för att du ska kunna göra ett bra jobb. Det här är ju ett livslångt lärande, och du måste hela tiden vara påläst. Du måste veta det senaste, det går inte att komma i bakvattnet utan du måste hela tiden vara kunnig och patienterna kräver att du ska vara påläst på det absolut senaste, säger Mikael Sundfeldt. Enligt Mikael Sundfeldt måste man dels uppdatera sig med nya forskningsrön och ibland åka iväg på konferenser där dom senaste behandlingsmetoderna presenteras. I en ortopeds fall kan det handla om hur man bäst opererar en höft eller om att få information om dom senaste knäproteserna. Det är vad som krävs för att hänga med i utvecklingen. Men enligt Mikael Sundfeldt, är ofta verkligheten en helt annan. - Det finns säkert jättemånga som får alldeles för lite utbildning. Det svåra är att få in det i arbetstiden. För ofta när man börjar så rullar arbetstiden på, man ska springa och göra massa olika saker. Mottagning, möten och allting. Ska man åka på en kurs så tar det kanske tre, fyra dagar. Då är du borta från familjen tre, fyra dagar. Du är borta från kliniken tre, fyra dagar. När du kommer tillbaka är det kanske en patient som har ringt dig, som inte fått tag på dig. Och sen har du kanske kollegor som får ställa upp och ta din arbetsbörda under tiden du är borta. Så tid är ett problem. Ekonomi är ett problem. Det är dyrt att åka på kurser, säger Mikael Sundfeldt samtidigt som hans mobil börjar ringa. Det är en patient han glömt ta emot. Han försvinner snabbt iväg. Längre ner i korridoren sitter Magnus Karlsson, verksamhetschef för ortopedin på Sahlgrenska. Det är han som löser scheman och som har hand om den budget som kliniken har att röra sig med. - Alltså, traditionellt så är det ju extremt viktigt med fortbildning av läkare för att dels hålla aktuellt kunskapsläge, men också att ifrågasätta det man gör hela tiden och inte halka efter. Kunskapen inom sjukvården, oavsett om det är ortopedi, den ändras hela tiden. Det är inte samma som det var för tio år sen eller femton år sen. Vissa saker kan ändras på bara några få år. Vi har ju dels en budget för fortbildning, och det kan man väl säga att den budgeten har inte gått ihop sig någon gång, säger Magnus Karlsson, verksamhetschef för ortopedin på Sahlgrenska. Varför är det så? - Nja, vi har traditionellt varit dåliga att ta höjd för det… Vi ska backa bandet lite. Året är 2004 och läkarkårens täta band med läkemedelsindustrin har ifrågasatts en längre tid. Medier rapporterar om läkare som åker iväg på dyra utbildningar, sponsrade av läkemedelsbolagen. Det är många gånger påkostat, där läkemedelsbolagen inte sällan bjuder på både flyg, hotell och dyra middagar på platser som Sydafrika och Västindien. Flera läkare blir påkomna och misstänka för mutbrott. Men 2005 blir det delvis stopp för lyxresorna. I en överenskommelse mellan landstingen och läkemedelsindustrin, kommer man överens om att industrin bara får betala för en del av läkarnas utbildningskostnader. Resten av kostnaden lovar landstingen att stå för. Dom flesta verkar överens om att beslutet är rätt. Men hur blev det egentligen med själva fortbildningen? På Östermalm i Stockholm har Läkarförbundet sitt huvudkontor. Här jobbar Turid Stenhaugen som utredare med särskild fokus på just fortbildningsfrågor. Sedan 2004 är hon ansvarig för en enkät som regelbundet mäter hur mycket fortbildning svenska läkare får. Och det var just överenskommelsen mellan landstingen och industrin, som fick förbundet att reagera. - Ja, det var helt enkelt så att läkemedelsindustrin bidrog med ganska mycket finansiella resurser. Det fanns ganska stora farhågor då inom professionen då om att det skulle bli mindre fortbildning, att det skulle bli sämre möjligheter generellt för läkarna att få kompetensutveckling, säger Turid Stenhaugen Till en början såg det positivt ut. I Läkarförbundets fortbildningsenkät såg man faktiskt att fortbildningen ökade dom första åren. Men trenden skulle visa sig vara kortvarig. - Från 2007, ungefär då så var resultaten som bäst. Och då deltog läkarna i såna här med planerade utbildningsaktiviteter,  externa fortbildningar, ungefär 9,1 dagar i genomsnitt på ett år. Och sedan nu, vid det senaste tillfället när vi genomförde undersökningen år 2012, då var det nere i 7,1 dagar. Och om man tittar på hur mycket man deltar i internutbildning, så var det ungefär 1,5 timme per vecka tidigare. Och där är man nu nere i under en timme per vecka, säger Turid Stenhaugen. Enligt Turid är siffrorna allvarliga. Inte bara för att dom stadigt minskar, utan även för att dom ligger under förbundets lägsta rekommendation. Och hon tror att det kan ha blivit värre sen 2012. Sen årsskiftet 2015, får inte längre industrin sponsra läkares utbildning alls. Numera ska allt betalas av arbetsgivarna. - Vi har följt den här utvecklingen och varit väldigt oroade. Vi har skrivit om det i olika artiklar, men egentligen så har vi märkt, att trots att vi har varnat med varningsklockor så har ingenting hänt. Vi har framförallt fört fram det här till arbetsgivaren men inget har hänt, säger Turid Stenhaugen, utredare på Läkarförbundet. Så hur ser egentligen situationen ut idag? Det ville vi ta reda på. Kaliber skickade därför ut frågor till landets 29 universitets- och länssjukhus. Vi frågade verksamhetschefer inom kirurgi, ortopedi och cancervård om specialistläkarna på deras avdelningar får tillräckligt med fortbildning. 52 av 81 kliniker svarade. Och det är en allvarlig bild som målas upp. Nedan följer några av svaren från undersökningen: ”Även om jag som chef är för utbildning, så är jag restriktiv. Centralt anser man att utbildning är ett område det ska sparas pengar på.” ”Nej, läkarna skulle behöva mer. Det är inte katastrof-läge, men det är inte långt ifrån.” ”Ja, vi försöker ju vara liberala, men kompetensutvecklingen hos vissa är verkligen  inte tillräcklig. Och pengar gör ju att man tvingas prioritera.” ”Det här är ett jätteproblem på kirurgen, och politiker och arbetsgivare tar det inte på allvar. Fortsätter det så här kan vi inte längre lova rätt behandling till våra patienter.” Nästan hälften svarar att specialistläkarna på deras avdelningar inte får tillräckligt med fortbildning. Som patient på ett operationsbord riskerar alltså du att träffa en läkare som inte är uppdaterad med dom senaste behandlingsmetoderna.  Och trots att landstingen ska se till att läkarna får tillräckligt med fortbildning, svarar 26 chefer på Sveriges ledande sjukhus att det saknas pengar för att kunna ge läkarna detta. - Ja, det är under all kritik, säger Heidi Stensmyren. Hon är ordförande på Läkarförbundet. - Vi ser mycket allvarligt på det här. Risken är att kvaliteten i vården blir sämre. Risken är framförallt att vi kommer att arbeta med gammal teknik, att vi inte är uppdaterade. Att vi inte kan erbjuda den nivå på vården som den svenska befolkningen har all rätt att få. Sen ett par år tillbaka är frågan om läkarnas fortbildning en av förbundets viktigaste frågor. Men att få landstingen och arbetsgivarna att lyssna, är inte helt lätt enligt Heidi Stensmyren. - Ja, det stora problemet är att i verksamheterna, ute på golvet, så är det fortbildningen som skärs ned först när man ska spara. Och hälso- och sjukvården har ju haft effektiviserings- och besparingskrav nu i många, många år. Och där är fortbildningen typexempel på något som försvinner snabbt och lätt. Och det är den stora utmaningen. Nu, från den första januari, så är det så att huvudmannen ska finansiera all fortbildningsaktivitet för läkare. Problemet är att dom inte lagt tillräckligt med utrymme i sina budgetar, att dom inte avsatt tillräckligt med pengar för det, säger Heidi Stensmyren. Vi ska återvända till ortopedmottagningen på Sahlgrenska och verksamhetschefen Magnus Karlsson. Han är en av dom som svarat på undersökningen. - Problemet är finansieringen, där de här företagen tidigare har tagit den finansieringen. Landstingen, regionerna, SKL har kanske inte heller tagit höjd och har ju inte heller vetat vad den kostnaden är. Och den kommer ju bli rejäl nu då. Och där kan jag väl känna en viss oro, att det kan bli ganska avsevärt mycket dyrare att använda sig av den typen av utbildningar som haft traditionellt hittills i alla fall, säger Magnus Karlsson. Men enligt Magnus Karlsson finns det ett till problem, som till stor del hänger ihop med ekonomin. Och det är tidsbrist. Att anlita vikarier för att läkare ska åka iväg på konferenser är både dyrt och ibland omöjligt att få ihop med schemat. Och att i en sådan situation få tid över till att fortbilda sig är inte helt enkelt. Speciellt på en klinik som den Magnus Karlsson chefar över, där inte fortbildning finns tydligt inlagt i schemat för specialistläkarna. - Nej, vi har inte avsatt tydligt utbildning i schemat. Däremot ska det finnas administration, och då ska det finnas möjlighet att fördjupa sig där. Nu kan man ärligt säga att många läkare är ganska hårt schemalagda, och de har en ganska begränsad administrativ tid. Vilket gör att dom inte alltid hinner fördjupa sig och föröka sina kunskaper teoretiskt, så är det. Läkare är ganska behövda och vi schemalägger dom rätt hårt där de ska vara. Du måste ju också producera vård. Det är ju liksom en avvägning av hur mycket tid och resurser du har för att utbilda och se till att du har tillräckligt kvalitet på de läkarna du har, och hur mycket vård du ska producera, om man nu kan uttrycka det så krasst. Den avvägningen är jättesvår att göra, säger Magnus Karlsson. En annan som svarat på Kalibers undersökning, är Karl-Åke Jansson på ortopedkliniken på Karolinska norr om Stockholm. Karolinska är ett sjukhus som länge dragits med stora nedskärningar, och enligt Karl-Åke Jansson spelar ekonomin in ganska mycket. Men det främsta problemet som han ser det, är att sjukvården ofta inte gör någon större utvärdering av den fortbildning läkarna behöver. - Alla jobbar nog och har en viss struktur. Men hur den ser ut över tid, den är inte riktigt.. jag har i alla fall inte sett någon sådan. Och det tror jag behövs, säger Karl-Åke Jansson. Det finns olika förslag om hur man ska utvärdera läkares fortbildning inom de olika specialistföreningarna. Svensk ortopedisk förening i Karl-Åke Janssons fall. Och enligt honom hade det inte behövt vara särskilt svårt. - För varje individ så måste man kanske upprätta då hur det ska se ut de närmsta åren. Vad är det den individen behöver? Och vad behöver man som ortoped på en viss tidsperiod? Och så lägger man in det i en individuell handlingsplan för ett år, följer upp den på ett strukturerat sätt, i ett medarbetarsamtal, säger han. I ett tidigare program, berättade Kaliber att Sverige saknar system som återkommande kontrollerar läkarkårens kompetens. Då pratade vi bland annat med Olle Larkö som är dekanus på Sahlgrenska Akademin. Då lyfte han fram vikten av fortbildning.  Jag åkte tillbaka till Olle Larkö igen. För när det gäller just fortbildningen, är Sverige ganska unika. Tillsammans med Malta och Portugal, är Sverige det enda landet i Europa, som inte har någon nationell reglering av läkares fortbildning. Och det här är ett stort problem enligt Olle Larkö. - Jag tycker det är ganska slappt, vi har inga krav på vidareutbildning när man är aktiv läkare under sin specialistperiod på kanske 30, 35 år. Det är ju risk för sämre doktorer då, krångligare än så är det ju inte. Det enda vi tycker är att vi kanske ska göra som man gör kanske i Tyskland eller England. I USA är man långt före, dom kräver att man ska ha specialistexamen, det har vi inte i Sverige. Utan det är i princip tiden man jobbar som är det viktiga. Dom kräver att man ska tenta om igen vart tionde år. Vi har ingenting som är i närheten av dom. Många länder, tex Tyskland, kräver att man ska bevista kongresser som är godkända, vi har inget sånt i Sverige heller. Sverige är helt enastående i detta. Det är ett uttryck tycker jag för ”slapp-Sverige”, säger Olle Larkö. Olle Larkö tycker dels att Sverige måste börja ställa krav på att läkare ska fortbilda sig, men också att det behövs ett system som på riktigt mäter mängden fortbildning. Som exempel nämner han CME-poäng, ett system som används i bland annat USA och Tyskland. - Continuing Medical Education står det för. Man får en poäng per timme man sitter på en godkänd kongress. Dom klockar dig när du går in, dom klockar dig när du går ut. Och så ska man ha 50 timmar per år. Gör man inte det under ett antal år, så blir man av med sitt specialistbevis. Det är ju en väldigt ambitiöst, och det tar ett tag innan vi når dit. Men om man började med att man faktiskt måste bevista vetenskapliga konferenser som alla andra européer gör, det tycker jag är ett första steg. Sen är inte det perfekt, det kan kompletteras med annat och sånt.. I Kalibers undersökning med läns- och universitetssjukhusen, efterlyser nästan alla hårdare krav på fortbildning. En del vill ha tydligare riktlinjer, medan andra vill se CME-poäng. Och en av dom är just Karl-Åke Jansson på Karolinska. - Vi är inte där ännu, men det är möjligt att man är på väg dit. Och det är på så sätt man skulle kunna värdera om den individuella specialisten har den kompetens som krävs och upprätthålla en kontinuerlig fortbildning. Samtidigt så är Sverige inte speciellt känt för att skapa sådana system, säger han. Nej, enligt dom flesta jag talat med, verkar CME-poäng vara långt bort. Men faktum är att det finns ett förslag. I en statlig utredning som presenterades förra våren, fanns förslag om att läkarkåren, tillsammans med en rad andra yrken, skulle få särskilda föreskrifter som direkt uppmanar till fortbildning. Och förslaget togs väl emot av bland annat Läkarförbundet och Svenska Läkarsällskapet, som i åratal kämpat för tydligare regler. - Vi önskar mycket bättre strukturer för kompetenssäkring. Det ska inte vara upp till patienterna att ta reda på om läkaren har fått fortbildning utan det här ska vara ett kontinuerligt system och det ska vara ett krav på verksamheten att se till att sköta kompetensutvecklingen, säger Heidi Stensmyren. Men förslaget har än så länge bara varit ute på remiss. Och en av dom som svarat är Socialstyrelsen. Men dom tycker inte det behövs några nya regler. Pernilla Ek är chef på Socialstyrelsens behörighetsenhet. - Vi är ju i grunden positiva till att man uppmärksammar personalens kompetens som den viktiga spelaren i att bedriva patientsäker vård. Men vi anser ju att de här bestämmelserna redan finns på plats, säger Pernilla Ek. I Hälso- och sjukvårdslagen så står att ”där det bedrivs hälso- och sjukvård ska det finnas den personal, lokaler och utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges.” Och i patientsäkerhetslagen står det att ”hälso- och sjukvårdspersonalen ska bedriva sitt arbete enligt vetenskap och beprövad erfarenhet”. Juridiken är ett kapitel i sig. Men kontentan av det Pernilla Ek säger, är att det redan står i lagen att läkare ska arbeta på ett korrekt sätt, och att arbetsgivaren har ett ansvar för läkarnas kompetens. Det är med andra ord underförstått att fortbildningen ingår i detta. Och det här är något som väcker viss frustration hos Läkarförbundet. - Man har vant sig vid, eller är väl van vid att det här sköter sig lite av sig självt, men det gör det inte, det vet vi. Man måste inse att fortbildning och kompetensutveckling är ett arbete som inte kan skötas med vänsterhanden. Det krävs planer för det. Vi planerar ju in miljö, sortering av avfall, vi har ju en rad områden som systematiskt planeras inne i verksamheterna. Och att inte fortbildning skulle planeras systematiskt inom en verksamhet, det håller inte måttet, säger Heidi Stensmyren. I Kaliber idag har vi berättat om bristen på fortbildning. Läkarfacket larmar för att nivån stadigt sjunker. Och i Kalibers undersökning uppger närmare hälften av kirurg, ortoped och cancer-avdelningarna att deras specialistläkare inte får tillräckligt med fortbildning. Så vad tänker egentligen arbetsgivarna om det här? Jag åkte till Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. På deras vård- och omsorgsavdelning heter chefen Hans Karlsson. Och jag frågade honom hur han ser på att så många upplever att fortbildningen inte är tillräcklig. - Det är svårt att uttala sig om mängd i form av timmar och tid. Men jag tror att det man kan ta reda på, det är ju att titta på kvaliteten. Hur är kvaliteten i svensk hälso- och sjukvård. Och då kan vi konstatera att när det gäller medicinska utfall och vad patienterna tycker om svensk sjukvård, så har vi en oerhört hög kvalitet. Jag tror att man ska modernisera begreppet kompetensutveckling och titta på att det innehåller fler delar än det som traditionellt förknippas med det. Och det traditionella är ofta kurs och konferens. Jag tänker att kompetensutveckling är mycket mer än det och kanske också ska tydliggöras i ett sådant här arbete, säger Hans Karlsson. Hur tänker landstingen rent ekonomiskt i den här frågan? - Ja, landstingens syn på det här handlar nog inte så mycket om pengar. Utan det handlar mer om att hitta rätta formerna för läkare att kunna fortbildas. Jag tror att det är något man får följa över tid och jag är ganska övertygad om att en del av den fortbildning som har varit i form av kurs och konferens kan ersättas med andra former. Webbutbildning, utbildningar där man tillsammans med kollegor på den egna arbetsplatsen tar del av senaste rönen, att man tar del av de senaste kunskapsunderlagen som nu blir allt mer tillgängliga i verksamheten, säger Hans Karlsson. Det finns ju ett förslag om att ställa formella krav på fortbildning. Det så kallade yrkeskvalifikationsdirektivet. Vad tänker SKL om det? - Ja, nu är ju direktivet fortfarande under diskussion och här kommer vi att lämna in ett formellt svar. Jag vill inte föregripa det idag, men jag kan väl säga att den här typen av bindande, normerande föreskrifter är generellt något som vi inte tycker bidrar till kvaliteten i någon större omfattning. Men enligt flera experter som jag har varit i kontakt med så är Sverige ganska unika om att inte ha formella krav på fortbildning. Bara Malta, Portugal och Sverige saknar det här. Hur ser du på det? - Det är ganska svårt att jämföra olika länder, ,men kan vi konstatera att i många länder så är läkare ofta egna yrkesutövare och har en egen verksamhet. De allra flesta svenska läkare jobbar idag som anställda. Några i vårdföretag och de allra flesta i Sveriges olika landsting. Och då finns ju en möjlighet för en relation mellan arbetsgivare och arbetstagare, att se till att kompetensen finns. Där är verksamhetschefsansvaret väldigt tydligt, säger Hans Karlsson. Nej, bindande regler är inget som SKL menar kommer höja kvaliteten. Trots att så många verksamhetschefer  säger att det är just tydligare regler som behövs. Och att det inte skulle handla om pengar, det håller inte Heidi Stensmyren på Läkarförbundet med om. - Landsting och politiker är mycket väl medvetna, är min uppfattning, om behoven av fortbildning. Men det är när man börjar prata pengar, kostnader och konkret som det stoppar upp. Och det räcker ju inte att vi lite snällt från sidan säger att ”men det här håller inte måttet”. Utan det är dags att myndigheter och gärna också departement sätter ner foten. Och säger att vi måste ha krav på fortbildning. Det måste finnas strukturer för uppföljning. Det här kan inte skötas lite vid sidan om, säger Heidi Stensmyren. Sveriges nye folkhälso-, sjukvårds och idrottsminister är socialdemokraten Gabriel Wikström. Jag undrar hur han ser på att så många läkare larmar om att fortbildningen inte är tillräcklig. - Jag tycker att det är allvarligt. Jag tycker att det är viktigt att poängtera att fortbildning i nästan alla yrkesgrupper är nödvändigt för att man ska kunna upprätthålla kvaliteten men också för att yrket ska upplevas som både utmanande och inspirerande. Och särskilt viktigt skulle jag tro att det är för en yrkesgrupp som läkarna. Och det här är ju någonting som är oacceptabelt. Det måste ju bara fungera och i första hand så är det ju faktiskt landstingens och regionens ansvar att  se till att läkarna får den fortbildning som man både har rätt till och behöver för att utföra sitt jobb, säger Gabriel Wikström (S) Mycket riktigt så ligger ansvaret för sjukvården främst hos landstingen. Men just förslaget om ett yrkeskvalifikationsdirektiv, ligger hos regeringen. Så vad tycker då sjukvårdsminister Gabriel Wikström? - Jag vill inte säga vare sig bu eller bä på den frågan, utan vi diskuterar den just nu. Det är ett intressant förslag men man måste naturligtvis alltid analysera helheten innan man kan ta ställning. Vi är ju en relativt ny regering så vi har en del frågor att ta tag i. Det här är ju naturligtvis ett viktigt område och jag ber om att få återkomma både om tidsplan och regeringens ställningstagande, säger Gabriel Wikström (S). När jag frågar Wikström hur han ser på att så många läkare upplever pengar och tid som ett problem för fortbildningen, vill han inte kommentera vad landstingen gör åt problemet. Men han säger ändå att det är något han känner väl igen. - Det är en bild som stämmer väl överens med min egen också. Och som sagt, här har vi ju stora strukturella utmaningar inom den svenska sjukvården. Det handlar ju både om organisation och ledarskap, men det handlar också om att se över, vad ägnar egentligen sjukvårdspersonalen sin tid åt? Och då vet vi att väldigt många upplever att man får ägna sin tid åt administration. Och här har ju regeringen varit proaktiv och i höstas lade vi ett förslag om en så kallad professionsmiljard som just skulle handla om att man avlastar vårdens yrkesgrupper administrativt så att man ägna mer tid åt såväl patientkontakt men också till exempel fortbildning. Nu var det tyvärr ett förslag som föll i och med budgeten men det är ju förslag som vi räknar med att återkomma med under åren, för det här är ju faktiskt en av vårdens stora utmaningar, säger han. På Sahlgrenska jobbar ortopeden Mikael Sundfeldt vidare. Och han tror att om inte frågan blir löst snart så väntar allvarliga konsekvenser. - På sikt så tror jag att det är katastrof. På kort sikt så kanske man inte ser så stora problem, men om man ser det på en fem, sex års horisont så blir det katastrof. I slutändan handlar ju detta om att våra patienter måste få optimal vård. Det är det som det handlar om. De ska få det senaste och det bästa och det mest prisvärda. Och ända sättet att veta det, det är att hela tiden hålla sig ”up to date”. Medicinsk kunskap är färskvara. Reporter: Michael Verdicchio P4 Göteborg Producent: Andreas Kron P4 Göteborg  Andreas Lindahl  Exekutiv producent Kaliber kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Kan man lita på att läkaren kan sitt jobb?

    · 00:29:34 · Kaliber

    Hur säker kan man vara på att man får rätt vård och att den läkare man möter har rätt kompetens?Kaliber undersöker vem som kontrollerar kvaliteten i den svenska vården och hur illa det kan gå när rätt kompetens saknas. - Ja det går inte att beskriva. En sådan sorg och smärta som var…Att det kunde gå så illa. Att vi hade sån otur och träffade den doktorn, säger Ulla Pettersson. En stol är tom i köket hemma hos Ulla Petersson i Åmål. Det är någon som saknas - Kjell-Erik, Ullas lillebror. Han sökte vård efter att ha drabbats av en grav hjärtinfarkt men fick inte den hjälp han behövde. Istället blev han ordinerad ryggövningar. På rehabkliniken Olivia i Danderyd håller Nils Björneheim på med att stoppa träpluppar i små hål. Det är ett solitaire-spel och används för att träna finmotoriken. Bredvid sitter arbetsterapeuten Sandra Skog. - Jag tänker att om tio minuter så är det den här handträningsgruppen. Vi kanske ska ta det lite lugnt nu? Så vi inte tar slut på dig fullständigt, säger Sandra Skog till Nils Björneheim. - Ja, det behövs nog, säger Nils och reser sig upp. Han går ut i korridoren. Hur går det för Nisse? - Den här operationen han var med om, det var ju en fullständig katastrof att det blev som det blev och som han har berättat för mig så var han riktigt illa däran. Tänker man på det så har det ju hänt väldigt mycket på så kort tid, säger Sandra Skog.  Ute i samlingshallen står Nils och kollar dagens schema. Senare väntar bland annat språkövningar, gym, minnesträning och qigong. Det är ett tajt schema, så vi bestämmer oss för att ses hemma hos Nils när dagen är slut. Nils är gammal träslöjdslärare och jobbade tidigare på en skola en bit bort. Hans elever kallade honom för Nisse. Men allt skulle förändras en dag i oktober 2012. - Här står vi på sjukhuset. Här ligger han nerbäddad med alla maskiner runtomkring. Vi är hemma hos Nils och hans fru, Marie-Louise. I handen håller hon fotografin från sjukhuset. - Här ligger han nerbäddad, med alla maskiner runt omkring. Helt borta, säger Marie-Louise. Vad var det som hände? Vad var det som hände? Jo….eeh…vi skulle bli…det var det här med…, säger Nils och blir tyst. Han har svårt att  få fram orden och det mesta av hans minne från händelsen är borta. Men Marie-Louise som skriver dagbok minns det fortfarande tydligt. - Han skulle ta bort en polyp i näsan. Den gjorde så att han hade andningssvårigheter, säger Marie-Louise. En polyp är en liten vävnadsknöl i slemhinnan som gör att man blir täppt i näsan. Det är en relativt vanlig åkomma som uppemot 300 000 svenskar har problem med. Knölen tas ofta bort genom ett litet ingrepp i näsgången. - Och Nisse åker iväg på morgonen.. eller vi skjutsar dig till sjukhuset. Och sen är det ’hejdå, lycka till, vi syns ikväll’. Och jag själv skulle ha avskedsfest på jobbet för jag skulle gå i pension samma dag. Jag stod och blåste ballonger på jobbet och så ringer läkaren från sjukhuset och säger att ”Det där har inte gått något vidare…”, berättar Marie-Louise. Läkaren som opererat Nils har begått ett allvarligt misstag. Men det får Marie-Louise inte veta när sjukhuset ringer. Bara att Nils har fått en akut hjärnblödning och att han åkt med ambulans till neurointensiven på Karolinska sjukhuset. - Och då åkte jag och sonen dit. Och vi hittade rätt på dig och fick se dig, och det var ingen munter syn just då i alla fall, säger Marie-Louise och tittar på Nils som sitter tyst och lyssnar. Vad kände du just då? - Ärligt talat så vet jag inte. Det var bara tomt. Ett tomt kaos. Jag vet inte riktigt, det vart blackout, säger Marie-Louise Björneheim. Var du någonsin rädd för att inte Nisse skulle komma tillbaka? - Ja, det var jag ju. Oh ja, det var jag. Jag trodde faktiskt inte det. Så som han såg ut när han låg på sjukhuset…För han rörde sig ju inte. Vi kunde få en liten, liten förnimmelse om vi höll honom i handen. Att man fick en liten, liten tryckning tillbaka. Men ingen annan reaktion. Och det var jättejobbigt. Usch. Nils går inte att få kontakt med. Han läggs in med slangar för att tömma hjärnan på blod. Och en track i halsen, ett slags rör för att underlätta andningen. Det ska dröja månader innan han vaknar till liv. Och då är det en annorlunda Nils som vaknar upp. - Han visste ju inte vem jag var. Konstigt nog kände du igen barnbarnet. Men inte Mattias och mig första gångerna du började vakna upp. Du tittade bara på oss som att, vilka är vi? Säger Marie-Louise. Läkaren får inte fortsätta operera De första månaderna kan Nils varken röra sig, prata eller minnas något. Det blir en lång resa med rehabilitering, där Nils får lära sig prata och gå på nytt. Och det dröjer nästan två år innan Nils  får veta vad som gått fel. I augusti 2014 kommer ett beslut från Inspektionen för Vård och omsorg, den myndighet som bedriver tillsyn över vården. Där framgår det att läkaren försökt ta bort Nils polyp med en tång, och att han inte använt någon optik för att kunna se vad han gör. En direkt olämplig metod enligt IVO. Nils som ligger nedsövd märker aldrig när läkaren råkar göra hål och kommer åt den del i huvudet där hjärnan sitter. Marie-Louise går iväg och hämtar ett kuvert. Kuvertet med den utredning som IVO skickade för några månader sen. - Han har haft upp ett instrument upp i hjärnan. Det blev ett hål. Man har ett litet nät emellan näsan och hjärnan där luktsinnet sitter liksom. Och det var det han petade sönder och sen upp i hjärnan. Och så blev det blodutfyllnad och då blev det en stor hjärnblödning, förklarar Marie-Louise. Läkaren får även kritik för ytterligare ett fall, där en patient fått smärta och blödningar efter två misslyckade näsoperationer. Man beslutar att läkaren inte bör utföra någon mer kirurgi, och sjukhuset placerar honom på en annan mottagning i Stockholm. Jag har varit i kontakt med läkaren, men han vill inte medverka i någon intervju. - Det är helt ofattbart. Man kan inte tro att sånt här kan hända. Och man blir ju jätteledsen. Gjort går inte att göra ogjort. Men det förstörde Nisses liv och delvis mitt. Och sonens också egentligen, det händer ju mycket runt omkring, säger Marie-Louise. - Ja, det är ju som du säger. Man vet ju inte vem som bestämmer över en. Det känns ungefär som dom vart och petat undan benen på en. Och sen har man försökt komma tillbaka, tillbaka…, säger Nils Björneheim. Hur kunde en olämplig läkare få operera Nils? Och finns det fler än bara Nils som drabbats av att inte få träffa en läkare med rätt kunskaper? Jag bestämmer mig för att kontakta Inspektionen för vård och omsorg och får då veta att just kompetensbrister inom vården är ett av flera riskområden som man sett de senaste åren. Janna Kokko är utredare på IVO. - Vad vi har gjort är att vi har samlat in risker både från det som vi har sett och sen också det som andra aktörer påpekar som riskområden. Och där har många aktörer påpekat att kompetensbrister hos personal är ett riskområde, eller en risk för patientsäkerheten. Men vi har kollat på det på väldigt övergripande nivå för att kunna prioritera vår kommande tillsyn, berättar Janna Kokko. Enligt henne handlar det inte specifikt om bara kompetensbrist hos enskild personal, utan även om brist på vissa typer av specialister och att en del inte får tillräckligt med kompetensförhöjning. Jag är nyfiken på om det finns fler fall som Nils. Därför begär jag ut alla avslutade anmälningar som handlar om kompetens bland vårdpersonal. Jag begär också ut alla tillsynsärenden där IVO kritiserat personal för oskicklighet, det vill säga att personalen har bristfälliga kunskaper i sitt yrke. Sammanlagt går jag igenom 191 fall som lett till kritik de senaste fem åren, och hälften av dom rör läkare. Sverige saknar de kontrollsystem som finns i många andra länder I dom ärenden jag granskat, hittar jag flera exempel på både dödsfall och allvarliga vårdskador, som kan härledas till att läkare haft brister i sin kompetens. Här finns exempel på barn som dött, patienter som blivit blinda och läkare som ordinerat dödliga medicindoser till sina patienter. Så hur kommer det sig att patienter riskerar att träffa läkare med bristande kunskaper?          Jag åker till Sahlgrenska Akademin i Göteborg. Här möter jag Eric Hanse. Han är professor och dekanus. Tidigare var han ansvarig för läkarutbildningen i Göteborg. - Ja, läkarkårens kompetens är god och hög generellt sett. Men den kan bli ännu högre, säger Eric Hanse. Enligt Eric Hanse så finns det flera saker som kan bli bättre och gemensamt är kontrollen av läkares kompetens. En del handlar om själva läkarutbildningen, där kraven successivt minskar ju längre man kommer. Som exempel nämner han den svenska specialistutbildningen som inte innehåller någon obligatorisk slutexamen. Men det stora problemet kommer efter utbildningen. Då blir det istället upp till arbetsgivaren att se till att läkaren har rätt kompetens för sitt jobb. Något system som återkommande kontrollerar kompetensen finns inte.  - Det är väldigt olyckligt. På alla nivåer i den här utbildningskedjan, hela vägen från grundutbildning till AT och vidareutbildning och fortsatt vidareutbildning, så bör det finnas kontrollstationer, så att säga. Och såna kontrollstationer blir aldrig vattentäta, och ska inte vara heller kanske, hur finmaskiga man än gör dom. Men dom minskar risken för att sånt här ska hända i alla fall, säger Eric Hanse. Om man som arbetsgivare anställer en läkare, vad har man för möjligheter att kontrollera den här läkarens kompetens? - Nej, man har ju att lita på att dom utbildningar som den här läkaren har gått på olika nivåer uppfyller en god kvalitet, säger Eric Hanse. Det är den femte december 2013 och medicinska riksstämman hålls på Waterfront Congress Centre i Stockholm. Här samlas branschfolk och föreläsare för att debattera och nätverka. På en debattscen står barnläkaren Anders W Jonsson, även riksdagsledamot för Centerpartiet. Ämnet för debatten är ”Vem vill gå till en läkare som inte hänger med?” och Anders W Jonsson argumenterar för att Sverige bör införa en kontroll över läkarkompetens.  - Ja, det här var en av många debatter jag varit med i under de senare åren, där vi diskuterat just det här, varför Sverige är så unika i det att vi inte har någon kvalitetskontroll av legitimerad personal, säger Anders W Jonsson. Systemet Anders W Jonsson förespråkar kallas recertifiering. Det går ut på att yrkesutövare återkommande får bevisa sin kompetens, till exempel via kunskapstester vart femte år och ofta genom att redovisa att man uppdaterat sig med ny relevant forskning. Systemet används i olika former runt om i världen. Men inte i Sverige. - Jag tycker att det är fel. Jag tycker att Sverige i likhet med i stort sett alla andra länder, borde ha system där man återkommande får visa att man behåller kompetensen på det område man är legitimerad att arbeta. Jag kommer ihåg från den här debatten vi hade att efteråt hade jag stämt träff med en amerikansk barnläkarkollega som var på stämman i ett annat ärende. Jag skulle visa honom Sveriges riksdag. På vägen hit till riksdagen frågade han vad jag debatterat. Och då berättade jag det här, och han blev ju väldigt förvånad. Hur kan det vara så i Sverige att man inte har någon kompetenskontroll alls på läkare? Och så beskrev han det amerikanska systemet där man har dubbla kontrollsystem, där dels delstaterna har en uppföljning, och dels yrkesföreningarna också har en uppföljning. I det material jag gått igenom hos IVO, är det tydligt att läkare med kompetensbrister ofta upptäckts först efter att fel har begåtts. Och det här är ett problem menar Anders W Jonsson, som tycker att Sverige borde införa ett system som granskar läkares kompetens innan felen begås. Han jämför det med svenska revisorer, som var femte år får förnya sina yrkescertifikat. - Det borde i Sverige vara lika viktigt att ta hand om svårt sjuka människor som det är att hantera pengar. I ett läge där vi säger att auktoriserade revisorer, där ska staten återkommande kontrollera att man håller kompetens. Då är det ju skamligt att man då tycker att hela sjukvården där det handlar om människors hälsa, liv och död, att man där inte har någon form av kompetenskontroll, säger Anders W Jonsson Med på scenen står även Olle Larkö. Han är överläkare och dekanus på Sahlgrenska Akademin. Kollega till Eric Hanse som ni hörde tidigare i programmet. - Vad vi vänder oss emot är att vi inte har samma krav på läkarna som man har i andra länder, säger Olle Larkö. Varför har vi inte det? - Ja, det är svårt att svara på det. Kan vara ett uttryck, om man får vara lite elak, ”Slapp-Sverige”. Att man tror att saker ordnar sig i alla fall, säger han. Enligt Olle Larkö är det framförallt läkares fortbildning som är viktigt att kontrollera. Det vill säga den kunskap som läkare får efter att dom är färdiga specialister, till exempel genom att åka på konferenser eller läsa ny forskning. Och han får medhåll från sin kollega Eric Hanse. - Den allmänna synen är att läkaryrket som många andra yrken är något som ingår i ett livslångt lärande. Och alla utbildning, även i det livslånga lärandet, är något som befrämjas av krav på individerna på alla nivåer. Men som det är nu i systemet så minskar kraven successivt ju längre man kommer i det livslånga lärandet. Och det är på sikt inte bra för inlärningskvaliteten. Så vi tror ändå att det är bra med krav på alla nivåer, även om man har vart yrkesverksam en längre tid, säger Eric Hanse. Olle Larkö bryter in. - Det är klart att det kan förekomma att kompetensbrister gör att man felbehandlar. Det är ju därför vi tycker att man ska förebygga detta så långt man kan. Med att hänga ut i utvecklingen helt enkelt. Läkare är inga fantommänniskor heller, utan vi kan göra fel även om man är kompetent. Det är olyckligt om man gör fel för att man är inkompetent, och vi vill så långt som möjligt gardera oss från detta, säger han. Kjell-Erik drabbades av grav hjärtinfakt men blev ordinerad ryggövningar I ett av fallen jag granskat, dyker orten Åmål upp. Här bor Ulla Pettersson och hennes make Holger. Vi går in Ullas kök. Efter en stund pekar hon på den rödvita mattan framför diskbänken och börjar berätta om sin lillebror, Kjell-Erik. - Här bara han ramla ner. Och blev liggandes ner här efter diskbänken. Alldeles precis efter här låg han. Så det var jobbigt att sköta matlagning och disk, det känns fortfarande jobbigt med den här bänken, för det påminner så mycket om det som hände då, säger Ulla Pettersson. Vi sätter oss i matrummet. Det var en oktoberdag som hennes lillebror Kjell-Erik kom hit, berättar hon. Kjell-Erik var blek, kallsvettig och klagade över en extrem smärta i ryggen och bröstet. Dom åker till vårdcentralen där dom blir ombedda att sätta sig i väntrummet.  - Nej, det orkar jag inte, sa min bror då. Men sen kom det en läkare. Och när vi hade berättat då att han hade så ont i ryggen, och han hade ont i mellangärdet och det tryckte över bröstet och han hade väldigt hjärtklappning. Då fick vi följa med in på ett undersökningsrum. Och där togs EKG. Och då sa han att, ja det syntes en liten förändring. Och så fråga han min bror om han hade haft en hjärtinfarkt tidigare. Och nej svarade ju min bror då, berättar Ulla. Läkaren ser fundersam ut, berättar Ulla. Han säger till Kjell-Erik att lugna ner sig och ta ett djupt andetag. Efter en stund säger han att Kjell-Eriks hjärtklappning bara är en panikattack, orsakad av inflammation i ryggen. - Och så skulle han visa min bror hur han skulle göra ryggövningar för att stärka upp ryggmuskulaturen. Så han fick lägga sig på britsen. Och så skulle han ha händerna utefter sidorna och sträcka upp överkroppen och huvudet. Och det kunde ju inte min bror. Läkaren fortsätter med att försöka få Kjell-Erik att göra ryggövningar. Efter en stund ber han Kjell-Erik och Ulla att gå in i ett annat rum och vänta, eftersom en annan patient står på tur. - Och då säger min bror till doktorn att. ”Ja, jag kommer inte att klara mig igenom det här”. Och då tog doktorn tag i armen på min bror. Och så sa han att ”Lugna ner dig nu. Lugna ner dig. För det som du känner bak i ryggen, det är inte farligt. Och inte det du känner tryck över mellangärdet. Och hjärtklappningen, det är inte farligt. Du behöver INTE oroa dig!”, berättar hon. "Jag kommer dö nu" Medan de väntar i rummet börjar Kjell-Erik att hosta kraftigt. Läkaren kommer senare tillbaka och gör bedömningen att Kjell-Erik även lider av lunginflammation. Han skriver ut lite antibiotika och skickar hem Ulla och Kjell-Erik. Väl hemma hos systern, börjar allt snurra för Kjell-Erik. Han har svårt att andas och svetten pärlas i hans panna. Ulla bestämmer sig för att ringa en ambulans.  - Och min bror, han sa att ”Jag kommer att dö nu”. Och då försökte jag trösta honom och säga att ”Bara ambulansen kommer”. Och ”Jag dör innan dom kommer…”. Det var det sista han sa. Och sen bara han rasa ihop på golvet.  Ulla försöker ropa och ruska om Kjell-Erik, men får inget svar. Hon springer till telefonen för att ringa 112 igen, när hennes man ser ambulansen stanna utanför. - Och dom började ju å jobba med honom på en gång. Och gjorde såna här tryck på bröstkorgen på’n. Ulla står ute i hallen medan personalen försöker få liv i Kjell-Erik. Efter en stund hör Ulla hur det blir tyst i köket. - Personalen på ambulansen kom ut och sa att…”Tyvärr, det går inte att få något svar från din bror, hjärtat är stilla och det går inte att få igång det”. Och när dom kom med båren och….ja dom undrade ju om jag ville att han skulle vara kvar här tills en läkare kom och konstaterade dödsfallet. Eller om dom skulle ta med honom. Och då var han ju redan blå i det som man såg av ansiktet och så…Så då var det ju bara att konstatera att…han var död, säger Ulla medan tårarna rinner ner för hennes kinder. Chefläkare på Närhälsan och den vårdcentral som Ulla och Kjell-Erik besökte heter Monica Radeberg. Efter händelsen gjorde hon en egen utredning och anmälde även ärendet enligt Lex Maria. - Jag ser allvarligt på händelsen och beklagar den. Och det är av den anledningen som vi har gjort den här händelseanmälan och en Lex Maria-anmälan till IVO, säger Monica Radeberg. Den obduktion som gjordes efter Kjell-Eriks död, visade att han avlidit i en hjärtinfarkt. Och enligt både IVO och Monika Radeberg, borde läkaren ha förstått det redan första gången han såg resultatet av EKGt. Det visade nämligen tydliga tecken på att Kjell-Erik hade en akut hjärtinfarkt och läkaren borde ha ringt på en ambulans direkt. Hur kunde det bli så här? Det var en felbedömning. Och som jag också skrev i händelseutredningen och som också IVO höll med om, var att det handlade om kompetensbrist hos enskild hälso- och sjukvårdspersonal, säger Monica Radeberg, chefläkare på Närhälsan. Om en läkares kompetens brister i vissa avseenden som du säger. Hur kommer det sig att han jobbade där han gjorde? - I det här fallet handlade det om behov av läkare, alltså vikarier. Det var brist. Man har inte tillräckligt med ordinarie läkare och behöver ha bemanningsläkare eller vikarier. Så det var ju ett bemanningsföretag som hade hjälpt den här enheten med läkarbemanningen. Ni som anställer personal. Vad har ni för ansvar i det här? - Vi har ett ansvar att ta referenser…Att vi har personer med rätt kompetens…på rätt ställe.. Och vad var det som gick fel i det här fallet? – Ja, den här personen hade ju inte rätt kompetens i det här fallet……..Det jag vill tillägga är att jag beklagar detta. Det är en tråkig händelse som vi tagit på stort allvar. Den doktorn jobbar ju inte kvar i närhälsan. Vad jag vet, så gör han inte det, säger Monica Radeberg. Läkaren är fortfarande verksam inom vården i Västra Götaland och har i perioder varit stafettläkare på andra vårdcentraler i regionen. När jag ringer upp honom, håller han inte med om att hans kompetens varit otillräcklig. Men någon intervju där han kan utveckla det hela, vill han inte vara med i. Var han jobbar idag, vill han inte heller uppge. Läkarbristen förvärrar problemen Det är inte bara IVO som identifierat kompetensbrist som ett problem i den svenska vården. I december 2014 meddelar Riksrevisionen att även dom sett problem med kompetensen inom sjukvården i en förstudie. Senare i höst ska de presentera resultatet av en större granskning av kompetensproblemen inom vården. Men här ligger fokus mer på kompetensförsörjning, det vill säga frågan om rätt kompetens finns på rätt plats. Det råder idag brist på läkare med spetskompetens,  framförallt inom psykiatrin och allmänmedicin. Och enligt flera experter jag talat med är det ofta ur det perspektivet man ser problemet. Det stora problemet är inte inkompetent personal, utan snarare att det här inte kompenseras med annan, mer kompetent personal. Men kan det vara så att läkarbrist kan få konsekvenser även för enskilda läkare? Jag åker till Stockholm för att träffa Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren. - Ja, det är allvarligt. Man kan säga att både legitimation och specialistbeviset är statens garant för att yrkesutövaren håller måttet, säger Heidi Stensmyren. För Heidi Stensmyren är det framförallt fortbildning som är viktig för att bibehålla god kompetens. Hon är inte övertygad om att recertifiering är rätt väg att gå, däremot skulle hon gärna se ett system som ställer högre krav på att läkarna får rätt fortbildning.  Samtidigt tror hon att läkarbrist och kompetensbrist hos enskilda läkare kan ha vissa samband. - Tittar man på primärvården, så är det ju många läkare som kanske är den enda läkaren på vårdcentralen. Och det innebär i stor grad ensamarbete. Och det här blir en nedåtgående spiral. För dom har då så få läkare på plats så man får svårt att delta i fortbildning och uppdatera sig. Eftersom det är så dåligt bemannat. Sen så blir det här en spiral som fortsätter. Man får inte fortbildning och får ta en större del i produktionen. Och så blir det bara produktion till sist. Det blir en ond cirkel.   På Södermalm i Stockholm, ligger huvudkontoret för Sveriges kommuner och landsting, SKL. Jag har stämt träff med chefen på SKL:s vård- och omsorgsavdelning, Hans Karlsson, för att fråga hur han ser på det här med kompetensbrister och att det sker fel i vården. Som lagen är skriven, är det idag upp till arbetsgivaren att se till vårdpersonalen har rätt kompetens. Jag har pratat med en del experter som menar att det är ett problem att Sverige inte har något riktigt system som kontrollerar läkarnas kompetens. Vad tänker du om det? - Ja, det beror på vad du menar med kontroll. Vi har ingen myndighet som på något sätt prövar kompetens efter ett visst antal år eller som följer upp det i den meningen. Däremot finns ju tillsynsmyndigheter, Inspektionen för vård och omsorg som har ett tillsynsansvar, säger Hans Karlsson på SKL. Det finns ju exempel på andra länder där man har till exempel recertifiering. Att man kollar upp kompetensen var femte år till exempel. Hur ser du på ett sånt system? - Om man söker sig till ett vårdande yrke så…har man…då är grundinställningen att man faktiskt ska kunna klara sitt yrke på ett bra sätt. Vi tror mindre på en formalisering i form av någon typ utav examen igen, utan det handlar om att ständigt vara upptagen av att lära sig lite mer.. Men som lagen är skriven så är det ju ändå arbetsgivaren som har ansvar att kontrollera läkarens kompetens. Varför kan det ändå ske sådana här fel i vården? - Ja, och det är ju en riktig beskrivning att arbetsgivaren, chefen ska vara ansvarig för det. Man ska se till att personen dels har rätt utbildning men också har fått rätt kompetensutveckling under tiden. Det är ett konstaterande att så här långt är systemet inte perfekt. Ingen är nöjd med det. Alla är upptagna med att försöka ta bort dom brister som finns. Eller att kompensera för det faktum att vi inte är perfekta människor. Det vi måste göra när vi vet att det är att göra ett fel eller att det är att det händer något som inte var avsett, är att det är en del av en vardag. Då handlar det om att acceptera att det förekommer, och bygga in system som säkerställer att dom här bristerna inte leder till att det drabbar en patient. Men hur ska man som patient veta att den läkare man träffar faktiskt har rätt kompetens? - Jag tycker att man som patient i svensk sjukvård ska kunna förutsätta det. Man ska inte behöva försäkra sig extra mot det eller vara oroad för det. Jag är övertygad om att i den absoluta majoriteten, nästintill alla fall, så kan du vara helt säker på det. Sen finns det exempel på att uppenbart inte kompetensen räckte, säger Hans Karlsson, chef på SKL:s vård- och omsorgsavdelning. I matrummet hemma hos Ulla Pettersson i Åmål igen. Hon visar en bild på sin bror Kjell-Erik. Han står på en fiskebåt, med gula regnkläder och håller upp en stor fisk. Det är en av de sista bilderna som togs på hennes bror. - Att det kunde gå så illa.. En doktor som ändå inte var så ung…utan hade lite erfarenhet. Att vi hade sådan otur att vi träffade den doktorn. Det är dom tankarna jag har, som snurrar runt i huvudet på mig både dag och natt. Och att en inte ska lita på en doktor längre. Jag kommer aldrig göra det mer…  Reporter: Michael Verdicchio P4 Göteborg Producent: Andreas Kron P4 Göteborg Andreas Lindahl Exekutiv producent Kaliber kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Död under tvångsvård

    · 00:28:37 · Kaliber

    Det ska vara en väg ut ur knarket, men statens tvångsvård av missbrukare kan det bli det motsatta. Kaliber idag följer upp P4 Jönköpings granskning om knark och brister i vården på LVM-hemmet Fortunagården i Värnamo. Där är ju den, där är kistan. Och där är buketten som jag hade köpt från Annelis dotter och mig. Det är väldigt vackert, säger Britt-Marie Britt-Marie sitter och tittar på bilder från begravningen - för bara några dagar sedan. En trött mamma till en dotter som just dött, efter över 30 år som missbrukare av tunga droger. Anneli var narkoman och när det gick så långt att hon höll på att knarka ihjäl sig dömdes hon till tvångsvård i en domstol.  Staten tog över ansvaret för henne och hon blev intagen på ett av statens LVM-hem och där var där hennes liv tog slut. Söndagförmiddag 23 november för snart ett år sedan, hittas hon död i sin säng, bredvid henne fanns rester av heroin.Hon dog när hon var under tvångsvård och hon är inte ensam visar det sig. På P4 Jönköping har vi granskat tvångsvården av missbrukare sedan den där dagen och i Kaliber idag ska vi berätta hur det kan gå till på statens LVM-hem.Annelis mamma minns fortfarande hennes glada dotter. Här är Anneli när hon var min Anneli. Jag skulle tro att hon var 15,16. Det var en yngre präst och jag är så tacksam att han pratade om Anneli som hon var. Att hon hade en kamp, i stället för att skydda och låtsas som att drogerna inte fanns. Men det gjorde inte han. Han sa att hon var den unga glada hästtjejen och sen kom drogerna, och tog över. Och hon kom aldrig ur det. Och jag tycker att det är gott att han gjorde så.Det är som ett altare - Britt-Maries tv-bord. Där finns ett fotografi lutat på ett litet staffli, på en leende Anneli precis innan hon började med knarket. Då var hon en pigg, glad hästtjej. Väldigt aktiv, hon var väldigt rolig att ha med sig. Vi gjorde allt tillsammans.Där finns också foton på Annelis två barn, en son som dog i cancer när han var fem, och en dotter som nu är 19 år. På bordet är ljus tända. Jag såg henne nu i kistan, jag såg ju på henne att även om de hade målat och så här så hon var sliten och att hon kämpat.Tvångsvården blev inte vad Annelis mamma hade hoppats på. De sista veckorna rymde Anneli, började ta sitt heroin igen och när hon kom tillbaka till hemmet var hon påverkad. Hon hamnade på intagningsavdelningen där hon skulle få extra mycket. Men så blev det inte. Det var i de rödgula enplanshusen i närheten av Värnamo sjukhus som Annelis liv slutade. På hemmet för missbrukande kvinnor - Fortunagården. Ett av statens institutionsstyrelses elva LVM. Anneli var ju heroinist och tvångsplacerades där, allt enligt svensk lag, lagen om vård av missbrukare LVM.Syftet med LVM är att på statliga behandlingshem avbryta ett livshotande missbruk, att få folk på fötter och motivera dem till frivilligvård. Allt i en drogfri miljö.Vår granskning började med att vi fick tips om att tvångsvården på Fortunagården i Värnamo inte fungerade så som myndigheten beskriver den.  Vi fick flera samtal som beskrev situationen som illa och att intagna varnat för vad som skulle kunna hända? Vi upptäckte att Fortunagården under 2014, hade blivit anmält till inspektionen för vård och omsorg flera gånger av både anhöriga och intagna. Vi fastnade vid en av anmälningarna, där intagna kvinnor radade upp allvarliga brister i vården.Bland annat beskrev de en händelse där en kvinna låg och krampade under natten, spydde och kissade ner sig och att andra på avdelningen fick knacka på dörren i flera minuter för att det inte fanns någon personal på hela avdelningen. En annan klient höll på att få fel mediciner, enligt anmälarna var det piller som skulle varit vara livsfarliga om hon fått dem i sig. De avslutade med att skriva de var rädda att någon skulle kunna dö om ingen tog tag i situationen och just den här anmälan var skriven knappt två månader innan den där söndagen den 23 november när Anneli dör.- Det är för jävligt egentligen, ett LVM är ju till för att rädda liv inte för att ta ihjäl människor, säger Stina.Vi sitter nu på det behandlingshem dit Stina fått komma i slutfasen av sitt LVM på Fortunagården och nu sitter vi i ett konferensrumStina som egentligen heter nåt annat och som är 23 år. Det här är hennes version av vad som hänt:- Jag vet att tjejen som dog på Fortunagården nu hade varit hemma och då tagit ett återfall och tagit med sig grejer in. Det förvånar mig inte, det är fruktansvärt.Hon sitter med håret i en fläta med välsminkade ögon som inte viker undan en enda gång och det går inte att se på utsidan att hon tar tunga droger eller att hon dom senaste månaderna varit strulig, frustrerad och ibland våldsam. Jag har aldrig knarkat så mycket som jag gjort under den här tiden. Jag har knarkat mer säger Stina.Du har knarkat mer under tiden på LVM än annars? Det har jag gjort, Amfetamin, Extacy under min LVM-tid har jag testat dessa och injicerat.  Hur är det möjligt? Man träffar fel personer. Hur lätt var det att få tag på det där inne? Väldigt lätt, man fick in både det ena och det andra.Hur gick det till? Vi besök eller skicka in det. Jag fick själv in via ett besök under bordet. Det var personal med men hon var inte särskilt observant. Min kompis gav mig en boll heroin och en tändare i handen under bordet och jag stoppade ned dem i bh:n. Så lätt är det.Hur ofta kollar de er? Hur menar du med kolla? Var det ingen som misstänkte att det pågick? Nej inte förrän jag var påtänd, då upptäckte de det.Men hur ofta hade du kunnat ta en dos om du hade velat? 1-2 gånger i veckan om jag hade velat. Det är en väldigt starkt behov som en missbrukare har, och man måste få den hjälpen för att överleva. De på Fortunagården kan inte ge den hjälpen. Stina berättar också hur hon själv gaddat ihop sig med andra intagna och slagit ner en i personalen för att komma åt piller från medicinskåpet. Hon försvarar det här med att hon blev desperat och inte hade nåt annat att göra än att prata med andra missbrukare. Och Stina ger en bild som absolut inte förekommer i några myndighetsbeskrivningar om hur det ska vara. Hon hävdar att man lätt får tag på droger på Fortunagården. Och flera kvinnor som vårdas och har vårdats där säger samma sak: Det var både knark och alkohol som kom in. Jag hade kunna supa varenda dag på öppen avdelning. Kunde lagt vitvinsflaskan i kylen och tagit ut den vid nio. Det kom in genom att folk låg på sjukhus och tog med sig handsprit. Det var folk som skickade paket, folk såg till att det låg knark utanför grinden. De knarkade inne men ingen reagerade. Det är ju folk som är döende på Fortunagården som mår riktigt dåligt. Det är ingen vård utan ren förvaring. När man hamnar på tvång har man inga förväntningar, men jag trodde att jag skulle få terapi, träffa psykolog, läkare allt sådant som det står i papprena fungerar inte någonting.Vad gjorde ni på dagarna? Spelade Skippy och Yatsy Förvaring istället för vård? Vi pratar med intagna och anhöriga och dom ger samma bild. Vi pratar också med personal men det här är känsligt att prata om ska det visa sig. INGEN som vi pratar med i personalen vill vara med sitt rätta namn eller sin röst, men det dom säger kommer att väcka fler frågor: Ärligt talat är LVM-vården skit. Dom flesta är här har knark, antingen har dom med sig det in eller så får dom tag på det när dom är här. Det är brist på personal, Det är därför det händer grejor hela tiden. På ett sätt är jag inte förvånad över att någon dog, stället har gått utför sista halvåret, ingen orkar riktigt längre. Dom gångerna som det varit överfall så har det varit klienter som man inte har haft en relation till. Det blir jobbigt för klienter att skada någon de tycker om men med fler vikarier ökar risken. Hur kan det va så här på ett statligt behandlingshem? Det ska ju vara drogfritt där. Det är extra viktigt eftersom kvinnorna där är inlåsta mot sin vilja, det har Socialstyrelsen poängterat efter ett annat dödsfall, några år tidigare på Fortunagården. När vi granskar statens institutionsstyrelses egna siffror visar det sig att, under i stort sett hela förra året, har det varit fler kvinnor inskrivna än det finns vårdplatser för.På Fortunagården finns det när vi granskar det här, 2014, 17 vårdplatser men blir läget akut har dom 21 sängar. När det är som värst är det, är 26 kvinnor inskrivna. Det har till och med hänt att någon sovit på en madrass på toaletten.Vi kan också se att nästan var femte anställd har varit långtidssjukskriven under hösten 2014. Dessutom har flera i personalen sagt upp sig, en del efter hot och våld.I december är det så oroligt på LVM-hemmet att väktare kallas in dygnet runt under två veckor för att hålla ordning. Laila Siljedahl är institutionschef på Fortunagården. Så här sa hon i januari, när vi åkte till hemmet i Värnamo. En och en halv månad efter Annelis död. Jag upplever att vården på Fortunagården är bra. Jag tycker att vi är en bra verksamhet. Vårt första uppdrag är att efter avgiftning vara en plats för förändring. Att jobba med motivationsarbete och träning. All tvångsvård är ju sex månader. Och för oss är det en fantastisk möjlighet att få vara med jämte kvinnorna och försöka vara det stöd de behöver för att göra sin förändring. Då är hon nöjd med vården, och på frågan om varför dom kallat in väktare säger hon senare på telefon:  Mm, vi hade en bedömning i december månad efter att vi fått in droger så vi märkte att kvinnor var påverkade, då vi hade en arbetssituation för personalen som inte var bra. Långt från Värnamo i en annan stad finns en nu 20-årig tjej som vi kallar Matilda. Det var hennes mamma, Anneli , som dog på Fortunagården i november. Det är väl allas största mardröm att det ska komma hem poliser till en. De sa att de hade tråkiga nyheter, att mamma hade avlidit och att personal hade hittat henne. Det var väl det de sa. Jag kände att när hon ändå satt på LVM och grejor så tänkte jag att det kanske går den här gången men det blev inte så.  När Anneli, som varit på rymmen, kom tillbaka till Fortunagården så var det överbelagt och är det få i den ordinarie personalen där. Hon kom in drogpåverkad och i dåligt skick. Vi läser i journalen att hon mår så dåligt att hon inte kan sitta upprätt, personalen beskriver hur hon sitter som en fällkniv i soffan med huvudet på bordet, inne på intagningsavdelningen. Personalen lyckas, beskriver de, bulla upp med kuddar utan att hon märker något. På morgonen går hon upp och tar en banan och en cigg. När klockan är sex går hon in på sitt rum och stänger om sig. Enligt statens institutionsstyrelse ska säkerheten på intaget vara extra hög och hon ska få extra mycket tillsyn. Minst en gång i timmen men det fick inte Anneli visar vår granskning. Klockan elva hittas hon död i sin säng. Polisen hittar heroinrester i rummet. Och i journalen står det att personalen tittade in i hennes rum en gång på fem timmar. Att bli lämnad ensam utan regelbunden tillsyn , i det skick Anneli var i, kan vara farligt. Det säger beroendeläkare vi har pratat med, en av dom besökte vi i Jönköping.På avdelning E på den psykiatriska kliniken på länssjukhuset Ryhov jobbar överläkare Patrik Mård. Han förklarar hur de gör där när missbrukare kommer in. När man kommer in tittar vi till dem väldigt tätt, en gång i kvarten första dygnet. Den kan vi göra det mer om de inte är riktigt stabila. Det beror på hur de är.På en avgiftningsklinik hade Anneli förmodligen fått tillsyn en gång i kvarten. Men såna rutiner saknades på Fortunagården i lex Sarah anmälan som Statens institutionsstyrelse senare skriver. Där konstaterar dom också att om hon hade fått en bättre tillsyn så citat "hade det kunnat leda till ett annat händelseförlopp" och att konsekvensen "utan tvekan varit allvarlig". Något som skulle vara viktigt för mig är att veta att något som kanske har gått fel, att det ändras. Det som hände med min mamma var ju inte kul och det finns ju fler som bor där också. Man vill aldrig att någon annan ska vara i samma situation, säger Matilda Du fick aldrig något samtal från Fortunagården? Nej, ingenting. De vet ju om att hon har ett barn och då borde de ju ringa och beklaga sorgen. Det finns ju något de hade kunnat säga om vad som hänt. Be om ursäkt för det som hänt kanske, för det ska ju inte vara så tycker inte jag i alla fall. Jag visste att det var hennes sista chans att klara det och så är det ett misstag som dom på nått sätt har gjort. Att hon tar droger är ju inte konstigt eftersom hon är en missbrukare, men jag förstår inte hur hon kan lyckas ta en överdos på en låst avdelning. Matilda kommer aldrig få exakt svar på varför hennes mamma dog på Fortunagården. Polisen hittade ju heroin på rummet när Anneli hittades död. men obduktionsrapporten ger inte svar på om det var en överdos eller nåt annat. . Och institutionschefen Laila Siljedahl vill inte svara på några frågor om Annelis död.Det här är Kaliber om den svenska tvångsvården av missbrukare på Fortunagården i Värnamo. Under senvintern, en vecka efter vårt avslöjande, gjorde inspektionen för vård och omsorg en granskning av LVM-hemmet. De bedömde att hemmet inte levde upp till kraven på säkerhet, det var för lite personal och alldeles för mycket droger. IVO skrev att det är av högsta vikt att Fortunagården är drogfri, missbrukarna är ju där mot sin vilja. Nu har det gått åtta månader sen vi pratade med Annelis dotter och institutionschefen på Fortunagården Laila Siljedahl, så vi bokade en ny tid med henne för att få veta om hon står fast vid det hon sa då att vården var god. Det är klart att jag ser att det är väldigt, väldigt allvarligt om vi får in droger på institutionen. Jag ser det också allvarligt att personalen inte är tillräcklig och då måste jag jobba på att öka upp den och det har vi gjort nu. Och nu i höst kommer vi att utöka med ytterligare personal, säger Laila Siljedahl. En kvinna säger till oss att hon knarkat mer inne på hemmet än utanför? Ja, jag är jätteledsen för att det har hänt självklart va, men vi, som sagt, jobbar på att vi kontrollerar posten och vi kontrollerar alla saker och har dom varit utanför institutionen gör vi kroppsvisitation innan man kommer in igen.Det är en grov anklagelse hon berättar att hon fått in heroin när det satt personal i rummet, via ett besök, under bordet? När det satt personal i rummet, hur är det möjligt?  Nej självklart ska inte det var möjligt. Vi ska se till att det inte finns narkotika inne på institutionen och vi gör allt iv kan varje dag för att det inte ska hända.Hur ser du på ditt ansvar för att det ändå skett?  Alltså jag har ansvar för institutionen så länge jag har jobbat här va. Vi jobbar med efter de riktlinjer som finns och de regler som finns när det gäller kroppsvisitering tex, när det gäller posthantering o s v. Nu fick vi ökade möjligheter inför 2015, med flera miljoner till personalkostnader så vi har kunnat öka upp personalen det här året det gör att vi kan jobba ännu mer med att se till att det inte kommer in droger på institutionen. Situationen har förbättrats säger Laila Siljedahl. Men under 2014 dog det minst fyra personer på olika statliga LVM-hem i Sverige. Anneli en av dom och under vår granskning dör fler. En kvinna till exempel dör, bara morgonen efter att hon skickats hem på försök från FortunagårdenOch sen vi startade vår granskning så har det blivit än mer ont om sängplatser på dom olika LVM-hemmen i Sverige. I slutet på juli låg beläggningen på 129% snitt enligt statens institutionsstyrelse. Det är till och med så många som tvångsomhändertas att det är kö och Statens institutionsstyrelse kan inte längre fullfölja sitt uppdrag - att anvisa platser till alla.Christer Pedersen är kommunikationsdirektör p åStatens institutionsstyrelse  Varken vår personal eller våra klienter mår bra av att det är så här fullt på våra institutioner. Det är till och med så fullt att det ibland bildas kö för att komma in på en institution. Det är det vi försöker råda bot på genom att öka vår kapacitet med 30 platser i år, det är väldigt många och vi fortsätter det arbetet nästa år. Det vi också kommer göra är att öka flexibiliteten genom att ha, på våra större institutioner, ha avdelningar som man kan starta när det är högre efterfrågan och stänga när det är mindre.Borde ni som myndighet ha reagerat tidigare?  Ja, det kan man tycka men om man tittar på tio års sikt så är det här ett extremt läge, att efterfrågan är så stor nu. Det inte finns något år där det har inträffat något liknande. Det har inte gått att förutspå och vad det beror på är inte heller lätt att svara på.Det har ju kommit larmrapporter långt tidigare än slutet på året, det har ju skett dödsfall tidigare på grund av knark, facket har larmat under hela 2014, varför gjorde ni inte några åtgärder tidigare ? Vi har ju ett antal tillsynsmyndigheter, bl a IVO som tillsyn av vår verksamhet och vi ser allvarligt på kritiken som har kommit när det gäller Fortunagården. Vi välkomnar alla former av tillsyn som vi sen använder för att förbättra vår verksamhet. Det pågår ett ständigt förbättringsarbete, även på Fortunagården.Hur ser du på att någon hann dö innan det åtgärdades? Det är ju naturligtvis väldigt beklagligt och väldigt tragiskt. Det vi kan göra nu är att vidta åtgärder så det förhoppningsvis inte händer igen. I det här fallet har IVO uttalat kritik . Det har man på Fortunagården tagit till sig. De har vidtagit flera åtgärder för att komma tillrätta med det här.Frågan uppstår ändå, hur kan man dö av knark när man är satt under tvångsvård? Det vill Annelis dotter ha svar på? Det är en berättigad fråga. Det är en stor problematik för oss och någonting svårt att hantera. När en klient har varit avviken från institutionen och kommer tillbaka så gör vi ytliga kroppsbesiktningar d v s vi tittar på den nakna kroppen om vi misstänker att det finns skäl att tro att klienten har droger med sin in på institutionen. Det är vad vi får göra enligt våra särskilda befogenheter. Vi får inte kontrollera kroppens håligheter. Man ska ha klart för sig att det är en social lagstiftning. Det är inget straff, det är vård man ska få. Det är en kränkning i sig att bli utsatt för tvångsvård och som jag förstår det har lagstiftarna inte velat kränka ytterligare genom den här väldigt kränkande behandlingen, att också kontrollera kroppshåligheter och ja, så ser det ut.Men om jag förstår dig rätt så kan ni inte garantera att det är drogfritt? Så långt kan jag inte gå att jag kan säga att vi kan lämna garantier för att droger inte kommer in på institutioner, det är ett problem jag har att arbeta med. Men har ni inte tillräckliga verktyg för att stoppa knark inne på LVM-hemmen? Vi har att förhålla oss till den lagstiftning som gäller och vi har inga andra önskemål om nån annan lagstiftning, vi följer den lagstiftning som gäller. Det vi kan göra däremot är att skruva på våra rutiner, förbättra uppmärksamheten utbilda personal och ha högre personaltäthet o s v. Långt från huvudkontoret i Stockholm ringer en telefon hemma hos Britt-Marie. En nära vän ringer och undrar hur det är med Anneli så här efter begravningen.Vad säger du om att hon dog där på ett statligt behandlingshem?  Det är helt fruktansvärt att det är på det sättet. Jag vet inte nåt som fungerar, det är förvaring, det är det är, säger Annelis mamma Britt-Marie.  Att hon är borta är delvis också en lättnad. Hon far inte illa. Hon gör ingen annan illa och absolut inte sig själv. Jag behöver inte vara rädd att telefonen ringer på natten. Men det är den Anneli på fotot, det är henne jag saknar. Hon finns ju inte heller och det är ju sorgen i det hela.Reportrar: Pernilla Arvidsson och Rebecka Montelius P4 Jönköping Producent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Hot, våld och föräldrar som går över gränsen

    · 00:29:24 · Kaliber

    Att cykla snabbare genom skogspartier, bli uppringd och utskälld en lördagkväll, att gå omkring med ett kompakt obehag i magen, att hela tiden se till att ha ryggen fri. För en del lärare är hot från föräldrar en del av vardagen. Kalibers och Skolministeriets andra del om föräldramakt i skolan handlar om föräldrar som uppträder hotfullt mot lärare. Det kan röra sig om allt från hot om olika anmälningar till hot om våld. I extrema fall har även lärare blivit utsatta för våld av en förälder. - Man blir lite nervös. Man vaktar hela tiden på vad man säger och till vem man säger något. Och hur man agerar. Och kollar hela tiden om det är någon där, berättar Gunilla som har flera erfarenheter av hotfulla föräldrar. Manus Kaliber om hot mot lärare – Att komma till min arbetsplats, att stå och gapa och skrika, att hota mig. Föräldrar som hotar med trakasserier och våld. – Alltså, jag blir så förbannad att jag har god lust att klappa till han, sa jag. Lärare som inte vågar vara ensamma i skolan, det handlar Kaliber och Skolministeriets granskning av föräldramakt i skolan idag. – Har det varit en besvärlig dag kan man nog köra av sig en hel del energi innan man kommer hem, så att det känns skönt. Tommy böjer sig ner över den silverfärgade cykeln. Han älskar att trampa igång kroppen på morgonen. Men trots den värmande vårsolen är cykelturerna inte vad dom varit. – Sen är det ett skogsparti som ska åkas igenom. Och där cyklar man snabbare genom det partiet, för att inte råka ut för någonting. Jag funderade också över att ta alternativa vägar och ställa cykeln på andra sidan skolan. Men, jag gjorde inte det. Det var en självkänsla som drev mig. Fasiken, ska någon få ändra mitt liv på det här sättet? Det är inte rätt. Att cykla snabbare genom skogspartier, bli uppringd och utskälld en lördagkväll, att gå omkring med ett kompakt obehag i magen, att hela tiden se till att ha ryggen fri. För en del lärare är hot från föräldrar en del av vardagen. Kaliber kan idag tillsammans med Skolministeriet från UR berätta om lärare som vittnar om att de blivit hotade av en förälder. Det kan röra sig om allt från hot om olika anmälningar till hot om våld. I extrema fall har även lärare blivit utsatta för våld av en förälder. Det här är berättelsen om vad som hände Tommy. Skolan som Tommy jobbar på är precis lagom och han vet vad nästan alla elever heter.  26 år i yrket har han bakom sig. Det är i matsalen det hela händer. Det som kommer få Tommy att överväga en fortsatt framtid i läraryrket. Tommy sitter vid ett bord omgiven av elever med matbrickor framför sig.  Dom småpratar med varandra. Det är långbord i rader, rostfria serveringsbord med burkmajs och rivna morötter, knäckebröd och lättmjölk. Plötsligt är det ett barn i matkön där framme som stör. – Han stod och trumma på en diskbänk. Den var tom under så det blev som en resonanslåda så det ekade i hela matsalen. Och efter flera tillsägelser så stod barnet fortfarande kvar. Då gick jag fram och pratade med barnet men han fortsatte att göra det. Då tog jag ett lätt tag i armen och förde ut barnet en bit i matsalen.   Dagen efter, precis när Tommy ska börja sin lektion, kommer pappan till pojken instormandes på skolan. Han är fly förbannad och skäller och gormar på Tommy som upplever situationen mycket hotfull. – Det var då han sa ”jag står och funderar på om jag slå ihjäl dig eller om jag ska polisanmäla dig”. Det hör min kollega, som tur är. Det slutar med att han går därifrån och säger att ”helst skulle jag vilja slå ihjäl dig”. Den här mannen är lite större än vad jag är och jag hade nog inget att sätta emot om det skulle hända någonting. Tommy försöker lägga händelsen bakom sig, men det är svårt. Han börjar mer och mer se sig över axeln. Han cyklar snabbare genom skogspartiet, funderar på om han får ha bilen stående ifred, mörka kvällar ser han alltid till att ha sällskap när han går från skolan och till parkeringen.  Tre månader efter själva händelsen gör Tommy något som är ovanligt, han väljer att polisanmäla pappan. – Ja, då kunde jag inte stå emot längre för då hade jag så mycket känslor inom mig. När man börjar titta sig omkring och när man börjar fundera om ens barn ska bli utsatta för någonting. Då pratade jag med polisen och frågade om jag kunde anmäla  honom och det kunde jag för det här var ett olaga hot. Ja, så gjorde jag det. Det är ytterst få lärare som väljer att göra en polisanmälan efter att dom blivit hotade. Att någon hotar en på det brutala sätt som Tommy säger att han upplevt hör som tur är inte till vanligheterna. Vi frågade 673 lärare i landet om dom varit med om att en förälder eller vårdnadshavare uppträtt eller uttryckt sig hotfullt. 476 svarade . Och 272 lärare berättade att dom hade varit med om det. Såhär skriver några av lärarna i sina svar: ”Pappan sa till min chef att han skulle slagit mig, gjort mos av mig om jag inte varit kvinna. Jag fick veta att mannen tidigare hade missbrukat anabola. När vi hade möte var han väldigt aggressiv och anklagande.” ”På en lapp som föräldrarna skulle skriva under fick jag veta att jag skulle skärpa mej, för annars... Jag kommer allt att ge dig. Du kommer inte att vara säker”. ”Vid ett tillfälle blev jag upptryckt mot väggen av tre arga familjemedlemmar. Eleven hade varit hotfull och kränkt en annan elev som gick förbi. Jag ifrågasatte hennes beteende och då ringde hon efter sin mamma.” ”Under ett utvecklingssamtal slog pappan näven i bordet och skrek rakt ut. Han var mycket upprörd och jag blev oerhört rädd, mest för att jag var ensam på skolan och kände mig oerhört utsatt.” ”Jag har blivit hotad från föräldrar som gett mig information om sina känningar hos Hells Angels.” ”En av mina kollegor blev slagen av en pappa, som också hotade henne med att han visste var hennes barn gick i skolan och hur de såg ut.” Det här var några citat från ett par av de många vittnesmål från lärare som blivit utsatta för hot av arga föräldrar som vi fått ta del av genom Skolministeriets lärarenkät. Kanske är det ögonblick av ilska och frustration som väller över, men för den som blir utsatt blir livet aldrig riktigt sig likt. Enligt lärarförbundet som också gjort undersökningar kring hot och våld i skolan så är hoten mot lärare något som ökat dom senaste åren. Vi ska återvända till Tommy som mitt i sin arbetsdag får besök av en arg pappa som påstår att han misshandlat hans son och som enligt Tommy säger sig vilja döda honom.  Pappan som skulle ha uttalat dödshotet har också han gjort en polisanmälan. Han har anmält Tommy för ringa misshandel.  Tommy tycker det hela är djupt olustigt och mår dåligt av händelsen.  Men nåt vidare stöd från skolan tycker inte han att han får. – Dom frågade om jag ville ha nån hjälp. Och så frågade de hur jag mådde vid några tillfällen. Men nu med facit i hand så skulle man tagit hjälp. För man är fruktansvärt ensam. Problemet är nog att det inte finns någon plan för hur man ska ta hand om det här. Det händer bara och sen får det vara, sen är upp till var och en, men det måste finnas en handlingsplan, tror jag.  Hur man ska gå tillväga. Man kanske ska tvinga iväg den utsatta till någon form av samtal för att få hjälp. För det kommer uppstå fler gånger.  – På den sidan har vi mellanstadiet och på den sidan lågstadiet. Thamir Zubair är rektor på Tommys skola. – Det viktigaste när man upplever att det blir hotfullt är att inte vara ensam med det samtalet. Du måste ha någon med dig. Efter bråket mellan Tommy och pappan så kallar Thamir in båda på ett möte för att reda ut det hela. På slutet tar de varandra i hand och Thamir ser saken som utagerad. Han har även försökt stötta Tommy med samtal och pratat  med personalen om hur dom ska agera om det skulle hända igen. Han tycker att han har gjort det han bör göra som chef. – Jag säger återigen att när vi försöker göra insatser här på skolan så är vi vuxna människor. Att konflikten skulle komma att finnas kvar långt efter det beklagar han, men han ser det inte som sitt ansvar. – Det är meningen att man ska reda ut så det blir klart för föräldern och för läraren också. Men det blev inte så.  Och det beklagar jag, det beklagar jag. – Känslan av att vara kränkt. Att komma till min arbetsplats, att stå och gapa och skrika. Att hota mig. I slutändan så gäller det inte bara mig utan flera stycken som blir utsatta. Det kanske är så att man måste gå ut med det mer än vad man gör och tala om vad som händer. Händelsen som började med att en pojke står och trummar på en bänk i matsalen slutar med två rättegångar och en dom. I den första rättegången är Tommy målsägande. Pappan är anklagad för olaga hot. – Det kändes fruktansvärt. Jag var jättenervös.  Jag hade nog behövt ha andra kläder med mig att byta till när jag gick därifrån för så svettig var jag. Det går inte beskriva hur det är att sitta i en rättssal. Det kändes fruktansvärt att behöva genomlida det här. En rättegång är för de flesta en ovan upplevelse. I situationer liknande Tommys kan facket hjälpa till med juridiskt ombud. Ove Rang är förbundsjurist på Lärarförbundet är en av förbundets jurister som går in och stöttar lärare i rättegångar. – Det här är ju en av lärarförbundets viktigaste frågor. Det är ju oroande att se att sånt här sker. Framför allt så får man ju sig en tankeställare att vilken reaktion borde skolan och skolans ledning få av detta? Vad gör man för att komma till rätta med det här problemet och den här arbetsmiljön som det faktiskt innebär för alla, såväl elever som lärare i den här situationen. – Om vi tar ett av de här ärendena så var det ju så att den här pappan fortsatte att komma till skolan för att hämta sitt barn. Det är ju naturligt. Men att se en människa som man blivit misshandlad av är ju något obehagligt. Särskilt när det pågår en förhandling och det är i domstol. – Det som också uppstår för en människa i den här situationen är att man får väldigt svårt att sova. För det sätter sig. Känslolivet kommer i svallning och man ifrågasätter mycket. Man ifrågasätter så långt som att ska jag fortsätta i det här yrket, ska jag fortsätta här? Och man ser sig noga för en extra gång över axeln var man än är. Ove Rang förbundsjurist på lärarförbundet. Läraren Tommys kollegor ställer upp som vittnen under rättegången och pappan döms till villkorlig dom, dagsböter och att betala ett skadestånd till Tommy. I den andra rättegången är det Tommy som är anklagad för ringa misshandel av pojken. Men där väljer rätten  att fria. – Det kändes… ja, nu ska man väl inte svära, men det kändes jäkligt bra. Det var skönt att få upprättelse för jag tyckte inte att jag hade gjort något fel, utan jag hade bara gjort det som var mitt jobb att göra. Men det känns tråkigt att ha upplevt det på det här sättet.   Kaliber kan idag tillsammans med Skolministeriet från UR alltså berätta att av dom  476 lärare som vi varit kontakt med svarade 272 stycken att  dom varit med om att en förälder eller vårdnadshavare uppträtt eller uttryckt sig hotfullt. – Jag tycker det låter högt och det är allvarligt. Adam Jansson är expert på skolfrågor på arbetsmiljöverket – Jag tror för det första att vi har ett mörkertal när det gäller skolan. Jag tror att det händer saker som kanske inte rektor eller vi på arbetsmiljöverket eller någon annan för den delen heller får reda på, men som kommer fram i en sådan här intervjuundersökning. Om man har en lärargärning så kanske det inträffar då och då att du utsätts för ett subtilt hot, eller ett öppet hot. Det är allvarligt om det förekommer och det måste förebyggas. Adam Jansson anar ett mörkertal vad gäller hot och våld mot lärare. Ofta rapporteras det inte in, trots att det är arbetsgivarens skyldighet att göra det.   Och precis som facket så säger Adam Jansson att hot och våld är en högt prioriterad fråga. En lärare jobbar oftast ensam och representerar en myndighet och är därmed i en utsatt position.  – Lärare har ju undervisningen med allt vad det innebär, men man träffar ju också föräldrar vårdnadshavare på andra tider, som kvällar och tidiga mornar, för att ha samtal och utvecklingssamtal och sådana saker. Då är man ju väldigt utsatt om våld- och hotsituationen skulle uppstå just då. Där skulle jag vilja att skolorna skulle ha en större beredskap och ha tydliga rutiner för vad som gäller vid ensamarbete. Gunilla är lärare på mellanstadiet sen tio år tillbaka. Hon har aldrig gått så långt som att polisanmäla någon, men har flera erfarenheter av hotfulla föräldrar. – Jag satt i klassrummet med barnet och mamman och pappan. Han blev så arg! Det är efter skoltid. Skolan är tom på elever och personal.  Sånär som på Gunilla som har utvecklingssamtal. Framför henne sitter två föräldrar och ett barn. – Och så ställde han sig över mig såhär. Jag tror ju inte han skulle slagigt mig, men det kändes ju så. Som att snart åker jag på en propp.   Gunilla tycker händelsen på utvecklingssamtalet är obehaglig men lägger det bakom sig.   Några veckor senare ger hon samma pojke en tillsägelse när han är stökig i klassrummet. På väg hem från jobbet ringer telefonen. – Då cyklade jag så jag stannade och svarade, på min privata telefon, och han skällde ut mig så där riktigt och han skulle anmäla mig till skolverket för rasism och kränkande behandling och jag skulle minsann inte komma och tala om att hans son inte kunde uppföra sig. Men i och med att han hade varit så hotfull gången innan så blev det sådär så jag började titta mig över axeln lite grann och hoppades att man inte skulle möta honom på stan. Det är ju ett litet samhälle.   Nästa termin får Gunilla en ny klass. En mamma visar sig va väldigt orolig för att hennes barn ska råka illa ut. – Hon började dyka upp i klassrummet och rycka upp dörren och skälla och gapa på andra elever, inte sitt eget barn. Det var en grabb som satt och vässade en penna. Och hon ryckte ifrån honom pennan och pennvässaren och skällde ut honom för att han förstörde skolans material. Ah, men stopp! Om du ska va sådär får du inte komma in här i klassrummet, för det där sköter jag. Och kanske var det där det skar sig jag vet inte, för sen började hon verkligen dyka upp lite var stans på alla möjliga konstiga ställen och kolla vad jag gjorde. – Det fanns höga skåp som inte stod ända in till väggen på ett ställe. Då hade hon ställt sig inne där emellan, så då såg man ju henne inte när man kom in i klassrummet. Och jag vet inte hur hon tog sig in för klassrummen var ju låsta, men jag kan tänka mig att vaktmästaren eller städerskan eller någon annan har släppt in henne för att hon sagt att hon ska hämta något till sonen eller något sånt.  Vad sa hon då? – Nej, då sa hon ingenting utan då bara gick hon.  Efter några veckor och man började känna att vad sjutton, är hon här nu igen? Står hon där bakom varje gång, varje morgon, varje lektion? Hur påverkades du i din roll som lärare när du hade en förälder som smög runt? – Man blir lite nervös. Man vaktar hela tiden på vad man säger och till vem man säger något. Och hur man agerar. Och kollar hela tiden om det är någon där. Även barnen påverkades ju. Och rektorn vi hade då var på väg in i väggen och orkade inte ta tag i det där, han var jättebra på andra sätt. Men så bytte vi rektor när det var en månad kvar på terminen och den rektorn sa att såhär får det inte vara. Vi flyttar barnet till en annan skola i rektorsområdet. Men vi sa att hädanefter är vi aldrig ensamma på ett föräldramöte och vi är aldrig ensamma i skolan när vi har utvecklingssamtal. Skolan har blivit en mer låst plats än den har varit. Men det är fortfarande så att föräldrar kan komma in och härja. – Det finns föräldrar som är väldigt påträngande och arroganta och bär sig dumt åt. Och jag kan berätta utifrån min erfarenhet att det finns ingen lärare som klarar sig utan några felaktigheter. Något litet fel gör vi alla. Rolf Olsson i Bjuv har varit skyddsombud i 35 år och kommer ofta i kontakt med lärare som upplevt hotfulla föräldrar. Och det är inte ovanligt att föräldrarna får med sig skolledarna på tåget om det finns missnöje mot en lärare. – Rektor har idag budgetansvar. Får man för lite elever och föräldrar säger att ja, men då byter vi skola, då är det lätt att göra en övermarkering, så att säga. – Vad kan det handla om för slags hot om vi tar det här med att föräldrar är hotfulla mot lärare och skolpersonal? – Det var när elever har fått för dåliga betyg,  påstådda lögner om att de hade gjort något mot eleven och så. Så finns där ju väldigt hotfulla föräldrar som har kommit till skolan med både basebollträn och annat. Dom skulle hämta ut lärare och banka dom. Varför kommer det ut på skolan? – Jag tror det beror på människor som inte mår bra. Människor som har dåliga relationer i samhället för övrigt och måste hävda sig på ett väldigt, väldigt dåligt sätt. – Det finns ju dom som har sagt att jag går aldrig tillbaka igen, och som inte gör det heller. Varför tror du att föräldrar gör sådär? – Jag tror framförallt att det är att dom är så frustrerade över att det inte ska gå bra för ens barn, jag tror att det är det det bottnar i.    Ove Rang, jurist på Lärarförbundet har också han en teori om varför hoten ökar. – Om man summerar och funderar på de här frågorna så kan man se att ja, statistiken säger ökning, men vi har egentligen ingen empirisk undersökning som säger vad exakt beror det på. Det verkar vara många faktorer. Jag nämnde för dig ett förråat och segregerat samhälle är något som brukar anföras såsom orsak till att det är hårdare i skolan, men det finns inget underlag att säga att det är på det sättet.  Man ser snarare likheter till att skolorna ökar i storlek och framförallt elevantalet ökar i klasserna, som en tydlig källa till hot- och våldssituationer. Det har att göra med en frustration över att man inte får det lärandet man behöver. Det försvinner elevassistenter och lärartjänster skärs ner i samband med ekonomi och då blir människan än mer avidentifierad och icke synbar. Det som också spelar roll är att vi är mycket mer digitala nuförtiden. Hoten behöver inte komma ansikte mot ansikte. Dom kan i realiteten bli genom inspelningar som går ut på You tube. Det kan vara att man använder Facebook, Twitter eller något liknande där man sprider ringaktning för någon eller hotar någon. Det kan också tala för någonting med tiden.    Men det finns en röst i berättelsen om föräldrar som hotar sina lärare som vi inte hört. – Nu hade jag lastat i Västerås i fredags. Men den går ju att dela den här trailern, vet du. På en mack intill motorvägen har tvåbarnspappan Mattias stannat till med sin långtradare. Han har nyss lossat och i handen har han en pappmugg med kaffe. Det är Mattias som är den arga pappan som läraren Tommy polisanmälde för olaga hot och som också blev dömd för brottet. – Jag har precis varit i Chicago så jag har haft en annan kille som har kört så det är inte jag som skitat ner, för en gångs skull. Jag sätter mig här… – Sätt dig vart du vill! Och i förarhytten i skydd från motorvägens buller får jag höra hans version av vad som hände. – För det första får jag höra att jag är väldigt högljudd när jag pratar och det har att göra med att jag hör själv dåligt. Och visst, irriterad det är jag! Jag är fruktansvärt irriterad. Han har varit på min son som jag aldrig har rört! Då ska inte heller någon annan göra det med honom. Och det kommer ut andra lärare som säger ”nä, nu får du lugna ner dig!” Men jag säger ”jag är lugn! Det är ni som håller på och dummar er. Han ska lyssna på vad jag har att säga, sen ska jag gå härifrån”, sa jag.   ”Jag funderar på två saker. Det ena är att du ska få samma behandling, och det andra är att jag ska polisanmäla dig och det tänker jag göra”, sa jag. Jag svarade på en gång ”Det tänker jag göra! När jag går ut härifrån så tänker jag ringa och polisanmäla den här händelsen. Ja gör det , det tycker jag”, sa han då. ”Det kan du ge dig på!” sa jag. Mattias har blivit dömd för att ha hotat läraren Tommy till livet, men enligt honom själv har han aldrig uttalat något dödshot. – Jag svär på min morfars grav att jag aldrig har sagt dom orden! Jag skulle aldrig göra en sådan sak. Det finns inte i min mun, inte i min värld. Jag kan säga dra åt helvete till folk om jag blir förbannad, men that´s it. Något mer gör jag inte. Men att han blev skärrad och rädd för dig, kan du förstå det? – Inte med tanke på att jag var dit dagen efter och vi skakade hand och allting var lugnt, så kan jag inte förstå det, nej. Att han fram till den timmen då jag kom tillbaka kände olust, ja, det kan jag förstå. Men inte när jag är där dagen efter och pratar med honom i lugn och sansad ton. Jag pratade med han i samma läge som jag pratar med dig just nu. Och det var som jag sa åt honom, jag kan inte rå för mitt röstläge, hur jag låter, sa jag. Sen kanske det hade fel effekt på dig, men jag ville höra vad du hade att säga till ditt försvar för att du skadar mina barn.  Då när du gick till skolan och var sådär arg, nu måste du reda ut det här, vad tänkte du att konsekvenserna skulle bli? – Polisanmälan. Jag ville höra hans version innan jag polisanmälde honom. Förklara att nu får det vara stopp. Jag vet vad som händer, nu är det slut. Punkt slut. Då står det en lärare 20, 30, 40, 50 meter längre bort där i korridoren och hon hör att jag säger att jag gärna skulle klappa till honom. Och det säger hon tack vare i polisförhöret som är ganska intensivt in på det här. Han hör här borta att jag säger att jag ska döda honom. Jag har aldrig sagt det till en människa och jag kommer aldrig att säga så till en människa för inte ens min värsta fiende önskar jag livet ur. Men enligt svensk lag, är ni tre vittnen till en händelse så kan ni döma vem som helst. Så otäckt är det. Jag har pratat med polisen om det här för i och med att jag är jägare så har mina vapen hållit på att hänga löst och jag har förklarat för honom och han har tittat på fallet och som det verkar nu så kommer jag få behålla mina vapen åtminstone. Men kan det inte vara så att du har sagt det? Nej, det flyger aldrig ur mig en sådan sak! Men vad tänker du kring att han fortfarande går omkring och har obehagskänslor efter den här händelsen? – Jag visste inte ens att han hade det, om jag ska vara ärlig. Och det finns ingen anledning till att han ska ha det heller. Jag är inte ens i närheten av honom. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det… jag förstår inte honom om han säger att han fortfarande är rädd för mig – varför? Då vill jag att han ska svara på varför han är det? Jag kan träffa honom idag, jag kan skaka hand, krama om honom, jag har ingenting emot honom. Han har dömt mig ja, det har han gjort. Men jag har fortfarande ingenting emot honom. Jag kan inte säga att jag hatar honom för det gör jag inte,  jag känner inget som helst agg emot honom. Läraren Tommy säger att efter allt som hänt så har hans förhållande till barnen förändrats. – Man har väl blivit försiktigare på det sättet att man kanske backar och inte gör någonting, fast man skulle göra det. För man är rädd för att man ska bli anklagad för något annat. Tyvärr är det då eleverna som blir lidande på det här om man inte agerar tillräckligt fort i vissa situationer. Om två barn skulle bråka, hur hårt törs jag gå in och stävja bråket? Om jag nu tar i och det blir blåmärken, vad blir jag anklagad för då? Men för att det ska bli ett blåmärke måste man ju ta i ganska hårt? – Ja och det undviker man att göra. Det var ju så att jag tog barnet i armen  då när jag förde ut det, och så slet han sig loss. Och jag vet inte om det uppstod ett blåmärke då, eller om det bara är som föräldrarna säger att det varit ett blåmärke. Jag vet inte. Jag hoppas att det inte var jag som gjorde de där blåmärkena. Du har inte övervägt att sluta ditt jobb som lärare? – Jo, faktiskt. Det är väl en av händelserna som gör att man kanske skulle vilja sluta, men sen finns det andra saker också som gör att man skulle kunna tänka sig sluta som lärare och göra någonting annat istället. Men sen är jag väl för gammal för att få ett nytt jobb också, men det är ju en annan sak. Reporter: Karin Andersson Producent: Lovisa Haag Exekutiv producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Misstänkta miljöbrott, dubbla stolar och långsam hantering

    · 00:30:35 · Kaliber

    Från järnmalmsrusch till konkurs. Kaliber berättar idag historien om gruvolaget Northland Resources som gav framtidstro till utflyttningshotade Pajala. Men som nu, två år senare, har gått i konkurs och anmälts för flera misstänkta miljöbrott. Det är snötäckt disigt och stilla här i Kaunisvaara utanför Pajala. Framför mig står Northlands Resources järnmalmsgruva. Bakom stängslet här står ett stort mörkblått komplex i den disiga vinterdimman och det är omringat av snötäckt skog. Det var det här projektet som väldigt många i Pajala kommun satte hoppet till när det drog igång för över två år sen. Men i december kom konkursen  så maskinerna har nu tystnat här. Lastbilarna med järnmalm har slutat rulla härifrån. Drömmen om jobben gick i kras. Kaliber har idag tittat närmare på berättelsen om den så kallade Pajalagruvan och hittat nya misstankar om miljöbrott och dubbla stolar. Men vi börjar dagens program hos Lennart  Forsberg. Han är en av dom som drabbats av bolagets transporter. - Vi snackar ju tid och otid om att vi ska vara rädda om miljön. Och då är det totalt olämpligt att det får förekomma på det här viset. Och jag säger så här. Jag brukar skämtsamt säga, men det är allvar i det också, om jag skulle utsatt någon annan för det här så hade jag suttit i fängelse nu för grovt miljöbrott, säger Lennart Forsberg. Lennart Forsbergs stuga ligger i fjällorten Bergfors, norr om Kiruna . Stugan är omringad av höga vita fjälltoppar och ligger bredvid malmbanan, som har kallats för Sveriges vackraste järnvägssträcka. Men när gruvbolagets tågvagnar började åka förbi, märkte han att något var fel. Han har filmat när ett av alla tåg åker förbi. Vagnarna har inga lock och i filmklippet syns det hur tåget lämnar ett moln av mörkt järnmalmsdamm vid tomten. - Jag trodde jag hade fått fel på synen först när allting var gråsvart - men det var ju skit ifrån Northlands tåg. Malmen, har han samlat i små burkar, som han visar upp . - Den här malmen som de har fraktat är nedkrossad så man kan jämföra det med potatismjöl eller florsocker. Så nedkrossat är det. Och att då köra det i öppna vagnar - det är helt otroligt att de har tillåtit det. Han visar bilder på när snön på tomten var gråsvart av allt damm. - Förra vintern kunde jag skära tvärsnitt av snödrivorna, det såg ut som värsta rulltårtan - så ini helsike var det. Så man trodde man bodde i en gruva i stort sett, och då var det bara att de fraktade förbi oss. Men det är klart att det blir så när de malde ner malmen så mycket. Och det är enbart ordet arbetsillfällen som har tagit över. Jag tycker det är bra att det skapas arbetstillfällen men inte till vilket pris som helst. - Till Pajalaborna skulle jag faktiskt vilja säga att jag har ingenting emot att det skapas arbetstillfällen i Pajala. Men hade transporterna gått genom Pajala, då hade ni också vaknat och reagerat, fortsätter Lennart Forsberg. Transporterna upprörde i andra byar också. Bland annat i Merasjärvi i hjärtat av Tornedalen där en handfull människor bor . Det finns också ett hundspannsföretag här med över 50 hundar  som har kört färdigt turisterna för dagen. Jag får komma in till Birgit Homburg  som driver företaget. Hon säger att gruvans tunga lastbilar som åkte förbi byn förstörde naturupplevelsen, för även här blev snön längs vägen svart emellanåt. - Jag försökte blunda, jag grät ibland efter vägen när jag åkte mot Kiruna. För att jag såg den stora skillnaden mellan de svarta plogkammarna och den vita snön. Som vi aldrig har upplevt här tidigare. Så det var ett år av helvete rent av. Visst är det viktigt med arbetstillfällen. Det förstår jag också. Men när det kommer till transporter är det viktigt att man håller sig till de miljövänligaste transporterna som finns. Då ska man inte kunna köra Norrbotten kors och tvärs bara för att det är billigare för gruvbolaget, menar Birgit Homburg. - I min värld är det inte förenligt. Gruvverksamhet och turism. Jag vet att många diskuterar att det går att samexisterar. Men inte i närmaste omvigning. 60 Km ifrån är väl ok, men inte den slags turismen som jag bedriver. Jag säljer aktivitetsturism och naturupplevelser och då hör inte varken gruvor, bergtäkt in i bilden. Och framförallt inte de här vägarna, så som det såg ut förra året. Jag skämdes lite när gästerna kom för hur det såg ut efter vägen. De har frågat varför det är så svart efter vägen, fortsätter hon. Men Kaliber idag handlar inte bara om smutsiga transporter. Vi kommer titta närmare på flera tidigare okända miljöproblem som har dykt upp efter gruvan gick i konkurs. Men först kommer en kort summering om Pajalagruvan: Att det finns malm under myrmarkerna i den lilla Tornedalsbyn Kaunisvaara ett par mil utanför Pajala, har man vetat i nästan hundra år . Men ingen har vågat satsa pengar på en gruvstart . Så malmen har blivit liggande samtidigt som Pajala blev till slut blev den värst drabbade kommunen i hela Sverige av utflyttning . Från 60-talet till 2000-talet har befolkningen halverats till runt 6000 personer . Men det är nu räddningen verkar komma. P4: den stora nyheten om att det internationella gruvföretaget Northland Resources avser att starta gruvbrytning i Pajala kommun väcker nu stora förhoppningar i bygden. Det är 2006. Malmen har lockat dit det internationella gruvbolaget Northland Resources. Dom ser en möjlighet att skapa hundratals jobb med tre gruvor i framtiden. Två i Kaunisvaara, och en ett par mil bort in i Finland . Det talas om gruvdrift i minst 25 år. Bolaget fixar sen ett miljötillstånd och en finansiering på flera miljarder. Kommunalrådet hoppas nu på utveckling istället för avveckling. EKOT: "Bengt Niska  räknar med ett par tusen nya invånare inom de närmsta åren. - Om planeringen slår in så kommer effekterna bli lika stora som i början av 1900-talet i Kiruna när det samhället förvandlades till ett enormt industriområde. Så blir det även här." Bengt Niska ser ut att få rätt när hundratals personer får jobb då gruvan byggs upp . Och äntligen ökar befolkningen i Pajala istället för att minska. På köpet blir det bostadsbrist när alla vill flytta dit och kommunen bygger nytt för flera miljoner . Hösten 2012 är det dags att öppna gruvan. Media är på plats när VD:N och landshövdingen trycker på detonationsknappen. Smällen från Kaunisvaara blir en lättnad för många. Och socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfven  besöker gruvan och konstaterar att det luktar pengar. "Det luktar pengar, ja det känns ju" Men bara drygt tre månader efter starten , kommer chocken som hotar hela projektet. "P4: Gruvbolaget Northland Resources är i akut behov av pengar." När 2013 börjar kommer det fram att bolaget är i akut ekonomisk kris. Det fattas runt 2.5 miljard och aktiehandeln stoppas . Oslobörsen kommer också att kräva över en miljon i böter  eftersom ledningen ska ha känt miljardhålet i flera månader utan att gå ut med det. I nästan två år försöker bolaget få ordning på miljarderna, samtidigt som järnmalmspriset rasar  - men i december 2014 tar allt slut. Från nyhetssändning i P4: "En mörk dag för Pajala, idag tog sagan Northland slut. Idag bestämde företaget själva att konkurs var den enda utvägen." När sagan är slut visar företaget upp en förlust på cirka 7 miljarder kronor. Idag håller alla andan i väntan på att en ny ägare ska köpa gruvan av konkursförvaltaren. Han har också fått ärva miljöansvaret - och flera miljöproblem som vi nu ska gå igenom. Ett av fallen handlar om att bolaget ska ha skadat en del av en väldigt skyddsvärd myr med höga naturvärden. Det är en stor myr på över 3000 hektar och planen var att en liten del av myren till viss del skulle urvattnats med några decimeter när marken sprängdes bort. Men bolagets senaste rapport visar grundvattnet istället har sänkts med 16 meter vid en mätstation . Mätningarna visar att sänkningarna som längst har nått ut 600 meter ut på myren. Mätstationerna visar upp olika nivåer och den kraftigaste sänkingen visar alltså på 16 meter. Det kan ha skadat flera sällsynta och artskyddade växter, enligt Länsstyrelsen. Det kan också bli ett problem för Samebyn Muonio om sänkningen fortsätter och mer mark förstörs. För myren är ett viktigt renbetesområde, menar Thomas Sevä, gruvtalesperson för samebyn. - 16 meter låter ju ganska skrämmande egentligen. Det var nog inte det man hade trott från Northlands sida eller någon annans sida från början. Att det skulle sjunka 16 meter är ett stort stort problem. Vi hittar också ett annat problem. Bolaget ska ha byggt en del av anläggningen på mark som dom inte har tillstånd att bygga på, enligt dokument från Länsstyrelsen . Marken har konkursförvaltaren ansökt om att få tillstånd till, och de jobbar för att fixa sänkningen av grundvattnet, skriver han till oss. Och samtidigt som vi läser dokumenten om misstankarna om den torrlagda myren och den felplacerade anläggningen så åtalsanmäls bolaget för det här av Länsstyrelsen i Norrbotten. Det är deras ansvar att granska och anmäla gruvor för misstänkta brott till polis eller åklagare. Och några veckor senare, kommer en tredje anmälan. Mot transporterna - som vi nu ska titta närmare på. Vi tar det från början: Planen var först att transportera malmen med järnväg till finska kusten. Det här skulle svenska och finska regeringen vara med och betala. Men Northland, ändrade sig i sista stund. Nyligen sa bolagets dåvarande vd Karl-Axel Waplan till svenska dagbladet att den finska regeringen inte ville betala för att rusta upp järnvägen. Istället hittade dom ett billigare alternativ. Malmen skulle 30 mil västerut, till norska hamnstaden Narvik där hamnen är isfri och fartygen större. För att få dit malmen, hyrdes lastbilsföretag in för att köra malmen till den svenska järnvägen 15 mil bort. Där lastades malmen ner i godståg och kördes norrut till Narvik. Men bilvägen var dålig så trafikverket planerade att rusta upp sträckan för över 2 miljarder skattekronor. Idag har omkring 800 miljoner lagts ner på vägbygget. Lastbilarna passerade flera byar i Norrbotten. Bland annat slädhundsföretagaren Birgit Homburg som vi var hos tidigare. Förutom att lastbilarna påverkade hennes slädhundsföretag så var hon orolig för säkerheten. Vägen vid byn är smal och kurvig och lastbilarna fick köra 80 km i timmen , där hennes dotter behövde gå av och på skolbussen. Så hon begärde farthinder. - Men det blev avslag på det. Det var inte nödvändigt för att det bara var ett barn antagligen. Vi räknas inte här. Merasjärvi är så pass litet så det är bara två eller tre som opponerar sig. Det tror jag dom klarar av, det är väl det dom har räknat med.   - Varför tror du att du en är en av få som har opponerat dig då? - För att jag prioriterar miljön före arbetstillfällen kanske. Vilket jag ofta fått höra att man inte tycker likadant. Jobben är viktigare än miljön. Miljön kommer antagligen senare före de flesta människorna då när det är för sent. Men jag prioriterar miljön före. Jag känner att det måste finnas andra arbetstillfällen här uppe. Och gruvan i sig hade inte varit så störande moment för Merasjärvi egentligen. Fågelvägen är det 65 km dit. Problemen kom egentligen när Northland flaggade för att köra transporterna till Narvik hamn. För miljön tycker jag absolut, jag har alltid sagt, jag begär inte att man ska stänga gruvan. Jag vill bara att man tänker på den närmsta vägen till hamn och den miljövänligaste vägen, säger Birgit Homburg. När lastbilarna vidare förbi Birgit Homburg lastades malmen ner i tågvagnar  - som kördes förbi Lennart Forsberg och dammade. - Vi brukade plocka bär här på gården. Både lingon och blåbär. Men det har man inte vågat köra sista tiden här. Han nämner ett exempel när barnbarnen var på besök. - Dom var ju ute och lekte i snön och Lillgrabben ville ju äta snö. Så vi fick hålla fullständig koll på honom Och det var inte roligt när det var så skitigt. Dammet var inte farlig har bolaget påpekat, och de har försökt spraya malmen med ett bindningsmedel för att det inte ska damma. Men miljökontoret i Kiruna har fått in fler klagomål, bland annat från turistföretaget Kiruna Lappland, och till slut har de och krävt lock på vagnarna. Men det ska ha varit tekniskt komplicerat enligt företaget. Under arbetet med det här programmet så åtalsanmäls även dammandet av Länsstyrelsen. Men framförallt handlar anmälan om att Länsstyrelsen misstänker att bolaget aldrig har haft rätt i sitt miljötillstånd att köra till Norge. De skulle alltså ha tagit tåget via Finland som bolaget först planerade, enligt anmälan. Men här går meningarna isär. Bolaget tyckte inte att miljötillståndet kan styra transporterna. Det har stått dom fritt att köra på allmänna vägar för att nå ut till sina kunder och de har också fått tillstånd av Trafikverket, som ju har satsat miljardbelopp på vägen. Med skattepengar från regeringen. Dessutom har Länsstyrelsen också varit med och godkänt byggprojekt längs transportsträckan. Konkursförvalteren Hans Andersson förvånas också av anmälan eftersom transporterna har varit allmänt kända länge, och han tycker det framgår tydligt i anmälan att länsstyrelsen är högst osäkra på om transporterna ens är en fråga för dom eller inte. - Och att då gå vidare och lämna in en misstanke om brott, det tycker jag kan ifrågasättas faktiskt, säger Hans Andersson. Länsstyrelsen säger också till oss att de är osäkra. De tycker att frågan är juridiskt komplicerad, men de anmäler ändå för att se om transporterna är en fråga för dem eller inte. Vi lämnar transporterna, för vi hittar ett till problem i bolagets sandmagasin. Det är ett stort magasin med sand och vatten som samlades där när marken sprängdes bort. Men vi får reda på att kan finnas en läckagerisk i magasinet. Det här väcker frågor hos oss, men när vi ringer till Länsstyrelens miljöskyddsenhet, som är tillsynsmyndigheten för gruvor och som ska granska miljöarbetet, får vi först inte prata med dom om  -  När det gäller dom här funderingarna så får jag då hänvisa till Andreas Lind eller till Sven-Erik Österberg, säger en tjänsteman vi ringer upp. Istället hänvisas vi till näringslivschefen, och landshövdingen Sven-Erik Österberg. Han är alltså länsstyrelens högsta chef och är tillsatt av regeringen. Han har valt att ta kliva in och fatta alla yttersta beslut om miljöskyddsarbetet för Northland istället för miljöskyddsenheten. Men en vecka senare får vi plötsligt prata med miljöskyddsenheten igen. David Berggård är gruvexperten där. - Alltså vattenhantering är central. För att vatten är det medium som man behandlar malm med. Samtidigt är det så att vatten transporterar avfallsprodukter från ett sandmagasin. Det finns en läckagerisk i sandmagasinet, menar han. Han säger att bolagets första plan var att forma sanden som en stor kon, eller en kulle. Då skulle inga dammvallar behövts. Men de ändrade sig tidigt under byggandet och valde att inte bygga som de sa i tillståndet, på grund av praktiska och ekonomiska skäl. Så istället för en kulle så ligger nu sanden nästan platt. Lite som en pannkaksmet som breder ut sig i en stekpanna. Problemet nu är att det behövs högre kanter i pannan - alltså stora dammvallar. Idag finns något som bolaget kallar för den yttre vallen som inte är så hög, säger David Berggård. - Ja det är väl ungefär som en skogsbilväg. Det rör väl sig om en meter eller liknande beroende på var du tittar. Kommer det en svår snösmältning med mycket vatten i magasinet, så kommer inte vägen kunna stoppa allt tror han, tror han och fortsätter: - Ja i det här fallet kan man naturligtvis ifrågasätta det. Men det finns uppenbarligen en risk som de måste beakta inför vårsmältning så man kan hantera den här pannkaksmeten. Så får man ingen kontroll över magasinet skulle sand och vatten kunna läcka ut i våtmarkerna, enligt David Berggård. För att undvika det skulle en del vatten kunna pumpas ut i Muonio älv , vilket bolaget har tillstånd att göra. Men det finns en gräns för hur mycket grumligt vatten som får pumpas ut, och om den gränsen överskrids kan det påverka fiskar och vattenorganismer. - Det behöver inte vara några giftiga ämnen alltid som det är fråga om. Det kan räcka med att man får grumling i ett vattendrag, då tar sig helt enkelt fisken till andra områden. Den som tycker tillgången på fisk är viktig och värnar fiskemöjligheter - då kanske det blir utebliven fångst, va, säger han. Det har hänt förut att gränsvärdet för grumligt vatten har överskridits vilket bolaget har berättat för Länsstyrelsen och försökt fixa. Men risken finns alltså kvar, det menar också finska länsstyrelsen. Och de varnade dessutom tidigt för att den tekniken som bolaget ville använda, inte var tillräckligt beprövad i norra Skandinavien med mycket snö. Så det lät optimistiskt, säger inspektören Johani Itkonen. - We stated that we think that this is a rather optimistic idea, säger Johani Itkonen. Så vad händer med magasinet nu? Kommer läckagerisken att byggas bort med dammar, och finns det anledning att misstänka något miljöbrott? Det är miljöskyddsenheten som ska utreda det, men återigen skickas våra frågor uppåt till landshövdingen Sven-Erik Österberg, som alltså tar alla frågor om vilka miljöbeslut som ska tas kring Northland Resources . Men samtidigt som han bestämmer om miljön sitter han med i den så kallade Pajalagruppen . En grupp med olika politiker och representanter från det lokala näringslivet som drog igång för att rädda jobben efter konkursen. Han sitter på dubbla stolar alltså  - men själv vill han tona ner Pajalagruppens betydelse. - Det finns ingen intressekonflikt med Pajalagruppen. Det vill jag starkt dementera. Det är övertonat, säger Sven-Erik Österberg. En Länsstyrelse får möblera om arbetsansvaret hos sig själva, som landshövdingen har gjort här. Men jag frågar om inte det sänder ut konstiga signaler till allmänheten, att han både jobbar för att rädda jobben samtidigt som han tar beslut om miljöbrottsanmälningar. - Jag har inte hört någon allmänhet som tycker det är konstigt. Det är media som försöker framföra det. Jag har inte hört någon allmänhet som tycker det är konstigt att jag sitter med i en Pajalagrupp och försöker rädda jobben.   - Samtidigt som du tar de yttersta besluten om miljöskyddsarbetet? - Ja men kom fram till att vi har slirat på det då. Nu har vi gjort åtalsanmälningar på det här ju. Så jag menar anmälningarna är gjorda, jag tycker frågorna vore mer befogade om vi helt nonchalerat miljöarbetet . Landshövdingen säger att anledningen till att han gick in i miljöskyddsarbetet var att konkursen kom precis innan julen då många var lediga, och att konkursförvaltaren då behövde få raka och snabba besked i det kritiska läget. - Det innebar inte att inte vårt miljöfolk har varit inkopplade i det här. Men vad är det då som gäller? Jo, det är Länsstyrelsens uppgift att anmäla misstänkta miljöbrott i gruvor till åklagare eller polis, så fort det upptäcks. Men två av dom miljöproblemen har två varit kända länge. Så varför har de inte anmält det här tidigare? Frågan går till Sven-Erik Österberg. - Det finns ju liksom ingen mall på när man ska anmäla och när man ska göra det där. Vi vet fortfarande inte om det är något brott i det här det får vi ju se. Däremot , kanske största skälet till att vi inte har gått in i det tidigare. Det är väl att denna fråga har varit satt för en ny miljöprövning. Både den om sandmagasinet, och transporterna. Det Sven-Erik Österberg säger är alltså att det största skälet till att de har avvaktat är att de här frågorna skulle prövas i mark och miljödomstolen, där hela bolagets miljöverksamhet skulle omprövas på nytt. Allt skulle omprövas eftersom bolaget ville öppna en andra gruva och behövde ett nytt miljötillstånd. I det tillståndet skulle både gruva nummer ett och två prövas. Det betyder att frågorna om transporter och grundvattnet också skulle prövas här. Men förhandlingen har skjutits upp flera gånger. Bland annat eftersom bolaget har komplettera sin ansökan. Och i väntan på domstolsförhandlingen så har alltså Länsstyrelsen avvaktat att anmäla menar landshövdingen. Men en som inte köper det resonmanget är Jan Darpö, miljörättsprofessor på Uppsala universitet . Han vill poängtera att han inte är insatt i anmälningarna, men ursäkten att vänta in domstolsprövningen innan de ingrep finns det ingen juridisk grund för enligt honom.  - Det håller inte alls. Att bedömda om ett brott har begåtts är ju något man gör mot de regler som gäller. Inte något man tror ska komma. Och någon möjlighet att göra ogillt det som redan har skett finns ju inte i någon slags domstolsförhandling eller nya tillstånd, säger Jan Darpö. Han säger också att justitieombudsmannen, JO, flera gånger har kritiserat andra länsstyrelser för att de låtit bli att anmäla eller dragit ut på tiden. Så jag ringer upp JO Lars Lindström  för att kolla om det stämmer. - Ja det stämmer. Man ska nöja sig med att konstatera att det objektivt sätt finns anledning att misstänka ett brott. Men hur det sen är med uppsåt eller oaktsamhet eller om brottet eller ringa, såna funderingar ska man lämna över till polis eller åklagare. Funderingarna kan med fördel göras hos polis eller åklagare. JO Lars Lindström säger också att en anmälan ska göras direkt. Och enligt professor Jan Darpö kan man inte avvakta att anmäla när man misstänker brott. Så jag träffar Sven-Erik Österberg igen för att framföra den kritiken. Nu vill han poängtera att de inte har misstänkt brott förrän i år. Detta trots att de redan för två år sen visste att grundvattnet hade sänkts med flera meter istället för decimeter. Och att det nådde 16 meter fick de veta i oktober. Något färskare bevis än så har de inte i sin egen anmälan, och anmälningarna ska ju ske snabbt. - Men att grundvattnet har sänkts med 16 meter har ni ju vetat i flera månader? - Ja men det är ingenting som säger att det är ett brott för att grundvattnet är lägre. Utan det beror på uppsåt eller felaktig hantering, eller om de inte gjort det man bör göra. Det är ju det som ligger till grund för det här, säger Österberg. Det beror på uppsåt, säger alltså Sven-Erik Österberg, vilket går tvärtemot det JO precis sa. - Men Jo säger ju att man inte ska ta hänsyn till uppsåt? - Ja men i det här läget så. Vår uppgift är inte att lämna en åtalsanmälan så fort det uppstår någon fråga heller. Det viktigaste i sånt här och det som har skett jättemycket i Northland är ju vårt engagemang när det gäller miljöfrågor där borta. - Så det du sa tidigare om att frågan var satt för en prövning och att det var därför ni avvaktade, det stämmer alltså inte? - Det stämmer till viss del också. Det var där det skulle prövas. Men i det läget var vi inte så långt framme att vi kunde misstänka ett brott. Men nu hanteras den inte längre och vi kan inte utesluta att det har skett ett brott. Så de har inte misstänkt brott förrän i år, påstår landshövdingen. Trots att också transporterna har varit allmänt kända sen två år och länsstyrelsen har ett krav på sig att anmäla snabbt. - Då låter det ju märkligt att alla tre anmälningar kommer samtidigt under en väldigt kort period efter konkursen? - Men det beror ju på hela arbetet avtar ju i och med konkursen. Det har ju varit en beredning och funnits en ansvarig part att prata med hur man ska undvika problem. Men i och med att det inte finns någon som jobbar med där längre så finns det. Så är ju det faktum som råder ett faktum, på något sätt som är. Många gånger säger man ju att göra det skyndsamt. Men i de fallen är det då man väntar och brottet kan undanröjas. Här är det ju ingen som kan ta undan det här. Det finns ingen tidsfaktor som skulle ta bort problemet, avslutar Österberg. Kaliber har sökt Northland Resources tidigare ledning för det här reportaget, men efter konkursen är det bestämt att konkursförvaltaren Hans Andersson svarar på frågor. Han svarar oss skriftligt om läckagerisken i sandmagasinet. Han menar att bolaget sen länge har jobbat för att förbättra vattenhanteringen och fört en diskussion med länsstyrelsen om hur det ska göras. Under konkursen har dessutom nya förbättringar gjorts, och det finns planer om att få leda bort överflödigt vatten till en bergtäkt om det skulle behövas. Risken för översvämning bedöms därför som mycket liten, enligt tidigare anställda och konkursförvaltarens inhyrda experter. Och den yttre vallen är tillräcklig för att stoppa läckage är bedömningen, men de diskuterar med länsstyrelsen om det behövs dammvallar eller inte. Han menar att bolaget sen länge har jobbat för att förbättra vattenhanteringen och fört en diskussion med länsstyrelsen om hur det ska göras. Under konkursen har dessutom nya förbättringar gjorts, och det finns planer om att få leda bort överflödigt vatten till en bergtäkt om det skulle behövas. Risken för översvämning bedöms därför som mycket liten, enligt tidigare anställda och konkursförvaltarens inhyrda experter. Och den yttre vallen är tillräcklig för att stoppa läckage är bedömningen, men de diskuterar med länsstyrelsen om det behövs dammvallar eller inte . Och landshövdingen har förtroende för att läckagerisken fixas och säger att det därför inte är aktuellt med någon anmälan. Vi lämnar miljöproblemen och är tillbaka i Pajala. En kommun utan gruva och med krisartad ekonomi. Nyligen fick kommunen låna 15 miljoner kronor för att kunna betala ut löner till julen. Här väntar alla nu på en ny gruvägare efter de intensiva åren som varit. Bilvägen som rustats upp för 800 miljoner skattekronor ligger också och väntar, en väg som ju Länsstyrelsen ifrågasätter om den ens ska användas. Här har det inte funnits något stort organiserat motstånd mot gruvan, som det finns ibland annat Jokkmokk där många antingen är för eller emot en gruva. Där har det varit vilda protester och demonstrationer, men här i Pajala hölls istället stödmanifestation när gruvan gick i konkurs. På den lokala thai-restaurangen är det nästan tomt  jag besöker den. Ägaren Janne  vågade öppna den när gruvan kom, och konkursen har varit tung. - Det har varit hårt för alla företagare runtomkring som inte är direkt knutna till gruvan, men som har satsat stort på grund av gruvan. Och i Kaunisvaara har den lokala byabutiken har klappat igen. Förbi den glider pensionären Gerda Uusitalo  på en spark. - Jag har sett 50 och 60 talet när folk har flyttat härifrån. Och sen ville dom komma tillbaks när det fanns jobb. Men det fanns bara jobb i kanske två år - nu är det slut. Det är mörkt. Och man ser inte trafik på samma sätt längre. En skolbuss kommer här, en skolbuss som kanske har några ungar. Det såg ganska tomt ut på bussen. - Ja, det är inte så mycket liv, säger Gerda Uusitalo. Reporter: David Carr Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Brandkatastrofen som blivit turistmagnet

    · 00:29:26 · Kaliber

    Det var en ojämn kamp mot lågorna i Sveriges största skogsbrand i modern tid. Det som började med en gnista i den intensiva sommarhettan blev snabbt ett eldhav som tvingade människor och djur att fly i panik. Kalibers nyhetsdokumentär handlar om brandmän som letar i skogen, helikoptrar som inte får tillstånd att hjälpa till, och de som förlorat sina gårdar och nu blir utstirrade och fotograferade av brandturister. Per Sevelin står ute i hagen och bygger ett vindskydd till sina får. Omringad av sönderbrända träd sitter hans fru Emma på en liten kulle med händerna på sin sjumånaders mage. I bakgrunden leker döttrarna Cornelia och Madicken med familjens hund. I mobilen har han bilder av hur gården såg ut förr. Då fanns det både stall och garage här. Och ett sädesmagasin som familjen tänkte göra om till gäststuga. Det enda som finns kvar nu är boningshuset. Det står fortfarande kvar, trots att det brunnit i äppelträdet precis utanför fönstret.  - Det här var en ladugård tidigare. Nu är det inte så mycket kvar mer än stenbyggnad av det. Det har stått åtta kor här en gång i tiden. Nu är det bara lite sten kvar. Sten och plåtbitar, säger Per Sevelin. Hans ögon är vattniga av tårar. Handen darrar när han pekar runt i det som nu bara är en hög av stenar och krossade tegelpannor. - Här ser man ju kedjorna där korna stod en gång i tiden. Och även självbevattnande drickshoar. Det är som en spökruin, säger han. Hur känns det att gå här? - Det känns inte så bra. Är det jobbigt? - Ja, det är det. Väldigt tråkigt att det skulle behöva gå så långt. Att de inte fick stopp på branden tidigare. Att barnen skulle behöva uppleva ngt sånt här, säger Per Sevelin Den 31:a juli är en av de varmaste somrarna på länge. Glassförsäljningen har slått rekord och stränderna är överfulla av badgäster. Det dagen då allt  startar. Klockan 13.29 ringer en skogsarbetare in till SOS och berättar det brinner vid ett kalhygge, i ett område på ungefär 30 gånger 30 meter. Bara minuter senare har brandmännen hoppat i sina dräkter och åker i full fart med skrikande sirener.  Exakt hur branden startar är inte fastslaget, men det mesta tyder på att det är en gnista från en skogsmaskin som blir starten på den största svenska skogsbranden i modern tid.  Brandingenjören Fredrik Eriksson var först på plats. Idag, sju veckor efter branden liknar området mer ett månlandskap än en skog. Träd och stenar har förvittrat och kvar är bara kol och stenbitar. - Här ser man stenskärvor som bara ramlat av den stora stenen här, säger Fredrik Eriksson samtidigt som han gräver med handen i resterna, säger Fredrik Eriksson. När Fredrik Eriksson kommer hit för första gången har det brunnit i ungefär en timme.  Det är egentligen bara 25 minuters restid hit. Men Fredrik och hans kollegor lyckas först inte hitta rätt. De irrar runt ett bra tag och medan tiden tickar börjar Fredrik leta själv. När han till slut lyckas  hitta larmaren och elden, har området på 30 gånger 30 meter blivit uppemot 500 meter gånger 1 kilometer. - Det var här borta som larmaren mötte upp. Vi sprang upp längs vägen här. Och när vi kommer runt hörnet så ser vi då att det ryker kraftigt från den här glesa delen av skogen. Det ryker över vägen och så ser vi då att det har börjat brinna i den här stora rishögen. Och att branden har spridit sig vidare upp i skogen. Det var väldigt höga lågor då. Det var upp mot trädtopparna, säger brandingenjören Fredrik Eriksson. GPS:erna visade fel väg Trots att vägen har funnits på Lantmäteriets kartor i över 10 år, hittar brandkåren alltså inte hit. Det ska nämligen visa sig att brandmännen har samma slags  gps:er som finns i vanliga personbilar, och att vägen hit inte existerar i dom. Brandkårens gps:er visar därför in dem på fel väg och en resa på 25 minuter blir istället en timme enligt dokumentation som Kaliber tagit del av. - Det är förstås olyckligt men fullt naturligt med tanke på att det kartmaterialet som finns inte är uppdaterat med de här nybrutna vägarna. Och det är ju svårt att hitta på de här vägarna också. Men det är klart. Varje minut är viktig. Det är inte så svårt att inse att ju snabbare man är på plats, ju bättre är det. Det bästa hade ju varit bäst att vara på plats när det var 30 gånger 30 meter. Då hade man kunnat hantera det på ett helt annat sätt, säger Fredrik Eriksson. Nu blir det bråttom. De första kritiska minuterna har gått förlorade och det brinner överallt. Men Fredrik Eriksson har inte tid att fundera. Han kallar på den första brandbilen och börjar genast arbetet med att försöka omringa branden med så kallade begränsningslinjer. - Vid de begränsningslinjerna, där ska vi inte släppa förbi branden. Man lägger brandslang, drar ut så man har strålrör och vatten. Och sen när branden kommer så försöker man helt enkelt dämpa ner den så att den inte sprider sig. Men när vi har de här förhållandena så tar sig branden bara upp i träden och hoppar över huvudet. Eller så har man gnistor som flyger förbi och så börjar det glödbränder som sen blir flammande bränder på andra sidan vägen på grund av det. Så det var väldigt, väldigt svårt, säger Fredrik Eriksson. Terrängen gör det svårt att ta sig fram med vägfordon och Fredrik gör allt för att hålla nerverna i styr. Men så tänds hoppet när en militärhelikopter passerar. Den är på väg mot Luleå och har nyss släckt en annan skogsbrand söderut. - På eftermiddagen där så kommer det en helikopter och landar på en mosse alldeles bredvid där branden började. Och kom ut till en av våra deltidsbrandmän och sa att ’Det ser stort ut här. Behöver ni hjälp?’. Och det behövde vi ju förstås. Men hoppet släcks lika fort. Efter ett par telefonsamtal får Fredrik Eriksson veta att helikopterteamet har jobbat för länge och inte har tillstånd att hjälpa till. Helikoptern tvingas  flyga hem till Luleå. - Det var ju väldigt frustrerande. Det var ju en väldigt glad nyhet att det fanns en helikopter på plats. Så det var ju väldigt frustrerande att vi inte kunde få någon hjälp av den, säger Fredrik Eriksson. Branden har nu spridit sig en bra bit över till grannkommunen Sala. Det har redan kommit viss förstärkning därifrån, men inte tillräckligt. Svårt att få grepp på situationen  Några mil bort ligger Sala. På en brandövningsplats står fyra brandmän och lyfter en stor plint av trä och bildäck. Idag, sju veckor efter att branden startade, är det betydligt lugnare tempo här. Jan Lindberg som arbetar på räddningstjänsten i Sala minns fortfarande den där första kvällen, då brandmännen i grannkommunen begärde förstärkning. Det var Jan Lindberg som tog över ansvaret redan första kvällen. - Jag åker ut ditt på plats och möter Fredrik Eriksson då som var räddningsledare där ute på plats. Jag gör en orientering runt området så gott det går där då. Det gäller ju hela tiden att försöka tänka taktiskt och fördela de resurser man har på bästa sätt. Och försöka få ett bra grepp om hur branden sprider sig och hur det ser ut i den riktningen då, berättar Jag Lindberg. Han fortsätter arbetet med att försöka omringa elden. Till sin hjälp har han brandmän från både Västerås, Virsbo och Sala. Dag två får man dessutom förstärkning av en militärhelikopter som hjälper till att vattenbomba. Dag tre får man förstärkning av fyra helikoptrar och ett 70-tal brandmän sätts in. Nu börjar man få koll på hur branden sprider sig. Och den fjärde dagen ser släckningsarbetet till och med positivt ut. - I det läget kändes det nog som att vi hade, för stunden tillräckligt med resurser. Vi hade ju kontroll på branden söderut och till vissa delar. Men däremot var den ju inte under kontroll. Det vi sa då under helgen, det var ju att vi hade den inte under kontroll men vi var försiktigt optimistiska. Och vi hade ju en förhoppning där att det här skulle gå att klara av. Men så kom ju måndagen. På brandens femte dag, måndagen den 4:e augusti som i dag fått öknamnet svarta måndagen, vänder vinden. I kombination med torkan och värmen sprids elden som en flodvåg. - Det var ju den här extrema värmen. Vi hade ju alltså över 30 grader varmt. Och vi hade en fuktighet på under 30 procent, och där har man en magisk gräns. Och när man har såna förhållanden, då blir det nästan som krut i backen. Överallt där det slår ner gnistor och glöd så tänder det. Och här fick vi ju gnistregn på många håll och vi hade sträckor på upp till 1,8 km där gnistor slog ner och tände, säger Jan Lindberg. De tvingas fly flr sina liov och köra genom elden Den femte dagen drar elden fram så snabbt att inget kan stoppa den. Räddningsledningen beordrar polisen att omedelbart börja evakuera folk som bor i närheten. Drygt tusen personer får veta att de ska packa med det viktigaste och lämna sina hus inom ett par minuter. Paniken är total. Men det är inte alla som får någon varning. - Jag var på jobbet var jag. Jag armerar och gjuter trappor och balkonger. Kom hem vid tre-tiden ungefär, säger Per Sevelin i Stabäck. Den här dagen är han hemma lite tidigare från jobbet för att sälja en motorcykel som han haft ute i en annons på nätet. - Medan de var här så vart det mörkare och mörkare. Dels utav rök. Det var ju som på kvällen, riktigt mörkt. När vi stod här uppe på gården så såg vi först ner i hagen här. Sen en minut senare, då såg vi inte ens till stallet. Och det började även regna glöd i luften, så de hade ganska bråttom härifrån när de hade köpt hojen, berättar Per Sevelin. Han springer ner till hagen för att titta till sina hästar. Röken är så tjock att han knappt kan se framför sig. -Direkt när jag kom därifrån, då sprang jag in och sa till Emma: ”Jag åker upp och kollar om jag kan se ifrån Ängelsberg, nere vi åmynningen hur nära det är.” Men jag kom bara upp till våra postlådor. Det är cirka 700 meter härifrån. Då stod det en bil med varningsblinkers och ropade att det brinner 200 meter härifrån, åt Norbergshållet till. Så då tvärvände jag ju och åkte full fart ner. Och sprang in och hämtade familjen. Och medan jag sprang in så kände man strålningsvärmen från höger sett, bakom vårat sädesmagasin, berättar Per Sevelin. Inne i köket står Pers fru Emma Helmersson och lagar pytt i panna. Vid köksbordet sitter dottern Madicken och i vardagsrummet Cornelia. - Han inspringandes och sa att det brinner uppe på vägen så vi måste åka nu. Tog med mig lilla tjejen som satt vid bordet och skulle äta, berättar Emma Helmersson. Ute på gården hänger barnens badkläder på tork. Under en stor ek svajar en gunga och i gräset ligger en omkullvält barncykel. Men familjen hinner inte ta med sig någonting. Bara hunden Kira kommer med. - Vi sprang ut här och ner för våran lilla grusgång som vi har här. Och då bar ju jag på lilla tjejen. Det gjorde egentligen ganska ont att springa på det där barfota, men jag tänkte inte så mycket på det då. Sen gick det väldigt fort, berättar Emma Helmersson. - De kastade sig bara in i bilen så fort det gick. Vad ska vi göra sa jag när jag såg att det brann framför oss.  Men hon sa bara kör. Så jag körde bara. Men man såg egentligen ingenting. Hade helljuset på men det hjälpte inte. Även fast man åkt vägen hur många gånger som helst så visste man inte vart man var. Kunde ha varit var som helst. Ni såg bara rök alltså? - Ja, rök och eld. Och barnen gallskrek bak i bilen. Medan familjen Sevelin kör för sina liv, fortsätter branden att sprida sig. Det är inte alla som hinner undan. Bara ett par kilometer bort blir en ung timmerförare omringad. Han har inte en chans att undkomma elden som slukar allt i sin väg. Han hittas senare vid väg 668, eller Dödens väg som den ska komma att kallas. Idag finns inte mycket kvar här mer än svarta fält och döda träd. Hur kan det komma sig att det fanns dom som aldrig fick en varning den där dagen?   - Alltså det gick så väldigt väldigt fort. Alla vart ju överraskade av det. Man hann inte ens varna en del, säger Agneta Kumlin. Agneta Kumlin är närpolischef i Sala. Hon var även ansvarig för evakueringsgruppen i Västmanland under branden. - Det är lite, om man tänker sig själv när folk berättar. Helt plötsligt var det bara där. Lika fort så gick det ju faktiskt även för räddningstjänsten, för polisen, för alla. Och då att hinna med det budskapet, kan ju ibland vara nästan omöjligt, berättar Agneta Kumlin. - Det var ju människor överallt. Det var människor som både var nyfikna givetvis och människor som ville ha koll på läget. Behöver jag åka och sånt. Ingen visste, för man såg ju inte där man stod var det var. Och ingen hade något riktigt övergrepp på det och då tänkte man: Herre gud, hur stort ska det här bli. Vad ska det bli utav det? Det är räddningstjänsten som beordrar om evakuering och polisens uppgift att registrera och se till att folk lämnar områden. Men Agneta Kumlin beskriver en kaosartad situation där polisen har svårt att veta vilka som ska evakueras och var linjer ska dras. - Att få ordning på om folk var hemma eller inte. Om de hade lämnat frivilligt eller om kommunen hade flyttat på folk, eller om polisen hade evakuerat, det håller vi på med än i dag och har inte fått fullständig kontroll på. Och det är ju polisens uppgift egentligen att registrera de evakuerade, säger Agneta Kumlin. Under svarta måndagen fortsätter branden att sprida sig norrut. Nu sprids skräck för att branden ska nå även Norberg och att en hel tätort ska försvinna i lågorna. Löpsedlar och nyhetssändningar fylls av vittnesmål från branden och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap slår fast att det är den största svenska skogsbranden i modern tid. Den sjätte dagen, under tisdagen, bedöms läget så allvarligt att staten går in. Tidigare har de kommunala räddningstjänsterna haft ansvaret. Men nu tillsätts en ny stabslednings för att leda och samordna arbetet. Spänd väntan på vattenbombningsplanen Räddningstjänsten som har över 200 personer som bekämpar branden begär nu förstärkning från hela Sverige. Samtidigt väntar man på vattenbombningsplan från Frankrike och Italien. Skogsvirke för hundratals miljoner har redan brunnit upp och situationen för polisen som står vid spärrplatserna fortsätter att vara kaosartad. - Jag kan tänka mig så här att det var flera poliser som stod vid spärrplatser som inte kom härifrån, det var mörkt, man såg branden, man visste inte riktigt var gränsen går, man hittar inte och sen så börjar de fundera: Ska jag själv flytta på mig till slut? Så det finns ju mänskliga förklaringar på det men i den där mänskliga förklaringen så tycker jag ändå att vi ska försöka hitta en rutin som fungerar lite bättre. Och det där ska ju bli intressant, för man håller på att ta fram en ny katastrofregistrering och förhoppningsvis ska man titta på branden. Vad missades och vilka gånger är det svårt? säger Agneta Kumlin. I Kaliber har vi berättat om värdefulla minutrar som gick förlorade. Om brandkåren som inte fick kontroll på branden och om polisen som inte hade koll på evakuerade. Men när samhället misslyckas, händer nåt annat. Folk börjar ta saker i egna händer. I Västerfärnebo bor Elisabet Pettersson. Tillsammans med sin familj driver de en stor gård där de föder upp boskap som sedan skickas till slakterier. Elisabet visar sin favoritko. Trots att de inte döper korna kan man inte undvika att få en relation till vissa, berättar Elisabet. Redan den första helgen märker Elisabet hur röken sprider sig. Hon stannar till och med hemma från ett bröllop för att hon inte vågar lämna djuren. Och det är fler som är oroliga. Elisabet pratar med flera grannar som redan börjat ordna för att få sina djur därifrån. - Då visar det sig också att vi behöver börja evakuera redan på måndag eftermiddag. Nu evakuerade vi totalt 1200 djur ungefär. Både får och nöt då. Och då började vi mobilisera. Och det är det såhär när man är på landsbygden att man ringer till någon som känner en annan, som har en sak som vi behöver. Så det blir ju en telefonkedja helt enkelt. Och en väldig kunskapsbank, berättar Elisabet Pettersson. Det är nu som folk börjar gå ihop. Hundratals frivilliga samlar in verktyg, kläder och lagar mat, både för att hjälpa räddningstjänsten och de som behöver evakueras. - Det är ju fantastiskt hur man ser hur en landsbygd kan gå ihop när det verkligen gäller. Då är alla på samma nivå och man hjälps åt. Man struntar i vad som hänt längre tillbaks och runtomkring. Alla bara samlas och jobbar. Och det tycker jag man måste ta till sig och ta med sig för framtiden. Se det här som en resurs och ta till vara den. Man kanske bygger upp någon form av landsvärn som man hade längre tillbaks. Vi har rustat ner så länge i så många år. Brandens sjätte dag skriker brandmännen efter all hjälp dom kan få. Men det blir inte bättre av att vattenbombningsplanen som man väntar på från Italien blir försenade. När de väl kommer fram på brandens sjunde dag blir de dessutom stående på en flygplats under större delen av dagen. De kan inte flyga över brandområdet på grund av dålig sikt. Senare under kvällen lyfter planen i alla fall och börjar släppa vatten över området. De kommande dagarna släpper planen sammanlagt 10 miljoner liter vatten. Läget förbättras något men branden är fortfarande inte under kontroll. Under helgen förväntas vinden förvärra arbetet. Och på brandens tionde dag kallar man till presskonferens. - Vi kommer att sättas på prov i eftermiddag. Jag är helt övertygad om det. Den värsta delen av dygnet är framför oss. Jag är hoppfull. Jag tror inte att vi ska behöva se ett genombrott. Men om det blir, så gör vi allt som vi överhuvudtaget kan med alla resurser vi har för att slå tillbaks det, säger Lars-Göran Uddholm under presskonferensen. Brandmännen fortsätter att bekämpa elden under helgen. Vindarna gör det svårt att få kontroll i det extremt torra vädret. Men så på måndagen, brandens tolfte dag, kommer det som alla längtat efter. Regnet. Redan samma dag bedöms läget vara under kontroll. När insatsen avslutas en månad senare, har nästan 14 000 hektar brunnit, ett område lika stort som tre fjärdedelar av hela Stockholm.   26 byggnader står i ruiner och skogsägare har förlorat skog för närmare en halv miljard. Nu börjar myndigheternas granskning av sig själva. Det är ett omfattande arbete som pågår än idag. Men frågan alla ställer sig är om branden hade behövt bli så stor som den blev. Det kommunala räddningstjänstera är ju inte dimensionerade för att släcka jättestora skogsbränder. Vi är dimensionerade för det man kallar vardagsolyckor, i vårat fall trafikolyckor, lägenhetsbränder och andra begränsade händelser. Det finns ingen svensk räddningstjänst som är dimensionerad för riktigt stora olyckor utan då handlar det om att söka samarbete och ta hjälp av andra, säger brandingenjören Fredrik Eriksson. - Hade man sett och förstått omfattningen av den här branden och förstått vilka proportioner det skulle få så hade man naturligtvis försökt att dra på med ännu mer resurser ännu tidigare. Det kan man väl säga. Men det var ju ingen som förstod hur stort och allvarligt det här skulle bli, säger insatsledaren Jan Lindberg. Han tycker att man gjorde så gott man kunde under förutsättningarna, men är ändå självkritisk. En annan som är självkritisk är Salas närpolischef Agneta Kumlin. - Det som jag tycker att man kan göra bättre till nästa gång. Det är att snabbare få igång det som vi fick igång.  För när vi väl fick igång arbetet där, då är jag själv imponerad över det arbete som vi gjorde. Det tog i alla fall tills på onsdagen och i vissa fall på torsdagen innan alla som vi ville ha där insåg att de skulle vara där mycket mer, säger Agneta Kumlin. - Mitt i alla elände och tragiska som har hänt så hoppas jag ju och tror att det ska leda till mycket positivt. Och det är ju viktigt att det gör det. Det finns någon nytta med det i alla fall. Det är väl så man får se det, tillägger Jan Lindberg. Borta i Västerfärnebo visar Elisabet Pettersson runt på gården. Nu är alla djuren tillbaka och just här har det inte brunnit. Hon berättar att vardagen sakta börjat återvända till det normala för lantbrukarna. Men det finns ett problem – turisterna. - Jag har ju svårt att förstå det för jag kan ju se det här varje dag. Jag kan se skog och natur varenda dag. Jag förstår att det finns ett intresse. Men jag tycker det är hemskt om man ska åka upp där det är avspärrat, där man faktiskt inte får vistas. Man har väldigt mycket konsekvenser av det här. Man vet inte hur det blir i framtiden med sin skog. Man vet inte hur det blir, det som har brunnit upp. Man vet att man har en försäkring men, det är så otroligt mycket som måste ordnas nu rent praktiskt. Och att då ha folk som gör intrång, det är inte okej. Jag tycker man ska lämna folk i fred, för de har nog ändå, säger Elisabet Pettersson. Längs väg 668 vid Stabäck flockas pensionärer och barnfamiljer. Här står de med termosar på biltaken, kameror i handen och gräver bland resterna. Faktum är att trycket blivit så stort att man tvingas ha ett vaktbolag som patrullerar längs vägen och Länsstyrelsen överväger nu att öppna ett turistcentrum bara ett stenkast bort. En annan som är kritisk till turisterna är närpolischefen Agneta Kumlin igen. Hon tycker det har gått för långt.                                                                                                                          - Det finns människor där nu som har flyttat hem. Och dom känner ju sig som att dom är på zoo säger dom. Folk kliver in på deras tomter och tar foto på dom, fast dom är ute själva och sånt. Tar ingen hänsyn alls. Och det är ju en lite  svart baksida tycker jag av det här, säger Agneta Kumlin. I Stabäck röjer Per Sevelin röjer fortfarande bland resterna av sin gård. Eftersom allt inte var försäkrat får han göra det mesta själv. Det är ett tungt jobb och det blir inte lättare när folk kliver ur sina bilar för att titta på förödelsen. - Det stannar ju bilar hela tiden. Fast det är stoppförbud, så stannar de och tar kort. Kliver även ut och går in i skogen har jag sett vid flera tillfällen. Jag såg till och med en barnfamilj här i lördags. Stannade med husbil och hela familjen gick ut och gick in, berättar Per Sevelin. - De stannar ju gärna vid sommarstugan där uppe. Grannen har berättat att de till och med har gått in på tomten och grävt i brandrester och rotat runt. Och det känns ju jättetråkigt att det inte ska kunna visas lite respekt för oss som faktiskt bor kvar här nu, tillägger Emma Helmersson. Nu ligger parets största fokus på att försöka se framåt och gå vidare. För hur går man egentligen vidare från något sånt här? - Försöka tänka att det växer upp igen och att det kommer bli grönt och fint. Och försöka bygga upp så mycket som möjligt, säger Per Sevelin. Michael Verdicchio michael.verdicchio@sr.se

    starstarstarstarstar
  • Del 1/6. Dom kallar oss White trash: Vi kallar oss ju inte själva White trash

    · 00:28:58 · Tendens – kortdokumentärer

    Dom kallar oss white trash, säger Lasse som bor på en plats som på nätet pekas ut som ett av de mest white trash-täta områdena i Sverige. Men det är ju ingenting vi kallar oss själva, avslutar han. Lasse är kompis med Kent och Kent. Varje dag möts de i inomhus-centrumet för att kolla läget och snacka med Flamman, Åke, Rödbetan och de andra grabbarna. Lasse som är akademiker och konstnär. Den ena Kent har det gemensamma smeknamnet ZZ Top, på grund av det långa vita håret och skägget. Och på Åkes t-shirt står det att Livet är ingenting för amatörer. Den andra Kent har jobbat som lastbilschaufför men är nu sjukpensionär. I fyra månader har Kent  lyckats vara nykter trots att han förlorade sin fru för mindre än ett år sedan.  Det här är det första programmet i Mia Blomgrens serie Dom kallar oss white trash. Programmet sändes första gången 2012. 

    starstarstarstarstar
  • Mobbad på jobbet

    · 00:29:23 · Kaliber

    För den som blir sjuk av mobbing på jobbet, väntar ofta en lång process om man vill söka ekonomisk ersättning. Veckans Kaliber handlar om höga beviskrav och bristande utredningar. Psykiskt lidande och år av kamp när ord står mot ord - Skolministeriet från UR och Kaliber handlar idag om höga beviskrav och brister i utredningar, när någon har blivit sjuk av mobbning på jobbet. – Här står en hel flyttkartong. Så, och här ser du, den är fylld upp till bredden. Och det här är ungefär en tioårsperiod bakåt. – Det är ju sorgligt att man ska behöva ha något sådant här. Det är ju hemskt, det är ju fruktansvärt... Läkarutlåtanden, dagboksanteckningar, rättegångsprotokoll och oräkneliga dokument från Försäkringskassan. Vi står i köket hemma hos Cajsa , som egentligen heter något annat, och tittar i en kartong full med papper. – Här ska du få se. I de läkarintyg som Cajsa plockar fram från åren som har gått, står diagnoser som utmattningssyndrom och posttraumatisk stressyndrom. Det här är sjukdomar som Cajsa menar att hon har drabbats av, efter att hon har utsatts för det som hon själv kallar för kränkande särbehandling och mobbning på jobbet. Har man blivit sjuk av mobbning på sin arbetsplats, har man rätt att söka arbetsskadeersättning eller så kallad livränta. Men ord står ofta mot ord, och beviskraven är höga - för höga menar röster vi möter i det här programmet. Skolministeriet från UR och Kaliber har granskat Försäkringskassans beslut om livränta i mobbingsärenden, och vi kan se brister i flera utredningar. Men vi tar det från början. – Jag tror att jag var för rak, det kan hända att det handlade om det. Då för 10 år sedan, var Cajsa en kvinna mitt i karriären som jobbade som upphandlingsansvarig inom Landstinget. Men efter en tid av högarbetsbelastning gick hon i väggen och det är när hon ska komma tillbaka, som hon menar att utfrysningen från chefen börjar. Vi vet inte vem som har gjort rätt och fel på Cajsas jobb, men det här är hennes version av vad som hände. – Då tänker man att, det där att man inte får gå äta lunch med någon, eller med de andra, och man får inte dricka kaffe och det tisslas och tassas. Det är ju inte bara det som är mobbning och kränkande särbehandling, Det är mycket mer subtila saker än så. Cajsa beskriver hur hon plötsligt börjar uteslutas från viktiga möten och hur chefen tar åt sig äran för jobb som hon har gjort, hur Cajsa undanhålls information och blir fråntagen flera kundkontakter – utan att få någon förklaring varför. – Det är klart att det blev ju inte roligt det här. Att dom… alltså vad var de ute efter med mig? Jag förstod att han sakta försökte ta över det här. Eller kränka ut mig. Det är klart jag började ju må dåligt av det här, och jag var ju väldigt rädd också. Ett och ett halvt år senare kallas hon till ett möte. Hon får veta att hennes tjänst ska upphöra och att det handlar om besparingsåtgärder. Och det Cajsa har befarat besannas – att chefen nu kommer att ta över hennes roll och hon själv får andra uppgifter. I Försäkringskassan utredning, uppger arbetsgivaren att syftet var att effektivisera verksamheten. Men Cajsa känner sig överkörd. – Det var hemskt. Och jag kände det som att ja, nu har jag inget jobb mer. Det här var mitt arbetsliv. Fanns det nåt som du gjorde fel? – Jag ska absolut inte säga att jag var felfri på något sätt, så är det ju inte. Vi hade ju samarbetsproblem, han som var chef närmast över mig. Men det var ju därför att organisationen var fel, den var felriggad. Och det var ju hans ansvar. Men det ville han ju absolut inte, det påtalade jag för honom gång på gång att det är för lite personal. Cajsa förmår inte jobba kvar under den chefen som hon anser har kränkt henne, och vill flyttas till en annan avdelning. Men av dokumentationen vi tar del av, framgår att chefen i alls håller med om att Cajsa har kränkts, och ger henne inga alternativ. – Jag såg ju en krok i taket, jag sa det till läkaren. Jag hade ju en källare och så. Det var så hemskt en period, det var nog lite illa ett tag. Men det hände ju ingenting. Men tanken fanns där, det vet jag en period. Jag såg liksom ingen framtid då. Cajsa är inte ensam om att ha känt sig mobbad på sin arbetsplats. Mellan fem och nio procent  av alla anställda, uppger att de har utsatts för någon form av mobbning eller trakasserier, enligt Arbetsmiljöverkets årliga undersökningar. – Det här skulle jag vilja beteckna som kanske det mest allvarliga arbetsmiljöproblemet  vi har idag i alla kategorier i Sverige idag. Om man ser till vilken ohälsa det producerar och den dödlighet som också finns kopplat till den här ohälsan. Stefan Blomberg är psykolog på Arbets- och miljömedicin vid Linköpings Universitets sjukhus, där man utreder arbetsskador. De senaste åren har kan han se en ökning av patienter med erfarenhet av mobbning. – Jag brukar skrämma folk och säga att vem som helst kan bli utsatt. Och jag menar verkligen det, vem som helst kan bli utsatt. Om man hamnar på fel plats vid fel tillfälle och har lite otur, så kan den mest stabila, välfungerande och starka person bli utsatt för sånt här. Den vanligaste utsatte jag möter är en duktig, drivande person med lite moral eller rättspatos. En person som vågar säga ifrån, en whistleblower kanske, eller någon som vågar säga att men så här kan vi väl inte göra i verksamheten, som står för något. Och som i det kanske uppfattas som ett hot av någon eller några i verksamheten, chefer kanske eller andra informella ledare. Hur vet man vad som är mobbning och en vanlig konflikt? – Det är ju svårt, men en konflikt då handlar det i regel om parter som är ganska jämbördiga i styrka eller status, och det skiljer ut mobbning från konflikter. Att mobbning då handlar om en starkare part mot en svagare part. En konflikt kan blossa upp och bli jättekraftig här och nu. Medans mobbning är något som är systematiskt och pågår över tid. Varje år gör ungefär 700 personer en arbetskadeanmälan som handlar om mobbning, enligt Arbetsmiljöverkets statistik. Den största gruppen, 40 procent av de som anmäler, arbetar inom omsorg och sociala tjänster. Anmälningarna handlar om allt från förtal och hot, till att känna sig utstött och marginaliserad. Precis så som Cajsa gjorde. Tillslut är situationen på Cajsas arbetsplats så låst och Cajsa mår så dåligt att facket gör en anmälan till Arbetsmiljöverket – som hotar Landstinget med ett vite om 250 000 kronor om inte Cajsas situation utreds. Utredningen kommer fram till, att Cajsa är i så dåligt skick att det inte är möjligt för henne att jobba kvar under samma chef, men arbetsgivaren ger inga alternativa lösningar.  Och efter trettio års anställning blir Cajsa utköpt för två årslöner. – Och vad har jag gjort, jo jag har gjort det att jag kunde inte underkasta mig de som har kränkt mig så otroligt mycket. Att bli underställd dom och fortsätta arbeta där. Det kunde jag inte. Jag klarar inte det, och det var ju det som dom också sa då att vi tror inte på utredningen här utan vi har en annan uppfattning. Och jag sa igen att jag klarar inte det. Och jag var nog ganska gråtmild och ledsen när jag sa det och vädjande. Jag klarar det inte. Ja då säger vi upp dig av personliga skäl. Jag känner att det är jobbigt att tänka på. För det blev aldrig något jobb mer för mig. Cajsa säljer sitt hus och flyttar långt bort. I läkarintygen tillkommer diagnosen posttraumatiska stressyndrom och 2008 blir hon förtidspensionerad. Under åren har hon förlorat mycket pengar. Och det är nu Cajsa ansöker om arbetskadeersättning, så kallad livränta. Och det än nu nästa kamp börjar. För tillskilland mot om du till exempel är en kassörska som får ont i en axel, är det väldigt svårt att bevisa att det är mobbningen på jobbet som har gjort att du mår psykiskt dåligt. Det säger Monica Svanholm som är verksamhetschef för arbetsskador på Försäkringskassan. – Vi ifrågasätter inte att man upplever sig kränkt, det vi behöver är att få det styrkt. När försäkringskassan utreder en arbetsskada gör dom en så kallad exponeringsutredning för att ta reda på hur sjukdomen har uppkommit. Och i mobbningsärenden är det extra komplicerat, säger Monica Svanholm . – Ställer man frågan till en chef, har du uppträtt kränkande mot en medarbetare så svarar dom ju nej och då måste man titta på hur kan det här ha yttrat sig, vilka situationer har det här hänt och är det någon medveten handling ifrån någon annan person som har uppträtt klandervärt som man brukar uttrycka det. Gör ni alltid en exponeringsutredning? – Ja det gör vi alltid. Sen gör vi den på olika sätt den kan vara större eller mindre. Den kan bestå av att man har skickat in papper själv. Att försäkringskassan har kompletterat. Vi avgör vad som är tillräckligt för ärendet. Enligt Försäkringskassan statistik, har antalet godkända arbetskador minskat med 80 procent de senaste fem åren. Och när det gäller psykiska arbetsskador som uppstått av mobbning – eller kränkande särbehandling som det heter i lagtext – är det väldigt svårt att få rätt. Det säger Sara Stendahl som är docent i offentlig rätt vid Handelshögskolan i Göteborg. – Om man har blivit sjuk på grund av kränkande särbehandling så har man rätt till livränta. I detta finns inget som är otydligt. Men bevissvårigheterna eller hur man förstår det som ska bevisas, har gjort att det är väldigt svårt att utkräva den här rättigheten då, det skydd som försäkringen ska ge. Vi ska komma tillbaka till Sara Stendahl och hennes forskning. Men först ska vi titta lite närmare på vad det är för beslut vi pratar om. Skolministeriet från UR och Kaliber har fått tillgång till ny statistik från Försäkringskassan. Mellan Februari och Oktober i år har 44 personer ansökt om livränta och angett kränkande särbehandling eller mobbning som orsak. Och vi begär ut dem. De sökande är ungefär lika många kvinnor som män, och många har allvarliga diagoser, som posttraumatiska stressyndrom eller utmattningssyndrom. Psykolog Stefan Blomberg vid Linköpings Universitets sjukhus. – Men den allra vanligaste diagnosen är Posttraumatisk stress. Och det är en oerhört allvarlig diagnos som vi i regel ser efter tortyr, krig våldtäkt, överfall svåra olyckshändelser. Situationer där man på något sätt har varit rädd att förlora sitt liv eller bli allvarligt svårt skadad. Den typen av symptom som dessa mäniskor har ser vi också bland dem som har varit utsatt för långvarig och svår mobbning. Mardrömmar , lätt aktiverad ångest, väldigt mycket flashbacks, minnesbilder som dyker upp, lättaktiverad stress och rädsla. En väldig skörhet. En röd tråd genom ansökningarna är beskrivningar av en dålig psykosocial arbetsmiljö, här finns exempel på hot och förtal, rädsla och oro, stress och hög arbetsbelastning. Så här kan det låta: Kvinna född 1969, chef på äldreboende: ”Jag kommer aldrig kunna vara den person jag var innan det här hände. Allt mitt själförtroende har knäckts och alla förolämpningar och kränkningar har gjort att jag aldrig mer kommer att kunna släppa in någon i mitt liv. ” Man född 1956, driftstekniker: ”Jag blev utfryst från gruppen från start. Första dagen i lunchrummet gjorde man klart för mig att det inte fanns plats för en till vid matbordet där alla andra satt. ” Kvinna född 1953, förskolärare: ”Det var när jag kom tillbaka efter en sjukskrivning, som min chef inte vill ta emot mig. Hon anklagade mig för att samarbetsproblem och att mina kollegor inte vill ha mig tillbaka. Det gick så långt att jag inte vågade gå till jobbet. ” Det sista citatet, ska visa sig tillhöra Christina. Vi har stämt möte, på halva vägen var, och vi sitter i en bil på en parkeringsplats utanför Jönköping. – Du är kränkt på din arbetsplats och från början så tror man ju då att Försäkringskassan spelar i samma lag som en själv. Och då blir man ju chockad här försäkringskassan sen i sin tur börjar med nya kränkningar som är värre än de man var med om tidigare. Det är fruktansvärt. Christina, som egentligen heter något annat, hade jobbat i tjugo år på samma förskola, när en ny skolledare tillsattes. Kort därefter blev hon sjukskriven. Och det var när hon skulle komma tillbaka som mobbningen började, enligt henne. – Och på ett möte tillsammans med min rektor och den här personalkonsulenten så vill hon inte ta emot mig, och vi sitter i cirka tre timmar och pratar tror jag och då kommer hennes anklagelser att jag har samarbetssvårigheter och att mina arbetskamrater inte vill att jag ska komma tillbaka och jag skulle ha en konflikt med någon specifik lärare. Det här blir starskottet på en flera år lång och infekterad konflikt. I sin arbetskadeanmälan från 2004 berättar Christina bland annat om utfrysning, undanhållande av information och förtal. Men arbetsgivaren håller inte med om att Christina har kränkts. När Försäkringskassan utreder ärendet, utgår man från de inlagor som Christina själv skickar in, men undersöker aldrig djupare vad som hände på arbetsplatsen. I avslaget konstateras att det Christina har upplevt inte kan kallas för mobbning. Och i nära tio år nu har Christina kämpat för att Försäkringskassan ska göra en sådan utredning.  – Som människa har det ju kostat mig hela mitt psyke och jag märker alltså jag lider av sån Posttraumatisk stress. Jag klarar inte minsta lilla motgång som kan göra att jag blir hypernervös och stressad. Det går som en autostradare på noll komma tio sekunder i kroppen att… Huvudet fungerar, minnet fungerar inte, ja kroppen fungerar knappt inte heller, allt hänger på något vis ihop. Kraven för att överhuvudtaget få söka livränta är hårda. Av de 44 ärenden vi granskar, gallras över hälften av dem bort direkt, eftersom de inte kan styrka att deras arbetsförmåga kommer att vara nedsatt över ett år framåt i tiden. Av dom ärenden som återstår har fjorton fått nej till livränta och fem har fått ja. De som fått nej har två saker gemensamt– att en chef eller arbetsgivare utpekats som mobbare. Och att ord står mot ord. I avslagen menar Försäkringskassan att det inte går att bevisa att är mobbningen som har gjort personen sjuk. Och i hälften av fallen anser man inte att det den försäkrade beskriver handlar mobbning, utan om vantrivsel eller en vanlig konflikt. Så var det också när Cajsa fick avslag. – De menar ju att det här var upplevelsebetingat att jag hade mått så dåligt. Det hade ingenting med sakförhållandena att göra. Och det var ju helt absurt. I den här undersökningen kan inte ta ställning till om Försökringskassan fattar rätt eller fel beslut. Men vi frågar oss om man har gjort tillräckligt för att ta reda på hur det ligger till, när ord står mot ord. I Försäkringskassans vägledningar, läser vi, att om det uppstår meningsmotsättningar, så ska parterna höras på nytt. I fyra av de fall vi granskar, kan vi inte hitta dokumentation som visar att det har gjorts. Och precis så var det i Cajsa fall. – Det är ju skandal att de gör så, så kan dom då stå och säga att alla får göra en exponeringsutredning. För tillslut så, måste man ju sätta stopp någonstans, det kan ju inte bli en brevväxling mellan parterna, men alltså man måste ju få komma sin version av det. Och den måste värderas lika mycket som arbetsgivarens svar. Utredingen av Cajsas ärende baseras på de skiftliga inlagor som hon själv har samlat ihop. Men Cajsa får aldrig svara på några frågor. Hennes arbetsgivare däremot, får tio skriftliga frågor av Försäkringskassan, om det som hände på arbetsplatsen. Men det är inte chefen som svarar, utan en av hans kollegor. Av svaret vi tar del framgår tydligt att arbetsgivaren inte anser att Cajsa inte har utsatts för kränkande särbehandling. Men när Cajsa tar del av materialet upptäcker hon flera sakfel. Men till det tar inte Försäkringskassan någon hänsyn i sitt beslut. Vi ringer upp Monica Svanholm på Försäkringskassan för att fråga hur det kommer sig att man inte följer sina egna riktlinjer, att om det uppstår meningsmotsättningar så ska man höra parterna på nytt.       --   Alltså man kan ju göra en bedömning att man inte tror att nån ska tillföra någonting mer. Men när du säger så här så känner jag att jag skulle vilja titta lite djupare på det här, för så vitt jag känner till så följer man det, när du säger så här skulle jag vilja kika lite djupare på det. Som det ser ut här så ligger det nära tillhands att tänka att arbetsgivarens röst väger tyngre än den försäkrades? – Nej absolut inte, Försäkringskassan är en part som ska vara helt opartisk i det här sammanhanget, så det är absolut ingen som har företräde. Vi ska tillbaka till Sara Stendahl vid Handelshögskolan i Göteborg. Hon har granskat samtliga mobbningsärenden som överklagats i Kammarrätten mellan åren 2005 och 2012. Och vår bild av att Försäkringskassans utredningar kan ha brister stämmer väl överens med det hon har sett. – Jag tycker ändå att man alltför mekaniskt avfärdat en del av problematiken genom att säga att här krävs väldigt höga bevis. Och liksom landa i en bevisfråga där man påstår att det finns väldigt höga beviskrav. Och därmed kan man föra bort dom innan det var rimligt att göra det då. Av de 48 ärenden som Sara Stendahl har granskat, har bara nio fått rätt. Att inte fler får rätt handlar om hur lagen är konstruerad, förklarar hon. I många av de fall som hon har granskat stupar den försäkrade på att Försäkringskassan inte anser att det som har hänt handlar om mobbning, utan bara är en vanlig konflikt. Nåt som hon tycker Försäkringskassan gör på ett schablonmässigt sätt. Och Sara Stendahl tycker att systemet borde ändras. – Det jag är ute efter är att man mer ska titta på den här frågan som en arbetsmiljöfråga än som en så att säga straffprocess närmaste där man ska peka ut den skyldiga mobbaren för då blir bevisläget mycket svårare och möjligtvis handlar det inte om det utan detta är en arbetsmiljöfråga och att det är den typen av fakta man ska leta efter och där har ju Försäkringskassan en stor utredningsskyldighet. Stefan Blomberg på Arbets- och miljömedicin vid Linköpingsuniversitetssjukhus, håller med om att mer fokus borde riktas mot arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön. – För det är så otroligt vanligt att man som arbetsgivare gör det enkelt för sig och säger att det här handlar om en udda och speciell individ som är omöjlig att ha att göra med. Och därmed har man ju också sagt att arbetsgivaren själv inte behöver göra något åt situationen och har inget ansvar och har inte gjort något fel. Och det är ju jättebekvämt för blir man då av med Kalle eller Lisa som är utsatt så har man ju löst problemet. Men det är i alla lägen, i hundra procent av alla fall, så är det ett helt felaktigt perspektiv för det finns alltid något i organisationen som antingen har orsakat eller försvårat processen. Kan det inte vara så att det handlar om personer som är udda och konstiga och knepiga att ha att göra med? – Det är klart att det kan. Jag tror att alla som har jobbat med dom här frågorna har stött på individer som ibland kan vara ganska speciella. Men det är ju en försvinnande liten minoritet. Men sedan ser vi ju också att ju längre mobbnigen pågår desto mer udda och speciella blir dom som är utsatta. Så även om en person är udda och speciell så behöver ju personen inte va sån från början utan det kan mycket väl va ett resultat av att ha varit utsatt under flera årstid. Av vår undersökning återstår nu bara fem ärenden, och de är dom som har fått rätt till livränta. Men när vi granskar de här besluten närmare, visar sig att bara två av dem har fått rätt till ersättning direkt. De andra tre har först tvingats att överklaga sina beslut i domstol. Kommer ni ihåg Christina som vi träffade i bil på en parkeringsplats. I nära tio år har Christina kämpat för att få en grundlig utredning och överklagat i alla instanser. Men februari i år kom vändpunkten, när förvaltningsrätten kräver att försäkringskassan ska göra en grundlig utredning. Och när den väl är gjord får Christina rätt till livränta. Nu anser Försäkringskassan att det Christina har varit med om handlade om mobbning. Vi ringer upp Monica Svanholm på F-kassan igen och frågar vad hon tänker om att det tog tio år för Christina att få en utredning. – Jag reagerar så att det här är väldigt ovanligt och jag kan konstatera att det här har inte varit någon självklar brist som man har pekat på eftersom det här är prövat tidigare. Eftersom Christinas ärende har prövats i flera rättsliga instanser, menar Monica Svanholm att ärendet har behandlats på ett rättsäkert sätt. – I den rättsäkerhet vi har som följer av att man kan överklaga , om Försäkringskassan anser att man har gjort allt, att man har ett tillräckligt beslut. Då kan man alltid överklaga. – Det är som ett mantra, du kan alltid överklaga, du kan alltid överklaga. Hela min tid mellan femtio och sextio år har gått åt till att överklaga era beslut. För Christina har processen mot Försäkringskassan fått stora ekonomiska konsekvenser. Hon har lagt ner hundratusentals kronor på advokatarvoden och egna läkarutredningar. – Det här har varit så förnedrande jag kan fortfarande inte fatta att jag går så här utan arbete. Jag har fem år kvar till 65 till pension och jag tänker fortfarande att jag kanske hinner läka ihop och skaffa mig ett jobb innan jag går i pension. Det är vad jag hoppas och vill. Tillbaka hemma i köket hos Cajsa, och kartongen som står på matbordet. – Så, tror vi får fylla på lite mer, svag kaffe kan man ju inte dricka. Cajsa överklagade sitt ärenden i Förvaltningsrätten. Och domslutet slår fast, att Cajsa har blivit utsatt för kränkande särbehandling, och ger henne rätt till livränta. Men Försäkringskassan överklagar i Kammarrätten – som säger nej. Man anser inte att det går att bevisa att hennes sjukdom posttraumatisk stressyndrom har uppkommit av händelserna på jobbet. Men Cajsa har inte gett upp. Nu väntar hon på prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen. – Man lever ändå på något slags hopp om att få rätt. Kanske är det det där ursprungliga när jag satt framför den där läkaren som försökte få mig att inse att du får aldrig någon upprättelse Och man kanske inte får det. Man får det inte av de som utsatt än personligen för det och man får inte det i det rättsystem eller försäkringssystem som finns i Sverige. Man kanske inte får det. Reporter: Hanna Larsson

    starstarstarstarstar
  • Varför bygger skatorna bo på nedersta grenen? – PO Enquist svarar på frågor om livet

    · 00:24:30 · Allvarligt talat

    I sommarens sista Allvarligt talat har författaren PO Enquist valt att svara på frågor som handlar om. Varför skatorna bygger bo längst ner i granen, om barns självmord, om förlusten av tappade rötter, hur man ska orka städa och skriva sitt testamente och sist om dödshjälp. Lyssnarbrev Hej! Jag skulle vilja fråga när man vet att man är intellektuell, eller tillhör de intellektuellas skara? Man hörde ofta förr om de intellektuella och jag brukar fundera på om det idag fortfarande heter " de intellektuella", eller om man idag har ett nytt namn för dessa? Och vilka är dom? Hur vet man att man är det? Och vilka sätter denna stämpel på en människa? Hälsningar Jennie från falun -------------------------------------------------------------------------- Vill gratulera dig till att aldrig ha upplevt att en döende människa har dödsångest. Jag är 45 år, på 9 år miste jag fem av mina närmaste anhöriga.  Satt vid dödsbädden hos tre av dem och höll deras händer de sista dygnen av deras liv. Min far var sjuk, sjuk i en lungcancer som bara gick att behandla med strålning. Han älskade livet. Visste redan då han fick diagnosen att hans chanser att överleva den var mycket små. Han levde i 2,5 år efter diagnosen. Vi hann sörja, skratta, planera begravningen, välja ut hans gravplats och vi hann förlåta det som behövde förlåtas och han lovade att inte spöka för mig. Andra gången de ringde från sjukhuset (första gången så bestämde han sig för att leva ett tag till) om att nu var det nog dags och att vi borde komma, då släppte jag allt och åkte dit. Jag satt hos honom i 5 dygn, i fem dygn såg jag hans kamp med döden och livet, han ville inte släppa, klamrade sig fast vid livet och han visste att han höll på att mista det. Han skrek i dödsångest trots morfin med frågan till mig "ska jag dö nu?" och försökte resa sig från sin sjuksäng, jag tror helt enkelt att han ville fly, som om att bara han kom upp och ut så skulle han komma ifrån döden. Jag svarade honom "nej, inte nu pappa". I ett senare skede när pappa var full av morfin kunde han ändå inte komma till ro, jag kramade jag honom och viskade "att nu är det dags att släppa taget och jag sitter här och håller din hand hela tiden". Bekymmersrynkan mellan ögonbrynen försvann inte förrän likfläckarna började synas på hans kropp innan hjärtat slutat slå. Han fick så mycket morfin han behövde (dvs innanför den gräns sjukhuspersonal får ge utan att det ska räknas som dödshjälp). Han dog just innan han skulle fylla 57 år och jag var 32 år. Önskar dig en skön sommar full av liv /Marie Söderberg -------------------------------------------------------------------------------------- Hej Jag har lyssnat på de flesta av PO-E:s program i allvarligt talat. Var snäll att vidarebefordra detta till PO! Jag är snart 60 år och min mamma är snart 90. Vi lyssnar tillsammans och pratar om programmet efteråt. Mamma är passiv kristen och jag är medlem i Humanisterna. Dvs en förening som försöker bekämpa tokerier i religionens namn. Ja du vet. Vi pratar om detta också. Men min fråga är så här: (Jag får slänga in en parentes här först. Mina barn är vare sig döpta eller konfirmerade. Och dom bryr sig inte om religion eller i detta fall svenska kyrkan. Eller jo, dom bryr sig om religion när det gäller konflikter i världen. Dom är intelligenta och engagerade i diverse solidaritetsorganisationer.)Ursäkta utvikningar, detta är min egentliga fråga:Tror du på arvsrätt? Vad är det för konstig naturlag som tycks råda? Att barn ärver tillgångar från sina föräldrar? (Dom ärver ju inte skulder.) Mina barn är vuxna (mellan 24 och 27) , även om dom dom idag inte har fasta jobb så kommer dom med all säkerhet att kunna skaffa sig ett fast jobb (även i dessa tider) och försörja sig själva. Dom är intelligenta och välutbildade. När jag dör kommer dödsboet att bli värt kanske fyra kanske fem miljoner. Varför skall detta med automatik tillfalla barnen? Eller varför skall jag överhuvudtaget ha något att säga till om vad gäller mina tillgångar? Naturligt vore väl om dom gick direkt in i statskassan. (Jag är inte gift.) Själv skulle jag vilja skriva nåt om att alla mina pengar skall gå till Läkare utan gränser. Och kanske 100.00 till barnen för att dom röjer efter mig. Jag bryter därmed alla normer. Vad tycker du? Naturligtvis skall jag prata med dom om detta. Men dina tankar kring detta? Vänliga hälsningar Göran ------------------------------------------------------------------------------------- Musiken i programmet Shuggie Otis: ”Pling” Winter & Winter: ”The windmills of your mind” Salonul Magic Erik Lindeborg: ”Part IX” Ketil Björnstad, Svante Henryson: ”Fall” Signatur i början av programmet: Bill Frisell ”Probability Cloud” Slutsignatur: Tomasz Stanko ”Sleep Safe and Warm” Musikrådgivare: Anton Karis Producent: Susanna Einerstam

    starstarstarstarstar
  • Medlingsprojektet mot hedersvåld som baktände

    · 00:29:39 · Kaliber

    Syftet med projektet var att återförena familjer som splittrats i hederskonflikter. Men för Fatima, Jasmine, Hadil och Karima tog projektet en helt annan vändning. Kaliber handlar denna vecka om medlingsprojektet som baktände. Unga som utsätts för hedersförtryck riskerar sina liv när myndigheter försöker medla med familjen. 18-åriga Karima sökte hjälp och återförenades med sin familj – en tid senare blev hon mördad. Idag handlar Kaliber om medling i hederskonflikter. – Jag hade mycket problem hemma. Jag fick inte gå ut och jag fick inte ha pojkvän, eller klasskompisar, killar. Sen fick jag heller inte gå på tjejmiddag eller klassresor och sånt. Mycket problem. Fatima är i 20-årsåldern. Hon levde länge hårt kontrollerad av sin familj. Hon fick inte vara ute med kompisar efter skolan. Istället satt hon mest hemma och pysslade och målade. För att skydda henne har vi bytt ut hennes röst. Hon berättar om alla de saker som hon ville göra. – Gå ut och fika, eller åka hem till nån och se på film eller laga tacos… helt vanliga saker. Varför var det här så viktigt för din familj att du inte skulle träffa klasskompisar och åka på resor och så? – Jag antar att de ville ha extra mycket kontroll över mig. Eller vad släkten ska säga till exempel. Mycket sånt. Men vad var det som var så farligt med dina kompisar, enligt din familj? – Det var för att de var svenskar. Men hur skulle det påverka honom då tror du om folk i hans omgivning skulle få reda på att att du umgicks med svenska kompisar? – Jag tror att det skulle kännas som en skam för honom. Det är jätteviktigt för min familj vad folk runt omkring ska säga. De var nog rädda att jag skulle bli försvenskad tror jag. 70 000. Så många unga i Sverige lever i familjer med hedersnormer och får sina fri- och rättigheter begränsade. Det framgår av Ungdomsstyrelsens rapport ”Gift mot sin vilja” från 2009 där högstadieelever intervjuats. En annan studie från Stockholms universitet vittnar om att drygt var tionde 15-årig tjej på olika sätt begränsas på grund av familjens hedersnormer. För Fatima kom vändpunkten när hon fyllde 17 år. Då började hon träffa sin kompisar ändå – fast hon inte fick. En dag blev hon påkommen. I en dom från tingsrätten går det att läsa: Han slog henne i ansiktet med en nyckelknippa. Detta första slag träffade under eller ovanför ögat. Sedan slog NN henne med flera slag i ryggen och ansiktet. När hon låg på golvet sparkade han henne i huvudet och fortsatte sedan att slå henne i ryggen och i ansiktet. Misshandeln ska ha pågått i 15-20 minuter. Fatima blev misshandlad av sin pappa flera gånger. Det framgår av två domar från tingsrätten. Till slut vågade hon anmäla sin pappa som dömdes till fängelse. – Idag kan jag inte förstå vad det är jag har gått igenom idag. Jag mådde jättedåligt, jag ville knappt leva den tiden. Så det var inte alls bra. Fatima omhändertogs av socialtjänsten och skickades till Linnamottagningen i Stockholm, där man hjälper unga som behöver skydd från sina familjer efter att ha utsatts för hedersförtryck. Vi är på Linnamottagningen i Stockholm. Mottagningen ligger på en hemlig adress och är egentligen en ombyggd lägenhet. Här finns ett kök, en matsal och ett mysigt vardagsrum med soffor, bokhyllor och en dator. Hela tiden kommer det hit tjejer som behöver hjälp efter att de fått sina fri- och rättigheter begränsade av sina familjer. Det är tjejer som är starkt behov av skydd. 2009 startade Linnamottagningen ett projekt där man ville försöka ändra på familjernas värderingar. På det här sättet ville man försöka förbättra relationerna mellan familjerna och de utsatta tjejerna. En av förhoppningarna var också att tjejerna skulle kunna återvända hem igen. Men det skulle visa sig att projektet skulle sluta i flera tragedier. – Myndigheterna var väldigt glada. Alla vill ha att det görs ett familjearbete. Azam Qarai är verksamhetschef på Linnamottagningen. – Att man placerar barnet för att kunna se till att hemmaförhållandena förändras så att man kan jobba hem ungen. Linnamottagningen hade två kriterier för att börja ett familjearbete. Dels ville man att initiativet skulle komma från den unga, och dels ville man först kunna göra en bedömning ifall ett familjearbete var möjligt. – För oss var det viktigt att försöka. Det är viktigt. Vi ansåg att vi har den kompetensen. Vi kan den här kulturen och vi kan läsa av och vi kan visa empati till familjen. Och det är viktigt för när man sitter i samtal med människor är det viktigt att du har förståelse och inte bara kommer med pekfinger och ajabaja. Så vi tänkte att vi har vissa förutsättningar att kunna föra de här samtalen. En av tjejerna som ingick i projektet har precis idag kommit tillbaka efter att ha blivit förd utomlands och räddats av personalen på mottagningen. – Det är som att det aldrig är lugnt här. Då har vi haft en ung kvinna som har varit väldigt pressad av sin familj och då hennes familj tog henne helt enkelt utomlands. Men vad gjorde ni då? – Vi jobbade väldigt intensivt och kontaktade självklart myndigheterna men det kändes att det här går så segt och det var hela tiden förhinder så vi ingrep själva. Hur då?   – Nej, vi hämtade henne själva helt enkelt. Personalen på Linnamottagningen reste ner till det land där tjejen fanns. Med hjälp av den lokala polisen kunde man frita henne. – Jag var jättenervös. Jag var rädd att jag skulle stanna där och då kommer mitt liv se helt annorlunda ut. Vad blir det för mat? – Det blir ris och kyckling. Tjejen heter Jasmine och är 19 år. Hon står nu och lagar mat i Linnamottagningens kök. Några kompisar ska komma hit senare å hon ska bjuda på middag. Eftersom hon lever under hot har vi bytt ut hennes röst. Hon berättar om hur hon begränsades hemma tiden innan hon omhändertogs av socialtjänsten. – Till exempel att vara med kompisarna, att gå på bio, alltså efter skolan fick jag bara komma hem och städa och sådär. Vad tyckte du om att det va så? – För mig var det inga problem från början när jag var 10-12 sådär. Det var inte så mycket problem. Jag älskar familj och släkt och sådär. Jag älskar det jättemycket. Men sen när jag gick i sexan-sjuan-åttan då började jag tänka så här att mina kompisar få göra saker. De sa ja, vi har födelsedagsfest men det fanns inte på kartan. Men följde du dom här reglerna då? – Ja faktiskt, jag var bästa flickan i familjen. Jag följde alla reglerna, sen helt plötsligt boom”. Och då gjorde du inte det? – Nä, jag orkade inte ut med det” Jasmine hade bestämt sig. Hon orkade inte vara bästa flickan längre. Hon sökte hjälp hos kuratorn på skolan. Då var hon 14 år. Men hur kändes det att ta det steget? – Det var jättejobbigt. Jag hade tänkt att antingen tar jag självmord eller så tar jag den här vägen och den slutar med att jag ska dö. För det har jag frågat min syster: “Om jag rymmer vad tror du kommer hända?”, hon bara: “Ja det kommer bli mord och såna saker”. Hon bara: “Om pappa inte dödar dig så kommer min bror att döda dig”. Efter samtalen med kuratorn beslöt socialtjänsten att omhänderta Jasmine enligt LVU, och liksom Fatima hamnade även hon på Linnamottagningen. Jasmine och Fatima fick tillsammans med 19 andra tjejer ingå i projektet där man genom samtal skulle försöka få föräldrarna att ändra sina värderingar. Det stora flertalet tjejer hade omhändertagits av socialtjänsten enligt LVU, efter att man upptäckt att tjejerna begränsats eller blivit slagna hemma. Den yngsta tjejen var 14 år. – Man kom in i ett hem. Så var det mamma och pappa och syskonen och så var det jättetrevligt, de var jättetrevliga och så satt vi och pratade, familjen berättade om sin bakgrund… Samtalen med familjerna kom också att handla om alla de hårda regler som rådde i hemmet. Som till exempel att tjejerna inte fick ha kompisar eller vara ute efter skoltid. Personalen från Linnamottagningen började förhandla om reglerna. Istället för att tjejen skulle komma hem direkt efter skolan så förseslog man att de kunde kanske få vara ute till klockan sex. Samtalen pågick under en lång tid och till en början verkade det gå bra och de flera av familjerna ställde upp på de nya reglerna. Även i Jasmines familj var man beredda på att ändra sina värderingar. – Då var det mer att hur man ska… man ska kunna acceptera saker, samhället. De här grejerna att det är okej om din dotter har pojkvän och sånt. Hur reagerade din pappa på det? – Min pappa höll med dom och så där... Under samtalen var Jasmines familj positiva till att förändra sig. De visste att om de skulle ändra sig så skulle de kanske få tillbaka sin dotter. Men så fort personalen lämnat lägenheten så kom en annan verklighet fram. – Nämen han sa senare till mig att dom säger så här och så här att det är okej att man har kille och sånt men att du ska veta att det finns inte. Alltså jag accepterar inte kille. Du vet att det är vår kultur och religion det finns inte. Och jag ba “jaja pappa”. Även Fatima upptäckte att hennes familj sa en sak under samtalen men i verkligheten var det en andra regler som skulle gälla.   – Min familj var ganska stela eftersom de trodde att det var någon från socialtjänsten. Men hur gick de här diskussionerna? Hände det någonting? – Hon visade mig att det hände någonting. Men jag tror inte att det hände någonting egentligen. De låtsades att det hände. Det låtsades att…? – Att det skulle bli bra. Att jag visst få gå ut att jag visst får… att det inte alls är några problem och sånt. Det tog lång tid för personalen på Linnamottagningen att förstå att familjerna hade ljugit. Pia Svedberg är socionom på Linnamottagningen och var med under flera av samtalen.   – Om man tänker på hur socialtjänsten jobbat traditionellt har det ju varit att man ska lösa konflikten så att den unga kan återförenas med familjen eller att familjen kan ha en okej relation med den unga. Och det menar vi snarare uppmuntrar föräldrarna till att vara oärliga. Därför att de då ser att vi om vi säger det som socialtjänsten eller den aktör som är inblandad vill höra så kan vi få tillbaka vår dotter igen och vi kan upprätthålla det här hedersrelaterade systemet, de värderingarna. Det är det som har hänt? – Det är det som har hänt oss i flera fall. En annan tjej som ingick i projektet var 17-åriga Hadil. Hon var också hårt kontrollerad av sin familj. Till exempel hade hon bara 15 minuter på sig för att ta sig hem efter skolan. I en dom från tingsrätten går det att läsa att hon misshandlades grovt av sin pappa efter att ha umgåtts med en klasskompis som hade  “dålig karaktär”, enligt familjen. Socialtjänsten ville att man skulle starta ett familjearbete, vilket gjordes och Hadil kunde efteråt flytta tillbaka till sin familj. Men så fort familjen hade fått hem Hadil så lämnade dom Sverige. – Och hon kom aldrig tillbaka. Hon hörde senare av sig till en kompis och sa bara snälla hjälp mig. Jag är i föräldrarnas hemland, jag är inlåst och bortgift och jag blir våldtagen varje natt. När personalen på Linnamottagningen fick höra vad som hade hänt fick de kontakt med Hadil via Facebook. – Och då sa jag vi hjälper dig. Polisen hämtar dig. Vi hjälper dig. Men den lokala polisen ville inte hjälpa till. Man försökte även med UD och den svenska ambassaden utan att få hjälp. Så personalen på Linnamottagningen reste ner till hemlandet. Det visste i vilken stad hon fanns, men inte exakt var. Azam Qarai berättar att hon fick ett telefonnummer av Hadil. – Det var det att hon hade en mobil i smyg. Jag ringde för mycket till den här telefonen då blev jag rädd att hon skulle bli upptäckt att hon försöker ta kontakt så hennes pappa tvekar inte ett pip att döda henne. Nere på plats följde några intensiva dagar. Personalen på Linnamottagningen lyckades aldrig ta reda på var Hadil befann sig. Till slut slutade signalen att gå fram och personalen tvingades att ge upp och reste hem. Det var ett år sen. – Vi misslyckades rejält där kan man säga rent ut. Vad tänker du om det idag, nu har det gått ett år? – Det är mycket sorg. Det är jättemycket sorg samtidigt är det mycket ansvar. Vad ska vi göra, hur ska vi göra? Det är hemskt för ett barn som till och med… jag menar många av dem är födda och uppvuxna i Sverige. Och så dumpas de i föräldrarnas hemland, blir bortgifta, våldtagna och blir helvete olyckliga. Det är mänskligt katastrofalt och hur kan vi förhindra det? Men samtidigt som Linnamottagningen engagerade sig för att få hem Hadil höll en tragedi på att utspela sig som skulle bli själva dödstöten för hela projektet. Det ödet tillhörde Karima som var 18 år när hon kom till Linnamottagningen. Hennes pappa hade mördats i hemlandet och hon bodde tillsammans med sina fyra systrar, en morbror och hennes mamma som var djupt religiös. Mamman höll henne hårt. Karima sökte hjälp och via socialtjänsten inleddes ett familjearbete. Efter många samtal verkade det som att det skulle gå bra. Karima fick en egen lägenhet och förhoppningen var här att hon skulle kunna förbli självständig, men ändå fortsätta att ha kontakt med sin familj. – Allting såg fantastiskt ut. Hon hade varit på middag hemma. De träffades. De kramades, de grät tillsammans. Men vi visste det här handlar om, vad händer med värderingarna? Kommer mamma att acceptera i fortsättningen att hon bor själv? Kort därefter bröt Karima kontakten med Linnamottagningen där man blev man oroliga, eftersom man visste att Karima hade mycket skuldkänslor över att hon lämnat familjen. Men eftersom Karima var myndig kunde man inte annat göra än att varna socialtjänsten. – Vi larmade… då skrev vi, vi lämnade en skriftlig rapport, och där sa vi att ni ska fortsätta, hon får en stödkontakt och då får ni följa upp. Det hände ingenting genom myndigheterna. Men varför lyssnade de inte på de här varningarna? – Det kan vara ekonomiskt för det kostar insatser. Och det kan vara kunskap. För att alla människor har inte kunskap i den här problematiken. Och de tycker att “nej, nu har de försonats och då allting är bra”. Långt senare fick man veta. Att Karimas mamma hade fört henne till Afghanistan där hon gifte bort henne. Karima flyttade tillbaka till Sverige, hennes nya man kom kort därefter. Den efterföljande tiden höll han henne i ett järngrepp. I polisutredningen kom det senare fram att han inte lät henne klä sig som hon ville, han kontrollerade hennes umgänge och förföljde henne när hon gick ut. Han ska också misshandlat, hotat och våldtagit henne. Enligt polisförhören med anhöriga ska han sagt att “Du ska aldrig våga lämna mig, gör du det så slaktar jag dig”. Den 21 augusti förra året beslöt Karima sig för att lämna sin nya man. Två dagar senare högg han ihjäl henne med en kökskniv. Men om den här tjejen inte hade återvänt till sin familj, hade det här hänt då? – I alla fall då skulle hon inte ha blivit mördad, då hade hon levt idag. Lyckades ni med någon av de här familjerna? – Nä, det har vi inte, tyvärr. Linnamottagningen vet inte idag exakt vad som hänt alla de 21 tjejer som ingick i projektet. Men man vet med säkerhet att två av dom har flera blivit bortgifta, varav en är försvunnen och en har mördats. Inte i något fall tycker man att man lyckades ändra på familjernas värderingar. Nu vill Azam Qarai och socionomen Pia Svedberg varna andra för att bedriva den här typen av arbete. – Jag trodde inte att det skulle bli så negativt när vi startade projektet. – Medling eller sådana här samtal är ju ingenting som jag tycker att vi kan rekommendera om det inte var så förknippat med risker för ungdomarna då kunde man ju bara gå in och arbeta på vinst och förlust för att åstadkomma en förändring på längre sikt. Men eftersom riskerna är så stora. Så menar vi att man snarare bör undvika att medla än att gå in och medla. – Nu är det viktigt för mig att lyfta fram det att de här ambitionerna vi måste vara väldigt försiktiga med dom för då vi riskerar ungdomarnas liv. Stark varning. Men de här idéerna om att förändra på familjernas värderingar är inte unika för Linnamottagningen  utan är en metod som idag sprids bland Sveriges kommuner. Handläggare på både socialförvaltningar och stödboenden åker runt bland kommuner och håller föredrag om metoderna. Samtidigt kommer signaler både från Socialstyrelsen och vissa länsstyrelser om att den här typen av arbete är viktigt. I pärmen som socialsekreteraren Angelina Lazarova bläddrar i innehåller hållpunkter för hennes föreläsningar. Hon har rest runt och berättat om hur hon arbetar med att förändra familjers värderingar inom socialförvaltningen i Helsingborg. – Det handlar om att lära känna familjerna att vara där, många hembesök, titta på hur de tänker, försöka se saker ur deras perspektiv för att förstå begripa, hur de tänker. Och sen jobba med att utmana föräldrarna för att få dem att släppa på de här gränserna.   Här i Helsingborg har socialförvaltningen fått pengar av Länsstyrelsen i Skåne för att bedriva ett liknande projekt som Linnamottagningens under tre år. I projektet deltog 11 familjer. Enligt Angelina Lazarova som ledde projektet så lyckades man i samtliga fall. – Ja, alla dom har vi haft fortsatt kontakt, det är ingenting som man gör 3-4 månader och sen är man klar, det är 2-3-4-5 års långt arbete. Men hur ser du på det arbetet, är det lyckat eller?   – Det är lyckat. De som vi har utvärderat, och de har själva berättat om vad de upplevde vad de har fått för stöd och hjälp, flickorna själva men också föräldrarna. Men som sagt det är inga stora förändringar. De här flickorna säger också “Jag vill inte vara ute till klockan tolv och två på natten. Jag vill inte ha en massa killar. Jag vill bara att föräldrarna ska kunna lita på mig. För mig räcker det att komma hem klockan åtta istället för klockan fyra.“ Men det finns kritik mot att socialtjänster såsom Helsingborg gör den här typen av arbete. Sarah Mohammed är ordförande på föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime. – Om man använder medlingsmetoden utifrån det perspektiv som hela socialtjänströrelsen i det svenska samhället använder att förena familjen – det betyder att det alltid när det gäller den målgruppen med hedersrelaterat våld – det är alltid på bekostnad av flickan eller pojkens mänskliga rättigheter att han eller hon ska sänka ner sina förväntningar av mänskliga rättigheter. Men vilka konsekvenser får det då att man bedriver den här typen av arbete tror du? – Konsekvenserna blir fler som blir bortgifta mot deras vilja, konsekvenserna mer bortförda till gamla hemländer, blir mer misshandel, mer våld, mer otrygghet, mer ohälsa. Angelina Lazarova på socialtjänsten i Helsingborg säger att hon aldrig skulle kompromissa med tjejernas rättigheter och att hon är nöjd med projektet och det arbete som man nu gör på kommunen. Här har man efter projektet valt att fortsätta med att medla i hederskonflikter, eller som Angelina Lazarova hellre vill kalla det - att bedriva familjearbete. Astrid Schlytter, är docent i rättsociologi och ställer sig stark kritisk till att bedriva familjearbete i hederskonflikter. – Det finns ingen evidens för någon metod att där här ska lyckas. Många gånger är det här en billig och lättvindig väg att de flyttar hem igen och då kanske de blir bortgift eller försvinner. Helsingborg har ju ärenden som verkligen inte har gått bra. Så att de dom gör, tycker jag är väldigt problematiskt. Ett av flera fall som fått uppmärksamhet i Helsingborg är det om 18-åriga Bahar som sökte hjälp hos socialtjänsten. Hon hade fått reda på att hon skulle giftas bort med en kusin i sitt hemland. Hon hade till och med fått en förlovningsring, berättar hon i en intervju med Helsingborgs Dagblad som också gått igenom hela socialtjänstens utredning.   Socialtjänsten ska då inlett ett familjearbete och haft möte med både henne och hennes familj samtidigt. Under mötet har de frågat Bahar om hon var rädd för att bli bortgift. Men eftersom hennes föräldrar var med vågade hon inte säga något. En tid senare blev Bahar bortgift i sitt hemland. – Jag kan inte pratade om det, för jag känner inte till det. Jag har inte varit med om något sånt. Men det var ju ändå en 18-årig tjej som giftes bort och som hade sökt hjälp här. Vad tänker du om det, att det var så? – Jag kommer inte ihåg det. Att hon blev bortgift och hade sökt hjälp, så jag kan inte svara på det. Men är det ingenting ni pratar om när ni har just den här metoden som ni använder? – Det kan bero på bedömningar, att man erbjöd den här tjejen hjälp här och sen vill hon inte ha den så väljer hon ändå att göra något på sitt eget… är hon över 18 år så väljer hon själv hur hon vill göra. Men ni har ju fortfarande ansvaret... – Absolut vi har ansvaret. ...att se till att ingen far illa eller giftas bort. – Men hur kan man skydda någon som vägrat att få skydd?. Docenten i rättsociologi Astrid Schlytter säger att hon nu kommer att handleda ett arbete vid Göteborgs Universitet där hon vill utreda de här metoderna. – Låt oss att gå in och följa arbetet som Helsingborg har gjort. Bli granskade, bli noga bedömd. Det är så mycket som står på spel. Det handlar om liv och död. I Kaliber idag har du fått höra om hur stödföreningar och socialförvaltningar medlar i hederskonflikter. I flera fall har det gått illa. Det finns dem som menar att här kan vara ett sätt att hjälpa de tusentals tjejer och killar som får sina fri- och rättigheter begränsade. Andra säger att det är en lek med liv. Men hur gick då för Fatima och Jasmine? I köket på Linnamottagningen börjar middagen bli klar och Jasmines kompisar har äntligen kommit. Och trots att hon precis blivit räddad från att föras bort till hemlandet ser hon ändå positivt på framtiden.   – Jag mår mycket bättre, jag kan göra mycket saker, jag kan träffa mina vänner när jag vill. Jag kan ha pojkvän. Ja jag lever helt fritt. Men tror du han någonsin kommer ändra sig kring de här frågorna? – Nej jag tror inte han kommer att ändra sig på det för det har gått väldigt lång tid om man han skulle ha gjort det så skulle han kunnat gjort det nu. För Fatima ser också framtiden ljus trots att hon nästan helt har brutit med sin familj. – Idag skulle jag beskriva mitt liv som att det kan inte bli bättre. Jag mår jättebra idag. Jag har en egen lägenhet. Jag har en egen bil. Jag har körkort. Jag har en partner. Jag har allt. Jag har inkomst. Jag har fast jobb. Jag har nära och kära som står bakom mig och stöttar mig. Reporter: Mikael Funke Producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Företaget som försvann - Kaliber granskar Hjärta till Hjärta del 2

    · 00:29:40 · Kaliber

    Ett socialt företag med alla papper i ordning eller brutna löften, svarta löner och sjukförsäkringar som inte finns? Vi fortsätter att söka svaren kring det hyllade biståndsprojektet i Rumänien. Linköping 23 april 2016. Biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta firar 25-årsjubileum. På menyn potatisgratäng med exotisk planka och till kaffet musikunderhållning. Grundaren av Hjärta till Hjärta Sixten Widerstedt som utsetts till årets Linköpingsbo - dyker upp i festvimlet.  En fantastisk utveckling som vi tackar Gud för. Just nu är det romerna och tiggarna som engagerar oss. Det är ett rekordår. Över 6 miljoner kronor skänkte svenska folket i bistånd via Hjärta till hjärtas 2015. En dubblering på mindre än två år. Och mest uppmärksamhet har deras jobbprojekt med flätade korgar i Rumänien fått. I festlokalen ett bord uppställt med korgarna till försäljning. Korgarna är tillverkade av de som förut satt och tiggde. Nu kan de tack vare våra insatser istället stanna hemma i Rumänien säger ordförande för Hjärta till Hjärta, Jörgen Ljung. - Att vi lyckats med det. De tiggde i Linköping förut. Idag, eller nu är det lördag, tror jag det är 35 som flätar korgar. Nu ska vi sälja korgar här i Sverige.  Jag har köpt korgar. Jag tycker det är jätteviktigt! Så fattiga människor som man ger en chans till att skapa ett eget arbete. Det är många som kommit på Hjärta till Hjärtas stora fest. Volontärer, medlemmar, anställda i de fem secondhandbutikerna och enskilda givare. De får en sista fråga innan festen kan börja. Vad skulle det innebära om det Hjärta till Hjärta berättat i sina biståndskampanjer som fått så många svenskar att ge sitt bidrag inte stämde? Jag skulle sluta mitt jobb rakt av. Det är ett förtroende som inte får brytas på nått sätt.  Jag kan inte tänka i de banorna.  Men vi vet ju, vi ser ju hur de har lyckas.  Då är det så att man slutar att ge, det är bara så.   Hej, hej! 1, 2, 3, 4. De är många i Norrköping. De är tillbaka.   Jag blir förbannad att de har utlovat någonting som inte är sant. Kaliber kunde i förra veckan avslöja att flera hoppat av korgflätningsprojektet och är tillbaka i Sverige för att tigga. Vi kunde också berätta om de ersättningsnivåer som arbetarna får per korg. I Hjärta till Hjärtas butiker säljs de för 350 kr - av det får  korgarna strax över 30 kronor.Efter vår granskning skriver Hjärta till Hjärta på sin hemsida.Vi ser allvarligt på den kritik som framkommit i programmet och kommer att se över våra ersättningsnivåer till korgmakarna.  Men Hjärta till Hjärta säger att inga löften är brutna. Det man berättat om biståndsprojektet med korgflätarjobben i Rumänien är korrekt. Man har berättat sanningen för de svenska givarna. Men stämmer det? De avhoppade korgflätarna som är tillbaka i Sverige har mer saker att berätta.  Det här är andra delen i Kalibers granskning av Hjärta till Hjärtas jobbverksamhet i Rumänien. Florin är en av de som hoppat av korgflätarföretaget. Jag frågar honom om han fick något kontrakt när han började jobba.  No no.  Betalas det skatt?  - No. Samma svar ger Ion Greeru som också hoppat av.  Har han skrivit på några kontrakt?  Absolut no. Nej. I Rumänien är inte sjukvård för alla. Man måste ha en officiell inkomst eller själv betala en avgift för att få tillgång till allmän sjukvård. Anita Lilburn som var den som hjälpte Ion att komma i kontakt med Hjärta till Hjärta, hon går tillsammans med honom in på den rumänska motsvarigheten försäkringskassans hemsida för att se om Ion finns registrerad. Ion tar fram sitt ID-kort och Anita skriver personnumret i webbformuläret på myndighetens sida.   Persoana selectat nu este asigurat. Den här personen som ni har valt är inte försäkrad. Vad betyder det Ion och Florin berättar? Kanske har de ha tappat bort sina kontrakt? Glömt att de skrivit på?  Och kanske har de jobbat för kort tid för att synas i systemet? Jag letar fler som flätat korgar. Linköping  Alla är från Pauleasca. Med mig har jag har jag den reklamfolder som följer med varje korg. På bilden syns en man som bär en korg på axeln och ler in i kameran. Hans skratt blottar en saknad framtand. Samma bild pryder biståndsprojektets insamlingssida på nätet. Jag frågar runt om någon känner igen vem korgflätaren på bilden är.  Titta, det är min bror!Hans bror heter Vergil Geamanu och är inte i Rumänien för att fläta korgar. Inte heller är han anställd i Hjärta till Hjärtas sociala företag.  Nej han har inte gjort någon korg. Nej.  Så han har aldrig gjort en korg? No!   Brodern är i Spanien för att söka jobb. Han ringer upp.  Ja! Jag gör en intervju nu om dig. Jag har aldrig fått några pengar. Vergil blir inte glad när han får reda på att hans bild frontar hela korgprojektet. Han berättar att bilden måste ha tagits när Hjärta till Hjärta var i hans hemby Pauleasca. En man de kallar Ricardo brukar ha med sig fotograf när han kommer.  Jag bar en korg till hans bil. Vergil var ombedd att hjälpa till att bära en korg till hans bil. Då måste bilden ha tagits. Hjärta till Hjärtas huvudkontor mars 2016.  Biståndsansvarige Rickard Klerfors visar korgarna i secondhandbutiken. Jag frågar honom vem mannen som pryder omslaget på foldern som följer med korgarna är.  Det är en bild från Rumänien. En man som jobbar med det här och tillverkar korgar.  Vad heter han?  Oj där tappade jag.  Under bilden i foldern står: Tack för att du hjälper utsatta romer till en bättre framtid.  På baksidan av foldern uppmanas de som vill fortsätta stödja Hjärta till Hjärtas sociala företagande i Rumänien att sätta in pengar via bankgironummer eller Swish. Den som köper korgen kan läsa att den är tillverkad av anställda i ett socialt företag som Hjärta till Hjärta har startat tillsammans med en rumänsk stiftelse som heter FDES. De anställda får genom sin officiella inkomst del av sociala förmåner som sjukförsäkring och pensionsrättigheter står det.  Det ordnar vi för den här gruppen.  Många av era korgtillverkare de kanske deklarerar för första gången i år då? Ja visst absolut, det är precis så. När vi träffas i mars 2016 har företaget 25 anställda korgflätare berättar Rickard Klerfors. Men många i Rumänien står fortfarande utanför systemet eftersom de saknar en officiell inkomst.  Det är ett jätteproblem och där känner vi att det här med försörjningsinsatser att det är viktigt att det sker i den vita delen av ekonomin. Men så de andra berättelserna från de som hoppat av. Som säger att betalningen - var svart. Inga kontrakt och Ion som inte dyker upp i sjukförsäkringssystemet. Vi måste söka svaren på plats i Rumänien.  I didnt check Mr Klerfors name in any of this Bukarest april 2016. Den rumänska journalisten Stefan Mako hjälper mig att gå igenom företagsregister i jakt på namnet på det sociala företaget Hjärta till Hjärta har startat tillsammans med den rumänska stiftelsen. Det som står beskrivs i deras insamlingskampanjer som vänder sig till svenska givare. Vi skickar iväg ett antal frågor till myndigheter och register. I väntan på svar därifrån gör vi ett studiebesök. För vad innebär egentligen ett socialt företag? Och hur bedrivs företagande i Rumänien?   Welcome to Carewash, we care for cars and people.  My name is Rafael and Im happy working here. Rafael är 36 år gammal och har romsk bakgrund. Han har stått utanför systemet hela sitt liv berättar han. Nu putsar han det sista på en röd sportbil. Det här är hans första riktiga jobb. - Yes first time working. Rafael har tidigare nekats vård för sin hepatit C. Nu som anställd på biltvättfirman får han sjukförsäkringen som ger honom rätt till allmän sjukvård och han har påbörjat en behandling för sin allvarliga sjukdom.   Hepatit, men jag fick ingen vård..Hans lön är låg men med dricksen från kunderna klarar han sig. Han skulle gärna ha mer betalt säger han, men jobbet här har förändrat hans liv till det bättre.  Haha! Ja med mat och allt man behöver. The biggest responsibility is with the people that are working here. With the people you can not mess. Marian Ursan driver människorättsorganisationen Carusel som startade biltvätten. Socialt företagande är ingen särskild företagsform i Rumänien. De lyder under samma regler som vilket företag som helst. Den stora skillnaden är syftet säger han. Att hjälpa utsatta grupper långt från arbetsmarknaden till att bli inkluderade i systemet och få en lön som går att leva på.  Lets count together, 1, 2, 3, 4.  Företaget Carewash har 8 anställda. Marian plockar fram tre pärmar med årets aktuella bokföring, lönelistor och anställningskontrakt.  This is standard, we didnt exaggerate it. We are obliged by the legislation. And we have to keep this documents for many years. Det blir extra mycket pappersarbete eftersom flertalet av deras anställda inte har något bankkonto - de får betalningen kontant men måste signera ett kvitto vid varje utbetalning och får en kopia där summan på dragen skatt står angiven. Han bläddrar och visar en hel pärm med signerade kvitton och utdrag från skattemyndigheten.  So they check how much money they made and how much money we payed for them in terms of medical insurance. Marian Ursan har också visat de anställda hur de själva kan kontrollera att de fått sin sjukförsäkring. För på den rumänska försäkringskassans hemsida finns ett webbformulär. Journalisten Stefan Mako skriver in de åtta arbetarnas personnummer, ett och So Ive checked all the employees at the car wash and all have medical insurance according to their personal identity number.Vi fortsätter leta efter det sociala företaget hjärta till hjärta startat tillsammans med den rumänska stiftelsen FDES.  Hej, Jag söker Mr Valentin Preda.Jag låter Stefan Mako boka en intervju med ledaren för stiftelsen Valentin Preda. Han tar emot på sitt kontor i centrala Bukarest. Det han berättar ger oss en möjlig förklaring till varför vi inte hittar något företag.  De arbetar i en fristående form i sina egna hus, den legala formen är ett tjänsteavtal. Valentin Preda säger att stiftelsen betalar korgtillverkarna för varje färdigflätad korg. Något namn på företag nämner han inte någon gång under den över två timmar långa intervjun. Till skillnad från hjärta till hjärta talar han inte om anställningar utan kallar det en civiluppgörelse mellan varje korgtillverkare direkt med stiftelsen. Ett tjänsteavtal. Pengar får stiftelsen - från Hjärta till Hjärta i Sverige.  Jag har stöd från Sverige, med den infrastruktur som man fått för att  utveckla Jag har stöd av Hjärta till Hjärta säger han. Det är de som säljer korgarna i Sverige och samlar in pengar från svenska givare. För pengarna har han anställt tre som han kallar field officers som ska leta efter nya affärsmöjligheter i Rumänien för utsatta människor. Själv tar han inte ut någon lön säger han utan jobbar helt gratis.  Betalas skatt? Sjukförsäkring och allt sånt för korgmakarna? frågar Stefan Mako. Självklart försäkrar Valentin Preda. Skatt för personernas kontrakt? Självklart.Sjukförsäkring? Självklart!Pauleascadalen - Södra Rumänien i början av april 2016. Byarna här i dalen står inte utritade på kartan och gatorna har inga namn. Bilen kör fast i en större bäckfåra som är huvudgatan genom byarna. Vi backar upp igen. Kliver ur och fortsätter den sista biten till fots. Men vi har kommit rätt. För jag känner igen mig från bilder som Hjärta till Hjärta publicerat härifrån och använt sig av i sina insamlingskampanjer på nätet och i sociala medier.  Områdena här räknas som ett av de fattigaste i Europa och flera härifrån har varit i Sverige för att tigga. Snart hittar jag flera av korgflätarna, det är lördag men verksamheten är i full gång.  Han heter Nicolai och är i 50-årsåldern och sitter på marken och böjer och tvinnar tunna grenar till ännu en korg. Nicolai är van korgflätare - i 14 år har han kunnat hantverket säger han. Mest tid tar det att göra korgbotten, sen flätar han sig uppåt visar han.  Du flätar två och två och tar dig uppåt.Han är stolt över sitt arbete säger han. I byn finns bara en som är bättre och han sitter 10 meter bort. Han pekar mot sin son Mádalin - han är 24 år gammal och en bra dag kan han fläta en perfekt korg under två timmar.Jag visar Nicolai bilden från Hjärta till Hjärtas second handbutik i Linköping på min telefon. I staplarna av korgar kan han peka ut flera som han och sonen tillverkat.   Ja ja. Där! Har de kontrakt?  Nej.  Jag frågar sonen Mádalin samma sak.  They promised me a job. Did he sign any contract? No.Vad heter företaget som han jobbar för?  Jag vet inte.Några hus längre bort jobbar en man över 70 år - som berättar samma sak.- Hur kan vi veta? Vi har ju ingenting, vi skrev inte under några kontrakt. De får material varannan vecka, levererar korgarna till ett uppsamlingsställe och får betalt per korg. Men inga anställningskontrakt eller några former av skatteinbetalningar har de sett till eller fått signera.   Man sa att man skulle ge oss försäkring. Nicolai och hans son Mádalin har varit med sen starten. Det kan jag få bekräftat från bilder på uppstartsmötet i februari 2015. Då lät det så bra säger Nicolai. Men så blev det inte menar han.Vad lovade de? Allt, allt, allt!Han har framfört sin kritik direkt till Hjärta till Hjärta säger han, utan resultat.  De gav oss jobb och vi skulle bli lurade, de gav oss jobb men inte till det här priset.Några kilometer bort träffar vi Ions fru Sabina.  Does she have contract?  Vi har ingenting. Först började min man men nu har jag tagit över.Den där sjukförsäkringen som ger henne rätt till sjukvård skulle hon verkligen behöva nu säger hon. För hon har ljumskbråck och skulle behöva träffa en läkare kanske också opereras. Jag får tillåtelse att fotografera av hennes ID och kan på nätet kontrollera att hon liksom hennes man inte finns inkluderad i sjukförsäkringssystemet. Men på Hjärta till Hjärtas hemsida står ju att arbetarna är sjukförsäkrade säger jag.  Nej, jag har inget sånt. Kaliber har intervjuat nio korgflätare i biståndsprojektet. Ingen av de säger sig ha sett något kontrakt och ingen vet vad företaget de jobbar för heter. Det de berättar går rakt emot vad biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta skriver om i sina insamlingskampanjer som vill få svenskar att skänka pengar. Tillbaka i Linköping: Ska jag stänga här?  Ja det kan du göra. Jag återvänder till biståndsansvarige på Hjärta till Hjärta Rickard Klerfors. Kan han visa oss några dokument eller andra bevis som ger svar på vad som är sant i den här historien. Klerfors medger att det delvis står fel på deras kampanjsidor och i den folder som följer med varje korg. Hjärta till Hjärta och stiftelsen startade aldrig något nytt socialt företag som det står. - Det var kanske olyckligt formulerat. Det är ju ett företag i den sociala ekonomi men just nu bedrivs det i den här stiftelsen namn. Varför skrev ni då i sådana fall att ni hade startat? Ja då skulle man skriva att vi har startat en verksamhet inom den sociala ekonomin om man ska vara riktigt korrekt. Rickard Klerfors beklagar den felaktiga beskrivningen i deras kampanjmaterial men i sak är inget förändrat säger han. Han har själv varit med och gjort upplägget och stiftelsen som man har samarbetsavtal med har bedrivit verksamheten - som ett företag. Vi har 25 individuella anställningsavtal som är underskrivna av de här personerna. Var finns de kopiorna på kontrakten med underskrifter? De har självklart varje person som arbetar fått en kopia och en hos arbetsgivaren. Jag visar biståndsansvarige Rickard Klerfors vad vi har hittat i vår granskning. Att de nio arbetare vi intervjuat har berättat samma sak. De har inte skrivit under eller sett något anställningskontrakt, säger de. Det kan jag inte svara på, säger Rickard KlerforsKan nio person tappat bort sina kontrakt?  Jag vet inte varför man säger att man inte har ett officiellt kontrakt. Rickard Klerfors besöker flera gånger om året Bukarest och har sett alla papper och allt har skötts korrekt säger han.  Kontrakt, skatt, sjukförsäkring, pension, glasklart och det finns. Jag måste bara skriva några rader till Rumäninen så kan jag få ett exempel på de kontraktet för var och en. För det är vi skyldiga att ha. Klockan är halv tre på eftermiddagen och Rickard Klerfors ringer upp stiftelsen FDES företrädare.  Då tar vi inte alla. Det får va ett exempel, så man kan se lydelsen i ett av de här. Hallå, hur är läget? Jag skulle vilja få en kopia på e-mail. Bra! Vi hörs. Det är precis påväg att bli påsk i Rumänien. Den här ledaren för organisationen, som också är företagare och entreprenör, han sitter nu ensam på sitt kontor och de andra har fått ledigt för att förbereda påsken och han vet då inte var hans sekreterare och alla anställda håller alla de här papperna.  Jag frågar om vi kan få se något form av papper till att börja med. Kanske kan de skicka själva tomma kontraktet som de använder när korgtillverkare nyanställs. Dokumentet borde vara flitigt använt - för på ett halvår skriver Hjärta till Hjärta att de i biståndsprojektet gått från att 6 till 25 anställda. Rickard Klerfors ringer upp igen.  Ett kontrakt utan namn bra, hejdå. Han skickar det till mig men nu var han på möte så nu har han lämnat kontoret. Men även om det är på gång att bli påskledigt så ska han tillbaka dit och jobba färdigt så under kvällen kommer jag få hur ett sådant här anställningsavtal ser ut, utan några uppgifter, en oifylld blankett. Men är det inte en brist att ni inte har några former av papper?  Nej, den här frågan hade du kunnat ställt till mig när du bad om att vi skulle mötas igen då hade jag alltihop här. Jag tar fram alltihop här. Alla papper kommer efter Rumänska påsken? När är den? Den är nu. På tisdag är man igång ingen. Jag tar fram alla de här dokumenten. Inga problem. Högsta ansvarig på Hjärta till Hjärta Anders Holmefur har kommit in på Rickard Klerfors kontor. Han välkomnar Kalibers granskning.  För oss är det nu prioriterat att ge dig den här information. för vi har inget att dölja. Fem dagar senare. Den 3 maj 2016 ska vi få se dokumenten. Allmänhet, givare, intresserade människor av de här frågorna ska kunna få en insyn i hur det här bedrivs. Absolut. Ingenting att dölja, absolut. Tvärtom. Tisdag eftermiddag den 3 maj ringer Rickard Klerfors upp.   Vi kan inte ta hela den diskussionen en gång till. Men beskedet nu är att det inte kommer komma några papper alls idag eller? Nej för det har varit för kort tid och det förklarade jag för dig. Ha en trevlig dag och du får höra av dig via email. Jag kan inte prata längre.Kommer de här papperna komma?  Tack så mycket, hej då. Förra året slog Hjärta till Hjärta nytt insamlingsrekord. 6 miljoner kronor skänkte svenska folket. Mest ökning i givandet kommer till det Hjärta till Hjärta kallar Team roma där korgprojektet ingår.  En av de som skänker pengar regelbundet är statsminister Stefan Löfven. Det berättar han för Expressen under våren 2016. Varje människa får göra precis som man känner själv. Jag har valt att skänka regelbundet till organisationen Hjärta till hjärta. Och den av regeringen tillsatta nationella samordnaren för utsatta EU-migranter Martin Valfridsson har skrivit flera facebookinlägg som gör reklam för korgförsäljningen och projektet. Valfridsson var också med på plats i Rumänien när hela projektet drog igång. Något som står beskrivet i den slutrapport som lämnades till regeringen i februari i år. Han vill inte medverka i det här programmet. I vår granskning av biståndsprojektet med de flätade korgarna har vi under två månader undersökt om löftena Hjärtat till Hjärta ger stämmer. Vi har hört berättelser om svartjobb, ett nystartat företag som inte existerar och anställda utan kontrakt . I två veckor försöker vi få Hjärta till Hjärta att visa oss något dokument som motbevisar arbetarnas berättelser. På mejl skriver Rickard Klerfors att de inte kan visa något på grund av sekretess och tidsfrist. Sedan vi sände första delen av vår granskning för en vecka sedan har vi återvänt till Pauleasca i Rumänien. Arbetare berättar för oss att samma dag vi sände, alltså i måndags, så var företrädare för Hjärta till Hjärtas projekt tillbaka i byn och delade ut kontrakt.  Nu har vi det. Jag har kontraktet i huset.  Ok. Kan jag titta på det? Ja.Vi får se flera anställningskontrakt men samtliga saknar registreringsnummer och stämplar som enligt myndigheterna krävs för att de ska vara giltiga. De är utfärdade den 22 april 2016 det vill säga drygt två veckor tidigare. Ersättningen per korg - är samma som innan. 15 lei - strax över 30 kronor. Längst ner på kontraktet stämpel från Stiftelsen FDES - Hjärta till Hjärtas samarbetspartner i Rumänien. Vem som signerat går inte att tyda.Vi har frågor kvar att ställa till Hjärta till hjärta; har de de svenskar som skänkt pengar och köpt korgarna fått korrekt information om vad de har bidragit till? Har de betalat svarta löner till arbetarna i biståndsprojektet?Vi har framfört kritiken som framkommer i programmet till stiftelsen FDES i Rumänien. Ledaren Valentin Preda tillbakavisar alla uppgifter vi har tagit fram. Han vill inte ställa upp på någon bandad intervju men framför i sms och på mejl att hela korgprojektet skötts enligt rumänsk lag och de har inte gjort någonting fel eller olagligt.Vi gör ett sista försök att få svar från Hjärta till Hjärta och ringer verksamhetsansvarige Anders Holmefur.  Jag återkommer imorgon. Hej då.  Efter det får jag ett sms. Anders Holmefur skriver:"Vi har inget mer att säga nu. Vi har under så många timmar ägnat uppmärksamhet åt dina frågor. Finns det ytterligare kritik och allvarliga anklagelser så får vi återkomma i den form som vi själva väljer."Reporter: Magnus Arvidson Produktionsbolaget FiltÖvriga reportrar: Nana Håkansson, Stefan Mako och Maria Turdén P4 Östergötland  Producent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar