fan vad fitt

  • Episode 101 - Team Fitt App and a New Vision

    · 00:26:09 · Fitt Talk

    After endless hours of work, the Team Fitt app's beta is now available for testing! Today we'll let you know exactly what the app is, what you can use it for, and what the future holds for it. Items Mentioned In This Podcast- What is the Team Fitt app?- Why use it vs. going online to the Team Fitt Section and marcfitt.com?- What features are coming, and will it be available for other devices? Want your question answered on the show? Send it to us through:- Our website (http://www.fitttalk.com)- Marc’s Instagram: http://www.instagram.com/marc_fitt- Marc's Twitter: http://www.twitter.com/marc_fitt- Matt’s Instagram: http://www.instagram.com/matthewaugh- Matt's Twitter: http://www.twitter.com/matthewaughGet a discount using “FittTalk” as a code to save 10% on everything from:- Rise Gym Gear (http://www.risegymgear.com)- More Supplements (http://www.moresupplements.com)- The Fitt Store (http://www.marcfitt.com/store)

    starstarstarstarstar
  • SJ:s biljettpriser - "ett lotteri"

    · 00:29:20 · Kaliber

    76 eller 860 kronor för en tågbiljett Skövde-Stockholm? På bara några timmar stiger priset med över 1000 procent på en slumpmässigt vald avgång. Samtidigt sjunker en biljett Herrljunga-Stockholm från drygt tusen kronor till 365 kronor. Det är idag omöjligt att på förhand veta vad en tågresa kommer att kosta. Idag handlar Kaliber om prissystemet som enligt vissa blivit ett lotteri: där somliga vinner, andra förlorar - och ingen på förhand vet vad resan kommer att kosta. Lyssna på övriga delar i Kalibers granskning: Folkets järnväg del 1: Statistik för försenade tåg tolkas felaktigt Folkets järnväg del 3: Svårt att forska på järnvägsförseningar En krona eller 3000 – en tågbiljett hos SJ kan idag kosta nästan vad som helst – men några får betala priset för att andra reser billigt. Hör om prissystemet som av många upplevs som ett lotteri.     – Jag kanske får betala några hundra, jag kan få betala 1000 och det vet jag inte när jag går in i köpsituationen. Så skulle det ju inte funka i en vanlig affär om jag ska köpa en köttbit. Det beror på, vad de säger i kassan vad den kostar när jag kommer dit. Jag skulle bli, ibland glad, ibland arg, ibland slänga den där biten och säga att då vill jag inte köpa. För det har ju nästan hänt när jag har varit på SJ och de har sagt att du får betala så här mycket, jag har haft lust att vända och gå. Birgit Linnér Göthe tycker om att åka tåg, framför att för att det är bekvämt och miljövänligt – men det hon inte tycker om - det är att hon aldrig i förväg vet hur mycket hennes biljett kommer att kosta. – Jag håller med om att det är lite märkligt att det hoppar så och det är det hela tiden vi jobbar med för att verkligen försöka förstå och se hur det ser ut för kunden. Välkommen till den andra delen i Kalibers serie om den svenska järnvägen. I förra veckan undersökte vi glappet mellan de ansvarigas och resenärernas upplevelse av tågförseningarna. I dagens program tittar vi närmare på ett annat glapp – det mellan SJ:s syn på sitt biljettsystem och de resenärers, som upplever  det som orättvist.   – De som gynnas det är de som tycker att det är fantastiskt roligt att försöka vinna över systemet och sitter och kollar biljettpriser och uppdaterar sig hela tiden. År 2005 införde SJ så kallat dynamiskt prissystem för sina biljetter. Systemet innebär att det inte längre finns några fasta priser att utgå ifrån. Enligt SJ ska systemet ändå präglas av följsamhet och förståelse – men trots att har funnits i 8 år nu så visste ingen av de resenärer vi träffade på X2000 mellan Stockholm till Göteborg, hur mycket de skulle få betala för sina biljetter, innan de bokade resan.   – Nej, inte före jag bokar det, det gör jag ju inte. Jag går ju in och tittar på Internet och så. På det viset tar jag reda på det. – Det beror på när man bokar och sådär så att man ska då inte jämföra med andra resenärer vad det kostar för då kanske man blir lite ledsen att man har betalat för mycket. – Ja, ibland växlar ju priserna när man åker till Göteborg så det kan ju bli hutlöst dyrt så någon gång så flög vi för att det var billigare och det är ju befängt kanske men så var det. Skulle jag kunna få fråga er vad era biljetter kostade? – Jag har betalt 195. – Jag 450. Känner ni varandra? – Nej Du har betalat mer än dubbelt så mycket som din stolsgranne här, vad tänker du om det? – Ja, det ju lite inarbetat att det är så det är, att man vet att man får vara ute i god tid och man får ha tur om man ska få ett bra pris och det kan lika vara tredubbelt så dyrt så man vet inte riktigt. Jag har väl sällat mig till de allra vanligaste och accepterat är det är så det är.   Och vad tänker du som fick den billiga biljetten? – Ja, jag hade ju tur denna gång så det är ju ett spel på något sätt. Man har tur ibland, ibland blir det dyrt. Och jag bokade väl, jag kommer inte ihåg men det är nog en 3-4 veckor sedan. Trots att tåget från Stockholm till Göteborg bara är fyllt till ungefär till hälften den här onsdagsförmiddagen i februari och alltså inte är en av de mer populära avgångarna, varierar priserna mellan stolsätena i vagn fyra – från 165 kronor till 1000.   Sen avregleringen av tågtrafiken, körs tågen av en mängd olika operatörer som alla väljer sina egna prissystem. Vi ska koncentrera oss på den största SJ – som också är den vi äger gemensamt, via staten, även om SJ numera drivs som ett aktiebolag.  SJ brukar rekommendera sina resenärer att köpa sina biljetter så tidigt som möjligt – men som konsument kan det vara svårt att jämföra SJ:s priser. Wilhelm Landerholm är data scientist, vilket inte är detsamma som en dataexpert, utan en som bygger statistiska och matematiska system, till exempel prissystem:    – Ingvar Kamprad hade någon idé om att alla varor i ett varuhus skulle vara prissatt för att kunden skulle veta precis vad alla varor skulle kosta. Det blir väldigt svårt i SJ:s modell. Alltså vad kostar en resa Örebro-Stockholm? Ja, det beror på! I normala fall brukar jag rekommendera att man lägger ett fast pris som man alltid kan utgå ifrån, så där man har en möjlighet att säga att Stockholm – Örebro kostar så mycket och Örebro Stockholm kostar så mycket. De behöver inte vara samma pris varje dag, men de skulle kunna vara måndag till torsdag och sedan kanske lördag som egen dag och fredag och söndag liksom, så att man på något sätt får ett pris att förhålla sig till. Vana resenärer, kan mycket väl göra vinster i systemet men för den människa som ska åka och hälsa på moster Svea i Sveg så blir det svårt att sätta sig in i allt det här. – Stockholm C till Lidköping… Birgit Linnér Göthe är inte data scientist – men inte heller någon ovan datoranvändare – ändå tycker hon inte att hennes kunskaper räcker till att köpa just tågbiljetter. Ska hon satsa på sista minuten? Vara ute i god tid eller försöka köpa på auktionssajten Tradera? – Jag känner en liten osäkerhet varje gång jag ska närma mig biljettköpet, att jag måste tänka ut en strategi – hur ska jag lägga upp mitt köp? – Det känns som gambling vad jag ska betala för min resa. Det är ju som om jag skulle få betala en sak i den affären och den i en annan. När det gäller SJ så vill jag ha ett tydligt system där jag vet vad jag har att vänta mig, det har jag inte nu. Vore det inte då schysstare att de sålde biljetterna för 500 kr både till min granne och till mig, kan man tycka. I alla fall så skulle jag tycka, som den person som jag är att det var bättre. Men här lämnar ju de en rad olika alternativ, en palett på hur man kan köpa sin resa, är inte det bra att man har de här valmöjligheterna? – Men valmöjligheterna är inte tydliga. Gärna valmöjligheter okej, men tala om för mig. Om jag kommer så här tidigt eller så här sent så kostar det, tillhör jag den och den kategorin så är det detta som gäller. Så att jag vet, tala om för mig så kan jag välja. Men nu är det plötsliga förändringar som jag inte förstår och det är det som jag tror skapar osäkerhet och lite upprörda känslor hos oss som ska åka. Birgit Linnér Göthe driver eget företag och reser en del i tjänsten. Orsakerna till att hon tycker att det är krångligt att köpa just tågbiljetter är framför allt två. Den ena är att hon inte vet var hon ska köpa biljetterna och den andra är att hon inte vet när hon ska köpa dem: hennes erfarenhet är inte att det nödvändigtvis blir billigare för att hon bokar tidigt och så förstår hon inte hur priserna kan ändras så fort. Och Birgit är inte ensam om den här känslan. Kurt Hultgren är generalsekreterare på resenärsforum – en intresseförening för resenärer i kollektivtrafiken.   – Från Resenärsforums sida brukar vi säga att det är ett lotteriprissystem och det är det helt enkelt för att man aldrig i förväg vet vilket pris det blir, utan ibland är det ett högt och ibland är det ett lågt. Och de här som gillar att hitta låga priser de vet väl ibland hur de ska bära sig åt, de ska handla tidigt eller riktigt sent, men de flesta är ju inte sådana vaneresenärer, utan de tänker sig att de ska köpa en biljett och köper man då någon gång sådär lagom i förväg så blir det oftast en ganska dyr biljett och då tänker man att det var ju otur den här gången, jag får säkert en billigare biljett nästa gång och då är det ju litegrann av en lotteriupplevelse. Lotteri, spel och tombola – ord som återkommer när vi pratar med resenärer – men hur snabbt ändras priserna egentligen? För att få en uppfattning om det ber vi data scientist Wilhelm Landerholm titta närmare på hur priserna på en och samma tågresa kan förändras beroende på vilken tidpunkt den bokas.   – Och då kan man ganska enkelt se att om man följer det här över tid, då ser man liksom svängningarna i priserna. Men innan vi tar reda på svaret vill vi veta varför SJ har det här prissystemet. Så vi åker till SJ:s huvudkontor och träffar nytillträdde VD:n Crister Fritzson:    – Prissystemet lanserades 2005 och det är ett system som bygger på efterfrågan och tillgång och anledningen till att vi lanserade systemet det är att vi ska fylla våra tåg. Och varför vi vill ha tåg som har hög beläggning det är att det är bra för kunden, vi kan ha lägre priser. Det är bra för SJ, vi kan tjäna mer pengar som vi kan investera i tåg och vår verksamhet och så är det bra för miljön.    Men många kunder vi har pratat med upplever att det är som ett lotteri att köpa biljett till tåget. Varför tror du att de gör det? – Vi kanske inte har varit tillräckligt tydliga med att informera om vår prismodell och det måste vi naturligtvis göra och vi tittar ju över den hela tiden så att den ska vara så följsam och förståelig som möjligt ju, så detta är en pågående dialog. Men kan du beskriva för mig hur den ser ut? – Ja, den ser ut så att vi har ett antal varianter på olika biljetter som man kan välja. Mitt råd är att är man ute i god tid, gå in på vår kalender för att verkligen titta på och hitta billiga biljetter.    Enligt SJ har det dynamiska prissystemet lett både till att tågen fylls bättre och att prisökningen på tågbiljetter varit mindre än övriga varor i Sverige, jämfört med konsumentprisindex alltså, men eftersom SJ av konkurrensskäl inte vill lämna ut siffrorna, kan vi inte kontrollera dem. Frågan vi vill ha svar på är dessutom snarare varför så många, fortfarande efter 8 år med det här prissystemet tycker att det är svårt och jobbigt att köpa en tågbiljett. Så vi åker tillbaka till Wilhelm Landerholm: – Då ser man till exempel att det finns då priser som blir billigare senare och priser som då blir väldigt mycket dyrare. Det Wilhelm har gjort är ingen vetskaplig undersökning, utan han har helt enkelt tagit ett stickprov av hur prisutvecklingen på tågbiljetter kan se ut, beroende på när man köper sin biljett. För att kunna se det har han gjort en lista över alla tåg som ska komma till Stockholm från Göteborg fredagen den 22 mars – för en vanlig resenär hade det alltså handlat om att ha ungefär en månads framförhållning när man köper sin biljett. – Jag gick in i kalendern också tittade jag efter någonting som ligger en bit framåt som vi troligtvis snart börjar boka med dagens datum då. För att vi ska få reda på hur snabbt biljettpriserna svänger har Wilhelm vid tre tillfällen mellan klockan fyra och åtta på kvällen, gått in och tittat på vad som har hänt med biljettpriserna på vart och ett av tågen. Han har också tagit reda på vad de har fått betala som kliver på längs vägen, i Skövde eller Herrljunga. Alla biljetter är 2:a klass – ej ombokningsbara. – Ja, det är ju ganska ordentliga skillnader i vissa fall och kanske inte framför allt sträckan Göteborg–Stockholm som inte har så stora svängningar egentligen.  Det finns några fåtal gånger som det slår igenom. Utan det är snarare längre upp på sträckan mot Skövde där det finns ett par extremer där priset går från 76 kronor till 860 kronor. På tre timmar? – Ja. Priset från Göteborg fördubblas också där på tre timmar? – Ja precis. Om det nu är så att SJ fyller sina tåg på det sättet som man kanske skulle kunna tänka sig att de gör, men man vill ju inte dem att slå på det här sättet. Tänk dig själv om du går och handlar mjölk på ICA, ena sekunden kostar mjölken tio kronor när du är där men grannen kan få betala 38 kronor. Det blir ju inte riktigt seriös tycker jag. Hur det ser ut i SJ:s prislista generellt vet vi alltså inte, men under vårt slumpvis utvalda fredagsdygn sjunker priset på en biljett från Herrljunga till Stockholm från drygt 1000 kronor till 365 på 4 timmar. En biljett från Göteborg till Stockholm mer än fördubblas på 3 timmar och på samma tid ökar priset på biljetten för den som ska ta sig från Skövde till Stockholm med inte mindre än 1031 % - från 76 kronor till 860. Även om vi har hört många resenärer säga att de upplever biljettköpet som ett lotteri blir vi överraskade av resultatet. Vi skriver ut det och tar med det och visar för SJ:s VD Crister Fritzson.   – Nej men det är då att då blev det en väldigt hög bokning och det är liksom det det bygger, det är naturligtvis olyckligt och det är det här vi försöker titta över för att försöka ”fin-tuna” vår modell och försöka få den mer följsam. Vad jag gör till exempel när jag åker till Skövde, för jag åker ofta till Skövde för där är min släkt, då brukar jag gå in och titta, åka lite tidigare på fredagar för då är det oftast lite billigare. Men det här är en ökning ändå med 1031 % på tre timmar. Och det är inte nödvändigtvis så att de bara ökar eller minskar, de hoppar fram och tillbaka här på fyra timmar. – Alltså nu har vi 800 avgångar per dag, jag kan inte hålla i detalj hela tiden, men jag håller med om att det kan vara lite märkligt att det hoppar så och det är det vi hela tiden jobbar med, att verkligen försöka förstå och se hur det ser ut för kunden och det är det hela vår fokus går ut på.  Nej, Crister Fritzson, kan såklart inte hålla alla avgångar och priser i huvudet – och vi har ju som sagt bara tittat på priserna för ett dygn – hur det ser ut i SJ:s prislista som helhet vet vi inte. Därför mejlar vi några följdfrågor till SJ när vi är tillbaka på redaktionen. Vi frågar om det är vanligt att priserna svänger så här mycket? Och så ber vi om en utförligare förklaring till hur priset på resan från Skövde till Stockholm kunde stiga med över 1000%  på bara några timmar: Vi får det här svaret från SJs presschef: ”Hej, vi kan inte spekulera i det enskilda fallet, men exempel på sådant som ger snabba prisrörelser är om många kunder bokar samtidigt under en kortare period – eller om de biljetter som ingår i våra lågprissatsningar tar slut.” Det är bland annat just de här snabba svängningarna som har fått Birgit Linnér Göthe att känna mer osäkerhet när hon köper tågbiljetter än när hon köper andra varor och tjänster.  – Ja, jag känner mig lite som en bricka. Det är någon som lite leker med mig, jag ska inte förstå vad priserna grundar sig på. – Jag ska just resa nästa helg, då tänker jag såhär, ska jag våga vänta för då ska jag åka en fredag. Är det då så att det finns sådana här sista minuten kvar? Vågar jag det? Eller ska jag beställa redan idag? Eller ska jag beställa tre dagar innan? Eller ska jag chansa? Med risk för att jag får betala rejält, mer än jag absolut vill. Jag kan förstå om priser förändras om det har med helgtrafik, om det är hög beläggning för något sådant – då är det lätt att förstå att priserna går upp, men andra saker förstår jag inte. – Ja, konsekvenserna blir ju som vanligt i en marknadsanpassad ekonomi att det finns helt enkelt vinnare och det finns förlorare på marknaden. Tommy Andersson är docent vid nationalekonomiska institutionen på ekonomihögskolan i Lund. – Och anledningen till att jag kan den här typen av prissystem är för att det har varit ett av mina forskningsområden under en ganska lång tid. Enligt både Tommy Andersson och Wilhelm Landerholm gynnar den här typen av system dem som har tid och är flexibel. Om det inte spelar så stor roll vilken tid man ska åka kan man komma över riktigt billiga tågbiljetter och det har gjort att systemet också har starka anhängare. För den som dessutom är datorvan och lite påhittig kan biljettpriset bli ännu lägre.     – De som gynnas är de som tycker att det är fantastiskt roligt att försöka vinna över systemet och sitter och kollar biljettpriser och sitter uppdaterar sig hela tiden. Utifrån ett konsumentperspektiv så är det såklart en nackdel att om man vill ha en billig biljett så kräver det, ett: flexibilitet och två: att man har tid och möjlighet att övervaka hur priserna föll så att man ska kunna finna en billig biljett och det här är då något som kan missgynna grupper som inte har tid, intresse eller kunskap att ta reda på mer exakt hur man ska göra för att ta fram en billig biljett. Sedan det nya prissystemet infördes kan det verkligen löna sig att undersöka olika biljettalternativ – det kan till exempel vara så att den som reser i andra klass… – Jag ska till Göteborg och har betalat 1067, 1116. …har fått betala mer för sin biljetter än den åker första klass på samma tåg. – 399 kronor, 399 kronor – 1:a klass, 1:a klass!  Vad vi också såg när vi tittade på biljettpriserna på tågen mellan Göteborg och Stockholm ett dygn – var att den som tänker lite kreativt kan spara 100-lappar med hjälp av bara några knapptryck. Tillbaka till data scientist Wilhelm Landerholm. – Om vi då tar till exempel Göteborg C och så tar vi Stockholm. Wilhelm ska egentligen inte hela vägen från Göteborg till Stockholm, utan tänker hoppa på tåget i Skövde, men innan han köper biljetten tittar han också på vad det skulle kosta om han köpte en resa hela vägen från Göteborg. – 10.50 kostar 195 ifrån Göteborg 10.50 kostar 272 från Skövde. Då skulle ju jag boka biljetten från Göteborg. Ja, priset sjunker från 272 kronor till 195 när Wilhelm bokar en resa hela vägen från Göteborg istället för bara från Skövde. – Det finns ganska stora möjligheter för den då som är lite fingerfärdig i datorns värld och förstår att tåget kommer att fortsätta till Göteborg att hitta de här möjligheterna och det är kanske det som bildar den totala bilden av prissättningssystemet, att vi blir lite osäkra, att finns det den här möjligheten, finns det andra möjligheter då och varför ska det vara på det här sättet? Men tittar du såhär när du bokar tåg? Ja, det gör jag ju. Det är klart att jag går in och kollar. Alltså ska jag till Västerås så tittar jag ju alltid på Köping och Örebro eller så och då kanske man bör se över vad som är möjligt. I listan över tåg vi har tittat på hade det vid två tillfällen lönat sig, för den som bara skulle åka från Herrljunga eller Skövde, att istället boka en resa hela vägen från Göteborg. Vid en av avgångarna är prisskillnaden så stor som 600 kronor. Vad säger SJ:s VD Crister Fritzson om det här?  – Jag har också sett det och det är ju vissa avgångar och vissa sträckor som är väldigt attraktiva. Och de kan få ett högre pris och detta är verkligen något vi verkligen tittar över. Jag vet t.ex. mellan Göteborg och Skövde kan det vara dyrare än mellan Göteborg och Stockholm och jag förstår att det kan vara kunder som ser det som konstigt och vi försöker hela tiden anpassa vår prismodell runt omkring det, men det bygger på att just den sträckan är extremt attraktiv. Men det är ju samma tåg, hur kan det vara mer än 600 kr billigare att åka från Göteborg än från Skövde till Stockholm, på samma tåg? – Jag förstår att det kan se märkligt ut och det är någonting vi måste titta över för att den ska bli mycket, mycket mer följsam och att kunderna ska kunna förstå det. Alla de avgångarna som vi har måste vi hela tiden, vi jobbar dagligen med att kunna få det och jag håller med dig, det ser märkligt och, men det bygger på att det är en väldigt attraktiv linje och då kan det bli så här och det måste vi titta på och det måste vi jobba med att få en mer följsam prismodell. Men det finns andra exempel som är svåra att förstå. Det kan t.ex. vara hur det kan vara billigare att åka första klass än andra klass? – Ja, det är ytterligare en sak vi håller på att titta på och det beror på att det är en högre bokning på andra klass och då kan det bli så och vi är inne och tittar hela tiden för så ska det så klart inte vara, men i vissa lägen så uppstår det eftersom vi har en dynamisk prismodell och där har man en möjlighet att få tag på en billig förstaklassbiljett, men i grunden så är det naturligtvis så att det ska vara billigare att åka andra klass än första klass, men det beror på bokningsläget och här igen jobbar vi med det här och jag kan förstå att kunderna blir lite fundersamma när de ser det och det är något vi hela tiden jobbar med. Men vad säger du till de som känner att de missgynnas av det här, de som inte sitter vid datorn och jämför? – Om man ser till grunden varför vi gjorde det här så är grunden att vi ska fylla våra tåg och all erfarenhet i hela branschen visar att detta är en bra modell. Men är du nöjd med systemet som det ser ut idag? – I stort är jag nöjd och det har visats i och med att vi har till exempel förra året så ökade resandet med fem procent, men vi fortsätter att jobba med det som jag sade tidigare, vi har ett antal förändringar som kommer göra att kunderna får en mycket mer tydlighet i vår prismodell, så vi är på rätt spår, men vi är absolut inte framme. Enligt SJ så har det nya prissystemet alltså både lett till att tågen och kassan fylls betydligt bättre – sedan systemet infördes har SJ:s ekonomi förbättrats avsevärt – nu i februari presenterade SJ en vinst för 2012 på 498 miljoner kronor före skatt. Staten ställer också krav på att SJ ska gå med vinst. Men resenärerna ställer andra krav på SJ – Elin Mannheimer bor i Lund och åker ofta och hälsar på släkten i Dalsland – hon har aldrig ägt en bil och vill fortsätta ta tåget, men nu när hon snart ska få barn funderar hon på att ta körkort – eftersom hon aldrig vet vad biljetterna kommer att kosta vet hon inte om familjen kommer att ha råd att resa med tåg.   – Det känns som att det ska vara en samhällsinrättning, liksom. Hur det fungerar med politik och allt sådant där det kan ju vara hur krångligt som helst men jag känner fortfarande att det finns ett ansvar som måste tas för att vi ska ha en fungerande järnväg som inte handlar om att man ska tjäna så mycket pengar som möjligt på resenärerna, utan att det faktiskt ska, folk ska kunna åka tåg helt enkelt. Jag tycker att det är tråkigt, de känns giriga liksom. Ja, jag förstår det, jag är egen företagare själv och vill också gå runt och gärna ha ett överskott, men jag tycker fortfarande att man måste se till kundrelationen. Jag tycker att det är konstigt att man kan bedriva en sådan verksamhet och faktiskt då när man får kritik bara slå den ifrån sig. Det tycker jag är jättemärkligt, att man inte tar det på allvar och faktiskt förstår vad det är folk säger när man säger att man är besviken. Jag känner ingen som inte har kritik mot SJ.  Vad säger du om det? – Det är tråkigt, jag hade sett fram emot att kunna kanske eftersom jag har rest mycket och tycker om att resa och vi åker ofta på tågluff och sådär också så känns det som att tåget har varit en så stor del av mitt liv. Jag hade hoppats att det hade kunnat fortsätta vara det. Så jag hoppas att det blir en förändring och jag nästan kräver att SJ gör någonting åt det här faktiskt. För jag är faktiskt en av deras bästa kunder om jag ska vara ärlig. – Ja vi vet ju att de flesta konsumenter vill veta vad de betalar, man vill veta vad det kostar att resa och det är klart att om man vet att en tågbiljett mellan Stockholm och Göteborg ligger på allt mellan 99 kronor och 2500, om man ska planera sin resa, så är det klart att man substituerar bort den resan mot en annan form av resande exempelvis buss som kör mot fast pris eller bil. Och jag tycker att man ska ställa sig frågan vad SJ har som mål. Om man tittar på SJ idag så är uppdraget att man ska vara lönsamma. Tommy Andersson på ekonomihögskolan i Lund säger precis som Elin Mannheimer att frågan om SJ:s biljettsystem också är politisk – eftersom ju SJ, även om det drivs som aktiebolag ägs av staten.    – Att man ska vara lönsamma betyder nödvändigtvis inte att man ska dra in så mycket pengar som möjligt, utan man kan ta hänsyn till andra faktorer, till exempel kundnöjdhet, beläggningsgrader och sådant. Och då kanske man bör fundera på om det är det här systemet man ska använda sig av på lite längre sikt. Men har SJ ett samhällsansvar eller är det, sen bolagiseringen, som vilket annat företag som helst? Finns det även här ett glapp mellan vad resenärerna förväntar sig av SJ och vad SJ själva tänker? VD Crister Fritzson igen: – Vi har tydliga mål från ägarna. Vi är ett affärsdrivande bolag som ska ge en avkastning till vår ägare. Jag har väldigt tydliga mål från min styrelse. Punktlighet är fokus från styrelsen och mitt uppdrag, mitt fokus och SJ:s fokus. Vi ska jobba med effektivisering, vi ska jobba med att utveckla vårt ledarskap. Resenärer som vi pratar med anser att SJ har ett samhällsansvar för att folk ska ta tåget istället för andra färdmedel. Har ni något samhällsansvar? – Vi är en väldigt stor aktör naturligtvis som opererar i hela Sverige så vi har ett ansvar helt klart och det tar vi genom att vi är väldigt noggranna med att vi finns i hela Sverige vi erbjuder bra tjänster och vi jobbar hela tiden för att kunderna ska vara nöjda, så vi tar ett stort ansvar och vi tycker att vi är en viktig del i samhället. Men med tanke på vilka som äger er, ser du att ni har ett annat ansvar än de andra företagen på marknaden? – Vi har ett väldigt tydligt uppdrag från ägarna och det är att vi är en affärsdrivande verksamhet, vi har finansiella mål från ägarna, vi ska ha en avkastning på eget kapital och vi ska ha en viss soliditet. Eftersom det är en affärshemlighet exakt hur SJ sätter sina priser så har vi inte kunnat undersöka det – i dagens program har däremot kunnat visa att det svänger rejält om SJ:s prislista. Det har gått 8 år sen det nya prissystemet infördes – en del är nöjda – andra känner att de får betala ett för högt pris för biljetterna. Birgit Linnér Göthes önskan att SJ skulle kunna erbjuda henne ett alternativ som hon förstod. – För min del skulle jag må bättre av att veta att så här kostar det. I den här perioden så är det de här rabatterna, gör jag såhär så blir det så. Så kan jag istället välja någonting som jag förstår och vet att det här kommer att hända. Ja, en större transparres helt enkelt. Ett system som kunderna vet om hur det fungerar och som är tydligt och hyggligt rättvist. Kaliber är slut. I nästa vecka hör du den tredje och avslutande delen i vår serie om den svenska järnvägen. Då kommer det handla om hur förtroendet för järnvägen ska återvinnas. – Innan man börjar borra i Hallandsåsen så måste man ju liksom fundera på om tåget kan ta en annan väg. – Jag tror att svenska folket älskar tåg. Men vi kan inte tycka om dem nu, när de levererar så dålig kvalitet.   – Redan innan tåget går kommer resenärer fram och frågar: kommer tåget komma fram i tid idag tror du? Reportrar: Micha Arlt och Jimmy Karlsson Producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Husbesiktningar - vilket skydd har du om det blir fel?

    · 00:30:36 · Kaliber

    Vid en husaffär är köparen är skyldig att undersöka huset noggrant. Många anlitar ett proffs och tror att man då är säker. Men hur skyddad är du egentligen när besiktningsmannen har gjort fel? Ja, man blir av med lite aggression i alla fall. För man är ju frustrerad och bitter. Men samtidigt ska det bli fantastiskt skönt att få ett nytt badrum. Men det är ju inte jag som borde betala för det här.Det här är Kaliber där drömmen om ett hus blev en mardröm.Om en husbesiktning som gick snett.Om Marcus Lidstedts kamp för att få rätt mot det multinationella bolaget.­­­ Här har vi katastrofområdet. Här har vi badrummet och två golvbrunnar. Badrummet är från 90-talet, det är kanske inte modernt i färg längre men är fint och fräscht. Och vi förväntade väl oss inte att det skulle vara några problem, säger Marcus Lidstedt.Vi är hemma hos honom i Mjölby i Östergötland. Vid ett vackert putsat gult hus från början av förra sekelskiftet. I trädgården fruktträd och gungor. Här uppe har det varit en balkong tidigare, vad jag förstår. Men den har man satt igen. Så har de satt in det här fönstret som skickar in väldigt fint ljus in i hallen och matsalen.Marcus Lidstedt visar runt och berättar om hur drömmen om hur ett eget hus till familjen började ta form en sommar för några år sedan. Jag växte upp i ett sådant här hus i Skänninge. Min sambo växte upp utanför Mjölby men när vi flyttade hit bodde vi på Ringvägen som korsar den här gatan. Då pluggade vi. Sen bodde vi på Lagmansgatan som är åt det hållet. Vi har hela tidenman har ju varit i området här, men jag har aldrig lagt märke till huset för här åker du bara förbi. Men sen så en sommar så kände vi att jag höll på att bli tokig, jag orkade inte bo i lägenhet längre, då började vi leta. Då kom det här ut. Vi blev förälskade direkt. Och vi fick det.Härligt. Hur kändes det? Det kändes väldigt bra. Väldigt bra.Köparen skyldig att undersökaAtt köpa hus är för många en av livets största affärer. Och en köpare är skyldig att undersöka huset noggrant. För säljaren ansvarar inte för fel som är möjliga att upptäcka vid en noggrann besiktning, så kallade dolda fel som redan finns när bostaden köps. En del köpare besiktigar själva. Men de flesta anlitar en professionell besiktningsman för en så kallad överlåtelsebesiktning. Om besiktningsmannen slarvar kan han eller hon bli skadeståndsskyldig. På så sätt ska husköparen känna sig trygg och säker - är det tänkt.Marcus Lidstedt är revisor. Han tycker inte om att ta risker, vare sig i sitt yrke eller till vardags. Så innan han skriver på kontraktet för drömhuset kontaktar han den största firman på marknaden när det gäller överlåtelsebesiktningar i Sverige. Nämligen Anticimex.På hemsidan står:Vi har i mer än 20 års tid utfort besiktningar och gor närmare 25 000 overlatelsebesiktningar varje ar.// Att sälja ett hus är en stor och komplex affär. Ett fel som upptäcks efter affären kan få konsekvenser för både köpare och säljare. I ett hus kan det finnas många fel och brister som är svåra att upptäcka för ett otränat öga. //Med en overlatelsebesiktning far du reda pa vilket skick huset ar i och minskar risken for trakiga overraskningar nar kopet ar klart//Vi har lång praktisk erfarenhet av besiktningar och kunskap om byggteknik.//Du får personlig service på plats i ditt hus och har möjlighet att ställa frågor direkt till besiktningsmannen.En trappa upp i huset ligger badrummet. Där finns toalett, handfat, ett badkar och ett duschutrymme. Marcus tar bort locket till golvbrunnen i duschen och börjar berätta vad som hände den där lördagen i november förra året när han kliver in i duschen något som senare ska kosta honom över 200 000 kronor. Men det har han ingen aning om just då när han vrider på vattnet.Stäng av duschen, det rinner ned i källarentrén Och när man duschar är det bra att vattnet tar vägen någonstans, gärna ned i ett rör. För att göra det när man lägger klinkers så lägger man ett tätskikt i botten vad jag förstår och sen lägger man på klinkers. Tätskiktet ska ju gå ned i golvbrunnen och slutas till med den gråa tätringen som är längst ned här. Så ser det inte ut här. Vad som hänt här är att här har duschen varit på och det har varit lite för mycket skräp i golvbrunnen, vilket gjorde att vattnet steg mer än det tilläts flöda ut. Det är ju sådant som kan hända. Man ska ju rensa, men ibland glömmer man och jag hade varit på affärsresa i två veckor och innan var det lite stressigt så jag tänkte tar det när jag kommer hem. När jag kommer hem tar jag en dusch och det går väl en minut ungefär så ropar min sambo på mig att stäng av duschen, det rinner ned i källarentrén. Mycket riktigt, på våningen under är det fritt flöde ned.Vad är det som är under här? Här har vi en källarentré klätt i träpanelervattnet har stigit upp här, kommit upp under tätringen, tillåtits tränga ut kanske en halv kvadratmeter i diameter och sen har det hittat vägen ned. Så man kunde väl duscha där nere också men vattnet var lite smutsigare.Så det började droppa där nere? Ganska rejält, ganska rejält.Vad tänkte du då? Det ska man inte säga i radio. Blir ledsen. Rädd, vad har hänt? Hur stora är skadorna? Får ju panik mer eller mindre, berättar Marcus Lidstedt.Trots att Marcus är noggrann och tar hjälp av den största firman på marknaden och tror han att han gör allt rätt, så blir det ändå fel. Vad hade besiktningsmannen egentligen för kompetens? Och hur kunde det gå så snett?Finns inga formella kravVarje år säljs drygt 55 000 småhus och 10 000 fritidshus i Sverige. En bostad säljs i det skick som den är i just när kontraktet skrivs. De flesta köpare låter en besiktningsman undersöka huset. Men i Sverige kan vem som helst kalla sig för besiktningsman. Det finns inga formella krav på yrkesbevis, certifikat, att man verkligen kan det man utger sig för att kunna.Det som finns är en ideell yrkesorganisation för ingenjörer som jobbar inom fastighets- och byggbranschen som heter SBR Byggingenjörerna. De bedriver utbildning för besiktningsmän och utfärdar godkännanden. För att bli godkänd besiktningsman av SBR krävs en dokumenterad byggteknisk utbildning och att man gått organisationens grundkurs för överlåtelsebesiktning. Därefter kan man bli certifierad av Sveriges tekniska forskningsinstitut, SP.Idag finns 180 godkända besiktningsmän i landet av dem knappt 50 certifierade. Det finns inga exakta siffror på hur många besiktningsmän det finns totalt i Sverige. Men branschen själv uppskattar att det är mellan 500 och 600. Och åsikterna om deras kvalitet är många i de forum på nätet som diskuterar besiktningsmän.Det är den 15 september 2010. Enligt besiktningsprotokollet är det halvklart väder och 14 grader i luften, när besiktningsmannen från Anticimex parkerar sin bil utanför det gula huset från 1910 på Bondegatan i Mjölby. Jag har kvar visitkortet här, men där står bara hans namn. Jag vet inte vad han har för kompetens.Det var inget du frågade efter då? Nä, det var det inte. Det kanske var dumt. Jag utgick från att Anticimex skickar kompetent personal. Du skickar inte mig till kungliga operan för att göra en balett, jag är inte professionell nog. Då förutsätter jag att de inte skickar en sån yrkesperson hit, säger Marcus Lidstedt, och bläddrar i besiktningsprotokollet som enligt Anticimex kallas nivå två, som betyder en utökad besiktning av husets riskkonstruktioner och med fuktmätning ibland annat badrum. En grön bock.Som betyder? Inget att notera. Det finns en liten legend vad en grön bock ska betyda. Denna symbol används då besiktningsteknikern inte ser några avvikelser i utrymmet eller byggnadsdelen.Så då var du säker med ditt badrum? Det var jag.Men besiktningsmannen såg inte allt som han borde ha sett. Jag undrar så klart vilka andra fel har han missat. Det oroar mest. Nu vet vi ju vad en av riskerna var. Jag tror han åkte hit, tyckte huset var trevligt, en trevlig säljare och det var ett trevligt besök och han noterade inte vad han skulle göra. Det är vad jag tror, säger Marcus Lidstedt.Fick inte rätt trots konstaterad missMissen ska bli kostsam för Marcus när vattnet i duschen några år senare letar sig en helt ny väg ned genom huset. Med lätt panik och en vattenskada i huset ringer Marcus försäkringsbolaget som ger rådet att ringa Anticimex för att få skadan besiktigad. Han kommer hit, tittar ned i golvbrunnen och säger ja, den här golvbrunnen är felaktigt ansluten. Så förklarar han hur det ska se ut och då säger jag att ni har ju haft det besiktigat när vi köpte huset. Borde han inte ha sett det här. Och det tar kanske en tio sekunder så säger han jo, det borde han ha gjort. Jaha, då kommer jag att reklamera det här. Gör det du, blir svaret då. Då ber jag honom titta i golvbrunnen vid badkaret också. Det är likadant här. Så här är lika stor risk. Jag fick ett protokoll från Anticimex där det konstateras att golvbrunnen är felaktigt ansluten vilket är orsaken till läckan. Felet är inte dolt. Så när jag kontaktar mitt försäkringsbolag så vill de inte de ersätta mig för skadan här i badrummet, berättar Marcus Lidstedt.Anticimex som inspekterar skadan i Marcus hus erkänner nu själva att golvbrunnen är felmonterad. Ett fel som orsakade skadorna i huset. En felmonterad golvbrunn som en annan av bolagets besiktningsmän helt missade några år tidigare.Nu tror Marcus att det ska gå lätt att få rätt mot Anticimex och att problemen snabbt ska lösas.Men det är nu kampen börjar.På Konsumentverket i Karlstad jobbar Daniel Gustafsson som jurist. Om till exempel en snickare, rörmokare eller golvläggare gör fel gäller tio års rätt att reklamera jobbet enligt konsumenttjänstlagen. Men för konsulttjänster, som en överlåtelsebesiktning, gäller inte den lagen. I stället är två år en skälig tid att reklamera; detta efter en dom i Högsta Domstolen från 2007.Det här drabbar konsumenterna, anser Konsumentverket, som tycker det är en lucka i lagstiftningen och vill se en förändring. Man kan ju fråga sig varför just hantverkare ska ha större krav på sig med reklamationsfristen än vad en besiktningsman eller advokat eller vem som gör en så kallad immateriell tjänst. Absolut vore det önskvärt om det gick att vända sig mot en besiktningsman en längre tid. Det skulle ge en ökad trygghet, säg att det utsträcks till tio år då har man samma möjlighet att vända sig till besiktningsmannen om den gjort något fel som man har att vända sig till säljaren om dolda fel, säger Daniel Gustafsson.Lagändring inte bästa vägen menar ansvarigaHur tänker då lagstiftaren, politikerna, om luckan i lagen? Den som både Marcus i Mjölby och juristerna på Konsumentverket i Karlstad vill täppa till.Kaliber har sökt justitieminister Morgan Johansson för att prata om varför inte husbesiktningar omfattas av konsumenttjänstlagen. Men han vill inte vara med i en intervju. Istället hälsar genom sin pressekreterare Sofie Rudh att frågan om att förändra lagstiftningen var uppe hos dåvarande regering 2009. Sofie Rudh skriver i ett sms att:Då ansågs inte en justering av lagen var den bästa vägen. Inte heller denna regering arbetar med ändring av lagen. Det skulle bland annat krävas särregler för olika typer av uppdrag och det skulle bli svårt att samordna med befintliga regler i konsumenttjänstlagen. Mot bakgrund av detta tackar Morgan Johansson nej till intervju denna gång.Regeringen anser att branschens egen certifiering som sker genom SBR Byggingenjörerna räcker som skydd för konsumenter. Men den här är en certifieringen som inte är lagstiftad utan frivillig och Daniel Gustafsson på Konsumentverket håller inte med regerings resonemang: Det är många branscher som har certifieringar och det blir fel i många branscher trots certifieringar, så det tror jag inte kan, tror inte det i sig räcker för att få trygga konsumenter, även om det givetvis höjer ribban lite grann.Och Kaliber kan i dag visa att det regeringen tycker är tillräckligt skydd för husköpare - inte räcker. Även Konsumentverket tycker att skyddet är otillräckligt.Certifieringen frivilligMarcus Lidstedt har anmält Anticimex till Allmänna reklamationsnämnden, ARN. Tyvärr har jag inte den styrkan att anlita en advokat och bära den rättegångskostnaden om jag förlorar. Jag tror faktiskt att, det är därför jag driver det så hårt mot Anticimex, att jag har rätt. Ett konstruktionsfel är ett konstruktionsfel, det är inget som växer fram. Så jag tror nog det skulle kunna vinna i tinget, men den risken vill jag ju inte ta. Däremot gör jag så klart en ARN-anmälan. Deras beslut eller rekommendation är ju en indikation på vad en domstol skulle besluta, säger Marcus Lidstedt.Varje år får reklamationsnämnden dit missnöjda kunder kan vända sig - in mellan 1200 och 1500 anmälningar om jobb som gjorts på bostäder, som till exempel hantverkstjänster. Problem med husbesiktningar är en liten del av alla ärenden. Men en enskild kan drabbas hårt ekonomiskt om något går fel. Och kan man säga något om kunskapen hos landets besiktningsmän?Kaliber har granskat samtliga anmälningar till Allmänna reklamationsnämnden som handlar om överlåtelsebesiktningar de senaste fem åren. Flest anmälningar mot sig har Anticimex - 117 av totalt 318. Men Anticimex är också det enskilt största besiktningsbolaget på marknaden. Få anmälningar leder till fällning för det är den som anmäler som ska bevisa att besiktningsmannen varit vårdslös.Men hälften, eller 19 fällningar de senaste fem åren, gäller Anticimex.Vår kartläggning visar också att i de fall där reklamationsnämnden fällt Anticimex är bara en av deras besiktningsman godkänd enligt de certifieringskrav som yrkesorganisationen SBR Byggingenjörerna ställer. Den certifiering som regeringen tycker räcker som skydd för konsumenterna. Bland övriga besiktningsmän som fällts av ARN finns dem som både har och saknar certifiering.Daniel Gustafsson på Konsumentverket blir förvånad över att så många av besiktningsmännen som fällts saknade certifiering eller godkännande: Det är intressant det du säger att där det gick snett var det oftast en besiktningsman utan den här certifieringen.Kan man dra någon slutsats som konsument om man ska anlita en besiktningsman, ska man titta efter att den är certifierad? Ja, de data talar ju onekligen i den riktningen, säger Daniel Gustafsson.Vi hör av oss igen till justitieminister Morgan Johansson. Nu för att höra hur han ser på att branschens egen certifiering som regeringen sagt räcker som skydd för konsumenter mot besiktningar som går fel - inte har den effekt det var tänkt. Något som Kalibers granskning visar.Och också vad han tycker om Konsumentverkets krav på en förändrad lagstiftning.                          Men det är frågor vi inte får ställa. För ministern vill fortfarande inte vara med i en intervju.Anticimex säger ner till ersättningI Mjölby står Marcus Lidstedt i byggdamm och river ned kakelplattor från väggarna. Allt ska rivas, ända ned till träbjälklaget. Sedan ska hantverkare göra nytt och göra rätt. Det gäller att få rätt vinkel, annars så fastnar du och halkar. Så ska du trycka till lite också. Det är väl bra för karaktären.Vad heter det där? Det är väl en bilmaskin, va? Sägs det, jag är inte så kunnig på sånt. Men bilmaskin skulle jag säga, med ett litet huvud för att komma in bakom. Kanske borde haft en bred, den kanske inte fastnar lika lätt. Men ja, jaVad gör ni idag? Tanken är att vi slår ned väggarna till bjälklag och isolering. Golvetjag måste tänka på om vi ska vänta med det. Jag måste måla här på något sätt. Jag har ju hjälp i dag, men.Marcus får ingen ersättning av Anticimex trots att deras besiktningsman missade att se den felaktigt monterade golvbrunnen som ledde till skador i huset. Anledningen är att mer än två år gått mellan överlåtelsebesiktningen och skadan. Det blir väl pasta till lunch så man får mer energi. Pizza sa vi, men jag vet inte  Högt kundvärde och bra kvalitetAnticimex finns idag i 15 länder och har cirka 4 000 anställda. Skadedjursverksamhet är företagets huvudsyssla och därefter är överlåtelsebesiktningar en stor och viktig del. Den svenska delen av Anticimex gick 2014 med drygt 483 miljoner kronor nästan en halv miljard - i vinst. Enligt företaget var vinsten extra hög på grund av försäljning av fastigheter och ett bolag i Luxemburg.Med de siffrorna i minnet uttrycker Marcus Lidstedt sin besvikelse i ett brev till Anticimex - och får svar från företagets vd Mikael Roos: Han svarar mig så här: Hej Marcus. Tack för ditt mejl. Även om det naturligtvis är tråkigt att du är så missnöjd med våra tjänster. Vi strävar som du förstår alltid efter att leverera tjänsterna med högt kundvärde och bra kvalitet. Och när vi tyvärr emellanåt misslyckas vid enstaka tillfällen så försöker vi alltid lära oss för att bli bättre. När vi utför överlåtelsebesiktningar har vi liksom hela branschen, samma reklamationsvillkorKaliber kontaktar företagets vd Mikael Roos för att höra vad han menar med brevet han skrev till Marcus, där han beklagar att det ibland blir fel men ändå inte kan hjälpa Marcus.Mobilsvar: Hej, du har kommit till Mikael Roos på Anticimex. Hej Mikael. Jag heter Christian Ströberg ringer från Sveriges Radio. Du får gärna ringa mig på 011- 495.Men Mikael Roos tackar nej till en intervju med Kaliber och hänvisar i mejl till Per Bergström som är affärsansvarig.Först lovar företaget att svara på våra frågor, men efter några dagar ändrar de sig och vill inte ställa upp alls. Till sist går de med på en intervju men under förutsättning att inte svara på några frågor som har med Marcus Lidstedts ärende att göra eftersom det nu ligger hos Allmänna reklamationsnämnden. Hej, Per Bergström heter jag. Välkommen in.Vi ställer ändå frågan till Per Bergström vad Mikael Roos egentligen menar i brevet som han skrev till Marcus Lidstedt.I ett mejl skriver Mikael Roos att "ni strävar som du förstår alltid mot att leverera tjänsterna med högt kundvärde och bra kvalitet." Rent generellt; vad innebär en sån formulering? Ja, vi skulle ju inte kommentera det här enskilda ärendet sa vi. Utan vi får göra när det är färdigt så kan vi även kommentera det utlåtandet.Nu var det ju inte det enskilda ärendet jag ville ha kommenterat utan rent generellt vad innebär en sån formulering att ni alltid strävar mot att leverera tjänster med högt kundvärde och bra kvalitet? Det är ju om jag ska kommentera det utifrån vad vi pratat om att vi jobbar med att utveckla våra tekniker, att följa upp det som blir fel, att försöka lära av misstag, och det är väl för att leverera bra kvalitet med högt kundvärde.Hur mäter man sånt? Kundnöjdhet, vilket vi också mäter.Så när man köpt en tjänst av er då får man också ett formulär där man får svara på ett antal frågor? Ja, absolut. Vi har alltså ett verktyg där det går ut ett mejl till kunderna. Vi har nyligen lagt ut överlåtelsebesiktning. Vi har successivt gått ut med alla våra tjänster så vi får en kontroll på vad våra kunder tycker.Vad säger era kunder om överlåtelsebesiktningar? Ja, vi har inte hunnit få något resultat än, för det är helt nytt.Okej, så pass. Men vi har väldigt många nöjda kunder, så är det, annars hade vi inte haft den position vi har, säger Per Bergström.Anticimex eget systemAnticimex väljer att fokusera på de kunder som är nöjda och Per Bergström vill inte prata om en av de missnöjda kunderna, Marcus Lidstedt.Anticimex har cirka 200 personer som utför överlåtelsebesiktningar. Bara sex av dem är godkända enligt SBR Byggingenjörerna och det som regeringen tycker räcker som garanti för att kunskapen är tillräcklig hos landets besiktningsmän. I stället har Anticimex en egen utbildning för sin personal, berättar Per Bergström och säger att många av besiktningsmännen också har någon form av byggteknisk utbildning i botten och gärna lite arbetslivserfarenhet från byggbranschen.Så hur ska då en vanlig husköpare veta vem som har tillräcklig kunskap för att göra en ordentlig besiktning?Blir det inte otydligt när ni har ett system och SBR har ett annat? Jo, klart om man utgår från den delen att måttet är den typen av certifiering då kan det väl vara otydligt att en har och inte den andre har. Men om man nu tittar på det faktiska som vi gör, så kanske det inte är så otydligt. Eftersom vi gör exakt samma sak.Ni vet säkert vad ni gör men för kund blir det otydligt. Jo, absolut, absolut, Det kan absolut vara så att det är en otydlighet i vad som är rätt eller fel då, säger Per Bergström.I de fällningar av Allmänna reklamationsnämnden som Kaliber granskat var ingen av Anticimex besiktningsmän certifierad. Endast en var godkänd av organisationen SBR Byggingenjörerna.Men Per Bergström tycker inte att det säger något om kunskapen hos Anticimex besiktningsmän: Nej, jag vill påstå att det inte gör det. Sen att det blir fel iblandmen det blir ju fel även om man är certifierad. Jag är lite envis i att vi har en modell för utbildning och krav som gör att vi följer upp, vi vet när vi släpper ut någon, vi följer upp, på samma sätt som jag tror SBR gör, eller kanske mer intensivt eftersom vi har en koppling till varje kontor och tekniker. Sen blir det givetvis fel ibland och det är beklagligt att det blir fel. Så är det absolut.Men det faktum att ingen är certifierad och en var godkänd. Säger det ingenting, menar du? Inte vad jag ser och vet om certifieringskraven. Återigen vill jag påstå att vi har väl så bra och samma utbildning och samma kontroll som övrig marknad har.Men när jag ska välja besiktningsman eller företag. Hur ska jag tänka? Ja, där kan det finnas en poäng i det du säger att då letar man efter någon som är certifierad, kanske. Och är ju inte vi då, i det här fallet.Kan göra undantagEn missnöjd Anticimexkund har två år på sig att reklamera en besiktning, en gräns som ju Högsta domstolen tycker är skälig. Per Bergström säger att de kan göra undantag från tvåårsregeln om felet är grovt. Men beroende på hur uppenbart och hur stor en brist kan vara i förhållande till det ekonomiska värdet, givetvis.Så trots att företaget som gjorde nästan en halv miljard kronor i vinst kan vara mer generös mot en missnöjd kund hänvisar de till en reklamationstid på två år. Det finns ju en betydande ekonomisk risk givetvis i att dra det här mycket, mycket längre. Så är det helt klart, och vi har inte tjänat de där pengarna på den här verksamheten givetvis. Utan nu har du tittat i en total verksamhet. Så om vi nu gör någon normal handelsvinst på besiktningen så är den bygd utifrån en sån här tvåårsgräns, säger Per Bergström.Kaliber har i dag visat att det regeringen tycker är skydd för konsumenter mot fel som besiktningsmän gör nämligen ett frivilligt system med godkännande och certifiering inte har den effekt det var tänkt.  I Marcus Lidstedts fall var besiktningsmannen godkänd av både av organisationen SBR och Anticimex. Men han missade ändå att golvbrunnen i badrummet var felaktigt monterad. En miss som ledde till omfattande vattenskador.Och trots att Anticimex själva erkänt att de gjorde en miss får Marcus ingen ersättning från bolaget, eftersom det gått mer än två år från besiktning till att skadan skedde.I Mjölby är Marcus' badrum omgjort och nästan klart. Det har kostat Marcus drygt 200 000 kronor och en hel del arbete. Så här ser det ut nu, då.Oj, vad fint det blev. Ja, det blev faktiskt jättefint. Så vi har nu golvvärme eldriven, vi har snyggt och prydligt plattor och en korrekt ansluten golvbrunn.Ja, där är den nya. Ja, så här ska det se ut.Gjort efter konstens alla regler? You bet!Under våren har han övervägt att stämma Anticimex inför domstol, men om han förlorar tvisten får han ersätta företaget för deras rättegångskostnader. Plus betala sina egna advokatkostnader.Sådana är reglerna. Och den risken vågar han inte ta.I stället har han alltså gjort en anmälan till Allmänna reklamationsnämnden och hoppas på att få rätt. Och på att luckan i lagen någon gång i framtiden täpps igen.Vi ska också lägga till att när programmet var klart i fredags hörde Anticimex av sig i ett mejl, där de skriver att de nu startat en process för att låta tredje part certifiera företagets besiktningsmän. Det innebär också att de gör en översyn av sin process för överlåtelsebesiktningar.Reporter: Christian StröbergProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se  

    starstarstarstarstar
  • "Golare har inga polare" - om en kultur där man löser brott och konflikter utan att blanda in polisen

    · 00:29:35 · Kaliber

    Polisen är den myndighet som ökar mest när det gäller allmänhetens förtroende. Men i vissa områden sprids istället en rädsla och ett förakt mot polisen. Här tiger man när polisen ställer frågor. Här löser man brott och konflikter själva. Här har golare inga polare. - Här har vi då pingisrummet och två pingisbord. Och sen några bänkar man kan sitta på och så. Och så har vi några datorer där vi brukar sätta på musik och så brukar vi spela samtidigt. Sen har vi ett till biljardbord, berättar Lima är 16 år. Hon visar runt på fritidsgården Flamman som ligger i stadsdelen Kroksbäck i Malmö. På en svart vägg har ungdomarna målat ett stort fuck you-finger. Enligt föreståndaren här är det en hälsning till polisen. - Det är ett sätt att visa vad vi känner. Sen har man ett hat mot polisen här. Även fast de inte har begått ett brott, de småkillarna som är här de hatar ändå polisen. Utanför - runt en offentlig sittgrupp i rött stål - hänger ett gäng i 16-årsåldern. Vissa går och andra kommer. Två av killarna presenterar sig som Ahmed och Abbas. - Polisen kommer hit hela tiden och sånt. Folk känner sig otrygga. Det är det jag menar. - På grund av att de kommer? - Ja. - Alltså om polisen slutar att komma hit så blir det bättre. - Men man kan inte få hjälp av polisen, tror du? - Nej, nej. - Vad är det de gör när de kommer hit?    - De står still. De kollar på ungdomarna. De tror att vi gör någonting. De fortsätter och stoppar dem. De kommer flera stycken hela tiden. Så man tror hela tiden att det är något på gång, när det inte är något på gång. - Och hur känns det för dig när de är här? - Jag känner mig skraj och rädd. - Det är jobbigt när poliserna alltid är här, men folk är vana. - Men vad tycker om när de kommer? - Jag tycker inte att det är trevligt. - Varför inte det då? - Det är som att de campar här. - Ibland det händer bråk, polisen går ut med batong, de skriker mot barnen, de blir rädda. I vissa tillfällen överdriver de på olika sätt. De skriker mot barn, tar ut batong. De skrämmer folket. - Men om jag förstår dig rätt så tycker du att det hade varit bättre om polisen inte kom hit? - Ja, då hade man känt att man hade varit mer trygg. - Ge mig en cigg mannen… I Kaliber förra veckan berättade vi om att polisutredare i allt större utsträckning tvingas lägga ner förundersökningar på grund av att vittnen inte vill berätta om de brott som de sett. Det här leder till att många brott inte går att lösa. Polisutredarna berättade om att en ovilja växt fram i vissa områden - en kultur där man inte pratar med polisen.   I dag försöker vi ta reda på varför. Vi är i Kroksbäck  - ett område i Malmös ytterkanter. Här finns stora grönområden och kommunen har satsat på moderna fotbollsplaner och en påkostad lekplats. Men i området finns det också problem. Invånarna plågas av droghandel, skottlossningar och rån. Christian von Malmborg är närpolis i området. - Alltså det här är ett av de områdena i Malmö där det är mycket… Det är väldigt många normala människor här också men det finns mycket problem i det här området. - Det är ju framförallt Stockholm, Göteborg och Malmö så har det bildats områden som det blir ju små städer i städerna. Det finns folk här, du kan stoppa tio människor här och då har fyra av de ungdomarna inte sett havet, och det ligger 600 meter bort. Jag träffar alltså ungdomar som inte har sett havet och de bor bredvid det. De kommer inte härifrån. Men frågar man ungdomarna ger dom en annan bild. Vi träffar Abbas som är 17 år och som drömmer om att bli elektriker. Han visar runt i området där han har bott i hela sitt liv. Han säger att han trivs. - Enligt polisen är ingen trygg. Men enligt oss ungdomar så är alla trygga. Alla har kul med varandra. Det kanske blir tjafs. Men man blir vänner direkt. Eftersom alla är som en familj. - Det är en riktigt go känsla faktiskt. Det är som din egen familj fast utanför huset. Alla hjälper dig, du hjälper alla. Alla mår bra när du mår bra. - Så ibland när någon är ledsen vi uppmuntrar honom så att han blir bra igen. Här i Kroksbäck - eller K som man säger i området  - håller man ihop. Och det är på gott och ont. Enligt 16-åriga Lima leder den starka sammanhållningen också till att man har det svårt att acceptera folk utifrån.   - Det är ju det att känner man inte folket då generaliserar man. De är riktiga bitches. Om vi säger en tjej kommer, flyttar från Limhamn till Kroksbäck. Hon hade absolut inte kommit in i vårt kompisgäng. Hon hade bara inte det för att vi håller ihop. Vi har känt varandra i åtta-nio år. Vi litar på varandra. Vi är som en familj på något sätt. Vi vet inte var hon kommer ifrån, vi vet inte vad hon har sysslat med och sådana här grejer. - Vi gillar bara att umgås med dem i området, säger en annan tjej. Under sommaren har det skett flera skottlossningar i området, men polisen har haft svårt att få någon att berätta vem eller vilka som ligger bakom. I närområdet finns en lokal polisstation. Här var det meningen att närpoliser skulle komma närmare medborgarna. Men visioner blir inte alltid som det är tänkt. Av de 120 poliser som jobbar här är i praktiken bara tre närpoliser. Området stationen ska täcka har 120 000 invånare. Närpoliserna Johannes Dontsios och Victor Eriksson gör sig redo för patrulltjänst. I ett gammalt bankvalv plockar de ut vapen och annan utrustning som de behöver inför kvällens arbetspass. De berättar om hur de varje dag får kämpa mot polisens dåliga rykte. - Relationen mellan rättsväsendet och vissa människor är inte så god. Det kan bero på att man  inte har någon kontakt. Och viss kultur bland unga är att polisen inte är så jäkla bra - fuck the police och grisar och så, säger Johannes Dontsios. - Rätt ofta när vi är ute så möter vi på att man, som man säger, man golar inte. Det är att man inte pratar med rättssamhället helt enkelt. Om det man har sett, säger Victor Eriksson. - Min analys av det är att det handlar om utanförskap, man känner sig utanför samhället. Känner man inte att polisen är till för en utan att den är mot en, fortsätter Johannes Dontsios. Både Johannes Dontsios och Victor Eriksson säger att det skulle behövas fler poliser som jobbade förebyggande vid sidan av insatsverksamheten. - Ja, vi skulle vart fler. Som vi sa, vi är tre personer på 120 000 invånare. Vi hinner inte med allt det vi vill. Jag tror att hade man jobbat mer förebyggande, varit mer ute och, ja kanske fotpatrullerat till och med, så hade man dels förebyggt brott genom ens närvaro och dels då byggt upp bättre relationer. Man hade lärt känna ungdomarna. Och de hade fått en helt annan bild av polisen, än att de bara dundrar in när det har hänt något, säger Johannes Dontsios. Kvällens patrullerande är en förhållandevis ovanlig del av polisarbetet i Malmös södra förorter. För det mesta är det akuta händelser som gör att polisen dyker upp. Då är det skarpt läge och polis och ungdomar står på olika sidor. Renas Faik är 23 år. Han driver en liten butik några kilometer bort. Här säljer han läsk, godis och cigaretter. Renas Faik fäller ut solstolar utanför butiken. De har han precis köpt. De är till de 10-15 ungdomarna som brukar hänga här vid hans butik. Renas Faik har varit engagerad i Fryshuset och är själv uppvuxen i Malmös ytterkanter. Nu försöker han vara en förebild för dem som är som han själv var. Han har ställt ett krav på ungdomarna: om de ska vara här så måste de göra sina läxor. - Det kommer folk och då kan jag snacka med dem och ha trevligt. Så kan de sitta och plugga här borta, säger Renas Faik och berättar att polishatet är utbrett hos de ungdomarna som brukar hänga här. - Alltså det är verkligen polishat. Poliser ska vara en förebild för ungdomarna. Det är de här människorna som ska se till att det inte ska finnas kriminalitet, att det inte ska finnas våld, det ska inte finnas uppkäftiga killar. De skulle kunna snacka med en kille, du kom hit, varför gör du så, det är väl dåligt, om din pappa ser dig här han blir inte glad över det, så lite fint. Vet du vad de gör istället? De tar 13-åringen, ställer han mot väggen, tar ut batong, visiterar dem och lägger de på marken, lägger ansiktet på asfalten. Va fan är det? - Hur vet du att det går till så då? -Jag har sett det. Jag har själv varit med om det. Enligt närpolisen Christian von Malmborg går det mycket rykten om att polisen tar till övervåld. - Det finns historier som florerar som aldrig har hänt. Det tror ju ungdomarna på och säger, jag känner en kompis som och så vidare, men majoriteten av de här historierna har aldrig hänt så det byggs upp ett polishat som inte är befogat, säger Christian von Malmborg. - Har polisen själva någon del i det, tror du? - Det finns så klart ungdomar som har blivit bryskt omhändertagna i stökiga situationer. Det är stressigt. Det är mycket folk. Det är våld mot polisen. Det är våld mot andra. Man måste snabbt få in folk i buss. En och annan ungdom har säkert fått ont vid flera tillfällen, alltså det kan man inte sticka under stolen med.    Närpoliserna Johannes Dontsios och Victor Eriksson är ute på kvällspatrull. En port har gått i baklås och några tjejer har blivit inlåsta i ett trapphus. I polisernas runda ingår annars besök på fritidsgårdar och i butiker. Och man tar sig också tid att prata med boende. Ett par killar kommer fram och börjar diskutera polisens beteende. - Det finns poliser som hatar vissa och gör saker mot dem, till exempel de kan, jag har inte varit med om det själv, men jag känner folk som har varit med om att de har blivit tagna kört ut långt någonstans och sen bara släppt dem varför de har fått promenera hem. Och blivit slagna också, säger en av dem, säger en av killarna. - Att folk blir bortkörda från en plats, det har polisen laglig rätt att göra ibland. Men det är viktigt där att man förklarar varför man gör det. Att det inte är en hämndaktion eller för att jävlas, säger Johannes. - Men är ni säkra på att alla gör det så som de borde? - Jag är inte säker på att alla gör rätt, jag bara berättar vad lagen säger om det va. Sen har det säkert hänt fel, men att slå någon och sedan slänga av dem i skogen, det får man ju absolut inte göra. Som du berättade, fortsätter Johannes. Den ena killen visar hur hans kompis nyligen blev nertvingad på marken av polisen. Han undrar hur mycket våld polisen egentligen får använda. - Han går helt vanligt men så fäller de bara ner honom. Sen tar de honom, alla tar en hand ett ben, sen gör de grepp på honom. - Vi kan bara stå för vad vi har sett och vad vi gör, säger Victor Eriksson. - Jag själv personligen, jag har aldrig haft någonting med polisen att göra. Men det är klart, man gillar inte såna som inte gör sitt jobb som de ska, och använder den makten på fel sätt ju. Det är det enda, säger en av killarna. - Känns det okej att vi går omkring här då? Frågar Victor. - Det känns helt lugnt. Polisen har på flera sätt ökat sitt förtroende hos befolkningen. Enligt Sifos senaste förtroendemätning bland Sveriges myndigheter var polisen den myndighet som ökade mest i anseende hos allmänheten. Men i landets förorter ser det annorlunda ut. Det visar en rapport som undersökningsbolaget Miklo har gjort. - Enligt vår rapport så tyder det ju inte på att man har ett starkt förtroende för polisen i miljonprogrammen. Snarare att det indikerar åt motsatt håll, säger Marlena Batist, som är konsult på Miklo. De gör bland annat opinionsmätningar åt Jordbruksverket och Finansinspektionen. Förra året mätte man på eget initiativ förtroendet för polisen i Sveriges förorter och utsatta områden. De frågade över tusen boende olika frågor om hur de såg på polisen. Svaren de fick skiljde sig från Sifos undersökning. Bara två av tre uppgav att de litar på polisen. Drygt vart fjärde uppgav att de inte anmälde när de utsattes för brott. Dubbelt så många i gruppen med invandrarföräldrar ansåg att de blivit dåligt bemötta av polisen. - Så slutsatsen är ju ändå att det är inte ett högt förtroende för polisen i de här områdena. Och det som stack ut mest var att över en tredjedel av de tillfrågade i vår undersökning menar att polisen använder övervåld, Marlena Batist. I Kaliber har du hört om ett polishat. Historier om polisvåld. Och en misstro mot poliser som rycker ut för att lösa brott. Men vad får det för konsekvenser? I ett fall som Kaliber berättade om i förra veckan hade polisen det svårt att få vittnen att berätta. Det handlade om en man som blev misshandlad framför sin ettåriga son på en bro här i Kroksbäck. Minst trettio personer såg, men ingen ville berätta för polisen vad de hade sett. På fritidsgården Flamman tycker 16-åriga Lima att det var bra att ingen ville prata med polisen. - Jag tycker det är bra. Det är bra för gemenskapen. Men det är bra för gemenskapen för då litar folk på varandra när det verkligen kommer till liv eller död. Folk kunde ha fått fängelsestraff för det där. Alltså man litar ju mer när det kommer till sådana situationer och där ingen vittnar. - Man skyddar varandra. Det är det du menar? - Ja, man skyddar varandra. Precis. Men som sagt det var riktigt synd om mannen. Hans rättegång blev svårare för att ingen vittnade. Men jag kan förstå varför ingen vittnade. Jag själv hade aldrig vittnat. - Du hade inte gjort det?    - Nej, jag hade inte gjort det. Det är den starka gemenskapen i området som gör att man håller tyst. Att vittna skulle vara att gå emot den sammanhållningen. Bara några meter från där vi sitter har kommunen bjudit in till ett möte. På det här sättet vill man öka tryggheten i området. I Kroksbäcksskolans matsal har man dukat upp med kaffe, bullar och kakor. På de runda samtalsborden ligger högar med informationsfoldrar från olika myndigheter. - Det finns ungdomsproblematik i just de här områdena, säger Jamal El-Haj (S), ordförande i stadsdelsnämnden. - Det har hänt några incidenter här i vårt stadsområde och vi bjuder in våra medborgare för att kunna ha dialog med dem. Här har kommunen tillsammans med polisen, arbetsförmedlingen, Malmö högskola och det kommunala bostadsbolaget MKB  bjudit in de boende i området till en medborgardialog om vad man tillsammans kan göra för att öka tryggheten i området. Men de enda som fikar och bläddrar i foldrarna är representanterna från de olika myndigheterna. Trots att man har annonserat i tidningen så är det nästan inga av de boende som har kommit hit. - Vad tror du det beror det på att det är så som vill vara med och delta och diskutera? - Det kan vara att det är fint väder. Det kan vara att man valde något annat. Det kan vara att vi är mitt i en valrörelse till exempel att anslutningen inte var så väl, Jamal El-Haj (S). - Men hur påverkar det om man inte får med sig medborgarna när myndigheterna försöker nå ut? - Ja, det är brist på demokrati i så fall. - Men du tror att intresset finns? - Ja absolut, även om det inte finns måste va skapa ett intresse. För politiken kan inte fungera själv. Därför måste man ha en dialog med medborgarna, avslutar Jamal El-Haj (S).  Istället för att vända sig till myndigheterna och polisen har det växt fram en kultur i området där man löser konflikter och brott på egen hand. Vi ger oss ut i området och pratar med folk. Flera av dem berättar att det här är något som tillhör sammanhållningen och att det är något att vara stolt över. - Är det någonting som händer på området som alla inte håller med om så samlas alla och tar bort det problemet. De löser det själva, säger en person vi träffar. Killen som vi pratar med bor i det höghus vars fönster vetter ut mot den gångbro där mannen misshandlades svårt framför sin son. Många såg men ingen ville prata med polisen. Killen vill inte säga vad han heter, men berättar gärna i sin dörröppning om hur spontana medborgargarden i området löser konflikter - utan att blanda in polisen. - Ja, vi har haft lite blottare här. De har aldrig kommit tillbaka. Vi har haft folk som har använt, brukat narkotika framför ungar och så som sitter på lekplatser och så. De finns inte kvar där heller. Vi har haft själva stökiga ungdomar som går runt och krossar rutor helt i onödan, bara för att det är onödigt. Men de ungdomarna gör inte det längre. Så man hjälps åt, berättar han. - Men hur fungerar det? Vem är det som bestämmer? - Ingen bestämmer. Alla vet vad som är rätt och fel, så alla går efter varandra. Vet man att han är en blottare, han är dålig för samhället, då är det ingen som behöver bestämma, man vet vad som behöver göras. Skrämma bort honom, få bort honom, få bort honom. En slag, en spark. Bara så han inte kommer tillbaka och blottar sig. Han kan gå någon annanstans. Alla hjälps åt. - Och då behöver man inte polisen? - Nej. Polisen kommer och bjuder in sig själva i dessa området. De behövs inte så mycket. - Vad borde polisen göra annorlunda? - Ingen aning faktiskt. Det är mycket dom borde göra annorlunda. Men det är inget jag kan hjälpa dom med. I Renas Faik butik börjar det komma folk. Han känner väl igen att man ofta löser problem själva. - Ungdomar ansluter sig till ett brödraskap kan man kalla det för. Eller en liten ungdomsfamilj som man har som barn, man växer upp med dem man litar på dem och man litar på de äldre. Lite så. Har man problem och har kommit i knipa så pratar man med de äldre. Och de äldre kan snacka med den som man har problem med. Man löser det alltid på något sätt. Även om det blir med våld, så löser man det ändå. Det blir en lösning på det. Men man ringer inte in polisen. Absolut inte. De förvärrar bara problemet. Det är inte till nytta. - Vad tycker du om att det funkar på det här sättet? - Det är riktigt dåligt att det funkar på detta sättet att folk inte vill vända sig till polisen och säga till dem - vi behöver hjälp. Ni är anställda för att hjälpa oss. Att folk inte vågar eller vill göra det är fruktansvärt, säger Renas Faik. Närpolisen Christian von Malmborg säger att folk i området ofta tar lagen i egna händer. - Det finns ju ungdomsgäng som tycker att de äger vissa gator eller att det är deras gata och då ska de bestämma vilka som ska vara där och vilka som inte ska vara där. Rätt som det är så kommer det dit fel person som inte ska vara där och så ska de jaga bort någon som är farligare än vad de är och så blir det bekymmer och så är det någon stackars narkoman som får stryk i någon gränd för att han satt i fel trappa. Alltså så kan vi inte ha det. Det är polisen man ska ringa, som ska hjälpa de här människorna. Det är det vi är till för, säger Christian von Malmborg. - Men vad tänker du om att det ser ut så?   - Det förstår du lika väl som jag att det inte är bra att ett gäng ungdomar drar runt och ska lösa bekymmer i området och jaga bort knarkare och blottare, alltså det blir inte bra, säger han. Men vad ska man göra då? Det är en fråga som kräver många och kanske långa svar. Men både poliser och ungdomarna i Kroksbäck som vi pratar med uttrycker att det satsas alltför lite på närpoliser som jobbar relationsskapande. Något butiksägaren Renas Faik håller med om. - Om det hade varit en närpolis som hade varit i området då hade han känt varenda en, vad de håller på med och vad de inte håller på med. Okej? Då hade han inte gått och visiterat dem. Utan den som håller på med något hade han tagit ett snack med, säger Renas Faik.  - Och den här berättelsen hör jag av mycket äldre människor som har levt på 60, 70 och 80-talet. De säger att polisen i vår tid kom fram och hjälpte oss eller en tant att bära sina påsar uppför trappan. Eller hjälpa om man hade problem. De var väldigt familjära. I dag är det inte så, fortsätter han. Närpolisen Christian von Malmborg: - Det finns nog väldigt mycket poliser som skulle vilja jobba på ett annorlunda sätt än vad vi har möjlighet till. Jag har aldrig hjälpt en gammal dam över gatan. Om vi uttrycker det så. Det hinns inte med. Det här att hjälpa, den delen finns inte speciellt. Det finns några få poliser på varje polisstation, men det är alldeles för lite. Polismästare Ulf Sempert är chef för Malmöpolisen. - Vi har haft en underbemanning i polismyndigheten i Skåne som då naturligtvis drabbat polisområde Malmö. Vi har varit tvungna att prioritera det som är lagstadgat. Det vill säga till exempel att ta hand om frihetsberövade. Och då har resurserna inte räckt till för allt det där andra. Det är en prioritering som vi har tvingats göra, säger han. Han säger att det låga förtroendet i utsatta områden beror på att det bor så många invandrare där. - Det kan jag förstå att man har en sån känsla om man har levt under förhållanden där polisen är totalitär och väldigt våldsbenägen. - Men det är ju ungdomar som har bott där i hela sitt liv.   - Ja, men man har ändå en påverkan ifrån omgivningen där… - Men varför lyckas man inte i de här områdena? - Det vill jag inte påstå att man inte lyckas. Vi är en bit på väg, men vi har fortfarande en bit att gå. - Men är man ute och pratar med folk i området så känner man sig inte trygg när polisen är närvarande. Det måste väl ändå ses som ett misslyckande? - Alltså det är ju något vi vill ändra på, säger Ulf Sempert. Enligt Ulf Sempert kommer antalet närpoliser bli fler i Malmö under hösten, eftersom man lovats extra resurser från rikspolisstyrelsen. Polisen står nu inför den största omorganisationen sedan myndigheten förstatligades. Den 1 januari 2015 ska 21 polismyndigheter bli en. En av målsättningarna är att den nya polisen ska finnas närmare medborgarna. För tjugo år sedan genomfördes en annan stor reform, den så kallade närpolisreformen. Den misslyckades. Enligt polisförbundet kom bara en bråkdel av närpoliserna att arbeta med närpolisuppgifter när det väl kom till kritan. Men den här gången ska det bli rätt lovar man. Bo Wennström är professor i juridik vid Uppsala universitet. Han är kritisk: - Det är svepande formuleringar om att man ska komma närmare medborgarna. Och historien bakom närpolisverksamheten är relativt tragisk, den havererade helt. Varför skulle det fungera den här gången när man inte ens har den höga ambitionen som man hade i början av 90-talet kan man fråga sig. - I dag, det man framförallt har gjort, är att man har koncentrerat sig på en organisatorisk reform så att de mål som man från riksdag och regering har vad gäller polisen ska få fullt genomslag i organisationen. Så det är mycket en managementreform som man har gjort, säger han. Enligt Bo Wennström inriktar sig förändringsarbetet bara på hur polisen är organiserad, ett pappersarbete. Hur polisen ska jobba på fältet framöver är fortfarande en öppen fråga. Bo Wennström tror inte att de nya satsningarna kommer leda till fler närpoliser. - Det finns väldigt lite som tyder på det. Förutom dessa ord. - Det är bara tomma ord? - Ja, jag menar att det bara är tomma ord, till dess att man kan visa att detta fungerar. Några konkreta siffror eller förändringar i verksamheten har inte presenterats, och några centrala direktiv över hur många närpoliser som ska finnas finns inte heller. I realiteten kommer eventuella närpolissatsningar bli en fråga för de regionala polischeferna. Thomas Rolén har regeringens uppdrag att genomföra och bilda den nya polismyndigheten. Han leder alltså omorganisationen. Han är säker på att man kommer att lyckas den här gången. - Det kommer att, hela vår organisation bygger på att det ska vara mer personal i lokalsamhället än var det är i dag. Det är bland annat därför som man slår ihop det här till en sammanhållen myndighet, just för att frigöra resurser för att föra ut lokalt, säger Thomas Rolén. - Och kommer det att bli så också? - Det kommer att bli på det sättet. I organisationen som vi nu sjösätter här den 1 januari 2015 så är bemanningen och att vi för ut mer resurser lokalt. Ja, så är det. I Kaliber i dag har du hört om ett hat mot polisen i vissa områden. Om hur misstron mot myndigheter har skapat en kultur där man löser brott och konflikter utan att blanda in polisen. Du har hört om närpoliserna som jobbar i motvind för att öka sitt förtroende. Även om den är starkt ifrågasatt lovar man att allt ska förändras till det bättre i och med den nya polisorganisationen. I väntan på det fortsätter vardagen för Lima, Abbas och deras kompisar. Och polisen har en stor utmaning framför sig - om de ska lyckas vända på hur ungdomarna till exempel ser på människor som vittnar: - Golare är om man till exempel vittnar om något man har sett. Och säger fel grejer, och skapar problem för andra. Det kallas för att gola. - Är det bra eller dåligt? - Det är dåligt såklart. - Varför då? - För att man skapar problem för andra. - En golare är en människa som inte passar in i samhället. Helt enkelt. För att han är en golare. En tjallare, säger en anna kille. - Golare har inga polare. - K är bäst, fattar du mannen….. Kaliber är slut. Nästa vecka handlar det om storbranden i Västmanland. Reportrar: Mikael Funke och Alexander Vickhoff Producent:Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Episode 16 - Entrepreneurship Is Boss!

    · 00:39:21 · Fitt Talk

    Welcome to Fitt Talk — your go-to podcast for health, fitness and lifestyle! Today we're talking about entrepreneurship. If you've ever wondered about business and the kind of life that goes along with it, tune in now and let's talk about it!Items Mentioned In This Podcast- The Fitt 30's rebranding to Fitt Talk!- What to expect from this reformation!- Entrepreneurship: what is it?- Who is an entrepreneur?- The pros and cons- How to tell if you are one or notLinks available at marcfitt.com/session16 Marc’s Twitter: twitter.com/marc_fittMatt’s Twitter twitter.com/matthewaughUse the code FittTalk at checkout for a discount on everything at the Fitt Store! (store.marcfitt.com)

    starstarstarstarstar
  • Förlossningsolyckorna som inte anmäls och vad hände med "Elias"?

    · 00:29:39 · Kaliber

    Överbelagda förlossningsavdelningar och personal som går på knäna - och barn som mist livet i samband med födseln. Kaliber har under hösten berättat om de brister i förlossningsvården sjukhusen själva anmält. Men vad händer med de misstag sjukhusen själva inte rapporterar? Redaktionen har också följt upp reportaget om den då 11-årige autistiske "Elias". När hans mamma ifrågasatte kommunens erbjudande om ny skolplats 35 mil hemifrån, tvångsomhändertogs han och skjutsades iväg med polis. Idag är han 14 år och kan själv berätta om det som hände. I två reportage följer vi den här veckan upp tidigare granskningar. Nya fall av allvarliga skador i förlossningsvården - som inte anmälts av vården. Och vad hände med 11-årige autistiske Elias som tvångsomhändertogs och som vi berättade om 2010? Kaliber följer idag upp två tidigare granskningar. För några veckor sedan sändes vi två program där vi granskade den svenska förlossningsvården. Vi gick igenom Lex Maria-anmälningar från de senaste åren och kunde visa hur platsbrist, stress och underbemanning brister inom fosterövervakningen bidragit till att barn skadats eller till och med dött under de senaste åren. Men idag kan vi berätta fallen so inte anmäls. När det sker en allvarlig vårdskada ska det anmälas enligt lagen om Lex Maria. Vården ska sedan utreda skadan för att förhindra att samma sak sker igen. Och rapportera till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Men vi har hittat fal som inte anmälts enligt Lex Maria. Trots att det finns läkare som bedömer att det handlat om en vårdskada som hade kunnat undvikas. Det handlar om barn som fått hjärnskador i samband med förlossningen. Vi börjar i Lund. December 2013.  På parkettgolvet kryper Linnea 2.5 år. Det var bara några veckor sedan hon lärde sig krypa. Sakta men säkert tar hon sig fram över golvet till pappa Per som sitter i soffan med utsträckta armar. Linnéa, en envis men oftast glad 2.5 åring har en brun tofs på huvudet och tecknar med händerna för att göra sig förstådd. Men på en digital fotoram i familjens hall visas bilder av Linnéa när hon är nyfödd.  Linnea ligger nedkyld, har en massa slangar i sig och är svullen. – Det där är det kändes som en chock. Jag såg henne där första gången också. Jag vaknade upp några timmar senare och då hade de redan sövt ner henne och kylt ner henne. Några timmar efter att Linneas föräldrar Tina Lindman och Per Fredlund kommit in till förlossningen i Lund 2011, för att föda sitt första barn, kopplas Tina bort från den maskin som övervakar Linneas hjärtljud i magen. Tina behöver gå på toaletten. Men innan dess har Linneas hjärtljud varit avvikande, hon har bajsat i fostervattnet och Tina har feber.  När fosterövervakningen kopplas upp igen efter toalettbesöket är Linneas hjärtljud så dåliga att läkare beslutar om ett snitt. När Linnea föds andas hon inte. – Asså jag kommer ihåg när jag vaknade upp från narkosen. Var då ju Per där och hans syster hade kommit och hon hade tagit ett foto på Linnea.  Och jag kommer ihåg att jag såg bilderna, men tänkte att hon lever inte. Jag tänkte att jag är den enda som har förstått att hon inte lever för jag tänkte att Per inte förstod det för de stod ju där och sa att du har ju fått en flicka. Jag kommer ihåg den paniken att hon lever ju inte. De har inte förstått att hon inte lever. och sen när den chocken väl la sig så började jag tänka att allt gick bra och allt har löst sig men så innan jag hade träffat Linnea så kom ju en läkare in från neonatal och berättade då om att de hade kylt ner henne för att det var risk för att få hjärnskador och sånt. Linnea kyls ner för att minska risken för hjärnskador och när hon är fyra dygn görs en magnetkameraundersökning av hennes hjärna. Tina och Per får besked om att man inte kan hitta några tecken på hjärnskador i nuläget. Men månaderna går. Upprepade besök inom vården. När hon är 10 månader vill barnhabiliteringen att bilderna från den magnetkameraundersökning hon gjorde vid fyra dagars ålder ska granskas igen. Nu blir bedömningen en helt annan. Det finns tecken på syrebristrelaterade hjärnskador. --  Och det kändes, det var ju inte…man hade ju träffat Linnea precis innan men bara man fick reda på det så plötsligt blev det väldigt konstigt att veta att hon har en fysisk skada i hjärnan som egentligen har funnits där hela tiden. Läkarna bedömer att Linnea har en cp-skada. Efter förlossningen ansökte Tina och Per om ersättning till Linnea hos Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag Patientförsäkringen LÖF som betalar ur ersättning för skador inom vården som de bedömer som undvikbara vårdskador enligt patientskadelagen. I våras kom beslutet. Linnea har rätt till ersättning.  Tre läkare har gjort bedömningar. En av LÖF:s läkare gör bland annat bedömningen att fanns tecken på att Linnea riskerade syrebrist flera timmar innan hon förlöstes. En annan menar att det  var fel att koppla bort CTG-övervakningen som mäter hjärtljud vid Tinas toalettbesök. Hur var det att få det beskedet då? – Ja man grät…Ja men grejjen var ju att det hade inte behövt hända. – Ja även om det var det svaret man kanske ville ha så är det rätt jobbigt att få det för då tänker man att fan varför gjorde ni inte som ni skulle… Men samtidigt som Patientförsäkringen gjort bedömningen att det är en undvikbar vårdskada så har Skånes universitetssjukhus  i Lund inte anmält det som hände Linnea enligt Lex Maria. Något Per och Tina tycker de borde gjort. – Vi vill ju inte att det här ska drabba någon annan. Sen vet vi ju att det går ju inte dra tillbaka tiden så det blir bra med Linnea men det är på något vis att de tar det på allvar detta är ju en jätte hemskt grej och det är ju något de borde ändra på och det borde vara bra för de själva också ifall detta skulle hända igen. Andreas Herbst är verksamhetschef vid Kvinnokliniken i Lund. Han jobbade inte där när Linnea föddes, men har snabbt satt sig in i ärendet för att kunna svara på våra frågor. – Mitt spontana intryck är att det här inte är självklart att det borde ha Lex Maria anmälts. Därför att när jag ser på ärendet så är det inte för mig uppenbart att här har varit en vårdskada som har varit möjlig att undvika. Jag säger inte att det hade varit fel att göra en Lex Maria-anmälan men min bedömning är att det är inte ett sånt här självklart fall att man absolut borde ha gjort det. Andreas Herbst vill inte kommentera detaljerna i ärendet, men menar att det är rutin att koppla bort övervakningen av hjärtljud vid till exempel toalettbesök, om det inte redan är tydligt att något ytterst allvarligt är på väg att inträffa. Efter Linnea föddes tog det fyra månader för kliniken att göra en intern avvikelserapport, något som generellt ska göras så snart som möjligt enligt Andreas Herbst. I det här fallet gjordes det först efter att föräldrarna ansökt om ersättning hos Patientförsäkringen LÖF. – Jag vill inte recensera eller lägga värderingar i hur man handlade det fallet eftersom jag bara har tillgång till journalhandlingar och inte vet hur man resonerade den gången. Men kan du förstå att föräldrarna tycker det är konstigt att man gör en avvikelserapport först när de har gjort en ansökan till patientföräskringen? – Det kan jag förstå. Varför det? – Jag kan förstå att man som föräldrer tycker att det inte är patientens sak att påpeka avvikelser för oss i sjukvården. Patientförsäkringen LÖF har gett Linnea rätt till ersättning. Men besluet kom i Maj 2013, två år efter förlossningen. – Jag har inte läst svaret från LÖF men det är klart att...bedömer de att det är en undvikbar vårdskada så är det klart att då finns ju skäl att rannsaka sig. Vad tänker du göra nu? – Ja jag har ju tittat på det här ärendet det har jag ju gjort och jag kommer ju ha en diskusson med chefläkaren kring det. Vad vill du diskutera? – Handläggningen av fallet. Pelle Gustafsson är chefläkare på Patientförsäkringen LÖF. Han tycker att fall som handlar om barn som  fått hjärnskador under förlossningen och som blivit beviljade ersättning från LÖF enligt patientskadelagen  borde vara anmälda enligt Lex Maria – Nej för att är det så pass allvarligt att det hamnar hos oss och blir…, men så är det så gott som alltid en händelse som är så pass allvarlig att den faller under vad som ska anmälas till Lex Maria eller enligt Lex Maria. Om det inte gjorts då. Vad tänker du kring det? – Nej det är inte bra. Det enda sättet att bli bättre att lära sig och få upp det här till ytan och kunna ta itu med det det är att vi pratar om det och pratar vi om sådana här saker vid sina rätta vad det egentligen är frågan om så är det Lex Maria anmälan punkt slut. Och Tina och Per i Lund är inte ensamma. 2010 föds en pojke på sjukhuset Ryhov i Jönköping. Förlossningen slutar med ett kejsarsnitt efter att pojken visat tecken på att må dåligt i magen. Pojken är livlös och drabbas på grund av syrebristen av en cp-skada. Föräldrarna vill själva inte vara med i programmet, men vill att vi berättar om deras anmälan. De tycker, precis som Per och Tina i Lund, att det som hände deras son borde anmälts enligt Lex Maria. Sonen har liksom Linnea fått rätt till ersättning från Patientförsäkringen LÖF, En läkare gör bedömningen att han borde förlösts tidigare och att "hela skadan är en följd av den felaktiga behandlingen under förlossningen".  Men inte heller här har en anmälan enligt Lex Maria gjorts. Axel Ros chefläkare inom Jönköpings sjukvårdsområde säger idag att en sådan borde gjorts. -- Det var inget medvetet beslut att inte anmäla utan det var helt enkelt så att det här tragiska fallet inte uppmärksammades som ett fall som skulle anmälas enligt Lex Maria. Nej det kom inte till kännedom till chefer eller chefläkare som då arbetar som ett ärende som skulle anmälas. Vad tänker du om det? – Nej det var inte bra. Sånt som är allvarliga vårdskador som uppmärksammas i vården ska utredas så att man försöker ta reda på varför det händer så man kan vidta åtgärder och sen ska det anmälas enligt lagen till Socialstyrelsen var det då IVO är det nu. Syftet med en Lex Maria-anmälan är alltså att uppmärksamma allvarliga fel i vården, så att de inte händer igen. Och det finns ett krav på att anmälan ska göras inom två månader från att någonting har inträffat. – Ja, det är ju för att det är ju angeläget att man får in de här utredningarnai rimlig tid, utredningens kvalitet gynnas ju av att man utreder i nära anslutning till händelsen. Gunnar Moa är avdelningschef och sitter i ledningen för Inspektionen för Vård och Omsorg, som har tillsynsansvar för sjukvården. – Vad kan det som du ser det få för konsekvenser om man anmäler sent? – Ja, ett problem om man anmäler sent och utreder sent i förloppet, då har man ofta svårare att göra en kvalificerad utredning eftersom det kan ju bygga på att…att man får tag i den personal som har varit medverkande och att man har minnesbilder av händelsen kvar, att dokumentation går att få tag på och så vidare så att…återigen, utredningen gynnas ju ofta av att man kan göra den i nära anslutning till händelsen. När något gått allvarligt fel inom vården ska vårdgivarna alltså anmäla det till Inspektionen för vård och omsorg inom två månader. Vi har hittills hört om fall där det här inte gjorts över huvud taget. Men Kaliber kan också visa att många av de anmälningar som görs inte kommer in så fort som riktlinjerna kräver. Vi har begärt att få ta del av samtliga Lex Maria-anmälningar rörande förlossning som inkommit till IVO under 2012 och fram till september 2013. Och när vi går igenom de 70 anmälningar som vi får ut så kan vi se att den absoluta majoriteten har kommit in för sent. 60 av anmälningarna har inkommit mer än två månader efter att händelsen inträffat. I 39 fall har det tagit mer än 5 månader. Och i 7 fall har det tagit mer än ett år. . Gunnar Moa på IVO igen: – Jag kan inte säga hur pass representativt det här är för alla våra Lex Maria-anmälningar, men det är ju naturligtvis angeläget för oss att vi ständigt håller ögonen på det här så att utredningarna genomförs inom rimlig tid. 2.5 åriga Linnea i Lund lärde sig för några veckor att krypa och kan med hjälp av att teckna med händerna göra sin vilja hörd. Men hon kan inte äta som andra barn i hennes ålder, maten måste vara puread och ju äldre hon blir desto tydligare blir skillnaderna mellan henne och andra barn säger föräldrarna Tina och Per. – det handlar inte om att vi inte är glada för Linnea som hon är. Vi är överlyckliga och vi ser jätte mycket framsteg hos henne nu att hon har börjat krypa eller hasa sig fram det är fantastiskt och det är ofta jag kan sitta nu och titta på Linnea och gråta för att jag kan se att hon….alltså att hon kan krypa det är nog så mycket större för oss än för någon annan som har ett barn som börjar krypa. J Det är liksom inte det att vi inte ser framstegen men det finns ändå ett berg med massa annat som gör livet jobbigt liksom. För oss och för Linnea. Och även om Linnea nu fått ekonomisk ersättning så kan inte Per och Tina släppa att ingen Lex Maria gjorts om Linneas förlossning. – Ja det känns på något sätt som mot respekt för Linnea. Alltså att känna att som sagt när hon blir äldre och man mer kan prata om detta att man kan säga att ja men detta hände dig och det är fruktansvärt men det ledde till att man ändrade och gjorde något så det blev bättre. Den ekonomiska ersättningen har hon ju fått från patientförsäkringen eftersom de har godkänt skadan så det är ju en sak och det är ju självklart också viktigt för oss och för Linneas del men jag tycker det andra är lika viktigt liksom om inte viktigare… Reporter Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se Reporter Markus Alfredsson markus.alfredsson@sverigesradio.se Under hösten har det debatterats mycket om skolan och skolgången för barn med särskilda  behov. Ett av våra tidigare program har nu fått ett stort genomslag i sociala medier. Det handlar om en pojke med autism som tvångsflyttades när skolan i Torsby inte klarade av honom. ”Elias har diagnosen autism och det medför svårigheter i samspel med andra, svårigheter att kommunicera.” – Han tycker om att måla på väggen, jag har försökt att dölja det med tavlor, berättar Elias mamma Stina. Hösten 2010 visar Stina mig sonen Elias rum i Torsby. Ett typiskt pojkrum: Lampan, klockan och gardinerna har döskallemönster. – Han gillar döskallar. I hyllan ligger leksakerna kvar. Men Elias är borta. Och han ska aldrig komma tillbaka till det här rummet ”Han har diagnosen ADHD. Det betyder att han är impulsiv, överaktiv.” Den här är hämtat från ett reportage i Kaliber 2010. Inspelningen om Elias diagnoser är från Förvaltningsrätten där det bestämdes att då 11-åriga Elias skulle tvångsomhändertas och flyttas från Torsby till en skola i Linköping - 35 mil från mamma ”Stina”, morföräldrarna och katten Tyson. – Här är hans sovrum. Hemma hos morföräldrarna i Torsby visar Elias morfar var Elias brukade sova när han hälsade på. – Han är ju väldigt fäst vid mig, han har tytt sig mycket till mig. Han ringer hem och säger att han vill hem. Det är jobbigt. Vi kan inte se att det är något fel på pojken så att han ska kastas ut ur kommunen. – I det här klassrummet där det lyser gick han då. Det gick ganska bra tills han började fyran. Är det just det här med flytt, byte av miljö som blir jobbigt för honom? – Ja, och byte av människor. Hen bytte ju både klass och klassföreståndare. De tre första åren gick det förhållandevis bra i skolan. Han hade en egen stödperson som var med honom även på rasterna. Men stödpersonen drogs in. Och i fyran funkade det inte längre. – Då eskalerade det och han började må sämre. Det funkade inte på fotbollsträningen och han hamnade i konflikt med andra barn, han behövde verkligen hjälp. Så då tvingade jag mig mer eller mindre på Barn- och ungdomspsykiatrin, och de startade en utredning ganska snabbt. I mars 2010 var det klart. Då hade de kommit fram till att han hade autism, adhd, koordinationssvårigheter och ångestsyndrom. Diagnoserna gör att Elias kan börja medicineras. Men medicinen hinner inte ställas in och någon utredning om vad som krävs för att klara skolgången görs inte.    Rektorn vill att Elias ska börja i en annan skola och får Socialtjänsten med sig på att placera Elias i en skola i Linköping. Mamma Stina tycker att kommunen borde ordna skolgång närmare. Hon besöker skolan i Linköping men tycker inte att den verkar bra. Den vände sig inte heller till barn autism. Mammans ovilja gör att kommunen bestämmer sig för att tvångsomhändertar Elias enligt den andra paragrafen i LVU lagen om vård av unga. En paragraf som handlar om missförhållande i hemmet. Vanligtvis brukar det innebära att föräldrarna slår sina barnen eller missbrukar för mycket. Men i det här fallet var det mammans  citat ”negativa eller i vart fall tveksamma inställning till specialskola ” slutcitat som enligt domen utgjorde ett sånt missförhållande. Joar Berglund var rådman i förvaltningsrätten: – I det här fallet var det väl egentligen det att hon inte ville gå med på den här speciella skolformen då som barnets ansågs behöva. Så det var väl en lite udda form av andra paragrafen får man väl säga. Inte det vanliga klassiska. Men om det hade varit så att hon hade sagt att hon gärna flyttade med till Linköping, då hade det inte blivit något LVU? – Nej, förmodligen inte. Varför blev det just den här skolan i Linköping? Den ligger ju ganska långt från Torsby. Flera timmars resa. – Ja, nu frågar du igen någonting som jag inte vet. Jag har ju litat på dem som är inom skolan. I reportaget om Elias kunde vi visa att beslutet om tvångsvård byggde på flera felaktiga uppgifter som kommunen lämnat till domstolarna.  Bland annat hävdade kommunen att Elias behövde en specialskola med specialkompetens om Elias diagnoser och att en sån bara fanns tillgänglig i Linköping. Men skolan i Linköping var ingen specialskola som kommunen hävdat. Ingen  av lärarna hade heller specialpedagogisk kompetens. Och domstolen kontrollerade inte kommunens uppgifter. Joar igen. – Vi litade på skolans bedömning där. De klarade inte av honom där, utan det behövdes några speciella resurser i pedagogik och vad de nu kan ha därborta i Linköping. Vad är det för speciella resurser då? – Ja, fråga inte mig. Jag kan inte sådant där skolpedagogiskt specialia. Reportaget om Elias sändes 12 december 2010. Jag och kollegan Bo Göran Bodin hade gjort nyhetsinslag till samma morgon. Men kvällen innan smäller det: ”Klockan är tio, nyheter från Ekot: Tidigare ikväll var det en serie explosioner kring en bil i centrala Stockholm… ” En terrorattack på Drottninggatan mitt i centrala Stockholm blir en världsnyhet som slår ut nästan alla annan nyhetsrapportering. Våra nyhetsinslag om Elias blir aldrig sända. Söndagens Kaliberprogram passerar utan något medialt intresse.  Men i november 2013 händer plötsligt något. Det nästan tre år gamla programmet om  Elias börjar spridas på sociala medier. Det delas tusentals gånger på Facebook, inom en vecka har fler personer klickat sig in till programmet om Elias, än vad som skett totalt sett för något annat Kaliberprogram någonsin.  Det plötsliga intresset för gör att vi bestämmer oss för att ta reda på vad som hände med Elias. Det är därför jag nu en kylig decembermorgon 2013 sätter mig på tåget till Kristinehamn. När vi gjorde första reportaget fick vi aldrig prata med Elias. Socialtjänsten i Torsby bestämde att han inte ens skulle få reda på att vi sökt honom. Nu är det därför  första gången vi träffas. Elvaåringen, som vi kallar Elias, har blivit 14. – Jag går i åttan… Jag börjar sköta mig mer och mer. Det är viktigt med skolan. Nu ska jag träffa mamma. Mamma Stina har också flyttat till Kristinehamn för att komma närmare sin son. Trots det är beslutet om tvångsvård kvar. I början, under ett år fick Elias inte träffa sin mamma alls.  Men efter att de överklagat det, rev Kammarrätten upp torsby kommuns beslut om umgängesbegränsningar Nu får de därför ses en helg varannan helg. I Kristinehamn bor han annars i ett nytt familjehem. Det första sa upp sig. Det andra också. Han har nu fått flytta fyra gånger. Och han går i en ny skola i Kristinehamn som han tycker är bättre än den i Linköping. – Man ska inte klaga, jag får den hjälp jag behöver. Den förra gjorde inte vad den skulle så det blev mycket konflikter där mellan mig och lärarna. Det är bättre här, för här är de så lugna. Vad skulle du helst vilja? – Jag skulle vilja flytta till mamma och bo där och inte ha LVU eller kontakt med socialen överhuvudtaget, men det kan ju inte jag bestämma. Jag ville inte flytta från första början, det gjorde de ju mot min vilja. Kommer du ihåg den där gången poliserna kom och hämtade dig? – Ja, jag trodde att de ljög först. De kom in och satte sig i soffan, sen sa de: Nu ska vi åka. Och jag sa: Nej jag tänker inte åka nånstans. Sen tog de tag i mej. Och jag tänkte att nu ska jag göra morfar stolt och åka dit utan något tjafs. Sen när jag kom dit märkte jag ju att jag inte fick komma tillbaka och hälsa på eller något. De ville ju ha bort mig.  De ville inte att jag skulle vara kvar där. Kommunen slängde ut mig. Du lyssnade på reportaget som sändes? – Ja, jag blev väldigt besviken över att de inte sa till mig att ni hade sökt mig. Ett par kilometer från skolan bor mamma Stina. – Jag bor ju i Kristinehamn nu. Det är en helt annan situation nu. Han går i en skola som faktiskt anstränger sig. Hur kom det sig att de bytte skola tillslut? – Det var den nya socialsekreteraren som kom in i bilden, sen dess har det blivit bättre. Det är fortfarande socialtjänsten i Torsby som har hand om Elias ärende. Ärendet kanske ska tas över av den nya kommunen men innan dess vågar inte Stina överklaga LVU-domen. – Jag måste vara stark nog att klara av det, det tar både fysiskt och psykiskt.       Anledning till LVU var ju att du var tveksam till den här flytten. Nu har du ju flyttat till dit han är, så då är väl kriteriet för LVU upphävt, kan man ju tänka? – Jo, jag har pratat med dem, det de säger är att jag får göra en omprövning. Men jag tar inte en prövning till med Torsby kommun, då väntar jag till Kristinehamn har tagit över. Stina hamnade i en konflikt med de tidigare socialhandläggarna. De påstod att Elias fungerade mycket bättre i familjehemmen och använde det som belägg för att Stina måste ha brustit i omsorgen. Att Elias hade det bra i de första familjehemmen och den tidigare skolan i Linköping, Stämde inte med vad vi då kunde se att Elias själv skrev på Facebook, där stod att han vantrivdes och ville flytta hem. – Jag brukade ringa hem och grina i telefon och säga att han ville hem. – Han smygringde ju.    – Jag såg till att de hade gått ut så jag kunde ringa, sen kom de in och då blev det ett helvete. De skrek ”Du får inte ringa dit, vi har ju gjort upp det, fortsätter du med det får vi prata med socialen.” Vad sa morfar när du ringde? – Jag vet inte, jag hyperventilerade och grät mest. Varför var du så ledsen? – Jag vill ju inte bo där, jag ville bo där hemma. Nu kommer det så dåliga minnen så jag börjar bli ledsen.  Vad är det för minnen? – När jag inte fick ringa till någon eller träffa någon, och allt var under bevakning när jag väl fick.    Sen den nya handläggaren börjat tillåts Elias ha egen mobiltelefon. Tidigare förbjöds han att prata i telefon med mamman eller morföräldrarna mer än en gång var annan vecka. Och då avlyssnades samtalen av familjehemsföräldrarna som också hade rätt att avbryta samtalen.   Beslutet om det förklarar socialtjänsten med att mamman och morfadern var negativt inställda till socialtjänsten och ”för över sin negativa syn på ärendet till Elias” som det står i beslutet. Brev lästes också av socialtjänsten som skickade de vidare efter en ”bedömning om brevens innehåll”. – Vi fick inte prata om hur det var i skolan. Det fick jag instruktioner om – det skulle vi inte prata om. Kommer du ihåg något tillfälle när de gick in och bröt samtalet? – Det var om vi pratade om socialen eller skolan, då bröt de. – Det var för att jag inte skulle få säga vad jag kände, jag skulle inte få tala ut. Kan du berätta om de samtal du ändå fick göra, när de lyssnade? – Har du varit på en anstalt någon gång? De sitter med luren och så är det fullt med vakter. Typ så var det, men de hade en extralur att lyssna i. De satt i en annan telefon och lyssnade och sa till ”app-app-app nu räcker det”. Om jag ringde socialen och de fick reda på det blev de hysteriska. Det fick jag inte göra. Hur mådde du där i det hemmet? – Jag ville inte bo där över huvud taget. Jag gjorde dumma grejer. Jag hotade och rymde mitt i natten. Det blev poliskonflikter. Jag trivdes inte alls. Jag var som en dräng eller nåt, var tvungen att hjälpa till med allt. Det var inget roligt. Skotta snö och klippa gräsmatta. Det var rätt jobbigt, fast det var bra efteråt när man fick träningsvärk och kände att man verkligen hade jobbat. De gånger han i början fick träffa eller prata med sin mamma brukade han reagera väldigt kraftigt. Han blev ledsen, arg eller tom våldsam. Det tolkades av socialtjänsten som att kontakten med mamman var dålig för honom. Själv säger han att han var arg på mamman. Han trodde att det var hon som bestämt att han skulle flytta.   – Jag var väldigt arg på mamma, jag trodde hon ville bli av med mig, adoptera bort mig. Det tog ett bra tag innan jag fattade. Stina överklagade två gånger och i slutet av 2011 upphävde kammarrätten Torsby kommuns beslut om att de inte skulle få träffas. Domstolen skrev att det inte funnits fog för att helt inskränka den rätten. – Sen så vann virättegången och jag blev jätteglad. Sen kom nästa beslut att telefonbegränsningen kvarstår och vi får träffas en gång var tredje vecka. Då föll allting för mig, jag pallade inget mer. Stina bröt ihop och hamnade på sjukhus.  – Det var den stora chocken, äntligen skulle vi få ha ett umgänge, men nej… Kan du berätta om första gången ni sågs efter så lång tid? – För mig var det ju en chock, han skulle ju snart fylla 13 år, när jag såg honom senast var han elva. Det var ju en tonåring jag träffade, det var inget lite barn längre. Jag hade förväntat mig att jag skulle träffa  mitt barn igen, men så var det ju inte. Så jag fick värsta identitetskrisen, det tror jag jag har fortfarande. Är det verkligen min unge som är så stor? Jag har missat så mycket av hans uppväxt och utveckling. Ulf Johansson har varit socialchef i Torsby sen Elias omhändertogs. Han säger att han inte kan detaljerna i det här ärendet. Men att det blivit bättre nu. – Det är också knutet till den mycket konflikt fyllda situationen som rådde. Hade man inte kunnat bryta den situationen tidigare? – Jag kan inte utesluta det, men det kanske behövde sin tid. Det här med telefonbegränsningen som var, att samtalen avlyssnades och kunde avbrytas – varför har man ett sånt beslut? – Jag är förhindrar att gå in på djupet i ett enskilt ärende, men även där är situationen en annan idag. Den dag du får bestämma helt själv vad du ska göra – vad kommer du göra då? – Om jag fick välja skulle jag vilja flytta hem till mina ”homies” i Torsby. Jag har ju några här i Kristinehamn också som är fantastiska och underbara, men betydligt mer i Torsby. Elias och Stina heter egentligen något annat. Reporter Daniel Velasco daniel.velasco@sverigesradio.se Producent Eskil Larsson eskil.larsson@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • TFP #043 Charlotte Hågård - KarriärCoachen

    · 00:59:36 · The FLAWD Podcast

    I avsnitt #043   Charlotte Hågård är entreprenör, karriär coach, författare, expert på att bygga personliga varumärken i sociala medier med främst fokus på linkedi. Med över 25 års erfarenhet, jobbat me 50000 personer i karriärcoachning och skrivit 7st egna böcker på ämnet karriärcoachning.   Full shownotes: http://flawd.se/tfp043   Charlotte menar att ""Alla jobb har ett bästföredatum" , hur förbereder du dig för nästa steget i din karriär? Hur ska man göra för att skapa en karriär som man brinner för? "Livet är för kort för att ha tråkigt på jobbet, satsa på en karriär du brinner för" säger Charlotte, och i podden får vi  ta del av henner ramverk: Inåt/Utåt/Framåt där du får en mall av vad nästa steg blir om du inte är nöjd i din nuvarande plats i karriären. Vi djupdyker i hur man kan använda LinkedIn, ditt digiala CV, hur ska man tänka vid referenser, när man knyter kontakter? Hur ska man tänka kring sitt personliga varumärke. Detta och oändligt mycket mer praktiska tips ofrån Charlotte Hågård - karriärcoachen. Se nu till att din nästa investering i karriären blir att prenumerera och lyssna igenom The FLAWD podcast!! :)     Subscribe: iTunes | Android | RSS | Stitcher Vem? Charlotte Hågård är entreprenör, karriär coach, författare, expert på att bygga personliga varumärken i sociala medier med främst fokus på linkedin, jobbar med individer och organisationer, och har gjort detta i 25 år. Charlotte har jobbat med över 50000 personer i karriärcoachning Utvalda länkar: Lyssna också på http://www.stickut.nu/ http://www.charlottehagard.se/ Spana in våran produktivitets kurs: Mastering the Art of Focused Productivity   Shownotes 4.00 Vem? 4.10 Vad är New Start - Sveriges första karriärrådgivningsföretag.  Vad gjorde att Charlotte kunde se att detta skulle bli en "grej"? Vi får höra Charlottes bakgrund. "Headhhuntad att bli headhunter" 5.50 Gud vad många som behöver ett steg INNAN intervjun! Vad folk skriver konstigt om sig själv. 6.30 Varken Intervjuarna eller de som intervjuades hade koll på processen. "jag vill va mer en karriärrådgivare" 7.30 Paul Stevens! En av världens ledande karriärexperter också skrivit 35 böcker. 0900 Charlottes egna böcker 7 st i dags dato. 10.00 Vilka är de största förändringarna i karriärrådgivning de senaste 25 åren. Charlotte berättar att alla behöver hjälp att hitta jobb och hur ens kompetens bäst kommer till sin rätt. Coachning har ju växt de senaste åren. Idag är man mer öppen för att få hjälp och också betala för att få hjälp. När Charlotte började va de mest Chefer som hade coacher och karriär. 11.15 Det handlar inte alltid om "ett steg uppåt" utan det är ju hela din "Livskarriär". Idag är det mer tillgängligt på alla nivåer, det var det inte när Charlotte började. 12.05 " Livet är för kort för att ha tråkigt på jobbet, satsa på en karriär du brinner för"  - hur gör vi det? ta hem ansvaret. VI är ENSAMT ANSVARIGA FÖR VÅR EGEN UTVECKLING! ALLA jobb har ett bästföre datum! Varje dag är ett steg närmare pension, hur vill du ha det? Gör en ordentlig inventering i hur du kommer fram i livet till nästa steg. Gör det strukturerat! 14.45 Charlottes MODELL: Går du i tankarna att " borde jag inte göra något annat", jag trivs inte med jobbet. Då måste man alltid: all utveckling och förändring börjar med dig själv. INÅT/UTÅT/FRAMÅT. Inåt: Gör en ordentlig självinventering. Skaffa dig en bra självinsikt! Ett antal saker är viktiga: VIlka är dina arbetsvärderingar Vad är viktigt i ditt arbete? Var är du intresserad av? Vilka arbetsuppgifter får dig att glömma tid och rum? FLOW? Vad brinner du för? Vad engagerar dig? Har du koll på din kompetensprofil? Vem du är som person? Driven? Långsam? Eftertänksam? Impulsiv? Färdigheter? vad är du bra på? Ledarskap? Motivera andra? Utbilda andra? Transportera saker? :) Köra bil? Duktig på att sätta ihop saker? Leda projekt? få folk att marchera i rask takt! Vad är mina färdihgeter? vad är jag bäst på? Kunskaper? Vad kan jag? vad är mina bästa kundskaper? vad kan jag plärau t till andra? Kombintion av egenskaper, färdigheter kunskaper Titta på dina drivkrafter - vad får dig gå upp på morgonen? vad driver dig framåt? 18.00 Titta på din personliga hinder. Vad är ivägen för dig? Sjukdom, nätverk? Efter självinsikt behöver du ha en karriärvision - en tydlig bild om vart du är på väg. Hur ser ditt idealjobb ut? Hur skulle du vilja jobba? 4 dimensioner: Arbetsinnehåll - di Arbetsmiljö - vilket sammanhang? Privat/statligt? Anställningsform - anställd/inhyrd frihyrd? Livskvalite - hur vill du ha ditt liv? Där har du en bra själinsikt och kariär vision GÅ sen till UTÅT! Dina alternativa vägar Verklighetstesta dina alternativa vägar - bygg nätverk "media exemplet" - prata med 3 personer 20.00  FRAMÅT Ta beslut Göra en plan Strategi 1 år 3 år 7 år s plan 21.00 hur kan jag börja med att få min självinsikt FRÅGA någon du litar på eller så -HUR SKULLE DU BESKRIVA MIG MED 5 ord? Vilka 3 ord om mina positiva sidor Fråga 5-10 personer! Sätt dig med datorn/block - skriva - "the good old way" - detta är ord jag beskriver mig själv med. Detta är jag intresserad av !! Detta är mina styrkor! 23.30 SWOT eller 360 analys - ANLITA EN COACH! Del Personlig marknadsföring 24.15 Personlig marknadsföring. Räcker det inte med att ha ett CV och vara duktig på sitt jobb? Det vanligaste skälet att personer lämnar sitt jobb är att man inte gillar sin chef. 25.05 Arbetsgivarna idag går in på sociala medier . LinkedIn 25.30 LinkedIn är ett slags digitalt CV: -länka till vår post om detn 26.40 Vad tycker Charlotte att de flesta gör för fel i sin personliga marknadsföring: Man saknar självinsikt!! Jag är mer intresserad av vilka resultat du skapat med ditt sätt att jobba. Vad kan DU åstadkomma? Hur skiljer du dig? 27.20 Arbetsgivaren tänker inte på Dig. Arbetsgivaren tänker på: VAD KAN DU GÖRA FÖR OSS? 27.40 Charlotte är certifierad i Extended DISC. Det finns gratistester på Nätet - länka till DISC profile - röd grön blå eller gul - en typisk grej - ett sätt att få en gemensam förståelse/språk. Myers Briggs. 29.45 tips: gör en kolumn: Detta söker företaget - detta kan jag 30.45 LinkedIn - vårt digitala CV - Gör en vinnande linkedin profil - UTMANA dig själv att Sticka ut 31.25 Vad är LinkedIn och varför ska vi vara där? Det är 480 miljoner medlemmar - världens största karriärnätverk. Nyligen blivit uppköpta av MicroSoft. 32.00 Linkedin är ett rekryteringsverktyg idag. Det är ett ställe för dig att presentera dig på nätet - ett Digitalt CV delux. DU behöver en profil, du kan knyta till dig ditt nätverk, följa företag, hitta lediga jobb - det är ett karriärverktyg. Charlotte är Specialiserad på hur du kan bygga upp din linkedin profil. Charlottes bok lär oss: Hur vi kan bygga vårat varumärke Hur skaj ag tänka när jag ska kommunicera om mig själv yrkesmässigt 7 strategier du bör förstå innan du börjar jobba med din linkedin profil Hur du ska lyfta fram dig själv Hur man ska tänka med foto Yrkesrubrik Sammanfatttning Bransch Hur du beskriver arb. livs erfarenhet på ett intresseväckande sätt. Allt du behöver för att göra ett professionellt intryck Boken är som att hålla Charlotte i Handen när du skaffar LinkedIn. 36.05 en " Fem två" diet för att bli duktig på linkedin - hur ska du lägga upp din tid - Fem veckor 20 minuter i veckan hur kan man göra då -vad gör jag verje vecka, varje månad varje kvartal, varje halvår varje år . 36.50  hur tackar man ja/nej till injbudningar - hur bjuder man själv in andra - hur skapara man intresse 38.10 - LinkedIn - hur ska man göra med förfrågningar man är tveksam till?  Varför är du på LinkedIn överhuvud taget? Du vet ALDRIG varifrån nästa möjlighet kommer!! 39.00 Peters strategi - med att validera förfrågningar. Evernote länk till hur du kan svara - 40..00 41.00 Kompetenser - värdet på det är inte så högt. Däremot är referens mer värt. Hur kan man få någon att skriva en bra referens. Referenser (rekommendation kallas det på Linkedin) bör då få från någon du känner till yrkesmässigt Kan du tänka dig att skriva en referens åt mig? Läs mer om vad andra säger om Charlotte 45.00 "Skulle du kunna tänka dig skriva en rekommendation? Jag vill att du ska skriva hur jag var som projektledare när vi jobbade tillsammans." 46.00 Linkedin på FLAWD - läs mer. 46.05 Du kan skicka en draft till den personen som - skicka mig ett första förslag. 47.00 Hur håller Charlotte sig produktiv? Charlotte är en doer, entreprenör. Hon vill känna att hon har åstadkommit någonting. 48.00 Charlotte använder sin Outlook Kalender som en "pepparkaksdeg" - vill du lära dig hur man kan använda kalendern enligt GTD lyssna på vårt avsnitt av GTD. 48.30 Charlottes färgkodning: Allt privat gult, grönt för betalda uppdrag, planerar in tanketid, träning. Stuvar om stuvar in. Charlotte har alltid en dag då det inte finns något alls. En dag att "jobba hemma". Att göra listor. One note - anteckningsverktyg. Jag rekommendear Evernote. Charlotte - Whatsapp - lyssna på hur vi använder whatsapp - charlotte användwer det istälelt för att ringa. Ringa tar 5 min. Kort kommunikation. 50.30 53.00 KWINK - vad hade Charlotte gjort annorlunda de senaste 25 åren? Häng alltid med folk som är bättre än dig själv! En lärdom från driva företag - en annan plan för FTG utveckling. Sälj inte din tid. Sälj produkter, så du kan tjäna pengar när du sover. Tid är BEGRÄNSAT och går inte att skala! Skaffa en egen coach som hjälper dig. 57.06 Knyt gärna kontakt med Charlotte på Linkedin - men gör då en personlig inbjudan!!! Nyhetsmorgon: Nyhetsmorgon intervjuar Charlotte Nyhetsmorgon Intervjuar Charlotte Böcker E-Myth Revisited Charlottes Böcker: Stick Ut på Linkedin Alla har talang! Jobbsökarboken CV-boken Ansökningsboken Bli din egen coach Socials Hemsida: http://www.charlottehagard.se/ Företag: NewStart FB:@Charlotte.hagard  Twitter: @Charlottehagard Instagram: @Charlottehagard LinkedIn: @Charlottehagard Personer vi nämner Paul Stevens - TACK! Tack för att du lyssnar! Ge oss 5 stjärnor på itunes och stitcher  om du gillar det vi gör! Dela podden med de du känner så hjälper du oss att nå fler :)   Läs mer om våra refenser     FLAWD: Subscribe: iTunes | Android | RSS | Stitcher Engage with us on  FaceBook - Twitter - Instagram - Youtube Want to level up your life??? Join /apply for these Circles of Influence: Apply for our MASTERMIND Apply for our SLACK Channel for exponential Growth! Apply now - it is a Selective process! Sign up for our Online course Mastering the Art of Focused Productivity! In beta now! Apply!! Sign up for the popular Newsletter Thank you for reading and listening! You are awesome! :)

    starstarstarstarstar
  • Miljonbråken om järnvägen - Del 2

    · 00:29:26 · Kaliber

    Missar i avtal, dålig koll på järnvägen och fullt fungerande maskiner som skrotas. I Kaliber fortsätter granskningen av hur skattepengarna för järnvägsunderhållet används. - SJ önskade när jag kom från Uppsala och anlände här i Stockholm så sa de “Ha en trevlig dag i Stockholm”. Jag tycker de kunde ha informerat om att det inte är några tåg alls som går här, säger en av resenärerna på Stockholms centralstation. - Vart ska du nu? - Jag ska till Flemingsberg. - Och blir försenad? - Ja uppenbarligen mycket. Men det här är ju inte första gången. - Har du drabbats av det här förut? - Ja, vi höll på fyra timmar till Uppsala för en och en halv vecka sen. - Vad tänker du om att det blir så här? - Med alla dessa händelser nu så borde det göras någonting radikalt. Underhållet av järnvägen är eftersatt och regeringen har skjutit till pengar till Trafikverket som sköter den. Nu senast i vårbudgeten meddelade finansminister Magdalena Andersson att Trafikverket får 620 miljoner extra i år. - Det finns ju en del kritiska komponenter i järnvägssystemet där vi behöver öka underhållstakten. Det handlar om kontaktledningar, det handlar om växlar, det handlar om ställverk. Men det handlar också om att underhålla rälsen. Och poängen är att ge en mer tillförlitlig järnväg i närtid. Men i förra veckans Kaliber berättade vi att missar och rena felaktigheter i Trafikverkets upphandling av underhåll har lett till domstolstvister om vad avtalen innehåller. Och att Trafikverket efter förlikning har fått ersätta entreprenörer med mångmiljonbelopp.    - Strukton fick 131 miljoner extra och det är för att vi har titta på det här så har vi sett att det finns otydligheter. Och det har vi tagit ansvar och ersatt Strukton för, för de har utfört jobb i anläggningen som vi ville ha, sa Anna Lundman underhållschef på Trafikverket. Nu fortsätter Kalibers granskning av vad som ligger bakom kritiken mot Trafikverket. Riksrevisionen, regeringens utredare och forskare säger alla att verket måste bli bättre på att få ut mer av våra skattepengar när de upphandlar järnvägsunderhåll. Bråk om vad avtalen innehåller, kontrakt som sägs upp och fungerande järnvägsmaskiner som körs till skroten. Trafikverket kommer att svara på kritiken om en stund, men först ska vi titta närmare på själva rälsen. - Här har du ju träsliprar och alla de här gröna kallas för befästningar och dom håller ju fast själva rälsen alltså. Det här är Tina. Hon är bantekniker och jobbar med att laga räls. Vi står mitt i Stockholm och spanar ner på den räls som bär alla tåg till och från södra Sverige. På dagarna passerar tågen tätt här, så det är på nätterna Tina och hennes arbetskamrater jobbar. - Och när det väl är igång så kanske vi har tre timmar på oss att hinna med det här. Sen börjar vi lugna ner oss själva och säga att “vi gör det vi kan”, men sen är det paniken på Trafikledningen, dom vill ju ha igång sin trafik, det börjar bli morgon, klockan är fyra-fem och pendlarna ska iväg till sina arbeten och det, så det är inte populärt om vi drar över tiden. Så det är ett jävla tempo och där är man som en myrstack. Man borrar, skruvar när man väl har fått dit den här nya detaljen. - Du gillar det? - Ja, ja! Man är ett team, man jobbar, alla vet vad de gör. Man behöver inte prata så mycket heller, utan man vet att nu händer det och nu händer det. - Du som är ute på banan, hur skulle du säga att skicket är? - Skicket, ja det är väl si och så. Bättre och sämre. Vi tar ett exempel här nu. Ett slirsår på rälsen, det blir liksom, du ser att det blir som en liten skada. Ett tåg vid lövhalka eller om det är frost på rälsen, så slirar hjulen på tåget. Då blir det som en repa. Sen om det där bara ligger och inte åtgärdas och det kryper ner vatten, så småningom om det inte görs någonting, ja då blir det ju en spricka. Så vi rapporterar det här så klart och eventuellt kan vi få det som en tjänst att åtgärda det här, men det är Trafikverket som bestämmer om vi får ta det här. Här i Stockholm, där Tina jobbar, har Trafikverket anlitat två olika entreprenörer som sköter underhållhållet av banan. Och det, säger hon, gör att det ofta är mycket folk ute på rälsen och den ena aktören vet inte alltid vad den andra gör. - Vi ska ut på ett fel och det visar sig att den andra aktören är i samma växel. Någonting har ju brustit där. Och vem ska vara där då? Då kanske den ena får släppa det där jobbet därför att man inte kan vara två stycken för att man har olika arbeten att utföra helt enkelt. Så det har hänt. Det är sådana här händelser som gör att Tina tycker att Trafikverket verkar ha ett dåligt helhetsgrepp. Att planeringen inte fungerar. Och det är inte bara Tina som tycker så här. Det är också den slutsats som regeringens utredare Gunnar Alexandersson drog alldeles nyligen i sitt delbetänkande “Koll på anläggningen”: - Den kunskap man har är inte tillräcklig och finns inte tillgänglig på den övergripande nivå som mans kulle behöva för att verkligen kunna planera arbetet och få det utfört på det sätt som krävs. Det är också svårt att prioritera mellan olika åtgärder. Jag kan tycka att det är särskilt anmärkningsvärt att man egentligen har känt till det här ganska länge. Internt, och det har också lyfts fram i olika tidigare utredningar. Men ändå har man inte kommit till skott med att åtgärda bristerna. Det tycker jag nästan är det största problemet. I det man nu gör så försöker man bygga upp nya system i det man kallar ANDA-projektet och där försöker man förstås ta den här typen av hänsyn. Gunnar Alexandersson säger att när kunskapen om järnvägen brister påverkar det upphandlingarna av järnvägsunderhåll. - Man kan säga att det blir svårt att beskriva anläggningen på det sätt som krävs för att en entreprenör ska veta vad som behöver göras och vad som den förväntas behöva göras under kontraktsperioden. Och det kan leda till överraskningar som den Kaliber berättade om i förra veckan - att Trafikverket hamnar i tvist och måste betala miljontals kronor i efterhand när entreprenören kommer ut och hittar en bana i betydligt sämre skick än de hade räknat med. - Då kan man ju få en diskussion om vilka extra eller särskilda åtgärder som behöver göras. Den typen av dialog har man ju mellan entreprenörer och Trafikverket, men det kan ju också leda till att man måste göra väldigt svåra prioriteringar i vissa fall. Järnvägsunderhållet började läggas ut på entreprenad av dåvarande Banverket i början av 2000-talet men man hade också kvar en egen avdelning för underhåll fram till 2010, när Banverket slogs ihop med Vägverket och blev Trafikverket. Från och med då började Trafikverket lägga ut i princip allt underhåll på entreprenörer. Gunnar Alexandersson säger att omställningen till en ren beställarsorganisation har lett till att Trafikverkets kunskap om järnvägen har försämrats. - Om fokus har blivit att man beställer en viss funktion på banan från en entreprenör och därmed överlåter väldigt mycket av arbetet med att också samla in kunskap om anläggningen till entreprenören, så tappar men i gengäld en del av den egna kunskapen om anläggningen som man behöver för att planera arbetet. Fungerande maskiner skrotas I samband med bildandet av Trafikverket knoppades den del av blev den del av myndigheten som hade utfört underhåll, Banverket Produktion, av och blev ett statligt bolag, Infranord. Idag är det Sveriges största järnvägsentreprenör. - Är det den här? - Ja, det här bland annat, det här är en ballastplog. Vid avknoppningen fick Infranord med sig i stort sett hela Banverket Produktions maskinpark. Vi står på en verkstad och tittar på några av de maskiner som används när man jobbar med järnvägen. Det är Matz Johansson och Jonny Nadérus, förtoendevalda på fackförbundet Seko, som visar. - När du gör spåret. Så lägger du på makadamen. Då plogar den upp vallarna och allting runt och snyggar till i spåret, gör rent växlar och alltihop. - En stor gulgrön maskin kan man säga. - Ja, det är en ballastplog helt enkelt. - Det är flera som är lite mindre än den här. Dom har sålt till Dubai, tror jag en maskin gick. Och när den kom ner till Dubai var det ingen som kunde köra den, så då fick två av våra killar åka ner och visa hur man gjorde. Efter att Infranord bildades har man sålt flera av de maskiner man ärvde av Banverket. - Och det är såna här plogar som är jättebra att ha på mellanjobb. Men de bara försvinner. Det försvinner mer och mer maskiner. Enligt Seko gör sig Infranord av med en tredjedel av maskinparken - en del har sålts och en del gamla utslitna maskiner har gått till tippen - men Infranord har också skrotat fullt fungerande järnvägsmaskiner: - Först tänker man att det är gamla skrothögar de ska ersätta, men sen ser man vilka maskiner de tar bort och det är otroligt bra maskiner. - Problemet är att man skrotar fullt dugliga arbetsmaskiner som även om de har femton år på nacken skulle kunna gå i minst tio år till så länge vi har maskintekniker som kan serva dem. Eftersom Infranord gör mindre underhåll idag än när man var Banverket produktion, är det helt rationellt att göra sig av med de dyra maskinerna och hyra in efter behov. Maskinerna är dyra att behålla för ett statligt bolag som har krav på sig att göra vinst. Men för skattebetalarnas del har det enligt Seko inneburit att ett stort antal maskiner vi en gång investerade i gemensamt har skrotats, trots att de hade kunnat göra nytta på banan: - I stort sett är det bara gamla Banverket som har sådana här maskiner. Det går inte att hyra in. Det går att hyra in sämre maskiner som har sämre arbetsmiljö och lägre kapacitet och som innebär att det inte kommer att bli ett bra arbete. - Men är ni bara nostalgiska över de här gamla maskinerna? - Om hela Europa skulle vara nostalgiskt så är vi det också. Över åttio procent av de europeiska järnvägsförvaltningarna behåller sina maskiner, ansvarar för underhållet i staten. Så jag är europeiskt nostalgisk om det är så. - Men vad betyder det för järnvägsunderhållet när bra maskiner skrotas eller säljs? - Härifrån ligger Karlbergs station några tusen meter bort. När det blir ett spårfel där och det behövs arbetsmaskiner för att laga, då kommer resenärerna få stå och vänta i några timmar, för det finns inga maskiner i närheten och det innebär ytterligare tågförseningar och också ett sämre järnvägsunderhåll. Vi har sökt Infranord men de vill inte medverka i en intervju - när vi ber dem bemöta Sekos uppgifter skickar de ett skriftligt svar via mejl:  "Det stämmer att vi anpassar maskinflottan till vår nuvarande affärsmodell och precis som i alla andra branscher arbetar vi hela tiden med förbättrade arbetsmetoder och ökad effektivitet. En konsekvens av detta blir att vi skrotar ut maskiner som antingen är ineffektiva, ej efterfrågade eller arbetsmiljömässigt dåliga." Infranord fick alltså med sig alla maskiner vid avknoppningen men skulle samtidigt börja konkurrera på samma villkor som alla andra entreprenörer. Beslutet om att maskinparken skulle tillfalla Infranord var regeringens, men det påverkade järnvägen. Trafikverket kunde i sina upphandlingar inte kräva att en viss typ av maskiner skulle användas även om de kanske var mest effektiva. Det hade i så fall gett Infranord en konkurrensfördel. Det ledde istället till att entreprenörer som var sämre rustade kunde vinna underhållskontrakten. "Snön fortsätter att ställa till det, hundratals tågavgångar ställs in idag. Och här är Lunchekot tisdag. Något bättre i tågtrafiken idag men fortfarande stora problem."  Vi reser tillbaka till de kalla och snöiga vintrarna i början av det här decenniet: - Ja, vi håller på att sopa rent en växel här där det har yrt in snö från ett tåg. Sen jag började är det här är den värsta jag har varit med om. Ja, vintrarna 2010-2011 var kalla och snöiga och banarbetarna kämpade på för att hålla rälsen farbar. På vissa ställen var man mer framgångsrik än andra. I Västsverige var det järnvägsentreprenören Balfour Beatty Rail, BB Rail, som hade ansvar för snöröjningen. Det gick inte bra, tåg stod still och Trafikverket krävde snabbare snöröjnig, men det hade BB Rail varken maskiner eller personal till. Det visade sig snart att man var helt oense om vad som ingick i kontraktet. Varken entreprenören eller Trafikverket var nöjda med jobbet. - Vi kom gemensamt fram till att gemensamt säga upp det här avtalet. Det var viktigt för oss att se till att underhållet skulle skötas och att trafiken inte skulle störas. Malin Holen på Trafikverket i en intervju med Sveriges Radio i november 2011. Tvisten löstes genom att Trafikverket köpte ut Balfour Beatty Rail ur kontraktet för 125 miljoner kronor: - Men borde ni inte ha gjort upp det på förhand, vem som skulle betala vad? - Vi tycker ju att det är tydligt i kontraktet, men vi är oense om den tolkningen. Och därför valde vi den här lösningen vi att gemensamt säga upp det här avtalet. Ett otydligt kontrakt med en underhållsentreprenör leder till att Trafikverket får betala ut 125 miljoner. Vi har frågat Trafikverket om otydligheten i kontraktet bestod i BB Rail kunde ta över underhållet utan att ha de mest effektiva maskinerna. Vi har inte fått svar. Men när vi läser avtalet där kontraktet sägs upp, ser vi att oenigheten bland annat handlar om vem som ska stå för extrakostnader för järnvägsmaskiner. I två program undersöker Kaliber vad som går snett när Trafikverket upphandlar järnvägsunderhållet. Vi har visat att felaktigheter i underlag har lett till dåligt skrivna avtal och att missar i planering ger ökade kostnader. Snart ska vi prata med Trafikverkets högsta ledning men innan dess träffar vi mor och dotter, Kerstin och Ulrika Andersson som står och väntar på tåget till Stockholm på perrongen i Falun. - Jag tycker att det är fantastiskt. Sitta bara och njuta, luta sig tillbaka, titta ut, ha det bra. Så kommer man fram lugnt och tryggt. - Ja, jag tycker också att de skulle satsa mer på tåg. Det är ju väldigt bra sätt att transportera sig. - Varför behöver de satsa mer? - Jag tror att det börjar bli väldigt dåligt med spår och dålig kvalitet. De har inte hållit efter det som de borde. - Varför tror du det? - Jag tror att det är väldigt eftersatt under många år nu. Så nu blir det nog dyrt att fixa till allting, men jag hoppas att de gör det. - Det är klart att det vore fantastiskt om alla kunde transportera sig miljövänligt. Trafikverket har fått mycket kritik för hur de sköter upphandlingarna av underhåll. Bland annat av regeringens utredare och Riksrevisionen. De tycker också att verket borde satsa mycket mer på uppföljningar. Jan-Eric Nilsson är professor på Statens väg- och transportforskningsinstitut och han gjorde ett försök att följa pengarna hur pengarna används för några år sen. - Det fick vi helt enkelt lägga ner, för det gick inte. Man skriver ett avtal på ett antal miljoner på ett visst kontrakt, och då gick det inte att följa upp hur stort kostnadsutfallet blev på samma kontrakt, därför systemet är inte upplagt så att man kan följa de fakturor som kommer in och koppla det till kontraktet. - Hur viktigt är det, skulle du säga, att Trafikverket har koll på sin budget, sina avtal och sina planer? - Det är ju hela uppdraget för Trafikverket. Förr i tiden så underhöll man järnvägen själv. Nu köper man det här och då gäller det att köpa de saker som är förnuftigast att satsa på. Jag tycker att kunskapen att göra systematiska uppföljningar, där finns fantastiskt mycket att lära sig och det finns en resa kvar att göra. - Men vad skulle behöva komma till för att det ska bli en förändring? - Det är ju tiotusenkronorsfrågan även om det skulle heta miljonfrågan nuförtiden, men jag fattar inte att man inte får den här bollen i rullning. - Vad skulle de behöva göra? - Analysera data, hitta folk som kan skriva smarta kontrakt, läsa sig av kommersiella företag som har såna här komplexa kontrakt, det är vad jag tror man skulle behöva göra. Trafikverket har dålig kontroll på både anläggningen och ekonomin, säger forskare och utredare. Men Trafikverkets tillförordnade generaldirektör, Torbjörn Suneson, håller inte med och vill inte heller koppla kollen på anläggningen till upphandlingarna. - Det är två helt olika saker. Upphandlingarna kan vi göra bra ändå. Men vi har bättre koll än man någonsin haft. Sen finns det önskemål från forskare och från Riksrevisionen att vi skulle ha ännu bättre kontroll. Det skulle vi gärna ha också, men vi har absolut tillräckligt bra kontroll för att göra bra upphandlingar. Och när man gör de här beskrivningarna och kopplar kontroll och upphandling, då tror jag inte man är riktigt insatt i hur upphandling går till. - Behövs det inte ett väldigt bra underlag för att kunna göra en korrekt upphandling? - Ju bättre kunskap man har om utvecklingen av spåren, under de fem plus två år, om man utnyttjar optionen som ett underhållskontrakt gäller, desto säkrare blir man om vad som ska göras. Men nu är det ett faktum att det är en gammal anläggning, det är en sliten anläggning, det är jättemycket trafik, så vi kan inte förutsäga exakt vad som sker. Då bygger man in möjligheten att reglera mängder i kontraktet, och det gör man för att försäkra sig om att man inte får onödigt stora riskkostnader. Men det där är detaljer som man kan prata med våra upphandlingsexperter om. - Men verket har ju hamnat i tvist med flera entreprenörer just kring frågor kring kontraktet, vad som ska ingå och vad som inte ska ingå. Är det inte så att om Trafikverket hade haft bättre koll på förutsättningarna, då hade kunnat reglera kontrakten bättre? - Det är möjligt att man hade kunnat undvika det, men det centrala är att det uppstår arbeten som var mer än det man förutsåg och det måste man betala för, för det måste göras. Sen kan det uppstå olika åsikter om hur mycket man ska betala för det och i de här fallen som ni har tittat på är det så att vi har sagt att “nä men så där mycket ska inte skattebetalarna behöva betala för det här” och sen har då entreprenören i fråga hävdat att “vi har gjort det här jobbet, vi ska ha betalt för det” och då använder vi det juridiska systemet, så vi tar det till en juridisk konflikt. Det är alldeles naturligt när man jobbar med kontrakt av olika slag, att om man inte kommer överens, då använder vi rättssystemet. - Men vi har ju hittat att Trafikverket har lämnat fel uppgifter i upphandlingsunderlaget och därefter har man hamnat i tvist med entreprenören. Som lyssnare, skattebetalare så antar jag att man är nyfiken på om det här inte hade kunnat undvikas om man hade haft en bättre koll från verkets sida? - När man har lämnat felaktiga underlag till ett kontrakt, det är olyckligt, det ska vi undvika. Men sånt kan hända och det har uppenbarligen hänt i åtminstone ett fall som jag har hört om. Då måste man se till att man kan reglera det så att det blir sjyst. I det här fallet som du hänvisar till var det ett ursprungskrav som vr långt större än det vi tillslut betalade och vi sparade rätt ordentligt med pengar genom att vi gick in i den tvisten kvalificerat. - Men nu var det en långdragen tvist, dem måste ju ha kostat Trafikverket pengar och resurser också? - Absolut, det kostade den. Så att det är alltid bättre om man vet från början. Men när det inträffar att det blir oklarheter. Då ska man reglera det, och gäller det att inte ge upp och tycka att man ska kämpa för skattemedlen, det gör vi. - Du säger att ni har kämpat för skattemedlen genom att tvista? - Det kan du skriva upp. Vi kämpar för skattemedel varje dag. Torbjörn Suneson delar inte heller Sekos upprördhet över att Infranord nu skrotar arbetsmaskiner som kunde använts på järnvägen. Det var ett regeringsbeslut att låta Infranord få maskinerna vid avknoppningen men det påverkar Trafikverket genom att man nu inte styr vilka maskiner som används i underhållet. - Jag tror att de nya entreprenörerna som kommer in, som gör att - om det nu är som du säger - att de också har maskiner. Så att den där oron, den delar inte jag. - Det är ju maskiner som är investerade med skattepengar från början, vad tänker du om det?? - Det är förmodligen jättebra. Vi måste byta maskinpark även om vi har köpt en lastbil för skattemedel, så någon gång så har den tjänat ut och det har kommit en effektivare eller vad det nu är för maskin man använder. - I det här fallet har de inte tjänat ut, de är fullt fungerande. - Ja, men en gammal spade kan också vara bra, men det kan komma nya maskiner som är mycket effektivare. Trots kritiken mot Trafikverket menar Torbjörn Suneson att man har bra kontroll på hur skattepengarna används överlag, och att inget i kritiken som har riktats är nytt. - Riksrevisionen, forskarna och Gunnar Alexandersson säger ingenting som vi inte själva har sagt och konstaterat, så att vi delar problemanalysen och vi skulle gärna ha möjlighet att uttala oss om det och vi jobbar med att utveckla sådana system, men just nu behövs det mer arbete och tid för att komma dit. - När har ni kommit dit tror du? - Det vet jag inte, det är svårt att sia. - Vad är din målsättning? - Ja, det är jättesvårt att säga, men vi har bra koll och vi ska ha ännu bättre koll. Omvärlden förändras hela tiden, vi lever i en dynamisk tillvaro, så jag tror aldrig vi blir färdiga om jag ska vara ärlig. Jag tror att det är tid som är det viktigaste. Det är tid som behövs, säger Trafikverkets tillförordnade generaldirektör. Men kritiken har riktats under lång tid. Hur mycket längre kan järnvägen vänta? Tina, som är banarbetare och ser rälsen dagligen, säger att det börjar bli väldigt bråttom. - Men när du ser på skicket, är du orolig för att något ska hända? - Ja, det är det där, hur man ska uttala sig om det. Orolig. Ja, det har ju varit ganska frekvent med trasiga korsningar, det har ju alla fått läsa om och det är klart att jag vill ju inte stå här och vara någon Saida och säga att “nu kommer det att hända en katastrof”, men det har ju varit nära nu några gånger, och det man har iakttagit på underhållsbiten, det så klart, underhålls det inte succesivt, åtgärdar man inte månadsanmärkningar, eller rent underhåller rälsen, det så klart det går ju sönder tillslut. Man måste ju underhålla grejer precis som man målar sitt hus eller vad som helst. - Vad ska man tänka som resenär? - Som resenär? En del kollegor säger att “jag åker inte något jävla tåg” - Av dina kollegor som jobbar med järnvägen? - Ja, någon säger så. Men jag åker tåg, det gör jag. - Jag vet bara att det måste ju underhållas på ett mer effektivt sätt och jag upplever, och flera i min bransch, att det är systemfel, högre upp, myndigheten som har hand om det här. Och det hoppas jag politiker också ser och förstår och gör något år det. Tina heter i verkligheten något annat.   Reportrar: Anna Iversen och Micha Arlt Exekutiv producent: Andreas Lindahl Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Hot, våld och föräldrar som går över gränsen

    · 00:29:24 · Kaliber

    Att cykla snabbare genom skogspartier, bli uppringd och utskälld en lördagkväll, att gå omkring med ett kompakt obehag i magen, att hela tiden se till att ha ryggen fri. För en del lärare är hot från föräldrar en del av vardagen. Kalibers och Skolministeriets andra del om föräldramakt i skolan handlar om föräldrar som uppträder hotfullt mot lärare. Det kan röra sig om allt från hot om olika anmälningar till hot om våld. I extrema fall har även lärare blivit utsatta för våld av en förälder. - Man blir lite nervös. Man vaktar hela tiden på vad man säger och till vem man säger något. Och hur man agerar. Och kollar hela tiden om det är någon där, berättar Gunilla som har flera erfarenheter av hotfulla föräldrar. Manus Kaliber om hot mot lärare – Att komma till min arbetsplats, att stå och gapa och skrika, att hota mig. Föräldrar som hotar med trakasserier och våld. – Alltså, jag blir så förbannad att jag har god lust att klappa till han, sa jag. Lärare som inte vågar vara ensamma i skolan, det handlar Kaliber och Skolministeriets granskning av föräldramakt i skolan idag. – Har det varit en besvärlig dag kan man nog köra av sig en hel del energi innan man kommer hem, så att det känns skönt. Tommy böjer sig ner över den silverfärgade cykeln. Han älskar att trampa igång kroppen på morgonen. Men trots den värmande vårsolen är cykelturerna inte vad dom varit. – Sen är det ett skogsparti som ska åkas igenom. Och där cyklar man snabbare genom det partiet, för att inte råka ut för någonting. Jag funderade också över att ta alternativa vägar och ställa cykeln på andra sidan skolan. Men, jag gjorde inte det. Det var en självkänsla som drev mig. Fasiken, ska någon få ändra mitt liv på det här sättet? Det är inte rätt. Att cykla snabbare genom skogspartier, bli uppringd och utskälld en lördagkväll, att gå omkring med ett kompakt obehag i magen, att hela tiden se till att ha ryggen fri. För en del lärare är hot från föräldrar en del av vardagen. Kaliber kan idag tillsammans med Skolministeriet från UR berätta om lärare som vittnar om att de blivit hotade av en förälder. Det kan röra sig om allt från hot om olika anmälningar till hot om våld. I extrema fall har även lärare blivit utsatta för våld av en förälder. Det här är berättelsen om vad som hände Tommy. Skolan som Tommy jobbar på är precis lagom och han vet vad nästan alla elever heter.  26 år i yrket har han bakom sig. Det är i matsalen det hela händer. Det som kommer få Tommy att överväga en fortsatt framtid i läraryrket. Tommy sitter vid ett bord omgiven av elever med matbrickor framför sig.  Dom småpratar med varandra. Det är långbord i rader, rostfria serveringsbord med burkmajs och rivna morötter, knäckebröd och lättmjölk. Plötsligt är det ett barn i matkön där framme som stör. – Han stod och trumma på en diskbänk. Den var tom under så det blev som en resonanslåda så det ekade i hela matsalen. Och efter flera tillsägelser så stod barnet fortfarande kvar. Då gick jag fram och pratade med barnet men han fortsatte att göra det. Då tog jag ett lätt tag i armen och förde ut barnet en bit i matsalen.   Dagen efter, precis när Tommy ska börja sin lektion, kommer pappan till pojken instormandes på skolan. Han är fly förbannad och skäller och gormar på Tommy som upplever situationen mycket hotfull. – Det var då han sa ”jag står och funderar på om jag slå ihjäl dig eller om jag ska polisanmäla dig”. Det hör min kollega, som tur är. Det slutar med att han går därifrån och säger att ”helst skulle jag vilja slå ihjäl dig”. Den här mannen är lite större än vad jag är och jag hade nog inget att sätta emot om det skulle hända någonting. Tommy försöker lägga händelsen bakom sig, men det är svårt. Han börjar mer och mer se sig över axeln. Han cyklar snabbare genom skogspartiet, funderar på om han får ha bilen stående ifred, mörka kvällar ser han alltid till att ha sällskap när han går från skolan och till parkeringen.  Tre månader efter själva händelsen gör Tommy något som är ovanligt, han väljer att polisanmäla pappan. – Ja, då kunde jag inte stå emot längre för då hade jag så mycket känslor inom mig. När man börjar titta sig omkring och när man börjar fundera om ens barn ska bli utsatta för någonting. Då pratade jag med polisen och frågade om jag kunde anmäla  honom och det kunde jag för det här var ett olaga hot. Ja, så gjorde jag det. Det är ytterst få lärare som väljer att göra en polisanmälan efter att dom blivit hotade. Att någon hotar en på det brutala sätt som Tommy säger att han upplevt hör som tur är inte till vanligheterna. Vi frågade 673 lärare i landet om dom varit med om att en förälder eller vårdnadshavare uppträtt eller uttryckt sig hotfullt. 476 svarade . Och 272 lärare berättade att dom hade varit med om det. Såhär skriver några av lärarna i sina svar: ”Pappan sa till min chef att han skulle slagit mig, gjort mos av mig om jag inte varit kvinna. Jag fick veta att mannen tidigare hade missbrukat anabola. När vi hade möte var han väldigt aggressiv och anklagande.” ”På en lapp som föräldrarna skulle skriva under fick jag veta att jag skulle skärpa mej, för annars... Jag kommer allt att ge dig. Du kommer inte att vara säker”. ”Vid ett tillfälle blev jag upptryckt mot väggen av tre arga familjemedlemmar. Eleven hade varit hotfull och kränkt en annan elev som gick förbi. Jag ifrågasatte hennes beteende och då ringde hon efter sin mamma.” ”Under ett utvecklingssamtal slog pappan näven i bordet och skrek rakt ut. Han var mycket upprörd och jag blev oerhört rädd, mest för att jag var ensam på skolan och kände mig oerhört utsatt.” ”Jag har blivit hotad från föräldrar som gett mig information om sina känningar hos Hells Angels.” ”En av mina kollegor blev slagen av en pappa, som också hotade henne med att han visste var hennes barn gick i skolan och hur de såg ut.” Det här var några citat från ett par av de många vittnesmål från lärare som blivit utsatta för hot av arga föräldrar som vi fått ta del av genom Skolministeriets lärarenkät. Kanske är det ögonblick av ilska och frustration som väller över, men för den som blir utsatt blir livet aldrig riktigt sig likt. Enligt lärarförbundet som också gjort undersökningar kring hot och våld i skolan så är hoten mot lärare något som ökat dom senaste åren. Vi ska återvända till Tommy som mitt i sin arbetsdag får besök av en arg pappa som påstår att han misshandlat hans son och som enligt Tommy säger sig vilja döda honom.  Pappan som skulle ha uttalat dödshotet har också han gjort en polisanmälan. Han har anmält Tommy för ringa misshandel.  Tommy tycker det hela är djupt olustigt och mår dåligt av händelsen.  Men nåt vidare stöd från skolan tycker inte han att han får. – Dom frågade om jag ville ha nån hjälp. Och så frågade de hur jag mådde vid några tillfällen. Men nu med facit i hand så skulle man tagit hjälp. För man är fruktansvärt ensam. Problemet är nog att det inte finns någon plan för hur man ska ta hand om det här. Det händer bara och sen får det vara, sen är upp till var och en, men det måste finnas en handlingsplan, tror jag.  Hur man ska gå tillväga. Man kanske ska tvinga iväg den utsatta till någon form av samtal för att få hjälp. För det kommer uppstå fler gånger.  – På den sidan har vi mellanstadiet och på den sidan lågstadiet. Thamir Zubair är rektor på Tommys skola. – Det viktigaste när man upplever att det blir hotfullt är att inte vara ensam med det samtalet. Du måste ha någon med dig. Efter bråket mellan Tommy och pappan så kallar Thamir in båda på ett möte för att reda ut det hela. På slutet tar de varandra i hand och Thamir ser saken som utagerad. Han har även försökt stötta Tommy med samtal och pratat  med personalen om hur dom ska agera om det skulle hända igen. Han tycker att han har gjort det han bör göra som chef. – Jag säger återigen att när vi försöker göra insatser här på skolan så är vi vuxna människor. Att konflikten skulle komma att finnas kvar långt efter det beklagar han, men han ser det inte som sitt ansvar. – Det är meningen att man ska reda ut så det blir klart för föräldern och för läraren också. Men det blev inte så.  Och det beklagar jag, det beklagar jag. – Känslan av att vara kränkt. Att komma till min arbetsplats, att stå och gapa och skrika. Att hota mig. I slutändan så gäller det inte bara mig utan flera stycken som blir utsatta. Det kanske är så att man måste gå ut med det mer än vad man gör och tala om vad som händer. Händelsen som började med att en pojke står och trummar på en bänk i matsalen slutar med två rättegångar och en dom. I den första rättegången är Tommy målsägande. Pappan är anklagad för olaga hot. – Det kändes fruktansvärt. Jag var jättenervös.  Jag hade nog behövt ha andra kläder med mig att byta till när jag gick därifrån för så svettig var jag. Det går inte beskriva hur det är att sitta i en rättssal. Det kändes fruktansvärt att behöva genomlida det här. En rättegång är för de flesta en ovan upplevelse. I situationer liknande Tommys kan facket hjälpa till med juridiskt ombud. Ove Rang är förbundsjurist på Lärarförbundet är en av förbundets jurister som går in och stöttar lärare i rättegångar. – Det här är ju en av lärarförbundets viktigaste frågor. Det är ju oroande att se att sånt här sker. Framför allt så får man ju sig en tankeställare att vilken reaktion borde skolan och skolans ledning få av detta? Vad gör man för att komma till rätta med det här problemet och den här arbetsmiljön som det faktiskt innebär för alla, såväl elever som lärare i den här situationen. – Om vi tar ett av de här ärendena så var det ju så att den här pappan fortsatte att komma till skolan för att hämta sitt barn. Det är ju naturligt. Men att se en människa som man blivit misshandlad av är ju något obehagligt. Särskilt när det pågår en förhandling och det är i domstol. – Det som också uppstår för en människa i den här situationen är att man får väldigt svårt att sova. För det sätter sig. Känslolivet kommer i svallning och man ifrågasätter mycket. Man ifrågasätter så långt som att ska jag fortsätta i det här yrket, ska jag fortsätta här? Och man ser sig noga för en extra gång över axeln var man än är. Ove Rang förbundsjurist på lärarförbundet. Läraren Tommys kollegor ställer upp som vittnen under rättegången och pappan döms till villkorlig dom, dagsböter och att betala ett skadestånd till Tommy. I den andra rättegången är det Tommy som är anklagad för ringa misshandel av pojken. Men där väljer rätten  att fria. – Det kändes… ja, nu ska man väl inte svära, men det kändes jäkligt bra. Det var skönt att få upprättelse för jag tyckte inte att jag hade gjort något fel, utan jag hade bara gjort det som var mitt jobb att göra. Men det känns tråkigt att ha upplevt det på det här sättet.   Kaliber kan idag tillsammans med Skolministeriet från UR alltså berätta att av dom  476 lärare som vi varit kontakt med svarade 272 stycken att  dom varit med om att en förälder eller vårdnadshavare uppträtt eller uttryckt sig hotfullt. – Jag tycker det låter högt och det är allvarligt. Adam Jansson är expert på skolfrågor på arbetsmiljöverket – Jag tror för det första att vi har ett mörkertal när det gäller skolan. Jag tror att det händer saker som kanske inte rektor eller vi på arbetsmiljöverket eller någon annan för den delen heller får reda på, men som kommer fram i en sådan här intervjuundersökning. Om man har en lärargärning så kanske det inträffar då och då att du utsätts för ett subtilt hot, eller ett öppet hot. Det är allvarligt om det förekommer och det måste förebyggas. Adam Jansson anar ett mörkertal vad gäller hot och våld mot lärare. Ofta rapporteras det inte in, trots att det är arbetsgivarens skyldighet att göra det.   Och precis som facket så säger Adam Jansson att hot och våld är en högt prioriterad fråga. En lärare jobbar oftast ensam och representerar en myndighet och är därmed i en utsatt position.  – Lärare har ju undervisningen med allt vad det innebär, men man träffar ju också föräldrar vårdnadshavare på andra tider, som kvällar och tidiga mornar, för att ha samtal och utvecklingssamtal och sådana saker. Då är man ju väldigt utsatt om våld- och hotsituationen skulle uppstå just då. Där skulle jag vilja att skolorna skulle ha en större beredskap och ha tydliga rutiner för vad som gäller vid ensamarbete. Gunilla är lärare på mellanstadiet sen tio år tillbaka. Hon har aldrig gått så långt som att polisanmäla någon, men har flera erfarenheter av hotfulla föräldrar. – Jag satt i klassrummet med barnet och mamman och pappan. Han blev så arg! Det är efter skoltid. Skolan är tom på elever och personal.  Sånär som på Gunilla som har utvecklingssamtal. Framför henne sitter två föräldrar och ett barn. – Och så ställde han sig över mig såhär. Jag tror ju inte han skulle slagigt mig, men det kändes ju så. Som att snart åker jag på en propp.   Gunilla tycker händelsen på utvecklingssamtalet är obehaglig men lägger det bakom sig.   Några veckor senare ger hon samma pojke en tillsägelse när han är stökig i klassrummet. På väg hem från jobbet ringer telefonen. – Då cyklade jag så jag stannade och svarade, på min privata telefon, och han skällde ut mig så där riktigt och han skulle anmäla mig till skolverket för rasism och kränkande behandling och jag skulle minsann inte komma och tala om att hans son inte kunde uppföra sig. Men i och med att han hade varit så hotfull gången innan så blev det sådär så jag började titta mig över axeln lite grann och hoppades att man inte skulle möta honom på stan. Det är ju ett litet samhälle.   Nästa termin får Gunilla en ny klass. En mamma visar sig va väldigt orolig för att hennes barn ska råka illa ut. – Hon började dyka upp i klassrummet och rycka upp dörren och skälla och gapa på andra elever, inte sitt eget barn. Det var en grabb som satt och vässade en penna. Och hon ryckte ifrån honom pennan och pennvässaren och skällde ut honom för att han förstörde skolans material. Ah, men stopp! Om du ska va sådär får du inte komma in här i klassrummet, för det där sköter jag. Och kanske var det där det skar sig jag vet inte, för sen började hon verkligen dyka upp lite var stans på alla möjliga konstiga ställen och kolla vad jag gjorde. – Det fanns höga skåp som inte stod ända in till väggen på ett ställe. Då hade hon ställt sig inne där emellan, så då såg man ju henne inte när man kom in i klassrummet. Och jag vet inte hur hon tog sig in för klassrummen var ju låsta, men jag kan tänka mig att vaktmästaren eller städerskan eller någon annan har släppt in henne för att hon sagt att hon ska hämta något till sonen eller något sånt.  Vad sa hon då? – Nej, då sa hon ingenting utan då bara gick hon.  Efter några veckor och man började känna att vad sjutton, är hon här nu igen? Står hon där bakom varje gång, varje morgon, varje lektion? Hur påverkades du i din roll som lärare när du hade en förälder som smög runt? – Man blir lite nervös. Man vaktar hela tiden på vad man säger och till vem man säger något. Och hur man agerar. Och kollar hela tiden om det är någon där. Även barnen påverkades ju. Och rektorn vi hade då var på väg in i väggen och orkade inte ta tag i det där, han var jättebra på andra sätt. Men så bytte vi rektor när det var en månad kvar på terminen och den rektorn sa att såhär får det inte vara. Vi flyttar barnet till en annan skola i rektorsområdet. Men vi sa att hädanefter är vi aldrig ensamma på ett föräldramöte och vi är aldrig ensamma i skolan när vi har utvecklingssamtal. Skolan har blivit en mer låst plats än den har varit. Men det är fortfarande så att föräldrar kan komma in och härja. – Det finns föräldrar som är väldigt påträngande och arroganta och bär sig dumt åt. Och jag kan berätta utifrån min erfarenhet att det finns ingen lärare som klarar sig utan några felaktigheter. Något litet fel gör vi alla. Rolf Olsson i Bjuv har varit skyddsombud i 35 år och kommer ofta i kontakt med lärare som upplevt hotfulla föräldrar. Och det är inte ovanligt att föräldrarna får med sig skolledarna på tåget om det finns missnöje mot en lärare. – Rektor har idag budgetansvar. Får man för lite elever och föräldrar säger att ja, men då byter vi skola, då är det lätt att göra en övermarkering, så att säga. – Vad kan det handla om för slags hot om vi tar det här med att föräldrar är hotfulla mot lärare och skolpersonal? – Det var när elever har fått för dåliga betyg,  påstådda lögner om att de hade gjort något mot eleven och så. Så finns där ju väldigt hotfulla föräldrar som har kommit till skolan med både basebollträn och annat. Dom skulle hämta ut lärare och banka dom. Varför kommer det ut på skolan? – Jag tror det beror på människor som inte mår bra. Människor som har dåliga relationer i samhället för övrigt och måste hävda sig på ett väldigt, väldigt dåligt sätt. – Det finns ju dom som har sagt att jag går aldrig tillbaka igen, och som inte gör det heller. Varför tror du att föräldrar gör sådär? – Jag tror framförallt att det är att dom är så frustrerade över att det inte ska gå bra för ens barn, jag tror att det är det det bottnar i.    Ove Rang, jurist på Lärarförbundet har också han en teori om varför hoten ökar. – Om man summerar och funderar på de här frågorna så kan man se att ja, statistiken säger ökning, men vi har egentligen ingen empirisk undersökning som säger vad exakt beror det på. Det verkar vara många faktorer. Jag nämnde för dig ett förråat och segregerat samhälle är något som brukar anföras såsom orsak till att det är hårdare i skolan, men det finns inget underlag att säga att det är på det sättet.  Man ser snarare likheter till att skolorna ökar i storlek och framförallt elevantalet ökar i klasserna, som en tydlig källa till hot- och våldssituationer. Det har att göra med en frustration över att man inte får det lärandet man behöver. Det försvinner elevassistenter och lärartjänster skärs ner i samband med ekonomi och då blir människan än mer avidentifierad och icke synbar. Det som också spelar roll är att vi är mycket mer digitala nuförtiden. Hoten behöver inte komma ansikte mot ansikte. Dom kan i realiteten bli genom inspelningar som går ut på You tube. Det kan vara att man använder Facebook, Twitter eller något liknande där man sprider ringaktning för någon eller hotar någon. Det kan också tala för någonting med tiden.    Men det finns en röst i berättelsen om föräldrar som hotar sina lärare som vi inte hört. – Nu hade jag lastat i Västerås i fredags. Men den går ju att dela den här trailern, vet du. På en mack intill motorvägen har tvåbarnspappan Mattias stannat till med sin långtradare. Han har nyss lossat och i handen har han en pappmugg med kaffe. Det är Mattias som är den arga pappan som läraren Tommy polisanmälde för olaga hot och som också blev dömd för brottet. – Jag har precis varit i Chicago så jag har haft en annan kille som har kört så det är inte jag som skitat ner, för en gångs skull. Jag sätter mig här… – Sätt dig vart du vill! Och i förarhytten i skydd från motorvägens buller får jag höra hans version av vad som hände. – För det första får jag höra att jag är väldigt högljudd när jag pratar och det har att göra med att jag hör själv dåligt. Och visst, irriterad det är jag! Jag är fruktansvärt irriterad. Han har varit på min son som jag aldrig har rört! Då ska inte heller någon annan göra det med honom. Och det kommer ut andra lärare som säger ”nä, nu får du lugna ner dig!” Men jag säger ”jag är lugn! Det är ni som håller på och dummar er. Han ska lyssna på vad jag har att säga, sen ska jag gå härifrån”, sa jag.   ”Jag funderar på två saker. Det ena är att du ska få samma behandling, och det andra är att jag ska polisanmäla dig och det tänker jag göra”, sa jag. Jag svarade på en gång ”Det tänker jag göra! När jag går ut härifrån så tänker jag ringa och polisanmäla den här händelsen. Ja gör det , det tycker jag”, sa han då. ”Det kan du ge dig på!” sa jag. Mattias har blivit dömd för att ha hotat läraren Tommy till livet, men enligt honom själv har han aldrig uttalat något dödshot. – Jag svär på min morfars grav att jag aldrig har sagt dom orden! Jag skulle aldrig göra en sådan sak. Det finns inte i min mun, inte i min värld. Jag kan säga dra åt helvete till folk om jag blir förbannad, men that´s it. Något mer gör jag inte. Men att han blev skärrad och rädd för dig, kan du förstå det? – Inte med tanke på att jag var dit dagen efter och vi skakade hand och allting var lugnt, så kan jag inte förstå det, nej. Att han fram till den timmen då jag kom tillbaka kände olust, ja, det kan jag förstå. Men inte när jag är där dagen efter och pratar med honom i lugn och sansad ton. Jag pratade med han i samma läge som jag pratar med dig just nu. Och det var som jag sa åt honom, jag kan inte rå för mitt röstläge, hur jag låter, sa jag. Sen kanske det hade fel effekt på dig, men jag ville höra vad du hade att säga till ditt försvar för att du skadar mina barn.  Då när du gick till skolan och var sådär arg, nu måste du reda ut det här, vad tänkte du att konsekvenserna skulle bli? – Polisanmälan. Jag ville höra hans version innan jag polisanmälde honom. Förklara att nu får det vara stopp. Jag vet vad som händer, nu är det slut. Punkt slut. Då står det en lärare 20, 30, 40, 50 meter längre bort där i korridoren och hon hör att jag säger att jag gärna skulle klappa till honom. Och det säger hon tack vare i polisförhöret som är ganska intensivt in på det här. Han hör här borta att jag säger att jag ska döda honom. Jag har aldrig sagt det till en människa och jag kommer aldrig att säga så till en människa för inte ens min värsta fiende önskar jag livet ur. Men enligt svensk lag, är ni tre vittnen till en händelse så kan ni döma vem som helst. Så otäckt är det. Jag har pratat med polisen om det här för i och med att jag är jägare så har mina vapen hållit på att hänga löst och jag har förklarat för honom och han har tittat på fallet och som det verkar nu så kommer jag få behålla mina vapen åtminstone. Men kan det inte vara så att du har sagt det? Nej, det flyger aldrig ur mig en sådan sak! Men vad tänker du kring att han fortfarande går omkring och har obehagskänslor efter den här händelsen? – Jag visste inte ens att han hade det, om jag ska vara ärlig. Och det finns ingen anledning till att han ska ha det heller. Jag är inte ens i närheten av honom. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det… jag förstår inte honom om han säger att han fortfarande är rädd för mig – varför? Då vill jag att han ska svara på varför han är det? Jag kan träffa honom idag, jag kan skaka hand, krama om honom, jag har ingenting emot honom. Han har dömt mig ja, det har han gjort. Men jag har fortfarande ingenting emot honom. Jag kan inte säga att jag hatar honom för det gör jag inte,  jag känner inget som helst agg emot honom. Läraren Tommy säger att efter allt som hänt så har hans förhållande till barnen förändrats. – Man har väl blivit försiktigare på det sättet att man kanske backar och inte gör någonting, fast man skulle göra det. För man är rädd för att man ska bli anklagad för något annat. Tyvärr är det då eleverna som blir lidande på det här om man inte agerar tillräckligt fort i vissa situationer. Om två barn skulle bråka, hur hårt törs jag gå in och stävja bråket? Om jag nu tar i och det blir blåmärken, vad blir jag anklagad för då? Men för att det ska bli ett blåmärke måste man ju ta i ganska hårt? – Ja och det undviker man att göra. Det var ju så att jag tog barnet i armen  då när jag förde ut det, och så slet han sig loss. Och jag vet inte om det uppstod ett blåmärke då, eller om det bara är som föräldrarna säger att det varit ett blåmärke. Jag vet inte. Jag hoppas att det inte var jag som gjorde de där blåmärkena. Du har inte övervägt att sluta ditt jobb som lärare? – Jo, faktiskt. Det är väl en av händelserna som gör att man kanske skulle vilja sluta, men sen finns det andra saker också som gör att man skulle kunna tänka sig sluta som lärare och göra någonting annat istället. Men sen är jag väl för gammal för att få ett nytt jobb också, men det är ju en annan sak. Reporter: Karin Andersson Producent: Lovisa Haag Exekutiv producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Ocean Gala - asylbåten som strandade

    · 00:29:20 · Kaliber

    Det stora antalet flyktingar som kom till Sverige krävde snabba lösningar. Migrationsverket dammsög landet på boendeplatser men mångmiljonupplägget med fartyg gick på grund. Hej, jag heter Egil och är kapten här ombord på Ocean Gala.Egil Aune är kapten på det stora kryssningsfartyget som var tänkt att bli Sveriges största asylboende. Detta skulle vara huvudrestaurangen, och så får vi se hur många de skulle ha blitt, så hade vi öppnat upp mer å mer. Ju mera gäster vi har ombord, ju mera hade vi behövt öppna upp. Nu är vi inne här i Show-loungen, det var huvudshow-loungen, men det är inte så mycket show idag.Egil och hans besättning är inhyrda för att driva skeppet som ett boende för flyktingar. Men hundra besättningsmän har redan åkt hem, det är alldeles tomt, det finns inga flyktingar här. Men vi var klara säger Egil, och så tar han med oss på en rundtur. Båten har fjorton däck och högst upp skulle en basketplan ligga. Swimmingpoolen är täckt med plank. Det är som att vara på en finlandsfärja, men där dom flotta taxfree-butikerna är ombyggda för Migrationsverket med ett mottagningskontor och ett stort väntrum med utsikt mot vattnet. Planen var ju det att Migrationsverket skulle ha sitt folk här, också skulle vi ha aktivitetsledare ombord, vi skulle ha personal till att aktivera och hjälpa flyktingarna ombord här. Så det var vi klara med.Det måste ju kännas väldigt snopet? Vad kan man göra, så här är det i livet. Allt är klart att ta emot. Jag syns de va väldigt intressant, å jag tror vi hade kunna lyckats väldigt bra. Men tyvärr så gick det väl inte så.Migrationsverket anser att rederiet inte uppfyllt kraven i deras avtal, och har alltså stoppat planerna på asylboende ombord. Rederiet anser att myndighetens beslut är taget på felaktiga grunder, och har hittills skickat fakturor på totalt 81 miljoner svenska kronor och kostnaderna för rederiet rinner hela tiden iväg och nu hotar de med att stämma staten på stora pengar. Det här är en del i invecklad härva, och för att förstå hur det har kunnat bli såhär, så måste vi backa tillbaka bandet flera månaderUr Ekot Migrationsverket klarar inte längre att få fram boenden för nyanlända flyktingar. På de ankomstboenden där asylsökande ska bo som mest i ett par dagar Här i Sverige behövs upp emot 20 000 nya boendeplatser för asylsökande innan sommaren.. Det börjar byggas tältläger i Sverige för att ge plats åt några av dom flyktingar som Flyktingströmmen under sommaren och hösten 2015 ställer Migrationsverket inför en tuff utmaning att hitta boenden till asylsökanden. Vid det akuta läget var det över 160 000 flyktingar som kom till landet förra året, och Migrationsverket såg båtar som ett alternativ, och söker efter fartyg.Rederiet Floating Accommodations visar sitt intresse. Bolaget drivs av de två norska bröderna Tandberg, som har erfarenhet vid katastrofer. Efter orkanen Katrina i New Orleans, med sovsalar för studenter, vid orkanen Ike och vid jordbävningen i Haiti.Migrationsverket skriver ett avtal med bolaget som anger att när norrmännen har tillstånden klara, kan deras asylboende på båten användas som asylboende för 1790 flyktingar.Rederiet letar kajplats åt det stora kryssningsfartyget, men hittar ingen. De får nej i stora städer som Stockholm, men så hittar de en i Härnösands kommun och Espen Tandberg, en av delägarna, träffar i januari det socialdemokratiska kommunalrådet Fred Nilsson. Jag tog emot honom och jag lyssnade på vad han sa. Jag log lite åt hans enorma entusiasm, som en väldigt typisk försäljare. Men sa att det här tål att tänkas på. Han gav ju också en del uppgifter på volymen av det här å han talade då inte om 2000 boende, men kanske hälften av det här. Han angav också värden för hur mycket vatten, och sånt där, de skulle behöva för att klara av det här, säger Fred Nilsson.Härnösand är en liten kommun som tagit emot många flyktingar. Vi är kända för att vara en flyktingvänlig kommun säger Fred Nilsson. Men nu, när han hör norrmännens planer, börjar han dra öronen åt sig. Väldigt kort efter hans besök så förstod vi innebörden i det här och satte oss ner, politiker, jag kallade, eller jag inbjöd politiker från alla de politiska partierna, ledningen för de politiska partierna i kommunfullmäktige. För att föra en dialog om det här, för vi insåg ju ganska snart att det här skiljde sig från alla andra förslag.På vilket sätt? Volymen och placeringen. Det är ju så här att när Migrationsverket upprättar ett boende i en kommun, var det än är, så utgår man ju på något sätt från hur det samhället är planerat. Och man kräver bygglov, man kräver räddningstjänstens godkännande. Allting som måste finnas för att det ska vara ett acceptabelt boende. Det gör dom överallt. Och alla partier var överens om att det här inte var en önskad lösning i Härnösand. Vi var överens om det.Kommunalrådet i Härnösand, Fred Nilsson, säger att Migrationsverket lovat att inte trotsa honom - ingen asylbåt ska lägga till i hans kommun. Migrationsverket börjar se problem. Det är svårt att hitta kommuner som vill ta emot flyktingfartyg. De har kontakt med fem fartygsleverantörer som söker kajplats, och båtarna hamnar på regeringskansliets bord."Många människor som var oroliga"Kaliber har tagit del av mailväxlingar mellan en hög tjänsteman på justitiedepartementet och en tjänsteman på Migrationsverket som avhandlar båtarna.Hej, ville bara kolla så att jag uppfattade dig rätt idag, är det så att alla fartygsplaner nu är rökta? Alltså den potential ni såg på 4000 platser är borta.En av cheferna på Migrationsverket, som har ansvar för upphandlingarna med båtar svarar.Hej, Vi ger aldrig upp utan vi tror fortfarande på fartygsplatser.Däremot efter att jag själv pratat med kommunalråden i Härnösand, Timrå och Norrköping så förstår jag att kommunerna inte vill ha fartyg och att de vet att de kan avstyra via bygglovskravet. Ändå förlänger Migrationsverket sina villkorliga avtal med tre fartygsleverantörer. De får längre tid på sig att fixa ledig kajplats och de tillstånd som krävs för att öppna asylboende på båtarna. Jag är Kjell Tandberg och jag är en av ledarna i Floating Accommodations.Vi ringer upp Kjell Tandberg, delägare i Floating Accommodations, bolaget som tänker segla passagerarfartyget Ocean Gala till Sverige. Det är ju helt otroligt. Den myndigheten som står för över en miljard svenska kronor i upphandling må ju veta vilka tillstånd som krävs.Tandberg bryr sig inte om kravet på bygglov, och menar att andra regler gäller till sjöss än på land. Migrationsverket ville ta reda på vilka tillstånd som behövs, om ett bygglov är nödvändigt och förlängde därför tidsfristen säger Tandberg. Men i april funderar Tandberg på det politiska läget i Sverige som förändrat sin asylpolitik. Allt färre flyktingar kommer till landet, vill Migrationsverket fortfarande fullfölja avtalet? Ja den 17 april ställde vi spörsmålet om de vill genomföra avtalet, och det var Migrationsverket som insisterade på att de ville genomföra avtalet.Den kommunikation vi tagit del av visar att både Migrationsverket och Justitiedepartementet börjar tvivla inför flyktingfartygen. I slutet på april vill en hög tjänsteman diskutera båtar med en av cheferna på Migrationsverket:Hej! Tack för bra möte i fredags! Mkt uppskattat att ni kom! Alltid lika bra att ses. Undrar om du har möjlighet att höras i morgon? Skulle gärna vilja prata vidare med dig om ngr frågor (bland annat och hur ni ev kan tänka taktiskt så att ni inte hamnar med för många dyra båtplatser). Och sen, i början av maj blir frågan om att gå ur tecknade avtal med fartyg aktuell, samma höga tjänsteman skickar konkreta frågor till Migrationsverkets avdelning.Vad krävs för att gå ur tecknade avtal för fartyg? Vilka kostnader skulle det enligt avtalet medföra?Den här kommunikationen om fartygen pågår i flera månader, men i media och i Härnösands kommun är den så kallade asylbåten Ocean Gala nästan glömd. Politikerna i Härnösand har andats ut, ända till i juni, då plötsligt ett fartyg dyker upp på radarn. Det har lämnat tyska Kiel och stävar mot Härnösands kommun - Ocean Gala - destination Utansjö hamn.Så här lät det i lokalradion morgonen den 14 juni.P4 Västernorrland, Sveriges radio. Och det är alltså på väg ett enormt fartyg mot Utansjö hamn norr om Härnösand. En oerhört spännande historia. En kommun som säger att, ehhmm nä, det ska inte vara något flyktingboende där. Och så har man redare som säger att, jo, det ska bli flyktingboende här, och vi kan göra så här och si och så. Och kommunen säger att Migrationsverket har sagt att de inte kommer att göra något mot kommunens vilja, och hela den där biten När Ocean Gala seglar mot Utansjö hamn så vet varken Migrationsverket eller Fred Nilsson, kommunalrådet i Härnösand, om att båten ska lägga till just där. Och dom som bor i Utansjö är lika förvånade. Ja, jag åkte hit som så många andra och tittade, å förundrades över vad är det som händer. Å förstod väl egentligen ingenting, vad gör den här? Det begrep vi ju inte.Här bor lokalpolitikern, vänsterpartisten Lars-Gunnar Hultin. Det var mycket folk och bilar, man hade kunnat stå där och sälja varmkorv tror jag och tjänat en hacka. Nej, det var mycket folk och många intressen och många frågetecken. Och många människor som var oroliga och som undrade vad det är som händer.Vad sa dom? Nja alltså, i Utansjö så tar vi ju emot väldigt mycket flyktingar, vi tog emot 150 stycken, så vi fördubblade ju vår befolkning och det gör vi på ett väldigt bra sätt. Det funkar jättebra, befolkningen hjälper till, det har blivit ett lyft för Utansjö. Men att där lägga till 1800 personer till, det blir ju fullständigt omöjligt. För dom människorna kan ju inte bara sitta på båten, det måste man förstå. Dom vill ju gå i land och det är nästan omöjligt att begripa vad det får för konsekvenser."Alla vet var Utansjö finns nu"Båten väcker känslor i byn. Det här är en gammal bruksort som avfolkats med tiden, pappersmassefabriken lades ner för åtta år sedan. Kvällen efter att båten lagt till knackar vi på Utansjögården. Där är det ett möte om något helt annat, men om båten finns mycket att säga. Jag heter Marion Andersson, Det är en väldigt tjusig båt, den pryder kajen så fint där nere, eller hur? Alla turisterna kommer hit och tittar, Förstår du vilken dragningskraft den här båten har? Utansjö på kartan. Alla vet var Utansjö finns nu, och så kommer dom och tittar på båten, igår såg dom stå på bron och titta. Och jag har gjort bort mig, för jag har sagt att jag tycker om båten, och då har jag fått veta idag att det är inte några fler än jag som tycker det.Vem har du fått veta det av? Ja, jag har varit på PRO Och dom sa, så där får du inte säga Marion. Det där är fel.Varför det? Ja för man tycker att det ska inte vara någon båt här med invandrare, och jag tycker ju det. Vet ni vad, jag tänker så här. Helt Underbart, nu kanske vi får en bensinstation, för det har vi ingen. Om det kommer människor hit så sker det saker också, det måste vara mat, bensin. Men vad ska dom göra på båten? Nu måste jag få säga en sak, dom som åker på Åland, vad gör dom? Det är ju roligt, Birka som går förbi här flera gånger. Det är en helg det, nu ska de ju bo här i ett år kanske, det funkar ju inte. Och vi kan ju inte ha 1700 stycken som drar omkring på byarna här på kvällarna, det är ju en omöjlighet.Hur tänker du då? Man ser ju på andra boenden så är det ju mycket mer problem än vad vi haft här. Mycket bråk och sånt, jag tror att det blir mer av sånt om vi får hit så många människor. Det finns inte utrymme för dom att vara helt enkelt, säger en man i byn.Det är många frågetecken när båten Ocean Gala kommer till Härnösands kommun. Redan vid det här laget räknar regeringskansliet och Migrationsverket med en rättslig process.Ett SMS från en hög tjänsteman på justitiedepartementet skickas till en av cheferna på Migrationsverket, dagen efter att Ocean Gala förtöjt.15 juniHåll oss gärna i bilden om hur det utvecklas. Kanske god idé att ni hyr in juridisk spetskompetens innan skadeståndssituationen blir skarp? hur disk(uterar reds anm) ni kring det? Migrationsverket svarar:Vi jobbar hårt med båtarna och den ligger på vår högsta nivå () men lovar att återkoppla så fort jag vet något. Rederiet som ligger bakom planerna på asylboendet ombord på Ocean Gala är redo att ta emot flyktingar säger de. Och de anser att avtalet ska träda ikraft efter att båten blivit inspekterad som boende och fått godkänt. Kontraktet är värt stora pengar för rederiet. Det kostar Migrationsverket drygt 800 000 kronor per dygn att hyra fartyget från och med att avtalet träder ikraft men fortfarande vet inte Migrationsverket vilka tillstånd som är nödvändiga för ett passagerarfartyg. Så här lät det i Studio Ett i P1 den 17 juni. Vad som gäller är att den här entreprenören har fått fram till den 3 juli på sig, att visa att det finns en hamn och att alla nödvändiga tillstånd finns på plats, säger Fredrik Bengtsson som är Migrationsverkets presschef. Finns inte dom här tillstånden på plats till den 3 juli, då blir det inte heller ett asylboende.Programledare: Men bara så att vi förstår tydligt, vilka tillstånd är det då som behövs för att det här ska bli av före den 3 juli? Ja det har vi inte satt ut, för det är vi inte på det klara över utan är det så att det krävs bygglov från kommunen där båten ligger, då är det de som ska uppvisas. Är det andra typer av kommunala tillstånd som behövs, så är det de som ska komma in, och då är det en kontakt mellan entreprenören och kommunen som måste lösas, säger Fredrik Bengtsson.Tiden går och samtidigt rinner pengar iväg för Kjell Tandberg, delägare i Floating Accommodations, som bland annat måste betala löner till de 140 besättningsmännen ombord på Ocean Gala och hyra för kajplatsen. Man ska tänka på att ett fartyg går efter internationella regler, vi räknas som ett passagerarfartyg, antingen om vi ligger i hamn eller om det seglar, eftersom att man måste ha en besättning dygnet runt. I priset så ingår det ju att ta fartyget till Sverige, och bygga om efter de specifikationer som Migrationsverket bad om, säger Tandberg.Tidsfristen för det villkorliga avtalet går ut den 3 juli. Tandberg skickar den första fakturan till Migrationsverket som nu kollar upp om Ocean Gala har alla papper i ordning om boendet ska kunna öppna. Verkets beslut tas tre dagar senare.Ur Ekot 6 juliMigrationsverket stoppar det planerade asylboendet ombord på kryssningsfartyget Ocean Gala som förtöjt i Härnösands kommun. Orsaken är att hamnägaren saknar nödvändiga tillstånd för att ta emot fartyget. Migrationsverket river avtalet om asylboende på Ocean Gala, dom lutar sig mot ett förbud från länsstyrelsen en vecka efter att båten lade till i Utansjö hamn. Hamnen saknar tillstånd och är inte byggd för att ta emot avfallsvatten från en passagerarbåt. Om båten hade varit fullbelagd hade nästan 2000 personer bott där. Det finns också miljöföroreningar i marken. Förbudet mot Utansjö Industrihamn har överklagats av hamnägare, och nu ligger ärendet hos mark- och miljööverdomstolen.Länsrådet, Sten-Olov Altin suckar när vi träffar honom i Härnösand, han väntar på hur det ska bli med båten. Ja, nu är vi här i början av september, och att vi inte har kommit längre än vad vi faktiskt har gjort här nu, det kan jag tycka är lite tråkigt eftersom att vi redan direkt konstaterade att den här hamnen ju varken har tillstånd för, eller är lämplig för att ta emot ett passagerarfartyg. Att inte fartyget har lämnat det kan jag tycka är lite tråkigt.Så båten ligger alltså kvar efter nära två månader. Vi återvänder till kaptenen Egil Aune som också väntar på vad som ska hända. Han och de 45 besättningsmän som är kvar, underhåller båten under tiden.Vad tänker du om det här gamla industriområdet, när du kom hit med båten, det var ju du som körde båten hit. Ja det är ju lite trist att se en nedlagd industri, om man tänker hur det var för några år sedan så var det full aktivitet här, du har Utansjö här uppe som var en liten landsbygd där det var full aktivitet med skola och butik och nu är det inget kvar där. "Migrationsverket kommer att krypa till korset"En hjullastare jobbar en bit bort i Utansjö hamn. Det var inte meningen att dom som bodde på båten skulle röra sig överallt, säger Egil. Men i det stora massamagasinet, säger han, också pekar han på en oval jättelik byggnad framför oss. Där skulle vi ha fotbollsplan och andra aktiviteter. Sen hade vi tänkt att skjutsa upp folk till grindarna, och ha bussar in till Härnösand. Planen var att skjutsa dem opp till gaten där, och så skulle vi ha skyttelbussar som tar dem till Härnösand och sådär. Här vid båten, här är inga problem, om du ser massamagasinet där, där skulle det vara fotbollsplan och där skulle det vara aktiviteter för barn. Men du kan inte gå vidare, för det är gaska stort det här området ser du. Så det skulle blir begränsat. Men vi hade gjort klart här, vi hade till och med staket som gick längs kajkanten här, så dom inte skulle falla i sjön, om barnen var ute och lekte. Det hade vi satt upp, men det har vi tagit bort nu. Så det var gjort klart, och det var Migrationsverket som sa till oss att vi fick sätta upp staketet runt kajkanten, och så gjorde vi. Dom kom här och sa att vi måste sätta upp så härOch Härnösand då, där allt började, där rederiet redan i januari tog kontakt med det socialdemokratiska kommunalrådet, Fred Nilsson, som inte ville ha Ocean Gala i någon hamn. Vad tänker han nu om hur allt har gått till? Ja det är ju så här att om det ska gå bra för flyktingarna som kommer till Sverige, så är det kommunerna som ska lösa det. Det är kommunerna som ska fixa skolutbildning, det är kommunerna som har socialtjänsten som ska lösa allt detta. Allt det här är ju kommunala, den kommunala sfären som löser och därför måste ju migrationspolitiken kopplas mellan statens migrationsansvar och kommunerna som levererar. Och då måste det vara ett lysande samarbete mellan kommun och stat, mellan migrationsverk och enskilda kommuner, och vi har jättelångt kvar att komma dit. Men jag hoppas att det tas steg på vägen dit och det måste ske snabbt och det måste också innebära att dom regelverk som idag hindrar detta, för det finns sådana regelverk som har med upphandlingar att göra, att dom görs och det görs med hast. Det var Migrationsverket som skrev avtalet och gjorde upphandlingen med båtbolaget om Ocean Gala, men det blev en tvist mellan båtbolaget och Migrationsverket och nu har jurister från båda sidorna kontakt. Vad som kommit ut av samtalen är än så länge hemligt. Kjell Tandberg igen: Vi har till den 15 juli, hade vi en prislapp på cirka 11 miljoner, eller 11,1 miljoner US dollar.Kaliber har sökt ansvariga chefer på Migrationsverket, men de vill inte medverka, men verkets presschef, Fredrik Bengtsson, intervjuade vi häromdagen och vi frågade då varför stora båtar kom upp som ett alternativ för asylboenden? Jag tror att om man ska förstå den här frågan, så måste vi måla bakgrunden till varför vi landande där vi landade. Sommaren 2015 så började det stora antalet asylsökande komma till Sverige och Europa på ett slag som vi inte tidigare har sett. På drygt fyra månader tog Sverige emot 120 000 asylsökande personer. Vi hade i praktiken dammsugit hela Sverige efter så kallade Bert Karlsson-boenden, vandrarhem, gamla nedlagda hotell. Vi var till och med inne på gymnastiksalar vid den här tidpunkten. Där fanns inte längre möjlighet för oss att upphandla på vanligt sätt, om man uttrycker sig slarvigt, utan vi var tvungna att gå utanför boxen. Vid den tidpunkten så tittade vi på om det skulle kunna vara möjligt med boende på vatten. Och vi har gjort det tidigare, under Balkankrisen, under 90-talet, och vi var villiga att se om det var möjligt även denna gång.Det var ju en direktupphandling som gjorde att, i det här fallet Ocean Gala som kom seglande upp till Utansjö hamn, gjorde att Härnösands kommun reagerade och kommunalrådet i Härnösand han blev ganska förvånad över det här, vad säger du om hans reaktion?. Jag har full förståelse för hans reaktion, vi visste inte heller att fartyget skulle lägga till i Utansjö. Utan så som avtalet, det villkorade avtalet var skrivet, det var att det här företaget skulle kunna visa att det fanns en hamn som tog emot det här fartyget. Vi hade inte kravställt var någonstans i landet det skulle vara, så att det var även en nyhet för oss.Så ni visste inte att Ocean Gala var på väg upp till Utansjö Industrihamn? Nej.Om vi går in på det här avtalet, så sa du i studio ett att ni var lite osäkra på vilka tillstånd som krävdes. Hur kommer det sig? Det här var en ny företeelse i upphandlingsförfarandet och att anlägga en stor passagerarbåt vid en svensk hamn, med allt vad det innebär. Det är annorlunda än att öppna ett vandrarhem för 200 asylsökande i en ort i Småland. Av den anledningen så skrev vi ganska tydligt att erforderliga tillstånd måste kunna uppvisas för att det här avtalet ska börja gälla.På grund av tvisten mellan Migrationsverket och rederiet vill inte Fredrik Bengtsson gå närmare in på några detaljer. Men hur ser han då på kritiken från rederiet, att pengarna rullar iväg. Kort sagt är det ju så, tittar vi på hela den här asylboende-branschen, om man får uttrycka sig så, så har det ju varit under ett antal år, entreprenörer har kunnat tjäna väldigt mycket pengar. Just eftersom det har varit riskfyllt så har man också kunnat få bra betalt för dom tjänster som man har erbjudit staten, i detta fall Migrationsverket. Det ligger lite i sakens natur, men åter igen jag vill inte närmare gå in och prata Ocean Gala i det läget vi befinner oss just nu.Tillbaka till lilla Utansjö, som nu blivit känt i hela Sverige. Fortfarande finns det delade känslor kring Ocean Gala. Marion Andersson har följt med i alla turer kring båten under sommaren, och hon förstår inte varför man inte gemensamt hittat en lösning på dom hinder som stått i vägen för asylbåten. Ja men allt är ju möjligt, eller hur? Allt är möjligt bara man vill, man har ju farit till månen fram och tillbaka. Jag förstår inte varför det är sådant motstånd. Och sen, jag träffar ju mycket pensionärer och dom tycker att det är bedrövligt men ingen har ju fått mindre pension. Och ingen har blivit utan sjukvård heller, så jag förstår inte varför det är sådant motstånd.Fartyget står kvar, Ocean Gala, vit och glänser i en hamn i Ångermanälven. Frågan vad Migrationsverkets upphandling i slutändan kommer att kosta staten hänger fortfarande i luften. Lars-Gunnar Hultin står vid strandkanten ett par hundra meter ifrån båten och funderar. Det är ju skumt tycker jag alltså, dels, vad är det för människa som sitter på Migrationsverket och skriver på ett sådant här avtal för en miljard.Har du inte den förståelsen att Migrationsverket behövde snabba lösningar? Det ursäktar ingen dumhet i världen alls, man får ju inte vara vårdslös med skattemedel för det, och inte teckna på avtal som du inte vet vad dom leder till eller om dom fungerar. Vi har inte sett det än, men jag misstänker att Migrationsverket kommer att krypa till korset och göra någon jämkning så att vi ändå kommer att förlora några hundra miljoner, det skulle inte förvåna mig.Reportrar: Eva Brännman och Viktor ÅsbergProducent: Andreas Lindahl

    starstarstarstarstar
  • Vad leder skolinspektionens granskningar till?

    · 00:29:10 · Kaliber

    Går det att kontrollera fram kvalitet i skolan eller kan en alltför omfattande kontroll rentav vara skadlig? Det tredje och sista programmet i Kalibers och UR Skolministeriets serie om Skolinspektionen handlar om vad de som granskar skolinspektion anser. Och vad vill politikerna med Skolinspektionen i framtiden? – En av de allra mest misslyckade reformerna i svensk skolpolitik, och då är ändå konkurrensen hård, det är Göran Perssons kommunalisering av skolan. Göran Persson menade att om man kommunaliserar skolan så kommer resultaten att höjas och läraryrket att stärkas. I själva verket så vet alla idag att det har blivit precis tvärtom, säger skolminister Jan Björklund. – Vilda västern var ju en spännande tid. De svaga hade svårt. De starka segrade . Därför kan man konstatera att Vilda västern kan vara ett utmärkt stoff till ungdomsromaner. Men det är en usel modell för svensk skola, säger Stefan Löfven. Om exakt en vecka är det riksdagsval och redan tidigt i valrörelsen stod det klart att skolan skulle bli en av valets viktigaste frågor. Så det var väntat att både Jan Björklund och Stefan Löfven valde att lyfta fram skolfrågan i sina sommartal i år.  Löfven pratar om vinstjakt i skolan medan Björklund pekar på kommuner som inte tar sitt ansvar som skolhuvudmän,  det vill säga kommuner och privata aktörer. Det kan verka som att Jan Björklund och Stefan Löfven pratar om olika saker, men båda pekar på problem som är följder av att Sverige, under de senaste decennierna, fått ett av världens mest liberala och decentraliserade skolsystem. Samtidigt har den statliga styrningen av skolan ökat med hjälp av mer inspektion och kontroll. Och 2008 bildades en ny myndighet – Statens skolinspektion. I tredje och sista delen av Kaliber och skolministeriets granskande serie om Skolinspektionen ställer vi frågan om det går att kontrollera fram kvalitet i skolan. Kan en alltför omfattande kontroll rentav vara skadlig? Vad säger de som jobbar inom skolan och blir granskande?  Och vad har politikerna har att säga om skolinspektionens roll i framtiden. Men först en tillbakablick: – Och allt det där har de lärt sig och vi kommer inte att ha lärt oss någonting om musik.  Då förstår jag hur mycket kunskap vi missar och hur dum man kommer verka vara när de kan allt det där, och så börjar vi gymnasium så kan vi ingenting, så vet vi inte ens vad en ton är, säger eleven Nora.   I två program har vi granskat hur bra Skolinspektionens kontroller fungerar. I det första programmet träffade vi Nora som gick i nian på en nystartad friskola. Skolan hade många brister trots att den hade blivit kontrollerad och godkänd av skolinspektionen. Det saknades lärare, lokaler och utrustning. Och undervisningen i ämnen som franska och musik var svajig och problemkantad. Så Noras sista år på högstadiet präglades av stor oro inför framtiden. – Om jag ska vara ärlig så ångrar jag lite grann att jag började här. Den är inte riktigt klar, säger Nora. Vi har berättat att inspektörer på Skolinspektionen själva tycker att kraven som ställs för att få starta en ny skola idag är otillräckliga. Och Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler säger att dagens system är utformat så att man måste tillåta en uppstartsfas för nya friskolor. I det andra programmet handlade det om vad för slags brister i en skola man egentligen kan upptäcka under en inspektion. Lärare från en skola som blivit granskad berättade om hur de tvingas lägga viktigt elevarbete åt sidan för att få dokument och nya handlingsplaner i ordning. Skolan får efter en tid tummen upp av Skolinspektionen – medan lärarna som vi pratat med menade att grundproblemen på skolan fanns ju kvar och att det som var formulerat på papper inte var något annat än luftslott. – Det är en väldigt speciell situation att sitta på en intervju med Skolinspektionen eftersom hela skolans framtid ligger i händerna på Skolinspektionen, sa läraren Annika. Flera av dom som jobbar med att utföra inspektioner på skolor tycker inte själva att dom kommer åt alla brister. – Jag kanske vet att kvaliteten på en skola är dålig. Men så skickar de in någon pappersprodukt som ser bra ut. Ja, då kan inte jag göra så mycket mer för vi har inte varit där tillräckligt och samlat in tillräckligt många uppgifter, så det skulle inte hålla juridiskt, säger en inspektör till Kaliber. Att bara granska papper ger en missvisande bild Skolinspektion som fenomen är egentligen inget nytt, men hur skolan har granskats och vilken betydelse kontrollen har haft har varierat mycket över tid ända sen mitten på 1800-talet då den första skolinspektionen sjösattes. Den Skolinspektion vi har idag, bildades för sex år sen och har som uppgift att kontrollera och granska skolorna så att de håller måttet. Men också verka för att förbättra kunskapsresultaten. Det har gjorts satsningar, reformer, undersökningar och kontroller. Och just det här med att kontrollera skolan har blivit allt viktigare. --Det är regeringens uppfattning att varje skola ska granskas lika kritiskt och uppfylla samma höga kvalitetskrav oavsett vem som driver den eller vilken inriktning den har. Regeringen har därför föreslagit skarpare och tätare kvalitetsgranskningar av varje skola och föreslagit att 150 miljoner kronor per år i utökade resurser till Statens skolinspektion ska anslås för detta, sa Jan Björklund i Riksdagen 2008, strax efter att skolinspektionen hade bildats.  Men är kontroll och inspektion ett bra sätt att höja kvaliteten på skolan? Det finns de som har undersökt saken. – Nu är kaffeapparaten borta! Vi håller på och bygger om, nämligen. – Ja. – Så det är därför det liksom är… I en korridor på Riksrevisionen är Sophie Casson Lindbäck på jakt efter en kaffekokare. – Var är kaffet? Där! Efter en stunds letande går vi in på hennes rum med varsin blå kopp rykande kaffe. Sophie Casson Lindbäck är revisionsdirektör på Riksrevisionen, den myndighet som har till uppgift att granska andra myndigheter. Förra året var hon ansvarig för en rapport om just Skolinspektionen. Och i rapporten riktar riksrevisionen kritik mot Skolinspektionens tillsyn. – Det viktigaste för oss var att visa, empiriskt som vi kallar det, genom intervjuer och statistik och enkäter, att Skolinspektionen i tillsynen oftast inte bedömer undervisningen, det som är viktigast i skolan, säger Sophie Cassun Lindbäck. – Varför har det blivit så? – Det är väldigt svårt att bedöma undervisningen, det visar vi också. Men vi tycker att det är viktigt att berätta. För det finns ofta föreställningar om att, har Skolinspektionen varit och tillsynat en skola då är den ju avcheckad och godkänd. Och har man fått brist i det som skolinspektionen kallar undervisning och lärande, då tror man ju att de har bedömt undervisningen. Men det har man alltså oftast inte och det är jätteviktigt att riksdagsledamöterna vet om det här. Sen kan det ju vara så att dokumenten hänger ihop med det som Skolinspektionen kallar processer. Om dokumenten inte är i ordning det kan ju vara symptom på att man inte har koll på sin verksamhet. Absolut kan det vara så, men det ger ju inte hela bilden, säger Lindbäck Man granskar papper men skapar förväntningar om att själva undervisningen är godkänd, fast man inte har tittat på den. Det menar Sophie Casson Lindbäck. Att bedriva granskning är också kostsamt, säger hon, och det måste vara rättssäkert. Och då är det enklare att bedöma om ett dokument är i sin ordning än att dra slutsatser av vad en enskild inspektör uppfattar om en skola under ett besök. Riksrevisionen kom i sin rapport om Skolinspektionen fram till att det sätt som man granskar skolan på idag är tveksamt med tanke på att en så komplex verksamhet som skolan där själva kärnan, det vill säga undervisningen, inte låter sig pressas ner i en färdig form så lätt. Och det är det som är granskningssamhällets baksida, eller om man så vill, Skolinspektionens omöjliga uppdrag, menar Sophie Casson Lindbäck. – Man har mycket högre förväntningar på skolinspektionen än vad skolinspektion i praktiken kan leverera. Och när jag säger man så handlar det om alla från riksdagsledamöter till den enskilde föräldern eller eleven som ska välja skola. Där är forskningen tydlig att det här granskningssamhället, där riksrevisionen är en del, vi får ju också vara självkritiska, vi bidrar ju alla till att det blir väldigt mycket granskning, kritik, kontroll, och då gäller det väl att kunna vara kritisk - apropå glappet mellan förväntan och verklighet. Kan kritik och kontroll säkerställa att det blir bra kvalitet i den faktiska verksamheten? Riksrevisionen kom alltså fram till att Skolinspektionen inte kan säkerställa kvaliteten i skolan eftersom de inte tittar tillräckligt mycket på undervisningen, som trots allt är skolans kärna. Inspektörerna vill ha mer fokus på att granska undervisningen Kaliber och Skolministeriet har ställt ett antal frågor till alla som jobbar på Skolinspektionen och som gör själva inspektionerna ute på skolorna. Och på frågan hur de tycker att Skolinspektionen skulle kunna utveckla sitt arbete för att bidra till kvalitet och likvärdighet i skolan, så är just mer fokus på undervisningens kvalitet en återkommande tanke. Så här säger några av inspektörerna. ”Det behövs mer fokus på undervisningens kvalitet. Tydligare stöttning till skolorna efter tillsynen, kanske någon enhet eller avdelning från Skolverket som går in och stöttar rektorerna efter att en tillsyn genomförts” ”Det är viktigt att de formella delarna fungerar för det är en rättssäkerhet för enskilda elever. Men det vi inte gör är att titta på elever som en grupp, om en viss skola ger bra undervisning till sina elever. Vi har ju i uppdrag att hjälpa skolorna att utvecklas och det kanske viktigaste att utveckla är ju undervisningen för det är ju där saker och ting händer, det är ju där elever lär sig. Men den delen har vi lämnat åt sidan för den juridiska delen. Så där skjuter vi bredvid målet.” I våras tittade några forskare med inriktning på pedagogik och statsvetenskap på hur det fungerar att styra skolan med hjälp av inspektion. Sara Carlbaum är statsvetare och jobbar på Umeå universitet. Och också hon ser risker med en skenande kontrollapparat. – Vi skapar en ökad misstro på att skolsystemet inte fungerar, att vi inte har någon tilltro till lärare, vi har ingen tilltro till rektorer, vi har ingen tilltro till huvudmännen, utan vi behöver den här ökade kontrollen. Och det finns då en förväntan på att när det finns en kontroll då ska det inte finnas några ickefungerande skolor eller skolor med bristande kvalitet eller eventuella oseriösa aktörer, utan då ska de här systemen jämt upptäcka det. Och det ser jag som att det här skapar ju en väldigt extrem kontroll, ett kontrollbehov som till slut kanske inte egentligen fyller någon större funktion, säger Sara Carlbaum. – Vad kan det få för konsekvenser för eleverna med ett sådant system? – Alltså det har ju funnits en väldigt stor tilltro, och det finns det fortfarande, till Skolinspektionen till exempel, som ett system för att se till barnens rättigheter eller till elevernas rättigheter. Och en risk med ett utökat kontrollsystem det är att man egentligen bara, från huvudmännens sida, blir mer fokuserad på: vad är det Skolinspektionen kräver? Än vad barnen, allas barns bästa egentligen kanske är, säger Carlbaum. Sara Carlbaum menar att man måste fråga sig om ökad kontroll är lösningen på skolans alla problem och vill höja ett varningens finger för att låta Skolinspektionen växa sig större genom att få mer resurser, större muskler och fler sanktionsmöjligheter innan man ens tar reda på om det verkligen leder till en bättre skola. – Jag menar att vi kan inte kontrollera i all evighet, eller i en väldigt stor utsträckning, utan frågan är ju vart den här balansen ligger, alltså hur mycket kan vi kontrollera innan det blir på något sätt kontraproduktivt. Alltså det man borde diskutera det är väl vad utbildning bör vara till för. Är det till för enbart den enskilda individen att nå vissa mål? Är det till för samhället i stort? Alltså vad utbildning är till för i stort är väl sådant som man bör diskutera. Och att man också kan diskutera: vad gör den här kontrollen? Vad ska vi ha den till? Vad bidrar den med? Och vad är eventuella negativa konsekvenser av kontrollen? Säger Sara Carlbaum Både Riksrevisionen och forskare som vi har pratat med, alltså de som granskat granskaren, pekar på att man faktiskt inte vet om granskningen verkligen har den effekt som det var tänkt, att den leder till bättre kvalitet, likvärdighet och ökade kunskapsresultat. Men vad säger då de som är ute i verkligheten, de som jobbar i skolan? Jo, en del varnar för att felfinnandet riskerar att leda fel.    Lärarfack, skolledare och friskolor inte nöjda med Skolinspektionen  I ett mötesrum högst upp i ett stort kontorskomplex, med utsikt över den kaotiska Stockholmstrafiken sitter representanter för de viktigaste aktörerna i den svenska skolan. Det är bland annat Sveriges kommuner och landsting, de två lärarfacken, friskoleorganisationer och Sveriges elevråd. Och framme vid podiet står Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler. Anledningen till att alla kommit hit är att Ann-Marie Begler ska presentera de kommande förändringarna i inspektionens arbete. Det gäller framförallt den regelbundna tillsynen på skolor. De viktigaste förändringarna är att man kommer att fokusera på de svaga skolorna. Och tanken är också att inspektörerna inte längre ska besöka alla kommunala skolor, men däremot alla fristående. – Vi vill att ni överväger, eller i alla fall funderar på vilket sätt man kan återinföra skolinspektörer, säger en av deltagarna. En av de som sitter och lyssnar och antecknar är Matz Nilsson, han är förbundsordförande för Skolledarna. Och han är kritisk. Inte till myndigheten utan till det uppdrag de har fått. – Felfinneriet tror vi inte är lösningen, utan det gäller också att lyfta dem och stödja dem i sitt utvecklingsarbete, säger Nilsson Matz Nilsson tycker att man istället, med stöd i vetenskap och forskning, borde fokusera på att stötta skolor och huvudmän. Och han tror inte att den nya tillsynsmodellen som just har presenterats kommer att förändra saker i grunden. Vi har inte råd att fortsätta på samma sätt, menar han: – Vi har nu… vi går in på det sjunde året på denna inspektionen. Vi ser att svenskt skolresultat fortfarande faller. Vi kan inte vänta sex år till och upptäcka samma sak därför vi tror från Sveriges skolledarförbund, ska vi få en snabbare resultatutveckling då måste skolornas personal involveras i  att inte bara bli granskade utifrån sina brister. Nilsson är inte den enda på seminariet som är kritisk. Så här säger Pontus Bäckström, från Lärarnas riksförbund: – Det är lite det som också syns i det här seminariet: alltså, om man tittar mycket på dokumentationen och tittar –har det upprättats ett åtgärdsprogram som skollagen säger att det ska göras? Ja det har det gjort. Ja, men sedan kommer följdfrågan: har det sedan inneburit att man har fått det stöd man ska få? Då ser vi att nej det är inte alltid man får det. Och där är ju en brist i dagsläget som tillsynen i någon mån kan ge. Och det skulle kunna behöva förbättras. – Vi delar bedömningen att det blir för mycket fokus på dokumentationen. När man inte möts mellan erfaren lärare och en annan lärare så kommer man ju inte kunna mötas i det pedagogiska samtalet, och det är just det det får till fokus, då fokuserar man mer på dokumenten och mindre egentligen på undervisningen, på mötet mellan lärare och elever, och det är där allting händer, säger Andreas Mörck, lärarnas riksförbund. Ytterligare en deltagare på seminariet är Birgitta Ljung och hon är där som de idéburna friskolornas röst. Hon delar inte Beglers entusiasm inför vare sig de kommande förändringarna eller för skolinspektionens uppdrag, som det ser ut idag. – Det är fortfarande bara inriktning på att söka fel och ingenting för att lyfta det positiva, och det tror väl vi i min organisation att ska man lyfta skolan så är det frågan om att försöka hitta det som är bra. Det är ju ingenting som märks och syns i debatten särskilt mycket, det är ju de här inspektionerna som får genomslag, där det är snarare så tror jag att man sänker skolor. Skolverksamheten i Sverige den liksom blir nedpressad i sko… jäms med fotknölarna. Det är så lärare och skolor upplever det, säger Birgitta Ljung. De som blir granskade av skolinspektionen är alltså är kritiska till fixeringen vid dokumentation och bristen på helhetssyn kring det skolorna gör. De är inte emot skolinspektion i sig, tvärtom. De tycker att tillsyn behövs. Men många efterlyser att man jobbar tillsammans för att hjälpa skolorna att bli bättre istället för att racka ner på dem. Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler tycker inte att kritiken mot att man sysslar med papperskontroll är riktigt rättvis. Hon menar att man kan inte kan skilja på dokumentation och verklighet på det sättet. – Om man tittar på de beslut vi har: det handlar ju ytterst om undervisningen. Om elever inte får särskilt stöd, det handlar ju faktiskt om elevernas undervisning. Om rektor inte klarar fullt ut av sitt uppdrag med att till exempel utvärdera sin verksamhet, förändra sin verksamhet och utveckla den utifrån de utvärderingar man gör, och utifrån den information man har, då handlar ju det om kvaliteten i verksamheten. Tittar man på våran tillsynsmodell så är det mycket mindre dokument vi granskar idag än vad man har gjort tidigare och det tycker jag är väldigt positivt. Vi kommer också nu, när vi kommer att välja ut 20 % av skolorna, kunna få möjlighet att gå in mer i klassrummet och använda våra resurser till att granska lektioner mer för att få ett underlag för våra beslut. Samtidigt måste man ju också säga att själva utvecklingen av kvaliteten, hur undervisningen ska bedrivas, hur man ska undervisa, den är i stor utsträckning det professionellas ansvar, säger Ann-Marie Begler generaldirektör på Skolinspektionen. – Men kan man kontrollera fram kvalitet i skolan, i en så komplex verksamhet som skolan är? – Man kan genom inspektion bidra till att huvudmännen arbetar med kvalitetsutveckling. Och jag har väldigt väldigt många exempel på att det också sker. Och det är ju det som är syftet med verksamheten, det är det grundläggande syftet: att förbättra skolan just för elevernas skull, säger Begler En skola för elevernas skull. Och ansvaret för eleverna det har ju huvudmännen, poängterar Begler gång på gång. Det är viktigt att allmänhet och politikerna inte förväntar sig mer av Skolinspektionen än det de kan göra -  att peka på brister och utvecklingsmöjligheter. Och själva arbetet för att utveckla en skola, det görs bäst av de som jobbar där. – Det är ju viktigt för oss att informera om att just vårt uppdrag är att peka på de här förändringsbehoven och utvecklingsbehoven, men att det är de som då driver skolan som måste jobba med det. Och det är väldigt självklart för man känner ju sin egen verksamhet, så det går ju aldrig för någon annan utifrån att arbeta med internt förändrings- och utvecklingsarbete, säger generaldirektören. Högsta chefen på skolinspektionen tycker att tillsynen som den ser ut idag fyller en viktig funktion och att deras satsningar är helt i linje med det uppdrag de fått från regeringen. Skolinspektionen viktig  Vad säger då de som har gett dem det uppdraget? Vi ville veta vad själva upphovsmannen till dagens Skolinspektion tänker kring dess roll, men utbildningsminister Jan Björklund vill inte ställa upp på intervju med Kaliber för att svara på våra frågor om skolinspektionen. Ingen av Folkpartiets andra skolpolitiker i riksdagen vill träffa oss heller. Men Bertil Östberg, statssekreterare på Utbildningsdepartementet, tar emot oss. – Min första fråga är: hur skulle du beskriva den roll som Skolinspektionen har i det svenska skolsystemet? – Ja skolinspektionen har en viktig roll. Skolinspektionen var när vi tillträdde i regeringen en del av Skolverket. Vi tyckte att den var så viktig så att det skulle bli en egen myndighet, så från 2008 så är Skolinspektionen en egen myndighet och vi har också fördubblat resurserna till Skolinspektionen – dubbelt så mycket pengar och dubbelt så många anställda idag, och vi har också i den nya skollagen från 2011 givit skolinspektionen mycket mera muskler. Nu kan Skolinspektionen ingripa med förelägganden och med viten på ett sätt som tidigare inte var möjligt, säger Östberg. – Det finns en stor tilltro, bland annat från politiskt håll, men också hos allmänheten till den här myndigheten och vad den kan åstadkomma, skulle du säga att man lyckas uppfylla de förväntningarna? – Jag tror skolinspektionen gör ett väldigt bra arbete men det är klart att skolinspektionen jobbar ju ständigt för att utveckla sin verksamhet. Under de senaste fem sex åren så har ju Skolinspektionen granskat alla skolor. Vi är nu inne i en ny tillsynsomgång och där är tanken att Skolinspektionen mer ska inrikta sitt arbete på de skolor där man kan förvänta sig att de största problemen finns därför att vi tror att det ger bättre resultat, säger Östberg. – Du var inne på att Skolinspektionen har fått mycket resurser, utökade resurser, men det har också kommit kritik om att, bland annat från Riksrevisionen, om att det faktiskt inte går att säga att Skolinspektionen kan säkerställa kvaliteten i svensk skola, vilket man har förväntningar på sig om.. – Ja nej det är klart att det gäller att utveckla verksamheten och det är klart att även om man har en väldigt bra skolinspektion så ska man inte tro att de kan hitta alla problem i den svenska skolan. Men vi tror att skolinspektionens verksamhet på ett bra sätt bidrar till att göra skolan bättre. På Sveavägen 68 i Stockholm har det största oppositionspartiet, Socialdemokraterna, sitt partihögkvarter. Där tar skolpolitiske talespersonen Ibrahim Baylan emot. Och han menar att en kontrollmyndighet som Skolinspektionen, den behövs i det skolsystem som vi har idag: – Vi behöver kontroll och uppföljning i ett ganska decentraliserat system, det är viktigt, men det har funnits en övertro i den nuvarande regeringspolitiken att det allena kommer att lösa alla problem. Resultaten av detta är ju tyvärr ganska magra, snarare har det lett till en ökad överbyråkratisering, att det är mer fokus på det ytliga, man ska visa att det är rätt, sen om de dokument man visar egentligen har hjälpt eleverna eller inte, det verkar, enligt Riksrevisionen vara mindre viktigt och det måste förändras. Jag tror man behöver bredda Skolinspektionens uppdrag. Precis som Riksrevisionen skriver så måste man kolla på det ju forskningen visar bidrar, nämligen undervisningens kvalitet, lärarnas kompetens, och annat. Idag är det ju väldigt fokuserat på dokumentation och det i sin tur har ju lett till en ökad byråkratisering och att det ser bra ut på ytan men där det i grund och botten handlar om elevers rätt till utbildning och det fullföljs inte, säger BAylan Hur stor kan då en kontrollapparat tillåtas växa innan den motverkar sitt syfte? Finns det en gräns? – Ja jag tror att det finns sådana gränser. Man kan inte bygga ut kontroll hur mycket som helst. Men det är klart att vi ska ha en stark kontroll och vi ska ha en skolinspektion som har starka muskler och som verkligen ingriper när det inte fungerar bra. Så ska det absolut vara. – Det är en relevant diskussion som man måste ta nu för Skolinspektionens verksamhet har ju vuxit enormt mycket. Och det handlar inte bara om att skjuta till nya resurser, man måste också fundera: hur används resurserna? Och den diskussionen är det nog dags att ta nu, skulle jag tro, säger Baylan. Det finns gränser för hur stort uppdrag Skolinspektionen kan få, enligt både Bertil Östberg, folkpartist och statssekreterare på Utbildningsdepartementet, och Socialdemokratiska skolpolitiska talesperson Ibrahim Baylan. Men än är inte gränsen nådd. Inget talar för att skolinspektionens roll kommer minska, oavsett om det blir regeringsskifte eller inte, och det utan att någon vet om det verkligen leder till bättre kvalitet i skolan. Det har vi kunnat berätta i dagens Kaliber. Och vi har också hört en forskare som menar att en växande kontrollapparat till och med bidrar till att skapa misstro gentemot skolan. Men politikerna vi har hört är fast beslutna om att kontroll, det behövs i dagens fria skolsystem, även om kampen om skolan inte på långa vägar är slut. --Vi måste återupprätta den svenska kunskapsskolan. Det är så vi skapar ökad jämlikhet i Sverige. För klassresor de börjar i klassrummet, säger skolminister Jan Björklund. --Tänk om. Tänk om Sverige behöver en skolminister, utbildningsminister som lyssnar på forskarna och lärarna och de andra, och inte bara skjuter snabbare än sin egen skugga, säger Stefan Löfven. Under tiden som politikerna fortsätter att argumentera i sina skolfrågor så går årskull efter årskull ut i den hårt kontrollerade skolvärlden och det är långt ifrån alla som känner att de har fått det dom behövde. Som Andreas, som vi hört om tidigare i den här programserien. – Här är mina betyg. – Och? – Jag hade fyra IG. Nej jag skoja, ha ha. Alltså om man jämför idag och ett år tillbaka, så är idag… idag känns som den dag jag blir insläppt i paradiset. Om man jämför med att komma ut ur helvetet. Det är ganska bokstavligt talat också, säger Andreas. Reportrar Maya Abdullah och Karin Andersson, UR Producent Karl Brodin, UR Exekutiv producent Andreas Lindahl, SR andreas.lindahl@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Dyra resor och lyxhotell för Kriminalvårdens personal vid utvisningar från Sverige

    · 00:29:26 · Kaliber

    Lyxhotell på semesterorter, flygresor i businessklass och alkohol på arbetstid. Kaliber granskar en svensk myndighet, en myndighet som gjort lite som den vill. - Så nu  har jag precis tagit ett dopp i poolen på hotellet och här finns det solstolar och andra bekvämligheter. Den här historien börjar på ett lyxhotell i Dubai. Det var hit vi kom när vi började kontrollera vad statligt anställda tjänstemän gör efter att de lämnat av utvisade personer  i till exempel Afghanistan eller Pakistan. - Trycker man på en knapp här så kommer det folk och passar upp på en, ger en drinkar eller vad man nu vill ha för något.  Det är här - på ett femstjärnigt hotell i Dubai - som de statligt anställda tjänstemännen vilar ut efter att de lämnat av utvisade personer. Och det är inte bara en natt, utan två eller tre. Och det är svenska skattebetalare som får stå för kostnaden. Idag ska Kaliber visa hur det här har fått pågå - år efter år. En statlig myndighet ska hantera skattemedel ansvarsfullt. Den här myndigheten har gjort lite som den vill. Du lyssnar på Kaliber och en granskning i två delar om svenska utvisningar. Vi har hört om dem på nyheterna, många gånger. De chartrade planen, lastade med människor som ska utvisas till länder som Irak eller Afghanistan. Det handlar om den svåraste formen av utvisningar. Människor som inte vill, men som ändå måste lämna Sverige. Som vägrar att åka, och som därför tvingas iväg med hjälp av bevakningspersonal. Sådana här svåra utvisningar sköts oftast av Kriminalvården. Det är Kriminalvården som planerar resorna och det är oftast deras personal som sitter med på flygplanen. När vi på Kaliber under åren har undersökt enstaka utvisningsärenden har vi sett att de som utför den här uppgiften, alltså Kriminalvårdens personal, har stannat kvar utomlands och bott på hotell efter att  de utvisat personer. Vi ville ta reda på om detta bara var enstaka fall, eller om det fanns ett mönster. Det vi skulle få veta, var mycket mer än så. Jag har tagit flyget till Arvidsjaur för att ta reda på mer om hur det går till när en utvisningsresa planeras. Den speciella enhet inom Kriminalvården som planerar och utför utvisningsresor, heter Kriminalvårdens Transporttjänst och här i Arvidsjaur finns det planeringskontor som planerar resorna. Härifrån, beställs allt från de chartrade flygplanen, till hotell och flygbiljetter hem för personalen. Jag får träffa Hans Lagerlöf som är platschef för Transporttjänstens planering. Hans Lagerlöf berättar om hur de får in beställningar från olika myndigheter på resor. Om en person som får avslag på sin asylansökan till exempel, vägrar lämna Sverige frivilligt, lämnar Migrationsverket över ansvaret till Polisen. Polisen tar i sin tur hjälp av Kriminalvårdens Transporttjänst för att genomföra utvisningen. Utvisningen kan ske med reguljära flyg eller med inhyrda, chartrade flygplan. – Så vi planerar allts resan och vi utför den också med främst egen personal. Bara under förra året planerade Kriminalvårdens Transporttjänst drygt 3400 utvisningsresor. Det handlar till viss del om utvisningar av personer som begått brott, men den allra största delen handlar om människor som fått avslag på sina asylansökningar. Kriminalvårdens Transporttjänst får statliga pengar, öronmärkta för just sådana utvisningar. Och de resorna kostar allt mer. Förra året mer än 240 miljoner kronor. Drygt 20 miljoner mer än man först fått i anslag. Men samtidigt som resorna kostade mer så utvisade Transporttjänsten färre personer än året innan. Enligt Kriminalvården beror de ökade kostnaderna främst på vad de beskriver som fler svåra ärenden som kräver chartrade flygplan och mer bevakningspersonal. Bara inhyrda plan kostade förra året ungefär 51 miljoner kronor. - Vad kan det finnas för svårigheter med att planera de här resorna? – Det ser ju väldigt olika ut beroende på vad det är för resa. Ibland står vi inför ärenden som är jätte besvärliga att planera men också genomföra, men de allra flesta resorna tycker jag är inte speciellt komplicerade att planera. Vi kommer att återkomma till planeringen i Arvidsjaur. Först åker vi till Norrköping. Här ligger Kriminalvårdens huvudkontor. Vi är här eftersom vi har bett om att få ta del av handlingar som beskriver hur utvisningsresorna går till. Och vad det är som kostar pengar. – Det här rummet kommer bli ert rum. Ni kommer få nyttja det här rummet. Det här materialet är känsligt. Enligt Kriminalvården så innehåller det uppgifter som är belagda med sekretess. Därför får vi bara ta del av det med ett förbehåll. Vi kan berätta om resorna, men inte så detaljerat att det går att lista ut vilka personer det var som utvisades. – Om du för in  i datorn där så kan jag…plocka ut. Vi plockar ut reseräkningar och kvitton ur bruna pappkartonger.   Det är ett stort material och vi väljer att titta på kostnader för de resor som enligt Kriminalvården är de dyraste, de som helt eller delvis genomförts med inhyrda- så kallade chartrade flygplan. Resorna har gjorts mellan januari 2011 och april 2014, alltså närmare tre och ett halvt år. Och när vi går igenom resplaner, kvitton och reseräkningar ser vi snart ett mönster. Efter att utvisningarna genomförts så åker personalen sällan direkt hem. Istället kan vi se att de stannar till vägen hem och tar in på hotell, på turistorter som Aten, Larnaca, Paris, Wien, Istanbul och Dubai. Inte bara en natt, utan även två eller tre. Jag står i lobbyn på det femstjärniga hotellet i Dubai. Här har Transporttjänstens personalen bott två eller tre nätter efter utvisningar till länder som Afghanistan eller Pakistan. Jag har stämt träff med en av hotellets chefer, som visar mig runt i byggnaden. Marmorgolvet i hotellets lobby är spegelblankt. Det poleras varje dag. – To make sure our lobby is comfortable. For guests to walk on. Vi går ut och sätter oss på terrassen. Här har man en unik utsikt över staden och de berömda skyskraporna får jag höra. Och det gör det här hotellet särskilt prestigefullt. Det är ett av stadens mest kända femstjärniga hotell säger chefen. – This is the hub of the Dubai. This is a keyplace. Nästan alla resor vi tittar på innehåller en hotellnatt för personalen på vägen hem, även de resor som görs till europeiska länder som Malta eller Italien. Men vi väljer att titta extra på de resor där personalen stannat utomlands längre än så. Vi hittar bara i vårt material ett 80-tal resor där personalen stannat kvar utomlands två eller till och med tre nätter efter att de lämnat av den utvisade. Ibland stannar de kvar på orten där personen avlämnats, men i de flesta fall åker personalen till ett annat land. Vi kan ta några exempel: * 18 personer tillbringar två nätter på hotell i Kairo efter utvisning till Burundi. Hotellnota: 28 354 kronor. * Tre hotellnätter i Dubai efter utvisning till Kabul. Tre personer, 13 235 kronor. Vi ser också flera exempel på resor där personalen efter utvisningen, åker tillbaka till Europa: * Två nätter spenderas på hotell i Larnaca på Cypern efter utvisningsresa till Kabul. Hotellet beskrivs av en svensk resebyrå som Högklassigt boende direkt vid stranden. Hotellnotan: 28 personer två nätter,  46 822 kronor. * Två nätter i Madrid efter utvisningsresa till Nigeria. Hotellnota: 13 personer,  31 041 kronor. * Tre hotellnätter för fyra personer i Amsterdam efter utvisningsresa till Kazakstan. Kostnad: 19 954 kronor. Och både i Europa och på andra håll i världen  handlar det inte sällan om fina hotell som det femstjärniga hotellet i Dubai som dyker upp flera gånger. Hotellet i Dubai har spa, flera pooler och tillgång till golfbana. Det är femstjärniga hotell i Kirgisiztan, Istanbul och Aten. Lyxhotell vid stranden i Gambia, och centralt belägna hotell i Wien och Paris. Och i Dubai bor man alltså på ett femstjärnigt hotell omgivet av exklusiva butiker. Jag lämnar golfbanan och åker till mitt hotell som ligger precis intill flygplatsen i Dubai. Det kostar hälften så mycket som det hotell som Kriminalvårdens Transporttjänst brukar använda sig av. Och hotellen i resorna vi tittat på, är nästan aldrig några flygplatshotell och kräver mer eller mindre långa taxiresor. I Paris har man valt hotell i närheten av Eiffeltornet och i Jordanien har man åkt sex mil med taxi, för att ta in på en resort vid döda havet. Vi kan alltså se att Transporttjänstens personal bor två eller tre nätter på hotell utomlands, fina hotell, som många kanske mest förknippar med semester. Men det här är tjänstemän, anställda på en statlig myndighet som är på resa i tjänsten. Men det är inte bara hotellnätterna och taxi som kostar pengar. Det handlar också om flygbiljetter. I de resor vi tittat extra på, alltså där personalen stannat utomlands två eller tre nätter,  åker personalen nästan alltid reguljärt flyg hem efter utvisningen. Och det kan bli dyra flygresor, för vi kan se att det ofta är Businessklass som gäller: * Efter tre nätter i Dubai flyger personalen businessklass hem för 18 970 kronor per person Totalt 75 880 kronor för fyra personer. * Efter två nätter i Gambia, flyger Kriminalvårdens personal  hem med Businessklassbiljetter. Kostnad 15 437 kronor per Person. Totalt: 46 311 kronor för tre personer. * Businessklassflyg hem från Dubai för tre personer efter två nätter på hotell. Kostnad: 27 656 kronor per person. Totalt 82 968 konor enkel resa. Det handlar alltså om flera nätter på hotell på turistorter utomlands och dyra flygbiljetter hem samtidigt som det handlar om en svensk myndighet. Så vad är det som gäller egentligen? Precis som alla andra myndigheter lyder Kriminalvården under myndighetsförordingen, de ska som det heter, hushålla väl med statens medel. Och precis som andra myndigheter har de en resepolicy. I den står det: att man inom Kriminalvården ska sträva efter ett kostnadseffektivt resande. Det handlar i flera fall om långa resor för personalen och de har lagstadgad rätt till vila mellan arbetspass. Men vi undrar varför personalen stannar utomlands två eller tre nätter i stället för att åka hem och vila och varför Kriminalvårdens Transporttjänst väljer dyra businessklassbiljetter hem. För att ta reda på mer läser vi de avtal som  gäller för Transporttjänstens personal, men där hittar vi ingen förklaring till personalens övernattningar. Vi ställer frågor till Kriminalvårdens Transporttjänst om hur det kommer sig att deras personal stannar kvar två eller tre nätter på hotell utomlands, ibland bara några få timmars flygresa från Sverige. Det vi får veta är att en stor del av tiden är betald arbetstid och att personalen får utlandstraktamente. Vi får också veta att det handlar om att personalen ska få vila efter sina arbetspass som ibland kan vara extremt långa. Men hur det kommer sig att allden här vilan tas ut i utlandet i stället för när personalen kommit hem, det är det ingen som kan ge oss svar på. Ingen kan säga hur, när eller vilka som beslutat att man ska arbeta på det sättet. Det här har nyligen uppmärksammats inom myndigheten. Vi träffar Fredrik Westerberg Thorell, som är tillförordnad chef på internrevisionen. – Revisionen gjordes eftersom vi fick tips om att det var saker som behövdes ses över inom utrikesverksamheten. I våras riktade Kriminalvårdens internrevision skarp kritik mot Transporttjänstens utrikesverksamhet, som de menar ”lever efter en egen regelstruktur med svag dokumenterad grund som inte stämmer överens med Kriminalvårdens resepolicy eller med statens regelverk.”  – Det finns interna skrifter och sammanställningar av typen arbetspapper, men de dokumenten går inte att spåra till vem som gjort eller om någon beslutat att vi faktiskt ska göra så här, men det är den typen av dokumentation som man stödjer sig på när man gör de här avstegen. Fredrik Westerberg Thorell menar att de ibland två och tre nätter långa utlandsvistelserna,  är en praxis som levt kvar sedan Transporttjänsten var en egen myndighet fram till man blev en del av Kriminalvården 2006. – Man har en egen praxis man gått efter och har du haft en praxis som du haft ett visst antal år så ser man den som ett avtal. Kriminalvårdens Transporttjänst följer alltså inte den resepolicy som kriminalvården har utan har i stället under flera år haft sitt eget sätt att sköta utlandsresorna, något som enligt Internrevisonen leder till ökade kostnader. Och just nu ser Kriminalvården över hur Transporttjänsten planerar sina resor efter internrevisionens kritik. Personalens flygbiljetter i samband med utvisningar av personer som fått avslag på asylansökningar, kostade förra året ungefär 43 miljoner kronor. Och vi får svar på varför vi sett flera flygresor hem i businessklass i vårt material. För till skillnad från Kriminalvårdens resepolicy,  så kan Transporttjänstens personal alltid åka hem i businessklass på resor som tar mer än tre timmar. Vi återvänder till planeringsenheten i Arvidsjaur. Det är här vilan i utlandet beräknas och både hotell och flygbiljetter bokas. Jag frågar chefen Hans Lagerlöf om hur han ser på den ibland två eller tre nätter långa vilotiden utomlands. – Ibland kan jag tycka att det, jag har respekt för att man tycker att det är mindre rimligt, att det till och med ibland är lite stötande. Men en gång till nu får vi titta på hur vi ska reglera det här och där göra bedömningen om vad som är rimligt och inte rimligt. Jag frågar också hur det kommer sig att personalen i de resor vi tittat på, inte bor på flygplatshotell i större utsträckning. – Just när det gäller flygplatshotell så är det lite svårt att  motivera att vi inte skulle välja dem av säkerhetsskäl för de ligger synnerligen tryggt på sin plats så. Så där tycker jag absolut vi måste se över vad det är för typ av hotell vi övernattar på. - Men varför har ni inte bara ändrat det då? – Jo det kan man tycka, men nu är det så att det här är också en sådan överenskommelse, en praxis som har utvecklats över tid och vi har ju inte ansträngt oss att ta tag i det där. - Varför har ni inte ansträngt er då? Som du säger. Det är ju ändå inte minst en hel del taxiresor som görs varje år på grund av att man väljer att bo längre bort. – Det är väl lätt att vara efterklok alltså, det borde vi ju naturligtvis ha kunnat gjort tidigare. I vårt material ser vi flera resor hem från Dubai som skett i Businessklass. Vid ett tillfälle kan vi se att en sjuksköterska som hyrts in för att delta vid resan åkt i ekonomiklass från Dubai. Medan Transporttjänstens personal fått betala drygt 19 000 kronor per person för sina businessklassbiljetter, kostar sjuksköterskans resa drygt 8000 kronor. – Det finns självklart situationer vid vissa resor där vi behöver och ska åka business, men omfattning och annat tycker jag att vi ska titta lite närmre på. Vi har alltså kunnat se hur Kriminalvårdens Transporttjänst, vars enda uppgift är att transportera personer, inte haft några tydliga, avtalade regler för hur deras utrikesresor ska planeras. Vi åker till Kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping igen, och får träffa Claes Nöjd, som är ställföreträdande chef  för Kriminalvårdens Transporttjänst. Han säger att vilan utomlands har varit ett sätt för Transporttjänsten att ge personalen möjlighet att vila efter resor som ibland kan vara över ett dygn långa. – Det finns ju vilotidsregler och så som gäller inom Kriminalvården, så att säga men man har inte kunnat använda de inom Transporttjänsten därför finns en stark anledning till att se över det här och få det dokumenterat. - Varför har inte det skett tidigare då? – Det kan inte jag svara på varför det inte har skett tidigare. Självklart har det varit önskemål om att det här ska ses över sen flera år tillbaks och avtalet ska revideras i sin helhet när det gäller transporttjänsten så att det finns ett centralt tecknat avtal för hur man ska hantera det här. Men jag kan inte svara för tider tillbaks riktigt. - Men önskemål sen flera år. Varför har det inte skett någonting då? – Därför att det är en svår och komplex fråga. Det är en jättesvårt och komplex fråga med hur man ska beräkna vilotider. För vår utrikespersonal. Vi rör oss i andra länder. Vi sitter på hotell och flygplan under stora delar av dygnet. Så det är svårt. Internrevisionen är kritisk och planeringschefen i Arvidsjaur förstår att resorna kan uppfattas som stötande. Men Claes Nöjd vill inte svara på frågan om resorna är rimliga eller inte. – Det är ju det vi ser över nu. Vad är rimligt och hur ska det här göras. Utifrån att vi ska bedriva en effektiv verksamhet, vi ska ha en god arbetsmiljö och en hög säkerhet. Det är det vi ser över nu och det är det jag välkomnar. Det är svåra frågor att svara på. Jag vill inte förekomma vad man kommer fram till från personalavdelningens sida i de här frågorna. Han vill inte heller svara på frågan om han tycker det är rimligt att personal på en statlig myndighet flyger hem i businessklass från Dubai för 27 000 kronor per person. – Vad som är rimligt är att man ser över det här så att man får ett ordentligt regelverk som ska gälla för det här. Jag vill inte enskilt sitta och tycka någonting som egentligen inte har jobbat så länge inom chef och inte har bakgrunden inom de här bitarna. - Du är ju chef nu…alltså vad tycker du? – Jag tycker att det här ska man se över. Och det borde ju kanske ha gjorts för länge sen, men det finns starka skäl att se över det här, ja. En part som varit pådrivande i att se till att transporttjänstens personalen får åka businessklass är fackförbundet SEKO, som representerar majoriteten av de som jobbar med transporter inom Kriminalvården.  Thomas Laséen som är sektionsordförande, ser det som en arbetsmiljöfråga och vill inte diskutera enskilda kostnader för biljetter. – Om man rycker ut en sak ur sitt sammanhang och enskilt belyser den då är min erfarenhet i alla fall att det är inte ovanligt att diskussionen blir lite snedvriden och oseriös. Så därför är det viktigt för mig att bara diskutera helheten och inte lösryckta delar. Men sett till helheten så har jag svårt att se att det inte skulle kunna vara motiverat med den här typen av beslut så att säga. - Men om man ser en enkel resa från Dubai kan ju kosta 27 000 kronor per person, det är ju väldigt mycket pengar... – Ja det är jätte mycket pengar, men å andra sidan kan det vara så att det kostar ännu mer pengar i fall man skulle välja att köpa en annan typ av biljett. Och det är därför jag säger att det är viktigt att se till helheten. Också vad gäller hotellvalen säger Laséen att det är viktigt att se till helheten. – Höja blicken lite grann och titta på, vad är vinsterna och vad kan man vinna genom att agera på ett sådan här sätt och hittills har vinsterna varit positiva och är det så att utredningen visar att det inte är motiverat då tar vi och ändrar det. - Vad har det varit för positiva vinster? – Ja vi har en väldigt liten omsättning av personal på utrikesverksamheten till exempel som innebär att vi kan verkställa klienter på ett väldigt humant och bra sätt. Vilket jag kan se som ett delresultat av att vi har bra villkor och att vi tar hand om vår personal på ett positivt sätt. - Så eftersom personalen får ta in på hotell som ligger en bra bit ifrån flygplatsen så tar man hand om klienterna på ett bättre sätt? Jag får inte riktigt ihop det. – Nej. Jag förstår att du inte förstår det, men när man väver ihop helheten så finns det argument som gör att man väljer att göra på det här sättet. - Vad är det för argument? – Ja återigen, vi behöver sätta oss ner och det är många delar vi behöver titta på för att kunna ge ett helgjutet svar i den frågan och att sammanfatta det in en intervju på det här sättet, det blir lite knepigt. Vi är tillbaka i Dubai igen. – Ok nu sitter jag här i en ganska högljudd som ligger på bottenvåningen av det här hotellet som Kriminalvårdens Transporttjänst brukar ta in på. Det här är en bar vi känner igen. För när vi ville ta reda på vad personal som deltar vid Transporttjänstens utvisningsresor gör under sin utlandsvila, så började vi söka på sociala medier. Och där dyker baren i Dubai upp. På Facebook delar några med sig av upplevelser från jobbresor. Det är öppna Facebooksidor som vem som helst kan läsa. Vi ser bilder på svalkande drycker och lyxiga flygplatslounger avsedda för businessklassresenärer. Och i kommentarsfälten läser vi saker som: ”Ja då bär det snart av till Kabul, äntligen lite sol o värme!!!!!” ”Jag citerar en gammal kollegas svar på påståendet att vi har det bra. Bra och bra, jag vet inte om det är så jävla bra att kasa runt på fina marmorgolv och tjocka mattor och äta en jävla massa hummer och champagne och sådan skit.” Vi läser om karaokesång och fest på Cypern med kommentarer som: "Tack till alla er som gjorde tiden i Cypern så jävla bra" "Tack själv. Så kul var det längesen jag hade. Du är dessutom en utmärkt förfestfixare." Och vi ser bilder på vin, öl och bubbel, som följs av kommentarer som: ”En helt vanlig dag på jobbet” ”Ett glas rött från Malaga” ”Gott!!!” Bilder och kommentarer om alkohol och fest är något vi reagerar på. För även om tiden i  utlandet är  till för att personalen ska vila, så är också en stor del av tiden betald arbetstid. Personalen är i beredskap och ska kunna sättas i tjänst när som helst, berättar ställföreträdande chef Claes Nöjd. – Även om du pratar om nu att det är en vilotid men det här är utifrån en förpassningsresa så är det ju bestämmelser kring vad som är arbetstid eller inte. Sedan är ju det här tjänstemän som rör sig i andra länder. Så alkohol är självklart ingenting som man kan använda sig av på det sättet och framförallt inte under arbetstid. Vi ringer upp några av de som lagt ut kommentarer och bilder på Facebook. En person som har flera bilder på sin sida, säger att någon måste ha manipulerat bilder på hans Facebook utan att han märkt något. Han har ingen förklaring till hur han själv och närstående kunnat kommenterat bilderna utan att märka att de varit manipulerade och inte heller hur det kommer sig att bilder är upplagda från orter där han själv varit enligt underlag vi sett. De andra säger att de inte minns de bilder och kommentarer vi frågar om. Eller att det är ok eftersom de varit lediga. Men när vi visar det vi sett på Facebook för ställföreträdande chefen Claes Nöjd, har han en annan inställning. – Ja att det låter ju självklart inte bra, det är ingenting som får förekomma. Det gäller ju det jag var inne på förut, man dricker inte alkohol under sin arbetstid. Det här det blir ju liksom en bild av eran verksamhet. Som är helt offentlig. Vad tänker du om det? – Ja, det är ju inte den bilden som jag har fått till mig, och det är ju ingenting som jag har fått kännedom om. Det är ingen information som jag fått in, ingen fakta. För då hade vi självklart agerat i den frågan. Det här är sociala medier vi pratar om och de måste ju värderas utifrån också information på sociala medier. - Men hur reagerar du på det, att man beskriver sitt jobb inom Kriminalvårdens transporttjänst på det sättet? – Självklart är det ju inte positivt att man beskriver vår verksamhet på det sättet. Absolut inte. Vi utbildar våran personal väldigt tydligt i vad som gäller i att vistas i andra länder, i relation till att använda alkohol och hur man hanterar klienter och så vidare. Så det jobbar arbetsgivaren med regelbundet ut mot vår personal. Får vi signaler om att vi ser felaktigheter så agerar vi direkt. Men vi söker inte information via sociala medier, nej. Kaliber har idag kunnat visa hur statliga tjänstemän bor på lyxhotell och flyger businessklass när det är på tjänsteresor och att detta har fått pågå år efter år med chefernas godkännande och facket som pådrivande. Reportrar: Markus Alfredsson och Sofia Boo Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Allt svårare få människor att vittna

    · 00:29:41 · Kaliber

    Över trettio personer såg på när en man misshandlades framför sin 1½-åriga son på en bro i Malmö. Över trettio personer såg, men ingen ville berätta för polisen vad de hade sett. I Kaliber berättar polisen om hur de - i fall efter fall - tvingas lägga ner utredningar, eftersom vittnen inte längre vågar träda fram. Kaliber - om vittnena som tystnat. Christian von Malmborg är polis i Malmö. Han berättar om ett uppmärksammat misshandelsfall på en gångbro i Kroksbäck i Malmö. - Vi kom därifrån med polisbilen. På cykelvägen här. Och kör fram och ställer oss här på bron, säger Christian von Malmborg - Och bron som vi ser här framför oss, tio meter bort. På den befinner det sig, uppskattningsvis 30-40 personer. Sen så ser man hur cykelbanan går in här emellan bostadshusen och det är fullt av människor hela vägen in. Sammanlagt som är här i området runt platsen är ett par hundra människor sammanlagt, fortsätter han. Och många av dem såg vad som hände. En av dem bor i ett höghus som ligger precis intill bron. - Ja, här är din balkong? Inglasad. - Ja, du ser härnere… - Men du stod här då?   - Jag stod här, ja. - Men hur märkte du att det var nåt på gång? - Jag hörde det, upprivna röster, förhöjda röster kan man väl säga. - Och hur skulle du beskriva situationen? - Det kom folk från det hållet och det kom folk från det hållet. Springandes. En del var bara åskådare och en del blandade sig i det. Det var någon som försökte sära på dem också. Jag såg att de höll upp ett tag, sen var de igång igen. - Men var det ett allvarligt slagsmål?   - Ja när de försökte slänga honom över bron, så var det allvarligt. - Men du såg det? - Ja, ja. Vi har hört om det flera gånger. Om vittnen och brottsoffer som inte vill berätta om vad de sett, eller vad de har varit med om. Det handlar om dödsskjutningar i Biskopsgården i Göteborg, om folk som hotas när dom ska vittna mot MC-gäng och om misshandel och mord i Malmö. Människor som inte vågar vittna. I Kaliber idag ska du få höra om nerlagda förundersökningar och inställda rättegångar som beror på att vittnen eller brottsoffer inte berättar. Det handlar om vittnen som tystnat. Det är i september förra året. Yusupha Sallah är från Gambia och har nyligen flyttat till Sverige. Här har han fått jobb som svetsare. Han är på väg till lekplatsen med sin son som är ett och ett halvt år gammal. - I say that we go to the playground. Because the mom go shopping. So I was home with him. So I say we go to the playground, säger han. Men på väg till lekplatsen - mitt på en gångbro - kommer det fram en kille och sparkar bort sonens leksak - och knuffar omkull honom. När Yusupha protesterar blir han omringad av killen och flera kvinnor.  - Yeah. They surrounded me. The man in front and hitting in my face, and I tried to defend myself and get away from them.” De slår mig i ansiktet. Jag försöker försvara mig, berättar Yusupha Sallah. Samtidigt, säger han, försöker han hålla koll på vart hans son har tagit vägen.    - He started to cry. And I hear his voice and calling me and I´m between these women who was grabbing my jacket. The youngest sister is kicking, and the man is trying to hit as much as he can. Jag hör att min son gråter, men dom forsätter bara att slå, berättar Yusupha Sallah.  - So after a few minutes more men comes. They start to hit. But for so long I am defending myself. I just wanna get away from them. Because I am having my focus on my son. How can I get him?” Fler personer ansluter och börjar också slå Yusupha Sallah. Gångbron som knyter ihop höghuskvarteren med ett grönområde, fylls med folk. De strömmar från alla håll - från det närliggande höghuset och från fotbollsplanen som ligger alldeles bredvid. Yusupha Sallah är helt omringad. Hur han än försöker värja sig får han ta emot både slag och sparkar. Mitt i folkmassan står hans son och ser på när hans pappa blir misshandlad.  - I couldn´t see anything. I tried to defend my face. My everything but hit is coming. If I protect my face I got a kick in my back, my legs. From everywhere. I can hear my son crying in this public of so many people. Männen lyfter upp Yusupha Sallah och försöker fösa honom över broräcket. Fem meter ner dundrar stadsbussar och bilar förbi. - Many men lift me up and put me up in the metals. I grabbed the metal, and they tried to push and hitting my hands. Hitting my face and tried to get me away to leave the metal. At this moment I was thinking was that I wanna see my son and I do all that I can to get back to the other side of the bridge.” När jag hänger på utsidan av metallräcket börjar de slå på mina händer så att jag ska tappa greppet. Men mitt fokus är att få se min son. Så till slut lyckas jag häva mig över på rätt sida, säger Yusupha Sallah.    Ungefär då kommer rugbyspelaren Helle Gorm von Spreckelsen cyklande. Han är på väg hem från en träning. - Yes I was biking and when I arrived close to the bridge I could see there was a lot of noise going around, people were running  and I was looking and wonder what was happening. So I looked closer. I guy was laying on the ground and some other people were kicking him, Helle Gorm von Spreckelsen. Jag såg att det var en man som låg på marken och att det var flera personer som slog honom, säger han. - It  was a severe beating. He was bleeding from his eyebrows. He was bleeding from his mouth. Eyes swollen. It looked bad. But no one intervening. Det var en allvarlig misshandel. Mannen blödde från sina ögonbryn och från sin mun. Hans ögon var svullna. Det såg illa ut. Och ingen gjorde något för att stoppa bråket, säger Helle Gorm von Spreckelsen. Till slut slutar männen att slå och polisen anländer till platsen. Christian von Malmborg och hans kollega är de två första poliserna på plats. Men de har det svårt att förstå vad som har hänt. - Det är alltså ingen som vill prata med oss. Många går när vi kommer. Många tittar bort när vi tittar på dem. De säger jag vill inte prata, jag vill inte prata. Det har ju blivit ett problem generellt att människor inte vågar vittna. - Det är en stor frustration, fortsätter Christian von Malmborg, jag ser ju framför mig 30-40 potentiella vittnen, varav hälften kanske till och med per namn kan säga vilka det är som har utfört det och ingen vill träda fram och säga det. - Vad betyder det för polisen att det är så här? - Det innebär tyvärr väldigt ofta att brotten inte går att klara upp. Det blir ju i förlängningen blir otryggare i området för att folk inte vågar ställa upp. Då kan man misshandla varandra, man kan råna varandra på gatan. Man kan bete sig utan att polisen kan göra något åt det. Christian von Malmborg visar var på bron Yusupha Sallah blev hängande. - Så det är en fallhöjd på fem meter om han hade tappat taget. Så du ser det är ganska högt. Han har ju blivit så misshandlad först så att han har tuppat av. Och efter det har han blivit hängande här och det är ganska starkt att ta sig upp igen. Han hade lätt kunnat avlida om han hade fallit ner här. Det är rakt ner i asfalt. Trots slag på händerna här i räcket så lyckades han häva sig upp igen och komma på rätt sida. - De slog på hans händer? - Ja, när han hängde här så slog de på hans händer.  Dagen efter misshandeln hamnar utredningen hos förundersökningsledaren Thomas Bull. -Det jag fick på morgonen när jag kom det var ju att en man som hade kommit med sin son över en bro vid Kroksbäck hade blivit attackerad. Den överlämning Thomas Bull får från de poliser som varit på plats gör honom förvånad. - Jag reagerade så klart över ärendet som i sig var väldigt grovt. Men att, vad ska man säga, akten var väldigt tunn. Alltså det var väldigt få förhör med där. Och med tanke på att när man tittade i promemoriorna och såg att det varit så mycket folk på platsen så var jag väldigt förvånad över att det var så lite förhör med, säger Thomas Bull. Polisens utredning går trögt. Trots stora resurser hittar man ingen som vill berätta tillräckligt om vad som hänt på bron. - Man har bevittnat detta, men man ställer inte upp. Och sen finns så klart aspekten att man inte litar på polisen. Utredningen pågår i flera veckor. Polisen går ut i medierna och vädjar till allmänheten om hjälp. Men man får i det här läget inte in några avgörande tips. Thomas Bull är uppgiven. Han säger att det blivit allt vanligare att folk inte vill ställa upp och vittna. - Ja, i grova brott, om man vet om att det varit mycket folk på platsen, så kan man lätt se en tendens där att folk ställer inte upp direkt och vittnar. Just det här området, Kroksbäck, i samband med just den här händelsen, då hade vi även problem med, vad ska jag säga, gängkriminalitet vi hade skjutningar i området i alla fall med omnejd. Och det var samma problematik där med vittnen som inte ställde upp, fortsätter han. Men handlar det här om enstaka fall? Är det bara i Malmö det händer? Vi ville veta hur det ser ut i övriga landet. Därför tog vi kontakt med drygt hundra polisutredare i dom större städerna - Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. De om några borde ju veta. Drygt 60 procent har svarat på våra frågor. Vi frågade om de någon gång de senaste två åren varit med om att en utredning lagts ned på grund av att målsägande eller vittnen inte vill prata med polisen. Åtta av tio polisutredare svarar ja på den frågan. Och av dom uppger nio av tio att det är ganska vanligt eller att det händer då och då. En majoritet säger dessutom att situationen har förändrats under senare år. De flesta av dom säger att det blivit värre. Så här säger några av dom som har svarat: “Det har blivit vanligare att "vanliga" personer inte vill prata med polisen eftersom dom vill undvika eventuella problem.” “Nästan alla kräver att få vara anonyma. De är rädda. Detta är mycket vanligt idag.” “Det är svårare att få "vanligt folk" att vittna. Förut var det besvärligt eller omöjligt i gängmiljöer men detta har spridit sig. “ “För många ungdomar är det viktigare att inte "gola" än att rättvisa skipas. Det kan upplevas som att i vissa ungdomskulturer är det otänkbart att "gola" på andra. De riskerar replisarier om de "skvallrar" till polisen.” En av dem som svarat på enkäten är Anders Nilsson, polisutredare i Malmö. Han har flera gånger tvingats lägga ner utredningar eftersom ingen velat berätta vad dom har sett.   - Det har varit allt från personrån och stölder och annat, och det har varit något misshandelsfall också där vittnena säger att man inte har sett något, men det är uppenbart så att om man har varit på platsen har man inte kunnat undvika att ha sett någonting. Det är besvärande tycker jag. - Jag kan ju inte tvinga någon att berätta, jag kan uppmana dem att berätta att det är viktigt att berätta det som har hänt. Men jag tycker det borde vara en självklarhet att är man på en plats där ett brott begås så skulle det vara naturligt del att säga att jag såg detta och vill berätta hur det gick till för nästa gång kan det vara jag själv som drabbas, säger Anders Nilsson. Poliserna i Kalibers enkät berättar om en ovilja hos vittnena att prata om det dom har sett: “Man vill inte lägga sig i”. Men vissa utredningar drabbas också av att vittnen hotas till tystnad. Just nu utreds ett mord som skedde i somras på en skolgård i Malmö. Samtidigt som fotbollslaget Malmö FF kämpar för att kvala in till Champions League på Malmö stadion några kilometer bort urartar ett bråk mellan några ungdomar. Bråket slutar med att en 17-åring huggs till döds. Men polisen har svårt att få dom ungdomar som var på plats att berätta. - Någon eller några har påverkat våra möjligheter att ta reda på hur det gick till när en ung människa faktiskt dödas, säger åklagaren Magnus Pettersson som leder förundersökningen. - Vi kunde konstatera att två personer på platsen hade hotat dom övriga som var på platsen att inte berätta. Jag förstår att de unga människor som varit där och som har sett och hört detta har blivit rädda, ordentligt rädda. Magnus Pettersson har ändå goda förhoppningar att lösa mordet. Just nu sitter en 16-åring häktad misstänkt, men än så länge är inget åtal väckt.   - När det gäller den typen av brott, just våldsbrott, så är det många gånger en kombination av teknisk utredning och vittnesiakttagelser och berättelser från människor som varit på platsen och som kanske är drabbade och utav det lägger vi ett pussel. Och får vi inte berättelser så saknar vi pusselbitar och saknas det för många pusselbitar så får vi inte ihop ett scenario och då kan inte jag som åklagare driva det vidare och då är jag tvungen att lägga ner det. Kalibers granskning visar alltså att åtta av tio utredare som vi har frågat tvingats lägga ner utredningar på grund av att vittnen eller målsägande inte vill medverka. Men även i dom fall där det finns vittnen som väljer att träda fram händer det att ärendena drabbas när dom når domstolarna. Kaliber bad domstolsverket att ta fram siffror på hur många rättegångsförhandlingar i Sverige som ställs in för att vittnen inte dyker upp. Det kan såklart handla om att vittnet varit sjuk eller fått andra förhinder, men också om att dom inte vill, törs eller för att dom hotats till tystnad. Siffrorna från domstolsverket visar att antalet inställda rättegångar nästan fördubblats sen 2009. Då - ställdes 421 förhandlingar in på grund av att vittnen inte dök upp. Förra året - 2013 -var den siffran 736. Och trenden håller i sig första halvan av 2014. Enligt poliser som svarat på vår enkät så är det ytterst ovanligt att vittnen råkar illa ut. Men ibland gör dom det. Ett fall handlar om en man som hade misshandlats i Malmö. Men när han är på väg för att vittna i tingsrätten händer något. - Det var alltså målsäganden som hade stått vid en busshållplats här i stan, han skulle ta bussen i god tid och komma till tingsrätten. Då dyker det upp två stycken, berättar åkalagren i fallet, Bo Albrektsson. - Som jag har förstått det vill de bara ha bekräftat att han är han och sedan så smäller det, så någon av de här avlossar då ett eller flera skott mot honom. Och det här tar i båda benen på honom. Och det blir larmat ambulans och så vidare... Mannen som alltså var på väg till tingsrätten för att vittna blir nerskjuten vid en busshållplats. Rättegången får ställas in och först flera månader senare återupptas förhandlingarna. Det slutar med att den misstänkte mannen frias i hovrätten. Under september 2013 står utredningen kring misshandeln av Yusupha Sallah på bron i Kroksbäck still. Polisen ger sig ut till området och knackar dörr i det stora lägenhetshuset som vetter ut mot bron - det hus vars balkonger och fönster enligt förundersökningen var fulla med åskådare när Yusupha Sallah misshandlades framför sin son. Men det var få som ville prata med polisen. Kaliber återvänder till platsen och höghuset. Vi vill veta varför så många valde att inte berätta vad de såg.   Vi får komma in till en man, som bor på sjätte våningen. Trots att hans balkong är överröst med växter har han fri utsikt över gångbron där misshandeln skedde. Han var en av få som pratade med polisen om vad han hade sett. - Det var mycket folk. Det kom folk från det hållet och det kom folk springandes, berättar mannen. - Just att det var så många som såg och ingen ville berätta vad de hade sett för polisen. Vad tänker du om det? - Jag förstår dom. De är väl rädda, här är ju gäng som härjar. De väl rädda för repressalier. - Vad tror du ska till för att folk ska våga? Du vågade ju prata med polisen. - Ja, du. Mycket kan ju vara att, en hel del att många kommer från andra länder där polisen inte är så väl sedd. Det är rädsla för det. Sen är det rädsla för gängen, med att de ska hämnas och så vidare. - Är det mycket sådant? Hämndaktioner? - Ja, det tror jag. Ett par trappor ner berättar en tjej om hur det fungerar i området. - Det är många invandrare här. Det är mer ett grupptänk och ett släkttänk. Man är rädd att om man skvallrar om någon får man hela släkten emot sig. Här är mer social kultur. Om du bråkar med en person så bråkar du inte bara med den personen, du bråkar med hela dennes släkt och farbröder och deras söner. Så då kanske de är rädda. Det tror jag kan vara en anledning. Det beror på vilka som är inblandade i bråket. Är det en person i området som har lite inflytande så kanske dom inte vågar prata. - Skulle du våga berätta för polisen? - Anonymt, ja. Men jag hade inte velat stå där och säga mitt namn och så, för jag vet inte vad konsekvenserna kan bli. Det vill man inte riskera. Man vet inte vad som kan hända, säger hon. - Vad tycker du om att det ser ut så, att ingen vågar berätta för polisen vad som har hänt om det har skett en misshandel? - Alltså det är inte bra alls. Om det har hänt något kriminellt måste man ändå lösa det. Så att det inte upprepas, man måste tänka långsiktigt, man kan inte bara tänka på sig själv. Men ibland händer det lite grejer här, och om de då misstänker att jag har snackat så kanske de går och bränner upp min bil. De kommer ändå att förstöra för en så som de tycker att man har förstört för dom, alltså att dom kan få straff av lagen. Vi fortsätter ner i trapphuset och ringer på nästa dörr. En man öppnar dörren och vi presenterar oss. Mannen känner väl till det som hände på bron. Men säger att det är få här som vill prata med polisen. - Det är ingen som vågar. - Varför inte då? - Polisen skyddar inte de som vittnar. - Hur har du märkt det? - Klart, folk säger varför ska jag bli inblandad när jag inte får skydd. Polisen ställer inte upp, inte för någonting. - Och du då, om du hade sett något hade du berättat? - Jag kanske skulle våga. Jag tror jag skulle våga. Men jag skulle inte gå och säga att det är jag som har berättat eller så. Men jag skulle hjälpa till, anonymt. Det skulle säkert kunna gå. - Men det kan man ju inte göra. -  Då är det så. Det skulle jag inte göra. - Du skulle inte göra det? Varför då? - För att det är ingen som skyddar mig sen. Jag kan inte gå mot tio- femton stycken för att visa att jag är stor och stark. Jag skulle inte göra det. Just möjligheten att vittna anonymt är något som har diskuterats länge. I länder som Norge och Danmark har hotade vittnen möjlighet att vara anonyma. Men frågan är kontroversiell. Trovärdigheten hos ett anonymt vittne är svårare att bedöma - och hur ska en åtalad kunna försvara sig mot någon som han inte vet vem det är? Kritikerna menar att det inte är rättssäkert. Anders Nilsson, polisutredaren i Malmö, säger att det finns mycket annat som kan göras för att bättre skydda vittnen. - Vi måste se till att folk som ska vittna känner en trygghet. och att det inte är något obehagligt i det utan att… det finns ju fall där vittnet och den misstänkte går in genom samma dörr och sitter i samma korridor. Det känns kanske inte så bra för det vittnet. Vi kanske skulle kunna titta på det lite mer och kanske ge mer stöttning, att det finns mer människor till hands vid rättegången som tar hand om vittnen och målsägande och andra. Vi måste kunna ha större möjlighet att hjälpa vittnena än vad vi gör idag, och vi gör redan det idag. Men jag tror vi kan göra mer, resonerar Anders Nilsson. I fallet där Yusuppah Sallah misshandlades framför sin son lyckas polisen till slut övertyga en person att träda fram och namnge en av dom misstänkta.     Det leder till att Malmö tingsrätt kan döma en 21-årig man till två års fängelse för grov misshandel. I domen står det att cirka 10 till 15 personer mellan 20 och 30 år misshandlat Yusupha Sallah i tre till fem minuter. Mannen nekar till att överhuvudtaget att ha varit på platsen och överklagar domen till hovrätten. Åklagaren som driver fallet heter Neela Frisell. Så här säger hon inför hovrättsförhandlingen i Malmö: - Det har varit svårt hela vägen med vittnesiakttagelser, och det är ganska tydligt under förhandlingen även här i hovrätten. - Man kan höra här att handlar om ett tiotal personer inblandade i misshandeln. Hur kommer det sig att bara en person är åtalad?   - Det är ju bara en person som har namngetts för oss. Den personen är åtalad för att ha utfört gärningen tillsammans med andra gärningsmän då icke identifierade sådana. - Så nio av tio kommer att gå fria? - Svar ja. Det är ju effekten av att vi inte fått in några vittnesmål i den delen. - Vad tänker du om det, att så många går fria? - Det är olyckligt i ett större perspektiv att folk inte vågar att ställa upp och vittna och kanske i andra fall inte anmäler brott, och det är allvarligt, inte bara för rättsväsendet, utan för hela samhället. Rugbyspelaren Helle Grom von Spreckelsen var en av få som var med och vittnade. Han kunde inte peka ut gärningsmannen vid den fotokonfrontation som gjordes. Men han säger att han tycker det är viktigt att ta samhällsansvar. Något han lärt sig inom idrotten: - I think that people should intervene. I think that people should stand more up not just to whitness a beating but other things that can takes civil courage. If you see somebody missbehave it could be after a football match people kick at a trashcan for an example. Tell ’em not to. Folk borde gripa in oftare och visa civilkurage. Om du till exempel ser någon sparka på en soptunna. Säg åt dom att inte göra det. Om vi stoppar folk från att göra de små sakerna så kan vi undvika att de stora sakerna händer, säger Helle Gorm von Spreckelsen. - Because it starts there, the small things. If you stop people doing the those small things wrong, the big things never happen. I måndags den 15 september föll domen i hovrätten och en av dem som misshandlade Yusupha Sallah dömdes till fängelse. Men resten av dem som deltog i misshandeln har gått fria.   Hemma hos Yusupha Sallah och hans familj sitter hans son på vardagsrumsgolvet och leker med några leksaksbilar. De bor nu på en skyddad adress. Flytten till Sverige blev inte riktigt som de tänkt sig. De känner sig inte trygga utomhus längre samtidigt har misshandeln påverkat deras son mycket. - Min son litar inte på andra människor längre. Eftersom dom som attackerade mig var araber så har han jättesvårt för dom. Ser han arabiska barn kastar han sina leksaksbilar på dem, berättar Yusuppah Sallah. - Han har blivit aggressiv och vill skada dem. Men alla araber är ju inte onda. Men för ett barn så blir det här annorlunda. Han har ju sett vad de gjorde mot mig. Och känner nog att de alla är likadana. Så nu gäller det för oss att få honom att förstå att alla är inte onda. Vi är alla lika. Kaliber är slut. Men nästa vecka – söndagen den 28 september - fortsätter vår granskning av vittnen som tystnat. Reportrar: Mikael Funke och Alexander Vickhoff Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Historien om Reva

    · 00:28:17 · Kaliber

    Drygt ett år har gått sedan debatten om Reva var som mest intensiv. Då handlade det om ID-kontroller i tunnelbanan och om polisens hänsynslösa jakt på papperslösa. Men vad hände med debatten? Kalibers nyhetsdokumentär handlar idag om det kontroversiella projektet Reva. Då, för drygt ett år sedan, var debatten intensiv. I debattartiklar, på kultursidor och i reportage diskuterades Migrationsverkets, Gränspolisens och Kriminalvårdens nya projekt Reva. Ett projekt med syfte att öka antalet avvisningar. Men kritiken landade mest i gränspolisens knä och debatten kom att handla mycket om hur invandrare krävdes på id-kort i tunnelbanan, hur polisen slog till på borgerliga vigslar och häckade utanför barnpsykiatrin. Allt för att få fast papperslösa som skulle skickas hem till sina hemländer. Det pratades om stasimetoder och att en ny polisstat växt fram, där invandrare eller de som såg ut som invandrare, skulle kontrolleras. Men vad var det som ledde fram till den här förändringen? Och hade medierna och allmänheten verkligen förstått vad Reva egentligen handlade om?   Nu, 2014, har debatten om Reva tystnat. Men på olika håll fortsätter kampen. Till exempel här i Jesusparken nära Möllevångstorget i Malmö där ett gäng aktivister tältar i protest mot att flera afghaner ska avvisas. Det är fortfarande kallt ute och en av de som riskerar att avvisas, Zabihullah Nadeem, visar runt i tältlägret. – This is the tent. We fixed it yesterday and we were here last night also.  You have some beds here and blankets. – Yes some warm things, it was very hard to stay here last night.  You slept here? – Yes we slept here. But it was very cold, and some friends got sick, but we will continue this. De flesta här är med i olika nätverk såsom Aktion mot Deportation och Asylgruppen som jobbar aktivt mot Reva. De berättar att en del blivit sjuka av kylan men att de ska fortsätta med protesterna. En av de som sökt sig hit är Zabi Rahimi. Han säger att han avskyr Reva.  – No I am actually not interested to talk about Reva. Because I really hate it. Why do you hate it? – Because it´s a fucking stupid system.   Have you protested against it? – Yeah, many times. As much as I could. And why? – Cause I really hate it. It´s an indecent system. Hej jag kommer från Sveriges radio och gör ett program om Reva. Vad tycker du om Reva? – Jag tycker att Reva är förkastligt, säger aktivisten Heram Li.  Varför då? – Dels för att det utgår från rasprofilering. Man kan ju inte ha ett rättsväsende där polisen kollar och ser hur du ser ut och därefter stoppar dig. Det är ju mot allt som har med mänskliga rättigheter och demokrati står för. Aktivisterna här är långt ifrån ensamma med att ha uppfattningen att Reva handlar om id-kontroller på stan. Den föreställningen har också flitigt förmedlas i olika medier. I till exempel SVT:s morgonsoffa då det lät så här för ett år sedan. “Ska polisen få stoppa och kräva identifiering av människor som ser ut vara i Sverige utan tillstånd? Ja det har diskuterats intensivt de senaste veckorna efter polisens så kallade Reva-projekt där man stoppat människor i till exempel Stockholms tunnelbana på jakt efter papperslösa”. SVT, Gomorron Sverige SVT var inte ensamma. I Dagens Nyheter och i Svenska Dagbladet med flera kunde man läsa om polisens Reva-kontroller. Och när Jonas Hassen Khemiri skrev ett öppet brev till justitieminister Beatrice Ask kopplade även han ihop Reva med de inre utlänningskontrollerna. Men Reva handlade inte om id-kontroller på stan. – Reva-projektet är egentligen något ganska tråkigt administrativt som kanske framförallt sker inne på Migrationsverkets kontor bland deras handläggare. Det handlar om att effektivisera handläggningen av verkställighetsärenden, säger Peter Leander som står bakom en färsk rapport från den väns­terorienterade tankesmedjan Arena idé. I rapporten har Peter Leander granskat polisens inre utlänningskontroller och hur de uppkommit. Enligt honom har Reva lett till att man fått mer tid över till att göra fler id-kontroller på stan. Men han menar att det inte går, som många medier har gjort, att sätta likhetstecken mellan Reva och polisens id-kontroller.  – Man pratar om polisens Reva-projekt, man pratar om Reva-poliser, polisens Reva-kontroller. I media av någon anledning så används det här Reva-begreppet på just inre utlänningskontroller. Det finns ett missförstånd där. Men det har varit felaktigt? – Ja det är det. Man har slarvat. Det blir väl mer slagkraftigt att kalla det Reva. För att förstå hur Reva kom till får man gå tillbaka till december 2008 då regeringen skickade ut sina regleringsbrev. Alltså de uppdrag som varje år delas ut till Sveriges myndigheter från regeringen.   I regleringsbreven till Migrationsverket, Kriminalvården och Gränspolisen uttryckte regeringen att man ville att de tre myndigheterna skulle göra en översyn för att öka antalet verkställigheter, alltså att fler skulle skickas tillbaka till sina hemländer. Detta hade regeringen aldrig uttryckt tidigare. En av anledningarna var att få ner de långa handläggningstiderna och att minska trycket på Migrationsverkets förvar. Året efter, 2009, avsattes 10 miljoner kronor och en av satsningarna blev Reva, en förkortning av Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete. Och projektet gick ut på att jobba smartare i byråkratin. Det handlade bland annat om att tjänstemän skulle ta över ärenden när deras kolleger blev sjuka och att dela in ärenden efter svårighetsgrad. Inne på polisstationen i Malmö sitter gränspolisens chefer Kristina Hallander Spångberg och Leif Fransson. Här var man först ut med projektet som först skulle testas i Skåne. Och den nya metoden nådde framgång. – Vi blev effektivare. Vi ökade antalet verkställigheter markant. Skånes verkställigheter gick upp med 25 procent från 2010 till 2011, säger Kristina Hallander Spångberg. – Innan har det varit så att de svårare ärendena hade man aldrig tittat på innan. Nu avdelade man ett antal utredare som i lugn och ro fick jobba med de här svårare ärendena och då ledde det också till att man nådde en framgång där och sedan var det en grupp som bara jobbade med de här lite snabbare ärendena. Så att med en tydlig uppdelning får man också en specialisering och med det får man också upp en kunskap och en snabbhet i olika ärenden, säger Leif Fransson. Det var alltså det här Reva handlade om - att dela upp olika ärenden poliser emellan efter svårighetsgrad. Inte om de inre utlänningskontrollerna. Leif Fransson och Kristina Hallander Spångberg säger att det spred sig en frustration inom polisen när medierna inte förstod vad Reva egentligen var. – Det är klart att det är frustrerande. Jag tyckte och kände så här: fast man levererade sakliga uppgifter så fastnade inte det hos ett antal journalister, säger Leif Fransson. - De journalister som faktiskt beskrev vad Reva var. De försvann ju, säger Kristina Hallander Spångberg. I debatten menar du? – Ja, det försvann. Det kom aldrig upp. – Man vill ju alltid ha ytterligheterna. Det jag kan tycka är tragiskt är att journalister inte engagerar sig mer i att ta reda på vad sanningen egentligen är. Vad är det här? Utan man har redan förutbestämt att så är det. Det kan jag tycka det är synd att man inte kan ha en nyanserad debatt - att det här är Reva och här är det som är fel, säger Leif Fransson. – Det som är trist med det är att när det blir en sanning i media, då styrs ju också den allmänpolitiska debatten, det blir väldigt polariserat och det tjänar ju inget syfte, säger Kristina Hallander Spångberg. Men även om Reva var en administrativ metod så kontrollerades ju människor på stan, till exempel i tunnelbanan. Någonting hade ju hänt. För att förstå hur de inre utlänningskontrollerna har blivit allt fler får man backa till 2001. Då Sverige går med i Schengen. Syftet med Schengen var att människor skulle kunna röra sig helt fritt mellan de EU-länder som ingår i samarbetet. Men för att kunna öppna gränserna ställdes ett motkrav från EU. De inre utlänningskontrollerna, som gick ut på att polisen skulle göra kontroller innanför landets gränser. Det för att motverka illegal invandring och gränsöverskridande brottslighet såsom människosmuggling. Men till en början gjordes det få kontroller. Det framgår av Gränskontrollutredningens betänkande från 2004. Där beskrivs det också att det fanns en osäkerhet inom polisen hur kontrollerna skulle genomföras. Man var orolig att kontrollerna skulle bryta mot diskrimineringslagen. 2007 började polisen föra statistik över antalet kontroller. I statistiken kan man se att polisen då börjat prioritera kontrollerna. 2007 gjordes 10 000 kontroller året efter 17 000. Sedan, i juni 2011, hände något. Då Rikspolisstyrelsen i en FAP, alltså i sina allmänna råd och föreskrifter, gav ut en text om de inre utlänningskontrollerna till polismyndigheterna runt om i landet. Nu slog man fast att kontrollerna skulle vara en integrerad del av polisens olika verksamhetsgrenar. Här förklarade man också att kontrollerna var en viktig åtgärd eftersom vi gått med i Schengen. Det här var alltså orsaken till varför de inre utlänningskontrollerna hade ökat så markant. Men i Skåne fanns det även en annan bidragande faktor till varför antalet inre poliskontroller ökade. I slutet av 2011 drabbades Malmö av en mordvåg och polisen stod handfallen. Skånepolisen beslutade därför att begära en nationell förstärkning från andra polismyndigheter - poliser som skulle bistå Malmöpolisen i kampen mot mordvågen. Malmöpolisen förstärktes och sammalagt arbetade en tid 300 poliser I Malmö som hjälpte till dels med mordutredningarna men också med att patrullera på Malmös gator. Satsningen döptes till Operation Alfred. – Så man ökade antalet poliser i yttre tjänst dramatiskt och de gjorde ju många personkontroller. På hotspots, där man vet att det begås brott och de kontrollerna förstod jag när den debatten kom bakades ihop med de inre utlänningskontrollerna, säger Kristina Hallander Spångberg. Skåne var först ut med Reva. Men snart skulle andra polismyndigheter också implementera den nya administrativa metoden i sitt arbete. 2013 inleddes projektet i Stockholm.   I bland annat SVT och P3 Nyheter kunde vi för ett år sedan höra flera personer som berättade om hur de blivit kontrollerade av polisen i tunnelbanan. "- Ja, det var så att jag stod och väntade på en kompis innanför spärrarna och jag hade dragit mitt SL-kort och jag hade inte plankat eller någonting. Och då kom det en polis och frågade mig om jag skulle kunna följa med åt sidan. Jag skulle vilja se ditt pass för du är misstänkt för att ha kommit illegalt in i Sverige Vad känner du när det här händer? - Det känns dåligt. Det känns diskriminerande" " - De frågade mig först på engelska om jag kan prata svenska. Hur kom jag hit och hur länge hade jag bott här. Hade han någon anledning att stanna dig tycker du?  - Absolut inte. " Vittnesmål från tunnelbanan SVT och P3 Nyheter I de större medierna rapporterade man om polisens Reva-kontroller. Men faktum var att när de första medierna började skriva om kontrollerna hade inte ens Reva startat i Stockholm.  – Ja de har vi ju genomfört under flera år, säger Per-Uno Johansson som är enhetschef vid Gränspolisens utredningsenhet i Stockholm. Så det hade ingenting med Reva att göra? - Nej, absolut inte. Och ändå kopplades det ihop, hur kunde det bli så tror du? – Det kan inte jag förklara för vi förklarade för journalisterna gång efter annan både jag och min chef i ett antal intervjuer att det fanns ingen koppling. Men du berättade det här för journalisterna att det här hade inte med Reva att göra ändå så skrev de att det hade med Reva att göra, vad tänker du om det? – Ja, jag tycker det är tråkigt att de inte lyssnar på vad man säger. Jag får intrycket av att de redan hade bestämt sig att här ska vi köra en drive och då gjorde man det oavsett vad vi sa.    Sen då all den här kritiken som kom då, varför upplevde så många att de blev diskriminerade i tunnelbanan? – Ja, det kan ju inte jag svara på.  För det var ju många som upplevde då att de blev diskriminerade. – Ja, men då uppmanade vi dem att de skulle göra en anmälan så att man får utreda det. Men hur lätt eller svårt är det att genomföra den här typen av kontroller utan att diskriminera någon? – Ja nu förstår jag inte riktigt hur du menar. Vi upplever inte att de här kontrollerna var diskriminerande. Nej, men det var ju många som gjorde det. – Jag kan ju inte svara för hur de upplevde det. Jag kan inte svara på hur andra upplever vissa kontroller. Men går ni på utseende? – Nej, vi går inte på utseende utan vi går på andra omständigheter och nu måste jag bryta för nu har de här minuterna gått för länge sedan. Ja, okej. Tack så mycket. – Tack, hej. Även om frågan om diskriminering i tunnelbanan fortfarande är känslig för polisen så kvarstår faktum. Reva hade inte ens inletts i Stockholm när medierna började skriva om id-kontrollerna i tunnelbanan. Även i Skåne pekades vissa metoder ut som en del av Reva. Till exempel att man slog till på borgerliga vigslar i jakten på papperslösa. – Att vi kontrollerar borgerliga vigslar. Så länge jag har varit här och några år innan dess har man gjort det, säger Leif Fransson vid Gränspolisen i Skåne.  Det var långt innan Reva? – Ja, det var långt innan. Det var 10 år. Alltså så länge man har sysslat med utlänningsverksamhet så har man kontrollerat borgerliga vigslar. Men var gick det fel då, var kommer det här ifrån, den här missuppfattningen då? – Jag tycker du ska fråga Linda Stark som skrev den första artikeln, säger Kristina Hallander Spångberg. Det var där det blev fel? – Ja. Linda Stark var en av de första journalisterna som skrev om Reva-projektet i reportagetidningen Re:public. – Idén kom egentligen från redaktionen och de frågade om jag ville undersöka vad det var som gjorde att ungdomar som levde gömda i Malmö kände sig väldigt rädda för att gå ut och de kände att de var extra bevakade av polisen, säger Linda Stark. Vad var det du kom fram till då? – Först och främst tog jag kontakt med de som jag hade kontakt med innan som träffade gömda i Malmö. Och de bekräftade den bilden. Och jag hörde av mig till flera och alla sa samma sak. Och när jag kollade runt lite på nätet så hittade jag på något sätt ett dokument från polisen där det handlade om Reva. I den längre artikeln som fick stort genomslag och som lade grunden till hur andra medier uppfattade vad Reva var kunde man läsa att id-kontrollerna på stan, stormningar av borgerliga vigslar och påringningar till BUP, allt var nya metoder som en del av Reva. – Jag tycker också att det är problematiskt om man säger Reva-kontrollerna i tunnelbanan. Jag har inte velat använda det. Men för du skriver ju också det att id-kontroller på stan är en del av Reva? – Ja, för att kan man koppla ihop samman de här arbetsmetoderna med Reva? Ja, ju mer effektiva vi är i det administrativa arbetet desto mer tid har vi för spaningsarbetet och det är ju inre utlänningskontroller. I Linda Starks artikel står det att polisens arbetsmetoder var en del av Reva. Men hon tycker ändå inte att det är hennes ansvar vad andra medier senare har skrivit. – Alltså jag kan bara ta ansvar för min artikel. Där jag är tydlig med att skriva att det är en konsekvens av Reva. Sedan om andra medier har skrivit det kritiserade Reva-projektet när det kom till Stockholm. Det får ju stå för dem. Men kunde du ha varit tydligare så här i efterhand? – Det jag kunde ha varit tydligare med var kanske att metoderna i sig kanske inte var nya. Gränspoliserna Leif Fransson och Kristina Hallander Spångberg igen. -- Många hade en grov missuppfattning. Men mycket av upprördheten kom ju från de här metoderna man använde. Att man går in på borgerliga vigslar till exempel. Spelar det någon roll att man kallar det för Reva eller inte? – Nej, men då tycker jag att journalisterna ska föra ut att när det gäller borgerliga vigslar handlar det om rätten att göra inre utlänningskontroller. Alltså som journalist tycker jag att det är viktigt att man åtminstone för ut ett korrekt budskap så att folk åtminstone kan ta ställning till - vill jag ha en inre utlänningskontroll? Då får man förklara vad är en inre utlänningskontroll och så får man ha en diskussion utifrån det och då kan man ju ha en livlig debatt. I Debatt på teve eller var som helst. Men man måste åtminstone leverera korrekta slutsatser på ett korrekt material. Annars går det inte att förändra något? – Nej, det är ju helt omöjligt. För då pratar vi om äpplen, medan journalisterna pratar om päron och sen uppfattar allmänheten det som apelsiner. Alltså det är helt omöjligt att få ut något vettigt eller konkret av det. Nils Funcke är författare, publicist och expert i yttrandefrihetsfrågor. Han menar att den här typen av missuppfattningar kan skada allmänhetens förtroende för journalistiken.  – Det är ju alltid så att man ska beskriva saker och ting sakligt. Det tjänar ju inget till att bedriva och gå ut med överdrifter, för rätt som det är kommer sanningen ikapp det här och då undergräver man ju tilltron till medierna och risken är ju att man utsätter myndigheterna för medborgarnas avoghet när det faktiskt inte är motiverat. Så ska ju en bra journalistik inte fungera heller utan vi ska ju dra upp oegentligheter och tillkortakommanden och allt vad det nu kan vara, men man ska ju ändå beskriva verkligheten på ett korrekt sätt. – Och sedan som sagt var då också att tilltron till myndigheterna minskar och jag säger inte att ambitionen ska vara att de ska ha hög trovärdighet, men ska de falla, så ska de falla på att de faktiskt gör dumheter eller felaktigheter. Inte att man målar upp en bild av att de är korrupta eller att de är invandrarfientliga eller vad det nu kan ha varit i det här sammanhanget. I Kalibers nyhetsdokumentär har du idag fått höra om hur medier rapporterat om Reva. Hur en missuppfattning spridit sig om att Reva handlade om de inre utlänningskontrollerna. Men att Reva aldrig handlade om det, utan var en administrativ metod som användes av bland annat polisen. Men hur har det gått då? Antalet inre utlänningskontroller har ökat år för år. 2012 gjordes det över 42 000 inre utlänningskontroller i Sverige. Samtidigt har polisen i Stockholm beslutat att inte längre genomföra kontroller på tunnelbanan. Reva-projektet kommer i sommar att avslutas och bli en ordinarie del av Polisens, Migrationsverkets och Kriminalvårdens verksamheter. Men samtidigt har man blivit mindre effektiv och lyckats avvisa färre personer under 2012 och 2013 än i början av projektet.   Peter Leander på Arena idé som skrivit rapporten om de inre utlänningskontrollerna tror att Reva-debatten hade kunnat landa annorlunda om det inte skett någon missuppfattning om vad Reva var. – Polisen har fått bära ett hundhuvud i den här debatten som kanske skulle kunnat ha getts till politikerna. Vad hade hänt då om debatten hade riktats mer åt det hållet? – Det är ändå en ansvarsfråga. Vad beror den här viljan på? Man kunde ställt politiker mer till svars för de inre utlänningskontrollerna, än enbart polisen. Att se den politiska dimensionen av det här. Och i Jesusparken i Malmö fortsätter tältprotesterna. Och även om man här har börjat förstå att Reva inte är samma sak som de inre utlänningskontrollerna så tycker i alla fall aktivisten Heram Li att debatten lett till något positivt. – Jag tror generellt på ett sätt att det har blivit bra. För man här ändå uppmärksammat frågor kring det och folk har fått en djupare förståelse kring det. Sen hade man kanske kunnat önska sig att debatten inte tog slut när det blev ointressant efter en månad när Jonas Hassen Khemiri hade skrivit en debattartikel och alla hade lajkat den på Facebook och sen va alla nöjda och gick hem. Och där tog ju varken Reva eller de inre gränskontrollerna slut. Det är väl någonting man kanske kan tycka är tråkigt. Men samtidigt så tror jag att fler i samband med det har engagerat sig, kollat upp mer, läst på mer. Att det ändå finns en mer levande debatt efter än före. Reporter Mikael Funke kaliber@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Episode 36 - Cutting or Bulking?

    · 00:13:40 · Fitt Talk

    In this episode of Fitt Talk, we help out a fan who doesn't know where to go next in his fitness journey. Based on his current stats, is the best route to cut, or start a bulk?We'll discuss body fat percentages, the best way to determine them, and why it's so important to do so. Tune in now!Items Mentioned In This Podcast- Some news regarding Fitt Talk's schedule!- Fan question: to bulk first, or cut?- The importance of determining your body fat properly- Different methods you can use to determine your body fatFull show notes available at http://www.marcfitt.com/session36Marc’s Twitter: http://www.twitter.com/marc_fitt
Matt’s Twitter: http://www.twitter.com/matthewaughTune in to get a special discount code on everything at the Fitt Store! (http://store.marcfitt.com)

    starstarstarstarstar
  • Episode 13 - At Your Service

    · 00:32:28 · Fitt Talk

    Time for episode 13 of The Fitt 30! This week we discuss one of our favourite services we created to help you guys out — the Fitt Help Desk! Tune in to hear about our online knowledge base, and to answer some fan questions!Items Mentioned In This Podcast- Fan questions:Cooking video news!Opinion on intermittent fasting!What about coffee?Marc's tattoo!Lower back development!Get better traps!- Effort put into the Fitt Help Desk- What the Help Desk is- How to use it- Why it's useful for youLinks available at marcfitt.com/session13Marc’s Twitter: twitter.com/marc_fittMatt’s Twitter twitter.com/matthewaughBrand new Beyond Yourself tees are now available at marcfitt.com/beyond (use the code TF30 at checkout for a 15% discount!)

    starstarstarstarstar
  • Uthängda med nakenbilder - men lagen kan inget göra

    · 00:29:39 · Kaliber

    Att skicka avklädda bilder till varann är ett fenomen som blivit vanligare i och med sociala medier och chatprogram i telefonerna - ungdomar beskriver det som "något som alla gör". Men vad händer om bilden kommer på villovägar eller plötsligt publiceras offentligt? Kaliber har granskat det rättsliga skyddet för de som hängs ut med nakenbild på nätet. Anna fick nakenbilder spridda på nätet, en avklädd bild på Ebba hamnade på Instagram och en 13-årig flicka i Växjö hängdes ut på Facebook. Alla visste vem som gjort det - ingen kunde straffas. Idag handlar Kaliber om när privata bilder hamnar på nätet. – Man har ju killkompisar som går in på KIK, den här sms-appen, bara för att fråga tjejer om nakenbilder, för att det tycker de är kul.  Har du blivit tillfrågad om nakenbilder? – Ja, många gånger, jag har fått nakenbilder också av killar, det är inte ovanligt, säger 15-åriga Hannah. På en högstadieskola i en liten stad i Västsverige träffar jag Hannah och Ebba. De är femton år och går i nian. Vi pratar om de bilder de har fått via olika sociala medier och kontakttjänster på nätet - och de frågor de har fått - om att skicka bilder på sig själva - avklädda. Varför vill killar skicka nakenbilder på sig själva till dig? – För att få en tillbaka, tror jag, eller för att visa att de är typ stolta över sitt könsorgan, säger Hannah. Men hur avklätt är det på de här bilderna? – Alltifrån kalsongbilder, magbilder, vad ska jag säga, helnaket, det är stånd och "vanligt", säger Hannah. Ebba plockar upp sin telefon och visar applikationen Kik, det är ett program som man kan ladda ned till sin mobil och använda för att skicka och ta emot meddelanden till personer som har lagt upp sin profil där. – Jag går in på Kik här nu då, och det första man ser är den där chathistoriken, där man ser alla man har skrivit med och här, längst upp till vänster... Ebba berättar att hon har valt att blockera en del av dem som har tagit kontakt med henne.  – Här har jag blockat alla som har skickat bilder, och frågat om bilder. Jag vet inte riktigt hur många det är, en, två tre...18 stycken...och då har jag ändå rensat en gång också. Men kan du se vad de har skickat till dig? – Nej, inte nu, man tog ju bort det det första man gjorde. Det är lite, ”oh, you look so sweet, I want to se more, take some clothes off”, först är de snälla och det är väl det som gör att tjejer skickar bilder till dem också, berättar Ebba. Varken Ebba eller Hannah har skickat några avklädda bilder på sig själva andra, de säger att de vet vad som kan hända om man gör det. Men de vet samtidigt andra som har skickat avklädda bilder och de beskriver det som ganska vanligt. – När man tar bilden tänker man kanske inte på konsekvenserna, men när man gjort det så tänker man att han kanske kommer att skicka runt bilden och visa den för andra, det har ju hänt tjejer här på skolan. Och sen tyckte folk att det var hon som gjorde fel, säger Hannah. Ebba och Hannah berättar att det inte är ovanligt att de får frågan både från kända och okända om att skicka avklädda bilder på sig själv. Jag bestämmer mig för att testa - jag registrerar mig på en av de vanligaste meddelandeapplikationerna och utger mig för att vara en 14-årig tjej - jag har ingen profilbild på min användare, bara ett påhittat namn. En kort stund senare tar en kille kontakt, han utger sig för att vara i 20-års åldern och frågar vad jag gör, och var jag bor - jag svarar och frågar tillbaka. Sedan undrar han om jag har någon bild på mig själv som jag kan skicka till honom. När jag säger nej, vill han skicka en bild på sig - och det kommer en självtagen bild på hans bara överkropp. Vi fortsätter att skicka några meddelanden fram och tillbaka, han skriver att han vill att jag ska berätta hur jag ser ut, sen frågar han om han får skicka en bild som ska göra mig kåt. Det plingar till i telefonen igen - och meddelandet innehåller en bild på en erigerad penis. Idag handlar Kaliber om att skicka avklädda bilder på sig själv till kända och okända via mobilen eller nätet - och vilket rättsligt skydd som finns om bilden publiceras till allmän beskådan på Internet. Det är en mulen höstdag i slutet av oktober, 15-åriga Ebbas mamma Josefine är hemma för att äta lunch och mata hunden. Och hon minns tillbaka på den där dagen strax innan jul förra året. – Ebba ringde mig till jobbet på mobilen och var väldigt ledsen och upprörd, hon berättade vad som hänt, då ringde jag polisen och kollade av med dem då hur man gick till väga. En avklädd bild på hennes dotter Ebba lades ut på Instagram, en bildtjänst på Internet där vem som helst kan starta ett konto och lägga ut bilder. Rubriken där Ebbas bild lades ut pekade ut henne som en av stadens horor. Ryktet om Instagramlistan spred sig fort på skolan. De elever jag pratar med idag har alla sett bilderna. – Ja, jag har sett bilden, det var någon som sa att det fanns bilder, säger en kille på skolgården. Vad tänker du om det som hände de här tjejerna? – De får skylla sig själva, de skulle ju inte ha skickat bilderna, fortsätter han.  Det var i mitten av december förra året, bara någon vecka innan jullovet, bilderna var på nakna eller avklädda elever på skolan. – Alltså man känner ju folk som berättar för en och man har Instagram själv och så, jag såg flera av tjejerna, berättar några tjejer jag träffar på skolgården. Vad tänker ni om det som hände? – Alltså jag fattar inte vad de tänker med, det finns inte en chans att man kan skicka till en kille utan att han sprider det, fortsätter tjejerna på skolgården. Ryktet om att nakenbilder på elever på skolan hade lagts ut på nätet hade också nått Ebba. Men hon visste inte då, att hon själv, var en av de uthängda tjejerna.   – När jag fick reda på det satt på hemkunskapen, jag visste redan om att sidan fanns för min klasskamrat hade blivit upplagd där och hon var helt förkrossad och jag lovade att hjälpa henne att ta reda på vem som låg bakom. Och helt plötsligt petar hon mig på axel, och säger Ebba du behöver nog se det här...och så var jag på bilden, jag blev jättearg och ledsen och slog i dörrar, säger Ebba. Bilden hade Ebba tagit tillsammans med en kompis på skoj och inte skickat vidare. Ebba tror att bilden kom på villovägar genom att en kille på skolan hade lånat hennes mobil och skickat över bilden till sin egen telefon... – Först blev jag helt iskall och jag visste inte vad jag skulle göra. Vi pratade med rektorn, jag ständigt grät för jag visste inte vad jag skulle göra, jag hade panik. Jag har ju aldrig skickat såna bilder, för jag visste att något sånt här kunde hända. Ebba beskriver bilden på sig som ganska oskyldig, den förställde henne i joggningbyxor och bh men några av de andra tjejerna på Instagramlistan var mer avklädda - och en av de andra tjejernas föräldrar tog kontakt med polisen. Det blev en anmälan om förtal, som gick vidare till åklagaren men ärendet lades ned eftersom den misstänkte killen inte var straffmyndig. Även Ebbas mamma Josefine kontaktade polisen. – Jag ringde polisen för att kolla vad vi kunde göra. Ebba informerade mig att sidan var ju redan borta och nedlagd. Och då fick jag ju till svar från polisen att de kan ingenting göra eftersom då finns inte sidan här utan då finns sidan sparad på en server utomlands. Vad tänkte du då? – Nej, vad ska man göra, jag kan ju inte göra en jätteapparat om det ändå inte leder någonstans, säger Ebbas mamma Josefine.  Ebba och hennes mamma Josefine valde att inte göra någon polisanmälan. Svaret från polisen, att det var svårt att göra något, gjorde att de kände att det inte var någon mening. När jag ringer polisen idag och frågar blir svaret ett annat. Gerd Brantlid, enhetschef för polisens kontaktcenter i Västra Götaland, säger att det måste ha blivit något fel. – Vi får ju in många anmälningar och direktivet är att vi ska skriva en anmälan, vi skulle ha rått den här mamman att anmäla, det var fel att inte göra det och det är jättebeklagligt, säger Gerd Brantlid, enhetschef för polisens kontaktcenter i Västra Götaland, idag. Det här programmet handlar om att skicka avklädda bilder på sig själv till andra via mobilen eller över nätet, och hur det rättsliga skyddet ser ut om bilden hamnar på villovägar, till exempel läggs ut till allmän beskådan på Internet. Jag tar kontakt med 15 olika stödcentrum runt om i landet som jobbar med unga brottsoffer, där får jag höra om hot och kränkningar på nätet - och att bilder blir en vanligare del av det här. Jag får höra att bilder ibland tas i intima situationer och sedan används som maktmedel för att hota, eller att bilder som någon skickat frivilligt används för att tvinga till sig fler bilder och också att det finns en skam över att ha skickat en bild, för att man känner sig delaktig och skyldig. – Jag tänkte ju inte på det då, nu efteråt tänker jag "fan vad korkad jag är", men nu finns inget att göra åt det, så säger en 15-årig tjej i Stockholm som jag får kontakt med via ett stödcentrum för unga brottsoffer. Hon säger att hon gärna vill berätta sin historia för oss men hon vill vara anonym, vi kallar henne Anna. – Det började med att jag var ”på G” med den här killen, sen så började vi snacka, ringas på kvällarna, sen så skickade vi bilder till varandra, säger Anna. Anna berättar att hon träffade en kille som hon blev intresserad av, och han verkade intresserad av henne också. De började skicka meddelanden till varandra på mobilen och sen även bilder. – Då skickar man ju vanliga bilder, ansiktet typ. Sen blev det ju mer och mer, naken, stringtrosor, du vet. Och så sa jag "du också", så man skickade alltid varannan bild, säger Anna.  Går det inte att säga nej? – Nu gör det ju det så klart men då gick det inte. Han sa på ett sånt sätt att man tänkte okej då...det gick liksom inte att säga nej. Vad är det man känner i ett sådant läge, om man skulle säga nej? – Det är ju jag som bestämmer om jag vill skicka eller inte, man sa kanske nej någon gång, då blev han kanske lite småsur, jag var inte erfaren av pojkar då. För en dryg månad sen, mer än ett halvår efter att Anna sagt upp kontakten med killen, kom det plötsligt ett obehagligt meddelande på Facebook.  – Jag fick hjärtklappning, säger Anna. Meddelandet på Facebook var från killens nya tjej, hon hade hittat de avklädda bilderna på Anna och hotade att lägga ut dom på Annas Facebooksida på Internet och hon gjorde också verklighet av hotet. – Man blir ju skitnervös, och ledsen också, man ska inte skicka sådana bilder men alla gör det, fortsätter hon. Anna ringde direkt till polisen - som tog upp en anmälan om förtal. – Samtidigt som jag pratade med polisen tog jag bort bilderna, och polisen sa att det här är hemskt, det här ska inte hända. Och att de skulle kontakta mig. Några veckor senare kom ett brev från åklagaren, om att Annas fall hade lagts ned. I beslutet står det: "Åtal för brottet är inte av särskilda skäl påkallat från allmän synpunkt.".  Lagstiftningen om förtal har höga trösklar. Utgångspunkten är att den som har förtalats själv ska vända sig till domstol, och väcka åtal och kräva straff och skadestånd. Det är en stor skillnad mot de flesta andra brott, om någon till exempel har blivit misshandlad, då är åklagaren skyldig att driva målet - om det finns tillräckliga bevis. Men när det gäller förtal får åklagaren bara driva fall där det finns särskilda skäl, och den bedömningen görs utifrån ett allmänt samhällsperspektiv. Det kan till exempel handla om att någon pekas ut som kriminell. – Det är en reglering som säger att vi bara får väcka åtal i särskilda fall, helt enkelt, när det är såpass anstötligt att någon har blivit utsatt att staten behöver träda in och ta sitt ansvar, säger Helene Gestrin. Helene Gestrin är åklagare i Linköping, hon handlägger ofta förtalsmål, och är också engagerad i debatten om kränkningar på internet. – Det är ett ställningstagande som riksdagen har gjort gång på gång, egentligen. Man har konstaterat att förtal och förolämpning, det är det staten har sagt att hit men inte längre, här är det inte längre rimligt att staten går in och värnar sina medborgares intressen i den utsträckningen. 15-åriga Annas fall, vars nakenbilder publicerades mot hennes vilja på nätet, men som inte gick vidare var enligt lagen alltså inte tillräckligt allvarligt för att hon skulle få hjälp av samhället. – Man borde fatta att det här är allvarligt, det är så pinsamt för oss tjejer, även fast polisen tycker att det är en småsak, men det är inte en småsak för oss, säger Anna.  Jag vill veta mer om det här, och börjar leta efter fall som har gått till rättegång och jag hittar några olika domar - som alla har avgjorts det här året och där den som har drabbats är under 18 år. En av domarna gäller en 13-årig flicka i Växjö. I mitten av maj dök en bild på henne upp på en fejkad Facebooksida. Bilden föreställde 13-åringen i bara trosor - hon hade skickat bilden till en kille - men en annan tjej hade kommit över den och lagt ut den på den fejkade Facebooksidan och det hela gick till rättegång. – Det blir ju också en fråga om vad man kan utläsa utav en bild egentligen, och jag menar att omständigheterna runtomkring det här fallet gör att de som ser bilden tolkar det hela på ett visst sätt som gör att det är förtal, säger Tommy Sköld, åklagare i Växjö. Åklagaren Tommy Sköld menar att den bild av flickan som publiceringen förmedlade gjorde att det handlade om förtal: att hon kunde framstå som en person som gärna vek ut. Men tingsrätten i Växjö gjorde en annan bedömning. Åtalet ogillades - den flicka som erkänt att hon lagt ut bilden friades - det var inte förtal.  I domen läser jag "Att enbart publicera en nakenbild på en människa är oftast inte förtal. För att en sådan gärning ska innebära förtal måste något ytterligare läggas till så att en nedsättande uppgift kan anses lämnad." Det krävs ofta något mer än bara en avklädd bild, antingen att det skrivs något - ett nedsättande omdöme, till exempel att personen på bilden är lösaktig. Eller att bilden publiceras i ett sammanhang som gör att andra som ser bilden ser ned på den som visas. Jag hittar flera fällande domar där personer har dömts för att ha lagt ut lättklädda bilder på före detta flickvänner på sexkontaktsidor, till exempel. Trosbilden på 13-åringen i Växjö lades inte ut i något sådant sammanhang, utan på Facebook. Men den friande domen i Växjö tingsrätt har överklagats och ska prövas i hovrätten. – Det är ju för att se, var går gränsen egentligen, för att den här bilden ligger ju ganska nära den undre gränsen som jag ser det men jag tycker fortfarande att det ändå är förtal om man ser till omständigheterna runtomkring, säger Tommy Sköld. Bland domarna hittar jag ett annat fall. I slutet av sommaren förra året började snacket gå bland ungdomar i Hudiksvall. Tjejer fick höra att nakenbilder på dom fanns med i nåt som kallades för ”Hudikmappen”. Det visade sig handla om en mapp med över hundra bilder på mer eller mindre avklädda tjejer, totalt var ett 30-tal olika tonårsflickor från trakten med i mappen - som också hade lagts ut på nätet. Tomas Eriksson var åklagare i målet. – Tjejerna upptäckte att folk började viska bakom deras ryggar i skolkorridorerna. Och någon av flickorna berättade att en person hade kommit fram till henne och frågat om hon ville ha sex, och när hon sa nej så blev hon kallad hora. Det här förekom både på stan och på nätet, berättar Tomas Eriksson. I mitten av juli i år dömdes en 17-årig pojke för att ha förtalat två av flickorna: i domen berättar flickorna hur det började, att de lärt känna killen, att de var intresserade av honom och ville bli ihop och att han skickat nakenbilder på sig till dem och att han ville ha motsvarande tillbaka. Den ena flickan berättar: "Jag sa först nej, men sen gav jag med mig, jag ville inte göra honom besviken - och verka tråkig och jag trodde att jag var den enda för honom. " Åklagaren Tomas Eriksson kunde inte bevisa att det var den 17-årige killen som lagt ut bilderna på nätet, bara att han skickat dem till en kompis och att dom sen har hamnat på nätet. – Högsta domstolen har slagit fast om man bara visar upp en naken kropp så är inte det att förtala den personen för att alla är vi nakna ibland. Men jag menar att när man visar upp en person naken i ett sammanhang där det framstår att personen vill visa upp sig naken tillsammans med andra nakna och poserar på internet - då menar jag att man sprider en uppgift om personen som är nedsättande, säger Tomas Eriksson. Till skillnad från i Växjö döms här en 17-årig kille för förtal. Här var det sammanhanget som avgjorde, anser åklagaren Tomas Eriksson. Nakenbilderna på flickorna publicerades tillsammans med en lång rad andra nakenbilder på andra tjejer, den som såg bilderna kunde få uppfattningen att flickorna inte hade något emot att visa upp sig på det sättet. – Jag tycker att det är ett märkligt rättsläge som vi har nu, sedan Högsta domstolen har bestämt sig för att en avklädd bild i sig inte innehåller några förtalande uppgifter. Jag tycker nog att man ska pröva om man ska väcka åtal i varje fall, säger Tomas Eriksson. – Jag tycker personligen inte att det är klandervärt att man avbildas naken på bild, om man själv vill det. Men det betyder inte att jag är så naiv att jag tror att den liberala synen på den här saken är normaliserad i samhället. Det räcker att gå till sig själv, och känna - hur skulle min omgivning reagera om nakenbilder på mig började spridas på nätet, skulle allt vara som vanligt då eller skulle det vara på något annat sätt när jag kom till jobbet. Skulle folk prata bakom min rygg? Jag tror att de flesta människor i samhället upplever att om det började sprida nakenbilder på dem på nätet skulle de uppleva det negativt, folk skulle börja prata, säger Tomas Eriksson. Jag läser vidare i domen och fastar vid skadeståndet. Det står: "tingsrätten finner rättspraxis visa att kränkningsersättningen skulle ha bestämts till 15 000 kronor om flickorna inte hade medverkat till att bilderna på dem hade hamnat i pojkens besittning. Tingsrätten finner skälig kränkningsersättning vara 10 000 kronor... " Tingsrätten sänker alltså skadeståndet från 15 000 till 10 000 kronor till flickorna, eftersom de själva skickade bilderna till killen.  Jag tar kontakt med rådmannen Ola Hansson men han vill inte kommentera varför skadeståndet sänktes mer än det som står i domen. Men åklagaren Tomas Eriksson är kritisk till att det sänktes. – Jag kan tycka att det är väldigt problematiskt, med hänvisning till att målsägande skulle ha medverkat till sin egen kränkning. De här tjejerna medverkade inte till den här kränkningen. De var helt förvissade om att om de visade upp de här bilderna för gärningsmannen så skulle han inte sprida dem vidare, han hade lovat dem det. De hade ingen anledning att inte tro honom. De här flickorna kan inte på något sätt klandras för det som hände. Men något eget ansvar måste man väl ändå ha? – Ja, något ansvar måste man ha och det ansvaret tycker jag sträcker sig till att man inhämtar ett löfte från mottagaren att det här bilderna inte ska spridas vidare, säger Tomas Eriksson.  De höga trösklarna i lagstiftningen om förtal har kritiserats. Nyligen presenterade regeringen ett förslag om att sänka kraven, så att fler som utsatts för förtal ska få samhällets hjälp. Men flera av de åklagare jag pratar med i arbetet med det här programmet tror inte att det kommer att göra någon större skillnad just när det kommer till avklädda bilder eller nakenbilder. En av dem är åklagaren Helene Gestrin i Linköping, som engagerat sig i debatten om nätkränkningar. – Enbart topless eller nakenbilder på kvinnor eller män, där finns det ett antal rättsfall som säger att uppgiften i sig är inte förtal. Och då hjälper det ju inte att justera åtalsribban så att säga. Är uppgiften överhuvudtaget inte förtal då blir ju inte det aktuellt. Jag har svårt att sätta fingret på exakt hur bildhantering skulle justeras, säger Helene Gestrin.  Är det är ett slag i luften? – Det vi kommer tillbaka till är att vi inte har något bildskydd på det sättet i svensk lagstiftning nu. En bild på en naken individ är inte skyddad, säger Helene Gestrin. – Det som inte är tillfredsställande i dagens lagstiftning är spridning av bilder som uppfattas kränkande, det är bara förtalslagstiftningen och den matchar inte, anser Helene Gestrin. Vi återvänder till 15-åriga Ebba som vi hörde i början av programmet. Hon valde att inte polisanmäla det som hänt henne, den avklädda bilden som lades ut på Instagram. – Jag har oftast varit jättenoga, men sedan när det här hände - det var ju inte ens meningen, och då känner man bara att det här var ju kört. För de här bilderna försvinner ju inte från Instagram heller. De som är riktigt bra på sådana grejor de kan ju återskapa bilderna, säger Ebba. Ebba visar sin mobiltelefon igen. Har du fått några bilder? – Ja det har jag, en hel del. De flesta har jag tagit bort för jag tycker att det är äckligt, men jag har några kvar. Vill du visa? – Ja, det kan jag göra, den här har jag fått från en kille som jag vet vem det är. Eh, det är en snopp... Och jag tänker på det jag har fått höra tidigare - om en känsla av tvång att skicka bilder på sig själv - men också bilden som maktmedel.  Du har sparat den? – Jag var arg på honom, jag tycker han är dum i huvudet. Vad tänker du att du ska göra med den bilden då? – Bara ha den för att reta honom lite typ, jag hade inte planerat att jag ska skicka den eller så, bara om han gör något mot mig så kan jag visa den och säga - tänk efter nu… Men det såg ut som du hade flera avklädda bilder i din telefon? – Men det är mycket av tjejer som jag vet vilka det är, ofta tjejer jag inte tycker om... Hur har du kommit över de bilderna då? – Jag umgås med flera killar än tjejer och mina killkompisar litar ganska mycket på mig och det är killkompisar som fått sådana bilder av tjejer och ibland skickar de dem till mig och undrar varför tjejerna har skickat de här bilder, det är ju inte så att killarna vill att jag ska lägga ut bilderna på Instagram eller så. Men vad ska man ha de här bilderna till då, du har ändå sparat avklädda bilder på både killar och tjejer? – De här bilderna med tjejerna sparar jag mer för att det är så komiskt, jag brukar sitt och skratta åt det för jag förstår inte varför man skickar såna här bilder överhuvudtaget. Låter som man lever farligt, man skickar en bild till någon och så kan någon annan ha dem som ett hot? – Jo, för den som har bilden känner att man har ett övertag, för det har jag ju själv varit med om. Samtidigt tycker jag att man får skylla sig själv, man borde fatta att det kan hamna hos vem som helst, man får ha det i åtanke. När du själv drabbats nu då, på sätt och vis, du ska inte vara lite schysst och radera de bilder du har fått? – Alltså jag har raderat en hel del också, men de flesta som är där är sådana personer som har varit taskiga mot mig. Och då känner jag att försöker de något igen, så kan jag liksom visa bilden även om jag inte har planerat att lägga ut bilderna - mer passa dig liksom. – Jag skickade ju inte min bild så jag känner egentligen inget medlidande för dem, för jag tycker att de förtjänar det. Med tanke på att jag inte skickade min bild själv. Om man har skickat en bild själv, då förtjänar man det? – Alltså, förtjänar gör man väl inte, inte att det ska hamna på internet men om man skickar och vet om att det kan hamna hos vem som helst då får man ju lite skylla sig - man får tänka sig för, säger Ebba. Reporter Jenny Hellström jenny.hellstrom@sverigesradio.se Producent Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Fulspel i dataspelsbranschen?

    · 00:29:29 · Kaliber

    Annas och Torbjörns son gjorde av med familjens semesterkassa när han spelade Minecraft på nätet. Kaliber synar idag handeln som riktar sig till barn i ett av världens största dataspel. Världens största dataspel Det här är ju första gången vi gör det här, att vi loggar in på Minecraft-servern. Ni har provat Minecraft lite innan? frågar läraren Felix Gyllenstig Serrao.Jag är på Frölundaskolan i Göteborg. Här undervisas klass 6B i historia med hjälp av dataspelet Minecraft. Var bodde adeln nånstans? Bönderna då? Hur är det med dem?Klassen har delats in i fyra grupper. Adel, borgare, präster och bönder. Eleverna Lano, Nohadra och Hamdi har blivit bönder. Där ska vi odla saker, mat och sånt. För vi har inte råd att köpa mat. Vi måste odla för att få mat och pengar, berättar Nohadra.Eleverna är uppslukade i dataspelsvärlden. Spelet Minecraft ser ut lite som en legovärld, kan man säga, där du kan bygga i stort vad du vill med hjälp av fyrkantiga block. Den här terminen ska eleverna i 6B bygga upp sina egna delar av en 1600-talsstad.Rent visuellt så ser spelet både fyrkantigt och simpelt ut. Långt ifrån så grafiskt och verklighetstroget som många andra spel som görs idag. Vi håller på att ta bort allt gräs och jord, som är grönt, visar Lano. Det ska inte vara för fint, för vi är ändå bönder, fyller Nohadra i medan de bygger vidare.Men i Minecraft handlar det inte om snygg grafik, här ligger fokus istället på det kreativa. Att skapa. Själv eller tillsammans med andra över nätet. Kommer ni ihåg vem kungen var? frågar läraren Felix klassen. Du! svarar eleverna i kör. Jag tycker den frågan är så himla skön! (Felix, lärare)Felix Gyllenstig Serrao, eller Spelläraren som han kallar sig på sin blogg, står bakom projektet Minecraftklasser. Han är förstelärare här på Frölundaskolan och föreläser för föräldrar, pedagoger och lärarkollegor om det positiva med att spela dataspel och hur Minecraft kan användas i utbildningen. Då har det varit till exempel matematiken, historia, vi har använt det i samhällskunskapen, ja, hela SO-blocket. Det kan ju vara att man bygger en framtidsstad som jag gjorde med niorna förra året där man försöker se till hur en hållbar stad ser ut om 100 år? Så får de bygga själva och så skriver de en personlig loggbok om vad de har lagt in i staden och hur de tänkte. Och så ska det baseras på riktiga teorier, säger han.Det här är sjunde Minecraft-klassen Felix håller i. Så länge man har en bra pedagogisk idé och man ser att eleverna faktiskt lär sig så finns det ju faktiskt en poäng att ta in nya sätt, så att vi kan konkurrera med de här nöjesbitarna som vi konkurrerar med hela tiden här i skolan. Det kanske inte alltid är papper och penna som ska konkurrera med det roliga utan man kanske ska ta till sig de verktygen som de använder och se hur kan vi använda dem pedagogiskt, säger han.Inte bara skolor utan även organisationer och myndigheter har använt Minecraft. Sveriges Byggindustrier och Trafikverket har låtit skolelever tävla om att bygga den bästa staden. Och förra året öppnades under en tid en svensk psykologmottagning i Minecraft.Minecraft är ett av de största dataspelen i världen. Totalt finns över 100 miljoner registrerade användare. Det är alltså fler människor än vad som bor i hela Tyskland. Youtube-videor när folk spelar Minecraft har miljarder och åter miljarder visningar. Och i årets spelupplaga av Guinness rekordbok har Minecraft flera världsrekord och deras fyrkantiga figurer är med på omslaget.Men det finns också en annan sida av spelet. En parallell ekonomi där det går att tjäna stora pengar genom att locka barn att betala för saker inne i spelet.12-åriga Hamdi är en erfaren Minecraft-spelare. Och när han spelar hemma har han köpt saker inne i spelet flera gånger. Kläder, svärd, diamanter och sånt, berättar han.Varför vill man köpa saker inne i spelet, undrar jag? Typ för att man får mer saker än andra. Jaha, man tävlar lite mot varandra? Ja, man kan tävla lite mot varandra och så.Guldpengar, olika verktyg och egenskaper kan du alltså köpa för riktiga pengar. Men för det behöver man ju ett kontokort. Har Hamdi det undrar jag? Min mammas. Får du ta det? Nej, svarar han tyst. Du har tagit det i smyg? Ja. Jag skrev in numret och sånt, och koden till kortet. Är det många av dina kompisar som också köper grejer sådär som du gör? Ja. De tar från sina föräldrar lite i smyg? Ja. Är ni inte rädda att ni ska bli påkomna? Nej. Bara lite. Vad skulle din mamma säga? Jag vet inte hon skulle bli arg.I dagens Kaliber ska vi titta närmare på den här spelekonomin och vart pengarna tar vägen.Spelet har blivit en handelsplats för barnNyckeln till Minecrafts enorma framgång är att spelarna själva kan skapa egna världar. En plats där du inte bara kan bygga vad du vill, utan också bestämma vem som vara med och vad man får göra i just din värld. En sådan här värld skapar du på en server, som är ungefär som en central dator som andra kan komma åt via nätet.Spelföretaget bakom Minecraft, svenskgrundade Mojang, driver inte de här privata servrarna. Hela grejen är att spelet ska växa med hjälp av spelentusiaster som bygger upp de här egna världarna på egen hand. Men att driva en server kan kosta en del pengar. Och snart började serverägarna att ta betalt för olika prylar och egenskaper till din karaktär i spelet. Det hade öppnats en marknad där du kan tjäna bra med pengar på de som spelar.Många av spelarna är barn som precis som 12-åriga Hamdi i Frölundaskolan själva varken har pengar eller kontokort. Men för den som vill finns det lättförståelig hjälp att få.I en instruktionsvideo berättar ägaren till en av de största servrarna i Sverige hur man betalar för grejerna man vill köpa."Det du gör när du är här är att du klickar på fliken donera. Så finns det en lista på alla ranks som går att köpa här. Jag tänker ta den dyraste, Legend, 500 kronor. Så klickar du i I agree to the terms and conditions of this purchase. Om du vill läsa Terms & Conditions kan du klicka på den men det är inte så viktiga saker." Den här typen av försäljning fick föräldrar att höra av sig till Mojang och klaga på att deras barn kunnat köpa dyra saker i spelet. Så 2014 gjorde Mojang ett försök att reglera försäljningen. Samtidigt är ju hela idén att spelet ska växa och många servrar runt om i världen var beroende av pengarna de drog in.Så Mojang bestämde att man får ta betalt för kosmetiska saker, som en grön hatt till din figur eller ett par gula byxor till exempel. Men inte för sånt som påverkar själva spelet: en bättre yxa att hugga sten med, egenskaper som att flyga eller guld som du kan handla för inne i spelet. Sånt som gör att du får en fördel gentemot någon som inte har betalat är alltså inte okej. Och det här är viktigt, enligt Mojang, just eftersom de har så många unga spelare. Alla ska ha samma möjligheter.Jag ger mig in i Minecraftvärlden, på flera populära svenska servrar. I stort sett alla struntar i Mojangs regler. Inne i spelet finns virtuella butiker där jag får reda hur man köper paket med olika fördelar. Och jag får köpuppmaningar i chatfönstret där man kommunicerar med andra spelare. Vill du kunna flyga? Gör såhär!Och i instruktionsvideon jag tittar på förklarar ägaren till en av de största svenska servrarna hur och vad du fyller i om du använder dina föräldrars kort."När du är här skriver du in ditt kortnummer, utgångsdatum, CSC, förnamn och efternamn. Och förnamn och efternamn ska vara det som står på kortet. Om det är din pappa så är det din pappas förnamn och efternamn, inte ditt." Så hur gamla är de som handlar inne i spelet? De som spelar har ofta ganska krångliga spel-alias av typen xRAW_MCx, ungefär. Men när vi kartlägger genomförda köp lyckas vi identifiera runt trettio av spelarna som listats på en av de större svenska servrarna i augusti. Alla utom tre är minderåriga, mellan åtta och 13 år gamla. Var de har fått pengarna ifrån, om de har handlar med eller utan sina föräldrars tillåtelse vet vi inte.Mojang vill inte prata om säljverksamhetenJag börjar söka Mojang för att höra vad de tycker om att flera servrar bryter mot deras regler. Och att barn uppmanas att handla extragrejer i deras spel. Men det ska visa sig vara lättare sagt än gjort att få dem att prata om köp- och säljverksamheten i Minecraft. Skulle du kunna maila mig bara, vad det handlar om?Efter ett första samtal på lite drygt en minut där VD Jonas Mårtensson ber mig att maila honom, går det inte längre att nå honom på telefon.11-åring köpte upp familjens semesterkassa En av de som handlat i spelet är en 11-årig kille. Vad vi kan se har han köpt saker för 1000 kronor inne i Minecraft. Vi hör av oss till hans föräldrar för att höra hur mycket de känner till om sin sons inköp. Och det visar sig att de har mer att berätta.Vi hamnar i köket hos föräldrarna Anna och Torbjörn. Anna häller upp kaffe och berättar om sina två söners spelande. De sitter just nu på sina rum vid datorerna. Annas syn på spelandet har förändrats. Ja, den förändras väl mer och mer. Jag tycker det är helt vansinnigt att sitta där uppe från efter skolan till kvällen. Det får jag inte in i mitt huvud. Men det är ju så dagens ungdomar gör. De spelar och umgås via nätet och pratar med varandra hela tiden och har jättekul. Så det är nog bara hänga med och gilla läger känner jag, berättar hon.Men för ett år sen, när hon kom hem från jobbet, upptäckte att något var fel. Jag skulle gå in på banken och kolla över lite som jag brukar göra någon gång i veckan. Jag sitter där och bläddrar och sen upptäckter jag siffror som jag inte kände igen. Då började jag tänka att någon hade tagit mitt kort eller om det var något lurendrejeri på gång. Ganska orolig blir man ju. Och det visade sig vara Paypal-uttagningar till olika spelsidor. Trehundra. Fyrahundra. Femhundra. Femhundra. Femhundra. Pappa Torbjörn bläddrar och läser högt bland kontoutdragen. Listan fortsätter, 47 kronor, 68 kronor, 94, 400Totalt har sonen hunnit köpa för runt sextusen kronor innan de spärrar sitt kreditkort. Nej man fick ju ta ett prat med sonen, säger Anna. Vad sa han först? Nej, det kändes han ju inte vid alls. Det var inte han. Men sen efter ett tag så erkände han att det hade gått till såna saker, till spelet. Han hade ju tagit mitt kontokort. Sen har ju jag ett sånt här Paypalkonto. Sen hade han fått se själv på nätet hur han skulle göra med kortet och vilka uppgifter han skulle skriva in. Så det var ju lätt fixat för honom. Det är riktigt otäckt faktiskt att det är så enkelt. Det kan ju hända, men man tror ju aldrig att det ska hända en själv, säger hon.Flera av köpen gick just till den server där ägaren gjort en instruktionsvideo som förklarar hur man handlar med sina föräldrars kort. Vi spelar upp den för Anna och Torbjörn. Vad tänker ni nu när ni har sett den? Det hade jag inte en aning om det där. Att det är så lätt. En som är inne i spelandet och som vill komma fram i spelet, som vår grabb, och vill komma fram i spelet då är det klart att han köper det dyra, säger Torbjörn Ja, man förstår ju hur han har gjort och det är inget svårt, fyller Anna i. Ja vad känner man? Man blir ju lite arg. Både mot dataföretaget och likadant mot vår son. Så ska man ju inte göra. Det har man fått växa upp med och jag har försökt att lära honom det. Men det gjorde han ändå helt enkelt. Han har ju ångrat det och skämts lite för vi pratade ju med honom. Vi låste in datorn i x antal månader och han förstod att han hade gjort något dumt. Men det tog nog skruv tror jag. Han tänkte efter vad han hade gjort, säger Torbjörn. Så det vart lite dålig stämning? Ja, det kan man säga att det vart. I en fyra-fem månader. Men det var på sommaren så det gick rätt bra. Det var bättre att få ut honom och spela fotboll tycker jag, säger Torbjörn.Anna och Torbjörn är tacksamma för att det inte blev mer än 6 000 kronor. Men den summan sved ändå. Det var innan semestern så man hade tänkt ha det till andra grejer. Man fick ändra om i planeringen bara. Sådana här inköp av sommarkläder och vi skulle åka till Ullared och sånt där. Det gick ju inte, berättar Anna.Fortsätter söka MojangJag fortsätter försöka nå Mojang, företaget bakom dataspelssuccén Minecraft. Jag vill fråga hur de ser på sitt ansvar för den köp-och-säljverksamhet som växt fram i deras spel. Men jag får inga svar på mina frågor.Förra året köptes Mojang upp av amerikanska Microsoft. Men det är fortfarande Mojang som sköter allt som har med Minecraft att göra, berättar Johanna Snickars som är kommunikationschef på Microsoft här i Sverige. Det är de instruktioner jag har fått också. Vi har ju ingen från Mojang som jobbar på Microsoft, så det enda vi kan göra är att hänvisa till dem, säger hon. Det finns ju en möjlighet att Mojang kan ställa upp på det här. Jag vet ju att de är relativt svåra att få tag på i och med att de får så extremt mycket förfrågningar, men det har ju funnits tillfällen när de har ställt upp, fortsätter hon.17-åring lever på försäljning i speletFlera av köpen som Annas och Torbjörns son gjorde gick till en av de största svenska Minecraft-servrarna. Den sköts av en kille som är 17 år.Genom sitt eget företag driver han både spelservern och en populär Youtube-kanal med nästan 70 000 prenumeranter. Det är som en videoblogg, han filmar när han spelar, när han är på olika spel-events och svarar på frågor från fansen. Youtube-kanalen bidrar ju väldigt mycket till att servern ens existerar, för utan Youtube-kanalen skulle nästintill ingen känt till den här. Så man kan säga att jag gör lite reklam för servern på Youtube. Lite indirekt reklam, säger han.Han känner till spelföretaget Mojangs regler att man inte får sälja sånt som ger betalande spelare fördelar framför gratisspelare. Och han vet att han inte följer reglerna. Hade han gjort det hade han inte fått sålt lika mycket, berättar han. Man får ju trots allt en liten fördel. Och man blir igenkänd lite i chatten. Det handlar lite om exklusivitet. Om man har den högsta ranken då bevisar man liksom att, åh, jag har faktiskt lagt pengar på det här.Och försäljningen går bra. På hans server kan man köpa olika kit med saker, så kallade ranker, för mellan femtio och femhundra kronor. På serverns hemsida listas de tio senaste köpen och vi gör upprepade stickprover under fem månader för att få en uppfattning om hur mycket han drar in. Stickproven visar att intäkterna motsvarar mellan fyrtio- och femtiofemtusen kronor i månaden. De senaste två åren har han kunnat leva på det här, berättar han. Det är lite som att driva ett vanligt företag, det kan gå skit men det kan också gå bra. Om vi inte skulle ha rankerna så skulle vi inte gå runt.Det är den här typen av försäljning som krävs för att servrar ska bli populära och överleva, säger han. Utan det hade det inte gått. Alltså jag tror inte att det hade funnits så många servrar. Helt ärligt. Jag tror faktiskt inte det. Och jag tror det är det Mojang har insett och det är därför de inte gjort nått på över ett år.Samma resonemang hör jag från de andra serverägare jag pratar med som också bryter mot Mojangs regler. Det är de privata servrarna som driver spelet framåt, och om de inte kan sälja grejer så hade de och hela Minecraft tappat i popularitet. Och kanske ligger det nått i det där? Sen Mojang införde de här nya reglerna verkar inte mycket ha hänt. Försäljningen fortsätter.Den 17-årige serverägaren är med sina föräldrars tillåtelse både juridiskt och ekonomiskt ansvarig för sitt företag. Vi väljer att inte ha med hans namn på grund av hans låga ålder. Och eftersom han är omyndig har vi också varit i kontakt med hans pappa som har godkänt att han är med i programmet. Jag undrar hur killen ser på att han säljer saker till barn? Det är egentligen som vilken affär som helst. Det är föräldrarnas ansvar. Så länge man är under 18 år så måste du ha målsmans tillstånd. Så det är upp till föräldrarna vad man lägger sina pengar på online, enligt mig. Och enligt alla serverägare egentligen.Det är den som äger kontokortet som har betalningsansvar. Samtidigt är det just han som gjort den där instruktionsvideon som talar om hur man betalar om man använder sin förälders kontokort. Vad skickar en sån video för signaler till de barn som spelar? Det är inte direkt tänkt att barn ska kolla på det och sen ta sina föräldrars kreditkort. Det är det absolut inte. Som sagt, man måste ha målsmans tillstånd om man är under 18 år. Är det inte lite godtroget det där? De flesta som följer dig är unga, har du inte nått litet ansvar för hur du påverkar dem, vad de köper och hur de köper? Nu är det väldigt, väldigt sällan som folk handlar utan deras målsmans tillstånd. Det har hänt ett fåtal gånger att jag fått in ett mail och då är jag väldigt samarbetsvillig. Om föräldrarna glömt logga ut från Paypal eller om de har lyckats få tag i ett kreditkort, så återbetalar jag donationen direkt. Men rent moralisk tänker jag, tycker du att det känns schyst att sälja saker till åtta-tioåringar, när det också handlar om saker som du egentligen enligt de här reglerna från Mojang inte ens får sälja? Ja, det tycker jag. Det är deras eget val att lägga pengar på spelet och jag ger ju det som står, så det är inget bedrägeri någonstans. Det är deras egna val om de vill lägga pengar på det och dessutom är det upp till målsman att bestämma om de verkligen får det.Ett väldigt tveksamt affärsuppläggJan Bertoft är generalsekreterare på intresseorganisationen Sveriges Konsumenter. Jag har bett honom gå igenom de hemsidor och videor vi har kikat på. Han har även fått se bilder på hur köpuppmaningarna kan se ut inne i spelet. Det här är ett väldigt tveksamt affärsupplägg, konstaterar han.Det är inte i första hand de enskilda, ofta unga och entusiastiska, serverägarna som Jan Bertoft tycker gör nått fel här. Utan Mojang som har skapat plattformen där en handel som riktar sig till barn har kunnat växa fram. Det är ju själva idén och själva systemet som driver fram det här. Snarare än de enskilda ungdomar som skaffar sig servrar och försöker bygga upp dem och så vidare. Så själva systemet driver fram ett köpbeteende och en marknadsföring som faktiskt gör att effekten blir att barn lockas att göra köp utan att kanske inse vad de gör eller för pengar som de kanske inte har, säger han.Det är inte förbjudet med reklam till barn på internet, men det finns regler i Sverige och EU om hur sådan reklam får se ut. Du får inte ha uppmaningar som köp här! eller uppgradera här. och man får inte baka in reklamen i dataspel så att barn inte förstår vad som är reklam och inte. Ofta bygger ju det här också på att man vill vara häftigare, det finns nån sorts statusjakt bakom det här som jag också tycker är väldigt tveksam. Spelar det nån roll att det är just Minecraft det handlar om? Ja, det spelar roll att det vänder sig till minderåriga och att det är så pass stort och så pass utbrett gör att det är extra viktigt att hålla rent från oetiskt, tveksam kommersiell påverkan tycker jag.Det är alltså Mojang som har det yttersta ansvaret enligt Jan Bertoft på Sveriges Konsumenter. Om Mojang har regler som ska se till att köpen är schysta, så måste de ta ansvar för att reglerna följs, tycker han. Om man verkligen menar det från Mojangs sida så måste ha mycket kraftigare medel och visa i handling att man faktiskt menar allvar, säger Jan Bertoft.Jag har flera frågor som jag vill ställa till Mojang. Varför är det så viktigt att det ska gå att köpa saker i deras spel? Vilket ansvar har de för att det köps och säljs till minderåriga? Varför har de inte sett till att deras egna regler följs? Men de vill inte ställa upp på någon intervju.Under flera veckor försöker jag få till en intervju. Men jag får nöja mig med ett kortfattat mailsvar där det skriver:Vi är medvetna om att det ett flertal servrar som inte följer våra vägledningar, vilket vi kommer att jobba aktivt för att förändra.Men innan de gjort några förändringar vill de inte kommentera någonting.Inget spelförbudUnder tiden spelar Annas och Torbjörns söner vidare inne på sina datorer. Det är ingenting man pratar om att man blivit av med pengar på ett sånt vis. Genom spel, du vet. Det tror jag många tycker är lite pinsamt och det tycker nog jag också, att man har lagt ut pengar på spel, säger Anna.Något totalt spelförbud har det inte blivit, men nu har de spärrat möjligheten att göra köp på nätet. Så skulle sönerna vilja lägga sina månadspengar på saker i spel, måste de få mamma och pappas tillstånd först. Det får ju vara under kontrollerade former i så fall. Vi är med ju med om det ska köpas något och förhandlar lite mer om vad månadspengen ska gå till. De får ju stå för att om de inte vill köpa lördagsgodis så får de vara utan. Det får man vara lite hård på. Periodvis i alla fall, säger hon.Och för er som undrar hur det gick för 12-åriga Hamdi som i början av programmet berättade att han tog sin mammas kort lite i smyg och köpte saker i Minecraft, så kan jag säga att hon inte blev arg. Reportrar: Mikael Sjödell och David CarrResearch: Andreas Lindahl och Kalle KovacsProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Succéprojektet som utvärderades – med felaktiga siffror

    · 00:29:24 · Kaliber

    Det är den största riktade satsningen regeringen gjort mot ungdomsbrottslighet på många år - Sociala insatsgrupper för unga kriminella. När pilotprojektet avslutades förra hösten talades det om "remarkabla resultat" och att "nästan alla har ändrat sin livsstil". Kaliber har gått tillbaka och granskat vad projektet egentligen resulterade i. Det är den största riktade regeringssatsningen mot ungdomsbrottslighet på många år. Projektet med sociala insatsgrupper har framställts som en succé. Kaliber granskar och finner felaktiga siffror, bristfällig utvärdering – och tveksamma slutsatser.    – Känner du igen Fredrik här? – Du var i bibilioteket… – ”Bad boys, bad boys”… ”polis, polis, potatisgris”… – Snälla, du ska ju sjunga ”Ett, ett två – farbror blå, vad händer då” – 112 Aina ju, säger Fredrik Malm. Fredrik Malm är polis i området Vivalla i Örebro – ett av ställena som var med i försöket med sociala insatsgrupper – och ”på pappret ett problemområde”, säger han. I ett hörn av Vivalla centrum öppnade ett lokalt poliskontor för några år sen. – Jobbar man lokalt så är man inte bara polis – utan de säger mitt namn. För att kunna påverka måste man har relationer. Det räcker inte med uniformen för att få respekt, man måste visa vem man är. – I början kunde de få skit när jag gick runt i uniform och hälsade. Alla i sällskapet kanske inte pratade svenska,  – ”vad pratar de om, golar han eller?”.   Vi flyttar oss bakåt i tiden, till hösten 2012. Det är presskonferens på Rosenbad i Stockholm. Två ministrar, rikspolischefen och höga tjänstemän står på podiet inför församlade media. Beatrice Ask, justitieministern, inleder: – …ett arbete med det som vi kallar för sociala insatsgrupper, som handlar om konkreta insatser visavi ungdomar som riskerar rekryteras till kriminella nätverk eller har svårt att ta sig ur kriminella gäng. Men låt oss backa bandet ännu lite till. I Kaliber förra veckan kunde du höra om hur unga från runt 11-årsåldern utnyttjas för att göra äldre kriminellas grovjobb som stjäla, hota, förvara skjutvapen och stora mängder narkotika. Vår granskning visade att de så kallade ”springpojkarna” utgör en rekryteringsbas för kriminella nätverk – och att fenomenet är spritt i stora delar av landet. Och för att försöka hejda utvecklingen med kriminella gäng tillsatte regeringen en utredning som skulle föreslå åtgärder för att strypa rekryteringen. 5000 unga i Sverige – riskerar rekryteras till kriminella nätverk. Den bedömningen görs i utredningen.   Ur utredningen kom också idén med att bilda sociala insatsgrupper på lokal nivå av socialtjänst, polis och skola. Regeringen skriver på sin hemsida att projektet med sociala insatsgrupper är ”den största riktade satsningen mot ungdomsbrottslighet som regeringen gjort på många år”. Samarbetstanken är inte ny: sedan 1940-talet har olika regeringar pekat på att socialtjänst och polis bör jobba närmare varann med att förebygga ungdomskriminalitet. Men ett stort hinder är att det finns stark sekretess mellan myndigheterna. Det innebär till exempel att socialtjänsten inte kan säga till polisen vilka åtgärder de sätter in mot en ungdom. Det nya i SIG-projektet är att den som tackar ja går med på att sekretessen bryts mellan inblandade parter. Är man under 18 år ska föräldrarna också göra det. Rikspolischef Bengt Svensson på presskonferensen: – Det som är det annorlunda i det här är att man utgår från individen. Här är det explicit vad ”Kalle” behöver. Tillsammans med ungdomen ska polis och socialtjänst och eventuellt andra myndigheter som kopplas in komma fram till en åtgärdsplan – och vem som ansvarar för vad. En åtgärd kan till exempel vara att en ungdom inte ska röra sig ute efter en viss tid på kvällen, eller jobba med sitt bemötande mot polisen. I pilotprojektet, som riktade sig mot 15 – 25-åringar, var totalt ett drygt 90-tal ungdomar med. Försöket pågick juni 2011 till september 2012 på 12 utvalda platser, i Örebros Vivalla – men också från Boden i norr till Malmöstadsdelen Hyllie i söder. Ingen penningspåse följde med satsningen.   Maria Larsson, barn- och äldreminister: – Rikspolischefen uttryckte sig som ”banbrytande” när vi hade vår dragning här innan på förmiddagen. Jag tror att det kan bli det. Än så länge har det inte pågått så länge – ändå är det remarkabla resultat. Rikspolischef Bengt Svensson, intervjuas av Sveriges Radios Ekot samma dag: – Det har gått väldigt bra. Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott. Justitieminister Beatrice Ask flaggar för att projektet kommer fortsätta: – Det blir en fortsättning, jag är oerhört engagerad i detta. Det visas statistik också, tårtdiagram. Projektledaren på Rikspolisstyrelsen tar upp Linköping som exempel. 17 deltagare var med i piloten. Under pilotprojektet har bara fem anmälts för nya brott, medan tolv inte gjort det, säger hon. I samband med presskonferensen om projektet har rikspolischef Bengt Svensson haft en debattartikel införd i Svenska Dagbladet. Rikspolischefen skriver att han vill att arbetet med sociala insatsgrupper sprids. Han tar – Linköping – som exempel och att statistiken visar att 12 av totalt 17 ungdomar inne projektet inte misstänkts för nya brott och de fem som gjort det – har märkbart minskat sina kriminella aktiviteter: ”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. (...) Även om givetvis andra faktorer kan ha bidragit i dessa fall, tror vi oss ändå kunna påstå att de sociala insatsgrupperna har betydelse och ger effekt.” Återigen Linköping alltså. Såväl i presskonferensen som i debattartikeln refereras det till Linköping. Och alla tycks vara eniga – pilotprojektet med de sociala insatsgrupperna är en framgång. En kille vi kan kalla för ”Affe” är en av dem som det här verkligen handlar om. Han är 20-25 år gammal och har haft social insatsgrupp bara i några månader när vi träffar honom. Pilotområdena fortsatte att arbeta på det här sättet när projektet var över. Vi träffar honom i en svensk storstad. Han berättar att han kom in i kriminaliteten som 13-14-åring när han började sälja mindre mängder knark. – Såg man en jacka som kostade 500 så kunde man inte gå till föräldrarna för de hade det inte. Det var så det började. Med åldern blev allt tyngre, mängderna man sålde och fängelsedomarna blev tyngre. Sen tidiga tonåren har ”Affe” haft kontakt med socialtjänsten och han har dåliga efterenheter av bland annat ett ungdomshem som han menar var som en skola i brott. – De borde inte ha låst in mig när jag var 15 i tron att jag skulle komma ut som en bättre ungdom. För låser du in en ung kille med massa unga som har ett destruktivt beteende – inte fan kommer han bli bättre. ”Affe” avancerade i den kriminella världen. Tills det en dag bara tog stopp. Han avtjänade ett fängelsestraff när han fick ett religiöst uppvaknande. När han muckade hade han själv bestämt sig för att lämna det gamla livet bakom sig. Sen, efter att han kom ut och efter att han själv hoppat av gänget, kom han i kontakt med socialtjänsten och den sociala insatsgruppen. Eftersom han är så missnöjd med den hjälp han fått tidigare har han inte skyhöga förväntningar på sociala insatsgruppen. Men han vet vad han vill  hjälp med. – Från deras sida att kunna hjälpa med det man är hjälpt utav och inte vad de anser man är i behov av. Att de lyssnar och förstår vad man behöver hjälp med. Skulle det ha sett annorlunda om du inte haft den här kontakten? – Ja, det tror jag nog. Eftersom för att kunna nå dit jag nått nu, så först måste man ändra sin mentalitet. Alla gör det på olika sätt. För mig var det religionen som fick mig att ändra mitt levnadssätt. När man gjort det behöver man hjälp på många sätt. För jag vet inte hur man söker till utbildning till exempel, jag har aldrig gjort det. Ekonomi – hur fan klarar jag mig på en viss mängd pengar varje månad? – Generellt, är att det är segt i alla system. Men de gör sitt bästa. – Jag skulle säga att det är lite bättre trots allt. De är snabbare att hjälpa än vanliga soc. Har du fått mer insatser än vad du skulle haft annars? – Nja, vet faktiskt inte… Jag skulle säga att inte som det ser ut just nu har ingenting ändrats. Men eventuellt i framtiden. För att trots allt – det är ganska nytt ändå. Du lyssnar på Kaliber – om de sociala insatsgrupperna – den största riktade satsning mot ungdomskriminalitet som regeringen gjort på många år. Det här projektet som killen vi kallar ”Affe” hoppas ska hjälpa honom i framtiden – har politiker och Rikspolisstyrelsen, redan höjt till skyarna. Vi vill se vilka belägg som finns för framgångsbilden. Vi börjar med att titta närmare på siffrorna från Linköping, de som Rikspolisstyrelsen valt att lyfta fram flera gånger. Det som RPS presenterade då var att bara 5 av de 17 som deltog i projektet hade misstänks för nya brott under tiden de var med i pilotprojektet. Vi på Kaliber begär att Linköpingspolisen ska ta fram anmälningsstatistiken igen – fast åt oss. När vi granskar den ser vi att det är 10 av de 17 deltagarna som under pilotprojektet misstänktes för nya brott. Alltså inte fem som Rikspolisstyrelsen hävdade utan dubbelt så många. När vi borrar djupare visar det sig att förklaringen är att Rikspolisstyrelsen fått ut felaktiga siffror från pilotprojektet i Linköping. Och att Rikspolisstyrelsen inte dubbelkollat dem. RPS har stått på presskonferensen och pratat och Bengt Svensson har skrivit i Svenska Dagbladet – om siffror som var fel. Siffror som visade ett avsevärt tydligare – och bättre resultat än hur det verkligen ser ut. Men det slutar inte där. Rikspolisstyrelsen valde också att presentera siffror från endast ett av de 12 pilotområdena. Och innan de gick ut och berättade om resultatet, visar vår granskning, att de inte hade skickat ut nån förfrågan till alla pilotområden om liknande uppgifter. Så, det gör vi. Och när vi frågar tar fyra pilotområden till en jämförbar sammanställning åt oss. Låt oss påminna oss om vad rikspolischef Bengt Svensson sa: – Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott. På de fem ställena vi haft möjlighet att granska har sammanlagt mer än hälften av deltagarna misstänkts för nya brott från att de gick med i social insatsgrupp och till då pilotprojektet formellt tog slut. Talen är så små att det är svårt att dra slutsatser av dem, men det är inte alls som de resultat Rikspolisstyrelsen presenterade. Vid presskonferensen har alltså Rikspolisstyrelsen har berättat om anmälningsstatistik som inte stämde och valt att inte ta med siffror från andra. En annan sak som man valde att inte ta upp under presentationen på presskonferensen är att Rikspolisstyrelsen faktiskt beställt en oberoende utvärdering. Ersta Sköndals högskola i Stockholm levererade den i god tid inför presskonferensen. Forskarna konstaterar att samarbetet mellan socialtjänst och polis har utvecklats i pilotområdena. Men att ”det är svårt att utläsa ett tydligt utfall för den sociala insatsgruppens påverkan på deltagarnas kriminalitet. De delgivna misstankarna pendlar upp och ned under hela uppföljningsperioden. Det går där med inta att koppla arbetssätt till utfall i kriminalitet” skriver de. I Vivalla i Örebro visar statistik över anmälningar vi begärt ut att efter att de kom med i en social insatsgrupp har alla de fyra deltagarna anmälts för nya brott – två av dem under pilottiden. Och Vivallapolisen Fredrik Malm är han inte nöjd med det. – Det konkreta resultatet – jag tycker kanske inte vi nådde fram till några bra för individerna då. Det mest positiva var att vi lyfte fram behovet att samverka mycket, mycket tydligare. Vi har ett bra samarbete med soc och skola, men måste kunna spetsa till det när det gäller de ungdomar som är kriminella. Han räknar upp en rad problem de stötte på: Polisen och soc hade olika syn på projektet, olika tidsperspektiv, både polis och socialtjänst hade hög personalomsättning. När det gällde deltagarna valde man i vissa fall ut fel personer. Och så har det varit vissa problem med att få folk att vilja gå med – att ge samtycke till att sekretessen bryts. – Det är klart att jag hade nog hoppats på mer. Man är obotlig optimist och att det här var lösningen – att får man bara komma med i SIG så går allt bra… men så enkelt kanske livet inte är alla gånger. Även om Fredrik Malm inte tycker de sociala insatsgrupperna har varit en succé här – så hoppas han det blir bättre med tiden. Efter att ha gått på sparlåga ett tag ska Örebro nystarta SIG nu till hösten i omstöpt form. – Jag tror på själva idén och ser inte hur vi skulle kunna göra på ett annat sätt. Beatrice Ask besökte ju Örebro. Varför skrattar du? – Ja, men det är ju så. Det är ju politik också… Hur framställdes projektet för henne? – Jo, men i det läget gick det ju bättre då. En kille från projektet var med och då gick det ju bra. När man räknar siffror och avhållsamhet från brott – det är väl en sanning med modifikation. Men som projekt och hur vi ville jobba och så – det kan jag väl var ärlig med tycker var bra. De involverade ministrarna och rikspolischefen var ju väldigt positiva. Minns du, kände du igen dig i den bilden? – Nej, det gjorde jag kanske inte utifrån det lilla perspektivet jag hade. Så att underlaget vi hade var nog för litet för att göra en jättebra bedömning på om själva projektidén är bra eller dålig.   Professor Johannes Knutsson har specialiserat sig på utvärderingar av polisens arbete. Han är i dag verksam vid Politihögskolen i Oslo. Och han är skarpt kritisk till att projektet med sociala insatsgrupper framställts som framgångsrikt. Det finns det nämligen inga belägg för, menar han. – Mycket av det här är någon form av ganska enkel retorik. Men vad är substansen i det hela? Enligt Johannes Knutsson går det inte med underlaget som finns att utvärdera om det är den sociala insatsgruppen som påverkat deltagare som inte begått brott under projekttiden. Man borde lagt upp det som ett experiment hos ett antal kommuner istället, menar han, med jämförelsegrupper som inte haft insatsgrupp. Enligt honom är det det enda sättet att ta reda på om en metod fungerar. Man har tagit upp Linköping som ett exempel… – Man kan inte dra slutsatser från sifforna. – Att skriva på det sättet, det är ju inte seriöst. Får jag läsa högt? Man skriver: ”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. Bland de ungdomar som tackade ja till att delta finns flera som helt avhållit sig från kriminalitet under projekttiden”. Det är inte seriöst. De kan inte se det. Det är inte möjligt som det här är upplagt att säga någonting sånt. Alla verkar överens om att det är bra om polis och social samarbetar. – Ja, det är väl bra. Men fortfarande vet vi ju ingenting om substansen – samarbete är inget mål i sig, det är ju vad samarbetet utmynnar i som är det centrala. Det har beskrivits som en framgång av ministrar och rikspolischef? – Jag tror att skulle kräkas på mig själv om jag skulle säga någonting sådant efter att ha läst de här publikationerna. Jag kan inte se det vare sig när jag läser Rikspolisstyrelsens rapport eller Sköndalsrapporten. Det verkar ju finnas flera kommuner som är jättenöjda med det här arbetssättet? – Ja, men det är väl dokumenterat i forskningslitteraturen att upplevelser kan man inte lita på. Man måste ha mycket strikta bedömningskriterier för att kunna säga någonting. Vad har det här gått ut på? – Min tanke är att det var fråga om att skapa en slags positiv bild av att man gör något åt ett svårt problem. Det är ganska allvarlig kritik? – Ja. Du tycker att du har belägg för det? – Det är de tankar jag får när jag ser hur det här genomförts. Professor Johannes Knutsson tycker dessutom att det är ett stort problem med metoden att bara de som självmant gått med på att vara med i projektet omfattas av det. – Kriminalitet innebär att vi har människor som drabbas. Vi har offer, lidande, ungdomar med stor risk för socialt elände och förtidig död. Att vi inte har dokumenterade metoder att bryta det här tycker jag är väldigt allvarligt. I vår granskning kommer vi fram till att Rikspolisstyrelsen har dragit slutsatser på ett bristfälligt underlag och framställt projektet som en framgång. Och så var det ju det där med att siffrorna från den ort man valde redovisa inte ens stämde. Rikspolischefen Bengt Svensson vill inte ställa upp på intervju. Istället får vi prata med Anders Hall, som är chef för polisavdelningen som håller i projektet med sociala insatsgrupper. Bengt Svensson säger att väldigt väldigt många slutar med brott, är det så? –Av den rapportering vi fått från pilotområdena så är det så, eller låter så. Vad baseras det på siffror ni fått in från pilotområdena? – Nej, vi har inte begärt in siffror. Vi har frågat pilotområdena vad deras uppfattning är. Sifferunderlaget för att säga att väldigt väldigt många har slutat begå brott är inte så stort? – Nej, men det sifferunderlaget finns ju i så fall hos varje pilotområde. Varje pilotområde har ju förhoppningsvis en uppfattning om hur det gått hos dem. Då säger de till oss att ”vår uppfattning är att många minskat eller upphört med sin kriminalitet”. När vi får en likartad bild från alla pilotområdena så drar vi den slutsatsen. Men det behöver följas upp med en utvärdering med kontrollgrupp enligt konstens alla regler. Vi har ju kunnat begära in uppgifter från fler ställen. Hade inte ni kunnat göra det också? – Det var begränsat med tid som stod till vårt förfogande när vi skulle sammanställa rapporten Det var det sätt vi gjorde på då. Med det ni vet idag – är det så att väldigt väldigt många slutar med brott som rikspolischefen sagt? – Inte helt och hållet. Och det har inte föresvävat oss att så skulle vara fallet heller. Men han sa ju så? – Han sa inte att de för all framtid slutat att begå brott. Det här är en svårbearbetad… Jo, han säger att ”och väldigt väldigt många har slutat att begå brott”. – Så såg det ut på den tiden vi hade presskonferensen. Att de därefter begått brott – du kan inte begära att han ska ha kunskap om framtiden. Men han kanske ska ha belägg för det han säger då? – Det hade han också, det byggde på den bild vi hade fått från pilotområdena. Om det i efterhand framkommer information som ger en annan bild, så kan vi ju rimligtvis inte lastas för att vi inte kände till information som inte fanns.  Polisforskaren Johannes Knutsson ser det här som ett politiskt beställningsjobb. Har ni känt er pressade av regeringen att presentera goda resultat? – Nej. Anders Hall medger att de inte säkert vet om det är sociala insatsgrupperna som påverkar personer som inte anmälts för nya brott under projektperioden. Borde ni inte haft ett mer noggrant underlag sett i backspegeln? – Den helhetsbedömning vi gjorde grundade vi på de omdömen och de erfarenheter vi fått in från pilotområdena och den utvärdering vi fått in från Ersta Sköndals högskola. Sen använde vi i en debattartikel ett sifferexempel från Linköping, om det i efterhand visat sig att det fanns fel i det sifferexemplet så är det naturligtvis olyckligt.   Hur väl tycker du att de siffror ni redovisade beskriver hela pilotprojektet? – Jag tycker att de i allt väsentligt ger en rättvisande bild av pilotprojektet. Erfarenheten var att vi fick unga människor med en tungt kriminell historik att i bästa fall avstå från brott eller i annat fall minska sin brottslighet. Justitieministern, Beatrice Ask, var ju också med på presskonferensen i november och har besökt alla pilotområdena. – Det är ingen tvekan om att samhället måste bli bättre på att samordna insatserna. Vi kan inte ha det på det sättet att skola, socialtjänst, polisen och andra jobbar i liksom på sitt eget sätt och inte pratat med varann för det gör att vi misslyckas med de här ungdomarna. Det här kallas den största satsningen som regeringen gjort på många år mot ungdomskriminalitet. 5000 unga riskerar rekryteras in i kriminella nätverk och den här satsningen nådde ett 90-tal med varierande framgång. Vad ska ni göra åt problemet nu? – Vi har gjort väldigt många olika saker när det gäller ungdomar och ungdomskriminalitet. Men underskatta inte att man tar tag i problemet med de ungdomar som är allra mest riskbenägna. Vi måste hitta bättre arbetsmetoder och då måste man börja någonstans. För de här ungdomarna riskerar annars i längden en väldigt tråkig framtid. Kommer det här projektet verkligen åt de tyngsta, de som verkligen är på väg åt fel håll? – Ja, tillräckligt många för att vi ska ha fullt upp att arbeta med. Någonstans måste man börja.    Enligt Beatrice Ask förs konkreta diskussioner om att följa upp metoden mer seriöst som hon säger – hur ska hon återkomma till. Men innan dess – nu i september ska det hållas uppstartskonferens, ett 30-tal nya kommer och stadsdelar tar över projektet med sociala insatsgrupper.   Tillbaks till Vivalla och polisen Fredrik Malm. Det var stökigt här helgen innan och ungdomar kastade sten mot polisen, tände på bilar och en del av en skola. – Vårt nya fönster som kom. Håller det för sten nu? Jag har några inne på rummet så jag kan testa. – Det ska vara säkerhetsglas det här. Det kastades inte bara sten på polisens fönster – utan också mot Fredrik. Många kommer fram den här dagen och frågar hur läget är. – Träffa dom dig? – Nej, jag klarade mig. – Varför gjorde de så? – Slog de dig? – Nej, de träffade inte. Wallah, gud var med mig! Vad kände du då? – En stor ilska, jättearg, besviken, ledsen. Du sa själv att du är en romantiker? Hur är det att jobba här, är det lite tröstlöst ibland? – Jo, men ibland – man lägger ner engagemang och så går det ändå snett. Visst kan det kännas tröstlöst – men man får inte ta sig själv på för stort allvar heller. Hur många minuter i livet träffar vi de här ungdomarna? Det är bara att se till att de minutrarna blir positiva. Handlar det om brott ska de ingripandena var tydliga också. Det är det svåraste här – att skapa relation och sätta gränser. Det är att vara en tydlig vuxen egentligen. –  Tjenare! – Tja! – Ute och fingår? Reporter: Kina Pohjanen Producent: Lisa Helgesson Exekutiv producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Episode 15 - Focus!

    · 00:32:19 · Fitt Talk

    This week's episode of The Fitt 30 features Marc and Matt talking about something that will greatly benefit anybody who works out — how to make the most of your time in the gym! If you want to learn how to truly take yourself to the next level, tune in now!Items Mentioned in This Podcast- Fan questions:Are there any plans for a Beyond Yourself casein protein?Best things to drink?How to get your hands on some Test Alpha!Where does Marc work out?Upper chest building tips?Is there any new Team Fitt gear on the way?- How to make the most of your workouts- The importance of keeping it short- Cortisol and its effects- Ideal rest times to take, depending on your goal- Benefits of taking things more seriouslyLinks available at marcfitt.com/session15Marc’s Twitter: twitter.com/marc_fittMatt’s Twitter twitter.com/matthewaughUse the code TF30 at checkout for a 15% discount on everything at the Fitt Store! (http://store.marcfitt.com/)

    starstarstarstarstar