industriella

  • 11 – Bengt Järrehult, professor i Innovation, om den industriella menopausen – varför storbolag tappar innovationskraften och vad de kan göra åt det.

    · Spinnovation

    Bengt Järrehult är professor i Innovation på Chalmers och har tidigare jobbat på SCA ansvarig för Innovation och Knowledge Management där han jobbade med att ta in nya metoder för att jobba med innovation, bland annat Open Innovation. SCA är idag ett av de bolagen i världen som är bäst på Open Innovation. I denna episod berättar Bengt om hur bolag tappar i innovationskraft när de blir större, ett begrepp som han kallar för den industriella menopausen. Bengt förklarar varför det blir så och vad företagen kan göra åt det. Bengt har skrivit mycket klokt på https://www.innovationmanagement.se/author/bengtjarrehult/.Read more →

    starstarstarstarstar
  • Vår överlevnad hänger på några decimeter

    · 00:09:38 · OBS

    Om människan ska ha någon framtid på jorden, måste vi värna om matjorden. Eva-Lotta Hultén reflekterar över hur vi kan förstå vikten av denna ödesfråga. Pasikazia Rweshereka böjer sig trots sin ålder smidigt över odlingsbädden och rensar bort lite ogräs. Jorden är rödbrun och fet och tomater, lök, aubergine, pumpa och bönor samsas om utrymmet. Inte bara utsikten från kullen där hon bor utan också själva odlingen är mycket vacker. Marken hon brukar ligger på de branta sluttningarna i Karagwe i nordvästra Tanzania. Allt växer mycket snabbt, en del av grödorna på hennes mark kan bara trivas i tropiskt klimat och doften av multnande växter och jord är mycket starkare, men bortsett från det påminner mycket i Pasikazia Rwesherekas odling om min egen trädgård. Vi undviker båda att lämna jorden bar. Kompost och gödsel från egna djur är en viktig del i förbättringen av jorden och träd, buskar och grönsaker samsas för ett bra mikroklimat. Där marken sluttar har vi terrasserat för att undvika att jorden rinner iväg med häftiga regn. Pasikazia Rweshereka hade mycket problem med jordflykt förr. Det var innan hon började bruka enligt principen agroforestry, eller skogsjordbruk som det kallas på svenska, där växter av olika storlek samodlas och man försöker hålla jorden ständigt täckt. Jord. Jord som i jorden vår planet och jord som i den substans där växter kan slå rot. Det finns något både vackert och klokt i att det är samma ord vi använder för dessa två. Utan jord, eller mer exakt, utan matjord, kan jorden inte längre vara vårt hem. Matjorden är det tunna översta lagret där maskar, bakterier, svampar och andra nedbrytare får marken att leva. Namnet Adam, den första människan, är kopplat till hebreiskans ord för jord och homo kan härledas till humus, latin för levande jord. Av jord är vi komna. Matjordens undergång är människans undergång. När de första bilderna av jorden utifrån rymden kom bidrog de till att få många att förstå hur sårbar den är och därmed också hur skör vår tillvaro. Jag tänker att en vanlig genomskärningsbild av jordlagren egentligen borde kunna ha samma effekt om vi bara förstår dess innebörd. Vår överlevnad hänger på bara några decimeter! När jag började odla min trädgård för snart tjugo år sedan var jag inte intresserad av jord. Odlingsböcker jag läste framhöll vikten av att gödsla, kalka, strö ut aska, luckra och lägga ett täcke av gräs men jag petade bara ner fröerna, rensade bort ogräs och hoppades på det bästa. Råden att inte gå för mycket på jorden för att inte förstöra strukturen tog jag inte heller på allvar. Kan man köra med jättemaskiner på åkrarna så borde man väl kunna gå omkring lite mellan morotsraderna? De första åren var inte mina skördar något att hurra för. Så jag började fjäska. Täcka med gräsklipp och tång, hålla mig till gångarna, sprida kompost. Och jag slutade vända runt på mullen för att undvika att störa den underjordiska organisation som råder. I en enda tesked jord kan man hitta upp till en miljard levande organismer och svamparnas mycel breder ut sig överallt och hjälper växterna ta upp mineraler i jorden. Det är ett sinnrikt samarbete. I utbyte får de kolhydrater. Jag började respektera jorden och jag började ifrågasätta hur det är möjligt att behandla den som man gör i det industriella jordbruket. Sanningen är att priset för de stora skördarna är högt. I boken Den stora ätstörningen beskriver författaren, bonden och jordbruksexperten Gunnar Rundgren hur konstgödsel förgiftar både naturen och oss och leder till förlust av biologisk mångfald. Men industrijordbrukets misshandel av jorden handlar också om hur den sköts rent mekaniskt. Plöjning skär sönder jorden och dess invånare, de dör av sol och torka eller blir till mat åt fåglar. Matjorden släpper ifrån sig koldioxid till luften och blir mindre näringsrik och sämre på att hålla vatten. Och matjordslagren på vår jord inte bara utarmas utan blåser bort på stora öppna fält där vinden får fri fart utan att lugnas av träd; det rinner ner i diken, åar och älvar och pressas samman och förstörs av gigantiska maskiner. Vi förskingrar och dödar. Det tar mellan 60 och 1500 år för en centimeter matjord att återskapas. En centimeter! I den goda jorden hämtar djupa rötter näring från mineraler och lämnar organiskt material i jorden. Maskar, svampar och bakterier får jorden att leva och växa. Har det översta lagret i stället skadats fortskrider förödelsen ofta tills jorden har försvunnit helt. För några år sedan började land grabbing uppmärksammas. Stora jordbruksföretag köpte upp mark i tredje världen för effektiv odling och export till den rika världen. Men vi pratar häpnadsväckande lite om detta att matjordarna håller på att spridas för vinden och rinna bort med regnen. Kanske för att det när det handlar om land grabbing finns någon slags ond och girig part att skylla på. Erosion ser vi bara som en olycklig bieffekt av att vi alla behöver mat och den storyn passar den gängse mediedramaturgin mycket sämre. Pasikazia Rwesherekas mark är på knappt en hektar. Det är bara tre gånger så mycket som min trädgård. Under min resa i Tanzania ser jag jordbruksmaskiner endast en gång, på en före detta ministers mark. Där virvlade torr jord bort med vind som drog fram över de stora fälten. Det påminde mig om Västgötaslätten där jag också ofta sett vinden göra sorgliga föreställningar med uppvänd jord som dansare. Storleken på jordlotterna i Tanzania gör det svårt att effektivisera jordbruket och det riskerar att hålla kvar enskilda i fattigdom och hindra utveckling för landet som helhet alltför många människor måste ägna sig åt matproduktion. Samtidigt finns fördelar med att odlandet aldrig anpassats efter stora maskiners behov av öppna ytor, där jorden försvinner. Med små lotter som alla praktiserar skogsjordbruk kan det skapas ett mosaikjordbruk där träd bidrar till att hålla jorden på plats och matar den. I Sverige är vi effektiva men stordriften gör det i stället svårt att få till hållbarhet, miljöhänsyn och omsorg om jorden, grunden för att något ska kunna växa. Det kortsiktigt rationella och effektiva ställs mot det långsiktigt hållbara; den skönhet och myllrande mångfald Pasikazia Rweshereka skapar på den lilla plätt hon anförtrotts att förvalta mot de storskaliga, industriella odlingsöknar vi med konstgjord andning upprätthåller på våra åkrar; ur jordens horisont: närande mot tärande. Kanske kan matjordens död bli nästa stora fråga, nu när vi redan medvetandegjorts om klimatförändringar, land grabbing, bidöd och vattenbrist? För det här är allvar. Erosion och jordförstöring har under årtusenden bidragit till flera tidigare civilisationers fall. Bördiga halvmånen i Mellanöstern, ett av de områden där jordbruket en gång uppstod, gör sig idag inte förtjänt av sitt namn eftersom stora delar gjorts ofruktsamma av erosion och försaltning. Idag är merparten av jordbruksmarken i världen stadd i olika grad av förfall. Att odla i näringslösningar är inte någon långsiktig lösning, hur gärna vi än vill tro det. Det är dyrt och energikrävande. Om vi vill att också framtida generationer ska ha något att äta måste vi helt enkelt sluta knapra på jordens tunna hud och i stället börja vårda den. De öppna fälten måste bort och träden återges sina platser i odlingslandskapen. Kanske kan vi på samma sätt vi efterfrågar närodlade och kravmärkta varor också kräva att de är jordvänliga? Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

    starstarstarstarstar
  • En demokrati som bygger på gemensamt ägande

    · 00:10:47 · OBS

    Är en annan värld möjlig? Och hur bör samhället organiseras? Lars Hermansson läser nyskrivna essäer från en vänster som inte längre tror på revolutionen. Ja, och vi måste börja med ett översättningsproblem. För det gemensamma på svenska leder tankarna åt ett annat håll än comune gör på italienska. Vi säger ofta allmänning om en plats där alla har rätt att vistas, oavsett vem som äger den, det kan vara kommunen, det kan vara kungen, det kan vara staten. I Italien skulle man säga Un bene comune, en gemensam nyttighet, om till exempel Hagaparken i Stockholm, som ju faktiskt kungen äger. Men även luften vi andas är på italienska un bene comune, vattnet vi dricker, skolväsendet borde vara det tycker de flesta, liksom internet, kulturarvet etcetera.Vi har inget bra samlingsbegrepp för de där grejerna på svenska, men fram till privatiseringarna tog fart för tio, femton år sedan var vi vana vid att allt det skulle tas om hand av stat och kommun, och förvaltas med hjälp pengar från skattsedeln. I Italien har, på gott och ont, centralmakten inte varit lika dominerande. Därför har det gemensamma som begrepp och företeelse, fortsatt att ha en viktig plats i tänkandet kring vad en demokrati kan vara.Dalla revoluzione alla democrazia del´comune består av nio essäer skrivna av italienska och franska politiska filosofer som alla försöker staka ut en ny väg för en vänster som inte längre tror på revolutionen. Men som inte heller tror att den representativa demokratin som vi känner den kan leda oss ut ur den postpolitiska trötthet som tycks ha drabbat alla utom en växande skara högerpopulister.Boken är utgiven i samarbete med filosofiska fakulteten vid universitetet Federico II i Neapel, en stad där kommunledningen nyligen stiftat en lag som avkriminaliserar ockupation av tomma fastigheter, om ockupanterna i fastigheten bedriver någon form av, vad vi skulle kalla, allmännyttig verksamhet. Då förklaras byggnaden i stället vara en bene comune en gemensam nyttighet, som kommunen stöder med sådant som gratis el och renoveringar, utan att för den skull lägga sig i förvaltandet av fastigheten eller den verksamhet som där bedrivs, som kan vara allt från dagis till rättshjälp för migranter.Flera av essäerna i boken talar också om stadsrummet som den plats där vi blir till som politiska subjekt, där idéer tar form i samtal och kontroverser. Det är ganska typiskt italienskt. Staden, och inte minst piazzan eller tidigare forumet, har haft en stark ställning ända sedan antiken som påstådd garant för civilisation och framsteg.Ett annat rum där vi formas som politiska subjekt är arbetsplatsen, menar den italienske filosofen Toni Negri i sitt bidrag till boken. Fram till kapitalismens genombrott på 1700-talet när arbetskraften började hyras in en masse och kontrolleras av tidsstudiemän, var arbetet i det gamla bondesamhället något man utförde gemensamt i självorganiserade arbetslag. Naturligtvis inte i frihet i till exempel ett feodalsystem, men ingen höll koll på vem som utförde arbetet, under hur lång tid och på vilket sätt, bara skörden bärgades och en del av den levererades enligt överenskommelse. Under den industriella kapitalismen stängdes arbetaren in, arbetsplatsen privatiserades, och arbetaren individualiserades via ett lönesystem. Att öppna upp denna arbetsplats för demokratiskt inflytande, eller rent av ta över den och göra revolution, har varit ett genomgående tema i den socialistiska historien från Marx fram till de innefrusna löntagarfonderna i Sverige på 1980-talet. Men i dagens kognitiva kapitalism är arbetsplatsens fysiska egenskaper inte längre viktiga, menar Negri, eftersom den mest eftersträvade produkten inte längre är fysisk utan digital.Termen kognitiv kapitalism myntades av den franske ekonomen Yann Moulier Boutang som i sin bok Le Capitalism cognitif från 2008 menar att den ekonomiska makten idag finns hos den som kontrollerar informationsflödet snarare än varuflödet. En frigörelse för de arbetande klasserna i västliga demokratier kan alltså inte längre handla om att ta över produktionsmedlen, eftersom produktionsmedlen är outsourcade till låglöneländer. Identitet och självkänsla skapas på nätet snarare än i fabrikerna.Möjligen springer Moulier Boutang, och Toni Negri med honom, händelserna en smula i förväg, det tillverkas fortfarande en hel del bilar och armerad betong i gamla Europa, men allt mindre, och det är svårt att bli av med intrycket att de gemensamma rummen i kapitalstarka städer som Stockholm och New York är kapitaliserade in i minsta vrå, liksom att de ofta varumärkesprydda kropparna som vistas i dem, bidrar till den utvecklingen genom att lydigt göra det som går att göra i dessa rum: nämligen konsumera.Så om det gemensamma ska kunna utgöra grunden för en politisk kursändring måste initiativen komma från periferin snarare än centrum, från fattiga städer och landsändar med underutnyttjade urbana rum, som till exempel Neapel, menar Angela Polverino i sin essä. När människor tar över dessa byggnader och platser, eller befriar dem som man säger i Neapel idag, och gör dem gemensamma igen genom att rusta upp dem och förvandla de till platser där det är gratis att vistas, visar man på ett alternativt sätt att vara tillsammans i staden. Mer kanske i linje med den antika idén om torget inte bara som en marknadsplats, utan också som en plats för idéutbyte och debatt. När jag läser den här essäsamlingen ställer jag mig ibland lite undrande till disproportionen mellan det hopp som sätts till det gemensamma som politisk kategori, och den vaghet begreppet bär på. Det definieras snarare av vad det inte är än vad det är. Det är inte kapitalism, det är inte privat ägande, det är inte individualism och så vidare. Betydligt mer positivt innehåll ges ordet i en essä med just titeln Bene Comune av den italienske professorn i komparativ juridik Ugo Mattei, en essä som nyligen kom i bokform på svenska i min översättning och med förord av John Swedenmark. Mattei knyter begreppet det gemensamma till det som inte borde kunna ägas och exploateras, eftersom det fanns här före oss och kommer att finnas här efter oss, och som vi alla är beroende av för vår överlevnad: jorden, vattnet, luften, skogarna, ekosystemet helt enkelt. För att inte trasa sönder detta bortom räddning är helt nytt tänkande av nöden, menar Mattei, ett som ser till kvalitet snarare än kvantitet, som bygger på samarbete snarare än konkurrens, och som är långsiktigt snarare än kortsiktigt.Mattei menar att det gemensamma de senaste århundradena, alltså grovt sett under den industriella kapitalismen, har befunnit sig i en kniptång mellan staten å ena sidan och det privata näringslivet å den andra. Bägge dessa instanser har velat kontrollera och dominera det gemensamma på sina egna villkor, vilka bara skenbart stått i motsättning till varandra, menar Mattei.För såväl det statliga ägandet som det privata gör jorden till en vara, tänker kvantifierande och kortsiktigt och kämpar för att vinna marknadsandelar, stater mot andra stater i krig och territorialtvister, privata ägare mot staten och andra privata ägare i affärsuppgörelser. Vad det gemensamma tvärtom kräver är ett nätverkstänkande av ömsesidighet, en insikt om att varje del är beroende av varje annan del i en härva av relationer utan slut, och där vårdande och lyssnande färdigheter måste vara det som präglar relationen, oavsett om det är ett vattensystem som ska skötas eller en digital plattform. Mattei menar att det dominerande vetenskapliga paradigmet i väst, som sedan åtminstone Aristoteles gör en tydlig åtskillnad mellan subjekt och objekt, herre och slav, ägare och ägd, saknar språk för ett icke-hierarkiskt nätverkstänkande, vilket förstås också präglar juridiken.Men så har det inte alltid varit. Mattei gör en stor poäng av att västerlandets kanske mest inflytelserika juridiska dokument, Magna Charta från 1215, som gått till historien som ett av de första exemplen på institutionaliserad maktdelning, eftersom det garanterar den brittiska adeln ett politiskt inflytande och rätten att störta kungen om denne skulle bryta mot någon av de punkter dokumentet innehåller, också innehåller en text med titeln The charter of the forests, som garanterar folket, the commoners, rätten till all mark som inte tillhör adeln, alltså den mark som i teorin tillhörde kungen, men som i praktiken förvaltades och nyttjades av folket.Här fanns alltså ett lagligt skydd för det gemensamma, som sedan försvann eller förträngdes ur den västerländska rättstraditionen. Fram till nu i Italien, där alltså Neapels kommun jobbar för att återinföra det gemensamma som juridisk kategori. Lars Hermansson

    starstarstarstarstar
  • #24 David Jonstad –Vår industriella civilisation har passerat bäst före-datum

    · Klimatpodden

    David Jonstad är journalist, föreläsare, redaktör på klimatmagasinet Effekt och författare till flera böcker om vårt ohållbara sätt att leva. Vi träffade under årets bokmässa för att prata om hans flytt från Stockholm till en liten by i Dalarna. På vilket sätt är livet på landet ett sätt att leva mer hållbart? Om detta pratade vi, liksom om klimatångest och klimatsorg, om att bygga ett samhälle som är motståndskraftigt mot kriser och chocker, om att göra sig mindre beroende av samhället genom att själv producera mer och konsumera mindre och varför vår industriella civilisation har passerat bäst före-datum. Musik: Nocturne in F Moll Opus 55 av Chad Lawson

    starstarstarstarstar
  • Parismötet 2015 - Anders Turesson: Det handlar om att ändra den industriella civilisationen

    · 00:23:47 · Klimat

    Ekots miljöreporter Annika Digréus möter tidigare förhandlingschefen Anders Turesson. I tolv år ledde han den svenska delegationen vid FN:s klimatförhandlingar. Mer inför mötet: sverigesradio.se/klimat Det här är första delen av Ekot och Vetenskapsradions podd Klimatmötet inför FN:s toppmöte i Paris. Anders Turesson berättar om kommatecknens betydelse för världens framtid i de komplexa förhandlingarna. – Det handlar om att ändra hela den industriella civilisationen, säger Turesson i podden. Annika Digréus, Ekot annika.digreus@sverigesradio.se Twitter: @digreus

    starstarstarstarstar
  • Industriellt byggande blir billigare

    · 00:19:46 · Vetandets värld

    Det är akut bostadsbrist i Sveriges större städer, men det är dyrt att bygga bostäder. Industriella metoder är ett sätt att spara pengar i byggbranschen. Med storskalighet, massproduktion och minimerad lagerhållning kan kanske en tredjedel av byggkostnaderna sparas in. Problemet som ledde till att man satte igång miljonprogrammet på 60-talet ser likadant ut idag - akut bostadsbrist i de större städerna orsakad av stor inflyttning. Höga byggkostnader brukar anges som en anledning till bostadsbristen. Problemet skulle delvis kunna avhjälpas om branchen tillämpade industriella metoder som storskalighet, massproduktion och minimerad lagerhållning. På så vis går det att spara uppemot en tredjedel av kostnaderna, menar Ronny Andersson, adjungerad professor vid Lunds Tekniska Högskola. Vetandets Värld handlar idag om den svenska byggindustrin och vi besöker en av de hetaste regionerna i Sverige just nu, nämligen Malmö. Medverkar gör Ronny Andersson, professor vid Lunds tekniska högskola och Olle Ingman, teknisk chef vid MKB - Malmö Kommunala Bostäder Reporter: Jon Thunkvist Programledare: Johan Thorstenson johan.thorstenson@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Avsnitt 67 - Robert Falck

    · 01:08:25 · Logistikpodden

    ”Vi måste ta ansvaret, för våra barns skull, att ställa om både transport- och logistikbranchen till hållbarhet.” Robert Falck är VD och grundare till det högaktuella företaget Einride. Om han får som han vill kommer våra vägar att trafikeras av 200 självkörande lastbilar inom ett par år, något som fått global uppmärksamhet. Eller, egentligen är det ju inte lastbilar utan så kallade T-poddar. De är eldrivna, självkörande/fjärrstyrda och har ingen förarhytt. Robert har fyra examina från både ingenjörs- och ekonomiutbildningar och har redan hunnit med flera intressanta jobb. Eller vad sägs om Chalmers representant i Silicon Valley, arbete med en otrolig expansion av fordonsindustrin i Ryssland, globalt ansvarig för processer och system på Volvo Powertrain, skapare av gästlistesystem för nattklubbar, matchmaking för jägare och nu senast uppfinnare, grundare och VD för tokintressanta Einride. Vi pratar (som vanligt) om allt möjligt, såsom extrema kulturskillnader, mellan Silicon Valley, industriella storföretag och ryska tillväxtområden. Och om nattklubbar. Men också om betydelsen av studentkåren, Silicon Valley och ingenjörsvetenskapen. Och om universitetens framtida roll. Men framförallt pratar vi om transportbranschens framtid. Och Robert vill gärna vara en del av denna. Länkar: Einride Robert på LinkedIn Logistik och transport Chalmers Studentkår Charmdagarna Ett stycke 90-tal (jag arrangerade rockfestival, väldigt kul!) Waymo plockar bort förarna i Phoenix  Keyflow The Great Wild  Min livesändning på Facebook från Einrides lansering under Almedalsveckan

    starstarstarstarstar
  • Kelela & den böjda R&Bn

    · 00:48:58 · Musikguiden i P3: Soul

    I början av 10-talet växte det fram en ny modig och tyngdlös R&B med svepande syntsjok, krossade industriella ljudlandskap, tung bas och söta singersongwriter-drömmar. Vrakdelarna från 00-talets genrekollaps förenades på ett lika självklart som odefinierat vis. Kelela utmanade den moderna R&Bns överenskommelser med pop, men har inte haft bråttom med att få ut sitt regelrätta debutalbum. Efter bland annat prisade mixtejpet "Cut 4 me" är Kelela nu äntligen aktuell med "Take me apart".

    starstarstarstarstar
  • När världen går sönder: Gustav Metzger och den autodestruktiva konsten

    · 00:10:03 · OBS

    Varför slår Pete Townshend i The Who sönder sina gitarrer? Svaret är Gustav Metzger, den autodestruktiva konstens fader som dog 2017. Pontus Kyander tecknar ett porträtt av denne konstnärsaktivist. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Alla med intresse för rockmusikens historia har sett bilderna. Pete Townshend, frontfiguren i the Who som drämmer gitarren i golvet, och sedan ränner gitarrhalsen in i en av jättehögtalarna på scen. Gitarren studsar, vägrar gå i stycken, men knäcks till sist efter att ha svingats rundhänt. Under tiden välter trummisen Keith Moon trumsetet överända. Det ryker, det vrålar, det skriker från ljudanläggningen. Det smittade av sig, och i USA satte Jimi Hendrix eld på sin gitarr på Monterey-festivalen 1967. För att inte tala om alla hotellrum som i svallvågorna skulle demoleras av andra ambitiösa musiker. Var det hela bara en gimmick, eller något som gick över styr? Senare har Townsend sagt att han fick idén från konstnären Gustav Metzgers föreläsningar om en Autodestruktiv konst. Som så många andra unga i London hade Townsend studerat på en konstskola, och The Who tänkte han sig som ett autodestruktivt, självförstörande band.  Autodestruktiv konst iscensätter vår besatthet av förstörelse Gustav Metzger var knappt tjugo år äldre än Townsend och hade med nöd och näppe undkommit Förintelsen genom en barntransport med buss från Nürnberg 1939. Sedan stängdes gränserna. Han och hans bror Max var vad vi idag kallar ensamkommande flyktingbarn. Det är inte svårt att se varifrån impulsen kom till att uppfatta destruktion som ett centralt element i vår civilisation. Det hade redan de italienska och ryska futuristerna hävdat, de som ville förhärliga kriget världens enda hygien och riva museerna och akademierna. Om vi lämnar Gustav Metzger en stund, kan man lätt se att konsten och litteraturen under hela 1900-talet och fortfarande har en underström som kretsat kring destruktion. Den finns som ett element i kubisternas sönderbrytande av världen i kalejdoskopiska delar, den är central i dadaisternas nihilistiska experiment i Zürich och Berlin. Destruktionen skär som ett snitt genom ögat i Dalís och Buñuels surrealistiska film Den andalusiska hunden från 1929, och tanken att bryta ner för att sedan bygga upp igen framgår med tydlighet i ryssen Dziga Vertovs montagefilm Mannen med filmkameran från samma år. Dessa verk och rörelser karakteriseras av ett slags nihilistisk optimism: världen ska börjas om, och då är det bestående bara en hämsko. På dess ruiner bygger vi en framtid, fräsch och fartfylld, utan plats för förlegade livsformer. Men Gustav Metzgers autodestruktiva konst är något annat. Han hade förvisso studerat för den futuristiskt inspirerade målaren David Bomberg i London på 1940-talet, och det är ingen tvekan om att han uppskattade språket i futuristernas många manifest, men politiskt var han snarare inspirerad av pacifism, vegetarianism och trotskism. Bildstormare var han inte, han ville varken lägga det förgångnas eller nuets konst i ruiner. Hans konst arbetar med sin egen förstörelse som en estetisk process. Därför är det logiskt att han i sina manifest även talade om autokreativ konst, som snart skulle bli en annan sida av hans praktik.  Mannen på Regent Street är autodestruktiv. I sitt första manifest för en autodestruktiv konst, publicerat 1959 på ett källargalleri i London, skriver Gustav Metzger att: Autodestrutiv konst är främst en form av offentlig konst för industriella samhällen. Autodestruktiva målningar, skulpturer och konstruktioner förenar den desintegrerande processens idé [] till en totalitet. /---/ Autodestruktiva målningar, skulpturer och konstruktioner har en livstid som varierar från några ögonblick till tjugo år. När förstörelseprocessen är avslutad, ska verket flyttas från platsen och skrotas. I sitt andra manifest (1960) blir han friare och mer poetisk: Mannen på Regent Street är autodestruktiv. Raketer, kärnvapen är autodestruktiva. Autodestruktiv konst. De dropp dropp droppande vätebomberna. [...] Autodestruktiv konst iscensätter vår besatthet av förstörelse, den ständiga bastonad som individen och massorna är föremål för. 1959 var London fortfarande präglat av krigsårens destruktion man rev och byggde bland ruinerna runt om i staden. Metzger hade sett bomberna falla, och över huvudet på alla hängde den ultimata bomben: atombomben, som utplånat miljoner i Hiroshima och Nagasaki. Men det var också ett swinging London, med en undergroundscen som det började ryka kring. Här passerade varje konstnär, musiker och poet av någon betydelse, bland dem Lucio Fontana känd för att skära djupa skåror i sina dukar och Jean Tinguely, som också han arbetade med självförstörande konst. Men Metzgers metoder rymmer även ett moraliskt ställningstagande. Han hade under 1950-talet ryckts med i freds- och antikärnvapenrörelsen, ledd av bland andra filosofen och Nobelpristagaren Bertrand Russell. Tillsammans med Russell var han med och grundade Committee of 100 och tillbringade en månad i fängelse efter en av organisationens demonstrationer. Inför rätten 1961 sade Metzger: Jag kom till det här landet från Tyskland som 12-åring. Mina föräldrar var polska judar, och jag är tacksam för att regeringen lät mig komma hit. Mina föräldrar försvann 1943 och jag skulle ha delat deras öde. Men dagens situation är mer barbarisk än Buchenwald, för utplåningen kan ske ögonblickligen. Jag har inget annat val än att hävda min rätt att leva, och vi har i denna kommitté valt ett sätt att slåss som är den absoluta motsatsen till krig den absoluta ickevåldsprincipen. Man kan tycka att talet om ickevåld och manifestens referenser till bomber och förstörelse innehåller en motsägelse. Men här är Metzger systematisk, i den meningen att han återkommande använder en omvänd trop i sitt konstnärskap. Det destruktiva skildras med konstruktiva grepp, sönderfallet blir mer än sönderfall, det blir vårt bestående intryck även efter att verket fysiskt utplånats. Där ville han föra samman 120 bilar i en plastinklädd byggnad, där de i två faser slutligen skulle fatta eld, sprängas och förstöras. Det handlar det om att konstnären överger rollen som skapare av egentliga bilder. Istället sätter han igång processer där slumpen får en viktig roll. Mest kända är hans autokreativa verk Liquid Crystal Projections, där ljusprojektioner av flytande kristall skapar slumpartade färgkaskader och som snabbt togs i bruk i ljusshowerna för band som Pink Floyd, Cream och The Who. I detta tog Metzger med sig rollen som politisk aktivist. Hans föredrag och manifest rymmer ett radikalt credo, och i konsten från de mer än femtio år som följde är engagemanget i politik och miljöfrågor en springande punkt. Där är han en föregångare till dagens konst, där aktivism blivit ett honnörsord. Metzgers mest massiva autodestruktiva projekt var ett förslag för FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Där ville han föra samman 120 bilar i en plastinklädd byggnad, där de i två faser slutligen skulle fatta eld, sprängas och förstöras. Förslaget möttes med iskall tystnad. Våren 2017 dog Gustav Metzger, 91 år gammal, efter att under de sista tjugo åren ha lyfts från undanskymt original till världskänd konstnär. Medan han själv tynade bort, steg världen fram i ny självdestruktiv skepnad. Gustav Metzgers konst har mer aktualitet än någonsin, när klimathotet ifrågasätts av Donald Trump, och atombombshotet används som ersättning för mjukare diplomati. Pontus Kyander, kritiker och utställningskurator

    starstarstarstarstar
  • Det industriella samhället och dess framtid, del 3 av 3

    · 01:14:50 · Bibliotek

    Skriven av Theodore Kaczynski. Översatt och inläst av Johannes Nilsson. Musik av Johannes Nilsson. Stöd gärna bibliotek inför hösten 2017. Vårat mål är att nå upp till 500 $ per avsnitt. patreon.com/bibliotek

    starstarstarstarstar
  • Batteri-patrioter och riggade spellistor

    · 00:28:41 · Breakits podcast

    I veckans podcast går Breakits podcast igenom vad vi vet – och vad vi inte vet – om batterifabriken som kan bli ett av Sveriges största industriella projekt på decennier. Dessutom avslöjar vi mer om gråhandeln med aktier i Klarna – och så pratar vi om de hemliga makthavarna bakom Spotifys playlists. Håll till godo!

    starstarstarstarstar
  • Nobelpristagaren som startade den molekylära maskinen (R)

    · 00:19:40 · Vetandets värld

    Kemister har tagit kontroll över det minsta som finns och lyckats kontrollera dess rörelser. Molekyltämjaren Jean-Pierre Sauvage är en av dem som öppnat för möjligheten att skapa molekylära maskiner. Jean-Pierre "molekyltämjaren" Sauvage har flyttat runt mycket både under sin uppväxt och inom den kemiska vetenskapen. Det är bland annat denna förmåga att använda sig av många olika upplevelser och kunskaper som gjorde att han lyckades starta vad Nobelkommittén kallar för "den nya industriella revolutionen", nämligen maskiner i molekylstorlek.I programmet möter du Jean-Pierre Sauvage, professor i kemi vid Strasbourgs universitet och en av årets Nobelpristagare i kemi, hans hustru Carmen Sauvage och Jean Weiss, professor i kemi vid Strasbourgs universitet och gammal doktorand till Sauvage.Programmet är en repris från den 7 november.Lyssningstips: Samlat material om årets NobelpriserNiklas Zachrisson niklas.zachrisson@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Nobelpristagaren som startade den molekylära maskinen

    · 00:19:39 · Vetandets värld

    Kemister har tagit kontroll över det minsta som finns och lyckats kontrollera dess rörelser. Molekyltämjaren Jean-Pierre Sauvage är en av dem som öppnat för möjligheten att skapa molekylära maskiner. Jean-Pierre "molekyltämjaren" Sauvage har flyttat runt mycket både under sin uppväxt och inom den kemiska vetenskapen. Det är bland annat denna förmåga att använda sig av många olika upplevelser och kunskaper som gjorde att han lyckades starta vad Nobelkommittén kallar för "den nya industriella revolutionen", nämligen maskiner i molekylstorlek.I programmet möter du Jean-Pierre Sauvage, professor i kemi vid Strasbourgs universitet och en av årets Nobelpristagare i kemi, hans hustru Carmen Sauvage och Jean Weiss, professor i kemi vid Strasbourgs universitet och gammal doktorand till Sauvage.Niklas Zachrisson niklas.zachrisson@sverigesradio.se

    starstarstarstarstar
  • Avsnitt 11 - Kristendom och Kapitalism

    · 00:48:32 · Teofiluspodden

    Bibeln innehåller massor med undervisning om ekonomi, men Bibeln skrevs ju för tusentals år sedan. Kan vi verkligen använda den undervisningen idag? Hur hanterar vi Jesu undervisning om pengar efter industriella revolutionen? Dessa frågor diskuterar vi tillsammans med Mårten Viberg, ekonom och historiker. Det blev ett gött och ovanligt jordnära samtal, in och lyssna så får du se!Glöm inte att du kan följa Teofiluspodden på Facebook och Instagram!---Teofiluspodden är en podcast där vi pratar om massor med olika frågor och ämnen, allt utifrån ett kristet perspektiv. Vi som håller i den är inga experter eller auktoriteter på något sätt, utan bara två killar som tycker det är roligt att samtala och fundera kring olika ämnen. Teofiluspodden blir ett sätt för oss att bjuda in andra i våra samtal och kanske få våra lyssnare att börja fundera själva.

    starstarstarstarstar
  • #41 Bakteriesnack

    · 00:34:10 · RadioScience

    Läkemedel som hindrar bakterierna från att prata med varandra kan bli en ny sorts kraftfull antibiotika - ett vapen som vi verkligen skulle behöva i vår eviga kamp mot bakterieinfektioner. Å andra sidan skulle vi också ha nytta av att kunna få bakterier att prata mer med varandra. Till exempel för att boosta produktionen av biobränslen och annat som bakterier kan tillverka åt oss. 1990 började en ung Bonnie Bassler, som var helt uppslukad av att självlysande bakterier kunde prata med sina kompisar, och koordinera sitt lysande, undra om andra bakterier också kunde snacka med varandra. Svaret, som hon snart lyckades lista ut, var "ja". Det gällde även de otäcka bakterierna som orsakar sjukdomar. Idag är Bonnie Bassler professor i molekylärbiologi vid Universitetet i Princeton och en kändis inom forskningsfältet bakteriell kommunikation. Hennes upptäckter, att alla bakterier kan kommunicera med varandra, har revolutionerat synen på bakterier och öppnat dörrarna för nya viktiga medicinska och industriella tillämpningar. Utforskningen av bakteriernas prat har gett oss mer kunskaper om bakteriernas livsstil. Vi har blivit tvungna att ompröva vår egen natur - om bakterierna är sociala varelser som kommunicerar med varandra, hur mycket skiljer vi oss åt från dem? Följ med RadioScience på en spännande resa i bakteriernas värld och träffa de pratsamma flerspråkiga invånarna!

    starstarstarstarstar
  • 71 Så tänker en inköpare - Tony & Albin berättar om sitt examensarbete

    · 00:28:07 · Entreprenörsdriv

    Värdeorienterad försäljningsstrategi för industriella tjänster, eller -hur tänker inköpare kring inköp? Tony Nylander och Albin Ljung berättar om sitt examensarbete på Industriell ekonomi på Linköpings universitet. Resultaten från 286 enkätsvar och 5 intervjuer visar på flera intressanta slutsatser. Det visar sig att goda relationer lönar sig på fler än ett sätt. Dessutom är inköpares lojalitet för ramavtal oväntad. Lyssna så får du veta mer! Du hittar även hela avsnittet som bloggtext här:

    starstarstarstarstar
  • 43. Lars Danielsson april 2016

    · 00:31:44 · Garaget - Volvo Cars Podcast

    I veckans avsnitt av Garaget får ni träffa Lars Danielsson, chef för affärsområdet ”Asia Pacific” stationerad i Shanghai i Kina. Det är tredje intervjun med ”Garaget on tour” och jag träffade Lars i Beijing i måndags i samband med att bolagsstyrelsen hade möte där och också besökte bilmässan i Beijing. Lars kom till Kina 2010 för att bygga vår fabrik i Chengdu men uppdraget har växt dramatiskt sedan dess och nu basar han inte bara för den industriella strukturen utan också för hela affärsområdet och försäljningen i hela Asia Pacific området och i länder som Japan, Thailand, Australien, Malaysia och många fler. Vi talar om det nya uppdraget, erfarenheterna under åren i Kina och vilka utmaningar som ligger framför. Introduktionen av XC90 har inte riktigt gått enligt plan men Lars är övertygad om att man nu är på rätt spår och att försäljningsmålen för 2016 kommer nås. 

    starstarstarstarstar