eva

  • "Safe targets"

    · Kaliber

    De är sårbara och utsatta, och har det mesta emot sig i rättsapparaten. Kaliber - om barn med funktionsnedsättningar och mötet med rättvisan, där åklagare tvivlar på deras rättstrygghet. Vi börjar i lägenheten hemma hos Karins familj. Karin, som egentligen heter något annat, är 16 år. Hon har en pigg lite utforskande blick bakom de stålbågade glasögonen. För en liten stund sen kom hon hem från sitt korttidsboende och är hungrig. Hennes pappa har satt in falukorv och pommes frites i ugnen. Och hennes mamma som vi kallar Anna dukar. Karin har en utvecklingsstörning och en autismspektrumdiagnos och går i särskola. En kväll förra hösten fick Anna ett samtal från Karins rektor. Någonting hade hänt med Karin på skolan. – Och jag frågar naturligtvis då vad som har hänt. Samtidigt så är jag ganska lugn. Jag blir alltså inte förvånad över att någonting har hänt, för någonstans är jag alltid beredd att någonting, någon dag, ska hända, berättar Anna.                  Det rektorn berättar, enligt Anna, är att Karin vägrat göra som hon blev tillsagd av en i personalen på skolan, och att den personen har dragit Karin så hårt i armen att hon har ramlat nerför en trappa och blivit liggande där. Rektorn är ganska fåordig, men berättar att det finns två vittnen och att han ska utreda det vidare och återkomma. – Och när jag har lagt på luren, då känner ju jag, då kommer min chock på något sätt: nej men gud, vad är det som har hänt? Det går någon vecka, Karins föräldrar får läsa vad de två vittnena säger att de har sett och Anna plockar fram vittnesmålen som hon har sparat. – De har alltså sett att min dotter har suttit i trappen utanför matsalen och varit jättearg. Hon har sparkat den här personen på benet, vilket har lett till att han har blivit jättearg. Han har dragit henne så hårt i armen så att hon har trillat nerför en trappa och slagit sig och blivit liggande gråtande på golvet. Anna tvekar först, men bestämmer sig för att polisanmäla händelsen. – Det gör ju jag för min dotters skull, för att hon ska få en röst, helt enkelt. Det dröjer inte särskilt länge förrän jag får kontakt med en man på polisen som är min handläggare och han frågade väldigt lite frågor faktiskt. Så att på honom kändes det som att han hade gett upp ganska tidigt. Vad jag fick veta var ju att ärendet har lagts ned, brott kan inte styrkas. Att utreda brott mot barn, fall där ord ofta står mot ord, är bland det svåraste rättsväsendet har att hantera. Men det finns en grupp barn som innebär särskilda utmaningar – barn med funktionsnedsättningar som ofta är dolda - till exempel neuropsykiatriska funktionshinder som autism, eller lättare utvecklingsstörning. I en rapport från FN:s barnfond Unicef, som kom förra året, konstateras att barn med funktionsnedsättningar löper nästan fyra gånger högre risk att bli utsatta för våld eller övergrepp, jämfört med andra barn. Kaliber i samarbete med Barnaministeriet från UR ställer frågan hur rättsväsendet möter den här utmaningen. Och undersöker om de här barnen ges samma möjlighet som andra barn att få upprättelse när de utsätts för brott. – Här har vi ett till exempel ett fall med en pojke som har ADHD, man sitter då och förhör det här barnet under väldigt lång tid, säger Katrin Lainpelto, som är jurist och forskare på Barnrättscentrum vid Stockholms universitet. Hon har granskat nedlagda förundersökningar som rör brott mot barn i nära relationer. Hon berättar att hon i sin forskning har träffat på många exempel där utredningarna uppvisar brister med tanke just på barnets funktionsnedsättning. – Barnet ger då också uttryck för att, inte orkar sitta kvar, blir sprattlig i benen. Och då fortsätter man ändå med förhöret, fortsätter hon. Förundersökningarna hon och en forskargrupp har granskat är från åren 2004 och 2006. Här upptäckte Katrin Lainpelto ett tydligt mönster, som lade grunden för ett just nu pågående forskningsprojekt. Det handlar om bemötandet av barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar i rättsapparaten. – Vad man kan säga om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är att de är relativt vanligt förekommande i anmälningar när det gäller misshandel och även sexuella övergrepp. Man kan också se att åklagarna verkar vara väldigt restriktiva med att väcka åtal i de här ärendena. Katrin Lainpelto har granskat drygt 700 barnärenden och av dem - visade det sig – hade 15 procent av misshandelsfallen och elva procent av sexualbrottsfallen någon form av neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning. Och efter genomgången av förundersökningarna kunde hon konstatera att inget av de ärendena hade gått vidare till åtal. – Det man kan se till exempel i misshandelsärendena, så har den misstänkte erkänt i en tredjedel av fallen, men ändå så väcks det varken åtal eller att man skulle utfärda ett strafföreläggande. Det händer ingenting, man lägger ner förundersökningen helt enkelt.  – Så i de distrikt som du har granskat har man inte väckt något åtal där barnet har ett neuropsykiatriskt funktionshinder? – Nej inte i ett enda. – Hur tolkar du de här resultaten? – Ja, jag skulle nog tolka det så att det för det första finns en stor okunskap kring hur man bör bemöta de här barnen, hur man bör förhöra barnen. Det kanske också ger utrymme för en viss rädsla, att man inte vet så mycket hur man ska hantera de här barnen. Man kanske blir mer restriktiv med att väcka åtal, man kanske har förutfattade meningar om vad domstolen kommer att tycka, på något sätt blir då funktionsnedsättningen en riskfaktor när det gäller trovärdighet och tillförlitlighet i utsagan. Hur vanligt det är att förundersökningar läggs ned - i fall där brottsoffret är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning - vet ingen säkert. För de här barnen går inte att spåra i brottsstatistiken, och eventuella funktionshinder noteras inte som rutin i utredningarna. Men för att få en bild av hur det ser ut, vände vi oss till samtliga 32 allmänna åklagarkammare i landet. Vi ville veta om de här barnens möjlighet till rättslig prövning påverkas av att de har de här funktionsnedsättningarna. Som förundersökningsledare är åklagaren ansvarig för att ett misstänkt brott utreds på bästa möjliga sätt. Och vi bad att få prata med en åklagare på varje åklagarkammare som ofta har hand om just barnärenden. En stor majoritet – 26 av de 32 tillfrågade åklagarna - svarar att det kan vara svårare att väcka åtal om målsäganden är ett barn med en sådan här diagnos. Så här låter några av deras kommentarer: ”Många av de här barnen kan inte berätta på ett sätt så att det håller i domstol. Tyvärr…” ”Det är svårare att hålla förhör med sådana barn. Berättelsen är ju den bevisning man har. Det kan vara svårare att få fram den om barnet har funktionsnedsättningar. Det är bland det svåraste som finns.” Vi har kommit i kontakt med föräldrar till barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar, som menar att man inte tagit hänsyn till deras barns särskilda behov under förundersökningen. Vi har bland andra talat med mamman till en idag 16-årig flicka med autism och måttlig utvecklingsstörning, som polisanmält att hennes dotter våldtagits på en toalett på skolan. I sin begäran om överprövning skriver föräldrarna, när åtalet lagts ned: att det borde ha funnits med en expert på plats som kunnat tillföra kunskap om dotterns funktionsnedsättningar och att frågorna som ställdes under förhöret inte var anpassade efter dotterns utvecklingsnivå. Flickans mamma säger till oss, att hon upplever det som att utredarna hade gett upp redan från början. En annan förälder som vi har pratat med är Eva, som egentligen heter något annat. Och eftersom Eva vill vara anonym, har vi låtit en skådespelare ge röst åt hennes erfarenheter. – Vi kan gå häråt… När vi talas vid, har det gått några år sedan Eva polisanmälde sin dåvarande make för sexuella övergrepp mot deras gemensamma barn. I flera år hade hon känt på sig att något inte stod rätt till, och hon berättar att en dag satte barnet själv ord på att något hade hänt. Och då, bestämde hon sig för att polisanmäla. – För mitt barn som är väldigt beroende av trygghet och tydliga rutiner var det extremt ångestladdat. Eva berättar att hennes barn har en autismdiagnos. Talet kom sent och såväl på förskolan som hemma har man använt bildverktyg ibland för att lättare kunna kommunicera. En knapp vecka efter polisanmälan blir barnet kallat på ett förhör. De visas runt i lokalerna där förhöret ska hållas och Eva berättar att hennes barn är oroligt och stressat. – Jag hade ju inte kunnat förbereda mitt barn alls, jag fick ju inte berätta var vi skulle. Och för ett barn med en sådan här diagnos, är allt som är ovisst extremt oroande. Att från den ena sekunden till den andra sitta i det där kala rummet med en helt främmande människa, och dessutom berätta om ett djupt trauma. Min magkänsla sa att: det här blir inte bra, berättar Eva. Eva säger att hon upplever att man inte tog någon hänsyn till hennes barns särskilda behov. – Mitt barn var ju traumatiserat redan när förhören började och litade inte på vem som helst. Det skulle väl inget barn göra i den här situationen, men mitt barn har ju dessutom väldigt stora svårigheter med att uttrycka sig och tänker inte alla gånger som vi ”normala”, om man nu ska säga så. Dessutom behöver mitt barn mycket mer trygghet och stöd än andra barn. Eva säger att hon önskade att en psykolog eller expert på funktionshinder skulle ha närvarat. En som kunde hjälpa till att tolka hennes barns funktionsnedsättningar. – Jag frågade flera gånger om det verkligen inte fanns något sätt att anpassa förhöret med tanke på funktionsnedsättningarna. Något som kunde skapa lite mer trygghet och göra situationen avslappnad. Men förhörsledaren sa att det inte var tänkbart med några anpassningar, det var liksom inte förhandlingsbart. Eva förklarar att hon är väl medveten om, att en förälder varken bör eller kan påverka ett förhör, men hon kände stor maktlösheten när ingen verkade bry sig om hennes barns funktionshinder.  Eva berättar att hennes barn förhörs ytterligare två gånger, och att hon varje gång påpekar att en psykolog borde närvara. – Jag ville att någon opartisk, utifrån, skulle vara med, någon som hade specialkunskap om barn med funktionshinder, och då menar jag någon med specialistkompetens. Men jag fick blankt nej. Men vad kan man göra annorlunda för att bemöta de här barnen inom rättsväsendet på ett bättre sätt, om de nu har kognitiva svårigheter och har svårt att berätta?   – Jag tror att det är generellt bra att personer som i sina yrkesroller möter personer med psykiska funktionshinder som kan  påverka, liksom, utfallet av en sådan här process, naturligtvis har en grundläggande kunskap om vad de här handikappen innebär, och också att det faktiskt är inte så att man inte kan överhuvudtaget vara med, säger Clara Hellner Gumpert, som är barn- och ungdomspsykiater och forskare vid Karolinska institutet. Hon är medförfattare till boken ”Att intervjua barn med intellektuella och neuropsykiatriska funktionshinder” och poängterar att funktionshinder kan yttra sig på väldigt olika sätt. Men i boken pekar författarna på hur de här barnen kan förmås att berätta om de får rätt hjälp på vägen. Och för det behövs kunskap. – Till exempel om man har autistiska drag eller en autismdiagnos, då är det bra att förstå vad det innebär för, alltså att man kan någonting om det. Till exempel att barn kan ha svårt i samspelet med en annan människa, att de har svårt för sådant som de inte är väldigt väl förberedda på. Obekanta nya situationer kan skapa väldigt mycket stress. Så att jag menar, när du och jag pratar med varandra så har vi en annan interaktion i vårt samtal, men att ha ett sådant här samtal med ett barn det är en alldeles speciell samtalsteknik som man behöver öva mycket på. Man behöver spela in sina samtal och titta på sig själv och se hur man gör egentligen. Och det är väldigt bra att ha någon annan som tittar på en också, som kan ge feedback så att man tränar. Det här är något som kräver mycket träning, fortsätter hon. Med bättre kunskap om de funktionsnedsatta barnens särskilda behov skulle man alltså, enligt Clara Hellner Gumpert, kunna öka förutsättningarna att hålla ett fungerande förhör med barnen. En åklagares grundutbildning efter examen innehåller bara enstaka lektioner om barn med funktionshinder och flera av åklagarna vi har talat med efterlyser mer kunskap om de här frågorna. Viss hjälp kan åklagare hämta i den så kallade Barnhandboken, en handbok med goda råd för åklagarna om ärenden som gäller övergrepp mot barn. I den står det att förundersökningen i vissa ärenden kan behöva tillföras extern kunskap från områden som barnpsykologi, barnpsykiatri eller annan expertis. Det står att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig för att förstå barnet och värdera barnets berättelse. Men i vår enkät till Sveriges samtliga åklagarkammare visar det sig att bara fem av de 32 åklagarna vi frågar så gott som alltid anlitar sakkunniga för att lättare förstå ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning i förhörssituationen. Hälften, 16 av de 32 åklagarna svarar att de oftast inte gör det. ”Det finns inga väl utarbetade rutiner. Vet inte varför det är så.” ”Nej, oftast inte. Bara vid en handfull tillfällen under alla mina år som åklagare.  Inte i den utsträckning som behövs. På grund av resursbrist.” ”Nej oftast inte.  En stor brist är att det inte finns upparbetade rutiner för VEM jag kan ringa. Jag får uppfinna hjulet från början varje gång. Jag tror det vore bra om vi jobbade mer med externa aktörer. Men som det ser ut idag har vi inte beredskapen för det.” Tillbaka till Barnrättcentrum på Stockholms universitet. I en helt färsk experimentell studie på juriststudenter har Katrin Lainpelto undersökt hur en diagnos kan påverka bedömningen av barnets trovärdighet. Drygt hundra studenter har fått ta del av samma historia där ett barn utsatts för ett övergrepp - men bara hälften har fått veta att barnet har funktionsnedsättningen ADHD och högfungerande autism. Och resultatet är tydligt, menar Katrin Lainpelto. – Den grupp som får reda på att barnet har en diagnos bedömer barnet som mycket mindre trovärdigt, att barnet har lämnat mindre detaljerade uppgifter. Och då har man ändå läst samma förhör.  Det enda som skiljer sig mellan de två grupperna är att ena gruppen får reda på att barnet har diagnos, och den andra inte. – Vad säger det här resultatet? – Vi blir påverkade av faktorer som inte ska påverka oss, helt enkelt. Det säger att de här diagnoserna implicerar att barnet inte får samma behandling, inte får samma värdering. Det säger också att de här barnen eventuellt också kan vara utsatta för en strukturell diskriminering, att vi inom rättsväsendet, medvetet eller omedvetet, ofta sker det ju omedvetet, men att vi faktiskt inte ger de här barnen samma möjlighet. Bedömningen borde bli likadan, för det är precis samma förhör, men det blir det inte och vi har fått väldigt signifikanta siffror på att det får en väldig påverkan, säger Katrin Lainpelto. Vi återvänder till köksbordet hemma hos Karins familj. Och Karins mamma Anna som polisanmälde att en i skolans personal dragit hennes dotter i armen så hårt att hon ramlat nerför en trappa. Anna berättar att när förundersökningen inleddes fick hon frågan av förundersökningsledaren om Karin kunde förhöras med tanke på hennes funktionsnedsättningar. Anna sa då nej, eftersom hon var osäker på om Karin verkligen skulle kunna sätta ord på det som hade hänt. Men idag tänker Anna att man ändå borde ha försökt. Hon säger att för henne handlar det om likhet inför lagen och hon tycker det är märkligt att det var upp till henne att fatta beslutet om Karin kunde förhöras eller inte.  – För då hade hon fått sin röst och det är ju den vi saknar och det var ju därför jag gjorde polisanmälan från början – hur ska vi göra hennes röst hörd? Så här i efterhand tänker Anna att det inte är uteslutet att hennes dotter hade kunnat berätta om hon hade fått stöd av någon med särskild kunskap om vad hennes funktionsnedsättning innebär. Och att det borde ha skett enligt någon slags självklar rutin. – Jag tror att hon kan svara. Däremot så vet man ju inte om hon kommer att göra det. Men absolut så finns möjligheten, det gör den. Det har hon visat vid flera tillfällen när hon har fått frågor, kanske vid läkarbesök och så, att hon ändå faktiskt har svarat jättebra. Och jag har till och med blivit förvånad ibland så absolut, det tror jag. Så jag tycker att det är värt ett försök, att man måste ge dem en chans. – Vad tänker du kring det, att inte din dotter fick den chansen? – Det är sorgligt. Det är jättesorgligt för så kommer hela hennes liv att se ut. Och det är ju det vi känner som föräldrar, att - hur ska vi göra? Vi vet ju ingenting om hur hennes liv kommer att se ut. Hon kan ju vara med om vad som helst på dagarna. Vi har ju ingen aning om inte någon annan berättar, om ingen annan hjälper oss. Och det är jobbigt som förälder att känna den osäkerheten. Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta, att de flesta av de åklagare som svarat på vår enkät, åklagare som arbetar med barnärenden, säger att det kan vara svårare att väcka åtal i fall där målsäganden är ett barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar. Vi har också hört om vikten av kunskap om de här barnens särskilda förutsättningar, för att ge dem möjlighet att kunna berätta om vad de har varit med om. Ändå är det bara ett fåtal av åklagarna som vi har talat med som regelbundet tar in sakkunniga och experter för att underlätta förhören med barnen, trots att de rekommenderas att göra det. I vår enkät frågade vi åklagarna från de 32 åklagarkammarna om de anser att barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar har samma rättstrygghet som andra barn när de utsätts för våld eller övergrepp. Två tredjedelar – 21 av de 32 tillfrågade – svarar nej - de här barnen har inte samma rättstrygghet. ”Nej, Det finns en stor okunskap. Barnen beter sig helt enkelt inte som vi förväntar oss och det finns stor risk för feltolkningar. Det finns fördomar kring både diagnoser och beteendemönster.” ”Rättstryggheten är låg för alla barn, men den här gruppen är extra utsatt. Samma regler gäller för alla, men har vi brustit i förhöret påverkar det givetvis bevisläget.” ”Barn är otroligt skyddslösa. Man når inte så långt man vill. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är dubbelt utsatta.” Riksåklagaren Anders Perklev är högsta myndighetschef på Åklagarmyndigheten. Vi tog med oss våra enkätresultat till honom och började med att fråga hur han ser på att så många som två tredjedelar av åklagarna vi har talat med anser att barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar inte har samma rättstrygghet som andra barn. – Först ska jag säga att det naturligtvis är allvarligt att konstatera det. Samtidigt så har jag en viss förståelse för att just utredningar där målsäganden är ett barn med funktionshinder är svårare än andra. I den meningen att det kan vara svårt att få fram tillräcklig bevisning, och utredningarna. Sen är det naturligtvis inte önskvärt att samhället ska kunna erbjuda sämre skydd. Det bästa vore ju om man kunde erbjuda alla precis samma grad av skydd, säger Anders Perklev. I vår enkät till åklagarna ställde vi också frågan om det behövs tydligare riktlinjer för hur man ska hantera att målsäganden är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning, för att säkra de barnens rättstrygghet. Fler än hälften – 18 av de 32 åklagarna – svarade ja, det behövs tydligare riktlinjer. Flera av åklagarna efterlyser också mer utbildning, bättre rutiner och handledning. – Vi kan alltid bli bättre, och vi måste alltid sträva efter att bli bättre, svarar Perklev. – Det är ju många åklagare som efterlyser mer kunskap just kring neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar… – Jag tror att, alltså vi har utbildning, och den är viktig. Och vi har vidareutbildning, och den planeras fortlöpande där vi ser över behovet av vilka utbildningar vi ska erbjuda åklagarna. Sen kan ju inte åklagarna vara experter på allt, utan man måste se till att man har också bra kontakter i samverkan med andra myndigheter, med annan expertis, så att man kan säkra det kunskapsbehovet som finns. – I den barnhandbok som Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum gav ut 2012 slås det fast att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig vid förståelsen och värderingen av barnets berättelse och eventuella symptom, och åklagarna rekommenderas att överväga att anlita expertis som stöd i anslutning till förhör med ett funktionshindrat barn. Men av de åklagare som vi har talat med i enkäten så svarar hälften att de oftast inte tar in sakkunniga i fall som rör barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionshinder och ungefär en tredjedel anlitar sakkunniga ibland. Hur ser du på genomslaget för rekommendationerna i handboken? – Det har jag väldigt svårt att värdera så här när jag får uppgiften första gången så här. Och det beror ju på att åklagare måste göra en bedömning i varje enskilt fall. – Flera åklagare som vi har talat med säger att de inte ens vet vart, eller till vem de som ska ringa om de behöver få tag på en sakkunnig när de har ett ärende med ett barn som har en funktionsnedsättning. – Ja det tycker jag är lite förvånande eftersom den informationen finns i vår Barnhandbok. – Du sa att det är inte åklagarens roll att vara expert på allting, att det är omöjligt, men det är ju åklagarens roll att säkra rättstryggheten även för barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar. Och om det är så många åklagare som säger att de inte anser att de kan det riktigt, då är det någonting att förbättra? – Det vill jag understryka att vi kan alltid bli bättre och vi ska alltid bli bättre. Och det du nu berättar för mig om vad åklagare har sagt till er, det är någonting som vi måste, naturligtvis, följa upp. Och se vad som ligger bakom det, och hur vi på ett bättre sätt ska kunna tillgodose de behoven som nu åklagarna ger uttryck för. Vi har berättat om en grupp brottsoffer som är osynliga i brottsstatistiken - barn med, ofta dolda, funktionsnedsättningar, barn som oftare än andra utsätts för våld och övergrepp och samtidigt har svårare att få upprättelse i rättsapparaten. Och Katrin Lainpelto, forskare vid Stockholms barnrättscentrum, har en tanke om att det här hänger ihop. Hon menar att det här öppnar upp för att de här barnen oftare blir utnyttjade  – Krasst uttryckt, relativt riskfritt skulle jag vilja säga. Det händer inte speciellt mycket om man blir påkommen. Man brukar kalla den här gruppen av barn för ”safe targets”, alltså det är riskfritt att förgripa sig på dem. – Jag tycker inte att det hanterades rätt. Förundersökningen som gällde Evas barn lades ned. Och Eva säger att hon inte kan släppa tankarna på hur hon tycker att ärendet hanterades. – I avslaget står det att mitt barn inte har berättat om detaljer. Men situationen var så stressad och otrygg och det påverkade mitt barn jättemycket. Allt det här lämnar en känsla av att rättsväsendet inte är till för alla. Det är så jag känner. Nästa vecka fortsätter vi vår serie om barnen och rättvisan. Reportrar Anna Maria Höglund och Hanna Larsson, UR Producent: Karl Brodin, UR Exekutiv producent: Sofia Boo, Kaliber Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • 100%-podden möter Eva Sanner #56

    · 100%-podden

    För fem år sedan flyttade Eva Sanner från storstan och ut på landet. Där upptäckte hon att många hade en mer levande relation till den omgivande naturen och jag ser bilden av hur Eva nyfiket började utforska det närmare. I dag kan hon känna hur levande naturen är."Jag tror att många har en längtan efter att hitta sig själva ... och ibland kanska vi också behöver hitta en plats där vi är oss själva", reflekterar Eva Sanner i vårt samtal.Eva Sanner har varit en del av mitt liv ganska länge, perifert men ändå. Hon har intervjuat mig om bland annat om hur man får bättre relationer på jobbet... och så småningom, år senare, sågs vi på en nyårsfestival och sedan dess försöker vi att få till ett samtal då och då.Eva Sanner arbetade många år som frilansjournalist, innan livet tog henne till psykosyntesen och i dag möter hon många par i rollen som psykosyntesterapeut. Dessutom skriver hon böcker, både mer faktainriktade och romaner... böcker där Eva Sanner tar in djupare budskap om människan, meningen med livet och vår relation till naturen och jorden.  Vad sägs om titlar om "Kåt, glad och tacksam" eller nu senast "Passionskoden".Ibland ser Eva Sanner igenom vedertagna sanningar. Som när många talar om livspusslet ... men om det är för många bitar då ... är det verkligen ett pussel? Kanske lever många stressade människor i dag snarare i en mardrömsroulette.Om detta och mycket annat samtalade Eva Sanner och jag en oktoberdag på slottet.Välkommen att lyssna.Här kan du läsa mer om vad Eva Sanner kan erbjuda.Här får du veta mer om nya boken Passionskoden. Var med och bidra till 100%-poddens framtidTillhör du dem som lyssnar på 100%-podden?Isåfall är du inte ensam.Jag är stolt över att helt själv ha producerat mer än 50 avsnitt sedan starten för drygt ett år sedan.Jag gör det helt på min fritid, för att jag älskar det.Samtidigt behöver jag hjälp att prioritera arbetet med 100%-podden, för även jag behöver dra in pengar.Du kan göra en liten, men viktig, insats för att säkra 100%-poddens framtid och göra det lättare för mig att prioritera arbetet med den.Jag behöver din hjälp i form av 3 minuter av din tid och 1 dollar per nytt avsnitt av 100%-podden.1.     Gå in på https://www.patreon.com/charlottecronquist2.     Klicka på den röda “Become a patron”-knappen, till höger.3.     Välj en summa att donera, 1 dollar räcker men om du känner att du vill avvara mer skulle det göra mig superglad.4.     Skapa ett inlogg antingen med din mejl eller med Facebook.5.     Fyll i dina betaluppgifter.6.     Få min stora tacksamhet.Vad är Patreon och varför gör jag detta?Det här klippet förklarar det rätt bra: https://www.youtube.com/watch?v=wH-IDF809fQ. Patreon är ett sätt för innehållskapare som jag (som har en podd, eller en blogg, eller kanske gör klipp på YouTube) att få betalt för det vi skapar från vår publik. Vem som helst kan skapa ett konto på under 3 minuter och bestämma hur mycket de vill bidra med per avsnitt som publiceras.Jag har haft miljontals sidvisningar på min blogg och gör podden – utan att tjäna ett öre. Nu har jag startat en Patreon för att de som gillar mina grejer ska få chansen att stötta mig.Som en av mina första “patrons" gör du enorm skillnad. Många är skeptiska till att prova plattformar som Patreon om de inte ser att andra redan har tagit steget. Att du tagit dig 3 minuter för att stötta mig gör min dröm om att ha råd att fortsätta göra min podd har mycket större chans att bli verklighetTack för hjälpen! Stor kram!Gilla 100%-podden100%-podden har en egen gilla-sida på Facebook, där nyheter om podden presenteras. Så vill du vara med och först veta vad som är på gång gilla sidan.Prenumerera på 100%-poddenDet går utmärkt att lyssna på #100procentpodden här, men det allra bästa är om du väljer att ladda ner och prenumerera på den i din podcastapp (som är gratis att ladda ner om du inte har en) så kan du lyssna precis när du vill i din smarta mobil eller surfplatta. Då får du veta när nya avsnitt kommer och kan bläddra igenom dem som redan har sänts... och lyssna på människor som väcker något i dig.Här prenumererar du.Jag blir superglad om du dessutom gör en kort recension av podden.SpecialavsnittDå och då gör jag specialare av #100procentpodden. Det finns avsnitt på engelska och så uppstår en del andra överraskningar också.Här kan du lyssna på mitt sommarprogram från 2015.Varmt välkommen till en värld där du får vara 100%-du.  

    starstarstarstarstar
  • Kärleken till sanningen - eller till gemenskapen?

    · 00:09:49 · OBS

    Sociologen Eva Illouz granskar med kritiska ögon den israeliska demokratin i sin nya bok. Författaren Göran Rosenberg läser essäer vars rötter sträcker sig långt ner i den judiska traditionen. Det sägs att Israel är Mellanösterns enda demokrati och i flera avseenden är det korrekt, även om det nog säger mera om styrelseskicken i Mellanöstern än om styrelseskicket i Israel. Jämför man demokratin i Israel med demokratierna i Västeuropa upptäcker man ganska snart att det här rör sig om en demokrati som inte så lätt låter sig jämföras med andra eftersom det är en demokrati som i praktiken satt sig över en av den västerländska demokratins mest grundläggande principer; alla medborgares likhet inför lagen, oavsett ras, religion eller ursprung.Det är sant att alla medborgare i staten Israel har rösträtt och yttrandefrihet och att formell likhet inför lagen råder på de flesta områden, om än inte alla.Men det är också sant att det i staten Israel görs en grundläggande skillnad på judar och icke-judar, en skillnad som antyds redan i själva definitionen av Israel som en judisk stat.Man skulle kunna tycka att det inte är mycket konstigare än att Sverige definierar sig som en svensk stat eller Frankrike som en fransk stat, men låt oss säga att Sverige hade definierat sig som de etniska svenskarnas stat, med särskild hemortsrätt för människor födda av en svensk mor och med bevarandet av en etniskt svensk majoritet som en förutsättning för demokratin, så hade de flesta av oss nog tyckt att det var en speciell form av demokrati trots allt.Och kanske inte riktigt vad vi menar med demokrati.Konflikten mellan judiskhet och demokrati skulle naturligtvis ställas på sin spets den dag Israel fick en icke-judisk majoritet, och frågan om vad slags stat Israel ska vara, och för vem, blev en fråga för demokratiskt beslut, men också i det Israel som inom 1967 års gränser har en betryggande judisk majoritet, är det nog ingen tvekan om hur prioriteringsordningen ser ut; först judisk sedan demokratisk.Den israeliska demokratin är därmed inte ett folkstyre vilketsomhelst utan ett styre där den judiska befolkningsgruppen har en företrädesrätt till staten som ytterst inte är baserad på demokrati utan på etnisk-religiös tillhörighet.För ett sådant styrelseskick finns ett annat namn än demokrati, nämligen etnokrati.Hur ett sådant etnokratiskt styre manifesterar sig i dagens Israel och hur det på område efter område kommer i konflikt med demokratins principer, har professorn i sociologi vid Hebreiska universitetet i Jerusalem, Eva Illouz, skärskådat i en bok med den till synes intetsägande titeln Israel, sociologiska essäer, utgiven på Daidalos förlag. Man behöver dock bara läsa några av essätitlarna för att förstå att det här rör sig om allt annat än intetsägande texter:"Är Israel för judiskt? Varför finns det inga israeliska israeler? Den etniska tillhörighetens allmakt.Skarpt och oförväget tar Eva Illouz här itu med några av de ur demokratisk synvinkel mest problematiska aspekterna av det israeliska samhällsbygget, och därmed också av den judiska identiteten såsom den påverkats av staten Israels tillkomst.Eva Illouz växte upp i en religiös judisk-sefardisk familj, först i Marocko och sedan i ett Frankrike där hon, på ett för henne självklart sätt, kunde förena sin judiska tillhörighet med sitt franska medborgarskap. Inte vid något tillfälle, skriver hon, upplevde jag att min ortodoxa tro krockade med de vänsterorienterade, socialistiska och liberala värderingar jag haft sedan jag var ung.När Eva Illouz i vuxen ålder emigrerade till Israel upplevde hon snart motsatsen; hur hennes religiositet förvandlades till en förlängning av staten och hur hennes judiska tro smulades sönder av den judiska statens anspråk på att tolka och företräda den.Natten den 4 november 1995, då Israels premiärminister Yitzhak Rabin mördades av en judisk extremist, fick Eva Illouz som hon skriver, en sekulär uppenbarelse.Ja, så skriver hon. Från en stund till en annan slutade jag att vara religiös. Det som under årtionden hade varit en stark, betydelsefull erfarenhet förlorade med ens sin mening. Med sin täta sammankoppling med en specifiks stat intressen hade den judiska religionen [för mig] förlorat sin helighet.Om judarna som hårt utsatt minoritet i förskingringen hade goda skäl att slå vakt om sin etnisk-religiösa särart, så har samma överlevnadsstrategi i händerna på en judisk majoritet blivit rentav farlig, skriver Eva Illouz. Den har tillåtit rasistisk diskriminering att sippra in i statens lagar och legitimerat och förstärkt rasistiska attityder och normer i stora delar av befolkningen. Detta är också vad som gjort det politiskt möjligt att på de ockuperade områden upprätthålla en regim som med brutala och primitiva medel stänger in och kväver palestinierna, och som i allt högre grad isolerar israelerna från världssamfundet och från judarna i diasporan.De flesta av texterna i boken har tidigare publicerats som artiklar i den israeliska dagstidningen Haaretz, vilket indikerar att vad gäller offentlig debatt och kritik så har Israel fortfarande vad som krävs av en demokrati. Det är också som inlägg i en sådan debatt som de här texterna främst ska läsas och förstås, och där man plötsligt kan stöta på en passionerad maning till de israeler för vilka demokrati och jämlikhet fortfarande betyder något [] att stå upp mot det tyranni som har släckt Israels demokratiska anda.Men särskilt optimistisk är hon inte.  Kan man vara en judisk intellektuell? frågar sig Eva Illouz i en av essäerna.Kanske, men det är inte lätt, är hennes svar, eftersom kravet på lojalitet med den judiska gemenskapen riskerar att komma i konflikt med det intellektuella kravet att sätta kärleken till sanningen före kärleken till gemenskapen.I den judiska världen, skriver hon, måste kritik alltid kombineras med kärleksbetygelser, annars riskerar den att stämplas som antisemitism eller antisionism.Att den här lojalitetskonflikten existerar och är i tilltagande, råder nog ingen tvekan om, inte bara i det alltmer nationalistiska Israel där Eva Illouz verkar, utan också i judiska församlingar världen över.Till tröst och uppbyggelse för de alltfler judar, intellektuella eller inte, som likväl föredrar att sätta kärleken till sanningen såsom de ser den, före kärleken till gemenskapen såsom det krävs av dem, bör dock påpekas att de har en flertusenårig judisk tradition i ryggen, den kanske äldsta traditionen av öppen maktkritik som vi känner. Den hebreiska bibeln, Gamla testamentet, skriven av judar för judar, är till stora delar fylld av skoningslösa självanklagelser för den ena försyndelsen efter den andra. Inget annat folk har väl så visat upp sina tillkortakommanden inför världen som det judiska. Man hinner knappt öppna profeten Jesaja förrän där står:Låt mig slippa se era illdåd. Sluta göra det onda och lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt.Det är i den judiska traditionen som Eva Illouz verkar, vare sig hon åberopar sig på den eller inte. Och det är i den traditionen som jag själv tror och hoppas att den judiska kritiken av dagens Israel på nytt ska finna kraft och inspiration.Göran Rosenberg, författareEva Illouz. Israel. Sociologiska essäer. Daidalos 2016.  

    starstarstarstarstar
  • 611 - Having an Overbearing Father

    · ESL Podcast - Previous Episodes

    Parents want to protect their children, even when they grow older. Sometimes the children, however, don’t want the protection. Learn more in this episode. Slow dialogue: 1:39 Explanations: 3:29 Fast dialogue: 18:18 Dad: Where are you going? Eva: Out. Dad: Out where? Eva: Dad, I’m nearly a grown woman. You don’t need to be so overbearing. You give me the third degree every time I leave the house. Dad: As long as you live under my roof, you’ll live by my rules. Now, where are you going? Eva: I’m going over to Damien’s house to hang out. I’ll be home before curfew. Dad: I don’t like that guy, Damien. He’s not good enough for you. He’s a troublemaker. Mark my words: That kid is going nowhere fast. Is this a date? Eva: No, Dad, we’re just going to watch a movie. Dad: Alone? With no supervision? What is this world coming to? Eva: Dad, we’re not kids anymore. We’re both 17. Dad: That’s exactly the right age to get into the most trouble. Eva: What are you doing? Dad: I’m putting on my coat. Eva: Why? Dad: You and Damien need a chaperon. Eva: No way, Dad! I’m not going over to Damien’s with you tagging along as our chaperon. That would be humiliating. Dad: Good, then you’ll stay home. So, what movie should we watch tonight? Eva: Huh! Script by Dr. Lucy Tse

    starstarstarstarstar
  • ep 83: Eva Longoria

    · Anna Faris Is Unqualified

    The iconic Eva Longoria (DESPERATE HOUSEWIVES, OVERBOARD) joins Anna and Sim this week for a great show! Right off the bat, Eva and Sim go back in time to talk about the movie they worked on together! The gang then discusses the importance of spirituality and humankind, what would happen if women ruled the world, and their favorite holidays!    Eva is then put to the test when she’s asked some of Anna’s classic Deal-breakers. Find out what makes her tick! Then, during some How Would You Proceed’s, Eva has a run in with Johnny Depp himself!    Anna and Eva then compete in a round of the “Celebrity Name Game” which challenges them to guess then name of commonly mispronounced celebrities names, something that happens to both of them.   They take a quick break and return to give some advice to Maria, whose boyfriend’s best friend drunkly admits his love for her, and Adina, whose friend owes her money and is causing quite a bit of drama! EVA LONGORIA! You don’t want to miss out! This episode is sponsored by Blue Apron and Texture. Blue Apron is a meal delivery service that provides US residents with pre-portioned meals with recipes to subscribers. Texture is an app that provides unlimited access to over 150 magazine subscriptions for a monthly rate.    Check out our offers!  For three free Blue Apron meals (with free shipping), visit blueapron.com/unqualified Get a 14 day free trial with the Texture app at texture.com/unqualified   Social Media: Eva Longoria: @evalongoria Anna Faris: @annafaris Sim Sarna: @simsarna Unqualified: @unqualified  

    starstarstarstarstar
  • "Intonation och klang är färskvara!" - kördirigenten Eva Svanholm Bohlin 80 år

    · P2 Dokumentär

    Med högt ställda musikaliska ideal, ett driv och stor envishet har Eva Svanholm Bohlin påverkat tusentals körsångare genom sin långa dirigentkarriär i Lund. Men pappa Wagnertenoren ville annorlunda. Dirigerat har Eva Svanholm Bohlin gjort ända sedan barnsben när småsyskonen fick agera lydig kör. Men det var inte självklart att dottern till Wagnertenoren och operachefen Set Svanholm skulle gå i pappas musikaliska fotspår. Tvärtom tyckte fadern att Eva skulle satsa på ett akademiskt yrke, varför inte mattelärare? Ett råd som den lydiga dottern följde.Men Eva tog till slut ödet i sina egna händer och en flytt till Lund gav henne möjligheten att bygga upp barn- och ungdomskörer i staden från grunden - en verksamhet som fortfarande sprider ringar på vattnet i form av Lars Erik Larssongymnasiet, Lunds musikgymnasium grundat av dirigenten och pedagogen Eva Svanholm Bohlin 2001. Utan Eva hade jag inte varit där jag är idag, säger sångaren och skådespelaren Christopher Wollter i dokumentären, där dirigenten och körpedagogen själv medverkar, och många är de sångare som vittnar om Evas betydelse i deras musikaliska liv. Nu fyller hela Lunds körmormor 80 år.I dokumentären medverkar även dirigenten Sofia Söderberg, historieprofessorn Marie-Louise Rodén och Evas son, dirigenten Ragnar Bohlin.Bakom P2 Dokumentär om Eva Svanholm Bohlin står producenten och programledaren Britta Svanholm Maniette. Hon växte upp med dirigenten och blev i vuxen ålder nyfiken på sin släkting.

    starstarstarstarstar
  • 19 Eva van Zeeland: van 0 naar 200.000 bezoekers per maand

    · Power Talks met Janneke Stielstra

    Eva van Zeeland is in 2011 gestart met Miss Natural, een educatief platform en community, waar natuurlijke voeding en biologisch eten centraal staan. Zij heeft inmiddels 200.000 bezoekers per maand. Zij is te gast in mijn podcast: Power Talks met Janneke Stielstra. Wie is Eva van Zeeland? Eva eet zoveel mogelijk biologisch, zonder suiker, zonder foute e-nummers, vers, uit het seizoen, is matig met vlees en zuivel, eet vis en veel noten, zaden en gezonde vetten. Om haar kennis met betrekking tot voeding te vergroten is zij in januari 2011 gestart met de opleiding orthomoleculaire geneeskunde. Een voor haar zeer interessante studie die onderstreept hoe belangrijk goede en dus gezonde voeding voor ons is. Eva is een gedreven ondernemer en moeder van de 6-jarige tweeling Bob & Lex en baby Indy. Eva van Zeeland is in 2013 genomineerd voor de VIVA400 Award in de categorie Online Entrepreneurs. In dat zelfde jaar is Miss Natural genomineerd voor de Telegraaf VROUW Awards in de categorie "Gezond & Fit". Alles kan, als je het maar ECHT wilt! Wat ga je tijdens deze podcast leren? De kracht van groot denken Hoe je bedrijf compleet kunt veranderen door de 80-20 regel toe te passen Hoe je met fake it till you make it snel veel kunt bereiken 19 Power Talks: Eva van Zeeland Meer info: Miss Natural Wat heb je gemist? In aflevering 18 vertelde Jeanet Bathoorn over uit welke verdienmodellen je kunt kiezen. Wat ga je ontdekken in de volgende aflevering? In de volgende aflevering is Eelco de Boer te gast. Met Eelco heb ik een zeer persoonlijk interview. Hij vertelt openhartig over zijn ervaringen met Richard Branson. Daarnaast hebben hebben we het over zijn vaderschap en de impact die het had op hem zelf en zijn bedrijf. Abonneer je op mijn podcast Stap 1: Download op je smartphone de gratis podcast app Stap 2: Zoek naar: Power Talks podcast met Janneke Stielstra Stap 3: Klik op abonneren Deel mijn Power Talks podcast via social media Ik hoop dat je hebt genoten van de podcast. Als je dit artikel over Eva van Zeeland interessant vindt deel het dan met andere ondernemers. Deel mijn Power Talks show via sociaal media. Laat een reactie achter Belangrijk: Laat jouw reactie en eventuele aanvullingen achter. Ik waardeer het zeer als je een review achterlaat via Itunes. Dit helpt mij om een nog groter bereik te krijgen met de Power Talks podcast.

    starstarstarstarstar
  • Martin förlorade rätten att bestämma över sitt liv - tog 15 år att bli fri

    · Kaliber

    Tänk dig att du en dag inte längre har tillgång till dina egna pengar och att din namnunderskrift inte längre gäller. Att du inte får åka på en resa utan att först fråga om lov. I Kaliber idag hör du hur det kan gå till när en människa förlorar rätten att bestämma över sitt eget liv. - Nu är vi i Erikslund då, Gubbyn.  Det är många som tycker det är fint här, säger Martin Granlund, som är på väg till brevlådan för att hämta posten. - Jag har varit och hämtat och posten… roliga räkningar och lite sotning… En helt vardaglig rutin för de flesta av oss, men inte för Martin – för Martin är det frihet. För att ta reda på varför kommer vi att behöva gå tillbaka till en dramatisk händelse för snart 27 år sen. Vi kommer att rota igenom tre stora kassar fyllda med fakturor och räkningar och vi kommer att förstå hur svårt det kan vara att göra sin röst hörd.  Och vi kommer att fråga oss hur det står till med den svenska rättssäkerheten. Det här är den första delen i Kalibers serie om förvaltarskap. Det som fram till år 1989 kallades för omyndigförklaring. Den stora skillnaden nu mot då är att man idag behåller sin rätt att rösta. Förvaltarskap är en åtgärd som kom till för att skydda samhällets svagaste, men som också är ett av de största ingrepp samhället kan göra i en enskild människas liv. Bengt Wahrolen är jurist och jobbar med förvaltarärenden och han beskriver vad ett förvaltarskap innebär rent juridiskt. - Det innebär att man kan inte själv faktiskt göra några giltiga rättshandlingar, man kan inte göra avtal, inte köpa en bil, ta upp lån eller låna ut pengar. Det är ju en större inskränkning än vad någon annan råkar ut för någonsin. Den som får ett straff fortsätter ju att ha sitt personliga liv, även om han fysiskt begränsas då. Att förvaltarskap behövs är de flesta överens om, vi blir allt äldre, och många psykiatriska institutioner har stängt igen. Allt fler behöver hjälp med att klara vardagen. Men hur noggranna utredningar görs innan någon sätts under förvaltarskap? För att ta reda på det har vi åkt till Ånge. - Nu är vi på loppis. - Oj, här är det grejer! - Ja, och här fylls det på hela tiden. Det är alltifrån gamla plåtleksaker till gamla fönster, det har jag sålt hur mycket som helst av, berättar Martin Granlund. Ungefär mitt i Sverige i den lilla byn Gubbyn strax utanför Ånge bor Martin Granlund i ett ljusgrått hus tillsammans med sin katt Gubben. Här har han också en gårdsloppis som han håller öppen på lördagar och söndagar. - Det är mycket som inte jag vill ha men som alla andra vill ha. Och det är jag väldigt glad för. Vi lämnar loppisen och går in i Martins hus, tar varsin kopp kaffe och sätter oss i soffan i vardagsrummet för att prata om den händelse för snart 27 år sen som förändrade Martins liv över en natt. Det var en sen och riktigt kall novemberkväll år 1987 som Martin olovligen tog sig in på SJ:s banområde i Sundsvall. - Ja, 16 år var jag och tjyvlånade en bil som jag körde i ganska hög fart och jag sladdade in i en stoppbock så att bilen gick av. Flög ut från bilen cirka 20-30 meter. Och så blev jag kraftigt medvetslös då. Martin fick allvarliga skallskador och hölls nedsövd i flera veckor. När han vaknade visste han inte var han var, knappt ens vem han var. Så efter olyckan blev det lite som att börja om på nytt med allting. - Ja, lära mig att prata. Träna upp musklerna i både ben och armar och ja, börja om helt enkelt från början då. Medan Martin kämpade med att komma tillbaka till livet började det trilla in försäkringspengar på hans bankkonto. Ofta kom de i klumpsummor det kunde vara 20 000 kronor en gång och 100 000 en annan. Martin, som aldrig hade haft så mycket pengar förut och inte heller hade någon närstående som kunde hjälpa honom, tog kontakt med Örnsköldsviks kommun, där han bodde då för att få hjälp med ekonomin. - Jag tyckte att det var det enda vettiga jag kunde göra det så att jag kunde lära mig lite om ekonomin då. Hur man hanterade så stora pengasummor. Kommunen ansökte om en god man till Martin. Hur många det är som har en god man eller förvaltare idag är det ingen som riktigt vet. Men en undersökning som Kaliber har gjort visar att så många som 15 000 ansökningar kom in till tingsrätterna förra året – och de allra flesta går igenom enligt tingsrätterna. Det är en ökning med 15 procent på fem år. Allra mest ökar antalet ansökningar om förvaltare.  Om man enkelt ska beskriva skillnaden mellan en god man och förvaltare kan man säga att en god man är en person som går bredvid och hjälper till, medan en förvaltare är en person som träder in istället för. Det krävs ingen utbildning för att bli varken god man eller förvaltare. I princip kan vem som helst åta sig uppdraget. Lagen säger bara att personen ska vara ostraffad, rättrådig, erfaren och lämplig – och uppdraget bygger till stor del på att människor ställer upp ideellt. Det här systemet är grundat på lagar som började gälla mellan 1917 och 1924 och som kom till för att skydda den som inte kan klara sig själv i samhället. Och även om justeringar har gjorts att par gånger så kom den till i en tid då samhället såg helt annorlunda ut. Då bodde många kvar på orten där man hade vuxit upp, man kände varann och när man blev gammal eller var sjuk flyttade många in på äldre boende eller institution. Från det att lagen skrevs till att Martin fick sin gode man hade det hunnit gå nästan 100 år. Martin var till en början väldigt nöjd med den hjälp han fick av sin gode man. Hon tog hand om nästan allt som rörde hans ekonomi under rehabiliteringen och hon gjorde det bra. Men med åren, när han började känna sig bättre och själv ville ha mer kontroll över sin ekonomi uppstod det slitningar mellan dem. Något som kulminerade när Martin år 1998, utan att fråga, bytte upp den bil han hade till en nyare modell. - Och då tyckte jag att jag kanske inte behövde säga till min gode man för ett bilbyte, utan jag gjorde det ändå. För pengar finns det ju. Det var då det vart ett riktigt bombnedslag i huset. Det vart en ordentlig diskussion ”men Martin, du ska tala om det här för mig, hela tiden, oavsett. Nu tänker jag bestämma möte med Ö-viks kommun om förvaltarskap” och jag visste inte ens vad det var för nånting. Strax därefter kallades Martin till ett möte hos kommunens överförmyndare. Det är överförmyndaren som ska se till så att den som behöver en god man eller förvaltare ska få det. En överförmyndare behöver inte heller ha någon särskild utbildning och är ofta politiskt förtroendevald.    När Martin kom till mötet visste han inte mycket mer om vad det handlade om än att hans gode man var väldigt arg. - Ja, och då tog de bara ett papper, typ så här, säger Martin och visar. Då kan du kolla här och så kan du skriva under här. Gör det här nu på en gång så har vi det här avklarat. Så godtroget så skrev jag på det här pappret. - Visste du då vad förvaltarskap innebar? - Nä, de förklarade inte. De sa inte jag kunde sparka en god man ens en gång. Det papper Martin hade skrivit under utan att förstå vad det handlade om var ett medgivande om förvaltarskap. Och efter mötet skickades en ansökan om förvaltarskap för Martin in till tingsrätten. Förutom det medgivandet som Martin hade skrivit på bifogades ett kuratorsintyg och ett läkarintyg.    Hur många som har förvaltare idag vet man inte, men undersökningen som  Kaliber har gjort visar att tingsrätterna fick in 2000 ansökningar förra året. Det är en ökning med 25procent på fem år. Och när tingsrätterna ska fatta sitt beslut är det läkarintyget som väger tyngst. Innan vi tittar närmare på vad det stod i Martins läkarintyg vill vi veta hur det går till när en läkare gör bedömningen av om en person ska sättas under förvaltarskap eller inte. Vi åker och träffar Karin Sparring Björkstén. Hon är specialist i psykiatri och geriatrik och jobbar som överläkare i psykiatri i södra Stockholm. Till henne ringer många läkare med frågor om just intygen för förvaltarskap. - När det gäller förvaltare är min erfarenhet att man lägger ner mycket arbete och försöker få ordentliga läkarintyg. Problemet är ju att det finns ju inga regler för vad man ska skriva i intygen. För många andra intyg, till exempel om jag skulle sjukskriva dig för nån krämpa så finns det ju ganska noggranna anvisningar som Försäkringskassan har utfärdat vad man ska skriva och hur man ska formulera sig. Man kan få intygen i retur om de är dåliga. Eller patienten får inte sjukpenning. Men här finns det inga rekommendationer. - Så hur ska läkarna veta hur de ska skriva sina intyg? - Nej, men det gör vi ju inte. Vi vet inte det. Vi gör så gott vi kan. -  Men innebär det då att det är upp till varje läkare hur noga det här blir? - Ja. Karin Sparring Björkstén säger att det råder en stor osäkerhet i läkarkåren om hur de här intygen ska skrivas och att det skulle behövas tydliga riktlinjer – och hon är också noga med att betona att förvaltarskap behövs i vissa fall. - Det finns ju en del människor som är maniska eller får andra mycket allvarliga psykiska sjukdomar. Speldjävulen till exempel och då kan man ju sätta sprätt på allt de äger och har. Då måste vi ju skydda de människorna. Man kan tillsätta en förvaltare akut och det ska man göra i vissa fall. - Men hur kan man tänka sig att det påverkar en människa som inte bör ha förvaltare att bli satt under förvaltarskap? - Ja, det måste ju vara fruktvärt kränkande. Man fråntas ju sin rättshandlingsförmåga. Man får inte bestämma över sina pengar eller sitt liv, man kan inte ingå avtal. Det är väldigt mycket man inte kan. Man är inte en fri människa längre. Vad stod det då i Martins läkarintyg? Jo, läkaren som är en vikarierande distriktsläkare på vårdcentralen skriver att Martin själv vill ha förvaltare. Han skriver också att Martin har en funktionsnedsättning som antagligen är kopplad till trafikolyckan. Men orsaken till att han behöver förvaltare är enligt läkaren framför allt hans svårigheter att hushålla med pengar, som exempel på det tar läkaren upp att Martin gått i borgen för ett lån som en kompis har tagit på 25 000 kronor och den där bilaffären Martin hade gjort. Han skriver också att Martin har hamnat i skuld på grund av bilköpet, vilket inte stämmer. Martin har vid det här tillfället inga skulder. Hans ekonomi är tvärtom bättre än de flestas. Han har en stadig månadsinkomst i form av både pension och försäkringspengar. Men även om han hade haft en skuld är ju frågan var gränsen innan samhället träder in för att skydda någon. Jurist Bengt Wahrolen säger att det finns reglerat i lagen att man ska ha rätt att leva efter sina tillgångar. - Förvaltarskapen är i stort sett förbehållna de fall där någon förstör sin ekonomi. Och då kan jag säga dessutom att: det räcker inte med att man slösar pengar utan att förstöra sin situation ska ju handla om att man inte klarar sig i framtiden. När rätten ska fatta beslutet om Martins förvaltarskap blir Martin aldrig kallad. Det står i lagen att den som kan höras ska göra det, men om en person har skrivit under ett medgivande är det inte nödvändigt. Det görs ingen kontroll av att det verkligen var vad personen ville. - Det är lag på att man ska få yttra sig, om man kan, när det gäller att utse god man, för det är ju mer fråga om en hjälpreda. Men när vi går till den starkare inskränkningen nämligen att ha en förvaltare, då säger inte ens lagen att man ska fråga den som berörs. Det blir helt upp till Vårdsverige att beskriva den här personens behov och sen föreläggs det tingsrätten som ofta tar det bara på handlingar. I lagen står det tydligt att inskränkningen i en persons liv aldrig får vara större än den behöver vara. För att se till att det blir så är också förvaltarskapet indelat i tre områden: att bevaka personens rätt, förvalta egendom och sörja för person, det vill säga ansvara för att personen får den omvårdnad han eller hon behöver. Den 6 april år1998, en vecka innan Martin ska fylla 27 år, sätts han under förvaltarskap och han fråntas rätten att bestämma över sitt liv på samtliga tre områden. - Jag fick inte sköta nånting. Förvaltarskap innebär alltid begränsningar. Det är som att skriva dit med stora bokstäver på väggen: NEJ! Du har alltid den här förvaltaren inpå dig hela tiden. Så det är oroligt hela tiden. Det är hur jobbigt som helst. För Martin börjar nu en lång period av vad han beskriver som ett fängelse.  Förvaltaren sätter in pengar på det enda konto Martins har tillgång till varje torsdag. Han fått mellan 700 och 1500 kronor i veckan, lite beroende på vilken förvaltare han har haft, de pengar han har vill ha utöver det får han fråga om. För att dryga ut veckopengen ägnar han sig åt sin hobby, loppisverksamheten.  Och så köper och säljer han prylar på auktionssajten Tradera. Men han känner sig hela tiden låst och vill bli av med förvaltarskapet. - De struntar ju i en vad man än säger. Ska man prata om nånting så skyller de bara ifrån sig. Ring dit och ring dit. Eller så har de inte tid att prata. Ring nån annan gång. Och gör man det då lyssnar de inte då heller.  - Har du nån gång under de här åren varit glad över att du har haft förvaltare? - Nej, jag har inte varit glad alls. Lagen säger att ett förvaltarskap ska omprövas varje år – i praktiken går det till så att förvaltaren fyller i en blankett där han eller hon kryssar för ifall behovet av förvaltare kvarstår. Blanketten skickas sen till kommunens överförmyndare som ska göra en bedömning. Men systemet är uppbyggt så att överförmyndaren sitter på stolar. För samma personer som ska sörja för Martins bästa har också anlitat den rättrådiga peson som är Martins förvaltare. Den överförmyndare som ifrågasätter förvaltarens omdöme ifrågasätter alltså samtidigt sin egen rekrytering.        År 1999 flyttar Martin från Örnsköldsvik till Sundsvall, men innan flyttlasset går tar han kontakt med överförmyndaren där och berättar att han vill ha sitt förvaltarskap upphävt. Men ingen ny läkarutredning görs. Åren går och Martin ber gång på gång om att förvaltarskapet ska upphävas – och han mår sämre och sämre. Och när han 2012 får besked av sin förvaltare om att han inte längre får ha kvar sitt användarkonto på Tradera, eftersom han inte får ingå några som helst avtal, blir allting svart. - De här dagarna för nåt år sen när jag också försökte med att upphäva förvaltarskapet. Jag har pratat med den här förvaltaren då, jag vill ha ett avslut på det här. Jag har hållit på i 14 års tid men ni lyssnar inte. Då hade jag fixat en strypsnara av en vajer då. Jag var just på väg när en kompis dök upp. Han hade inte tänkt komma men han gjorde det ändå. Han frågade vad i helsike jag höll på med. Jag ska hänga mig sa jag. Jag orkade inte prata och sen brast jag i gråt då. Då fick jag åka ambulans ner då. Då fick jag vara där då och prata om det här. Att jag ville bli fri det här förvaltarskapet och det är ingen som lyssnar sa jag. Martin blir inlagd på Sundsvall sjukhus. I ett intyg skriver läkaren att Martin lider av en depression och har tydliga självmordsplaner – och att de enligt Martin är helt hållet kopplade till den kränkning han upplever av att ha en förvaltare. - Ja, det var antingen eller. Det var ingen som lyssnade så det var antingen eller. Jag hade förberett mig för döden och hade inte han kommit så hade inte jag heller suttit här. I soffan. Med dig. På Sundsvalls sjukhus hjälper personalen Martin att skriva en ansökan om att bli av med förvaltarskapet, direkt till tingsrätten.   Ungefär samtidigt ringer telefonen hemma hos Eva. Eva känner inte Martin särskilt väl. Men nu ringer Evas gamla kollega och berättar att Martin har hamnat på sjukhus och mår väldigt dåligt. Och där och då fattar Eva ett beslut – för hon har känt till Martins situation och vet att han länge har försökt bli av med sitt förvaltarskap. - Men jag har ju mitt företag och jag har två barn och jag hade ju mitt. Inte förrän då, när han satt på sjukhuset tänkte jag, nää, under alla dessa år, det är så många som känner Martin, nu ska jag lägga min hand på han och hjälpa han. Och det har jag gjort för det har ju varit tokigt allting. Eva som själv har haft uppdrag som god man och dessutom driver eget och är van vid att göra ekonomiska redovisningar bestämmer sig alltså för att hjälpa Martin. Eva sätter sig och ringer runt, hon bokar tid för en ny läkarundersökning på vårdcentralen och hon ringer till överförmyndarkontoret och bestämmer möte. - Det är fruktansvärt. Det gör ont i hjärtat på en, Hur kan man få leva så där? Det är ju bedrövligt. Martin får ett möte på överförmyndarkontoret, men överförmyndaren avstyrker ännu en gång hans önskan om att bli av med förvaltarskapet . I sin skrivelse till tingsrätten uppger de att Martin fortfarande har svårt att hushålla med pengar, förvaltaren säger att han kommer med förslag till köp han inte har råd med och att hon fått avstyra dåliga affärer. Dessutom ska Martin en gång ha lyckats ta ut pengar från sitt eget sparkonto utan att fråga om lov. Nämnden hänvisar också återigen till det nu 15 år gamla läkarintyget och bilbytet han gjorde då. Men hur länge håller ett läkarintyg för förvaltarskap? För att ta reda på det återvänder vi till Karin Sparring Björkstén, överläkare i psykiatri. - Man ska ju ompröva förvaltarskapet en gång om året. Och om patienten eller huvudmannen, som man säger, inte vill ha det så är det ju väldigt rimligt att man gör en ny läkarbedömning och tar ställning igen. Läkarintyg är ju färskvara och det händer väldigt mycket i en människas liv, både åt det bättre och åt det sämre hållet. Med Evas hjälp genomför Martin den utredning överförmyndaren inte gör. Martin går till vårdcentralen och träffar två olika läkare. Han utreds också grundligt av en psykolog som också genomför en mängd tester. I psykologutlåtandet står det: ”Patientens på sin höjd lindriga begränsningar att hantera sin privatekonomi på ett bra sätt, förefaller för undertecknad ej på långa vägar stå i proportion till det stora ingrepp i den personliga integriteten som ett förvaltarskap innebär. Det är för undertecknad inte ens tydligt att han totalt sett och vid en jämförelse med ett befolkningsgenomsnitt, har några sådana begränsningar.” Och i läkarintyget står det:   ”Av patientens berättelse förstår man ju också att han vid skadan 1987 ådrog sig en ordentlig skallskada med en lång rehabiliteringsperiod. Detta i ett skede då vuxenlivet inte ens hade börjat. Hans omdöme och erfarenheter är självklart annorlunda idag, både på grund av ökad livserfarenhet och till följd av att rehabiliteringen efter en så omfattande skada tar många år i anspråk. Utifrån det material vi får fram i dagsläget och min personliga bedömning vid besöket finner jag inte att Martin uppfyller kriterier för att ställas under förvaltarskap. Jag skulle heller inte intyga att Martin Granlund skulle vara i behov av god man”.     Den 11 januari år 2013 kommer Martins ärende upp i Sundsvalls tingsrätt och den här gången är Martin närvarande – och han berättar sin historia. - Och vi satt där och de här nämndemännen eller vad det var som frågade mig vad jag skulle vilja göra med mitt liv? Ja, jag skulle vilja vara mig själv och sköta allting själv. Huvudsaken är att jag blir av med det här förvaltarskapet. Och blir jag inte fri det här då vet ni vart jag ska nånstans. Då kommer jag till himlen, sa jag. - Och sen satt de väl och skrev och hade sig och då sen då sa de det att vi tar en paus. Sen gick vi in igen och då vart det klart då att vi förklarar Martin fri ifrån förvaltarskapet. Pang sa det bara! - Och den som skrek högst det var väl egentligen Eva, hon klappade händerna och så fick jag en kram av Eva och av min advokat och sen gick vi ut. Då var det över. Bara den känslan är fruktansvärt skön. Att man äntligen få vara sig själv och inte behöva ringa varje torsdag eller få pengar varje torsdag. Planera och allt det där, det är borta nu så att jag är så, jaa, jag kan göra precis vad jag vill. Jag kan resa jorden runt om jag vill, utan att fråga, ja, jag kan leva mitt liv och det är det jag gör nu. Rätten beslutade att Martins förvaltarskap skulle upphöra med omedelbar verkan. - Så gick vi ut och firade! Och åt pizza tror jag att vi gjorde. Men, alltså det var en lycka liksom. Här har man kämpat och kämpat och allt det här skedde på bara ett halvår så var det klart, minns Eva. Nu har vi mängder av frågor vi vill ställa till de som haft ansvar för Martins förvaltarskap: överförmyndarkontoret i Sundsvall som har handlagt hans ärende och överförmyndarnämnden Mitt som har det övergripande politiska ansvaret. Vi undrar varför det aldrig gjordes någon ny utredning av Martins förvaltarskap? Vi vill vet hur de tycker att de har skött Martins ärende? Och vi undrar hur de har tänkt efter tingsrätten upphävande av förvaltarskapet? Martin vill också ha ersättning från kommunen för den skada han har åsamkats under de här åren. Vi har fått en fullmakt där Martin tillåter alla inblandade att uttala sig fritt till oss. Överförmyndarkontoret i Sundsvall har fått en ny chef sen Martins förvaltarskap upphävdes. Hon heter Cecilia Aspholm och vi ringer till henne och blir lovade en intervju. Men några timmar innan avbokar Cecilia och skickar istället ett mejl med ett skriftligt svar. I det står det att nämnden inte har någonting att anmärka på hur förvaltaren har skött sitt uppdrag. Cecilia Aspholm skriver också att hon efter att ha gått igenom Martins akt kan konstatera att ärendet har handlagts efter gällande lagstiftning och de rutiner som arbetats fram på överförmyndarkontoret. Med stöd av de uppgifter som finns i akten har det varit nämndens uppfattning att förvaltarskapet bör kvarstå. Men vi får ingen möjlighet att ställa följdfrågor. Vi ringer till överförmyndarnämnd mitts ordförande, moderate Bertil Swensson – och vi ringer igen – vi pratar in på hans telefonsvarare och vi mejlar – och till slut ringer han tillbaka, men då har han inte tid. -  Ja, tyvärr så är min tid väldigt begränsad just nu så att jag har inga tider för närvarande. Vi säger att vi har en mängd frågor vi vill ställa om Martin Granlunds ärende och att vi har en fullmakt, men Bertil Swenson hänvisar till att han som myndighetsperson inte kan diskutera enskilda fall. - Om någon har klagomål på nämnden då ska huvudmannen anmäla det till länsstyrelsen, säger han. Och någon allmän intervju om nämndens arbete när det gäller förvaltarärenden hinner vi heller inte få till, eftersom Bertil Swenson hänvisar till vecka 13. Efter samtalet gör vi nya försök att nå både Bertil Swenson och Cecilia Aspholm. Vi skickar ett mejl till båda där vi förklarar att fortfarande vill höra deras syn på saken. Vi får ett nytt mejl från Cecilia Aspholm, där hon nu skriver att hon kan konstatera att det finns anledning att se över överförmyndarkontorets rutiner vad gäller omprövning av förvaltarskap. Hon skriver också att hon även kommer att se över den utbildning som idag ges till förvaltare och gode män.   Är Martins fall unikt? Eller är det som överförmyndarkontoret skriver, att det är så här rutinerna för förvaltarärenden ser ut? Vi kan inte veta om fler befinner sig i Martins situation – men under arbetet med den här serien har vi stött på flera fall där tingsrätten, ofta efter anhörigas protester, har upphävt förvaltarskap. Och även vi kan konstatera att det kan vara svårt att få tag i någon ansvarig. Numera går Martin med lätta steg till brevlådan och hämtar sin egen post. Den 24 april öppnar han en liten antikvitetsaffär. Den ska heta Martins butik. - Jag älskar ju att hålla på med det här med antikviteter, träffa nytt folk och träffa nya kompisar. Det är hur kul som helst. Sen han fick tillbaka rätten att ta hand har han inte varit orolig över sin ekonomi. - Nej, det är jag inte. Absolut inte, jag är en fri människa nu och jag gör ju som jag vill så att självklart måste jag ju betala räkningar annars så går det åt pipan. I nästa veckas program går vi vidare med vår granskning om förvaltarskap och då kommer det att handla mer om hur noggrann kontrollen är av dem som är satta att skydda samhällets svagaste. Reportrar: Anna Berg och Micha Arlt Producenter: Anna Berg och Micha Arlt Exekutiv producent: Annika H Eriksson kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Apunen: Onko yliopiston autonomia pyhä lehmä, Kari Enqvist?

    · Apunen

    Mitä yhteiskunta saa yliopistolta odottaa tai vaatia? Miksi tutkijat eivät hanakammin kaupallista tutkimuslöydöksiään? Mikä oikeasti on mielipiteen ja totuuden ero? Matti Apusen vieraana kosmologian professori Kari Enqvist. Ohjelman lopuksi molemmat tiivistivät 140 merkkiin ajatuksensa keskustelusta, tällä kertaa liittyen yliopistoihin. Kumman sinä twiittaisit? Kari Enqvist: Yliopistojen pitäisi pikaisesti saada jonkinlainen edustus pääministerin tai hallituksen tiedeneuvonantajan muodossa....

    starstarstarstarstar
  • Maliranta: Mikä globalisaatiossa pelottaa, Riikka Purra?

    · Apunen

    Millaisia maahanmuuttajia perussuomalaiset haluavat? Onko globalisaation pelko perusteltua? Pitäisikö Suomessa olla vielä suuremmat tuloerot? Onko perussuomalaisten mahdollista olla seuraavassa hallituksessa? Mika Malirannan podcastin vieraana on perussuomalaisten poliittinen suunnittelija Riikka Purra. Molemmat tiivistivät lähetyksen lopuksi kiteytyksensä keskustelusta 140 merkkiin. Kumman sinä twiittaisit? Riikka Purran twiitti: Globalisaation painajaiset, kuten ”väärät” äänestystulokset tulevat jatkumaan, koska kansan tahto ja...

    starstarstarstarstar
  • Apunen: Vapauta sisäinen porvarisi, Touko Aalto!

    · Apunen

    Miksi vihreät eivät kehtaa olla porvareita? Onko jatkuva kasvu mahdollista? Pitäisikö suomalaisten tehdä enemmän vai vähemmän töitä? Kannattaisiko robotteja verottaa? Matti Apusen vieraana vihreiden tuore puheenjohtaja Touko Aalto. Ohjelman lopuksi molemmat tiivistivät 140 merkkiin pelastusohjeensa robotisoituun tulevaisuuteen. Kumman sinä twiittaisit? Aallon twiitti: ”Robottien maailmassa meidät pelastaa koulutus, osaaminen, tiede, ihmisten perustoimeentulon takaaminen ja rakenneuudistukset.” Apusen...

    starstarstarstarstar
  • Maliranta: Miksi toimittajat eivät tajua markkinoita, Paavo Teittinen?

    · Apunen

    Ymmärtävätkö journalistit markkinamyönteisyyden ja liike-elämämyönteisyyden eron? Kummalla on enemmän valtaa, ekonomistilla vai taloustoimittajalla? Mikä taloudessa on vaikeinta selittää suurelle yleisölle? Pitäisikö tutkijoiden kertoa avoimesti poliittisista arvoistaan? Mika Malirannan podcast-kauden avausjakson vieraana Helsingin Sanomien taloustoimittaja Paavo Teittinen. Molemmat keskustelijat yrittävät jakson lopussa tiivistää keskustelun annin 140 merkkiin. Kumman sinä twiittaisit? Paavo Teittisen twiitti: ”Talousjournalismi olisi parempaa,...

    starstarstarstarstar
  • Apunen: Miksi porvari on teatterissa pelle, Lauri Maijala?

    · Apunen

    Miksi taiteilijat ovat vasemmistolaisia? Voiko oikeistolaisesta koskaan tulla taiteen sankari? Millainen on kuvanraastajan rooli nykypäivän taiteessa? Syksyn ensimmäisessä Apunen-podcastissa Matti Apusen vieraana on teatteriohjaaja ja KOM-teatterin taiteellinen johtaja Lauri Maijala. Ohjelman lopuksi molemmat tiivistivät twiittiin ajatuksensa siitä, mikä on näyttämötaiteen suurin illuusio. Kumman twiittaisit? Lauri Maijalan twiitti: Näyttämötaiteen suurin illuusio on katsojan avoin manipulointi. Matti...

    starstarstarstarstar
  • Apunen/Maliranta: Onko ideologia ekonomisteille ja toimittajille taakka?

    · Apunen

    Onko ekonomisteilla liikaa valtaa ja ihan liian löperösti vastuuta? Mitä vaikutuksia on ekonomistin ideologisuudella? Entä journalistin? Ja miksi toimittajat eivät vieläkään tiedä tarpeeksi markkinataloudesta? Apunen–Maliranta-podcastin kevätkauden huipennuksessa Matti Apunen ja Mika Maliranta kohtaavat toisensa puhuakseen ekonomisteista ja journalisteista. Ohjelman lopuksi molemmat tiivistävät keskustelun tärkeimmän ajatuksen twiittiin. Kumman sinä twiittaisit? Mika Maliranta: Miten markkinatalousoppia saisi journalistien...

    starstarstarstarstar
  • Maliranta: Onko aluepolitiikka kallis uskonto, Mauri Pekkarinen?

    · Apunen

    Pitääkö korkeakouluja olla ympäri Suomen? Saako parhaiten lobbaava kunta tukea ja teollisuutta? Voisiko hallintoa hajauttaa enemmän Helsingin ulkopuolelle? Miltä tuntuu olla siltarumpupoliitikko? Mika Malirannan kanssa tiukkaa aluepoliittista vääntöä harrastaa Keskustan kansanedustaja ja entinen ministeri Mauri Pekkarinen. Molemmat keskustelijat yrittivät ohjelman lopuksi tiivistää keskustelun tärkeimmän annin 140 merkkiin. Kumman sinä twiittaisit? Mauri Pekkarisen twiitti: Koko Suomen...

    starstarstarstarstar
  • Apunen: Onko feministeillä väärä vihollinen, Katju Aro?

    · Apunen

    Mihin feminististä politiikkaa tarvitaan, kun kaikki puolueet kannattavat tasa-arvoa? Miksei feministeille kelpaa markkinatalous? Miksi feministit ajavat vapautta rajoituksilla? Onko feminismi vasemmistolaista? Apusen vieraana Feministisen puolueen puheenjohtaja ja tuleva Helsingin kaupunginvaltuutettu Katju Aro. Ohjelman lopuksi molemmat keskustelijat tiivistivät 140 merkkiin feministisen sanoman. Kumman twiittaisit? Katju Aron twiitti: ”Vapautta on oikeus toteuttaa itseään täysimittaisesti juuri sellaisena kuin...

    starstarstarstarstar
  • Maliranta: Miksi meidän pitäisi rakastaa kompromisseja, Ulpu Iivari?

    · Apunen

    Maliranta-podcastin erikoisjaksossa perehdytään superdemari Väinö Tanneriin. Osataanko politiikassa enää tehdä kunnon kompromisseja, kuten Tannerin aikoina? Tarvittaisiinko Tanneria Suomeen juuri nyt? Mitä Juha Sipilä voisi oppia Väinö Tannerista? Millaista politiikkaa Tanner ajaisi nykypäivänä? Mika Malirannan kanssa Tanneria fanittaa SDP:n entinen puoluesihteeri, kansanedustaja ja europarlamentaarikko Ulpu Iivari. Perustiedot Väinö Tannerista voi ottaa haltuun Wikipediassa. Molemmat keskustelijat tiivistivät...

    starstarstarstarstar
  • Apunen: Millainen on täydellinen poliitikko, Taru Tujunen?

    · Apunen

    Vaaditaanko poliitikoilta nykyään liikaa? Onko kansa vähän rikki? Miten presidentinvaaleissa käy, jos Sauli Niinistö ei lähdekään ehdolle? Pitäisikö Suomi jakaa osavaltioihin? Matti Apusen kanssa politiikkaa ja vaaleja analysoimassa toimitusjohtaja ja Kokoomuksen entinen puoluesihteeri Taru Tujunen. Ohjelman lopuksi molemmat tiivistivät 140 merkkiin neuvonsa tulevaisuuden menestyneelle poliitikolle. Kumman sinä twiittaisit? Taru Tujusen twiitti: ”Näkemyksellinen, rohkea, reipas. Sellainen...

    starstarstarstarstar
  • Maliranta: Onko perustulo vihreiden epärealistinen mantra, Antero Vartia?

    · Apunen

    Mistä puhutaan, kun puhutaan perustulosta? Onko sellaista ylipäätään mahdollista toteuttaa? Pitääkö Vihreät kaikkien opiskelijoiden puolia? Ovatko puunhalaajat taakka puolueelle? Milloin Antero Vartia loikkaa Kokoomukseen? Etlan tutkimusjohtaja Mika Malirannan vieraana Vihreiden kansanedustaja Antero Vartia. Molemmat tiivistivät ohjelman lopuksi viestinsä Vihreille 140 merkkiin. Kumman twiittaisit? Antero Vartian twiitti: ”Vihreät on nyt vastuullinen, arvoliberaali ympäristöpuolue. Tulevaisuudessa vastuullinen, arvoliberaali...

    starstarstarstarstar
  • De Verenigde Staten van Eva - 29-08-2016

    · NTR | Kunststof Radio - Podcast

    Ze was not amused toen ze in de zomer vanwege de vele sport geen eigen talkshow mocht maken, maar achteraf is dat een zegen wat nu had Eva Jinek alle tijd om aan de vooravond van de nu al historische presidentsverkiezingen van 2016 door de Verenigde Staten te trekken thuis te komen met een zesdelige tv-serie, 'De Verenigde Staten van Eva', elke donderdag op NPO 2.Presentatie Jellie BrouwerLees ook: Eva Jinek wilde Amerika ervaren met alle zintuigen: 'Ik kwam 3,5 kilo aan.' - Ze was not amused toen ze in de zomer vanwege de vele sport geen eigen talkshow mocht maken maar achteraf is dat een zegen want nu had Eva Jinek alle tijd om aan de vooravond van de nu al historische presidentsverkiezingen van 2016 door de Verenigde Staten te trekken en thuis te komen met  een zesdelige tv-serie, ?De Verenigde Staten van Eva?, elke donderdagavond op NPO 2Lees ook: Eva Jinek wilde Amerika ervaren met alle zintuigen: 'Ik kwam 3,5 kilo aan.'

    starstarstarstarstar