finland

  • Jägaren och hbtq-historikern Fritz Wetterhoff: Ekots Thella Johnson om en mångbottnad frihetskämpe

    · 00:04:01 · Utrikeskrönikan

    Utrikeskrönika 1 mars med Thella Johnson. Helsingfors, onsdag. När Finland i år firar hundra år av självständighet kan vi passa på att bekanta oss med viktiga personer i landets historia. Idag tänkte jag berätta om en av dem, juristen Fritz Wetterhoff. Han föddes i Helsingfors 1878 och levde ett kort men händelserikt liv fram till sin död här i samma stad 1922. Det var en tid då hela Finlands öde tog nya vändningar. Under de år Fritz skrev in sig i framtidens historieböcker bodde han i Berlin, dit han flytt undan mindre smickrande anklagelser om ekonomiskt fiffel i Finland: Pengar hade försvunnit ur ett dödsbo som den nyutexaminerade Fritz hade fått på sitt bord. Juristkarriären gick inte så bra. Men i Tyskland blev Fritz Wetterhoff en central figur nybildade finska jägarrörelsen, en underjordisk studentrörelse som beslutat att beväpna sig för att befria Finland sedan den ryska tsaren visat tecken på att vilja strypa den autonomi som storfurstendömet Finland trots allt hade åtnjutit under en period. Fritz Wetterhoff var en av de som såg till att de unga jägarna fick vapenskolning i det tyska försvarets regi och han utarbetade avancerade planer för landstigningen i Finland och maktövertagandet från ryssarna. Det gick aldrig så långt. Den ryska revolutionen kom, tsaren abdikerade och Finland förklarade sig självständigt på senhösten 1917. Jägarna fanns förstås med i de efterföljande krigen. Det finska inbördeskriget där många av dem ingick i kärnan av den vita armén och andra världskriget under Marskalk Mannerheims befäl. Fritz Wetterhoff tillhör inte de dekorerades hjältarnas skara. Efter sina insatser för jägarrörelsen sökte han sin plats i den finländska diplomatin, flyttade mellan olika sidouppgifter fram till sin död 1922. När man söker på hans namn idag förknippas han främst med jägarnas vapenutbildning i Tyskland men inte så mycket annat. Men en sak har börjat uppmärksammas allt mer, nämligen Fritz Wetterhoffs bidrag till hbtq-rörelsens historieskrivning i Finland. Historieforskaren Kati Mustola har i en av sina böcker, Sateenkari-Suomi eller "Regnbågsfinland" (Like, 2007), gett honom titeln "Finlands första homohistoriker". När Fritz som ung flyttade till Berlin mötte han den kände sexologen Magnus Hirschfeld, som var i färd med att skriva avhandlingen Die homosexualität des Mannes und des Weibes, "Mäns och kvinnors homosexualitet". Finländaren Fritz Wetterhoff kom med berättelser från Helsingfors underjordiska bögkretsar, där drömmen var att bli inbjuden till konstsamlaren och professorn Cygnaeus hemmafester i huset i Brunnsparken, och där fattiga soldater sålde sex till rika män på Observatorieberget i Gardesstaden ett stenkast bort. Under de gångna decennierna har homosexuella förföljts, fängslats och spärrats in i Finland, liksom i många andra länder. Och kämpat för sina rättigheter. Deras historia med milstolpar och bakslag har förstås löpt sida vid sida med historieskrivningen för hela nationen. Idag, den 1 mars 2017, gifter sig de första samkönade paren här i Finland och ingår juridiskt erkända äktenskap. Fritz Wetterhoff var kanske ingen lyckad jurist. Men utan honom och de andra i självständighetsrörelsen hade Finland som vi känner det idag kanske inte alls existerat. Thella Johnson för P1-morgon i Helsingfors thella.johnson@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Finlandiseringen och femmans spårvagn: Ekots Thella Johnson i Helsingfors

    · 00:03:22 · Utrikeskrönikan

    Utrikeskrönika den 3 oktober 2016. Helsingfors, måndagFemmans spårvagn är tillbaka. Den som en gång gick längs Mannerheimvägen som i Ultra Bras låt "Helsinki". Låten som beskriver Helsingfors förvandling från kalla krigets dagar fram till nu. "Då fanns inga europeiska klädkedjor, på restaurangerna fanns skyltar med texten "öl endast ihop med mat". Men nu har spårvagn nummer fem alltså till alla nostalgikers glädje åter börjat köra genom stan. Och den är inte det enda tecknet på att det ekar från förr. Dag ut och dag in pratas det om Finlands relation till Ryssland. Det är som om vi plötsligt pratar om president Kekkonens tid igen. Om kalla krigets tid då Finland anpassade sin politik efter Sovjetunionen, en tystnadskultur rådde i landet och även medierna tog politiska hänsyn i sin rapportering. Jag säger att det är lite som om Kekkonens tid vore tillbaka, för det går inte att vrida tillbaka klockan som bekant. Finland är idag pressfrihetens förlovade land, medierna här rapporterar om nyheter som i vilket demokratiskt land som helst. Det är bara det att allt oftare kommer nyheter som får en och annan finländare att undra om regeringen här är på väg att finlandisera Finland på nytt.Finlandisering är ett omstritt och inte alltid så omtyckt begrepp där Finland har fått bli metaforen för ett land som lever sitt liv i skuggan av ett annat. Idag finns det många som anser att Finland endast handlade rationellt utifrån sitt geografiska läge och sin erfarenhet av två krig med Sovjetunionen, och dessutom klarade sig bra tack vare sin försiktighet och neutralitetspolitik. Men det finns andra, inte minst en växande skara gröna och liberala oppositionella, som ser vad de kallar en oroande "nyfinlandisering". Under helgen verkade de få vatten på sin kvarn, då holländska medier plötsligt rapporterade att Finland deltagit i utredningen om det nedskjutna MH17-planet i Ukraina och genomfört en provsprängning av Buk, den luftvärnsrobot som ska ha skjutit ned planet. Men att resultatet inte fått komma med i utredningen. Misstankar vädrades i media om att Finland hade tummat på sin plikt att utreda ett potentiellt krigsbrott på grund av den känsliga detalj att man köpt dessa robotar av just Ryssland. President Niinistö kallade hastigt till presskonferens, eftersom han visste vilken debatt nyheten skulle landa i, och förklarade att det Finland hela tiden samarbetat och att det var Holland som hade yrkat på att det hela skulle hållas hemligt ett tag till, vilket nu också har bekräftats av Holland. Finland är nu åter pressat på grund av sin plats på kartan. Men det går som sagt inte att vrida tillbaka klockan. Den nya spårvagn fem går en annan rutt än den gamla. Finland har hunnit vara med i EU i tjugofem år. Att ha samma sorts specialrelationer med Ryssland som på den gamla tiden är varken önskvärt eller möjligt för det här landet idag. Thella Johnson, Helsingfors thella.johnson@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Den svenska ekomaten som försvann

    · 00:29:29 · Kaliber

    Regeringens vision är mer svensk och ekologisk mat. Hur är det i kommuner och landsting? Kaliber går på jakt efter den svenska och ekologiska maten i våra skolkök, äldreboenden och sjukhuskök. Det är jättegott. Jag brukar inte gillar korv, men jag gillar det med ris.Eleverna Molly Klinteman, Felicia Christensson och Milla Nilsson som går på Ängelholms Montessoriskola äter lunch. På porslinstallrikar ligger en av dagens två rätter. Morötter och korvgryta.Det är korv Stroganoff och ris.Har ni någon koll på var maten kommer ifrån? Nej, jag vet inte vad riset kommer ifrån, det har jag säkert glömt.Vad tror du korven kommer ifrån? Kanske grisen.Morötterna då? Från ett frö.Vad tycker du är viktigast med maten? Att det är gott. Och ekologiskt. Det är bra.Stefan Löfven i regeringsförklaringen 2014:En långsiktig livsmedelsstrategi tas fram för att öka matproduktionen i Sverige och stödja svensk och ekologisk matkonsumtion.Visionen om mer svenskt och ekologiskt på tallriken är tydlig. Hur ser det ut i verkligheten?Idag handlar Kaliber om maten i kommuner och landsting om maten våra skolbarn, äldre och sjuka äter.Frågan är om målen i skolkök, äldreboenden och sjukhusmatsalar går hand i hand med regeringens.Sven-Erik vad har du ätit för lunch idag? Jag åt ugnsgratinerad torsk. Det var fantastiskt gott.Sven-Erik Bucht (S) är landsbygdsminister och den som är ytterst ansvarig för arbetet med att ta fram en nationell livsmedelsstrategi den som ska leda till mer svensk och ekologisk mat. Han satte igång med jobbet dagen efter statsminister Stefan Löfvens regeringsförklaring 2014 då han som nytillträdd statsminister nämnde strategin första gången. Planen är att ha den klar till försommaren. Vi är ett av få länder i Europa som saknar en nationell livsmedelsstrategi. Vi har alla möjligheter att producera mycket mera livsmedel i Sverige. Och det anser regeringen att vi ska göra. Det skapar jobb på landsbygden, men det handlar också om att vi har en hållbar produktion i Sverige. Vi har väldigt säkra och miljövänliga livsmedel och det vill vi ta vara på. Vi kan inte bara förlita oss på världen i övrigt att hämta allt käk utifrån. Vi måste producera själva också, säger Sven-Erik Bucht.Är svenska livsmedel viktiga? Mycket viktiga. Och framförallt är säkra och väldigt klimatsmarta jämfört med andra länder. Så jag vill väldigt gärna att svenska livsmedel konsumeras mer. Både i vårt land men också i världen i övrigt."De miljöregler vi har gör ju en kostnad"Vi är hos Bengt Johansson, på hans gård i Horred, en tätort i södra delen av Marks kommun belägen på västra sidan av Viskan. På visitkortet står det naturvårdare. Det är den stora delen med nötkreatur, det är de sköter betesmarker och naturmarker och sånt, säger bonden Bengt Johansson, som driver vidare gården efter sina föräldrar. Han har gjort den ekologisk och har här 400 kor och så en hel del mark. Det är intresset som man tycker, att förvalta det kulturlandskapet som vi har då va.Att gården är ekologisk innebär bland annat att det inte används kemiska bekämpningsmedel eller genetiskt modifierade organismer här och att djuren först och främst äter ekologiskt foder härifrån.På sommaren går korna på naturbete vilket också är en förutsättning för att gården ska få kallas ekologisk. Nu är det torkat gräs som Bengt Johansson skyfflar fram för hand som gäller. Det här puttar jag till flera gånger om dagen. Det finns ju maskiner för det här, men de kostar ju pengar och då måste man ju få bra betalt för sina varor om man ska kunna investera i ytterligare maskiner och hjälpmedel. Och så länge lönsamheten inte hänger med får armar och ork ta det istället, säger Bengt Johansson.Köttet från den här gården slaktas och styckas några mil härifrån och säljs sen på restauranger i närheten. Restauranger som stoltserar med köttets ekologiska stämpel och ursprung i menyn. Men till de offentliga köken kommer det inte, trots att ekologiskt kött hamnar högt på kommunernas önskelista. Sen är det väl oftast prislappen som styr, för vid upphandlingar är man ju två parter. Jag vill ha så mycket som möjligt och köparen vill ge så lite som möjligt. Men det vi måste trycka på från lantbrukarled är ju att offentlig upphandling måste följa svensk djurskyddslag, och de miljöregler vi har i Sverige gör ju en kostnad som gör att våra produkter blir mycket dyrare och då måste vi få betalt för det. Man måste vara konsekvent där, att ställer man en lag som kräver att vi ska ha mer utrymme till djuren, låg antibiotikaanvändning och att vi ska ha miljöregler som är långt vida övriga länder, då tycker jag att man ska följa själv och köpa enligt de lagar och förordningar, säger Bengt Johansson.Hej! Hej!Claes-Erik Bergstrand är också ekologisk nötköttsproducent. Hans gård ligger i Vallda i Kungsbacka, några mil från Bengt Johanssons gård. För några år sen serverades kött härifrån på skolor i Göteborg. Men priset gjorde att det konkurrerades ut av utländskt. Den grossisten fick billigare kravgodkänt kött från Holland vid det tillfället, säger Claes-Erik Bergstrand.Ville ni fortsätta sälja till kommuner? Ja, det är en prisfråga. Vi måste ju hålla de priser vi har för att kunna betala våra leverantörer som gör ett bra jobb.Kossor i fjärdedelar hänger i rader i krokar i taket. De hängmöras i fjorton dagar innan de styckas i rummet bredvid. Det är djur från den egna gården på andra sidan gatan men också från kravmärkta gårdar häromkring som hamnar i de stora vita frigolitlådorna som går till den privata marknaden. Det här är kött som ska till en hamburgerrestaurang i Kungsbacka som maler själva och gör hamburgare.Ekologiskt framför svensktMen Claes-Erik Bergstrand hoppas liksom Bengt Johansson i Horred att köttet kan nå förskolor, skolor och äldreboenden i närheten. Han säger att det skulle betyda mycket för ekonomin om det skulle gå att få till en leverans med kontinuitet vilket är förhoppningen med att leverera till en kommun. Han har nyligen varit i kontakt med Kungsbacka kommun. Det skulle såklart vara kul att leverera till den kommun man verkar i.Är de beredda att betala? Ja, det får vi se.Regeringen har som mål att vi ska producera och äta mer svenskt och ekologiskt. Så bönderna Bengt Johansson och Claes-Erik Bergstrand borde väl ha stora möjligheter att få in sitt kött i de offentliga köken. De är ju både svenska och ekologiska. Men så är det alltså inte - och vi undrar om det är så här det ser ut i hela Sverige?Kaliber går på jakt efter den svenska och ekologiska maten i skolkök, på äldreboenden och i sjukhuskök.För där - hos kommuner, landsting och regioner serveras runt tre miljoner måltider varje dag.Och det visar sig vara en hel del som står i vägen för svenska bönders mat i de offentliga köken.Enligt GPS:en ska det ta 27 minuter att köra från Claes-Erik Bergstrands gård i Vallda till centrala Göteborg. Det är drygt tre mil. För några år sen landade alltså en del av köttet från den ekologiska gården i Vallda i Göteborg. Men, inte längre.Vad ser vi, EU-ekologisk står det, det är en EU-jordbruksstämpel på den. Ja, Felix. Köttbullar, strimlad falukorv och skivad falukorv står väl där, du ser kanske.EU-ekologisk eller svensk-ekologisk?Gunilla Williander som är kökschef på Johannebergsskolan i Göteborg visar vad som står på de rostfria hyllorna i frysen. Det är kartonger med ekologiska nötfärsbiffar, ekologisk pytt i panna och MSC-märkt fryst fisk som används i nödfall när den färska inte räcker. Här har vi kycklingkorven, men det är ursprung Italien.Tillsammans letar vi efter klisterlappar på kartongerna som ska berätta hur innehållet är producerat om det är ekologiskt eller inte och varifrån det kommer. För de olika klisterlapparna berättar mycket, man kan kort säga att svenska ekologiska livsmedel med den svenska så kallade KRAV-certifiering har producerats under hårdare krav än samma livsmedel som kommer från ett annat EU-land och istället har en EU-ekologisk märkning. Det handlar framförallt om djurens välfärd, till exempel måste grisar få beta utomhus på en KRAV-gård till skillnad mot en EU-ekologisk gård och organisationen KRAV ställer hårdare krav kring slakt och djurtransporter.Nu vill ju regeringen att vi ska äta mer av den svenska och ekologiska maten och i frysrummet i Göteborg visar det sig att de ekologiska köttbullarna är gjorda på svensk nötfärs. Men annars är det som sagt EU-ekologiskt på det mesta, tyvärr, säger Gunilla Williander.Jag tar hjälp av Lena Ekelund Axelsson som är professor vid Sveriges Lantbruksuniversitet, eftersom jag vill ha reda på vilka livsmedel som egentligen är bra och på vilka sätt. Hon har speciellt intresserat sig för livsmedel och klimat- och miljöfrågor.Vi letar oss fram till köttdisken i en matvarubutik i Lomma och använder oss av det danska köttet för att jämföra kött från ett annat EU-land med det svenska. Man har helt andra regler i Danmark även för det ekologiska. Även fast det ekologiska danska är djurmässigt bättre än det konventionella danska så har man inte så strikta regler som de svenska produktionerna, säger Lena Ekelund Axelsson.Så det svenska ekoköttet är det högst upp i skalan? Ja, absolut. Ja.Sen kan inte Lena Ekelund Axelsson säga vad hon tycker kommer på andra plats. Men landsbygdsminister Sven-Erik Bucht slår som sagt ett slag för det svenska jordbruket, som han anser är tillräckligt bra som konventionellt. Svenskt så kallat konventionellt jordbruk brukar jag säga är egentligen det svenska miljöanpassade jordbruket och sen har vi det svenska ekologiska jordbruket som har speciella kriterier, säger Sven-Erik Bucht. Om vi nu importerar ekoprodukter istället för konventionella odlade så bidrar vi till ekologisk odling någon annanstans. Så det är en poäng med eko. Sen är ju en annan fråga om man i den offentliga sektorn ska bidra till det lokala näringslivet. Och det är ingen enkel fråga. Eller ska man tänka på något annat sätt. Ska man tänka globalt, vad som är billigast för eller ska man tänka på något annat sätt, säger Lena Ekelund Axelsson.Landsbygdsministern Sven-Erik Bucht brinner alltså extra mycket för den svenska maten. Frågan är hur det ser ut på de tallrikar som våra barn, äldre och sjuka får.Vanligt med ekologiska målNär Kaliber i en enkät frågar landets kommuner, regioner och landsting om deras mål för maten i de offentliga köken i våra skolkök, äldreboenden och sjukhusmatsalar till exempel så kör det allra flesta på med mål som i Göteborg. Där har man har mål kring andelen ekologiska livsmedel, men inga satta mål kring matens ursprung.198 kommuner och 17 landsting och regioner har svarat på Kalibers enkät och det visar sig att åtta av tio har mål för hur mycket av maten som ska vara ekologisk.Betydligt färre - två av tio - har uttalade mål om andelen svenskproducerade eller ännu mer lokala livsmedel. Ännu färre har mål om att den ekologiska maten också ska vara svensk.Flera ringer och mejlar mig och tycker att frågan om mål om den svenska maten är korkad eftersom den inte går ihop med lagen om offentlig upphandling (LOU) - lagen som kortfattat säger att man inte får premiera mat från det egna landet. Lagen bygger på EU-regler och syftet är det ska vara lika för alla inom EU. I praktiken innebär det att svenska ekologiska livsmedel har svårt i konkurrens med utländska ekologiska, eftersom de generellt är dyrare. Samma sak gäller för svenska konventionella livsmedel i förhållande till utländska. Naturligtvis vill vi köpa svensk mat, men nu är det så att Sverige är en del av Europa och då är det Europa som är varukorgen. Olyckligtvis är det så, säger Ulla Lundgren som jobbar på miljöförvaltningen i Göteborgs kommun med hållbar mat. Sen är det så att man naturligtvis vill ha mer svenskt, men det är en omöjlig ekvation. Det handlar om pengar naturligtvis.Råvarorna i den stora grönsakskylen på Johannebergsskolan skvallrar om kommande meny. Det är blandade rivna rotfrukter i stora plastpåsar och spänstiga röda tomater på kvist i kartong. Vi hittar ekologiska livsmedel som är odlade i olika EU-länder, bland annat Spanien och Holland. Men kökschefen Gunilla Williander skulle önska att mer av innehållet hade svenskt ursprung. Det är en prisfråga för det mesta. Är det några kronor så köper man hellre svenskt då, men det får inte skilja för mycket. Det får inte vara tjugo kronor kilot eller så, det blir väldigt mycket pengar om man ska göra för 1100. Då får man ha ett litet tillskott i ekonomin så hade det funkat, säger Gunilla Williander.Göteborgs kommun är alltså en av dem som har mål kring andelen ekologiskt. De har jobbat för att 40 procent av alla livsmedel som serveras på kommunens skolor, förskolor, äldreboenden och vårdboenden ska vara ekologiska 2018. Målet är redan nått. Hur mycket som är svenskt, det vet man inte. Och det är inte heller så viktigt. Det finns ingen skillnad egentligen i om köttet är producerat i Sverige, Danmark eller Polen. Frågan är hur de har producerats. Men sen finns det ett egenvärde i att man inte kör saker för långt, säger Ulf Kamne som är miljöpartist och kommunalråd i Göteborg med ansvar för miljöfrågor.Hur kommer det sig att ni vill ha ekologisk mat i kommunen? Därför att vi vet att det finns väldigt många fördelar, både för dem som äter men framförallt för den miljöpåverkan som matproduktionen innebär. Och det är egentligen det enda mätbara sättet att använda sig av. Alla andra mått, eller verktyg, man pratar om att köpa närproducerat och svenskt, det är så väldigt diffust och det är väldigt varierande vad man faktiskt får då, säger Ulf Kamne.Och om han skulle få bestämma själv så skulle han vilja att kommunen jobbade för att all mat som serveras här ska vara ekologisk så småningom.  Alltså, allt annat verkar ju tokigt. Vi kan ju inte säga att det är bra med en viss mängd bekämpningsmedel och syntetiska handelsgödsel och så där. Vi måste ju naturligtvis se att målet är 100 procent ekologiskt. Men det är ingenting som kommunen har bestämt och det är inget som vi har något årtal för. Och nu sitter vi i diskussioner kring hur vi ska se på det här för de närmaste två åren och då ska jag inte prata bredvid mun tror jag, för då blir de bara sura.Det finska exempletSari Väänänen jobbar som projektledare för Ekocentria i Finland. Det är en nationell utvecklingsenhet som jobbar för en hållbar matkedja och särskilt för de offentliga köken. I Finland har kommunerna valt en annan väg än de svenska.  We work both for organic food and finish food, but the most important thing is that it is local and finish food, säger Sari Väänänen och berättar att de i Finland framförallt jobbar för att maten ska vara lokal och finsk.Finland är ganska likt Sverige när det kommer till mat i offentliga kök. Vi är båda med i EU och har alltså samma regler att förhålla oss till och så erbjuder vi båda fri mat i skolan. Därför har jag valt att jämföra de båda grannländerna med varandra.En undersökning som Ekocentria har gjort tillsammans med Ruralia-institutet vid Helsingfors universitet är 70 procent av maten i de finska offentliga köken från Finland och 15 procent är så kallad lokal mat vilket innebär att det är uppfött eller producerat i samma kommun som den tillagas och serveras i.I Sverige finns ingen heltäckande statistik över det här alltså varifrån maten, som landar i de svenska kommunala köken, kommer. Och vi lyckas inte heller ta reda på det eftersom majoriteten av kommunerna inte mäter ursprung.Istället har Kaliber tagit reda på vad kommuner och landsting har för mål när det kommer till svensk och ekologisk mat, så vi har inga siffror som går att jämföra med de finska.Why is it important for the public kitchen in Finland to have finish food? They want to support our farming system, they think that our farming system here is pure and clean, they want products with short transportation. And they think that the food is fresh when they buy it from near, and they think that the quality is better.Sari Väänänen på Ekocentria säger att lokalpolitiker i Finland vill stötta de finska bönderna, bland annat handlar det om de tycker att maten är fräschare när ursprunget är nära. Och så anser de att kvaliteten är bättre, säger hon. Det här har bland annat lett till att finska kommuner i hög grad säger nej till ekologisk mat eftersom mycket av ekomaten i Finland är importerad. Därför säger de nej till ekologisk mat, eftersom de hellre vill ha finsk eller lokal mat i de offentliga köken.Så, frågan som måste ställas är om inte EU är sura på Finland för att de aktivt jobbar för sina inhemska livsmedel. Men så är det inte alls, säger Sari Väänänen. Oh no, they are not angry. They also want us to use finish products.Hon säger att man i Finland använder sig av kriterier och krav inom lagen för att nå så mycket inhemsk mat som möjligt. I Sverige säger flera kommuner och landsting att lagen sätter stopp. Men även inom våra landsgränser går det att tolka lagen på olika sätt.Hej, jag letar efter matsalen. Matsalen har du där borta, om du går igenom glasdörrarna och följer efter barnen där borta så har du matsalen där.Tack så mycket!Ängelholms Montissoriskola är en skola i ett plan. Det var i den här matsalen vi började."Vi vill inte krocka med det svenska"Genom stora fönster som går hela vägen upp till taket ser man ner mot vattnet. I Ängelholms kommun står livsmedel från närområdet högst på listan. Bakom det här ligger till största del måltidschefen i Ängelholms kommun sen tre år tillbaka Jennie Andersson. När jag kom hit fanns det inget svenskt överhuvudtaget. Och man hade i stort sett inget ekologiskt alls. Första året när jag kom och vi mätte så hade vi tre procent ekologiskt och inget svenskt. Så kom jag rakt in i upphandlingen och vi satte jättemånga krav för att styra mot det svenska i alla fall, vilket lyckades väldigt väl, säger Jennie Andersson.Men det handlar inte bara om det svenska: Ängelholms kommun har också som mål att 25 procent av den mat som kommunen köper in och som sedan alltså hamnar på bland annat de här porslinstallrikarna här på Ängelholms Montessoriskola ska vara ekologisk nästa år. Men som det ser ut nu så är det där vi har satt gränsen. För vi vill inte krocka med det svenska mot det ekologiska. Vi vill ha inriktningen svenskt kött, och sen när vi har valt det ekologiska ska har vi valt vitkål, morötter och mjölk, sånt som vi vet är både svenskt och ekologiskt, säger Jennie Andersson.Du sa att ni inte vill krocka, är det lätt hänt? Ja, när man kommer upp till större mängd ekologiskt så finns det en risk att man kan krocka eftersom det inte finns så mycket svenskt ekologiskt kött att få tag i och det stiger i priser också.Om en halvtimme kommer första gänget elever till matsalen, yngst först. Christina Svensson och Stina Persson som jobbar i köket jobbar så att maten blir klar efter hand när eleverna dyker upp. Ris och bulgur kokas i stora bleck, grönsakerna till salladsbuffén hackas, rivs, kryddas och strimlas. Rödbetor, palsternacka jobbar vi mycket med. Rotselleri är de inte så glada för, men rödbetor är de jätteglada för. Så de kör vi i ugnen med lite salt och olja på. Sen kyler vi ner dem och smular ner lite fetaost. Och sen ut i salladsbuffén. Så nu har de börjat äta mer och mer av det.Och till dagens korv Stroganoff går det åt 17 kilo svensk strimlad falukorv till de fyrtio liter som ska ut idag. Det är det eller den vegetariska mexikanska grytan som går att välja mellan. I grytan så har jag lagt ekologisk krossad tomat. Sen föredrar vi att slå sönder löken så att den inte märks så tydligt i grytorna så får de i sig grönsaker i alla fall. Vare sig de vill eller inte.Allt färskt kött som serveras i kommunen kommer från Skåne. Morötter och potatis från Skåne eller Halland. Kycklingen är svensk. Och kommunen strävar efter att allt som köps in och serveras ska produceras så nära som möjligt antingen i Skåne eller Halland, eller Sverige det beror på vilka livsmedel det handlar om, säger Jennie Andersson.I upphandlingar ställer kommunen krav om bland annat tid till slakt, att kött inte ska vacuumförpackas och att djur ska bedövas helt innan det tappas på blod allt för att maximera chansen att det kommer från Sverige. Alltså svensk djurskyddslag är den som ställer mest krav och då tycker vi att då måste man leva upp till det kravet på det köttet vi serverar i restaurangen också.Vi är ju med i EU och det är ett frihandelsavtal. Går man inte runt det när man skriver upphandlingar som ni gör? Nej, egentligen med de kraven vi har ställt kan vem som helst lämna nu, alltså det spelar ju ingen roll vilket land bara du lever upp till alla kraven som vi har ställt. På så sätt gör vi helt rätt. Sen om det är en dansk som har en djuruppfödning som lever upp till alla de kraven så är det okej det också, men vi vet att de svenska djurskyddhållningsreglerna är de mest omfattande. Och då vore det ju konstigt om våra barn inte ska få köttet härifrån också, säger Jennie Andersson.Inga pekpinnarDet handlar alltså om en regering som vill att vi ska producera och konsumera mer svenskt och ekologiskt med betoning på det svenska - och kommuner och landsting som till största del satsar ekologiskt, men inte får till det, eller helt enkelt inte vill satsa på det svenska.Vi ska tillbaka till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Han är medveten om de hinder som kommuner och landsting möter, och han är inte särskilt förvånad över att det är få kommuner som jobbar med satta mål för att få in svenska livsmedel. Och trots sin vurm för den svenska maten vill han inte styra över det. Jag känner att politiken inte ska gå in allt för hårt och säga vad du ska ha på ditt frukostbord eller lunchbord. Utan vi från politiken ska ge god information till svenska konsumenter och se till att det finns möjligheter att producera livsmedel på ett hållbart sätt. Sen är det konsumenten som får möjlighet att göra medvetna val.Så vi kan inte förvänta oss några nationella mål? Mål kan ju beskrivas på många sätt än med ett procenttal. Men jag är övertygad, när det kommer till den nationella livsmedelsstrategin att vi kommer att vilja öka vår totala livsmedelsproduktion i Sverige, säger Sven-Erik Bucht.Landsbygdsministern hoppas att de nya upphandlingsreglerna som är på gång ska ge en skjuts för den svenska maten och vill alltså inte genom den kommande livsmedelsstrategin ge några pekpinnar till det offentliga Sverige. Jag tycker inte att vi från nationell nivå ska styra hur kommunerna väljer att prioritera. Kommunerna i Sverige har ett självstyre och allra högsta grad i de här frågorna så måste de själva ta ställning i hur de prioriterar. Jag blir glad om de prioriterar höga djurskyddskrav eller ekologiskt, eller djurvälfärd och så vidare.Jennie Andersson, måltidschefen i Ängelholm, hoppas däremot på en hjälpande hand i och med livsmedelsstrategin: Det är väl ett stort hopp till den. Det kan inte vara meningen att om vi man vill ge barnen bra mat, att det ska vara så himla jobbigt att få det. Jag hoppas att den kommer att göra så att det underlättar för oss som upphandlar. Hade man kunnat skriva att det ska vara svenskt kött för att leva upp till det, så hade det underlättat väldigt mycket istället för att vi ska behöva skriva flera sidor för att få det.Reporter: Samira OthmanProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se         

    starstarstarstarstar
  • Finland og den totale krig

    · Hitlers Æselører

    I 2013 udkom forfatteren Claes Johansens bog ”Finland og den totale krig 1939-45, der er en samlet fremstilling af, hvorfor og hvordan finnerne udkæmpede tre krige under 2. verdenskrig. I 1939 overfaldt Sovjetunionen Finland, som på heroisk vis længe modstod overmagten uden hjælp udefra. Fredsbetingelserne blev hårde for Finland, men her under Vinterkrigen grundlagdes finnernes ry som fremragende soldater med helt enestående hærførere. Siden fulgte ”Fortsættelseskrigen” 1941-1944, hvor Finland pludselig var allieret med Adolf Hitlers Nazi-Tyskland og deltager i ”Operation Barbarossa”, for så til sidst at slutte fred med Stalin, hvor prisen var, at man selv skulle smide tyskerne ud af Finland. I programmet medvirker kommandør Poul Grooss, som sikkert guider os igennem Finlands historie gennem 2. Verdenskrig.

    starstarstarstarstar
  • Onkalo - Finlands slutförvarsgrotta

    · 00:19:24 · Vetandets värld

    Finland planerar att göra sig av med sitt använda kärnbränsle på samma sätt som i Sverige: genom att gräva ned det 400 meter under mark. Onkalo heter testanläggningen i sydvästra Finland där försök nu pågår med att placera de kopparkapslar som ska innesluta det utbrända kärnavfallet. Men det spruckna berget ställer till problem. Vattenflöde gör stora delar av berget olämpligt som slutförvar. Om man seglar över Östersjön från kärnkraftverket Forsmark, som ju också är platsen för Sveriges planerade slutförvar av kärnbränsle, så kommer man till den lilla ön Olkilouto i Finland. Här ligger också ett kärnkraftverk, och dessutom platsen för Finlands planerade slutförvar av kärnbränsle med samma teknik och metoder som i det svenska. Finland är alltså en slags spegelbild av Sverige. Svensk kärnbränslehantering (SKB), företaget som ska bygga det svenska slutförvaret, och deras finska motpart Posiva, har ett tätt samarbete. Men i Finland har man kommit längst och redan sprängt en 420 meter djup tunnel, för att ta reda på om berget verkligen lämpar sig som slutförvar. I tunnlarna under jord ska man nu testa att placera de kopparkapslar omgivna av lera som är tänkt att skydda det radioaktiva kärnbränslet i minst 100 000 år från omvärlden. Innan man får åka ner i det som är tänkt att bli Finlands slutförvar för använt kärnbränsle, Onkalo, så måste man titta på en säkerhetsfilm. Det är samma tonfall som på ett flygplan - en konstgjord röst som talar om för dig att, för allt i världen, ta det lugnt om flygplanet skulle störta. I marken under oss ska alltså avfallet från de finska kärnkraftverken grävas ner. Det blir en spektakulär soptipp om den byggs. 400 meter under jord och där nere upp till 100 kilometer tunnlar kors och tvärs genom berget. I de tunnlarna ska det borras hål stora nog att placera fem meter långa kopparkapslar som var och en kommer att innehålla två ton använt kärnbränsle. Men, innan resan kan börja, så måste vi alltså se säkerhetsfilmen. Farorna tycks vara många som lurar där nere i mörkret. Vi ombeds att inte lysa chaufförer i mötande gruvfordon i ansiktet med den ficklampa som var och en av oss måste bära med sig som en del av den personliga säkerhetsutrustningen. När filmen är slut får vi äntligen åka ner i Onkalo den finska slutförvarsgrottan. Med ner i tunneln åker Timo Seppälä, senior communication manager på företaget Posiva som bygger Onkalo. Timo Seppälä har tagit av sig sin cowboyhatt och istället dragit på sig bygghjälm, skyddsglasögon, signalväst och gummistövlar. Vi är dessutom alla nedlastade med ficklampor, andningsmasker och allsköns säkerhetsutrustning. Onkalo är inte det färdiga slutförvaret utan egentligen bara en pilotanläggning för att se om det faktiskt går att bygga slutförvaret som man har tänkt sig. Här så ska det bevisas att berget är tillräckligt sprickfritt, att det inte är för mycket vattenflöden, och att det rent praktiskt går att få ner de 25 ton tunga kopparkapslarna som innehåller det radioaktiva uranet i de hål som de ska placeras i omgivna av bentonitlera. Bentonitlera är samma sak som kattsand, så att när leran blir blöt så sväller den och tätar runt kopparkapslarna så att inget vatten och syre kommer dit. I verkligheten, på 400 meters djup, så ska upp till 12 000 ton radioaktivt uran som de finska kärnkraftverken beräknas producera grävas ner, omgivna av koppar och kattsand, alltså. Men det finns ett problem. Också företaget Fennovoima har planer på att bygga ett helt nytt kärnkraftverk i norra Finland, och det kommer, om det nu blir byggt, också att lämna efter sig radioaktivt kärnbränsle. Det vill de lägga här i Onkalo, när anläggningen är färdigbyggt. Men det kärnbränslet finns det inte plats för här, säger Timo Seppälä. Det här innebär i praktiken ett stort bakslag för planerna att bygga den nya kärnreaktorn i norra Finland. För inte nog med att nya kärnreaktorer visat sig vara mycket dyra, om ägarna dessutom får nobben att stoppa sitt avfall i Onkalo, ja då måste de bygga ett eget slutförvar och då blir det ännu dyrare. Bara att bygga den här fyra kilometer långa tunneln som vi åker i just nu och diverse tillhörande bergrum har hittills kostat en miljard kronor och tagit sex år. I denna grotta, eller spricka eller skreva som ordet Onkalo också betyder, arbetar en Janne Laihonen som är bas över ett arbetslag som installerar mätutrustning här nere, data som sen används av forskare för att simulera vad som händer med berget på 100 000 års sikt. För att kunna mäta på ett realistiskt sätt så har Janne Laihonen och hans kolleger sprängt ut en liten sidotunnel, precis så som det är tänkt att det ska vara i framtiden. Grottan har förstärkts nästan överallt med tre meter långa bergbultar som borrats in för att hålla tak och väggar på plats. Dessutom är nästan alla ytor täckta med sprutbetong, som också ska hindra att man får en sten i skallen. I den här lilla sidotunneln så har fyra hål borrats i golvet. Åtta meter djupa och mer än en och en halv meter i diameter. För att förstå hur slutförvaret är tänkt att se ut under jord så måste man föreställa sig ett fiskbensmönster. Först har vi en ryggrad, alltså en huvudtunnel, och sen åt båda sidor från huvudtunneln går mindre sidotunnlar, eller revben. Det är ett sådant revben, eller sidotunnel, som vi nu står och tittar in i. I golvet på den, med åtta meters mellanrum, ska djupa hål borras, och de ska sen kläs invändigt med lera. Men när vi tittar ner i det första hålet så är det fullt med sprickor. – Just det hålet kommer vi inte att kunna använda för att förvara använt kärnbränsle i, det är det så mycket sprickor i att det rinner in en centimeter vatten i minuten, säger Janne Laihonen. Det räcker alltså med en dag för att hålet ska fyllas med vatten. Sprickor och vatten som rinner in - ja vad betyder det egentligen? Vi frågar geologen Karin Högdahl från Uppsala Universitet, som också sitter i Kärnavfallsrådet och som besökt Onkalo. – De senaste 300 miljoner åren har berget alltså spruckit sönder som knäckebröd, berättar Karin Högdahl. Sprickor leder som bekant vatten, även upp mot ytan vilket inte är bra, och för att hitta de här vattenförande sprickorna så har man gjort en massa provborrningar runt själva det område där slutförvaret ska ligga. I själva den så kallade förvarsvolymen, alltså den klump berg där de sammanlagt hundra kilometer långa tunnlarna ska byggas, har man inte borrat för att förvaret ska bli så tätt som möjligt. Så där vet man heller inte hur mycket sprickor och vatten det är förrän man tunnlarna byggs. Janne Laihonen menar att i framtiden, när man har byggt själva tunnlarna och ska borra de åtta meter djupa förvaringshålen, så kan man inte vara säker på att hålet går att använda förrän man tagit upp ett så kallat pilothål. Posiva räknar med att mellan 20 och 30%av platsen i tunnlarna inte kommer att duga som slutförvar för kopparkapslar, helt enkelt eftersom det är för mycket sprickor och därmed för mycket vattenflöde i berget, precis som i det hål vi nu står och stirrar ner i. Det kan betyda att man i slutändan blir tvungen att spränga ut mer än de 100 kilometer tunnel som nu krävs för att få plats med det radioaktiva avfallet. Och mer tunnel betyder nya, stora kostnader. Ett exempel på att det är svårt att veta hur bra berget är innan man faktiskt gräver tunnlarna visade sig när Onkalo byggdes. Helt plötsligt kom man in i en vattenförande spricka och blev tvungna att ändra riktning på tunneln: I reklambroschyrerna för hur det färdiga slutförvaret ska se ut visas datorgenererade bilder med raka tunnlar i prydliga rader. Riktigt så fint kommer det alltså troligen inte att bli utan istället här och var en hel del hål som inte går att använda. Tillbaka nere i Onkalo lämnar vi testhålen för kopparkapslarna och går en bit bort till en tunnelvägg. Lite här och var sticker rör ut som det droppar vatten från. Det är också testutrustning för att kontrollera bergets kvalité. Janne Laihonen tycker att han och de andra gjort ett bra jobb här med att bedöma om det är rätt ställe att begrava det radioaktiva avfallet. – Jag tycker vi klarat oss ok, säger Janne! Onkalo ger en god bild av hur företaget Svensk Kärnbränslehantering vill att det svenska slutförvaret ska se ut så småningom. För designen är alltså den samma, förutom, som sagt, att berget i Sverige så vitt man idag vet, är mycket torrare. Men det kan också vara ett problem. För samtidigt krävs det också vatten för att leran ska svälla runt kapslarna så att det blir lufttätt. Och om det är för lite vatten i Forsmark, så kan det ta flera hundra år innan leran svällt till och blivit tät. Men här i Onkalo tycks det som sagt inte vara någon som helst brist på vatten. Förutom att det varje minut fylls på med en centimeter i det trasiga borrhålet, så rinner det i hela anläggningen varje minut in 40 liter vatten. Det motsvarar ungefär 300 fulla badkar per dygn, som nu måste pumpas ut och vattnet är inte särskilt gott, visar det sig när vi smakar på det. Det finns ett par strategiska skäl till varför Posiva vill bygga det finska slutförvaret just här under Olkiluoto-ön. Dels för att det är en syrefri miljö, vilket krävs för att inte kopparkapslarna ska frätas sönder, det äckliga vätesulfidvattnet är beviset på detta. Dels att berget är fullständigt värdelöst, inget guld och inga diamanter som framtida generationer kan få för sig att vilja bryta. Janne Laihonen är säker på att det här är rätt plats för det radioaktiva kärnbränslet.. Det har blivit dags för oss att lämna Onkalo så vi hoppar in i bilen igen och åker uppåt genom de mörka tunnlarna. Tunnlarna ska helt enkelt fyllas ut igen, så att inga luftfickor blir kvar. Sen river man ingången, plöjer marken och planterar några granar. Men, det är ett arbete, som om det nu blir så här, kommer att göras först om 100 år, när jag och du som läser det här, garanterat är döda. Reportagen i serien Atomnotan görs av Marcus Hansson och ansvarig producent är Johan Bergendorff. Programmet sändes första gången i februari 2013

    starstarstarstarstar
  • Onkalo - Finlands slutförvarsgrotta

    · 00:19:44 · Vetandets värld

    Finland planerar att göra sig av med sitt använda kärnbränsle på samma sätt som i Sverige: genom att gräva ned det 400 meter under mark. Onkalo heter testanläggningen i sydvästra Finland där försök nu pågår med att placera de kopparkapslar som ska innesluta det utbrända kärnavfallet. Men det spruckna berget ställer till problem. Vattenflöde gör stora delar av berget olämpligt som slutförvar. Om man seglar över Östersjön från kärnkraftverket Forsmark, som ju också är platsen för Sveriges planerade slutförvar av kärnbränsle, så kommer man till den lilla ön Olkilouto i Finland. Här ligger också ett kärnkraftverk, och dessutom platsen för Finlands planerade slutförvar av kärnbränsle med samma teknik och metoder som i det svenska. Finland är alltså en slags spegelbild av Sverige. Svensk kärnbränslehantering (SKB), företaget som ska bygga det svenska slutförvaret, och deras finska motpart Posiva, har ett tätt samarbete. Men i Finland har man kommit längst och redan sprängt en 420 meter djup tunnel, för att ta reda på om berget verkligen lämpar sig som slutförvar. I tunnlarna under jord ska man nu testa att placera de kopparkapslar omgivna av lera som är tänkt att skydda det radioaktiva kärnbränslet i minst 100 000 år från omvärlden. Innan man får åka ner i det som är tänkt att bli Finlands slutförvar för använt kärnbränsle, Onkalo, så måste man titta på en säkerhetsfilm. Det är samma tonfall som på ett flygplan - en konstgjord röst som talar om för dig att, för allt i världen, ta det lugnt om flygplanet skulle störta. I marken under oss ska alltså avfallet från de finska kärnkraftverken grävas ner. Det blir en spektakulär soptipp om den byggs. 400 meter under jord och där nere upp till 100 kilometer tunnlar kors och tvärs genom berget. I de tunnlarna ska det borras hål stora nog att placera fem meter långa kopparkapslar som var och en kommer att innehålla två ton använt kärnbränsle. Men, innan resan kan börja, så måste vi alltså se säkerhetsfilmen. Farorna tycks vara många som lurar där nere i mörkret. Vi ombeds att inte lysa chaufförer i mötande gruvfordon i ansiktet med den ficklampa som var och en av oss måste bära med sig som en del av den personliga säkerhetsutrustningen. När filmen är slut får vi äntligen åka ner i Onkalo den finska slutförvarsgrottan. Med ner i tunneln åker Timo Seppälä, senior communication manager på företaget Posiva som bygger Onkalo. Timo Seppälä har tagit av sig sin cowboyhatt och istället dragit på sig bygghjälm, skyddsglasögon, signalväst och gummistövlar. Vi är dessutom alla nedlastade med ficklampor, andningsmasker och allsköns säkerhetsutrustning. Onkalo är inte det färdiga slutförvaret utan egentligen bara en pilotanläggning för att se om det faktiskt går att bygga slutförvaret som man har tänkt sig. Här så ska det bevisas att berget är tillräckligt sprickfritt, att det inte är för mycket vattenflöden, och att det rent praktiskt går att få ner de 25 ton tunga kopparkapslarna som innehåller det radioaktiva uranet i de hål som de ska placeras i omgivna av bentonitlera. Bentonitlera är samma sak som kattsand, så att när leran blir blöt så sväller den och tätar runt kopparkapslarna så att inget vatten och syre kommer dit. I verkligheten, på 400 meters djup, så ska upp till 12 000 ton radioaktivt uran som de finska kärnkraftverken beräknas producera grävas ner, omgivna av koppar och kattsand, alltså. Men det finns ett problem. Också företaget Fennovoima har planer på att bygga ett helt nytt kärnkraftverk i norra Finland, och det kommer, om det nu blir byggt, också att lämna efter sig radioaktivt kärnbränsle. Det vill de lägga här i Onkalo, när anläggningen är färdigbyggt. Men det kärnbränslet finns det inte plats för här, säger Timo Seppälä. Det här innebär i praktiken ett stort bakslag för planerna att bygga den nya kärnreaktorn i norra Finland. För inte nog med att nya kärnreaktorer visat sig vara mycket dyra, om ägarna dessutom får nobben att stoppa sitt avfall i Onkalo, ja då måste de bygga ett eget slutförvar och då blir det ännu dyrare. Bara att bygga den här fyra kilometer långa tunneln som vi åker i just nu och diverse tillhörande bergrum har hittills kostat en miljard kronor och tagit sex år. I denna grotta, eller spricka eller skreva som ordet Onkalo också betyder, arbetar en Janne Laihonen som är bas över ett arbetslag som installerar mätutrustning här nere, data som sen används av forskare för att simulera vad som händer med berget på 100 000 års sikt. För att kunna mäta på ett realistiskt sätt så har Janne Laihonen och hans kolleger sprängt ut en liten sidotunnel, precis så som det är tänkt att det ska vara i framtiden. Grottan har förstärkts nästan överallt med tre meter långa bergbultar som borrats in för att hålla tak och väggar på plats. Dessutom är nästan alla ytor täckta med sprutbetong, som också ska hindra att man får en sten i skallen. I den här lilla sidotunneln så har fyra hål borrats i golvet. Åtta meter djupa och mer än en och en halv meter i diameter. För att förstå hur slutförvaret är tänkt att se ut under jord så måste man föreställa sig ett fiskbensmönster. Först har vi en ryggrad, alltså en huvudtunnel, och sen åt båda sidor från huvudtunneln går mindre sidotunnlar, eller revben. Det är ett sådant revben, eller sidotunnel, som vi nu står och tittar in i. I golvet på den, med åtta meters mellanrum, ska djupa hål borras, och de ska sen kläs invändigt med lera. Men när vi tittar ner i det första hålet så är det fullt med sprickor. – Just det hålet kommer vi inte att kunna använda för att förvara använt kärnbränsle i, det är det så mycket sprickor i att det rinner in en centimeter vatten i minuten, säger Janne Laihonen. Det räcker alltså med en dag för att hålet ska fyllas med vatten. Sprickor och vatten som rinner in - ja vad betyder det egentligen? Vi frågar geologen Karin Högdahl från Uppsala Universitet, som också sitter i Kärnavfallsrådet och som besökt Onkalo. – De senaste 300 miljoner åren har berget alltså spruckit sönder som knäckebröd, berättar Karin Högdahl. Sprickor leder som bekant vatten, även upp mot ytan vilket inte är bra, och för att hitta de här vattenförande sprickorna så har man gjort en massa provborrningar runt själva det område där slutförvaret ska ligga. I själva den så kallade förvarsvolymen, alltså den klump berg där de sammanlagt hundra kilometer långa tunnlarna ska byggas, har man inte borrat för att förvaret ska bli så tätt som möjligt. Så där vet man heller inte hur mycket sprickor och vatten det är förrän man tunnlarna byggs. Janne Laihonen menar att i framtiden, när man har byggt själva tunnlarna och ska borra de åtta meter djupa förvaringshålen, så kan man inte vara säker på att hålet går att använda förrän man tagit upp ett så kallat pilothål. Posiva räknar med att mellan 20 och 30%av platsen i tunnlarna inte kommer att duga som slutförvar för kopparkapslar, helt enkelt eftersom det är för mycket sprickor och därmed för mycket vattenflöde i berget, precis som i det hål vi nu står och stirrar ner i. Det kan betyda att man i slutändan blir tvungen att spränga ut mer än de 100 kilometer tunnel som nu krävs för att få plats med det radioaktiva avfallet. Och mer tunnel betyder nya, stora kostnader. Ett exempel på att det är svårt att veta hur bra berget är innan man faktiskt gräver tunnlarna visade sig när Onkalo byggdes. Helt plötsligt kom man in i en vattenförande spricka och blev tvungna att ändra riktning på tunneln: I reklambroschyrerna för hur det färdiga slutförvaret ska se ut visas datorgenererade bilder med raka tunnlar i prydliga rader. Riktigt så fint kommer det alltså troligen inte att bli utan istället här och var en hel del hål som inte går att använda. Tillbaka nere i Onkalo lämnar vi testhålen för kopparkapslarna och går en bit bort till en tunnelvägg. Lite här och var sticker rör ut som det droppar vatten från. Det är också testutrustning för att kontrollera bergets kvalité. Janne Laihonen tycker att han och de andra gjort ett bra jobb här med att bedöma om det är rätt ställe att begrava det radioaktiva avfallet. – Jag tycker vi klarat oss ok, säger Janne! Onkalo ger en god bild av hur företaget Svensk Kärnbränslehantering vill att det svenska slutförvaret ska se ut så småningom. För designen är alltså den samma, förutom, som sagt, att berget i Sverige så vitt man idag vet, är mycket torrare. Men det kan också vara ett problem. För samtidigt krävs det också vatten för att leran ska svälla runt kapslarna så att det blir lufttätt. Och om det är för lite vatten i Forsmark, så kan det ta flera hundra år innan leran svällt till och blivit tät. Men här i Onkalo tycks det som sagt inte vara någon som helst brist på vatten. Förutom att det varje minut fylls på med en centimeter i det trasiga borrhålet, så rinner det i hela anläggningen varje minut in 40 liter vatten. Det motsvarar ungefär 300 fulla badkar per dygn, som nu måste pumpas ut och vattnet är inte särskilt gott, visar det sig när vi smakar på det. Det finns ett par strategiska skäl till varför Posiva vill bygga det finska slutförvaret just här under Olkiluoto-ön. Dels för att det är en syrefri miljö, vilket krävs för att inte kopparkapslarna ska frätas sönder, det äckliga vätesulfidvattnet är beviset på detta. Dels att berget är fullständigt värdelöst, inget guld och inga diamanter som framtida generationer kan få för sig att vilja bryta. Janne Laihonen är säker på att det här är rätt plats för det radioaktiva kärnbränslet.. Det har blivit dags för oss att lämna Onkalo så vi hoppar in i bilen igen och åker uppåt genom de mörka tunnlarna. Tunnlarna ska helt enkelt fyllas ut igen, så att inga luftfickor blir kvar. Sen river man ingången, plöjer marken och planterar några granar. Men, det är ett arbete, som om det nu blir så här, kommer att göras först om 100 år, när jag och du som läser det här, garanterat är döda. Reportagen i serien Atomnotan görs av Marcus Hansson och ansvarig producent är Johan Bergendorff.

    starstarstarstarstar
  • #20 Finland firar 100 år i en utmanande säkerhetspolitisk tid

    · Podd72

    http://pod.mittmedia.se/pod/filer/podd_72-20_NY.mp3 Podd72 kan även laddas ned från iTunes och Acast. Finlands självständighet kom till genom att möjlighetens fönster öppnade sig i historien. Med två ryska revolutioner och bolsjeviker som fokuserade på att vinna makten i Ryssland kunde Finlands Lantdag förklara landet självständigt 6/12 1917. Det är en självständig som betalats med blod och tårar. Finland har sett … Fortsätt läsa #20 Finland firar 100 år i en utmanande säkerhetspolitisk tid Inlägget #20 Finland firar 100 år i en utmanande säkerhetspolitisk tid dök först upp på Podd72.

    starstarstarstarstar
  • 06.09.16 Tema Finland

    · NRK – Urix

    Det var et eventyr som kræsjet og tok en hel nasjon med seg i dragsuget. Da Nokia gikk ned, ble Finland den nye syke mannen i EU. Men finnene gir ikke opp så lett. Dataspill og ny teknologi skal igjen reise Finland, fire norske statsråder er i dag på besøk for å lære.Finlands forhold til sin mektige nabo, Russland er verre enn på lenge. De russiske turistene har sluttet å komme. Velkommen til Urix som i kveld skal handle om Finlands mange utfordringer. Og her er en av de aller største:Med den 1300 kilometer lange grensa mot Russland, har Finland alltid stått i spagat mellom øst og vest. I det siste har de rent fortstrukket seg. Da Finland ble med på EUs sanksjoner mot Russland, fikk de selv betale en høy pris. Blant annet har russiske turister har så og si sluttet å komme til Finland.Studiogjest: Jan Ludvig Andreassen.Programleder: Hege Moe Eriksen

    starstarstarstarstar
  • När Finlands sak var vår

    · 00:24:44 · Vetenskapsradion Historia

    Sverige stödde Finland under landets svåraste stund, när Sovjetunionen anföll i november 1939. Men kanske kunde Sverige ha gjort mer för grannlandet, eller helt försökt motverka att kriget bröt ut. Tobias Svanelid debatterar frågan med Försvarshögskolans militärhistoriker. För 75 år sedan anföll Sovjetunionen Finland och ett tre månader långt iskallt krig skulle komma att skörda tiotusentals liv. I Sverige hette det att Finlands sak var vår, och Vetenskapsradion Historia kartlägger hur viktig den svenska hjälpen till Finland egentligen var, och om vi kunde, eller borde, ha gjort mer för vårt grannland. – Sverige skänkte enorma resurser till Finland i form av militär utrustning och krediter, förutom de 8 000 frivilliga svenska soldater som stred i Finland, men konsekvensen blev att vårt eget land stod mer eller mindre försvarslöst, menar militärhistorikerna Lars Ericson Wolke och Gunnar Åselius vid Försvarshögskolan. Störst inverkan på krigsutgången hade de svenska militärflygplanen som skänktes till Finland, och Per Iko, forskare vid Försvarshögskolan, kan visa att det rörde sig om betydligt fler plan än vad vi tidigare känt till. Programledare är Tobias Svanelid.

    starstarstarstarstar
  • Han som inte fick heta Pentti

    · 00:39:07 · P4 Dokumentär

    Pentti Lehtonen flyttade från Finland med sin mamma när han var sju år. Mamma ville smälta in i det nya landet så fort som möjligt och dolde därför deras finska ursprung. Hon bytte sitt finska förnamn Inkeri till Ingeborg och kallade Pentti för Bengt när andra kunde höra. Finska språket skulle inte heller användas utanför hemmets väggar och mamma pratade svenska med sin kraftiga brytning med sonen. Hon ville bli svensk. Pentti lärde sig snabbt flytande svenska och blev svensk på ytan men inom honom började hans finska arv växa trots att det inte fanns någon som lockade fram det. Han höll på att tappa sitt finska språk, och det lilla som fanns kvar av språket stannade vid en sjuårings nivå. Dessutom var det sällan han kunde åka till Finland. – Så här i vuxen ålder har jag börjat tänka hur livet hade gestaltat sig om vi hade stannat kvar i Finland.  Jag tror att jag hade varit en tryggare person om vi hade stannat kvar, funderar Pentti Lehtonen. Pentti Lehtonen deltog i Sveriges Radios Sisuradios Twitter kampanj  #våga finska hösten 2013. Det kom tusentals twittermeddelande och flera hundra skrev om sitt förhållande till finska språket och om sina finska rötter. Jag fångades av Penttis korta mening ”När jag växte upp skulle det finska tonas ner, min mor kallade mig för Bengt när folk kunde höra...inte så kul för självkänslan”. Denna tweet ledde till att jag ringde till Pentti och frågade om jag kunde göra ett dokumentärprogram om honom. Då kunde jag inte ana hur mycket det kan finnas bakom en tweet på 140 tecken. Pentti Lehtonen har bott nästan 60 år i Sverige men har aldrig kunnat känna sig som en svensk. Trots de yttre kännetecken som bra utbildning, lysande karriär och höga inkomster, har han alltid haft en känsla av ett visst utanförskap. – Jag måste alltid prestera dubbelt så bra som andra för att bli accepterad, beskriver Pentti hur han har försökt att komma undan den tärande känslan av utanförskapet. Pentti Lehtonens hemlängtan till Finland blev allt starkare med åren men han kunde inte göra så mycket för att bemästra sin längtan efter hemlandet. Han saknade verktyg för att bygga upp sin finska identitet. Det viktigaste, språket, hade stannat vid ett barns nivå så han bestämde sig för att åretuppta sin finska. Penttis stora syster Maija-Liisa bor också i Sverige och syskonen pratade svenska med varandra i 40 år. En dag ringde Pentti till Maija-Liisa och överraskade henne. – Pentti ringde och pratade finska i 20 minuter, berättar Penttis syster Maija-Liisa. Sedan dess har Pentti och Maija-Liisa alltid pratat finska med varandra och Pentti har jobbat hårt för att öka sitt ordförråd. Han berättar hur finska orden plötsligt kan komma till honom och väcka gamla, härliga minnen. – Jag var på väg till Helsingfors från flygplatsen i Vanda och såg en vägskylt där det stod ”Karkkikauppa”, alltså godisbutik. Godis det är ”karkki” och det ordet har jag inte använt sedan jag var en liten, liten kille”, berättar Pentti med ett stort leende på läpparna. Med språket kom också den finska kulturen, som Pentti har ett stort intresse för. Han läser finska klassiker, gillar finska filmer och är ett stort fan av bandet Eppu Normaali. Ishockey är förstås avgörande och speglar hans riktiga jag. – När Sverige vinner över Finland i ishockey är hela dagen förstörd, säger Pentti Lehtonen. Pentti Lehtonen är stolt över sitt hemland, Finland, och är speciellt lycklig över det att hans finska arv kommer att leva kvar i Sverige. Penttis dotter har bestämt sig för att ta sin fars efternamn och vill visa sitt ursprung. Reporter Virpi Inkeri. virpi.inkeri@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Finsk film, Mitt längtande hjärta, och Grease

    · Kino i Kulturradion

    I veckans Kino drar vi österut. Till den vitala finska filmvärlden, där man äntligen verkar ha släppt sitt Kaurismäkikomplex. Sedan sekelskiftet har filmindustrin vuxit rekordsnabbt, och antalet inhemska filmer som haft premiär har fördubblats på bara några år - och det gäller både spelfilmer och dokumentärer. Kinos Thella Johnson har varit i Finland för att se de mest omtalade biofilmerna just nu, och träffat några av regissörerna bakom dem. Först ska vi till Tennispalatset i Helsingfors, där det häromveckan var galapremiär för den senaste långfilmen från Finlands komedidrottning, Johanna Vuoksenmaa. Ganska få finska filmer kommer till de svenska biograferna, men i slutet av mars är det biopremiär för dokumentären Ingen riktig finne. En musikdokumentär om en medelålders finsk man på jakt efter sin identitet i sin barndoms Sverige. I Ingen riktig finne berättas historien om de familjer som efter att ha jobbat ett årtionde i Sverige, flyttade tillbaka till Finland. Kinos Thella Johnson, som själv är andra generationens sverigefinländare, fortsatte sin reportageresa i Finland och reste till sin mammas barndomstrakter i Uleåborg, där även gänget bakom Ingen riktig finne bor. Veckans Om igen står kemi- och biologiläraren Brita Broberg från Mullsjö för. När hon på 1970 och -80-talet pluggade i Uppsala så extraknäckte hon som biografmaskinist. 1978 hade en pastischartad musikalfilm premiär på Fågel blå där hon jobbade. Den förutspåddes redan från början att bli en långkörare. Men att Britta Broberg skulle köra filmen i över ett år hade varken hon eller biografägaren räknat med. Filmen namn? Grease, regisserad av Randal Kleiser. John Hawkes spelar huvudrollen i bioaktuell Mitt längtande hjärta, en film om den polioskadade poeten och journalisten Mark O'Brien. Filmen handlar om hur han - vid 38 års ålder - anlitar en sexterapeut för att bli av med oskulden. En roll som Hawkes gör liggande, i varenda scen - O'Brien var förlamad från axlarna och neråt. John Hawkes är en av de där skådespelarna som du har sett utan att du kanske är medveten om det. Han spelar sektledaren i Martha, Marcy May Marlene och Teardrop i Winter's Bone. Men just den här helgen är han bioaktuell som Mark O'Brien i Mitt längtande hjärta. Karin Svensson har träffat honom. Programledare: Roger WilsonProducent: Marie Liljedahl I veckans Kino drar vi österut. Till den vitala finska filmvärlden, där man äntligen verkar ha släppt sitt Kaurismäkikomplex. Sedan sekelskiftet har filmindustrin vuxit rekordsnabbt, och antalet inhemska filmer som haft premiär har fördubblats på bara några år - och det gäller både spelfilmer och dokumentärer. Kinos Thella Johnson har varit i Finland för att se de mest omtalade biofilmerna just nu, och träffat några av regissörerna bakom dem. Först ska vi till Tennispalatset i Helsingfors, där det häromveckan var galapremiär för den senaste långfilmen från Finlands komedidrottning, Johanna Vuoksenmaa. Ganska få finska filmer kommer till de svenska biograferna, men i slutet av mars är det biopremiär för dokumentären Ingen riktig finne. En musikdokumentär om en medelålders finsk man på jakt efter sin identitet i sin barndoms Sverige. I Ingen riktig finne berättas historien om de familjer som efter att ha jobbat ett årtionde i Sverige, flyttade tillbaka till Finland. Kinos Thella Johnson, som själv är andra generationens sverigefinländare, fortsatte sin reportageresa i Finland och reste till sin mammas barndomstrakter i Uleåborg, där även gänget bakom Ingen riktig finne bor. Veckans Om igen står kemi- och biologiläraren Brita Broberg från Mullsjö för. När hon på 1970 och -80-talet pluggade i Uppsala så extraknäckte hon som biografmaskinist. 1978 hade en pastischartad musikalfilm premiär på Fågel blå där hon jobbade. Den förutspåddes redan från början att bli en långkörare. Men att Britta Broberg skulle köra filmen i över ett år hade varken hon eller biografägaren räknat med. Filmen namn? Grease, regisserad av Randal Kleiser. John Hawkes spelar huvudrollen i bioaktuell Mitt längtande hjärta, en film om den polioskadade poeten och journalisten Mark O'Brien. Filmen handlar om hur han - vid 38 å

    starstarstarstarstar
  • Inför Aurora, varför inte slå ihop Sverige och Finland, och P1 värre än tortyr?

    · 00:40:16 · Nordegren & Epstein i P1

    Dessutom: Upptagandet av Salvador Dalìs kropp visar att han inte var pappa. Den här veckan inleds Aurora, den största militära övningen på över 20 år i Sverige. Vi träffar den före detta stridspiloten Robert Karjel som kan ge oss bilderna inifrån liknande övningar där man ska testa försvarsförmågan. I årets övning kommer även länderna Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Lettland, Litauen, Norge och USA delta eftersom man övar sig i att bli angripen av större makt. Det här med Aurora har fått redaktionen att tänka till. Finlands försvar verkar vara mer up to date och deras skola bättre än vår. I Sverige finns kungahuset som är mäkta populärt i Finland. Många Sverigefinländare bor här, i Finland kämpar man med att behålla svenska språket. Du kanske vet vart vi vill komma med detta? Jo, ett anspråkslöst förslag så här under märkesåret: Varför inte slå ihop våra påsar och bilda landet Sverige-Finland? Vi skulle  bli hur bra som helst! Kommer Laura Kolbe, professor i Europas historia på Helsingfors universitet hålla med oss? Vi hoppas! Och i Malmö har bostadsbolaget MKB och polisen varit bekymrade över att unga hänger i trappuppgångar där de stör boende och i vissa fall begår kriminella handlingar. Man har testat några olika metoder för att få dem att lätta och ge sig av. Ett sätt var att spela P1 från högtalare som inte gick att sparka sönder. Är vi så tråkiga? Vad är det för fel på en smaskig sjörapport eller ett äldre drama från radioteaterarkivet? Vi kollar med Johannes Diontsos som är gruppchef på närpolisen hur de ens kom på tanken. Och så kan vi konstatera att Salvador Dalì inte var pappa till kvinnan som fått myndigheterna att plocka upp den döde ur sin grav för att göra tester. Men mustaschen var intakt. Programledare: Thomas Nordegren Bisittare: Louise Epstein Producent: Jon Jordås

    starstarstarstarstar
  • The Geologic Podcast Episode #475

    · 00:50:35 · Geologic Podcast

    The Show Notes A Mintelian redemption Intro Waking up from a nap Seattle was… Religious Moron of the Week      - John Hagee and his bad math Guilt from my phone Interesting Fauna      - Greenland sharks, Somniosus microcephalus. PFA playing a LOT Finland, Finland, Finland! Show close ................................... Mentioned in the Show Greenland sharks Geo in Finland Turku Eventbrite page Turku concert on facebook ................................... Geologic Podcast Patronage Subscribe and information on subscription levels. ................................... Sign up for the mailing list: Write to Geo! A reminder that the portal to the Geologic Universe is at GeorgeHrab.com. Thanks to Joseph at Pixel + Spoke. Score more data from the Geologic Universe! Get George's Non-Coloring Book at Lulu, both as and E-BOOK and PRINT editions. Check out Geo's wiki page thanks to Tim Farley. Have a comment on the show, a Religious Moron tip, or a question for Ask George? Drop George a line and write to Geo's Mom, too!  

    starstarstarstarstar
  • Vad vill du veta om Finland, Polen och Baltikum?

    · 00:45:20 · Radiokorrespondenterna

    Idag är det väkteri i radiokorrespondenterna. Lyssnarna ställer sina frågor i direktsändning om Finland, Polen och Baltikum. Under veckan har vi pratat om Finland, Polen och Baltikum, nu vill vi ha era frågor om områdena. Kanske undrar ni vilka sevärdheter ni inte får missa Polen? Eller varför inte film och boktips från Finland? Alla frågor är välkomna!  Panelen för att svara på era frågor är precis som tidigare i veckan korren Thella Johnson och bisittaren Philip Teir samt att poeten, författaren och kritikern Göran Sommardal kommer till studion.  Programledare: Thella Johnson Bisittare: Philip Teir Producent: Minna Grönfors

    starstarstarstarstar
  • Självbilden i Finland och Polen

    · 00:45:22 · Radiokorrespondenterna

    I dagens program pratar Thella Johnson och Philip Teir om hur historien kan beskrivas. Finland fyller 100 år i år och den unga nationen firas förstås stort. En ny filmatisering av Okänd soldat efter Väinö Linnas krigsskildring kommer ut i höst, den tredje i ordningen, flera böcker om marskalk Mannerheim skrivs och relationerna med grannen i öst är alltid aktuella. Vi bjuder in Bengt Lindroth, före detta korrespondent i Finland, för att prata om hur den egna nationen beskrivs. Och vi hoppas också på några spännande historier från kalla krigets dagar. En lång, het, sommar pågår i Polen. Protester mot regeringens planer om hur domare ska tillsättas började i juni - men hur ser det ut nu? Vi ringer upp Magda Domeradzka, svensklärare i Polen, som själv varit ute på gatorna och demonstrerat. Joanna Rose, vetenskapsjournalist och Polenfödd, medverkar om hur man bygger nationen genom historieskrivning och vilka ämnen som är laddade i dag. Dessutom pågår vår undersökning om resan för fem vykort från Sverige till Finland. Vi postade dem i fredags och lördags. Ett kom fram redan på måndagen till adressaten i Esbo. Idag, tisdag, ska finska posten inte dela ut brev alls enligt nya beslut. Men vi har nåtts av ett märkligt besked.   Uppdatering: Det sista inslaget om vykorten hann vi inte med i dagens program. Vi återkommer i frågan! Programledare: Thella Johnson Bisittare: Philip Teir Producent: Minna Grönfors

    starstarstarstarstar
  • #58 Naturligt friluftsliv och 7 veckors paddling i Finland

    · Färd – en podcast om friluftsliv

    Säsongsavslutning! Alma Bågefalk och Lovisa Larsson som ger ut tidningen Väglöst planerar för en sju veckor lång kanotfärd i norra Finland. Vi pratar naturligt friluftsliv och hur man planerar en riktig långtur. Lyssna på Podcasten Färd Du kan lyssna på avsnittet direkt här på sajten, eller via din favoritpodcast-app. Självklart finns vi på iTunes. Berätta vad du tycker Har du några tankar eller ideer? Hör gärna av dig till oss. Antingen direkt via mail, eller varför inte skriva en kommentar på vår Facebooksida? Vi driver den här podcasten helt av egen kraft,  dina kommentarer är vår belöning och livsluft. The post #58 Naturligt friluftsliv och 7 veckors paddling i Finland appeared first on Färd.

    starstarstarstarstar
  • Jörgen Jönssons finaltips, så tråkigt spelar Finland, gigantmötet Kanada-Ryssland & därför tror finländske reportern på Tre Kronor

    · Radiosportens hockeypodd

    Radiosportens Magnus Wahlman och Jörgen Jönsson snackar upp VM-finalhelgen i Köln tillsammans med finländske Yle-reportern Christer Vuojärvi. Alla är överens: Sverige besegrar Finland i kväll. I detta avsnitt av VM-podden: Därför spelar Finland så tråkigt. Lär känna Sveriges stora rival och semifinalmotståndare med hjälp av Yle-reportern Christer Vuojärvi. Jörgen Jönsson om osannolika kvartsfinalmötet med Finland i VM 2003, då Tre Kronor vände underläge 1-5 till seger med 6-5 i Helsingfors. Kanada knapp favorit i gigantmötet med Ryssland. Jönsson och Vuojärvi har sina tankar om varför Kanada ofta har en förmåga att vinna stora matcher i världsishockeyn. Därför tippar Magnus Wahlman en final mellan Sverige och Ryssland. Martin Sundelius, Köln martin.sundelius@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Finland och "tvångssvenskan"

    · 00:28:26 · Skolministeriet

    Det är obligatoriskt för finskspråkiga elever i Finland att läsa svenska i skolan. Men svenskämnet har varit omdebatterat och det får ofta dras med öknamnet "tvångssvenska". I en uppmärksammad prygelvideo i vintras gick Sannfinländarnas ungdomsförbund till attack mot svenskundervisningen, något som delar av den svenskspråkiga befolkningen i Finland uppfattade som en hatattack. Vi besöker Finland för att höra vad lärare och elever där tänker om svenskämnet.

    starstarstarstarstar
  • Finnkampen

    · 00:45:56 · Karlavagnen

    Hockey-VM är i full gång och alla hoppas särskilt att Sverige och Finland ska mötas. Rivaliteten mellan länderna är väl känd. Vilken sporthändelse minns du särskilt? När Sverige och Finland möts i sportsammanhang är det ofta något alldeles extra. Rivaliteten dem emellan är väl känd och sporrar både deltagare och fans.  Vilken sporthändelse minns du särskilt mellan länderna? Är det OS-finalen i hockey i Turin 2006 då Sverige tog guld mot Finland? Eller är det VM i Stockholm 1995 då Finland vann guld med den svenska tränaren Curre Lindström och Knatte, Fnatte, Tjatte-kedjan? Vilka känslor väcks inom dig när ditt landslag eller din landsman förlorar mot rivalerna från vårt kära grannland? Vad säger du till din svenska eller sverigefinska kompis vid en vinst eller en förlust? Hur långt kan man gå i sina pikar?  Karlavagnen karlavagnen@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Kinas jättepandor till Finland, Kina då och nu och EU:s framtid enligt Selimovic

    · 00:41:00 · Nordegren & Epstein i P1

    I dagens show pratar vi om det som inte hårdbevakats: Xi Jinpings mellanlandning i Helsingfors och intresset för de anländande jättepandorna ... Kinas jättepandor till Finland I går besökte Kinas president Xi Jinping Finland och president Sauli Niinistö. Mötet beskriv som lite tråkigt och stelt med en presskonferens utan underhållning och utan frågor från pressen. Det som fått finländarna att vakna till dock är att två jättepandor är på gång och ska transporteras från Kina till Ähtäri Zoo som ligger mitt i Finland. Vi ringer Yle:s Sofi Nordmyr som i dag besökt djurparken. Läs mer på svenska Yle och se bilder på pandorna här Kina då och nu Dessutom Börje Ljunggren, tidigare ambassadör i Kina, aktuell med boken "Den kinesiska drömmen. Xi, makten och utmaningarna". Inget nytt fågeläventyr Thomas är glad idag för att Det stora fågeläventyret på SVT inte får en ny säsong, och passar också på att rätta gårdagens turturduva. Vi spelade upp ljudet från en turturduva - men det skulle ju vara JÄTTE-turturduvan. EU:s framtid enligt Selimovic Och i den fjärde delen i vår serie EU-akuten där vi uppmärksammar att Rom-fördraget fyller sextio år frågar vi oss hur EU ska lyfta sig i håret. Något måste ju hända, men hur? I dag har turen kommit till Liberalernas Jasenko Selimovic. Han tycker folk säger för många självklarheter om att EU borde göra mindre, men sen i efterhand ville ha mer kontroll. Men det som gäller idag, gäller inte imorgon, tycker han. Militärt bör EU inte komma närmare NATO, utan ha en egen rörlig armé som inte är menad för storskaliga krig. Och vad ska politiker som ungerske Orbàn nu säga när de får mindre bidrag efter Brexit - kommer de tåla att bli kritiserade av sina europeiska kollegor ändå? Programledare: Thomas Nordegren Bisittare: Louise Epstein Producent: Helena Huhta

    starstarstarstarstar