hanna och amanda

  • #32: Students Helping Honduras Staff Highlight, Amanda Fennell (Chief Operating Officer)

    · 01:43:29 · The Shin Fujiyama Podcast | Social Entrepreneurship | Nonprofit Organizations | International Development Aid | NGOs

    Today's guest is the person who I spend the most time with (even more than my mom) over the phone/email during any given week. She is also one of my best friends.   In this episode, Amanda Fennell talks about getting adopted from an orphanage in Colombia, childhood in America, how she dealt with her "ugly duckling" years, the tragic loss that devastated her family, her first (tumultuous) exposure to leadership where she was called "awful", favorite books, what she REALLY thinks of me as her boss, what was going through her mind during her first trip to Honduras, how she raised $125,000 while in college, why she quit a high-paying "dream job" to help SHH, what it's really like having a location-independent work arrangement, her newest side-hustle, and more.   As COO of an organization with an annual budget of almost $1 million and network of 5,000+ volunteers, Amanda does it all: answering phone calls & emails, updating our website & social media, coordinating the efforts of 100+ chapters, securing new partnerships, and more.   She was the co-founder of the Students Helping Honduras chapter at Towson University, leading the efforts to raise a record-breaking $125,000 in four years while a student. She also served as Student Director her senior year, organizing the efforts of the then 50+ chapters of the organization nationwide.   Check out her newest side-hustle known as Bear Street Collective, a succulent arrangement business!    www.bearstcollective.com   Show Links Dan Pallotta: The Way We Think About Charity is Dead Wrong talk | TED Talks The Blue Sweater: Bridging the Gap Between Rich and Poor in an Interconnected World by Jacqueline Novogratz Toxic Charity: How Churches and Charities Hurt Those They Help, And How to Reverse It by Robert D. Lupton When Helping Hurts: How to Alleviate Poverty Without Hurting the Poor . . . and Yourself by Steve Corbett, Brian Fikkert, John Perkins Show Notes Amanda Fennell was adopted from an orphanage in Bogota, Colombia in 1990 It was around the time of guerrilla warfare, and the orphanage had bomb nets over them, and military was everywhere Amanda Fennell grew up in New York Amanda wants to adopt one day She wants to visit Colombia, her birthplace, but is unsure of when and the circumstances of her situation, and facing her fears Amanda feels a tremendous amount of gratitude for her situation Amanda's sister, Lauren, was adopted from the same orphanage four years before Amanda was adopted Lauren was Amanda's very first friend She doesn't remember when she found out or realized she was adopted Lauren was killed by a drunk driver when Amanda was a senior in high school Amanda has a tattoo of Lauren's fingerprint together with her own fingerprint to format a heart shape She was bullied a lot in middle school because she was outcasted as a "church kid" Her "ugly duckling phase" lasted a while, especially since she went into college with braces I use the word antifragile to describe Amanda Fennell She has always been resilient and "overly" optimistic Amanda thrives on stress and a sense of urgency Amanda decided to attend Towson University in Baltimore, Maryland because of their strong nursing program She wanted to be a pediatrician back then Because of the loss of her sister, Amanda almost didn't attend college Instead of wallowing in sadness, Amanda enrolled at Towson In a strange way, going to college allowed Amanda to "run away" from her trauma She wanted nothing to do with the medical field due to the loss of her sister, so Amanda majored in Family Studies and Community Development She searched for student clubs to join. Joining Invisible Children club was intimidating for Amanda because it was for the "cool" crowd She then joined Circle-K service club She ran for President as a freshman! Amanda met two of her best friends, Kari Adlington and Jessa Coulter, during freshman year The Circle-K initiatives were too small and low-key for Amanda, who wanted to do more Amanda (along with Keri and Jessa) and I met at a Circle-K Convention where I gave a keynote speech Amanda thinks that I am quirky!!! LOL When Amanda wanted her Circle-K club to get involved with SHH, she was labeled “awful” and as the “worst President” Leaving Circle-K to start Students Helping Honduras on campus caused rifts in friendships and personal hate against Amanda Honduras was Amanda’s first trip outside of the US She didn’t realize the SHH service trip would have so much of an educational component to it Amanda met and talked to the families in Villa Soleada when the project had just started SHH introduced Amanda to concepts like the ethics behind development aid She helped build the Villa Soleada Education Center, which was the prototype project that later turned into the Villa Soleada Bilingual School Eduardo “Chilo,” a small boy from the village spoke to the group to thank them for providing the education The Education Center would provide Chilo his first books and computers ever Amanda is careful about over-romanticizing development aid and volunteering “I was so idealistic and naive.” It was difficult to convince the Towson administration to let the chapter go down to Honduras, then considered the most dangerous nation outside of war zones Dr. Santiago Solis helped as a faculty advisor and mentor to Amanda The Towson Chapter raised $13,000 during their first year They then returned to Honduras with 33 student volunteers The following year they raised $30,000 During Amanda’s senior year, the chapter raised $53,000 In four years, the Towson Chapter had raised about $125,000 for Students Helping Honduras Jessa Coulter was the co-President of the chapter alongside Amanda They didn’t have much of a hierarchy The chapter members became best friends Some members spent more time on SHH than on school work They organized 3-4 events every week Each semester they did one massive event, like a benefit concert Having compassionate, empathetic leadership is key Fundraising was fun despite the sense of urgency A lot of other chapters envied Towson and Amanda’s success Leadership Week has fostered competition while building friendships between SHH chapters Amanda became a community director for March of Dimes after graduation She posted photos from Honduras all over her desk area at March of Dimes Amanda was always interested in international maternal and prenatal health I reached out to Amanda for help, as SHH was under so much stress due to lack of staff members and security threats in Honduras Amanda saved up for a year working at March of Dimes and quit there to work for SHH on a shoestring salary as the Chief Operating Officer (COO) Amanda feels really lonely while working out of her laptop in New York At around 11:30pm one night—I was on the brink of shutting down SHH because of all the turmoil in Honduras and its consequences—I called Amanda to ask her for help and to join SHH Amanda and I consult each other on everything just naturally, going all in together Humility is something Amanda and I value in staff members I needed someone to support me Amanda doesn’t like being placed on a pedestal Amanda is as loyal as it gets At Towson, Amanda had a sense of community and personal success It’s hard for Amanda to not have that sense of community as she works alone in New York Amanda’s boyfriend Chris is supportive of her, always Amanda’s best friends are mostly from SHH, though many of them are far away Amanda is a social butterfly so it’s hard to work alone for her “The work day is never over." She’s learned to pace herself, delegate, avoid burnout SHH could use some help with grant writing, social media, chapter recruitment People are much more motivated when they can work face to face, instead of remotely and isolated There is no reason to constantly second guessing herself as the COO of SHH with all the trust that I have in Amanda Amanda has to remind herself that there is value in what she does for SHH Amanda and Chris have started a succulent arrangement business on the side, BEAR STREET COLLECTIVE The succulent business allows Amanda to interact with other people, something she missed doing www.bearstcollective.com Jessa Coulter and Amanda Fennell are like the Yin and the Yang together Amanda Fennell drinks a lot of coffee! Amana is a night owl, working late into the night She likes being “zesty” with life : ) The person Amanda Fennell was most grateful for that week was her boyfriend Chris They recently visited Denver, Colorado together

    starstarstarstarstar
  • Bältningarna på BUP - Kaliber granskar barnpsykiatrin del 1

    · 00:29:49 · Kaliber

    Barn bältades och låstes in på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Stockholm. Avslöjandet fick chefer att avgå och löften gavs om att de många bristerna skulle upphöra. Men blev det bättre? "En vacker tjej, lugn. Som försökte titta bort. Hon hade någonting i blicken. Nånting hemskt som hade hänt henne. Någon som hade gjort henne illa. Fruktansvärt illa.""Det här är ju också en klassisk patient. Det här ju en väldigt begåvad flicka. Och det slutade ju på det värsta möjliga sätt som finns." När Amanda var 13 år började hon skära sig själv. Hennes mamma hade svårt att förstå varför. - Det här är hennes rum. Och det som var här var att plocka undan rakblad alltså jag gick och tittade, gick och snokade, under sängen - Här med knivarna, jag försökte gömma dom, men det gick inte. Jag menar man måste ju ha knivar. Jag har inte ens kvar den här skrapan med rakblad till spisen. Det kunde man ju inte ha kvar.   Amandas mamma minns ett av alla självmordsförsöken. Då hade Amanda svalt sömntabletter. - Hon la sig bredvid mig, för hon sov väldigt ofta bredvid mig i sängen. Och så säger hon jag älskar dig. Jag älskar dig också, och jag var ganska trött. Hon hade svårt att somna, hon hade sömnproblem det hade ju också med hennes dåliga mående och depression att göra. Så jag somnade väl till men jag kände att hon höll på att skaka och rycka hela tiden. Och då sa hon att hon hade tagit tabletter och då ringde jag ambulansen. Det är också kaosartat att se sitt barn och hur borta hon var. Det är förfärligt att se sitt barn i en sådan situation. Det är förfärligt också att ens barn inte vill leva.  Amanda läggs in på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm. Hon är då 14 år. På kliniken finns en akutmottagning och två vårdavdelningar med cirka tio vårdplatser på varje. Amanda får flytta in på avdelningen Nord i ett av de orangea husen med utsikt över Årstaviken. Amandas mamma visste inget om att personal - bara några månader tidigare -  i juni 2013 -  slagit larm till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, om vanvård och missförhållanden på kliniken.  Det handlade bland annat om hur kliniken använde tvångsåtgärder, såsom bältesläggning och avskiljning. Personalen som larmade menade att barn i för stor utsträckning spändes fast i bältessängar, att de allt för ofta gavs tunga läkemedel mot psykoser. Och att de isolerades ensamma i en källarlokal. - Vad jag kommer ihåg? Jag kommer ihåg att det var en IVO-anmälan någon gång i juni.  Per-Olof Björck är verksamhetschef på BUP Stockholm har det yttersta ansvaret för vården på kliniken. När anmälan kom hade han inte börjat arbeta där än.  - Det som jag tyckte var mest alarmerande var det patientfokus som den beskrev. Det tyckte jag pekade på en vård att så ska det inte gå till.   IVO påbörjade en omfattande utredning och när myndigheten presenterade sin rapport var kritiken svidande. Framförallt reagerade myndigheten på hur kliniken använt olika tvångsåtgärder. Till exempel isoleringen av patienter som gjordes utan att det rapporterades eller att beslut togs om avskiljning. I beslutet riktade man allvarlig kritik mot kliniken och krävde att de otillåtna tvångsåtgärderna skulle upphöra.  IVOs kritik var så pass allvarlig att de två högsta cheferna på kliniken - dagen efter - lämnade in sina avskedsansökningar. Ett kristeam tillsattes. Och nu skulle bristerna rättas till. Personalen skulle utbildas i - hur och när - det är tillåtet att använda tvångsåtgärder. Till IVO föreslog kliniken en rad åtgärder. Bland annat skulle isoleringslokalen i källaren stängas.  - Det var första gången vi kom i kontakt med psykiatrin på det här sättet. Och vad vet man. Ingenting egentligen. De första veckorna var kanske lite lugnt och det var lite samtal och det fanns en skola man kunde gå till och det var nytt för oss båda. Och det var samtal som skulle kunna hjälpa.   Amandas mamma tar ledigt från jobbet och får också bo i ett rum på kliniken. Amanda får gå i den intilliggande skolan. Hon är konstnärlig och på skolan kan hon syssla mycket med det hon tycker om. Att sjunga och att ta bilder. Hon har också en blogg om fotografi på nätet. Hej hej jag tänkte göra jag fick en kommentar som undrade hur jag hade gjort - redigeringen på en bild tidigare som är lite mainstream och sånt där som jag inte använder i vanliga fall men som kan vara lite fint då och då. Nu jag bara leker lite i Photoshop.  I flera videoklipp lär hon ut hur man gör sina bilder bättre i Photoshop.  Det kanske inte är en av de bästa bilderna men.  Amandas mamma och storebror visar bloggen: - Här har vi även hennes fotoblogg. - Det här är en av de bästa bilderna. Här är hennes självporträtt. Och det här var saker som hon gjorde när hon var 12-13 år.  På kliniken dröjer det inte länge innan Amanda börjar skära sig själv igen. Det framgår av Socialförvaltningens journalanteckningar. Hon gör också flera självmordsförsök. Amanda åker in och ut från BUP. Ett tag placeras hon på ett behandlingshem för att få hjälp med sitt självskadebeteende. Men hon trivs inte - och i maj förra året - 2014 - är hon tillbaka på kliniken.  - Sen så var det flera intagna där. Några hade varit intagna tidigare och några var mer avancerade i sitt destruktiva beteende än vad min dotter var, och man lär av varandra. Hur många andra patienter fanns det där då? - Det var alltid fullt. Så det blev ganska kaotiskt där ett tag när de krossade glas och blomkrukor. Tillhyggen, överhuvudtaget för att skada sig själva så där började faktiskt det här med bältningarna.  Kaliber har träffat flera i personalen på kliniken. Det är en läkare och två skötare - som har god insyn i vården - de vill berätta om hur barn och unga vanvårdas, att det inte alls har skett nån förbättring på kliniken sen skandalen 2013. De är rädda för att råka illa ut. Vi har därför bytt ut deras röster. Så här säger läkaren om den stämning som rådde i personalgruppen när Amanda lades in på kliniken i maj förra året.  - Det fanns inget tydligt och klart ledarskap. Det var för många chefer som var för osäkra. Och då gick det alltså inte att bedriva en professionell vård. Vi i personalen som har jobbat länge inom BUP är ju helt förtvivlade över den situation som är. Över den vanvård som faktiskt delvis bedrivs.  Personalen Kaliber har pratar med berättar att många bland de anställda hade blivit oengagerade. Så pass mycket att de ibland struntade i läkarnas ordinationer. Så här säger de två skötarna om stämningen på kliniken:    - Det blir små kotterier. Informella ledare i personalgruppen, lite tongivande figurer. Det kan bli fel. Vad gör de då? - Ja, man kan gå emot läkarordination. De har en egen uppfattning vad som är bäst för patienten. - Personalen är trött och lite ångestfylld. Det är inget roligt att gå till jobbet. Många som har slutat. Våra kunniga arbetskamrater det är jättemånga som har slutat.  Bältningarna På kliniken finns det tre rum med bältessängar. På väggarna hänger tyg för att dämpa ljuden. Själva sängen är som en undersökningsbrits med bälten. Bältena spänns fast runt benen, händerna och runt magen. Bältning är något vårdpersonalen får göra, men bara i lägen där någon riskerar att komma till skada. Vi har fått höra att man på kliniken inte följer de lagar som måste följas när man använder den här typen av tvångsåtgärder.  Då i början av sommaren förra året var de flesta inne på avdelningen tjejer med självskadebeteende. Men enligt den personal som vi har pratat med lyckades man inte hantera deras utåtagerande.  Deras lösning - när tjejerna skar sig - blev att spänna fast dem i bältessängar. Ofta var de först tvungna att brotta ner tjejerna.   - Det är bältningar i princip dagligen.- Oftare och oftare blev det. - Ibland flera gånger om dagen.  När det händer något och personalen trycker igång larmet kommer det personal springade från andra avdelningar. Skötarna förklarar att det ofta blir kaotiskt och ibland är man tvungen att bälta flera patienter samtidigt.  - Du trycker på larmet. Då kommer folk, den kan komma två, fyra, sex utifrån plus våra egna.  Amandas mamma gick alltid undan när bältningarna skedde. Hon ville inte se.  - Jag vet när jag har varit på avdelningen och det bara rusar in larmet går. Det bara rusar in människor. Bara det är ju traumatiskt.   - Läkaren vi har kontakt med berättar att situationen höll på att bli okontrollerbar.  - Det eskalerade. Med tvångsåtgärder med bältesläggning med tvångsmedicineringar och Amanda blev bälteslagd ohyggligt många gånger på en kort period. Det spred sig så det var väldigt många andra som också blev bälteslagda och det anlades mordbränder till och med. Det bara steg.  - Vid något tillfälle var det väktare som kom. Bara det att se den här väktaren med svarta handskar på mitt barn. Medan de andra springer runt. Ungdomarna. Och personalen mäktar ju inte med heller. Det är inte okej. Men hur påverkades hon av att bli bältad tror du? - Hon berättade ju också. Dels fysiskt kunde hon visa mig hur tilltufsad hon var. Hon hade ju blåmärken överallt. Men också att känna att nu har jag misslyckats igen. Och övergrepp vad gör de emot mig?  En av skötarna har varit med och bältat Amanda flera gånger.    - Och märker man då att det här skenar iväg och man får dra fram sängen. Det skriks, och hög ångest och så flickan inte är kontaktbar. Fram med sängen och sen upp. Det är skrik och sparkar och man får hålla i sig så att man inte blir skadad själv och att inte kollegor blir skadade och framförallt att inte patienten blir skadad.Men hur många gånger har du varit med och bälteslagt henne? - Oj. Det har jag tappat räkningen på faktiskt.  Enligt verksamhetschefen Per-Olof Björck har det funnits en otrygghet hos personalen, mycket på grund av att det är så många som har slutat. Men också på grund av den hårda kritiken som tidigare kom från IVO.  - Organisationen blev inte trygg av det som hände. Det fanns en utbredd rädsla att man inte fick hålla i patienterna, man får inte ingripa överhuvudtaget för då blir man anmäld. Men de var rädda för att göra tvångsåtgärder efter det som hade varit. Men ändå så ökade det, antalet? Jag tror att bältningarna ökade för det var det man kunde göra och det var det man kunde besluta om. Det är en skadad organisation du pratar om.  Bup bryter mot lagen Enligt lagen får bältningar bara göras om det finns en stor risk att patienten skadar sig själv eller någon annan person allvarligt. Men ofta så finns inte den här risken när bältningarna görs, enligt den personal som vi har pratat med.  - Man har ingen kontroll riktigt. Det är en ganska fruktansvärd känsla när man står där och man vet nu har Amanda egentligen bara ångest. Vi kunde inte hantera det här bättre än att bara lägga henne i bälte. Det är ju inte så att hon har agerat ut och slagit någon. Vid något tillfälle har hon gjort det också och försökt skada sig själv, men inte alla gånger.Så många gånger var de här bältningarna omotiverade? - Ja, i ett slags preventivt syfte. Det är mot reglerna och då står man där och tänker. Blev det här rätt nu? Vad är det jag deltar i?  Det skötaren beskriver är mot reglerna. Men att man inte följde de lagar som reglerar tvångsåtgärder var ju det kliniken fick kritik för i IVOs rapport. De här bristerna skulle ju ha rättats till. Verksamhetschefen Per-Olof Björck ser allvarligt på det personalen berättar.  - Då tycker jag att de som ser det ska skriva en avvikelse till vårt avvikelsesystem så att det kommer till allmän kännedom om att det är så. Berätta det här för det här är oegentligheter. Vad tänker du om att de berättar att det händer?- Vad jag tänker om det? Jag säger ju det att det är ju fel om man gör så.Så vad ska du göra åt det då? - Jag kan inte göra någonting förrän jag får reda på det. Du får ju reda på det nu. - Ja, och då har det hänt. Då tar man upp det och säger att så får inte ske. Men hur allvarligt är det? - Ja, det är allvar. Så ska inte ske, säger jag ju.     BestraffningEnligt personalen vi pratat med var det många anställda som var trötta på tjejerna som skar sig. De säger att tjejerna ibland bältades eller isolerades som ett slags straff. Värst var det för Amanda som enligt läkaren väckte starka känslor hos vissa i personalen.  - Det hatet man kunde visa, man tyckte att hon manipulerade, förstörde, att man inte brydde sig om överläkarnas ordinationer om hur hon skulle övervaka henne så att säga för att det skulle kunna hända någonting, säger läkaren. - Å det här du säger om bestraffning man ruttnar på ett läge, man tröttnar och tänker att hon kan gott ha det nu liksom, säger en av skötarna.  - Och då var det sjuksköterskor till exempel som vägrade att gå in när flickan hade rispat sig skulle övervakas för att det fanns en risk att hon skulle rispa upp sina sår. Vägrade gå in och göra det vilket gör att hon drar upp sina sår och förlorar en massa blod. Då struntade man att ta hand om henne? - Ja visst gjorde man det och man följde inte ordinationer som hade gjorts av läkare.En annan form av bestraffning är ju att ge en massa mediciner vilket också skedde. Hon stod ju på jättemycket mediciner.  När personalen är för stressad, inte har tillräcklig kompetens och saknar stöd från ledningen är det lätt hänt att man börjar använda tvångsåtgärder. I värsta fall lyckas man inte bryta mönstret. Det menar Håkan Jarbin som är chefsöverläkare på BUP i Halland, och styrelseledamot i Svenska Föreningen för Barn- och ungdomspsykiatri. Han säger att om tvångsåtgärderna dessutom börjar användas som straff måste ledningen ta sitt ansvar. - Straff är inte grunden till en bra behandling. När det blir straff så tänker jag att det är personal som är överansträngd och kan för lite de vet inte hur de ska göra, då blir man förbannad när det inte går som man vill, och när man inte vet vad man ska göra då blir det primitivt och man ställs mot väggen och man har en för svår uppgift och det är det helt enkelt ledningen som måste skärpa sig och se till att det finns förutsättningar för att bedriva den vård som man fått i uppdrag att bedriva.Enligt Håkan Jarbin är det alltså en ledningsfråga. Men vad säger den ansvariga verksamhetschefen på kliniken Per-Olof Björck om uppgifterna om att patienter straffas?  - Så ska inte ske. Och det är klart att om det sker är det första det man skulle göra är ju att prata med personalen och se över så att säga. Det handlar kanske om personalens trygghet i gruppen och hur man hanterar och hur man upplever sin arbetssituation och så. Det ska man inte ta ut över patienterna. Det är ju helt förbjudet.  2014 blev ett dystert rekordår Men hur mycket tvång används egentligen på kliniken? Kaliber har begärt ut statistik från över antalet beslut om fastspänning. Den visar att förra året 2014 - då Amanda bältades så många gånger - var ett rekordår. Då togs 105 beslut om bältesläggning. Det är fler än vad som gjordes under 2011, 2012 och 2013 tillsammans. 2015 kommer att bli ett nytt rekordår. Redan nu i september hade man gjort fler bältningar - 116 stycken - än vad som gjordes rekordåret 2014.  Vi får tag i en intern sammanställning över hur många beslut som tagits om fastspänning när det gäller Amanda. Den visar att hon på bara tre och en halv månad 2014 bältas 44 gånger. Det är nästan hälften av alla bältningar som gjordes på kliniken under hela det året.   Hur är det rimligt att det blir så många bältningar på en och samma patient? - Det kan jag inte kommentera, säger Per-Olof BjörckVarför inte det? - Jag kan inte kommentera ett enskilt fall. Bältningar borde man undvika, det har jag sagt. Det låter ju orimligt för vem som helst som lyssnar.  Eftersamtalen genomförs inte som de skaEn av de viktigaste metoderna som skulle minska antalet bältningar är så kallade eftersamtal. Då personalen och patienten tillsammans - efter att det har lugnat ner sig - pratar igenom händelseförloppet. Vad var det som hände? Hur kan vi göra annorlunda nästa gång? I klinikens egna riktlinjer står det att samtalen ska göras efter varje bältning. Personalen vi har pratat med tycker att samtalen är viktiga. Problemet är att de sällan hålls.  - Jag som läkare har aldrig varit med, säger läkaren.- 3 gånger av 10 kanske vi håller de här men det är när det är lugnt, säger en av skötarna.  - Man hinner inte göra det för man det andra gänget kommer. Man måste hem. Eller något annat. Man glömmer bort det, säger den andre av skötarna. - När det är kaotiskt då är det sådant här som fallerar. Det blir ju en ond spiral av allting, säger läkaren. Verksamhetschefen Per-Olof Björck säger att de inte för någon statistik över hur ofta samtalen sker.   - Jag har ingen koll på det. Man gör det ibland. Ja, det är sådant vi jobbar med att få till det.Ni ska göra det men ni gör inte det, hur kan det få vara så? - Vi ska göra det, men vi gör det inte. Men du säger att det ska göras eftersamtal. - Ja. Det är min ståndpunkt som verksamhetschef. Sen gäller det också att det ska utföras. Det är ju personal som ska utföra det och så ska de göra det. Men vadå, de struntar i det? - Det har jag ingen aning om, det kan jag inte uttala mig om. Om det glöms bort ibland eller inte. Men är inte det en verksamhetschefs ansvar att se till att sådana här saker fungerar och särskilt sådant som ska göras? - Jo det är mitt ansvar att göra det och det är mitt ansvar att driva det. Men sen att genomföra det på kort tid det är inte så lätt alla gånger idag. Det är mitt mål att det ska ske. Öka på. Det ska bli bättre och bättre.  Flyttas till vuxenpsykiatrin Tillbaka till Amanda. I slutet av oktober förra året har personalen fortfarande inte lyckats lösa problemen på avdelningen, enligt våra källor. På BUP tar man beslut om att flytta Amanda till PIVA - den vuxenpsykiatriska intensivvårdsavdelningen som ligger i Huddinge, det framgår av hennes journal hos Socialförvaltningen. På PIVA vårdas vuxna med psykoser, manier och missbruksproblem.  Från avdelningen kontaktar Amanda IVO för att göra en anmälan. Hon säger till IVO att det har varit fel med alla bältningar på BUP och att hon känner sig rädd inne på vuxenavdelningen. Hennes storebror och hennes mamma åker ofta dit och hälsar på.  - Framförallt blev hon helt neddrogad. Helt. Så det kanske inte var så mycket bältningar för att hon var så drogad, säger mamman. - Ja, hon var slö i skallen. Hon stod och skakade. Hon hade massor med tics på grund av biverkningarna av de droger hon hade i kroppen. Hon var störd på något sätt. Hon var inte Amanda längre. Hon var någonting annat. Det var hemskt att se, säger storebrodern. Isolering Efter fem månader skrivs Amanda ut från PIVA. Men det dröjer inte länge förrän hon är tillbaka på BUP-kliniken. Det var i våras, i april. På kliniken har man återigen öppnat källarlokalen - trots kritiken som man tidigare fått av IVO.  - Det här är en bra yta, säger verksanhetschef Per-Olof Björck. Den fungerar väldigt bra och dokumenterar man sina beslut så är det inga problem. Men varför öppnades den då? - För att vi behöver avskiljningsmöjlighet. Den ingår i vårdmöjligheten.  Amanda isoleras i den återöppnade källarlokalen. När en patient isoleras heter tvångsåtgärden avskiljning och får pågå i max åtta timmar, eftersom det är ett så stort ingrepp i patientens fri- och rättigheter.  I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för psykiatrisk tvångsvård står det att avskiljning endast får användas i undantagssituationer. Det står också att avskiljning bara i sällsynta fall får ske längre än åtta timmar. Om det gör det måste en läkare ta ett nytt beslut var åttonde timme. Uppgår tiden till mer än några dagar så ska handla om extrema fall, enligt föreskriften. Amanda blir kvar i källaren i över tre veckor.  - Hon blev ju jätteledsen. Eller hur? Säger Amandas mamma. Ja hon var väldigt ledsen.  Hur stor del av den här tiden var hon isolerad då? - Hela tiden.  - Från det att hon kom, hon var två nätter på akuten, för att de inte visste var de skulle ha henne. Och sen blir hon placerad där i källaren, och där var hon i tre och en halv vecka.  Efter skandalen 2013 riktade IVO allvarlig kritik mot kliniken för att läkare inte tog beslut om avskiljning. Våra källor uppger att det flera gånger sedan dess har hänt att det här besluten inte tas.  - Det har inte varit någon överläkare som har gjort någon bedömning inom åtta timmar. Då är det olaga frihetsberövande man sysslar med, säger läkaren.  Verksamhetschefen Per-Olof Björck medger att det kan vara så: - Det kan vara någon gång då bakjouren funderat om man ska väcka patienten om det är mitt i natten. Men då har man ju brutit mot lagen? - Om det har hänt så har man gjort det ja.  En varningssignal som inte hörsammadesUnder veckorna i isoleringen i källaren börjar Amanda berätta att hon varit med om något hemskt. I Socialförvaltningens journalanteckning från den åttonde maj står det att Amanda har berättat att hon utsatts för en gruppvåldtäkt.  Trots att man på BUP nu känner till att hon kan ha varit utsatt för övergrepp så fortsätter bältningarna nere i källarlokalerna. I journalanteckningen framgår det att under vistelsen på 23 dagar bältas hon 13 gånger. Det borde inte ha skett enligt läkaren.  - Har man varit med om en sån oerhört traumatisk upplevelse så. Det är en sån situation som påminner mycket om en bältesläggning. Du är ju fastspänd ligger helt blottad kan man ju säga. Om man har varit med om en sån sak där man inte har en chans därför att en person som är mycket starkare lägger sig ovanpå en och genomför en våldtäkt så måste det vara en ohygglig upplevelse.   - Naturligtvis om man har upplevelser av fasthållning som är traumatiska så är det ännu värre, säger verksamhetschef Per-Olof Björck. Självklart. Men ändå sker det på kliniken, för jag har ju kunnat se det i journalanteckningarna från socialförvaltningen. Att det har skett. Jag kan inte svara på ett enskilt fall. Och eftersom jag inte vet om det så är det svårt att kommentera.   Personalens ansvar Men vad har personalen själva för ansvar över vården som getts till Amanda? Enligt läkaren var ansträngningarna stora för att få cheferna att reagera.  - Därför pratade jag med dem som var ansvariga för vården och pläderade för att det måste finnas ett annat sätt att bemöta det här på. Jag tycker att jag gjorde vad jag kunde. Absolut. Det gjorde jag.  Men varför sa ni inte ifrån när hon blev bältad så många gånger? - Det finns ett team runt henne. De borde, de är ansvariga i fallet. Inte vi. De borde ha reagerat och sagt ifrån, säger den ene skötaren.- Det är klart att det svider lite, säger den andre skötaren. Sen kan jag som vanlig personal säga att äsch jag hade inte det yttersta ansvaret men man är ju delaktig i det. Hur ser du på det? - Det är ingen skön känsla. Det är ingen skön känsla.  Den 21 maj i år skrivs Amanda ut från BUP. Hon flyttar in på ett behandlingshem. Inte så lång tid efter blir hennes mamma uppringd när hon är på jobbet av föreståndaren på hemmet. Hon vill att de ska träffas.   - På vägen hem då jag gick hem, berättar Amandas mamma. Då tänkte jag, är hon död? Nej, hon kan inte vara död. Alltså du vet, tusen tankar.  Men när hon kommer hem, så förstår hon vad som hänt.  - Och då ser jag dom på gatan. Och då ser jag prästen. Och då fattar jag. Då fattar jag att hon är död.  Amanda spelar keyboardJag har när hon sjunger, säger Amandas mamma. Jag har den på min telefon.  Amandas mamma visar ett videoklipp på sin telefon. Videon är från nyårsafton. Amanda sitter i vardagsrummet och spelar på sin keyboard.  - Så får det inte gå till. Så här har det varit, och det här är inte det enda ärendet, det finns fler, säger den ene skötaren.- Vi borde ha bättrat oss för länge sen, säger den andre skötaren. Nu i september kom svaret på Amandas anmälan som hon gjorde till IVO. Myndigheten kommer inte utreda hennes ärende. De skriver: Det har kommit till IVO:s kännedom att anmälaren har avlidit. Ärendet ska därför avskrivas.Reporter: Mikael FunkeResearch: Emilia Mellberg Producent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • HBW034: Amanda Miller Littlejohn: Igniting Your Purpose & Packaging Your Genius

    · 00:43:16 · Happy Black Woman Podcast with Rosetta Thurman

    Today’s episode of Happy Black Woman is filled with tips and strategies to help you build your personal brand, connect with your purpose, and package your genius. Rosetta talks with personal branding coach Amanda Miller Littlejohn, who is on a mission to help clients get their message out into the world. She assists clients package their genius and get it out into the world. Amanda chats with Rosetta about the path that led her to her true purpose and how she empowers people to connect with their gifts. Her goal is to help her clients figure out how to share their gifts by demystifying the marketing process and offering tactical guidance. Throughout Amanda’s chat with Rosetta, she shares a wealth of information to help you find your way to your true path. Connecting people with their true gifts through coaching and tactical guidance. Amanda started out in the PR world as an award-winning public relations executive, but found herself drawn to helping the individual versus assisting businesses. Over time, it became clear that her true genius was in extracting what is special about individuals, and so her mission was born. Amanda explains how she sees herself as a mirror to her clients, helping them see their true genius. She also assists in identifying the ways in which they may have gone astray in the past and veered away from their purpose. After working with clients, Amanda is able to see them bring passion and energy into their work, revelling in the joy of living their purpose. Specific steps to help you identify your genius. According to Amanda, we all have genius. She walks Rosetta through the steps that can help you identify your genius and package it. Amanda asks tactical questions that make it easier to see your gifts and begin the process of walking in your purpose. What do you do after you identify your genius? Amanda explains the value of paying attention to your audience. What are they reading, listening to, or watching? Research podcasts, blogs, television shows, and other resources to better understand your audience’s needs and wants. This will provide value insight into connecting your genius with your audience. Staying focused and bringing your purpose to life. Amanda shares with Rosetta her tip for women who don’t feel ready to get started. Start where you are. This simple, yet powerful message says it all. Amanda tells us how she procrastinated and finally realized she just had to start where she was. She also discusses the value of investing in a coach if you’re ready to get the support you need to take things to the next level. Amanda walks us through a typical day in her busy life. She explains the value of knowing your work methodology and arranging your day to best manage productivity. She also shares some tech tools that help her stay focused and how having kids gave her a natural focus around her time. With hard work and focus, Amanda has designed her ideal life. What makes her a Happy Black Woman? Helping others, being with her children, and - of course - coffee. If you keep it moving in your purpose, things will fall into place. As Rosetta closes out her chat with Amanda, they discuss a favorite book that inspired Amanda on her journey along with a personal mantra. Her mantra - Keep it moving - is all about the importance of always moving forward no matter what. Amanda shares a final tip for women who are just at the beginning stages of building a business: if something isn’t working for you or making you happy, get rid of it. She shares why so many of us end up trapped in situations that no longer serve us because we feel like it’s the “right thing to do”. Amanda’s final piece of advice: if it no longer serves you, let it go. Outline of this great episode [0:34] Rosetta’s introduction of her guest, Amanda Miller Littlejohn. [1:34] How Rosetta and Amanda first connected. [3:52] Amanda’s mission and the work that she does. [6:31] How Amanda assists her clients. [9:53] What inspired Amanda to expand her PR business into working with individuals. [13:33] Some specific action steps for someone getting started in this process. [18:36] Action tips once you understand your message and purpose. [23:12] Thinking about your goals from a strategic perspective. [24:20] What do you say to the woman who knows she has expertise to share, but doesn’t feel like she’s ready? [28:20] What Amanda’s typical day looks like and how she stays on track. [33:44] What makes you a Happy Black Woman? [34:57] A book that has inspired Amanda. [36:11] A personal mantra that has inspired Amanda on her journey. [38:36] The #1 tip for ladies who are just at the beginning stages of building their business. [41:04] How to connect with Amanda. Resources & Links mentioned in this episode BOOK: “The Firestarter Sessions” Amanda Miller Littlejohn’s website: www.AmandaMillerLittlejohn.com Get your FREE Personal Branding Toolkit

    starstarstarstarstar
  • Bristande rutiner på barnahusen när utsatta barn åker hem efter förhör

    · 00:29:25 · Kaliber

    Runt om i landet öppnar barnahus, som ska hjälpa barn som har utsatts för våld eller övergrepp. Men Kaliber och Barnaministeriet från UR berättar om hur bristande rutiner gör att barn riskerar att skickas ensamma hem från barnahuset - hem till en misstänkt förövare. I förra veckan kunde vi berätta om hur barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar riskerar att bli rättslösa när de utsätts för våld eller övergrepp. Idag handlar Kaliber om barnahusen – ett koncept som går ut på att alla myndigheter som berörs när ett barn blir utsatt för våld eller övergrepp samarbetar under ett tak. Barnahusen ska ha barnens bästa i fokus. Men det händer faktiskt att de sviker barnen, ska det visa sig. -Här hänger man av sig eller? -Ja om man vill så kan man hänga av sig. Vi har precis klivit in på barnahuset i Umeå. Malin Sundberg som jobbar här visar runt. I hallen hänger några teckningar. De föreställer streckgubbar, drakar och blommor, de skvallrar om att det här är ett ställe där barn brukar vara. -Ja, jag vet faktiskt inte vilka barn som har ritat det här. Det är väl helt enkelt barn som har besökt oss här i olika former. Lite längre fram i korridoren finns en bokhylla med böcker, papper och kritor, och på golvet står ett litet tält där man kan leka medan man väntar. Men det är inte för att måla och leka som barnen kommer hit. Hit kommer barnen för att berätta om det värsta tänkbara - att mamma, pappa eller någon annan har gjort en illa. -Här är ju då medhörningsrummet. Det får de ju se också. De får ju se alla rum, de får se vilka som sitter här. Här kommer vi sitta uppradade. Åklagare och så där. Så då får de ju se och titta. Ofta att de sätter igång kameran någonstans och så där så de får se på skärmen hur det kommer se ut. -När använde ni det här senast? -Det var nu här på förmiddagen. -Så då satt hela uppställningen här. Alldeles nyss då? -Ja. Det var två barn som blev förhörda. Ett syskonpar. -Men alla är borta nu? -Ja, alla är borta nu. Det verkar ha gått bra. Barnahusen är ingen myndighet utan kom till som en reaktion på att barn som utsatts för övergrepp for illa under utredningarna. Varken bemötandet eller miljön var anpassad för barn. När det finns misstankar om brott mot barn startar en stor apparat där många myndigheter är inblandade. Så istället för att ett barn ska behöva åka runt till olika myndigheter och berätta samma historia om och om igen, så ska barnet köras till ett hus - ett barnahus. Och där träffa polis, åklagare och rättsmedicin som påbörjar brottsutredningen, socialtjänsten - som ansvarar för att barnet får skydd och hälso- och sjukvården som har hand om barnets fysiska och psykiska hälsa.   Och att starta sådana här barnahus har blivit väldigt populärt. På bara tio år har vi fått 30 stycken barnahus i Sverige. Förra året var över 160 av Sveriges kommuner anslutna till ett barnahus, och flera hade långt gångna planer på att starta ett.  Men är verkligen barnahusen en sådan universallösning som de ofta framhålls som? Arbetar de på det sätt som är bäst för barnet? Sedan det första barnahuset öppnades har det gjorts flera utvärderingar, som visar att barnahusen inte lever upp till det de är tänkta att vara. Rikspolisstyrelsens riktlinjer säger att målet för barnahusen är att ge rättstrygghet, gott bemötande, stöd och skydd. Och det är skyddet, alltså det stöd som barnet kan behöva efter att det berättat för polisen om en förälders övergrepp, som vi har tittat närmare på. Viket ansvar tar barnahusen för det som händer efter besöket? Och vem har ansvaret? -Vi ville göra en anmälan, mamma hjälpte oss med det, och då gick vi till polisen. Ronja och hennes bror Jakob, som egentligen heter något annat berättar att de växt upp med hot och våld. De vill vara anonyma och därför har vi låtit ett annat barn ersätta deras röster. Ronja och Jakobs föräldrar lever separerade och har en minst sagt infekterad relation. Familjesituationen har utretts av socialtjänsten flera gånger.  Men Ronja och Jakob tycker att ingen har lyssnat på vad de känner och vill.  Efter att ha berättat för ett otal socialsekreterare att de är rädda för sin pappa och inte vill bo med honom, bestämde de sig för att själva gå till polisen och anmäla honom för misshandel. -Och pratade med en kvinnlig polis där inne. Sen efter en tid så fick vi komma in på barnahus och göra ett förhör på vad det var vi ville anmäla om. Först skulle jag då bli förhörd. Då fick vi sitta inne i ett rum. Jag själv då först med en polis. Det fanns en kamera så att några bakom en vägg kunde se mig och höra mig. Polisen frågade om, ja, händelser och olika brott. -Vad tänkte ni att det skulle leda till det här att ni gick till polisen och berättade? -Jag tänkte att det skulle bli ett slut på alla nya människor som hela tiden kommer in i våra liv och pratar med oss och berättar varför de är här, sådana här som reder ut hur barnen har det i hemmet, vi fick väldigt många sådana. Jag ville att det skulle ta slut. Jag ville också att pappa skulle få besöksförbud och inte prata med oss eller någonting. För det är väldigt jobbigt att veta att han kan komma upp på stan och bara säga hej. Jag skulle bli orolig med en gång tror jag om något sådant skulle hända. Jag tänkte också att det skulle vara väldigt skönt att lägga alla de här åren bakom sig. Efter alla de saker han har gjort mot oss. Hotat och varit våldsam. Men det blev inte riktigt så som Ronja och Jakob ville. Efter förhören ringde polisen direkt till deras pappa och berättade att barnen hade anmält honom, berättar de. Och Ronja och Jakob fick åka hem med mamma, som de bodde hos, som om inget hade hänt. Med många obesvarade frågor i huvudet. Vad skulle hända nu? Skulle pappa också förhöras? Hamnar han i fängelse? Och vad händer när de träffar honom nästa gång? Kommer han att vara arg? -Sen var vi fria att gå så vi gick ut. Det var inte så fint väder. Det var grått och trist. Jag var väldigt orolig för jag vet att han kan vara väldigt våldsam och kan göra i princip vad som helst när han är arg. Vi lämnar Ronja och Jakob en stund. Och funderar på vad som kan hända ett barn som just berättat för polisen om våld och övergrepp hemma.  Händer det att ett barn kommer på förhör på något av landets barnahus och sedan skickas raka vägen hem till den misstänkta, som just fått ett samtal av polis eller åklagare om att barnet skvallrat för polisen?   För att få svar på det frågade vi samordnaren, alltså den person på Barnhuset som ska se till att myndigheterna träffas och pratar med varandra. Vi frågade samordnaren på samtliga barnahus i landet, 30 stycken, hur vanligt det är att barnet får träffa den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret utan att någon ifrån de samverkande myndigheterna följer med. Av de 26 barnahus som svarade säger nästan hälften, 12 stycken, att det händer ibland att barnen kommer hem utan att någon från myndigheterna på barnahuset är med. 4 svarar att det händer ofta, och ytterligare 4 att de inte vet om det händer. Å när vi frågar hur vanligt det är att socialtjänsten – som är de ytterst ansvariga för själva skyddet - följer med barnet hem, så säger bara 3 barnahus att det sker som rutin. Och det här - att barn åker hem själva - är anmärkningsvärt tycker Åsa Landberg som är psykolog och jobbar med våldsutsatta barn. -Om man tänker sig de barn som faktiskt har blivit misshandlade eller utsatta för brott så är ju risken att det förvärrar deras situation hemma. Dels att de skuldbeläggs på olika sätt. Att de får reda på att de gjort fel som har berättat, att de straffas på olika sätt. Det kan också innebära att de hotas eller får mer stryk när de kommer hem. Och det är naturligtvis så att det kan vara föräldrar som inte gjort någonting. Men, många har ju slagit sina barn. Och frågan är då vad som händer när man kommer hem som barn. Jag tror att i en hel del fall så är föräldrarna arga, besvikna, rädda, undrar vad barnen har sagt. Samtidigt har de ofta fått höra ifrån den som ringt upp och informerat att de varit på förhör att de inte ska pressa barnet, att de inte ska fråga för mycket. Så för en del barn innebär det att de kan ha väldigt arga föräldrar, för andra innebär det att det blir helt tyst när de kommer hem och ingen säger någonting alls fast alla vet att de varit på polisförhör. Och att man gör så här, skickar hem barnen ensamma, är något som förvånar Hanna Linell, doktorand som forskar kring våldsutsatta barn på institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet. -Det tyder ju på att våld är normaliserat av oss om jobbar med de här frågorna också på något sätt. Det känns ju som ett svek gentemot våldsutsatta barn. Att man… hur och när är det okej? Jag vet inte. Det känns som att man får ont i magen bara man tänker på att det görs. Och just, vad gör det med ett barn, och ett barns vilja att berätta. Hanna Linell menar att om inte vuxna gör sitt yttersta för att garantera att barnet inte kommer råka illa ut efter att det tagit mod till sig och berättat om våld och övergrepp riskerar man dels att barnet tystnar, eller tar tillbaka sin berättelse, dels att barnet tappar tron på vuxenvärlden och tron på att situationen faktiskt går att förändra. Det här ju något som alla vuxna borde fundera på. Vad gör man i stunden när någon berättar någonting för en? Det känns ju väldigt knepigt när en verksamhet som ska jobba i de är ärendena inte heller verkar ha tänkt på det här egentligen. Vår enkät visar också att nästan hälften av barnahusen som svarade – 12 av 26 - saknar på förhand uppgjorda rutiner för hur barnet ska skyddas efter ett förhör. Och det här stämmer bra överens med Lena Wiströms erfarenheter. Hon är biträdande jurist och arbetar som särskild företrädare, alltså barnets juridiska ombud. Hon tar över vårdnadshavarens ansvar under förundersökningen och är ofta den som skjutsar barnet tillbaka till skolan efter förhöret. -En gång när jag satt i bilen på väg från ett polisförhör på barnahuset så fick jag ett telefonsamtal. Att du kan inte komma till skolan med barnet för den ena föräldern är här och är jätteaggressiv och upprörd över att barnet är borta. Och vi väntar på att polis och socialtjänst ska komma hit så du får åka en sväng. Så vi ringer när det lugnat ner sig när du kan komma med barnet. Så då fick jag ju bara vända fast vi var nära skolan, och försöka förklara för barnet att vi ska åka någon annanstans en stund och ta en glass och så ska vi åka till skolan sen. Det känns ju väldigt märkligt. Jag vill tillägga det att vi är ju bara jurister. Vi är ju inte alls pedagoger eller socialsekreterare. Vi är inte utbildade för att ta hand om barn. Egentligen är ju inte det vårt jobb men det blir ändå vårt arbete. Och det är ganska svåra frågeställningar många gånger. Man hamnar i konstiga situationer. Ibland kanske hotfulla situationer där man måste improvisera. -Men hur är det möjligt, tänker jag, att göra en riskbedömning om man inte vet hur situationen blir för barnet när föräldern träffar barnet? -Det funderar jag ofta på hur de vågar fatta vissa beslut ibland, men de måste ju göra det och de får ju arbeta efter sina rutiner och de är väl utbildade för det får vi hoppas. Men rutinerna saknas alltså på många ställen, visar vår undersökning. Vi ställde också frågan till barnahusen om de är nöjda med hur rutinerna kring barnets skydd fungerar i praktiken?  Och över hälften - 14 av de 26 - svarade nej. De tycker inte att det fungerar. Och samordnarnas egna kommentarer visar att det här är ett problem. Så här skriver några i sina svar: ”Rutiner med hämtning och lämning brister” ”Olika myndigheter arbetar för mycket var för sig utan att ta hänsyn till varandra” ”Vore bra om det fanns ett uppföljningsteam. Ofta blir det helt tyst runt familjen efteråt när myndigheterna ska utreda” Carl Göran Svedin är professor i barn- och ungdomspsykiatri och har tillsammans med psykolog Åsa Landberg kvalitetsgranskat barnahusen. Resultaten redovisades i en rapport för Rädda Barnen. Där upptäckte de stora skillnader mellan hur olika barnahus jobbar. Idag ska Carl Göran och Åsa föreläsa för personal på Barnhuset i Göteborg.  Det är första gången de besöker lokalerna. Vi plockar fram och visar Carl Göran Svedin enkätsvaren som vi fått ifrån barnahusen. -Jag tänker att det inte är bra och kanske en av de saker vi varit mest kritiska mot för att om man ska se det ur et barnperspektiv. Det är ju inte barnet som, jag menar det är vuxna som sätter igång hela det här utredningsförfarandet med polisförhör och man kommer till barnahus, man har blivit hämtad kanske på dagis eller skola och sen behöva åka tillbaka utan att veta om mamma och pappa vet något, framför allt om någon av dem är misstänkt, är tycker jag helt felaktigt. Och man bör ha rutiner för hur barnet möter sina föräldrar igen. -Vilken betydelse har det då? -Ja man kan ju säga att barnahusen kom till för att minska det man kallar sekundär traumatisering av barn, det vill säga att barn som blivit utsatta för något brott, misshandel eller sexuella övergrepp, ska inte ytterligare traumatiseras via själva utredningen. Det är egentligen grundtanken med barnahus - man ska undvika allting som kan vara jobbigt och försvåra för barnet. Man ska göra det så barnvänligt och smidigt och så lite skrämmande besvärligt för barnet som möjligt. Och då är det här en del som kan vara en väldig plåga för barnet att gå hem då och inte veta – får jag en utskällning när jag kommer hem? Eller vad händer när jag kommer hem och vem vet att jag varit på barnahus och hos polisen och så vidare, säger han. Psykolog Åsa Landberg: -Nu när de är på plats  har de ju världen chans att se till att det faktiskt blir bättre för barnet, det är ju det som är själva vitsen med ett barnahus. Men man har inte kommit dit än. Samtidigt så tror jag att för många inom socialtjänsten så blir det här en extra belastning. Det blir lite grann som att de får städa upp efter rättsväsendet och när de inte har tid med det, när de inte riktigt har möjlighet att göra det på ett bra sätt så blir de ofta kritiska även mot själva polisanmälan, man tycker inte att det leder någonstans, man tycker kanske att det bara förvärrar i familjen. -Var det den förklaringen som ni fick till varför ett barn kan åka hem ensam, till exempel? -Nej, paradoxalt nog inte. Det som det oftast var att de inte hade tänkt på det. De hade inte riktigt satt sig in i barnets situation hur det blir att komma hem ensam, säger Åsa Landberg. - …och sen får man gå in hit, i det som är undersökningsrum… Tillbaka till barnahuset i Umeå och samordnaren Malin Sundberg. På barnahuset ser hon till att myndigheterna samverkar, och vid sidan av det arbetet har hon också egen erfarenhet av att göra skyddsbedömningar som socialsekreterare. Hennes uppfattning är att socialtjänsten sällan eller aldrig är med när barnet träffar den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret. -Jag tänker att det finns ju alltid en risk för repressalier, om det är som barnet berättar och att föräldern inte kan hantera den situationen. Och skulle vi ha verktyg eller metoder för att förhindra det så vore väl det fantastiskt, men jag tänker att det kommer vi aldrig kunna skapa. -Så du menar det inte spelar någon roll om socialtjänsten har som rutin att följa med barnet hem, till exempel? -Jo jag tänker att det spelar roll. Jag tänker att allt förebyggande arbete som man kan göra är bra. Sett ur den aspekten är det värdefullt att socialtjänsten finns med. Så jag tänker att det helt klart finns stor utvecklingspotential där. Hur gick det då för Ronja och Jakob, syskonen som anmälde sin pappa och förhördes på ett barnahus? -Sen en månad senare så fick vi ett meddelande… I brevet från advokaten står det att alla som var med är överens om att de varit mycket duktiga, att det de sa var sant och att det var ett mycket olämpligt och dumt beteende de berättat om. Att åklagaren inte väljer att gå vidare beror istället på att en del saker ligger för långt bak i tiden, och att det inte räcker hela vägen för andra. Det ni ska ta med er ”är att ni båda varit modiga och berättat. För många som blir utsatta för brott har det betytt absolut mest inte varit resultatet utan just att de vågat berätta”. -Det kändes som om den klumpen man hade i magen hade försvunnit men sen kommit tillbaka. Det kändes än en gång som om man inte blev trodd. -Man mår inte bra och man inte fokusera på det man behöver göra. Utan man går kanske och tänker på ett polisförhör istället för att göra läxorna. Och man börjar tvivla på det man känner. Och man börjar tvivla på sig själv ibland och tänker att nej de har nog rätt. Jag kommer väl ihåg fel. Jag gjorde nog fel. Och sen finns det inget kvar att stå upp för sig själv längre  -Har ni träffats någon gång efteråt? -Ja det har vi. -Har han sagt något till dig om att ni gjorde anmälan? -Nej det har han inte. De flesta barn som kommer på polisförhör på barnahusen får precis som Ronja och Jakob åka hem igen. Ronja och Jakob bodde ju inte hos sin pappa. Men ibland, när barnen bor med den misstänkte, kommer det fram information i förhöret som gör att barnet omhändertas. Men även då saknas rutiner och barnperspektiv anser Lena Wiström, särskild företrädare. -Då har de ibland inte alls planerat för det vilket gör att alla står ställda inför en situation som man inte vet hur man ska hantera. -Hur då? Berätta, vad kan det vara för situation? -När man inser att man sitter med tre barn i olika åldrar som måste placeras i ett jourhem omedelbart, och så har man inte platser. Då blir det ju att vi hamnar i en situation där vi måste vänta. Och för mig hände det en gång att då fick jag bara i uppdrag att ja då får du sitta med barnen och vänta. Och vi fick åka iväg till en lekplats, jag fick köpa pizza till barnen och lekte några timmar och det var jätte jobbigt för jag kunde ju inte informera och det äldsta barnet var så pass stort att hon undrade vad som försiggick och det blev en jätte jobbig situation för jag fick ju inte säga som det var. Och de var ju inte trygga med mig och vi hade ingen annan personal på plats, för att invänta en adress där jag skulle köra och lämna dem sen på ett jourhem. Det kan jag tycka var väldigt dåligt planerat av socialtjänsten och jag tycker också att det brast i att de inte fanns där för mig och de här barnen. Så därför kan jag inte känna att jag tycker att samverkan har fungerat optimalt någon gång. Hanna Linell vid institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet: -Det är ju inte bra att starta upp en verksamhet utan att ha tänkt igenom de här frågorna, alltså vad man ska ha för arbetssätt när det gäller våldsutsatta barn. Det tyder ju troligtvis på att man inte riktigt har tittat på problematiken och lärt sig den från grunden och i och med att det är så många inblandade när det gäller att få till ett bra skydd för barnet och en bra rättsprocess så tyder det väl troligtvis på också att man inte har haft möjlighet att prata igenom det här tillsammans med olika aktörer. Tillbaka till barnahuset i Umeå. Där är oftast inte ens socialtjänsten med och lyssnar på vad barnet berättar i polisförhöret. Vilket gör att socialtjänsten får göra den delen av skyddsbedömningen baserad på andrahandsinformation, berättar samordnare Malin Sundberg -Jag tror alla vi som finns i barnahus, både här i Umeå och i hela landet , vi finns ju här med tanken att det här ska bli bra för barnet. Men att få de olika myndigheternas arbetssätt och uppdrag, att få dem att matcha ihop med att också hela tiden möta det här barnet. Det är inte tvärenkelt. Det borde kunna vara tvärenkelt men det är inte det. Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta att det ofta saknas rutiner för skyddet efter besöket på barnahusen, och att barn som berättat om våld och övergrepp riskerar att skickas ensamma hem i händerna på misstänkta förövare. Hur kan det få vara på det här sättet? För att reda ut ansvarsfrågan på barnahusen ringde vi upp några av dem. Men det visar sig inte vara helt tydligt var ansvaret egentligen ligger. Regeln är att socialtjänsten i kommunen ansvarar för barnens skydd, men i och med att flera myndigheter är inblandade på barnahusen, som har lika mycket makt och ansvar, så riskerar frågan om hur det blir för barnet när det åker hem bli allas eller ingens ansvar.  Elisabet Oskarsson, enhetschef på barnahuset i Kalmar, förklarar det så här: -På barnahuset är ju vi ansvariga för de rutiner som finns här och vad som sker här. Och sen att vi kan vara en resurs och stöd i vad som händer efter. Men sen är det alltid barnets hemkommun som har ansvaret för själva ärendet.  -Men är inte det här saker som ni borde ha rutiner för och ha tänkt igenom redan innan ni startade? -Jo. Och det är ju gjort också, men sen så dyker det ju alltid upp nya frågor och utmaningar när det är olika organisationer som ska föras mycket tightare ihop. Liknande svar får vi även från andra barnahus som vi pratar med. Några efterlyser någon form av övergripande verksamhet, ett nationellt centrum som servar barnahusen med rutiner och riktlinjer. Och det här är något som psykologen Åsa Landberg har önskat sig länge. -Egentligen är det ganska konstigt. Om man tänker att hela barnahusen är ett svar på att man måste samverka på lokal och regional nivå för att det ska bli bra för barnen, men vi har inte motsvarande på nationell nivå. Där är det alldeles tomt. Ronja och Jakob besökte barnahuset med hopp om att deras situation skulle förändras. Men eftersom brott inte kunde styrkas lades deras polisanmälan ner. Så nu har de berättat sin historia för ännu några socialsekreterare och träffar sin pappa sporadiskt, säger Ronja. -Jag vill få folk att öppna ögonen och se att det finns andra människor som behöver hjälp och har det mycket värre. Som inte blir trodda i någonting och kanske får bo med den ena föräldern som kanske slår eller hotas eller ja, mycket värre saker.   Nästa vecka fortsätter vår serie om barnen och rättvisan. Reporter: Lovisa Haag, UR Producent: Karl Brodin, UR Exekutiv producent: Annika H Eriksson, Kaliber Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Vad har vi för skydd mot skvallerläsning?

    · 00:31:52 · Kaliber

    Vem ska få läsa din sjukjournal? I det elektroniska samhället blir det allt lättare att vara nyfiken - så hur vanligt är det egentligen med skvallerläsning av patientjournaler? Och finns det en konflikt mellan god vård och risken för spridning av känslig information? Kaliber handlar idag om vården och den personliga integriteten. - Här är ju vår dotters grav, så hit brukar vi åka. Anna och Tomas dotter blev bara några månader gammal. Hela sitt liv levde hon på neonatalavdelningen på ett sjukhus i södra Sverige. Samtidigt som flickan svävade mellan liv och död, började rykten om barnets hälsotillstånd, spridas på hemorten. Anna och Tomas tog så illa vid sig av händelserna att de inte vill vara med i en ny intervju om det de blev utsatta för. Men så här berättade paret för P4 Jönköping för ett par år sedan. Vi har också valt att kalla dem något annat: – Ja, det var ju väldigt grova ord om våran dotters tillstånd. Sånt vi inte ens hört från läkarna. Det var ju inte så roligt att höra ryktesvägen och det var då vi blev misstänksamma, var hon hade kunnat få den informationen ifrån, säger Tomas. Anna och Tomas begärde ut loggarna från dotterns journal. Då upptäckte de att personal som inte hade haft något med vården av deras dotter att göra läst i journalen. - Vi trodde ju inte det var sant, hur en människa kan vara så nyfiken att man går in i nån annans journal? Det var så oerhört kränkande och vi blev väldigt ledsna och arga på samma gång, fortsätter Anna. Det är en vanlig dag på en av avdelningarna på Falu lasarett. Patienter kommer och går. Och det är många saker och mycket information för personalen att hålla reda på. En sjuksköterska och en läkarsekreterare pratar om problem som dyker upp. Alla har vi nån gång kommit i kontakt med vården. När vi gör det, ska all information om de diagnoser, och den vård och behandlingen vi får,  antecknas i en journal. Förr fanns den här informationen bara på papper. Då var det ett begränsat antal människor som hanterade journalen, och hade möjlighet att läsa om dig. Men sedan kom den digitala tekniken - även till sjukvården. Och med tekniken - debatten om skvallerläsning av patientjournaler. Ett exempel är då statsrådet och tidigare metallordföranden Leif Blomberg dog efter en tids vård på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg 1998.  En kontroll visade att 26 anställda vid sjukhuset hade läst hans elektroniska journal, utan behörighet. Och några dagar efter mordet på utrikesminister Anna Lindh väcktes misstankar om att obehöriga hade varit inne och läst hennes elektroniska sjukjournal på Karolinska. Sedan kom patientdatalagen, som bland annat ska skydda vår personliga integritet när vi söker vård. Vad har hänt sedan lagen infördes? Hur säkra är systemen som ska skydda oss - håller de måttet? I Kaliber idag -  om balansgången mellan god vård och risken med allt mer öppet digitalt journalsystem. Patientdatalagen trädde ikraft i juli 2008. Den reglerar hur elektronisk information ska hanteras inom hälso- och sjukvården. Lagen infördes bland annat för att underlätta ett större utbyte av patientinformation mellan vårdgivare. För ju mer information den som ska vårda eller bota dig har om dig och din sjukdom, desto mindre risk för felbehandling och bättre förutsättningar för god vård.  Hans Wingstrand är läkare och är professor vid Lunds universitet och berättar om vikten rätt information. – Som läkare har jag ju nytta av att kunna komma åt patientens tidigare sjukdomshistorik, behandling och läkemedel, säger han. Nytt i patientlagen var bland annat möjligheten till sammanhållen journalföring - alltså möjligheten för fler än en vårdgivare att läsa din journal. Samtidigt som man ökade tillgängligheten till dina patientuppgifter, såg man också risker med öppenheten –  och lagen innehåller därför hårdare krav på vårdgivarna att skydda den personliga integriteten. Maria Bergdahl är jurist och expert på patientdatalagen. Under flera år jobbade hon på Datainspektionen med granskningar av lagen. – Personlig integritet är ju viktigt i samhället i stort idag med internet och alla uppgifter som delas på 0,1 millisekunder, men när det gäller sjukvården så är det ju dom känsligaste uppgifter som finns om en patient, samlade i journalsystem, säger Maria Bergdahl. Integritetskraven i lagen innebär bland annat spärrfunktioner, krav på begränsningar i behörighetstilldelningen, och kontroll av vilka som går in i din journal, via så kallade loggar. Nu har lagen funnits i sju år. Och problemen att följa den lika länge: 2011:  En majoritet av personalen i landstingen har ännu inte utbildats i patientdalalagen, PDL. Det framgår av siffror i den kommande SLIT -rapporten från Sveriges Landstings IT-chefer. 2013: En granskning  utförd av Datainspektionen visar att det blivit enklare för patienter att spärra journaluppgifter från att lämnas ut mellan olika vårdenheter och vårdgivare. Samtidigt är det anmärkningsvärt att man först nu, fem år efter lagens införande,  börjar satsa på att införa spärrfunktioner säger tillsynschefen på Datainspektionen till tidningen Vårdfokus. 2014: En ny SLIT-rapport visar att det återstår mycket anpassning av system, regler och rutiner samt utbildning av personal för att klara patientdatalagens krav. 2015: En omfattande granskning som datainspektionen gjort av  landstingen och regionerna i landet samt Sahlgrenska universitetssjukhuset visar att samtliga  brister när det gäller riskanalyser över de anställdas tillgång till patientuppgifter. Flera vårdgivare får också kritik för att inte ha tydliga riktlinjer för loggkontrollerna. Det är Datainspektionen som är tillsynsmyndighet för patientdatalagen och som bland annat  kontrollerar att vårdgivarna har säkerhetsåtgärder för att skydda känsliga patientuppgifter. Sedan lagen började gälla har myndigheten granskat tillämpningen av lagen flera gånger. Den senaste, och mycket omfattande tillsynen,  blev klar i slutet av mars i år. – Vi har hittat väldigt många brister, det rör framförallt såna här saker som behörighetsstyrning, och åtkomstkontroll, som är två av dom här centrala frågorna i patientdatalagen. Men också i förhållande till patienters rätt att spärra sina uppgifter inom och mellan vårdgivare. Man har inte fullt ut följt de regler som finns i patientdatalagen då,  som är till skydd för patientens personliga integritet, säger Magnus Bergström, IT-säkerhetsspecialist, enheten för myndigheter, vård och utbildning vid Datainspektionen. Centralt i lagen är dom uttryckliga bestämmelserna att förhindra obefogad spridning av elektroniska uppgifter om patienter. Det innebär att bara de som verkligen behöver ska kunna se din journal och det som står om dig där. Och det är just här som vårdgivarna brister - än idag. Innan vårdgivaren bestämmer vilka som ska ha behörighet, ska en behovs- och riskanalys göras. Att det här inte görs innebär alltså vårdgivarna idag riskerar ha alltför vida och felaktiga behörighetstilldelningar, det vill säga att fler än de sjuksköterskor, läkare och andra som har med din vård att göra  kan se din journal. Läkaren Hans Wingstrand menar att vårdgivarna försummat och prioriterat bort sekretessfrågan: – Det finns idag i praktiken inte längre någon journalsekretess. Det kan man ju knappast påstå när 100 000-tals människor har tillgång att komma in och läsa din journal. I samtalet som sagt, och vid behandlingssituationer fungerar detta väldigt bra då vårdpersonal som sagt har hög moral när det gäller detta, men sedan dokumenteras detta i våra datoriserade journalssystem. Och då har inte längre personalen kontrollen över detta, och inte patienten heller. – Men om moralen är hög  - varför är det då ett problem att många har tillgång till uppgifterna i journalerna? – Ja, det är att det handlar om så många människor och även om vi vill tro gott om våra medmänniskor så är riskerna uppenbara att det missbrukas på något sätt och vid ett antal tillfällen. Att så många som 100 000-tals personer kan ha tillgång till din journal beror på något som heter nationell Patientöversikt. Det är ett system som alla landsting och regioner är anslutna till,  och som gör det möjligt för behörig vårdpersonal att med vårt samtycke ta del av journalinformation som registrerats hos andra landsting, kommuner eller privata vårdgivare. I ett stort grönvitt hus vid skogskanten i Stockholmsområdet bor Johanna med sin man, fyra barn och de tre katterna. –  I oktober så hela karusellen höll på det var en ganska jobbig period för alla, känns deppigt här hemma då köper vi två små kattungar, så blir det livat och roligt och det blev det, berättar Johanna. Johanna läser till läkare, men efter händelserna i höstas ifrågasätter hon nu sitt yrkesval. Efter att hon själv blivit opererad  tillstöter komplikationer och hon söker akutvård, två dagar efter varandra.  Vid besöken känner hon sig illa behandlad av vårdpersonalen, och upplever att de har förutfattade meningar om henne. Hon ber att få läsa sin journal. – Journalerna är saftiga och fulla av åsikter, hobbyanalyser och huruvida jag spelar eller inte eller om jag inte har smärta. Om min smärta var på riktigt eller inte. Jag tänkte var har ni stått och smugit på mig? Alltså det var så absurt. Så då tänkte jag - jag vill se - vilka har läst det här? Tack vare sina studier vet Johanna att patientdatalagen ger oss rätt att ta del av de inloggningar som gjorts till vår journal. Den informationen ska enligt lagen vara utformad så att patienten kan bedöma om inloggningen var befogad - eller inte. –  Och då när jag får hem dom här och sätter mig här i soffan med min man och börjar titta. Så ser jag ju att de här två akutbesöken på kanske sammanlagt 20 timmar, under loppet av ett, två dygn, så har det skett över 100 inloggningar. Och det har varit av mer än 20  sjuksköterskor och undersköterskor. Och om jag avrundar snällt - uppåt - så har jag haft kontakt med fyra sjuksköterskor. – Blev du förvånad över hur det såg ut i journalen och loggarna? – Ja jag blev jätteförvånad. Förskräckt. Och jag tänker att det kan vara mycket i en människas liv som man inte vill skylta med. Eller som man inte vill prata med vem som helst om, för det kanske är känsligt. Efter att i flera månader, utan resultat, försökt få en förklaring till inloggningarna från kliniken där hon vårdades, kontaktar Johanna Datainspektionen som uppmanar henne att göra en polisanmälan.  Polisen beslutar efter en dag att inte inleda någon förundersökning, med skälet att "uppgifterna i ärendet ger inte anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats". Men hur är vanligt är det då att tillgången till våra känsliga uppgifter missbrukas? Att den mänskliga nyfikenheten tar över de sekretessföreskrifter man som sjukvårdsanställd har att följa hände förstås även innan patientdatalagen fanns. Men efter lagens införande - som alltså kräver kontroller av olovliga journalslagningar - verkar upptäckten av misstänkta fall ha ökat.  En genomgång som tidningen Vårdfokus gjorde 2012 visar att landstingen mer än fördubblat sina polisanmälningar på två år. Lena Jönsson, jurist på landstinget Dalarna, tror ökningen beror på just möjligheterna till upptäckt. – Det beror säkert på en förbättrad kontroll och medvetenhet. Jag tror inte antalet fall har ökat utan jag tror det är en ökad medvetenhet om integritet och sekretess, säger Lena Jönsson. Kaliber har frågat vårdgivarna runt om landet hur många dataintrång de upptäckt mellan åren 2010 och 2014, alltså de senaste fem åren. Flera svarar att de inte sammanställer sådana uppgifter och några uppger att de bara har koll för ett par år tillbaka. De 23 landsting, regioner och privata vårdgivare som svarat på våra frågor uppger att 200 fall noterats. Av dem har 90, mindre än häften, polisanmälts. 93 fall har lett till nån form av arbetsrättslig åtgärd - det vill säga muntlig eller skriftlig varning - eller avsked. Men att alla fall inte polisanmälts, betyder inte automatiskt att de inte var olagliga. Och flera som Kaliber pratat med tror att det finns ett mörkertal av olovliga intrång. Landstinget Dalarna till exempel, upptäckte att de misstänkta fallen av olaga intrång ofta fastnade hos verksamhetscheferna. Det är oftast de som har ansvaret för att kontrollera loggarna, så fall av misstänkta intrång utreddes aldrig. I Dalarna flyttade man därför ansvaret för anmälningar till juristen, Lena Jönsson. – Vi ser ju att det är en tuff sits för verksamhetscheferna att ta det ansvaret att göra en polisanmälan. Det finns ju en risk att det stannar där.  Och patienten behöver också veta att det sker en mer oberoende granskning. Sedan 2013 finns i Sverige 15 vårdåklagare, vilka utreder misstänkta brott begångna av vård och omsorgspersonal i deras yrkesutövning. Det är idag vårdåklagarna som utreder om de olovliga inloggningarna är brottsliga, så kallade dataintrång. – Ett slags ganska vanligt ärende är ju att folk som har tillgång till dom här systemen vill kolla sin granne, eller nån släkting eller något. Och dom har ju naturligtvis ingen rätt att gå in och titta i den journalen, utan det gör ju de av nyfikenhet. Och då blir det i alla fall ingen svårighet att säga att det får dom inte. Och det vet de ju själva att dom inte får. Så då är det ju mer en fråga om att komma på dem, säger kammaråklagare Zilla Hirsch, som är en av två vårdåklagare i Stockholm och fortsätter. – Och de anmälningar jag har, alla kommit till för att patienter själva har funderat över ”kan någon har varit inne i min journal” och då har patienten själv begärt ut ett loggutdrag och på den vägen är det. Jag har ju aldrig fått någon anmälan, notera de är bara tre men,  där sjukhuset själva via något säkerhetssystem eller någon stickprovskontroll, gjort någon anmälan och sagt att här har vi personal som varit inne i någon journal som de inte ska vara inne i.  Av de cirka 300 fall av vårdärenden som vårdåklagarna utrett de två år de funnits, handlar merparten, cirka 70 procent, om dataintrång och då i huvudsak i journaler. Men det är få som leder till åtal och fällande dom. – Ett  ärende som jag tycker är ganska intressant, där är det ju vårdpersonal som har varit inne i en journal och då blir det diskussion - om det var något de hade rätt att göra utifrån sina tjänsteuppgifter. Och där kan det nog bli en diskussion -  om det var rätt att gå in i journalen eller inte. I vissa fall kan det ju vara tydligt, om man har de här arbetsuppgifterna får man i alla fall inte titta i den delen av journalen eller så. Men en del andra kan det till slut bli svårt att säga. För vad ligger inom ramen för deras tjänst? Det kan ju bli svårt att avgöra, säger Zilla Hirsch. Eftersom Datainspektionens granskningar visat att många vårdgivare saknar både system och riktlinjer som styr upp kontrollerna - är det helt enkelt ingen som vet hur många som olovligen går in i din journal. Magnus Bergström på Datainspektion tycker att det här är ett problem. – Loggkontrollerna då,  de syftar ju till att kunna upptäcka och beivra obehörig åtkomst. Befattningshavarna som ska utföra de här kontrollerna måste ju då naturligtvis veta vad det är de ska kontrollera och vad de ska leta efter.  Det är en förutsättning för att de här loggkontrollerna ska bli verkningsfulla.  Har man inte de här riktlinjerna riskerar man att få en obehörig spridning av patientuppgifter. Och det är inte acceptabelt, säger han. Och läkaren Hans Wingstrand håller med om att dagens kontroller är bristfälliga: – Det säger sig självt att det görs 100 tusentals lagliga, helt legitima  inloggningar varje dygn inom svensk sjukvård och det säger ju sig självt att risken för åka fast för ett enstaka olagligt intrång, den är ju minimal. Dessutom är det ju så att OM det upptäcks - så ju skadan redan skedd. Då har någon varit in och läst din journal.  Men trots att det finns en lag och trots att tillsyner visat på brister, kan Datainspektionen bara konstatera problemen, och följa upp att vårdgivarna bättrar sig. Det finns inga sanktioner att ta till mot de vårdgivare som inte sköter sig. Något juristen Maria Bergdahl märkte av under sin tid på Datainspektionen. – Ett problem som jag ser det, är ju att om en vårdgivare inte lever upp till kraven i PDL, exempelvis när det gäller integritetsskyddet, så finns det inga sanktioner att ta till. Så bryter du mot lagen, så händer det egentligen ingenting. Exempelvis om det finns möjlighet till att vitesförelägga en vårdgivare,  det skulle ge mer muskler att man som datainspektionen som tillsynsmyndighetskulle ha lite mer muskler när man är ute och tillsynar. Och vårdåklagare Zilla Hirsch skulle gärna se att fler fall av misstänkta dataintrång hamnade hos henne och hennes kollegor: – I den rollen som jag har, som åklagare, så tycker jag alltid det är bättre om vi förutsättningslöst får titta på sakerna och utreda dem själva. Och då konstatera om man var behörig, eller inte, för att vi normalt sett utreder brott och det är det vi möjligen är lite bättre på än andra, säger hon. – Om man då sitter själv och gör bedömningen att … ”nä, det här får man väl ändå göra” Då sker en sållning och ur ett rättsperspektiv tycker förstås jag inte att det är bra.  Anna och Tomas, polisanmälde intrånget i den sjuka dotterns journal, och det gjorde även sjukhuset. Sköterskan åtalades, erkände ett dataintrång och dömdes till böter. Hon fick en varning av arbetsgivaren och jobbar kvar på sjukhuset. Kaliber borrar idag djupare i patientdatalagen - den lag som ska skydda vår personliga integritet när vi söker vård. Sekretessen inom sjukvården förväntas vara grundmurad. Men vi har kunna visa att det är lätt att läsa journaler som man egentligen inte får. Fler än dem som behöver inom vården har tillgång till din journal då landstingen och regionerna saknar behovs- och riskanalyser för behörighetstilldelningar. Kontrollerna av journalloggarna brister – då många vårdgivare saknar system och riktlinjer för kontrollerna. Och få av fallen som polisanmäls leder till åtal. Från början var det ju tänkt att lagen också skulle underlätta att ge  god vård , just genom att fler kan ta del av uppgifterna i vår journal? Men blev det verkligen så? Nej, inte enligt vårdgivarna i alla fall. I debatten har representanter för vårdpersonalen tyckt att lagen försvårar möjligheterna till god vård,  eftersom den ställer krav på HUR informationen får delas. Och man har haft svårt att tolka den delen av lagen som gäller vem som har rätt att titta i journalen, och NÄR vårdpersonal får ta del av journaluppgifter. Till exempel menar en del att det är oklart om det är tillåtet att följa upp hur det gått för en patient man vårdat tidigare.  Eller läsa in sig på patientens journal innan besöket. Hans Karlsson, är avdelningsdirektör på SKL, Sveriges kommuner och landsting och företräder alltså vårdgivarna. Han säger att de upplever lagen som krånglig och begränsande. –  Om konstruktionen är idag där man binder informationen till en organisatorisk enhet, snarare än till patienten , det skapar risker där vi inte kan upprätthålla god patientsäkerhet i alla delar. Jag tror så, att det finns patienter, som av olika och mycket berättigade skäl, inte vill att  deras information ska ses av fler. Och då ska man kunna spärra det. Men de allra, allra flesta, förutsätter nog att vården och omsorgen  har tillgång till informationen och är nog förvånad och snarare kritisk till det, säger Hans Karlsson. Och även Lena Jönsson på landstinget Dalarna ser problem med lagen: – I takt med att vården blir allt mer fragmentiserad , vi får allt fler privata vårdgivare, så får vi problem med att överföra information och att kvalitetssäkra informationen, och mäta vårdens resultat. Det gör också att patienterna får problem, informationen finns inte där man förväntar sig den. Många har nog blivit förvånade över att de tvingas bära runt på sin pappersjournal i denna digitala värld. Och anledningen till att man fortfarande inte kan leva upp till skyddet av patienternas integritet bättre, beror på tekniken , IT-systemen,  menar vårdgivarna Hans Karlsson och Lena Jönsson: – Det finns många befintliga system som inte har tillräckliga stöd som lagen kräver. De systemen kräver anpassningar som är väldigt kostnadskrävande, säger Lena Jönsson. –  Lagstiftningen har ju kommit på senare år och flera av vårdens IT-system fanns redan tidigare. Och det är ofta lite komplicerat att lägga till de här funktionerna, men jag upplever ändå att det finns ett väldigt målmedvetet och bra arbete för det här, säger Hans Karlsson. – Men det har gått sju år och fortfarande är man inte riktigt där? –  Nä, och som jag säger det är en komplex lagstiftning och många saker att ta hänsyn till och en administrativ rutin som ligger utöver de primära uppdraget att utöva vård och omsorg och det är många  behov som ska tillgodoses i ett it-system. Så frågan är vad som är viktigast för dig när du söker vård? Att veta att läkaren vet allt hen behöver för att kunna hjälpa dig - eller att kunna vara säker på att det du säger till doktorn, stannar mellan er? Eller kan man ta hänsyn till både och? Kaliber har idag granskat vården i it-samhället. Vi har kunnat visa att vårdgivarna har problem med att skydda vår personliga integritet. De lever inte upp till den lag som finns till för detta. Men nu finns ett förslag på ny lag för att ersätta patientdatalagen. 2011 – när lagen bara hade tre år på nacken - bestämde regeringen att utreda på nytt hur information ska hanteras inom hälso- och sjukvården. Man tyckte att den nuvarande lagen inte var tillräckligt bra för att hjälpa sjukvårdspersonalen att ta del av varandras uppgifter över vårdgivargränserna, till exempel mellan olika  landsting och mellan landstingen och kommunerna. Den här utredningen heter ”Rätt information på rätt plats i rätt tid” och var klar i april förra året.  Den föreslår två nya lagar; en socialtjänstdatalag och en hälso- och sjukvårdsdatalag. Från sjukvårdens håll ett efterlängtat lagförslag. De vill ha en ny lag – helst nu. Vårddirektören Hans Karlsson på Sveriges kommuner och landsting hoppas att regeringen sätter igång snart. – Ja, jag hoppas och tror att man på regeringskansliet daterar upp det här, alltså tittar på det igen och går till en lagstiftningssituation. Sånt tar tid men det är ändå viktigt att börja arbeta, säger han. ­–  Som jag ser det krävs det en lagändring för att ge teknikerna möjlighet att utforma behörighetssystem och kunna ge åtkomst till olika system, säger Lena Jönsson på landstinget Dalarna. Men flera tunga instanser är i sina remissvar starkt kritiska till den över 1000 sidor tjocka utredningen. Bland andra justitiekanslern, JK, och datainspektionen, som säger helt nej till lagförslaget med motiveringen att som JK skriver - integritetsaspekten verkar ha fått stå tillbaka för ett verksamhetsfokus, det vill säga din integritet får stå tillbaka för vårdens behov. I utredningen finns bland annat förslaget att patientuppgifter ska kunna delas ännu lättare än idag mellan verksamheter och vårdgivare  - mellan olika sjukhus, och mellan landsting och privata vårdgivare, men inte enbart inom vården, utan även till forskning och till socialtjänsten. Den innehåller också ändrade regler för möjligheten att spärra sin journal och att samtycket till sammanhållen journalföring tas bort. Du som patient ska inte längre behöva bli informerad om  - och säga ja till - att dina uppgifter sprids. Juristen Maria Bergdahl, expert på patientdatalagen, är ytterligare en som reagerat hårt på förslagen till ny hälso- och sjukvårdsdatalag. – Här är det också fråga om medbestämmande för patienten. Patienten ska känna att  man kan ta del av och göra skillnad i sin egen vård. Ett medgivande, till att exempelvis andra vårdgivare får ta del av ens journal, gör ju också att patienten har koll på vilka som vårdgivare är det som varit inne i min journal, säger hon. – Vad betyder det här rent konkret, om det skulle bli verklighet som du ser det? –  Det är lite av det som är problemet för i utredningen så saknas en heltäckande konsekvensanalys, vilket naturligvis gör att det är omöjligt att se konsekvenserna. Men man kan ju befara att det kommer bli sämre. Hur illa, det är omöjligt att säga. Även läkaren och professorn Hans Wingstrand har reagerat på det nya lagförslaget. – Jag kan inte citera men jag kan referera datainspektionens remissvar, om man ännu inte följer patientdatalagen av version 2008  är det inte dags att revidera den! –  Vad får det för konsekvenser för mig som patient? – Ja, du kan inte känna dig säker på att dina uppgifter som du lämnat stannat mellan dig och din närmaste vårdgivare, säger Hans Wingstrand. Förslaget till ny lag ligger idag hos socialdepartementet. När eller om den bli verklighet har regeringen inte bestämt. Och i nuläget kan alltså landstingen, regionerna och privata vårdgivare fortfarande  inte leva upp till den nuvarande patientdatalagen  - sju år efter införandet. – Jag har bara ett ord – oacceptabelt, säger Maria Bergdahl. Och under tiden så fortsätter de känsliga uppgifterna om oss snurra runt i de elektroniska journalsystemen, där tiotusentals personer har tillgång till dem, och kontrollerna brister. För Anna och Tomas blev den fruktansvärda tiden med dotterns sjukdom och död också en påminnelse om varför det är viktigt med personlig integritet och sekretess inom vården. – Ja, det är ju förskräckligt. Man ville ju inte tro att det var sant och framförallt tror man ju inte det ska hända för när man befinner sig på sjukhuset ska man ju känna sig trygg, för det som händer innanför väggarna med patienter och bland personal och så, att det alltid stannar där. Att det aldrig kommer utanför väggarna, säger Tomas. Och hemma hos Johanna har det blivit kväll och dags för katterna att komma in för natten  - och jag funderar över vad Johannas erfarenheter av att vara patient har betytt för henne. Hon har ännu inte, ett halvår efter hon var sjuk, fått någon förklaring av kliniken till varför över 100 inloggningar gjordes vid de två besöken. Och hon vill inte längre finnas med i något sammanhållet journalsystem: – Jag har bestämt mig för att gå ur. Jag tänker att det har jag inget att förlora på.  Så länge är ung och frisk. Om jag blir gammal eller dement eller multisjuk eller så, då kanske det är mer patientsäkert att ha en sammanhållen journalföring. Men inte nu. – Hur ser du idag efter den här erfarenheten på skyddet för den personliga integriteten i vården idag? – Det var verkligen ett uppvaknande. Och det känns obehagligt. Man läser ibland hur många som har åtkomst till journalsystemet, det kan vara allt från en vaktmästare till en sjukgymnast du aldrig träffar. Och om det här då inte följs, att bara den du får vård av får läsa,  ja, det ger en sur eftersmak, avslutar Johanna. Producent Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Hade det kunnat undvikas? - Kaliber granskar barnpsykiatrin del 3

    · 00:29:10 · Kaliber

    Personal och anhöriga har vittnat om barn som isolerats, spänts fast som straff och som getts tunga mediciner med livsfarliga biverkningar.  Vad hade kunnat göras annorlunda? I två program har Kaliber granskat BUP-kliniken i Stockholm. I det första berättade vi om Amanda som upprepade gånger spänts fast på en brits när hon fått svåra ångestattacker. Hennes mamma orkade inte se på, men ibland hann hon inte undan när bältningarna skedde. Det gick så fort.- Jag vet när jag har varit på avdelningen och de bara rusar in när larmet går. Det bara rusar in människor. Bara det är ju traumatiskt. Vid nåt tillfälle var det väktare som kom. Bara det att se den här väktaren med svarta handskar på mitt barn.Amanda var 14 år när hon lades in på kliniken första gången. Här vårdas barn som är upp till 18 år, barn som lider av svåra psykiska problem som till exempel självskadebeteende, djupa depressioner, psykoser och borderline.Personal har berättat att bältesläggningar ibland användes i förebyggande syfte eller till och med som straff - något som inte är tillåtet enligt lagen. - Det är bältningar i princip dagligen, säger en skötare.- Oftare och oftare blev det så här, berättar en annan skötare. Det två skötarna i personalen har god insyn i vården tillsammans med en läkare som också vittnar:- Det eskalerade. Med tvångsåtgärder med bältesläggning med tvångsmedicineringar och Amanda blev bälteslagd ohyggligt många gånger på en kort period. Det spred sig så det var väldigt många andra som också blev bälteslagda. Det bara steg. - Man har ingen kontroll riktigt, berättar en av skötarna. Det är en ganska fruktansvärd känsla egentligen när man står där och man vet att nu har Amanda egentligen bara ångest. Och vi kan inte hantera det här bättre än att bara lägga henne i bälte. Det är ju inte så att hon har agerat ut och slagit någon. Vid något tillfälle har hon gjort det också och försökt skada sig själv, men inte i alla lägen.Så många gånger var de här bältningarna omotiverade? - Ja, i ett slags preventivt syfte. Det är mot reglerna och då står man där och tänker, alltså, fan, blev det här rätt nu? Vad är det jag deltar i?Kaliber har tagit del av en intern sammanställning över hur många beslut om fastspänning som fattades när det gäller Amanda. Den visar att hon - på bara tre och en halv månad 2014 - satts i bälte 44 gånger.Per-Olof Björck är klinikens verksamhetschef och har det yttersta ansvaret för vården där. - Jag kan inte kommentera ett enskilt fall. Bältningar borde man undvika, det har jag sagt. Det låter ju orimligt för vem som helst som lyssnar. Att använda bälte är tillåtet men bara om personen riskerar att skada sig själv eller andra. Efter programmet har flera hört av sig om sina egna erfarenheter av tvångsvård på BUP-kliniken i Stockholm. En mamma skriver om hur hennes dotter bältades där under en period. De ville ha stopp på bältningarna eftersom de gav dottern högre och starkare ångest. Det var en spiral rakt ner i helvetet när hon blev inlagd, säger hon. En tjej som själv låg inne samtidigt som Amanda skriver så här;De säger att jag inte behöver skrika för att bevisa att jag mår dåligt och behöver stöd, men varför säger de då att de inte har tid när jag gråter och ber så fint jag kan? De säger att jag ska säga till innan jag skadar mig och jag säger till hela tiden men det står en tvåa i min journal och inte en trea och därmed försvinner min rättighet till sällskap i den kalla stenbyggnad som de mot min vilja stängt in mig i. Det finns ingenting att göra, jag spenderar dagarna i bältessängen, med byxor dragna som snaror kring halsen och resten av tiden bara stirrandes ut i tomma intet. Tvångsåtgärder - som bältesläggning eller avskiljning, alltså isolering av patienter - är tillåtna i Sverige idag och hur man får använda dem är noga reglerat i flera lagar. Det finns ingen hundraprocentigt tillförlitlig statistik men när vården använder tvång så ska det rapporteras in till Socialstyrelsen. Enligt deras statistik gjorde BUP-kliniken i Stockholm förra året 108 bältesläggningar som varade upp till fyra timmar. I hela Sverige registrerades 146. Stockholmskliniken stod alltså för mer än sju av tio rapporterade bältningar inom BUP över hela Sverige förra året. Vi har tidigare berättat om att det - redan innan Amandas tid på kliniken - slogs larm om att tvångsmedel användes i en alltför stor omfattning och på ett felaktigt sätt där. Personalen gjorde en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som senare riktade allvarlig kritik mot kliniken för att man hade brukat olika tvångsåtgärder på sätt som inte var förenliga med lagen. Varför har bältningarna fortsatt? Och vad säger ansvariga politiker? Jessica Ericsson från Liberalerna - alltså det som tidigare hette Folkpartiet - är ordförande i Folkhälso- och Psykiatriberedningen inom Stockholms läns landsting. - Den beskrivning som ges i programmet är fullständigt oacceptabel och fruktansvärd. Jag blev arg, ledsen, frustrerad. För den beskrivningen av patienterna, den beskrivningen av verksamheten ska inte förekomma, inte under några omständigheter. Hur kan det få fortsätta?- Jag hoppas att det inte fortsätter, jag tror att det här handlar om förra året. Ja, förra året, 2014 - då Amanda spändes fast så många gånger - var ett rekordår på BUP-kliniken i Stockholm. Enligt deras egen statistik över tvångsåtgärder gjordes drygt 100 bältningar det året. Det är fler än det antal som genomfördes under 2011, 2012 och 2013 - tillsammans. - Jag har ju varit på studiebesök på BUP-kliniken alldeles nyligen, berättar Jessica Ericsson. För att skapa min egen bild och den bild som jag fått är att man jobbar väldigt aktivt med komma till rätta med de problem som finns. Och att det har skett ganska stora förändringar bara under året.  Tvångsåtgärderna har minskat ordentligt och framför allt sedan maj ser vi en ordentlig nedgång.Men även om antalet bältningar på BUP-kliniken i Stockholm har minskat de senaste månaderna så kommer 2015 att bli ett nytt rekordår för redan i september hade man gjort fler bältningar än man gjorde under rekordåret 2014. - Jag tror att det är många i den här historien som önskar att de hade gjort vissa saker annorlunda, säger Jessica Ericsson.Enligt Stockholms läns landstings egen statistik så hade man redan i september i år fattat beslut om fastspänning vid 116 tillfällen. Det är alltså fler än under hela 2014.- Det har varit rörigt på kliniken, säger Jessica Ericsson. Man har haft en personalomsättning, det har varit otydliga roller. Man har inte fått ordning på det. Från och med i år har man börjat jobba klart mer aktivt.  - Jag tänker att vi kommer att behöva följa upp det här jäkligt noga, rent ut sagt, på många olika sätt. Det gjordes en fördjupad utredning här från Hälso- och sjukvårdsnämnden i Hälso- och sjukvårdsförvaltningen som presenterades i slutet av augusti. Den visar att man kommit ganska långt.  Men det är inte bara BUP-kliniken i Stockholm som fått kritik för att man använder tvångsåtgärder mot barn och unga inom den slutna psykiatriska vården. I februari i år slog FN:s Barnrättskommitté ned hårt mot hur isolering och bältningar används i Sverige. Barnombudsmannen Fredrik Malmberg ser allvarligt på kritiken från FN. - Internationellt kallas bälte för The Swedish Belt. Jag vet inte om det finns någon koppling till att man använder det här mer än på andra håll, det vet jag faktiskt inte. Jag kan bara notera att jag inte har sett så stark kritik från Barnrättskommittén när det gäller den typen av tvångsåtgärder när jag tittat i andra länders rapporter.BO har också kartlagt barns erfarenheter av tvångsvård. I samtal med barnen så har han tagit del av många berättelser som liknar Amandas.   - Jag mötte barn som var med om ungefär den mängden bältningar. Jag tycker att bältningar - som Barnrättskommittén är inne på - är väldig problematiskt mot barn och unga över huvud taget. Att i en akut situation inledningsvis hamna i en sån tvångsåtgärd, det är ju illa nog, men om det är något som upprepas gång på gång, då är det ett misslyckande, helt klart. Det som jag har mött, av de barn som jag har pratat med, så blir ju inte vården det som inger hopp om att man ska bli bättre. Det bryter ner det hoppet. Att det blir en miljö som bara präglas av tvång och brist på tillit. Så det blir väldigt problematiskt. Man når inte fram till barnet med det stöd och behandling som barnet behöver.  Många menar att tvångsåtgärder - såsom bältningar - kan undvikas i de allra flesta fall. På Sveriges kommuner och landsting, SKL har man till exempel tagit fram flera alternativa metoder. I projektet Bättre vård - mindre tvång, som pågick mellan 2010 och 2014, lärde man ut de här metoderna till personal på olika avdelningar och kliniker. Ing-Marie Wieselgren är nationell psykiatrisamordnare och projektledare på SKL.- Målsättningen, det finns bara ett mål som det kan vara och det är att minska behovet av tvångsåtgärder. En förutsättning för att nå det målet är att göra patienterna mer delaktiga. - Tillsammans med patienterna gjorde man snyggt på avdelningarna, berättar Ing-Marie Wieselgren. Man bytte möbler och målade. Man gjorde tydliga dagsscheman. Man frågade patienten vad är det som är jobbigt. Ja, det är att vänta. Okej, vi talar om när olika saker ska hända. Vi ser till att du får bestämda tider till läkarsamtal. Men i de här akuta situationerna då, för nu pratar du om att måla väggar och ha fina möbler, men just i de här akuta situationerna vad finns det där för metoder som man kan tillämpa när man ska försöka gå en annan väga än att till exempel bälta en patient?- Framförallt är det att vara tidigare, att se innan. Att tillsammans lära känna när det är en uppladdning på gång. Eller när blir en person rädd. Och vad kan vi göra i stället.  Och att när du väl måste ta till det, att det då upplevs så bra som det bara går av dem som är med om det. Bättre vård - mindre tvång riktade sig främst till vuxenpsykiatrin. Nu har SKL startat ett nytt liknande projekt där metoderna ska läras ut till personal inom barn- och ungdomspsykiatrin. Men det finns redan exempel på hur andra kliniker minskat antalet tvångsåtgärder. På BUP i Halland har man utvecklat en egen metod. Håkan Jarbin är chefsöverläkare på BUP i Halland och sitter även i Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatris styrelse. - Vi har ju bälte i Halland, men det var flera år sedan någon låg i det nu Nu säger fel. tror inte att det har varit någon på tre år, men det är jag inte säker på. I Halland har de i stor utsträckning lyckats undvika att spänna fast unga i bältessäng. - Men det är ändå en trygghet att det finns möjligheten att göra det, att ha möjligheten men inte använda den utan jobba på relation istället, säger Håkan Jarbin. Man måste skapa en allians snarare än att hindra dem totalt från att skada sig själva. Så vi låter dem skada sig till viss del utan att ingripa med våld och kraft utan försöker ha en dialog och få igång ett annat sätt att hantera det på. De får dunka sig tills det blir blåmärken, de får rispa sig tills det kommer lite blod, vi stoppar inte det. Och stoppar man det direkt så är risken att det blir en upptrappning och ständiga bältesläggningar och då förstärker man det beteendet och det är det beteendet som allting snurrar kring och då har man målat in sig i ett hörn. Och när de börjar de skada sig så försöker vi bortse från det och locka dem till annat.På BUP i Halland har man försökt få patienterna att fundera över vad de vill göra med sina liv, att se framåt, att vara fysiskt aktiv, spela pingis, gå en promenad och ha ett fullt dagsschema.- Och är det så att de försöker skada sig lite till så lägger man en kudde emellan men man går inte i clinch i dem, säger Håkan Jarbin. Det kan ju synas lite tufft att låta någon skada sig men det är så viktigt att det är personen själv som börjar ta vård om sig själv och att man inte får fysiskt bråk kring samarbetet. I första skedet. Man ska inte säga att bälte inte behövs för det gör det, men om man kan ha bälte utan att använda sig av det, då är det det bästa. Det kräver väldigt mycket personal och en väldig förmåga och sinnesnärvaro från personalen att vara med i detta och hitta utvägarna. Och ta risker som det innebär, för det måste man göra. Men då måste man också ha koll på läget och kunna samarbeta. Så det är en jättesvår och jättebesvärlig vård.Både chefsöverläkaren för BUP i Halland, Håkan Jarbin och Ing-Marie Wieselgren på Sveriges Kommuner och Landsting, säger alltså att det finns metoder att ta till som kan minska tvångsåtgärderna inom den slutna barn- och ungdomspsykiatrin. När vi i första programmet i vår serie berättade om Amanda - den flicka som upprepade gånger spänts fast i en bältessäng på BUP-kliniken i Stockholm - så fick vi mejl från Norge. I det berättade en psykiater att när de jobbat med självskadepatienter där, då upptäckte de att ju fler tvångsåtgärder man genomför, desto mer ökar man patientens självskadebeteende. Vi ringer till Norge och Bodø där Juwamer Mavlud arbetar som psykiater på Nordlandssykehuset i Nord-Norge. Han svensk psykiater och när han kom till Norge 1997 reagerade han på hur man behandlade unga med självskadebeteende. - Självskadebeteende blev behandlat nästan som en allvarlig sjukdom. De blev underlagt tvång och tvångsmedicinering och så vidare och så vidare. Jag vill kalla det för desperationsbehandlingsupplägg helt enkelt.Juwamer menar att tvångsåtgärder gör att patienterna riskerar att hamna i ett kroniskt självskadebeteende och påbörjade därför ett förändringsarbete.- Tvång var förbjudet, totalt förbjudet, tvång skulle icke förekomma över huvud taget. Nu arbetar de utifrån huvudtanken att självskadebeteendet inte ska betraktas som en psykisk sjukdom utan som en beteendestörning som patienten själv får ta ansvar för. - Men självaste skadebeteendet är ett symptom som vi kallar för kommunikativt värde, dvs att du kommunicerar med omvärlden för att du inte kan ge uttryck för det som plågar dig. Nyckeln är att man ger ansvar tillbaka till patienten, men det ska inte ske över en natt. I Bodø arbetar de efter principen att patienterna i möjligaste mån ska leva sina liv hemma och inte alls läggas in.- Håll dem borta från avdelningarna så mycket som möjligt för att undvika kronofisering och institutionalisering, säger Juwamer Mavlud. För att undvika att patienterna hamnar i ett kroniskt självskadebeteende, så får de fortsätta att leva i sin vanliga vardag, men med tillgång till en samtalskontakt. Men på Nordlandssykehuset har de också vad som kallas brukarstyrda platser. Om en patient börjar må riktigt dåligt, då kan han eller hon ringa till sjukhuset och be om att få komma in direkt - utan att behöva gå via sin husläkare eller en akutmottagning. De lägger i princip in sig själva.- De ingår ett kontrakt, du kommer in och när du kommer in så är det så att det bli max 4-5 dygn eller kortare, oftast är det väl 2 dygn, berättar Juwamer Mavlud. Det är individuella kontrakt man skriver. Om det är självskador så är det förbjudet att skada dig. Om det är folk som har missbruksproblem, då är det förbjudet att missbruka på avdelningen. Och man skriver individuella kontrakt med de enskilda patienterna som får erbjudande om att komma dit. Alltså, det införde jag, självskadeförbud. Du är välkommen hit men det ingår att icke skada sig själv. Om det sker, även om det så är mitt på natten, så blir du utskriven. Då får du vara på hotell. Trot eller ej blev det ingen självskadning mer.  Under arbetet med Kalibers serie om den slutna barn- och ungdomspsykiatrin i Sverige så har vi mött flera experter som har strategier för hur man kan undvika situationer liknande den som uppstått på BUP-kliniken i Stockholm. Inom BUP i Halland, som vi hörde om, stoppar man inte direkt unga med skadebeteende från att göra sig själva illa, i Norge har man tvärtom infört nolltollerans. För Åsa Nilsonne som är professor i medicinsk psykologi - och har jobbat med unga kvinnor med gravt självskadebeteende - är lösningen terapi.  - Det är ju någon slags desperat sista lösning när en patient inte kan styra sitt beteende alls.  Och då måste man ju arbeta, för det första med att förebygga så att folk inte ska hamna i en så extrem känslomässig situation. Och för det andra med att hitta andra sätt att hantera den extrema känslan när den väl uppstår. Hur förebygger man sådant? - Man försöker förstå vad är det för situationer som är särskilt sårbara eller särskilt svåra för den här människan att hantera. När är det hennes ångest väcks. Om situation är, till exempel, att hon blir väldigt rädd, då får man dels försöka lära henne egna strategier för att lugna ner henne, dels lära henne att använda personalen i förebyggande syfte. Att säga att nu är jag på väg att bli så här rädd, nu behöver jag känna mig trygg, jag behöver att någon sitter och pratar med mig, något som gör att känslan går ned. Alla känslor kan ju när som helst gå i riktning mot att de blir mer starka eller mindre starka och då måste man lära sig vad som kan dämpa känslan för den här personen. För den som blir patient och har den här typen av svårigheter med sina känslor, hon klarar inte att göra det här själv, då hade de inte varit patient. Hon behöver inte bli tillsagd att Lugna ner dig!, därför att problemet är att hon inte vet hur man gör för att lugna ner sig när det blir så här besvärligt.Åsa Nilsonne är självkritisk till hur man inom vården ibland ser på psykiskt sjuka människor som inte kan styra sitt beteende.- Av någon anledning blir vi inom vården väldigt provocerade av detta. Vi blir inte provocerade när någon får ett epileptiskt anfall, för det förstår vi att personen inte kan rå för. Men vi blir provocerade när någon får ett vredesutbrott eller en panikattack därför att vi tycker att folk borde kunna skärpa sig eller borde förstå att så gör man inte. Då blir det inte sällan konflikter. Det blir inte sällan en slags maktkamp och då kan bältet komma in som ett led i den maktkampen, att man har det maktmedlet att lägga någon i bälte när man inte lyckas lösa problemet på annat sätt.  Vi lämnar vår granskning om bältning och självskadebeteende. I vårt andra program visade vi hur användningen av antipsykotiska läkemedel - såsom neuroleptika - har ökat mycket inom BUP och att det saknas kontroll över de allvarliga biverkningar som kan uppstå - framförallt hos barn.  Förra veckan berättade vi om Claudio som höll på att mista livet när han vårdades på BUP-kliniken i Stockholm. Han var 15 år när han blev sjuk. Så här berättade hans föräldrar om mötet vården.- När han kom dit, den här läkaren, jag kommer aldrig att glömma henne, började proppa honom med mediciner.Vad sa läkaren då till er om de här medicinerna?- Läkaren sa att det här var det bästa. Hon visste vad hon höll på med. Hon hade mycket erfarenhet. Hon kunde allting, säger Claudios mamma Angela.- Vi trodde på medicinerna. Vi trodde de skulle hjälpa, berättar Claudios pappa som också heter Claudio.Vi kunde läsa i journalen att Claudio behandlades med fyra olika neuroleptika. När vi låtit experter titta i Claudios journal så menar de att han fått onödigt många mediciner samtidigt. Mediciner som riskerar att ge mycket svåra biverkningar. Dessutom kunde vi konstatera att sättet som Claudio medicinerades på stred både mot Socialstyrelsens och BUP:e egna farmakologiska riktlinjer. För Claudio ledde biverkningarna att han till slut kollapsade.- Och när vi kommer tillbaka till avdelningen, vi ser att Claudio kan inte gå, berättar hans mamma. Hans hand hade dragit upp sig så här. Och benen också. Och han dreglade. Halva sidan var förlamad.Claudio blev väldigt sjuk av medicinerna och familjen har anmält händelsen till Inspektionen för vård och omsorg. - Till sist, vi trodde att Claudio kommer att dö här. Ja, det trodde vi, berättar föräldrarna.Enligt chefsläkaren Sten Jacobson som sitter i psykiatriledningen för Stockholms sjukvårdsområde - och som ansvarar för vården på BUP-kliniken - bör läkarna vara mycket restriktiva med neuroleptika. - Det är oerhört viktigt. Varför då? - För att neuroleptika har biverkningar. Sten Jacobson anser att det är ytterst väsentligt att läkarna på kliniken följer de riktlinjer som finns. Om de frångår dem måste läkarna kunna motivera sina beslut. Han säger att psykiatriledningen nu kommer att granska Claudios fall - och även hur läkare på kliniken förhåller sig till riktlinjerna. - Självklart måste vi granska det. Jag anser att det är allvarligt. Jessica Ericsson, ordförande i Folkhälso- och Psykiatriberedningen i Stockholms läns landsting reagerar starkt på Kalibers uppgifter om Claudios vård.- Med anledning av programmet i måndags om en kille som hade fått väldigt tung medicinering på ett sätt som lät - det lät förskräckligt, helt enkelt - så har jag pratat med förvaltningen igår om att vi behöver ha en medicinsk revision här där man går igenom journalerna, för att se att man faktiskt kikar över hur ser det ut. Använder man rätt mediciner vid rätt tillfälle? Hur sker uppföljningen? För det som beskrevs kring den killen, sånt ska inte förkomma. Och det är väl jättebra att han har gjort en IVO-anmälan.Stockholms läns landsting ska nu alltså se över sina rutiner. Chefsläkaren i psykiatriledningen, Sten Jacobson, säger att han välkomnar Kalibers granskning. - Min bestämda uppfattning är att det har blivit betydligt bättre på kliniken, men det återstår fortfarande mycket arbete.  Personalen slog larm 2013, man skulle komma till rätta, men så har man ändå inte gjort det. Personalen vittnar fortfarande om att de här avskiljningarna på RIA-avdelningen sker på ett otillåtet sätt. Personal vittnar om att man ibland bältar i förebyggande syfte. Hur kan det bli så, när man har fått den här kritiken och ska förbättra sig, men så blir det inte bättre?  - Jag anser att det har skett en förbättring, men det finns fortfarande en hel del saker att åtgärda. Och de här Kaliberprogrammen nu, innebär ju att ja, vi har ju alldeles tydligt som ledning, vi måste ju skärpa vår interna granskning, så att vi verkligen är säkra på att förbättringarna faktiskt har skett. Hur ska ni säkerställa, från ledningens sida nu då, att det kommer att bli bättre och mer patientsäkert för de barn och unga som är intagna på kliniken? - Vi gör en genomgripande intern revision av både styrdokumenten men också hur de tillämpas i praktiken. Sten Jacobson är självkritisk också när det gäller Amanda - hon som isolerades i över tre veckor och blev fastspänd i en bältessäng 44 gånger under tre och en halv månad.- Det kan jag hålla med om att där verkar det som att vi har brustit då.   Reportrar: Helene Almqvist och Mikael FunkeResearch: Emilia MellbergProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Landstingens dilemma - priset på ett liv

    · 00:30:25 · Kaliber

    Det kommer allt fler nya mediciner för patienter med sällsynta och allvarliga sjukdomar. Kaliber granskar särläkemedlen som hjälper svårt sjuka men kostar så mycket att det går ut över annan vård. - Jag har då inga njurar som fungerar, så jag ligger i dialys fem dagar i veckan a fyra timmar. För att rena det dina njurar gör i vanliga fall, gör den här maskinen åt mig.Hur mår du när du ligger här?- Det är väl okej, det blir ju väldigt mycket tid av ens liv att ligga i maskin. Du har ganska ont när man sticker med metallnålar som är ganska grova för att kunna få den här dialysmaskinen att fungera och få ett bra flöde. Blodet går grunt hela tiden, ju fortare blodet går runt desto bättre dialys får jag.Hanna ligger under en gul filt i en sjukhussäng i Halmstad. Persiennerna är neddragna och blodet pumpas runt genom plastslangar och en maskin som renar det, en behandling som heter dialys.Hanna har den ovanliga och livshotande sjukdomen aHUS, atypiskt hemolytiskt uremiskt syndrom. Den leder till blodbrist och till slut slås njurarna ut.- AHUS för mig är ett liv i maskin, som det ser ut nu. Och det finns då ett läkemedel som gör det möjligt för mig att få en njure och blir transplanterad och slippa maskinen 20 timmar i veckan, och tillbringa den tiden med min familj och mina barn.Soliris är det första läkemedlet för patienter med aHUS.Det kan göra Hanna frisk.Och är, per patient och år, bland de dyraste läkemedlen i världen.Cirkapriser: Soliris 4,5 miljoner kronor per patient och år, Vimizim 3,8 miljoner, Kyprolis 2,5 miljoner.Kaliber idag handlar om priset för särläkemedel, det vill säga nya läkemedel för patienter med ovanliga och allvarliga sjukdomar.För att få fram nya och bättre särläkemedel har EU infört regler som gynnar läkemedelsbolagen. Och nu ser vi resultatet fler nya läkemedel och högre kostnader i sjukvården.I Sverige hamnar kostnaden på landstingen och staten.Samtidigt som de nya läkemedlen kan hjälpa svårt sjuka med sällsynta sjukdomar så trängs annan vård undan. En svår ekvation.Kaliber har tittat närmare på två av de dyraste särläkemedlen, Soliris och Translarna.- Vi står i vårt kök och det är ganska stort för att killarna ska kunna köra med sina rullstolar här inne.I det här röda huset med vita knutar bor Carin. Hon är mamma till två pojkar med den ovanliga och allvarliga muskelsjukdomen Duchennes muskeldystrofi. Huset är ombyggt för att pojkarna ska kunna växa här med sjukdomen. Det saknas trösklar och i hallen finns en stor vit hiss. För sjukdomen förvärras med tiden.- Och sen toaletten är lite större, med höj- och sänkbara handfat. Sen är det stort utrymme för att kunna använda just en stol inne i duschen eller senare kanske en brits för att kunna duscha. Så man har ju sett lite framåt.Tänker du framåt? - Jag vågar nästan inte det. Det är ju lite läskigt. Det är lite skrämmande. Man vet ju lite grann om det man har läst om sjukdomen. Men man försöker att inte tänka på det hela tiden. För att orka med att leva så måste man glömma bort det ett tag.Men du vet att det kommer att hamna en brits här?- Ja, så kommer det ju att bli. Förhoppningsvis så sent som möjligt.Duchennes muskeldystrofi drabbar ungefär tio personer i Sverige varje år, oftast pojkar. Muskelfibrerna bryts succesivt ned, den motoriska utvecklingen stannar av. Det är vanligt att drabbade inte längre kan gå vid tio års ålder.Det nya läkemedlet Translarna kan bromsa sjukdomsförloppet. Det kan hjälpa ungefär var tionde patient, och det är bara de som kan få läkemedlet.I Sverige är det Carins söner och ett tiotal till som får Translarna. I dagsläget får Carins yngsta son det av läkemedelsbolaget. De flesta andra har fått det för att de varit med i en studie.- Det här är ju vårt hopp som vi lever på. Vårt hopp för framtiden. Det känns som att den gör väldigt bra för Rasmus.Cirkapriser: Translarna drygt 3 miljoner kronor per patient och år. Procysbi 1,6 miljoner, Revestive 2,2 miljoner, Vyndaqel 1,2 miljoner. - Hej, tjena välkommen!En som jobbar med att göra bedömningar om nya särläkemedel är värda sitt pris, om de är kostnadseffektiva, är Lars Sandman. Han är professor i hälso- och sjukvårdsetik vid Linköpings universitet och också etisk rådgivare till NT-rådet, landstingens gemensamma organ som tar fram rekommendationer om nya läkemedel ska användas i landstingen.- Det som blir problematiskt är naturligtvis att vi skulle kunna säga att ett liv är oändligt mycket värt, vi borde kunna lägga hur mycket som helst, då riskerar vi ju liv i en annan ände av systemet. Lägger vi otroligt mycket på en patient eller en liten patientgrupp så kommer andra patienter att bli utan, vi förlorar liv i den andra änden i stället. Så i någon bemärkelse kommer vi alltid att ställas inför problemet att vi faktiskt måste sätta ett pris på ett liv, hur obehagligt det än kan kännas.Nya dyra läkemedel för sällsynta sjukdomar väcker alltså frågan vad ett läkemedel för en patient får kosta. Och de ställer landstingen inför ett dilemma - vård ställs mot annan vård.Att det har kommit fler särläkemedel är ett resultat av att USA, Japan och EU har infört regler som gynnar läkemedelsföretagen. Systemet i EU gör att bolagen bland annat får ensamrätt för ett särläkemedel i tio år och därmed ingen konkurrens om priset.I EU är det europeiska läkemedelsmyndigheten, EMA, som godkänner särläkemedel. För att klassas som ett särläkemedel ska det rikta sig mot ovanliga sjukdomar som är livshotande eller innebär mycket allvarliga tillstånd och så ska läkemedlet vara mycket bättre än de som redan finns eller innebära en helt ny behandling för sjukdomar där det tidigare saknats behandling.Samtidigt som fler allvarligt sjuka kan få ett bättre liv så varnar den internationella organisation OECD för de ökande globala kostnaderna.Läkemedelsbolagen ökar försäljningen och marknaden går starkt framåt.EvaluatePharma jobbar med statistik och rapporter kring läkemedel.- Hello. Oh my name is Lisa Urquhart. I am editor of EP Vantage, which is a part of EvaluatePharmaEvaluatePharma ser en enorm utveckling.2010 såldes särläkemedel för 70 miljarder dollar globalt.Förra året var siffran 102 miljarder dollar.Och 2020 förväntas försäljningen vara uppe i 178 miljarder dollar.- Its growing quite strongly, actually. Its growing at 11 percent annually.Marknaden för särläkemedel växer med runt 11 procent per år och det är dubbelt så mycket som den totala läkemedelsmarknaden växer.Det är en attraktiv marknad, bland annat för att läkemedelsbolagen kan ta ett högt pris och för de regler som ger bolagen ekonomiska fördelar, säger Lisa Urquhart.- I think its a very attractive market as well, particularly for drug developers. Because, mainly, the prices that developers can take and the fact that there is limited competition.Det finns ingen statistik över hur mycket särläkemedel säljs för i Sverige.Kaliber har därför tagit fram nya, unika siffror i samarbete med SKL, Sveriges kommuner och landsting.Vi har kollat vad de läkemedel som idag klassas som särläkemedel av EU kostade i Sverige 2015.Och summan blev närmare 1,2 miljarder kronor. Det är ungefär fyra procent av landstingens kostnader för läkemedel.Årsnota: Revlimid 239 miljoner, Soliris 130 miljoner, Vidaza 52 miljoner, Elaprase 49 miljoner, Vyndaqel 34 miljoner. Kostnaderna för särläkemedel hamnar till större del på landstingen än vad övriga receptbelagda läkemedel gör.Det beror på att särläkemedlen i större utsträckning är utanför högkostnadsskyddet och subventioneras då inte av staten.De flesta landsting och regioner, 19 av 21, svarar i en enkät som Kaliber har gjort att kostnaderna för särläkemedel ökar.Flera landsting uppger också att de ökande kostnaderna för särläkemedel går ut över annan vård. - Hej, Anders Carlqvist söker jag.Anders Carlqvist är läkemedelschef i Västra Götalandsregionen: - Det finns ju alltid en alternativ användning av alla pengar. Om du lägger pengar på något så kunde du ha lagt de på någonting annat, och alla vet ju att det finns behov inom vården, så att någon viss undanträngningseffekt är det alltid.De ökande kostnaderna gör att sjukvården hamnar inför svåra avvägningar om de resurser som finns, säger han.- Alltså man skulle önska att man kunde ge all behandling till alla patienter som behöver det. Men nu är det så att gapet mellan vad som är möjligt att göra medicinskt och med läkemedel och de resurser som finns ökar.Kaliber kan konstatera att nästan alla landsting lägger mer och mer pengar på särläkemedel.Behandlingarna tränger undan annan vård samtidigt som de kan vara livsavgörande för svårt sjuka patienter.Hur mår du? Hur känner du dig?- Huvudvärk, yr, lite skakig är man ju absolut efter varje behandling.Vi återvänder till Hanna, som precis har avslutat fyra timmar i dialys.Hon kom hit från jobbet som sjuksköterska och ska hem till barnen.- Livet fortsätter ju även om jag ligger fastlås i en maskin.Hanna är en av omkring 45 personer i Sverige som lider av sjukdomen aHUS.För henne är det självklart att landstingen ska bekosta medicinen.Hur tänker du kring prissättningen? Det är ju läkemedelsbolaget som sätter priserna. Har du tänkt något kring det? - Det krävs ju oerhörda forskningsresultat och forskning bakom till att få fram ett sånt här läkemedel och jag tänker att det någon gång måste betalas tillbaka.Trots att läkemedlet Soliris och njurtransplantation skulle göra att Hanna slipper den här dialysmaskinen och att Translarna skulle bromsa den allvarliga muskelsjukdomen hos Carins barn, så är det inte självklart att de får behandlingarna.Det beror på att läkemedel, trots att de är godkända som särläkemedel i EU, kan bedömas vara för dyra eller ha för dålig effekt i förhållande till priset i Sverige.Det är NT-rådet som ger rekommendationer till landstingen om ett läkemedel bör användas eller inte.Rådet är landstingens gemensamma organ där NT står för nya terapier.I dagsläget avråds landstingen från att använda ett tiotal särläkemedel.Det kan bero på att läkemedlen bedöms vara för dyra i förhållande till vilken effekt de har, eller att det ännu inte har utretts hur kostnadseffektiva de är.Stefan Back är ordförande i NT-rådet:-Vid extrema kostnader så är det ju så att det blir ju undanträngningseffekter också. Det ska ju också vara en jämlikhet och solidaritet mot andra sjukdomstillstånd och andra behandlingar inom landet, så att man inte får undanträngningseffekter. Vi är ju satta just för att göra de här kostnadseffektivitetsbedömningarna och övervägandena.Varför är det då viktigt att komma med sådana här rekommendationer?- Ja, vi vill ju ha tillgång till läkemedel på samma sätt i hela Sverige. En jämlik läkemedelstillgång och läkemedelsanvändning.Meningen med att avråda från ett läkemedel som anses för dyrt eller där effekten är otydlig är alltså att vården ska vara rättvis och jämlik i hela landet oavsett vilken sjukdom man har.Men NT-rådets rekommendationer ifrågasätts. När NT-rådet i juni 2015 rekommenderade landstingen att inte ge behandling med Soliris för sjukdomen aHUS väckte det debatt. En som var kritisk till NT-rådets beslut var Diana Karpman, överläkare i Region Skåne och professor i pediatrik vid Lunds universitet.- Det går helt emot läkarkoden att avstå en behandling som finns och som dessutom är extremt effektiv. Så om du frågar mig som läkare så är det förstås oacceptabelt. Däremot kan jag förstå resonemanget att det är för dyrt. Resonemanget är att, om man tar samtliga särläkemedel, så är det en enorm kostnad om man tar allihop. Men varje särläkemedel för sig, för den patientgruppen den ska bota är inte så dyr. Det är bara ett fåtal patienter, så det är liksom ingenting.Hanna, som har haft sjukdomen aHUS i 14 år, är också kritisk till NT-rådets beslut.- Det handlar om en så stor livskvalitetändring för den som får Soliris, så man kan inte prata kostnad. Dels kan personen få gå tillbaka till jobb och samhället slipper betala massa sjukpengar till personen i fråga.Soliris är dokumenterat väldigt effektivt, till skillnad från vissa andra särläkemedel. Så i det här fallet handlar NT-rådets beslut enbart om priset, som ju läkemedelsbolaget sätter.NT-rådets ordförande Stefan Back:- Hade det varit ett dåligt läkemedel och lika dyrt, då hade det varit ett väldigt enkelt beslut. Likadant om man har sjukdomar som inte påverkar möjligheten för fortsatt liv. Är behandlingen extremt dyr, så är det inte alltid man får ett ok från oss.Så vad är grundproblemet?- Grundproblemet är prissättningen.Hur ser ni på den?- Det är företagets roll. Det är de som sätter priset, vi sätter inte det.NT-rådet har kommit med två olika rekommendationer för Soliris för två olika sjukdomar, aHUS och PNH. PNH är också en ovanlig sjukdom, som runt 60 personer i Sverige har. Här är NT-rådets rekommendation lite öppnare, de som bedöms verkligen behöva läkemedlet bör få behandlingen.När det gäller läkemedlet Translarna så är NT-rådets rekommendation att de pojkar som varit med i studier får fortsatt behandling om läkemedlet har en effekt man kan se. Men NT-rådet avråder från att nya patienter behandlas med Translarna eftersom man vet för lite om hur effektivt det är i förhållande till kostnaden, säger ordföranden Stefan Back. Vi vet ju inte vilken prisnivå det hamnar på och vilka effekter som finns på läkemedlet, om det är försvarbart eller inte.Även det beslutet har lett till kritik, bland annat från Mar Tulinius, professor vid Göteborgs universitet och överläkare på Drottning Silvias barnsjukhus. Han har lett en av studierna av Translarna och har ägnat många år åt att diagnosticera och behandla barn med muskelsjukdomar.- Jag är övertygad om att desto tidigare man kan börja med läkemedlet desto bättre effekt når man på lång sikt. Och allt som kan hjälpa dem att förlora funktioner lika fort är bra.Så kostnaden spelar mindre roll egentligen?- Jag tycker att det är försvarbart att ha den kostnaden med tanke på att allt som bromsar upp den här sjukdomen ökar livskvalitén så pass mycket och gör att pojkarna behåller funktion längre. Så på det sättet tycker jag att det är samhällsekonomiskt försvarbart.- Rasmus börjar du bli redo? Är du redo? Då får du ställa dig i startposition Spring så fort du kan Heja dig hejaheja heja.Rasmus, som har Duchennes muskeldystrofi och får Translarna, är mitt uppe i tester här på Drottning Silvias Barnsjukhus i Göteborg. Var tredje månad går han i trappa, testar hur långt han kan gå på sex minuter, lyfter vikter, springer på tid och blåser i maskin.Mamma Carin väntar utanför.- Jag tycker inte att man kan sätta nåt pris på ett barns liv. De är värda hur mycket som helst. Ovärderliga. Mina barn är ju min dröm som gick i uppfyllelse. Så det känns jättekonstigt att det ska behöva kosta så mycket.Vad tycker du om ett läkemedel som kostar tre och halv miljon kronor per år och patient? Är det rimligt?- Jag tycker att det är helt vansinnigt. Det är svårt att förstå det som vanlig förälder liksom.Var ska vi kapa kostnaden? - Det är väl läkemedelsbolagen i första hand som kan kapa dem, tror jag. För det finns ju ett behov av det, så det borde kunna gå att sänka kostnaden för det och få in pengar ändå.På andra våningen i ett kontorshotell i Göteborg sitter Roger Johansson som är vd för den nordiska delen av PTC Therapeutics, vars viktigaste produkt är Translarna. Vi vill veta varför bolaget har satt priset som de har gjort.- Här sitter vi. Välkommen! Vi har två små rum härTranslarna kostar drygt 3 miljoner kronor per patient och år och tillhör därmed de dyrare läkemedlen.Även om försäljningen beräknas öka med 150 procent i år, så har bolaget ännu inte gått med vinst och enligt PTC har det har tagit 18 år och kostat 4,5 miljarder kronor att utveckla läkemedlet.- Lång utvecklingskostnad, stora investeringar och få patienter. Då får man den här typen av kostnadsläge på ett läkemedel.Vad säger du om priset? - I ett företag så måste det finnas nåt slags incitament för att starta detta. Det är också därför man har ett regelverk som hanterar särläkemedel. Man stimulerar företag att forska och utveckla den här typen av läkemedel och då måste det finnas en möjlighet att också tjäna pengar och få tillbaka det man investerar. För oss kommer det att dröja många, många år ens om vi någonsin kommer break even, trots att vi har det prisläget som vi har. Det är det svaret jag har.Soliris är alltså ett av de dyraste läkemedlen i världen. Det kostar uppemot 4,5 miljoner kronor per patient och år. Även överläkaren Diana Karpman, som arbetar med svårt njursjuka barn som blir hjälpta av Soliris tycker att läkemedelsbolaget Alexion har satt ett orimligt pris. - Jag tycker det är enormt. Alltså priset är ofattbart enormt. Vinsten är enorm. Den diskussionen måste man ta för att de har vissa lättnader och incitament för att utveckla läkemedel. Det tar flera, flera år att utveckla. De har monopol i ett antal år. Så då får man ha en diskussion med läkemedelsindustrin om prissättningen.Alexion har sålt Soliris för över 10 miljarder dollar sen 2008, enligt årsredovisningarna. Succén har lett till att bolaget under samma period gjort en vinst efter skatt på 2 miljarder dollar.- Det är klart att det är exceptionellt stora siffror, när det är en produkt som riktar sig till en mindre patientgrupp. Sätter man det i sitt sammanhang, så ser vi då att i läkemedelsindustrin så är det en tydlig trend mot mera specialist- och nischläkemedel. Och den här prisfrågan blir också aktuell förstås, säger Johan Unnerus, analytiker på Swedbank.Kaliber har försökt att få en intervju med Alexion. Vi vill veta varför priset är satt som de är, hur Alexion ser på kritiken om att Soliris är orimligt dyrt och om bolaget har planer på att sänka priset. Enligt kommunikationsavdelningen i Schweiz har Alexion inte möjlighet att ge en intervju, men kan svara på våra frågor via mejl.Bolaget svarar i ett uttalande att det är ungefär 100 personer i Sverige som har de två sjukdomarna PNH och aHUS, att Soliris har ett stort värde för vården och att det lilla antalet patienter innebär en begränsad kostnad för landstingen.Men Alexion svarar inte på frågorna om varför bolaget har satt priset som man har gjort. Det finns olika uppfattningar om priset ska kunna sätta stopp för ett läkemedel.Det är ett komplext problem där många gånger höga kostnader för läkemedel till enskilda patienter med svåra sällsynta sjukdomar ställs mot annan vård.Vi har därför tittat närmare på om landstingen ändå gett de särläkemedel som NT-rådet avråder ifrån. Och vad det får för konsekvenser. Kalibers granskning visar att landsting har gett särläkemedel som till exempel Soliris trots att NT-rådet avrått att ge behandling. I Västra Götalandsregionen säger de att man följer NT-rådets rekommendationer och att de är viktiga, men i vissa fall måste beslut om enskilda patienter ändå fattas.Regionen har till exempel gett en patient behandling med Soliris och en patient Translarna efter NT-rådets avrådan. För i slutändan är det den behandlande läkaren eller kliniken som får besluta att ge läkemedlen ändå.Vi frågar Anders Carlqvist, som är läkemedels- och hjälpmedelschef där, vad en rekommendation då spelar för roll?- I vissa fall, som de du nämner nu, så spelar dem ju inte så stor roll.Vad blir konsekvensen på det stora hela?- Alla pengar har ju som jag sa en alternativ användning. Och nåt annat blir inte gjort eller nån kö blir längre, eller någonting.I Region Skåne får alla aHUS-patienter som drar nytta av Soliris läkemedlet, enligt överläkare Diana Karpman. Hon är med i den expertgrupp i regionen som beslutar om en patient ska få Soliris eller inte.Hon anser att NT-rådets rekommendation öppnar upp för orättvisor eftersom det i slutändan är läkare eller kliniker som fattar besluten.- Ja, det gör det eftersom de har fattat beslut på gruppnivå, vilket innebär att man kan på en individuell nivå fatta andra beslut. Där kanske inte finns expertis i just den här sjukdomen, för de är sällsynta sjukdomar. Och då kan skillnaden vara mellan liv och död beroende på var du bor i landet. Vilket egentligen inte är acceptabelt, tycker jag.Vi återvänder till NT-rådets etiska rådgivare Lars Sandman, professor i hälso- och sjukvårdsetik. Han tycker att det är viktigt att landstingen följer rekommendationerna för att vården ska vara jämlik._ Det finns ju också en risk om vissa landsting är duktiga på att vara följsamma medan andra inte är det så finns det en risk att de landstingen spelas ut mot varandra, både i relation till patienter, till professionen, men också i relation till läkemedelsföretag, eller de som producerar de här läkemedlen.Vad blir konsekvensen då? Jag tror att den stora konsekvensen är dels att det upplevs som orättvist att vissa patienter får de här läkemedlen som vi har sagt nej till och andra inte.Behandlande läkare har stor makt över om patienter ska få ett särläkemedel eller inte. Och de behöver alltså inte följa NT-rådets avrådan.Kalibers granskning visar också att läkare som är med och fattar såna beslut kan ha kopplingar till läkemedelsföretaget som säljer läkemedlet de beslutar om.Till exempel när det gäller Translarna.Studien, som nyligen avslutades, bekostades av läkemedelsföretaget PTC och leddes av överläkare Mar Tulinius. Samtidigt som han i sin roll som överläkare inom Västra Götalandsregionen är med och beslutar om patienter ska få Translarna så är han också rådgivare åt PTC och har fått ersättningar från bolaget.- Jag har fått konsultarvode för att delta i vissa möten och någon enstaka gång även för att hålla föredrag för kollegor.Hur ser du på din delaktighet i att få ut läkemedlet och samtidigt ha lyft ersättning från läkemedelsbolaget? - Jag ser det som två helt olika saker. Det som har jag fått arvode för har handlat om en specifik uppgift där jag har deltagit med min erfarenhet av läkemedlet. Och jag kan inte se hur man skulle kunna undvika att ha den typen av möten. Man måste ändå få samla den kunskap som finns hos dem som har den kunskapen. Jag har inte fått betalt för att göra studierna, det tror jag är väldigt viktigt.Det har inte påverkat dig på något sätt. Att du har lyft en ersättning?- Nej det tycker jag inte. Jag kan inte se att det har påverkat mig på något sätt. Det har inte varit den typ av arvoden.När det gäller Soliris har läkemedelsbolaget Alexion bekostat en internationell studie som överläkare. Diana Karpman var samordnare för i Sverige. För det fick hon betalt av Alexion.Karpman har också hållit föreläsningar på Alexions utbildningar. Men hon har då inte tagit betalt, säger hon.- För studien fick vi ersättning för att det var genom landstinget, så det är reglerat. Men man kan tacka nej till arvode för föreläsningar och det gör jag. För min del är det så att jag bedriver forskning inom detta område och vill vara oberoende av läkemedelsföretaget för att min forskning ska vara oberoende.Efter att systemet i EU med att få fram fler nya särläkemedel infördes, så har det har det också blivit fler särläkemedel på marknaden. Men det har också lett till svåra ekonomiska avvägningar i sjukvården. Det finns också kritik mot att läkemedelsbolagen sätter orimliga priser.Vad det gäller framtiden så är ett hundratal nya särläkemedel på väg. Och kostnaderna förväntas öka ännu mer.Det är ett komplext problem utan enkla lösningar.Flera vi har pratat med tycker att systemet behöver förändras för att få ned priserna.En av dem är professor Lars Sandman.- Jag tror att det krävs någon form av förhandling eller kanske någon form reglering på en mer central nivå. Dels kanske vi måste förhandla på en högre nivå, inte bara i Sverige och framförallt inte bara de enskilda landstingen, men lyfta det till en nordisk nivå eller kanske till och med europeisk nivå. Kanske behövs någon form av reglering kring vad som är en rimlig kostnad.För personer med ovanliga sjukdomar kan läkemedlen förändra livet.Numera har Hanna alltid telefonen på och bredvid sig. För hon har blivit lovad läkemedlet Soliris så fort det dyker upp en ny njure så att hon kan göra en njurtransplantation.- Jag har haft tur. Jag har haft ett fantastiskt landsting som har hjälpt mig.Vad kommer att hända när du får Soliris tänker du?- Jag tänker att jag kan träna ännu mer än jag gör idag. Jag kan återgå till mitt jobb som narkossköterska vilket jag älskar och framförallt att jag får en frihet. Och tiden jag tillbringar i den här maskinen slipper jag. Så tiden och livskvaliteten kommer att bli enorm för mig.Reportrar: Daniel Värjö och Samira OthmanProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Myndigheter slarvar med skyddade personuppgifter – Marianne tvingades flytta

    · 00:29:34 · Kaliber

    Marianne trodde att hon och barnen var säkra för sambons misshandel men skyddet visade sig vara en falsk trygghet. Myndigheterna röjde uppgifter som gjorde det möjligt för honom att hitta dem. Då kände jag väl att vi blev ännu mer trygga eller att det blev ändå säkert, jag tänkte att nu kanske det kommer att bli bra, för jag var väldigt rädd för hur det skulle gå. Det sa de ju att det är ett väldigt starkt skydd och att få det där innebär att då ska han inte kunna hitta oss. Visst sa de att det fanns ju den mänskliga faktorn och att det kunde bli fel, men kunde aldrig någonsin tro att det skulle hända tre gånger!Förra året anmälde cirka 17 000 personer att de misshandlats av någon de hade en nära relation med. Marianne är en av dem som under flera år levde i en misshandelsrelation och när hon till slut lämnade sin sambo visar det sig att det skydd hon fick av samhället inte var så tryggt som hon trodde. Flera gånger röjer myndigheterna uppgifter som gör det möjligt för mannen att hitta henne och barnen.Kaliber idag om när samhällets skydd av hotade och förföljda personer brister och när skyddet krockar med andra lagar. Jag träffar Marianne utanför den lägenhet där hon bor tillsammans med sina två barn. Det är den senaste i raden av bostäder där de har bott sedan hon valde att lämna sin sambo för några år sedan.Marianne låser upp dörren och vi går in. Hon frågar om jag vill ha kaffe, dukar fram koppar och fat och plockar bort några leksaker från soffan.Hon berättar om åren med sin sambo Magnus. För att skydda henne har vi ändrat en del detaljer. Marianne och Magnus heter egentligen något annat, och vi har låtit en annan person läsa in Mariannes berättelse. Han bekräftade mig på ett sätt som jag aldrig hade blivit bekräftad förut och han visade också ett väldigt stort intresse och det hade jag aldrig varit med om tidigare heller. Det var något positivt och tryggt med att han fanns där hela tiden, berättar Marianne.Men det som först framstår som omtänksamhet, blir snart kontroll och begränsning. Det började kanske med att jag hade kopparna på fel hylla i köket eller, eller möblera om, och sen började med mina kläder, att jag hade fel kläder. Jag skulle ha byxor i stället för kjol, och andra sorters underkläder.Som många andra kontrollerande och misshandlande män tar han över hennes ekonomi. Han tog liksom allt och sen fick jag fickpengar, jag kanske fick 50 eller 100 kronor som jag fick göra vad jag ville med varje månad, men resten, även om det var mina egna pengar fick jag fråga honom om lov om jag ville använda dem.Magnus sätter upp regler alltifrån vilka ord som får användas till hur man gör när man går på toaletten. Efter att sonen Hugo föds blir det ännu värre, och Magnus är våldsam mot både Hugo och Marianne. Det var liksom leksituationer som spårade ur så man kunde aldrig säga att det var så, det hade kunnat vara bara en olycka, men det var ju väldigt många olyckor och det var i samband med att min sambo blev provocerad på något sätt som han sparkade till honom eller knuffade till honom i någon dörr eller så där.Också Marianne råkar ut för knuffar och slag som ofta framstår som olyckshändelser. Men det händer också att Magnus hindrar henne från att lämna lägenheten, brottar ner henne eller håller fast henne. Och en gång försöker han strypa henne. Han liksom satte sig på mig och höll fast runt min hals med båda händerna och jag trodde då att jag skulle dö och sen efteråt så var jag, jag kunde inte röra kroppen. Jag vet att jag låg hela dagen, nästa dag, han hämtade vår son på förskolan och när de kom hem då hade jag inte kunnat röra mig.Innan Marianne träffar Magnus är hon framgångsrik i sitt yrke. Men när dottern Kajsa föds är hon sjukskriven och hon jobbar inte på många år. Men till sist har Marianne fått nog. Vi hade varit ifrån varandra en lägre tid över sommaren och när vi sen skulle åka tillbaka hem då kände jag att jag var rädd för det för hur det skulle bli för barnen därhemma.Marianne tar kontakt med socialtjänsten på den ort där hon vistats under sommaren. Där ordnar man snabbt ett skyddat boende för henne och barnen.När sedan Magnus börjar leta efter henne bedömer polisen att hon inte är säker där hon är. De flyttar henne till en annan ort några mil därifrån.Här känner hon sig trygg och fri. Här kan hon för första gången på många år gå och handla med egna pengar, utan att vara rädd. Det var en sån otroligt lättnad att kunna gå runt där och välja precis själv vad jag ville handla. Och inte behöva tänka på att ringa honom och fråga om det gick bra eller vad han ville att jag skulle handla, säger Marianne.Känslan av trygghet ökar när skatteverket beviljar Marianne skyddade personuppgifter. Hon och barnen får det som kallas sekretessmarkering. Det innebär att hennes adress är dold för allmänheten, och att myndigheter ska vara ytterst försiktiga med att lämna ut uppgifter som kan skada personen. Jag tänkte att nu kanske det kommer att bli bra, för jag var väldigt rädd för hur det skulle gå.­ Du litade på det här skyddet? Ja, det sa de ju att det är ett väldigt starkt och att få det där innebär att då ska han inte kunna hitta oss.Men det visade sig snart att det var en falsk trygghet. Skyddet kommer bara att hålla i ett par månader innan myndigheterna röjer uppgifter som gör det möjligt för Magnus att hitta Marianne. Det händer i den vårdnadsutredning som socialtjänsten i Farsta gör. Där skriver man ut orten där sonen Hugo får hjälp på BUP, Barn och ungdomspsykiatrin, för att bearbeta det han varit med om. Marianne som har fått kämpa hårt för att sonen ska få hjälp blir helt förtvivlad. Det var verkligen som att allting rasade. Jag kunde inte fatta att det var sant att de gjorde så.Marianne får ett mejl där utredaren ursäktar sig och skriver att: hoppas du och behandlaren på BUP ändå kan finna sätt att fortsätta er kontakt på ett så tryggt sätt som möjligt.Men det dröjer inte länge innan Magnus börjar ringa och skriva brev till BUP-mottagningen. Enligt journalanteckningar som förs på kliniken uppträder han synnerligen otrevligt i kontakt med dem. Polisen och kuratorn sa att de inte tyckte att det var en trygg plats för oss att vistas på och att det var bäst att vi avslutade behandlingen.Misstaget som socialtjänsten gör innebär alltså att sonen Hugo inte kan fortsätta få den hjälp som han behöver och det ska visa sig att det inte är sista gången som samma socialtjänst röjer det skydd som Marianne trodde sig kunna lita på.Parallellt med vårdnadsutredningen gör socialtjänsten i Farsta också en utredning för att utifrån barnens perspektiv bedöma om de behöver ingripa. När det är dags för socialsekreteren att besöka Marianne och barnen säger hon att Magnus har bett att få komma med. Hon sa att han väldigt, väldigt gärna ville träffa barnen och att han ville följa med och hälsa på oss när socialtjänsten skulle komma.Marianne ber att få byta socialsekreterare, men får ett svar som hon inte hade räknat med. Då sa de att de hade tagit min oro på allvar och bestämt sig för att avboka besöket hos oss. Utan de kunde genomföra utredningen på distans.  I utredningen slår man fast att om barnen har utsatts för våld från pappans sida är de nu skyddade och befinner sig i en trygg och säker miljö. Och därmed avslutar man ärendet.Men samtidigt som socialtjänsten konstaterar att barnen nu är trygga, lägger de med ett intyg där det står exakt vilket skydd Marianne fått och var hon och barnen är placerade, och så skickar de det till Magnus. Jag tänkte att det var inte klokt och att det varja, nej, det var inte klokt och varför har de gjort så härvad är det fråga om?!Socialtjänsten i Farsta röjer alltså Mariannes skyddade uppgifter vid två tillfällen. Jag tar kontakt med chefen, Per-Ove Mattsson, för att höra hur han ser på vad som har hänt. Men han vill inte svara på frågor och trots att Marianne har skrivit en fullmakt som låter mig ta del av hennes ärende hänvisar han till sekretessen. Efter en lång diskussion går han med på att svara på frågor på mejl. Men när jag får mejlet, visar det sig inte innehålla några svar. Jag ringer då upp honom igen. Hej, Lena Pettersson, Sveriges Radio. Hej! Jag fick ditt mejl och blev lite förvånad för det är ju inte svar på mina frågor. Jaa jag tänkte på det sen och.då tänkte jag så här, jag backar, jag vill inte kommentera det enskilda ärendet. Jag har kommit fram till det. Trots att jag har en fullmakt Det innebär ju inte per automatik att vi uttalar oss och jag har kommit fram till att jag inte vill kommentera det här fallet, säger Per-Ove Mattson och hänvisar till är det svar som stadsdelsnämnden skrivit till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, efter att Marianne gjort en anmälan dit.I svaret står det att nämnden anser att de bara gjort fel bara en gång, och det förklarar de med att det var ett misstag.Det andra tillfället när man skickade uppgifter om vilket skydd Marianne hade fått, och var hon bodde, anser stadsdelsnämnden att det var Mariannes eget fel. Hon hade ett eget ansvar att skydda uppgifter som inte skulle röjas, står det i svaret till IVO, och hon hade blivit informerad om att det material hon skickade in skulle komma att skickas vidare.Men det är helt fel anser Inspektionen för vård och omsorg, och konstaterar att ansvaret ligger på nämnden och ingen annan. Och ansvaret är ännu större, eftersom det gäller skyddade personuppgifter, konstaterar IVO.Men det är alltså ingenting som ansvarig chef Per-Ove Mattsson vill prata om. I det mejl jag får från honom skriver han i allmänna ordalag att de tar allvarligt på påpekanden från IVO och vid de tillfällen de av misstag röjt skyddade personuppgifter har de gått till botten med vad som har hänt och genomfört åtgärder för att det inte ska hända igen. För Marianne var IVO:s kritik mycket viktig. Men det kändes ju som att kanske inte var galen utan att det hade blivit jättestora fel och att det betydde mycket, det var någon slags upprättelse att det faktiskt var fel och att det faktiskt var tokigt för det hade de ju själva aldrig erkänt, säger hon.Kaliber i dag handlar om när samhällets skydd för hotade och förföljda personer brister och om Marianne som vid två tillfällen råkade ut för att få sina skyddade personuppgifter röjda. Och det ska visa sig hända igen en tredje gång.Vi ska återvända till det, men först tar jag kontakt med skatteverket som är den myndighet som beslutar om skyddade personuppgifter för att få veta hur sekretessmarkering är tänkt att fungera. Ingegerd Widell är verksamhetsutvecklare på skatteverket. Det är tänkt att fungera som en varningsflagga kan man säga. När folkbokföringen har registrerat att en person fått sekretessmarking så aviseras det ut till andra myndigheter och då får man med den här flaggan som säger att man ska inte lämna ut uppgifter om det finns anledning att tro att det kan leda till men för personen om uppgiften lämnas ut, säger Ingegerd Widell.Sekretessmarkering innebär alltså inte att uppgifterna är hemliga, utan är en uppmaning till myndigheter att vara ytterst försiktiga och inte lämna ut uppgifter som kan skada personen. Det är den vanligaste formen av skyddade personuppgifter som cirka 12 500 personer har i dagsläget. Och enligt Ingegerd Widell är omkring 60 procent av dem kvinnor, som liksom Marianne behöver skydd från en tidigare partner.Många av de här personerna har också barn tillsammans med den person som de hotas och förföljs av. Men gemensam vårdnad och skyddade personuppgifter är svårt att kombinera. Så länge det finns gemensam vårdnad har myndigheter en skyldighet att fråga bägge föräldrar om eventuella insatser som behöver göras för barnen, säger Ingegerd Widell. Om man säger att man som kvinna med barn har flyttat till en annan del av landet och så kommer plötsligt kommunen eller socialkontoret och frågar då om de instämmer i det ena eller det andra oavsett vad det är, och redan här när man säger var man ringer ifrån, vilken kommun så kan man ju ringa in den här kvinnan och barnet utan större svårighet.Vi återvänder till Marianne som dukar av fikat från kaffebordet och vi bestämmer oss för att ta en promenad.Att skyddade personuppgifter inte går ihop med gemensam vårdnad är något som också Marianne fått känna av. Hon försöker ordna dagis, men kommunen där hon bor säger att de i så fall måste berätta för pappan att barnen går på dagis och var. Och då är skyddet borta igen.Och framför allt behöver hon hjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin på en ny mottagning för sonen Hugo som mår mycket dåligt. De hon kontaktar säger samma sak: de inte kan garantera att hennes och sonens uppgifter är skyddade så länge hon har gemensam vårdnad.Det är först efter att Magnus långt om länge godkänner att hon ska få söka hjälp i närheten av där de bor, som Hugo kan få den hjälp han behöver. Det är liksom ett system som slår sönder människor. Jag är ju ändå vuxen, det värsta är känslan av att samhället sviker mina barn, det har jag svårt att släppa. Det är inte möjligt att det bara är mina barn som sviks, utan det måste finnas många barn som sviks på liknande sätt.Vi lämnar Marianne för att åka till kvinnojouren i Stockholm Alla Kvinnors hus, där Ann Isaksson är verksamhetschef. Jag frågar henne om hon blir förvånad över det som hänt Marianne. Nej, det blir jag inte, utan det ser ut så många gånger och jag tror att det ibland är mer tur än skicklighet att det inte blir så. Vi får ju påtala eller påminna många gånger om att skriv inte för mycket eller skriv inte det, eller framförallt var de är någonstans och det visar ju verkligen det här att det är svårt helt enkelt, säger Ann Isaksson.På alla kvinnors hus bor varje år mellan 80 och 90 kvinnor, och Ann Isaksson säger att en handfull av dem råkar varje år ut för att uppgifterna röjs av myndigheter. Det kan ju få förödande konsekvenser, att man blir mördad i värsta fall och det kan ju bli framför allt besvärligt, flytta och ändra och dona och göra om allting på nytt och bryta upp från adress och bryta upp från där man är. Vad tycker du borde ändras för att minimera risken? Jag tycker att man behöver följa upp bättre, vad som görs, vad som görs bra och hur man gjorde då. Och också när det inte blev rätt, vad var det som gick fel och att man lär sig av de misstagen. Jag tycker att det många gånger passerar förbi, alldeles för lätt, när det görs misstag. Och på något sätt görs det om och om igen då.Men hur vanligt är det att skyddade personuppgifter röjs av myndigheterna? För att få veta ringer jag runt till olika myndigheter, men det finns ingen statistik. Inte ens skatteverket som beviljar skyddade personuppgifter vet.För att ändå få en bild bestämmer jag mig för att kontakta poliser som jobbar med personskydd eller brottsoffersamordning. De träffar visserligen inte alla med skyddade personuppgifter, men många.Jag får svar från 20 poliser runt om i de 25 områden som polismyndigheten numera är uppdelad i. Elva av dem, alltså drygt hälften, har erfarenheter av att myndigheterna röjt uppgifter som gjort det möjligt att spåra den person som skulle vara skyddad.Och allra vanligast visar det sig vara att domstolar röjer uppgifter, genom att till exempel lägga med adress-uppgifter i kallelse eller domar. I Skåne upplevdes problemet så stort förra året att polisen skrev till domstolsverket och krävde de skulle skärpa rutinerna.Något som har fått domstolsverket att förbättra sin information till domstolar, erbjuda utbildning för domstolspersonal och ändra i datasystemen för att minska risken för att det ska bli fel.Vi återvänder till Marianne som har gjort sig klar för att hämta barnen på dagis. Hon låser upp en cykel med kärra där bägge barnen får plats.När Marianne lämnade Magnus blir han också anmäld för att ha misshandlat Marianne och sonen Hugo. Utredningarna går inte vidare till åtal, men när tingsrätten ska avgöra vårdnadsfrågan konstaterar de ändå att det finns ett visst stöd för det Marianne har berättat om våld och hot, bland annat vittnesuppgifter och intyg från BUP och tingsrätten kommer fram till att Marianne ska ha ensam vårdnad om barnen. De ska bo hos henne, och eftersom hon och barnen har skyddade personuppgifter bedömer tingsrätten att pappan heller inte kan träffa dem. Ja, det var som en jättestor lättnad. Det var så många problem som löstes, allt med sjukvård och BUP och skola och det blev ju som att vi kunde leva som vanligt, eller någorlunda normalt, säger Marianne.Men lättanden ska bli kortvarig. Magnus överklagar till hovrätten. I rättegången finns det ett utlånade från barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. I utlåtandet står namnet på kuratorn som har skrivit det. En enkel sökning på nätet visar vid vilken BUP-mottagning hon jobbar.Men varför kunde hovrätten inte gå med på att ha ett anonymt expertutlånande med tanke på att Marianne och hennes barn har skyddade personuppgifter?Fredrik Wersäll är president, alltså chef, vid Svea hovrätt, som är den hovrätt dit Magnus överklagade. Fredrik Wersäll har läst domen och satt sig in i Mariannes fall. Våra regler om bevisning förutsätter att båda parter vet vem som har avgett ett visst utlåtande, säger han. Men vad är det som gör att man inte kan ha det här, för i den andra vågskålen ligger ju vikten av att inte röja skyddade personuppgifter? Här finns det ju motstidiga intressen som måste vägas mot varandra, men vi kan inte ge avkall på anonymitetsfrågan, det ser jag inte att vi har utrymme för.Lagen ger alltså inte möjligheter till anonyma expertutlåtanden vid en rättegång, säger Fredrik Wersäll.Men för Marianne innebär det här att samhället för tredje gången sviker det skydd hon trodde sig blivit lovad. Och hon tvingas flytta ytterligare en gång. Nej, det var en liten ort och jag kände mig inte trygg med att vi skulle bo där, det fanns bara en gågata i stan och det kändes inte bekvämt att gå där.Men hovrättens dom innebär också att Marianne nu lever under ett nytt hot om att Magnus ska få veta var hon och barnen bor. Hovrätten kommer nämligen fram till att även om Marianne ska ha ensam vårdnad och att barnen ska bo hos henne, så ska pappan ha umgängesätt och träffa barnen. Träffarna ska ske på annan ort än där de bor och sociala myndigheter ska hämta och lämna barnen. Nu är det liksom barnen som inte ska råka berätta något som gör att han kan hitta oss. Det blir ju en väldigt konstig situation. Så det är det som oroar dig mest? Ja.Enligt hovrätten är faran för Marianne och barnen inte längre överhängande. Men Marianne känner sig inte säker och är rädd för vad som kan hända om barnen råkar berätta något som göra att Magnus kan hitta dem. Trots det vågar hon inte heller låta bli att göra som domen säger, eftersom risken då är att barnen hämtas med polishjälp om hon inte medverkar till det umgänge som hovrätten har dömt till. Jag tycker det är konstigt.... polisen flyttade oss därifrån och hjälpte oss ifrån honom. Och om jag inte gör allt vad jag kan för att fullfölja den här domen ska samma polis hämta barnen och ta dem till honom. Det är väldigt konstigt.Att domstolar dömer till umgänge samtidigt som det finns skyddade uppgifter är något som Ann Isaksson på Alla kvinnors hus är mycket kritisk till. Det här det går inte ihop helt enkelt. Då blir adressen röjd och det blir farligt. Det händer ofta hos oss att barn och varit på umgänge och blivit pumpade på olika sätt, och det förstår man, barn kan inte hålla det och ska inte behöva hålla det heller.Fredrik Wersäll, president vid Svea hovrätt menar att domstolen har att göra en avvägning mellan två olika intressen: behovet av skydd och intresset av umgänge. Ja, när hovrätten eller en domstol ska göra en bedömning måste man ju fundera över om det går att utforma ett umgänge, så att man i så liten utsträckning som möjligt skadar ett annat starkt intresse, till exempel vikten av skyddade personuppgifter. Och när jag läser den här domen förefaller det mig som att hovrätten ägnat detta betydande uppmärksamhet och fundera över hur ska det här kunna lösas: vikten av umgänge samtidigt som man inte utsätter ena parten för någon fara, säger Fredrik Wersäll.Det är alltså långt ifrån i alla situationer där skyddade personuppgifter verkligen ger ett skydd. Och att skyddet för hotade och förföljda personer inte är tillräckligt är känt sedan länge. Den tidigare regeringen tillsatte därför en utredning för att se på möjligheterna att stärka skyddet. Birgitta Pettersson är kanslichef för skatterättsnämnden och den som gjort utredningen. När det gäller skydd för personer som är hotade och förföljda så har man ofta fått kritik för att skyddet är för svagt och att det finns stora risker att information sprids på ett sätt som inte är tänkt, säger Birgitta Pettersson och föreslår ett utökat och förbättrat skydd för flera av dem som i dag har sekretessmarkering.Det skulle kallas skyddad folkbokföring och innebär att man är skriven på en annan adress än där man faktiskt bor. Till skillnad från idag ska det kunna ges tills vidare och kombineras med andra skyddsåtgärder och hon föreslår också en skärpning av sekretesslagstiftningen, som ska göra de skyddade uppgifterna hemliga. På så sätt hoppas Birgitta Pettersson risken för att uppgifter röjs ska minimeras. Normalt sett när man har ett starkare skydd blir myndigheterna mer observanta på uppgifterna innan man lämnar ut dem. Men gör en annan typ av prövning och man kommer också att förbättra sina rutiner hoppas vi.Utredningen är nu ute på remiss, men redan nu säger justitieminister Morgan Johansson att det kommer att bli förändringar, förhoppningsvis redan nästa år. Det gäller dock inte frågorna om vårdnad och umgänge. De frågorna ligger i en egen utredning som ska bli klar först nästa höst.Kaliber ska återvända en sista gång till Marianne som har kommit fram till förskolan för att hämta barnen. Hon säger att hon nog inte hade vågat ta steget och lämna sin sambo om hon hade vetat vad som väntade henne. Jag har tänkt många gångar om jag visste hur hemskt och svårt det skulle bli och att jag skulle känna mig så utlämnad och ensamdet har känts som att de har sparkat på mig och att de suddade ut oss från världskartan. Vi blev liksom utsuddade och bortklippta och det var som en jättestor insats att placera någon i skyddat boendeoch sen fick vi ingen hjälpdet var väldigt hemskt och hade jag vetat det så hade jag nog inte vågat helt enkelt.Reporter: Lena PetterssonProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se 

    starstarstarstarstar
  • Kalken som delar Gotland

    · 00:29:30 · Kaliber

    Det är en konflikt som splittrar ön i för och emot. På spel står arbetstillfällen, skatteintäkter, miljardvinster, dricksvatten, skyddade naturområden och sällsynta växter. Och i den här känsliga frågan finns det politiker som sitter på dubbla stolar. Kaliber idag handlar om kalkbrytningen på Gotland och vad som hänt efter demonstrationerna i Ojnareskogen. Daniel Heilborn kör genom Ojnareskogen. Han är en av de mest framträdande personerna i motståndet mot ett storskaligt kalkbrott här, det som kallas Bunge-täkten. - Vi åker på gamla Ojnare väg här, som är en väldigt gammal väg från 1600-talet någon gång. Här har man förstärkt vägen inför avverkningarna. Han är arkitekt och miljöpartist. Och stannar bilen och pekar. – Här på höger sida om Ojnare myr har vi naturreservatet Bäste träsk, som ingår i nätverket Natura 2000 och rakt över på andra sidan så vill man bryta ut Bunge Ducker-täkten och det går ju precis kant i kant här. Du ser avverkningen på vänster sida och naturreservatet på höger sida. Om 25 år så kommer det på vänster sida vara ett 25 meter djupt kalkbrott och på höger sida vägen så ska det fortfarande vara ett opåverkat Natura 2000-område - och det verkar ju osannolikt. Det är paneldebatt i den gamla biografen i Slite. – God kväll på er allihop! Tommy Wahlgren heter jag och jag har fått den stora äran att leda den här kvällens debatt om det minskade antalet åretruntjobb på Gotland. Tony Johansson har jobbat i kalkindustrin i snart 30 år och hans pappa före honom. – Det här är en väldigt, väldigt allvarlig fråga. Vi lever på skatteintäkterna. Det är fakta. Vad har vi för alternativ? Han är klubbordförande i IF Metalls avdelning vid Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk. Han är dessutom socialdemokratisk lokalpolitiker i Miljö- och hälsoskyddsnämnden. – Det är ju så att vi har en hög arbetslöshet för både vuxna och unga mellan 18 och 24 år - och tappar vi de unga - vad gör vi då? Arbetstillfällen ställs mot miljön. Skatteintäkter och miljardvinster mot dricksvatten och unika naturområden.  Konflikten om kalkbrytningen på Gotland är känslig och infekterad. Påtaglig och närvarande. Gotland är ett, i den här frågan, splittrat samhälle.  Den här splittringen går ända in i maktens korridorer. Och till Miljö- och hälsoskyddsnämnden, där det finns flera ledamöter som sitter på dubbla stolar. För att förstå vad konflikten handlar om förflyttar vi oss tillbaka till augusti 2012 då demonstranter gjorde allt för att stoppa Nordkalks avverkning.  För Nordkalk hade fått ett positivt beslut i Mark- och miljööverdomstolen för kalkbrottet, som överklagats till Högsta domstolen. En av de demonstranter som klättrade upp i träden när polisen skulle köra bort dem var Daniel Heilborn. – Det här var ju det område som man avverkade när det var som hetast i debatten här och som mest protester. Han är åtalad för ohörsamhet mot ordningsmakten för att han vägrade klättra ned. I tingsrätten friades han, men det överklagades till hovrätten. Trots att han riskerar att dömas säger han att det var värt det. – Det blev ju väldigt bra mediegenomslag och folk fick upp ögonen för det här och har granskat det här. Demonstrationerna, mediabevakningen och oron på ön ledde till att avverkningen stoppades. Först vädjade landshövdingen till skogföretaget Mellanskog, sen beslöt Länsstyrelsen att stoppa avverkningen när det kom fram att Nordkalk hade avverkat betydligt mer skog än företaget hade tillstånd till. Men demonstrationerna ledde också till att Gotland blev mer splittrat där grannar, vänner, släktingar och kollegor står på olika sidor. I en stuga några kilometer från det tänkta kalkbrottet bor Kristina Bohman Söderdahl och Olov Söderdahl, som leder föreningen Bevara Ojnareskogen. – Det är ju väldigt infekterat och det blev ju ännu mer infekterat då i samband med demonstrationerna. Det blev väldigt skärpt under den tiden. Såren finns kvar. Det märker vi också. Har ni stött på bekymmer på grund av det här? – Det finns gamla vänner som vi har tappat kontakten med. Kristina får tårar i ögonen och gör en gest att hon inte vill säga mer. Olov fortsätter. – En del går åt ett annat håll när man kommer. Men det får vi ta. Ger man sig in i leken får man ju tåla den. Men det stora beslutet, om det skulle bli ett kalkbrott eller inte, kom den 18 juni förra året i Högsta domstolen. "Strax före klockan nio kom beskedet från högsta domstolen att Nordkalks planerade stenbrott i Ojnareskogen måste prövas på nytt av mark - och miljödomstolen. En framgång för motståndarna vid Dunker Bunge. Men ett nederlag för kalkindustrin." SR P4 Gotland 18/6-2013 Så efter sju år och två vändor i mark- och miljödomstolarna så ska den utdragna miljöprövningen av Nordkalks täkt börja om igen i lägsta instans. Det är för att domstolen måste pröva Nordkalks täkt utifrån EU-lagarna om Natura2000-områden, som är EU-skyddade områden. Och sådana riskerar här att påverkas av täkten. För Nordkalk blev konsekvensen att företaget kämpar för sin framtid på Gotland. Nordkalk börjar få slut på sten i sin befintliga täkt i Klinthagen, som är landets största kalkbrott, och har ansökt om att utvidga den och så ska de provborra efter mer. Företaget har också förlorat en storkund. SSAB i Luleå förlängde inte avtalet eftersom Nordkalk inte kan garantera att leverera kalk under tillräckligt lång tid. – Vi har i dagsläget inte möjlighet att gå in i långa kundåtaganden, eftersom situationen är osäker för oss om tillgången på sten, säger Eva Feldt kommunikationschef på Nordkalk. Hur länge räcker det ni har nu? – Med det tillståndet vi har i dagsläget så har vi sten år 2014 ut, men vi håller på att undersöka om att ansöka om en utvidgning av den befintliga täkten, Klinthagen. Sen har vi en del sten på upplag till vissa kundgrupper, så totalt har vi sten för två-tre år framåt. Vad händer om ni inte får bryta i Bunge? – Utan Bungetäkten har vi inte sten de närmaste åren. Det är klart att det riskerar vår verksamhet på Gotland. Hur många riskerar sitt jobb? – Det är 150 arbetstillfällen som sysselsätts genom den här täkten. 120 av dem på Gotland och 30 på fastlandet. Men sen är det ju inte bara de som drabbas utan också deras familjer och samhället runt omkring. Vad handlar det om i pengar? – 17-20 miljarder kronor värderades täkten till i marknadsvärde som alltså är försäljningsvärde och inte vinst. Nordkalk är ett finskt företag och dit går också vinsterna. På Gotland har man brutit kalk sen 1600-talet men industrin har blivit allt mer storskalig. De tre stora kalkföretagen på Gotland har idag runt 400 anställda och sysselsätter nästan lika många till, enligt If Metall. Nordkalk räknar med att Bungetäkten tar cirka 25 år att bryta ut tills den är tömd. Och kalkindustriarbetaren Tony Johansson, som också är klubbordförande på Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk, är orolig för vad som händer om Nordkalk inte får bryta i Bunge. – För hela Gotland och norra Gotland, så är det ekonomiskt en ren katastrof. Vi generar såpass många arbetstillfällen som i sin tur skapar fler jobb inom regionen, som i sin tur generar pengar som ger välfärd och omsorg. Vi har en hög arbetslöshet inom industrin och If Metall. Vi har legat på 20 procents arbetslöshet. Det här är väldigt allvarligt. Jag har diskuterat Bungetäkten sedan 2008 och än idag går folk och är väldigt oroliga. Tony Johansson bor i Slite på norra Gotland alldeles nära Cementas fabrik. Hans pappa, morbror, farbror och bror har jobbat eller jobbar i kalkindustrin. Och många av hans vänner och grannar gör också det. Han är orolig även för sitt eget jobb på sikt. Tony Johansson är också socialdemokratisk lokalpolitiker. – I och med att jag är politiker ser jag helheten också. Blir jag avskedad så får väl jag söka annat jobb på fastlandet. Men jag ser också på region Gotland. Det är det mest allvarliga. Det är ju skatteintäkterna som styr regionens ekonomi. Daniel Heilborn står vid Ojnare Myr. Bara vinden hörs och det luktar just myr. – Jag har full förståelse för det. Kalkindustrin har varit här länge och det är många som jobbar inom den, men som jag ser det kan vi inte hålla på så här längre. Var ska det sluta? Vi kan inte starta ett nytt brott och ett nytt brott hela tiden, utan vi måste tänka om hur vi bygger vårt samhälle. Och sen tycker jag att jobbfrågan också handlar om alla dem andra som jobbar här på norra Gotland. Både lantbruk och besöksnäring är beroende av vattnet och den orörda naturen. Området hotas från två håll av både Nordkalks planerade kalkbrott som kan bli 2,5 kilometer långt och totalt 170 hektar stort och av Svenska Mineral, SMAs närliggande befintliga täkt som företaget vill utvidga med ytterligare 60 hektar åt det här hållet. Båda täkterna ska nu prövas i Mark- och miljödomstolen. Både miljövänner och de flesta av de inblandade myndigheterna ser stora risker för Bäste träsk, Gotlands största sjö, som är ett Natura2000-område, vilket är en EU-klassning av skyddsvärd natur. Och sjön är också tänkt som dricksvattentäkt på norra Gotland. – Det är området är redan ett avgränsat område som man kallar för ett miljöskyddsområde som avgränsades 1973. Hela syftet med det var för att skydda Bäste träsk och hela dess tillrinningsområde. Och utvidgningen av dessa båda tänkta täkter ligger inom detta tänkta vattenskyddsområde, så det är klart att det kommer att påverka. I området finns sällsynta växter och insekter, vissa som bara finns på norra Gotland. Det aktuella området ligger intill två Natura2000-områden men är inte klassat som det. Regeringen och dåvarande samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin tog 2006 bort området från Naturvårdsverkets förslag - till fördel för kalkbrytningen. Och det var samtidigt som Nordkalks tillståndsprocess började.  Vid myren hörs bara vinden. – Det finns inget boende, inte ens ett fritidshus i det här området. Det är ett av de sista områdena som är oexploaterat på Gotland och jag tycker det är otroligt viktigt att bevara. Det handlar inte bara om vattnet, utan också om den biologiska mångfalden. Det är ett orört område och det har vi inte så många kvar. Det här är en konflikt där ingen vill se konsekvenserna av den andres nederlag. Ingen vill se att någon blir arbetslös och ingen vill se att unik natur och dricksvatten förstörs. Och det är en konflikt som politiker har svårt att hantera. Tillbaka till biografen i Slite och paneldebatten om jobben. – Tänk efter nu vad vi håller på med. Vi håller på att tappa alla våra industrijobb. Det här är en väldigt allvarlig fråga. Det är måndag kväll den 2 december. Ledande företrädare för de sex partierna i regionfullmäktige sitter på den ena sidan och på den andra sidan sitter lokala företrädare för Svenskt Näringsliv, LRF och två från LO – Linus Gränsmark, ordförande på Gotland och Tony Johansson, ordförande för Metallklubben på Kalkproduktion AB och kalkindustriarbetare och den som ligger bakom den här debatten. – Så vad tycker ni politiker, håller ni med mig eller diskuterar ni emot? Samtidigt som Tony Johansson frågar om politikerna håller med honom eller inte så är han ju själv också politiker. Han och Linus Gränsmark är alltså inte bara fackliga företrädare utan båda är socialdemokratiska lokalpolitiker som sitter i Region Gotlands Miljö- och hälsoskyddsnämnd. Och där fattar de beslut som rör kalkindustrin. Och där har det också blivit diskussioner om jäv. När det gäller beslut om Nordkalk har en vänsterpartist och en centerpartist som är emot ett kalkbrott bedömts som jäviga. Och även Tony Johansson har bedömts som jävig. Så Miljö- och hälsoskyddsnämnden är splittrad i frågan om kalkbrytningen. Miljöpartisten Isabel Enström är tillförordnad ordförande i nämnden. – Vi har behandlat det här så mycket i nämnden nu, så nu är det upp till respektive ledamot att ta sitt ansvar. Framförallt är det en demokratisk fråga. Hur det ser ut utifrån? Det är min ingång. Vi ska titta närmare på två beslut om kalkbrytningen som Miljö- och hälsoskyddsnämnden tog i slutet av förra året. Det första beslutet fattades den 12 november. Då handlade det om Svenska Minerals utvidgning av täkten vid Ojnareskogen, som ska prövas i Mark- och miljödomstolen. Miljö- och hälsoskyddsnämnden skulle lämna in sina synpunkter till domstolen, men nämnden beslöt att inte göra det. Och det trots att Miljö- och hälsoskyddsnämnden tillhör de instanser som miljödomstolarna måste be om synpunkter ifrån och det är vad miljönämnder också oftast gör. Isabel Enström tycker att beslutet blev konstigt och att det är viktigt att skicka in yttranden. – Domstolens uppgift är att få in så mycket information som möjligt och göra en samlad bedömning. Om viktiga lokala instanser inte yttrar sig så missar man ju en del i helheten. Därför är det viktigt att Miljö- och hälsoskyddsnämnden yttrar sig om det vi har ansvar för. I Miljö- och hälsoskyddsnämnden ska de ta hänsyn till miljön, men enligt flera ledamöter var arbetstillfällena ett argument som fördes mot att lämna in ett yttrande, även om det inte var huvudargumentet. – Ja, det var flera olika argument som inte syns i besluten. Men diskussionen var att vi inte skulle yttra oss från nämnden och då försökte de föra fram bra argument för det och att just föra fram arbetstillfällen är ju inte relevant för Miljö- och hälsoskyddsnämnden, tycker jag. En av dem som drev frågan att inte yttra sig i ärendet om Svenska Mineral var socialdemokraten, kalkindustriarbetaren och metallklubbsordföranden Tony Johansson. – Vi måste se en helhet i det här som politiker. Vi måste se att Gotland ska fortsätta leva och verka. Miljö och industrin måste samverka om vi ska få en levande verkande landbygd. Men är det Miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift att ta hänsyn till industrin och jobben? – Nej, absolut inte. Enligt nämnledamöter jag pratat med så var just jobben något som ni förde fram i diskussionen i nämnden i det här beslutet...var det inte så? – Nej, det var det inte. Sen få det stå för dem, men så var det inte. Vi såg helheten i det här. Men är helheten här att också tänka på industrin, jobben och miljön? – Miljö och hälsa är ju miljön, men också hälsa. Det är ju det man tappar lite i "miljö OCH hälsa". Hälsan är ju också om folk mår dåligt, då har vi ju en dålig hälsa, så det där är inte bara miljöfrågor, utan också hälsa. Ingenstans i Miljö- och hälsoskyddsnämndens reglemente står det att man ska ta hänsyn till arbetstillfällen. Men det står bland annat att ”stor hänsyn ska tas till konsekvenserna för miljön på lång sikt, det vill säga för kommande generationer.”. Jag frågar Isabel Enström. Strider det mot reglementet att ta näringslivspolitisk hänsyn eller hänsyn till jobben? – Det kan man säga att det gör. Det står ingenstans att vi ska göra det. Det är inte Miljö- och hälsoskyddsnämnden uppgift. Det andra beslutet fattades den 10 december. Då handlade det om Nordkalks planerade täkt i Ojnareskogen, som ska prövas i Mark- och miljödomstolen nu i mars. Och då kom Socialdemokraterna och Moderaterna med ett eget yttrande där de tagit bort stora delar av det förslag som miljöinspektören på förvaltningen hade lämnat. Det som togs bort handlade till exempel om vad domstolen ska ställa för villkor på Nordkalk vad det gäller efterbehandlingen av täkten och om att Nordkalk inte ska få börja med avverkningen och arbetet med täkten förrän högsta instans har kommit med sitt beslut. Tony Johansson var inte med vid det här tillfället. Men bakom beslutet fanns Linus Gränsmark, ordförande för LO på Gotland och som satt bredvid Tony Johansson på paneldebatten i Slite. – Därför att yttrandet som var till förslag var väldigt, väldigt detaljerat - och det kan ju vara bra - men det blev lite för detaljerat, man gick in i detaljstyrning nästan och det är inte riktigt vår uppgift i nämnden, utan vi ska se till att vatten och miljö inte tar skada och det sa vi också i vårt yttrande. Så vi skrev ett eget yttrande i den här frågan. Båda de här två besluten i Miljö- och hälsoskyddsnämnden blev alltså till fördel för kalkföretagen. Det första beslutet blev att inget yttrande alls lämnades till Mark- och miljödomstolen och i det andra så togs flera synpunkter bort. En synpunkt som försvann i båda de här besluten, och som var miljöinspektörens viktigaste, var att Mark- och miljödomstolen bör pröva Svenska Minerals ansökan och Nordkalks planerade täkt tillsammans eftersom båda täkterna påverkar samma område. En sådan samlad prövning är viktig, tycker Isabel Enström. – Så därför är det jätteviktigt. Ser vi bara till en del i det hela, då får vi inte helhetsbilden: Hur blir totalpåverkan på det här området - både utifrån markförhållanden och påverkan på vattnet? Men majoriteten i  Miljö- och hälsoskyddsnämnden ville inte se en samlad prövning. Jag frågar Linus Gränsmark varför. – Vi anser att domstolen är kapabel att besluta om det här ska vara en samprövning. Och anser de det så är det naturligtvis så det ska gå till, men det måste vara domstolen som beslutar om det ska vara så. De här två besluten har alltså fattats i en nämnd där ledamöter sitter på dubbla stolar och där det också varit diskussioner om jäv. Tony Johansson har bedömts som jävig när det gäller Nordkalk eftersom han jobbar på underleverantören Kalkproduktion, som till största delen ägs av Nordkalk. Men yttrandet som han röstade ner om Svenska Mineral berörde alltså även Nordkalk eftersom det handlade om att företagen borde prövas tillsammans. Han ansågs inte jävig då av nämnden och han tycker inte att det var problematiskt för honom. – Nej, nej, nej, absolut inte. Än en gång, när jag sitter med i Miljö- och hälsoskyddsnämnden så är jag politiker. Och än en gång, där ser vi till Miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift. Så det här är två skilda bolag, två skilda ärenden och då får vi behandla det så. Det har också varit diskussioner ifall LO-distriktsordföranden Linus Gränsmark är jävig och nämnden har beslutat att han inte är det. Men nämndens yttrande i Nordkalk-ärendet har överklagats till Förvaltningsrätten just på grund av Gränsmarks fackliga uppdrag. Hur håller Linus Gränsmark och Tony Johansson isär sina olika roller, undrar jag. – Man måste vara proffsig. En gång är du facklig, en gång är du politisk. Både jag och Linus har hållit på så många år, så vi kan sära på det. Jag betvivlar inte en sekund på att vi kan det. Vi kan det, så nu får vi tyst i den frågan, säger Tony Johansson. Hur håller ni isär uppdragen just vad gäller Miljö- och hälsoskyddsnämnden då ni ska se en miljöaspekt och i facket ska ni se mer till era medlemmar och jobben? – Vi måste ha en långsiktig syn på det vi gör i nämnden och det är den synen man får ha som politiker: nu har jag ett politiskt uppdrag i den här nämnden och punkt slut. Sen att jag är facklig också gör ju att jag har kunskap i de här frågorna. Om jag inte fanns där hade ju ingen sakkunskap funnits i nämnden, säger Linus Gränsmark. Kalkbrytningen är en känslig fråga på Gotland. Det fick jag ett ytterligare ett exempel på när jag själv hamnade på förstasidorna på båda lokaltidningarna. När jag gjorde intervjun för det här programmet med Daniel Heilborn i Ojnareskogen ville Daniel visa mig Svenska Minerals kalkbrott. Vi är mitt i skogen och plötsligt börjar varningssirenerna tjuta för sprängning. – De spränger snart... Hur nära är vi? – 300 meter kanske… Det är en skylt där på trädet - är det något varningsområde? – Ja jag tror det är en gräns. Efter nära 15 minuter spränger de i kalkbrottet, 300 meter bort. En vecka därefter står det på förstasidorna.  ”Två kom nära sprängning” är rubriken på Gotlands Tidningar och ”Överväger att sätta in vakter – sedan sprängningar filmats” är rubriken i Gotlands Allehanda. I artiklarna stod det bland annat att jag och Daniel Heilborn tagit oss in på ett säkerhetsområde, sprungit ifrån personal, filmat och att vi avhystes. Inget av det stämmer. Vi filmade inte, vi var utanför säkerhetsområdet och varken sprang eller blev avhysta. Jag frågar Thomas Mårtensson, platschef på Svenska Mineral om hur han ser på detta. – Det vart en höna av en fjäder. I och med att det är så känsligt med kalkbrytning, så florerar det jättemycket rykten om att vi hade jagat personerna på området med fyrhjulingar och vi hade gjort en massa andra saker. Det är helt osanning. Det har alltså hänt mycket sen demonstrationerna förrförra sommaren. Och om knappt två månader, i mitten av mars, börjar prövningen av Nordkalksärendet i Mark- och miljödomstolen på nytt. Alla väntar spänt på domslutet och båda sidor är segervissa. Det är många tunga instanser som vill att Mark- och miljödomstolen ger Nordkalk avslag, till exempel Naturvårdsverket, Länsstyrelsen på Gotland och Havs- och Vattenmyndigheten. Även många organisationer och boende i trakten vill det. Bland andra föreningen Bevara Ojnareskogen. Olov och Kristina Bohman Söderdahls huvudargument är vattnet. – Det är vattnet i två bemärkelser, det är både dricksvattnet och det grundvatten som påverkar hela omgivningen. – Det är en så stor påverkan som är så oförutsägbar. En myndighet med en annan syn är SGU, Sveriges Geologiska Undersökningar, som anser att det går att bedriva ett kalkbrott i området med Nordkalks föreslagna kontrollprogram. Nordkalks kommunikationschef Eva Feldt anser att det inte blir skador på de skyddade naturområdena om de får tillstånd. – Jag hoppas att den nya prövningen nu också kan skapa en trygghet hos gotlänningarna att när vi väl får det här slutliga tillståndet så kan de vara säkra på att de här frågorna är ordentligt prövade. Och även Tony Johansson tror på ett kalkbrott. – Oron finns naturligtvis, men jag är rätt övertygad om att de kommer få bryta med väldigt strikta regler. Daniel Heilborn, arkitekten och miljöpartisten tror tvärtom. – Jag känner mig ganska övertygad om att det blir ett rungande nej och sen kommer Nordkalk överklaga till Mark- och miljööverdomstolen. Reporter Daniel Värjö daniel.varjo@sverigesradio.se Producent Annika H Eriksson annika.h.eriksson@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • SJ:s biljettpriser - "ett lotteri"

    · 00:29:20 · Kaliber

    76 eller 860 kronor för en tågbiljett Skövde-Stockholm? På bara några timmar stiger priset med över 1000 procent på en slumpmässigt vald avgång. Samtidigt sjunker en biljett Herrljunga-Stockholm från drygt tusen kronor till 365 kronor. Det är idag omöjligt att på förhand veta vad en tågresa kommer att kosta. Idag handlar Kaliber om prissystemet som enligt vissa blivit ett lotteri: där somliga vinner, andra förlorar - och ingen på förhand vet vad resan kommer att kosta. Lyssna på övriga delar i Kalibers granskning: Folkets järnväg del 1: Statistik för försenade tåg tolkas felaktigt Folkets järnväg del 3: Svårt att forska på järnvägsförseningar En krona eller 3000 – en tågbiljett hos SJ kan idag kosta nästan vad som helst – men några får betala priset för att andra reser billigt. Hör om prissystemet som av många upplevs som ett lotteri.     – Jag kanske får betala några hundra, jag kan få betala 1000 och det vet jag inte när jag går in i köpsituationen. Så skulle det ju inte funka i en vanlig affär om jag ska köpa en köttbit. Det beror på, vad de säger i kassan vad den kostar när jag kommer dit. Jag skulle bli, ibland glad, ibland arg, ibland slänga den där biten och säga att då vill jag inte köpa. För det har ju nästan hänt när jag har varit på SJ och de har sagt att du får betala så här mycket, jag har haft lust att vända och gå. Birgit Linnér Göthe tycker om att åka tåg, framför att för att det är bekvämt och miljövänligt – men det hon inte tycker om - det är att hon aldrig i förväg vet hur mycket hennes biljett kommer att kosta. – Jag håller med om att det är lite märkligt att det hoppar så och det är det hela tiden vi jobbar med för att verkligen försöka förstå och se hur det ser ut för kunden. Välkommen till den andra delen i Kalibers serie om den svenska järnvägen. I förra veckan undersökte vi glappet mellan de ansvarigas och resenärernas upplevelse av tågförseningarna. I dagens program tittar vi närmare på ett annat glapp – det mellan SJ:s syn på sitt biljettsystem och de resenärers, som upplever  det som orättvist.   – De som gynnas det är de som tycker att det är fantastiskt roligt att försöka vinna över systemet och sitter och kollar biljettpriser och uppdaterar sig hela tiden. År 2005 införde SJ så kallat dynamiskt prissystem för sina biljetter. Systemet innebär att det inte längre finns några fasta priser att utgå ifrån. Enligt SJ ska systemet ändå präglas av följsamhet och förståelse – men trots att har funnits i 8 år nu så visste ingen av de resenärer vi träffade på X2000 mellan Stockholm till Göteborg, hur mycket de skulle få betala för sina biljetter, innan de bokade resan.   – Nej, inte före jag bokar det, det gör jag ju inte. Jag går ju in och tittar på Internet och så. På det viset tar jag reda på det. – Det beror på när man bokar och sådär så att man ska då inte jämföra med andra resenärer vad det kostar för då kanske man blir lite ledsen att man har betalat för mycket. – Ja, ibland växlar ju priserna när man åker till Göteborg så det kan ju bli hutlöst dyrt så någon gång så flög vi för att det var billigare och det är ju befängt kanske men så var det. Skulle jag kunna få fråga er vad era biljetter kostade? – Jag har betalt 195. – Jag 450. Känner ni varandra? – Nej Du har betalat mer än dubbelt så mycket som din stolsgranne här, vad tänker du om det? – Ja, det ju lite inarbetat att det är så det är, att man vet att man får vara ute i god tid och man får ha tur om man ska få ett bra pris och det kan lika vara tredubbelt så dyrt så man vet inte riktigt. Jag har väl sällat mig till de allra vanligaste och accepterat är det är så det är.   Och vad tänker du som fick den billiga biljetten? – Ja, jag hade ju tur denna gång så det är ju ett spel på något sätt. Man har tur ibland, ibland blir det dyrt. Och jag bokade väl, jag kommer inte ihåg men det är nog en 3-4 veckor sedan. Trots att tåget från Stockholm till Göteborg bara är fyllt till ungefär till hälften den här onsdagsförmiddagen i februari och alltså inte är en av de mer populära avgångarna, varierar priserna mellan stolsätena i vagn fyra – från 165 kronor till 1000.   Sen avregleringen av tågtrafiken, körs tågen av en mängd olika operatörer som alla väljer sina egna prissystem. Vi ska koncentrera oss på den största SJ – som också är den vi äger gemensamt, via staten, även om SJ numera drivs som ett aktiebolag.  SJ brukar rekommendera sina resenärer att köpa sina biljetter så tidigt som möjligt – men som konsument kan det vara svårt att jämföra SJ:s priser. Wilhelm Landerholm är data scientist, vilket inte är detsamma som en dataexpert, utan en som bygger statistiska och matematiska system, till exempel prissystem:    – Ingvar Kamprad hade någon idé om att alla varor i ett varuhus skulle vara prissatt för att kunden skulle veta precis vad alla varor skulle kosta. Det blir väldigt svårt i SJ:s modell. Alltså vad kostar en resa Örebro-Stockholm? Ja, det beror på! I normala fall brukar jag rekommendera att man lägger ett fast pris som man alltid kan utgå ifrån, så där man har en möjlighet att säga att Stockholm – Örebro kostar så mycket och Örebro Stockholm kostar så mycket. De behöver inte vara samma pris varje dag, men de skulle kunna vara måndag till torsdag och sedan kanske lördag som egen dag och fredag och söndag liksom, så att man på något sätt får ett pris att förhålla sig till. Vana resenärer, kan mycket väl göra vinster i systemet men för den människa som ska åka och hälsa på moster Svea i Sveg så blir det svårt att sätta sig in i allt det här. – Stockholm C till Lidköping… Birgit Linnér Göthe är inte data scientist – men inte heller någon ovan datoranvändare – ändå tycker hon inte att hennes kunskaper räcker till att köpa just tågbiljetter. Ska hon satsa på sista minuten? Vara ute i god tid eller försöka köpa på auktionssajten Tradera? – Jag känner en liten osäkerhet varje gång jag ska närma mig biljettköpet, att jag måste tänka ut en strategi – hur ska jag lägga upp mitt köp? – Det känns som gambling vad jag ska betala för min resa. Det är ju som om jag skulle få betala en sak i den affären och den i en annan. När det gäller SJ så vill jag ha ett tydligt system där jag vet vad jag har att vänta mig, det har jag inte nu. Vore det inte då schysstare att de sålde biljetterna för 500 kr både till min granne och till mig, kan man tycka. I alla fall så skulle jag tycka, som den person som jag är att det var bättre. Men här lämnar ju de en rad olika alternativ, en palett på hur man kan köpa sin resa, är inte det bra att man har de här valmöjligheterna? – Men valmöjligheterna är inte tydliga. Gärna valmöjligheter okej, men tala om för mig. Om jag kommer så här tidigt eller så här sent så kostar det, tillhör jag den och den kategorin så är det detta som gäller. Så att jag vet, tala om för mig så kan jag välja. Men nu är det plötsliga förändringar som jag inte förstår och det är det som jag tror skapar osäkerhet och lite upprörda känslor hos oss som ska åka. Birgit Linnér Göthe driver eget företag och reser en del i tjänsten. Orsakerna till att hon tycker att det är krångligt att köpa just tågbiljetter är framför allt två. Den ena är att hon inte vet var hon ska köpa biljetterna och den andra är att hon inte vet när hon ska köpa dem: hennes erfarenhet är inte att det nödvändigtvis blir billigare för att hon bokar tidigt och så förstår hon inte hur priserna kan ändras så fort. Och Birgit är inte ensam om den här känslan. Kurt Hultgren är generalsekreterare på resenärsforum – en intresseförening för resenärer i kollektivtrafiken.   – Från Resenärsforums sida brukar vi säga att det är ett lotteriprissystem och det är det helt enkelt för att man aldrig i förväg vet vilket pris det blir, utan ibland är det ett högt och ibland är det ett lågt. Och de här som gillar att hitta låga priser de vet väl ibland hur de ska bära sig åt, de ska handla tidigt eller riktigt sent, men de flesta är ju inte sådana vaneresenärer, utan de tänker sig att de ska köpa en biljett och köper man då någon gång sådär lagom i förväg så blir det oftast en ganska dyr biljett och då tänker man att det var ju otur den här gången, jag får säkert en billigare biljett nästa gång och då är det ju litegrann av en lotteriupplevelse. Lotteri, spel och tombola – ord som återkommer när vi pratar med resenärer – men hur snabbt ändras priserna egentligen? För att få en uppfattning om det ber vi data scientist Wilhelm Landerholm titta närmare på hur priserna på en och samma tågresa kan förändras beroende på vilken tidpunkt den bokas.   – Och då kan man ganska enkelt se att om man följer det här över tid, då ser man liksom svängningarna i priserna. Men innan vi tar reda på svaret vill vi veta varför SJ har det här prissystemet. Så vi åker till SJ:s huvudkontor och träffar nytillträdde VD:n Crister Fritzson:    – Prissystemet lanserades 2005 och det är ett system som bygger på efterfrågan och tillgång och anledningen till att vi lanserade systemet det är att vi ska fylla våra tåg. Och varför vi vill ha tåg som har hög beläggning det är att det är bra för kunden, vi kan ha lägre priser. Det är bra för SJ, vi kan tjäna mer pengar som vi kan investera i tåg och vår verksamhet och så är det bra för miljön.    Men många kunder vi har pratat med upplever att det är som ett lotteri att köpa biljett till tåget. Varför tror du att de gör det? – Vi kanske inte har varit tillräckligt tydliga med att informera om vår prismodell och det måste vi naturligtvis göra och vi tittar ju över den hela tiden så att den ska vara så följsam och förståelig som möjligt ju, så detta är en pågående dialog. Men kan du beskriva för mig hur den ser ut? – Ja, den ser ut så att vi har ett antal varianter på olika biljetter som man kan välja. Mitt råd är att är man ute i god tid, gå in på vår kalender för att verkligen titta på och hitta billiga biljetter.    Enligt SJ har det dynamiska prissystemet lett både till att tågen fylls bättre och att prisökningen på tågbiljetter varit mindre än övriga varor i Sverige, jämfört med konsumentprisindex alltså, men eftersom SJ av konkurrensskäl inte vill lämna ut siffrorna, kan vi inte kontrollera dem. Frågan vi vill ha svar på är dessutom snarare varför så många, fortfarande efter 8 år med det här prissystemet tycker att det är svårt och jobbigt att köpa en tågbiljett. Så vi åker tillbaka till Wilhelm Landerholm: – Då ser man till exempel att det finns då priser som blir billigare senare och priser som då blir väldigt mycket dyrare. Det Wilhelm har gjort är ingen vetskaplig undersökning, utan han har helt enkelt tagit ett stickprov av hur prisutvecklingen på tågbiljetter kan se ut, beroende på när man köper sin biljett. För att kunna se det har han gjort en lista över alla tåg som ska komma till Stockholm från Göteborg fredagen den 22 mars – för en vanlig resenär hade det alltså handlat om att ha ungefär en månads framförhållning när man köper sin biljett. – Jag gick in i kalendern också tittade jag efter någonting som ligger en bit framåt som vi troligtvis snart börjar boka med dagens datum då. För att vi ska få reda på hur snabbt biljettpriserna svänger har Wilhelm vid tre tillfällen mellan klockan fyra och åtta på kvällen, gått in och tittat på vad som har hänt med biljettpriserna på vart och ett av tågen. Han har också tagit reda på vad de har fått betala som kliver på längs vägen, i Skövde eller Herrljunga. Alla biljetter är 2:a klass – ej ombokningsbara. – Ja, det är ju ganska ordentliga skillnader i vissa fall och kanske inte framför allt sträckan Göteborg–Stockholm som inte har så stora svängningar egentligen.  Det finns några fåtal gånger som det slår igenom. Utan det är snarare längre upp på sträckan mot Skövde där det finns ett par extremer där priset går från 76 kronor till 860 kronor. På tre timmar? – Ja. Priset från Göteborg fördubblas också där på tre timmar? – Ja precis. Om det nu är så att SJ fyller sina tåg på det sättet som man kanske skulle kunna tänka sig att de gör, men man vill ju inte dem att slå på det här sättet. Tänk dig själv om du går och handlar mjölk på ICA, ena sekunden kostar mjölken tio kronor när du är där men grannen kan få betala 38 kronor. Det blir ju inte riktigt seriös tycker jag. Hur det ser ut i SJ:s prislista generellt vet vi alltså inte, men under vårt slumpvis utvalda fredagsdygn sjunker priset på en biljett från Herrljunga till Stockholm från drygt 1000 kronor till 365 på 4 timmar. En biljett från Göteborg till Stockholm mer än fördubblas på 3 timmar och på samma tid ökar priset på biljetten för den som ska ta sig från Skövde till Stockholm med inte mindre än 1031 % - från 76 kronor till 860. Även om vi har hört många resenärer säga att de upplever biljettköpet som ett lotteri blir vi överraskade av resultatet. Vi skriver ut det och tar med det och visar för SJ:s VD Crister Fritzson.   – Nej men det är då att då blev det en väldigt hög bokning och det är liksom det det bygger, det är naturligtvis olyckligt och det är det här vi försöker titta över för att försöka ”fin-tuna” vår modell och försöka få den mer följsam. Vad jag gör till exempel när jag åker till Skövde, för jag åker ofta till Skövde för där är min släkt, då brukar jag gå in och titta, åka lite tidigare på fredagar för då är det oftast lite billigare. Men det här är en ökning ändå med 1031 % på tre timmar. Och det är inte nödvändigtvis så att de bara ökar eller minskar, de hoppar fram och tillbaka här på fyra timmar. – Alltså nu har vi 800 avgångar per dag, jag kan inte hålla i detalj hela tiden, men jag håller med om att det kan vara lite märkligt att det hoppar så och det är det vi hela tiden jobbar med, att verkligen försöka förstå och se hur det ser ut för kunden och det är det hela vår fokus går ut på.  Nej, Crister Fritzson, kan såklart inte hålla alla avgångar och priser i huvudet – och vi har ju som sagt bara tittat på priserna för ett dygn – hur det ser ut i SJ:s prislista som helhet vet vi inte. Därför mejlar vi några följdfrågor till SJ när vi är tillbaka på redaktionen. Vi frågar om det är vanligt att priserna svänger så här mycket? Och så ber vi om en utförligare förklaring till hur priset på resan från Skövde till Stockholm kunde stiga med över 1000%  på bara några timmar: Vi får det här svaret från SJs presschef: ”Hej, vi kan inte spekulera i det enskilda fallet, men exempel på sådant som ger snabba prisrörelser är om många kunder bokar samtidigt under en kortare period – eller om de biljetter som ingår i våra lågprissatsningar tar slut.” Det är bland annat just de här snabba svängningarna som har fått Birgit Linnér Göthe att känna mer osäkerhet när hon köper tågbiljetter än när hon köper andra varor och tjänster.  – Ja, jag känner mig lite som en bricka. Det är någon som lite leker med mig, jag ska inte förstå vad priserna grundar sig på. – Jag ska just resa nästa helg, då tänker jag såhär, ska jag våga vänta för då ska jag åka en fredag. Är det då så att det finns sådana här sista minuten kvar? Vågar jag det? Eller ska jag beställa redan idag? Eller ska jag beställa tre dagar innan? Eller ska jag chansa? Med risk för att jag får betala rejält, mer än jag absolut vill. Jag kan förstå om priser förändras om det har med helgtrafik, om det är hög beläggning för något sådant – då är det lätt att förstå att priserna går upp, men andra saker förstår jag inte. – Ja, konsekvenserna blir ju som vanligt i en marknadsanpassad ekonomi att det finns helt enkelt vinnare och det finns förlorare på marknaden. Tommy Andersson är docent vid nationalekonomiska institutionen på ekonomihögskolan i Lund. – Och anledningen till att jag kan den här typen av prissystem är för att det har varit ett av mina forskningsområden under en ganska lång tid. Enligt både Tommy Andersson och Wilhelm Landerholm gynnar den här typen av system dem som har tid och är flexibel. Om det inte spelar så stor roll vilken tid man ska åka kan man komma över riktigt billiga tågbiljetter och det har gjort att systemet också har starka anhängare. För den som dessutom är datorvan och lite påhittig kan biljettpriset bli ännu lägre.     – De som gynnas är de som tycker att det är fantastiskt roligt att försöka vinna över systemet och sitter och kollar biljettpriser och sitter uppdaterar sig hela tiden. Utifrån ett konsumentperspektiv så är det såklart en nackdel att om man vill ha en billig biljett så kräver det, ett: flexibilitet och två: att man har tid och möjlighet att övervaka hur priserna föll så att man ska kunna finna en billig biljett och det här är då något som kan missgynna grupper som inte har tid, intresse eller kunskap att ta reda på mer exakt hur man ska göra för att ta fram en billig biljett. Sedan det nya prissystemet infördes kan det verkligen löna sig att undersöka olika biljettalternativ – det kan till exempel vara så att den som reser i andra klass… – Jag ska till Göteborg och har betalat 1067, 1116. …har fått betala mer för sin biljetter än den åker första klass på samma tåg. – 399 kronor, 399 kronor – 1:a klass, 1:a klass!  Vad vi också såg när vi tittade på biljettpriserna på tågen mellan Göteborg och Stockholm ett dygn – var att den som tänker lite kreativt kan spara 100-lappar med hjälp av bara några knapptryck. Tillbaka till data scientist Wilhelm Landerholm. – Om vi då tar till exempel Göteborg C och så tar vi Stockholm. Wilhelm ska egentligen inte hela vägen från Göteborg till Stockholm, utan tänker hoppa på tåget i Skövde, men innan han köper biljetten tittar han också på vad det skulle kosta om han köpte en resa hela vägen från Göteborg. – 10.50 kostar 195 ifrån Göteborg 10.50 kostar 272 från Skövde. Då skulle ju jag boka biljetten från Göteborg. Ja, priset sjunker från 272 kronor till 195 när Wilhelm bokar en resa hela vägen från Göteborg istället för bara från Skövde. – Det finns ganska stora möjligheter för den då som är lite fingerfärdig i datorns värld och förstår att tåget kommer att fortsätta till Göteborg att hitta de här möjligheterna och det är kanske det som bildar den totala bilden av prissättningssystemet, att vi blir lite osäkra, att finns det den här möjligheten, finns det andra möjligheter då och varför ska det vara på det här sättet? Men tittar du såhär när du bokar tåg? Ja, det gör jag ju. Det är klart att jag går in och kollar. Alltså ska jag till Västerås så tittar jag ju alltid på Köping och Örebro eller så och då kanske man bör se över vad som är möjligt. I listan över tåg vi har tittat på hade det vid två tillfällen lönat sig, för den som bara skulle åka från Herrljunga eller Skövde, att istället boka en resa hela vägen från Göteborg. Vid en av avgångarna är prisskillnaden så stor som 600 kronor. Vad säger SJ:s VD Crister Fritzson om det här?  – Jag har också sett det och det är ju vissa avgångar och vissa sträckor som är väldigt attraktiva. Och de kan få ett högre pris och detta är verkligen något vi verkligen tittar över. Jag vet t.ex. mellan Göteborg och Skövde kan det vara dyrare än mellan Göteborg och Stockholm och jag förstår att det kan vara kunder som ser det som konstigt och vi försöker hela tiden anpassa vår prismodell runt omkring det, men det bygger på att just den sträckan är extremt attraktiv. Men det är ju samma tåg, hur kan det vara mer än 600 kr billigare att åka från Göteborg än från Skövde till Stockholm, på samma tåg? – Jag förstår att det kan se märkligt ut och det är någonting vi måste titta över för att den ska bli mycket, mycket mer följsam och att kunderna ska kunna förstå det. Alla de avgångarna som vi har måste vi hela tiden, vi jobbar dagligen med att kunna få det och jag håller med dig, det ser märkligt och, men det bygger på att det är en väldigt attraktiv linje och då kan det bli så här och det måste vi titta på och det måste vi jobba med att få en mer följsam prismodell. Men det finns andra exempel som är svåra att förstå. Det kan t.ex. vara hur det kan vara billigare att åka första klass än andra klass? – Ja, det är ytterligare en sak vi håller på att titta på och det beror på att det är en högre bokning på andra klass och då kan det bli så och vi är inne och tittar hela tiden för så ska det så klart inte vara, men i vissa lägen så uppstår det eftersom vi har en dynamisk prismodell och där har man en möjlighet att få tag på en billig förstaklassbiljett, men i grunden så är det naturligtvis så att det ska vara billigare att åka andra klass än första klass, men det beror på bokningsläget och här igen jobbar vi med det här och jag kan förstå att kunderna blir lite fundersamma när de ser det och det är något vi hela tiden jobbar med. Men vad säger du till de som känner att de missgynnas av det här, de som inte sitter vid datorn och jämför? – Om man ser till grunden varför vi gjorde det här så är grunden att vi ska fylla våra tåg och all erfarenhet i hela branschen visar att detta är en bra modell. Men är du nöjd med systemet som det ser ut idag? – I stort är jag nöjd och det har visats i och med att vi har till exempel förra året så ökade resandet med fem procent, men vi fortsätter att jobba med det som jag sade tidigare, vi har ett antal förändringar som kommer göra att kunderna får en mycket mer tydlighet i vår prismodell, så vi är på rätt spår, men vi är absolut inte framme. Enligt SJ så har det nya prissystemet alltså både lett till att tågen och kassan fylls betydligt bättre – sedan systemet infördes har SJ:s ekonomi förbättrats avsevärt – nu i februari presenterade SJ en vinst för 2012 på 498 miljoner kronor före skatt. Staten ställer också krav på att SJ ska gå med vinst. Men resenärerna ställer andra krav på SJ – Elin Mannheimer bor i Lund och åker ofta och hälsar på släkten i Dalsland – hon har aldrig ägt en bil och vill fortsätta ta tåget, men nu när hon snart ska få barn funderar hon på att ta körkort – eftersom hon aldrig vet vad biljetterna kommer att kosta vet hon inte om familjen kommer att ha råd att resa med tåg.   – Det känns som att det ska vara en samhällsinrättning, liksom. Hur det fungerar med politik och allt sådant där det kan ju vara hur krångligt som helst men jag känner fortfarande att det finns ett ansvar som måste tas för att vi ska ha en fungerande järnväg som inte handlar om att man ska tjäna så mycket pengar som möjligt på resenärerna, utan att det faktiskt ska, folk ska kunna åka tåg helt enkelt. Jag tycker att det är tråkigt, de känns giriga liksom. Ja, jag förstår det, jag är egen företagare själv och vill också gå runt och gärna ha ett överskott, men jag tycker fortfarande att man måste se till kundrelationen. Jag tycker att det är konstigt att man kan bedriva en sådan verksamhet och faktiskt då när man får kritik bara slå den ifrån sig. Det tycker jag är jättemärkligt, att man inte tar det på allvar och faktiskt förstår vad det är folk säger när man säger att man är besviken. Jag känner ingen som inte har kritik mot SJ.  Vad säger du om det? – Det är tråkigt, jag hade sett fram emot att kunna kanske eftersom jag har rest mycket och tycker om att resa och vi åker ofta på tågluff och sådär också så känns det som att tåget har varit en så stor del av mitt liv. Jag hade hoppats att det hade kunnat fortsätta vara det. Så jag hoppas att det blir en förändring och jag nästan kräver att SJ gör någonting åt det här faktiskt. För jag är faktiskt en av deras bästa kunder om jag ska vara ärlig. – Ja vi vet ju att de flesta konsumenter vill veta vad de betalar, man vill veta vad det kostar att resa och det är klart att om man vet att en tågbiljett mellan Stockholm och Göteborg ligger på allt mellan 99 kronor och 2500, om man ska planera sin resa, så är det klart att man substituerar bort den resan mot en annan form av resande exempelvis buss som kör mot fast pris eller bil. Och jag tycker att man ska ställa sig frågan vad SJ har som mål. Om man tittar på SJ idag så är uppdraget att man ska vara lönsamma. Tommy Andersson på ekonomihögskolan i Lund säger precis som Elin Mannheimer att frågan om SJ:s biljettsystem också är politisk – eftersom ju SJ, även om det drivs som aktiebolag ägs av staten.    – Att man ska vara lönsamma betyder nödvändigtvis inte att man ska dra in så mycket pengar som möjligt, utan man kan ta hänsyn till andra faktorer, till exempel kundnöjdhet, beläggningsgrader och sådant. Och då kanske man bör fundera på om det är det här systemet man ska använda sig av på lite längre sikt. Men har SJ ett samhällsansvar eller är det, sen bolagiseringen, som vilket annat företag som helst? Finns det även här ett glapp mellan vad resenärerna förväntar sig av SJ och vad SJ själva tänker? VD Crister Fritzson igen: – Vi har tydliga mål från ägarna. Vi är ett affärsdrivande bolag som ska ge en avkastning till vår ägare. Jag har väldigt tydliga mål från min styrelse. Punktlighet är fokus från styrelsen och mitt uppdrag, mitt fokus och SJ:s fokus. Vi ska jobba med effektivisering, vi ska jobba med att utveckla vårt ledarskap. Resenärer som vi pratar med anser att SJ har ett samhällsansvar för att folk ska ta tåget istället för andra färdmedel. Har ni något samhällsansvar? – Vi är en väldigt stor aktör naturligtvis som opererar i hela Sverige så vi har ett ansvar helt klart och det tar vi genom att vi är väldigt noggranna med att vi finns i hela Sverige vi erbjuder bra tjänster och vi jobbar hela tiden för att kunderna ska vara nöjda, så vi tar ett stort ansvar och vi tycker att vi är en viktig del i samhället. Men med tanke på vilka som äger er, ser du att ni har ett annat ansvar än de andra företagen på marknaden? – Vi har ett väldigt tydligt uppdrag från ägarna och det är att vi är en affärsdrivande verksamhet, vi har finansiella mål från ägarna, vi ska ha en avkastning på eget kapital och vi ska ha en viss soliditet. Eftersom det är en affärshemlighet exakt hur SJ sätter sina priser så har vi inte kunnat undersöka det – i dagens program har däremot kunnat visa att det svänger rejält om SJ:s prislista. Det har gått 8 år sen det nya prissystemet infördes – en del är nöjda – andra känner att de får betala ett för högt pris för biljetterna. Birgit Linnér Göthes önskan att SJ skulle kunna erbjuda henne ett alternativ som hon förstod. – För min del skulle jag må bättre av att veta att så här kostar det. I den här perioden så är det de här rabatterna, gör jag såhär så blir det så. Så kan jag istället välja någonting som jag förstår och vet att det här kommer att hända. Ja, en större transparres helt enkelt. Ett system som kunderna vet om hur det fungerar och som är tydligt och hyggligt rättvist. Kaliber är slut. I nästa vecka hör du den tredje och avslutande delen i vår serie om den svenska järnvägen. Då kommer det handla om hur förtroendet för järnvägen ska återvinnas. – Innan man börjar borra i Hallandsåsen så måste man ju liksom fundera på om tåget kan ta en annan väg. – Jag tror att svenska folket älskar tåg. Men vi kan inte tycka om dem nu, när de levererar så dålig kvalitet.   – Redan innan tåget går kommer resenärer fram och frågar: kommer tåget komma fram i tid idag tror du? Reportrar: Micha Arlt och Jimmy Karlsson Producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Våldtäkterna på psyket

    · 00:29:20 · Kaliber

    Unga kvinnor som tvångsvårdas utsätts för sexuella övergrepp av andra patienter. Kaliber idag om tafsande medpatienter, misstänkta våldtäkter som inte polisanmäls och om tjejerna som inte skyddas. Där har vi den.Vad är det för något? Det är skötarbroschen.Tommie Olsson är i 50-årsåldern och jobbar numera som väktare. Han visar stolt upp sin blåa och vita brosch som han fick när han jobbade som skötare inom vuxenpsykiatrin i Malmö. Det är alltså jag har dubbelkompetens som både undersköterska och mentalskötare. Det jag har sett är att allra helst yngre kvinnor som har varit intagna på Piva har blivit utnyttjade av manliga patienter. Det var ofta att man tog väldigt lätt på det och viftade gärna undan det som en bagatell.Det är ett tungt ansvar vi lägger på dem som arbetar inom psykiatrin.Särskilt kanske på de slutna avdelningarna.Många av de tjejer som vårdas här lider av självskadebeteende. Inte sällan är de självmordsbenägna. Därför är många av dem inlagda med tvång.De är på ett sätt omyndighetsförklarade och fråntagna sina rättigheter. Om de skulle bli utsatta för övergrepp så kan de inte ta sig härifrån.Det här är en utsatt grupp som är i starkt behov av skydd. Men lyckas man verkligen ge skydd de här tjejerna? Och hur hanterar vården det när man inte lyckas?Är det så att man till och med försöker dölja när det har gått fel?Jag är och träffar en mamma utanför BUP-kliniken i Stockholm. Hon är här för att hämta ut sin dotters journal.Varför är det så viktigt för dig att få ut den här journalen? Jag har belägg för att det finns saker som inte är korrekta.Amanda - som egentligen heter något annat -  är en av dem som blivit utsatta för sexuella kränkningar av andra patienter, det menar hennes mamma.   Vi har berättat om Amanda tidigare i Kaliber. Att efter att hon vårdades på BUP i Stockholm tog livet av sig. Det var i somras. Hon var då 16 år.I programmet beskrev verksamhetschefen själv sin klinik för en skadad organisation med en otrygghet i personalgruppen.För Amanda innebar vården ideliga bältningar och långa tider i isolering. I Kaliber vittnade personal om att isoleringen och bältningarna flera gånger hade skett på sätt som inte är tillåtna.I journalen vill Amandas mamma hitta svar om brister i vården. Hon vill också veta mer om de sexuella trakasserier och kränkningar som Amanda har berättat om har skett under vårdtiden.   Men det står där i journalen? Det kan jag inte svara på. Men jag tror att det finns ledtrådar i alla fall.Efter vårt reportage om Amanda - i november - får vi ett samtal.   Hej, det här är . Jag ringer dig för jag vill berätta att det i fredags skedde en incident här på kliniken...Det är en av en av våra källor inifrån kliniken som ringer. Han vill berätta att två tjejer har blivit utsatta för sexuella övergrepp, inne på kliniken. Den senaste händelsen ska ha skett nu i början av december.   Tjejen befann sig i teve-rummet och så kommer en patient dit. Under fem-sex minuter som är obevakade så händer det hela.Det skedde på en fredag - nu under vintern - i mörkaste december. En 15-årig tjej ligger på en blå soffa och kollar på Idol.Den här kvällen jobbar en sjuksköterska och två skötare på avdelningen. De är alla tre vikarier eller inhyrda via bemanningsföretag. De gör inhopp och då och då, och vet knappt namnen på de intagna patienterna eller ens på varandra. Det framgår av de polisförhör som senare görs.Efter att Idol är slut lämnar personalen patienterna i teverummet obevakade. Och det är då den 15-åriga tjejen blir våldtagen av en flera år äldre patient, enligt åtalet. Och när hon skriker då kommer personalen. Och då sitter hon på soffan med byxorna nere. Och pojken står precis mitt emot henne. Hon säger att han har förgripit sig på henne.Sten Jacobsson är chefsläkare och ansvarar över patientsäkerheten inom Stockholms Läns sjukhusområde. Ja, det här ska inte inträffa. Spontant skulle jag säga här har ju övervakningen brustit, säger han.   I klinikens egen avvikelserapport kan man läsa om händelsen. I rapporten skriver personalen att den misstänkte patienten aldrig borde ha tagits in på avdelningen, eftersom han varit inblandad i en liknande händelse - som skett tidigare - på klinikens akutavdelning. Det är samma pojke. Han hade försökt förgripa sig på en annan patient på akuten två veckor innan på en toalett, säger en skötare som vill vara anonym.När den här typen av händelser sker - som den på toaletten - har personalen en skyldighet att skriva en avvikelserapport. Men enligt vår källa finns det ingen rapport skriven. Men skötaren berättar att tjejen är 16 år och hade extravak, vilket innebär att hon inte får lämnas ensam. Han följde efter henne och vid ett oövervakat ögonblick, och låser in sig med henne på toaletten. Man missade att hon hade en övervakningsgrad 3. Det måste jag säga är vårt fel. Där har vi gjort fel, faktiskt, säger en anonym skötare.Vi tar kontakt med en annan källa - också en skötare på kliniken - som bekräftar uppgifterna.Ja, hon var på toaletten, han gick in där. Och det där är ju lite märkligt. För när man har ett vak ska det stå en personal utanför toaletten och dörren ska stå på glänt. Då har man inte haft full koll. Det är illa. Och här måste man ju tänka, hur ska man skydda de här tjejerna?  Vad som skedde på toaletten är oklart. Vi vet inte vad som egentligen hände.Men i fallet med den 15-åriga flickan i teve-rummet pågår det en rättegång. Polisen har hittat DNA från den misstänkta i flickans underliv. Pojken har vid ett av förhören också erkänt våldtäkten. Vi gör så gott vi kan, sen finns det lägen där om det är mycket, det är stökigt, det blir en rörig situation Nä, vi har inte full koll. Det har jag varit med om, vi har inte full koll, säger en anonym skötare.För Amanda - som vi har gjort reportage om tidigare - var det efter att hon flyttades från BUP till vuxenpsyk som hon började berätta om att hon blivit utsatt för sexuella kränkningar.Det var hösten 2014. Hon var då 15 år. Men barn under 18 år som är inlagda med tvång ska inte vårdas bland vuxna. Det har Sverige skrivit under i barnkonventionen där det tydligt står att frihetsberövade barn ska hållas åtskilda från vuxna.Per-Olof Björck är verksamhetschef på BUP i Stockholm och har det yttersta ansvaret över vården på BUP. Det är inte många man skickar dit. Men det har hänt.Hur lämpligt är det att skicka barn och unga till Piva? Det kan jag säga är helt olämpligt. Det är förkastligt.Men ändå gör man det? När man har gjort det tror jag situationen har varit helt omöjlig att hantera.Amanda blir kvar på vuxenavdelningen i fyra och en halv månad. Hennes mamma berättar att de andra patienterna var mellan 25 och 40 år, de flesta var män. Amandas mamma var ofta och hälsade på på avdelningen för att stötta sin dotter. Hon berättar att personalen sagt till Amanda att hon inte fick ha kjol på sig. För det kunde vara triggande gentemot, bara det att man inte får klä sig som man vill för det var inte så att hon hade väldigt korta kjolar, men hon fick inte ha kjol. För det kunde triggaTrigga vadå? Trigga dom andra männen som var där på avdelningen till att bli ett objekt som var okej att antasta.Att läkare tar beslut om patienters kläder är inget konstigt, enligt den ansvariga chefsläkaren Sten Jacobsson. Bedömer den ansvarige läkaren att det här är olämpligt på grund kjolens utseende, så är det en del i bedömningen av hur vården bäst ska bedrivas.Men trots att Amanda inte använde kjol, blev hon snabbt sexuellt trakasserad, enligt hennes mamma.   Hon kunde också uttrycka det, både till mig och hon försökte det till personalen också. Jag känner mig inte trygg här. Männen sätter sig bredvid, det var mestadels män, de satte sig bredvid henne i de rummen som var gemensamma, och tog på henne och försökte kyssa henne. De tafsade på henne, och hon sa till personalen hjälp mig!.Vad gjorde personalen då?   Ja, då får du flytta på dig.Det var vad de sa till henne? Det var vad en del sa till henne ja.Att Amanda inte kände sig trygg på vuxenavdelningen framgår också av en anmälan som hon gjorde från avdelningen till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. I anmälan uppgav hon bland annat att hon kände sig rädd inne på avdelningen. Hon kunde ju ringa och prata med mig på nätterna och gråta. På kvällarna och nätterna ringde hon ofta och grät. Hon var ju förtvivlad, säger Amandas mamma.Den ansvarige chefsläkaren Sten Jacobsson säger att personalen på Piva är väl medveten om den här problematiken och att det finns klara rutiner, och är det fråga om brott ska det anmälas till polisen. Han reagerar över vad personalen ska ha sagt till Amanda - att hon skulle flytta på sig - när hon kände att hon blev utsatt för sexuella kränkningar.   Att formulera det på det viset, det tycker jag är olämpligt, säger Sten Jacobsson.Varför då? Patienten vistas ju där för vård och då handlar det ju om att vi i samråd med patienten planerar den vården. Och vården görs ju tillsammans med patienten, det är ju inte enbart patientens sak att flytta på sig.De här fallen på vuxenavdelningen och på BUP i Stockholm är bara några exempel på när tjejer berättat om övergrepp och kränkningar inom psykiatrin.Men hur ser det ut generellt i Sverige?IVO som tar emot anmälningar av patienter registrerar inte ärendena efter kategorier som t ex sexuella trakasserier eller övergrepp, så det är svårt att ge en heltäckande bild av hur ofta det sker. Men vi hittar snabbt flera rättsfall.Det senaste är från Sundsvall, där en manlig patient i våras dömdes för flera våldtäkter som han begått inne på en av de psykiatriska avdelningarna.  I tre dagar i rad tog sig mannen in i en kvinnlig patients rum och våldtog henne. Först vid den tredje våldtäkten upptäcktes han av en skötare.  I Malmö har flera fall av våldtäkter varit aktuella de senaste åren, en på BUP 2014, och två på en och samma avdelning - 2011 och 2013 - på den psykiatriska intensivvårdsavdelningen Piva. Ett av dom fallen ledde till fällande dom.Det var strax efter klockan 10 den 6 september 2013. En 20-årig tjej hade varnats av personalen för en av de manliga patienterna. Men just den här förmiddagen ligger avdelningen öde.Personalstyrkan är på ett rapporteringsmöte och avdelningen är helt tom på personal.Den manliga patienten, som är några år äldre, tvingar in den 20-åriga tjejen på sitt rum. Där våldtar han henne.Flera gånger skriker hon på hjälp, men eftersom det inte finns någon personal på avdelningen så är det ingen som hör henne.I Malmö har bristerna inom psykiatrin varit i fokus på grund av de många självmorden som skett. Sen 2013 har fler än 40 patienter tagit livet av sig. Självmorden har skett inne på avdelningarna, i anslutning till utskrivning eller under permission.I somras rapporterade Sydsvenskan om en hemlig internrapport som avslöjade en skrämmande arbetsmiljö inne på den psykiatriska kliniken. Det handlade om mobbning och trakasserier personal emellan. Företaget bakom rapporten varnade för anarki och pekade på en betydande risk för patientsäkerheten. Vi hade manliga patienter som lurade in kvinnliga patienter på sina rum och visade könet för dom och såna här grejer. De blottade sig, det var mycket tafsande och kladdande rent allmänt, säger en anonym skötare.Vi får kontakt med flera före detta anställda på vuxenavdelningen Piva, där våldtäkten skedde 2013. Det är tre skötare som oberoende av varandra vill berätta. Eftersom de vill vara anonyma har vi bytt deras röster. Du kan ju ha manliga patienter som vill sitta väldigt nära, som lägger händerna på låren och klappar dem på rumpan eller tar dem på brösten.Skötarna berättar alla tre om att det hände att yngre tjejer blev trakasserade och utsatta för sexuella övergrepp av de manliga patienterna.En av skötarna som vill vara med med sitt riktiga namn - Tommie Olsson - slutade på kliniken efter en konflikt med arbetsgivaren. Enligt honom var det flera i personalen som inte tog övergreppen på allvar. Och det är där det brister många gånger, viss personal bryr sig inte om det utan tycker att det är deras sak.Men du reagerade på det här, men hur var det i resten av personalgruppen, hur såg man på det här? Ja, vissa hade samma inställning som jag att det var fel, men många sket ju också i det. Så man har en väldigt skev inställning till i en del av personalgruppen på grund av att man accepterar mer bara för att de är intagna med tvång, säger Tommie Olsson. Alla i personalen visste att det förekom, men det var ingen som lyfte på ögonbrynen. Men när det är så och du har en patient som har den typen av problematik och du låter det ske så gör du patienten sjukare. Det går inte försvara det, säger en anonym skötare.Men varför gjorde inte du mer för att stoppa de här?   Man är så inne i det. Man är så inne i jargongen på något sätt. Det blir en sjuk del utav vardagen.Vi kontaktar Region Skånes pressansvarige för psykiatrifrågor Klas Andersson. Vi vill göra en intervju med någon med ansvar för avdelningen. Vi vill ha svar på hur man arbetar för att förhindra sexuella övergrepp. Han ska återkomma med besked.Skötarna i Malmö berättar om flera händelser där kvinnliga patienter utsatts för trakasserier och övergrepp. De säger att det tystades ner.Den före detta skötaren Tommie Olsson berättar att han under ett pass upptäcker att två patienter har sex i ett av rummen. Den kvinnliga patienten säger direkt efteråt att hon blivit tvingad. Tommie Olsson tyckte därför att det skulle anmälas. Detta rapporterades till ansvarig sjuksköterska. Men det rycktes bara på axlarna och ja, vad ska vi göra åt det? Och sen så tystades det ner.Hur påverkades den här tjejen av det här? De närmaste dagarna var hon dämpad och deppig. Jag försökte prata med henne, men hon ville inte prata. Hon var allmänt uppgiven.Tommie Olsson beskriver hur han försökte övertala andra på avdelningen att de skulle göra en polisanmälan. Men den misstänkta våldtäkten anmäldes aldrig, enligt Tommie Olsson.   Jag tog också upp det här med vår avdelningschef och hon sa bara då att det är upp till patienten att anmäla det.Så det blev inte någon avvikelse? Nej, inte ens en avvikelse.Jag har begärt ut uppgifter om händelser såsom sexuella trakasserier och våldtäkter som har registrerats inom vuxenpsykiatrin i Malmö av Region Skåne.I svaret uppger man att det inte finns några rapporter eller avvikelser gällande sexuella trakasserier. Inte en enda.När det gäller våldtäkter redovisar man de två rättsfall som har har varit kända sedan tidigare. Den misstänkta våldtäkten Tommie Olsson berättar om finns inte med.Vi ber återigen Region Skåne att svara på våra frågor. Varför anmäldes inte den misstänkta våldtäkten - som Tommie Olsson berättar om - till polisen?Klas Andersson är pressansvarig för psykiatrifrågor på Region Skåne.Hej.Hej, jag har försökt här ett tag och få till en intervju med en ansvarig på Piva. Mmmm. Ja, just det. Nej, jag har inget namn till dig, det kan jag svara på en gång.Ingen ansvarig på Piva eller högre upp i organisationen vill svara på våra frågor, men Klas Andersson säger att han ska fortsätta försöka.För att kunna förbättra vården och se till att misstag inte sker igen finns systemet med avvikelser. En avvikelse ska skrivas när något har brustit i verksamheten, på så sätt kan man utreda händelsen och sedan förbättra arbetssätt eller rutiner. Men skötarna berättar att avvikelser inte uppskattades av enhetschefen. För många avvikelser skulle göra att avdelningen skulle få dåligt rykte. Du ska ju alltid skriva en avvikelserapport, så skrevs det ju alltså sällan eller aldrig någon avvikelserapporter på Piva.Men varför gjordes inte det då? Det är den här tysta jargongen. Hjälper jag dig så hjälper du mig. Många ser det som ett svek.Även på BUP i Stockholm vittnar anställda vi har kontakt med om en tysthetskultur. De säger att det inte alltid uppskattas när man skriver avvikelser. Särskilt när det gäller händelser som kan skada kliniken.I fallet med den 16-åriga tjejen som blev inlåst av en manlig medpatient på en toalett, begicks det flera fel av personalen. Det säger de anställda som vi har kontakt med.Eftersom patienten hade extravak borde det inte kunna ske att en annan patient lyckas låsa in sig med henne på toaletten.   Chefsläkaren Sten Jacobsson har inte hört om händelsen förrän nu. Det är en allvarlig avvikelse. Självklart ska det finnas en avvikelse på den händelsen.  Varför är det allvarligt om man inte har skrivit en avvikelse? Ja, ur patientsynvinkel så ska man vara skyddad när man vårdas i sjukvården. Det ingår i hälso- och sjukvårdslagen. Vi ska ge patienterna trygghet och klarar vi inte av att ge patienterna trygghet, då måste vi överväga om det här ska anmälas enligt Lex Maria.Vi ber om att få ta del av de avvikelser som har skrivits under den här tidsperioden. Vi vill se om man valt att inte skriva en avvikelse på händelsen, om man har försökt dölja misstagen. Handlingarna är offentliga och brukar lämnas ut av sjukhusen efter att de strukit över känsliga uppgifter. Men kliniken vill inte lämna ut avvikelserna och hänvisar till sekretessen. Vi ber då istället vår källa att kontrollera om avvikelsen finns. Vi vet ju att händelsen har inträffat, eftersom den beskrivits skriftligt av personalen tidigare. Efter några dagar får vi besked. De skrevs aldrig någon avvikelse.Hej, jag skulle få titta på en förundersökning. Är det något som är beställt?  Här på tingsrätten ligger den sekretessbelagda förundersökningen som gjordes i våldtäktsfallet 2013 - då en 20-årig tjej blev våldtagen av en äldre patient, medan hela personalstyrkan var på ett möte. Sjukhusets hantering av det här fallet är fullt av brister. Inte bara det att personalen lämnat hela avdelningen tom när de visste att den manliga patienten kunde vara farlig, utan också det som händer efteråt. I förundersökningen framgår det att det är en sommarvikarie som tills slut upptäcker den pågående våldtäkten i ett av rummen. Den kvinnliga patienten flyttas efteråt till en annan avdelning. Och till en början vill hon inte anmäla det som hänt till polisen, eftersom hon är rädd att den manliga patienten ska hämnas. Men i polisförhören framgår det att det sker diskussioner på avdelningen om man ska göra en anmälan ändå. Men det dröjer fem hela dagar innan man anmäler våldtäkten till polisen.Under de här dagarna hinner personal tvätta de båda patienternas kläder. De städar också rummet, där våldtäkten skedde, flera gånger. För polisen innebar det här att man inte kunde genomföra en teknisk undersökning.Varför anmäler man inte våldtäkten till polisen på en gång?Vi frågar Region Skåne. Den pressansvarige för psykiatrifrågor, Klas Andersson, säger att det inte var sjukhuset som anmälde våldtäkten till polisen, eftersom de inte får anmäla den här typen av brott.Klas Andersson, pressansvarig: Vi får inte polisanmäla själva som organisation, så kan inte vi polisanmäla en brottslig handling utförd av en individ mot en annan.Uppgiften har fått av en av de före detta chefsläkarna. Men vi tittar efter i förundersökningen. Bland alla handlingar finns också den polisanmälan som till slut gjordes.I den står det tydligt att det är sjukhuset som står som anmälare till våldtäkten. Vi kontrollerar också vad som gäller, och visst får man på sjukhuset anmäla om det sker en våldtäkt.Vi ringer upp Klas Andersson igen. Jag tar tillbaka allt jag har sagt till dig. Det var fel av mig, säger han.På Region Skåne tar man tillbaka det man tidigare sagt. Vi får också besked via mejl att man visst får anmäla våldtäkter. Men anledningen varför polisanmälan dröjer - vilket kan ha riskerat polisens utredning - vill man inte svara på. Jag kan inte svara på några av dina frågor, säger Klas AnderssonJag kontaktar den dåvarande enhetschefen. Enligt henne är anledningen istället en annan.Hon säger att polisanmälan dröjde på grund av att sommarvikarien som upptäckte våldtäkten inte berättade om vad hon sett. Enligt chefen visste ingen på avdelningen vad som hade hänt.  Men förundersökningen visar något annat. Här bland vittnesmål och journalanteckningar står det tydligt att vikarien beskrev händelsen samma dag i en omvårdnadsanteckning. Hon berättade också om våldtäkten för andra i personalen. I polisförhören framgår det att läkare, vårdare och andra ansvariga på avdelningen, redan samma dag, visste vad som hade hänt.Vi har nu fått tre olika besked av Region Skåne om varför man dröjde i fem dagar med att polisanmäla våldtäkten. När vi granskar svaren ser vi att de inte stämmer. Men i handlingarna på tingsrätten hittar vi ytterligare en förklaring.Här går det att läsa att personal på avdelningen vittnar om att man ville tysta ned händelsen, eftersom den inte var bra för avdelningen.Vi får aldrig någon intervju med ansvariga för psykiatrin i Malmö. De vill inte ställa upp innan programmet ska sändas.Istället får vi skicka våra frågor via mail. Vi ställer 20 frågor om kritiken som framkommer i vårt program.Dagen efter får vi svar. Det är klinikens verksamhetschef Hans Brauer som skriver:Det är ett ytterst tragiskt fall som ni tar upp och jag är den förste att beklaga att något sådant har kunnat hända i vår verksamhet. Som patient ska du kunna känna dig säker och trygg under din vårdtid hos oss. I detta fall har vi uppenbarligen inte lyckats med vårt uppdrag.Han skriver också att sedan han började på kliniken 2015 har han inte fått in några avvikelser gällande trakasserier. Han skriver också att alla anställda har en anmälningsskyldighet att skriva avvikelser. I januari har personalen också påbörjat en utbildning i bland annat etik och bemötande-frågor.I det här reportaget har vi försökt få svar på om kvinnliga patienter inom den slutna psykiatriska vården får tillräckligt skydd när de blir utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp. Det finns många psykiatriska inrättningar i Sverige och vi vet inte hur det ser ut på dem alla. Men i flera händelser - från t ex Malmö och Stockholm - har vi kunnat visa att skyddet har brustit.Vi är tillbaka vid receptionen på BUP i Stockholm. Hej, ska hämta en journal ...det var ett annat ärende. Men här kommer ditt. Så varsågod.En mamma vars dotter har tagit livet av sig hämtar ut det som finns kvar. Två bruna kuvert. Två tjocka luntor med papper. Det är journalerna över vården som har getts. Innan vi träffas har Amandas mamma sagt att hon inte vill läsa journalerna. Hon är inte redo än. Men när hon har blivit det tänker hon använda allt material för att driva Amandas fall vidare. Så småningom när jag är stark vill jag ha papprena för jag tänker det kan ju inte stanna vid det här, utan jag måste gå vidare.Det är flera saker hon vill ha svar på. Inte bara om kränkningarna, utan också om de många bältningarna och den långa isoleringen som vi har berättat om i våra tidigare program. Idag kan jag tänka så här, ja, med facit i hand, hade inte de här besluten fattats så hade kanske min dotter levt.Reporter: Mikael FunkeProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Kan man lita på att läkaren kan sitt jobb?

    · 00:29:34 · Kaliber

    Hur säker kan man vara på att man får rätt vård och att den läkare man möter har rätt kompetens?Kaliber undersöker vem som kontrollerar kvaliteten i den svenska vården och hur illa det kan gå när rätt kompetens saknas. - Ja det går inte att beskriva. En sådan sorg och smärta som var…Att det kunde gå så illa. Att vi hade sån otur och träffade den doktorn, säger Ulla Pettersson. En stol är tom i köket hemma hos Ulla Petersson i Åmål. Det är någon som saknas - Kjell-Erik, Ullas lillebror. Han sökte vård efter att ha drabbats av en grav hjärtinfarkt men fick inte den hjälp han behövde. Istället blev han ordinerad ryggövningar. På rehabkliniken Olivia i Danderyd håller Nils Björneheim på med att stoppa träpluppar i små hål. Det är ett solitaire-spel och används för att träna finmotoriken. Bredvid sitter arbetsterapeuten Sandra Skog. - Jag tänker att om tio minuter så är det den här handträningsgruppen. Vi kanske ska ta det lite lugnt nu? Så vi inte tar slut på dig fullständigt, säger Sandra Skog till Nils Björneheim. - Ja, det behövs nog, säger Nils och reser sig upp. Han går ut i korridoren. Hur går det för Nisse? - Den här operationen han var med om, det var ju en fullständig katastrof att det blev som det blev och som han har berättat för mig så var han riktigt illa däran. Tänker man på det så har det ju hänt väldigt mycket på så kort tid, säger Sandra Skog.  Ute i samlingshallen står Nils och kollar dagens schema. Senare väntar bland annat språkövningar, gym, minnesträning och qigong. Det är ett tajt schema, så vi bestämmer oss för att ses hemma hos Nils när dagen är slut. Nils är gammal träslöjdslärare och jobbade tidigare på en skola en bit bort. Hans elever kallade honom för Nisse. Men allt skulle förändras en dag i oktober 2012. - Här står vi på sjukhuset. Här ligger han nerbäddad med alla maskiner runtomkring. Vi är hemma hos Nils och hans fru, Marie-Louise. I handen håller hon fotografin från sjukhuset. - Här ligger han nerbäddad, med alla maskiner runt omkring. Helt borta, säger Marie-Louise. Vad var det som hände? Vad var det som hände? Jo….eeh…vi skulle bli…det var det här med…, säger Nils och blir tyst. Han har svårt att  få fram orden och det mesta av hans minne från händelsen är borta. Men Marie-Louise som skriver dagbok minns det fortfarande tydligt. - Han skulle ta bort en polyp i näsan. Den gjorde så att han hade andningssvårigheter, säger Marie-Louise. En polyp är en liten vävnadsknöl i slemhinnan som gör att man blir täppt i näsan. Det är en relativt vanlig åkomma som uppemot 300 000 svenskar har problem med. Knölen tas ofta bort genom ett litet ingrepp i näsgången. - Och Nisse åker iväg på morgonen.. eller vi skjutsar dig till sjukhuset. Och sen är det ’hejdå, lycka till, vi syns ikväll’. Och jag själv skulle ha avskedsfest på jobbet för jag skulle gå i pension samma dag. Jag stod och blåste ballonger på jobbet och så ringer läkaren från sjukhuset och säger att ”Det där har inte gått något vidare…”, berättar Marie-Louise. Läkaren som opererat Nils har begått ett allvarligt misstag. Men det får Marie-Louise inte veta när sjukhuset ringer. Bara att Nils har fått en akut hjärnblödning och att han åkt med ambulans till neurointensiven på Karolinska sjukhuset. - Och då åkte jag och sonen dit. Och vi hittade rätt på dig och fick se dig, och det var ingen munter syn just då i alla fall, säger Marie-Louise och tittar på Nils som sitter tyst och lyssnar. Vad kände du just då? - Ärligt talat så vet jag inte. Det var bara tomt. Ett tomt kaos. Jag vet inte riktigt, det vart blackout, säger Marie-Louise Björneheim. Var du någonsin rädd för att inte Nisse skulle komma tillbaka? - Ja, det var jag ju. Oh ja, det var jag. Jag trodde faktiskt inte det. Så som han såg ut när han låg på sjukhuset…För han rörde sig ju inte. Vi kunde få en liten, liten förnimmelse om vi höll honom i handen. Att man fick en liten, liten tryckning tillbaka. Men ingen annan reaktion. Och det var jättejobbigt. Usch. Nils går inte att få kontakt med. Han läggs in med slangar för att tömma hjärnan på blod. Och en track i halsen, ett slags rör för att underlätta andningen. Det ska dröja månader innan han vaknar till liv. Och då är det en annorlunda Nils som vaknar upp. - Han visste ju inte vem jag var. Konstigt nog kände du igen barnbarnet. Men inte Mattias och mig första gångerna du började vakna upp. Du tittade bara på oss som att, vilka är vi? Säger Marie-Louise. Läkaren får inte fortsätta operera De första månaderna kan Nils varken röra sig, prata eller minnas något. Det blir en lång resa med rehabilitering, där Nils får lära sig prata och gå på nytt. Och det dröjer nästan två år innan Nils  får veta vad som gått fel. I augusti 2014 kommer ett beslut från Inspektionen för Vård och omsorg, den myndighet som bedriver tillsyn över vården. Där framgår det att läkaren försökt ta bort Nils polyp med en tång, och att han inte använt någon optik för att kunna se vad han gör. En direkt olämplig metod enligt IVO. Nils som ligger nedsövd märker aldrig när läkaren råkar göra hål och kommer åt den del i huvudet där hjärnan sitter. Marie-Louise går iväg och hämtar ett kuvert. Kuvertet med den utredning som IVO skickade för några månader sen. - Han har haft upp ett instrument upp i hjärnan. Det blev ett hål. Man har ett litet nät emellan näsan och hjärnan där luktsinnet sitter liksom. Och det var det han petade sönder och sen upp i hjärnan. Och så blev det blodutfyllnad och då blev det en stor hjärnblödning, förklarar Marie-Louise. Läkaren får även kritik för ytterligare ett fall, där en patient fått smärta och blödningar efter två misslyckade näsoperationer. Man beslutar att läkaren inte bör utföra någon mer kirurgi, och sjukhuset placerar honom på en annan mottagning i Stockholm. Jag har varit i kontakt med läkaren, men han vill inte medverka i någon intervju. - Det är helt ofattbart. Man kan inte tro att sånt här kan hända. Och man blir ju jätteledsen. Gjort går inte att göra ogjort. Men det förstörde Nisses liv och delvis mitt. Och sonens också egentligen, det händer ju mycket runt omkring, säger Marie-Louise. - Ja, det är ju som du säger. Man vet ju inte vem som bestämmer över en. Det känns ungefär som dom vart och petat undan benen på en. Och sen har man försökt komma tillbaka, tillbaka…, säger Nils Björneheim. Hur kunde en olämplig läkare få operera Nils? Och finns det fler än bara Nils som drabbats av att inte få träffa en läkare med rätt kunskaper? Jag bestämmer mig för att kontakta Inspektionen för vård och omsorg och får då veta att just kompetensbrister inom vården är ett av flera riskområden som man sett de senaste åren. Janna Kokko är utredare på IVO. - Vad vi har gjort är att vi har samlat in risker både från det som vi har sett och sen också det som andra aktörer påpekar som riskområden. Och där har många aktörer påpekat att kompetensbrister hos personal är ett riskområde, eller en risk för patientsäkerheten. Men vi har kollat på det på väldigt övergripande nivå för att kunna prioritera vår kommande tillsyn, berättar Janna Kokko. Enligt henne handlar det inte specifikt om bara kompetensbrist hos enskild personal, utan även om brist på vissa typer av specialister och att en del inte får tillräckligt med kompetensförhöjning. Jag är nyfiken på om det finns fler fall som Nils. Därför begär jag ut alla avslutade anmälningar som handlar om kompetens bland vårdpersonal. Jag begär också ut alla tillsynsärenden där IVO kritiserat personal för oskicklighet, det vill säga att personalen har bristfälliga kunskaper i sitt yrke. Sammanlagt går jag igenom 191 fall som lett till kritik de senaste fem åren, och hälften av dom rör läkare. Sverige saknar de kontrollsystem som finns i många andra länder I dom ärenden jag granskat, hittar jag flera exempel på både dödsfall och allvarliga vårdskador, som kan härledas till att läkare haft brister i sin kompetens. Här finns exempel på barn som dött, patienter som blivit blinda och läkare som ordinerat dödliga medicindoser till sina patienter. Så hur kommer det sig att patienter riskerar att träffa läkare med bristande kunskaper?          Jag åker till Sahlgrenska Akademin i Göteborg. Här möter jag Eric Hanse. Han är professor och dekanus. Tidigare var han ansvarig för läkarutbildningen i Göteborg. - Ja, läkarkårens kompetens är god och hög generellt sett. Men den kan bli ännu högre, säger Eric Hanse. Enligt Eric Hanse så finns det flera saker som kan bli bättre och gemensamt är kontrollen av läkares kompetens. En del handlar om själva läkarutbildningen, där kraven successivt minskar ju längre man kommer. Som exempel nämner han den svenska specialistutbildningen som inte innehåller någon obligatorisk slutexamen. Men det stora problemet kommer efter utbildningen. Då blir det istället upp till arbetsgivaren att se till att läkaren har rätt kompetens för sitt jobb. Något system som återkommande kontrollerar kompetensen finns inte.  - Det är väldigt olyckligt. På alla nivåer i den här utbildningskedjan, hela vägen från grundutbildning till AT och vidareutbildning och fortsatt vidareutbildning, så bör det finnas kontrollstationer, så att säga. Och såna kontrollstationer blir aldrig vattentäta, och ska inte vara heller kanske, hur finmaskiga man än gör dom. Men dom minskar risken för att sånt här ska hända i alla fall, säger Eric Hanse. Om man som arbetsgivare anställer en läkare, vad har man för möjligheter att kontrollera den här läkarens kompetens? - Nej, man har ju att lita på att dom utbildningar som den här läkaren har gått på olika nivåer uppfyller en god kvalitet, säger Eric Hanse. Det är den femte december 2013 och medicinska riksstämman hålls på Waterfront Congress Centre i Stockholm. Här samlas branschfolk och föreläsare för att debattera och nätverka. På en debattscen står barnläkaren Anders W Jonsson, även riksdagsledamot för Centerpartiet. Ämnet för debatten är ”Vem vill gå till en läkare som inte hänger med?” och Anders W Jonsson argumenterar för att Sverige bör införa en kontroll över läkarkompetens.  - Ja, det här var en av många debatter jag varit med i under de senare åren, där vi diskuterat just det här, varför Sverige är så unika i det att vi inte har någon kvalitetskontroll av legitimerad personal, säger Anders W Jonsson. Systemet Anders W Jonsson förespråkar kallas recertifiering. Det går ut på att yrkesutövare återkommande får bevisa sin kompetens, till exempel via kunskapstester vart femte år och ofta genom att redovisa att man uppdaterat sig med ny relevant forskning. Systemet används i olika former runt om i världen. Men inte i Sverige. - Jag tycker att det är fel. Jag tycker att Sverige i likhet med i stort sett alla andra länder, borde ha system där man återkommande får visa att man behåller kompetensen på det område man är legitimerad att arbeta. Jag kommer ihåg från den här debatten vi hade att efteråt hade jag stämt träff med en amerikansk barnläkarkollega som var på stämman i ett annat ärende. Jag skulle visa honom Sveriges riksdag. På vägen hit till riksdagen frågade han vad jag debatterat. Och då berättade jag det här, och han blev ju väldigt förvånad. Hur kan det vara så i Sverige att man inte har någon kompetenskontroll alls på läkare? Och så beskrev han det amerikanska systemet där man har dubbla kontrollsystem, där dels delstaterna har en uppföljning, och dels yrkesföreningarna också har en uppföljning. I det material jag gått igenom hos IVO, är det tydligt att läkare med kompetensbrister ofta upptäckts först efter att fel har begåtts. Och det här är ett problem menar Anders W Jonsson, som tycker att Sverige borde införa ett system som granskar läkares kompetens innan felen begås. Han jämför det med svenska revisorer, som var femte år får förnya sina yrkescertifikat. - Det borde i Sverige vara lika viktigt att ta hand om svårt sjuka människor som det är att hantera pengar. I ett läge där vi säger att auktoriserade revisorer, där ska staten återkommande kontrollera att man håller kompetens. Då är det ju skamligt att man då tycker att hela sjukvården där det handlar om människors hälsa, liv och död, att man där inte har någon form av kompetenskontroll, säger Anders W Jonsson Med på scenen står även Olle Larkö. Han är överläkare och dekanus på Sahlgrenska Akademin. Kollega till Eric Hanse som ni hörde tidigare i programmet. - Vad vi vänder oss emot är att vi inte har samma krav på läkarna som man har i andra länder, säger Olle Larkö. Varför har vi inte det? - Ja, det är svårt att svara på det. Kan vara ett uttryck, om man får vara lite elak, ”Slapp-Sverige”. Att man tror att saker ordnar sig i alla fall, säger han. Enligt Olle Larkö är det framförallt läkares fortbildning som är viktigt att kontrollera. Det vill säga den kunskap som läkare får efter att dom är färdiga specialister, till exempel genom att åka på konferenser eller läsa ny forskning. Och han får medhåll från sin kollega Eric Hanse. - Den allmänna synen är att läkaryrket som många andra yrken är något som ingår i ett livslångt lärande. Och alla utbildning, även i det livslånga lärandet, är något som befrämjas av krav på individerna på alla nivåer. Men som det är nu i systemet så minskar kraven successivt ju längre man kommer i det livslånga lärandet. Och det är på sikt inte bra för inlärningskvaliteten. Så vi tror ändå att det är bra med krav på alla nivåer, även om man har vart yrkesverksam en längre tid, säger Eric Hanse. Olle Larkö bryter in. - Det är klart att det kan förekomma att kompetensbrister gör att man felbehandlar. Det är ju därför vi tycker att man ska förebygga detta så långt man kan. Med att hänga ut i utvecklingen helt enkelt. Läkare är inga fantommänniskor heller, utan vi kan göra fel även om man är kompetent. Det är olyckligt om man gör fel för att man är inkompetent, och vi vill så långt som möjligt gardera oss från detta, säger han. Kjell-Erik drabbades av grav hjärtinfakt men blev ordinerad ryggövningar I ett av fallen jag granskat, dyker orten Åmål upp. Här bor Ulla Pettersson och hennes make Holger. Vi går in Ullas kök. Efter en stund pekar hon på den rödvita mattan framför diskbänken och börjar berätta om sin lillebror, Kjell-Erik. - Här bara han ramla ner. Och blev liggandes ner här efter diskbänken. Alldeles precis efter här låg han. Så det var jobbigt att sköta matlagning och disk, det känns fortfarande jobbigt med den här bänken, för det påminner så mycket om det som hände då, säger Ulla Pettersson. Vi sätter oss i matrummet. Det var en oktoberdag som hennes lillebror Kjell-Erik kom hit, berättar hon. Kjell-Erik var blek, kallsvettig och klagade över en extrem smärta i ryggen och bröstet. Dom åker till vårdcentralen där dom blir ombedda att sätta sig i väntrummet.  - Nej, det orkar jag inte, sa min bror då. Men sen kom det en läkare. Och när vi hade berättat då att han hade så ont i ryggen, och han hade ont i mellangärdet och det tryckte över bröstet och han hade väldigt hjärtklappning. Då fick vi följa med in på ett undersökningsrum. Och där togs EKG. Och då sa han att, ja det syntes en liten förändring. Och så fråga han min bror om han hade haft en hjärtinfarkt tidigare. Och nej svarade ju min bror då, berättar Ulla. Läkaren ser fundersam ut, berättar Ulla. Han säger till Kjell-Erik att lugna ner sig och ta ett djupt andetag. Efter en stund säger han att Kjell-Eriks hjärtklappning bara är en panikattack, orsakad av inflammation i ryggen. - Och så skulle han visa min bror hur han skulle göra ryggövningar för att stärka upp ryggmuskulaturen. Så han fick lägga sig på britsen. Och så skulle han ha händerna utefter sidorna och sträcka upp överkroppen och huvudet. Och det kunde ju inte min bror. Läkaren fortsätter med att försöka få Kjell-Erik att göra ryggövningar. Efter en stund ber han Kjell-Erik och Ulla att gå in i ett annat rum och vänta, eftersom en annan patient står på tur. - Och då säger min bror till doktorn att. ”Ja, jag kommer inte att klara mig igenom det här”. Och då tog doktorn tag i armen på min bror. Och så sa han att ”Lugna ner dig nu. Lugna ner dig. För det som du känner bak i ryggen, det är inte farligt. Och inte det du känner tryck över mellangärdet. Och hjärtklappningen, det är inte farligt. Du behöver INTE oroa dig!”, berättar hon. "Jag kommer dö nu" Medan de väntar i rummet börjar Kjell-Erik att hosta kraftigt. Läkaren kommer senare tillbaka och gör bedömningen att Kjell-Erik även lider av lunginflammation. Han skriver ut lite antibiotika och skickar hem Ulla och Kjell-Erik. Väl hemma hos systern, börjar allt snurra för Kjell-Erik. Han har svårt att andas och svetten pärlas i hans panna. Ulla bestämmer sig för att ringa en ambulans.  - Och min bror, han sa att ”Jag kommer att dö nu”. Och då försökte jag trösta honom och säga att ”Bara ambulansen kommer”. Och ”Jag dör innan dom kommer…”. Det var det sista han sa. Och sen bara han rasa ihop på golvet.  Ulla försöker ropa och ruska om Kjell-Erik, men får inget svar. Hon springer till telefonen för att ringa 112 igen, när hennes man ser ambulansen stanna utanför. - Och dom började ju å jobba med honom på en gång. Och gjorde såna här tryck på bröstkorgen på’n. Ulla står ute i hallen medan personalen försöker få liv i Kjell-Erik. Efter en stund hör Ulla hur det blir tyst i köket. - Personalen på ambulansen kom ut och sa att…”Tyvärr, det går inte att få något svar från din bror, hjärtat är stilla och det går inte att få igång det”. Och när dom kom med båren och….ja dom undrade ju om jag ville att han skulle vara kvar här tills en läkare kom och konstaterade dödsfallet. Eller om dom skulle ta med honom. Och då var han ju redan blå i det som man såg av ansiktet och så…Så då var det ju bara att konstatera att…han var död, säger Ulla medan tårarna rinner ner för hennes kinder. Chefläkare på Närhälsan och den vårdcentral som Ulla och Kjell-Erik besökte heter Monica Radeberg. Efter händelsen gjorde hon en egen utredning och anmälde även ärendet enligt Lex Maria. - Jag ser allvarligt på händelsen och beklagar den. Och det är av den anledningen som vi har gjort den här händelseanmälan och en Lex Maria-anmälan till IVO, säger Monica Radeberg. Den obduktion som gjordes efter Kjell-Eriks död, visade att han avlidit i en hjärtinfarkt. Och enligt både IVO och Monika Radeberg, borde läkaren ha förstått det redan första gången han såg resultatet av EKGt. Det visade nämligen tydliga tecken på att Kjell-Erik hade en akut hjärtinfarkt och läkaren borde ha ringt på en ambulans direkt. Hur kunde det bli så här? Det var en felbedömning. Och som jag också skrev i händelseutredningen och som också IVO höll med om, var att det handlade om kompetensbrist hos enskild hälso- och sjukvårdspersonal, säger Monica Radeberg, chefläkare på Närhälsan. Om en läkares kompetens brister i vissa avseenden som du säger. Hur kommer det sig att han jobbade där han gjorde? - I det här fallet handlade det om behov av läkare, alltså vikarier. Det var brist. Man har inte tillräckligt med ordinarie läkare och behöver ha bemanningsläkare eller vikarier. Så det var ju ett bemanningsföretag som hade hjälpt den här enheten med läkarbemanningen. Ni som anställer personal. Vad har ni för ansvar i det här? - Vi har ett ansvar att ta referenser…Att vi har personer med rätt kompetens…på rätt ställe.. Och vad var det som gick fel i det här fallet? – Ja, den här personen hade ju inte rätt kompetens i det här fallet……..Det jag vill tillägga är att jag beklagar detta. Det är en tråkig händelse som vi tagit på stort allvar. Den doktorn jobbar ju inte kvar i närhälsan. Vad jag vet, så gör han inte det, säger Monica Radeberg. Läkaren är fortfarande verksam inom vården i Västra Götaland och har i perioder varit stafettläkare på andra vårdcentraler i regionen. När jag ringer upp honom, håller han inte med om att hans kompetens varit otillräcklig. Men någon intervju där han kan utveckla det hela, vill han inte vara med i. Var han jobbar idag, vill han inte heller uppge. Läkarbristen förvärrar problemen Det är inte bara IVO som identifierat kompetensbrist som ett problem i den svenska vården. I december 2014 meddelar Riksrevisionen att även dom sett problem med kompetensen inom sjukvården i en förstudie. Senare i höst ska de presentera resultatet av en större granskning av kompetensproblemen inom vården. Men här ligger fokus mer på kompetensförsörjning, det vill säga frågan om rätt kompetens finns på rätt plats. Det råder idag brist på läkare med spetskompetens,  framförallt inom psykiatrin och allmänmedicin. Och enligt flera experter jag talat med är det ofta ur det perspektivet man ser problemet. Det stora problemet är inte inkompetent personal, utan snarare att det här inte kompenseras med annan, mer kompetent personal. Men kan det vara så att läkarbrist kan få konsekvenser även för enskilda läkare? Jag åker till Stockholm för att träffa Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren. - Ja, det är allvarligt. Man kan säga att både legitimation och specialistbeviset är statens garant för att yrkesutövaren håller måttet, säger Heidi Stensmyren. För Heidi Stensmyren är det framförallt fortbildning som är viktig för att bibehålla god kompetens. Hon är inte övertygad om att recertifiering är rätt väg att gå, däremot skulle hon gärna se ett system som ställer högre krav på att läkarna får rätt fortbildning.  Samtidigt tror hon att läkarbrist och kompetensbrist hos enskilda läkare kan ha vissa samband. - Tittar man på primärvården, så är det ju många läkare som kanske är den enda läkaren på vårdcentralen. Och det innebär i stor grad ensamarbete. Och det här blir en nedåtgående spiral. För dom har då så få läkare på plats så man får svårt att delta i fortbildning och uppdatera sig. Eftersom det är så dåligt bemannat. Sen så blir det här en spiral som fortsätter. Man får inte fortbildning och får ta en större del i produktionen. Och så blir det bara produktion till sist. Det blir en ond cirkel.   På Södermalm i Stockholm, ligger huvudkontoret för Sveriges kommuner och landsting, SKL. Jag har stämt träff med chefen på SKL:s vård- och omsorgsavdelning, Hans Karlsson, för att fråga hur han ser på det här med kompetensbrister och att det sker fel i vården. Som lagen är skriven, är det idag upp till arbetsgivaren att se till vårdpersonalen har rätt kompetens. Jag har pratat med en del experter som menar att det är ett problem att Sverige inte har något riktigt system som kontrollerar läkarnas kompetens. Vad tänker du om det? - Ja, det beror på vad du menar med kontroll. Vi har ingen myndighet som på något sätt prövar kompetens efter ett visst antal år eller som följer upp det i den meningen. Däremot finns ju tillsynsmyndigheter, Inspektionen för vård och omsorg som har ett tillsynsansvar, säger Hans Karlsson på SKL. Det finns ju exempel på andra länder där man har till exempel recertifiering. Att man kollar upp kompetensen var femte år till exempel. Hur ser du på ett sånt system? - Om man söker sig till ett vårdande yrke så…har man…då är grundinställningen att man faktiskt ska kunna klara sitt yrke på ett bra sätt. Vi tror mindre på en formalisering i form av någon typ utav examen igen, utan det handlar om att ständigt vara upptagen av att lära sig lite mer.. Men som lagen är skriven så är det ju ändå arbetsgivaren som har ansvar att kontrollera läkarens kompetens. Varför kan det ändå ske sådana här fel i vården? - Ja, och det är ju en riktig beskrivning att arbetsgivaren, chefen ska vara ansvarig för det. Man ska se till att personen dels har rätt utbildning men också har fått rätt kompetensutveckling under tiden. Det är ett konstaterande att så här långt är systemet inte perfekt. Ingen är nöjd med det. Alla är upptagna med att försöka ta bort dom brister som finns. Eller att kompensera för det faktum att vi inte är perfekta människor. Det vi måste göra när vi vet att det är att göra ett fel eller att det är att det händer något som inte var avsett, är att det är en del av en vardag. Då handlar det om att acceptera att det förekommer, och bygga in system som säkerställer att dom här bristerna inte leder till att det drabbar en patient. Men hur ska man som patient veta att den läkare man träffar faktiskt har rätt kompetens? - Jag tycker att man som patient i svensk sjukvård ska kunna förutsätta det. Man ska inte behöva försäkra sig extra mot det eller vara oroad för det. Jag är övertygad om att i den absoluta majoriteten, nästintill alla fall, så kan du vara helt säker på det. Sen finns det exempel på att uppenbart inte kompetensen räckte, säger Hans Karlsson, chef på SKL:s vård- och omsorgsavdelning. I matrummet hemma hos Ulla Pettersson i Åmål igen. Hon visar en bild på sin bror Kjell-Erik. Han står på en fiskebåt, med gula regnkläder och håller upp en stor fisk. Det är en av de sista bilderna som togs på hennes bror. - Att det kunde gå så illa.. En doktor som ändå inte var så ung…utan hade lite erfarenhet. Att vi hade sådan otur att vi träffade den doktorn. Det är dom tankarna jag har, som snurrar runt i huvudet på mig både dag och natt. Och att en inte ska lita på en doktor längre. Jag kommer aldrig göra det mer…  Reporter: Michael Verdicchio P4 Göteborg Producent: Andreas Kron P4 Göteborg Andreas Lindahl Exekutiv producent Kaliber kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Hot, våld och föräldrar som går över gränsen

    · 00:29:24 · Kaliber

    Att cykla snabbare genom skogspartier, bli uppringd och utskälld en lördagkväll, att gå omkring med ett kompakt obehag i magen, att hela tiden se till att ha ryggen fri. För en del lärare är hot från föräldrar en del av vardagen. Kalibers och Skolministeriets andra del om föräldramakt i skolan handlar om föräldrar som uppträder hotfullt mot lärare. Det kan röra sig om allt från hot om olika anmälningar till hot om våld. I extrema fall har även lärare blivit utsatta för våld av en förälder. - Man blir lite nervös. Man vaktar hela tiden på vad man säger och till vem man säger något. Och hur man agerar. Och kollar hela tiden om det är någon där, berättar Gunilla som har flera erfarenheter av hotfulla föräldrar. Manus Kaliber om hot mot lärare – Att komma till min arbetsplats, att stå och gapa och skrika, att hota mig. Föräldrar som hotar med trakasserier och våld. – Alltså, jag blir så förbannad att jag har god lust att klappa till han, sa jag. Lärare som inte vågar vara ensamma i skolan, det handlar Kaliber och Skolministeriets granskning av föräldramakt i skolan idag. – Har det varit en besvärlig dag kan man nog köra av sig en hel del energi innan man kommer hem, så att det känns skönt. Tommy böjer sig ner över den silverfärgade cykeln. Han älskar att trampa igång kroppen på morgonen. Men trots den värmande vårsolen är cykelturerna inte vad dom varit. – Sen är det ett skogsparti som ska åkas igenom. Och där cyklar man snabbare genom det partiet, för att inte råka ut för någonting. Jag funderade också över att ta alternativa vägar och ställa cykeln på andra sidan skolan. Men, jag gjorde inte det. Det var en självkänsla som drev mig. Fasiken, ska någon få ändra mitt liv på det här sättet? Det är inte rätt. Att cykla snabbare genom skogspartier, bli uppringd och utskälld en lördagkväll, att gå omkring med ett kompakt obehag i magen, att hela tiden se till att ha ryggen fri. För en del lärare är hot från föräldrar en del av vardagen. Kaliber kan idag tillsammans med Skolministeriet från UR berätta om lärare som vittnar om att de blivit hotade av en förälder. Det kan röra sig om allt från hot om olika anmälningar till hot om våld. I extrema fall har även lärare blivit utsatta för våld av en förälder. Det här är berättelsen om vad som hände Tommy. Skolan som Tommy jobbar på är precis lagom och han vet vad nästan alla elever heter.  26 år i yrket har han bakom sig. Det är i matsalen det hela händer. Det som kommer få Tommy att överväga en fortsatt framtid i läraryrket. Tommy sitter vid ett bord omgiven av elever med matbrickor framför sig.  Dom småpratar med varandra. Det är långbord i rader, rostfria serveringsbord med burkmajs och rivna morötter, knäckebröd och lättmjölk. Plötsligt är det ett barn i matkön där framme som stör. – Han stod och trumma på en diskbänk. Den var tom under så det blev som en resonanslåda så det ekade i hela matsalen. Och efter flera tillsägelser så stod barnet fortfarande kvar. Då gick jag fram och pratade med barnet men han fortsatte att göra det. Då tog jag ett lätt tag i armen och förde ut barnet en bit i matsalen.   Dagen efter, precis när Tommy ska börja sin lektion, kommer pappan till pojken instormandes på skolan. Han är fly förbannad och skäller och gormar på Tommy som upplever situationen mycket hotfull. – Det var då han sa ”jag står och funderar på om jag slå ihjäl dig eller om jag ska polisanmäla dig”. Det hör min kollega, som tur är. Det slutar med att han går därifrån och säger att ”helst skulle jag vilja slå ihjäl dig”. Den här mannen är lite större än vad jag är och jag hade nog inget att sätta emot om det skulle hända någonting. Tommy försöker lägga händelsen bakom sig, men det är svårt. Han börjar mer och mer se sig över axeln. Han cyklar snabbare genom skogspartiet, funderar på om han får ha bilen stående ifred, mörka kvällar ser han alltid till att ha sällskap när han går från skolan och till parkeringen.  Tre månader efter själva händelsen gör Tommy något som är ovanligt, han väljer att polisanmäla pappan. – Ja, då kunde jag inte stå emot längre för då hade jag så mycket känslor inom mig. När man börjar titta sig omkring och när man börjar fundera om ens barn ska bli utsatta för någonting. Då pratade jag med polisen och frågade om jag kunde anmäla  honom och det kunde jag för det här var ett olaga hot. Ja, så gjorde jag det. Det är ytterst få lärare som väljer att göra en polisanmälan efter att dom blivit hotade. Att någon hotar en på det brutala sätt som Tommy säger att han upplevt hör som tur är inte till vanligheterna. Vi frågade 673 lärare i landet om dom varit med om att en förälder eller vårdnadshavare uppträtt eller uttryckt sig hotfullt. 476 svarade . Och 272 lärare berättade att dom hade varit med om det. Såhär skriver några av lärarna i sina svar: ”Pappan sa till min chef att han skulle slagit mig, gjort mos av mig om jag inte varit kvinna. Jag fick veta att mannen tidigare hade missbrukat anabola. När vi hade möte var han väldigt aggressiv och anklagande.” ”På en lapp som föräldrarna skulle skriva under fick jag veta att jag skulle skärpa mej, för annars... Jag kommer allt att ge dig. Du kommer inte att vara säker”. ”Vid ett tillfälle blev jag upptryckt mot väggen av tre arga familjemedlemmar. Eleven hade varit hotfull och kränkt en annan elev som gick förbi. Jag ifrågasatte hennes beteende och då ringde hon efter sin mamma.” ”Under ett utvecklingssamtal slog pappan näven i bordet och skrek rakt ut. Han var mycket upprörd och jag blev oerhört rädd, mest för att jag var ensam på skolan och kände mig oerhört utsatt.” ”Jag har blivit hotad från föräldrar som gett mig information om sina känningar hos Hells Angels.” ”En av mina kollegor blev slagen av en pappa, som också hotade henne med att han visste var hennes barn gick i skolan och hur de såg ut.” Det här var några citat från ett par av de många vittnesmål från lärare som blivit utsatta för hot av arga föräldrar som vi fått ta del av genom Skolministeriets lärarenkät. Kanske är det ögonblick av ilska och frustration som väller över, men för den som blir utsatt blir livet aldrig riktigt sig likt. Enligt lärarförbundet som också gjort undersökningar kring hot och våld i skolan så är hoten mot lärare något som ökat dom senaste åren. Vi ska återvända till Tommy som mitt i sin arbetsdag får besök av en arg pappa som påstår att han misshandlat hans son och som enligt Tommy säger sig vilja döda honom.  Pappan som skulle ha uttalat dödshotet har också han gjort en polisanmälan. Han har anmält Tommy för ringa misshandel.  Tommy tycker det hela är djupt olustigt och mår dåligt av händelsen.  Men nåt vidare stöd från skolan tycker inte han att han får. – Dom frågade om jag ville ha nån hjälp. Och så frågade de hur jag mådde vid några tillfällen. Men nu med facit i hand så skulle man tagit hjälp. För man är fruktansvärt ensam. Problemet är nog att det inte finns någon plan för hur man ska ta hand om det här. Det händer bara och sen får det vara, sen är upp till var och en, men det måste finnas en handlingsplan, tror jag.  Hur man ska gå tillväga. Man kanske ska tvinga iväg den utsatta till någon form av samtal för att få hjälp. För det kommer uppstå fler gånger.  – På den sidan har vi mellanstadiet och på den sidan lågstadiet. Thamir Zubair är rektor på Tommys skola. – Det viktigaste när man upplever att det blir hotfullt är att inte vara ensam med det samtalet. Du måste ha någon med dig. Efter bråket mellan Tommy och pappan så kallar Thamir in båda på ett möte för att reda ut det hela. På slutet tar de varandra i hand och Thamir ser saken som utagerad. Han har även försökt stötta Tommy med samtal och pratat  med personalen om hur dom ska agera om det skulle hända igen. Han tycker att han har gjort det han bör göra som chef. – Jag säger återigen att när vi försöker göra insatser här på skolan så är vi vuxna människor. Att konflikten skulle komma att finnas kvar långt efter det beklagar han, men han ser det inte som sitt ansvar. – Det är meningen att man ska reda ut så det blir klart för föräldern och för läraren också. Men det blev inte så.  Och det beklagar jag, det beklagar jag. – Känslan av att vara kränkt. Att komma till min arbetsplats, att stå och gapa och skrika. Att hota mig. I slutändan så gäller det inte bara mig utan flera stycken som blir utsatta. Det kanske är så att man måste gå ut med det mer än vad man gör och tala om vad som händer. Händelsen som började med att en pojke står och trummar på en bänk i matsalen slutar med två rättegångar och en dom. I den första rättegången är Tommy målsägande. Pappan är anklagad för olaga hot. – Det kändes fruktansvärt. Jag var jättenervös.  Jag hade nog behövt ha andra kläder med mig att byta till när jag gick därifrån för så svettig var jag. Det går inte beskriva hur det är att sitta i en rättssal. Det kändes fruktansvärt att behöva genomlida det här. En rättegång är för de flesta en ovan upplevelse. I situationer liknande Tommys kan facket hjälpa till med juridiskt ombud. Ove Rang är förbundsjurist på Lärarförbundet är en av förbundets jurister som går in och stöttar lärare i rättegångar. – Det här är ju en av lärarförbundets viktigaste frågor. Det är ju oroande att se att sånt här sker. Framför allt så får man ju sig en tankeställare att vilken reaktion borde skolan och skolans ledning få av detta? Vad gör man för att komma till rätta med det här problemet och den här arbetsmiljön som det faktiskt innebär för alla, såväl elever som lärare i den här situationen. – Om vi tar ett av de här ärendena så var det ju så att den här pappan fortsatte att komma till skolan för att hämta sitt barn. Det är ju naturligt. Men att se en människa som man blivit misshandlad av är ju något obehagligt. Särskilt när det pågår en förhandling och det är i domstol. – Det som också uppstår för en människa i den här situationen är att man får väldigt svårt att sova. För det sätter sig. Känslolivet kommer i svallning och man ifrågasätter mycket. Man ifrågasätter så långt som att ska jag fortsätta i det här yrket, ska jag fortsätta här? Och man ser sig noga för en extra gång över axeln var man än är. Ove Rang förbundsjurist på lärarförbundet. Läraren Tommys kollegor ställer upp som vittnen under rättegången och pappan döms till villkorlig dom, dagsböter och att betala ett skadestånd till Tommy. I den andra rättegången är det Tommy som är anklagad för ringa misshandel av pojken. Men där väljer rätten  att fria. – Det kändes… ja, nu ska man väl inte svära, men det kändes jäkligt bra. Det var skönt att få upprättelse för jag tyckte inte att jag hade gjort något fel, utan jag hade bara gjort det som var mitt jobb att göra. Men det känns tråkigt att ha upplevt det på det här sättet.   Kaliber kan idag tillsammans med Skolministeriet från UR alltså berätta att av dom  476 lärare som vi varit kontakt med svarade 272 stycken att  dom varit med om att en förälder eller vårdnadshavare uppträtt eller uttryckt sig hotfullt. – Jag tycker det låter högt och det är allvarligt. Adam Jansson är expert på skolfrågor på arbetsmiljöverket – Jag tror för det första att vi har ett mörkertal när det gäller skolan. Jag tror att det händer saker som kanske inte rektor eller vi på arbetsmiljöverket eller någon annan för den delen heller får reda på, men som kommer fram i en sådan här intervjuundersökning. Om man har en lärargärning så kanske det inträffar då och då att du utsätts för ett subtilt hot, eller ett öppet hot. Det är allvarligt om det förekommer och det måste förebyggas. Adam Jansson anar ett mörkertal vad gäller hot och våld mot lärare. Ofta rapporteras det inte in, trots att det är arbetsgivarens skyldighet att göra det.   Och precis som facket så säger Adam Jansson att hot och våld är en högt prioriterad fråga. En lärare jobbar oftast ensam och representerar en myndighet och är därmed i en utsatt position.  – Lärare har ju undervisningen med allt vad det innebär, men man träffar ju också föräldrar vårdnadshavare på andra tider, som kvällar och tidiga mornar, för att ha samtal och utvecklingssamtal och sådana saker. Då är man ju väldigt utsatt om våld- och hotsituationen skulle uppstå just då. Där skulle jag vilja att skolorna skulle ha en större beredskap och ha tydliga rutiner för vad som gäller vid ensamarbete. Gunilla är lärare på mellanstadiet sen tio år tillbaka. Hon har aldrig gått så långt som att polisanmäla någon, men har flera erfarenheter av hotfulla föräldrar. – Jag satt i klassrummet med barnet och mamman och pappan. Han blev så arg! Det är efter skoltid. Skolan är tom på elever och personal.  Sånär som på Gunilla som har utvecklingssamtal. Framför henne sitter två föräldrar och ett barn. – Och så ställde han sig över mig såhär. Jag tror ju inte han skulle slagigt mig, men det kändes ju så. Som att snart åker jag på en propp.   Gunilla tycker händelsen på utvecklingssamtalet är obehaglig men lägger det bakom sig.   Några veckor senare ger hon samma pojke en tillsägelse när han är stökig i klassrummet. På väg hem från jobbet ringer telefonen. – Då cyklade jag så jag stannade och svarade, på min privata telefon, och han skällde ut mig så där riktigt och han skulle anmäla mig till skolverket för rasism och kränkande behandling och jag skulle minsann inte komma och tala om att hans son inte kunde uppföra sig. Men i och med att han hade varit så hotfull gången innan så blev det sådär så jag började titta mig över axeln lite grann och hoppades att man inte skulle möta honom på stan. Det är ju ett litet samhälle.   Nästa termin får Gunilla en ny klass. En mamma visar sig va väldigt orolig för att hennes barn ska råka illa ut. – Hon började dyka upp i klassrummet och rycka upp dörren och skälla och gapa på andra elever, inte sitt eget barn. Det var en grabb som satt och vässade en penna. Och hon ryckte ifrån honom pennan och pennvässaren och skällde ut honom för att han förstörde skolans material. Ah, men stopp! Om du ska va sådär får du inte komma in här i klassrummet, för det där sköter jag. Och kanske var det där det skar sig jag vet inte, för sen började hon verkligen dyka upp lite var stans på alla möjliga konstiga ställen och kolla vad jag gjorde. – Det fanns höga skåp som inte stod ända in till väggen på ett ställe. Då hade hon ställt sig inne där emellan, så då såg man ju henne inte när man kom in i klassrummet. Och jag vet inte hur hon tog sig in för klassrummen var ju låsta, men jag kan tänka mig att vaktmästaren eller städerskan eller någon annan har släppt in henne för att hon sagt att hon ska hämta något till sonen eller något sånt.  Vad sa hon då? – Nej, då sa hon ingenting utan då bara gick hon.  Efter några veckor och man började känna att vad sjutton, är hon här nu igen? Står hon där bakom varje gång, varje morgon, varje lektion? Hur påverkades du i din roll som lärare när du hade en förälder som smög runt? – Man blir lite nervös. Man vaktar hela tiden på vad man säger och till vem man säger något. Och hur man agerar. Och kollar hela tiden om det är någon där. Även barnen påverkades ju. Och rektorn vi hade då var på väg in i väggen och orkade inte ta tag i det där, han var jättebra på andra sätt. Men så bytte vi rektor när det var en månad kvar på terminen och den rektorn sa att såhär får det inte vara. Vi flyttar barnet till en annan skola i rektorsområdet. Men vi sa att hädanefter är vi aldrig ensamma på ett föräldramöte och vi är aldrig ensamma i skolan när vi har utvecklingssamtal. Skolan har blivit en mer låst plats än den har varit. Men det är fortfarande så att föräldrar kan komma in och härja. – Det finns föräldrar som är väldigt påträngande och arroganta och bär sig dumt åt. Och jag kan berätta utifrån min erfarenhet att det finns ingen lärare som klarar sig utan några felaktigheter. Något litet fel gör vi alla. Rolf Olsson i Bjuv har varit skyddsombud i 35 år och kommer ofta i kontakt med lärare som upplevt hotfulla föräldrar. Och det är inte ovanligt att föräldrarna får med sig skolledarna på tåget om det finns missnöje mot en lärare. – Rektor har idag budgetansvar. Får man för lite elever och föräldrar säger att ja, men då byter vi skola, då är det lätt att göra en övermarkering, så att säga. – Vad kan det handla om för slags hot om vi tar det här med att föräldrar är hotfulla mot lärare och skolpersonal? – Det var när elever har fått för dåliga betyg,  påstådda lögner om att de hade gjort något mot eleven och så. Så finns där ju väldigt hotfulla föräldrar som har kommit till skolan med både basebollträn och annat. Dom skulle hämta ut lärare och banka dom. Varför kommer det ut på skolan? – Jag tror det beror på människor som inte mår bra. Människor som har dåliga relationer i samhället för övrigt och måste hävda sig på ett väldigt, väldigt dåligt sätt. – Det finns ju dom som har sagt att jag går aldrig tillbaka igen, och som inte gör det heller. Varför tror du att föräldrar gör sådär? – Jag tror framförallt att det är att dom är så frustrerade över att det inte ska gå bra för ens barn, jag tror att det är det det bottnar i.    Ove Rang, jurist på Lärarförbundet har också han en teori om varför hoten ökar. – Om man summerar och funderar på de här frågorna så kan man se att ja, statistiken säger ökning, men vi har egentligen ingen empirisk undersökning som säger vad exakt beror det på. Det verkar vara många faktorer. Jag nämnde för dig ett förråat och segregerat samhälle är något som brukar anföras såsom orsak till att det är hårdare i skolan, men det finns inget underlag att säga att det är på det sättet.  Man ser snarare likheter till att skolorna ökar i storlek och framförallt elevantalet ökar i klasserna, som en tydlig källa till hot- och våldssituationer. Det har att göra med en frustration över att man inte får det lärandet man behöver. Det försvinner elevassistenter och lärartjänster skärs ner i samband med ekonomi och då blir människan än mer avidentifierad och icke synbar. Det som också spelar roll är att vi är mycket mer digitala nuförtiden. Hoten behöver inte komma ansikte mot ansikte. Dom kan i realiteten bli genom inspelningar som går ut på You tube. Det kan vara att man använder Facebook, Twitter eller något liknande där man sprider ringaktning för någon eller hotar någon. Det kan också tala för någonting med tiden.    Men det finns en röst i berättelsen om föräldrar som hotar sina lärare som vi inte hört. – Nu hade jag lastat i Västerås i fredags. Men den går ju att dela den här trailern, vet du. På en mack intill motorvägen har tvåbarnspappan Mattias stannat till med sin långtradare. Han har nyss lossat och i handen har han en pappmugg med kaffe. Det är Mattias som är den arga pappan som läraren Tommy polisanmälde för olaga hot och som också blev dömd för brottet. – Jag har precis varit i Chicago så jag har haft en annan kille som har kört så det är inte jag som skitat ner, för en gångs skull. Jag sätter mig här… – Sätt dig vart du vill! Och i förarhytten i skydd från motorvägens buller får jag höra hans version av vad som hände. – För det första får jag höra att jag är väldigt högljudd när jag pratar och det har att göra med att jag hör själv dåligt. Och visst, irriterad det är jag! Jag är fruktansvärt irriterad. Han har varit på min son som jag aldrig har rört! Då ska inte heller någon annan göra det med honom. Och det kommer ut andra lärare som säger ”nä, nu får du lugna ner dig!” Men jag säger ”jag är lugn! Det är ni som håller på och dummar er. Han ska lyssna på vad jag har att säga, sen ska jag gå härifrån”, sa jag.   ”Jag funderar på två saker. Det ena är att du ska få samma behandling, och det andra är att jag ska polisanmäla dig och det tänker jag göra”, sa jag. Jag svarade på en gång ”Det tänker jag göra! När jag går ut härifrån så tänker jag ringa och polisanmäla den här händelsen. Ja gör det , det tycker jag”, sa han då. ”Det kan du ge dig på!” sa jag. Mattias har blivit dömd för att ha hotat läraren Tommy till livet, men enligt honom själv har han aldrig uttalat något dödshot. – Jag svär på min morfars grav att jag aldrig har sagt dom orden! Jag skulle aldrig göra en sådan sak. Det finns inte i min mun, inte i min värld. Jag kan säga dra åt helvete till folk om jag blir förbannad, men that´s it. Något mer gör jag inte. Men att han blev skärrad och rädd för dig, kan du förstå det? – Inte med tanke på att jag var dit dagen efter och vi skakade hand och allting var lugnt, så kan jag inte förstå det, nej. Att han fram till den timmen då jag kom tillbaka kände olust, ja, det kan jag förstå. Men inte när jag är där dagen efter och pratar med honom i lugn och sansad ton. Jag pratade med han i samma läge som jag pratar med dig just nu. Och det var som jag sa åt honom, jag kan inte rå för mitt röstläge, hur jag låter, sa jag. Sen kanske det hade fel effekt på dig, men jag ville höra vad du hade att säga till ditt försvar för att du skadar mina barn.  Då när du gick till skolan och var sådär arg, nu måste du reda ut det här, vad tänkte du att konsekvenserna skulle bli? – Polisanmälan. Jag ville höra hans version innan jag polisanmälde honom. Förklara att nu får det vara stopp. Jag vet vad som händer, nu är det slut. Punkt slut. Då står det en lärare 20, 30, 40, 50 meter längre bort där i korridoren och hon hör att jag säger att jag gärna skulle klappa till honom. Och det säger hon tack vare i polisförhöret som är ganska intensivt in på det här. Han hör här borta att jag säger att jag ska döda honom. Jag har aldrig sagt det till en människa och jag kommer aldrig att säga så till en människa för inte ens min värsta fiende önskar jag livet ur. Men enligt svensk lag, är ni tre vittnen till en händelse så kan ni döma vem som helst. Så otäckt är det. Jag har pratat med polisen om det här för i och med att jag är jägare så har mina vapen hållit på att hänga löst och jag har förklarat för honom och han har tittat på fallet och som det verkar nu så kommer jag få behålla mina vapen åtminstone. Men kan det inte vara så att du har sagt det? Nej, det flyger aldrig ur mig en sådan sak! Men vad tänker du kring att han fortfarande går omkring och har obehagskänslor efter den här händelsen? – Jag visste inte ens att han hade det, om jag ska vara ärlig. Och det finns ingen anledning till att han ska ha det heller. Jag är inte ens i närheten av honom. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det… jag förstår inte honom om han säger att han fortfarande är rädd för mig – varför? Då vill jag att han ska svara på varför han är det? Jag kan träffa honom idag, jag kan skaka hand, krama om honom, jag har ingenting emot honom. Han har dömt mig ja, det har han gjort. Men jag har fortfarande ingenting emot honom. Jag kan inte säga att jag hatar honom för det gör jag inte,  jag känner inget som helst agg emot honom. Läraren Tommy säger att efter allt som hänt så har hans förhållande till barnen förändrats. – Man har väl blivit försiktigare på det sättet att man kanske backar och inte gör någonting, fast man skulle göra det. För man är rädd för att man ska bli anklagad för något annat. Tyvärr är det då eleverna som blir lidande på det här om man inte agerar tillräckligt fort i vissa situationer. Om två barn skulle bråka, hur hårt törs jag gå in och stävja bråket? Om jag nu tar i och det blir blåmärken, vad blir jag anklagad för då? Men för att det ska bli ett blåmärke måste man ju ta i ganska hårt? – Ja och det undviker man att göra. Det var ju så att jag tog barnet i armen  då när jag förde ut det, och så slet han sig loss. Och jag vet inte om det uppstod ett blåmärke då, eller om det bara är som föräldrarna säger att det varit ett blåmärke. Jag vet inte. Jag hoppas att det inte var jag som gjorde de där blåmärkena. Du har inte övervägt att sluta ditt jobb som lärare? – Jo, faktiskt. Det är väl en av händelserna som gör att man kanske skulle vilja sluta, men sen finns det andra saker också som gör att man skulle kunna tänka sig sluta som lärare och göra någonting annat istället. Men sen är jag väl för gammal för att få ett nytt jobb också, men det är ju en annan sak. Reporter: Karin Andersson Producent: Lovisa Haag Exekutiv producent: Eskil Larsson

    starstarstarstarstar
  • Kaliber avslutar säsongen med en tillbakablick: Vad hände sen?

    · 00:29:39 · Kaliber

    Sjukhus Lex Maria anmäler förlossning, nya regler för kommunala biståndsresor och svenska språkanalyser får kritik av domstol i Storbritannien. Idag tar vi reda på vad som hänt efter några av våra granskningar. I februari i år granskade Kaliber kommunala biståndsprojekt, där politiker och tjänstemän från Kronoberg rest på ett 40-tal resor till Sydafrika. Resor där så mycket som en tredjedel av tiden gått till turistande av olika slag som besök på hantverksmarknader eller utfärder som safari. Och vid flera av tillfällen lät svenskar sig bjudas på safariutflykterna. Men efter vår granskning har både ICLD, den organisation som betalar ut biståndspengarna kommit med ett åtgärdsförslag som nu väntar på att bli godkänt av Sida. Och även politikerna i Kronoberg satt upp regler för de egna resorna. Roland Gustbée är ordförande i Regionförbundet Södra Småland och medlem i styrgrupp i Kronoberg som ansvarar för biståndsprojekten. - Det innehåller bland annat att en resa ska omfatta en normal arbetsvecka med arbete och förtydligande om hur man ska  göra om man vill förlänga resan för att ha fritid, att det sker på egen bekostnad. Ja, när Kaliber granskade de resor som politiker och tjänstemän i Kronoberg gjort på olika biståndsprojekt till Sydafrika visade sig att i genomsnitt ägnades mindre än halva tiden åt arbete och så mycket som en tredjedel av tiden gick till turistande och fritidsaktiviter av olika slag som besök på hantverksmarknad och olika utflykter som exempelvis safari. Så här lät det i Kaliber när programmet sändes i februari:   - It is an honour for us as a municipality tonight to... Vid en av resorna, i det projekt som bland annat ledde till att Tlokwe fick en ny hemsida var Öppna kanalen i Växjö med. Vi har fått deras tillstånd att använda oss av ljud från filmen.  Första dagen tas man emot med en välkomstmiddag. Sammantaget ägnas tre och en halv dag åt arbete och studiebesök. Sedan gör svenskar en utfärd och efter ett par timmar på små grusvägar kommer man fram till en lejonfarm. Där får man möjlighet att hålla och kela med en lejonunge. Nästa dag ägnas också åt djur. Den här gången i Pilanesberg national park, på en safaridag där man bland annat ser elefanter, zebror och giraffer. Dagen efter safarin är ledig så när som på ett kyrkobesök ocfh enligt reserapporten hinner man också med ett besök på ett lokalt bryggeri och får smaka det inhemska ölet innan man avrundar med en slutdiskussion och åker till flygplatsen. " Och så här sa Roland Gustbée i februari när vi visade honom vår undersökning. - Då tycker jag det är för lite arbete. Och efter Kalibers granskning kommer det nu att bli mer arbete på resorna när nu den politiska styrgruppen i Kronoberg alltså beslutat om riktlinjer som bland annat säger att sådana här fritidsaktiviter fortsättningsvis får ligga efter arbetsveckan och bekostas på egen hand. Och att deltagarna inte få ha med sig partner och barn under arbetsveckan, där arbetet ska motsvara just en arbetsvecka. Det är biståndspengar från Sida som har bekostat projektresorna, men pengarna hanteras av ICLD, internationellt centrum för lokal demokrati, och även de säger att de tagit fram ett åtgärdsförslag efter Kalibers granskning. Förslaget förtydliganden i uppförandekoden och andra styrdokument och ska nu beslutas av Sida. Men hur kommer det sig att man har kunnat göra ett 40-tal resor sedan 2006 som man gjort i Kronoberg utan att ha haft regler, som till exempel säger att deltagarna bekostar fritidsaktiviter själva. - Det är väl så att man fortsätter i gamla hjulspår till någon påpekar att någonting är fel, det är väl ganska vanligt att man gör så. Jag tycker det är bra att vi har tagit fram de här reglerna nu, det skapar en tydlighet och faktiskt den sammanställning som gjordes plockade fram en del avarter som tycker att det är bra att vi undviker i framtiden, säger Roland Gustbée. Förlossningsskada Lex Maria-anmäls efter tre år I höstas granskade vi förlossningsvården. I ett  program kunde vi visa hur barn skadats eller dött när övervakningen av barnen under förlossningen brusit och i ett program visade vi hur barn skadats eller till och med dött  där  hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats har varit en bidragande orsak till att det blivit fel i vården Vi kunde även berätta om fallen som inte anmäls till myndigheterna enligt Lex Maria, trots att barn skadats och trots att  patientförsäkringen LÖF betalt ut ersättning för en undvikbar vårdskada. Vi berättade då bland annat om nu treåriga Linnea i Lund som drabbades av en syrebrist vid förlossningen. Efter vårt program har Skånes universitetssjukhus nu valt att Lex Maria anmäla hennes förlossning. Juni 2014, Linnea sitter i soffan tillsammans med mamma Tina och pappa Per och tittar på Alfons Åberg.  Det är ett halvår sedan vi senast sågs- då i december berättade  Tina och Per om hur de kämpat för att Skånes universitetssjukhus skulle Lex Maria anmäla Linneas förlossning, men inte fått gehör. De ville inte att det som hände Linnea skulle hända igen. Så här sa Tina i programmet som sändes i december. - Ja det känns på något sätt som mot respekt för Linnea. Alltså att känna att som sagt när hon blir äldre och man mer kan prata om detta att man kan säga att ja men detta hände dig och det är fruktansvärt men det ledde till att man ändrade och gjorde något så det blev bättre, säger Linneas mamma Tina Lindman. Linnea drabbades av syrebrist vid förlossningen och har idag en cp-skada. I december kunde vi berätta att Patientförsäkringen LÖF bedömde att Linneas skada varit en undvikbar vårdskada enligt patientskadelagen och att hon hade rätt till ersättning .Tina hade feber, Linnea hade bajsat i fostervattnet och Linneas hjärtljud var avvikande under förlossningen. En av LÖF:s läkare menade att det  var fel att koppla bort den maskin som övervakade Linneas hjärtljud under förlossningen, när Tina skulle gå på toaletten. Efter toalettbesöket var Linneas hjärtljud så dåliga att Linnea fick förlösas med kejsarsnitt. Dessutom kunde vi berätta att Kvinnokliniken i Lund dröje fyra månader med att göra en avvikelserapport. Kvinnoklinikens verksamhetschef Andreas Herbst, som tillträdde efter Linneas förlossning sa så här i december: - Ja jag har ju tittat på det här ärendet det har jag ju gjort och jag kommer ju ha en diskusson med chefläkaren kring det. - Vad vill du diskutera? - Handläggningen av fallet. Och nu i våras, skickade alltså sjukhuset in en lex maria anmälan till Inspektionen för vård och omsorg. Nästan tre år efter förlossningen. - Ja vad ska man säga, det är någon sorts upprättelse, känslan av att det inte bara sopas bort liksom att Linneas...det är klart man vill känna att man åtminstone gjort något åt det för att undvika det i framtiden. Sjukhuset skriver i anmälan att de Lex Maria anmäler på grund av bristande övervakning av riskpatient och att verksamheten vidtar åtgärder med förbättrade rutiner för övervakning av riskpatienter. - Det är skönt att läsa att det blir något resultat av det hela....och det är just den där grejen jag vill ha, att kunna prata med Linnea när hon blir äldre och kunna säga att, det skedde ett resultat av det hela, att man förbättrade just det här att man skärper till det. Inspektionen för vård och omsorg,  utreder ärendet just nu.  Men Handläggaren på IVO berättar för oss att en händelse kan bli  svårare att utreda när så lång tid gått eftersom personalen kan ha svårare att minnas. Det är en av anledningarna till att  en anmälan ske senast två månader efter en händelse. - Jag tycker det är pinsamt att man inte gjort det och jag tycker också det är väldigt pinsamt att man inte någonstans ber om ursäkt. Alltså ber om ursäkt nu för att man dröjt i tre år och att vi faktiskt har fått ligga på och ta av vår kraft och energi som vi behöver lägga på annat liksom. Marie Ekberg är chefsläkare på Skånes universitetssjukhus och är den som skickat in anmälan. - Varken den nuvarande verksamhetschefen eller jag kände till det här ärendet och vi vet alltså inte riktigt hur man resonerade tidigare. Verksamhetschefen gick igenom ärendet på nytt, vi tittade även på den tidigare utredningen som var gjord via då lanstingens ömsesidiga försäkringsbolag och gjorde helt enkelt en annan bedömning idag. - Vilken bedömning gör ni? Varför gör ni en anmälan? - Det ska ju sägas att det här var ett komplicerat ärende, det var svårbedömt men vi gjorde ändå bedömnigen att man kan skärpa upp befintliga rutiner och ser man det att det finns möjlighet att minska risken för att en sådan här händelse inträffar igen ja då ska man anmäla enligt Lex Maria och det var därför vi gjorde det. Hon säger att Linneas hjärtljud  visserligen övervakades under förlossningen, men att verksamhetschefen alltså sett att man kan förbättra rutinerna övervakningen när det gäller riskpatienter som Tina var. Varför det dröjt så länge med en anmälan har Marie Ekberg svårt att kommentera eftersom hon först för några månader sedan fick kännedom om linneas förlossning. Och hon säger att patienter inte ska behöva kämpa för att sjukhuset ska göra en Lex Maria-anmälan. - Vad tänker du om att det här föräldraparet att de upplever det så? - Ja, det kan jag förstå...och det beklagar jag. - De vill gärna ha någon typ av ursäkt för att det dröjt tre år... - Ja, men det kan jag be om ursäkt för, absolut. Men även om sjukhuset nu Lex Maria anmält Linneas förlossning, saknar Tina och Per idag förtroende för hur sjukhuset sköter sin skyldighet att anmäla händelser som medfört allvarliga vårdskador. - Det kanske är mycket annat som missas för att det uppmärksammas inte. - Jag känner inte något förtroende över huvudtaget för deras uppföljning när de försöker förbättra vården liksom. vi tror att det är så att man vill hålla nere antalet anmälningar...så upplever jag det för jag förstår annars inte varför man inte gjorde detta tidigare.  Chefsläkare  Marie Ekberg säger att Skånes universitetssjukhus har förbättrat sitt patientsäkerhetsarbete att de vill lära av misstag som skett. Hon säger att de inte försöker hålla nere antalet anmälningar och att Lex Maria-anmälningarna i stället ökat sedan 2012. - Ja det är jätte tråkigt att de känner så och vi får göra vårt bästa för att på olika sätt kommunicera att vi gör det här att vi sköter det här. Nu väntar Tina och Per på beslutet från IVO som kan dröja ytterligare några månader och nyligen firade Linnea sin treårsdag. - Det känns skönt att man kan lägga grejer bakom sig för det här har liksom legat och malt hela tiden att jag måste, att man måste för linneas skull. Hade det bara varit för mig själv hade man nog inte orkat. jag hade nog inte orkat lägga energin på det, men eftersom det är för linnea så är det svårt att bara släppa det. hon kan ju inte själv driva det vidare. Så det känns skönt. - Om inte annat för, vår känsla för Linnea inför linne när hon blir äldre, att vi kan visa för henne att vi pushade på för att det skulle ske, för att för oss är det inte bara betydelselöst utan för oss var det jätte viktigt liksom. Och som sagt det har ju tagit jätte mycket på krafterna att ligga på så ja...ja jag är nöjd att det blir gjort. Språkanalyser kritiseras av brittisk domstol Det svenska företaget Skandinavisk Språkanalys AB, som utför språktester av asylsökande för bland annat Migrationsverket, får kritik av högsta domstolen i Storbritannien. Domstolen menar bland annat att företaget brister i sin redovisning av analytikernas kompetens. I en hylla på Kalibers redaktion så står det ett tjugotal pärmar. De innehåller dokument som kan ha haft en avgörande betydelse för många människor framtid. - Det här är alltså språkanalyser som vi begärde ut 2012. För två år sedan gjorde Kaliber en granskning av företaget Skandinavisk Språkanalys AB, eller Sprakab som de oftast kallar sig. Det är ett svenskt företag som specialiserat sig på att göra så kallade språkanalyser – att lyssna på asylsökandes språk och dialekter och därmed hjälpa myndigheter att avgöra varifrån de kommer. – It’s really a bit painful to let someone else rule you or make a decision upon you by your language. En av dem vi träffade då var Sherif, som hade fått besked om att han skulle utvisas, eftersom han enligt en språkanalys kom från norra Somalia, och inte, som han själv menar, från huvudstaden Mogadishu. – When it comes to Somalia people do speak a bit different dialects, but not so different that anyone could identify where this person came from. Visst pratar människor olika dialekter säger han, men inte så olika att vem som helst kan avgöra varifrån någon kommer. Sherifs advokat överklagade beslutet till Migrationsdomstolen och tog hjälp av en somaliskspråkig lingvist, som hävdade att hans dialekt mycket väl kunde komma från Mogadishu. Migrationsdomstolen gick på Sherifs linje, och han fick uppehållstillstånd. Sprakabs språkanalytiker är anonyma, både för Migrationsverket, domstolar och de asylsökandes offentliga biträden. Som en del av granskningen igenom ungefär 1 200 språkanalyser, och kunde avslöja att många av företagets analytiker inte hade den kompetens som Migrationsverket efterfrågar, och att det fanns analytiker gjorde bedömningar av språk utan att det framgick att de hade det språket som sitt modersmål. I samband med granskningen blev vi uppringda av företagets vd, Pia Enevi. – Så du menar att du sitter och granskar våra analytikers bakgrund i de här rapporterna? Och sen förväntar du dig en intervju av mig. Du, nu förstår ju jag syftet med det här. Vad tråkigt. Jättetråkigt. Jättejättejättetråkigt. Jag trodde aldrig att man jobbade så här. Aldrig. Men det måste väl finnas någon liksom extern kontroll av det här? Så att allmänheten vet att det här går rätt till? – Nämen varför ska allmänheten veta att det går rätt till? Det är ju det personer, våra kunder som ska veta det. Bland Sprakabs kunder finns inte bara svenska Migrationsverket. De arbetar också för myndigheter i länder som Kanada, Australien, Nederländerna och Storbritannien.  Och nu i maj fick företaget kritik av högsta domstolen i Storbritannien som i en dom rörande två asylärenden menar att Sprakab brister i att redovisa analytikernas kompetens. Dessutom anklagas en av företagets analytiker för att ha uttryckt sig på ett sätt som inte anstår ett opartiskt expertvittne. Efter att vår granskning gjorde Migrationsverket en kvalitetskontroll av Sprakabs rapporter. Den gjordes genom att 10 av Sprakabs bandinspelningar skickades till ett holländskt företag för granskning – och resultatet var bra. I nio av de tio fallen kom Sprakab och det holländska företaget fram till ungefär samma slutsats om den asylsökandes ursprung. Men urvalet av vilka bandinspelningar som skulle skickas iväg för granskning gjordes av Sprakab själva. Är det rimligt att företaget som man ska granska själva gör urvalet av vilka rapporter som man ska granska? Fredrik Beijer är tillförordnad rättschef på Migrationsverket. - Ja, de gör ju urvalet av bandanalyserna och jag kan inte se några problem med det om man inte har några misstankar om att företaget skulle vara ohederligt på något sätt och det har vi inte. Men är det inte en grundläggande princip att man…om man ska granska någonting att den parten inte är inblandad i granskningen så att säga? - Ja alltså det här handlar ju om ett urval av ett antal band…ett par bandinspelningar, ett antal bandinspelningar och ett…nej, jag kan faktiskt inte se att det skulle ha någon betydelse i det här fallet. Fredrik Beijer menar att det viktigaste är att Migrationsverket inte lägger för stor vikt vid analyserna, utan gör en egen utredning och en egen bedömning. Sprakabs vd har avböjt att bli intervjuad av Kaliber, och hon har inte heller svarat på de frågor vi skickat via mail. Kalkbrytningen på Gotland fick ja i första instans I slutet av januari handlade Kaliber om den infekterade konflikten om kalkbrytningen på Gotland. Det som står på spel är dricksvatten, skyddade unika naturområden, sällsynta växter och arter, arbetstillfällen, skatteintäkter och miljardvinster. Programmet tog upp vad som hänt efter de stora demonstrationerna i Ojnareskogen sommaren 2012 och granskade också Region Gotlands miljö- och hälsoskyddsnämnd där politiker sitter på dubbla stolar. Sen dess har förvaltningsrätten tagit upp frågan om jäv i nämnden och så har det kommit domar i mark- och miljödomstolen om båda företagen Nordkalks och SMA Minerals stenbrytning i Ojnareskogen. - Här på höger sida om Ojnare myr har vi naturreservatet Bäste träsk, som ingår i nätverket Natura 2000. Daniel Heilborn kör genom Ojnareskogen. Han är en av de mest framträdande personerna i motståndet mot ett storskaligt kalkbrott här, det som kallas Bunge-täkten. Han  är arkitekt och miljöpartist. - Om 25 år så kommer det på vänster sida vara ett 25 meter djupt kalkbrott och på höger sida vägen så ska det fortfarande vara ett opåverkat Natura 2000-område - och det verkar ju vara osannolikt. - Det här är en väldigt, väldigt allvarlig fråga. Vi lever på skatteintäkterna. Det är paneldebatt i den gamla biografen i Slite. Tony Johansson har jobbat i kalkindustrin i snart 30 år och hans pappa före honom. Han är klubbordförande i IF Metalls avdelning vid Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk. Han är dessutom socialdemokratisk lokalpolitiker i Miljö- och hälsoskyddsnämnden. - Det är ju så att vi har en hög arbetslöshet för både vuxna och unga mellan 18 och 24 år. Arbetstillfällen ställs mot miljön. Skatteintäkter och miljardvinster mot dricksvatten och unika naturområden. Konflikten om kalkbrytningen på Gotland är känslig och infekterad. Påtaglig och närvarande. Gotland är ett, i den här frågan, splittrat samhälle. Den här splittringen går ändå in i maktens korridorer. Och till miljö- och hälsoskyddsnämnden, där det finns ledamöter som sitter på dubbla stolar. - När jag sitter med i miljö- och hälsoskyddsnämnden då är jag politiker. Och än en gång, där ser vi till miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift. Man måste vara proffsig. En gång är du facklig, en gång är du politisk I miljö- och hälsoskyddsnämnden sitter socialdemokraterna Tony Johansson, som är kalkindustriarbetare och metallklubbsordförande, och Linus Gränsmark, ordförande för IF Metall och LO på Gotland. Och de har varit med att fatta beslut om stenbrytningen. Det gäller bland annat de synpunkter, yttranden, som nämnden skulle lämna in till mark- och miljödomstolen inför prövningarna av både Nordkalks tänkt täkt och SMA Minerals utvidgning av företagets befintliga täkt i Ojnareskogen. När det gäller yttrandet i ärendet med SMA Mineral beslöt nämnden att inte skicka in nåt yttrande alls. Och när det gäller Nordkalk blev det ett lindrigare yttrande än vad förvaltningen föreslagit. Både besluten till fördel för kalkindustrin. Så här sa Tony Johansson och Linus Gränsmark om hur de håller isär sina olika roller som fackliga och miljönämndspolitiker. - Både jag och Linus har hållt på så många år, så vi kan sära på det. Jag betvivlar inte en sekund på att vi kan det. Vi kan det, så nu får vi tyst i den frågan. - Hur håller ni isär uppdragen just vad gäller miljö- och hälsoskyddsnämnden då ni ska se en miljöaspekt och i facket ska ni ser mer till era medlemmar och jobben? - Det är den synen man får ha som politiker: nu har jag ett politisk uppdrag i den här nämnden och punkt slut. Sen att jag är facklig också gör ju att jag har kunskap i de här frågorna. Om jag inte fanns där hade ju ingen sakkunskap funnits i nämnden. Beslutet om Nordkalk anmäldes till förvaltningsrätten. Anmälaren ansåg att Linus Gränsmark var jävig. I slutet av april kom domen, där förvaltningsrätten beslutade att LO- och IF Metall-ordföranden socialdemokraten Linus Gränsmark var jävig när miljö- och hälsoskyddsnämnden, där Gränsmark är ledamot, behandlade frågan om Nordkalks stenbrytning på norra Gotland. - Ja, jag är förvånad. Jag trodde faktiskt att det skulle bli ett annat utslag Förvaltningsrätten ansåg att Gränsmark var jävig vid det här beslutet eftersom han som ordförande för IF Metall vid en tidigare domstolsförhandling fört kalkindustriarbetares talan. Under våren har mycket hänt i frågan om kalkbrytningen på Gotland. SR P4 Gotland 16.30 21 maj: I dag har alltså facken och dom anställda vid Nordkalk i Storugns informerats om varsel. 55 av totalt 72 anställda på Gotland berörs. Jörgen Pettersson är huvudskyddsombud vid nordkalk i storungs, och såhär reagerade han på dagens besked: - Det känns för jävligt rent ut sagt. Anledningen till varslen är att bolaget inte har något tillstånd att bryta sten efter årskiftet i bolagets befintliga täkt Klinthagen. Dom om förlängt tillstånd och en utvidgning av täkten förväntas komma i slutet av december. En vecka senare, 27 maj, stod miljöpartisten och arkitekten Daniel Heilborn inför rätta i Hovrätten för ohörsamhet mot ordningsmakten. Han åtalades efter protesterna i Ojnareskogen sommaren 2012. I tingsrätten friades han. Domen kommer nästa vecka. Och den 2 juni kom båda domarna i mark- och miljödomstolen om Nordkalks tänkt täkt i Ojnareskogen och SMA Minerals utvidgning av det befintliga kalkbrottet där. SR P4 Gotland 16.30 2 juni: Mark- och miljödomstolen säger ja till stenbrytningen på norra Gotland, både när det gäller Nordkalk och Svenska Mineral. Vid Nordkalk har ledningen ägnat någon timme åt att läsa domen i eftermiddag och platschefen Mikael Lindberg är nöjd, även om sista ordet ännu inte är sagt. - Så här långt är vi jättenöjda med resultatet. Det är ju inget att sticka under stolen med. Vi ska ju komma ihåg att det här knappast är det slutliga beskedet. Vi kommer ju att får leva med en fortsatt process framöver. Domen blev alltså en stor framgång för Nordkalk och SMA men ett bakslag för motståndarna, som bland annat är oroliga för hur stenbrytningen ska påverka vattentillgången i området. Britta Calamnius och Beatrice Bandergård hade svårt att hålla tillbaka tårarna när de fick beskedet. - Många tårar. - Men inte bara tårar. Det är kampvilja också. Domarna kommer att överklagas. Redan har bland andra naturvårdsverket, länsstyrelsen, och naturskyddsföreningen beslutat att överklaga. Men det kommer dröja innan det blir domar som vinner laga kraft eftersom det kan bli fler överklaganden och dessutom kan EU komma att ta upp frågan. Under tiden fortsätter konflikten på Gotland. Nytt lagförslag om gode män och förvaltare I mars granskade Kaliber systemet med ställföreträdare, det vill säga förvaltare och gode män. En förvaltare eller god man ska vara en hjälp för dem som inte har möjlighet att sköta sin ekonomi på grund av skada eller sjukdom. Men Kaliber kunde visa att systemet inte fungerar som det är tänkt. Det är både rättsosäkert och öppnar för bedragare. För Martin Granlund i Ånge, utanför Sundsvall, blev det en mardröm. Hans förvaltare misskötte hans ekonomi och han fick betalningsanmärkningar. Han försökte bli av med sitt förvaltarskap, men det dröjde 15 år innan han lyckades. - De struntar ju i en vad man än säger. Ska man prata om nånting så skyller de bara ifrån sig. Ring dit och ring dit. Eller så har de inte tid att prata. Ring nån annan gång. Och gör man det då lyssnar de inte då heller. - Har du nån gång under de här åren varit glad över att du har haft förvaltare? - Nej, jag har inte varit glad alls. Lagen om god man och förvaltarskap är från 1924. Den är alltså till för att hjälpa dem som inte kan sköta sin egen ekonomi på grund av skada eller sjukdom. Ingen vet hur många som idag får den här hjälpen, men antalet ökar, visade Kalibers kartläggning. Martin råkade alltså illa ut. Men överförmyndarnämnden i Sundsvall, som är de som ska kontrollera förvaltarna ville inte kommentera Martin Granlunds fall, men ansåg att ingen gjort något fel. Efter 15 år lyckades Martin Granlund bli av med sitt förvaltarskap. Men han är inte ensam. Kaliber var i kontakt med många personer där förvaltarskapet inte har skötts. Karolina Ahlström var en av dem. Hennes pappa är satt under förvaltare och Karolina insåg att flera hundra tusen kronor hade försvunnit från hennes pappas konto. Hon började en lång kamp för att få berörda myndigheter att reagera. - Jag kände att jag fick inget medhåll från deras sida. Jag fick ingen hjälp. Det var som att de försökte skydda sig själva och förvaltaren. Och flera experter som Kaliber var i kontakt med kritiserade systemet som de menade måste göras om i grunden. En av dem är Elisabeth Carlsund som själv har gjort två granskningar av systemen när hon jobbade på riksrevisionen. - Har jag en riktig tur så har jag en jättebra förvaltare eller god man, men har jag otur så är det mycket som kan passera kunde vi se, utan att det händer någonting. Och då är det, vart ska man vända sig? Ja, vad kan man göra, man kan klaga hos överförmyndaren. Den överförmyndare som har rekryterat kanske någon som de känner och övertalat dem mer eller mindre att ta det här uppdraget och som inte alltid sköter sin tillsyn. I en intervju med Kaliber då i mars sa justitieminister Beatrice Ask att lagen skulle göras om. - Vi kommer inom kort att lägga förslag som handlar om att skärpa reglerna för rekrytering och tillsättning, ställa högre krav på tillsynen, ställa större krav på utbildning som ska erbjudas de som ställer upp som gode män och förvaltare. Och den 24 april kom så lagförslaget från regeringen. Det innebär bland annat att den som ska få en ställföreträdare i större utstäckning än idag själv ska få bestämma vem det blir. Dessutom ska kontrollen av de som föreslås som ställföreträdare skärpas och sen så ska gode män och förvaltare erbjudas utbildning. Om dessa lagändringar gör att det blir bättre återstår att se. Lagen ska börja gälla den 1 januari 2015. Reportrar: Markus Alfredsson, Micha Arlt, Anna Berg, Sofia Boo, Annika H Eriksson, Lena Pettersson och Daniel Värjö. Programledare: Sofia Boo och Markus Alfredsson. Producenter: Sofia Boo och  Annika H Eriksson. Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Brandkatastrofen som blivit turistmagnet

    · 00:29:26 · Kaliber

    Det var en ojämn kamp mot lågorna i Sveriges största skogsbrand i modern tid. Det som började med en gnista i den intensiva sommarhettan blev snabbt ett eldhav som tvingade människor och djur att fly i panik. Kalibers nyhetsdokumentär handlar om brandmän som letar i skogen, helikoptrar som inte får tillstånd att hjälpa till, och de som förlorat sina gårdar och nu blir utstirrade och fotograferade av brandturister. Per Sevelin står ute i hagen och bygger ett vindskydd till sina får. Omringad av sönderbrända träd sitter hans fru Emma på en liten kulle med händerna på sin sjumånaders mage. I bakgrunden leker döttrarna Cornelia och Madicken med familjens hund. I mobilen har han bilder av hur gården såg ut förr. Då fanns det både stall och garage här. Och ett sädesmagasin som familjen tänkte göra om till gäststuga. Det enda som finns kvar nu är boningshuset. Det står fortfarande kvar, trots att det brunnit i äppelträdet precis utanför fönstret.  - Det här var en ladugård tidigare. Nu är det inte så mycket kvar mer än stenbyggnad av det. Det har stått åtta kor här en gång i tiden. Nu är det bara lite sten kvar. Sten och plåtbitar, säger Per Sevelin. Hans ögon är vattniga av tårar. Handen darrar när han pekar runt i det som nu bara är en hög av stenar och krossade tegelpannor. - Här ser man ju kedjorna där korna stod en gång i tiden. Och även självbevattnande drickshoar. Det är som en spökruin, säger han. Hur känns det att gå här? - Det känns inte så bra. Är det jobbigt? - Ja, det är det. Väldigt tråkigt att det skulle behöva gå så långt. Att de inte fick stopp på branden tidigare. Att barnen skulle behöva uppleva ngt sånt här, säger Per Sevelin Den 31:a juli är en av de varmaste somrarna på länge. Glassförsäljningen har slått rekord och stränderna är överfulla av badgäster. Det dagen då allt  startar. Klockan 13.29 ringer en skogsarbetare in till SOS och berättar det brinner vid ett kalhygge, i ett område på ungefär 30 gånger 30 meter. Bara minuter senare har brandmännen hoppat i sina dräkter och åker i full fart med skrikande sirener.  Exakt hur branden startar är inte fastslaget, men det mesta tyder på att det är en gnista från en skogsmaskin som blir starten på den största svenska skogsbranden i modern tid.  Brandingenjören Fredrik Eriksson var först på plats. Idag, sju veckor efter branden liknar området mer ett månlandskap än en skog. Träd och stenar har förvittrat och kvar är bara kol och stenbitar. - Här ser man stenskärvor som bara ramlat av den stora stenen här, säger Fredrik Eriksson samtidigt som han gräver med handen i resterna, säger Fredrik Eriksson. När Fredrik Eriksson kommer hit för första gången har det brunnit i ungefär en timme.  Det är egentligen bara 25 minuters restid hit. Men Fredrik och hans kollegor lyckas först inte hitta rätt. De irrar runt ett bra tag och medan tiden tickar börjar Fredrik leta själv. När han till slut lyckas  hitta larmaren och elden, har området på 30 gånger 30 meter blivit uppemot 500 meter gånger 1 kilometer. - Det var här borta som larmaren mötte upp. Vi sprang upp längs vägen här. Och när vi kommer runt hörnet så ser vi då att det ryker kraftigt från den här glesa delen av skogen. Det ryker över vägen och så ser vi då att det har börjat brinna i den här stora rishögen. Och att branden har spridit sig vidare upp i skogen. Det var väldigt höga lågor då. Det var upp mot trädtopparna, säger brandingenjören Fredrik Eriksson. GPS:erna visade fel väg Trots att vägen har funnits på Lantmäteriets kartor i över 10 år, hittar brandkåren alltså inte hit. Det ska nämligen visa sig att brandmännen har samma slags  gps:er som finns i vanliga personbilar, och att vägen hit inte existerar i dom. Brandkårens gps:er visar därför in dem på fel väg och en resa på 25 minuter blir istället en timme enligt dokumentation som Kaliber tagit del av. - Det är förstås olyckligt men fullt naturligt med tanke på att det kartmaterialet som finns inte är uppdaterat med de här nybrutna vägarna. Och det är ju svårt att hitta på de här vägarna också. Men det är klart. Varje minut är viktig. Det är inte så svårt att inse att ju snabbare man är på plats, ju bättre är det. Det bästa hade ju varit bäst att vara på plats när det var 30 gånger 30 meter. Då hade man kunnat hantera det på ett helt annat sätt, säger Fredrik Eriksson. Nu blir det bråttom. De första kritiska minuterna har gått förlorade och det brinner överallt. Men Fredrik Eriksson har inte tid att fundera. Han kallar på den första brandbilen och börjar genast arbetet med att försöka omringa branden med så kallade begränsningslinjer. - Vid de begränsningslinjerna, där ska vi inte släppa förbi branden. Man lägger brandslang, drar ut så man har strålrör och vatten. Och sen när branden kommer så försöker man helt enkelt dämpa ner den så att den inte sprider sig. Men när vi har de här förhållandena så tar sig branden bara upp i träden och hoppar över huvudet. Eller så har man gnistor som flyger förbi och så börjar det glödbränder som sen blir flammande bränder på andra sidan vägen på grund av det. Så det var väldigt, väldigt svårt, säger Fredrik Eriksson. Terrängen gör det svårt att ta sig fram med vägfordon och Fredrik gör allt för att hålla nerverna i styr. Men så tänds hoppet när en militärhelikopter passerar. Den är på väg mot Luleå och har nyss släckt en annan skogsbrand söderut. - På eftermiddagen där så kommer det en helikopter och landar på en mosse alldeles bredvid där branden började. Och kom ut till en av våra deltidsbrandmän och sa att ’Det ser stort ut här. Behöver ni hjälp?’. Och det behövde vi ju förstås. Men hoppet släcks lika fort. Efter ett par telefonsamtal får Fredrik Eriksson veta att helikopterteamet har jobbat för länge och inte har tillstånd att hjälpa till. Helikoptern tvingas  flyga hem till Luleå. - Det var ju väldigt frustrerande. Det var ju en väldigt glad nyhet att det fanns en helikopter på plats. Så det var ju väldigt frustrerande att vi inte kunde få någon hjälp av den, säger Fredrik Eriksson. Branden har nu spridit sig en bra bit över till grannkommunen Sala. Det har redan kommit viss förstärkning därifrån, men inte tillräckligt. Svårt att få grepp på situationen  Några mil bort ligger Sala. På en brandövningsplats står fyra brandmän och lyfter en stor plint av trä och bildäck. Idag, sju veckor efter att branden startade, är det betydligt lugnare tempo här. Jan Lindberg som arbetar på räddningstjänsten i Sala minns fortfarande den där första kvällen, då brandmännen i grannkommunen begärde förstärkning. Det var Jan Lindberg som tog över ansvaret redan första kvällen. - Jag åker ut ditt på plats och möter Fredrik Eriksson då som var räddningsledare där ute på plats. Jag gör en orientering runt området så gott det går där då. Det gäller ju hela tiden att försöka tänka taktiskt och fördela de resurser man har på bästa sätt. Och försöka få ett bra grepp om hur branden sprider sig och hur det ser ut i den riktningen då, berättar Jag Lindberg. Han fortsätter arbetet med att försöka omringa elden. Till sin hjälp har han brandmän från både Västerås, Virsbo och Sala. Dag två får man dessutom förstärkning av en militärhelikopter som hjälper till att vattenbomba. Dag tre får man förstärkning av fyra helikoptrar och ett 70-tal brandmän sätts in. Nu börjar man få koll på hur branden sprider sig. Och den fjärde dagen ser släckningsarbetet till och med positivt ut. - I det läget kändes det nog som att vi hade, för stunden tillräckligt med resurser. Vi hade ju kontroll på branden söderut och till vissa delar. Men däremot var den ju inte under kontroll. Det vi sa då under helgen, det var ju att vi hade den inte under kontroll men vi var försiktigt optimistiska. Och vi hade ju en förhoppning där att det här skulle gå att klara av. Men så kom ju måndagen. På brandens femte dag, måndagen den 4:e augusti som i dag fått öknamnet svarta måndagen, vänder vinden. I kombination med torkan och värmen sprids elden som en flodvåg. - Det var ju den här extrema värmen. Vi hade ju alltså över 30 grader varmt. Och vi hade en fuktighet på under 30 procent, och där har man en magisk gräns. Och när man har såna förhållanden, då blir det nästan som krut i backen. Överallt där det slår ner gnistor och glöd så tänder det. Och här fick vi ju gnistregn på många håll och vi hade sträckor på upp till 1,8 km där gnistor slog ner och tände, säger Jan Lindberg. De tvingas fly flr sina liov och köra genom elden Den femte dagen drar elden fram så snabbt att inget kan stoppa den. Räddningsledningen beordrar polisen att omedelbart börja evakuera folk som bor i närheten. Drygt tusen personer får veta att de ska packa med det viktigaste och lämna sina hus inom ett par minuter. Paniken är total. Men det är inte alla som får någon varning. - Jag var på jobbet var jag. Jag armerar och gjuter trappor och balkonger. Kom hem vid tre-tiden ungefär, säger Per Sevelin i Stabäck. Den här dagen är han hemma lite tidigare från jobbet för att sälja en motorcykel som han haft ute i en annons på nätet. - Medan de var här så vart det mörkare och mörkare. Dels utav rök. Det var ju som på kvällen, riktigt mörkt. När vi stod här uppe på gården så såg vi först ner i hagen här. Sen en minut senare, då såg vi inte ens till stallet. Och det började även regna glöd i luften, så de hade ganska bråttom härifrån när de hade köpt hojen, berättar Per Sevelin. Han springer ner till hagen för att titta till sina hästar. Röken är så tjock att han knappt kan se framför sig. -Direkt när jag kom därifrån, då sprang jag in och sa till Emma: ”Jag åker upp och kollar om jag kan se ifrån Ängelsberg, nere vi åmynningen hur nära det är.” Men jag kom bara upp till våra postlådor. Det är cirka 700 meter härifrån. Då stod det en bil med varningsblinkers och ropade att det brinner 200 meter härifrån, åt Norbergshållet till. Så då tvärvände jag ju och åkte full fart ner. Och sprang in och hämtade familjen. Och medan jag sprang in så kände man strålningsvärmen från höger sett, bakom vårat sädesmagasin, berättar Per Sevelin. Inne i köket står Pers fru Emma Helmersson och lagar pytt i panna. Vid köksbordet sitter dottern Madicken och i vardagsrummet Cornelia. - Han inspringandes och sa att det brinner uppe på vägen så vi måste åka nu. Tog med mig lilla tjejen som satt vid bordet och skulle äta, berättar Emma Helmersson. Ute på gården hänger barnens badkläder på tork. Under en stor ek svajar en gunga och i gräset ligger en omkullvält barncykel. Men familjen hinner inte ta med sig någonting. Bara hunden Kira kommer med. - Vi sprang ut här och ner för våran lilla grusgång som vi har här. Och då bar ju jag på lilla tjejen. Det gjorde egentligen ganska ont att springa på det där barfota, men jag tänkte inte så mycket på det då. Sen gick det väldigt fort, berättar Emma Helmersson. - De kastade sig bara in i bilen så fort det gick. Vad ska vi göra sa jag när jag såg att det brann framför oss.  Men hon sa bara kör. Så jag körde bara. Men man såg egentligen ingenting. Hade helljuset på men det hjälpte inte. Även fast man åkt vägen hur många gånger som helst så visste man inte vart man var. Kunde ha varit var som helst. Ni såg bara rök alltså? - Ja, rök och eld. Och barnen gallskrek bak i bilen. Medan familjen Sevelin kör för sina liv, fortsätter branden att sprida sig. Det är inte alla som hinner undan. Bara ett par kilometer bort blir en ung timmerförare omringad. Han har inte en chans att undkomma elden som slukar allt i sin väg. Han hittas senare vid väg 668, eller Dödens väg som den ska komma att kallas. Idag finns inte mycket kvar här mer än svarta fält och döda träd. Hur kan det komma sig att det fanns dom som aldrig fick en varning den där dagen?   - Alltså det gick så väldigt väldigt fort. Alla vart ju överraskade av det. Man hann inte ens varna en del, säger Agneta Kumlin. Agneta Kumlin är närpolischef i Sala. Hon var även ansvarig för evakueringsgruppen i Västmanland under branden. - Det är lite, om man tänker sig själv när folk berättar. Helt plötsligt var det bara där. Lika fort så gick det ju faktiskt även för räddningstjänsten, för polisen, för alla. Och då att hinna med det budskapet, kan ju ibland vara nästan omöjligt, berättar Agneta Kumlin. - Det var ju människor överallt. Det var människor som både var nyfikna givetvis och människor som ville ha koll på läget. Behöver jag åka och sånt. Ingen visste, för man såg ju inte där man stod var det var. Och ingen hade något riktigt övergrepp på det och då tänkte man: Herre gud, hur stort ska det här bli. Vad ska det bli utav det? Det är räddningstjänsten som beordrar om evakuering och polisens uppgift att registrera och se till att folk lämnar områden. Men Agneta Kumlin beskriver en kaosartad situation där polisen har svårt att veta vilka som ska evakueras och var linjer ska dras. - Att få ordning på om folk var hemma eller inte. Om de hade lämnat frivilligt eller om kommunen hade flyttat på folk, eller om polisen hade evakuerat, det håller vi på med än i dag och har inte fått fullständig kontroll på. Och det är ju polisens uppgift egentligen att registrera de evakuerade, säger Agneta Kumlin. Under svarta måndagen fortsätter branden att sprida sig norrut. Nu sprids skräck för att branden ska nå även Norberg och att en hel tätort ska försvinna i lågorna. Löpsedlar och nyhetssändningar fylls av vittnesmål från branden och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap slår fast att det är den största svenska skogsbranden i modern tid. Den sjätte dagen, under tisdagen, bedöms läget så allvarligt att staten går in. Tidigare har de kommunala räddningstjänsterna haft ansvaret. Men nu tillsätts en ny stabslednings för att leda och samordna arbetet. Spänd väntan på vattenbombningsplanen Räddningstjänsten som har över 200 personer som bekämpar branden begär nu förstärkning från hela Sverige. Samtidigt väntar man på vattenbombningsplan från Frankrike och Italien. Skogsvirke för hundratals miljoner har redan brunnit upp och situationen för polisen som står vid spärrplatserna fortsätter att vara kaosartad. - Jag kan tänka mig så här att det var flera poliser som stod vid spärrplatser som inte kom härifrån, det var mörkt, man såg branden, man visste inte riktigt var gränsen går, man hittar inte och sen så börjar de fundera: Ska jag själv flytta på mig till slut? Så det finns ju mänskliga förklaringar på det men i den där mänskliga förklaringen så tycker jag ändå att vi ska försöka hitta en rutin som fungerar lite bättre. Och det där ska ju bli intressant, för man håller på att ta fram en ny katastrofregistrering och förhoppningsvis ska man titta på branden. Vad missades och vilka gånger är det svårt? säger Agneta Kumlin. I Kaliber har vi berättat om värdefulla minutrar som gick förlorade. Om brandkåren som inte fick kontroll på branden och om polisen som inte hade koll på evakuerade. Men när samhället misslyckas, händer nåt annat. Folk börjar ta saker i egna händer. I Västerfärnebo bor Elisabet Pettersson. Tillsammans med sin familj driver de en stor gård där de föder upp boskap som sedan skickas till slakterier. Elisabet visar sin favoritko. Trots att de inte döper korna kan man inte undvika att få en relation till vissa, berättar Elisabet. Redan den första helgen märker Elisabet hur röken sprider sig. Hon stannar till och med hemma från ett bröllop för att hon inte vågar lämna djuren. Och det är fler som är oroliga. Elisabet pratar med flera grannar som redan börjat ordna för att få sina djur därifrån. - Då visar det sig också att vi behöver börja evakuera redan på måndag eftermiddag. Nu evakuerade vi totalt 1200 djur ungefär. Både får och nöt då. Och då började vi mobilisera. Och det är det såhär när man är på landsbygden att man ringer till någon som känner en annan, som har en sak som vi behöver. Så det blir ju en telefonkedja helt enkelt. Och en väldig kunskapsbank, berättar Elisabet Pettersson. Det är nu som folk börjar gå ihop. Hundratals frivilliga samlar in verktyg, kläder och lagar mat, både för att hjälpa räddningstjänsten och de som behöver evakueras. - Det är ju fantastiskt hur man ser hur en landsbygd kan gå ihop när det verkligen gäller. Då är alla på samma nivå och man hjälps åt. Man struntar i vad som hänt längre tillbaks och runtomkring. Alla bara samlas och jobbar. Och det tycker jag man måste ta till sig och ta med sig för framtiden. Se det här som en resurs och ta till vara den. Man kanske bygger upp någon form av landsvärn som man hade längre tillbaks. Vi har rustat ner så länge i så många år. Brandens sjätte dag skriker brandmännen efter all hjälp dom kan få. Men det blir inte bättre av att vattenbombningsplanen som man väntar på från Italien blir försenade. När de väl kommer fram på brandens sjunde dag blir de dessutom stående på en flygplats under större delen av dagen. De kan inte flyga över brandområdet på grund av dålig sikt. Senare under kvällen lyfter planen i alla fall och börjar släppa vatten över området. De kommande dagarna släpper planen sammanlagt 10 miljoner liter vatten. Läget förbättras något men branden är fortfarande inte under kontroll. Under helgen förväntas vinden förvärra arbetet. Och på brandens tionde dag kallar man till presskonferens. - Vi kommer att sättas på prov i eftermiddag. Jag är helt övertygad om det. Den värsta delen av dygnet är framför oss. Jag är hoppfull. Jag tror inte att vi ska behöva se ett genombrott. Men om det blir, så gör vi allt som vi överhuvudtaget kan med alla resurser vi har för att slå tillbaks det, säger Lars-Göran Uddholm under presskonferensen. Brandmännen fortsätter att bekämpa elden under helgen. Vindarna gör det svårt att få kontroll i det extremt torra vädret. Men så på måndagen, brandens tolfte dag, kommer det som alla längtat efter. Regnet. Redan samma dag bedöms läget vara under kontroll. När insatsen avslutas en månad senare, har nästan 14 000 hektar brunnit, ett område lika stort som tre fjärdedelar av hela Stockholm.   26 byggnader står i ruiner och skogsägare har förlorat skog för närmare en halv miljard. Nu börjar myndigheternas granskning av sig själva. Det är ett omfattande arbete som pågår än idag. Men frågan alla ställer sig är om branden hade behövt bli så stor som den blev. Det kommunala räddningstjänstera är ju inte dimensionerade för att släcka jättestora skogsbränder. Vi är dimensionerade för det man kallar vardagsolyckor, i vårat fall trafikolyckor, lägenhetsbränder och andra begränsade händelser. Det finns ingen svensk räddningstjänst som är dimensionerad för riktigt stora olyckor utan då handlar det om att söka samarbete och ta hjälp av andra, säger brandingenjören Fredrik Eriksson. - Hade man sett och förstått omfattningen av den här branden och förstått vilka proportioner det skulle få så hade man naturligtvis försökt att dra på med ännu mer resurser ännu tidigare. Det kan man väl säga. Men det var ju ingen som förstod hur stort och allvarligt det här skulle bli, säger insatsledaren Jan Lindberg. Han tycker att man gjorde så gott man kunde under förutsättningarna, men är ändå självkritisk. En annan som är självkritisk är Salas närpolischef Agneta Kumlin. - Det som jag tycker att man kan göra bättre till nästa gång. Det är att snabbare få igång det som vi fick igång.  För när vi väl fick igång arbetet där, då är jag själv imponerad över det arbete som vi gjorde. Det tog i alla fall tills på onsdagen och i vissa fall på torsdagen innan alla som vi ville ha där insåg att de skulle vara där mycket mer, säger Agneta Kumlin. - Mitt i alla elände och tragiska som har hänt så hoppas jag ju och tror att det ska leda till mycket positivt. Och det är ju viktigt att det gör det. Det finns någon nytta med det i alla fall. Det är väl så man får se det, tillägger Jan Lindberg. Borta i Västerfärnebo visar Elisabet Pettersson runt på gården. Nu är alla djuren tillbaka och just här har det inte brunnit. Hon berättar att vardagen sakta börjat återvända till det normala för lantbrukarna. Men det finns ett problem – turisterna. - Jag har ju svårt att förstå det för jag kan ju se det här varje dag. Jag kan se skog och natur varenda dag. Jag förstår att det finns ett intresse. Men jag tycker det är hemskt om man ska åka upp där det är avspärrat, där man faktiskt inte får vistas. Man har väldigt mycket konsekvenser av det här. Man vet inte hur det blir i framtiden med sin skog. Man vet inte hur det blir, det som har brunnit upp. Man vet att man har en försäkring men, det är så otroligt mycket som måste ordnas nu rent praktiskt. Och att då ha folk som gör intrång, det är inte okej. Jag tycker man ska lämna folk i fred, för de har nog ändå, säger Elisabet Pettersson. Längs väg 668 vid Stabäck flockas pensionärer och barnfamiljer. Här står de med termosar på biltaken, kameror i handen och gräver bland resterna. Faktum är att trycket blivit så stort att man tvingas ha ett vaktbolag som patrullerar längs vägen och Länsstyrelsen överväger nu att öppna ett turistcentrum bara ett stenkast bort. En annan som är kritisk till turisterna är närpolischefen Agneta Kumlin igen. Hon tycker det har gått för långt.                                                                                                                          - Det finns människor där nu som har flyttat hem. Och dom känner ju sig som att dom är på zoo säger dom. Folk kliver in på deras tomter och tar foto på dom, fast dom är ute själva och sånt. Tar ingen hänsyn alls. Och det är ju en lite  svart baksida tycker jag av det här, säger Agneta Kumlin. I Stabäck röjer Per Sevelin röjer fortfarande bland resterna av sin gård. Eftersom allt inte var försäkrat får han göra det mesta själv. Det är ett tungt jobb och det blir inte lättare när folk kliver ur sina bilar för att titta på förödelsen. - Det stannar ju bilar hela tiden. Fast det är stoppförbud, så stannar de och tar kort. Kliver även ut och går in i skogen har jag sett vid flera tillfällen. Jag såg till och med en barnfamilj här i lördags. Stannade med husbil och hela familjen gick ut och gick in, berättar Per Sevelin. - De stannar ju gärna vid sommarstugan där uppe. Grannen har berättat att de till och med har gått in på tomten och grävt i brandrester och rotat runt. Och det känns ju jättetråkigt att det inte ska kunna visas lite respekt för oss som faktiskt bor kvar här nu, tillägger Emma Helmersson. Nu ligger parets största fokus på att försöka se framåt och gå vidare. För hur går man egentligen vidare från något sånt här? - Försöka tänka att det växer upp igen och att det kommer bli grönt och fint. Och försöka bygga upp så mycket som möjligt, säger Per Sevelin. Michael Verdicchio michael.verdicchio@sr.se

    starstarstarstarstar
  • Kaliber granskar krisen i socialtjänsten

    · 00:29:37 · Kaliber

    Socialtjänsten i stora delar av landet befinner sig i kris. Personalen flyr och grundläggande rutiner följs inte. Det här drabbar barn som behöver samhällets skydd. I den första delen av Kalibers serie berättar vi om barn som misstänks bli kränkta, misshandlade och utsatta för sexuella övergrepp, utan att någon utredning görs. Du hör också polisen som i september i år hittade en övergiven 1-åring i en lägenhet. – Här är det några trappor upp – ett helt vanligt bostadsområde. Det är en ganska färsk händelse. Det pratas fortfarande väldigt mycket om den. Både folk man träffar utanför jobbet och sen även folk på stationen. Jag tror att det har skakat väldigt många att sånt här faktiskt händer. I Sverige och i lilla Sundsvall, säger Tobias Lundberg. Tobias Lundberg är polis och i sitt jobb möter han många utsatta barn. Det var också Tobias som i september i år hittade en övergiven 1-åring i en lägenhet. Vi kommer att visa att läget bland de som jobbar med barn och ungdomsärenden på många håll är så allvarligt att personalen flyr - och att det som hände i samband med det uppmärksammade fallet i Karskrona - där 8-åriga Yara dödades, att ett fax från polisen blev liggande i flera dagar, inte bara kan skulle kunna igen. Det har redan har hänt. På flera håll i Sverige. Det är svårt att veta hur många barn det är som far illa i Sverige idag, mörkertalet är stort. Men alla, som jobbar med barn är skyldiga att anmäla till socialtjänsten om de känner oro för ett barn. 2010 gjordes det enligt Socialstyrelsen anmälningar om 60 000 barn. Vi återvänder till platsen där polisen hittade ett övergivet barn Tobias Lundberg kommer och möter upp vid stationen i en civil polisbil och vi åker samma väg som han körde på eftermiddagen den 10 september. Några timmar tidigare hade hans kollegor stoppat en bil och i den hittat stöldgods från ett inbrott. I bilen fanns ett par och deras gemensamma 2-åriga . Polisen ringde socialtjänsten som omhändertog barnet och paret togs in för förhör. Men eftersom allt stöldgods inte hade hittats fick Tobias och hans kollega i uppdrag att åka till parets lägenhet och göra en husrannsakan: – Det är alltid spännande. Polisiärt spännande att göra husrannsakningar. Det är ju alltid kul och man vill ju alltid hitta det där man letar efter. Nu ville vi ju hitta det här stöldgodset så klart att kunna driva den här utredningen framåt. Så  jaa, ett roligt polisjobb helt enkelt, Säger Tobias Lundberg. Efter den här händelsen har polisen fått kritik för att de inte tog reda på om paret hade fler barn - men Tobias Lundberg säger att de visste att de hade en 1-åring också och att de hade fått veta att det barnet var hemma och hade barnvakt. Tobias och hans kollega var alltså förberedda på att de skulle finnas folk hemma, men för säkerhets skull hade de tagit med sig parets nyckel: --Då ska vi svänga in på den här gatan här och vi ställde oss precis här. Tobias Lundberg tycker att det är jobbigt att prata om det som hände men han vill också berätta om vad han kan mötas av som polis – så han tar ett djupt andetag och minns hur det var den där eftermiddagen när de gick uppför trapporna och hörde barnskrik inifrån lägenheten - men när de knackade på var det ingen som öppnade… – Till slut så väljer vi att gå in i lägenheten. Vi tar lägenhetsnyckeln som vi har med oss och låser upp och kliver in. Jag går först in i den här lägenheten, med kollegan efter mig och det första jag möts av är en vägg av värme. Det är otroligt varmt, säkert 30 grader varmt och det är en stank. Det är som att gå in i en vägg, det luktar väldigt surt, svårt att beskriva. – Det flyger stora spyflugor genom luften och det surrar inne i lägenheten. När jag går in i lägenheten så ser jag att fönstren i vardagsrummet är täckta med filtar. Jag rör mig snabbt genom lägenheten för att, ja men, finns det några personer här inne? – Och varför håller de sig undan från oss? Varför öppnar de inte dörren? – När jag går genom köket så ser jag att det är odiskat, det är smutsigt, det är matrester som ligger framme. När jag kommer längst in i lägenheten, när jag har passerat köket så är det en dörr till ett litet rum och de här barnskriken blir bara skarpare och skarpare, högre och högre ju längre in i lägenheten jag kommer. Likaså den här stanken av surt och avföring. Det luktar riktigt illa. Polisen hittar en 1-årig flicka i ett kolsvart rum – När jag öppnar dörren till det här lilla rummet, då är det en värmeexplosion och den här stanken blir än värre. Luften är alldeles tjock här inne. Det är alldeles kolsvart, det är ett litet rum och längst in i hörnet så står det en spjälsäng. Jag går snabbt in i rummet och river ner filten som täcker fönstret för att få in lite ljus och jag böjer mig över den här spjälsängen. Då ser jag, i botten på spjälsängen, det finns inga sängkläder eller så, utan det ligger bara en hög med filtar och på dem ligger det en liten flicka. En liten späd, uppskattningsvis 1-årig flicka, säger Tobias Lundberg – Hon bara tystnar när hon ser mig och bara stirrar rätt på mig. Jag böjer mig såklart direkt ner och lyfter upp henne och håller henne emot mig och jag ser att hon är alldeles smutsig och grusig i ansiktet och på de här små, små händerna är hon smutsig. Hon är så varm så att håret hon har på huvudet ligger som klistrat mot huvudet och mot pannan på henne. När jag håller henne emot mig så märker jag också att på baksidan av blöjan är det fullt med spyflugor som sitter på blöjan. Det är inte bytt på henne på jätte, jättelänge och hon luktar så otroligt illa. Surt blandat med urin och avföring. – Hon är så himla, himla varm. Så jag tar ut henne ur det här rummet. Sätter henne bara ner i soffan i vardagsrummet med ryggen mot ryggstödet och berättar för min kollega vad som har hänt och vad jag har hittat. Han hjälper till att lätta på hennes klädsel och vi river ner filtarna från fönstren och öppnar fönstren för att få in luft. Jag har inte jättemycket erfarenhet av barn. Jag har inga egna barn, men jag har en brorsdotter och jag tycker mig veta hur en 1-åring ska vara och hon gör ingen ansats att krypa eller röra på sig. – Hon skriker inte, hon försöker inte prata, gå eller stå. Hon bara sitter där helt apatisk och stirrar rätt fram. Min kollega försöker... ja... prata med henne och underhålla henne, medan jag springer in till köket och bland all disk och smuts hittar jag en nappflaska som jag efter bästa förmåga diskar ur. Den är möglig och äcklig. Jag fyller den med vatten och går ut och försöker få henne att dricka, jag förstår att hon måste få i sig vatten. Men hon har ingen sugreflex kring nappen på flaskan, utan vattnet bara rinner ur mungiporna på henne och droppar ner på de här smutsiga kläderna. Och jag känner mig ganska handfallen. – Jag pratar med min kollega, ska vi ringa ambulans eller hur ska vi göra? Men vi har en kommunikation med vår kommunikationscentral och vi säger att vi måste komma i kontakt med socialtjänsten. Det här behöver vi hjälp med. Det här är ingenting jag är utbildad för. Men den här lilla tjejen börjar kvickna till lite grann, hon börjar följa oss med ögonen. Min kollega lyckas vara lite pedagogisk med en nyckelknippa och till och med få fram ett litet leende och hon börjar dricka vatten. "När hon ser skicket på den här lilla tösen och skicket på lägenheten så börjar hon gråta." – Ja, vi känner att hon kommer inte att dö här i alla fall. Så vi tänkte att vi väntar på socialtjänsten. Men under hela den här tiden så sitter hon bara där. Hon sitter som en liten person med benen rätt ut och ryggen mot ryggstödet... och tittade förundrad på det som hände runt omkring. Vi hittar i hörnet på det här vardagsrummet, hittar vi under en filt, en liten hundbädd och i den ligger det en hund som är kraftigt vanvårdad. Den är lika apatisk som den här lilla flickan var. – Den är alldeles klibbig och luktar urin och avföring och jag förstår direkt att den här hunden kommer inte att klara sig. Den blev blev sedemera avlivad också. Den var för vanvårdad helt enkelt. Och efter ett tag, som säkert inte var så jättelång tid, men det kändes som en evighet, så kommer det en representant från socialtjänsten dit och tar om hand den här flickan. Den här kvinnan har haft med familjen att göra förut så hon känner flickan och när hon ser skicket på den här lilla tösen och skicket på lägenheten så börjar hon gråta. Jag förstår verkligen för det är jättesvårt att beskriva, berättar Tobias Lundberg polisman i Sundsvall. Hur kände du dig? --Ja, just då visste jag vad jag hade för arbetsuppgift, som i och för sig då kändes helt ovidkommande, att leta det här stöldgodset. Men, det blev lite autopilot, man jobbade på, men de flesta tankarna kom efteråt. Hur kan det vara såhär och hur kan folk ha det såhär verkligen? Vad hade hänt om ni inte hade kommit? – Ja, de här föräldrarna fick ju senare på kvällen lämna polisstationen men det hade ju kunnat bli så att de hade blivit anhållna och sedermera häktade också och då hade de kunnat få sitta hos polis i dagar och veckor. Men det värsta som hade kunnat hända är att hon hade kunnat få vara ensam i den där spjälsängen i det där mörka rummet utan vatten eller mat i flera dagar. Men då hade hon väl inte klarat sig? – Jag vill inte ens tänka den tanken, men nej. Det var fruktansvärt verkligen, säger Tobias Lundberg. Tobias Lundberg säger att det här var en extrem händelse, men att han ofta möter barn som far illa i sitt jobb. Vi ska prata mer med honom om en stund,  men först åker vi till socialkontoret i Sundsvall - Det var självklart föräldrarna som skulle ha tagit hand om sitt barn - men när föräldrar inte gör det så är det socialtjänsten som har det yttersta ansvaret för att skydda barnet. Och i det här fallet hade socialtjänsten haft kontakt med familjen tidigare. Eva Leijon är enhetschef för individ och familjeomsorgen på socialtjänsten i Sundsvall: – Det pågår en intern utredning just nu som sannolikt kommer att mynna ut i en Lex Sarah, men i övrigt kan jag inte uttala mig om det eftersom vi tittar på det just nu, säger Eva Leijon. Nej, vi kommer inte att få veta hur den 1-åriga flickan kunde hamna i en så utsatt situation. Eva Leijon hänvisar till sekretessen. Vi kan därför inte heller säga hur stor roll situationen inom socialtjänsten har spelat i det här fallet, men vi vet att det funnits problem på socialkontoret i Sundsvall länge. Anmälningar blir liggande i flera månader En bit bort i korridoren på socialkontoret har socialsekreterare Karin Gustafsson sitt arbetsrum. Redan 2012 skrev hon tillsammans med 14 arbetskamrater ett brev till politikerna i socialnämnden om att situationen på socialkontoret var så pressad att de inte hann hjälpa barn på det sätt de borde: --Ja, alltså så som det har varit här i Sundsvall då och antagligen över hela landet så ligger vi hela tiden på efterskott. Vi hinner inte starta upp våra utredningar när vi får dem. De blir liggande i kanske flera månader innan vi ens hinner börja. Vi bryter alla frister. Vi hinner inte liksom samtala i tillräcklig grad med familjen och andra som känner barnen för att ta reda på vad är det just det här barnet behöver i form av hjälp och stöd, säger Karin Gustafsson. Karin Gustafsson jobbade inte den där septemberdagen när 1-åringen hittades men hon minns tydligt vad hon tänkte tidigare i år när hon fick höra nyheten om Yara. Den 8-åriga flickan i Karlskrona, som hittades död i april, trots att polisen hade skickat ett fax med misstankar om att for illa till socialtjänsten flera dagar innan: – Jag läste ju då om den här anmälan som kommit och blivit liggande på ett bord utan att den hade blivit uppmärksammad och min omedelbara tanke var att det skulle mycket väl ha kunnat vara här i Sundsvall också. När vi ser att vi har flera vakanser, vi har kollegor som blir långtidssjukskrivna. Vi kollar alltid varandras posthyllor och skrivbord, men självklart skulle det kunna hända att en sådan anmälan blir liggande en dag eller två. Det skulle ju kunna vara för sent om det var ett liknande tillfälle. Det tror jag finns en uppenbar risk, antagligen på de flesta socialkontor runt om i landet, säger Karin Gustafsson. Myndighetens epost inte kollad på 11 månader i Västerås Socialtjänsten i Karlskrona har fått mycket kritik för att de inte agerade på polisens fax - faxet blev liggande hos en handläggare i sex arbetsdagar och uppmärksammades först dagen efter Yaras död.  Skulle samma sak alltså ha kunnat hända i Sundsvall? När socialtjänsten misstänker att de själva har gjort något fel är de skyldiga att göra en så kallad Lex Sarah-anmälan. Så vi begär ut och går igenom alla lex Sarah-beslut som rör socialsekreterarnas arbete med barn och ungdomsärenden från den 1 januari i år fram till den 31 oktober. Det är 85 stycken - och när vi läser anmälningarna förstår vi Karin Gustafssons reaktion -  för det som hände i Karskrona har redan hänt på fler platser i Sverige. I 12 av de 85 lex Sarah-beslut vi går igenom har socialtjänsten, precis som i fallet med Yara, helt missat en eller flera anmälningar. När en av handläggarna på socialkontoret i Malmö blir långtidssjukskriven går ingen in och läser hennes mejl på flera månader. När mejlen öppnas hittar man 5 orosanmälningar om samma barn, ett barn som misstänks bli misshandlat av sin vårdnadshavare. På ett annat socialkontor har en postbox fått nytt lås - vilket leder till att posten inte delas ut till socialtjänsten på minst 4 dagar. Och vi hittar en anmälan som handlar om socialtjänsten i Västerås - där har e-posten i en myndighetsbrevlåda inte blivit läst på 11 månader. Mellan slutet av mars 2013 och februari 2014 har ingen kontrollerat brevlådan. Gunilla Westberg är chef för socialtjänsten i Västerås. – Det stämmer, säger Gunilla Westberg chef för socialtjänsten i Västerås. Hur kunde det bli så? – Eh … jag skulle behöva titta i vårt svar… det är ju ganska länge sen. Det uppdagades i februari 2014, så det är ju inte så länge sen. – Ska vi se … vi gjorde en förändrad organisation 2012-2013 och i samband med det saknade vi rutiner för hur myndighetsbrevlådan skulle skötas och kommunicerade det till dåvarande enhetschefer i mars 2013 men av en anledning som vi inte vet blev inte den arbetsuppgiften utförd. Så fort vi upptäckte det gick vi naturligtvis igenom samtlig e-post som hamnat i den här lådan och åtgärdade det, säger Westberg. Hur många orosanmälningar för barn som kunde ha farit illa fanns det i den här lådan? – Det kan jag inte svara på på rak arm. Vi har ju en händelse i Karlskrona nu i våras med en åttaårig flicka som dog och då var det ett fax som låg bara några dagar. Vad tänker du om att det var en brevlåda hos er som var otömd i elva månader? – Det är ju fruktansvärt och jag kan ju konstatera i efterhand att vi hade tur. Vi kommer att återkomma till anmälningarna som inte når fram i nästa Kaliber. Men när vi läser lex Sarah- besluten ser vi att många barn blir utan hjälp även i de fall där anmälningarna kommer fram. Inspektionen för vård och omsorg, IVO, är den myndighet som ska kontrollera att socialtjänsterna sköter sitt uppdrag. Nyligen gjorde IVO inspektioner hos 24 socialtjänster i Mellansverige. Dom hittade då en mängd anmälningar som de ansåg borde ha lett till utredning, men där ingen utredning gjorts: – Bristerna är så pass allvarliga så att i princip så följer man inte, lagen beaktas inte i alla fall, och barnrättsperspektivet beaktas inte och det här leder ju till sammantaget att det finns barn som faller igenom det skyddsnät vi har. Så att så allvarliga är bristerna, I över hälften av inspektionerna hittade IVO anmälningar som de ansåg borde ha utretts. Bland de fall som inte blev utredda läser vi om ett barn där orosanmälningar kommer in från flera håll samtidigt. Beroendecentrum, polisen och släktingar till barnet anmäler att föräldern har återfallit i missbruk. Och vi läser om ett barn som misstänks vara utsatt för sexuella övergrepp hemma - när anmälan kommer in ringer socialtjänsten till den misstänkta förövaren och frågar om det är sant? När den misstänkta nekar och säger att familjen inte vill ha kontakt med socialtjänsten, väljer socialtjänsten att inte inleda någon utredning: “Från IVO:s håll är det ju anmärkningsvärt att man bara pratar med den misstänkta förövaren. Ev in med lite mer… Men när jag läser det här blir jag helt bestört. Ja, jag vet inte vad jag ska säga: jag har ju sammanställt det här materialet och det är ingen rolig läsning. Sen måste man komma ihåg att i vissa socialnämnder har man större problem än i andra.” Men här finns det också ett barn som själv har berättat att det blir misshandlat hemma och där socialtjänsten inte gör nånting på flera veckor. Ja, man undrar ju hur det kan ta så lång tid, när barnet har blåmärken och själv berättar. Det kan man fråga sig. Har ni hittat någon orsak till det? Det kan naturligtvis se olika ut, men det som är gemensamt för alla är att de har ett rekryteringsproblem. Att hitta erfarna handläggare. Många orkar bara jobba med de här ärendena några år. Jag tycker att vi ser de signalerna överallt. Även i större kommuner. Förut tänkte vi att det bara rörde mindre orter, att det var svårt att rekrytera dit men det gäller även större orter.” Den vanligaste förklaringen Inspektionen för vård och omsorg får av kommunerna till varför det brister är alltså att socialtjänsten saknar personal. På senare tid har flera socialtjänster gått ut och berättat att de har svårt att hitta personal, men hur stort är problemet?  För att ta reda på det skickar Kaliber ut en enkät till alla landets 290 kommuner - så många som 222 svarar. Vi frågar om de saknar personal bland de som jobbar med att handlägga barn och ungdomsärenden - och (nästan) hälften av kommunerna svarar att de gör det. Den 1 oktober saknade 109 kommuner personal. I Falun till exempel saknades 7 av 59 socialsekreterare,  i Dorotea 3 av 5 och i Hultsfred var 5 av 23 tjänster vakanta. I 16 kommuner saknades mellan 20 och 30% av personalstyrkan och i 13 kommuner saknades ännu fler. Tillbaka till socialkontoret i Sundsvall där personalen inte hinner göra sitt jobb och länge har protesterat och sagt att situationen är ohållbar. Och sen de skrev det där brevet till politikerna hösten 2012 har det inte blivit bättre, menar socialsekreterare Karin Gustafsson: – Jag har faktiskt tagit fram det här brevet och kikat på det för då var vi 15 stycken i vår arbetsgrupp som skrev under. Idag så har 9 av de 15 slutat och två antingen är eller har varit långtidssjukskrivna. Så dert är en fruktansvärd statistik egentligen, säger Karin Gustafsson. På två år har alltså över hälften av Karins arbetskamrater slutat - och något svar på brevet fick de aldrig av politikerna, säger hon.  Det var först när personalen gick ut i media i våras som de fick svar. Mats-Johan Adner är moderat och tog för drygt ett år sen över ordförandeskapet i socialnämnden i Sundsvall, den nämnd som har det politiska ansvaret för socialtjänsten: Hur kommer det sig att du inte reagerat tidigare? – Jag hade inte riktigt klart för mig att det var en så allvarlig situation, säger Mats-Johan Adner Och vad fick du klart för dig då? – Att det var en allvarlig situation och att vi måste tillföra resurser och se till att socialtjänsten och socialdirektören verkligen gör någonting för vi har bett i flera omgångar om att de ska komma med några förslag på vad de kan göra, men till sist satte vi ner fötterna och bad dem att de ska anställa fyra socialsekreterare till. Ja, i maj i år fick socialtjänsten pengar för att anställa fler socialsekreterare - men det har inte lett till att fler jobbar med att hjälpa utsatta barn i Sundsvall - för socialtjänsten har inte lyckats tillsätta de nya tjänsterna. Eva Leijon, enhetschef på individ och familjeomsorgen, säger att hon, som chef, har sett det här problemet länge: – Det är ett jättestort bekymmer och vi har väldigt svårt att rekrytera och jag kan säga att jag har inte gjort annat än rekryterat de sista året, men jag hinner inte rekrytera i samma takt som vi förlorar medarbetare, säger Eva Leijon Du har ändå lett den här organisationen i 11 år, borde inte du ha skrikit ännu högre för att stoppa det här? – Det kan man säkert tycka. Sen tycker jag att jag gjort det. Ända sen 2009 har vi med jämna mellanrum lyft arbetssituationen och arbetsbelastningen på utredare. Vad tycker du att du har fått för respons? – Inte så mycket. Sundsvall är inte den enda kommunen som har svårt att få tag i kvalificerad personal. I vår undersökning svarar så många som 70% av kommunerna att det har svårt att rekrytera. Över 100 kommuner väljer också att skriva egna kommentarer och bland dem läser vi att det är näst intill omöjligt att rekrytera personal med erfarenhet, att personalen flyr och att socialkontoren slåss om dem som kan tänka sig att ta jobben. Flera chefer skriver att det är oroliga över hur de ska kunna behålla den personal de har kvar. Det finns kommuner där personalsituationen ser bra ut, men de flesta skriver att det har blivit  svårare och svårare att rekrytera. Svårt att hitta personal trots mer resurser Ordföranden i socialnämnden i Sundsvall, Mats-Johan Adner, kan inte ta ansvar för vad kommunen gjorde innan han tillträdde för drygt ett år sedan. Nu har nämnden skjutit till fyra nya tjänster till socialkontoret, men inte heller han har nån lösning på hur man ska få tag i personal: – Vi kan ju inte trolla. Vi jobbar ju för att göra det. Mycket mer än så kan vi inte göra, vi kan inte snabbutbilda vad jag vet i alla fall, då måste vi försöka hitta de personer som är villiga och hågade. Nästa steg är väl att , ja jag vet inte vad man ska göra egentligen. Ja, vad tänkte du säga? Inget mer, säger Adner Hur stor betydelse personalbristen hade i fallet med den övergivna 1-åringen kan vi som sagt inte veta - men vi vet att personalen länge hade varnat för att krisen inom socialtjänsten skulle kunna drabba barn som far illa - och vi vet att fler barn i Sundsvall riskerar att bli utan den hjälp de behöver. "Den där tomma, stirrande blicken. Jag tänker på henne ganska ofta.” När socialtjänsten hade hämtat den övergivna 1-åriga flickan i lägenheten eftermiddagen den 10 september, fullföljde Tobias Lundberg och hans kollega sitt egentliga uppdrag, att leta efter resten av stöldgodset - de hittade inget, och åkte tillbaka till polisstationen och skrev en lång rapport till socialtjänsten. Det är polisen som gör flest anmälningar om barn som far illa, trots att Tobias och hans kollegor ofta möter barnen först när det har hunnit gå ganska långt. – Det här är en extrem händelse men liknande händelser är inte alls ovanliga, utan vi stöter på jättemånga socialt utsatta människor där det verkligen har gått fel. Men det här var extremt för jag har aldrig varit med om något liknande. Men du stöter på barn som far illa ditt arbete? Ja, jag stöter på familjer som inte fungerar som de ska och där barnen hamnar i kläm, definitivt och det är en otrolig hopplöshet. Jag känner en otrolig hopplöshet för jag har inte mer verktyg än att jag kan vidarebefordra det här till andra myndigheter. Men du kan känna en hopplöshet i att möta de här barnen? – Ja, definitivt. Det är en oerhörd hopplöshet att se hur folk i vårt samhälle har det. Många har det väldigt dåligt, väldigt svårt. Många barn. Och det är ju därför man skriver de här rapporterna gång på gång för man hoppas att nu leder någon vart. Tänker du på henne ibland? – Mmm, jag tänker på den här blicken hon gav mig. Den där tomma, stirrande blicken. Jag tänker på henne ganska ofta. Den 1-åriga flickan och hennes syskon, som var med i bilen när föräldrarna greps är fortfarande omhändertagna av socialtjänsten. Utredningen pågår och föräldrarna är i nuläget misstänkta för misshandel av barn, häleri och brott mot djurskyddslagen. När vi pratade med Socialtjänsten i Sundsvall i veckan hade de ännu inte lyckats tillsätta de nya tjänsterna. Producenter och reportrar: Micha Arlt och Anna Iversen. Exekutiv producent: Andreas Lindahl kaliber@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • "Vi beväpnar våra ungar"

    · 00:29:18 · Kaliber

    Föräldrar som vill beväpna sina barn, poliser som vädjar om hjälp och en förening för unga avhoppade kriminella mitt i skottelden. Kaliber om årets våldsammaste månad i Göteborg - med nio skottlossningar, två skadade och ett dubbelmord. Göteborg, onsdagen den 18 september 2013. Det är föräldramöte i stadsdelen Biskopsgården. – Hur många ungdomar ska vi förlora tills de börjar göra nånting? – Det är det frågan är?  – Det händer ingenting. Ska vi skaffa oss vapen och skjuta mot de som skjuter mot oss? Hur ska vi agera? I en liten föreningslokal på Godvädersgatan trängs boende i området. De föräldrar som lyckats få en stol sitter. Andra står längs väggarna och i hallen. De pratar om att beväpna sina barn. – Den enda sak vi kan göra är att vi beväpnar våra ungar, låt dem försvara sig. Det är bästa sättet. Annars, låt staten komma och göra nånting. Vi lever i det här landet, vi måste ha trygghet. – Sade du att vi ska beväpna våra barn? – Men det är enda sättet, förstår du vad jag menar? – Vi ska samla pengar och köpa vapen. – Nej, nej. Det här är inte nån bra idé. Så långt ner behöver vi inte gå. Så långt ner behöver vi inte gå.  Vad är det som får föräldrar att vilja ge vapen till sina barn? Hur hamnade vi här?  – Om vi lugnar ner oss. September är en månad då gängstriderna i Göteborg eskalerar. En månad som börjar med sex skottlossningar inom loppet av åtta dagar. Med två skadade och ett dubbelmord. Sent igår kväll sköts två män sköts ihjäl i Biskopsgården i Göteborg. Männen, 17  och 28 år gamla, fördes svårt skadade till Sahlgrenska Sjukhuset där de senare avled. (Ekot, 5 sept.) 4 september. Klockan 21:49. Väderilsgatan, Biskopsgården. Två personer skjuts ihjäl med över 35 skott vid en gångbro. När man kommer över gångbron är det stora klipphällar som sträcker sig upp där någon har skrivit med sprayfärg, Rest in Peace.  – Polisen är överallt men de kan inte hitta dem. Vid minnesplatsen vid gångvägen, där dubbelmordet ägde rum, står två killar lutade mot ett järnräcke. Ryggarna mot den trafikerade Sommarvädersgatan som ligger nedanför slänten. Det var där nere, från andra sidan gatan, som skotten avlossades. De två killarna kände ett av offren.  – Han var skitsnäll och min bäste vän nästan. – Kanske de kommer döda oss också, vem vet? – Tänker du så? --  Ja, bara jag bor här. – Vi är rädda faktiskt. När det är typ klockan sju vi är inte ute längre, vi är hemma. Det är farligt område. Dubbelmordet blir snabbt en riksangelägenhet. Polisen beskriver det som kulmen på ett gängkrig som började med ett annat mord i området, sommaren 2012. Redan dagen efter går de ut och ber om hjälp från polisen i övriga landet. Mängden brott har ökat och Göteborgspolisen har för många gängrelaterade ärendenpå sitt bord. Både Rikskriminalpolisen och Malmöpolisen skickar resurser.   – Igår var det några skottlossningar här också tror jag. Vart jag än vänder mig i Biskopsgården träffar jag folk som på ett eller annat sätt drabbats av skottlossningarna. En kille i tjugoårsåldern talar samlat om för mig att han varit med och begravt fyra vänner. Den senaste ett av offren i dubbelmordet. Jag pratar med i flera personer i området som inte vill blir identifierade på något sätt för att de är rädda helt enkelt. Personerna jag träffar berättar hur de börjat ändra sina vardagsrutiner sedan skjutningarna började nu i september. De går hem tidigare från jobbet. Den ena håller utkik över gatan, medan den andra går ut och startar bilen. De säger att alla vet vilka personer som är inblandade i det här, men ingen säger någonting för att de är själva rädda för sina liv. Och det ligger ju i linje med det som polisen säger också när de går ut och vädjar till allmänheten om att få in tips och vittnesmål om vem eller vilka som har legat bakom de här skottlossningarna och dödskjutningarna. Ännu en skottlossning i Biskopsgården i Göteborg. Det är den fjärde skottlossningen i Göteborg den här veckan och den andra bara idag… (Ekot, 8 sept.) Bara en knapp kilometer söder om platsen för dubbelmordet ligger två längor med hyreshus mot varandra. Emellan dem en öppen gård med träd, bänkar, bord. Lekplatser med sandlådor och gungor. Här var  både ungdomar och vuxna ute på eftermiddagen, små barn lekte,  när dagens andra och veckans fjärde skottlossning i Göteborg inträffade. En lägenhet besköts med flera skott. Kulhålen syns i fönsterrutan. När jag ringer på där, dagen efter skottlossningen, är det ingen som öppnar. I fönstret våningen nedanför syns ett kulhål. Det var en olyckshändelse.  – Hej, ledsen att jag stör. Mikael Sjödell heter jag och kommer från Sveriges Radio. Angående skottlossningen. Var det din lägenhet som blev beskjuten, en av dem? – Ja, precis, den nedre av dem. – Den nedre av dem. Du skulle inte orka visa var det var någonstans? – Jo, det kan du väl få se.  Torbjörn släpper in mig. Det är mindre än tjugofyra timmar sedan en kula gick genom ett av fönstren i hans lägenhet. Fyra dagar efter dubbelmordet, en knapp kilometer härifrån. Mindre än åtta timmar efter att en man sköts i benet, två kilometer bort.  – Det kom ju en ung man på moped utanför här och ville väl min granne någonting, antar jag. Han stod först och skrek lite grand upp mot grannen. Så sköt han ett antal skott upp mot huset. Ett av skotten gick in i ett av våra rum. Torbjörn delar lägenhet med två kompisar. De var bortresta båda två när det hände. Och tur var väl det – skottet gick in i en av kompisarnas sovrum. I fönstret syns två runda kulhål med sprickor åt sidorna. Ett i ytterglaset och ett i innerglaset. – Kulan har ju gått in snett nerifrån. Den här personen som sköt stod ju ute på gården. Och sen så har den gått in genom fönsterrutan och förmodligen upp i taket. Här ser man lite märken i hörnet där som man väl antar kommer därifrån. – Det är som svarta gnidmärken, ser det nästan ut som? – Ja, ungefär så. – Och det är ju i hörnet precis ovanför sängen. – Ja, precis. När skotten avlossades mitt på dagen, vid halv två-tiden, låg Torbjörn i sin säng. Hans rum har också fönster mot gården, där skotten kom ifrån. När det hände slängde han sig ner på golvet och ringde 112. – Hur många skott hörde du? – Jag räknade inte exakt, men sex, sju kanske. Nått sånt. – Har du reagerat på att det varit stökigt eller bråkigt, är det något som du märkt av tidigare eller var det här första gången? – Nej, jag tycker egentligen inte att det varit så himla stökigt. Och på många sätt så är det nästan idylliskt med barn som leker på gården och så vidare. Naturligtvis så finns det väl här och man har ju bränt bilar och så vidare. Och det har ju förekommit en del grejer under den tiden som jag har bott här, bland annat då den här killen som blev knivmördad för om det är ett eller två år sedan nu, här i närheten också. Några dagar senare hålls en manifestation mot våldet i Biskopsgården. Det är mest ungdomar, några områdespoliser och representanter från kommunen. Få föräldrar är med. Christer Melvinsson är motorcykelpolis. Den här kvällen eskorterar han manifestationen från motorcykelsadeln. – Jo, det har jag också funderat på. Det kan ju vara massor med olika orsaker som gör att föräldrarna inte är här. Många av de föräldrar som bor här uppe, de jobbar obekväma tider och det är skiftgång och det är svårt för dem att få tiden att räcka till helt enkelt. Christer Melvinsson har jobbat på Hisingen i 28 år. – Jag har ju en egen idé om det här och det är att det är inte de som skjuter som vill att det ska skjutas, utan de delar ut orders till yngre förmågor. Som vi upptäckt ett antal gånger. Kommer farande på moped, den bak har vapen. Skjuter, lämnar platsen. Sedan är det tyst. – Som nere här på Sommarvädersgatan i glasrutorna? – Ja, det var ett typexempel. Biskopsgården och Backa är de områden på Hisingen som är mest utsatta för gängkriminalitet, berättar han. Han har lärt sig att känna igen medlemmarna i de olika grupperingarna. – Självklart. Och de här var ju småknattar när jag började som polis. Och en del var inte födda ens en gång. Så det är klart jag känner till dem. – Det är samma människor alltså? – Ja, ja, ja, det är det. – Hur stora är de här grupperingarna? – Ja, det är olika vilket gäng det är. Vi har Backa-gänget och vi har Backa-yngre och vi har Biskopsgänget här uppe då. Och det varierar. Ibland så byter de gäng också. Inte att de går till varandras, men att de byter och kommer upp till andra nivåer. – Tyngre nivåer? – Tyngre, ja. Så är det. – Vad är det för åldrar i de här -  du pratar om Backa-gänget och Biskopsgänget, vad pratar vi om? – Det kan komma ifrån fjorton upp till tjugofem, kan vi prata om där. Polisens bild av vilka det är som skjuter på varandra är att det handlar om så kallade territoriella gäng. Lösare grupperingar av kriminella bekanta som bor i samma område. Förr var organiserade gäng som Bandidos och Hells Angels med sina undergrupperingar mer dominanta.  Men efter att Bandidos blivit utskjutna från stadsdelen Angered av en mer territoriell grupp sommaren 2008 kommer en brytpunkt. De organiserade gängen drar sig tillbaka och de territoriella växer fram allt mer. Den kanske viktigaste skillnaden är enligt polisen att de organiserade gängen har regelverk för vad man får och inte får göra, vad man behöver fråga om lov att få göra. Sånt finns inte i de nya grupperingarna.  Därför har de lättare till att gå ut att göra våldsbrott.  Och ju mer man skjuter på allmän plats, desto större risk att oskyldiga drabbas. – Kan det hända igen, fråga vi oss. Javisst. Det är klart det kan hända igen. Det ska vi inte blunda för utan det kan mycket väl vara så. För den gängkriminalitet som vi har i Göteborg idag, kommer vi inte tillrätta med den då tror jag våldet kommer fortsätta, säger Christer Melvinsson.  Och våldet fortsätter. Fem dagar senare. Klockan är tio här är Ekot. Det har varit en ny skottlossning i Biskopsgården i Göteborg. Larmet kom till polisen vid sjutiden och efter förhör tror polisen att skotten var riktade mot en man som befann sig på platsen. (Ekot, 17 sept.) 17 september. Klockan 18:42. Fyra maskerade män på två mopeder stannar utanför en föreningslokal på Godvädersgatan och  avlossar uppemot tolv skott mot en folksamling.  Men ingen skadas. – Och det fortsätter ju smälla och det är massor som drar in sina barn och blir oroliga. Och i adrenalinet så springer jag bara ut och letar efter min dotter alltså. Christian bor i ett av hyreshusen i närheten av platsen där skotten avlossades. Själv var  han på väg till den lilla fristående tvättstugan som vetter mot gatan, precis där det skjuts. Det är mycket folk ute. Ungdomar som hänger, föräldrar som tvättar, barn som leker. En av de som är ute är hans sjuåriga dotter. – Så jag vet inte ens om jag sprang emot skotten till exempel. Jag vet inte vad jag gjorde i den situationen utan det vara bara att hitta min dotter. Och jag stod där och tittade på folk och skrek ”var är min dotter? Har ni sett min lilla dotter?”  och så visade jag med handen, liksom.  Jag fick en sån känsla sen att det kanske är som man har sett på filmer från krigsdrabbade länder att dom springer ut till sina barn som ligger skadade där för att de har råkat fått en kula i sig. Det var en sådan känsla jag hade. Skotten som får Christian att springa efter sin dotter avlossas utanför Neutrala Ungdomsföreningens lokaler. Det är en ideell förening här i Biskopsgården som driver en öppen verksamhet med aktiviteter för ungdomar och har projekt för unga som vill hoppa av gängkriminaliteten. Polisen tror inte att skjutningen var riktad mot föreningen, men går snabbt ut med att det fanns en måltavla bland de som befann sig utomhus. Den personen, vi kan kalla honom för Ali, är däremot anställd av föreningen och jobbar med de avhoppade ungdomarna. Själv säger han att han inte vet varför polisen tror att han skulle vara den gärningsmännen var ute efter. – Nej, jag vet inte faktiskt var de har fått den uppfattningen ifrån. Jag vet ingenting faktiskt. De påstår mycket. Ali har ett tungt kriminellt förflutet. Har varit med i tre olika organiserade gäng och har dömts flera gånger för narkotika, misshandel och olika vapenbrott. Det i sig är inget konstigt att ha det här baggaget när man jobbar med avhoppade ungdomar. Men flera boende jag pratar med blev oroliga när det kom fram att han kanske var måltavlan för skjutningen och när det visade sig att han dömts för brott även på senare tid. – Det är sant, jag blev dömd för två veckor sedan. För grovt vapenbrott och eget bruk narkotikabrott. Det kan jag inte ljuga om. Det är sant. Men detta var nånting som hände för  mer än ett år sedan. Det var innan Neutrala [Ungdomsförening, reds. anm.] kom på tal. Och det här med vapenbrott, det var inte ens pistol eller nått, det var ammunition. Fyrtiofem olika patroner och sådant. Och olika magasin. – Det är ändå ganska tätt inpå. Vi pratar om k-pistmagasin och fyrtiofem patroner. Narkotikabrott – det var GHB, amfetamin, dopning. Det är ju inte direkt småsaker direkt vi pratar om? – De gjorde tillslag hemma hos mig och det var vad som fanns hemma hos mig. Men ja, det är sant. Men fortfarande, jag var ändå inte anställd. Jag blev anställd en månad efter. De flesta av brotten som domen bygger på begicks mycket riktigt innan Ali började jobba med ungdomarna på föreningen. Men ett av dem begicks fyra månader in i anställningen. Då blev han tagen av polisen med en kniv i fickan. Själv säger han att det där med kniven var ett missförstånd, att han tagit den från en ungdom som gick och bar på den. Han har klippt banden med kriminaliteten, fortsätter han, och inte tagit några droger sedan han började jobbet med avhopparna. – Finns det en risk – jag tänker nu när du jobbar med ungdomar – att oavsett om du har slutat eller inte, att det förflutna förföljer dig till de kretsar det finns ungdomar som är utsatta? – Vad ska jag svara på det? Det finns alltid en risk med det. Men man får kämpa, man får ta ett steg i taget och tänka sig för vad man gör och vad man inte gör och sådant. – Kan du vara säker på att du inte kommer bli en måltavla? – Självklart så kan jag inte var säker. Jag kan inte vara säker. Handen på hjärtat, jag kan inte sitta här och snacka skit och säga det till dig. Kan inte vara säker. Nej det kan jag inte. För jag vet ingenting, vad det här handlar om eller någonting, men man vet aldrig som sagt. Från Neutrala Ungdomsföreningens sida tror man inte att Ali var måltavlan, men  för att tillmötesgå folks oro och i väntan på att utredningen  av skottlossningen ska bli klar, får Ali tills vidare inte jobba med de unga avhopparna utan med andra mer praktiska sysslor. Trots att polisen ökat sin närvaro i Biskopsgården under september tar det tolv minuter för den första patrullen att komma till skottplatsen. Det retar upp folk. Den uniformerade närvaron verkar inte ha gett någon ökad trygghetskänsla bland de boende. Bland ungdomarna här snackas det mycket om att skaffa vapen och skjuta tillbaka eftersom man känner att polisen inte gör nått. En ung kille jag pratar med är uppgiven. Han har varit på plats vid fyra av skottlossningarna, berättar han. Bevittnat dubbelmordet. ”Ska jag behöva se min vän skjutas ihjäl? Sen få höra skotten mot lokalen här, där jag sitter? Jag är bara 17  år”. Han pratar högre och intensivare för varje ord. ”Jag vill ha ett eget vapen så jag kan skjuta tillbaka nästa gång och döda de jävlarna. Varenda en”. Christian som sprang ut och letade efter sin dotter, kände likadant den där kvällen.  – De kommer hit och skjuter på våra barn, systrar, bröder, pojkar, mammor och pappor. Ser jag någon av dem så dödar jag dem på plats. Kände jag rätt av. Då kände man att nu är det den gamla Christian igen. – Den gamla Christian, vem är det? – De gamla Christian det var väl han som hade kraftigt polishat, mot samhället, och stod utanför samhället helt enkelt. Christians sjuåriga dotter klarade sig bra. Hon hade sprungit hem på egen hand. När Christian själv var i hennes ålder hade det redan börjat gå utför för honom. Först var det oskyldigt – palla äpplen och reta gubben i huset bredvid. Sedan ner på torget och reta andra killar som hängde där, sno nåns keps. Efter det testa hasch. Han minns inte exakt men tror var det nån som snodde en haschkaka från sina föräldrar. Sen kom de på att de kunde sälja det där också och tjäna lite småpengar – Då var det att man villa ha pengar så man kunde gå på diskotek eller gå på Liseberg, för vi hade samma situation, vi hade inga pengar. Och det var ju absolut inget organiserat, men vi såg ju upp till de äldre och då fick vi också för oss att ”ska vi göra ett gäng?”. Och då var det här i Biskopsgården, de kallade sig Biskopsgårdens Maffia eller nånting. Då kallade vi oss Mini-Biskops Mafia. Skolan gick inte bra. I andra klass hugger han en klasskompis ni handen med en blyertspenna och bryter av så spetsen fastnar i handen. I fjärde klass hotar han en elev med kniv. Slår en förälder med påk så att hon bryter armen. Blir avstängd och får börja i en specialskola. I sjuan amfetamin och rån. Christian och hans kompisar börjar åka och slåss med folk från andra stadsdelar på kvällarna. Och så rullar det på. – Mitt första fängelsestraff där fick jag ju för att jag hade varit i stan och så blev min kompis överfallen. Och jag misshandlade han och blev gripen då, sedan blev jag dömd till fängelse för det. Christian är med i flera olika tunga, organiserade gäng. Under de senaste tio åren har han dömts till totalt fyra års fängelse. Hans senaste fängelsestraff på ett och ett halvt år kom 2011. Då gällde det åtta brott, bland andra narkotikabrott, grovt vapenbrott, våldsamt upplopp och ett förråd med vapen, ammunition och sprängmedel. 2012 åkte han dit för narkotikabrott igen. Och för bara ett par månader sedan, snatteri. Trots att Christian själv under många år varit en del av den kriminella världen pratar han om det som händer i Biskopsgården och runt om i Göteborg nu som något nytt. – Jag har alltid sagt ”Nej, nej. Kriminella sköter det. De vill inte skada en vanlig Svensson”. Men idag? Nej, jag tror inte jag kan säga så riktigt. Tyvärr. Han berättar att det tidigare funnits en kodex bland kriminella att inte skada oskyldiga, folk som står bredvid,  men att det verkar vara som bortblåst idag. Det kan vara värt att vara tydlig här: Christians moraliska kompass är inte nödvändigtvis att det är fel att skjuta, utan att skjuta fel personer. – Man tar ju den personen man vill åt. Vad är det för jävla feghet? Att brassa av massa salvor mot folksamlingar där det är barn, där det är unga. Och när jag springer ut där efter min dotter va? Den känslan har jag aldrig haft nånsin i mitt liv. Kanske man också inser att vad fan, det här är ju inte klokt. Utanför Christians lägenhet hålls ännu en manifestation mot våldet i biskopsgården. De flesta av årets fyrtioåtta rapporterade skottlossningar i Göteborg är ouppklarade, precis som så många andra från tidigare år. Under 2013 har så här långt åtta personer skjutits ihjäl. Tjugotre skadats. Personer som blir skadade men överlever väljer oftast att tiga för polisen och istället hämnas på egen hand. Och när det gäller offentliga dödskjutningar är nio stycken under de senaste fem åren fortfarande olösta. När det gäller dubbelmordet den 4 september är polisen fortfarande på dörrknackningsstadiet. Över femhundra dörrar  har de knackat på. Tvåhundrafemtio återstår. Efter en dryg månad är de inte framme vid någon form av misstanke mot några gärningsmän. Trots att polisen höjt närvaron för att öka tryggheten, med förstärkning i utredningsarbetet från Rikskrim och Malmöpolisen, och trots att det i Biskopsgården finns stadsdelsvärdar, kvällsvandrare, nattvandrare och samlingsplats som har extra öppet för samtal med oroliga boende, så fortsätter skottlossningarna. Det skjuts till och med utanför en förening som jobbar med ungdomar som försöker hoppa av kriminaliteten. – Den enda sak vi kan göra är att vi beväpnar våra ungar, låt dem försvara sig. Det bästa sättet. Och i slutet av september pratar föräldrar på ett föräldramöte  i Biskopsgården om beväpna sina barn. De har fått nog av otrygghet och att inget händer. – Vi pratar, vi har haft möte, vi har krismöte, folk patrullerar här. Och ingenting. De som vill göra sin sak de kommer göra det ändå. Också polisen har bjudits in till föräldramötet. Förtroendet för polisens jobb med dubbelmordet och skottlossningarna är lågt. Folk är arga. – För det verkar som ni inte tar det på allvar? Områdespolis Hans Jörgen Ostler, svarar på kritiken. – Absolut gör vi det. – Ni kommer hit, kör två rundor, ni åker hem. – Nej, nej, nej, nej. Absolut inte. Vi är här nu, jättemånga poliser som är i Biskopsgården. Men de här unga vuxna och ungdomarna som ställer till med det här problemet, de har bra koll på var vi är. De begår inte de här brotten när vi står här. De väntar tills vi har åkt iväg femhundra meter och sedan begår de brottet. Och då ser vi inte vilka det är. Vi vet ungefär vilka det är som är kapabla och det är inte många individer. Vi pratar om ett femton, trettiotal tal unga vuxna och ungdomar som har kapacitet att begå de här sakerna. Och det är inte rimligt att femton  till trettio personer ska kunna sätta en hel stadsdel i skräck och få människor att vara rädda för att gå ut. Därför måste vi gå ihop, berätta om det vi ser för oss, så att vi kan hitta de här personerna och ta dem och sätta dem i fängelse om det är de som är skyldiga. – Men folk är rädda för sitt liv! – Exakt, kommer ni skydda oss sen? – Exakt. Det är ju såhär, de här personerna de är ju farliga. Och jag förstår ju att man är rädd att berätta vad man har sett eller vittna emot de här personerna. Men man kan ringa in anonymt tips, det man vet. Och för att det här ska fungera, för att vi ska få tag i de här, så behöver vi eran hjälp och de som bor i områdets hjälp. Jag kan inte gå ut och ta någon på chans och hoppas att det är han. Det är så tyvärr. Samlingsplatsen mellan tvättstugan, sopstationen och föreningslokalerna på Godvädersgatan . Lite längre bort en fotbolls- och basketplan. Här träffar jag ofta flera ungdomar som bor i området och som  varken jobbar eller går i skolan. Flera kommer fram och berättar sina egna historier: om brutna löften om fastjobb från praktikplatser, om sina prickar för narkotikabrott i belastningsregistret, om hur lätt det är att tjäna, säg, tjugotusen på att sälja droger. Ungdomar kan strafftider, dagsböter och beviskrav för olika typer av brott på sina fem fingrar. Flera har hunnit börja med kriminalitet, åka fast för olika brott, och sluta –  innan de ens fyllt tjugo. – Jag vet inte om de yngre har liksom tagit efter? Tillbaka hos Christian. Han berättar att han själv ofta låtit yngre i området, som inte haft några egna pengar, hjälpa till och sälja droger och stöldgods. – Javisst, det kommer låta jävligt hemskt det här nu, men” här, du får hämta billigt om du säljer där, så kan du göra lite pengar och så”. Det är ju lite så. – Är inte det att väldigt mycket bidra till ungdomars framtidsmöjligheter, eller begränsningar, att låta dem komma in i den världen? – Jo, det är det. Men, då har också situationen varit såhär att de har ju känt sig totalt övergivna. De har inte fått några alternativ till att tjäna pengar på annat sätt. Utan då ser de, när de står och hänger här på torget, kanske ser nån som gör pengar. Vad fan, de vill också ha en ny jacka. Förstår du? Då har jag känt liksom att ”om du vill?” alltså. – Kan du motivera för dig själv att göra så med ungdomar för det kanske det är de som fem år senare, eller tio år senare, sitter där du sitter eller går igenom det du har gått igenom och har gjort det du har gjort? – Det är väl också lite att man…  jag kanske inte tänkte så klart just då. Man vill ju ofta hjälpa varandra. Och då ställer man ju upp så gott man kan. Och  idag så känner jag ju lite skuld. Jag är ju också en del av att det har blivit så. Jag har också varit med och byggt upp det här samhället, på så sätt.  September månad avslutas med ytterligare två skottlossningar på öppen gata. Oktober börjar inte bättre. En man 29-årig man skottskadades i ett ben i Angered i går kväll. (Västekot, 6 okt.)  I Göteborg har en man blivit ihjälskjuten under natten. Han hittades i en trappuppgång i Angered. (Ekot, 7 okt.) Strax efter klockan 19 var det dags för ännu en skottlossning i Göteborg (Västekot, 9 okt.) – Jag blir faktiskt lite ledsen när jag ser de här yngre grabbarna. Jag menar, se bara på mig. Jag frågade några killar – kolla på mig. Har jag nån jävla dyr bil? Har jag de där miljonerna? Bor jag i nån villa? Åker jag på semester fler gånger varje år? Har jag den där guldlänken? Nej.   Reporter Mikael Sjödell mikael.sjodell@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Ensam och inlåst - brister när ensamkommande låses in

    · 00:29:37 · Kaliber

    Inlåsning utan att få en advokat, vagt motiverade beslut och ett klent barnperspektiv. Rättssäkerheten brister när ensamkommande barn förvarstas. Det visar en granskning som Kaliber gjort i samarbete med Skolministeriet från UR. Enligt lagen har barn som förvarstas rätt att få ett offentligt biträde. Men när Kaliber och Skolministeriet granskar det knappa 30-tal beslut om inlåsning som fattats under de senaste fem åren, visar det sig att hälften av barnen inte fått något ombud. Det visar sig också att många av besluten är otydliga eller helt saknar motivering till varför barnet ska låsas in. Dåligt motiverade beslut, bristande barnperspektiv och slarv med rätten till advokat. Kaliber tillsammans med Skolministeriet från UR granskar: Hur rättsäkert är det när ett ensamkommande asylsökande barn ska frihetsberövas. Långa korroidorer, dörrar med kodlås och förvaringsboxar i plåt för personliga tillhörigheter. Vi är i Gävle och har precis klivit in på en av Migrationsverkets fem förvarsenheter. – Det finns trettio platser, och jag tror nog att det kan vara antingen fullbelagt eller så gott som fullbelagt. Så nu går vi då in på själva boendet… Niclas Axelsson är Migrationsverkets sakkunnige i förvarsfrågor och visar runt. Ett förvar är en låst avdelning inom Migrationsverket där asylsökande som man misstänker ska hålla sig undan  placeras innan en utvisning. Finns det några barn här nu? – Vi kan se, jag tror inte det. Flera vuxna män möter upp vid dörren och vill berätta om sin situation. Och uppgivenheten och desperationen ligger som ett lock över rummet. Att ensamkommande barn blir inlåsta i förvar är ovanligt i Sverige och kraven på rättsäkerhet är höga. Enligt Utlänningslagen krävs det synnerliga skäl för att ta ett ensamkommande barn i förvar. Lagen preciserar inte vad ett synnerligt skäl kan vara, men däremot står det, att för att förvarsta ett barn, ska barnet tidigare har hållit sig undan en utvisning eller på ett uppenbart sätt ha visat att det kommer att avvika. Innan ett förvarsbeslut fattas ska dessutom andra metoder ha prövats, som till exempel att hålla barnet under uppsikt. Det här ställer höga krav på hur förvarsbeslutet ska motiveras, för att det ska anses vara rättsäkert. Så att inte barn riskerar att hamna i förvar på godtyckliga grunder. Men när Kaliber tillsammans med Skolministeret från UR har granskat de förvarsbeslut som har fattats de senaste fem åren, är det en annan bild som framträder. Ett av de barn som har suttit i förvar är 17 åriga Zaher. – Mitt hjärta blev krossat när jag hamnade i förvaret. Det var jättehemskt och fruktansvärt för mig. Och jag var ensam. Jag undrade hela tiden varför polisen var så våldsam med mig och hämtade mig här och bara lämnade mig här. Varför jag var med dom vuxna killarna. Det var fruktansvärt för mig och jättejobbigt. Och jag hade ingen person som satt med mig och var med mig att prata. Det är inte bra för ett barn. Zaher berättar att han har flytt från talibanernas våld i Afghanistan och började en strapatsrik och farlig flykt till Europa redan för flera år sedan. Han berättar om hur han på vägen har tvingats gömma sig i trånga källare, beskjutits av gränsvakter och levt som hemlös – allt det innan han hamnade på ett boende för ensamkommande barn här i Sverige.       Men en sen eftermiddag i december förra året blev han hämtad av civilklädd polis och bortförd med handfängsel för att tas i förvar och utvisas. – Jag hade ont mycket i huvudet, och tänkte hela tiden skada mig i det där rummet. Vad var din känsla? – Att jag skulle sluta livet. Jag tänkte på förvaret så. Och hela tiden tänkte att jag kom en lång resa till Europa och att mitt liv skulle bli bra och nu jag hamnade i fängelse och att ingen person lyssnade på mig. Jag var jättebesviken och jättearg. Jag bestämde att jag skulle skada mig. Det är bättre att man dör här. Ingen lyssnade på mig. Det är bättre att dö här, säger Zaher. I motiveringen till varför polisen tar Zaher i förvar står bara två rader, om att han i kontakt med Migrationsverket och polisen uttalat att han är emot att lämna landet. Och fältet där dom synnerliga skälen ska motiveras gapar tomt. Motiveringen i beslutet och Zahers egen berättelse, väcker många frågor. Vad krävs egentligen för att ett försvarsbeslut ska anses som välmotiverat? Vem tillvaratar barnets rättigheter i förvaret?  Och hur resonerar beslutfattarna om barnets bästa? Genom migrationsverkets statistik får vi veta att 2119 ensamkommande barn har utvisats från Sverige de senaste fem åren. Och fram till i maj i år är det totalt 29 som har tagits i förvar. Det är polisen som har fattat samtliga beslut och vi bestämmer oss för att titta närmare på hur besluten har motiverats. Som vi tidigare har slagit fast, krävs det uppenbara skäl för att ta ett barn i förvar. Men när Kalibier och Skolministeriet granskar besluten, upptäcker vi  att många är otydliga i sina motiveringar till varför barnet ska förvarstas. I ungefär hälften av besluten uttrycks att barnet tidigare har hållit sig undan en utvisning, vilket också är en grund för att ta ett barn i förvar. Men i resten anges bara att barnet på olika sätt har visat eller uttryckt att det inte vill lämna landet. De uppenbara skälen beskrivs inte närmare än så. Vi bestämmer oss för att ta med besluten till en advokat med lång erfarenhet av förvarsärenden, Enar Bostedt. – Generellt sett kan man säga att dom är, tycker jag, bristfälligt motiverade. Dom är ganska korta. Det står ju i förvaltningslagen, om det är i tjugonde paragrafen,  alla fall står det där att det krävs en motiveringsskyldighet. Det vill säga att man ska kunna berätta i ett beslut på vilka objektiva grunder som beslutet är fattat. Det anser jag väl brister i flera av de här förvarsbesluten som gäller barn. Typiska exempel är väl då i de fallen att ja barnet visar en vilja att inte vilja återvända. Man tolkar barnets kroppsspråk och så vidare. Eller kanske barnet till och med uttryckligen säger nej jag vill inte åka jag vill inte lämna Sverige. Och det är ju så att kommer man till Sverige och vill söka skydd, så är det självklart att man inte vill lämna Sverige. Men det är definitivt inte samma sak som att barnet tänker gömma sig och hålla sig undan. Men vad ska polisen göra då, för det finns ju barn som ska utvisas till ett annat land, måste inte polisen ta till de här metoderna? – Det måste den tyvärr, det står ju i lagtexten, man har att följa lagen. I dom lägena så är det väl ändå viktigt att besluten är välmotiverade och att det kanske  finns någon som kan tillvarata de här barnens rättigheter. Enligt barnkonventionen ska ”barnets bästa komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn”. I Sverige är ännu inte barnkonventionen lag, men frågan utreds just nu på regeringsnivå. Men det betyder inte att myndigheter kan bortse från barnperspektivet. För tre år sedan godkände riskdagen en strategi för att stärka barnets rättigheter, och här står bland annat att ”beslut och åtgärder som rör barn ska följas upp och utvärderas utifrån ett barnrättsperspektiv. Advokat Enar Bostedt igen. – Besluten ska ju fattas i enlighet med barnets bästa. Och här märker man att det är lite rita gissa spring. Det är något man kryssar i.  I ett par så är det verkligen graverande tycker jag, men i samtliga ärenden hade det kunnat motiverats bättre. Det här verkar inte finnas några riktlinjer för utan det är något bara man kryssar för och drar till med. Men det borde finnas riktlinjer där man går igenom varför beslutet är till barnets bästa och på vilket sätt. Vi låter även andra ta del av besluten. Vi besöker Röda korset och Rädda barnen, som också ser bristande dokumentation i besluten. Och vi visar dem även för Niclas Axlesson, migrationsverkets sakkunnige i förvarsfrågor. – En del av de beslut jag har sätt lämnar väl övrigt att önska. Det här är min synpunkt och det här är andra myndigheters beslut och det är något som får stå för dom. Men jag vill nog att besluten som rör frihetberövande generellt och i synnerhet barn att dom är välformulerade att dom inte är så grunda. Utan man får verkligen motviera varför, varför ska det här barnet som vi tittar på, varför ska det tas i förvar, varför är det en sista utväg, varför kan vi inte överväga ett annat alternativ uppsikt till exempel. Sen har jag jobbat så pass länge att jag  vet att kvaliteten på besluten, det handlar kanske inte bara från polismyndigheten utan även våra beslut om förvar mer generellt sett, att det kan vara lite skiftande kvalitet. Bland besluten vi har granskat hittar vi barn från Ryssland, Syrien och Algeriet men majoriteten kommer från Afghanistan. En av dem är Zaher. Vi träffar honom första gången sent på hösten förra året, innan han blir tagen i förvar. Och vi kommer sen att träffas flera gånger under det närmaste halvåret. Just den här dagen spelar Zaher fotboll med sina kompisar. I pauserna sitter vi på avbytarbänk och Zaher berättar  om flykten  till Sverige och båtresan över Medelhavet från Grekland till Italien. – Fem dagar var vi i havet, några barn dog i båten, små, små barn. Det var katastrof och ibland jag drömmer om den resan. Den båten och när jag vaknar mitt i natten är jag svettig, rädd mycket. Zaher säger att han har varit med om mycket i sitt liv, men att sitta inlåst i Förvaret i väntan på utvisning är något av det värsta han varit med om. Känslan av övergivenhet och maktlöshet, och så kränkningen att sitta inlåst som en brottsling. Zaher är ett så kallat Dublinärende. Det därför måste han söka asyl i det första land i Europa där han lämnade sitt fingeravtryck Men där berättar Zaher, utsattes han för ett övergrepp i ett flyktingläger. Han beskriver hur han en natt övermannades och våldtogs av flera vuxna män. Men det anser inte migrationsverket vara skäl nog för att få söka asyl i Sverige. Och därför kommer gränspolisen den där sena eftermiddagen i december för att ta honom till förvaret. – Jag var jättemycket rädd. Mitt hjärta var krossat då. Att jag var i bilen och grät mycket. Jag tittade på kompisarna och på personalen. Jag hade ingen tillåtelse att gå ut från bilen och krama dom och säga till dom… – Det är jobbigt. Att säga hej då till dom. Du fick ingen möjlighet att göra det.   Bredvid sitter Ella Lundgren, som är Zahers godman. Alla barn som kommer ensamma till Sverige har rätt till en god man som kan företräda dem i ekonomiska och personliga frågor. – Jobbigt. – Det är jobbigt ja, du visste ju inte om  ni skulle få träffas igen. Det var ju bara som ett sista… det var ju bara att du skulle iväg. Det var ju det här som var fruktansvärt. Du får inga avslut, du får ingen möjlighet att välja. Och det är ju såna här saker som sätter ärr i själen. Du har haft så många avsked i ditt liv. Mycket som har hänt. Och så blir du behandlad på det här sättet i Sverige. Kunde vara lite humanare att du får säga hej då. Inte ens det får du göra. Det är fruktansvärt. Det är det. – Dom bara lämnade mig i Migrationsverket och sa hej då och lycka till. Sen jag frågade vad händer här, vad vill ni göra med mig. Dom sa att imorgon bitti klockan fyra du ska åka till Italien. Jag var jätteledsen. Jätteledsen. Kaliber och Skolministeriets bild av att polisens förvarsbeslut är dåligt motiverade, stämmer väl överens med en rapport som presenterades av Röda korset förra året. Här har man granskat nära tusen beslut och domar som rör frihetsberövande av asylsökande, mest vuxna. Och precis som vi, hittar de brister i beslutsmotiveringarna. Maite Samacona Aguirre, är rapportförfattare och är överhuvudtaget kritisk till att asylsökande barn sätts i förvar. – En sak vad gäller ensamkommande barn så är Svenska röda korset ganska tydlig med att det borde införas en bestämmelse som uttryckligen visar att ensamkommande barn inte får tas i förvar.  Vilka konsekvenser kan det få för ett barn att bli satt i förvar? – Det finns flera rapporter som visar att människor mår väldigt dåligt och far illa, det är många som skadar sig själva när dom sitter i förvar. Så det kan ha absolut stora konsekvenser för barn. Och sen vet vi att många av dessa barn har varit utsatta för väldigt mycket innan dom kom till Sverige eller under resvägen beroende på om dom är Dublinbarn eller inte. Och det gör att om det är en människa som redan är traumatiserad kan ett frihetsberövadeha enorma konsekvenser för deras hälsa, minst sagt. Och det är ju många i vårt samhälle som inte vet att förvarsinstitutet finns. Och att människor som inte begått något brott, inte alla, men majoriteten är inlåsta. Även om det är ovanligt att ensamkommande barn sätts i förvar i Sverige, kan man se en ökning de senaste åren. Och även  om  detta  måste sättas i relation till att antalet ensamkommande också har ökat, är det ett trendbrott. Vi har tagit del av Migrationsverkets statisk fem år tillbaka i tiden, och kan se att de första två åren satt inget ensamkommande barn i förvar. 2010 och 11  fattades 4 respektive 5 förvarsbeslut. Och förra året var vi uppe i fjorton . Och ökningen tycks hålla i sig – redan i maj i år har åtta ensamkommande barn suttit i förvar. Säkerhetsklassade fönster, personal utrustad med larm och en gård för utevistelse. Vi är tillbaka i förvaret i Gävle och fortsätter rundvandringen. – Så när man kommer till förvaret kommer man in här… Och det är oftast antingen Kriminalvårdens transporttjänst eller polisen som kommer med den person som ska förvarstas. Det är personal från förvaret som läser upp beslutet och oftast har man då telefontolk och sen vill man verkligen vinnlägga sig om att personen förstått beslutet så personen vet varför man är här. Men hur kan så allvariga ingrepp som att låsa in ett barn vara så dåligt motiverade? Vi tar med oss besluten till polisen. – ”Avvek efter att migrationsverket beställt resa för överföring” men då har ju barnet visat att han vill inte. Så då finns det grund för ett förvar så då är det motiverat. Uppgivit också att han inte vill överföras till England i det här fallet. Sven-Åke Eriksson är poliskommissarie i Stockholm och är en av dem som arbetar med förvarsbeslut i gränspolisärenden. – Bara ”motsätter sig att bli överförd till Italien” men det framgår inte riktigt om han avvikit eller någonting här. Står bara att han motsätter sig. Lite dåligt motiverat och inget ombud där… Sven-Åke Eriksson tycker att en del beslut är bra och andra mindre bra. Men han återkommer till en sak. Att även om besluten brister i sina motiveringar, kan man inte utgå från att något fel har begåtts i praktiken. För att göra sig en bild av det, måste man gå tillbaka och granska den dokumentation som har föregått det här beslutet. Men i det här reportaget har vi valt att titta på bara besluten, eftersom lagstiftningen kräver en skriftlig motivering till varför det finns synnerliga skäl att ta barnet i förvar. – Jag får en lite skev bild bara. Det kan vara mycket som finns i beslutet men som inte syns. Borde det synas i beslutet? – Ja det blir ju ja på den frågan. Visst är det det. Och det är ju det som jag reagerar på. Jag ser bara några meningar här där man sammanfattar något som är ett stort ingrepp i ett barns liv? – Absolut. Det håller jag med om. Vi måste ta hänsyn till det här men vi måste också få lite riktlinjer uppifrån. Vad vill våra lagstiftare med det här? Vad vill rikspolisstyrelsen? Men det handlar ju om barn och det ska krävas synnerliga skäl? – Ja, det är helt riktigt. Ändå sitter vi och spekulerar i vad dom här formuleringarna bottnar i… – Ja, tack vare att i den här lagstiftningen, svensk utlänningslag finns det inte så mycket matnyttigt i kommentarerna. Det är det som gör det här så svårt. Det här är en av dom svåraste lagstiftningarna att jobba med. Men borde det inte ställa ännu högre krav på  motiveringsskyldigheten? – Jo, absolut va. Det är ju en sak som måste komma uppifrån våran ledning.  Från rikspolisstyrelsen, från departementet. Att vi är inte nöjd med den här motiveringen utan vi måste förändra oss på ett sätt. Och kanske ta fram ett mönster för att bli bättre på det här.  Det kanske är tid nu när ni granskat det här. Det ligger ju något i det här, många av dom motiveringarna som jag tittat på här är inte fullödiga och inte bra och då måste vi kanske göra något åt det. Nationellt. När vi fortsätter granska förvarsbesluten uppkommer ett annat frågetecken. Enligt utlänningslagen har ett förvarstaget barn alltid rätt till ett offentligt biträde, en person som kan tillvara ta barnets intressen och bevaka att förvaret sköts enligt lagar och regler. Men i många av de beslut vi tittat på, saknas information om barnet har haft det eller inte. Poliskommissarie Sven-Åke Eriksson igen. – ”Offentligt biträde…ja”. Det ska fyllas i ett ”ja” där och så ska det på baksidan vara ett namn på det offentliga biträdet. Det ska ju fyllas i. Men så ser det inte ut på dom här blanketterna till stor del? – Nej, här har vi ett så där oklart. Det är inte kryssat någonting och inget offentligt biträde där. Nej jag kan inte svara på varför dom inte gjort det. Det är ju det lagen säger. Vad säger du om att det ser ut så här då? – Ja, okunnighet eller slarv. Det är vad jag kan säga. Kan det vara så att dom har fått ett ombud fast det inte syns på den här blanketten? – Det kan vara så, att handläggaren har glömt att fylla i det bara. Men det ser man ju i själva ärendet i så fall. Och när Kaliber och Skolministeret går tillbaka i dokumentationen i varje beslut, visar det sig att av 29 ärenden har bara 15 fått offentligt biträde. Tre av barnen som inte fick ett biträder blev först inskrivna som vuxna, men släpptes senare ur förvaret när åldern korrigerats. – Du kommer ihåg att du har fått en fullmakt utav mig och nu vill jag att du hjälper mig… När 17-årige Zaher sattes förvar, blev han tilldelad ett offentligt biträde. Men eftersom det var så sent på kvällen, hade ombudet stängt kontoret. Och när vi talar med ombudet får vi veta att han först nästa dag hade möjlighet att ta del av informationen i Zahers ärende, eftersom han inte jobbade på kvällen och natten. Så Zahers godeman Ella Lundgren, som tillvardags arbetar som stressterapeut, fick så gott hon kunde försöka hjälpa Zaher på egen hand.   – Jag är ju inte utbildad jurist, och jag kan bara söka hjälp hur jag ska formulera och hur jag ska skriva för att överklaga. Men det är som jag säger att jag trodde inte det var den godemannens uppgift att göra såna saker. Men jag lär mig under tiden. Och det gäller bara att hitta utvägar hela tiden. Visst har det varit jobbigt många gånger och man har legat sömnlös på natten och undrat hur man ska skriva och hur det ska bli rätt, att det ska bli bra. Har du en jurist så sköter dom ju alla dom här frågorna och dom har kontakten och hjälper barnet att leta vilka vägar du ska gå vilka möjligheter du har. Kalibers och Skolministeriets granskning visar att bara 15 av dom 29 ensamkommande barn som förvarstagits har haft ett offentligt ombud. Och genom Zahers historia vet vi också, att även om barnet har fått ett offentligt biträde, är det inte är säkert att biträdet hinner göra något i praktiken. Sören Clerton är chef för den centrala gränskontrollenheten vid rikskriminalpolisen i Stockholm som ansvarar bland annat för att ta fram föreskrifter och anvisningar om hur polisen ska arbeta. – Ja, har dom inte fått ett offentligt biträde så är det ju en brist. Dom har som du sa, dom har rätt att ha ett ombud, ett biträde, och det ska ju polisen också beakta och notera i sitt förvarsbeslut. Sen kan jag ju också inse att ibland så är det väldigt praktiskt svårt, det beror ju på vad det är för tid på dygnet och vilken veckodag och så vidare det är, men oaktat det så har ju barnet rätt till ett ombud och det är viktigt att polisen beaktar det. Kan det vara så att det slarvas med den här frågan? – Jag vet faktiskt inte. Jag kan inte svara på det för det är ingen fråga som vi särkskilt har undersökt. Det handlar om barn som har frihetsberövats? – Ja och just därför så är det viktigt att dom får ett offentligt biträde vilket dom har rätt till. Kan det här vara en signal om att det faktiskt skulle behövas gemensamma centrala riktlinjer när det gäller förvarstagande av barn. – Ja, det är möjligt det är det som vi får försöka bedöma nu. Det kan vara motiverat ha mer riktlinjer från centralt håll. Men jag vill också i sammanhanget understryka att det innebär inte att man kan dra slutsatsen att man inte har beaktat barnperspektivet till exempel och det regelverk som finns men att man inte har redovisat i den omfattning som är önskvärt. Borde det göra det då? – Ja det borde det naturligtvis göra. För att man ska ju kunna utläsa av ett beslut naturligtvis, motiveringen till det och en viss  bakgrund. Man kan naturligtvis inte skriva långa uppsatser, det är ju en begränsad blankett vi pratar om, men det finns ju utrymme för att utveckla det här mer. De här frågorna du ställer och det material du visat får ju naturligtvis anledning för mig och mina kollegor att titta närmare på det här. Och sen får vi se vilka slutsatser vi drar av det. Advokat Enar Bostedt igen. – Det är ju absolut inte bra, det handlar ju om barn och det är klart att frihetsberövande är en stor inskränkning av den personliga friheten för vem som helst men när det gäller barn bör man ju vara extra tydlig och noggrann naturligtvis så det är klart att dom bör få ett juridiskt biträde omedelbart. Tillbaka till Zaher i förvaret den där sena kvällen i december förra året. Och hans gode man Ella Lundgren  som, utan advokat, försöker upphäva förvarsbeslutet och utvisningen. Hon vet att Zaher har medicinska skäl som enligt smittskydslagen ger honom rätt till behandling i Sverige. Och efter många fax och samtal står det klart att utvisningen skjuts upp. Tidigt på morgonen, en halvtimme innan planet ska lyfta till Italien, och Zaher kan åka hem. Idag har migrationsverket beslutat att ta över Zahers asylansökan från Italien och han väntar just nu på besked. Reporter: Hanna Larsson Producent: Lovisa Haag Exekutiv producent: Eskil Larsson 

    starstarstarstarstar
  • Olyckorna ökar inom färdtjänsten

    · 00:29:35 · Kaliber

    Olyckorna ökar i samband med färdtjänstresor. I Kaliber idag om Lennart som fick amputera benet efter sin olycka och de funktionshindrade barnen som får åka till skolan i trasiga bilar. Det är tidig morgon på Kannebäcksskolan i västra Göteborg. Taxibilar anländer med förskolebarn och skolbarn till parkeringen där skolans taxivakter och personal tar emot. Många av barnen här har speciella behov. De är döva, hörselskadade, har talsvårigheter, diagnoser eller andra behov. 120 av de 200 eleverna har skolskjuts eller färdtjänst för att komma till skolan. Vi har åkt hit för att skolans namn ofta dyker upp bland klagomålen på färdtjänst i Göteborgs stad. Det handlar om förskolebarn som släppts av på parkeringen istället för till en vuxen, men också om olyckor och allvarliga incidenter. Varje år skadar sig hundratals personer i samband med en färdtjänstresa och andra samhällsbetalda resor som till exempel sjukresor och transport för barn med funktionshinder. Kaliber har granskat skaderapporteringen i Sveriges storstadsregioner. Trots att färdtjänstcheferna där säger sig jobba aktivt för att minska olyckorna inte minst genom nya tekniska lösningar, kan vi idag avslöja att både olyckorna och personskadorna ökar. I Kaliber idag söker vi svaret på varför olyckorna ökar och om det kan ha ett samband med den prispress som hela taxibranschen är utsatt för. Jag sitter i en rullstolstaxi tillsammans med Lennart Wilde. Föraren kopplar loss banden som håller fast rullstolen under färden. Det var här utanför radhuset i Sollentuna i Stockholm som olyckan hände. Olyckan som kostade Lennart hans ena ben. – Som tur är har jag ju ingen känsel i benen för att annars mer eller mindre bryta och krossa två ben det måste ju kännas en hel del. Det blödde kraftigt för det ena brottet, de benen var av. Lennart är förlamad efter en ridolycka för mer än 40 år sedan och sitter i elrullstol. Vi har gått in i radhuset och Lennarts dotter Mia kokar te. Den 11 mars 2013 skulle Lennart Wilde åka hem till radhuset i Sollentuna efter ett par dagars vistelse på Danderyds sjukhus. – Han öppnar luckan där bak, fäller ut en liten ramp och jag har för mig att han sa "backa försiktigt". Och det går inte att göra något annat med de här rullstolarna de rör sig väldigt långsamt bakåt, däremot så är ju motorn väldigt stark. När den börjar på att åka bakåt och banden, låsningen fortfarande sitter fast, så blir det en spänning som gör att stolen tippar framåt. Det var som en blixt, jag åkte framåt. Jag åkte framåt mot väggen så jag nästan hade kunnat bryta nacken. Lennart har suttit i utrymmet längst bak i den minibussliknande bil, en Wolksvagen Caddy, som taxibolaget använder. Rullstolen är fäst med flera utdragbara remmar längst fram, som fungerar lite som ett säkerhetsbälte. Men när Lennart ska backa tar det stopp. Lennart faller framåt och den mer än 100 kilo tunga rullstolen krossar hans ben. Chauffören får med hjälp av en förbipasserande granne upp Lennart i rullstolen igen, men båda Lennarts ben är krossade. – Men trots att jag inte hade ont så blev jag väldigt omtumlad och just när han skulle försöka lyfta mig upp i stolen, jag trodde att han skulle krossa mig. Jag vet inte om han sa något om att ringa efter ambulans.  Jag har inget minne utav det. Enligt chaufförens egen redogörelse för händelseförloppet har olyckan skett för att Lennart kört snabbt och ryckigt och haft bråttom att backa ut. Han skriver även att han frågade Lennart om han skulle ringa en ambulans men att Lennart säger nej till det så han kör in Lennart i hans hus och lämnar honom där. När Lennarts dotter Mia kommer hem efter en stund hittar hon sin pappa blödande i rullstolen. – Då när jag kommer hem så ser jag att väskorna är slängda utanför ytterdörren och sedan så öppnar jag och då hittar jag min far som sitter i sin rullstol utan kudde och med benen liksom släpande efter sig och han är hysterisk. Då ser jag att det blöder. Byxorna är fulla med blod så jag ringer direkt 112 och pratar med dem där och säger att detta verkar allvarligt. Medan ambulanspersonalen lägger Lennart på en bår och tar in honom i ambulansen så ringer föraren. – Då säger jag att vi är på väg med ambulans och det här ser allvarligt ut och vi får hoppas på det bästa. Jag försöker lugna både pappa och mig själv och det blir även färdtjänstkillen också som jag lugnar på något sätt. Och sen så åker vi iväg. Enligt taxichaufförens skriftliga redogörelse för händelseförloppet har Mia sagt till honom att han inte ska ta på sig skulden för det som har hänt, att det är en olycka. Det blir sedan rubriken för denna händelse i färdtjänstens händelsedatabas. ”Dottern anser att det var en olyckshändelse och inte förarens fel”. – Vad som hade hänt innan jag kom det vet ju inte jag, jag är inte en sådan som vill anklaga någon. Jag vill bara ha en utredning om vad som har hänt. En ärlig utredning där man inte bara försöker skydda sitt eget skinn. Varför tror du att det här hände med din pappa? – Jag tror att det beror delvis på stress. Jag tror att färdtjänsten är väldigt stressade när de ska av och på med folk. För att de har ofta en annan kund som sitter och väntar. Jag tror också att det var därför han fattade ett dåligt beslut, att inte ringa till ambulans när pappa behövde det. Jag är helt övertygad om att han inte är någon elak eller dålig människa, han verkar vara en hygglig kille och de flesta jag haft kontakt med som kör färdtjänst är hyggliga killar och tjejer så det är inte det, men jag tror de är rätt så pressade ibland. Just när det gäller tid. I Kaliber förra veckan kunde vi berätta att klagomålen på färdtjänsten och andra samhällsbetalda taxiresor ökar i storstadsregionerna. Flera av problemen kunde härledas till en stor personalomsättning bland förarna, i ett system där framförallt priset styr vem som vinner upphandlingen hamnar både förare och färdtjänstresenärer i kläm. Vi ville se om även olyckorna, de fall där folk faktiskt skadar sig fysiskt ökar. Genom att begära ut kommunernas och trafikbolagens skaderapportering och granska den kan Kaliber idag avslöja att olyckorna och personskadorna ökar i Stockholms län, i Skåne och i Göteborgs stad. Från 91 olyckor för fem år sedan till 140 olyckor förra året. Minst 123 av olyckorna förra året ledde till personskador. Västtrafik sköter färdtjänstresor för 41 kommuner i Västra Götaland. De har tidigare inte sammanställt de här uppgifterna, men förra året inträffade 22 trafikhändelser där någon blev skadad. Totalt rör det sig om minst 145 fall av personskador i storstadsregionerna förra året. Antalet trafikolyckor har ökat, men de flesta olyckor sker när fordonet står still. Så här kan det till exempel stå i rapporterna. ”När hon skulle kliva in i bilen i baksätet så fick hon inte med sig sin högra fot in i bilen utan föraren stänger dörren och foten kommer i kläm. Resenären hör ett krasch när han försöker stänga dörren. Då ser föraren att hennes fot sitter i kläm. Det är en komplicerad fraktur på foten och att det kommer att ta minst nio veckor för rehabilitering.” ”När resenären kommer ner och försöker sätta sig i bilen så ramlar resenären utanför bilen med halva kroppen i bilen. Hemtjänsten ringer ambulans. Föraren ber resenären att sätta sig på rullatorn så att han kan åka iväg och hämta andra resenärer. Resenären åker ambulans till Danderyds sjukhus.” ”Resenären och hennes assistenter märkte att föraren var stressad och han frågade hela tiden hur lång tid resan skulle ta. När föraren skulle spänna fast resenären i bussen glömde han fälla ner skydden på rullstolens baksida och han spände inte fast ordentligt. Bara efter några meters körning tippar rullstolen bakåt och resenären slår i sitt huvud och sin arm.” ”Föraren låste inte rullatorn så när resenären skulle gå så ramlade resenären och slog i ansiktet. Resenären Blödde kraftigt i ansiktet.” ”När föraren skulle köra in resenären i rullstolen i bilen tippade han inte bak rullstolen för att underlätta, utan körde bara rakt fram. Detta resulterade i att rullstolen hårt träffade bilen och resenären ramlade ur rullstolen. Fallet var så hårt att hon bröt benet. Hon fick åka in med ambulans till sjukhuset.” Det här är bara några exempel på olyckor som inträffade 2013. Anders Wretstrand lektor vid institutionen för teknik och samhälle vid Lunds universitet är en av de få personer som studerat förekomsten av personskador i samband med samhällsbetalda taxiresor i Sverige. Han är oroad över utvecklingen. – Det är bekymmersamt därför att anledningen till att vi gjorde den här forskningen var att den var efterfrågad av vår forskningsfinansiär och vi deltog också i olika sammanhang för att sprida resultaten för hur färdtjänsten ska kunna bli säkrare. Och en hel del har gjorts för fordon har i ökande omfattning blivit låggolvfordon vilket har minskat risken för vissa typer av olyckor, men om det nu är så att olyckorna inte tycks minska utan snarare öka så tyder det på någon typ av systemfel. Anders Wretstrand gjorde tillsammans med flera andra forskare en studie som beräknade samhällets kostnader i samband med skador vid samhällsbetalda taxiresor. Deras beräkningar visar att kostnaden för skadorna kan värderas till en kvarts miljard kronor för hela landet. – Det vi observerade var det att antalet olyckor är inte så många men relaterat till hur många resor som görs så förefaller det som att färdtjänsten är en olycksdrabbad transportform. Enligt Anders Wretstrand är färdtjänsten extra utsatt för olyckor eftersom resenärerna är skörare än andra resenärer och att själva systemet är så komplicerat upplagt. Ofta är flera företag inblandade i en och samma resa och information om resenärens behov når inte alltid föraren. – Och de skador som vi noterade då det var förhållandevis många allvarliga skador som dessutom uppstod när fordonet stod stilla, alltså inte under färd. Han berättar att redan för 10 år sedan när han gjorde sin studie var personalomsättningen stor och många förare visste inte hur de skulle spänna fast en rullstol. – Det kunde tillexempel vara så att jag följde med på ett antal resor och i vissa fall var det så att det kom en förare då som kanske inte har fått så mycket utbildning utan till och med att det var hans första pass. Då fick jag själv hjälpa till och instruera hur rullstolarna skulle sättas fast, trots att min roll egentligen bara var att observera och intervjua resenärerna. Tillbaka till Lennart Wilde och hans krossade ben. När Mia och Lennart kommer fram till sjukhuset så säger läkaren att Lennart har öppna frakturer på bägge benen och efter ett par dagar står det klart att Lennarts ena ben måste amputeras. – Då kunde jag inte tala om det här och en lång tid efter kunde jag inte tala om det här och jag blev väldigt deprimerad utav det här. Det var en mycket svår tid. För mig var det ju en mycket besvärlig händelse som gjorde att våren och sommaren inte blev…och eftersom man är så gammal som jag är man ju rädd om tiden. Man kanske inte har så många somrar kvar. Lennart är trött och ledsen efter att ha förlorat benet och spenderar våren och sommaren med det andra benet i gips. Han orkar inte anmäla händelsen till färdtjänsten direkt och när han väl gör det visar det sig att taxibolaget och färdstjänsten i Stockholm redan har bestämt sig för vad som hänt utan att någon gång ta kontakt med Lennart och kontrollera de uppgifter som föraren lämnade. I köket i Sollentuna läser vi igenom vad som står i förarens rapport. Det man märkte innan inlastningen var att kunden körde mycket snabbt och ryckigt i sin elrullstol som var smal och ganska hög. Gjorde du det? Körde du snabbt och ryckigt? Kan du visa hur snabbt kan du köra? – Ja. Du kör rullstolen med den där lilla spaken. – Det går inte att komma fortare. Det är svårt att köra den särskilt fort faktiskt. Men Lennart Wilde var i sitt yrkesverksamma liv ombudsman på organisationen DHR och tänker att det som har hänt honom inte får hända andra, så han tar själv kontakt med färdtjänsten och kräver en oberoende utredning. Färdtjänsten, rullstolsresor och sjukresor i Stockholm sköts av Trafikförvaltningen på Stockholms läns landsting. De är de som upphandlar och beställer resorna från taxibolagen. Vi är på väg till deras huvudkontor för att träffa den ansvarige chefen Kenneth Svärd och prata om det som hände Lennart. – Den här frågan som du skickade en fråga om, en benhändelse, den är ju  fruktansvärd tragisk i sig men problemet med den händelsen är ju i stort sett att det är inte fordonet som det har varit fel på utan det är själva rullstolen. Och där har vi en svårighet, vi påverkar inte hjälpmedlet. Hur kan du säga att det är rullstolen det är fel på? – Hur kan en rullstol välta inne ett fordon så att säga när det står stilla på vägen? Det är liksom inte görligt om inte rullstolen är så stark vilken den är att den drar omkull sig själv. En elrullstol är ju byggd för att vara otroligt stark och köra till exempel ute i trafiken, upp för trottoarkanter och upp för små höjder. Så den är oerhört stark och har ett kraftigt vridmoment, om då brukaren är lite vårdslös eller kör för snabbt då kan ju tyvärr sådant här hända. Det här är första gången vi har råkat ut för det och det är tragiskt, i synnerlighet för den brukaren, men vi har väldigt svårt att påverka, är rullstolen lämplig i fordonet. Menar du att ansvaret för det som hände ligger på Lennart? – Man kan inte få en rullstol att välta i ett fordon om man inte kör rullstolen eller gasar för mycket. Hur har ni kommit fram till den här slutsatsen? – Det är ju med beprövad erfarenhet som det så vackert heter. Har ni träffat Lennart och testat hans rullstol? – Nej vi har inte träffat någon brukare och diskuterat frågan av det skälet att vi kan ju inte påverka själva hjälpmedlet. Det ligger på annan part. Vi kan inte träffa alla 12 000 brukare av elrullstolar och godkänna deras stolar. Det är inte vår roll. Men ska ni inte ha fordon som de hjälpmedel som brukarna använder fungerar i? – Vi har ju fordon där alla hjälpmedel kan resa med, men sen om hjälpmedlet är lämpligt att resa på i bilen, det är någonting vi inte äger bedömningen utav, utan det måste den förskrivaren av hjälpmedlet göra om det är att lämpligt att resa på eller sittande i så att säga. Jag har träffat Lennart och testat hans rullstol och den har ju bara ett sätt att åka bakåt och det är långsamt. – Ja, men om man kör när rullstolen sitter fast då är den stark nog att vrida omkull sig själv. Men Lennart menar ju att han har fått instruktionen att backa? Och det är väl inget som föraren säger emot eller? – Nja, man ska ju backa sakta ut ur bilen så att föraren lossar de främre fasthållningsanordningarna. Kör man för fort i det läget och inte ger dem möjlighet att lossna, då kan sådant här hända. Men hur kan man köra för fort när det bara finns ett sätt och det är långsamt? – Jag känner inte till rullstolar som bara har ett läge så att säga. Det låter märkligt. I så fall är det ett tecken på att den här rullstolen inte är lämplig i fordonet för den här typen av fasthållning finns över hela världen. Fordonet har det inte varit något fel på. Kenneth Svärd hänvisar till att färdtjänsten i Stockholms län har varit med och tagit fram bilmodellen och att utrustningen är testad av tre oberoende testinstitut och därför vet han att fordonet inte har några felaktigheter. Om rullstolen satt fast så borde Lennart ha märkt det. Det är alltså Lennart eller rullstolen som enligt Kenneth Svärd har orsakat olyckan. Ord står mot ord, men färdtjänsten i Stockholm har aldrig tagit kontakt med Lennart för att höra hans version. Kaliber har också varit i kontakt med det aktuella taxibolaget och inte heller de har sett någon anledning att ifrågasätta förarens redogörelse av händelseförloppet. Men klart är att Lennarts ben krossades när han skulle ur bilen och att han lämnades blödande i sitt hus. Men däremot medger Kenneth Svärd att kontakten med Lennart kunde ha skötts på ett bättre sätt. Och att olyckorna i Stockholms län har ökat från 46 till 60 på fem år beklagar han men påpekar att det är få i förhållande till hur många resor som görs. I materialet från Sveriges storstadsregioner hittar vi 145 fall av personskador under förra året. Det kan röra sig om lättare skador som klämda fingrar och sårskador på händer och ben, men bland skadorna hittar vi också flera allvarliga fall av benbrott och skallskador som ger bestående men och leder till långa sjukhusvistelser. Tillbaka i köket hos Lennart. Han får lyssna på de svar vi har fått från färdtjänsten i Stockholm och det aktuella taxibolaget. – Det känns ju inte bra när de mer eller mindre talar om att jag själv har förorsakat en olycka som gjorde att jag blev av med ena benet och sedan att de inte vill göra en utredning så att man i framtiden kan undvika sådana här olyckor. Det tycker jag är, det är nästan brottsligt. Åter till Anders Wretstrand, en av forskarna bakom den enda vetenskapliga studie av olyckor inom färdtjänsten som gjorts i Sverige. Vi berättar för honom om Lennart och vilka åtgärder som färdtjänsten i Stockholm och taxibolaget har tagit. – Det är en förfärlig händelse det måste man ju säga. Samtidigt är den inte så förvånande för det är den typ av incidenter som vi också har stött på i våra studier. Anders Wretstrand tycker inte att färdtjänsten i Stockholm har gjort en bra utredning av Lennart fall. – Efter vad jag förstår tycks det vara brister i uppföljningen av detta. Man bör ju rimligtvis fråga resenären som blivit skadad och få resenärens version av detta för att sedan kunna utesluta vilka orsaker som kan ha varit möjliga. Man ska inte skuldbelägga föraren här, men det är viktigt att utreda orsaken till detta för att det inte ska upprepas igen. Men om det är på det här sättet som olyckorna utreds är det då konstigt att olyckorna ökar? – Det är ju ingen bra process att minska olyckorna, om man följer upp det på ett så ensidigt sätt. Vi åker tillbaka till Kannebäcksskolan i västra Göteborg. Idag har det snöat. Barnen är rejält påpälsade när de kommer ur taxibilarna och pulsar fram i den djupa snön. Alexandra Gahrn arbetar som elevassistent på skolan och hon är också taxisamordnare. Hon ägnar en stor del av sin arbetstid åt att hantera klagomål som rör elevernas resor till och från skolan. – Igår hade vi en som hade sommardäck på bilen, han kom inte långt kan jag säga. Så ibland får man stå här och skälla lite. Det gör man väl varje dag. När du skäller vad skäller du då om? – Det kan vara som när du kom nu till exempel. En bil som inte hade några lampor där fram. De var trasiga. Då får man inte köra. De har inga skolskyltar när de kommer hit eller att de sitter kvar i bilen och inte är aktiva. Eller så kan de inte svenska. Det är ganska vanligt. Vi går in på skolans expedition där Alexandra skriver in morgonens händelser och skickar in till färdtjänsten. Att färdtjänsten och skolskjutsarna fungerar är viktigt för skolans elever, där de flesta har speciella behov. Under det senaste året tycker Alexandra Gahrn att det blivit allt fler tillbud och incidenter att rapportera in till färdtjänsten. Men vissa chaufförer är fantastiska mot barnen. – Vi har några fasta chaufförer och en utländsk kille är så underbar, han går och lär sig teckenspråk frivilligt.  Det är för att kommunicera med barnen. Och sådana människor är otroliga och sådana vill man verkligen behålla. Vissa är helt underbara. Trots att det finns goda exempel bland chaufförerna så rapporterar Kannebäcksskolan ändå in ett 100-tal incidenter varje år. Oftast rör det sig om att chauffören inte haft en tydlig skylt att det är en skolskjuts, att bildörrarna där barnen sitter inte varit låsta eller att förarna inte hjälper till eller att det är något fel på bilen. Men ibland sker också allvarligare händelser berättar Alexandra Gahrn. – Förra året, det var en elev på eftermiddagen när de åkte hem. Jag tror det var i Tingstadstunneln så krockade de. Och det var inget vi fick reda på från taxibolagen utan vi fick veta det från föräldrarna. Och då visade det sig att bilen kört alldeles för fort. Hur mycket för fort då? – Enligt föräldrarna så körde de ungefär 50 kilometer för fort. Och det är väldigt mycket.   I våras, vid ett annat tillfälle, fick en pojke fick sitta och hålla en bildörr hela vägen från Hisingen där han bodde till Tynnered där Kannebäcksskolan ligger, en resa genom hela Göteborg. – Och när våra taxivakter kommer ut sitter ett barn på den sidan där dörren är öppen och håller i dörren för att den inte ska åka upp. Och då berättar barnet att han har suttit och hållit i den här dörren hela vägen hemifrån och hit för att den inte ska åka upp. För det sitter ju andra barn i bilen också och i mitt fall anser jag att då ringer man in en ny bil. Kan man inte stänga en dörr så kör man inte. Det är ju livsfarligt, det kan ju hända vad som helst. Peter Norling är trafikchef för färdtjänsten i Göteborg. Han tar emot på färdtjänstens kontor i Högsbo. Vad säger du om de här händelserna, just när det gäller de här barnen som har speciella behov? – Det är fullständigt oacceptabelt. Sådana saker får över huvudtaget inte inträffa.  Jag blir bara arg när jag hör det. Det finns inga försvar för den typen av saker överhuvudtaget. Kan man inte stänga en dörr då ska man inte köra. Göteborg sticker ut när det gäller olyckor å det sker mer än dubbelt så många olyckor nu som för fem år sedan. – Vår vision det är att vi inte ska ha några olyckor alls, det ska inte behöva ske något överhuvudtaget. Sen är det ju gudskelov så att de flesta händelser leder inte till jätteallvarliga händelser efteråt. Men det är ändå viktigt att vara observant på det för äldre människor kan få bensår som inte läker så man får absolut inte nedvärdera några typer av skador utan det är otroligt viktigt att vi faktiskt verkligen följer detta. Peter Norling menar att en del av den kraftiga ökningen kan förklaras med att det skedde ovanligt få olyckor i Göteborg 2008. Men han har tänkt mycket på hur färdtjänsten borde förändras för att passa resenärerna. – Göteborg är stort, vi upphandlar vår trafik utifrån ett väldigt stordriftstänkande har det varit. Jag tror vi måste hitta små småskaliga lösningar för att komma till rätta med den här problematiken. Kaliber har idag kunnat visa att olyckorna ökar när det gäller samhällsbetalda taxiresor som till exempel färdtjänst. När första delen av den här granskningen sändes var det många taxichaufförer som hörde av sig till oss och ville berätta om upphandlingar och beställningssystem som gör arbetsvillkoren för chaufförerna orimliga. De säger att det handlar om tid, tid man inte har för att man jobbar på provision, och om dålig planering av beställningscentralerna, att man kan få en körorder som är omöjlig att klara av. En av dem förarna är Johan i Örebro. Johan, som egentligen heter något annat, berättar om den trafikolycka som hände i Örebro i början av februari, där en färdtjänstchaufför från hans taxibolag enligt vittnesuppgifter körde för fort, vilket kan ha orsakat den olycka där både föraren och den 80-åriga passageraren skadades allvarligt. – Jag känner bara att det är tragiskt. Det visar bara hur pressad branschen är i och med att de flesta sitter och kör på provision. De måste hinna köra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Därför blir man stressad.  – Säg att du ringer till beställningscentralen och säger att du behöver 20 minuter till. Då kommer de så att säga planera om körningen. De plockar bort nästa kund som du ska hämta vilket betyder att du i slutändan får en kund mindre. Du får mindre betalt på passet. Och eftersom de allra flesta sitter och kör på provisionslön så betyder det ju mindre pengar i plånboken.  Johan vågar inte vara med sin egen röst, därför har vi låtit en annan person läsa in hans svar. Han säger att kollegor till honom som har pratat om den här stressen i lokala medier har förlorat sina köruppdrag. Vi kontaktar det taxibolag där Johan jobbar, liksom länstrafiken i Örebro som är ansvarig för färdtjänsten och den beställningscentral som lägger ut uppdragen på förarna. Ingen av dem känner igen bilden av de stressiga körningarna, eller att förarna går miste om betalning från färdtjänstresor på grund av det stressiga arbetstempot. Statistiken som Kaliber har tagit fram visar att antalet trafikolyckor med färdtjänstfordon har ökat under de senaste fem åren. Och nu när ett nytt billigare taxibolag snart ska ta över en del av färdtjänstresorna i Örebro tror Johan att olyckorna med färdtjänsten kommer att öka. – Det är bara en tidfråga innan det kommer ske en allvarlig dödsolycka någonstans med ett taxifordon eller ett färdtjänstfordon inblandat. Beroende på framförallt stress. Att man ska hinna så mycket som möjligt. För ska man leva i dag på att köra taxi, måste man vara ganska tung under högerfoten om man vill köra in en vettig lön. Så är det. Så jag tror olyckorna kommer öka. Reportrar: Maria Ridderstedt maria.ridderstedt@sverigesradio.se Karin Wettre karin.wettre@sverigesradio.se Producent: Sofia Boo  sofia.boo@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Om Jägareförbundets dubbla stolar

    · 00:29:35 · Kaliber

    Svenska Jägareförbundet lobbar framgångsrikt mot politiker för sina egna frågor bl a om rovdjur som varg. Samtidigt har de ett uppdrag från regeringen värt miljoner att stå för objektiv information. Kaliber om en intresseorganisation på dubbla stolar. Här nere kan du se att det ligger älgskinn och ben och ja, du vet att det blir ju köttslamsor och sådan kvar då. Och där så sa de, fick jag höra igår, att det finns björnspår. Så vi går väl ut och kikar om vi ser några.Solen strålar men det är bitande kallt. Jag är i norra Värmland tillsammans med Eva Ångström, hon har jagat älg i de här trakterna i drygt 35 år. Och här, uppe i skogen, finns en plats där jaktlaget lägger ut rester från älgjakten. Det skulle kunna vara något, åtminstone några tassar, du vet, björnspår är ju mera avlånga. Det är svårt att veta? Det är jättesvårt att veta.Här finns inte bara björn utan också varg och lodjur.Men de stora rovdjuren björn, lo, järv och varg applåderas inte av alla djurägare är rädda för att tamdjur ska tas av rovdjuren och jägare tycker att de konkurrerar om bytesdjuren.Vilka djur som ska leva i våra skogar och hur många av dem vi ska ha har blivit frågor där olika intressen krockar och där olika organisationer slåss om att påverka politiken. En av dem är Svenska Jägareförbundet. Eva Ångström var medlem i 25 år innan hon lämnade.Och det berodde på hur vargen beskrevs i förbundets medlemstidning Svensk Jakt. De beskrev vargfrågan i ordalag som jag inte kunde acceptera. Jag var så upprörd varje gång jag läste den att jag tänkte att det här går ju inte.Nu är hon i stället engagerad i Rovdjursföreningen och sitter med i deras styrelse. Hon är också moderat politiker och tycker att Svenska Jägareförbundet har ett alltför stort inflytande över politiken. Ja, de är ju överallt. De har ju spritt sig över hela landet och in i riksdagen och lobbar, och lobbar i Europaparlamentet de är överallt, och många av dem de lobbar mot är ju också jägare.Som andra intresseorganisationer lobbar Svenska Jägareförbundet mot politiker för sina medlemmars intressen. Men till skillnad från andra intresseorganisationer har de ett speciellt uppdrag av riksdag och regering, ett uppdrag som varje år ger dem cirka 50 miljoner kronor.De ska bland annat se till att myndigheter och allmänhet får objektiv information om jakt- och viltvårdsfrågor alltså samma frågor som de har ett eget intresse att påverka omkring.Men kan en intresseorganisation både driva sina egna frågor och samtidigt stå för objektiv information? Vad betyder regeringsuppdraget för förbundets möjligheter att få gehör för sin sak? Och hur kan en organisation genom åren ha fått hundratals miljoner för att utföra uppgifter åt staten utan upphandling? Kaliber - idag om Svenska Jägareförbundets dubbla stolar. För att få svar på några av frågorna har jag åkt till Svenska Jägarförbundets anläggning i Sörmland. Här, på Öster Malma, som är ett slott från 1600-talet, finns en viltpark med våra svenska djur, skjutbana, slakteri och restaurang.  HALLÅ! Välkommen, är det första gången du är här? Ja, det är det.Här finns också Svenska Jägareförbundets nationella kansli, och här träffar jag Bo Sköld som är generalsekreterare. Men kom upp här så får du se hur vi jobbar.50 av Svenska Jägareförbundets 109 anställda sitter här på nationella kansliet. Det där är bara fälle-horn från en och samma kronhjort och då är det en farbror som har skänkt, så han har gått och samlat.Svenska Jägareförbundet har ett uppdrag att leda en del av jakten och viltvården i Sverige. Det kallas Allmänna uppdraget och kom till 1938. För det får de cirka 50 miljoner kronor av staten ur Viltvårdsfonden, som förvaltar jaktavgiften som alla jägare betalar.Det handlar om yrkesmässig jägarutbildning och utbildning av jägare som ska söka efter trafikskadat vilt, vissa uppgifter inom älgförvaltningen, och viltövervakning, alltså att kontrollera hur stora viltstammarna är och hur de mår.Men den största delen av pengarna, cirka 35 miljoner handlar om att informera: dels om praktisk jakt till jägare, dels om övergripande information om jakt och viltvård till myndigheter och allmänhet, och också om viltforskning. Och informationen ska vara objektiv.Men hur går det, att både driva sina egna frågor och samtidigt uppfylla regeringens uppdrag att stå för objektiv information? Jag tycker att vi har lyckats väl. Och finns det ett behov av att göra justeringar så måste ju uppdragsgivaren komma tillbaka och säga här måste ni bli tydligare och konkretare i olika frågor.Ersättningen för den allmänna uppdraget utgör cirka en tredjedel av Svenska Jägareförbundets budget. Det ger också förbundet goda kontakter med politiker och myndigheter. Men är det så Allmänna uppdraget också ökar förbundets möjligheter att lobba för sina frågor? Uppdraget i sig innebär ju att vi har direkt koppling till politik eftersom regeringen tar beslut, så den delen är ganska självklar. Eftersom vi ska leverera fakta så stärker vi också vår kompetens som medlemsorganisation och så länge vi håller oss till fakta känns det som positivt för vårt grunduppdrag både för våra medlemmar och för regeringen och jakt och viltförvaltningen.Allmänna uppdraget gynnar både regeringen och medlemmarna, menar Bo Sköld.Men alla håller inte med. När jag börjar titta på frågan hör jag talas om att det hösten 2014 ifrågasattes av tjänstemän på regeringskansliet. Frågan då var om det inte borde upphandlas enligt Lagen om offentlig upphandling. Jag får veta att gjordes en intern utredning, men när jag ringer regeringskansliet går den inte att hitta. Jag söker en handling om Jägareförbundet. Ja, det känner jag igenska se nunejMen Allmänna uppdraget har också ifrågasatts politiskt. Jag heter Stina Bergström och är riksdagsledamot för Miljöpartiet och miljöpolitisk talesperson.Hon anser att det bör utredas och förändras: Jägareförbundet är jätteduktiga på att göra eftersök och bedriva skyddsjakt och det är ju jägare som måste göra det, men däremot de här delarna som handlar om information till allmänheten där tycker jag att det känns konstigt att det är en organisation som ska göra det. Och en organisation som har en syn på saken så att säga.Jakt och viltvård är ett område där olika intressen står emot varandra. Tydligast märks det i vargfrågan. Vargen är en skyddad art, trots det är det tillåtet med licensjakt på varg något som har väckt starka känslor och fått EU att hota med att dra Sverige inför EU-domstolen.Det är också i vargfrågan som Svenska Jägareförbundets dubbla roller ställts på sin spets.När det inte blev beslut om vargjakt 2011 beslöt Svenska Jägareförbundet att delvis avsäga sig de uppgifter i Allmänna uppdraget som hade med varg att göra.Det gjorde att de fick 900 000 kronor mindre 2012 och i regeringens beslut för 2012 och 2013 står det att de inte ska ha något informationsansvar i frågor som rör varg.Så står det inte längre.På frågan om vad som gäller idag menar generalsekreterare Bo Sköld att vissa arbetsuppgifter inom Allmänna uppdraget som exempelvis att motverka illegal jakt rör också vargen. Och specifikt i vargfrågan ska förbundet bistå med att samordna skyddsjakter och informera om myndighetsbeslut, till exempel om vilka beslut som Naturvårdsverket fattar om vargjakt.Men förbundet har sedan 2012 också fortsatt att sitta med i arbetsgrupper, delta i vargsymposium och svara på remisser berör vargfrågan. Det framgår av de redovisningar av Allmänna uppdraget som de skickat till regeringen.Svenska Jägareförbundets dubbla roller går också isär när det handlar om hur många vargar som ska finnas i Sverige.Riksdag och Naturvårdsverk har slagit fast att vi ska ha 270 vargar.Svenska Jägareförbundet säger max 150 vargar.Generalsekreterare Bo Sköld betonar att förbundet naturligtvis driver opinion för sina frågor men accepterar samtidigt de demokratiska beslut som fattats: Har man tagit de demokratiska besluten då har vi sagt att vi lever efter dem. Sen tror vi fortfarande att det är rimligt med 150 vargar.Sveriges största jägarorganisation, Svenska Jägareförbundet, har alltså två olika roller, som medlemsorganisation ska de lobba för att förändra politiken, men som innehavare av ett statligt uppdrag ska de informera objektivt i samma frågor.  På vilket sätt har de då påverkat politiken? På deras hemsida läser jag att de starkt bidragit till att Sverige fick licensjakt på varg. Jag bestämmer mig för att titta närmare på frågan och hittar ett brev till regeringen.Där kommer Svenska Jägarförbundet tillsammans med bland annat Jägarnas riksförbund och LRF med ett förslag som de själva beskriver som kontroversiellt. Förbunden säger nämligen att de kan gå men på flytt av genetisk värdefulla vargar till områden där de kan bilda revir. Anledningen är att man i så fall kan ha mycket färre vargar, och ändå hålla dem genetiskt friska.Men det finns ett villkor och det är jakt.Så här står det i brevet:Därför är det ett ovillkorligt krav att eventuella aktiva åtgärder som kan öka antalet immigranter till dagens inavlade vargpopulation inleds med förvaltningsjakt som verkligen visar på samhällets vilja att reglera vargstammen på en nivå som kan tolereras.Två månader senare lägger regeringen fram en proposition som leder till att Sverige får licensjakt på varg, som inleds 2010.Men det som Svenska Jägareförbundet och de andra intresseorganisationerna gick med på i utbyte mot vargjakten - projektet att flytta vargar har nästan helt gått i stöpet.Och det beror till stor del på att enskilda jägare gavs stort inflytande över hur det skulle fungera i praktiken.Jag är i riksdagen för att träffa Eskil Erlandsson.När vargjakten och besluten att flytta vargar fattas är han landsbygdsminister och han gör en ändring i jaktförordningen. Markägare ska kunna säga nej till att få varg flyttad till sin mark. Men inte bara det. Även jakträttsinnehavaren som kan vara en annan person - får möjlighet att säga nej. Ja, det handlar ju ytterst om äganderätten vad man kan göra på en mark. Enligt vår uppfattning måste det ju vara en acceptans hos den som tar emot en vild art. Finns inte den acceptansen blir ju inte det man gör särskilt lyckosamt för det mesta. Men varför jakträttsinnehavaren? Vi gjorde det valet att det är i första hand markägaren och i andra hand rättighetsinnehavare och i det här fallet valde vi då jakträttsinnehavaren. Men varför just jakträttsinnehavaren? Ja, det var ett ställningstagande vi gjorde.Någon utförligare förklaring än så får jag inte.Men beslutet fick stora konsekvenser. Enligt Naturvårdsverket blev det mycket svårt att flytta varg, eftersom nästan inga jakträttsinnehavare sa ja. Från början hade man talat om att flytta högst 20 vargar. I verkligheten kom bara ett fåtal flyttar att göras, och bara två vargar etablerade sig i det område dit de hade flyttats. Så jakträttsinnehavarens möjlighet att säga ja eller nej är alltså viktigare än att ni kunde genomföra det här projektet? Det är ju till en del genomfört, det är ju som du själv sa. Två vargar. Några förflyttningar ja, och det är ju inte så lite det.Eskil Erlandsson är själv jägare och medlem av Svenska Jägareförbundet, men att det skulle göra honom jävig håller han inte med om. Och han ser ingen konflikt mellan Jägareförbundets dubbla roller: att de både lobbar för sina egna frågor om jakt och viltvård samtidigt som de har ett uppdrag från staten att objektivt informera om samma frågor.De påverkar inte politiken mer än andra organisationer menar han. Det klart att de framför sina synpunkter likväl som andra organisationer framför sina som vi också lyssnar till. Och sen gör ju en regering en sammanvägd bedömning. Det är ju inte så att jag eller ett enskilt statsråd fattar ett beslut utan det tas ju i kollektivet.Men jag pratar med flera olika personer som jobbar nära politikerna får jag en annan bild.De vill vara anonyma med talar om att Jägareförbundet har kanaler direkt in i riksdag och regeringen och ett mycket starkt grepp över många politiker. Jag har jobbat i mer än 20 år, men aldrig upplevt en så stark lobbyorganisation säger en av dem.Men vilka vägar har de då in till den politiska makten? Ja, en av dem sägs gå genom en annan förening som Eskil Erlandsson också är medlem i. Nämligen Riksdagens Jakt- och fiskeklubb. Ja, nu är vi i kulvertarna, en del av det stora underjordiska riksdagssystemet.Jag är i riksdagshusets källare tillsammans med Isak From, socialdemokrat och ledamot i riksdagens miljö- och jordbruksutskott. Här bort är postservice och tryckeri och sådan saker som handlar om intern service.Isak From är också ordförande i Riksdagens jakt- och fiskeklubb och vi är på väg till klubbens skjutbana. Här står det luftgevärshall står det här PrecisBakom en vit dörr finns ett mörkt källarrum. Förutom en nio-meters luftskyttebana finns det inte mycket plats för än mer än ett lågt bord, en ställning för luftgevär och ett skåp med ammunition. Medlemmar kan låna den här hallen. Vi har två mästerskap här, ett på våren, och så ett allmänt inför jul, Skinkskyttet, vinnarna i dam- respektive herrklass blir belönad med en julskinka. Här är en skinkskyttetavla med ett vildsvin.Isak From laddar målet med en bild på ett vildsvin och gör sig klar att skjuta. Mitt i prick!Och så rullar han tillbaka bilden. Vad finns det för koppling Svenska Jägareförbundet och den här klubben? Egentligen ingenting alls, vi nyttjar Svenska Jägareförbundet genom att de återkommande bedriver jägarexamensutbildningen tillsammans med oss. Och sen åker ni på älgjakt i Värmland med dem? Ja, jaktklubben har haft ett mångårigt med Jägareförbundet Värmland, där de erbjuder älgjakt. Betalar man för det här? Absolut! Hur mycket då? Det kostar 2 000 kronor. Och då få man? Då får man en väldigt välorganiserad jakt under en och en halv dag. Finns det andra aktiviteter som Svenska Jägareförbundet står för i jaktklubben? Egentligen inte, det kan vara om vi genomför något seminarium som de är inbjudna till, ibland tillsammans med andra organisationer.Riksdagens jakt- och fiskeklubb har cirka 70 medlemmar som är riksdagsmän eller tjänstemän i riksdagen och varje år åker mellan 10 och 15 av dem på älgjakt tillsammans med Svenska Jägareförbundet, och det är också många som väljer att ta jägarexamen, som är ett erbjudande som vänder sig till alla i riksdagen, inte bara medlemmar. 2014 anmälde sig 25 personer till kursen.Men Isak From ger inte de rätt som menar att Jägareförbundet har ett stort inflytande över politikerna: Det tror jag är en partsinlaga från några som inte tycker om jakt eller Jägareförbundet.Och inte heller han ser någon konflikt i Svenska Jägareförbundets dubbla roller, dels att stå för objektiv information, dels att driva sina egna frågor och han tycker att Allmänna uppdraget fungerat bra, inte minst därför att Jägareförbundet finns i hela landet. Viltvårdsfrågorna är ju verkligen frågor som inte är storstadsfrågor utan regionala frågor och då är det viktigt att den verksamheten bedrivs och kan finnas i hela landet.Hur är det då med den utredning som jag hört talas om skulle ha tagits fram av tjänstemän på regeringskansliet om att Allmänna uppdraget borde upphandlas?Isak From säger att han känner till att det finns ett sådant förslag, men han ser inget skäl till man borde göra en upphandling. För mig kändes inte som ett alternativ att man skulle upphandla det i varje fall och i vart fall har man inte visat på något sätt att en upphandling skulle bli billigare eller att kvalitet skulle bli bättre, snarare tvärtom.Men kan man verkligen välja om man vill tillämpa Lagen om offentlig upphandling eller inte? Jag blir ännu mer nyfiken på vad som egentligen sägs i utredningen och ringer återigen till regeringskansliet. Nu ska vi se allmänna uppdraget nejMen inte heller nu får jag tag på den handling det talas om.Vi återvänder till Eva Ångström i Värmland. På andra sidan den där dungen, där sköt jag en älg en gång.Hon säger att hon håller med Svenska Jägareförbundet i mycket vad det gäller älgjakt, men hon kan inte se att deras information om rovdjur är objektiv. Nu har jag ju tillgång till tidningen Svensk Jakt även om jag inte är medlem så jag har följt den och under 2014 kollade jag vad de skrev om varg. Det var inte ett, som jag minns, positivt uttalande om vargen. Men kan man inte tänka sig att tidningen är fristående från förbundet? Jag har hört det där att tidningen talar för sig. Det kan den väl inte göra? Vi har ju en tidning i Rovdjursföreningen som heter Våra Rovdjur, den är också fristående. Men det vore ju märkligt om den till 90 procent uppehölls sig vid något som själva Rovdjursföreningen inte står för.Enligt Svenska Jägareförbundets generalsekreterare Bo Sköld försöker förbundet skilja mellan förbundets åsikter och information inom Allmänna uppdraget. Tidningen och bloggen ska spegla medlemmarnas intressen säger han.Men kan man verkligen göra en sådan uppdelning?Jag går igenom Svenska Jägareförbundets blogg skriven av förbundets anställda. Flera inlägg får mig att reagera, men speciellt ett. En jaktvårdskonsulent, alltså en av dem vars tjänst till stor del går inom Allmänna uppdraget, skriver så här om en namngiven forskare.Han har fel på flera punkter och vilseleder medvetet läsaren Han driver hänsynslöst en egen agenda Han föreslår svenska förvaltningsåtgärder i syfte att gynna sin egen privata forskning. Så här säger Bo Sköld: Det som jobbigt i de här frågorna är ju att man både ska kunna ha fakta och faktaunderlag och sen så uttrycka åsikter som våra medlemmar tycker och känner och där kommer det alltid att vara en svårighet att vara glasklar och krispig när det gäller vad som är vad. Men där har vi valt att bloggen, den är inte något faktaforum i grunden.Men Svenska Jägareförbundet ska inte bara objektivt informera om vetenskap. De sitter också med i det råd som granskar ansökningar från de forskningsmedel som Naturvårdsverket beviljar; de arrangerar konferenser om bland annat viltforskning och ibland tillsammans med Naturvårdsverket och varje år svarar de på ett 100-tal remisser inom ramen för Allmänna uppdraget.De har helt enkelt ett stort inflytande i jakt- och viltvårdsfrågor. Men som Sveriges största jägarorganisation med cirka 150 000 medlemmar kanske de ska ha det? Jag ställer frågan till Andreas Duit som är docent i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Ja, å ena sidan är det jättebra att man har en aktiv dialog med myndigheter och förvaltningar så ska vara i en demokrati, men det problematiska börjar ju när ett särintresse får en priviligierad position gentemot alla andra, då kan man börja misstänka att den här positionen över tid leder till att intresseorganisationens syn på vad som är riktig och bra policy blir det normerande medan andra intressen, synvinklar och perspektiv trängs undan. Och får successivt allt svårare att komma till tals.Risken finns alltså att Svenska Jägareförbundet får ett alltför stort inflytande, och att dess syn blir det som betraktas som normalt och rätt. Det finns trots allt olika idéer om hur viltvård ska bedrivas och det finns nog en del som menar att vår flora och fauna bör nog förvaltas på ett annat sätt än att maximera dess jaktvärde.Enligt Andreas Duit var det tidigare vanligt att staten knöt olika intresseorganisationer till sig, men att det är en modell för statsförvaltning som i stort sett försvunnit sedan slutet på 1900-talet. Men däremot är det något man i större utsträckning rört sig bort ifrån mycket därför att man upplevde att det blev ett system som inom vissa områden gav alldeles för stort inflytande åt särintressen.Men vad säger då Svenska Jägareförbundets generalsekreterare Bo Sköld: kan en intresseorganisation som driver sina egna frågor samtidigt stå för objektiv information? Ja, det kommer väl alltid att vara så eftersom vi har både ett medlemsuppdrag och i det här fallet ett regeringsuppdrag att vi alltid måste granska är vi tillräckligt objektiva, är faktan tydlig, inte åsiktskopplad om vi lägger ut på webben om våra viltarter eller lägger fram ett remissförslag och då kommer det alltid att ligga en svårighet där och då kommer det alltid att vara viktigt att vara på hugget: dels internt, dels regeringen. Stämmer det, håller det, så det där tycker jag vi måste jobba med hela tiden.Men flera statliga utredningar har genom åren pekat på att Jägareförbundets dubbla roller är problematiskta.1997 Det är inte lämpligt att EN organisation har ett sådant här uppdrag. Det borde fördelas på flera organisationer och myndigheter, står det i en utredning.2003 Jägareförbundets dubbla roller kan skapa trovärdighetskonflikter när det gäller objektiv och allsidig information, skriver en utredare, och föreslår ett nedbantat Allmänt uppdrag.2004 En ny utredare kommer fram till att Jägareförbundets dubbla roller INTE är något problem, förutom vad det gäller rovdjur där bör de inte ha något informationsuppdrag, anser utredaren.2007 Allmänna uppdraget tillsammans med att förbundet företräder ett särintresse innebär att de har en särställning i jämförelse med andra intresseorganisationer, står det i en utredning.Men när det blivit dags för politiker att fatta beslut har det hittills alltid slutat med att Svenska Jägareförbundet får behålla sitt uppdrag. Jag frågar miljöpartisten Stina Bergström vad hon tror. Men jag tror att det handlar om att man är duktig på att lobba på politiker, och kanske också att det är många politiker som är jägare.En artikel i Svenska Dagbladet 2003 pekar på samma sak. Den beskriver hur förbundet inför hotet om att få sitt Allmänna uppdrag rejält nedbantat inlett ett lobbyarbete och bland annat tagit kontakt med Riksdagens jakt- och fiskeklubb.Jag frågar Bo Sköld om det är så här man jobbar även idag? Nej! Inte? Nä. Hur gör man idag då? Ja, man informerar om fakta.Bara några dagar innan jag ska träffa Svenska Jägareförbundet får jag ett mejl. Mejlet innehåller den utredning som jag letat efter ett par månader.  Den är gjord av regeringens enhet för upphandlingsrätt och slutsatsen är tydlig: övervägande skäl talar för att Allmänna uppdraget skulle ha upphandlats. Och det fick Svenska Jägareförbundet veta hösten 2014 - förbundets ordförande Björn Sprängare berättar om hur det gick till. Jo, vi fick ju information att nu ska Allmänna uppdraget omprövas, det ska inte hanteras som tidigare och vi var ju rätt ställda. Det kom ju som en blixt från en klar i himmel. Vi hade svårt att svara hur vi skulle agera, vi bad att få återkomma. Och vi gick ju hem och resonerade och sen tog vi kontakt med statsrådet och uppenbarligen tog man intryck av vad vi sa.Björn Sprängare säger att förbundet inte är främmande för en översyn av Allmänna uppdraget, men att man i så fall måste ha tid att ställa om verksamheten som har stor personal. Vi tyckte att ska man göra en förändring så bör man få medverka i en förändring, hur den ska gestaltas, det kan vi inte bara få rakt upp och ned som en blixt från himmeln och sen kom svaret tillbaka att vi går vidare som vi gjort förut. Tog ni några kontakter utöver statsrådet då? Ja, vi mobiliserade naturligtvis det vi kunde för att kunna påverka personer som har inflytande där, det är självklart att vi gör det.Och mobiliseringen gav alltså effekt.Allmänna uppdraget blir kvar tills vidare, men man kommer att titta på det i samband med att man utreder hur pengarna från jägarnas jaktavgifter används.Det här säger ansvarig minister Sven-Erik Bucht. Och vad vi kommer fram till där det är för tidigt att säga idag.Och när den utredningen blir klar vill han inte uttala sig om, bara att han anser att Allmänna uppdraget är viktigt.  Och att vi har ett Allmänt uppdrag även fortsättningsvis, det är väldigt viktigt. Och ska det upphandlas? Det får vi se.Reporter: Lena PetterssonProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se       

    starstarstarstarstar